Bet. 1991/92:BoU16

Bostadsutskottets

1991/92:BOU16

Vissa anslag till bostadsförsörjningen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga

Innehållsförteckning

1991/92

BoU16

Sammanfattning

Bostadsutskottet behandlar i betänkandet förslagen i

finansdepartementets bilaga till budgetpropositionen avseende

anslag till bostadsförsörjningen. Ett undantag utgör dock

anslaget till räntebidrag som kommer att behandlas i ett

betänkande senare under våren. Dessutom behandlas drygt 70

motionsyrkanden helt eller delvis.

Med anledning av de i budgetpropositionen framlagda förslagen

gör utskottet två tillkännagivanden. Förslaget om att de s.k.

förköpslånen skall avvecklas redan fr.o.m. 1992 avstyrks av

utskottet. Med anledning av motionsförslag (s) samt (c, fp)

föreslår utskottet bl.a. att statligt stöd vid vissa kommunala

förköp bör kunna utgå även under år 1992. I fråga om

utbetalningen av förnyelsebidrag förordar utskottet att dispens

från den av regeringen föreslagna sista tidpunkten för ansökan

om bidrag skall kunna lämnas under vissa förutsättningar. Med

användande av sin initiativrätt föreslår utskottet att det

tidigare gällande högre investeringsbidraget i fråga om

låntagarbyggda egnahem skall kunna utgå för de projekt som i

övrigt uppfyller förutsättningarna härför om projektet påbörjas

senast under juni månad 1992. Enligt det ursprungliga

riksdagsbeslutet från december 1991 skulle projektet ha

påbörjats senast under april månad.

Till betänkandet har fogats 30 reservationer samt en

meningsyttring av suppleant av utskottssuppleanten från

Vänsterpartiet.

SJUNDE HUVUDTITELN

Propositionen

Regeringen föreslår i proposition 1991/92:100 bilaga 8

(s.93--118) (finansdepartementet)

dels att riksdagen

1. godkänner att den huvudsakliga inriktningen av verksamheten

vid boverket skall vara i enlighet med vad i

regeringsprotokollet förordats i avsnittet Förslag,

2. godkänner att den huvudsakliga inriktningen av verksamheten

vid länsbostadsnämnderna skall vara i enlighet med vad i

regeringsprotokollet förordats i avsnittet Förslag,

3. godkänner vad i regeringsprotokollet förordats i fråga om

avveckling av

a) statsbidrag till hyresrabatter,

b) nybyggnadsbidrag,

c) bidrag till bostadskostnader efter ombyggnad,

d) räntebidrag för förvärv av vissa fastigheter som har

förköpts enligt förköpslagen,

e) ungdomsbostadsstödet,

4. godkänner vad i regeringsprotokollet förordats i fråga om

avveckling av tilläggslån för åtgärder i bostadshus som är yngre

än 30 år,

5. medger att beslut om tilläggslån för åtgärder i bostadshus

som är yngre än 30 år får meddelas inom en ram på 175 000 000

kr. för budgetåret 1992/93,

6. godkänner vad i regeringsprotokollet förordats i fråga om

utbetalning av

a) förnyelsebidrag,

b) boendemiljöbidrag,

dels att riksdagen för budgetåret 1992/93 anvisar till

7. Boverket: Förvaltningskostnader ett ramanslag på

144787000 kr.,

8. Boverket: Uppdragsverksamhet ett förslagsanslag på 1000

kr.,

9. Länsbostadsnämnderna ett ramanslag på 126066000 kr.,

10. Investeringsbidrag för bostadsbyggande ett förslagsanslag

på 6600000000 kr.,

11. Tilläggslån för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder

i hyres- och bostadsrättshus ett förslagsanslag på 220000000

kr.,

12. Åtgärder i bostadsområden med stor andel outhyrda

lägenheter m.m. ett förslagsanslag på 25000000 kr.,

13. Bidrag till förbättring av boendemiljön ett förslagsanslag

på 1000000 kr.,

14. Vissa lån till bostadsbyggande ett förslagsanslag på

1000000 kr.,

15. Statens bostadskreditnämnd ett förslagsanslag på 1000

kr.

Motionerna

I betänkandet behandlas följande under allmänna motionstiden

1992 väckta motioner:

1991/92:A259 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om s.k.

ROT-program enligt vad som i motionen anförts.

1991/92:Bo201 av Karl-Erik Svartberg m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen beslutar att med avslag på budgetpropositionen i denna

del bibehålla de s.k. förköpslånen.

1991/92:Bo202 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder för att få i gång bostadsbyggandet.

1991/92:Bo203 av Lennart Brunander och Elving Andersson (c)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade

regler för statliga lån till egnahem i enlighet med de

synpunkter som framförts i motionen.

1991/92:Bo204 av Sören Lekberg och Nils T Svensson (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om anpassning av schablonerna för beräkning

av låneunderlag och pantvärde till den faktiska kostnadsnivån på

bostadsinvesteringar.

1991/92:Bo205 av Ulla Tillander och Rosa Östh (c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om information om riksdagsbeslutet om

ålderdomshem.

1991/92:Bo207 av Nils T Svensson och Sören Lekberg (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om övergångsbestämmelser för

investeringsbidrag och ändringar av regler för räntebidrag.

1991/92:Bo208 av Nils T Svensson och Sören Lekberg (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om anpassning av subventionsräntan till den

faktiska räntenivån.

1991/92:Bo210 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om stöd till bostäder i områden med

uthyrningssvårigheter eller sociala problem.

1991/92:Bo211 av Karl Hagström m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar att ompröva beslutet om

bostadsfinansiering,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

förutsättningarna för bostadsbyggande fr.o.m. den 1 juni 1993

bör anges,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

det bör läggas fram ett nytt långsiktigt ROT-program för

bostadsfastigheter, bostadsmiljöer och offentliga lokaler.

1991/92:Bo213 av Elving Andersson och Kenth Skårvik (c, fp)

vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att systemet med räntebidrag vid

förvärv av bostadshus som förköpts skall bibehållas tills

vidare,

2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att de som

redan beviljats räntebidrag får behålla dessa enligt de regler

som gällde när förvärvet genomfördes.

1991/92:Bo215 av Nils T Svensson och Gunnar Nilsson (s) vari

yrkas

1. att riksdagen beslutar att den s.k. ingångsvärdebelåningen

återinförs vid ombyggnad av ålderdomshem,

2. att riksdagen beslutar att kostnaderna för målning och

tapetsering liksom installation av vitvaror m.m. skall ingå i

låneunderlaget vid ombyggnad av ålderdomshem som inte endast är

av mindre omfattning.

1991/92:Bo218 av Kent Olsson m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om lån till äldre fastigheter.

1991/92:Bo219 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om studentbostäderna och regelverken.

1991/92:Bo220 av Berit Löfstedt m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av allmännyttiga bostadsföretag.

1991/92:Bo221 av Sten Söderberg (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om investeringar i VA-nätet som

konjunkturregulator,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den framtida inriktningen på offentliga

investeringar.

1991/92:Bo223 av Britta Sundin m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att investeringsbidraget för

bostadsbyggandet skall utgå med 9,3 %,

2. att riksdagen avslår propositionens förslag om ytterligare

sänkning av räntebidragen under 1993,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om klarhet i hur bostadsfinansieringen skall

utformas,

4. att riksdagen beslutar att för bostadsprojekt som

igångsätts under 1992 nuvarande finansieringsregler skall gälla,

oavsett tidpunkt för färdigställande,

5. att riksdagen avslår propositionens förslag att avskaffa

tilläggslånen för reparations- och ombyggnadsåtgärder.

1991/92:Bo224 av Dan Eriksson i Stockholm (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regler som gör det svårt för

kommunerna att tillgodogöra sig medel från de kommunala

bostadsföretagen bör ändras,

2. att riksdagen upphäver lex Malmö,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att avskaffa de kommunala bolagens

särställning och allmännyttan som begrepp,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att aktiebolagslagens regler för utdelning

och förlustavdrag bör gälla även för de allmännyttiga företagen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att skapa smidiga förutsättningar för

utförsäljningar av allmännyttans bostadsbestånd,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att möjliggöra aktieköp för de boende.

1991/92:Bo225 av Eva Zetterberg och Annika Åhnberg (v) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär att boverket får i

uppdrag att lämna förslag till hur staten kan bidra till att ett

flerfamiljsbostadsområde byggs utan krav på markytor, garage

etc. för permanent innehav av bil.

1991/92:Bo232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den sociala bostadspolitiken,

2. att riksdagen beslutar att införa räntelån i enlighet med

riksdagens beslut den 13 december 1990 och 12 juni 1991 och

därmed upphäva riksdagens beslut av den 17 december 1991,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att markvillkoret, den kommunala

bostadsanvisningsrätten, skall hävdas som krav för statligt stöd

i bostadsfinansieringssammanhang, samt att en försöksverksamhet

med kommunal produktionskostnadsprövning påbörjas,

4. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 2 -- beslutar att

för byggnadsprojekt som igångsätts under tiden fram till dess

att nytt riksdagsbeslut fattas om bostadsfinansiering skall

nuvarande finansieringsregler gälla,

5. att riksdagen beslutar att investeringsbidraget för

bostadsbyggande skall utgå med 9,3 % fr.o.m. 1 januari 1992,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om flexibilitet med bibehållande av

funktionskraven vid byggande av gruppbostäder,

7. att riksdagen beslutar avslå förslaget om att bil. 8 anslag

G 4 ungdomsbostadsstöd avskaffas samt -- -- -- (yrkandet i vad

avser anslaget till räntebidrag behandlas av utskottet i ett

kommande betänkande),

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ungdomsbostadsdelegationen bör

återupprättas,

9. att riksdagen beslutar avslå propositionens förslag om att

bil. 8 anslaget G 6 Tilläggslån för vissa reparations- och

ombyggnadsåtgärder avskaffas,

10. att riksdagen beslutar att ramen för bil. 8 anslaget G 6

Tilläggslån för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder för

budgetåret 1992/93 ökas med 250 milj.kr. utöver regeringens

förslag, således 425000000 kr.,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om det fortsatta arbetet med den s.k.

Byggutmaningen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förslag om fonder för att motverka problem

med outhyrda lägenheter,

15. att riksdagen beslutar avslå propositionens aviserade

förslag om ytterligare sänkning av räntebidragen inför 1993,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bosparande för hyresgäster i de

allmännyttiga bostadsföretagen.

1991/92:Bo234 av Elver Jonsson (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om främjande av generationsboende.

1991/92:Bo235 av Reynoldh Furustrand (s) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar att ompröva beslutet om

bostadsfinansiering,

3. att riksdagen hos regeringen begär att regeringen anger

förutsättningarna som skall gälla för byggbranschen fr.o.m. den

1 juni 1993,

4. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt långsiktigt

ROT-program för bostadsfastigheter, bostadsmiljöer, skollokaler

och andra offentliga lokaler.

1991/92:Bo236 av Ian Wachtmeister och Dan Eriksson i Stockholm

(nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att lägga om den bostadspolitiska kursen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att på sikt avskaffa de snedvridande

generella bostadssubventionerna,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn av lagstiftningen så att

kommunala bostadsföretag inte favoriseras i något hänseende,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att medverka till att den svenska bygg-

och byggmaterielbranschen i övrigt får stimulerande utländsk

konkurrens,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett särskilt skydd i form av riktade

bidrag till de grupper som inte kan tillgodogöra sig de

ändringar som sker, parallellt med minskade bostadssubventioner,

i form av bl.a. skattesänkningar.

1991/92:Bo237 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att investeringsbidraget för

bostadsbyggande skall utgå med 9,3 %,

2. att riksdagen beslutar att avslå budgetpropositionens

förslag om ytterligare sänkning av räntebidragen under 1993,

3. att riksdagen beslutar att för bostadsprojekt som

igångsätts under 1992 skall nuvarande finansieringsregler gälla

oavsett tidpunkt för färdigställandet,

4. att riksdagen beslutar att bibehålla ungdomsbostadsstödet,

6. att riksdagen beslutar att avslå budgetpropositionens

förslag angående tilläggslånens avskaffande.

1991/92:Bo238 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar införa det tidigare beslutade

räntelånesystemet rörande bostadsfinansiering från den 1 januari

1993,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder på kort sikt för att lindra bygg-

och bostadskrisen,

3. att riksdagen beslutar att återställa investeringsbidraget

till tidigare nivå 9,3 %,

4. att riksdagen till Investeringsbidrag för bostadsbyggande

för budgetåret 1992/93 anvisar 160 000 000 kr. utöver vad

regeringen har föreslagit,

7. att riksdagen hos regeringen begär att boverket får i

uppdrag att lämna förslag om stöd till avspjälkning av mindre

lägenheter.

1991/92:Bo239 av Harry Staaf (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av ett behovsprövat stödsystem för förvärv av egnahem

för flerbarnsfamiljer.

1991/92:Bo241 av Richard Ulfvengren (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av

boverkets verksamhet, vilken går ut på att boverket avvecklas

och att dess verksamhet överförs till byggandets intressenter

att lösa själva.

1991/92:Bo513 av Eva Zetterberg och Annika Åhnberg (v) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär att boverket får i

uppdrag att samla alla berörda inom bygg- och bostadssektorn för

att gemensamt utarbeta en plan för att anpassa bygg- och

bostadssektorn till ett bärkraftigt samhälle.

1991/92:Bo514 av Eva Zetterberg och Annika Åhnberg (v) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär att boverket får i

uppdrag att snarast ta fram ett förslag till byggandet av ett

ekologiskt anpassat flerfamiljshusområde bestående av åtminstone

ett hundratal hushåll.

1991/92:Bo522 av Harry Staaf (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om försöksbyar med möjlighet till djurhållning och mark för

trädgårdsodling.

1991/92:Fi209 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införande av räntelånesystem.

1991/92:Fi604 av Alf Wennerfors (m) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Statens Bostadsfinansieringsinstituts

(SBAB) framtid.

1991/92:So224 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den nuvarande bostadspolitikens

konsekvenser för handikappades möjligheter att få tillgängliga

bostäder.

1991/92:T219 av Alf Wennerfors m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen upphäver lagen om byggnadstillstånd m.m.

(1971:1204).

Skrivelser m.m.

Skrivelser har inkommit från Sveriges allmännyttiga

bostadsföretag SABO, AB Familjebostäder, Hyresgästföreningen i

Stor-Stockholm, avdelningen i Södra Järva, Svenska Bostäder,

Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund, AB Botkyrkabyggen samt

Huskvarnabyggen AB.

Gemensamt med arbetsmarknadsutskottet anordnade

bostadsutskottet torsdagen den 6 februari 1992 en offentlig

utfrågning om byggsysselsättningen. Program för utfrågningen

samt protokoll har som bilaga fogats till detta betänkande.

Statistiska uppgifter om bostadsförsörjningen m.m.

Bostadsbeståndet

Enligt uppgifter från den senaste folk- och bostadsräkningen

-- FoB 90 -- finns det i dag drygt 4miljoner permanentbostäder

i landet. Därutöver finns ca 630000 fritidshus. Av

lägenheterna i permanentbostadsbeståndet ligger ca 54 % i

flerbostadshus och återstoden -- 46% -- således i småhus.

Antalet hushåll uppgick år 1990 till drygt 3,8 miljoner. I

tabell 1 redovisas permanentbostadsbeståndets fördelning på

olika hustyper och ägarkategorier år 1990.

Tabell 1. Lägenheter i bostadsbeståndet efter hustyp och

ägarkategori år 1990

00>Hustyp 21>Antal 39>Ägarkategori %

00> 21>lägenheter

00> 39>Staten, 53>Allmän- 65>Bostads- 79>Privata

91>Privata

00> 39>lands- 53>nyttiga 65>rätts- 79>perso-

91>företag

00> 39>ting, 65>före- 79>ner

91>m.fl.

00> 39>kommuner 65>ningar

00>Alla hus 32>4 044 000 42>1 56>22 70>17 84>49

98>10

00>småhus32>1 875 000 42>1 56> 3 70> 4 84>91

98>1

00>flerbostads-

00>hus 32>2 169 000 42>1 56>38 70>28 84>13

98>17

00>Källa: SCB, FoB 90

Som framgår av tabell 1 ägs småhusen till övervägande del av

enskilda. Flerbostadshusen uppvisar en mer varierad

ägarfördelning. Största ägarkategorin är här de allmännyttiga

bostadsföretagen med 38 % av lägenhetsbeståndet.

Ägarfördelningen avspeglar sig också i upplåtelseformerna. Av

samtliga lägenheter upplåts ungefär lika stor andel -- ca 40 %

-- med hyresrätt som med äganderätt. Andelen lägenheter med

bostadsrätt uppgår till ca 15 %. I flerbostadshusen dominerar

hyresrätten med 66 % av lägenheterna. Denna upplåtelseform

används bara i 10 % av bostäderna i småhus.

Den vanligaste lägenhetsstorleken räknat på hela

bostadsbeståndet är 3 rum och kök. I flerbostadshusbeståndet

dominerar två- och trerumslägenheterna. Den helt övervägande

andelen stora lägenheter återfinns i småhusbeståndet. Av de

lägenheter som var större än 3 rum och kök låg 83 % i småhus.

Smålägenheter på mindre än 3 rum och kök återfanns till 86 % i

flerbostadsbeståndet.

Tabell 2. Lägenheter i bostadsbeståndet efter hustyp och

lägenhetstyp år 1990

00>Hustyp 25>Lägenhetstyp %

25>-1RK 37>2RK 51>3RK 65>4RK 79>5RK

91>6RK+

00>Alla hus 30>12 42>23 54>25 68>19 82>12

96>9

03>småhus 30>3 42>7 54>18 68>30 82>24 96>18

03>flerbostadshus 30>20 42>36 54>31 68>10 82>2

96>1

00>Källa: SCB, FoB 90

Över 75 % av dagens bostadsbestånd har byggts under den

senaste 50-årsperioden. Efter år 1960 har ca 2,2 miljoner

lägenheter nyproducerats och 0,5 miljoner lägenheter

moderniserats. Omkring 23 % av hela det nuvarande

bostadsbeståndet producerades under det s.k. miljonprogrammet

åren 1965--1974.

Tabell 3. Lägenheter i bostadsbeståndet efter hustyp och

färdigställandeår år 1990

00>Hustyp 27>Färdigställandeår %

00> 27>- 37>1921- 47>1941- 57>1966-

67>1976- 77>1986- 87>uppg.

00> 27>1920 37>1940 47>1965 57>1975 67>1985

77>1990 87>saknas

00>Alla hus 30>11 40>12 50>34 60>23 70>13

80>5 90>2

03>småhus

30>17 40>13 50>23 60>20 70>18 80>5 90>4

03>flerbostadshus 30>6 40>11 50>43 60>26 70>8

80>5 90>1

00>Källa: SCB, FoB 90

Bostadsproduktionen

Nyproduktionen

Nyproduktionen av bostäder har varierat mycket kraftigt under

hela efterkrigstiden. Produktionsrekorden uppnåddes kring år

1970 med ett årligt bostadsbyggande på över 100000 lägenheter.

Därefter minskade bostadsbyggandet successivt fram t.o.m. år

1985 då efterkrigstidens hittills lägsta produktionsnivå på

27500 lägenheter kunde noteras. Under den senare delen av

1980-talet ökade åter bostadsbyggandet årligen t.o.m år 1990 då

byggandet av 69300 lägenheter påbörjades. Vi tycks nu vara

inne i en ny period med ett minskat bostadsbyggande. Enligt

preliminära uppgifter påbörjades nyproduktionen av ca 57400

lägenheter under år 1991, vilket innebär en minskning med 17%

i förhållande till år 1990.

Tabell 4. Antalet påbörjade lägenheter i nyproduktionen i

riket som helhet samt i storstadsområden under åren 1981-1991

00>År 21>Påbörjade lägenheter i nyproduktionen i

00> 21>Riket 41>Stor- 61>Stor- 81>Stor-

00> 41>Stockholm 61>Göteborg 81>Malmö

00>1981 21>44 500 41>6 600 61>3 100

81>2 800

00>1982 21>41 900 41>7 100 61>2 700

81>2 300

00>1983 21>37 800 41>9 700 61>3 400

81>2 000

00>1984 21>34 000 41>9 700 61>3 400

81>1 700

00>1985 21>27 500 41>5 800 61>2 400

81>2 000

00>1986 21>30 600 41>5 900 61>2 700

81>1 700

00>1987 21>39 800 41>7 600 61>3 500

81>2 600

00>1988 21>50 800 41>8 200 61>4 800

81>2 800

00>1989 21>58 700 41>7 800 61>3 500

81>2 600

00>1990 21>69 300 41>9 300 61>4 600

81>3 200

00>19911 21>57 400 41>7 900 61>4 100

81>3 800

00>1 Preliminär uppgift korrigerad för beräknad

underskattning

00>Källa: SCB

Förändringar i bostadsbyggandet kan avläsas i olika former av

statistik. Tabell 4 ovan redovisar som framgått antalet

påbörjade lägenheter under året. Detta är den statistikserie

som normalt används när nyproduktionen diskuteras. Statistiska

centralbyrån (SCB) publicerar även statistik över antalet

färdigställda lägenheter. Denna statistik beskriver

utförligare bostadsproduktionens sammansättning avseende

lägenhetstyp, ägarkategori m.m. Som ett mått på nyproduktionen

innebär dock färdigställandestatistiken omkring ett års

eftersläpning i förhållande till uppgifterna om påbörjandet. En

tidig -- men osäker -- indikation på vilka förändringar i

nyproduktionen som är att vänta under de närmaste åren kan man

få genom att studera förändringar av lägenhetsantalet i

ansökningar om bostadslån resp. antalet lägenheter som fått

preliminärt beslut om bostadslån.

Under år 1991 har antalet lägenheter i förhållande till

föregående år minskat både i de ansökningar om nya bostadslån

som kom in till landets länsbostadsnämnder (--15 %) och i de

preliminära beslut om bostadslån som fattades under året (--8

%).

I tabell 5 redovisas data för åren 1989--1991 för de

diskuterade måtten på planerat, pågående och avslutat

bostadsbyggande.

Tabell 5. Data om nyproduktionen av bostäder åren 1989-1991

00>År 19>Antal lägenheter

00> 19>Ansökningar 39>Preliminära

59>Påbörjade79>Färdig-

00> 19>om bostads- 39>beslut om

79>ställda

00> 19>lån 39>bostadslån

00>1989 19>58 300 39>51 200 59>58 700

79>50 400

00>1990 19>73 500 39>67 700 59>69 300

79>58 400

00>1991 19>62 800 39>62 400 59>57 400

79>66 900

00>Källa: Boverket, SCB

Den relativt begränsade minskningen av antalet låneansökningar

och preliminära lånebeslut under år 1991 kan sannolikt inte tas

som ett mått på den förväntade nedgången i bostadsbyggandet

under år 1992. Boverket har med utgångspunkt i ett antal

ytterligare indikatorer, bl.a. enkäter till byggherrar och

byggföretag, nyligen gjort bedömningen att antalet påbörjade

lägenheter i nyproduktionen kommer att uppgå till ca 40 000

under år 1992. Det skulle innebära en minskning i nyproduktionen

med 30 % i förhållande till år 1991.

Prognoser över bostadsbyggandet på längre sikt än innevarande

kalenderår blir med nödvändighet mycket osäkra. Beslut om den

framtida bostadsfinansieringen och den allmänna ekonomiska

utvecklingen får givetvis stor betydelse. Enligt boverkets

bedömning kan emellertid en nyproduktion på 30 000--35 000

lägenheter förväntas under år 1993. Därefter räknar man med att

i genomsnitt 35 000 lägenheter om året kommer att påbörjas under

resten av 1990-talet.

Olika förskjutningar i nyproduktionen sker kontinuerligt

avseende lägenhetstyp, upplåtelseformer m.m. En sådan förändring

gäller fördelningen mellan flerbostadshus och småhus.

Flerbostadshusen har dominerat bostadsproduktionen under den

senaste tioårsperioden. År 1991 låg 39 % av de påbörjade

bostadslägenheterna i småhus. Detta är den lägsta andelen under

de senaste 20 åren. En ännu tydligare trend under det senaste

årtiondet gäller fördelningen mellan olika upplåtelseformer.

Framför allt har andelen lägenheter med hyresrätt ökat och

andelen äganderätt minskat successivt i nyproduktionen.

Redovisningen i tabell 6 över fördelningen mellan olika

upplåtelseformer avser de lägenheter som har färdigställts resp.

år.

Tabell 6. Fördelning mellan olika upplåtelseformer i hus som

färdigställts under perioden 1981-1991

00>År 21>Antal 41>Fördelning mellan upplåtelseformer

(%)

00> 21>lägen-

00> 21>heter

00> 41>Hyres- 61>Bostads-

81>Ägande-

00> 41>rätt 61>rätt 81>rätt

00>1981 21>51 597 41>30 61>16 81>54

00>1982 21>45 108 41>34 61>20 81>46

00>1983 21>43 374 41>32 61>29 81>39

00>1984 21>34 988 41>36 61>27 81>37

00>1985 21>32 932 41>38 61>29 81>33

00>1986 21>28 791 41>42 61>28 81>30

00>1987 21>30 884 41>41 61>32 81>27

00>1988 21>40 574 41>45 61>32 81>23

00>1989 21>50 404 41>45 61>34 81>21

00>1990 21>58 400 41>51 61>32 81>17

00>1991 21>66 900 41>54 61>27 81>19

00>Källa: SCB

Den förändrade fördelningen mellan olika upplåtelseformer i

nyproduktionen förklaras delvis av den minskade andelen småhus.

En ännu mer betydelsefull faktor i sammanhanget är dock

förändringen av upplåtelseformerna inom småhusproduktionen. Från

att tidigare till helt övervägande del ha upplåtits med

äganderätt har de två andra upplåtelseformerna successivt ökat

sin andel i småhusproduktionen. Av 1991 års nyproducerade småhus

uppläts 43 % med äganderätt, 33 % med bostadsrätt och 24 % med

hyresrätt. För flerbostadshusen var motsvarande fördelning 77 %

hyresrätt och 23 % bostadsrätt. Detta innebär en viss minskning

av bostadsrätternas andel i förhållande till de föregående årens

nyproduktion.

Den genomsnittliga lägenhetsstorleken i nyproduktionen har

minskat under den senaste tioårsperioden. År 1980 var 43 % av de

nyproducerade lägenheterna större än 4 rum och kök. Motsvarande

andel år 1991 var endast 17 %. Förändringen förklaras delvis av

en minskad andel småhus, men även bland småhusen har andelen

lägenheter större än 4 rum och kök sjunkit från 60 % år 1980

till 36 % år 1991.

Ombyggnadsverksamheten

Även omfattningen av ombyggnadsverksamheten har varierat

kraftigt under de senaste årtiondena. Variationerna har grovt

sett varit de motsatta i förhållande till nyproduktionen. Under

början av 1980-talet med en vikande nyproduktion ökade således

ombyggnadsverksamheten samtidigt kraftigt och nådde sin största

omfattning år 1986 då ombyggnaden av 33 000 lägenheter i

flerbostadshus påbörjades. De restriktioner för

ombyggnadsverksamheten som tillämpades under slutet av

1980-talet ledde till en minskning av antalet ombyggnader. Nu

tycks ombyggnadstakten åter öka samtidigt som nyproduktionen av

bostäder minskar kraftigt. År 1991 påbörjades ombyggnad av

21700 lägenheter i flerbostadshus. Detta innebar en ökning av

ombyggnadsverksamheten med 23 % i förhållande till föregående

år. Enligt boverkets bedömning kan en fortsatt kraftig ökning av

ombyggnadstakten förväntas under år 1992.

Under år 1991 beviljades preliminära beslut om bostadslån för

ombyggnad av 69 000 lägenheter, vilket är den högsta nivån

någonsin. Bara under december månad fattades beslut om lån för

ombyggnad till 40 000 lägenheter. Bakgrunden till denna

ärendetillströmning var de förändrade stödvillkor som trädde i

kraft vid årsskiftet. Det kan dock förväntas att bortfallet i

denna ärendemängd blir förhållandevis stort och att påbörjandet

av ombyggnaderna kommer att delas upp på flera år. Boverket gör

bedömningen att ombyggnaden av mellan 30000 och 50000

lägenheter kommer att påbörjas under år 1992 och mellan 25000

och 35000 lägenheter år 1993.

Tabell 7. Påbörjade lägenheter i moderniserade flerbostadshus

före moderniseringen i riket samt i storstadsområdena under åren

1981-1991

00>År 21>Antal lägenheter före modernisering

00> 21>Riket 41>Stor- 61>Stor-

81>Stor-

00> 41>Stockholm 61>Göteborg

81>Malmö

00>1981 21>14 600 41>2 200 61>3 100

81>1500

00>1982 21>19 700 41>4 500 61>3 200

81>1400

00>1983 21>22 100 41>4 000 61>3 600

81>1200

00>1984 21>29 700 41>3 900 61>5 100

81>1400

00>1985 21>24 500 41>4 400 61>2 900

81>1400

00>1986 21>33 200 41>4 600 61>4 100

81>1500

00>1987 21>32 100 41>4 600 61>3 800

81>1500

00>1988 21>28 600 41>3 900 61>3 400

81>1100

00>1989 21>22 500 41>3 200 61>2 900

81>800

00>1990 21>17 700 41>2 400 61>2 200

81>800

00>19911 21>21 700 41>4 300 61>1 800

81>700

00>1 Preliminär uppgift korrigerad för beräknad

underskattning

00>Källa: SCB

Det bör understrykas att uppgifterna i tabell 7 ovan endast

avser ombyggnader i flerbostadshus. Orsaken är att

ombyggnadsstatistiken baseras på bostadslån, och endast en

mindre del av småhusombyggnaderna sker med stöd av statliga

subventioner. Normal ombyggnadsvolym för småhus med statliga lån

har under de senaste åren varit ca 5000 lägenheter. Boverket

räknar dock med att omkring 30000 egnahem årligen genomgår mer

omfattande ombyggnad.

Byggnadskostnader

Byggnadskostnadernas utveckling var under slutet av 1980-talet

föremål för en omfattande uppmärksamhet. Orsaken var att

byggnadskostnaderna under en period ökade påtagligt snabbare än

prisutvecklingen i övrigt. Åren 1986--1988 steg

produktionskostnaderna för bostäder nästan tre gånger snabbare

än inflationen. Därefter har kostnadsutvecklingen inom

bostadsbyggandet successivt närmat sig den allmänna

prisutvecklingen som den mäts genom konsumentprisindex (KPI).

Under de två senaste åren har kostnadsökningstakten för

bostadsbyggandet i genomsnitt legat ungefär i nivå med den

allmänna prisutvecklingen.

Bilden av byggnadskostnadernas utveckling varierar något

beroende på vilken typ av statistik som man utgår ifrån.

Uppgifter från senare delen av år 1991 visar dock entydigt på

fallande byggnadskostnader i förhållande till KPI. Under de

senaste månaderna har priserna även börjat minska i absoluta

tal, och rapporter från upphandlingar av större byggnadsprojekt

tyder på att ytterligare kostnadssänkningar kan förväntas under

detta år.

För att mäta byggnadskostnadsutvecklingen används olika typer

av index, bl.a. faktorprisindex. Faktorprisindex används vid

kontraktsreglering av mindre entreprenad. Det används också för

analys av byggnadskostnadsutvecklingen och som underlag för

beräkning av tidskoefficienten i bostadssubventionssammanhang.

Faktorprisindex mäter den sammantagna effekten av

prisutvecklingen för de produktionsfaktorer (byggmaterialpriser,

arbetslöner etc.) som sätts in i byggnadsverksamheten.

Indexserien brukar redovisas både inkl. och exkl. effekterna av

löneglidningen inom området.

Den kvartalsvisa utvecklingen av byggnadspriserna under de två

senaste åren redovisas i tabell 8. Som jämförelse redovisas

utvecklingen av konsumentprisindex.

Tabell 8. Procentuell förändring av årstakt av faktorprisindex

(inkl. löneglidning) och konsumentprisindex. Kvartalsvis för

åren 1990 och 1991

00>År/ 25>Ökning i % gentemot motsvarande period

föregående år

00>kvartal

00> 25>Faktorprisindex för

85>KPI

00> 25>flerbostadshus 55>gruppbyggda småhus

00>1990

00>1:a 25>11,5 55>11,5

85>9,8

00>2:a 25>11,4 55>11,3

85>10,0

00>3:e 25>10,1 55>10,0

85>11,1

00>4:e 25>10,1 55>9,8

85>11,2

00>19911

00>1:a 25>8,9 55>8,5

85>10,8

00>2:a 25>6,2 55>6,2

85>10,3

00>3:e 25>4,1 55>4,0

85>8,5

00>4:e 25>1,7 55>1,8

85>7,9

00>1 Observera att nya mervärdesskatteregler gäller

fr.o.m. 1991

00>Källa: SCB

Tabellen visar att den kvartalsvisa ökningstakten för

faktorprisindex inkl. löneglidning legat klart under

konsumentprisindex under det senaste året. Mot slutet av år 1991

ökade skillnaden i utvecklingen mellan faktorprisindex och KPI.

En jämförelse mellan faktorprisindex och konsumentprisindex blir

emellertid aldrig helt rättvisande, eftersom det ena mäter

prisutveckling på varor och lönekostnader medan det andra mäter

prisutvecklingen på en viss konsumtion.

Från januari 1991 till januari 1992 sjönk faktorprisindex

(exkl. löneglidning) med 1,8 %. Det är första gången en

prisnedgång över tolv månader har uppmätts sedan denna

indexserie började beräknas år 1968. Som jämförelse kan nämnas

att under motsvarande period året innan ökade faktorprisindex

med 7,6 %. Av de kostnadsslag som ingår i faktorprisindex stod

byggherrekostnaderna (dvs. kapitalkostnaderna samt kostnader för

projektering, administration m.m.) för den största nedgången

(--12,2 %). Även kostnaderna för byggmaterial och transporter

sjönk något.

Ett annat sätt att mäta byggnadskostnadernas utveckling är

genom de beräknade produktionskostnader som redovisas i de

preliminära besluten om bostadslån vid resp. tidpunkt. I tabell

9 redovisas den genomsnittliga produktionskostnaden per

kvadratmeter total primär bruksarea för den statligt belånade

bostadsproduktionen under de två senaste åren.

Tabell 9. Kostnadsutvecklingen för flerbostadshus och

gruppbyggda småhus kvartalsvis åren 1990 och 1991 enligt

preliminära beslut om bostadslån

00>År/ 21>Genomsnittlig produktionskostnad per

00>kvartal 21>m2 total primär bruksarea

00> 21>Flerbostadshus 61>Gruppbyggda småhus

00> 21>kr/m2 41>Ökning i % 61>kr/m2

81>Ökning i %

00> 41>från före-

81>från före-

00> 41>gående år

81>gående år

00>1990

00>1:a 30>9 700 44>13 70>9 600

84>17

00>2:a 30>10 200 44>16 70>9 900

84>16

00>3:e 30>10 300 44>14 70>9 900

84>13

00>4:e 30>10 200 44>8 70>10 100

84>15

00>1991

00>1:a 30>10 800 44>12 70>10 600

84>11

00>2:a 30>11 400 44>12 70>11 100

84>12

00>3:e 30>11 500 44>11 70>11 300

84>15

00>4:e 30>11 300 44>10 70>11 100

84>9

00>Källa: Boverket

Den genomsnittliga produktionskostnaden för flerbostadshus i

hela landet var 11249kr./m2 under år 1991, vilket

innebär en ökning med 11% jämfört med år 1990. För gruppbyggda

småhus uppgick motsvarande produktionskostnad till 11

021kr./m2 -- också det en ökning med 11 %. Ökningstakten

för produktionskostnaden mätt på detta sätt var därmed något

lägre under år 1991 än under år 1990. De redovisade

produktionskostnaderna för det senaste året har påverkats

förutom av "normala" kostnadsökningar också av de ändrade

mervärdesskatteregler som gäller för byggande sedan den 1

januari 1991. En allt större del av byggnadsprojekten har under

året påverkats av de nya reglerna. Om effekterna av de ändrade

mervärdesskattereglerna räknas bort har kostnadsökningarna

enligt den aktuella statistiken varit något lägre än inflationen

under år 1991.

Som framgår av tabell 9 ovan sjönk produktionskostnaderna

enligt besluten om bostadslån mellan tredje och fjärde kvartalet

1991. Minskningen var 1,7 % för flerbostadshus resp. 2,2 % för

gruppbyggda småhus. De minskade byggkostnaderna mot slutet av år

1991 anses vara en följd av den minskade verksamheten inom

byggsektorn. Enligt boverkets bedömning kan ytterligare

minskningar av byggkostnaderna förväntas under år 1992 av samma

skäl.

Bostadsmarknadsläget

Under den senaste tioårsperioden har vi fått uppleva flera

svängningar i den bild som ges av bostadsmarknadsläget i media

och i den allmänna debatten. I början av 1980-talet var tomma

lägenheter i delar av bostadsbeståndet ett uppmärksammat problem

i många kommuner. Under den senare delen av 1980-talet var det i

stället bostadsbristen och de bostadssökandes situation som

dominerade debatten. Det senaste året har åter rapporter om

uthyrningssvårigheter och tomma lägenheter förekommit allt

oftare. Samtidigt kvarstår långa köer med bostadssökande i många

kommuner. De regionala skillnaderna på bostadsmarknaden har

således ökat.

Orsakerna till svängningarna på bostadsmarknaden står att

finna på flera områden. Nyproduktionens storlek påverkar

givetvis bostadsutbudet, medan efterfrågan påverkas bl.a. av

utvecklingen av hushållsbildningen, invandringen, avvecklingen

av olika former av institutioner m.m. Det ekonomiska läget i

allmänhet och då speciellt bostadskostnadernas utveckling

påverkar givetvis också bostadsefterfrågan. Man bör emellertid

komma ihåg att även om svängningarna mellan bostadsbrist och

bostadsöverskott ibland ter sig snabba och kraftiga så är det

endast en liten del av det totala bostadsbeståndet som är

berört. I dag bedöms ca 0,5 % av antalet permanentbostäder stå

tomma.

Bostadsmarknadsläget kan avläsas på flera olika sätt.

Överskott av bostäder brukar redovisas med andelen outhyrda

lägenheter i olika regioner. Brist på bostäder är svårare att

finna något rättvisande mått på. Förändringar av antalet

bostadssökande i olika bostadsköer ger en viss bild av

utvecklingen. Antalet registrerade bostadssökande är emellertid

starkt beroende av vilka anmälningsvillkor som tillämpas i resp.

bostadskö.

Boverket genomför i början av varje år en enkätundersökning av

bostadsmarknadsläget i landets kommuner. Enkätsvaren belyser

dels kommunernas egen bedömning av läget vid årets början, dels

redovisas antalet registrerade i kommunens bostadskö.

I kommunernas bedömning av bostadsmarknadsläget rapporterade

81 % av kommunerna bostadsbrist år 1989. I början av år 1991

hade andelen kommuner med bostadsbrist minskat till 56 %.

Uppgifter från 1992 års enkät visar att andelen kommuner med

bostadsbrist påtagligt fortsatt att minska under det senaste

året. I januari 1992 ansåg endast 16 % av kommunerna att det

förelåg bostadsbrist i den egna kommunen. Av övriga kommuner

svarade en lika stor andel -- 42 % -- att det rådde överskott på

bostäder som dem som ansåg att det i stort var balans mellan

efterfrågan och utbud.

Den andra delen av boverkets undersökning avser kommunernas

bostadsköer. Antalet bostadssökande hushåll som är registrerade

i dessa köer har ökat under de senaste åren. Det totala antalet

som var registrerade som bostadssökande i januari 1991 kan

utifrån undersökningen uppskattas till 568000hushåll. Av

dessa hushåll beräknas ungefär 238000, omkring 42%, vara

bostadslösa i den bemärkelsen att de saknade eget kontrakt.

Övriga har alltså en bostad med eget kontrakt, men önskar byta

bostad. Av de ca 238 000 hushållen i bostadskön som saknade eget

kontrakt uppskattas ca 60 % vara ungdomar som bor kvar i

föräldrahemmet. Övriga bostadssökande i denna kategori var bl.a.

personer som hade andrahandskontrakt, bodde på institution eller

som ville flytta in från annan kommun.

De tecken på ett ökat antal tomma lägenheter som funnits under

det senaste året bekräftas av SCB:s statistik över outhyrda

lägenheter i flerbostadshus. I september varje år mäts antalet

outhyrda lägenheter hos de allmännyttiga bostadsföretagen.

Enligt den senaste undersökningen stod drygt 10 900 lägenheter

lediga till uthyrning i detta bostadsbestånd i september 1991.

Det innebar nästan en tre gånger så hög nivå som året innan och

var den högsta nivå som registrerats sedan år 1986. År 1983 hade

dock de allmännyttiga bostadsföretagen ca 37 000 lägenheter,

dvs. ca 4,5 % av beståndet, lediga till uthyrning.

Flera olika bedömare anser att det totala antalet tomma

lägenheter i hela bostadsbeståndet, inkl. nyproducerade

bostadsrätter, uppgick till ca 25000 i slutet av år 1991.

Boverket har gjort beräkningen att antalet tomma lägenheter

under år 1992 kan öka med ytterligare ca 20000 och således

uppgå till omkring 45000 lägenheter vid nästa årsskifte. Det

bör emellertid noteras att de tomma lägenheterna är mycket

ojämnt fördelade i landet. Enstaka kommuner har i dag över 10 %

av de allmännyttigt ägda bostäderna outhyrda, medan exempelvis

Stockholm i princip saknar lediga lägenheter.

Boendekostnaderna

De senaste årens skatteomläggningar och följdändringar inom

bostadsfinansieringens ram har i hög grad påverkat

boendekostnaderna. Kostnadsökningar har drabbat alla

upplåtelseformer, men tidpunkten för höjningarna har varierat.

På hyreshussidan kom de stora höjningarna i februari 1991. För

egnahemmen har de avdragsbegränsningar som skett i flera steg

under de senaste åren haft stor inverkan på boendekostnaderna,

speciellt för högt belånade fastigheter utan räntebidrag. När

boendekostnadernas förändring diskuteras är det emellertid

viktigt att komma ihåg att kostnaderna inom resp. upplåtelseform

varierar kraftigt. Detta torde speciellt gälla för egnahemmen.

Enligt preliminära uppgifter från SCB:s bostads- och

hyresundersökning uppgick den genomsnittliga årshyran i rikets

hyreslägenhetsbestånd under år 1991 till ca 522kr./m2. I

januari 1992 låg den genomsnittliga hyresnivån på ca

559kr./m2. I förhållande till januari föregående år hade

hyrorna därmed i genomsnitt höjts med ca 30 %.

Konsumentprisindex steg under motsvarande period med 5,3%.

I tabell 10 redovisas de årliga hyreshöjningarna för den

genomsnittliga lägenheten under den senaste tioårsperioden

enligt SCB:s undersökning av januarihyrorna resp. år. För

jämförbarhetens skull redovisas även konsumentprishöjningarna

för motsvarande perioder.

Tabell 10. Förändringar i hyra mellan januari resp. år och

januari året innan för en genomsnittlig hyreslägenhet (beräkning

per m2 )

00>År 25>Hyreshöjning

55>Konsumentprisförändring

00> 25>jan.-jan. % 55>jan.-jan. %

00>1982 25>15,3 55>9,5

00>1983 25>11,6 55>10,0

00>1984 25>5,2 55>8,0

00>1985 25>6,4 55>7,3

00>1986 25>5,9 55>6,2

00>1987 25>5,6 55>3,2

00>1988 25>6,2 55>5,0

00>1989 25>6,8 55>6,7

00>1990 25>10,2 55>8,4

00>1991 25>8,6 55>10,6

00>19921 25>30,6 55>5,3

00>1 Preliminär uppgift

00>Källa: SCB

Som ovan påpekats är det svårare att erhålla en rättvisande

bild av boendekostnadernas utveckling för egnahemmen än i

hyreslägenhetsbeståndet. SCB publicerar emellertid en

delindexserie till konsumentprisindex, som bygger på beräkningar

av höjningarna av olika delkostnader för egnahemsboendet. Enligt

denna indexserie ökade kostnaderna i egnahemmen med 11% under

perioden januari 1991 -- januari 1992. Motsvarande delindex för

hyres- resp. bostadsrättslägenheter ökade med ca 27%.

Boendekostnaderna för nytillkommande egnahemsägare påverkas

givetvis av prisutvecklingen för egnahem. Priserna på egnahem

(ej nyproduktion) sjönk mätt i reala termer under den första

hälften av 1980-talet. Under den senare delen av 1980-talet steg

däremot priserna kraftigt även realt. Sedan år 1981 (t.o.m.

tredje kvartalet 1991) har prisökningarna i hela landet varit ca

6 % i reala termer. Under senare delen av år 1991 har

stillastående eller fallande priser kunnat noteras. Detta har

medfört att den reala prisnivån i riket som helhet sjunkit från

toppnivån under år 1990. Stora regionala skillnader finns dock i

prisutvecklingen.

Byggsysselsättningen

Den stigande arbetslösheten bland byggnadsarbetare har under

det senaste året ägnats allt större uppmärksamhet i olika

sammanhang. Ett flertal av de motioner som har lagts fram under

årets allmänna motionstid tar också denna utveckling som

utgångspunkt för yrkanden om olika bostadspolitiska åtgärder.

För endast ett par år sedan var problemet det omvända. Bristen

på byggnadsarbetare ansågs leda till en ovanligt stor

löneglidning som i sin tur bidrog till de snabbt ökande

byggnadskostnaderna under ett antal år.

Enligt statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar

(AKU) ökade det genomsnittliga antalet sysselsatta inom

byggnadsindustrin från 257 000 år 1985 till 313000 år 1990. År

1991 uppgick årsmedeltalet till 312000. Därefter har antalet

sysselsatta gått ned, och i februari 1992 beräknades antalet

sysselsatta uppgå till 273000. Även om den senare uppgiften,

på grund av att den avser en enskild månad där

säsongsvariationer m.m. spelar in, inte är fullt jämförbar med

de övriga belyser den en nedåtgående tendens.

Arbetslöshetssiffrorna för branschen pekar i samma riktning.

Andelen arbetslösa inom byggnadsarbetarnas arbetslöshetskassa

har sålunda ökat sedan september 1990. Vid denna tidpunkt

uppgick andelen arbetslösa till 1,9 % medan den i februari 1992

hade ökat till 16,7 %.

Den minskade sysselsättningen inom byggsektorn beror av

minskningar inom alla verksamhetsområden. Enligt boverkets

bedömning svarade dock s.k. övrigt byggande (kontor, butiker,

industrilokaler och annat byggande) för huvuddelen av

sysselsättningsminskningen. Inom bostadsbyggandet är aktiviteten

enligt verket fortfarande hög. Detta beror dels på att antalet

pågående projekt fortfarande är relativt stort, dels på att

ombyggnadsverksamheten har ökat kraftigt.

Utskottet

Inledning

Utskottet vill inledningsvis något beröra de förutsättningar

m.m. som bildar utgångspunkt för detta betänkande.

Riksdagen fattade i december 1991 beslut om att det våren

samma år beslutade s.k. räntelånesystemet inte skulle införas.

Samtidigt aviserade regeringen sin avsikt att under år 1992

lägga fram förslag om ett nytt förenklat

bostadsfinansieringssystem fr.o.m. år 1993. I avvaktan härpå

förelades riksdagen ett regeringsförslag om bostadsbyggandets

finansiering under år 1992. Förslaget, som antogs av riksdagen

(1991/92:BoU9), innebär bl.a. att ett system med statliga

kreditgarantier införs för lån som tas upp på den allmänna

kreditmarknaden. Räntebidragen behålls i huvudsak enligt

tidigare gällande regler, men vissa villkor som markvillkor,

konkurrensvillkor och förmedlingsvillkor samt

produktionskostnadsprövningen tas bort. Även i övrigt innebär de

för år 1992 antagna reglerna vissa förändringar i syfte att

åstadkomma förenklingar i förhållande till tidigare gällande

regelsystem.

För att arbeta fram förslag om statens stöd för

bostadsfinansieringen för tiden efter år 1992 har regeringen

tillsatt en särskild utredare -- utredningen om statens stöd för

bostadsfinansieringen. Enligt direktiven skall målen för

bostadspolitiken vara att alla skall ha möjlighet till en god

bostad till ett rimligt pris och att var och en skall ha

inflytande över sin egen situation. Vidare anges att valfriheten

skall öka för de enskilda människorna. I fråga om inriktningen

av utredningsuppdraget innebär direktiven i korthet följande:

En utgångspunkt för utredningsuppdraget skall vara att

åstadkomma en minskad statsfinansiell belastning från

bostadssektorn. Omläggningen av bostadspolitiken måste

genomföras i flera steg där såväl målen för omläggningen som

takten i genomförandet läggs fast från början. Skilda tekniker

som kan användas för att fördela kapitalkostnaderna över tiden

skall värderas. Härvid skall särskild uppmärksamhet ägnas åt hur

behovet av stöd för omfördelning kan minskas genom utnyttjande

av sparande som byggts upp av fastigheternas ägare eller av de

boende. Ett fortsatt generellt stöd i form av räntebidrag bör

endast komma i fråga i den omfattning som andra åtgärder inte är

tillräckliga. Allt stöd skall lämnas oberoende av hur

investeringarna faktiskt finansieras. Villkoren bör vara

likvärdiga för alla upplåtelseformer och alla kategorier av

fastighetsägare. En ytterligare utgångspunkt skall vara att

kapitalbeskattningen även fortsättningsvis bör vara symmetrisk

så att skattelättnaden för ränteutgifter överensstämmer med den

skattesats som tillämpas för kapitalinkomster.

Utredningen har den 18 mars 1992 lagt fram delbetänkandet

Avreglerad bostadsmarknad. I betänkandet läggs fram förslag

avseende stödet till bostadsfinansieringen fr.o.m. år 1993.

Förslagen innebär bl.a. att en avreglering sker av villkoren för

stöd och att statens subventioner till bostadsbyggandet minskas

genom en successiv avtrappning av räntebidragen.

De bostäder som i dag uppbär räntebidrag berörs inte av

förslaget. Som en följd av den förändrade kapitalbeskattningen

fr.o.m. år 1993 föreslås dock att den garanterade räntan för

hyres- och bostadsrättshus årligen skall trappas upp med 0,4

procentenheter i stället för de 0,25 procentenheter som i dag

gäller.

Utredningen föreslår att regeringen sänder ut förslaget på

snabbremiss för att möjliggöra ett riksdagsbeslut under våren

1992.

I ett kommande betänkande avser utredningen att behandla

skattefrågor, bosparstimulans och ytterligare förenklingar av

bostadsreglerna. Detta betänkande skall enligt utredningen

presenteras i slutet av april månad 1992.

Som framgår ovan avser regeringen att under år 1992 avge

förslag om ett nytt förenklat bostadsfinansieringssystem fr.o.m.

år 1993. Det finns således anledning för utskottet och riksdagen

att senare under detta år ytterligare överväga hithörande

frågor.

Bostadspolitikens inriktning och utformning m.m.

Bostadspolitikens allmänna utformning

Utskottet behandlar inledningsvis sex motionsyrkanden med

förslag om bostadspolitikens allmänna utformning.

I den socialdemokratiska partimotionen Bo232 framhålls att

bostaden måste vara en grundläggande social rättighet. Enligt

motionärerna måste bostadspolitiken därför utgå från en social

målsättning och samhället och de boende ha ett avgörande

inflytande över bostadsförsörjningen. Med hänvisning härtill

förordas i motionens yrkande 1 att riksdagen skall ge regeringen

till känna att den sociala bostadspolitiken även

fortsättningsvis skall vara vägledande för samhällets insatser.

Enligt Ny demokratis partimotion Bo236 har vi trots stora

statliga subventioner höga boendekostnader. Bl.a. anges de höga

subventionerna ha bidragit till en okänslighet för

prisstegringar. Det är enligt motionärerna väldigt svårt att

hålla maximal kostnadspress samtidigt som man subventionerar

kraftigt. Den bostadspolitiska kursen måste därför läggas om för

att få ett bättre resursutnyttjande och mindre rundgång av

pengar -- yrkande 1. På sikt bör strävan enligt motionärerna

vara att komma ifrån det snedvridande systemet med generella

subventioner -- yrkande 4. Enligt förslaget bör i stället

riktade bidrag som är familjepolitiskt motiverade införas --

yrkande 11.

En bra bostad är enligt Vänsterpartiets partimotion Bo238 en

social rättighet jämförbar med rätten till vård, omsorg och

utbildning. Trots den framgångsrika svenska bostadspolitiken

kvarstår dock enligt motionärernas mening betydande problem. För

att på kort sikt komma till rätta med dessa problem föreslås i

motionens yrkande 2 bl.a. att någon extra upptrappning av

räntebidragen inte skall ske, att investeringar i infrastruktur

skall tidigareläggas, att tilläggslånen till yngre hus,

ungdomsbostadsstödet m.fl. stödformer skall behållas samt att de

allmännyttiga bostadsföretagen skall tillföras tillfälliga extra

lånemedel för inköp av bostadsfastigheter m.m.

Sedan efterkrigstiden har det grundläggande bostadspolitiska

målet formulerats som att alla människor skall ha tillgång

till en sund, rymlig, välplanerad och ändamålsenligt utrustad

bostad till ett rimligt pris. Som grund för de bostadspolitiska

strävandena har detta mål fortsatt giltighet. Med utgångspunkt i

de boendes önskemål och den bostadsefterfrågan som i dag finns

gäller frågan därför närmast hur det allmänt formulerade målet

skall utvecklas och konkretiseras. Detta måste ske bl.a. på

grundval av de boendes egna prioriteringar. För att skapa

förutsättningar härför måste bostadspolitiken utformas så att

alla upplåtelseformer, bostadstyper och fastighetsägare

behandlas lika. De hittillsvarande regleringarna bör ersättas

med ett system där det är de boendes önskemål och behov som är

styrande för bostadsefterfrågan och därmed också för

bostadsmarknaden. Härigenom kan en balanserad bygg- och

bostadsmarknad i hela vårt land skapas.

Utskottet kan inte finna att den nu i korthet redovisade

målsättningen innebär ett avsteg från vad som hittills väglett

samhällets bostadspolitiska insatser. Inte heller kan utskottet

finna att denna politik på något avgörande sätt skulle stå i

strid med vad som i de nu aktuella motionerna framförts. Ett

tillkännagivande i enlighet med motionsförslagen skulle därmed

inte tjäna något reellt syfte. Med det anförda avstyrker

utskottet partimotionerna Bo232 (s) yrkande 1, Bo236 (nyd)

yrkandena 1, 4 samt 11 och Bo238 (v) yrkande 2.

Bostadsfinansieringens långsiktiga utformning

Mot bakgrund av att bostadsbyggandet är långsiktigt är det

enligt den socialdemokratiska partimotionen Bo232 nödvändigt att

aktörerna vet vilka villkor som skall gälla när bygget är

färdigt och det är dags att lyfta lånen. Riksdagens beslut att

inte införa räntelånen har enligt motionärernas mening skapat

stor oro och ovisshet inom byggbranschen och medverkat till det

byggstopp och det kaos som nu råder. Samtidigt medför beslutet

att inte införa räntelånesystemet tillsammans med bl.a. de

sänkta investeringsbidragen att boendekostnaderna i

nyproduktionen ökar kraftigt. Med hänvisning härtill föreslås i

motionens yrkande 2 att räntelånen omedelbart skall återinföras.

Även i Vänsterpartiets partimotioner Bo238 yrkande 1 och Fi209

yrkande 15 förs fram krav på att det s.k. räntelånesystemet

skall införas -- detta för att åstadkomma en

bostadsfinansieringsform som är långsiktigt hållbar. Enligt

motionärerna skulle ett räntelånesystem dessutom ge

bostadsstödet en mera fördelningspolitisk karaktär, bl.a. genom

att det eliminerar en del av de effekter av dagens system som

alltför mycket gynnat höginkomsttagare. Enligt förslaget bör

räntelånen införas fr.o.m. den 1 januari 1993.

När det gäller frågan om införande av det s.k.

räntelånesystemet vill utskottet anföra följande.

Som redovisats ovan beslutade riksdagen hösten 1991 att det

våren samma år beslutade räntelånesystemet inte skulle införas.

Utskottet konstaterade härvid sammanfattningsvis (1991/92:BoU9

s. 7) att systemet med dess omfördelning av kostnader över tiden

hade sådana brister och svagheter både för de boende och för

samhället att det inte borde genomföras. Vad i de nu aktuella

motionerna anförts har inte givit utskottet anledning till annat

ställningstagande. De grundläggande svagheter som vidlåder

räntelånesystemet är enligt utskottets mening fortsatt av sådan

art att det inte bör införas. Utskottet avstyrker med hänvisning

till det nu anförda partimotionerna Bo232 (s) yrkande 2, Bo238

(v) yrkande 1 och Fi209 (v) yrkande 15.

Med utgångspunkt i situationen på byggarbetsmarknaden i

Gävleborgs län, Västernorrland resp. Södermanlands län ställs i

motionerna Bo211 (s) yrkande 3, Bo223 (s) yrkande 3 resp. Bo235

(s) yrkande 3 krav på att finansieringsförutsättningarna för

bostadsbyggandet efter år 1992 skall klargöras. Enligt

motionärerna är ett sådant klargörande nödvändigt för att råda

bot på den osäkerhet som i dag råder och därigenom motverka

nedgången i bostadsbyggandet.

När det gäller frågan om bostadsfinansieringens utformning

efter år 1992 anför utskottet följande.

Utskottet betonade i anslutning till sitt ställningstagande

avseende bostadsbyggandets finansiering för år 1992

(1991/92:BoU9 s.7) vikten av att riksdagen skyndsamt förelades

förslag om hur bostadsfinansieringen skulle utformas i ett

längre perspektiv. Utskottets ställningstagande i denna del står

fast. Som framgår av redovisningen ovan pågår också ett

utredningsarbete med syfte att lägga fram förslag om statens

stöd till bostadsfinansieringen fr.o.m. år 1993. Förutsättningar

finns sålunda att såväl den av utskott som av motionärer

eftersträvade klarheten i finansieringsförutsättningarna för

bostadsbyggandet på längre sikt kommer att föreligga inom en

nära framtid. Ett uttalande nu från riksdagens sida om ett

sådant klargörande skulle därmed inte fylla något reellt syfte.

Det kommande regeringsförslaget bör avvaktas.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det ovan anförda

motionerna Bo211 (s) yrkande 3, Bo223 (s) yrkande 3 samt Bo235

(s) yrkande 3.

Bostadsfinansieringens utformning under år 1992

Som redovisats ovan har riksdagen hösten 1991 fattat beslut om

bostadsfinansieringen för år 1992 -- detta i avvaktan på att ett

nytt förenklat bostadsfinansieringssystem införs fr.o.m. år

1993. Beslutet innebär bl.a. att parkeringsanläggningar får ingå

i bidragsunderlaget under förutsättning av att byggnadsarbetena

påbörjas före utgången av april månad 1992.

Det faktum att bl.a. parkeringsanläggningar får ingå i

bidragsunderlaget under 1992 endast om byggnadsarbetena sätts i

gång senast under april månad kommer enligt motion Bo207 (s)

såvitt nu är i fråga att forcera igångsättningen av olika

bostadsprojekt. En sådan utveckling stämmer enligt motionärernas

mening dåligt med behovet av en mera balanserad situation på

byggarbetsmarknaden. Med hänvisning härtill förordas att de mer

förmånliga reglerna för det statliga bostadsstödet skall gälla

under hela 1992.

Även i motionerna Bo211 (s) yrkande 2, Bo223 (s) yrkande 4,

Bo235 (s) yrkande 2 samt Bo237 (s) yrkande 3 förs motsvarande

krav fram. I dessa motioner sker detta med utgångspunkt framför

allt i de besvärande effekterna av förändringarna i

bostadsstödet för byggarbetsmarknaden i Gävleborgs län,

Västernorrland, Södermanlands län resp. Västsverige.

Som ett andrahandsyrkande -- i det fall förslaget i samma

motion om att räntelånesystemet omedelbart skall införas

avstyrks -- förs i den socialdemokratiska partimotionen Bo232

yrkande 4 fram krav på att nuvarande finansieringsregler skall

gälla fram till dess beslut fattas om ny bostadsfinansiering.

Enligt motionärernas mening är det nödvändigt att ge besked till

de i byggandet verksamma om vilka finansieringsregler som

skall gälla för att därmed stimulera bostadsbyggandet.

Parkeringsanläggningar får, som framgår ovan, under år

1992 övergångsvis ingå i bidragsunderlaget -- detta främst med

hänsyn till den pågående bostadsproduktionen. Reglerna i denna

del är sålunda avsedda att i initialskedet underlätta övergången

till ett nytt finansieringssystem samt att stimulera

igångsättningen av nya bostadsprojekt. Däremot har avsikten inte

varit att permanenta denna övergångslösning. Utskottet vill i

anslutning härtill också erinra om att de regler för

finansieringen av bostadsbyggandet som gäller för år 1992 i sin

helhet är temporära i avvaktan på att ett nytt varaktigt

bostadsfinansieringssystem kan införas fr.o.m. år 1993.

Vad i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 4

samt motionerna Bo207 såvitt nu är i fråga, Bo211 (s) yrkande 2,

Bo223 (s) yrkande 4, Bo235 (s) yrkande 2 och Bo237 (s) yrkande 3

föreslagits avstyrks med hänvisning till det nu anförda.

Allmännyttiga bostadsföretag

De allmännyttiga bostadsföretagens ställning på

bostadsmarknaden diskuteras i flera motioner. Allmännyttiga

bostadsföretag är den officiella benämningen på bostadsföretag

över vilka kommunerna har ett avgörande inflytande. I samband

med de beslut om efterkrigstidens bostadspolitik som fattades av

riksdagen år 1946 togs också ställning till de ramar inom vilka

de allmännyttiga bostadsföretagen har att verka. Dessa regler

har därefter modifierats vid skilda tillfällen.

För att ett företag som bildats efter år 1975 skall ha kunnat

godkännas som allmännyttigt har det krävts att kommunen har

tillskjutit hela grundkapitalet och utsett samtliga ledamöter i

företagens styrelser. För bostadsföretag som bildades före år

1975 krävdes inte motsvarande ägarinflytande från kommunerna.

Även andra bolag och stiftelser som arbetade utan vinstsyfte

kunde godkännas som allmännyttiga under förutsättning att

kommunen utsåg mer än hälften av företagets styrelse.

Det finns i dag ca 400 allmännyttiga bostadsföretag i Sverige,

varav flertalet är ganska små. Av företagen är 64 % stiftelser,

medan 36 % är aktiebolag -- i allmänhet de större och medelstora

företagen.

Godkännandet som allmännyttigt bostadsföretag har haft

betydelse i bl.a. skatte- och bostadsfinansieringssammanhang. De

allmännyttiga bostadsföretagen är schablonbeskattade till

skillnad från övriga bostadsföretag som har en s.k.

konventionell beskattning. I bostadsfinansieringssammanhang har

de allmännyttiga företagen tidigare haft särskilda villkor för

statliga bostadslån och även kunnat erhålla vissa former av stöd

som inte kunnat utgå till andra typer av företag. De flesta av

dessa särvillkor är nu borttagna.

I motion Bo220 (s) framhålls den unika ställning som den

svenska s.k. allmännyttan har i förhållande till motsvarande

företag i andra länder. I Sverige är allmännyttan öppen för alla

medborgare medan samhällsägda bostäder i andra länder är

detsamma som socialbostäder. Motionärerna hävdar att regeringen

tagit en rad initiativ för att underlätta och stimulera en

utförsäljning av allmännyttiga bostadsföretag. Detta anses kunna

leda till oönskade effekter. Mot denna bakgrund anser

motionärerna att riksdagen i ett tillkännagivande bör framhålla

de allmännyttiga företagens viktiga bostadspolitiska funktion

och att allmännyttan måste bibehållas i betydande omfattning som

ett instrument för att upprätthålla jämlikhet och rättvisa.

En annan uppfattning om de allmännyttiga bostadsföretagen förs

fram i motion Bo224 (nyd). Utgångspunkten för förslagen i denna

motion är att allmännyttan har spelat ut sin roll eftersom man

inte har lyckats uppnå bostadspolitiska mål som låga

hyresnivåer, integrerade bostadsområden, hyresutjämning m.m. För

att få både en effektivare bostadsförvaltning och en bättre

ekonomi i kommunerna bör enligt motionären utförsäljningar av

allmännyttiga bostadsföretag underlättas. De förslag som läggs

fram i motionen i detta syfte är:

att de regler som gör det svårt för kommunerna att

tillgodogöra sig medel från de kommunala bostadsföretagen bör

ändras (yrkande 1),

att riksdagen upphäver lex Malmö (yrkande 2),

att de kommunala bolagens särställning och allmännyttan som

begrepp avskaffas (yrkande 3),

att smidiga förutsättningar för utförsäljningar av

allmännyttans bostadsbestånd bör skapas (yrkande 6),

att aktieköp för de boende möjliggörs (yrkande 7).

Yrkandena 4 och 5 i denna motion som också tar upp frågor om

de allmännyttiga bostadsföretagen behandlas på annan plats i

detta betänkande.

Även i Ny demokratis partimotion Bo236 hävdas att de kommunala

bostadsföretagens särställning har lett till att de har blivit

ett dyrt alternativ i fråga om nyproduktion och förvaltning. I

motionens yrkande 7 föreslås mot denna bakgrund att en översyn

av lagstiftningen genomförs i syfte att de kommunala

bostadsföretagen inte skall favoriseras i något hänseende.

Utskottet behandlar inledningsvis förslaget i motion Bo220 (s)

om ett tillkännagivande från riksdagen om de allmännyttiga

bostadsföretagens roll på bostadsmarknaden. Dessa företag, som

förvaltar omkring 22 % av landets permanentbostäder, har

givetvis en stor betydelse för att tillgodose efterfrågan på den

svenska bostadsmarknaden. Utskottet har självfallet inte heller

någon annan inställning än motionärerna när det gäller vikten av

att ett s.k. kategoriboende kan undvikas. De allmännyttiga

företagen bör verka på bostadsmarknaden på samma villkor som

övriga bostadsföretag. Vad gäller frågan om de allmännyttiga

bostadsföretagens köp eller försäljningar av fastigheter är

detta i första hand en fråga för kommunerna i deras egenskap av

fastighetsägare samt för de boende att ta ställning till. Något

uttalande från riksdagens sida angående de allmännyttiga

bostadsföretagens roll i enlighet med den aktuella motionens

förslag finner utskottet inte erforderligt. Motion Bo220 (s)

avstyrks således.

Vad gäller de ovan refererade yrkandena i motion Bo224 (nyd)

och i Ny demokratis partimotion Bo236 om slopad särställning

för allmännyttiga bostadsföretag och en ökad utförsäljning av

detta bostadsbestånd vill utskottet anföra följande. I det

bostadspolitiska reformarbete som den nya regeringen redan

inlett ingår som en viktig del att skapa enhetliga och rättvisa

förutsättningar för olika fastighetsägare och övriga berörda på

bostadsmarknaden. I bostadsfinansieringssammanhang fattade

sålunda riksdagen redan i höstas flera beslut som innebär att de

särregler som gällt för de allmännyttiga bostadsföretagen nu i

huvudsak är utmönstrade ur lagstiftningen. Exempelvis upphävdes

vid årsskiftet den i motion Bo224 (nyd) omnämnda s.k. lex Malmö,

dvs. möjligheten att dra in räntebidragen vid försäljningar av

de allmännyttiga bostadsföretagens fastigheter. Av direktiven

för utredningen om statens stöd för bostadsfinansieringen

framgår att utredaren bör utgå från att konventionell

beskattning skall tillämpas för alla ägare av hyresrättshus.

Vidare kommer riksdagen under våren att föreläggas förslag som

berör de särregler i samband med fastighetsförvärv för

ombildning till bostadsrätt som gäller för fastigheter som ägs

av allmännyttiga bostadsföretag.

Av det ovan anförda framgår att de särregler som tidigare

gällt för de allmännyttiga bostadsföretagen antingen redan

tagits bort eller att förslag kan väntas inom en snar framtid.

Ny demokratis partimotion Bo236 yrkande 7 samt motion Bo224

(nyd) yrkandena 1--3 samt 6 och 7 avstyrks mot denna bakgrund.

I den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 16 begärs

ett tillkännagivande från riksdagen om värdet av att

hyresgästerna i det allmännyttiga bostadsbeståndet ges möjlighet

till ett bosparande. Principen skulle vara att varje hyresgäst

får möjlighet att sätta in pengar på ett eget lägenhetskonto.

Avkastningen skulle sedan användas till att sänka hyran eller

förbättra lägenheten. En sådan modell skulle enligt motionärerna

ge bostadsföretagen tillgång till billigt kapital och bidra till

att de boende ges ökad delaktighet i förvaltning och skötsel av

fastigheten.

Förslaget i motionen är endast inriktat mot ett bosparande

inom allmännyttan. Enligt utskottets mening är ett utökat

bosparande önskvärt men bör, i den mån statliga initiativ skall

tas i frågan, inte gälla endast en begränsad del av

bostadsbeståndet. I direktiven för den utredare som skall lägga

fram förslag om den framtida bostadsfinansieringen sägs att

särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om sparande av

fastigheternas ägare eller de boende. Med hänvisning till det

pågående utredningsarbetet avstyrker utskottet yrkande 16 i den

socialdemokratiska partimotionen Bo232.

Vissa bostadspolitiska åtgärder i övrigt

Bostadsutskottet har under de senaste åren kunnat notera att

ett byggande och boende med en ekologisk inriktning har ägnats

allt större uppmärksamhet. Också under årets allmänna motionstid

har ett antal motioner väckts med denna inriktning. Vissa av

dessa motioner har utskottet redan behandlat i betänkandet

1991/92:BoU14 där bl.a. frågor om byggnadsforskningen tas upp. I

detta betänkande behandlas motionsförslag om insatser från bl.a.

boverkets sida.

I motion Bo513 (v) framhålls att det har utförts många goda

insatser för ett ekologiskt boende genom byggande av mindre

ekobyar. Motionärerna menar dock att dessa insatser inte räcker,

utan att samhällets myndigheter på olika nivåer nu måste ta ett

ansvar för att driva på utvecklingen. Mot denna bakgrund

föreslås att boverket ges i uppdrag att samla alla berörda inom

bygg- och bostadssektorn för att gemensamt utarbeta en plan för

en anpassning till ett bärkraftigt samhälle.

Samma motionärer framhåller i motion Bo514 (v) att de

ekologiskt inriktade projekt som hittills genomförts gällt

mindre ekobyar med högst 30--40 hushåll. Därför föreslås

boverket ges i uppdrag att ta fram förslag till byggande av ett

ekologiskt anpassat flerfamiljshusområde bestående av åtminstone

ett hundratal hushåll. Motionärerna föreslår vidare -- i motion

Bo225 (v) -- att ett bilfritt flerfamiljshusområde byggs som ett

pilotprojekt för att utröna hur ett sådant kan fungera i

praktiken. Även i denna fråga föreslås boverket ges i uppdrag

att lämna förslag om hur staten kan bidra.

De ovanstående förslagen om olika uppdrag till boverket

angående ekologiskt byggande m.m. föranleder utskottet att

erinra om det ansvar som verket enligt sin instruktion redan har

för att följa utvecklingen och förmedla kunskaper inom sitt

verksamhetsområde samt vid behov ta initiativ till förändringar.

I detta ansvar får även anses ingå att svara för att kunskaper

om en ekologiskt riktig utformning av bostadsmiljöer samlas in

och sprids. Enligt vad utskottet i olika sammanhang erfarit har

också boverket tagit en rad initiativ på detta område. Genom

bl.a. kunskapsöversikter, seminarie- och kursverksamhet samt

deltagande i samarbetsprojekt har boverket engagerat sig för att

utveckla och föra ut olika frågor kring ekologi i byggande och

planering. Även andra myndigheter och organ har givetvis ett

ansvar på detta område. Framför allt inom byggnadsforskningen

har stora resurser satsats på projekt inom det ekologiska

området.

Vad gäller förslagen om att samhällets insatser även skall

omfatta flerbostadshusområden har utskottet erfarit att frågor

om en ekologiskt bärkraftig stadsutveckling har engagerat

boverket under de senaste åren. En kunskapsöversikt med denna

titel togs också fram av boverket under år 1990. Även

stadsmiljörådet är engagerat i frågor om en ekologisk utformning

av tätortsmiljöer. Ett flertal projekt med ekologisk inriktning

har genomförts i flerbostadshusbebyggelse. Projekt med denna

inriktning planeras även att finnas med i årets bostadsmässa,

Bo92.

Bostadsutskottet anser sammanfattningsvis att det är angeläget

att arbetet med att utveckla kunskapen om ett ekologiskt

byggande och boende fortgår. Riksdagsuttalanden om inriktningen

på detta arbete i enlighet med de aktuella motionerna kan dock

inte anses vara erforderliga. Med hänvisning till det anförda

avstyrks motionerna Bo225 (v), Bo513 (v) och Bo514 (v).

Möjligheten till djurhållning i bostadsområden i närheten av

tätorter diskuteras i motion Bo522 (kds). I motionen konstateras

att möjligheterna numera förbättrats att bilda fastigheter på

landsbygden som möjliggör djurhållning som fritidsintresse.

Motionären anser att det borde föreligga ett intresse för att

även i omedelbar närhet till staden bygga byar med viss

djurhållning. Staten föreslås bidra med medel från

omställningsstödet och från vissa medel för beredskapsarbeten,

för tillkomsten av ett par försöksbyar.

Enligt utskottets mening bör det vara möjligt att inom ramen

för exempelvis pågående och planerade ekobyprojekt även

uppmärksamma möjligheten till viss djurhållning när ett sådant

intresse föreligger från dem som engagerat sig i projekten.

Någon medelstilldelning i särskild ordning för att stödja

tillkomsten av byar med djurhållning är utskottet dock inte

berett att förorda. Motion Bo522 (kds) avstyrks således.

Ett flergenerationsboende bör enligt motion Bo234 (fp)

främjas. Detta anses kunna ge fördelar på flera områden, bl.a. i

form av minskade kostnader för barnomsorg och äldreomsorg. För

att stödja byggandet av bostäder där minst tre generationer

samtidigt kan fungera föreslås staten i dessa fall bevilja stöd

som är förmånligare än övrigt stöd för byggande. De förmånligare

villkoren föreslås dras in om tregenerationsboendet upphör.

Även utskottet anser att flergenerationsboendet, när

förutsättningarna för detta föreligger, kan vara en boendeform

som ger flera fördelar. Det väsentliga är att ett sådant boende

också kan erhålla stöd enligt bostadsfinansieringsreglerna. Det

statliga stödet till bostadsbyggandet bör vara neutralt vad

gäller hushållets sammansättning och liknande förhållanden. Det

finns i de statliga bostadsfinansieringsreglerna inte heller

några hinder för stöd till den typ av boende som tas upp i

motionen. Utskottet avstyrker motion Bo234 (fp).

Det befintliga bostadsbeståndet kan enligt vad som anförs i

Vänsterpartiets partimotion Bo238 utnyttjas väsentligt bättre.

Främst i egnahem anses det finnas en överstandard vad gäller

bostadsutrymmen. Det är enligt motionärerna önskvärt att de som

bor för stort kan få hjälp med en avspjälkning av en mindre

lägenhet. I motionens yrkande 7 föreslås därför att boverket ges

i uppdrag att lämna förslag om hur ett sådant stöd kan utformas.

Bostadsutskottet behandlade och avstyrkte motsvarande yrkande

om uppdelning av stora lägenheter föregående år

(1990/91:BoU12 s. 45). Utskottet står fast vid sin uppfattning

att något statligt stöd med den förordade inriktningen inte bör

införas. Vänsterpartiets partimotion Bo238 yrkande 7 avstyrks

således.

I motion Bo219 (m) framhålls att det på många håll råder brist

på studentbostäder, bl.a. till följd av standardkraven och

besittningsskyddet. Dessa problem föreslås ses över.

Den brist på studentbostäder som lokalt råder på vissa

studieorter har flera olika orsaker. I vissa fall kan sannolikt

besittningsskyddet i hyresvillkoren medföra att dessa bostäder

även utnyttjas av andra än studerande. Gällande lagstiftning

hindrar emellertid inte att det som hyresvillkor ställs krav på

pågående studier. Det får närmast anses vara en angelägenhet för

resp. hyresvärd att ta initiativ i denna fråga. Vad gäller

standardkraven har de olika specialkrav som tidigare fanns i

bostadsfinansieringssammanhang nu utmönstrats ur förordningarna.

Regeringen har i olika sammanhang aviserat att förenklingar även

skall genomföras vad gäller de krav som ställs med stöd av

byggnadslagstiftningen. Ett sådant arbete pågår också inom

boverket. Motion Bo219 (m) kan mot denna bakgrund avstyrkas.

I den socialdemokratiska partimotionen So224 om

handikappolitiken anförs att det i dag råder en osäkerhet på

bostadsmarknaden orsakad av den borgerliga regeringens politik.

Detta anses ha lett till speciellt allvarliga konsekvenser för

de handikappade eftersom både nyproduktion och renovering av

äldre otillgängliga bostäder har avstannat. I motionens yrkande

3 föreslås ett riksdagens tillkännagivande i denna fråga.

Vad gäller påståendena i motionen angående bostadspolitiken

och de handikappade vill utskottet anföra följande. Tillgången

på nyproducerade lägenheter är i dag bättre än på många år. I

ett stort antal kommuner kan nyproducerade lägenheter anvisas

för i princip omedelbar inflyttning. Omfattningen av

renoveringar och ombyggnader av bostäder tilltog i slutet av år

1991. Boverket gör i sina prognoser bedömningen att

ombyggnadstakten under år 1992 ytterligare kraftigt ökar (se s.

12). Vad i övrigt gäller den statliga handikappolitiken har den

nuvarande regeringen klart deklarerat att dessa frågor skall ges

hög prioritet. Någon saklig grund för ett tillkännagivande i

enlighet med socialdemokraternas partimotion So224 yrkande 3 kan

således inte anses föreligga. Motionsförslaget avstyrks.

Bostadsministern i den tidigare socialdemokratiska regeringen

"utmanade" år 1991 byggbranschen att visa sin förmåga att

åstadkomma bra bostadsområden till låga priser. Utmaningen tog

form av en tävling, kallad Byggutmaningen, där de tävlande gavs

stor frihet att utforma sina förslag till bostadsområden så

länge kraven på tillgänglighet, säkerhet, god inomhusmiljö och

trevnad tillgodosågs. Tävlingen avgjordes i höstas, och

markområden är anvisade i fyra kommuner för produktion av de

vinnande förslagen. Produktionskostnaderna för tävlingsbidragen

beräknas bli lägre än vad som varit normalt för nyproducerade

bostäder i de aktuella kommunerna. Samtidigt har

lägenhetslösningarna i de vinnande tävlingsförslagen ansetts

vara yteffektiva och kvalitetsmässigt bra. I den

socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 12 föreslås att

boverket ges i uppdrag att arbeta vidare med byggutmaningen i

samråd med kommunerna.

Bostadsutskottet anser att resultatet av Byggutmaningen

visar att byggandet av billiga och bra bostäder underlättas om

det inte styrs av detaljerade statliga regler. Som utskottet

redan framhållit pågår ett förenklingsarbete såväl vad gäller

bostadsfinansieringen som plan- och bygglagens nybyggnadsregler.

Det är nödvändigt att den kreativitet som Byggutmaningen visat

finns inom byggbranschen kan få komma till uttryck även i det

normala projekteringsarbetet. Det är därför angeläget att

påskynda förenklingsarbetet snarare än att utlysa fler tävlingar

med undantagsregler. Boverket är givetvis oförhindrat att, som

föreslås i den aktuella motionen, arbeta vidare med resultaten

från Byggutmaningen i samråd med kommunerna. Något särskilt

tillkännagivande från riksdagens sida i denna fråga kan dock

inte anses vara erforderligt. Med hänvisning till det anförda

avstyrks den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 12.

I Ny demokratis partimotion Bo236 yrkande 8 föreslås att

åtgärder vidtas för att förbättra den utländska konkurrensen på

den svenska byggmarknaden. Motionärerna anser att dagens

bristande konkurrens till stor del beror på ett krångligt

regelsystem.

Som utskottet redan flera gånger framhållit pågår ett

förenklingsarbete vad gäller de regler som styr byggverksamheten

i Sverige. På byggmaterialsidan har under de senaste åren den

internationella konkurrensen i viss mån stimulerats av de

regler i PBL som underlättat import av nordiska byggprodukter.

Giltighetstiden för dessa regler har nyligen förlängts (se

1991/92:BoU6) fram till år 1993 i avvaktan på att

förhandlingarna om en anslutning till den europeiska inre

marknaden skall slutföras. Ett EES-avtal kommer sannolikt att

underlätta en fri varucirkulation, bl.a. när det gäller

byggvaror. Ett arbete pågår således på flera områden som kan

förbättra förutsättningarna för utländska byggföretag att verka

i Sverige, liksom för svenska byggföretag att verka på den

europeiska marknaden. Ett tillkännagivande enligt förslaget i Ny

demokratis partimotion Bo236 yrkande 8 kan inte anses

erforderligt.

Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, bör enligt ett

förslag i motion Fi604 (m) yrkande 5 successivt privatiseras.

Bostadsutskottet är inte berett att nu ta ställning till

ägarförhållandena i SBAB. Frågan om privatisering av viss

statlig verksamhet är föremål för diskussioner och bedömningar

inom regeringen. Resultatet av detta arbete bör avvaktas. Motion

Fi604 (m) yrkande 5 avstyrks sålunda.

Med stöd av lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd kan

regeringen besluta om att särskilda tillstånd skall krävas för

att vissa typer av byggnadsarbeten skall få påbörjas. Lagen har

använts för att undvika överhettning på byggarbetsmarknaden och

för att utjämna sysselsättningen inom byggnadsindustrin under

olika delar av året. I motion T219 (m) yrkande 6 föreslås att

riksdagen upphäver denna lag.

Lagen om byggnadstillstånd tillämpas för närvarande inte.

Enligt utskottets mening får det förutsättas att regeringen i

sin översyn av de regler som finns inom byggnadssektorn även

prövar behovet av den aktuella lagen. Yrkande 6 i motion T219

(m) avstyrks.

Förutsättningar och villkor för lån

Det system för bostadsbyggandets finansiering som gäller för

år 1992 innebär bl.a. att tidigare gällande markvillkor,

konkurrensvillkor, förmedlingsvillkor samt

produktionskostnadsprövning tagits bort.

I den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 3

föreslås att markvillkor och kommunal bostadsanvisningsrätt

skall gälla som villkor för statligt stöd -- detta oavsett

stödsystemets utformning. Enligt förslaget bör dessutom en

reviderad form av produktionskostnadsprövning prövas som bl.a.

innebär att kommunerna ges ett större ansvar för prövningen.

Det bör enligt utskottets mening vara en strävan att göra

bostadsfinansieringssystemet så enkelt som möjligt. Detta har

också kommit till uttryck i det finansieringssystem som

temporärt gäller för år 1992 genom att en rad av de villkor som

tidigare reglerat statens stöd till bostadsbyggandet har tagits

bort. På sikt bör det dessutom vara möjligt att åstadkomma

ytterligare förenklingar i detta avseende. I uppdraget för

utredningen om statens stöd för bostadsfinansieringen ingår

också att särskilt pröva om ytterligare förenklingar kan göras i

de regler som i dag styr bostadsbyggandet och påverkar dess

kostnader. Utskottet är mot bakgrund av det nu anförda inte

berett att ställa sig bakom motionsförslaget om återinförande

av vissa villkor för det statliga stödet för bostadsbyggandet.

Förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 3

avstyrks sålunda.

Riksdagen fattade våren 1989 (1988/89:BoU7) beslut om

grunderna för den schablonmetod som i dag används bl.a. för att

beräkna subventionsunderlaget för det statliga stödet till

bostadsfinansieringen. Till grund för beräkningen av

schablonbeloppen låg de vid denna tidpunkt gällande faktiska

kostnadsnivåerna. För att denna beräkningsmetod inte skulle

medföra en generell höjning av subventionsunderlaget i

förhållande till den tidigare gällande metoden infördes en

särskild justeringsfaktor vid beräkningen av

subventionsunderlaget för byggnad. Denna justeringsfaktor

innebär att underlaget begränsas till 80 % av schablonen för

byggnader.

I motion Bo204 (s) förordas att de schabloner som används för

beräkningen av subventionsunderlaget skall anpassas till den

faktiska kostnadsnivån för bostadsinvesteringar. Förslaget läggs

fram bl.a. mot bakgrund av nedgången i byggandet och därmed

sysselsättningen i byggbranschen.

Riksdagens beslut hösten 1991 om bostadsfinansieringen för år

1992 innebar ingen ändring av reglerna i fråga om metoden för

beräkningen av subventionsunderlaget. Detta innebär bl.a. att

begränsningen av beloppen för byggnad till 80 % av

schablonbeloppen fortsatt gäller. Utskottet är inte berett

frångå denna ordning. En höjning av subventionsunderlaget på det

sätt som motionärerna förordar skulle innebära kraftigt ökade

bostadssubventioner -- något som bostadsutskottet bl.a. mot

bakgrund av det rådande statsfinansiella läget inte anser sig

kunna medverka till. Utskottet vill i anslutning härtill också

erinra om att den nu tillämpade beräkningsmetoden justerades ned

i samband med att den infördes år 1989 för att den inte skulle

medföra en generell höjning av subventionsunderlaget i

förhållande till vad som dittills gällt. Vad utskottet nu anfört

innebär att motion Bo204 (s) avstyrks.

I dagens bostadsfinansieringssystem bestäms räntebidragets

storlek med hjälp av den s.k. subventionsränta som boverket

fastställer veckovis. Subventionsräntan bestäms på grundval av

de räntesatser som gäller vid köp av bostadsobligationer med en

återstående löptid av fem år.

Enligt motion Bo208 (s) har det hittills funnits en god

överensstämmelse mellan den s.k. subventionsräntan och den

faktiska räntesatsen. Förväntade höjningar av utlåningsräntan

till följd av ökade räntemarginaler och kostnaderna för

kreditgarantier kan dock enligt motionärernas mening beräknas ge

skillnader på närmare en halv procentenhet mellan

subventionsränta och faktisk ränta. Med hänvisning härtill

förordas att metoden för att fastställa subventionsräntan

justeras så att en anpassning till den faktiska räntenivån

kommer till stånd.

Den hittills använda metoden för att fastställa den s.k.

subventionsräntan innebär att det är långivarnas kostnader för

upplåningen som styr räntesatsen. En sådan ordning ger bl.a. ett

incitament för låntagarna att på kreditmarknaden söka finna det

lånealternativ som ger de bästa lånevillkoren -- något som bl.a.

torde medverka till att konkurrensen på kreditmarknaden stärks.

Samtidigt kan det naturligtvis uppstå situationer där brister i

konkurrensen eller andra skäl medverkar till att höja

utlåningsräntan utöver vad som annars skulle ha blivit fallet.

Det är därför viktigt att goda förutsättningar för en

kreditmarknad i konkurrens skapas. Utskottet är inte nu berett

förorda en omprövning av grunderna för hur den s.k.

subventionsräntan skall fastställas. Motion Bo208 (s) avstyrks

sålunda.

På begäran av riksdagen lämnade regeringen år 1987 (prop.

1987/88:165) sin syn på vilken aktieutdelning som kunde anses

förenlig med godkännande av ett bostadsföretag som

allmännyttigt. Bostadsutskottet och riksdagen (BoU 1987/88:3 s.

9) ställde sig härvid bakom den av regeringen förordade

principen för aktieutdelning från allmännyttiga bostadsföretag

som innebär att det inte bör komma i fråga att utdelning ges

utöver vad som svarar mot normal upplåningsränta.

Som ett led i strävandena att öka privatiseringen av det

kommunala bostadsbeståndet föreslås i motion Bo224 (nyd) yrkande

4 att aktiebolagslagens regler för utdelning och förlustavdrag

bör gälla också för de allmännyttiga bostadsföretagen.

Utskottet har, som framgår ovan, ställt sig bakom den princip

som nu tillämpas när det skall bedömas vilken aktieutdelning som

är förenlig med godkännande av ett bostadsföretag som

allmännyttigt. Utskottet är inte nu berett frångå sitt tidigare

ställningstagande avseende aktieutdelningen från allmännyttiga

bostadsföretag. På sikt bör det dock vara en strävan att skapa

likartade regler för alla på bostadsmarknaden verksamma företag.

Som en förutsättning för arbetet i utredningen om statens stöd

för bostadsfinansieringen ingår också att villkoren för statens

stöd i framtiden skall vara likvärdiga för alla upplåtelseformer

och alla kategorier av fastighetsägare. Motion Bo224 (nyd)

yrkande 4 avstyrks med hänvisning till det nu anförda.

Avslutningsvis vill utskottet i detta avsnitt ta upp frågan om

möjligheten för allmännyttiga bostadsföretag att genomföra

fondemission. Frågan har bl.a. tagits upp i en skrivelse från

SABO till utskottet.

Ett grundläggande villkor för att ett bostadsföretag skall

betraktas som allmännyttigt är att företaget arbetar utan

enskilt vinstsyfte. En följd härav är, som framgår ovan, att

möjligheterna för de allmännyttiga bostadsföretagen att ge

aktieutdelning har begränsats. Även i fråga om möjligheten att

genomföra fondemission har boverkets hittillsvarande praxis

anknutit till de principer som gäller för företagens

aktieutdelning. I den mån de medel som tillförs aktiekapitalet

inte överstiger vad som motsvarar normal upplåningsränta har

sålunda en fondemission ansetts förenlig med kravet på att

företaget skall arbeta utan enskilt vinstsyfte.

Det finns enligt bostadsutskottets mening inte skäl att

begränsa de allmännyttiga bostadsföretagens möjligheter att

genomföra fondemissioner på det sätt som hittillsvarande praxis

kommit att innebära. På sikt bör det, som utskottet ovan anfört,

vara en strävan att skapa likartade regler för alla på

bostadsmarknaden verksamma företag. Det kan enligt utskottets

mening mot bakgrund härav finnas anledning att se över den

hittillsvarande ordningen i fråga om de allmännyttiga

bostadsföretagens möjligheter att genomföra fondemissioner. I

sammanhanget bör övervägas om och i så fall hur dagens regler

behöver ändras eller förtydligas för att fondemissioner, när

förutsättningar härför föreligger, skall kunna genomföras också

i de allmännyttiga bostadsföretagen. Regeringen bör i lämpligt

sammanhang tillsammans med eventuella förslag för riksdagen

redovisa sin syn på frågan. Vad utskottet nu anfört beträffande

fondemissioner i allmännyttiga bostadsföretag bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

Reparation, om- och tillbyggnad

I detta avsnitt behandlas ett antal motionsförslag angående

statens stöd till s.k. ROT-verksamhet (reparation, om- och

tillbyggnad). Flera av dessa motioner tar sin utgångspunkt i den

rådande byggarbetslösheten. En satsning på olika ROT-åtgärder

anses kunna bidra till att byggverksamheten åter kommer i gång

och att arbetslösheten därigenom minskar. Ett nytt ROT-program

för bostäder, bostadsmiljöer och offentliga lokaler föreslås i

motionerna Bo202 (s) såvitt nu är i fråga, Bo211 (s) yrkande 4

och Bo235 (s) yrkande 4. I Vänsterpartiets partimotion A259

yrkande 3 föreslås att ett ROT-program för underhåll av bl.a.

skolor och VA-nät upprättas av regeringen. Även i denna motion

ses ROT-verksamheten som ett betydelsefullt inslag för att

bekämpa byggarbetslösheten.

Frågan om sysselsättningsläget inom byggnadssektorn har

nyligen uppmärksammats av bostadsutskottet genom den offentliga

hearing i frågan som utskottet anordnade tillsammans med

arbetsmarknadsutskottet den 6 februari i år. Protokollet från

denna hearing har som bilaga fogats till detta betänkande.

Motioner från årets allmänna motionstid med förslag om åtgärder

för att minska byggarbetslösheten behandlas under våren även av

arbetsmarknadsutskottet.

Bostadsutskottet vill med anledning av de ovan redovisade

motionsförslagen om stöd till ROT-verksamheten anföra

följande. Under den senare delen av 1980-talet har vi fått

uppleva kraftiga svängningar i bostadsbyggandet, både vad gäller

den totala omfattningen och fördelningen mellan nyproduktionen

och ombyggnadsverksamheten. Dessa svängningar snarast

förstärktes av det sätt på vilket den tidigare regeringen sökte

styra byggverksamheten i olika riktningar. Det gäller att bryta

dessa negativa följder och att skapa förutsättningar för en

jämnare byggproduktion. Ryckigheten i den tidigare regeringens

bostadspolitik måste ersättas med en politik som bygger på

stabilitet och långsiktighet. Detta skapar också förutsättningar

för en rimlig fördelning mellan nyproduktion och ROT-verksamhet.

Utskottet delar emellertid inställningen i de aktuella

motionerna att den rådande överkapaciteten inom

byggnadsindustrin borde kunna utnyttjas för mer omfattande

ROT-verksamhet under de närmaste åren. De hösten 1991 fattade

besluten om att inte införa räntelånesystemet och att införa ett

nytt förenklat finansieringssystem för år 1992 ger också

förutsättningar för att så skall bli fallet. Införandet av

räntelån skulle bl.a. ha inneburit att dessa lån hade låst upp

det låneutrymme som i dag normalt uppstår i en fastighet och som

kan användas för att finansiera t.ex. ombyggnadsåtgärder. När

det gäller bostadsfinansieringen för år 1992 innebär beslutet

bl.a. att den garanterade räntan vid alla ombyggnader likställs

med den vid nybyggnad. Den tidigare ordningen där endast vissa

ombyggnader efter ett dispensförfarande erhöll denna lägre

garanterade ränta har alltså avvecklats.

Det kan vidare erinras om att ansökningarna om stöd för

ombyggnadsverksamhet ökade kraftigt i slutet av år 1991.

Boverket bedömer att antalet påbörjade lägenhetsombyggnader

sannolikt kommer att fördubblas under år 1992 i förhållande till

föregående år. Detta innebär enligt boverket att den totala

sysselsättningen inom bostadsbyggandet till och med kan

förväntas öka något från 1991 års nivå. Beträffande

byggsysselsättningen i övrigt vill utskottet erinra om att

regeringen i andra sammanhang aviserat att olika

infrastrukturinvesteringar inom bl.a. trafiksektorn om möjligt

kommer att tidigareläggas. Med hänvisning till det anförda

avstyrker utskottet Vänsterpartiets partimotion A259 yrkande 3

samt motionerna Bo211 (s) yrkande 4, Bo235 (s) yrkande 4 och

Bo202 (s), den sistnämnda motionen såvitt nu är i fråga.

Det svenska VA-nätet är enligt motion Bo221 (nyd) i behov av

omfattande renoveringsinsatser. Den nuvarande ombyggnadstakten

anses vara alltför låg. I motionens yrkande 1 föreslås att

riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att

investeringar i VA-nätet bör användas som en

konjunkturregulator. Ur både sysselsättnings- och

kostnadssynpunkt är det fördelaktigt att investera under rådande

lågkonjunktur. I yrkande 2 föreslås ett tillkännagivande om den

framtida inriktningen på offentliga investeringar, bl.a. med

innebörden att regeringen bör lämna direkt stöd till

renoveringar av VA-nät och att kommunerna skall minska

omfattningen av sina "egen regi-arbeten".

Under senare år har utskottet vid flera tillfällen behandlat

motionsyrkanden om statliga insatser för att stödja kommunernas

underhåll av VA-näten. Vid dessa tillfällen har

understrukits att underhållet av VA-näten primärt är en kommunal

uppgift som fordrar olika typer av lösningar i skilda delar av

landet. Det har också framhållits att gällande lagstiftning på

området ger kommunerna möjlighet att fastställa VA-taxan till en

sådan nivå att nödvändiga investeringar kan genomföras.

Utskottet delar visserligen motionärens oro för det växande

behovet av underhåll och förnyelse i de kommunala VA-näten, men

anser att den nuvarande ansvarsfördelningen mellan stat och

kommun på detta område bör bibehållas. I sammanhanget kan även

erinras om att den kostnadspress som blivit följden av en

vikande byggkonjunktur torde innebära att kommunala

investeringar i bl.a. VA-näten i dag ställer sig betydligt mer

förmånliga än för något år sedan. Motion Bo221 (nyd) avstyrks

således.

Frågor om ROT-åtgärder m.m. i ålderdomshem och andra former av

äldrebostäder tas upp i tre motioner. I motion Bo205 (c)

framhålls att riksdagen under de senaste åren fattat flera

beslut som inneburit att ålderdomshemsidén har fått en

renässans. Motionärerna anser att stödet till ålderdomshemmen

givits en sådan utformning att flexibla lösningar underlättas.

Man hävdar dock att informationen om de nya villkoren inte har

nått ut till kommunerna och att tillkomsten av ålderdomshem

därigenom försvåras. Yrkandet i motionen innebär att riksdagen

som sin mening skall ge regeringen till känna att bättre

information om villkoren för stödet till ålderdomshem måste ges.

I den socialdemokratiska partimotionen Bo232 framhålls att det

behövs ett stort tillskott av äldrebostäder under de närmaste

åren och att kommunerna med förtur bör lösa de äldres

bostadssituation. Det anses därvid vara angeläget att de regler

som gäller för bidrag till bl.a. gruppbostäder är flexibla och

att det bör ankomma på resp. kommun att fatta beslut utifrån de

lokala förutsättningarna och vissa angivna funktionskrav. För

att undvika en återgång till tidigare institutionsboende anser

dock motionärerna att krav på minst kokskåp i varje gruppbostad

bör återinföras. I motionens yrkande 6 föreslås att riksdagen

ger regeringen till känna vad som anförts i dessa frågor.

Det statliga stödet till ombyggnad av ålderdomshem i form av

stimulansbidrag m.m. riskerar enligt vad som anförs i motion

Bo215 (s) att motverkas av vissa ändringar i det statliga

bostadsstödet som trädde i kraft den 1 januari 1992. Det gäller

dels borttagandet av den s.k. ingångsvärdebelåningen, dels de

förändrade reglerna i fråga om vilka underhålls- och

reparationsåtgärder som berättigar till räntebidrag. Dessa

förändringar anses leda till sådana fördyringar att erforderliga

ombyggnader i betydande utsträckning inte kommer till stånd. Mot

denna bakgrund föreslås att, vad gäller ombyggnad av

ålderdomshem, ingångsvärdebelåningen återinförs -- yrkande 1 --

samt att kostnader för målning och tapetsering liksom

installation av vitvaror m.m. skall få ingå i bidragsunderlaget

vid ombyggnader av ålderdomshem som inte endast är av mindre

omfattning -- yrkande 2.

Vad inledningsvis gäller den i motion Bo205 (c) aktualiserade

frågan om information om det statliga stödet till ny- och

ombyggnad av ålderdomshem har utskottet erfarit att regeringen

nyligen tagit initiativ på detta område. Boverket har fått i

uppdrag att utforma en informationskampanj om äldres och

handikappades boende. I denna kampanj skall bl.a. de i motionen

aktualiserade frågorna belysas. Arbetet med kampanjen har

påbörjats inom boverket och ett flertal aktiviteter inom det

aktuella området kommer att genomföras senare under detta år.

Vad motionärerna efterlyser kommer sålunda att genomföras utan

en riksdagens åtgärd i frågan. Mot denna bakgrund anser

utskottet att ett tillkännagivande i enlighet med förslaget i

motion Bo205 (c) kan undvaras. Motionen avstyrks således.

Utskottet kan instämma i vad som anförs i den

socialdemokratiska partimotionen om behovet av flexibla regler

för stödet till äldreboendet och att det så långt som möjligt

bör ankomma på resp. kommun att finna lokala lösningar. Detta är

också en av de utgångspunkter som låg till grund för de

förändringar av villkoren för bostadsfinansieringen som vidtogs

hösten 1991 och som är avsedda att vägleda utformningen av det

framtida statliga stödet på detta område. Utskottet anser dock

att förslaget i motionen om att kravet på kokskåp skall

återinföras för alla äldrebostäder rimmar illa med synen på

flexibilitet. Det undantag som i dag får göras från detta krav

avser gruppbostäder särskilt avsedda för åldersdementa. På

förslag från ett enigt socialutskott (se 1990/91:SoU25 s. 34)

röstade riksdagen våren 1991 för att införa denna möjlighet.

Utskottet förutsätter att resp. huvudman för äldreboendet själv

bäst kan göra bedömningen av när möjligheten bör utnyttjas. Med

hänvisning till det anförda avstyrks den socialdemokratiska

partimotionen Bo232 yrkande 6.

Några särskilda regler för beräkning av bidragsunderlaget

för ålderdomshem enligt förslagen i motion Bo215 (s) bör

enligt bostadsutskottets mening inte införas. Det kan i

sammanhanget erinras om att de temporära regler för

bostadsfinansieringen som gäller under år 1992 innebär att ett

större statligt stöd utgår till bl.a. byggande av ålderdomshem

än vad som skulle ha utgått om räntelånesystemet hade införts.

Motionen avstyrks.

Räntebidrag

Till grund för den beräkning av anslaget till räntebidrag som

läggs fram i budgetpropositionen ligger bl.a. dels att hyres-

och bostadsrättshusen inom ramen för räntebidragssystemet skall

ges kapitalkostnadsökningar som motsvarar dem som uppkommer för

egnahemmen till följd av att kapitalkostnaderna netto efter

skatt ökar från 70 till 75 % genom ändrade

kapitalbeskattningsregler, dels att räntebidragen för ny- och

ombyggnad av bostäder enligt regeringens uppfattning bör minskas

med totalt 1000milj.kr. under budgetåret 1992/93. I

anslutning härtill (bilaga 8 s. 109) uttalar föredragande

statsrådet sin avsikt att i annat sammanhang återkomma till

regeringen med förslag om de ändringar av räntebidragssystemet

som behöver göras den 1 januari 1993 för att de angivna

utgiftsbegränsningarna skall kunna uppnås.

Den aviserade begränsningen av räntebidragen fr.o.m. den

1januari 1993 avvisas i tre motionsyrkanden.

I den socialdemokratiska partimotionen Bo232 framhålls att den

förordade minskningen av räntebidragen slår direkt på hyrorna

samtidigt som inflationen ökar. Konsekvenserna härav blir enligt

motionärernas mening helt oacceptabla och skulle om de genomförs

innebära inledningen på en direkt nedmontering av den sociala

bostadspolitiken. Med hänvisning härtill föreslås i motionens

yrkande 15 att de aviserade förslagen om ytterligare sänkningar

av räntebidragen inför 1993 skall avslås av riksdagen.

Även i motionerna Bo223 (s) yrkande 2 och Bo237 (s) yrkande 2

yrkas avslag på förslaget om minskade räntebidrag fr.o.m. år

1993. I dessa motioner sker det främst mot bakgrund av

effekterna på byggandet och byggsysselsättningen i

Västernorrland resp. Västsverige.

Också i Vänsterpartiets partimotion Bo238 avvisas motivledes

regeringens förslag i denna del.

Bakom förslaget om att fr.o.m. den 1 januari 1993 genomföra en

begränsning av räntebidragen för ny- och ombyggnader av

bostäder ligger behovet av utgiftsbegränsningar i

statsbudgeten. En tillstyrkan till de nu aktuella

motionsförslagen skulle innebära att denna utgiftsbegränsning

inte kommer till stånd -- något som utskottet i rådande

statsfinansiella läge inte vill medverka till. Den

socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 15 liksom

motionerna Bo223 (s) yrkande 2 och Bo237 (s) yrkande 2 avstyrks

sålunda.

Stöd för fastighetsförvärv

De s.k. förköpslånen

Till bostadshus som har förvärvats med stöd av förköpslagen

kan under vissa förutsättningar utgå lån med räntebidrag

--s.k. förköpslån. En förutsättning är att förköpet avser en

fastighet med bostadshus som behöver användas för permanent bruk

och att fastigheten är belägen inom ett område med avsevärd

efterfrågan på fritidsbostäder. Riksdagen beslutade våren 1991

(1990/91:BoU20) att de s.k. förköpslånen skulle avvecklas under

en treårsperiod fr.o.m. år 1993.

I budgetpropositionen (bilaga 8 s. 107) anförs att beslutet

att avveckla de s.k. förköpslånen fr.o.m. år 1993 inte hindrar

att stöd beviljas i nya ärenden under år 1992. Med hänvisning

till de ändringar i övrigt som genomförs i fråga om

bostadsfinansieringen föreslås att inga nya lån och räntebidrag

skall beviljas inom ramen för denna stödform. Enligt förslaget

bör möjligheten att bevilja lån och bidrag upphöra redan den 1

januari 1992.

Förslaget om att möjligheten att bevilja s.k. förköpslån skall

upphöra fr.o.m. ingången av år 1992 avvisas i två motioner.

Den kommunala förköpsrätten kombinerad med förmånliga statliga

lån är enligt motion Bo201 (s) den enda möjligheten att bevara

strategiskt belägna permanentbostäder för de bofasta. Ett

borttagande av de s.k. förköpslånen skulle enligt motionärernas

mening innebära ett hårt slag mot kustkommunerna genom att

samhällskärnorna dör ut.

Även i motion Bo213 (c, fp) anförs att förköpslagen

tillsammans med de statliga lånen har inneburit att ett antal

fastigheter kunnat behållas för permanentboende, något som anges

vara mycket positivt för berörda kommuner. Enligt motionärernas

mening bör därför de s.k. förköpslånen bibehållas tills vidare,

åtminstone i avvaktan på att ett nytt system för

bostadsfinansieringen införs --yrkande 1. Som ett

andrahandsyrkande -- i det fall motionens yrkande 1 om att de

s.k. förköpslånen skall bibehållas inte bifalls -- förs i

motionens yrkande 2 fram förslag om att redan beviljade

räntebidrag i de nu aktuella fallen skall löpa med de villkor

som gällde vid tidpunkten för förvärvet.

Förslag om bibehållande av de s.k. förköpslånen förs

motivledes fram också i Vänsterpartiets partimotion Bo238.

Utskottet är inte berett ställa sig bakom regeringens förslag

om att möjligheten att erhålla stöd skall upphöra den 1 januari

1992. Statligt stöd i samband med vissa kommunala förköp bör

sålunda kunna utgå även fortsättningsvis. Enligt utskottets

mening bör nya räntebidrag kunna beviljas också under år 1992.

Mot bakgrund av den åtskillnad mellan finansiering och

räntebidrag som fr.o.m. år 1992 görs i fråga om statens stöd

till ny- och ombyggnad bör dock lånen tas upp på

kreditmarknaden. Däremot torde enligt utskottets mening inte

något behov av kreditgarantier föreligga -- detta med avseende

på de regler för beräkning av bidragsunderlaget som hittills

gällt.

Enligt bostadsutskottets mening bör inte heller den av

riksdagen tidigare beslutade avvecklingen av utelöpande s.k.

förköpslån under en treårsperiod fr.o.m. år 1993 genomföras.

Såväl under år 1992 som tidigare beviljat stöd bör sålunda

avvecklas i den takt som de tidigare gällande reglerna ger

uttryck för.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna Bo201 (s) och

Bo213 (c, fp) yrkande 1 anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Regeringens förslag avstyrks.

Andrahandsyrkandet i motion Bo213 (c, fp) -- yrkande 2 -- får

anses sakna aktualitet varför det avstyrks.

Stöd för fastighetsförvärv i övrigt

I motion Bo203 (c) framhålls att det är angeläget att finna

ett system som skapar större rättvisa mellan dem som bygger ett

nytt hus och dem som väljer att satsa på ett äldre och sedan

förbättra det. Med hänvisning härtill förordas att statliga lån

skall utgå dels vid förvärv av äldre småhus, dels vid mindre

genomgripande upprustning av småhus.

Även i motion Bo218 (m) läggs fram förslag om att statliga lån

skall utgå vid köp och reparation av äldre småhus. Enligt

förslaget skall lånen kunna utgå till permanentbostäder i

attraktiva kustområden.

Bostadsutskottet kan ansluta sig till motionärernas

principiella uppfattning om vikten av att samhället medverkar

till att permanentbostäder inte omvandlas till fritidsbostäder i

områden där det råder brist på sådana bostäder. Utskottet är

däremot inte berett medverka till en allmän statlig långivning

vid förvärv av äldre egnahem m.m. i enlighet med förslagen i

de nu aktuella motionerna. Motionerna Bo203 (c) samt Bo218 (m)

avstyrks sålunda.

Barnfamiljer bor enligt motion Bo239 (kds) i större

utsträckning än andra kategorier i småhus -- detta sannolikt

därför att de flesta barnfamiljer anser att detta är en bra

boendeform. Med hänvisning härtill föreslås att ett behovsprövat

stödsystem för förvärv av egnahem för flerbarnsfamiljer införs.

Det finns även enligt bostadsutskottets mening starka skäl som

talar för att också barnfamiljer med begränsade inkomster ges

ökade möjligheter att efterfråga småhus med äganderätt. I första

hand bör dock detta ske genom generella åtgärder inom bl.a.

skatte- och familjepolitiken. Även ett förbättrat bosparande,

något som den nu arbetande utredningen har att utreda, kan

utgöra ett viktigt medel i sammanhanget. Strävan bör vara att

utforma politiken så att också barnfamiljerna kan efterfråga en

för dem lämplig bostad. Utskottet vill dessutom erinra om att

det förvärvsstöd för flerbarnsfamiljer som infördes år 1987

avvecklades av statsfinansiella skäl så sent som år 1991. Vad

utskottet nu uttalat om inriktningen av det bostadspolitiska

stödet innebär sålunda att det bör vara generellt utformat och

att särregler för olika boendegrupper m.m. bör undvikas.

Förslaget i motion Bo239 (kds) om ett behovsprövat stöd för

förvärv av egnahem för flerbarnsfamiljer låter sig inte

förenas med en sådan uppfattning. Motionen avstyrks.

Vissa temporära bostadsstöd m.m.

Ungdomsbostadsstödet m.m.

För att öka utbudet av bostäder för ungdomar infördes våren

1987 (BoU 1986/87:16) ett särskilt ungdomsbostadsstöd. Stödet

utgår i form av ett särskilt bidrag till kommuner med brist på

bostäder för ungdomar. En förutsättning för stöd är att kommunen

eller av kommunen utsett organ förmedlar bostäder för ungdomar.

För lägenheter upplåtna och förmedlade på detta sätt lämnas

bidrag med ett belopp som motsvarar 200 kr. per månad under den

tid uthyrning pågår, dock längst till dess hyresgästen fyller 25

år. För en ungdomsbostad som upplåts åt makar eller sambor

upphör stödet när någon av dem uppnått denna ålder.

I budgetpropositionen föreslås att ungdomsbostadsstödet

avvecklas. Enligt föredragande statsrådet bör inte staten genom

selektiva stödåtgärder av detta slag gynna vissa grupper på

bostadsmarknaden och därigenom på ett konstlat sätt styra

efterfrågan på bostäder av en viss typ. Med hänsyn till gällande

ansöknings- och utbetalningsrutiner bör avvecklingen enligt

förslaget göras på så sätt att bidrag inte lämnas efter utgången

av år 1991.

Förslaget om en avveckling av ungdomsbostadsstödet avvisas i

två motioner.

Trots att det inträtt en kraftig omsvängning i

bostadsefterfrågan har detta, enligt den socialdemokratiska

partimotionen Bo232, inte nämnvärt förbättrat ungdomars

möjlighet att få bostad. Genom att ungdomar saknar förankring på

bostadsmarknaden och dessutom ofta har en svag betalningsförmåga

har de ett utsatt läge jämfört med andra bostadssökande. Det

finns enligt motionärernas mening därför skäl att även

fortsättningsvis genomföra särskilda åtgärder för att underlätta

för ungdomar att få bostad. Med hänvisning härtill avvisas

förslaget om att avveckla ungdomsbostadsstödet -- yrkande 7

såvitt nu är i fråga.

Även i motion Bo237 (s) yrkande 4 hemställs om att

ungdomsbostadsstödet skall bibehållas -- detta bl.a. mot

bakgrund av nedgången av byggmarknaden i Västsverige.

Förslaget om att ungdomsbostadsstödet skall avvecklas avvisas

motivledes också i Vänsterpartiets partimotion Bo238.

Vad i budgetpropositionen anförts beträffande en avveckling

av ungdomsbostadsstödet delas av utskottet. Inte heller enligt

bostadsutskottets mening bör staten genom selektiva stödåtgärder

av detta slag styra efterfrågan på bostäder av en viss typ. Vad

som erfordras är i stället generella åtgärder som ger en

bostadsmarknad i balans. Endast härigenom kan ungdomars och

andra gruppers bostadsbehov tillgodoses på ett sätt som svarar

mot deras önskemål och behov. Regeringens förslag tillstyrks.

Den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 7 såvitt nu

är i fråga samt motion Bo237 (s) yrkande 4 avstyrks.

Avslutningsvis behandlar utskottet i detta sammanhang också

förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 8

om att ungdomsboendedelegationen bör återupprättas. Enligt

motionärerna behövs det fortsättningsvis någon form av samlad

instans som agerar gentemot kommunerna för att få fram bostäder

lämpade för ungdomar.

Inom bostadsdepartementet tillsattes år 1985 en särskild

delegation -- ungdomsboendedelegationen -- för att bl.a.

bereda och initiera viss försöksverksamhet och för att följa

utvecklingen avseende ungdomens bostadssituation. Delegationen

upphörde i och med att bostadsdepartementet avvecklades hösten

1991. Utskottet är för sin del inte berett förorda att

verksamheten återupptas. De hittillsvarande erfarenheterna visar

att tillsättandet av en delegation inte är något effektivt sätt

att tillgodose ungdomens bostadsefterfrågan. För att på ett

varaktigt sätt kunna förse ungdomar med bostäder som svarar mot

deras berättigade behov måste i stället förutsättningar för en

rörlig bostadsmarknad med ett varierat bostadsbestånd skapas.

Vad som behövs är sålunda generella bostadspolitiska åtgärder

med denna inriktning. Förslaget i den socialdemokratiska

partimotionen Bo232 yrkande 8 avstyrks med hänvisning härtill.

Hyresrabatter, nybyggnadsbidrag och kvarboendegaranti

Hösten 1982 infördes ett system med hyresrabatter i form av

särskilda statsbidrag vid ny- eller ombyggnad. Statsbidrag till

hyresrabatter i bostadshus har lämnats under viss förutsättning

till ägare av bostadshus med hyres- eller

bostadsrättslägenheter. Villkoret är att huset har uppförts

eller byggts om med stöd av lån enligt

bostadsfinansieringsförordningen och att byggnadsarbetena har

påbörjats under senare delen av år 1982 eller under något av

åren 1983 eller 1984. För ombyggnad av hus i Norrbottens län har

bidrag kunnat utgå även för byggnadsarbeten som påbörjats under

år 1985.

Riksdagen beslutade hösten 1986 dels om bidrag till

bostadskostnader efter ombyggnad -- kvarboendegaranti (även

benämnt återflyttningsbidrag), dels om ett bidrag vid nybyggnad

av vissa bostäder -- nybyggnadsbidrag (även benämnt

hyresrabatt).

Kvarboendegaranti har kunnat lämnas under tre år fr.o.m. år

1987 för att dämpa höjningarna av bostadskostnaderna för de

hyresgäster och bostadsrättshavare som bor kvar efter en

ombyggnad. En förutsättning för att bidrag skall kunna utgå är

att ansökan om bidrag har inkommit till kommunen senast under

1989. Fullt bidrag utgår under det första bidragsåret, varefter

bidragen trappas ned med en tredjedel under vart och ett av de

följande två åren för att helt upphöra efter tre år.

Nybyggnadsbidrag har lämnats vid nybyggnad av hyres- och

bostadsrättshus på vissa orter under förutsättning att

preliminärt lånebeslut eller dispens för påbörjande har

meddelats efter den 4 november 1986 och byggnadsarbetena

påbörjats före utgången av år 1988. Nybyggnadsbidrag utgår under

de två första åren efter husets färdigställande.

I budgetpropositionen (bilaga 8 s. 106) framhålls att såväl

principiella som statsfinansiella skäl talar för att

hyresrabatter, nybyggnadsbidrag och kvarboendegarantier bör

avvecklas. Stödformerna anges bl.a. bidra till att avskärma

bostadspolitiken från effekterna av den ekonomiska politiken.

Enligt förslaget bör vid avvecklingen viss hänsyn tas till att

projekten startats med utgångspunkt från att stöd skulle lämnas.

Rätten till bidrag föreslås därför kvarstå för projekt där

bidrag redan betalats ut liksom för pågående projekt.

Sammanfattningsvis innebär förslaget att det för utbetalning av

statsbidrag till hyresrabatter och nybyggnadsbidrag skall krävas

att ny- eller ombyggnaden var färdigställd vid tidpunkten för

budgetpropositionens avlämnande till riksdagen. För

utbetalningar av bidrag till bostadskostnader efter ombyggnad

innebär förslaget att ansökan om slutligt beslut skall vara

inlämnad senast den 30 juni 1992.

Regeringens förslag om avveckling av kvarboendegarantierna

tillstyrks av utskottet.

Förslagen beträffande avveckling av hyresrabatter och

nybyggnadsbidrag tillstyrks.

Tilläggslån för vissa ombyggnadsåtgärder

Tilläggslån är ett ränte- och amorteringsfritt lån som kan

utgå för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder i hyres- och

bostadsrättshus som inte kan förräntas av fastigheten på normala

villkor. Lånen kan även utgå till bl.a. kulturhistoriskt

värdefulla bostadshus. I samband med de förändringar av

bostadsfrågornas hantering inom regeringen som genomfördes

hösten 1991 överfördes frågor angående den sistnämnda låneformen

till kulturdepartementet. De frågor som skall behandlas i detta

betänkande rör den förstnämnda formen av tilläggslån som numera

faller under finansdepartementets ansvarsområde.

Tilläggslån för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder

lämnas i fråga om hyres- och bostadsrättshus som är yngre än 30

år dels för åtgärder för att avhjälpa olika byggnadstekniska

brister såsom röt-, mögel-, fukt- och korrosionsskador, dels för

åtgärder för att avhjälpa fel som beror på oprövad teknik och

material, dels för åtgärder i syfte att minska

radondotterhalten. Enligt en ändring i förordningen (1983:1021)

om tilläggslån för ombyggnad av bostadshus m.m. som trädde i

kraft den 1 juli 1991 skall tilläggslån i första hand lämnas

bl.a. för åtgärder som syftar till att avhjälpa brister som

medför hälsorisker för de boende. Riksdagen fastställer årligen

ramar för beslut om tilläggslån. Ramen för beslut om stöd till

de åtgärder som nu är aktuella har för budgetåret 1991/92

fastställts till 220 milj.kr. Lån till åtgärder mot radon får

dock lämnas utan avräkning mot ramen.

Enligt budgetpropositionen kännetecknar tilläggslångivningen

för reparation och ombyggnad av yngre hus en bostadspolitik som

bygger på uppfattningen att nytillkommande problem bäst löses

genom statliga åtgärder i form av ökade subventioner. Effekten

av subventionerna kan emellertid bli att alltför omfattande

åtgärder vidtas och att fastighetsägarna blir prisokänsliga. Det

framhålls vidare att den politik som nu måste föras bl.a. skall

syfta till att minska statens inblandning i och styrning av ny-

och ombyggnadsverksamheten inom bostadssektorn. Ansvaret för

dessa frågor skall i stället överlåtas på fastighetsägarna och

de boende. Med hänvisning till att tilläggslånen till yngre hus

motverkar den förordade utvecklingen föreslås att denna

långivning nu avvecklas.

Avvecklingen av tilläggslångivningen för reparation och

ombyggnad av yngre hus föreslås ske med särskilt hänsynstagande

till de ombyggnadsprojekt som har påbörjats med utgångspunkt

från att stöd i form av tilläggslån skulle komma att lämnas för

projektet. Långivningen bör därför få fortgå ännu en tid för nya

etapper av redan pågående projekt. Som pågående projekt i detta

avseende föreslås endast räknas de som under innevarande

budgetår har fått eller får tilldelning ur ramen. Med

utgångspunkt från den förordade ordningen föreslås en ram om 175

milj.kr. fastställas för den aktuella långivningen under

budgetåret 1992/93. Lånemöjligheten för åtgärder i syfte att

minska radondotterhalten föreslås avvecklas helt vid utgången av

innevarande budgetår. I propositionen framhålls att denna

lånemöjlighet hittills inte utnyttjats.

Avslag på regeringens förslag om en avveckling av

tilläggslångivningen yrkas i tre motioner. Det gäller den

socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 9 samt motionerna

Bo223 (s) yrkande 5 och Bo237 (s) yrkande 6. Även i

Vänsterpartiets partimotion Bo238 framhålls motivledes att de

aktuella lånen bör behållas.

I den socialdemokratiska partimotionen anförs att behovet av

och anspråken på tilläggslånen är mångdubbelt större än

tillgången på medel. Dessa lån anses vara oerhört värdefulla

både för att undvika kapitalförstöring av 60- och 70-talshus och

för att hålla byggsysselsättningen uppe. I stället för att

avveckla lånen anser därför motionärerna att lånemöjligheten bör

utvidgas. I motionens yrkande 10 föreslås ramen för det aktuella

ändamålet bestämmas till totalt 425 milj.kr., dvs. en utvidgning

med 250 milj.kr. i förhållande till regeringens förslag.

Bostadsutskottet tillstyrker en avveckling av

tilläggslångivningen till bostadshus yngre än 30 år på de

grunder som anförs i budgetpropositionen. Den successiva

avveckling som föreslås får anses ge godtagbara möjligheter för

pågående projekt att slutföras på ett planerat sätt. Det bör i

sammanhanget påpekas att möjligheterna att underlätta för

fastighetsägarna att i den löpande förvaltningen budgetera medel

för underhållsåtgärder m.m. övervägs i det pågående

utredningsarbetet om statens stöd för bostadsfinansieringen.

Utredaren skall enligt sina direktiv bl.a. överväga hur

avsättningar till framtida underhåll m.m. skall behandlas i

beskattningshänseende. Sålunda skulle ett system där

fastighetsägaren ges möjlighet att avsätta medel för framtida

underhåll m.m. erbjuda många fördelar. Möjligheterna att planera

och genomföra åtgärderna i en takt som anpassas till den

enskilda fastighetens förutsättningar och de boendes önskemål

torde härigenom avsevärt öka. Enligt utskottets mening bör mot

bakgrund härav en ordning eftersträvas som ger förutsättningar

för underhåll och reparationer av bostadsfastigheter utan

omfattande statliga subventioner.

Vad utskottet ovan anfört innebär således att

budgetpropositionens förslag om avveckling av tilläggslån

tillstyrks och att den socialdemokratiska partimotionen Bo232

yrkande 9 samt motionerna Bo223 (s) yrkande 5 och Bo237 (s)

yrkande 6 avstyrks.

Utskottets ställningstagande innebär vidare att förslaget i

budgetpropositionen om att beslutsramen för tilläggslån till

yngre bostadshus skall fastställas till 175 milj.kr. bör

godkännas av riksdagen. Även yrkande 10 i den socialdemokratiska

partimotionen Bo232 om en vidgad ram avstyrks således.

Vissa förnyelseåtgärder m.m.

I detta avsnitt behandlas förslag i budgetpropositionen om

införandet av en tidsbegränsning för utbetalning av redan

beviljade bidrag till vissa förnyelseåtgärder enligt två numera

avvecklade bidragsformer. Dessutom behandlas två motionsförslag

om bidrag för åtgärder i bostadsområden med

uthyrningssvårigheter resp. inrättande av en fond för att

finansiera tomma lägenheter.

Bidragsgivningen enligt förordningen om statsbidrag till

förnyelseåtgärder i vissa bostadsområden upphörde den 1 juli

1989. De s.k. förnyelsebidragen kunde beviljas för åtgärder som

syftade till att minska antalet outhyrda lägenheter och

förbättra den sociala miljön i områden med stora

uthyrningssvårigheter eller stora sociala problem. För de bidrag

som beviljades före den 1 juli 1989 gäller fortfarande

bestämmelserna i den upphävda förordningen. Detta innebär bl.a.

att det inte föreligger något krav på att åtgärderna skall

utföras inom en viss tid. De beviljade bidragen betalas ut när

åtgärderna har genomförts.

I budgetpropositionen anförs att en ordning som innebär att

behovet av medel för utbetalning av bidrag kan kvarstå mycket

lång tid inte kan accepteras. Mot denna bakgrund föreslås att

senaste dag för ansökan om utbetalning av beviljat

förnyelsebidrag fastställs till den 31 december 1992.

Ansökningar som görs efter denna tidpunkt bör enligt

regeringsförslaget avslås.

Inga invändningar har i motioner rests mot den föreslagna

ordningen vad gäller tidpunkten för utbetalning av

förnyelsebidrag. Däremot har i samband med utskottets

beredning av ärendet flera skrivelser inkommit där vissa problem

med den i propositionen föreslagna tidpunkten påtalats. Det har

i dessa skrivelser anförts att den föreslagna ordningen i vissa

ärenden innebär att pågående förnyelse- och ombyggnadsåtgärder

inte kan fullföljas på planerat sätt. Detta kan enligt

skrivelserna innebära att de åtgärder som avses finansieras med

förnyelsebidrag inte kommer att kunna genomföras inom den i

regeringsförslaget förordade tidsramen, i vart fall inte enligt

de planer som, efter överläggningar mellan fastighetsägarna och

de boende, avsetts ligga till grund för ett förverkligande av

planerna.

Med anledning av vad nu redovisats vill bostadsutskottet

anföra följande. Utskottet finner det mot bakgrund av den tid

som förflutit sedan den aktuella bidragsformen avskaffades

rimligt att nu, som regeringen föreslår, fastställa en senaste

dag för ansökan om utbetalning av beviljat bidrag. Avsikten med

en sådan ordning är bl.a. att undvika att fordringar på

statsmedel kvarstår under en lång följd av år. Det bör däremot

inte enligt utskottets mening accepteras att genomförandet av

pågående och redan långt framskridna förnyelse- och

ombyggnadsprojekt omöjliggörs genom en alltför snävt tilltagen

tidsram. Enligt vad utskottet erfarit bedöms huvuddelen av de

åtgärder för vilka förnyelsebidrag har beviljats kunna slutföras

utan problem inom den av regeringen föreslagna tidsramen. I ett

fåtal ombyggnadsprojekt som delvis sker med stöd av

förnyelsebidrag kan dock en förlängning av ansökningstiden

erfordras. En sådan förlängning torde innebära att dessa

förnyelseåtgärder kommer att kunna genomföras på i huvudsak de

premisser som hittills väglett projekten.

Mot bakgrund av vad nu anförts anser utskottet att boverket

bör ges möjlighet att bevilja dispens från kravet på att ansökan

om utbetalning av beviljat bidrag skall ha inkommit senast den

31 december 1992. Dispensansökan bör dock ha inkommit senast

detta datum. Som krav för att bevilja dispens bör ställas att de

förnyelseåtgärder för vilka bidrag har beviljats redan har

påbörjats eller är långt framskridna i sin planering samt att

bidragsvillkoren om delaktighet från de boende m.m. är

uppfyllda. Ett ytterligare krav bör vara att ansökan om

utbetalning av bidraget skall inlämnas senast den 31 december

1993. Det bör ankomma på regeringen att fastställa de närmare

dispensvillkoren.

Vad ovan anförts innebär att utskottet föreslår att riksdagen

i princip skall godkänna regeringens förslag om att den sista

dagen för ansökan om utbetalning av förnyelsebidrag bestäms till

den 31 december 1992. En dispensmöjlighet som under vissa

förutsättningar medger en ansökan vid senare tidpunkt bör dock

öppnas. Utskottet vill i sammanhanget framhålla att den

föreslagna ordningen inte torde medföra någon ökad total

belastning på statsbudgeten utan är ägnad att undvika att en

kapitalförstöring uppstår genom ett forcerat användande av redan

beviljade bidrag.

Vad utskottet anfört om dispensregel och om ansökan om

utbetalning av förnyelsebidrag bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Fram till den 1 juli 1986 kunde bidrag utgå enligt

förordningen om bidrag av statsmedel till förbättring av

boendemiljöer. Bidraget kunde gå till anordnande av

hobbylokaler, konstnärlig gestaltning m.m. På samma sätt som när

det gäller det ovan berörda förnyelsebidraget, finns ingen

senaste tidpunkt för ansökan om utbetalning av bidrag

fastställd. Även vad gäller det nu aktuella bidraget till

förbättring av boendemiljön föreslår regeringen att en sådan

tidpunkt nu fastställs. Med hänsyn till den tid som förflutit

sedan bidragsgivningen upphörde föreslås den senaste dagen

fastställas till den 30 juni 1992.

Utskottet tillstyrker förslaget i budgetpropositionen om

utbetalning av bidrag till förbättring av boendemiljön.

I samband med beslutet om att avskaffa de ovan diskuterade

förnyelsebidragen gjorde riksdagen ett tillkännagivande angående

behovet av en ny stödform för vissa bostadssociala insatser (se

1988/89:BoU7 s. 84). I tillkännagivandet anfördes bl.a. att

behovet av olika åtgärder i syfte att förbättra både den fysiska

och sociala miljön kvarstår i många bostadsområden. Vidare

framhölls att formerna för samhällets fortsatta stöd till

bostadsområden med bl.a. sociala problem borde ses över i syfte

att finna en lämplig ersättning för förnyelsebidragen.

I motion Bo210 (s) hänvisas till det refererade

tillkännagivandet och föreslås att riksdagen nu upprepar sin

begäran. Motionärerna understryker att införandet av en ny

bidragsform är angeläget inte minst mot bakgrund av att antalet

lediga lägenheter ökat under det senaste året. Även i

Vänsterpartiets partimotion Bo238 har motivledes framförts

förslag om att förnyelsebidragen bör aktiveras igen.

Som utskottet flera gånger framhållit bör det vara en strävan

att minska omfattningen av de statliga subventionerna på

bostadsmarknaden. Någon begäran om en ny bidragsform med en

inriktning motsvarande förnyelsebidragen bör därför inte göras.

Motion Bo210 (s) avstyrks sålunda.

Det tilltagande problemet för ägare till hyresfastigheter med

tomma lägenheter diskuteras i den socialdemokratiska

partimotionen Bo232. Motionärerna hänvisar till den möjlighet

som de kooperativa bostadsföretagen har att avsätta medel till

en särskild fond för att motverka effekterna av tomma lägenheter

och föreslår en motsvarande lösning för ägare till

hyresfastigheter. Eftersom behovet av insatser är akut och en

fond av erforderlig storlek inte hinner byggas upp på kort tid

föreslås att staten bör ge en särskild garanti för en

lånefinansiering av fonden. I motionens yrkande 13 föreslås att

riksdagen i ett tillkännagivande ber regeringen att efter

kontakt med berörda fastighetsägare återkomma till riksdagen med

förslag i frågan.

Bostadsutskottet är inte berett att förorda ett riksdagens

tillkännagivande angående en fond för tomma lägenheter i

hyresfastigheter. Eventuella initiativ för att lösa problem som

följer av tomma lägenheter bör det ankomma på de berörda

fastighetsägarna att ta. Den socialdemokratiska partimotionen

Bo232 yrkande 13 avstyrks således.

Investeringsbidraget för bostadsbyggande

Efter beslut av riksdagen i december 1990 infördes fr.o.m. den

1 januari 1991 ett investeringsbidrag till bostadsbyggande

(1990/91:BoU4). Investeringsbidraget var avsett att kompensera

bostadsbyggandet för de ökade kostnader som följde av ett höjt

mervärdesskatteuttag i byggandet. Bidrag lämnades ursprungligen

med 9,7 % av de beräknade kostnaderna inkl. mervärdesskatt för

bidragsberättigade ändamål. Det har sedermera sänkts till 9,3 %

våren 1991 (1990/91:FiU37) och till den nu gällande nivån 3,1

% hösten samma år (1991/92:FiU10).

Till den hösten 1991 beslutade sänkningen av

investeringsbidraget kopplades också vissa övergångsregler.

Dessa regler innebär bl.a. att investeringsbidrag om 9,3 % skall

kunna utgå i följande fall:

dels om ansökan om bostadslån inkommit till kommunen före den

5 november 1991 i fråga om

ny- och ombyggnad av hyres- och bostadsrättshus samt

nybyggnad av säljarbyggda egnahem,

dels om ansökan om bostadslån inkommit till kommunen före

utgången av år 1991 i fråga om

nybyggnad av låntagarbyggda egnahem samt

ombyggnad av egnahem.

I samtliga fall gäller som en ytterligare förutsättning att

projektet har påbörjats före utgången av april månad 1992.

Förslag om att investeringsbidraget skall återställas till

9,3% lämnas i sex motionsyrkanden.

I den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 5 samt i

motionerna Bo202 (s) såvitt nu är i fråga, Bo207 (s) såvitt nu

är i fråga, Bo223 (s) yrkande 1 och Bo237 (s) yrkande 1 förs

sålunda fram krav på att investeringsbidraget även

fortsättningsvis skall utgå med 9,3%. Förslaget i motion Bo207

(s) är dock begränsat till att avse år 1992. I sina motiveringar

pekar motionärerna framför allt på de ökade boendekostnader och

den nedgång i bostadsbyggandet som följer av det minskade

investeringsbidraget.

Även i Vänsterpartiets partimotion Bo238 yrkande 3 förs fram

krav på att investeringsbidraget skall höjas till 9,3 % -- detta

bl.a. med hänvisning till behovet av att öka bostadsbyggandet.

Bakom beslutet hösten 1991 att sänka investeringsbidraget

till 3,1 % av bidragsunderlaget låg behovet av besparingar på

statsbudgeten. De statsfinansiella skäl som för mindre än ett

halvt år sedan föranledde sänkningen äger fortfarande giltighet.

Partimotionerna Bo232 (s) yrkande 5 och Bo238 (v) yrkande 3 samt

motionerna Bo202 (s) såvitt nu är i fråga, Bo207 (s) såvitt nu

är i fråga, Bo223 (s) yrkande 1 och Bo237 (s) yrkande 1 avstyrks

sålunda.

I detta sammanhang vill utskottet dessutom något beröra de

ovan i korthet redovisade övergångsreglerna för det sänkta

investeringsbidraget m.m. En förutsättning för att

investeringsbidrag skall kunna utgå enligt den tidigare högre

nivån är dels att ansökan om bostadslån inkommit före en viss

tidpunkt, dels att projektet har påbörjats före utgången av

april månad 1992. Enligt vad utskottet erfarit kan det inte

uteslutas att det av administrativa eller andra skäl som den

byggande rimligen inte råder över kan uppstå svårigheter att

påbörja vissa projekt före den utsatta tidpunkten. Bl.a. har

hävdats att det i landets nordligare delar inte är möjligt att

påbörja byggandet av småhus senast under april månad. Enligt

utskottets mening bör tidpunkten för påbörjandet i fråga om

nybyggnad av låntagarbyggda egnahem samt ombyggnad av egnahem

kunna senareläggas något. Det högre investeringsbidraget bör

sålunda kunna utgå i dessa fall om förutsättningarna i övrigt är

uppfyllda om projekten påbörjas senast under juni månad 1992.

För de nu aktuella småhusprojekten bör dessutom

bidragsunderlaget m.m. beräknas enligt de övergångsregler som i

övrigt gäller för projekt som påbörjas senast under april månad.

Utskottets ställningstagande i denna del bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

Vissa myndigheter

Boverket

Enligt motion Bo241 (nyd) har boverket inte klarat av att

verkställa riksdagens beslut i fråga om funktionskontroll av

ventilationssystem m.m. Med hänvisning härtill förordas i

motionens yrkande 1 att verksamheten skall utredas i avsikt att

avveckla verket och överföra verksamheten till byggandets

intressenter.

Utskottet är inte berett förorda en avveckling av boverket

i enlighet med förslaget i motion Bo241 (nyd) yrkande 1.

Motionen avstyrks.

I budgetpropositionen begärs riksdagens godkännande av den

huvudsakliga inriktning av verksamheten vid boverket som där

anges (bilaga 8 s. 99). Förslaget i denna del innebär i korthet

följande.

I samband med att regeringen redovisar förslag till ett nytt

och förenklat system för bostadsfinansieringen fr.o.m. år 1993

kommer boverkets bidragshantering att övervägas. Även

verksamhetens inriktning inom verkets övriga verksamhetsområden

-- byggande, fysisk planering och naturresursfrågor -- kommer

enligt förslaget att omprövas under 1992. Målet är att nå en

ytterligare förenkling och avreglering. Vidare anges att arbetet

med att utveckla modeller för uppföljning och utvärdering av

verksamheten måste intensifieras. Slutligen uttalas att verkets

internationella arbete med Europaharmoniseringen i huvudsak

måste inriktas på att förbereda EES-avtalets ikraftträdande.

Vad i regeringsförslaget anförts beträffande inriktningen av

verksamheten vid boverket har inte givit utskottet anledning

till yttrande eller särskilt ställningstagande, varför det

tillstyrks.

Länsbostadsnämnderna

Även i fråga om länsbostadsnämnderna begärs i

budgetpropositionen riksdagens godkännande av den huvudsakliga

inriktning av verksamheten vid nämnderna som där anges

(bilaga8 s. 101). I denna del innebär förslaget i korthet

följande.

Genom att den statligt reglerade bostadslångivningen upphör

den 1 januari 1992 kommer också länsbostadsnämndernas befattning

med beviljande, utbetalning och förvaltning av nya lån att

successivt upphöra. Nämndernas verksamhet påverkas vidare av att

Statens bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, under 1992 övertar

förvaltningen av äldre lån i egen regi. Under budgetåret 1992/93

kommer nämndernas verksamhet enligt förslaget i huvudsak att

bestå i att bevilja och förbereda utbetalningar av bidrag för

olika ändamål -- främst räntebidrag. Den omdisponering som blir

följden härav kommer enligt förslaget att inledas under våren

1992 och beröra sammanlagt 230 tjänster.

Inte heller vad i regeringsförslaget anförts beträffande

inriktningen av verksamheten vid länsbostadsnämnderna har

mött genmäle i motioner eller annorledes. Förslaget tillstyrks

av utskottet.

Anslag

Anslag till investeringsbidrag

I budgetpropositionen föreslås att anslaget till

investeringsbidrag skall föras upp med 6600 milj.kr. för

budgetåret 1992/93.

Med hänvisning till förslaget i samma motion om att höja

investeringsbidraget till 9,3 % föreslår Vänsterpartiet i sin

partimotion Bo238 yrkande 4 att anslaget till investeringsbidrag

skall ökas med 160 milj.kr. i förhållande till regeringens

förslag.

Utskottet har ovan avstyrkt förslaget i Vänsterpartiets

partimotion Bo238 om att höja investeringsbidraget. Motionen

avstyrks med hänvisning härtill även i vad den avser anslag

till investeringsbidrag. Regeringens förslag tillstyrks.

Anslag i övrigt

Vad i budgetpropositionen föreslagits beträffande anslag i

övrigt för budgetåret 1992/93 tillstyrks av utskottet. Frågan

om anslag till räntebidrag m.m. för nästa budgetår kommer dock

utskottet att behandla senare under våren.

Hemställan

Utskottet hemställer

1.beträffande det grundläggande bostadspolitiska målet

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo232 yrkande 1,

1991/92:Bo236 yrkandena 1, 4 och 11 samt 1991/92:Bo238 yrkande

2,

res. 1 (s)

res. 2 (nyd)

men. (v) - delvis

2.beträffande införande av det s.k. räntelånesystemet

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo232 yrkande 2,

1991/92:Bo238 yrkande 1 och 1991/92:Fi209 yrkande 15,

res. 3 (s)

3.beträffande bostadsfinansieringens utformning efter år

1992

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo211 yrkande 3,

1991/92:Bo223 yrkande 3 och 1991/92:Bo235 yrkande 3,

res. 4 (s) - motiv. - villk. res. 3

4.beträffande parkeringsanläggningar

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo207 i denna del,

1991/92:Bo211 yrkande 2, 1991/92:Bo223 yrkande 4, 1991/92:Bo232

yrkande 4, 1991/92:Bo235 yrkande 2 och 1991/92:Bo237 yrkande 3,

res. 5 (s) - motiv. - villk. res. 3

5.beträffande de allmännyttiga bostadsföretagens roll

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo220,

res. 6 (s)

res. 7 (nyd) - motiv.

6.beträffande slopad särställning för allmännyttiga

bostadsföretag

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo224 yrkandena 1--3,

6 och 7 samt 1991/92:Bo236 yrkande 7,

res. 8 (s) - motiv.

res. 9 (nyd)

7.beträffande bosparande inom allmännyttan

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo232 yrkande 16,

res. 10 (s)

8.beträffande uppdrag till boverket angående ekologiskt

byggande m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo225, 1991/92:Bo513

och 1991/92:Bo514,

men. (v) - delvis

9.beträffande byar med viss djurhållning

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo522,

10.beträffande flergenerationsboendet

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo234,

11.beträffande uppdelning av stora lägenheter

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo238 yrkande 7,

men. (v) - delvis

12.beträffande brist på studentbostäder

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo219,

res. 11 (nyd)

13.beträffande bostadspolitiken och de handikappade

att riksdagen avslår motion 1991/92:So224 yrkande 3,

res. 12 (s)

14.beträffande Byggutmaningen

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo232 yrkande 12,

res. 13 (s)

15.beträffande den internationella konkurrensen

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo236 yrkande 8,

res. 14 (nyd)

16.beträffande ägarförhållandena i SBAB

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi604 yrkande 5,

res. 15 (s) - motiv.

17.beträffande lagen om byggnadstillstånd

att riksdagen avslår motion 1991/92:T219 yrkande 6,

18.beträffande återinförande av vissa villkor för det

statliga stödet för bostadsbyggandet

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo232 yrkande 3,

res. 16 (s)

19.beträffande metoden för beräkning av

subventionsunderlaget

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo204,

20.beträffande den s.k. subventionsräntan

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo208,

21.beträffande aktieutdelningen från allmännyttiga

bostadsföretag

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo224 yrkande 4, res. 17

(nyd)

22.beträffande möjligheten för allmännyttiga

bostadsföretag att genomföra fondemission

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

23.beträffande stöd till ROT-verksamheten

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo202 i denna del,

1991/92:Bo211 yrkande 4, 1991/92:Bo235 yrkande 4 och

1991/92:A259 yrkande 3,

res. 18 (s)

24.beträffande underhåll av VA-näten

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo221,

25.beträffande information om det statliga stödet till ny-

och ombyggnad av ålderdomshem

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo205,

26.beträffande flexibla regler för stödet till

äldreboendet

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo232 yrkande 6,

res. 19 (s)

27.beträffande bidragsunderlaget för ålderdomshem

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo215,

res. 20 (s) - motiv. - villk. res. 3

28.beträffande begränsning av räntebidragen för ny- och

ombyggnader av bostäder

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo223 yrkande 2,

1991/92:Bo232 yrkande 15 och 1991/92:Bo237 yrkande 2,

res. 21 (s)

29.beträffande s.k. förköpslån

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo201 och

1991/92:Bo213 yrkande 1 och med avslag på regeringens förslag i

proposition 1991/92:100 bil. 8 samt motion 1991/92:Bo213 yrkande

2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

30.beträffande statlig långivning vid förvärv av äldre

egnahem m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo203 och

1991/92:Bo218,

31.beträffande ett behovsprövat stöd för förvärv av

egnahem för flerbarnsfamiljer

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo239,

32.beträffande en avveckling av ungdomsbostadsstödet

att riksdagen med bifall till regeringens förslag i

proposition 1991/92:100 bil. 8 och med avslag på motionerna

1991/92:Bo232 yrkande 7 i denna del och 1991/92:Bo237 yrkande 4

godkänner vad i regeringsprotokollet förordats,

res. 22 (s)

33.beträffande ungdomsboendedelegationen

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo232 yrkande 8,

res. 23 (s)

34.beträffande avveckling av kvarboendegarantierna

att riksdagen med bifall till regeringens förslag i

proposition 1991/92:100 bil. 8 godkänner vad i

regeringsprotokollet förordats,

res. 24 (s)

35.beträffande avveckling av hyresrabatter och

nybyggnadsbidrag

att riksdagen med bifall till regeringens förslag i

proposition 1991/92:100 bil. 8 godkänner vad i

regeringsprotokollet förordats,

36.beträffande avveckling av tilläggslångivningen

att riksdagen godkänner vad regeringen föreslagit i

proposition 1991/92:100 bil. 8 om avveckling av tilläggslån för

åtgärder i bostadshus som är yngre än 30 år och avslår

motionerna 1991/92:Bo223 yrkande 5, 1991/92:Bo232 yrkande 9 samt

1991/92:Bo237 yrkande 6,

res. 25 (s)

37.beträffande beslutsramen för tilläggslån

att riksdagen med bifall till regeringens förslag i

proposition 1991/92:100 bil. 8 samt med avslag på motion

1991/92:Bo232 yrkande 10 medger att beslut om tilläggslån för

åtgärder i bostadshus som är yngre än 30 år får meddelas inom en

ram på 175000000kr. för budgetåret 1992/93,

res. 26 (s) - villk. res. 25

38.beträffande utbetalning av förnyelsebidrag

att riksdagen med anledning av regeringens förslag i

proposition 1991/92:100 bil. 8 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

res. 27 (m, fp, c, kds)

39.beträffande utbetalning av bidrag till förbättring av

boendemiljön

att riksdagen godkänner vad regeringen föreslagit i

proposition 1991/92:100 bil. 8 i fråga om utbetalning av

boendemiljöbidrag,

40.beträffande begäran om en ny bidragsform

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo210,

res. 28 (s)

41.beträffande en fond för tomma lägenheter

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo232 yrkande 13,

res. 29 (s)

42.beträffande investeringsbidraget

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Bo202 i denna del,

1991/92:Bo207 i denna del, 1991/92:Bo223 yrkande 1,

1991/92:Bo232 yrkande 5, 1991/92:Bo237 yrkande 1 och

1991/92:Bo238 yrkande 3,

res. 30 (s)

43.beträffande övergångsreglerna för det sänkta

investeringsbidraget m.m.

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

44.beträffande avveckling av boverket

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo241 yrkande 1,

45.beträffande inriktningen av verksamheten vid boverket

att riksdagen godkänner vad i proposition 1991/92:100 bil. 8

förordats,

46.beträffande inriktningen av verksamheten vid

länsbostadsnämnderna

att riksdagen godkänner vad i proposition 1991/92:100 bil. 8

förordats,

47.beträffande anslag till investeringsbidrag

att riksdagen med bifall till regeringens förslag i

proposition 1991/92:100 bil. 8 och med avslag på motion

1991/92:Bo238 yrkande 4 till Investeringsbidrag för

bostadsbyggande för budgetåret 1992/93 anvisar ett

förslagsanslag på 6600000000 kr.,

men. (v) - delvis - villk. res. 30

48.beträffande anslag i övrigt

att riksdagen med bifall till regeringens förslag i

proposition 1991/92:100 bil. 8 för budgetåret 1992/93 anvisar

till

a)Boverket: Förvaltningskostnader ett ramanslag på

144787000 kr.,

b)Boverket: Uppdragsverksamhet ett förslagsanslag på

1000 kr.,

c)Länsbostadsnämnderna ett ramanslag på 126066000

kr.,

d)Tilläggslån för vissa reparations- och

ombyggnadsåtgärder i hyres- och bostadsrättshus ett

förslagsanslag på 220000000 kr.,

e)Åtgärder i bostadsområden med stor andel outhyrda

lägenheter m.m. ett förslagsanslag på 25000000 kr.,

f)Bidrag till förbättring av boendemiljön ett

förslagsanslag på 1000000 kr.,

g)Vissa lån till bostadsbyggande ett förslagsanslag på

1000000 kr.,

h)Statens bostadskreditnämnd ett förslagsanslag på

1000 kr.

Stockholm den 19 mars 1992

På bostadsutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit:

Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s), Knut Billing (m), Bertil

Danielsson (m), Magnus Persson (s), Lennart Nilsson (s), Ulf

Lönnqvist (s), Mikael Odenberg (m), Ulf Björklund (kds), Dan

Eriksson i Stockholm (nyd), Britta Sundin (s), Birger Andersson

(c), Marianne Carlström (s), Lars Stjernkvist (s) och Siw

Persson (fp).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1.Det grundläggande bostadspolitiska målet (mom.1)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21

börjar med "Sedan efterkrigstiden" och slutar med "yrkande 2"

bort ha följande lydelse:

Bostaden är, som framhålls i den socialdemokratiska

partimotionen Bo232, en grundläggande social rättighet som kan

likställas med rätten till arbete, utbildning och sjukvård.

Målet för den sociala bostadspolitiken är att alla skall ha rätt

till en bra bostad till rimlig kostnad. När detta bostadssociala

mål sattes upp -- för snart 50 år sedan -- var dess innebörd av

naturliga skäl en annan än i dag. Det kom till i ett samhälle

där den tidigare marknadsinriktade bostadspolitiken hade skapat

bostadsslum, trångboddhet och bostadsbrist. I dag är denna nöd

avskaffad och vi har i hela vårt land ett modernt bostadsbestånd

av hög kvalitet. Denna utveckling har varit möjlig tack vare en

solidarisk bostadspolitik i kombination med en aktiv

regionalpolitik.

Det förhållandet att den sociala bostadspolitiken varit

framgångsrik kan naturligtvis inte tas till intäkt för att den

nu kan avskaffas. Det finns fortfarande en rad problem som måste

lösas genom bostadspolitiska åtgärder. Det innebär att målet för

den sociala bostadspolitiken är lika viktigt i dag. Däremot

måste ständigt de medel som behövs för att nå målet anpassas

till den aktuella situationen. Endast härigenom skapas

förutsättningar för en nödvändig kontinuitet i samhällets

insatser på bostadsområdet.

Vad utskottet nu med anledning av den socialdemokratiska

partimotionen Bo232 yrkande 1 anfört om den sociala

bostadspolitiken bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna. I den mån Vänsterpartiets partimotion Bo238 yrkande 2

inte kan anses tillgodosedd genom det nu anförda avstyrks den av

utskottet. Ny demokratis partimotion Bo236 yrkandena 1, 4 och 11

avstyrks.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:1.beträffande det grundläggande bostadspolitiska

målet

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 1

och med avslag på motionerna 1991/92:Bo236 yrkandena 1, 4 och 11

samt 1991/92:Bo238 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

2.Det grundläggande bostadspolitiska målet (mom.1)

Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21

börjar med "Sedan efterkrigstiden" och slutar med "yrkande 2"

bort ha följande lydelse:

Trots kraftiga statliga bostadssubventioner har vi i vårt land

mycket höga bostadskostnader. Skälen härför är främst hög

inflation under ett antal år, höga realräntor, höga

byggkostnader och ett dåligt resursutnyttjande. De höga

byggkostnaderna beror i sin tur på en otillfredsställande

konkurrenssituation på byggmarknaden. Dessutom har de omfattande

subventionerna bidragit till att minska såväl prismedvetenheten

som känsligheten för prisökningar.

Det är, som framhålls i ny demokratis partimotion Bo236,

mycket svårt att få till stånd en maximal kostnadspress

samtidigt som kraftiga subventioner utgår. Den bostadspolitiska

kursen måste därför läggas om för att åstadkomma ett bättre

resursutnyttjande och minska eller helt ta bort den rundgång av

pengar som kännetecknar dagens system. Förutom dessa rent

bostadspolitiska åtgärder måste den ekonomiska politiken ges en

sådan inriktning och utformning att inflationen och realräntorna

hålls nere.

På sikt bör det vara en strävan att komma ifrån dagens

snedvridande system med generella bostadssubventioner. Som

framhållits ovan har det hittillsvarande subventionssystemet

verkat kraftigt kostnadsdrivande. Ett generellt utformat

subventionssystem är dessutom mindre kostnadseffektivt än ett

system med riktade subventioner.

Utgångspunkten för den nu förordade omläggningen bör vara att

ge politiken en sådan utformning att behovet av

bostadssubventioner kraftigt minskar. Samtidigt är det

naturligtvis både nödvändigt och angeläget att ta hänsyn till de

grupper i samhället som inte kan tillgodogöra sig de

skattesänkningar som måste ske parallellt med att

bostadssubventionerna dras ned. Detta sker enligt utskottets

mening bäst med hjälp av riktade bidrag som i första hand bör

vara familjepolitiskt motiverade. De riktade bidragen bör därför

utgå inom ramen för socialpolitiken.

Vad utskottet nu med anledning av ny demokratis partimotion

Bo236 yrkandena 1, 4 och 11 anfört bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna. Utskottets ställningstagande i denna

del innebär att partimotionerna Bo232 (s) yrkande 1 samt Bo238

(v) yrkande 2 avstyrks.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:1.beträffande det grundläggande bostadspolitiska

målet

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo236 yrkandena

1, 4 och 11 och med avslag på motionerna 1991/92:Bo232 yrkande 1

samt 1991/92:Bo238 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

3.Införande av det s.k. räntelånesystemet (mom. 2)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "Som redovisats" och slutar med "yrkande 15" bort ha

följande lydelse:

Riksdagen fattade våren 1991 beslut om att det s.k.

räntelånesystemet skulle införas fr.o.m. år 1992. Detta beslut

revs upp av den nya riksdagsmajoriteten mindre än en månad innan

räntelånesystemet skulle trätt i kraft. Samtidigt beslutade

riksdagen att för år 1992 införa ett temporärt

finansieringssystem -- ett system som innebär kraftigt ökade

boendekostnader. I anslutning härtill tillsatte regeringen

dessutom en särskild utredare med uppgift att arbeta fram

förslag om statens stöd för bostadsfinansieringen efter år 1992.

Genom att riva upp det av riksdagen beslutade

finansieringssystemet skapade den borgerliga riksdagsmajoriteten

kaos i bostadsbyggandet. Bostadsbyggandet måste präglas av en

långsiktighet som medger kontinuitet i bostadsproduktionen. Som

framhålls i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 är det

nödvändigt att aktörerna inom sektorn på ett så tidigt stadium

som möjligt kan överblicka de villkor som kommer att gälla när

de producerade bostäderna står färdiga och den slutliga

finansieringen skall ske. I dag är detta inte möjligt. Även om

den av regeringen tillsatta utredningen helt nyligen har lagt

fram ett delbetänkande ger detta naturligtvis inte tillräcklig

vägledning när det gäller att överblicka boendekostnaderna m.m.

fr.o.m. år 1993. Den enda säkra slutsats som kan dras av

förslaget är att det -- om det genomförs -- kommer att ge

mycket stora kostnadsökningar för de boende och leda fram till

marknadsfria hyror.

Ett resultat av den hittills förda politiken och den oklarhet

som den ger upphov till är att byggsektorn drar ned på

verksamheten genom att så långt det någonsin är möjligt

senarelägga eller helt avveckla tilltänkta projekt. Effekterna

härav är naturligtvis en snabbt fallande bostadsproduktion och

en kraftigt ökad byggarbetslöshet och inom några år

bostadsbrist. På sikt kan nära nog ett totalstopp i

bostadsproduktionen förutses.

För att komma till rätta med den uppkomna situationen måste

åtgärder vidtas som dels skapar klarhet i

finansieringsförutsättningarna för bostadsbyggandet på lång

sikt, dels bidrar till att snabbt få i gång ett nödvändigt

bostadsbyggande. En sådan åtgärd är enligt utskottets mening att

omedelbart införa det s.k. räntelånesystemet.

Vad utskottet nu med anledning av den socialdemokratiska

partimotionen Bo232 yrkande 2, Vänsterpartiets partimotion Bo238

yrkande 1 samt motion Fi209 (v) yrkande 15 anfört bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:2.beträffande införande av det s.k.

räntelånesystemet

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo232

yrkande 2, 1991/92:Bo238 yrkande 1 och 1991/92:Fi209 yrkande 15

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4.Bostadsfinansieringens utformning efter år 1992 (mom.3,

motiveringen)

Under förutsättning av bifall till reservation 3

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser att den del av utskottets yttrande

som på s. 22 börjar med "Utskottet betonade" och på s. 23 slutar

med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan ställts sig bakom förslaget i

partimotionerna (s) och (v) om att omedelbart införa det s.k.

räntelånesystemet. Motionärernas krav på att

bostadsfinansieringens framtida utformning skall klarläggas är

därmed tillgodosedda. Motionerna avstyrks.

5.Parkeringsanläggningar (mom. 4, motiveringen)

Under förutsättning av bifall till reservation 3

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser att den del av utskottets yttrande

som på s. 23 börjar med "Parkeringsanläggningar får" och på

s. 24 slutar med "nu anförda" bort ha följande lydelse:

Bostadsutskottet har i det föregående tillstyrkt förslaget i

partimotionerna (s) och (v) om att omedelbart införa det s.k.

räntelånesystemet. I detta system ingår parkeringsanläggningar i

bidragsunderlaget. Därmed är de i motionerna framförda förslagen

om att kostnaderna för parkeringsanläggningar skall få ingå i

bidragsunderlaget tillgodosedda. Motionerna kan därför avslås.

6. De allmännyttiga bostadsföretagens roll (mom. 5)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25

börjar med "Utskottet behandlar" och på slutar med "avstyrks

således" bort ha följande lydelse:

Bostadsutskottet delar de synpunkter på de allmännyttiga

bostadsföretagens roll som förs fram i motion Bo220 (s). Dessa

företag har en avgörande roll för förverkligandet av en social

bostadspolitik. Som motionärerna anför har de allmännyttiga

företagen medverkat till att den segregering på bostadsmarknaden

som finns i många andra länder hittills inte behövt uppstå i

Sverige.

Mot denna bakgrund är den nuvarande regeringens strävanden att

lämna fritt spelrum för marknadskrafterna oroande. En omfattande

utförsäljning av det allmännyttiga bostadsbeståndet riskerar att

leda till samma utveckling som i Storbritannien och vissa andra

länder där borgerliga regeringar experimenterat på det

bostadspolitiska området. Utskottet anser att motsvarande

experiment inte bör få genomföras i Sverige. En helt annan sak

är att det givetvis i vissa fall kan finnas skäl för de

allmännyttiga bostadsföretagen att genom köp eller försäljningar

komplettera sitt bostadsbestånd. Detta bör dock inte ske i en

sådan omfattning att företagens betydelse för den sociala

dimensionen i bostadspolitiken riskeras.

Vad utskottet med anledning av motion Bo220 (s) anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

5.beträffande de allmännyttiga bostadsföretagens roll

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo220 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. De allmännyttiga bostadsföretagens roll (mom. 5,

motiveringen)

Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser att den del av utskottets

yttrande som på s. 25 börjar med "Utskottet behandlar" och

slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:

Utskottet kan inte instämma i den beskrivning av de

allmännyttiga bostadsföretagens roll på dagens svenska

bostadsmarknad som ges i motion Bo220 (s). Dessa företag har

visserligen haft betydelse för den nödvändiga förbättringen av

bostadsstandarden som skett under den senaste femtioårsperioden,

men i dag hindrar de snarast ett effektivt utnyttjande av

bostadsbeståndet. Något tillkännagivande enligt förslaget i

motionen bör således inte göras. Motion Bo220 (s) avstyrks.

8. Slopad särställning för allmännyttiga bostadsföretag (mom.

6, motiveringen)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser att den del av utskottets yttrande

som på s. 25 börjar med "Vad gäller" och på s. 26 slutar med

"denna bakgrund" bort ha följande lydelse:

Förslagen i de aktuella motionerna från ny demokrati går

delvis i samma riktning som den nuvarande regeringens politik,

dvs. en avveckling av den sociala bostadspolitiken. Ett av målen

för motionärerna tycks därvid vara att helt avskaffa de

allmännyttiga bostadsföretagen som en viktig del av den svenska

bostadsmarknaden. Detta är en politik som utskottet givetvis

inte kan ställa sig bakom. De allmännyttiga bostadsföretagens

verksamhet kommer även i fortsättningen att behövas som ett av

medlen för att uppfylla det av riksdagen uppställda

bostadspolitiska målet om att alla skall ha tillgång till en

sund, rymlig, välplanerad och ändamålsenligt utrustad bostad

till ett rimligt pris. Ny demokratis partimotion Bo236 yrkande 7

samt motion Bo224 (nyd) yrkandena 1--3 samt 6 och 7 bör således

avslås av riksdagen.

9. Slopad särställning för allmännyttiga bostadsföretag (mom.

6)

Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25

börjar med "Vad gäller" och på s. 26 slutar med "denna bakgrund"

bort ha följande lydelse:

Som framhålls i de aktuella motionerna från ny demokrati är

det en angelägen uppgift att skapa likvärdiga förhållanden

mellan olika ägarkategorier på bostadsmarknaden. Den

särställning som de allmännyttiga bostadsföretagen har haft bör

således snarast avvecklas. Dessa företag har till stor del

spelat ut sin roll att svara för en förbättrad

bostadsförsörjning. I dag utgör inte sällan denna

förvaltningsform snarare ett hinder för en ökad effektivitet och

därmed sänkta boendekostnader. De hyresgäster inom det

allmännyttiga bostadsbeståndet som önskar köpa sin lägenhet och

ta över ansvaret för skötsel och förvaltning bör därför ges

möjlighet till detta. Erfarenheterna visar att kostnaderna

minskar och boendemiljön lättare kan förbättras när de boende

själva får ansvaret för sina bostäder.

Utskottet kan således ställa sig bakom de förslag som läggs

fram i de aktuella motionerna i syfte att underlätta en

försäljning av de allmännyttiga företagens bostadsbestånd till

hyresgästerna. En sådan försäljning av hela eller delar av ett

bostadsföretag kan samtidigt medföra ett kapitaltillskott till

angelägen verksamhet inom resp. kommun alternativt användas till

upprustning av det bostadsbestånd som kvarstår i kommunal ägo.

Riksdagen fattade hösten 1991 beslut som innebär att vissa av

de särregler som tidigare gällde för allmännyttiga

bostadsföretag undanröjdes. Enligt utskottets mening är det

angeläget att riksdagen snarast föreläggs förslag som innebär

att övrig lagstiftning som favoriserar de kommunala

bostadsföretagen tas bort. Som anförs i de aktuella motionerna

bör även i övrigt åtgärder vidtas för att underlätta för de

boende att ta över ansvaret och skötseln av sina lägenheter.

Vad utskottet ovan anfört med anledning av Ny demokratis

partimotion Bo236 yrkande 7 samt motion Bo224 (nyd) yrkandena

1--3 samt 6 och 7 bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

6.beträffande slopad särställning för allmännyttiga

bostadsföretag

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo224

yrkandena 1--3, 6 och 7 samt 1991/92:Bo236 yrkande 7 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Bosparande inom allmännyttan (mom. 7)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26

börjar med "Förslaget i" och slutar med "partimotionen Bo232"

bort ha följande lydelse:

Utskottet finner det i den socialdemokratiska partimotionen

framlagda förslaget om ett bosparande för hyresgästerna i de

allmännyttiga bostadsföretagen mycket intressant. Den föreslagna

ordningen med ett sparande på ett lägenhetskonto skulle kunna ge

hyresgästerna förmånligare villkor än banksparande samtidigt som

bostadsföretagen ges tillgång till billigt kapital.

Enligt utskottets mening bör det föreslagna bosparandet ses

som ett led i en utveckling som gör att de boende i hyresrätt

ges en ökad delaktighet i förvaltning och skötsel av

fastigheten. En sådan utveckling bör även regeringen understödja

i stället för att vidta åtgärder som riskerar att leda till

omfattande utförsäljningar av det allmännyttiga

bostadsbeståndet. Vad utskottet med anledning av den

socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 16 anfört om

bosparande bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

7.beträffande bosparande inom allmännyttan

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 16

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Brist på studentbostäder (mom. 12)

Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28

börjar med "Den brist" och slutar med "bakgrund avstyrkas"

bort ha följande lydelse:

Bristen på studentbostäder ställer till problem på många

studieorter. För de studenter som inte kan få tag på en lämplig

bostad kan även studieresultaten bli lidande. Som framhålls i

motion Bo219 (m) kan svårigheterna att tillgodose alla krav i

olika regelsystem, som t.ex. byggnads- och hyreslagstiftningen,

vara en av orsakerna till att det fattas bostäder för studenter.

Enkla och okonventionella lösningar bör enligt utskottets

uppfattning få prövas i dessa sammanhang. Regeringen bör således

se över problemet med studentbostadsbristen och lämna förslag om

förenklingar av de aktuella regelsystemen. Vad utskottet med

anledning av motionen anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

12.beträffande brist på studentbostäder

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo219 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Bostadspolitiken och de handikappade (mom. 13)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28

börjar med "Vad gäller" och slutar med "Motionsförslaget

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motionen har den svenska bostadspolitiken

hittills i allt väsentligt varit framgångsrik. I förhållande

till andra länder har större hänsyn också tagits till de

handikappades behov i de krav som reglerar bostadsområdenas

utformning.

Fortfarande finns dock brister i bl.a. tillgängligheten i

delar av bostadsbeståndet. Arbetet med att uppnå målet om allas

rätt till en god bostad måste därför drivas vidare med

oförminskad kraft. Det är enligt utskottets mening olyckligt

inte minst från de handikappades synpunkt att den borgerliga

regeringens politik skapat en osäkerhet på bostadsmarknaden som

på sikt riskerar att leda till en stagnation i såväl

nyproduktionen som i ombyggnadsverksamheten.

Vad utskottet med anledning av den socialdemokratiska

partimotionen So224 yrkande 3 anfört om behovet att i

bostadspolitiken beakta de handikappades behov bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

13.beträffande bostadspolitiken och de handikappade

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:So224 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Byggutmaningen (mom. 14)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29

börjar med "Bostadsutskottet anser" och slutar med "yrkande 12"

bort ha följande lydelse:

Den socialdemokratiska regeringens inbjudan till en tävling

med utgångspunkten hög kvalitet till låga byggkostnader har

fallit väl ut. Resultatet av tävlingen visar att

boendekostnaderna i nyproduktionen kan pressas utan att avkall

görs på de grundläggande kraven på tillgänglighet, säkerhet, god

inomhusmiljö och trivsamhet.

Som anförs i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 finns

det därför anledning att utveckla resultaten av Byggutmaningen

ytterligare. Utskottet anser att boverket bör ges i uppdrag att

arbeta vidare med dessa frågor i samråd med kommunerna. Vad

utskottet nu anfört med anledning av yrkande 12 i den aktuella

motionen bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

14.beträffande Byggutmaningen

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 12

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Den internationella konkurrensen (mom. 15)

Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29

börjar med "Som utskottet" och på s. 30 slutar med "anses

erforderligt" bort ha följande lydelse:

Det omfattande regelsystem som styr byggnadsverksamheten i

Sverige har en negativ inverkan på många områden. Onödigt

omfattande normer och bestämmelser fördyrar de inhemska

företagens bostadsproduktion. Som framhålls i ny demokratis

partimotion Bo236 yrkande 8 har det också lett till att en

stimulerande utländsk konkurrens så gott som helt saknas på

såväl byggmaterial- som byggentreprenörsidan.

dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

15.beträffande den internationella konkurrensen

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo236 yrkande 8

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

15. Ägarförhållandena i SBAB (mom. 16, motiveringen)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser att den del av utskottets yttrande

som på s. 30 börjar med "Bostadsutskottet är" och slutar med

"avstyrks sålunda" bort ha följande lydelse:

Bostadsutskottet står fast vid sin flera gånger tidigare

deklarerade uppfattning vad gäller ägarförhållandena i SBAB (se

t.ex. 1990/91:BoU12 s. 47). Det är enligt denna uppfattning en

fördel med flera aktörer på bostadskreditmarknaden

representerande olika ägarintressen. I detta sammanhang har SBAB

en viktig roll. En privatisering av SBAB enligt förslaget i

motion Fi604 (m) yrkande 5 är således inte aktuell. Motionen

avstyrks.

16.Återinförande av vissa villkor för det statliga stödet

för bostadsbyggandet (mom. 18)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30

börjar med "Det bör" och på s. 31 slutar med "avstyrks sålunda"

bort ha följande lydelse:

Som en förutsättning för statens stöd till

bostadsfinansieringen har t.o.m. år 1991 gällt ett antal

bostadspolitiskt motiverade krav. Dessa krav har sitt ursprung i

en strävan att främja en bostadsproduktion som svarar mot

väsentliga bostadssociala mål. Som utskottet ovan anfört bör

dessa mål stå fast. Statsmakterna måste därför även

fortsättningsvis ges möjlighet att hävda de krav som behövs för

att vidmakthålla de uppsatta målen -- detta oavsett

finansieringssystemets utformning. Samtidigt bör det

naturligtvis vara en strävan att inte onödigtvis hävda krav som

kan undvaras utan att den bostadspolitiska målsättningen

eftersätts.

Utskottet delar med hänvisning till det ovan anförda

uppfattningen i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 att

bostadspolitiskt motiverade krav även framdeles bör utgöra en

förutsättning för statens stöd till bostadsfinansieringen. Även

enligt utskottets mening bör sålunda markvillkoret och den

kommunala bostadsanvisningsrätten återinföras som förutsättning

för stöd. I fråga om produktionskostnadsprövningen bör också den

återinföras, men i en något modifierad form. Det betyder att

prövningen, i enlighet med ett tidigare framlagt motionsförslag

(s), överförs till kommunerna i takt med att kompetensen där

byggs upp.

Vad utskottet nu med anledning av förslaget i den

socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 3 anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:18.beträffande återinförande av vissa

villkor för det statliga stödet för bostadsbyggandet

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

17.Aktieutdelningen från allmännyttiga bostadsföretag (mom.

21)

Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32

börjar med "Utskottet har" och slutar med "nu anförda" bort ha

följande lydelse:

Det är utskottets uppfattning att de allmännyttiga

bostadsföretagen till stor del har spelat ut sin roll och att de

därför bör privatiseras genom att i första hand de boende

övertar fastigheterna. I avvaktan på att en sådan privatisering

kan komma till stånd bör dock åtgärder vidtas för att ge de

allmännyttiga bostadsföretagen möjlighet att konsolidera sin

ekonomi och att förbättra sitt bostadsbestånd. Som framhålls i

motion Bo224 (nyd) är de regler som begränsar allmännyttans

möjligheter till aktieutdelning ett hinder i sammanhanget. I

enlighet med förslaget i motionen bör därför de allmännyttiga

företagen ges möjlighet att disponera sitt överskott enligt

samma regler som andra aktiebolag. De medel som på detta sätt

kan frigöras bör i första hand användas till investeringar m.m.

i det befintliga bostadsbeståndet.

Vad utskottet nu med anledning av motion Bo224 (nyd) yrkande 4

anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:21.beträffande aktieutdelningen från

allmännyttiga bostadsföretag

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo224 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. Stöd till ROT-verksamheten (mom. 23)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33

börjar med "Bostadsutskottet vill" och på s. 34 slutar med "i

fråga" bort ha följande lydelse:

Byggnadssektorn har traditionellt varit en motor i den svenska

samhällsekonomin. Detta har inte minst gällt i tider av

lågkonjunktur och arbetslöshet. När vi nu åter kan notera en

stigande arbetslöshet som dessutom slår särskilt hårt bland

byggnadsarbetarna är det angeläget att på olika sätt stimulera

byggandet. Som anförs i de aktuella motionerna bör en satsning

inom ROT-sektorn vara en viktig del i en sådan politik. Det

finns en lång rad samhällsekonomiskt väl motiverade projekt inom

denna sektor som bör kunna sättas i gång med kort varsel. Det

kan gälla såväl bostäder och bostadsmiljöer som olika offentliga

lokaler, t.ex. skolor och sjukhus. I en socialdemokratisk

partimotion som behandlas av arbetsmarknadsutskottet har

föreslagits särskilda insatser i form av räntebidrag till

kommuner och landsting för bl.a. ombyggnad eller

reparationsarbeten som tidigareläggs.

Det skulle vara ett slöseri med såväl ekonomiska som mänskliga

resurser att låta en stor del av byggarbetarkåren gå utan arbete

när arbetskraften kan användas till att genomföra angelägna

samhällsekonomiska investeringar. Mot den redovisade bakgrunden

bör regeringen därför snarast utarbeta ett program för hur

staten skall kunna stödja en utvidgad ROT-verksamhet på olika

områden.

Vad utskottet ovan anfört om stöd till ROT-verksamheten med

anledning av motionerna Bo202 (s), såvitt nu är i fråga, Bo211

(s) yrkande 4, Bo235 (s) yrkande 4 samt A259 (v) yrkande 3 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

23.beträffande stöd till ROT-verksamheten

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo202 i

denna del, 1991/92:Bo211 yrkande 4, 1991/92:Bo235 yrkande 4 och

1991/92:A259 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

19. Flexibla regler för stödet till äldreboendet (mom. 26)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35

börjar med "Utskottet kan" och på s. 36 slutar med "yrkande 6"

bort ha följande lydelse:

Bostadsutskottet instämmer med vad i den socialdemokratiska

partimotionen anförts om behovet av att kommunerna med förtur

löser de äldres boendesituation. Äldre och handikappade bör ges

möjlighet att bo kvar i sin invanda bostad eller sitt

bostadsområde. Samtidigt behövs dock en satsning på särskilda

äldrebostäder. Kommunerna bör upprätta program för en utbyggnad

av servicebostäder, ålderdomshem och gruppbostäder.

Vad gäller de regler som tillämpas vid bidrag till bl.a. ny-

och ombyggnad av gruppbostäder för äldre bör dessa ge möjlighet

till flexibla lösningar. Det bör i huvudsak ankomma på

respektive kommun att utifrån lokala förutsättningar och vissa

angivna funktionskrav fatta beslut. Samtidigt måste en återgång

till tidigare institutionsboende undvikas. Av det skälet anser

utskottet att minimikravet på minst kokskåp i alla typer av

gruppbostäder bör återinföras. Vad utskottet ovan anfört med

anledning av yrkande 6 i den socialdemokratiska partimotionen

Bo232 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 26 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

26.beträffande flexibla regler för stödet till

äldreboendet

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 6

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

20. Bidragsunderlaget för ålderdomshem (mom. 27, motiveringen)

Under förutsättning av bifall till reservation 3

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser att den del av utskottets yttrande

som på s. 36 börjar med "Några särskilda" och slutar med

"Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:

De problem som påtalas i motion Bo215 (s) är föranledda av det

hösten 1991 fattade beslutet att inte införa räntelånesystemet

enligt de ursprungliga planerna. Utskottet har dock ovan

förordat att detta beslut rivs upp och att räntelånesystemet

omedelbart införs. Vid ett riksdagens bifall till utskottets

förslag avseende räntelånen kommer således de problem som ligger

till grund för förslagen i motionen om särskilda regler för

beräkning av bidragsunderlaget för ålderdomshem att undanröjas.

Något behov av att tillstyrka dessa förslag finns då inte.

21.Begränsning av räntebidragen för ny- och ombyggnader av

bostäder (mom. 28)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36

börjar med "Bakom förslaget" och på s. 37 slutar med "avstyrks

sålunda" bort ha följande lydelse:

Det finns en mycket påtaglig gemensam nämnare för de av den

nuvarande regeringen hittills vidtagna bostadspolitiska

åtgärderna -- de ger kraftigt ökade kostnader i boendet.

Utskottet vill i detta sammanhang peka på de kostnadshöjande

effekterna av det för år 1992 införda temporära

finansieringssystemet och de hösten 1991 sänkta

investeringsbidragen. Redan de hyreshöjningar som dessa åtgärder

lett till ligger på en nivå som ligger långt över vad många

boende kan bära. Härutöver vill regeringen minska räntebidragen

för år 1993 med totalt 3,4 miljarder kronor. En sådan åtgärd

skulle naturligtvis innebära helt oacceptabla höjningar av

boendekostnaderna. Det är ingen överdrift att, som i den

socialdemokratiska partimotionen Bo232, hävda att den av

regeringen förordade minskningen av räntebidragen skulle

innebära inledningen på en direkt nedmontering av den sociala

bostadspolitiken -- något som utskottet naturligtvis inte vill

medverka till. Regeringsförslaget i denna del bör därför avvisas

av riksdagen.

Vad utskottet nu med anledning av förslaget i den

socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 15 anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 28 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:28.beträffande begränsning av

räntebidragen för ny- och ombyggnader av bostäder

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo223

yrkande 2, 1991/92:Bo232 yrkande 15 och 1991/92:Bo237 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

22.En avveckling av ungdomsbostadsstödet (mom. 32)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39

börjar med "Vad i" och på s. 40 slutar med "4 avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Även om det i många kommuner i landet råder balans på

bostadsmarknaden har inte ungdomars möjligheter att få en egen

bostad nämnvärt förbättrats. Det är fortfarande så att en

övervägande del av de bostadssökande är ungdomar som i brist på

egen bostad tvingas bo kvar hos sina föräldrar. Förklaringarna

härtill är bl.a. att ungdomar normalt saknar förankring på

bostadsmarknaden. Många har dessutom svag betalningsförmåga.

Det finns enligt bostadsutskottets mening skäl att även

fortsättningsvis vidta särskilda åtgärder för att underlätta för

ungdomar att tillgodose sitt bostadsbehov. Regeringens förslag

om att avveckla ungdomsbostadsstödet bör därför avvisas.

Utskottet tillstyrker den socialdemokratiska partimotionen Bo232

yrkande 7 såvitt nu är i fråga samt motion Bo237 (s) yrkande 4.

Stöd bör sålunda kunna utgå också framgent till kommuner och

fastighetsägare så att dessa i sin tur ges möjlighet att

genomföra planerings- och byggnadsåtgärder m.m. för att

förbättra ungdomens bostadssituation.

dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:32.beträffande en avveckling av

ungdomsbostadsstödet

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Bo232 yrkande

7 i denna del och 1991/92:Bo237 yrkande 4 avstyrker regeringens

förslag,23.Ungdomsboendedelegationen (mom. 33)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40

börjar med "Inom bostadsdepartementet" och slutar med

"hänvisning härtill" bort ha följande lydelse:

De skäl som enligt utskottets mening talar för att

ungdomsbostadsstödet bör behållas gör sig gällande också när det

gäller ungdomsboendedelegationens verksamhet. Det behövs även på

dagens bostadsmarknad en samlad instans som agerar gentemot

kommuner och fastighetsägare för att få fram bostäder lämpade

för ungdomar. I enlighet med förslaget i den socialdemokratiska

partimotionen Bo232 bör därför ungdomsboendedelagtionen

återinrättas. Det är otvivelaktigt så att delegationen fram till

dess att den avvecklades hösten 1991 bidrog till att tillskapa

bostäder för ungdomar och att lyfta fram ungdomens bostadsfråga

i bostadsdebatten.

Vad utskottet nu med anledning av den socialdemokratiska

partimotionen Bo232 yrkande 8 anfört om återinrättande av

ungdomsboendedelegationen bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att moment 33 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:33.beträffande

ungdomsboendedelegationen

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 8

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

24.Avveckling av kvarboendegarantierna (mom. 34)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41

börjar med "Regeringens förslag" och slutar med "av utskottet"

bort ha följande lydelse:

Utskottet delar inte regeringens uppfattning att

kvarboendegarantierna bör avvecklas. Det är naturligtvis inte

rimligt att staten frånträder utställda löften så att

ombyggnadsprojekt som har påbörjats med utgångspunkt i att stöd

skall utgå plötsligt undantas från rätten till stöd. Förutom de

svårigheter ett sådant förfaringssätt orsakar i de enskilda

fallen måste det betraktas som principiellt felaktigt. Utskottet

avstyrker med hänvisning till det nu anförda regeringens förslag

i nu aktuell del.

dels att moment 34 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:34.beträffande avveckling av

kvarboendegarantierna

att riksdagen avstyrker regeringens förslag i proposition

1991/92:100 bil. 8,

25. Avveckling av tilläggslångivningen (mom. 36)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42

börjar med "Bostadsutskottet tillstyrker" och på s. 43 slutar

med "yrkande 6 avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet finner det av regeringen framlagda förslaget om en

avveckling av tilläggslångivningen oacceptabelt. Denna låneform

har stor betydelse för möjligheterna att bl.a. avhjälpa

byggnadstekniska brister och förbättra inomhusmiljön i de delar

av bostadsbeståndet där omfattande problem finns. Lånen går till

stor del till fastigheter i de s.k. miljonprogramsområdena där

även olika bostadssociala problem gör ombyggnads- och

förbättringsåtgärder särskilt angelägna. Som framhålls i den

socialdemokratiska partimotionen är behovet av och anspråken på

tilläggslån mångdubbelt större än tillgången på medel.

Enligt utskottets uppfattning kan en utebliven långivning

medföra en omfattande kapitalförstöring i delar av

bostadsbeståndet. Det bör vidare framhållas att tilläggslånen

kan bidra till att hålla byggsysselsättningen uppe nu när

nyproduktionen av bostäder viker och framför allt byggandet inom

den s.k. övrigsektorn drastiskt minskat.

Ytterligare skäl för en fortsatt bidragsgivning har framkommit

under utskottets beredning av detta ärende. I flera skrivelser

från såväl bostadsföretag som hyresgästförening har utskottet

uppmärksammats på de omfattande problem som skulle bli följden

av en avveckling enligt förslaget i budgetpropositionen.

Bostadsutskottet anser sammanfattningsvis att riksdagen bör

avvisa regeringens förslag om en avveckling av tilläggslånen. I

stället bör ombyggnadsverksamheten stimuleras genom en

utvidgning av tilläggslångivningen. Detta bör med anledning av

den socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 9 samt

motionerna Bo223 (s) yrkande 5 och Bo237 (s) yrkande 6 ges

regeringen till känna. Utskottet behandlar nedan förslaget i den

förstnämnda motionen om en vidgning av beslutsramen med 250

milj.kr. utöver regeringens förslag.

dels att moment 36 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

36.beträffande avveckling av tilläggslångivningen

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo223

yrkande 5, 1991/92:Bo232 yrkande 9 och 1991/92:Bo237 yrkande 6

samt med avslag på vad regeringen föreslagit i proposition

1991/92:100 bil. 8 om avveckling av tilläggslån för åtgärder i

bostadshus som är yngre än 30 år, som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

26. Beslutsramen för tilläggslån (mom. 37)

Under förutsättning av bifall till reservation 25

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43

börjar med "Utskottets ställningstagande" och slutar med

"avstyrks således" bort ha följande lydelse:

Utskottet tillstyrker förslaget i den socialdemokratiska

partimotionen Bo232 yrkande 10 om att öka ramen för tilläggslån

för åtgärder i bostadshus som är yngre än 30 år med 250 milj.kr.

utöver vad regeringen föreslagit. Riksdagen bör således enligt

utskottets uppfattning med avslag på regeringsförslaget

fastställa den aktuella ramen till totalt 425 milj.kr. för

budgetåret 1992/93.

dels att moment 37 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

37.beträffande beslutsramen för tilläggslån

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 10

och med avslag på regeringens förslag i proposition 1991/92:100

bil. 8 medger att beslut om tilläggslån för åtgärder i

bostadshus som är yngre än 30 år får meddelas inom en ram på

425000000kr. för budgetåret 1992/93,

27. Utbetalning av förnyelsebidrag (mom. 38)

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m),

Mikael Odenberg (m), Ulf Björklund (kds), Birger Andersson (c),

och Siw Persson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43

börjar med "Inga invändningar" och på s. 44 slutar med "till

känna" bort ha följande lydelse:

Det är nu snart tre år sedan möjligheten att bevilja nya

förnyelsebidrag togs bort. Bidragstagare som ännu inte utnyttjat

de redan beviljade förnyelsebidragen får enligt regeringens

förslag möjlighet att inkomma med ansökan om utbetalning under

hela år 1992. Samtidigt innebär regeringsförslaget att det kan

undvikas att anspråk på utbetalning av bidrag kvarstår under

många år framåt. Enligt utskottets mening bör den av regeringen

föreslagna ordningen för en avveckling av förnyelsebidragen mot

denna bakgrund kunna godtas. Regeringsförslaget om utbetalning

av förnyelsebidrag tillstyrks således.

dels att moment 38 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

38.beträffande utbetalning av förnyelsebidrag

att riksdagen godkänner vad regeringen i proposition

1991/92:100 bil. 8 förordat i fråga om utbetalning av

förnyelsebidrag,

28. Begäran om en ny bidragsform (mom. 40)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45

börjar med "Som utskottet" och slutar med "avstyrks sålunda"

bort ha följande lydelse:

Antalet lediga lägenheter har under det senaste året ökat. De

sociala problemen finns kvar och har kanske till och med blivit

värre i vissa bostadsområden. Det borde därför enligt utskottets

uppfattning inte råda någon tveksamhet om behovet av en

bostadssocialt inriktad bidragsform som kan ersätta de tidigare

avvecklade förnyelsebidragen. Denna uppfattning har också

riksdagen i ett tillkännagivande givit uttryck för. Något

förslag om en ersättning för förnyelsebidragen i enlighet med

riksdagens begäran har emellertid ännu inte framlagts av

regeringen.

Bostadsutskottet anser, att riksdagen nu bör upprepa sin

begäran om ett förslag med den förordade inriktningen.

Regeringen bör således anmodas att snarast återkomma till

riksdagen med förslag om en stödform för bostadsområden med

uthyrningssvårigheter eller sociala problem.

Vad utskottet ovan anfört med anledning av motion Bo210 (s)

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 40 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

40.beträffande begäran om en ny bidragsform

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo210 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

29. En fond för tomma lägenheter (mom. 41)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45

börjar med "Bostadsutskottet är" och slutar med "avstyrks

således" bort ha följande lydelse:

Outhyrda lägenheter börjar åter bli ett stort problem. För de

värst drabbade bostadsföretagen kan detta få allvarliga

ekonomiska följder. Som framhålls i den socialdemokratiska

partimotionen har dock de bostadskooperativa företagen en metod

att motverka effekterna av tomma lägenheter. Medel avsätts

kontinuerligt till en särskild fond för ändamålet.

Utskottet anser att även ägare till hyresfastigheter bör ges

motsvarande möjligheter att fondera medel för att utjämna

tillfälliga problem med outhyrda lägenheter. Eftersom behovet av

insatser är akut är det emellertid tidsmässigt inte möjligt att

nu bygga upp en fond av erforderlig storlek. Staten bör därför

med en särskild garanti ge bostadsföretagen möjlighet att med

lån bygga upp fonden. Lånen kan sedan betalas tillbaka i takt

med att antalet tomma lägenheter sjunker. Regeringen bör efter

kontakter med fastighetsägarnas organisationer återkomma till

riksdagen med ett förslag med den förordade inriktningen.

Vad utskottet ovan anfört bör riksdagen med anledning av den

socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 13 ge regeringen

till känna.

dels att moment 41 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

41.beträffande en fond för tomma lägenheter

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 13

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

30.Investeringsbidraget (mom. 42)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars

Stjernkvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46

börjar med "Bakom beslutet" och slutar med "avstyrks sålunda"

bort ha följande lydelse:

Den nuvarande regeringen har vidtagit en rad bostadspolitiska

åtgärder som förutom att de ger kraftigt ökade kostnader i

boendet dessutom bidrar till att minska bostadsbyggandet till

nivåer som ligger långt under vad som kan accepteras. En av

dessa åtgärder är den hösten 1991 genomförda sänkningen av

investeringsbidragen. Som en del i ett samlat åtgärdsprogram för

att hålla hyrorna nere och dessutom stimulera produktionen av

bostäder bör därför investeringsbidragen, i enlighet med

förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Bo232,

återställas till den tidigare gällande nivån, dvs. till 9,3 % av

de beräknade kostnaderna för bidragsberättigade ändamål.

Vad utskottet nu med anledning av förslagen i den

socialdemokratiska partimotionen Bo232 yrkande 5 samt i

motionerna Bo202 (s) såvitt nu är i fråga, Bo207 (s) såvitt nu

är i fråga, Bo223 (s) yrkande 1, Bo237 (s) yrkande 1 och

Vänsterpartiets partimotion Bo238 yrkande 3 anfört bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 42 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

42.beträffande investeringsbidraget

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo202 i

denna del, 1991/92:Bo207 i denna del, 1991/92:Bo223 yrkande 1,

1991/92:Bo232 yrkande 5, 1991/92:Bo237 yrkande 1 och

1991/92:Bo238 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant för Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Eva Zetterberg (v) anför:

Jag ansluter mig till följande reservationer (s):

3.Införande av det s.k. räntelånesystemet (mom. 2)

4.Bostadsfinansieringens utformning efter år 1992 (mom. 3)

5.Parkeringsanläggningar (mom. 4)

6.De allmännyttiga bostadsföretagens roll (mom. 5)

8.Slopad särställning för allmännyttiga bostadsföretag (mom.

6)

12.Bostadspolitiken och de handikappade (mom. 13)

13.Byggutmaningen (mom. 14)

16.Återinförande av vissa villkor för det statliga stödet

för bostadsbyggandet (mom. 18)

18.Stöd till ROT-verksamheten (mom. 23)

21.Begränsning av räntebidragen för ny- och ombyggnader av

bostäder (mom. 28)

22.En avveckling av ungdomsbostadsstödet (mom. 32)

23.Ungdomsboendedelegationen (mom. 33)

24.Avveckling av kvarboendegarantierna (mom. 34)

25.Avveckling av tilläggslångivningen (mom. 36)

26.Beslutsramen för tilläggslån (mom. 37)

28.Begäran om en ny bidragsform (mom. 40)

30.Investeringsbidraget (mom. 42)

Jag vill dessutom anföra följande vad gäller:

Det grundläggande bostadspolitiska målet (mom. 1)

En bra bostad är, som framhålls i Vänsterpartiets partimotion

Bo238, en social rättighet som kan jämföras med rätten till

vård, omsorg och utbildning. En utgångspunkt för de

bostadspolitiska strävandena måste därför vara att tillgodose

allas rätt till en bostad efter behov och till en rimlig

kostnad. Den förda bostadspolitiken får sedan formas utifrån

detta allmänt formulerade bostadssociala mål.

Det faktum att efterkrigstidens bostadspolitik har haft sin

grund i klart uttalade bostadssociala mål har bidragit till att

den varit mycket framgångsrik. I internationella sammanhang ses

också Sverige ofta som ett föredöme när det gäller att utforma

en bostadspolitik som ger förutsättningar för breda

samhällsgrupper att skaffa sig en bostad efter sina behov. Vi

har också i dag tillgång till ett välutrustat bostadsbestånd av

i huvudsak god standard. En förutsättning härför har

otvivelaktig varit samhällets stöd till bostadsbyggandet.

Även om vi i dag har en genomsnittligt sett mycket god

bostadsstandard innebär inte detta att alla har tillgång till

den bostad de behöver. Det finns enligt utskottets mening behov

av ett fortsatt och förbättrat stöd till vissa svaga grupper.

Vid utformningen av den framtida bostadspolitiken måste därför

stor hänsyn tas till dessa gruppers behov.

På lång sikt är det en rad frågor som med utgångspunkt i de

bostadssociala strävandena måste finna sin lösning. Det gäller

bl.a. den tilltagande segregationen i boendet, den fortsatta

omdaningen av miljonprogrammets områden och kostnadsökningarna

inom bostadssektorn.

I den situation som nu råder på bostadsmarknaden är det

dessutom, som framhålls i Vänsterpartiets partimotion Bo238,

nödvändigt att vidta åtgärder på kort sikt. Det gäller bl.a.

höjt investeringsbidrag, tidigareläggning av investeringar i

infrastruktur, bibehållande av tilläggslånen till yngre hus,

ungdomsbostadsstödet m.fl. stödformer. Dessutom bör de

allmännyttiga bostadsföretagen tillföras tillfälliga extra

lånemedel för inköp av bostadsfastigheter m.m.

Vad utskottet nu med anledning av Vänsterpartiets partimotion

Bo238 yrkande 2 anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. I den mån den socialdemokratiska

partimotionen Bo232 yrkande 1 inte kan anses tillgodosedd genom

det nu anförda avstyrks den av utskottet. Ny demokratis

partimotion Bo236 yrkandena 1, 4 och 11 avstyrks.

Uppdrag till boverket angående ekologiskt byggande m.m.

(mom.8)

Bostadsutskottet ställer sig bakom de i motionerna Bo225 (v),

Bo513 (v) och Bo514 (v) framlagda förslagen om vissa uppdrag

till boverket avseende ekologiskt byggande m.m.

De negativa konsekvenserna av dagens bilberoende

samhällsuppbyggnad har gjort att en efterfrågan på bilfria

bostadsområden uppstått. Det bör vara möjligt för de

barnfamiljer och andra hushåll som valt att ej ha bil att slippa

de miljömässiga och andra problem som följer i bilismens spår.

Ett bilfritt flerfamiljshusområde bör därför byggas. Därigenom

finns möjligheter att studera hur ett sådant kan fungera i

praktiken. Förutsättningen bör vara att hushållen i området ej

skall behöva markytor, garage m.m. för permanent bilinnehav.

Boverket bör ges i uppdrag att utreda möjligheterna för staten

att stödja ett projekt med denna inriktning.

Under de senaste åren har flera intressanta och lovande

ekobyprojekt genomförts runt om i landet. Som framhålls i en av

motionerna är det dock angeläget att nu intensifiera arbetet med

att utveckla former för att anpassa byggandet och boendet mot

ett ekologiskt bärkraftigt samhälle. Boverket bör därför ges i

uppdrag att samla alla berörda inom bygg- och bostadssektorn för

att gemensamt utarbeta en plan med målet att gradvis anpassa

sektorn till en sådan utveckling.

De ekobyar som uppförts har oftast utgått från tekniska

lösningar m.m. som är anpassade för små bostadsområden med god

tillgång på mark. Det är emellertid nödvändigt att ett

ekologiskt tänkande även kan tillämpas vid utformningen av

bostadsområden i tätorter där andra förutsättningar ofta

föreligger. Ett pilotprojekt i ett bostadsområde med större hus

och fler hushåll -- åtminstone ett hundratal -- behöver därför

genomföras. Boverket bör ges i uppdrag att utforma förslag till

ett sådant projekt.

Vad utskottet ovan föreslagit bör riksdagen med anledning av

de aktuella v-motionerna ge regeringen till känna.

Uppdelning av stora lägenheter (mom. 11)

Från vissa håll i den bostadspolitiska debatten framförs

åsikten att ett av de stora problemen på den svenska

bostadsmarknaden skulle vara att människor inte byter bostad

tillräckligt ofta. Bostadsutskottet delar inte åsikten att en

ökad rörlighet på bostadsmarknaden i sig är önskvärd. Det är

socialt viktigt att kunna bo kvar där man slagit rot och har sin

trygghet och sitt sociala nätverk. Däremot är det önskvärt att

de som bor i för stora lägenheter kan få hjälp med en uppdelning

av sin bostad. På så sätt kan också en mer varierad

lägenhetssammansättning uppnås i exempelvis villaområden.

Utskottet instämmer i förslaget i Vänsterpartiets partimotion

Bo238 yrkande 7 att boverket bör ges i uppdrag att lämna förslag

till hur en uppdelning av stora lägenheter kan stimuleras. Det

kan handla om rådgivning och spridande av goda exempel. Det kan

också handla om direkta stimulanser. Detta bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

Anslag till investeringsbidrag (mom. 47)

Utskottet har ovan ställt sig bakom förslaget i

Vänsterpartiets partimotion Bo238 om att investeringsbidraget

skall återställas till den tidigare gällande högre bidragsnivån,

9,3 %. Utskottet tillstyrker med hänvisning härtill motionen

även i vad avser anslag till investeringsbidrag.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

1, 8, 11 och 47 borde ha hemställt:

1.beträffande det grundläggande bostadspolitiska målet

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo232 yrkande 1

och med avslag på motionerna 1991/92:Bo236 yrkandena 1, 4 och 11

samt 1991/92:Bo238 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

8.beträffande uppdrag till boverket angående ekologiskt

byggande m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo225,

1991/92:Bo513 och 1991/92:Bo514 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

11.beträffande uppdelning av stora lägenheter

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo238 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

samt

Under förutsättning av bifall till reservation 30

47.beträffande anslag till investeringsbidrag

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Bo238 yrkande 4

och med anledning av regeringens förslag i proposition

1991/92:100 bil. 8 till Investeringsbidrag för

bostadsbyggande för budgetåret 1992/93 anvisar ett

förslagsanslag på 6760000000 kr.,

Arbetsmarknadsutskottets och bostadsutskottets offentliga

utfrågning den 6februari 1992 om byggsysselsättningen

Bilaga

Inbjudna (i den ordning de deltog)

Göte Bernhardsson, generaldirektör, arbetsmarknadsstyrelsen

Nils Lundgren, bankdirektör, Nordbanken

Gösta Blücher, generaldirektör, boverket

Åke Wänman, förbundsordförande, byggnadsarbetareförbundet

Mats Siggelin, direktör, byggentreprenörerna

Deltagande riksdagsledamöter

Från arbetsmarknadsutskottet

Mona Sahlin (s), ordförande, Elver Jonsson (fp), vice

ordförande, Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Georg

Andersson (s), Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m),

Harald Bergström (kds), Monica Öhman (s), Isa Halvarsson (fp),

Johnny Ahlqvist (s), Berit Andnor (s), Karin Pilsäter (fp),

Bengt-Ola Ryttar (s), Marianne Jönsson (c), Richard Ulfvengren

(nyd) och Sigge Godin (fp).

Från bostadsutskottet

Agne Hansson (c), ordförande, Oskar Lindkvist (s), vice

ordförande, Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m), Magnus

Persson (s), Erling Bager (fp), Lennart Nilsson (s), Ulf

Lönnqvist (s), Mikael Odenberg (m), Rune Evensson (s), Britta

Sundin (s), Birger Andersson (c), Marianne Carlström (s), Inga

Berggren (m), Lars Stjernkvist (s), Kent Olsson (m), Nils T

Svensson (s), Harry Staaf (kds), Max Montalvo (nyd) och Eva

Zetterberg (v).

Protokoll från arbetsmarknadsutskottets och

bostadsutskottets gemensamma offentliga utfrågning den 6

februari 1992 om byggsysselsättningen

I en underbilaga till detta protokoll har samlats de bilder,

som tillhör protokollet.

Mona Sahlin (s): Jag skall be att få hälsa alla välkomna

till den här hearingen om byggsysselsättningen, som riksdagens

arbetsmarknadsutskott, där jag är ordförande, och riksdagens

bostadsutskott, där Agne Hansson är ordförande, anordnar. Jag

hälsar framför allt dem hjärtligt välkomna som vi har bett komma

hit för att ge oss en bild av byggsysselsättningen, vad som har

hänt, vad som kommer att hända, vilka behov som finns på

byggmarknaden, vilken roll som den spelar i den mycket jobbiga

arbetsmarknadskris som Sverige nu står inför och som vi också

kommer att få jobba med på alla politikområden under den

kommande tiden. Det är det som är avsikten med hearingen, och

eftersom större delen av tiden skall ägnas åt att lyssna på och

fråga dem som har kommit hit för att ge oss vägledning,

information och kunskap, skall jag inte anslå mer tid till

inledningen utan ge ordentligt med utrymme åt de inbjudna. Jag

hoppas att dagen skall bli givande.

Jag lämnar först ordet till Göte Bernhardsson, som är

generaldirektör i arbetsmarknadsstyrelsen.

Göte Bernhardsson, AMS: Fru ordförande, ledamöter! Vi

befinner oss i en utomordentligt allvarlig situation på den

svenska arbetsmarknaden. Det framgick inte minst av de siffror

som vi publicerade i går om hur arbetsmarknadsläget ser ut.

Allvaret i läget visas också i det faktum att både vi och,

såvitt jag förstår, alla andra bedömare menar att botten i

konjunkturnedgången ingalunda är nådd, framför allt inte när det

gäller utvecklingen på arbetsmarknaden, utan den kommer vi att

se först under 1993.

Det kan också finnas anledning för mig att något beröra den

allmänna utvecklingen på arbetsmarknaden och i fråga om

arbetslösheten innan jag mera direkt går in på

byggarbetsmarknaden. Det finns naturligtvis två skäl till det.

Det ena skälet är att det har stor betydelse för hur man skall

kunna bedöma att de byggnadsarbetare som nu blir arbetslösa kan

gå över till andra sysselsättningar, och det andra skälet är att

det naturligtvis har betydelse för vilken typ av åtgärder man

kan tillåta sig t.ex. när det gäller stimulans av ekonomin i

allmänhet och byggandet i synnerhet. Jag skall därför bara

mycket kortfattat säga någonting om utvecklingen på

arbetsmarknaden totalt sett.

Bild 1

Om man tittar på utvecklingen när det gäller efterfrågan på

arbetskraft under 80-talet, ser man tydligt hur efterfrågan från

toppläget 1989/90 drastiskt har fallit ned på en nivå som den

inte har varit på tidigare. Konjunkturbotten under 1982/83 har

också passerats. Det gäller inte minst tillverkningsindustrin,

där konjunkturfallet började och där efterfrågan nu är nere på

en utomordentligt låg nivå.

Bild 2

Byggsidan har följt med. Vi ser att efterfrågefallet

inträffade framför allt under förra året och att det nu

fortsätter nedåt. Varselläget, som kanske framför allt är

intressant när man skall bedöma arbetslöshetsutvecklingen

framöver, kan ni se på den här bilden, som också beskriver

80-talet. Under den förra lågkonjunkturen kom en varseltopp, med

nära 10 000 varslade under en månad, i slutet av 1981. Nu ser vi

hur antalet varsel har blivit oerhört stort månad efter månad i

den här konjunkturnedgången och har överträffat siffrorna under

den förra nedgången.

Vi kan nu konstatera att antalet varsel fyra månader i rad är

över 15000, och det betyder att 64 000 människor har varslats

om uppsägning. I slutet av perioden gällde en relativt hög andel

av varslen byggsidan, och den senaste månaden var den över

10%.

En del frågar nu i vilken utsträckning varslen har någonting

att göra med den faktiska utvecklingen på arbetsmarknaden. Är

det inte så att många varsel dras tillbaka och det inte blir så

många arbetslösa? Vi har ju en tumregel, som säger att kanske

60% av varslen går i verkställighet. Vad som nu karakteriserar

situationen är snarast att den procentandelen har tenderat att

bli högre.

Bild 3

Det finns ett mycket klart samband mellan varsel och

uppsägningar, dvs. att personer blir arbetslösa på grund av

uppsägningar, som kan mätas i arbetskraftsundersökningarna. Vi

har gjort en sammanställning där det framgår hur varslen har

sett ut sedan slutet av 70-talet och hur många nya arbetslösa

som har blivit det på grund av uppsägning. Man ser ganska

tydligt hur varseltoppen 1981/82, med en tidsmässig

förskjutning, ledde till ökad arbetslöshet. Vi ser också nu

den utvecklingen. Det betyder att vi kan räkna med, att efter

det att varseltoppen har nåtts kommer toppen av arbetslösheten.

Bild 4

Ett annat sätt att beskriva efterfrågesituationen på marknaden

använder konjunkturinstitutet, och det handlar om andel företag

som angivit tillgång på arbetskraft som trängsta sektion. Där

ser vi konjunkturvariationerna och hur man på byggsidan under

överhettningsperioden 1989/90 hade brist på arbetskraft, vilket

också ledde till lönestegringar och allmänna

överhettningstendenser. Vi ser också hur snabbt hela den bristen

har försvunnit.

Bild 5

Detta ger då upphov till ökad arbetslöshet. Den har ökat

kontinuerligt, trots att vi har satt in väldigt mycket

arbetsmarknadspolitiska insatser. Om vi ser de arbetslösa i

relation till befolkningen finner vi att de 201 000 som var

arbetslösa förra fredagen motsvarar 4,5 % av arbetskraften, som

är 4,5 miljoner. Vi har här relaterat till befolkningen 16--65

år, och därför är det procentuellt litet färre, av naturliga

skäl.

Jag vill med det också illustrera de regionala skillnaderna.

Man kan konstatera att arbetslösheten slår över hela landet. De

regionala skillnaderna är kanske mindre än någonsin. Det

betyder att arbetslösheten har ökat i Stockholm men inte ökat så

mycket i Norrbotten. Det är historiskt att Norrbotten inte har

den högsta arbetslösheten och inte ens kommer på andra plats.

Det är i Kopparbergs län som arbetslösheten har gått upp och nu

är näst högst i landet. Detta beror i stor utsträckning på de

mycket kraftfulla arbetsmarknadspolitiska insatser som har

gjorts i Norrbotten.

Det är mycket höga arbetslöshetstal i hela landet. De varierar

mellan 3 och 5 % av befolkningen -- detta trots att vi har satt

in väldigt mycket arbetsmarknadspolitiska insatser. I slutet av

januari var ungefär 135 000 personer föremål för

arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vi har mycket snabbt ökat

arbetsmarknadsutbildningen -- vi har t.o.m. överträffat våra

egna förväntningar när det gällt att snabbt åstadkomma detta.

87000 personer fick arbetsmarknadsutbildning i slutet av

januari, vilket motsvarar ganska exakt 2 % av arbetskraften.

Övriga åtgärder är beredskapsarbete och inskolningsplatser.

Jag vill särskilt nämna att utbildningsvikariaten i slutet av

januari uppgick till nästan 10 000. Totalt sett ökade de

arbetsmarknadspolitiska åtgärderna med 16000 under januari

månad, men trots det ökade alltså arbetslösheten mycket

kraftigt.

Bild 6

Jag skall med en bild illustrera hur utvecklingen när det

gäller arbetsmarknadsutbildningen, beredskapsarbete och

särskilda inskolningsplatser har varit det senaste året. Vi har

successivt trappat upp insatserna för att möta den stigande

arbetslösheten. Men det betyder också att vi börjar nå taket för

vad som är möjligt och rimligt att göra inom

arbetsmarknadspolitiken.

Om vi tittar på situationen för byggnadsarbetarna finner vi

att den är ganska dramatisk. Byggarbetslösheten i riket i slutet

av januari -- i fredags -- var 15,9 %. Det varierar i landet,

med 10 % arbetslösa byggnadsarbetare i Stockholm och 30 % i

Gävleborgs län. Jag kan bara säga att det är en stigande

tendens. Vi kan titta i registren dagligen, om vi vill, och i

går konstaterade vi att arbetslösheten var 16,7 % -- tre

vardagar efter att den var 15,9 %.

Jag var med på en offentlig hearing i arbetsmarknadsutskottet

i fjol, och då pratade vi bl.a. om åtgärder. Jag markerade

behovet av att sätta in mera åtgärder och att få i gång dem

snabbare när det gäller byggandet, framför allt infrastrukturen.

Jag vill betona att det inte bara handlade om dagssituationen,

som då inte var så alarmerande.

Som jag ser det, är det viktigt att vi med viss

framförhållning talar om för statsmakterna vad som kommer att

hända. Vi vet alla att åtgärder på byggsidan har en mycket lång

planering innan de får genomslag. All erfarenhet talar för att

det dess värre, när det gäller att använda byggsektorn i

stabiliseringspolitiskt syfte, är en genomgående tendens att

besluten alltid fattas för sent.

I ett läge där det krävs extraordinära insatser för att göra

någonting på byggmarknaden, om den inte skall kollapsa och

verksamheten gå långt under det som är en rimlig neddragning av

byggnadsverksamheten i förhållande till en mera långsiktig nivå

och skapa nya problem i en konjunkturnedgång, måste man med

mycket stor kraft sätta in åtgärder. Då handlar det inte om

dagens arbetslöshetsnivå utan om de arbetslöshetsnivåer som vi

riskerar att få om ytterligare ett år.

Den bedömning jag kan göra i dag, utifrån det material vi har,

är att botten inte är nådd och att vi kanske inte ens ser botten

på den här utvecklingen. Utgångsläget är att vi har 17%

arbetslösa byggnadsarbetare, och jag har varnat för en situation

med 30 % arbetslöshet inte bara i Gävleborgs län utan i hela

landet. Därför är det ganska rimligt att säga att det måste

sättas in kraftfulla åtgärder.

Jag vill också säga att arbetslösheten förvisso inte är

gratis. Förra veckan betalade vi, för fyra veckors arbetslöshet,

1,8 miljarder i kontantstöd. Det skall alltså multipliceras med

13 för att vi skall få årssumman. Bara med oförändrad

arbetslöshet hamnar man på utbetalningar på 23,5 miljarder under

detta kalenderår. Med en ökning av arbetslösheten kommer

kostnaderna naturligtvis snabbt att överstiga 25 miljarder.

När man ser på den ekonomiska situationen och diskuterar vilka

åtgärder man kan och har råd att sätta in, tror jag att det

finns ett mycket stort utrymme för att göra framför allt sådana

insatser i landet som är långsiktigt riktiga, som på lång sikt

bygger upp vår konkurrensförmåga. Alla är överens om att

infrastrukturen varit eftersatt under 80-talet, att underhållet

av vägar, lokaler och annat varit eftersatt. Vägverket räknar

med ett eftersatt underhåll på vägarna i 2--10 år. Det finns

exempel på järnvägsinvesteringar som behöver göras nu för att vi

skall komma upp i europeisk nivå. Det gäller eftersatta

reparationsbehov inom offentliga byggnader osv.

Både ur statsfinansiell och ur realekonomisk synpunkt menar

jag att det är utomordentligt viktigt att vi kan utnyttja den

här stora resursen av byggnadsarbetare, maskiner m.m. som kommer

att vara tillgänglig nästa år. En satsning på den verksamheten

har det positiva med sig att den får spridningseffekter i övrig

ekonomi, på transportområdet och på andra områden. I den

konjunktursituation som vi är i kan det vara ytterligare en bra

effekt av en satsning på det här området, som huvudsakligen är

importsnål och tar i anspråk inhemska resurser.

Mona Sahlin (s): Tack, Göte!

Vi har nu en halvtimme för frågor, och jag ber er att fråga så

kort och koncist som möjligt. Jag tar mig friheten att börja.

Du beskrev hur den traditionella arbetsmarknadspolitiken är

oerhört omfattande, och att den även är rekordartad. Vad jag

förstår, är din bedömning att det nu måste till mer generella

åtgärder för att få fart på sysselsättningen och tillväxten.

Vad är din bedömning av hur hög beredskapen är i dag för att

nu få fart på de här områdena, och kan du säga litet mer om

byggandets betydelse för sysselsättningen också indirekt? Är det

en riktig beskrivning att vi har detta år på oss att vända

utvecklingen, eftersom erfarenheterna från Europa visar att det

är oerhört svårt att få ner arbetslösheten om den passerar den

nivå som den enligt AMS bedömning kan passera redan under nästa

år?

Göte Bernhardsson: Får jag börja med den fråga som handlar

om beredskapen. Vi är just i gång med ett omfattande samråd med

kommunikationsverken, som ju i första hand är de som har inves-

teringsbehov. Enligt de preliminära bedömningar som vi har gjort

gemensamt skulle investeringar på uppåt 14 miljarder kunna

starta inom en period av 6--9 månader.

Det har också redan beslutats om en del mycket stora

investeringsobjekt, som inte har kommit i gång. Jag är inte

särskilt förvånad över det, därför att vi vet erfarenhetsmässigt

att de allra största objekten har oerhört långa

planeringsperioder. Därför har jag tidigare sagt att riksdagen

skulle ha vidtagit extraordinära åtgärder om man ville få i gång

objekten snabbt.

Jag har pratat om att en kommission med särskilda befogenheter

skulle kunna gå igenom det här. Man skulle också ha satt en

betydligt större press på dem som skall utföra objekten för att

de skulle fått ut pengarna. Det finns finansieringsproblem som

inte är lösta även när det gäller de beslutade objekten. I de

här verken sitter man och väntar på att finansieringsproblemen

skall lösas, och därför står det hela stilla.

Jag tycker att man i det här läget i större utsträckning än

hittills borde bryta ut investeringarna ur diskussionen om

budgetpropositionen, då det är rimligt att låna pengar för att

tidigarelägga sådana här stora satsningar på infrastruktur. Det

skulle kunna kombineras på så sätt att man betalade

tidigareläggningen av arbetsmarknadspolitiska medel, betalade

räntorna för att tidigarelägga de här statliga investeringarna,

och sedan lånade upp pengarna med lånegarantier på den vanliga

marknaden. Det är en lösning som jag kan se.

Det finns alltså objekt, men det krävs inte bara beslut utan

också särskilda insatser för att sedan driva på så att de kommer

i gång.

När det gäller de arbetsmarknadspolitiska insatserna, sade jag

redan på den tiden då Mona Sahlin var arbetsmarknadsminister --

det är alltså ingen nyhet -- att det var rimligt att sysselsätta

ungefär 3 % av arbetskraften i åtgärder. Det finns flera skäl

till det. Det första är ett praktiskt skäl, att administrera det

här vettigt. Det andra skälet är att man, om det blir en

rundgång i åtgärderna, riskerar att på sikt misskreditera

arbetsmarknadspolitiken om det inte finns efterfrågan. Det

tredje och kanske mest vägande skälet är att man med 3 % i

åtgärder, 4,5 % arbetslöshet, 7,5 % utanför den öppna

arbetsmarknaden och med en tendens till en kraftig ökning är i

en sådan ekonomisk situation att det inte handlar om

individinriktade åtgärder, som vi sysslar med. Man behöver inte

vara rädd för överspridningseffekter, utan man kan satsa även på

sådant som ger sysselsättning i flera led -- det gäller

naturligtvis på byggsidan. De stora investeringarna ger inte

direkt sysselsättning, men de ger stora spridningseffekter, och

det är just vad man vill ha i en sådan ekonomisk situation som

vi är i nu.

Risken är stor för att vi går in i en permanent arbetslöshet

på 5--6 % -- det kan vi befara -- och inget annat land har

lyckats komma tillbaka till den variation i arbetslöshetssiffror

som vi har haft tidigare, på mellan 2, 3 och 3,5 %.

Sonja Rembo (m): Du har egentligen svarat på många av mina

frågor, men det finns ändå skäl att tala om det här. Vi hade en

hearing i den här lokalen i november 1990, och då rapporterade

du om de dramatiska varselsiffrorna. I våras beslutade

riksdagen om extra satsningar på infrastruktur, för 20 miljarder

kronor, utöver vad som finns i ordinarie budget. I den budget

som är lagd nu i dagarna finns ca 30 miljarder kronor, inkl. vad

posten och televerket gör, i både investeringar och underhåll.

Vi talar alltså, med viss rätt, om att det finns 50 miljarder

kronor i röret.

Du säger nu att det är svårt att få i gång investeringarna.

Jag bedömer ditt inlägg så att det inte är mer pengar som

behöver satsas på infrastruktur -- är det en riktig uppfattning?

Vad du vill ha är insatser som får i gång de här verksamheterna.

Du säger vidare att vi skall ha en kommission, men jag är inte

så säker på att en kommission kan få bort de flaskhalsar som

finns. Som du säger, borde de här besluten ha fattats för ett

par år sedan för att ha fått effekt.

Vi vill alla få ned arbetslösheten, och vi vill inte att den

skall stiga så högt, framför allt inte permanentas. Men om man

får i gång verksamheten på byggmarknaden, löser det ju bara ett

delproblem. Det är en inhemsk bransch, som du nämnde, och det

hjälper inte upp vår konkurrenssituation gentemot omvärlden

särskilt mycket. Nu får vi ned kostnaderna för

infrastruktursatsningarna -- enligt budgeten med 25--30 % -- så

satsningarna ger mer pengar. Men av vilket skäl skall man lägga

så här mycket just på byggbranschen och inte på andra branscher,

som kanske är väl så väsentliga, eller mer väsentliga, för vår

internationella konkurrenskraft?

Göte Bernhardsson: Jag fick frågan om det behövs mer

pengar eller enbart åtgärder för att se till att de beslut som

redan har fattats snabbt skall komma till verkställighet.

Jag tror det handlar om både och. Det finns utrymme för mer

pengar som kan användas mer direkt. En del av de mycket stora

investeringar som vi har talat om, som ligger inom de 50

miljarderna, kommer inte att falla ut i form av insatser och

sysselsättning under den närmaste tiden hur man än gör och vilka

åtgärder man än vidtar för att snabba upp processen. Det finns

därför ett utrymme för att ta fram mer pengar.

En del av de beslut som Sonja Rembo nämner är inte

finansierade. Jag har i kontakten med kommunikationsverken fått

klart för mig att finansieringen inte är löst. Det finns beslut

om att man skall finansiera till en viss nivå, men hur det skall

finansieras i vissa delar är i rätt många fall inte klart.

Frågan om det skall tillsättas en kommission eller inte är för

mig inte alls någon avgörande fråga. Jag har i debatten nämnt

det som ett förslag. Finns det bättre förslag och kan man göra

det på bättre sätt har jag inga som helst synpunkter på det.

Huvudsaken är att det blir någonting gjort.

Varför skall vi satsa på byggsektorn i det här läget? Det mest

allvarliga långsiktigt är den nedgång vi har i

industrisysselsättningen. Jag vill gärna understryka att

utslagning av industrikapacitet är ett stort problem. Man skall

inte underskatta vad det innebär i ett litet längre perspektiv

om den utvecklingen får fortgå inom industrisektorn. Vi vet

utifrån 80-talets erfarenheter att det är utomordentligt svårt

att ta tillbaka förlorad industrikapacitet. Man kan även

diskutera andra åtgärder. De är i så fall inte konkurrerande.

Jag har försökt att läsa de utredningar och annat där man har

beskrivit problemen i Sverige och vad vi ekonomiskt kan göra åt

dem. Jag har förstått att det finns vissa saker som

produktivitetsutredningen och andra tycks vara helt överens om,

och det är att vi behöver en långsiktig konkurrenskraft.

Rusta upp infrastrukturen och satsa mer på utbildning. Det är

långsiktigt riktigt. Om detta är eftersatt måste det vara rätt

att, i en situation där vi har ledig kapacitet som finns inom

landet och är importsnål, göra kraftiga satsningar på de områden

som vi behöver.

Jag tror att man skall vara mycket försiktig med att sätta sin

tilltro till att en internationell konjunkturuppgång automatiskt

skall ta oss ur den här krisen. Det finns tyvärr rätt så mycket

som tyder på att den kan låta vänta på sig och inte alls kommer

med någon stor kraft.

Georg Andersson (s): Jag har svårt att förstå resonemanget

om att det saknas pengar till att sätta i gång

infrastruktursatsningar. När det gäller underhållet kan jag

förstå att det behövs mer likvida medel. När den

socialdemokratiska regeringen fattade beslut i augusti var vi

helt på det klara med att det inte förelåg några

likviditetsproblem när det gällde att snabbt dra i gång stora

delar av infrastrukturpaketet. Det är klart att

totalfinansieringen måste ske successivt. Men projekten är stora

och tar några år att genomföra. Man behöver väl inte finansiera

allt vid starten, utan det gäller att komma i gång.

Min konkreta fråga är: Hur fungerar samarbetet mellan i första

hand banverket, vägverket och AMS för att snabbt komma i gång?

Också jag är skeptisk till en kommission. Det kanske bara blir

ytterligare ett överorgan. Det bästa vore om de berörda

myndigheterna kan agera snabbt och resolut.

Göte Bernhardsson: Det har förekommit kontakter på

generaldirektörsnivå och sådana pågår för att diskutera dessa

frågor. Det är bl.a. vid de kontakterna som vägverket sagt att

för vissa av de stora projekten, bl.a. vid västkusten och E4-an

i Småland, har man inte klar finansieringen. Det är därför de

ärendena ligger. Det får man klara ut med vägverket. Men visst

upplever man det vid verket som ett hinder att finansieringen

inte är klar.

Jag har inga synpunkter på att det nödvändigtvis skall

tillsättas en kommission eller någonting annat. Huvudsaken är

att det finns någon som med tillräcklig kraft kan se till att

man pressar fram förverkligandet av dessa stora

infrastrukturbeslut.

Elver Jonsson (fp): AMS-chefens lägesbild understryker

allvaret i situationen. Jag har tagit fasta på ett par nyckelord

som här sagts om att satsa långsiktigt och på investeringar. En

god investering är, som du själv antydde, just utbildningen. Det

känns fint att två tredjedelar av den kapacitet som AMS har för

att engagera arbetskraften går till just

arbetsmarknadsutbilning, som nu omfattar nästan 90000.

Min fråga blir då: Var ligger tyngdpunkten i dagens

arbetsmarknadsutbildning, och kan man se ett mönster i vilka ni

ger en relevant utbildning? Om nu inte alla kan bli engagerade i

byggverksamhet, som under mitten av 80-talet då vi hade denna

väldiga puckel, vilka branscher skulle man möjligen redan nu

kunna zooma in och säga: Här är något som det är rimligt att

satsa på och som skulle kunna bli något av en växande sektor?

Göte Bernhardsson: Det finns naturligtvis stora

ungdomsgrupper i utbildning. Sedan satsar vi traditionellt

mycket på de svaga grupperna. Det är många handikappade som får

utbildning, och många flyktingar finns för närvarande i

utbildning. Vi försöker använda utbildning över hela fältet.

Vi har naturligtvis också ställts inför litet nya krav när det

gäller arbetsmarknadsutbildning för större tjänstemannagrupper

och personer med ganska hög utbildning som har haft höga

befattningar. Därför har vi fått gå in mer med

högskoleutbildning och annat än tidigare.

Sedan till frågan om vilka branscher man långsiktigt skall

satsa på när konjunkturen vänder. Det är alldeles självklart,

som här har sagts, att byggsektorn inte skall uppgå till nivån i

slutet av 1980-talet, utan vi måste hitta en rimlig långsiktig

nivå för byggverksamheten.

Jag tycker att den viktigaste uppgiften är att så långt som

möjligt försöka bibehålla industrikompetensen och fortsätta att

utveckla den. Vi vet att när det vänder kommer det att bli

problem med att få kvalificerad arbetskraft till industrin.

Det behövs också strukturförändringar inom industrin om vi

skall klara konkurrensen. Utvecklingen går mot mer avancerad

och kapitalintensiv produktion. I den omställningen

krävs också mer kompetens i industrin. Det tror jag är den stora

utmaningen också för arbetsmarknadsutbildningen.

Vi försöker i den här situationen framför allt att bredda och

fördjupa utbildningen hos dem som finns hos oss. Det är i stor

utsträckning vad vi kan göra i dag. Det är först när

konjunkturen vänder som vi skall satsa på mer specialiserad

utbildning. Det är ganska meningslöst i dag när det i stort sett

finns överutbud på alla områden. Det gäller att i dag utnyttja

tiden till att i stor utsträckning fördjupa den allmänna

utbildningen.

Magnus Persson (s): Jag kommer från Värmland där drygt 20

% av mina förbundskamrater går arbetslösa. Man frågar sig då

varför inte arbetet med det eller det objektet kommer i gång.

Ena gången skyller man på banverket och vägverket och andra

gången på AMS, beställarna och byggarna.

Min erfarenhet är att det nästan borde finnas en

katastrofkommission både centralt och regionalt för att samordna

arbetet. Det finns vissa redan beslutade investeringar som inte

kommer till stånd. Jag tror att man måste ha en bättre

samordning på myndighetsnivå. Från regeringshåll lär vi inte ha

mycket att vänta, som framgår om man läser Dagens Nyheter i dag.

Jag efterlyser en bättre samordning både regionalt och

centralt för att vi skall komma i gång med dessa

infrastrukturprojekt. Det är inte alltid fråga om pengar.

Britta Sundin (s): Kan du närmare precisera hur du tror

att byggarbetslösheten kommer att se ut nästa vinter om man inte

vidtar de åtgärder som du nu efterlyser? Vad kommer det i så

fall att kosta samhället?

Göte Bernhardsson: Jag börjar med Magnus Perssons fråga om

samordningen och på vilken nivå den skall ske. Jag har i princip

samma uppfattning om att det finns brister i samordningen och

genomförandet.

Detta känns litet konstigt att säga, men jag får ändå

övervinna min blygsamhet. Förr i tiden var det kanske så att

arbetsmarknadsverket hade litet större inflytande på de

satsningar som skulle göras av arbetsmarknadspolitiska skäl.

Riksdagen har väl tyckt att vi fått litet för mycket att säga

till om och i större utsträckning ansett, att det där kan väl

kommunikationsdepartementet osv. sköta själva. AMS skall inte

alls behöva blanda sig i.

Vi har successivt sett att den inställningen har förändrats

efter hand. Det är möjligt, om jag i all ödmjukhet får säga det

till det ärade utskottet, att det också skulle kunna vara en

tanke att arbetsmarknadsmyndigheterna fick litet större

styrningsmöjligheter när det gäller att hålla i pengarna. Om man

sitter på pengarna och verken inte får ut dem med mindre än att

de kan visa att man verkligen kan sätta i gång har det en viss

effekt.

Det fanns en fråga till.

Mona Sahlin (s): Det var om vinterns byggarbetslöshet.

Göte Bernhardsson: Jag kan inte precisera mer än jag redan

gjort. Vi skall göra en ordentlig prognos. Låt oss vänta och

höra vad Gösta Blücher från boverket har att säga om

bostadsbyggandet, så kan vi kanske gemensamt göra någon slags

prognos vid slutet av utfrågningen.

Det handlar om arbetslöshetsnivåer som definitivt kommer att

ligga en bra bit över 20 % om man inte gör något. Det tror jag

att man kan säga redan nu.

Harald Bergström (kds): Du har delvis svarat på min fråga.

Anser du att landsting och kommuner genom sitt agerande på

byggmarknaden skulle fungera som någon slags

konjunkturutjämnare? På 60-talet när jag kom ut i byggindustrin

minns jag, att när verkstadsindustrin hade litet att göra, då

hade vi mycket att göra och omvänt. Nu har vi sett motsatsen.

Alla har haft mycket att göra under de senaste åren, och nu har

alla litet att göra.

Min andra fråga gäller de ungdomar som nu är i utbildning till

arkitekter osv. och även till byggnadssnickare i gymnasierna och

deras möjligheter. Skall vi redan nu strypa intagningarna för

att inte få en ytterligare påspädning om tre år?

Anders G Högmark (m): Vad Göte Bernhardsson här säger om

fördröjning och bristande finansieringsmöjligheter när det

gäller infrastrukturen är egentligen smått sensationellt. Georg

Andersson säger att regeringen för ett halvår sedan i augusti

fattade beslut om ett antal insatser, och jag utgår från att

finansierng då fanns klar. Nu hör man att det fortfarande finns

objekt som det fattades beslut om för ett halvår sedan som inte

har finansieringen klar.

Min fråga blir här: Bedömer Göte Bernhardsson att den tidigare

regeringen inte hade klart för sig de bristerna i

finansieringsläget? Detta är utomordentligt allvarligt.

Erling Bager (fp): Jag vill fråga om de satsningar på

infrastrukturen som det fattades beslut om förra året i augusti

och december månad. När bedömer man att dessa satsningar

tidigast kan ge byggjobb, och vilken byggvolym och

sysselsättning ger dessa satsningar förra året på

infrastrukturen?

Göte Bernhardsson: Jag tror att det i och för sig är en

ganska god idé att använda byggsektorn så att säga

kontrakonjunkturellt. Det är visserligen en gammal idé, men den

kan vara fruktbar ändå. Det handlar faktiskt nu om att stoppa en

neddragning så att den inte skall bli alltför allvarlig.

Vad skall man göra med de unga? Skall man nu se till att över

huvud taget inte rekrytera till branschen under fyra fem år, med

de stora konsekvenser som detta får? Jag tror att parterna kan

säga mer om detta. Uppfattningen har varit att man skall vara

mycket försiktig med att strypa utbildningen för olika

yrkesgrupper. Man vill ha in också unga människor.

Det är därför viktigt att vi bestämmer oss för på vilken nivå

det är rimligt att ha byggnadsverksamheten och sedan försöker

upprätthålla den så att vi inte får dessa våldsamma svängningar

som får förödande konsekvenser inte bara nu i form av

arbetslöshet utan också senare i form av överhettning och

bristande rekrytering.

Så åter till finansieringsfrågorna. Jag kan för min del bara

säga att uppgiften om att finansieringen inte är löst har

lämnats till mig av vägverkets generaldirektör. Jag vet inte

riktigt vilken regering som har fattat vilka beslut. Jag kan

inte klargöra detta. Det får man fråga någon annan om.

Jag har förstått att det pågår diskussioner också med den

nuvarande regeringen om just finansieringen där det är oklart om

man skall ha vägavgifter eller annan typ av finansiering. De

frågorna är uppenbarligen inte lösta. Jag tror att riksdagen får

klara ut ansvarsförhållandena. För min del handlar det om att

man måste tala om att detta uppenbarligen inte fungerar.

Det ställdes en fråga om byggvolymen.

Erling Bager (fp): När ger de satsningar på

infrastrukturen som riksdagen fattade beslut om förra året

verkliga arbeten, och vilken volym kan det bedömas att de ger?

Göte Bernhardsson: Det är mycket olika karaktär på dessa

satsningar. När vi talar om Arlandabanan, Mälarbanan osv. är det

ju fråga om sådant som vi från början kunde säga skulle ge

mycket liten effekt under t.ex. den kommande hösten och vintern.

Det tror jag alla har varit medvetna om.

Det handlar därför om att försöka stycka upp också sådana

större investeringar i mindre delar som man kan genomföra

snabbare. Det är en av de tekniker jag tycker att man måste

använda.

Jag vill inte här påstå att jag kan alla de här frågorna i

detalj när det gäller vad man kan göra i fråga om de här stora

investeringarna. Jag kan bara konstatera att de inte kommit i

gång.

Vid de kontakter jag haft med de stora verken har man sagt att

dessa stora investeringar kommer att ge mycket liten effekt

under den närmaste tiden. Sedan finns det naturligtvis mindre

objekt som riksdagen har fattat beslut om som har kommit i gång.

Charlotte Cederschiöld (m): Vi var före jul med

arbetsmarknadsutskottet till arbetsförmedlingen i Borlänge. Jag

passade då på att fråga om vilka åtgärder man där vidtog för att

informera dem som utbildar sig till byggnadsarbetare om

arbetsmarknadssituationen och om några hade ändrat sitt

utbildningsval på grund av informationen. Jag fick tyvärr inget

tillfredsställande svar.

Vi får inte glömma bort att många av dessa ungdomar kommer

från annan ort och får en hel del subventioner, dvs. samhälle

och individ har en del kostnader för utbildningen. Dessutom

slösar man ur utbildningssynpunkt kanske bort viktiga ungdomsår.

Hur är det på övriga arbetsförmedlingar i detta avseende? Vad

har AMS gjort för att förhindra felrekryteringar när det gäller

utbildning? Om det nu behövs en bantning, på vilken nivå skall

den i så fall ligga? Man har hört talas om siffror på 30 %.

Johnny Ahlqvist (s): Vilka direkta och indirekta effekter

har nedgången inom byggverksamheten på övrig industri? Jag

tänker då mest på tillverkningsindustrin.

Agne Hansson (c): Var bedömer du att den långsiktiga nivån

på byggandet kommer att ligga? Du sade tidigare att förändringar

inom byggsektorn planeras minst ett år i förväg. Hur har den

planeringen sett ut, eftersom vi har haft en helt orimlig

situation på byggmarknaden under det senaste året? Vad har ni

vidtagit för åtgärder? Vilken nivå är ni på väg ner till? Vad

gör du för ungefärlig bedömning?

Göte Bernhardsson: Det ställdes en fråga om

arbetsmarknadssituationen och utbildningen av de unga. Jag kan

inte ge ett uttömmande svar om hur man ser på den frågan vid

alla arbetsförmedlingar. Jag skulle förmoda att det i dag

utdelas varningar från våra vägledare för att gå in i den här

branschen. För övrigt tror jag inte att man behöver ge så många

varningar. Ungdomen upptäcker ganska snabbt hur det är och

reagerar och tenderar i sådana här situationer snarare att

överreagera.

Detta är en fråga som det passar bra att diskutera med

parterna på marknaden. Det är deras bedömning av

rekryteringsbehov som är styrande. Jag föreslår att frågan tas

upp igen när deras representanter är i talarstolen.

Om man ser på byggbranschen totalt sett räknar vi med att

600000 personer är direkt berörda när det gäller

sysselsättningen. De investeringar som har gjorts, framför allt

när det gäller infrastruktur, ger relativt liten direkt

sysselsättning för byggnadsarbetare. Men det får stora indirekta

effekter, och en stor del faller naturligtvis över på

industrisysselsättningen.

Jag har inga exakta siffror. Jag vet att bl.a. vägverket och

banverket har gjort en del utredningar och att vi kommer att få

material. AMS håller på att bearbeta det material som finns.

Normalt vill vi inte ha några sådana effekter. Vi vill att

beredskapsarbete och annat skall finnas för dem som är direkt

berörda. Men i dagsläget är det en effekt som vi vill uppnå.

Därför kommer vi nu från vår sida att begära mer i

kompletteringsframställan till kommunala beredskapsarbeten. Det

finns där en reserv av jobb som vi tror vi skulle kunna få fram

genom stimulans.

Så till situationen på byggsektorn i framtiden. Jag har talat

med parterna. Om vi ser långsiktigt är det klart att vi måste gå

tillbaka till den nivå som vi hade i mitten av 80-talet. Den

långsiktiga nivån ligger ungefär där. Jag vill samtidigt säga

att jag har litet svårt att inför riksdagen besvara den här

frågan. Det beror ytterst på vilket bostadsbyggande man vill ha

osv. Man måste naturligtvis bestämma vilken långsiktig nivå vi

skall ha. Vi kommer ju att beröra bostadsbyggandet senare i dag.

AMS har heller aldrig tidigare haft något övergripande ansvar

för att planera byggverksamheten.

Mona Sahlin (s): Jag tackar Göte Bernhardsson och vill

samtidigt ge en eloge för den fantastiska uppgång i

arbetsmarknadsåtgärder och framför allt utbildning som vi har

sett. Här är Sverige fullständigt unikt.

Nils Lundgren, Nordbanken: Fru ordförande, mina damer och

herrar! Det viktigaste man kan säga är oftast också trivialt. I

viss mening vet vi redan hur problemen ser ut, men vi har ändå

svårt att lösa dem.

Det grundläggande för det område vi nu talar om,

sysselsättning och byggsektorn, är att det skapas ett långlivat

kapital. Det betyder att beståndet av fastigheter och

anläggningar i landet är jättelikt i förhållande till det som

nybyggs varje år. Eftersom dessa objekt finns kvar i 50--100 år

och kanske längre, är det naturligen så, att byggnationen utgör

1 à 2 % av det totala beståndet.

De som efterfrågar fastigheter, anläggningar och

infrastrukturella objekt är inte intresserade av det som byggs

just nu. De är i största allmänhet intresserade av beståndet.

Det betyder ganska blodiga variationer i efterfrågan. 5 %

motsvarar normalt några års privat byggande, som därmed kan

falla bort eller öka. Det här vet vi alla, men på något sätt

tenderar vi att glömma bort att man inte kommer ifrån den

sanningen.

Under 80-talets andra hälft hade vi en ganska betydande

uppgång i efterfrågan på de produkter som kommer till användning

i beståndet. Det blir i ett sådant fall lätt en ökning av

sektorn i fråga på 20, 30, 40%. Men tyvärr finns en baksida av

samma sak. Om man har byggt ett hyggligt bestånd av fastigheter

och anläggningar står man plötsligt med en byggsektor som är

alldeles för stor. Det är därför som byggsektorn har svängt

under hela efterkrigstiden.

Vad vi än gör måste vi komma ihåg att det är en svängning som

vi inte har någon möjlighet att hindra. Däremot finns möjlighet

att se till att den är måttlig och sker i en rimlig takt och att

den inte går onödigt långt åt andra hållet så att vi förlorar

kompetens osv.

Det är viktigt att komma ihåg att detta är startpunkten. Under

alla förhållanden står vi inför ett läge där det är ganska väl

utbyggt.

Detta är ett försök till en uppskattning av själva kravytorna

i landet. Vår uppskattning när det gäller bostäder är antagligen

något för hög. När det gäller den offentliga sektorn är det

fråga om sammanlagt 90 miljoner kvadratmeter. De flesta tycks nu

mena att det kan bli 100. Detta är inte alls viktigt för det jag

tänker använda tabellen till.

Jag går igenom läget grovt sett på efterfrågesidan när det

gäller beståndet, snarare än när det gäller nybyggnationen, som

är sekundär i sammanhanget.

Vi har byggt mycket kontorsfastigheter. Vi har nu en stigande

vakansgrad, upp till 10%, medan vi tidigare egentligen inte

haft några vakanser när det gäller kontorsfastigheter. Det

ligger fortfarande en hel del i pipeline, och det kommer därför

inom den närmaste tiden att färdigställas ytterligare

kontorsfastigheter. Samtidigt har efterfrågan bromsats upp på

grund av lågkonjunkturen men också på grund av att den typ av

aktiviteter som använder kontorsfastigheterna i det privata

beståndet för närvarande genomgår en mycket dramatisk

omställning. Vi kan se att finansbolagen nästan försvinner och

att bankerna nu har dragit ned sin sysselsättning med 5% eller

mera -- de flyttar ut allt som inte behöver ligga centralt osv.

Vi ser en våg av konkurser gå fram över dataföretag, konsulter,

importagenturer och liknande verksamheter.

Detta betyder att vi nu har för mycket kontorsfastigheter. När

vi diskuterar fastighetspriser och kreditförluster är vi mycket

upptagna av detta. Det är en självklar input i analysen att

vakansgraderna stiger ytterligare och förblir höga. Därav följer

också att det inte kommer att byggas kontorsfastigheter i någon

nämnvärd omfattning under en ganska lång period.

Kontorsfastighetsområdet är i den meningen fullbyggt.

Enligt de uppgifter som vi kan få fram har vi kanske ca 35

kvadratmeter per tjänsteman i kontorsfastigheter. Andra lika

rika länder tenderar att ligga på omkring 20--25 kvadratmeter

per tjänsteman. Vi har alltså ett mycket stort utrymme för att

packa oss bättre i det existerande beståndet. Det är dessutom

något som företag i kris, med lönsamhetsproblem osv. tenderar

att göra.

Övriga kommersiella fastigheter är i stor utsträckning

beroende av den privata konsumtionen. Med det stigande

hushållssparande som vi nu har är det en mycket måttlig

expansion i hela handeln och kommer att så förbli under några

år. Det är alltså inte bara en lågkonjunkturfråga utan också en

strukturell fråga. Det svenska hushållssparandet stiger nu upp

till något mera europeiska nivåer, och det betyder att de ganska

hyggliga inkomstökningar efter skatt som hushållen får för

närvarande i stor utsträckning går till sparande. Handeln kommer

därför att vara under tryck och kommer inte heller att

expandera.

Det verkar också som om butiksytorna i Sverige ligger oerhört

mycket högre i förhållande till omsättningen än i andra länder.

Siffror upp till det dubbla nämns. Även där kan vi tyvärr räkna

med att det kommer att gå relativt dåligt med byggandet av nya

kommersiella fastigheter.

Privata industrifastigheter behöver vi egentligen inte orda så

mycket om. Vi har dramatiska fall i investeringarna.

Sysselsättningen inom industrin har sjunkit med 12--13% och

fortsätter att falla. Det är därför även på den punkten föga

troligt att det blir någon nämnvärd investeringsverksamhet.

Observera dessutom att det inte heller är önskvärt att just nu

försöka driva fram sådana investeringar. Fastighetsbeståndet,

som är den absolut största delen av den svenska förmögenheten,

är utomordentligt stort. Man kan inte gärna öka på det för

närvarande på områden där det under de närmaste åren inte kommer

att finnas efterfrågan.

Jag övergår till statens, landstingens och kommunernas

fastigheter. Vårt land har världens största offentliga sektor,

och den har såvitt vi kan se också en exceptionellt stor

fastighetsyta, med lågt utnyttjande. Det har tyvärr gjorts

mycket litet av studier på detta område. Det har inte varit

aktuellt tidigare, men nu blir det aktuellt. Jag kan mot den

bakgrunden inte ge några underbyggda kvantitativa uppgifter, men

mycket pekar på att kommunernas utgifter till upp till en

tredjedel går till fastigheterna.

Styrsystemen inom den offentliga sektorn har inte varit

särskilt bra -- det är något som man nu arbetar hårt med. Man

kommer därvid att finna att lokalytornas utnyttjandegrad är

mycket låg. Man går fram på alla möjliga olika vägar.

Byggnadsstyrelsen, som sköter statens fastigheter, kommer nu att

finna att marknadsstyrning skall gälla. Kanske skall man ha

interndebitering. Måhända gör man om byggnadsstyrelsen till ett

eller flera fastighetsbolag.

Under alla förhållanden kommer under de närmaste åren statliga

aktiviteter, verk och myndigheter, att konfronteras med mera

tydliga marknadshyror, som kommer att påverka deras budgetar.

Med decentraliserat beslutsfattande och budgetansvar kommer vi

också att få en mycket kraftig förändring i användningen av

lokalerna inom den statliga sektorn. Återigen: Detta är en av de

fundamentala vägarna till höjd produktivitet och lägre

kostnader. Vi kan nog räkna med att det över lag kommer att

frigöras lokalyta från den statliga sektorn. Detsamma gäller för

kommunerna och landstingen, kanske framför allt för

primärkommunerna.

Den låga utnyttjandegraden tillsammans med den ekonomiska

press som kommer att ligga på kommunerna under 90-talet gör att

det blir självklart att man ser över detta. Man kommer när man

får fram interna styrsystem på detta område att upptäcka att man

kan höja utnyttjandegraden ofantligt, antingen genom att direkt

göra sig av med fastigheter och bättre använda dem som man

behåller eller genom att på olika sätt försöka hyra ut sådant

som man nu äger. Oavsett hur man gör kommer man att

tillhandahålla mer av fastighetsyta. Det kommer alltså en hård

press även från den offentliga sektorns fastighetsbestånd,

vilket kommer att göra det svårt att öka byggandet med draghjälp

från det hållet.

Bild 7

Innan jag går över till bostäderna, som står för en betydande

del av fastighetsbeståndet, skall jag redovisa

konjunkturinstitutets fördelning av byggnadsverksamheten i

Sverige 1991 på olika områden. Jag har i det föregående gått

igenom lokalbeståndet, inte anläggningarnas infrastruktur. Som

framgår fördelade sig byggnadsverksamheten på nybyggnad med 167

miljarder och reparationer med 67 miljarder. Om man bryter ut

ombyggnader av bostäder och för dem till reparationer för att se

vad som inte är nybyggnation utan i en viss mening underhåll av

beståndet, finner man att 35 à 40% under 1991 gick till att

hålla fastighetsbeståndet i trim, medan resten är nybyggnation.

Som jag nämnt måste vi rimligtvis räkna med att det sker en

betydande nedgång inom de ungefär 65% som utgörs av

nybyggnation. Detta sker av skäl som på lång sikt är positiva,

men det kommer just nu utomordentligt obehagligt och snabbt över

oss.

Anläggningsverksamheten, som det talades om nyss här -- broar,

järnvägar osv. -- utgör en mindre del av byggnadsverksamheten,

nämligen 30 miljarder. Denna verksamhet kan utökas, och på det

området har vi en rejäl efterfrågan. Alla kalkyler som vi kan

göra pekar på att denna verksamhet varit svårt eftersatt under

mer än ett årtionde. Där finns mycket att göra. Det kommer också

att ske och ligger i pipeline. Observera dock att man i början

mera kan höra hur det väser i röret än se att det kommer ut

någonting, och det har att göra med att ledtiderna är betydande.

Man har skopat den första skoveln ur mullen när det gäller

Arlandajärnvägen, men det händer ännu ingenting ur

byggnadssektorns synvinkel under ett par år. Vi har nu i princip

beslutat om Öresundsbron, men i praktiken blir det ingen

verksamhet som påverkar byggnadssektorn förrän år 1994. Enligt

planerna börjar arbetet i slutet av 1993, men det är då ganska

blygsamt, och man kan säga att Öresundsbron byggs från år 1994

till år 2000.

Vi kan också notera att de här stora projekten får en något

oproportionerlig uppmärksamhet, eftersom siffrorna ser så stora

ut. Kostnaden för byggandet av Öresundsbron från landfäste till

landfäste uppgår till kanske ca 12 miljarder, och

anslutningskostnaderna på den svenska sidan blir ett par

miljarder. Om vi räknar med att hälften av

brobyggnadskostnaderna, 6 miljarder, tillfaller den svenska

sidan, blir det totalt 8 miljarder. Under den sjuårsperiod när

bron skall byggas blir det i genomsnitt 1 miljard per år. Den

cement som går åt för att bygga själva bron tar det ungefär elva

dagar för Slitefabriken att producera. Detta lyfter inte landet

på något sätt, men ger ett välbehövligt bidrag till sydvästra

Skånes lokala verksamhet och arbetsmarknad -- så mycket mera är

det inte.

Man kan säga att detta tillsammans med åtskilligt annat blir

en hel del, men att det är viktigt att man inte hakar upp sig på

de enstaka stora, glamorösa projekten, utan att man på olika

vägar får i gång infrastrukturell investeringsverksamhet.

Men hur man är gör är väntetiderna långa. I den lågkonjunktur

som vi just nu har och som kommer att omfatta 1992 och 1993 får

vi egentligen ingen nämnvärd ökning av investeringsverksamheten,

i varje fall ingen som vi beslutar nu, utan det blir sådant som

redan är beslutat. Men det som beslutas nu kommer sedan att bli

ett välbehövligt stöd för byggnadssektorn.

Man skall här också erinra om att det gäller ganska olika

verksamheter. De allra flesta byggföretagen har kompetens och

arbetskraft för att bygga hus, inte för anläggningsverksamhet.

Skanska och NCC har mycket betydande

anläggningsverksamhetsdelar, men det finns åtskilliga andra

byggföretag som inte sysslar nämnvärt mycket med

anläggningsverksamhet och som därför inte drar fördel av

utökningar av anläggningsverksamheten. Vissa företag bygger

enbart fastigheter, andra ägnar sig åt att reparera och har

kompetens för detta. BPA, som är bra på måleriarbeten, kommer

att klara sig bättre genom att det nu kommer att bli mer av

ombyggnader och reparationsverksamhet.

Påfrestningarna kommer alltså att fördelas mycket ojämnt, och

det krävs betydande omfördelningar av arbetskraft mellan de

existerande företagen. Det är inte lätt att hastigt ställa om

ett existerande företag. Särskilt kommer många som nu förlorar

jobbet inom byggsektorn -- det sker efter hand på alla nivåer,

även på tjänstemannanivå -- att få söka sig fram på egna vägar,

med egna små nystartade företag, som ofta är mycket lämpade för

reparationsverksamhet. Det är i och för sig bra för dem, men de

redan existerande fullskaleföretagen får flera att konkurrera

med. Det återstår alltså många problem och omställningar inom

byggverksamheten.

Jag skall också tillägga att arkitekter i princip ritar nya

hus. De används inte vid anläggningsinvesteringar, inte vid

reparationer och överlag faktiskt inte heller i större

utsträckning vid ombyggnader. Detta betyder att arkitektkåren

drabbas alldeles ofantligt. När vi talar om en nedgång inom

byggsektorn om kanske åtminstone 25% drabbas arkitektkåren

sannolikt till 50--75%. Det är ett gigantiskt bakslag som

hotar på den sidan.

Jag går så över till att säga några ord om bostadsbyggandet.

Det är likadant där: vi har ofantligt mycket bostäder, såvitt

bekant fler än i något annat land. Det är svårt att få fram

jämförbar statistik. Det som vi kan utgå från är jämförelser

avseende antalet lägenheter per tusen invånare. Därvidlag ligger

vi i och för sig högst, men man kan räkna med att det underdrivs

hur mycket högre vi ligger.

Frankrike ligger högt -- där räknas som rum sådant som i

Sverige närmast betraktas som garderober. Antalet kvadratmeter

per person är ungefär 45 i Sverige. Det är sannolikt väsentligt

högre än i något annat land. Vi har också ungefär två

rumsenheter per person. Det är en mycket stor bostadsyta.

När vi ser på det som vi kallar bostadskön skall vi komma ihåg

att alla de som står i den kön bor; de finns redan inom

bostadsbeståndet. Vi har också överlag världens modernaste

bostäder. De är i överväldigande grad byggda i sen tid. Vi har

också i ett par omgångar satsat rejält på ROT-sidan för att

modernisera beståndet.

Detta hindrar inte att miljonprogrammets bestånd nu kommer in

i reparationsåldern. Det ger ett betydande bidrag, som hjälper

till inom byggsektorn, men kvar står ändå att vi har väldigt

mycket bostäder.

Genom skattereformen och förändringar av andra slag har

relativpriset på boende redan stigit påtagligt, kanske med

åtminstone 10--15%. Inkl. försöken att få bort en betydande

del av räntesubventionerna blir det ännu mer. Om vi räknar ut

vilken effekt höjningarna av relativpriset på boendet får på

efterfrågan på beståndet, hamnar vi på siffror i

storleksordningen 10% eller kanske rent av litet mera. Det är

alltså många års nybyggnation som därmed skulle falla bort.

Nu är det så lyckligt ordnat att många hus står på fel ställen

och att man måste bygga nytt på andra ställen. Det gör att

nybyggnationen inte faller bort helt. Men det blir å andra sidan

desto värre där de hus som inte kommer till användning står. Jag

tänker på Karlskoga, Vingåker och andra ställen i landet där man

får brutala bakslag. Allt pekar nu på att vi kommer att få ett

högre utnyttjande i denna mening av det existerande beståndet.

En del av bidragen till att vi har haft stigande efterfrågan

på bostäder har haft att göra med demografiska förändringar. Vi

skiljer oss flitigt och bor alltmera ensamma. Den

hushållssplittringen har efter hand blivit nästan avslutad.

Ungdomar har också allt tidigare gått ut till egna bostäder,

även om de på grund av relativprisförändringarna ganska snabbt

har kommit fram till en slags mättnadsgrad.

Bild 8 A

Låt mig också se på kostnaderna för det boende som vi nu talar

om. Jag gör då snabbt några antaganden dels om realränta, dels

om en statsobligationsränta på omkring 91/2%. Det är då inte

fråga om just dagens notering. Min uppskattning är att

inflationsförväntningarna för närvarande ligger på ca 41/2%.

De kommer att sjunka när man upptäcker att den faktiska

inflationen under de kommande åren blir lägre. Det skulle ge en

riskfri realränta på ungefär 5%.

Jämför man med inflationsräntor i andra länder, på grundval av

inflationsprognoser i dessa för de kommande åren, hamnar man

ungefär på siffran för de flesta andra länder. Så bör det också

vara. Med fria kapitalrörelser mellan de stora industriländerna

bör realräntorna mer och mer utjämnas, och det har även skett.

För de riktigt stora länderna med mycket likvida

obligationsmarknader kommer man fram till en något, men inte

mycket, lägre realränta. I andra länder hamnar man ofta på

51/2%--6%.

Det är inte stora skäl att anta att realräntan sjunker under

90-talet. I Östeuropa finns nu 300--400 miljoner människor med

god utbildning, betydande naturtillgångar och en alldeles

fenomenal brist på realkapital, enormt små bostadsytor per

person, illa underhållet fastighetsbestånd, extremt svag

infrastruktur i form av vägar, telekommunikationer, energisektor

osv. Med bara en rimlig utveckling inom detta område -- och jag

är inte på något sätt optimistisk på den punkten -- får vi ändå

de investeringar som framgår av bilden. Dessa ger en mycket hög

avkastning och bidrar därmed till att under en ganska lång

period hålla realräntan uppe på hög nivå.

Att detta sker är inte något ekonomiskt misslyckande.

Räntebildningen kommer helt enkelt att ge signaler om att vår

sparförmåga kan användas med bättre resultat i Östeuropa än i

Västeuropa. Resultatet blir höga räntor, som håller tillbaka

investeringarna och som därmed möjliggör denna resursöverföring.

Bild 8 B

Det föregående resonemanget gällde den riskfria realräntan,

men det finns också ett behov av riskpremier, även om

statssubventioner utgår för bostadsbyggande. Vi har nu på

marknaden riskpremier om 23/4e%. Detta gäller när man övergår

från riskfria statsobligationer till en bostadsränta på cirka

fem års sikt. Detta är en ovanligt hög spread, som det brukar

kallas i bankkretsar. Jag tror att premien just nu är något

uppdriven, på grund av omställningar av fastighetspriser,

osäkerheten om den framtida bostadspolitiken o.d. Det är för

närvarande också betydande skillnad i likviditet mellan

marknaden för statsobligationer och den för bostadsobligationer,

och det har vidgat denna spread osedvanligt mycket.

Bild 8 C

Jag drar därför helt fräckt bort 3/4% och säger att den

riskpremie som man får lägga på är 2%. Man hamnar därvid ändå

på en real bostadsränta om 7%, och det är inte så litet.

Vad har vi då för kostnader?

Bild 9 A

Jag föreslår tre alternativ: en produktionskostnad per

kvadratmeter i landet om 8000, 10000 eller 12000 kr. Den

har inom storstadsområdena nu legat på över 12000 kr. under

den senaste fasen av byggandet. Realräntorna varierar omkring

6%, och avskrivningstiderna ligger på 65 resp. 50 år. Jag får

här ett lågt kostnadsalternativ, ett mellanalternativ och ett

högt alternativ.

Vilken samhällsekonomisk kostnad får vi i dessa alternativ?

Den kalkylen skulle se ut på följande sätt.

I lågkostnadsalternativet bygger vi oerhört mycket billigare

än vad man trott att vi skulle kunna. Vid en produktionskostnad

om 8000 kr. per kvadratmeter får man en kapitalkostnad om 500

kr. per kvadratmeter och år. I mellanalternativet, som ni

förstår att jag mest lutar åt, blir den 700 kr. och i det tredje

alternativet 850 kr. Kapitalkostnaderna efter det att man har

genomfört ett räntelånesystem eller något liknande ligger oftast

över hyresnivån i det existerande beståndet. Det visar vidden av

problemen. Här har vi svårigheter.

Bild 9 B

Till kapitalkostnaderna tillkommer driftskostnaderna, som

fördelas ungefär så här, med vissa uppskattningar på grundval av

bostadsyta. I mellanalternativet tillkommer 300 kr., så att man

kommer upp i 1000 kr. per kvadratmeter och år.

Man skall också ta hänsyn till fastighetsskatten, vilket inte

är så lätt -- vi vet inte vad vi har för fastighetsskatt

kommande år -- men man skulle kunna räkna med att hamna på ca

1100 kr. Det är, kort sagt, dyrt att bo.

Bild 10 A

På en marknad med långsiktig jämvikt, där man har en rimlig

nybyggnation varje år, måste kostnaderna täckas på den här

nivån. Med en fungerande bostadsmarknad skulle det i princip se

ut så här i beståndet i dess helhet. Som framgår kommer de som

nu har mycket lägre kostnader att långsamt glida uppåt, och det

är just vad som håller på att hända. Jag visar detta för att

peka på att om vi menar att vi -- som vi säger -- är på väg till

något rimligt på bostadsmarknaden, kommer svenska folket att

konstatera att det bostadsbestånd som vi har nog räcker till,

även om det i någon mån står på fel ställen.

Bild 10 B

Georg Danell har nu till uppgift att försöka komma med en

lösning på denna typ av problem. Det som jag hittills redovisat

är reala kalkyler, som skulle gälla om vi hade fullständig

prisstabilitet. Då får vi en kapitalkostnad om 700 kr. per

kvadratmeter varje år. Problemet är att vid inflation blir

kalkylen tyvärr "frontlastad" -- det blir dyrt i början och

billigt på slutet. Detta problem leder till hyressplittring och

gör det omöjligt att bygga om kostnaderna skall täckas första

året.

Svenska regeringar har sedan 60-talet kämpat med

paritetslånesystem, subventioner kombinerade med

hyreshusavgifter, räntelånesystem osv. Den bästa lösningen är

att ha prisstabilitet. Utan en sådan står vi inför följande

problem med kapitalkostnaden.

Bild 11

Vid prisstabilitet följer kapitalkostnaden en jämn linje. När

det förekommer något mått av inflation tillkommer en överkostnad

som vi nu subventionerar bort någorlunda väl. Efteråt kommer det

in pengar, men vi lyckas inte få in dem från dem som bor i

beståndet, och därmed får vi en nettosubvention.

Varför blev det ett sådant hallå omkring räntelånesystemet,

och varför stoppades det?

Jag vill avsluta med att påminna om att det är ganska

självklart att någon skall ta på sig höga kostnader i början för

att trygga finansieringen men sedan skall få tillbaka pengarna.

Räntelånesystemet var ett statligt system. Inställningen att ett

sådant inte kan fungera, att det är farligt att låna till

räntan, är naturligtvis felaktig, men det fanns ändå något i den

invändningen. Jag vill påminna om att man i en sådan här

verksamhet helt enkelt måste ha ett egenkapital, och det har man

i princip inte haft.

Någon säger att man inte törs låna till de höga räntorna i

början, i förhoppning om att pengarna skall kunna återbetalas

20--40 år senare -- tänk om fastighetspriserna inte utvecklas på

rätt sätt! Men under prisstabilitet kan man inte bygga bostäder.

Då händer ju precis samma sak. Skillnaden är bara den att man

måste ha ett mycket större egenkapital. Det är alltså viktigt

att vi när vi försöker lösa detta för framtiden får till stånd

någonting bättre. Gör vi det, ordnar kreditmarknaden resten.

Jag som småhusägare och vi i banken har alltid hållit på med

detta. Det har aldrig varit omöjligt för småhusägare att klara

av det löpande. De har belånat huset om och om igen tills de har

kommit på fötter. Ett räntelånesystem finns alltså egentligen

redan. Varför behövs det då ett statligt system? Jo, därför att

det inte finns eget kapital. Det är bättre att försöka lösa det

problemet än att komma med ännu en konstig variant av

räntelånesystem.

Mona Sahlin (s): Jag vill rikta mig till dig som ekonom,

framför allt med tanke på det som du sade under den första delen

av ditt anförande. En arbetslös kostar alltid något, mätt i

pengar. Det är mera en fråga om hur han eller hon skall

föranleda kostnader. Det gäller också för en byggnadsarbetare.

Han drar kostnader antingen i form av A-kasseersättning eller

socialhjälp eller i form av aktiva åtgärder. Det känns fel att i

dag bara borra oss ned i siffror. Arbetslösheten kostar också

räknat i lidande och förödmjukelse, och det finns också en risk

att helt falla bort från arbetsmarknaden.

Jag säger det därför att vi vid sådana här tillfällen riskerar

att bortse från detta, på grund av att det inte går att mäta i

pengar.

Min fråga är: Om vi håller inflationen och

kostnadsutvecklingen nere och undviker att hamna i den

överhettning som jag tror att vi alla här i dag inser faran av

och ser effekterna av, finns det något som talar emot att du mer

generellt skulle satsa på de eftersatta områden som finns?

Jag talar inte om nybyggandet som sådant utan om de eftersatta

områden där behoven finns och där kostnaderna är låga, t.ex.

äldreboendet -- ett område som inte har nämnts här -- och över

huvud taget ombyggnad, reparation och åldervård.

Nils Lundgren, du lät mycket uppgiven -- som om det inte

skulle gå, även om man brett och systematiskt satsar på att få

fart på dessa tillväxtområden. Det kanske inte är ett uttryck

för uppgivenhet, utan för realism? Är det så?

Nils Lundgren: Jag gjorde en mycket noggrann genomgång för

att absolut påminna om att vi nu har en för stor byggsektor.

Detta faktum går inte att komma undan. Vi måste vidta åtgärder,

annars blir det en orimlig smäll åt andra hållet.

Makroekonomiskt sett var år 1991 byggsektorn i BNP-termer 16%

av den totala aktiviteten. Det är en orimlig nivå, vilket alla

som håller på med detta är överens om. En sådan nivå har man

inte år efter år. Normalsiffran i rika industriländer är 10%.

Ni ser då det dramatiska i det hela.

Det finns kanske fler orsaker till detta. Jag har kolleger som

säger, att eftersom det i Sverige är rätt kallt, vistas man mer

inomhus än på andra håll och behöver därför större ytor. Men

låt oss räkna försiktigt och säga att det inte behöver sjunka

mer än till 12 procentenheter. Det är ändå 4 procentenheter av

BNP, vilket är mycket. Det betyder att 25% av byggsektorn

skall bort. Det var vad jag ville påminna om, så att ingen

inbillar sig att vi med kraftfulla åtgärder hindrar

någonting utan ser till att det inte går mycket längre.

Lyckligtvis är detta möjligt. Om man ändå skall bygga

ålderdomshem, skall man naturligtvis göra det när det finns

osedvanligt mycket lediga resurser. Vi kommer också att finna

att alla nationalekonomer är rätt ointresserade av det nuvarande

budgetunderskottet. Det stora problemet är hur det strukturellt

sett kommer att se ut sedan. Man behöver inte säga -- det gäller

inte bara nationalekonomer utan också den s.k. berömda marknaden

-- att de åtgärder som vidtas inte binder statsmakten till

utgifter i 15år framöver, utan det är någonting som görs nu.

Det går utmärkt och är dessutom lämpligt.

Agne Hansson (c): Det Nils Lundgren har sagt leder oss

till frågan om ombyggnadsverksamhet och byggande med tanke på

äldrebehovet. För det första: Ser Nils Lundgren inget

nybyggnadsbehov? Man kunde få det intrycket. För det andra: Vad

ser Nils Lundgren för problem med att komma i gång med

ombyggnadsverksamheten och byggandet för äldre människors behov?

Hur verkar räntelåneprincipen i ett läge där

rebelåningsmöjligheten täcks in av en växande skuld eller av en

överföring av kostnaderna för räntorna till kommunerna? För det

tredje: Hur ser kreditmarknaden på byggandet i dag? Det är

verkligen svårt att få krediter till byggande och ombyggande.

Vad beror det på?

Knut Billing (m): Jag skulle vilja få en litet noggrannare

precisering i vad gäller vilken marknad vi har att vänta oss

framöver. Nils Lundgren sade tidigare, att det blir en nedgång

med 25%. Gäller den siffran med utgångspunkt i den

overhead-bild som uppvisade en summa på drygt 230 miljarder? Om

svaret är ja, vore det intressant att få besked -- kanske senare

i dag -- om var vi exakt ligger under 1992. Inkluderar nedgången

med 25%, vilken Nils Lundgren bedömer vara rimlig, de åtgärder

som nu vidtas från regeringens och riksdagens sida för att klara

sysselsättningsfrågorna?

Sonja Rembo (m): Vi talade tidigare här om finansieringen

av infrastruktursatsningarna, vilket vållar vissa problem. Göte

Bernhardsson talade om att det nu är läge att satsa på

importsnål verksamhet. Nu får vi höra av Nils Lundgren att vi

har ett överskott på framför allt kontorsfastigheter och att det

är tämligen fullbyggt när det gäller bostäder. Byggboomen har

varit oerhört inflationsdrivande, och nybyggandet har skett i

ett väldigt högt kostnadsläge. Finansieringskrisen på

fastighetssidan är väl känd. Litet drastiskt uttryckt: Vi måste

fortfarande hålla på att betala för tomma fastigheter. Hur

påverkar den situationen möjligheterna att få fram finansiering

till nya satsningar på infrastruktur -- jag talar nu om både

investeringar och drift?

Nils Lundgren: Agne Hansson ställde en fråga om utrymmet

för nybyggande då det är, som han också påpekar, ombyggnad,

reparation och underhåll som gäller. Anläggningsverksamheten är

ett undantag. Regionala obalanser är naturligtvis också

avgörande, t.ex. att det, trots allt, på grund av påtaglig

expansion i någon del av landet eller i bestämda

universitetsstäder under 90-talet görs satsningar. I sådana

trakter kommer det antagligen att saknas bostäder, vilket i sin

tur leder till kommunala följdinvesteringar och nybyggande.

Detsamma gäller för speciellt en form av boende, nämligen

äldreboendet. Om man genomför reformer som innebär att äldre

människor skall bo på ett helt annat sätt än tidigare och om

byggnaderna inte finns, leder det till nybyggande. Jag har svårt

att tro att detta byggande kan få så stor omfattning och vara av

någon större betydelse när det gäller totalbilden, men från

effektivitetssynpunkt är det vettigt att det kommer i gång när

kostnaderna är lägre och resurserna finns lediga.

Grovt uttryckt skulle man kunna säga så här: Med hjälp av ett

system har vi byggt många bostäder -- vi har mängder av moderna

bostäder. Med ett högre relativpris på detta boende "packar vi

oss" bättre i befintligt bestånd, och den stora efterfrågan

försvinner. Detta innebär också -- för att vi skall kunna packa

oss -- krav på en hel del ändringar i den fysiska utformningen

av det existerande beståndet. Marknaden ger oss på det sättet en

naturlig betydande efterfrågan på ombyggnad. Då menar jag inte

en ombyggnad på grund av att folk har fått det bättre ställt,

att de vill sätta in ett burspråk, bygga in verandan o.d., utan

en ombyggnad på grund av att fastigheter behöver byggas om för

att de skall kunna användas på annat sätt än tidigare, t.ex.

fler mindre lägenheter.

När det gäller överföringar tycker jag att det är en sak för

politikerna att ta ställning. Det är en tekniskt oerhört

komplicerad fråga som jag inte kan besvara.

I vad gäller kreditmarknaden skall man komma ihåg att skälet

till att banker är mycket impopulära eller måttligt populära --

inte bara i Sverige utan i alla länder -- är att de står för

marknadens kreditransonering. När någon blir besviken

för att han inte kan göra det som han har tänkt sig och det

berör hans ekonomi, rör det sig i sista hand om en bank som har

sagt nej. I dagens läge blir detta påtagligt. Vi har nu stora

osäkerheter med tomma fastigheter som ägs av fastighetsägare med

mycket dålig ekonomi. I det läget lånar bankerna ut till

nybyggande självfallet endast under trygga förhållanden.

Observera att detta faktum inte beror på någon felaktig funktion

i marknaden som politiker bör komma till rätta med, utan att det

faktiskt är ganska rimligt att inte "hosta upp" pengar till fler

fastigheter då vi redan har ett stort fastighetsbestånd.

Marknaden skall fungera på detta sätt.

Siffran 25% som jag nämnde i samband med bindningar är en

ren överslagsberäkning och gäller för nybyggande. Det är då inte

234 miljarder, utan snarare 167 miljarder, som det är fråga om,

vill jag minnas.

Knut Billing (m): Vad är Nils Lundgrens bedömning när det

gäller de 234 miljarderna?

Nils Lundgren: Menar du vad vi får nästa år och året

därpå?

Knut Billing (m): Nästa år!

Nils Lundgren: Nybyggandet sjunker dramatiskt. Men i

konjunkturinstitutets bedömning gjord i december har man räknat

med femprocentiga ökningar för åren 1992 och 1993 av reparation

och underhåll. Eftersom dessa poster är stora, innebär det i

nedgång av volym för hela byggsektorn endast ett par procent för

både detta och nästa år, vilket jag tror är en underskattning.

Vi skall göra en ny bedömning efter vad vi har sett här. Vi tror

att vi kommer fram till en några procentenheter högre siffra.

Dramatiken upplevs också större, eftersom vissa företag får

stora smällar, och kompensationen återfinns i andra företag. Det

är mer kalabalik än man skulle kunna tro på grund av en nedgång

på bara 5--7%.

När det gäller den sista frågan, om överskott och prisfall, är

det viktigt att notera att kostnaderna för att bo, efter

ändringar i subventionssystem och regelverk, kommer att sjunka i

relativa termer. Om vi räknar att vi nu bygger för 10000

kr./kvadratmeter -- trots att det i dessa trakter helt nyligen

har kostat mellan 12000 och 15000 kr./kvadratmeter -- är

även det antagandet en underskattning. Jag gissar att vi kommer

att bygga för 8000 kr. med dagens penningvärde. Det blir en

fruktansvärd press. All erfarenhet visar att det finns mycket

att ta ur en sektor där det varit en extremt överhettad

situation -- utan utlandskonkurrens. Vi har haft denna

överhettning och kommer nu att befinna oss i den situationen att

vi får lägre priser.

Å andra sidan betyder det inte att fastigheter som fallit i

pris kommer att skyddas av de höga nybyggnadskostnaderna. Dessa

går helt enkelt ned. När det gäller tomma fastigheter skall vi

komma ihåg att vi under tidigare år har varit vana vid att det

nästan inte funnits tomma fastigheter, framför allt inte tomma

bostadsfastigheter. Men det skall finnas många tomma fastigheter

i en bostadsmarknad -- kanske minst 5%. Det är lång väg dit --

extremisterna säger 10%. Vi talar här om ca 150000 lediga

bostäder av 3,8 miljoner bostäder. Vi skall inte inbilla oss att

man måste göra någonting åt detta. Det skall finnas en

lägenhetsreserv för att man skall kunna få den flexibilitet på

t.ex. arbetsmarknaden som krävs.

Ulf Lönnqvist (s): Bostädernas andel av byggandet är

ungefär 50%, som här visats på en bild. I mitten av 80-talet,

när framför allt kontorsbyggandet tog fart, pressades

nybyggandet tillbaka. Byggandet av ungefär 25000 nya bostäder

hade då satts i gång. Det intressanta är att man alltid försöker

skylla på bostadsbyggandet vid prisuppgång -- jag tänker då på

den prisuppgång som vi har haft i byggsektorn. Det kan dock

noteras att det under åren 1986--1988 då priserna rasade i väg

som allra snabbast, tre gånger snabbare än inflationen i övrigt,

inte var bostadsbyggandet som var den stora boven, utan det var

kontorsbyggandet och den del av byggandet som var föremål för

marknadskrafternas fria spel. Med utgångspunkt i Nils Lundgrens

resonemang om bankerna och deras nuvarande kreditbegränsningar

till följd av ett annat synsätt nu, undrar jag vad den

felspekulation som ledde dels till våldsam prisuppgång, dels

till stor överhettning på nämnda typ av lokaler beror på. Varför

gjorde marknaden den felaktiga bedömningen?

Harry Staaf (kds): Nils Lundgren nämnde att de satsningar

som nu beslutas inte kommer att få någon större effekt förrän

1992 och 1993. Innebär det att dagens situation beror på beslut

som fattades, eller snarare inte fattades, under åren

1989--1990?

Sedan har vi frågan att öka egenkapitalet vid byggande och

ombyggande. Vi har behov av lägenheter för äldre. Kommunerna har

ett ganska stort bestånd av äldre fastigheter. Om man säljer ut

en del av det beståndet och satsar pengarna i ett större

egenkapital, skulle marknaden klara det?

Bertil Danielsson (m): Vilken blir den samhällsekonomiska

effekten om vi gör det antagandet att man av

arbetsmarknadspolitiska skäl stimulerar ett nybyggande på

10000 lägenheter, som det inte går att hyra ut.

Richard Ulfvengren (nyd): Kan du koppla nedgången på

6--7% -- som först var 25% -- till arbetstillfällen? Det du

nämnde gällde ju omsättningen. Kan vi vänta oss utländska

aktörer på byggmarknaden i Sverige i ett framtida EG, eller

kommer de svenska byggföretagen att få en större marknad i Öst-

och Västeuropa?

Mikael Odenberg (m): Det förefaller som om alla bedömare

är överens om åtminstone två saker, nämligen att det är

ofrånkomligt med en minskning av byggvolymen under en

anpassningstid efter 80-talets byggfest, och i och med det

fallande byggsysselsättning, samt att det naturligtvis är

allvarligt om byggindustrins volym faller så snabbt att man

kommer långt under den nivå som långsiktigt sett behövs. Det

kostar mycket att bygga upp igen, också mänskligt. Jag skulle

vilja få detta kvantifierat, gärna i sysselsättningstermer

eftersom det är temat för dagens utfrågning. Om vi i morgon har

den byggsektor som Nils Lundgren långsiktigt sett anser rimlig

inför 90-talet, vilken byggarbetslöshet får vi då -- i dag har

vi en byggarbetslöshet på 16%?

Eva Zetterberg (v): Har jag uppfattat Nils Lundgren rätt

att det är räntelånesystem, om än i en något reviderad form, som

Nils Lundgren tror kommer att bli nödvändigt att införa?

Nils Lundgren: Till Ulf Lönnqvist: Jag talade i största

allmänhet om byggandet. När efterfrågan stiger ökar kostnaderna.

Jag håller med om att det var byggandet av kontorsfastigheter

o.d. som var orsaken.

Du frågar: Gjorde bankerna fel? Marknadsekonomin fungerar så,

att när banker har stora förluster har de gjort fel. Det är

definitionen. De kan anklagas för t.ex. finansierandet av

byggandet av kontorsfastigheter som föll i pris eller inte kunde

användas m.m. Varför skedde detta? Ja, vi har många pågående

teoretiska diskussioner jorden runt om detta, eftersom vi

ständigt har spekulationsbubblor som om och om igen dyker upp

när det gäller marknadsekonomi. Marknadsekonomin har inte någon

intern stabilitet. Det var den ursprungliga keynesianska idén

som blev vulgärkeynesianism. Tanken var att marknadsekonomin

behövde stabiliseras och det behöver den.

Jag har också hört många i byggsektorn tala med en lättnadens

suck om en del direkt kvantitativa restriktioner på byggandet i

Stockholm och Uppsala. De tyckte att det var tur att de funnits.

Hur skulle det annars ha gått? Återigen, vad visar detta? Det

hade varit bättre att vidta andra åtgärder tidigare, men med

rådande situation var det faktiskt en fördel. Vi finner samma

fenomen när det gäller det gobala överskottet på kapacitet i

pappersindustrin. Jorden runt där det tjänas pengar, ställer man

dit en pappersmaskin. Alla vet att detta leder till

överkapacitet, men ingen har möjlighet att gentlemannamässigt

säga: Ni får ta vår marknadstillväxt de här två åren så tar vi

nästa. Branschen lever med detta och planerar också därför.

Något av det inslaget finner vi här. Om statsmakterna skulla

kunna hjälpa till med en variation skulle det vara bra.

Motsättningen mellan ekonomer och politiker är nog inte stor.

I vad gäller felet som gjordes åren 1989 och 1990, kan med

facit i hand sägas att arbetet när det gäller infrastrukturen

borde ha kommit i gång tidigare. Vi ser att det är vad vi skulle

ha velat ha i dag. Bakslaget är större än väntat. Frågan är hur

tydliga signalerna var. Vi har haft för små investeringar i

infrastrukturen under en mycket lång period och det är en

allvarlig kritik. Det handlar inte enbart om konjunkturpolitik

utan om placeringen av infrastruktursatsningarna.

Beträffande frågan om utförsäljning av kommunernas äldre

fastigheter finns många vägar att välja. Personligen tycker jag

över lag att fastigheter bör byggas och förvaltas av dem som är

specialiserade på detta. Den offentliga sektorn bör därför gå ur

fastighetsägandet. Det är en rätt kontroversiell synpunkt som

inte är hämtad ur den rena vetenskapen. Det handlar mer om

erfarenhet och bedömning, som jag har blivit van vid att göra

under årens lopp. Det betyder att jag, som medborgare, tycker

att det vore ganska lämpligt att försöka reducera

fastighetsbeståndet. Pengar som kommunerna då får tillgång till

bör de i stor utsträckning placera i sin egen infrastruktur. Det

är ett naturligt sätt att växla om. Den offentliga sektorn bör

framför allt stå för det som den sektorn ensam klarar av och dit

hör den stora infrastrukturen. Att driva fastighetsskötsel o.d.

vilket är en specialiserad verksamhet, hör inte dit. Detta är

rent principiella synpunkter.

När det gäller frågan om stimulerandet av ett byggande av

ytterligare 10000 lägenheter, som sedan står outhyrda, måste

man veta om det menas att dessa inte borde ha funnits. Som jag

sade tidigare, tycker jag att vi bör ha en lägenhetsreserv.

Oanvända lägenheter i den totala marknaden är en produktiv

satsning. Det är viktigt att komma ihåg att det ser ut på det

här sättet. Om man bygger ytterligare 10000 lägenheter som

står tomma, måste man bestämma sig för om de är ett bra

tillskott till lägenhetsreserven. Är de det finns det ett värde

i dem. Tillkommer de till en redan befintlig tillräcklig

lägenhetsreserv är det en bortkastad satsning. Det handlar

alltså om en komplex analys för att kunna se var man hamnar.

Över lag bör man försöka se till att kortsikts- och

långsiktsmålen inte strider orimligt mycket mot varandra. Vill

vi öka aktiviteten i byggsektorn, jämfört med vad eljest skulle

ha skett, bör vi se till att det som byggs kommer att behövas

senare.

Beträffande frågan om sysselsättning och produktion följs åt,

tror jag att sysselsättningen antagligen faller mer än

produktionen. De siffror som nämndes handlade inte om

omsättningen utan om förändringsvärdena. Det bör vara så att

produktiviteten går upp precis som i industrin. I industrin

sjunker sysselsättningen snabbare än produktionen och därmed går

produktiviteten upp -- till all lycka. Ett sådant element kan vi

även räkna med när det gäller byggsektorn.

När det gäller EG vill jag säga att det finns folk som arbetar

med EG-frågor. Självfallet kommer vi att få konkurrens och det

är bra. När det gäller byggämnesindustrin t.ex. så har vi runt

Östersjön länder som nu kan starta tillverkning av cement osv.

och som fackmässigt ligger mycket väl till. Det kommer att bli

ett hårt tryck från t.ex. Polen och Baltikum i det avseendet.

Detsamma gäller även, efter hand, sågade trävaror o.d.

EG:s regler ger dessutom intressanta konsekvenser. I Sverige

och i de flesta rika industriländerna har vi föreställningen att

det är helt i sin ordning att billig arbetskraft tillverkar

jumprar som vi kan köpa billigt, så länge det inte görs på resp.

lands eget territorium, för då skulle arbetarna ha ungefär samma

lön. Detta gäller även byggsektorn. Men låt oss tänka oss att

det dyker upp ett utländskt företag som erbjuder sig att utföra

arbetet mycket billigare, därför att arbetskraften är mycket

billigare i landet i fråga, men att arbetet plötsligt skall

utföras här i stället för att skickas hit. Situationer liknande

denna får vi direkt i och med EG-reglernas införande.

Som svar på frågorna angående vad som sker med

byggarbetslösheten när den redan nu är mycket hög kan sägas att

all tidigare erfarenhet ger vi handen att byggsektorn är van vid

stor flexibilitet. Vid tidigare nedgångstillfällen har denna typ

av arbetskraft, som överlag är användbar, duglig och dessutom

van vid att växla mellan jobb -- vid t.ex. projektanställning --

visat sig vara i stånd att hitta alternativ i mycket större

utsträckning än någon annan typ av arbetskraft. Utbuden av

alternativ till byggsektorn brukar också raskt minska. Det är

dock svårt att i nuvarande läge se vart man kan nå. Vi hörde

Göte Bernhardsson beskriva hela ekonomin i arbetslöshetskris.

Jag tror inte att vi kommer att se den eleganta neddragningen av

byggsektorn som vi har sett tidigare. Det finns helt enkelt

ingenstans att gå. Efter hand, under mitten av 90-talet och

senare, kommer det att se annorlunda ut. Men nu i början av

90-talet, fram till 1993 eller kanske 1994, har vi anledning att

vara mycket oroliga.

Slutligen räntelånen: Innebörden av det som jag sade är att

räntelånen redan finns. Det händer att kontrakt upprättas med

företag som har långa investeringstider. Kontrakten innebär ett

slags lånelöfte. Alla banker är mycket intresserade av att ingå

sådana avtal om det hela ter sig rimligt och lönsamt.

Varför ter det sig då inte rimligt och lönsamt i större

utsträckning, kan man fråga sig. Man törs inte låna upp till

100% för en investering, om kapitalet skall tas tillbaka under

60 år samtidigt som man är beroende av att det som man

investerat i nästan varje år följer minst inflationstakten. Det

vore fullständigt oansvarigt att göra någonting sådant. Bankerna

har redan nu gjort tillräckligt mycket som är oansvarigt. Det

krävs ett rimligt inslag av eget kapital, så att om

fastighetspriserna utvecklas sämre än priserna i övrigt är det

den som har gjort investeringen och bedömningen som får ta

risken. Kreditgivaren skall inte plötsligt få veta att

låntagarens kalkyler har spruckit.

Gösta Blücher: Herr ordförande, riksdagsledamöter!

Bostadsbyggandet i Sverige ligger än i dag i februari 1992 på en

mycket hög nivå. Jag skall redogöra för en bild som visar

antalet påbörjade bostadslägenheter och antalet lägenheter där

man har fått beslut om bostadslån och lägenheter där man har

ansökt om bostadslån. Det byggs praktiskt taget inga bostäder i

Sverige utan statligt bostadsstöd.

Bild 12

Antalet ansökningar om bostadslån och beslutade bostadslån

under 1991 var drygt 60000. Påbörjade bostäder under 1991 var

ungefär 57000. Påbörjade lägenheter under 1990 var 69000.

Det är en mycket hög nivå.

Beträffande utvecklingen under 1991 kan vi konstatera att

under andra halvåret sjönk antalet beslut och antalet

ansökningar om statligt bostadslån. Nivån i dag i nyproduktionen

svarar mot en årlig produktion på nära 50000 lägenheter. Till

detta skall läggas ombyggnadsverksamhet. Under 1991 ökade

antalet ansökningar och beslut om statligt stöd för ombyggnad

mycket kraftigt. Antalet lägenheter med ansökan om stöd för

ombyggnad var under 1991 70000 i runda tal. Det skall noteras

att nära hälften var sådana ansökningar och beslut som kom under

december månad. Väldigt många av dessa kom också att behandlas

-- alltså beslut -- under december. Där gjorde landets

länsbostadsnämnder en kraftfull insats för att hinna klara

beslutsfattandet före årsskiftet. Jag vill betona att detta inte

var för att obstruera mot de beslut som regering och riksdag

hade fattat om ändrade villkor efter årsskiftet. Det kom

påtryckningar också från regeringskansliet närstående att

försöka kraftigt påskynda behandlingen så att man hann klara

besluten innan de förändringar som regeringen och riksdagen hade

tagit ställning till trädde i kraft.

Ombyggnadsverksamheten kan alltså för närvarande sägas

motsvara en ombyggnadsnivå på ungefär 35000 lägenheter. Dagens

byggande på bostadssektorn motsvarar 50000 lägenheter i

nyproduktion på årsbasis och i runt tal 35000 lägenheter i

ombyggnadsverksamhet. Översatt till sysselsättningstillfällen

motsvarar det arbete åt ungefär 70000 direkt verksamma

betongarbetare, timmermän, målare och murare. Översatt till hela

sektorn, inkl. kringverksamheten, svarar det mot ungefär

200000 sysselsättningstillfällen.

Vi har alltså långt ifrån nått botten när det gäller

sysselsättningen på bostadssektorn. Det finns anledning att

räkna med betydande ytterligare minskningar av

sysselsättningstillfällen inom byggsektorn.

Vi har också försökt titta framåt och se vad som kan hända

under 1992 och 1993. Vi har studerat ett antal indikatorer som

kan vara en mätare på vilken utveckling vi har att förvänta oss.

Om vi alltså bara ser på hur antalet ansökningar om bostadslån

har utvecklats från 1990 till 1991 kan vi se att det under 1991

låg 15 % under nivån 1990. Det skulle kunna indikera -- översatt

till antalet påbörjade bostadsbygganden -- en minskning i

storleksordningen 10000 lägenheter. Som jag sade tidigare låg

väsentligen denna minskning på andra halvåret 1991. Om vi har

detta som utgångspunkt för att få en bättre mätare på

utvecklingen, kan vi säga att det skulle innebära en minskning

för 1992 på ungefär 15000 lägenheter.

Bild 13

Vi har frågat alla dem som fick lånebeslut under augusti och

november förra året huruvida de har för avsikt att fullfölja

sina projekt. Det visar sig att enbart 6 % har sagt att de är

tveksamma till att gå vidare med redan klara ärenden dvs. att de

inte har för avsikt att fullfölja sina projekt. Det skulle

innebära en minskning med ytterligare ungefär 5000 lägenheter.

16 % tänker visserligen fullfölja projekten, men sedan tänker de

inte göra något mer. Det skulle indikera en minskning med

ungefär 10000 lägenheter.

Vi har vidare försökt kartlägga projekteringen -- det är en

avgörande faktor -- och studerat arbetslösheten bland

arkitekter. Den låg för en månad sedan på 16 %. Det gäller hela

arkitektkåren, även de offentliganställda. Vi har i varje fall

ännu inte drabbats i samma utsträckning som de privatanställda.

Det skulle enligt vår bedömning indikera en nedgång under 1992

med ungefär 10000 lägenheter.

Vi håller på att sammanställa en enkät som vi har gjort i

kommunerna om det planerade bostadsbyggandet. Vi är ännu inte

klara med alla 24 länen, men efter att ha kunnat sammanställa

uppgifter från 16 län kan vi säga att kommunernas planering

skulle ligga på en nivå för 1992 som är 25 % lägre än under

1991. Det skulle också indikera en nedgång på i runt tal 15000

lägenheter.

Slutligen vill jag säga att vi även har försökt ta reda på hur

de svårigheter på kreditmarknaden som vi har fått signaler om

kommer att påverka det närmast liggande bostadsbyggandet.

Länsbostadsnämnderna har kollat alla de projekt som var på gång

för att se vilka som kunde riskera att inte genomföras på grund

av svårigheterna att få kredit. Det är ännu så länge en blygsam

siffra. Det skulle indikera en nedgång på ytterligare 1000

lägenheter utöver de 10000--15000 lägenheter som jag nämnt.

Det är bara 2 % av de aktuella projekten som förefaller bli

stoppade av kreditsvårigheterna.

Samtidigt annonserar man att här finns växande problem. Nu

ställs större krav från kreditinstitutens sida både när det

gäller att ge byggnadskreditiv och framför allt när det gäller

att lyfta av byggnadskreditiv. Många ställer krav på att

lägenheterna skall vara uthyrda innan man är beredd att

fullfölja de åtaganden gentemot kredittagare som man egentligen

har gjort när man startade med byggnadskreditiv. Man är alltså

inte beredd att fullfölja detta med mindre än att byggherrarna

kan visa att lägenheterna faktiskt är uthyrda. På sina håll har

kommunerna också svårigheter när det gäller kommunal borgen. Det

kan vara ett växande problem.

Bankerna har, som Nils Lundgren också sade, naturligtvis ett

stort ansvar för den överhettning som rådde för några år sedan

genom sin ganska okritiska kreditgivning till lokalbyggandet. Nu

är man på väg att slå över lika panikartat åt andra hållet när

det gäller det mera seriösa bostadsbyggandet. Här kan man

förutse svårigheter framöver.

Sammantaget skulle detta för 1992 kunna innebära att

igångsättningen under 1992 skulle stanna vid 40000 lägenheter.

Den nuvarande nivån, som motsvarar en årsproduktion på 50000

lägenheter, kommer alltså att kraftigt sjunka mot slutet av det

här året.

Utvecklingen under 1993 kommer att vara mycket kraftigt

beroende av vilka villkor som kommer att gälla för de projekt

som skall starta under 1993. Där har regeringen aviserat att nya

villkor skall träda i kraft den 1 januari 1993. Vi har också

uppfattat att intentionerna är väldigt bestämda att hålla detta

datum så att villkoren kan presenteras under våren i år. Där

vill jag säga att en av fördelarna med det tidigare

räntelånesystemet var att man kunde erbjuda relativt låga

boendekostnader i nyproducerade bostäder. Därmed skulle den

kraftiga neddragning av bostadssubventionerna som jag nämnde

inte slå mot möjligheterna att nyproducera bostäder. Väljer man

att kraftigt dra ner bostadssubventionerna, utan att ha någon

omfördelning över tiden av kostnaderna, kan det komma att slå

mycket hårt mot nyproduktionen. Det skulle kunna innebära att

den beräknade nivån 40000 lägenheter 1992 mycket kraftigt kan

komma att sänkas 1993. Det är svårt att förutspå hur kraftigt

förrän vi har fått korten på bordet vad gäller villkoren för

bostadsbyggandet 1993.

Detsamma gäller ombyggnadsverksamheten. Den har redan höjts

till en relativt hög nivå; från att 1990--1991 ha legat på en

nivå motsvarande 18000--20000 lägenheter är den uppe i en

volym som svarar mot 35000 lägenheter och är på väg uppåt, när

alla de projekt skall startas som det har beslutats om under

december förra året. Vi skulle kunna räkna med att det mot

slutet av det här året skulle vara uppe i en volym som motsvarar

i varje fall 40000 lägenheter på årsbasis. Även den fortsatta

ombyggnadsverksamheten kommer att vara starkt beroende av de

villkor som skall lämnas för de projekt som skall starta under

1993. Även där kan vi riskera att få en kraftig nedgång. Skulle

nedgången 1993 innebära en halvering -- det kan bli mer än så --

av den produktionsvolym som gäller i dag, skulle det alltså

innebära en ökad arbetslöshet inom den direkta

byggnadsarbetarkåren med en minskad sysselsättning med 30000

arbetstillfällen och totalt inom hela sektorn med 100000

sysselsättningstillfällen från dagsläget till 1993.

Behöver det byggas några bostäder framöver? Självklart är

efterfrågan på bostäder kopplad till priset på bostäder. Men låt

oss bara försöka räkna på vad det behövs för bostadsbyggande om

det kommer att vara samma anspråk som hittills på att få bilda

hushåll. Vi har gjort den beräkningen på boverket och bedömer

att det samlade bostadsbyggandet under 90-talet innebär ett

lägenhetstillskott på ungefär 400 000 lägenheter. Då har vi

tagit hänsyn till de åldersförändringar som sker i befolkningen,

med den kraftiga tillväxten i de allra äldsta åldersgrupperna,

där ju hushållsstorlekarna också är mindre; enpersonshushållen

är den vanliga hushållsstorleken. Vi har tagit hänsyn till en

invandring på ungefär samma nivå som för närvarande, vilket ju i

stort sett är en invandring genom de flyktingar som vi tar emot

i landet. Vi har inte räknat med någon fortsatt minskning av

hushållsstorlekarna i de olika åldersgrupperna. Under hela

efterkrigstiden har vi ju haft en ständigt minskad

hushållsstorlek när det gäller olika åldersgrupper som har

bidragit till bostadsefterfrågan. Men om vi fryser de siffrorna

på 1990 års nivå får vi alltså ändå ett behov av bostäder under

90-talet på runt 400 000. Vi har år 1990 enligt folk- och

bostadsräkningen 400 000 personer -- eller ungdomar, om ni så

vill -- över 18 år som bor hemma hos föräldrarna. Det finns en

fortsatt vilja att bilda hushåll i Sverige.

Två av åren på 90-talet har ju redan förlöpt, men om vi skall

kunna tillfredsställa de behov som uppkommer genom viljan att

bilda hushåll behöver tillskottet av nya bostäder ligga på en

nivå av 35 000 lägenheter om året.

Ombyggnadsverksamheten behöver ligga på minst den nivå som vi

har för närvarande -- jag bedömer att den behöver ligga på

ungefär 40 000 lägenheter om året. Det är inte så konstigt, om

ni tänker efter. Vi har ca 4 miljoner bostäder. Om 40 000 byggs

om varje år så rör det sig om 100 års livslängd innan man

behöver satsa på ombyggnad av bostaden.

Den risk som vi nu står inför är att sänkningen är större än

den nödvändiga anpassning till den lägre volym som anges i de

siffror jag redovisat. Vi kan komma att vara tillbaka i samma

situation som vi var i 1985, då vi fick köpa tillbaka resurserna

för byggverksamheten till höga kostnader för att kunna genomföra

det byggande som var nödvändigt.

Agne Hansson (c): Då hemställer jag om korta frågor och

korta svar.

Oskar Lindkvist (s): Du säger att det torde bli lagom med

ungefär 35000 lägenheter i nyproduktionen och ett visst antal

lägenheter i ombyggnadsverksamheten. Vill du berätta litet grand

om hur boverket kommer fram till den prognosticeringen?

Gösta Blücher: Vi har studerat åldersförändringarna för

att se vad dessa indikerar för efterfrågan. Jag vill särskilt

betona efterfrågan av bostäder för de allra äldsta.

Åldersgruppen över 80 år, som för närvarande är ungefär 400 000

personer, kommer att tillväxa med 100 000 under 90-talet och

vara en halv miljon år 2000. Vi bedömer att för den

åldersgruppen behöver ca 100 000 särskilt anpassade bostäder

produceras under 90-talet. Är vi inte beredda att genomföra den

bostadsproduktionen måste vi alltså acceptera att de här

åldringarna får bo under sämre förhållanden än vad man gör i

dag.

Vi har också studerat förändringarna när det gäller

barnfamiljerna. Som bekant har vi i Sverige i dag en rätt hög

nativitet -- bland de högsta i Europa -- vilket innebär att det

också finns en ökad efterfrågan på bostäder lämpliga för

barnfamiljer.

Vi har studerat invandringen. Möjligen är vi ängsliga för att

vi har underskattat behovet av nya bostäder för de invandrare

som vi har att vänta under 90-talet. Vi har i stort sett utgått

från den nivå på invandringen som vi hade 1990.

Vidare har vi studerat avgången av bostäder, som vi för

90-talet beräknar ligga på ungefär 100 000 lägenheter.

Jag vill betona att de siffror vi kommer fram till är baserade

på att viljan att bilda nya hushåll kommer att kunna vara i

stort sett den som den har varit tidigare. Ökar priset på

bostäder mycket kraftigt kommer naturligtvis viljan att bilda

nya hushåll inte att kunna förverkligas. Men om vi skulle pressa

ner volymen av tillskott av lägenheter under 35 000 om året

måste vi acceptera inte bara att vi fryser hushållskvoterna vid

vad de var 1990 utan att vi t.o.m. måste öka hushållskvoterna,

dvs. att man inte bara får avstå från att bilda de hushåll man

skulle vilja bilda, utan också att en del av de hushåll som i

dag lever åtskilda får på nytt flytta samman. Det är alltså en

ganska kraftig förändring av det kulturmönster som vi har vant

oss vid, om man skall få de effekterna på bostadsefterfrågan.

Agne Hansson (c): Jag hoppas att du kan anteckna litet, så

tar vi tre frågare i taget.

Charlotte Cederschiöld (m): Du säger att det finns samma

anspråk på att bilda hushåll. Jag frågar mig då om det är

riktigt, inte minst mot bakgrund av vad Nils Lundgren sade

tidigare. Jag frågar också: Vad har du räknat med för

packningsgrad, eftersom Nils Lundgren framförde att vi bl.a. på

grund av priset sannolikt kommer att ha en lägre kvadratmeteryta

per person? Hur har du då vägt in det här? Om man skall bedöma

efterfrågan måste man ju faktiskt räkna in, som du säger, både

önskan och drömmen om bättre och större bostad men också

prissituationen, betalningsviljan och betalningsförmågan, alltså

prisaspekten. Annars blir siffrorna irrelevanta.

Då undrar jag: Har du några beräkningar, där du de facto vägt

in de här bedömningarna?

Ulf Lönnqvist (s): I finansplanen säger regeringen att man

räknar med att bostadsproduktionen sjunker som en följd av en

allmän osäkerhet om hur stödet till bostadsproduktionen skall

utformas. Till det kommer att regering och riksdag har fattat

beslut om att investeringsbidraget dras ner mycket kraftigt och

att ombyggnadsverksamheten blir dyrare genom de beslut som

riksdagen tog strax före jul på förslag av regeringen.

Min fråga till Gösta Blücher är närmast: Vad är din bedömning

av den nedgång av bostadsbyggandet som blir en följd av de här

åtgärderna? De siffror du visar upp och som avser nuvarande

produktion grundade sig beslutsmässigt på andra förhållanden än

de som gäller i dag.

Knut Billing (m): Två frågor: Nils Lundgren talade om ett

intervall på mellan 8000 och 11000 per kvadratmeter för

produktionskostnaderna, där det har varit väldigt vanligt med

11000 i Stockholmsområdet och på andra ställen. Upplever du i

dag att produktionskostnaderna har sjunkit jämfört med hur de

låg för ett år sedan, och hur mycket har de i så fall sjunkit?

Den andra frågan gäller en sak som du och jag har talat om i

andra sammanhang, nämligen problemet att en lång rad byggare i

Sverige anmäler till oss politiker att de har stora problem med

att få sina ärenden genom länsbostadsnämnderna på grund av ert

ännu icke fullgångna datasystem. När löser ni detta, och kan du

garantera att ni klarar av att se till att vi inte av

administrativa skäl får en minskad igångsättning av nya

bostäder?

Agne Hansson (c): Jag hoppas att Gösta Blücher kan svara

relativt kort, för jag har många frågare kvar.

Gösta Blücher: Jag vill inte alls motsäga Charlotte

Cederschiöld. Självfallet har priset den allra största betydelse

för hur efterfrågan kommer att utvecklas. När vi studerat det

här med priskänsligheten har vi sagt att 1 % ökning av

boendeutgiften skulle motsvara ett bortfall i efterfrågan på

ungefär 0,2 % -- dvs. 10 % höjning, 2 % nedgång.

Vi gjorde också den operationen att vi räknade på vad den

inbesparing på 3,4 miljarder, som regeringen har lagt fram

förslag om i budgetpropositionen, skulle kunna innebära för

bostadsefterfrågan. Det skulle som en engångseffekt, som vi ser

det, minska bostadsefterfrågan med runt 20 000 lägenheter. Det

är detta som är min poäng så att säga, att ett kraftigt ökat

pris naturligtvis kommer att leda till en nedgång i efterfrågan

på bostäder och därmed kunna innebära att nivån för 1992 på

40000 lägenheter kommer att sjunka mycket kraftigt. Men vad

jag också vill betona är att detta även innebär ett brott i det

mönster för hushållsbildning som vi hittills har haft i Sverige.

Man måste i så fall med öppna ögon se att den vilja att bilda

hushåll som har varit rådande inte kommer att kunna förverkligas

och tillgodoses, beroende på priset på bostäder.

Bild 14

Jag har en bild som visar antalet tomma lägenheter för

närvarande. Ni ser utvecklingen från januari 1991 till januari

1992. Vi skattar nu antalet tomma lägenheter till 26000. Det

är naturligtvis i stor utsträckning fråga om en priseffekt. Till

skillnad från situationen i mitten på 80-talet, då vi till

övervägande del hade de tomma lägenheterna i de stora

miljonprogramsområdena, ligger de tomma lägenheterna i dag dels

på orter med en vikande befolkning och därmed en vikande

efterfrågan på bostäder, dels i nyproducerade bostäder som är

för dyra för att man skall anse sig ha råd med dem. Men det kan

också vara anledning att komma ihåg, när man ser den här bilden,

att 1985 hade vi 40000 tomma lägenheter, 1987 var de borta.

Naturligtvis är det alltså fråga om hur konjunkturerna kommer

att utvecklas. Stiger priset på bostäder mycket snabbare än

betalningsförmågan, då kan vi räkna med en kraftig nedgång för

bostadsbyggandet.

Till Ulf Lönnqvist vill jag i fråga om investeringsbidragets

effekter säga, att den här skattningen på 40 000 bostäder som vi

gör för 1992 givetvis baserar sig på kunskaper om de

förändringar som skett. De som vi har talat med har redan rymt

in detta i sin bedömning av effekten. Jag kan inte underlåta att

upprepa det jag har sagt tidigare, att jag tyckte att det var en

egendomlig åtgärd att ta pengar från investeringsbidraget till

bostäder för att kunna ge dessa åt Göte Bernhardsson att

investera i annat byggande.

Till Knut Billing: Kostnaderna sjunker nu inte bara realt,

utan de sjunker också nominellt. Vi har faktiskt med oss här i

dag ett nyhetsbrev som visar den aktuella kostnadsutvecklingen,

och jag har t.o.m. en overhead. Där kan man se att från fjärde

kvartalet 1990 till fjärde kvartalet 1991 har kostnaderna

sjunkit också nominellt med ungefär 1,5 %. Den största

sänkningen ligger efter tredje kvartalet 1991, och realt hade

kostnaderna börjat sjunka redan i början av 1991 -- nu sjunker

de som sagt också nominellt. Det innebär naturligtvis en

påtaglig lättnad när det gäller framtiden; det skall man vara

klar över. Om vi skulle kunna tänka oss att vi fick en

10-procentig sänkning av byggkostnaderna realt sett, vilket inte

förefaller orimligt, skulle det givetvis bidra till att

efterfrågan inte sjunker lika dramatiskt som jag i övrigt här

har skisserat, för byggkostnadsutvecklingen har stor betydelse i

sammanhanget.

Sedan frågar Knut Billing också om länsbostadsnämnderna hinner

med behandlingen av ärendena. Ja, länsbostadsnämnderna hinner

med. Jag tror att jag ganska tydligt gav uttryck för det när jag

redovisade det beslutsfattande som genomfördes under december

månad förra året. Jag skall erkänna att jag naturligtvis har

varit litet fundersam: Är det rätt att driva på

länsbostadsnämnderna att de skall fatta beslut, så att ärendena

blir handlagda enligt regler som skall ändras efter vad regering

och riksdag bestämt? Man kan ju tänka sig att regering och

riksdag tycker att man ändrar reglerna därför att de nya

reglerna är bättre än de gamla. Men jag har nog ändå tolkat

saken så mot bakgrund av vad våra kunder ute på fältet tycker,

att det är rätt av oss att försöka skynda på beslutfattandet i

länsbostadsnämnderna, innan de nya reglerna träder i kraft. Vi

gjorde det vid förra årsskiftet, och vi tänker klara av samma

sak före den 1 april, då också en förändring som innebär en

lägre nivå inom nyproduktionen kommer att vara rådande.

Agne Hansson (c): Då går vi vidare med flera frågor.

Harry Staaf (kds): Det gäller de stora lägenheterna, som

jag tänkte fråga om.

Lundgren hade uppfattningen att man kunde ha ganska stor

lägenhetsreserv. Jag skulle vilja fråga vad Blücher har för

uppfattning om lägenhetsreservens storlek för framtiden. Hur är

kösituationen ute i kommunerna? Har den förändrats något och

kommer det att bli en förändrad storleksefterfrågan när det

gäller bostäder i framtiden eller kommer det att vara ungefär

som nu?

Britta Sundin (s): Vi fick av Nils Lundgren en lektion i

marknadsekonomiskt tänkande, utan att det togs hänsyn till de

sociala aspekterna i problematiken. Vilka sociala konsekvenser

kan det bli om man har det här strikt marknadsekonomiska

synsättet?

Karin Pilsäter (fp): Du redogjorde för att 40 000

lägenheter per år behöver byggas om. Gäller den beräkningen

sådana lägenheter som är mer än 100 år eller är det en mer

reducerad beräkning? Jag tänker exempelvis på det stora

miljonprogrammet, där det för väldigt många bostäder samtidigt

kan uppkomma behov av ombyggnad. Räknas det på antalet treor och

fyror som finns i dag, medan hushållsstrukturen snarare kräver

ettor och tvåor? Är det den typen av beräkning eller är det mer

en statistisk bedömning?

Jag skulle också vilja fråga i vilken utsträckning ni har

tittat på de olika regionernas behov av nyproduktion och hur det

behovet skiljer sig från område till område.

Gösta Blücher: När det gäller kösituationen är faktiskt

läget det att köerna ute i kommunerna inte har minskat utan

snarast ökat, trots att vi kan redovisa det här antalet tomma

lägenheter. Det ser vi som ett uttryck för att man inte är

beredd att ta de lägenheter som står tomma, därför att de ligger

fel eller är för dyra och alltså får stå kvar i kön. Det

illustrerar väl i och för sig det som vi har sagt tidigare, att

köerna inte är någon säker mätare på den faktiska efterfrågan.

Vad som kan vara en rimlig lägenhetsreserv vill jag inte åta

mig att bedöma. Jag tycker det är en riktig slutsats att det

behövs möjligheter till en lägenhetsreserv -- att det skall

kunna finnas sådana villkor att byggherrarna,

fastighetsförvaltarna, kan hålla sig med en lägenhetsreserv.

Men jag vill betona att en lägenhetsreserv också rymmer annat

än de här direkt tomma lägenheterna. Vi har ju ständigt en

omflyttning på gång i bostadsbeståndet, som innebär att det

antal lägenheter som i varje ögonblick står tomma är väsentligt

mycket större än vad som redovisas. Vi har räknat ut att om vi

kunde halvera tiden för att byta lägenheter genom effektivare

informationskanaler för bostadsmarknaden skulle man i ett slag

kunna minska bostadsbyggnadsbehovet med 23 000 lägenheter, som

alltså skulle slippa stå tomma.

Beträffande storleken tror jag att det finns anledning att

räkna med att ett ökat pris kommer att innebära att man

efterfrågar mindre lägenheter framöver. Det är självklart att

detta också innebär att den som nu måhända funderar på att byta

till en större lägenhet avstår. Jag vill fortfarande betona att

den bedömning av bostadsbyggnadsbehovet som vi har gjort mera

hänför sig till hushållsbildningen. Här tror jag det är ett

större steg att ta när det gäller överväganden om priset än när

det är fråga om att man skall avstå från att bilda ett nytt eget

hushåll.

När det gäller de sociala konsekvenserna, Britta Sundin, vågar

jag väl inte spekulera alltför mycket. Men jag vill peka på en

omständighet som jag redan har lyft fram och som jag tycker inte

får tappas bort i diskussionen, och det gäller det behov av

bostäder som finns för de riktigt gamla -- bostäder som är

särskilt anpassade för dessa. De siffror jag har nämnt innebär

ju faktiskt att var fjärde bostad som nyproduceras behöver vara

anpassad för den allra äldsta åldersgruppen. Skulle

nyproduktionen allmänt sett gå ner finns det ändå anledning att

fundera över om inte dessa lägenheter skall garanteras att bli

efterfrågade.

Då det gäller nivån på ombyggnaden har vi nog gjort litet

seriösare beräkningar än den matematikoperation som jag

redovisade. Men jag tyckte att den gav en pedagogisk bild av att

nivån som sådan kan vara motiverad. Vi går in i ett läge där den

stora bostadskvot som är producerad under 50- och 60-talen

börjar komma upp i den ålder då det kan vara rimligt att sätta

in åtgärder av ombyggnadskaraktär, och därför kan man nog räkna

med att den här nivån är väl motiverad också framöver.

Vi har naturligtvis även studerat situationen i olika

regioner, och det är väl alldeles klart att vi nu, med det stora

-- kanske t.o.m. för stora -- bostadsbyggandet under slutet av

80-talet och de första åren på 90-talet, har balans på

bostadsmarknaden på många ställen runt om i landet. Det är

egentligen i storstadsområdena plus några till som man

fortfarande rapporterar underskott på bostäder.

Agne Hansson (c): Nu har jag fem frågare kvar. Jag

föreslår att vi sedan sätter streck.

Bertil Danielsson (m): Vi har ju fått bekräftat att

kostnaderna för att bygga lägenheter sjunker per kvadratmeter

räknat. Min fråga är då: Får man samtidigt en utveckling som

innebär att det byggs mindre lägenheter? Man aktar sig mera, för

vi har en avreglering som betyder flexibla lösningar, så att

varje lägenhet i sig blir mindre, vilket givetvis kan leda till

att kostnaderna per kvadratmeter blir något högre. Kan den här

effekten adderas till lägre kvadratmeterkostnader, så att vi får

en dubbel effekt?

Richard Ulfvengren (nyd): Kan Gösta Blücher säga någonting

om antalet ensamhushåll? Det figurerar olika siffror. Nils

Lundgren nämnde att om priset går upp 10% skulle efterfrågan

gå ner 10%. Jag tyckte att Gösta Blücher nämnde andra siffror.

Håller du med Nils Lundgren?

Lars Stjernkvist (s): Vi har redan varit inne på det som

jag vill ta upp.

Att vi bor bra och rymligt är i och för sig inte någon tröst

för dem som inte bor bra och rymligt. Kan Gösta Blücher ange hur

många det är som faktiskt bor i lägenheter som vi nu betraktar

som mindre bra -- där det finns ett behov av en förbättrad

boendemiljö, där det finns eftersatt underhåll?

Erling Bager (fp): Jag vill ta upp en boendeförändring som

gäller de äldre -- en viktig boendegrupp. ÄDEL-reformen innebär

ju att gruppbostäder för dementa skall kunna byggas med statliga

bostadslån. Min fråga nr 1 är: Har boverket märkt intresse från

kommunerna för detta? Och min fråga nr 2: Hur informerar

boverket om att den här möjligheten kommer att föreligga?

Knut Billing (m): Bara en följdfråga när det gäller det

jag sade om länsbostadsnämnderna.

Ni säger att ni gör allt för kunden när ni inför förändringar,

och jag utgår från att det är det normala arbetssättet. Men jag

har alltså fått information om att det finns ett flertal

länsbostadsnämnder där det ligger 500--600 ärenden i kö och att

man inte får besked. Det är allvarligt om den administrativa

processen försenar projekten, inte minst för dem som skall bo i

kåkarna.

Gösta Blücher: Bertil Danielsson frågar om man bygger

mindre lägenheter. Vi har ännu inte, vilket jag nyss fick

bekräftat, kunnat mäta att man gått ned i lägenhetsstorlekar.

Men det finns all anledning att räkna med det, och en sådan

utveckling behöver ju inte stoppas. Vi har också en klar

sänkning av hushållsstorlekarna, som vi påpekat. Jag kan också

se att en fortsatt minskad detaljreglering av bostadsbyggandet,

som vi själva är på väg att ta initiativ till, framför allt kan

få betydelse när det gäller utvecklingen i fråga om

smålägenheterna. Det kan naturligtvis bidra till att hålla uppe

bostadsbyggnadsvolymen, även om priset per kvadratmeter stiger

då lägenheten blir mindre.

Ulfvengren frågade om antalet ensamhushåll. Jag får just

information om att antalet är 1,6 miljoner -- det är 40 %

ensamhushåll i Sverige för närvarande, och åldersförändringarna

är sådana att vi räknar med att den siffran stiger.

Hur stark priskänsligheten är kan man naturligtvis fundera

över. Vi har försökt att göra en bedömning med utgångspunkt från

en koppling till framför allt andra länder än Sverige och som

därför kan vara litet svår att översätta. Då kom vi fram till

att priselasticiteten borde vara den som jag nämnde, alltså 1 %

prisökning och 0,2 % minskning av efterfrågan. Det är möjligt

att Nils Lundgren har annat material att bygga på, men detta är

de slutsatser vi dragit av de utredningar vi har kunnat ta del

av.

Lars Stjernkvist ställde en fråga om trångboddheten. Svenska

folket bor faktiskt rymligt och modernt. Det finns naturligtvis

fortfarande trångbodda hushåll, men de är mycket få. De flesta

människor i Sverige bor således i moderna bostäder. Det finns

inte på den grunden anledning till en omfattande nyproduktion av

bostäder. Däremot finns det anledning till en viss

ombyggnadsverksamhet, inte för att göra omoderna bostäder

moderna, utan främst för att upprätthålla en bra

underhållsstandard i boendet. Jag vill än en gång betona att de

bedömningar vi har gjort av bostadsbyggandet inte baseras på att

vi skulle bo trångt eller dåligt, utan de hänför sig till

hushållstillväxten.

Erling Bagers fråga gällde äldreboendet. Vi har varit ute och

informerat mycket om äldreboendet. Vi har dock kunnat konstatera

att vi hittills i stor utsträckning enbart har nått den sociala

sektorn. Vi har inte i tillräcklig grad nått byggnadsnämnderna

och kanske inte heller byggherrarna när det gäller information

om villkoren för äldreboende.

Jag deltog för en tid sedan i en överläggning med

socialminister Bengt Westerberg. Jag utlovade då att vi kommer

att ta initiativ till en informationsverksamhet som skall vända

sig speciellt till byggsidan, för att man skall bli medveten om

vilka villkor som gäller, vilka behov som föreligger samt vilka

krav det finns anledning att ställa på bostäder för äldre för

att de skall vara bra.

Knut Billing har möjligen fått intrycket att introduktionen av

de nya villkoren för handläggning av ärenden med bostadsstöd på

länsbostadsnämnderna har försvårat handläggningen. Det är klart

att själva övergången har varit påfrestande för nämnderna. Jag

visade också vilken kraftfull insats man gjorde på

länsbostadsnämnderna för att klara av ombyggnadsärendena under

december månad. Detta har bidragit till en viss kö, men denna

kommer att betas av. Byråkratin kommer inte att vara ett hinder

när det gäller att hålla bostadsbyggnadet uppe.

Åke Wänman, Byggnadsarbetareförbundet: Om vi skall kunna

göra riktiga bedömningar inför framtiden tror jag att det är

nödvändigt att vi tittar litet på historien. Jag vill erinra om

att i samband med den förra lågkonjunkturen i början av

1980-talet sade domedagsprofeter att Sverige var färdigbyggt.

T.o.m. chefen för Sveriges största byggbolag sade att man skulle

flytta entreprenadverksamheten utomlands, eftersom Sverige är

färdigbyggt. Detta sade han år 1984. Ett år senare kom den

största byggboomen i Sveriges historia.

I dag har vi också domedagsprofeter. Det är andra namn, men

det är samma budskap -- Sverige är färdigbyggt.

Jag vill också erinra om att vi i den förra lågkonjunkturen

fick mycket klara direktiv om att Byggnadsarbetareförbundet

skulle se till att få bort de 10 000 byggnadsarbetare som är för

många. Under högkonjunkturen ökade antalet yrkesverksamma

medlemmar i vårt förbund med 15 000. Det är således den delen

som är de övertaliga i kåren. Jag vill också påpeka att dessa

15000 har sugits in från andra branscher och i stort sett

saknar yrkesutbildning inom byggbranschen. De kommer aldrig att

kunna komma tillbaka till byggbranschen.

I dag går nästan 20 000 byggnadsarbetare arbetslösa. Alla

prognoser talar för att minst 30 000 av våra medlemmar kommer

att vara arbetslösa vid en senare tidpunkt. Därav kan man dra

slutsatsen, om vi skall göra några långsiktiga bedömningar, att

vi kommer att ha 15 000 byggnadsarbetare för litet när nästa

högkonjunktur kommer.

Det har talats om tidigareläggningar av infrastrukturprojekt.

Men det finns all anledning att syna denna lista med projekt som

kan tidigareläggas. Det finns faktiskt förslag på

tidigareläggningar av infrastrukturprojekt, där man

ännu inte har gjort geotekniska undersökningar. I många fall är

frågan om huvudmannaskapet olöst. Objekten är inte heller

projekterade.

Om man inte gör någonting, blir det ingen tidigareläggning.

Dessa projekt kommer då att köras i gång under nästa

högkonjunktur, som alla bedömare siar kommer att inträffa

1994/1995. Därför menar jag att man skall ge de arbetslösa

arkitekterna och konstruktörerna i uppgift att göra en

snabbprojektering, så att det verkligen blir en

tidigareläggning. Vi har ju hört att det inte saknas pengar.

Man kanske skall rätta Nils Lundgren på en punkt, även om han

har lämnat rummet. Han påstod att det inte finns några

arkitekter som jobbar med infrastrukturfrågor. Det finns

faktiskt en grupp som heter infrastrukturarkitekter. Det finns

således möjligheter att snabbprojektera för att komma i gång.

När det gäller bostadsbyggandet ser vi nu de politiska

förändringarna med avreglering. Det blir tillgång och

efterfrågan. Vi vet alla att i en lågkonjunktur upphör

rörligheten i mycket stor utsträckning. Boverkets prognoser för

nyproduktionen under 1992 och 1993 är alltför optimistiska. De

största byggherrarna i landet, HSB och Riksbyggen, gör helt

andra bedömningar av hur mycket som kommer att byggas under de

här två åren. Deras bedömningar ligger på en väsentligt lägre

nivå. Detta betyder att när vi kommer in i nästa högkonjunktur

kommer efterfrågan på bostäder att öka mycket markant. Då kommer

bostadsbristen tillbaka, eftersom vi har byggt för litet under

lågkonjunkturen.

ROT-verksamheten lär inte få del av några stimulansåtgärder.

Vi har nedslitna byggnader, t.ex. skolor och offentliga lokaler.

Vi har ett gammalt bostadsbestånd som ännu inte är genomgånget i

sin helhet. Vi har ett va-nät som måste rustas upp. Om vi

skjuter det här på kommande generationer, uppstår en

nationalekonomisk förlust av stora mått. Alla som arbetar i den

här branschen vet att om man inte tillgodoser underhållet,

kommer man förr eller senare helt enkelt att få riva ned och

bygga nytt. Det kommer att ske med va-nätet och med skolor och

andra byggnader som nu är nedslitna. Varför inte sätta in

stimulansåtgärder under lågkonjunkturen för att göra det som

behöver göras?

Jag skall göra en liten internationell utvikning. Vi kommer

att ha en utvecklingspotential i länderna runt omkring oss. Det

gäller t.ex. de baltiska staterna, Tyskland, Polen och Ryssland.

Det måste göras investeringar i t.ex. de baltiska staterna.

Det måste ske inom de närmaste åren, annars går de undergången

till mötes. Det första de kommer att behöva är en upprustning av

infrastrukturen. I ett senare skede krävs investeringar för att

bygga upp en industri, förbättra bostadsbeståndet, osv. En sådan

kompetens finns inte i dessa länder. Svenska entreprenörer och

kanske också svensk byggarbetskraft som har denna kompetens

kommer i stor utsträckning att vara med och konkurrera om de

projekt som gäller investeringar i dessa länder. När kommer

detta att bli aktuellt? Det finns mycket som talar för att det

blir under nästa högkonjunktur.

Hur gör vi arbetslösheten meningsfull? Oftast när vi talar om

arbetslösheten, talar vi om människor i siffror som om det

gällde matematik. Men det gäller faktiskt människor av kött och

blod. Om massarbetslösheten fortsätter kommer vi att få se en

social utslagning. Vad händer när arbetsmarknadsfonderna är

tömda, om regeringen inte är beredd att fylla på dem? Jo, då får

kommunerna ta det sociala ansvaret. Människorna kommer att slås

ut socialt. Jag tänker inte bara på våra medlemmar, utan på de

tjänstemän som har blivit arbetslösa -- arkitekter,

konstruktörer, arbetsledare osv. -- och som inte är mentalt

förberedda på den situationen.

Varför kan vi inte använda arbetslösheten till att höja

kompetensen i byggbranschen? Svensk byggindustri kommer i

framtiden att i större utsträckning än i dag vara beroende av

att konkurrera på den internationella marknaden. Vi måste då ha

en hög kompetens. Varför inte använda denna period då

arbetslöshet råder till att anordna utbildning inom komvux eller

i AMU:s regi som skulle höja den teoretiska kompetensen hos

byggnadsarbetare, arkitekter, konstruktörer m.fl.? Ge

byggnadsarbetarna en språkutbildning så att de blir användbara

på den internationella marknaden. Ge byggnadsarbetare,

arkitekter, arbetsledare m.fl. en kvalificerad utbildning i

planeringsteknik, logistik osv. En sådan utbildning kunde vara

gemensam för alla arbetslösa grupper i samhället.

Avslutningsvis vill jag säga att Sverige inte är färdigbyggt.

Den 18 januari demonstrerade 25 000 byggnadsarbetare tillsammans

med 7 000--8 000 från andra grupper inom byggbranschen för att

de vill ha arbete. Samtliga landshövdingar är tillskrivna eller

uppvaktade med projektlistor. Jag har här en lunta med

projektlistor från nio län, som omfattar projekt som skulle

kunna startas under år 1992/1993.

Agne Hansson (c): Hur ser arbetslöshetstalen ut och hur

utvecklar de sig nu? Vilken bedömer ni i Byggnads att

normalnivån på sysselsättningen inom byggandet är? Den frågan

har varit uppe här vid flera tillfällen. Hur snabbt bedömer ni

att arbetsmarknadsfonderna kommer att ta slut? Det är några

viktiga statistikfrågor i det här sammanhanget.

Johnny Ahlqvist (s): Vi har i Sverige ett tekniskt

avancerat byggande. Vi har en bra utbildning för de elever och

de människor som befinner sig i byggbranschen. Vad sker under

denna nedgång med de gymnasieelever som måste ha en

praktikplats för att kunna få en utbildning? Hur bedömer ni att

yrkeskompetensen kommer att bli på sikt i kåren om det blir en

nedgång i branschen? Jag ställer frågorna både till Åke Wänman

och till nästa föredragande.

Elver Jonsson (fp): Du nämnde att ROT-verksamheten inte är

föremål för stimulansåtgärder. Hur är det med den stimulans som

man möjligen skulle kunna hämta in i en förmånlig upphandling,

där det talas om 20--30 % lägre priser? Är den stimulansen

verkningsfull?

Av hävd har byggnadsarbetarna pendlat mycket, inte minst när

det har rått byggboom. Det har främst varit fråga om dags- och

veckopendlare. Kommer nedgången att förändra pendlandet? Har de

nya traktamentsbestämmelserna spelat någon roll för huruvida man

pendlar eller inte?

Åke Wänman: Vi har, Agne Hansson, fått prognoser för hur

snabbt arbetsmarknadsfonden kommer att tömmas. Nuvarande

prognoser säger att den kommer att vara tom före årsskiftet. Det

kan gå ännu snabbare om arbetslösheten fortsätter att öka.

I början av december gjorde vi en prognos över arbetslösheten

bland byggnadsarbetarna. Vår prognos kommer att stämma ganska

väl fram till maj månad, därefter vet vi inte. I maj månad

kommer vi, om inga åtgärder vidtas, att vara uppe i 30 000

arbetslösa. I dag har vi 20 000 arbetslösa. Det här går

kolossalt snabbt. Takten i januari var ungefär 500 nya

arbetslösa per vecka. Den här utvecklingen kommer att fortsätta.

Det är vår förhoppning att den stannar upp, annars är

katastrofen nära.

Om jag förstod Johnny Ahlqvists fråga rätt gällde den vad som

kommer att hända med de ungdomar som går i gymnasieskolan i dag

och som kanske inte får någon utbildningsplats när de slutar

skolan. Det är naturligtvis deprimerande, men det är så på hela

arbetsmarknaden i dag. Oavsett vilket yrke man väljer har man

ingen garanti för att man får ett jobb när man är

färdigutbildad. Johnny vet lika väl som jag vilket arbete vi

lägger ned tillsammans med vår motpart för att kunna placera

alla lärlingar.

Jag tror emellertid inte att det är realistiskt att vidta

drastiska åtgärder och skära ner byggutbildningen. I dag är det

endast en fjärdedel av byggnadsarbetarna som håller ihop fram

till den ordinarie pensionsåldern. Vi har mycket hög avtappning

i den övre delen på grund av förslitningsskador och liknande.

Skär vi för hårt i utbildningen, kommer vi på sikt att få en

helt orealistisk ålderssammansättning av byggnadsarbetarekåren.

Elver Jonsson frågade om priserna på ROT-verksamheten. Om man

använder lågkonjunkturen för att vidta sådana åtgärder blir

priset lägre än under en högkonjunktur.

Byggnadsarbetarna har alltid varit rörliga och pendlat, och de

får acceptera att det är ett rörligt jobb. I en lågkonjunktur

sänks naturligtvis kostnaderna för byggarbetsgivarna eftersom

arbetsgivarna måste se till att verksamheten går ihop.

Arbetsgivaren måste undvika att rekrytera arbetskraft som har

lång resväg för att hålla nere den typen av kostnader.

Det finns i dag ingen undersökning som visar vad som har hänt

under det senaste halvåret. Jag vågar därför inte ha någon

bestämd uppfattning. När lågkonjunkturen började och

arbetslösheten ökade i byggbranschen, märkte vi att de

byggnadsarbetare som jobbade i Stockholm med hemort i Mälardalen

var de första som blev arbetslösa. De åkte hem till sin

hemkommun och hamnade i arbetslöshetskön. Det visar att

pendlandet måste ha minskat.

Lennart Nilsson (s): Min fråga hänger ihop med det som

Johnny Ahlqvist var inne på. Om de ungdomar som går ut gymnasiet

inte får någon praktikplats, innebär det att de helt försvinner

från branschen? Kommer kompetensen därigenom att bli sämre i

framtiden?

Georg Andersson (s): Du var bekymrad över trögheten i

planeringen när det gäller infrastruktursatsningarna. Du visade

även projektkataloger och inventeringar som dina medlemmar har

gjort i ett antal län. Vad finns det för konkreta projekt med

infrastruktursatsningar i dessa kataloger? Du sade att dessa

projekt skulle kunna köras i gång ganska snart under innevarande

år.

Richard Ulfvengren (nyd): Finns det några siffror över

vilka effekter olika projekt skulle få i form av

arbetstillfällen i förhållande till erforderliga investeringar?

Min fråga gäller även multiplikatoreffekter i andra branscher.

Har ni sådana siffror att ni kan göra en lista över de projekt

som skulle vara mest fördelaktiga? Jag riktar mig även till Mats

Siggelin.

Charlotte Cederschiöld (m): Vi är alla ense om att läget

är både allvarligt och bekymmersamt. Hur ser ni på att kåren är

överdimensionerad? Håkan Strömberg, socialdemokrat, sade i går i

kammaren att Byggnadsarbetareförbundet har hävdat att kåren

måste minska. Vi har också hört att Göte Bernhardsson och Nils

Lundgren har hävdat det. Nils Lundgren nämnde siffran 25 %. Är

du av samma åsikt? Eller menar du -- så som man också skulle

kunna uppfatta ditt anförande -- att vi skall bygga på lager?

Skall vi bygga bostäder, som får stå tomma, och reparera med

subventioner av skattemedel, med de effekter det kommer att få

på samhällsekonomin i form av budgetunderskott och höjda räntor?

Är ni nöjda med de regler som säger att den sist anställde får

gå först, dvs. reglerna om tillsvidareanställning? De medför att

ni blir av med de unga i branschen.

Bengt-Ola Ryttar (s): Jag skulle vilja höra Åkes

synpunkter på att man har splittrat upp det gamla

bostadsdepartementet och fördelat ansvaret för dessa frågor på

sju eller t.o.m. åtta olika departement. Kan man över huvud

taget hantera situationen med alla de problem som nu finns? Det

är kanske mot den bakgrunden som diskussionen om en kommission

för att lösa detta har dykt upp. Regeringen borde ha en

organisation som medger att man kan lösa problem av den här

typen.

Kent Olsson (m): Traktamentskostnaderna och andra

kostnader har minskat, och vi har inte längre en byggboom. Vad

skulle en minskning av kostnaderna med 15--20 % kunna ge i ökat

byggande?

Hur mycket beräknar man att de olika normerna som vi har i dag

kostar? Hur mycket tror du egentligen att man skulle kunna

minska byggnadsarbetarekåren? Byggbranschen är en

höglönebransch, och när konjunkturen vänder bör vi således kunna

få över folk till byggbranschen igen.

Åke Wänman: Historiskt har det alltid varit obalans mellan

sysselsättning och utbildning. Ungdomar påverkas att lära sig

ett yrke som de tycker är intressant och inom vilket de vet att

de kan få ett jobb. Byggbranschen har därför kanske varit

intressant under högkonjunkturen, då många ungdomar har valt den

branschen. När de har gått igenom sin utbildning kanske de

lämnar gymnasieskolan då samhället befinner sig i en

lågkonjunktur. Det är en naturlag som det inte går att göra så

mycket åt.

Vi är återigen tillbaka vid frågan, om Sverige är färdigbyggt.

Det kommer alltid att behövas byggnadsarbetare. Jag vågar påstå

-- vilket också är svaret på frågorna om dimensioneringen av

kåren -- att historiskt sett har investeringsvolymen i

byggnadsindustrin varit ungefär 140 miljarder kronor i 1990 års

prisnivå. Under en byggboom skenar det i väg. Det kommer att

vara ungefär så även i framtiden. Svaret på frågan är att vi har

15 000 byggnadsarbetare för mycket. Det är de som tillkom under

byggboomen. De är inte heller utbildade för branschen. De har

rekryterats bakvägen i en bristsituation. De kommer aldrig

tillbaka. Det hela kommer därför att anpassa sig självt.

Om denna djupdykning fortsätter kommer emellertid en stor del

av byggnadsarbetarkåren som vi behöver i framtiden att bli

långvarigt arbetslös, med de konsekvenser detta kan få. Det är

detta jag vill understryka och påpeka.

Georg Anderssons fråga gällde den inventering av projekt som

har gjorts ute i länen. Det rör sig naturligtvis om en mix av

olika typer av projekt. Det finns också inslag av

infrastrukturprojekt för vägar m.m. Det är naturligtvis svårt

att svara på om projekteringen är klar i varje enskilt projekt.

Det måste dock vara en gemensam angelägenhet att se till att det

inte blir så att tidigareläggningar av projekt inte kan

genomföras på grund av att man förbiser projekteringsstadiet och

inte sätter in resurser. Det finns i dag god tillgång av de

yrkeskårer som jobbar med sådana frågor -- arkitekter och

konstruktörer. Det borde därför vara möjligt att skynda på

projekteringen. Många av projekten skulle kunna startas, men det

finns alltid bromsklossar på vägen. Det kan t.ex. gälla att man

inte har löst finansieringsfrågan. Vi måste anstränga oss för

att hjälpas åt med att få bort bromsklossarna så att vi får i

gång ett normalt byggande igen.

Sedan till frågan om överdimensioneringen och om byggande av

bostäder som får stå tomma. Jag pekade på att de prognoser som i

dag finns för nyproduktion av bostäder ligger för högt. Det

kommer inte att byggas i den omfattning som boverket bedömer att

det skall byggas. Lågkonjunkturen bör utnyttjas till en

upprustning av bostäder, skolor, offentliga lokaler osv.

Investeringskostnaderna blir då lägre, vi får bort en del av

arbetslösheten och staten behöver inte betala ut ersättning från

arbetslöshetskassan. Detta bör också göras för att undvika att

vi får en ny byggboom i mitten av 90-talet när alla de angelägna

åtgärderna skall vidtas samtidigt. Då ökar byggkostnaderna, vi

får en överhettning och det blir brist på byggnadsarbetare. Vi

får en upprepning av utvecklingen i slutet av 80-talet.

Svaret på frågan om anställningstryggheten är enkelt. Vi har

en anställningsskyddslag som syftar till att ge alla en

anställningstrygghet. I en bristsituation skall vi medverka till

att de grupper som har svårast att komma ut på arbetsmarknaden

skall ha chans till en tryggare anställning. Den som är äldre

och har längre anställningsstid har därför säkrare

anställningstrygghet. Alternativet skulle vara att överlåta till

arbetsgivaren att bestämma vem som skall gå. Då är vi tillbaka i

det gamla systemet, där de som är minst attraktiva på marknaden

blir utslagna. I den förra lågkonjunkturen, när vi hade det

gamla systemet med objektsanställningar, slogs 3 000

byggnadsarbetare ut. De kom över huvud taget inte tillbaka på

arbetsmarknaden, inte ens i andra branscher. Det var ingen som

efterfrågade dem. De blev utslagna, och samhället fick ta hand

om dem.

När det sedan gäller Bengt-Ola Ryttars fråga om att man

splittrar departementen förstår jag varför man har gjort det.

Det är en följd av att man inte skall bedriva någon

bostadspolitik. Det har ju den här regeringen bestämt sig för

att inte göra. Då kan man ju inte ha något bostadsdepartement

heller. Det är självklart i överensstämmelse med den ideologiska

förklaring man har lämnat. Då sprider man ut de här frågorna på

olika departement i stället. Skall vi i framtiden någon gång

återkomma till en bostadspolitik måste det finnas ett

bostadsdepartement. Dessa frågor följs åt.

Jag har egentligen inte något underlag för att kunna ge en

bild av detta med minskade kostnader beroende på kortare resor

och lägre traktamente. Jag vet inte om Mats Siggelin har ett

bättre grepp om den frågan. Det går inte att precisera i siffror

eller procent, eftersom vi inte har det underlaget. Jag hänvisar

till vad jag sade tidigare.

När det gäller frågan om normerna överlåter jag till Mats

Siggelin att ha synpunkter om hur det påverkar byggandet osv.

Detta med att minska kåren har jag berört i ett antal inlägg.

Jag återupprepar bara att vi är 15000 byggnadsarbetare för

många. Det är alltså sådana som egentligen inte är

byggnadsarbetare därför att de saknar yrkesutbildning.

Mats Siggelin: Byggentreprenörerna är den enskilda

byggindustrins bransch- och arbetsgivarorganisation. Vi har

ungefär 2500 medlemsföretag som har 90000 anställda och

bygger för ungefär 90 miljarder. Jag har två bisittare med mig

från den bistra verkligheten. Det är verkställande direktören i

Siab Jan Jeppsson och den tekniska direktören i Skanska Bert

Lilja. Det är förresten Bert som skall efterträda mig så

småningom.

Byggarna kommer ju alltid in sist, och även i ett tidsschema

som det här kommer vi in sist och skall litet grand ta stötarna

av missar i tidigare planeringar.

Det har sagts mycket här, och det jag kommer att säga är

kanske inte att slå in öppna dörrar, men på något sätt att

upprepa en del. Jag har några bilder med mig som jag tänkte

visa.

Bild 15

Den kurvan har jag egentligen efterlyst hela tiden här

eftersom det är den vi har talat om. Hur har byggandet sett ut

från 1950 och framåt. Detta gäller fast penningvärde. Det är

1990 års penningvärde. Det står tyvärr inte. Det som alla

vittnat om är ju att byggverksamheten gick upp mycket kraftigt

1986. År 1990 hade vi en topp, och nu är vi på väg ner. Vi står

precis i början av den här nerfärden. Vår bedömning är att vi

kommer att hamna här om några år. Den stämmer med vad ganska

många har vittnat om tidigare i dag. I slutet av 1990-talet

kommer vi att vara på ungefär samma nivå som vi var i början av

80-talet och under stora delar av 70-talet. Vi tror att det är

en ganska rimlig nivå, men det är också en ganska kraftig

nedgång. Det är en anpassning på närmare 20%.

Den här kurvan visar det totala byggandet, men det finns

mycket stora skillnader mellan dem som arbetar med ombyggnad,

med ROT-verksamheten som det heter, och dem som arbetar inom

nybyggnadssektorn. De som arbetar inom nybyggnadssektorn har ett

mycket tuffare program framför sig.

Bild 16

Vilka är det nu som arbetar i branschen? Vi är faktiskt

ungefär 600000, när man räknar på det sätt som jag har gjort

här. Det är 10000 arkitekter och konsulter. Arkitekterna är

5000 ungefär, och de räknar med en arbetslöshet på hälften

ganska snart. Det är de som ligger först i spåret. Det de inte

ritar i dag kan vi inte bygga om ett år. Hela den här processen

tar ungefär ett år. De är på något sätt nycklarna som håller det

i gång.

Vi talar om att ungefär 300000 är direkt sysselsatta. Det är

alltså byggnadsarbetare, målare, elektriker, maskinförare,

arbetsledare och tjänstemän. Men dessa 300000 sätter också

snurr på ytterligare 300000. Det är byggmatrialindustrin,

transporter, stat och kommun, bank och finans- och

fastighetsskötsel. Det finns alltså ungefär 600000 personer i

denna sektor. Den här nedgången från den höga nivån 1990 till en

anpassning litet längre fram i tiden kommer att drabba, har vi

räknat ut, ungefär 100000 av dessa 600000. Överslagsmässigt

är det 60000 av de direkt sysselsatta och 40000 av de

indirekt sysselsatta som kommer att drabbas. Dessa siffror är

osäkra. Jag fruktar att de är i underkant. Detta gäller alltså

själva anpassningen till en lägre byggnivå.

Sedan kommer den här extra svackan som vi såg på den bild jag

visade tidigare. Vi bedömer att den skall komma 1993--1994. Den

kommer att innebära att byggföretagen får friställa ytterligare

arbetskraft och maskiner. Man tappar helt enkelt kompetens och

resurser, som många andra har vittnat om i dag. Det är en ganska

trög process att dra ner på det här sättet, eftersom vi har

tillsvidareanställning inom byggbranscen, precis som Åke Wänman

var inne på. När marknaden sedan åter repar sig och efterfrågan

ökar måste företagen på nytt skaffa sig dessa resurser. Det

gäller människor, maskiner och att skaffa sig kompetens. Då är

vi inne i samma cirkus som i slutet av 80-talet, precis som

många har sagt här tidigare. Vi får en överhettad marknad med

kostnadsökningar.

Det är därför vi är angelägna om att anpassningen till den

lägre nivå, som är helt nödvändig, måste ske lugnt och sansat

och under ordnade former. Det finns nämligen ett annat hot mot

byggföretagen och deras anställda. Det har inte kommit fram här

i dag. Det är byggföretagens begynnande dåliga ekonomi.

Vi läser varje dag i tidningarna hur oroligt det är på

fastighetsmarknaden. De flesta av våra byggföretag äger

fastigheter som i dag i många fall är en kvarnsten om halsen och

som hotar att dra ner byggnadsrörelsen i djupet. Här spelar den

höga fastighetsskatten -- 3,5% på kommersiella fastigheter --

en mycket stor roll. När fastighetsskatten i vissa fall, som i

Stockholm, är mellan 600 och 800 kr./m2, vilket motsvarar

nästan 30% av hyran, är det en omöjlig sits att äga

fastigheter. Det handlar inte om att bygga nya kontorsbyggnader,

utan om att rädda de befintliga. Skatten måste sänkas så att det

blir möjligt att äga fastigheter igen. På det sättet kan

byggföretagens ekonomi förbättras och företagen leva vidare. Det

blir mycket tufft i alla fall.

Det är mycket låga anbudspriser ute på marknaden nu. I detta

sammanhang vill jag också hålla med några som tidigare har

klagat över att kreditförsörjningen inte fungerar. Vi har

bekymmer i dag, och vi måste få någon form av kreditgarantier.

Vad föreslår vi nu att vi skall göra åt allt detta?

Bild 17

Det blir väl något av en repetition av vad som sagts här på

förmiddagen. När det gäller fastighetsägandet bör man sänka

fastighetsskatten och se till att man får kreditgarantier så att

det är möjligt att ägna sig åt fastighetsförvaltning igen.

Bostadsbyggandet måste fortsätta och det skall självfallet

vara ett behovsanpassat nybyggande. Det skall ske på orter där

det finns behov och det skall vara de typer av bostäder som

efterfrågas. Här måste vi skingra oklarheterna om

finansieringen. Det finns tyvärr en oklarhet som gör att man

inte riktigt törs sätta pennan på papperet för att börja skissa

på de nya byggnaderna.

Infrastrukturen har ju diskuterats mycket här. Det är tyvärr

ofta fokuserat till de stora glamorösa projekten. Det gäller de

stora broarna och järnvägarna, men de projekten är mycket svåra

att få i gång. Därför måste vi starta upp de många små objekten.

Tyvärr har många av de projekt som finns i stat och kommun inte

finansieringen klar. Därför måste man måhända plocka pengar från

de stora projekten där finansiering finns, men tyvärr har man

inte kommit i gång med detta.

Jag skall tala på ett annat ställe i eftermiddag och då tänkte

jag visa den här bilden som illustrerar en av dessa fina

satsningar, nämligen Sunningesundsbron på vägen mellan

Ljungskile och Torp. Vi ser att upphandling, konsulter,

arbetsplan, utställning, prövning, anbudshandling, anbudsräkning

osv. drar i väg ända fram till någonstans i slutet av 1994. Den

här kurvan som går ner här är precis den svacka som jag hade med

i mitt första diagram. Det betyder att de här stora

arbetskrävande satsningarna inte kommer förrän vi är på väg ur

svackan igen.

Bild 18

Tidigarelägg de stora satsningarna! Det går att projektera och

bygga samtidigt. Vi kommer ihåg Tjörnbron, och ni vet hur man

byggde Globen. Det går att snabba på den här processen.

Jag är talesman för den enskilda byggindustrin och är

naturligtvis mycket mån om att det är en konkurrens på lika

villkor. Jag menar att vi måste få vara med när vägverket och

kommunala gatukontor räknar på jobb. Det skall vara en

konkurrens på lika villkor. Vi ser tyvärr en tendens, och den är

ganska naturlig, att det i dag är den enskilda industrin som får

ta friställningarna i högre grad än de andra.

Det är många som har talat om ROT-verksamheten här. Här gäller

det att öka takten på ombyggnaden av bostäder. Jag gjorde den

här bilden i går innan jag visste om Gösta Blüchers höga

siffror. Men det gäller också att få fram dem till verkliga

reella projekt. Det är vanliga skolor, sjukhus och offentliga

lokaler, gator, vägar, broar, VA osv. Det står på vår önskelista

att man skall starta upp detta. Men det är klart att man inte

kan ge sig på allt detta på en gång. Därför är det viktigt att

vi prioriterar detta att sänka fastighetsskatten på de

kommersiella fastigheterna, skingra oklarheterna om

bostadsfinansieringen och påskynda infrastruktur och

ROT-verksamhet.

Agne Hansson (c): Då är ordet fritt för frågor.

Georg Andersson (s): Jag biter mig fast vid detta med

infrastruktursatsningarna. Det var intressant att få veta att

Sunningesundsbron nu är ett projekt om vilket vi inte har fattat

beslut. Men det belyser ju problemet.

Jag vill ta upp ett påstående som ni gör i en broschyr vi fick

häromdagen. Där säger ni att hittills har endast 800 miljoner av

den extra infrastruktursatsningen betalats ut, vilket är ett

mått på den verkliga aktiviteten, och ytterligare förseningar

förutses. Sedan säger ni att banverket och vägverket har fått i

uppdrag att ompröva utformningen av olika projekt i syfte att

sänka kostnaden med 20 -- 30%. Källor inom regeringskansliet

uppger att den främsta avsikten är att utnyttja byggkrisen för

att pruta.

Ni pekar då på problemet att en del av era företags existens

kommer att äventyras. Jag skulle gärna vilja ha en kommentar

till dels uppgifterna om att regeringskansliet bett banverket

och vägverket om omprövningar som leder till förseningar, dels

till vilka effekterna av den här hårda kostnadspressen blir på

lång sikt.

Lennart Nilsson (s): Det gläder naturligtvis en

Uddevallabo att du tar upp Sunningeleden. Jag tänkte bara

konkret fråga: Om man nu satte i gång det här på alla fronter,

hur snabbt skulle man kunna tidigarelägga det här jämfört med

den plan som du hade? Hur snabbt skulle det kunna gå?

Knut Billing (m): Jag har hört att flera byggföretag

klagar på att man befarar att en stor del av dessa

infrastrukturinvesteringar inte kommer att komma dem till godo.

Ligger det någonting i den farhågan, dvs. att dessa projekt i

stor utsträckning kommer att gå i egen regi?

Vi hörde nu att byggkostnaderna går ner. Hur långt ner tror du

att vi kommer att komma inom ett år, dvs. hur mycket ytterligare

kan vi pressa er byggare när det gäller att sänka priserna?

Rune Evensson (s): På den prioriteringslista du lade fram

med din sista overheadbild fanns detta med osäkerheten när det

gäller bostadsfinansieringen med. Hur mycket tror du att denna

osäkerhet om finansieringen påverkar igångsättandet av nya

lägenheter?

Sedan vill jag också fråga hur du ser på möjligheterna att ta

hand om alla de lärlingar som kommer ut i år och få in dem i

branschen.

Mats Siggelin: När det gäller regeringskansliryktena

kommer de ur propositionen. Där läser vi att man skall försöka

omförhandla och omarbeta framför allt vissa projekt för att

skaffa sig pengar, jag tror att man där säger 20 à 30%, för

att man skall ha till underhåll. Man kan tro att man har

uppfattningen att det går att pruta 20--30% på samma projekt.

Det finns ju inga möjligheter att det skall gå. Vi reagerar emot

själva omarbetningen, den tar tid. Den kommer att försena det

här ytterligare. Det är därför vi säger att det går att bygga

och projektera hand i hand. Det är ett sätt att snabba på detta.

När det sedan gäller kostnadspressen är det i dag en

fullständig cirkus på anbudsgivningen i byggföretagen. Man har

tyvärr inte hunnit att anpassa kostymen till

sysselsättningsläget, utan man prutar på priserna för att skaffa

sig sysselsättning. Där är vi inne i en mycket farlig dans nu.

En del av de bokslut som strax kommer från företagen visar på

dåliga resultat på fastighetssidan. Nästa år och året därefter

kommer det att visa mycket dåliga entreprenadresultat. Det är

detta vi menar när vi säger att man måste vara försiktig med sin

anbudsgivning i dag. Man får inte pressa byggföretagen för hårt

här.

Hur snabbt man kan komma i gång med Sunningeleden kan jag inte

svara på. Jag vet att man jobbar med en alternativ plan inom

vägverket för att kunna tidigarelägga den. Jag har inte klart

för mig hur det är med marklösen osv. Om finansieringen inte är

klar heller förlängs ju processen ytterligare. Jag tog

Sunningeleden som ett exempel.

Jag talade litet grand om detta att vi är rädda för att inte

få vår beskärda del av jobben, utan att de hamnar hos vägverket,

gatukontor osv. innan Knut Billing kom in här. Det är därför vi

har önskat att få konkurrera på lika villkor.

Sedan frågar du hur långt vi kan sänka våra priser inom ett

år. Det påstås ju att det är en prissänkning på gång med i

storleksordningen 10--15%. Nu är det mycket svårt att prata

priser eftersom det aldrig är samma produkter man har, utan det

varierar. Jag kan inte säga om det är en råprutning dessa

10--15% eller om det är en rejäl omarbetning av projekten. Jag

tror inte att man kan komma så där väldigt mycket längre. Är det

någon som är utsatt för de här omvandlingstrycket, modeordet i

Sverige i dag, så är det byggbranschen. Men vi behöver signaler

så att vi kvicknar till igen.

Det är ett bekymmer med alla lärlingarna. Det är ett mycket

stort bekymmer, och Åke Wänman var inne på det. Efter mycket

moget övervägande har vi valt här att inte variera intagningen

av elever till skolorna alltför mycket, utan ligga ganska

konstant. Det betyder att vi just nu får det mycket bekymmersamt

att placera lärlingarna. Vi har kommit överens om att vi skall

försöka skydda dem så mycket det går och skaffa dem jobb på de

byggen där de är elever. Men när man är tvungen att dra ner, är

det precis som någon sade, att trygghetslagarna gäller, även om

vi har både avtal och förhandlingar på gång med Byggnads om att

anpassa dessa till företagens struktur och till att det finns

produktiva enheter kvar.

Bengt-Ola Ryttar (s): Jag konstaterar att branschens

företrädare här i dag är väldigt överens om hur man skall

hantera den här byggkrisen. Det är bara på en punkt, och den är

kanske egentligen perifer med tanke på dagens överläggningar,

som man skiljer sig. Den här enigheten borde statsmakterna ta

fasta på.

Sedan vill jag ställa samma fråga till Mats Siggelin som till

Åke Wänman angående regeringens struktur. Vad anser du om den?

Är det bra för byggbranschen att man har gjort den här

förändringen av departementsstrukturen?

Johnny Ahlqvist (s): Jag vill återvända till problemet med

lärlingarna. Du sade själv att det var ett problem. Vi

socialdemokrater har ju sagt att man skall ha en treårig

gymnasieutbildning, men den blev ju bara tvåårig fick vi höra

när budgetpropositionen lades fram. Vad är din uppfattning i

denna fråga? Om vi hade haft en treårig gymnasieutbildning hade

vi kanske haft större möjligheter att placera ut folk under en

längre tid.

Den andra frågan, där jag tror att du är överens med Åke

Wänman, gäller detta med kompetensutvecklingen. Jag tror att den

är oerhört viktig. Vilka möjligheter ser du att genomföra den

kompetensutvecklingen nu när man mer eller mindre avrustar hela

vuxenutbildningen i budgetförslaget?

Elver Jonsson (fp): Vi har ju talat om prisbilden, och du

har gett en hel del svar. Jag har en delfråga i det

sammanhanget. Vad ser du förmöjligheter att genom

rationalisering, utveckling och kanske ny teknik få en mer

gynnsam prisbild i framtiden?

Det har ju antytts här att det finns en tröghet och t.o.m.

ointresse i byråkrati och administration i kommuner att snabba

på nu. Har ni någon form av marknadsföring och litet grand av

veckans erbjudande i seriös mening?

Richard Ulfvengren (nyd): Det gäller samma fråga som

förut, nämligen rangordningen av projekt i förhållande till

direkta arbetstillfällen, till investeringar och till

multiplikatoreffekten i investeringar och den tid som sträcker

sig från ett finansiellt beslut till att det blir

arbetstillfällen. Finns bra sådan information att få?

Mona Sahlin (s): Du sade att den här anpassningen neråt

måste ske sansat och under ordnade former. Var det ett uttryck

för att du tycker att det som sker nu är raka motsatsen?

Mats Siggelin: När det gäller detta med departementen

måste jag erkänna att vi blev mycket omtumlade när det här vana

spåret till bostadsdepartementet plötsligt försvann. Vi har ju

tidigare t.o.m. pläderat för att man borde ha ett

byggdepartement där man skulle samla alla dessa frågor. Vi

håller på att tänka om här, men vi är fortfarande förvillade. Vi

får väl anpassa oss till den nya situationen. Det var

behändigare förut att gå på ett ställe och tala för hela

branschen.

När det gäller lärlingarna har vi också förespråkat en treårig

gymnasieutbildning. Inte enbart för att man skall hålla dem

borta från arbetsmarknaden ett år till, utan för att de

verkligen skall lära sig ännu mer. Vi tycker att det är synd att

man föreslår en tvåårig utbildning i stället och inte nappar på

den treåriga. Vi har stött den.

Vi har ju en käpphäst när det gäller prisbilden och

rationaliseringar. Släpp in byggarna tidigt, då går det att få

billiga priser. Den här byggutmaningen som Ulf Lönnqvist har

startat visar att det går att få mycket billiga priser, billiga

hyror helt enkelt.

När det gäller marknadsföring, veckans erbjudande, dammsug

marknaden, rangordna projekt osv. har vi en mycket fin

organisation både vi på byggarbetsgivarsidan och på Byggnads

genom att vi har våra byggmästarföreningar och våra lokala

avdelningar. De hjälps åt väldigt mycket med att kartlägga

marknaden och att dammsuga. Vi behöver inte annonsera veckans

erbjudande. Byggherrarna känner ungefär när man skall beställa.

Vi tycker måhända att man litet mer skulle ta till vara det

erbjudande som finns på marknaden just nu. Det är billigt att

bygga.

Till Mona Sahlin vill jag säga: När man står precis vid den

här branten och tittar ner i det djup som skall komma, då vädjar

man verkligen om sansade former. Jag är litet orolig här, och

det gäller framför de oklarheter om bl.a. finansieringsformerna

som finns. Det gör att vi känner oss mycket osäkra. Vi behöver

tydliga signaler på det området framöver. När det gäller

fastighetsskatten måste vi få signaler om att det går att äga en

kommersiell fastighet. Det skall inte behöva stupa på att

fastighetsskatten är för hög.

Agne Hansson (c): Jag skulle också vilja skicka med en

fråga som jag tycker är väsentlig för sysselsättningen i vårt

land. Hur bedömer du möjligheterna att ganska snabbt framöver få

internationella engagemang för byggbranschen? Jag tänker då på

t.ex. Baltikum och våra byggföretag där. Det gäller inte minst

STORA som jobbar mycket utomlands. Hur bedömer du det?

Max Montalvo (nyd): Jag har hört många bra åsikter om hur

man skall gå till väga på olika plan. Men man har talat mindre

om hur man skall snabba upp det här. Jag har sett i pressen att

Curt Nicolin har talat om treskift i byggandet av

infrastrukturen. Skulle man inte kunna använda treskift också i

förberedelserna av sådana projekt? Då skulle man kunna få

någonting gjort. Det är väl egentligen det primära. Hur ser du

på det?

Göte Bernhardsson: Den här frågan om utbildning är

någonting som vi bedömer mycket nära tillsammans med parterna.

Det vill jag gärna säga också. Det är ju ett av de områden på

arbetsmarknaden där parterna tar ett föredömligt ansvar för

utbildningen och dem de utbildar genom lärlingssystemet osv. Man

samråder ofta. Vi har samma erfarenheter som redovisats

tidigare. Jag var själv länsarbetsdirektör på den tiden.

Jag var ganska tveksam när direktiven att dra ned

byggutbildningen kom ut. Man skall inte alltid genomföra alla

centrala direktiv. Vi försökte dämpa det hela och det visade sig

vara ganska klokt. Om man talar om utbildning och rekrytering

måste man ha ett ganska långsiktigt perspektiv. Därför är det

mycket viktigt vad riksdag och regering ger för signaler om var

byggandet skall finnas. Då går det inte att plötsligt ta bort

utbildningen under några år för att sedan starta upp den igen.

Då får man våldsamma effekter. Man måste alltså vara ganska mjuk

i rörelserna när man förändrar ungdomsrekryteringen.

Det är klart att vi utan vidare kan gå ut och stoppa

byggutbildningen med hjälp av skolan osv. Mycket kommer att ske

oss förutan. Men problemet är att vi inte har några alternativ

att erbjuda i dag. Vi vet ju, som redovisats tidigare, att det

redan i dag finns 60000 arbetslösa ungdomar och 40000 i

åtgärder. Ur den synpunkten finns det kortsiktigt inte mycket

att lämna som alternativ.

Mats Siggelin: Jag vill först ta upp treskiftssfrågan. Jag

tycker att det är ganska bra. Det har framförts att vi skulle

bygga i tre skift, men vi måste komma ihåg att det inte går att

bygga dygnet runt i en tätort. Det går att bygga dygnet runt

exempelvis i en tunnel, men inte i tätorter. Men det är lika

viktigt att föreslå att man skall projektera, fatta beslut och

ställa ut planer och allt som ingår i den demokratiska processen

i tre skift för att vi skulle hinna med.

Agne Hansson tog upp en väldigt intressant sak, nämligen vad

byggbranschen skulle kunna göra utomlands. Vi har faktiskt här

en som arbetar med den frågan, Jan Jeppsson. Den här frågan är

inte så enkel som det låter, för det saknas pengar.

Jan Jeppsson: Jag kan säga att jag den senaste tiden ägnat

mig åt östra Tyskland. Där kan man se att det går att mycket

snabbt få i gång infrastrukturprojekt. Där kör man nu för fullt.

Vi har hållit på ett år, och det finns en mängd stora

infrastrukturprojekt i gång.

När vi började i Tyskland efter murens fall trodde vi att det

skulle vara omöjligt -- vi har ju byggt där med svensk

byggarbetskraft i 20--25 år -- att nu i arbetslöshetens tecken

få dit svenska byggnadsarbetare. Vi börjar nu tro att det blir

möjligt. Där saknas nämligen byggnadsarbetare. Vi börjar planera

för att ta över svenska byggnadsarbetare dit.

När det gäller investeringarna i framför allt S:t Petersburg

och baltstaterna tror vi -- vi har byggt en del där de senaste

åren -- att det mer eller mindre är stopp där. Man har helt

enkelt inte pengar, och man är osäker på situationen. Nu satsas

nästan ingenting. Där är det precis så som Åke Wähman sade, att

satsningarna troligtvis kommer i gång 1994--95 när vi

förhoppningsvis har en högkonjunktur här igen.

Jag måste komplettera en sak beträffande det här med

fastighetsskatten. Vi blir visserligen fastighetsägare, men det

viktigaste för oss är att vi är s.k. developers. Vi håller på

att bygga en del fastigheter som vi har för avsikt att sälja. Nu

har vi fått en ny lag som drabbar byggbranschen. Vi klarar inte

räntabiliteten. Det är ingen som är intresserad av att investera

i fastigheter med denna ränta och med denna fastighetsskatt, en

fastighetsskatt som är satt då värdena var dubbelt så höga och

fastigheterna uthyrda. Det är helt omöjligt. Det är oerhört

viktigt att fastighetsmarknaden kommer i gång igen så att de som

har råd att investera -- försäkringsbolag, utlänningar och

utlandssvenskar -- investerar igen, så att vi får rullning på

vårt fastighetsbestånd, får råd att hyra byggnadsarbetskraft och

köra vidare.

Vi som representerar ett av Sveriges största byggföretag har

planerat att i år dra ner styrkan med 17 % på tjänstemannasidan.

Vi tar bort utvecklingsresurserna. Det är precis vad som sker i

alla byggföretag nu. Man måste dra ner oerhört drastiskt.

Agne Hansson (c): Det har kommit fram mycket intressant

under utfrågningen. Vi har fått in många synpunkter som har

visat att det här inte är en alldeles enkel matematik. Jag skall

naturligtvis inte försöka göra någon sammanfattning av vad som

har sagts, men låt oss konstatera att det råder delade meningar

om hur stor nybyggnadsverksamheten skall vara på bostadssidan

under de närmaste åren -- från ingenting till ungefär 40 000

lägenheter om året. Inte helt entydigt har det framgått att man

tycker att vi skall satsa ännu mer på ombyggnadsverksamhet i

hela vårt fastighetsbestånd, inte minst när det gäller

bostadssidan. När det gäller äldreboendet finns det också stora

behov att beakta. Infrastrukturåtgärder har diskuterats.

Ett genomgående tema har varit att man är orolig för att

projekten inte kommer i gång i tid beroende på olika

omständigheter, som har gjort att vi inte fått fram beslut och

att stora projekt, som är de allra viktigaste, inte kommit i

gång, utan vi har fått en mängd små projekt. Det har också

uttryckts oro för att finansieringsfrågan inte är klar. Det är

en central fråga.

Nu kommer bostadsutskottet och arbetsmarknadsutskottet att ta

till sig dessa synpunkter i det beredningsarbete som återstår

och som skall påbörjas under våren. Dels ligger det

regeringsförslag i budgetpropositionen, dels ligger det förslag

i motioner från enskilda ledamöter. Vi skall naturligtvis väga

in allt detta inför beslutet i riksdagen.

Jag vill sluta med att tacka alla som har medverkat, alla

frågande och övriga som har intresserat sig för denna

utfrågning.

Underbilaga

Bild 1

Underbilaga

Bild 2

Underbilaga

Bild 3

Underbilaga

Bild 4

Underbilaga

Bild 5

Underbilaga

Bild 6

Underbilaga

Bild 7

Underbilaga

Bild 8 A

Bild 8 B

Bild 8 C

Underbilaga

Bild 9 A

Bild 9 B

Underbilaga

Bild 10 A

Bild 10 B

Underbilaga

Bild 11

Underbilaga

Bild 12

Underbilaga

Bild 13

Underbilaga

Bild 14

Underbilaga

Bild 15

Underbilaga

Bild 16

Underbilaga

Bild 17

Underbilaga

Bild 18

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 2

Skrivelser m.m. 8

Statistiska uppgifter om bostadsförsörjningen m.m. 8

Bostadsbeståndet 8

Bostadsproduktionen 10

Nyproduktionen 10

Ombyggnadsverksamheten 12

Byggnadskostnader 13

Bostadsmarknadsläget 16

Boendekostnaderna 17

Byggsysselsättningen 18

Utskottet 19

Inledning 19

Bostadspolitikens inriktning och utformning m.m. 20

Bostadspolitikens allmänna utformning 20

Bostadsfinansieringens långsiktiga utformning 22

Bostadsfinansieringens utformning under år 1992 23

Allmännyttiga bostadsföretag 24

Vissa bostadspolitiska åtgärder i övrigt 26

Förutsättningar och villkor för lån 30

Reparation, om- och tillbyggnad 33

Räntebidrag 36

Stöd för fastighetsförvärv 37

De s.k. förköpslånen 37

Stöd för fastighetsförvärv i övrigt 38

Vissa temporära bostadsstöd m.m. 39

Ungdomsbostadsstödet m.m. 39

Hyresrabatter, nybyggnadsbidrag och

kvarboendegaranti 40

Tilläggslån för vissa ombyggnadsåtgärder 41

Vissa förnyelseåtgärder m.m. 43

Investeringsbidraget för bostadsbyggande 45

Vissa myndigheter 47

Boverket 47

Länsbostadsnämnderna 47

Anslag 48

Anslag till investeringsbidrag 48

Anslag i övrigt 48

Hemställan 48

Reservationer 53

1. Det grundläggande bostadspolitiska målet (mom. 1) (s)

53

2. Det grundläggande bostadspolitiska målet (mom. 1)

(nyd) 54

3. Införande av det s.k. räntelånesystemet (mom. 2) (s)

55

4. Bostadsfinansieringens utformning efter år 1992

(mom. 3, motiveringen) (s) 56

5. Parkeringsanläggningar (mom. 4, motiveringen) (s) 56

6. De allmännyttiga bostadsföretagens roll (mom. 5) (s)

56

7. De allmännyttiga bostadsföretagens roll (mom. 5,

motiveringen) (nyd) 57

8. Slopad särställning för allmännyttiga bostadsföretag

(mom. 6, motiveringen) (s) 57

9. Slopad särställning för allmännyttiga bostadsföretag

(mom. 6) (nyd) 58

10. Bosparande inom allmännyttan (mom. 7) (s) 59

11. Brist på studentbostäder (mom. 12) (nyd) 59

12. Bostadspolitiken och de handikappade (mom. 13) (s)60

13. Byggutmaningen (mom. 14) (s) 60

14. Den internationella konkurrensen (mom. 15) (nyd) 61

15. Ägarförhållandena i SBAB (mom. 16, motiveringen) (s)

61

16. Återinförande av vissa villkor för det statliga stödet

för bostadsbyggande (mom. 18) (s) 61

17. Aktieutdelningen från allmännyttiga bostadsföretag

(mom. 21) (nyd) 62

18. Stöd till ROT-verksamheten (mom. 23) (s) 63

19. Flexibla regler för stödet till äldreboendet (mom. 26)

(s) 64

20. Bidragsunderlaget för ålderdomshem (mom. 27,

motiveringen) (s) 64

21. Begränsning av räntebidragen för ny- och ombyggnader

av bostäder (mom. 28) (s) 65

22. En avveckling av ungdomsbostadsstödet (mom. 32) (s)

65

23. Ungdomsboendedelegationen (mom. 33) (s) 66

24. Avveckling av kvarboendegarantierna (mom. 34) (s) 66

25. Avveckling av tilläggslångivningen (mom. 36) (s) 67

26. Beslutsramen för tilläggslån (mom. 37) (s) 68

27. Utbetalning av förnyelsebidrag (mom. 38)

(m, fp, c, kds) 68

28. Begäran om en ny bidragsform (mom. 40) (s) 69

29. En fond för tomma lägenheter (mom. 41) (s) 69

30. Investeringsbidraget (mom. 42) (s) 70

Meningsyttring av suppleant (v) 71

Bilaga: Protokoll från arbetsmarknadsutskottets och

bostadsutskottets gemensamma utfrågning den 6 februari 1992 om

byggsysselsättningen 75