Bet. 1991/92:BoU2

Bostadsutskottets betänkande

1991/92:BOU02

Plan- och bygglagen

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1991/92

BoU2

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas 18 motioner väckta under den

allmänna motionstiden år 1991 om vissa plan- och byggfrågor och

tre motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:146 om

vissa ändringar i plan- och bygglagen (1987:10), PBL.

Samtliga motioner avstyrks.

Motionerna

I betänkandet behandlas

dels de med anledning av proposition 1990/91:146 väckta

motionerna

1990/91:Bo69 av Erling Bager m.fl. (fp) vari yrkas

4. (delvis) att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en fortsatt översyn av PBL.

1990/91:Bo70 av Lars Ulander och Barbro Evermo Palmerlund (s)

vari yrkas att riksdagen beslutar att 8 kap. 30 § plan- och

bygglagen kompletteras så att även arbetstagare som utför

service vid arbetsställena har yttrande- och besvärsrätt vid

ansökningar om bygglov.

1990/91:Bo74 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:146

beslutar om ändring i plan- och bygglagen såvitt avser kraven på

bygglov vid ändrat användningsområde för byggnader i enlighet

med vad i motionen anförts,

dels de under allmänna motionstiden 1991 väckta

motionerna

1990/91:Bo244 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändringar i plan- och bygglagen,

1990/91:Bo402 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen beslutar ändra strandskyddsreglerna i

enlighet med vad i motionen föreslagits,

1990/91:Bo413 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att främja tillkomsten av koloni- och

odlingslotter,

1990/91:Bo509 av Erling Bager och Elver Jonsson (fp) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär en ändring i 22 §

förvaltningslagen och 5 kap. 25 § och 30 § PBL så att även

villaägarföreningar ges besvärsrätt över beslut i planärende.

1990/91:Bo512 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om

obligatoriska cykelplaner i kommunerna och att denna ingår i

plan- och byggnadslagstiftningen (PBL) enligt vad som anförts

i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär att boverket reviderar

anvisningarna "cykeln i stadens trafiknät" enligt vad som

anförts i motionen,

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:T206.

1990/91:Bo519 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om handikappades deltagande i

samhällsplanering och byggande.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So257.

1990/91:Bo520 av Kjell Ericsson (c) och Göthe Knutson (m) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

nuvarande strandskyddsbestämmelser så att kommunerna i sina

översikts- och detaljplaner får rätt att reglera strandskyddet.

1990/91:Bo521 av Gunhild Bolander (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att endast permanentboende medges

yttrande- och klagorätt rörande förhandsbesked och bygglov i

områden utanför stadsplanelagt område,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att sakägarbegreppet, sådant det uttrycks

i plan- och bygglagen, ges en klart avgränsad definition,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att rätten till överklagande av beslut i

byggnadsnämnd endast begränsas till förhandsbesked.

1990/91:Bo524 av Björn Ericson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att lagarna för planering och byggande på

lämpligt sätt bör kompletteras med bestämmelser som ålägger

kommunerna att anvisa mark för områden med koloniträdgårdar och

odlingslotter.

1990/91:Bo526 av Viola Claesson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen beslutar att kommunerna skall åläggas att ta fram

cykelplaner i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:T353.

1990/91:Bo529 av Marianne Jönsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om handikappades möjligheter att påverka

samhällsplaneringen,

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So283.

1990/91:Bo531 av Kjell Dahlström (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att sakägarnas rätt måste stärkas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vidgat sakägarbegrepp.

1990/91:Bo532 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen beslutar ändra plan- och bygglagen (1987:10)

så att bygglov endast skall krävas inom detaljplan i enlighet

med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

plan- och bygglagen (1987:10) beträffande sakägarbegreppet i

enlighet med vad som anförts i motionen,

8. att riksdagen beslutar ändra plan- och bygglagen (1987:10)

beträffande kommunernas informationsskyldighet gentemot

byggrättsinnehavare till gamla stads- och byggnadsplaner i

enlighet med vad som anförts i motionen,

9. att riksdagen beslutar ändra plan- och bygglagen (1987:10)

så att full ersättning till markägaren utgår vid intrång eller

rådighetsinskränkning,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av plan- och bygglagen (1987:10) vad gäller återkommande

säsongsmässig användning av ekonomibyggnader i enlighet med vad

som anförts i motionen,

11. att riksdagen beslutar ändra strandskyddsreglerna i

enlighet med vad som anförts i motionen,

1990/91:Bo537 av Bengt Silfverstrand och Jan Andersson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om rätt för organisationer att

överklaga beslut enligt plan- och bygglagen och

naturresurslagen.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Jo796.

1990/91:Bo539 av Roy Ottosson (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att jordbruk normalt skall ha företräde då

konkurrens eller konflikt om mark och utrymme kan uppträda,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

permanentbostäder inte bör byggas inom en radie på 300 meter

från ladugård eller gödselanläggning.

1990/91:Bo540 av Elisabet Franzén (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i PBL att det

öppnas möjlighet att överklaga beslut om att anta detaljplan

genom kommunalbesvär,

2. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, hos regeringen begär

skyndsamt förslag till sådan lagändring som sägs i yrkande 1.

1990/91:Bo543 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett stärkt lagskydd för grönytor i

storstadsmiljö,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder mot kontoriseringen,

1990/91:Bo545 av Göthe Knutson och Gullan Lindblad (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder, bl.a. vissa ändringar i PBL, för

att underlätta byggande av villor och fritidshus på landsbygden.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sk436.

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet motioner väckta under

den allmänna motionstiden 1991 om vissa plan- och byggfrågor och

tre motioner som väcktes med anledning av proposition

1990/91:146 Vissa ändringar i plan- och bygglagen (1987:10),

PBL.

Planeringsfrågor

Reglerna om strandskydd

I tre motioner föreslås ändringar i

strandskyddsbestämmelserna. Enligt moderata samlingspartiets

partimotion 1990/91:Bo402 yrkande 4 och motion 1990/91:Bo532 (m)

yrkande 11 bör strandskydd inte gälla generellt. Motionärerna

anser att kommunen bör ges möjlighet att i detaljplan undanta

skyddsvärda strandavsnitt från bebyggelse. Även i motion

1990/91:Bo520 (m, c) förordas en sådan ändring av

strandskyddsbestämmelser som ger kommunen rätt att reglera

strandskyddet i bl.a. detaljplan.

PBL saknar bestämmelser om strandskydd. Sådana finns i stället

i naturvårdslagen (1964:822). Reglerna avser att motverka

exploatering av för friluftslivet värdefulla stränder och

kustområden och därigenom trygga allmänhetens tillgång till

platser för bad och friluftsliv. Det nu gällande generella

strandskyddet infördes i lagstiftningen år 1975. Det innebär att

det vid havet, insjöar och vattendrag råder strandskydd intill

100 m från strandlinjen. Länsstyrelsen kan förordna att

strandskydd inte skall gälla för strandområde som uppenbarligen

saknar betydelse för bad och friluftsliv. Länsstyrelsen kan

också förordna om ett utvidgat strandskydd till längst 300 m

från strandlinje om det behövs för att tillgodose syftet med

skyddet. Om det finns särskilda skäl kan länsstyrelsen vidare

förordna att ett strandområde som avses ingå i en detaljplan

eller omfattas av områdesbestämmelser inte skall omfattas av

strandskyddet. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1

augusti 1991 bemyndigades regeringen att föreskriva om undantag

från byggnadsförbudet inom strandskyddsområde för bl.a.

komplementbyggnader till befintlig bebyggelse (1990/91:JoU30).

I anslutning till en utvärdering av PBL föreslogs att

kommunerna skulle ges rätt att vid antagande av en detaljplan

besluta om strandskyddets omfattning och meddela undantag i

särskilda fall från strandskyddsbestämmelserna. Regeringen ansåg

att det inte fanns skäl att ompröva gällande ordning som innebär

att länsstyrelsen skall besluta om strandskyddets omfattning

även i de fall beslutet har samband med den kommunala

planeringen (prop. 1990/91:90 s. 411). I stället förordades i

enlighet med naturvårdslagsutredningens förslag (SOU 1990:38)

att de kungörelseförfaranden som tillämpas i ett planärende och

i strandskyddsärendet skulle samordnas.

Utskottet har förståelse för motionärernas uppfattning att ett

generellt strandskydd, som inte tar hänsyn till faktiska

förhållanden, inte kan motiveras i alla lägen. Vårt land är

rikt på sjöar, stränder och vattendrag och den sammanlagda

strandsträckan är lång. På många håll råder ett lågt eller inget

tryck i fråga om bebyggelse i strandnära områden. På andra håll

däremot behövs ett skydd mot exploatering av strandzoner.

Strandskyddsbestämmelser kan därför enligt utskottets mening

inte undvaras. De bör emellertid utformas så att det med

tillämpning av dem blir möjligt att i enskilda planfrågor göra

en avvägning främst mellan ett bevarandeintresse för olika

former av friluftsliv och ett intresse från en markägare att i

rimlig omfattning bebygga också markområden i strandnära lägen.

Utskottet, som förutsätter att regeringen ägnar frågan om

utformningen av strandskyddsbestämmelserna uppmärksamhet,

finner inte tillräcklig anledning tillstyrka moderata

samlingspartiets partimotion 1990/91:Bo402 yrkande 4 eller

motionerna 1990/91:Bo532 (m) yrkande 11 och 1990/91:Bo520 (m,

c).

Kolonilotter m.m.

I två motioner, 1990/91:413 (c) yrkande 7 och 1990/91:Bo524

(s), tas upp behovet av att koloni- och odlingslotter skapas. I

c-motionen föreslås att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna att det för ökad trivsel i hyreshusområden bör

övervägas ytterligare möjligheter att främja tillkomsten av

koloni- och odlingslotter i samband med bostadsbebyggelse.

Kommunerna bör därför enligt motionärerna se till att

markutrymmen lämnas för sådana ändamål i tillräcklig omfattning.

I s-motionen föreslås ett tillkännagivande om att lagarna för

planering och byggande på lämpligt sätt kompletteras med

bestämmelser som ålägger kommunerna att anvisa mark för områden

för koloniträdgårdar och odlingslotter.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om att tillskapandet

av koloni- och odlingslotter har stort värde inte minst

socialt och miljömässigt. Särskilt i närheten av de större

tätorterna är det värdefullt att förutsättning ges för en sådan

fritidssysselsättning som odlandet utgör. Ansvaret för hur

marken i en kommun skall användas ligger på kommunen själv.

Utskottet utgår ifrån att kommunerna -- allt efter de skilda

förhållanden och önskemål som kan råda -- kommer att se till att

mark i erforderlig omfattning kan tas i anspråk också för bl.a.

koloni- och odlingslotter. Motionerna 1990/91:Bo413 (c) yrkande

7 och 1990/91:Bo524 (s) avstyrks med hänvisning till det

anförda.

Cykelplaner

I två motioner, 1990/91:Bo512 (mp) yrkande 1 och 1990/91:526

(v), förespråkas att kommunerna åläggs att utarbeta och anta

cykelplaner. Cykelplanerna, som föreslås vara obligatoriska,

skall innehålla utbyggnadsprogram av cykelbanor och andra

åtgärder som kan öka cyklandet samt förbättra cyklistens

villkor. I v-motionen betonas särskilt cykelns betydelse som

transportmedel.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är angeläget

att skapa en god trafiksäkerhet för cyklister och att kommunerna

i sin planering tillgodoser behovet av cykelvägar. Detta kan ske

inom de planformer som finns i PBL. Kommunerna är naturligtvis

också oförhindrade att utarbeta särskilda cykelplaner. Frågan om

hur cykelplaneringen skall utföras får anses vara en kommunal

angelägenhet. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

1990/91:Bo512 (mp) yrkande 1 och 1990/91:Bo526 (v) om

obligatoriska cykelplaner.

I motion 1990/91:Bo512 (mp) yrkande 2 efterlyses en revidering

av statens planverks anvisningar "Cykeln i stadens trafiknät" så

att de tillgodoser cykelns roll i den framtida staden.

Enligt vad utskottet erfarit har boverket utarbetat förslag

till allmänna råd om trafikplanering vari behandlas bl.a.

cykelplanering samordnad med bebyggelseplanering. Förslaget

kommer att skickas ut på remiss under november 1991. Vad

motionärerna efterlyser kan därmed anses bli tillgodosett i inte

ringa grad. Utskottet avstyrker motionsyrkandet.

Byggrättsfrågor

Genom PBL infördes en begränsning i tiden av fastighetsägarnas

garanterade byggrätt. Denna begränsning är kopplad till en

detaljplans genomförandetid, som är minst 5 och högst femton år.

En fastighetsägare som vill vara säker på att kunna utnyttja den

byggrätt som en detaljplan medger måste

ansöka om bygglov till de i planen medgivna åtgärderna före

genomförandetidens utgång. Under denna tid kan fastighetsägaren

utgå ifrån att rätten ligger fast. Byggrätten kan visserligen

ändras eller upphävas under vissa förutsättningar men

fastighetsägaren har vid sådant förhållande rätt till full

ersättning för den skada han lider. När genomförandetiden har

gått ut gäller alltjämt planen men fastighetsägaren har inte

längre rätt till ersättning om denne i samband med en

planändring skulle förlora sin tidigare byggrätt. Enligt

övergångsbestämmelserna i PBL skall genomförandetiden för

stadsplaner och byggnadsplaner fastställda efter utgången av år

1978 vara fem år räknat från lagens ikraftträdande den 1 juli

1987. Genomförandetiden för sådana planer utgår således den 30

juni 1992.

I motion 1990/91:Bo532 (m) yrkande 8 föreslås att kommunerna

åläggs att informera fastighetsägare med oexploaterade

byggrätter enligt planer vars genomförandetid upphör vid

utgången av juni 1992. Enligt motionärerna bör kommunerna minst

sex månader i förväg informera berörda fastighetsägare om att

byggrätten kan komma att upphöra och om möjligheten att begära

förlängd genomförandetid.

Som framgått av vad ovan anförts upphör inte en byggrätt att

gälla, oavsett om planen fastställts enligt byggnadslagen eller

antagits enligt PBL, även om genomförandetiden gått ut.

Byggrätten upphör först när kommunen genom ett särskilt beslut

upphäver planen eller ändrar dess innehåll i ifrågavarande del.

Däremot upphör fastighetsägarens rätt till ersättning efter

genomförandetidens utgång. I de flesta fall torde planerna komma

att bestå även efter genomförandetidens utgång. Enligt vad

utskottet erfarit har boverket tillsammans med lantmäteriverket

för avsikt att informera om de regler som gäller för sådana

planer enligt byggnadslagen för vilka genomförandetiden utgår

vid halvårsskiftet 1992. Eftersom syftet med förslaget i motion

1990/91:Bo532 (m) yrkande 8 om information avseende vissa

stadsplaner m.m. får anses tillgodosett utan någon riksdagens

begäran föreslår utskottet att riksdagen avslår yrkandet.

En annan fråga som har anknytning till fastighetsägares

byggrätt tas upp i m-motionens yrkande 9. I motionen föreslås

att riksdagen ändrar PBLs ersättningsregler så att full

ersättning utgår till markägaren vid intrång eller

rådighetsinskränkning. Lagens regler om att en fastighetsägare

skall tåla en ekonomisk skada upp till 10 % av berörd del av

fastighetens värde innan ersättning utgår strider enligt

motionärernas uppfattning mot äganderättens grundregler. I

motion 1990/91:Bo69 (fp) yrkande 4 såvitt nu är i fråga begärs

en översyn av PBLs ersättningsregler både när det gäller

reglerna vid bebyggelsereglerande åtgärder och andra

ersättningsfrågor.

Fastighetsägare eller rättighetshavare har i vissa fall rätt

till ersättning för skador på grund av rådighetsinskränkningar

till följd av ändring av planer, andra beslut eller vissa

faktiska åtgärder. Vid beslut som innebär bebyggelsereglering

och markreglering har kommunen skyldighet att utge ersättning i

de fall skadans storlek överstiger vissa kvalifikationsgränser

(14 kap. 8 § PBL). Rätt till ersättning till följd av

byggnadsreglerande bestämmelser föreligger i princip endast om

skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet av

den berörda delen av fastigheten. Skada på grund av

markreglerande bestämmelser skall ersättas om den pågående

markanvändningen avsevärt försvåras inom berörd del av

fastigheten.

Ersättningsreglerna i PBL har behandlats vid flera

tillfällen i bostadsutskottet och riksdagen. Olika meningar

finns om vilka principer som bör råda. Principerna hänger nära

samman med andra frågor om äganderätten. I regeringsförklaringen

aviseras att en utredning kommer att tillsättas för att lägga

fram ett förslag om att skyddet för äganderätten skall skrivas

in i grundlagen. När den aviserade översynen avslutats och när

regeringen övervägt frågan kan det finnas anledning att åter

aktualisera ersättningsreglerna vid bl.a. rådighetsinskränkning.

Utskottet avstyrker motion 1990/91:Bo532 (m) yrkande 9 och

1990/91:Bo69 (fp) yrkande 4 såvitt nu är i fråga.

Bygglovspliktens omfattning

I motionerna 1990/91:Bo532 yrkande 3 och 1990/91:Bo545 (båda

m) föreslås att bygglovskravet utanför detaljplanelagt område

tas bort. Enligt motionärerna bör markinnehavarna ha rätt att

fritt uppföra byggnader och göra om- och tillbyggnader medan

kommunen endast skall kunna påverka utformning och placering. I

fp-motionen 1990/91:Bo69 yrkande 4 såvitt nu är i fråga begärs

att en översyn av PBL också skall ta sikte på att åstadkomma

lättnader i bygglovskravet.

I motionerna 1990/91:Bo532 (m) yrkande 10 och 1990/91:Bo74 (c)

yrkande 2 föreslås att PBL ändras så att det framgår att

återkommande säsongsmässig ändrad användning av ekonomibyggnader

inte kräver bygglov. I c-motionen föreslås vidare att

förhandsbesked skall kunna ges i ett sådant fall.

Enligt PBL krävs liksom enligt den tidigare gällande

byggnadslagen tillstånd för vissa byggnadsåtgärder. Tillstånd

som kan ifrågakomma enligt PBL är bygglov, rivningslov och

marklov. För åtgärder som kräver bygglov kan ges ett

förhandsbesked som innebär ett principiellt tillstånd i

lokaliseringsfrågan.

Möjligheter finns för kommunerna att i detaljplan och

områdesbestämmelser undanta vissa byggnadsåtgärder från

bygglovskravet. Efter lagens ikraftträdande har lättnader

införts i bygglovsplikten. Utskottet utgår ifrån att arbetet med

att ytterligare förenkla byggnadslagstiftningen kommer att

fortsätta inom regeringens kansli eller i annan ordning utan

riksdagens begäran därom. Motionerna 1990/91:Bo69 (fp) yrkande 4

såvitt nu är i fråga, 1990/91:Bo532 (m) yrkande 3 och

1990/91:Bo545 (m) om bygglovskravets omfattning avstyrks.

Även den lagändring som föreslås i motionerna 1990/91:Bo74

yrkande 2 och 1990/91:Bo532 yrkande 10 om säsongsmässig

ändrad användning av ekonomibyggnader bör kunna övervägas

i samband med de ovan förutsatta övervägandena. Motionerna

avstyrks.

I motion 1990/91:Bo539 (mp) yrkande 1 föreslås att jordbruk

normalt bör ha företräde vid konkurrens eller konflikt om mark.

En villa bör inte tillåtas byggas inom ett visst avstånd från

ladugård för att inte riskera att djurhållningen i ett senare

skede tvingas läggas ner. I yrkande 2 föreslås att villor inte

bör få byggas inom 300 m från en ladugård eller

gödselanläggning.

De hänsynstaganden som bör ske enligt motionären finns

reglerade i bl.a. fastighetsbildningslagen. Fastighetsbildning,

som kan innebära vissa olägenheter för jordbruk, får inte komma

till stånd. En avvägning mellan jordbruksintresset och den

enskildes intresse att få en avstyckning för bostadsändamål

skall alltså göras. Även i PBL finns bestämmelser om olika

allmänna och enskilda intressen som skall beaktas vid

planläggning och lokalisering av bebyggelse. Motionärernas

förslag får anses tillgodosett genom den lagstiftning som finns.

Motion 1990/91:Bo539 (mp) avstyrks.

Medborgarinflytandet

Sakägare

I motion 1990/91:Bo521 (c) yrkande 2 föreslås att

sakägarbegreppet ges en klart avgränsad definition. Härigenom

skulle det enligt motionären uppnås att begäran om yttranden i

bygglovsärenden skulle kunna begränsas. I motion 1990/91:Bo531

(mp) yrkas att sakägarnas rätt i ärenden om ändring av

detaljplan stärks och att begreppet vidgas i PBL och annan

tillämplig lagstiftning till att omfatta även hyresgäster. I

motion 1990/91:Bo532 (m) yrkande 6 förordas en begränsning av

sakägarkretsen till de direkt berörda fastighetsägarna.

I det till lagrådet remitterade PBL-förslaget fanns intaget en

definition av begreppet sakägare. På lagrådets inrådan infördes

inte den föreslagna definitionen i PBL-propositionen. Som skäl

mot en precisering av begreppets innebörd anfördes både sakliga

och systematiska synpunkter.

Till sakägare hör i första hand ägare till fast egendom och

innehavare av annan särskild rätt än hyresrätt och bostadsrätt.

Denna krets överensstämmer med den som gällde i den tidigare

byggnadslagstiftningen. Likställda med sakägare är den

personkrets och de organisationer eller föreningar som enligt 5

kap. 30 § första stycket 2 skall underrättas om beslutet om

antagande av en detaljplan. Där ingår bostadsrättshavare,

hyresgäster och boende samt sådan organisation eller förening

som har avtal om förhandlingsordning för en fastighet som berörs

av planförslaget eller, om förhandlingsordning inte gäller, känd

förening av hyresgäster som är ansluten till en riksorganisation

och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen.

Utskottet anser att de skäl som lagrådet anförde mot en

definition av begreppet sakägare gäller alltjämt. Motion

1990/91:Bo521 (c) yrkande 2 bör därför inte bifallas. Förslaget

i mp-motionen om ett vidgat sakägarbegrepp vari hyresgäster

ingår får anses tillgodosett genom PBL. Genom denna lag har

hyresgäster en starkare ställning än tidigare. Även om det kan

finnas motiv både att utöka och begränsa sakägarkretsen får en

sådan uppfattning vägas mot behovet dels att få en smidig och

inte alltför omfattande planprocess, dels att få ett

tillräckligt gott underlag för planbeslutet. När PBL varit i

kraft ytterligare någon tid kan det dock finnas anledning att

göra en utvärdering och översyn av bl.a. hur sakägarkretsen

har påverkat planprocessen. Med det anförda avstyrker utskottet

motionerna 1990/91:Bo521 (c) yrkande 2, 1990/91:Bo531 (mp) och

1990/91:Bo532 (m) yrkande 6.

Samråd

Samrådsskyldigheten vid planläggning enligt PBL får anses vara

ett av de viktigaste momenten i planarbetet. Bl.a. de boende har

i PBL fått en förstärkt ställning i beslutsprocessen. Sakägare

och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av

förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i

övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall

beredas tillfälle till samråd (5 kap. 20 § PBL).

Två motioner behandlar medborgarinflytandet för

handikapprörelsen. I 1990/91:Bo519 (mp) förordas att

representanter för handikapprörelsen bör finnas med i

samhällsplaneringen. I motion 1990/91:Bo529 (c) yrkande 1 anförs

att handikapporganisationer bör vara remissinstanser i frågor

som rör deras medlemmar. Det sägs vidare att socialtjänsten i

högre utsträckning måste medverka vid planeringen.

PBLs regler om samrådsskyldigheten ger i och för sig

handikapporganisationer möjlighet att delta i och påverka

planeringen. Frågan är om denna möjlighet är tillräcklig och om

inflytandet bör utövas i andra former. I handikapputredningens

slutbetänkande kommer att behandlas bl.a.

handikapporganisationernas inflytande. Vidare kommer att

övervägas hur inflytandet kan stärkas. Bl.a. skall analyseras

möjligheten att införa någon form av överläggningsrätt för

handikapporganisationer gentemot bl.a. kommuner. Slutbetänkandet

avses avlämnas vid årsskiftet 1991-1992. Regeringen har också i

regeringsförklaringen uttalat att ett förslag om ett ökat stöd

för de handikappade kommer att läggas fram under år 1992. Enligt

utskottets mening bör pågående överväganden avvaktas. Utskottet

avstyrker därför motionerna 1990/91:Bo519 (mp) och

1990/91:Bo529 (c) yrkande 1.

I motion 1990/91:Bo540 (mp) föreslås i första hand att

riksdagen beslutar om en sådan ändring av PBL att det öppnas

möjlighet att överklaga beslut om att anta detaljplan genom

kommunalbesvär och i andra hand att riksdagen hos regeringen

begär att ett sådant förslag tas fram skyndsamt.

Den svenska förvaltningsrätten skiljer mellan

kommunalbesvär (från den 1 januari 1992 laglighetsprövning) och

förvaltningsbesvär. Kommunalbesvär kan sägas utgöra en form av

medborgartalan och prövningen är begränsad till lagligheten av

ett beslut. Kännetecknande är också att endast kommunmedlemmar

får överklaga och att besluten kan angripas endast på de punkter

som anges i kommunallagen. Om besvären bifalls får beslutet inte

ersättas med ett nytt beslut utan endast upphävas.

Förvaltningsbesvär får överklagas bara av den som direkt berörs

av beslutet. Besvären avgörs efter en allsidig prövning även i

sak, och beslutet kan i princip ersättas med ett nytt beslut.

Kommunfullmäktiges beslut om att anta en detaljplan överklagas

genom förvaltningsbesvär till länsstyrelse och regeringen. När

besvärsordningen övervägdes ansågs en prövning enligt

kommunallagen bli alltför omfattande eftersom alla

kommunmedlemmar då skulle vara besvärsberättigade. Vidare ansågs

förvaltningsbesvär vara det rättsmedel som bäst uppfyller

rättssäkerhetskraven i sådana ärenden där enskildas förhållanden

kommer i centrum (prop. 1985/86:1 s. 360). Dessa skäl är

alltjämt giltiga. Utskottet finner inte anledning att föreslå

riksdagen att ändra den nuvarande besvärsordningen. Motion

1990/91:540 (mp) avstyrks.

Kretsen av bevärsberättigade

PBL saknar en direkt bestämmelse som anger vem som är behörig

att överklaga ett beslut. PBL-utredningen innehöll en uppräkning

av vilka som skulle anses besvärsberättigade men på lagrådets

inrådan fick bestämmelsen utgå. Skälen för lagrådets förslag var

att det av allmänna grundsatser som har utbildats i praxis

följer vem som får överklaga beslut. Grundtanken uttrycks i

förvaltningslagen där det föreskrivits att besvär får anföras av

den som beslutet angår, om det gått honom emot. Att exakt

bestämma "den som beslutet angår" ansågs inte möjligt.

Kretsen av dem som får överklaga beslut om antagande av bl.a.

en detaljplan får bestämmas med ledning av bestämmelsen i 5 kap.

30 § PBL om vem som skall underrättas om beslutet och meddelas

fullföljdshänvisning. Av bestämmelsen framgår att inte bara

sakägare utan även av beslutet berörda hyresgäster,

bostadsrättshavare och boende samt berörd hyresgästorganisation

med förhandlingsordning eller hyresgästförening ansluten till en

riksorganisation tillhör kretsen besvärsberättigade. Som villkor

gäller dock att den besvärsberättigade senast under

utställningstiden skall ha framfört synpunkter på planförslaget,

som inte tillgodosetts.

I tre motioner föreslås att kretsen av besvärsberättigade i

PBL utökas. I motion 1990/91:Bo509 (fp) föreslås att

villaägareföreningar ges besvärsrätt över beslut i planärenden

och i motion 1990/91:Bo537 (s) föreslås att ideella och

vetenskapliga organisationer ges rätt att överklaga beslut

enligt PBL och NRL samt att sakägarbegreppet preciseras. I

motion 1990/91:Bo69 (fp) yrkande 4 såvitt nu är i fråga förordas

att besvärsreglerna i PBL ses över.

Genom det i PBL utbyggda samrådsförfarandet har skapats goda

möjligheter för ett gott resultat redan i första instans genom

att bl.a. olika intressegrupper får framföra synpunkter i ett

planärende. Målet är att genom ett brett samråd klara ut olika

frågor utan senare överklaganden. Besvärsreglerna har utformats

med beaktande av att de som är direkt berörda skall ha möjlighet

att få beslutet överprövat och behovet av att få en smidig och

inte alltför omfattande besvärsprocess. Utskottet finner inte

anledning att föreslå en utökning av kretsen av

besvärsberättigade i planprocessen. Ytterligare erfarenheter

av lagstiftningen bör vinnas. Motionerna 1990/91:Bo69 (fp)

yrkande 4 såvitt nu är i fråga, 1990/91:Bo509 (fp) och

1990/91:Bo537 (s) avstyrks.

I motion 1990/91:Bo70 (s) begärs att 8 kap. 30 § PBL

kompletteras så att även arbetstagare som utför service vid

arbetsställena har yttrande- och besvärsrätt vid ansökningar om

bygglov. Enligt motionärerna har arbetstagare, som stadigvarande

arbetar på arbetsstället, yttrande- och besvärsrätt medan

arbetstagare som levererar och avhämtar varor m.m. inte har

sådan rätt. De anser därför att det finns en risk att bl.a.

transportarbetarnas arbetsmiljö blir sämre utformad.

I ärenden om bygglov som avser arbetslokaler skall utlåtande

från yrkesinspektionen alltid inhämtas. Av utlåtandet skall

framgå om skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som

företräder arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över

ansökningen. Detta behöver dock ske endast om det är känt för

vilket slag av verksamhet arbetslokalen är avsedd.

Något krav på att arbetstagare skall stadigvarande arbeta på

arbetsstället uppställs inte. De personer och organisationer som

sålunda har getts möjlighet att bevaka arbetsmiljöfrågorna får

överklaga ett beslut om bygglov.

Genom ändringar i arbetsmiljölagen som trädde i kraft den 1

juli 1991 infördes en skyldighet att beakta arbetsmiljöhänsyn

vid projektering såväl under byggskedet som senare under

brukstiden. Ansvaret åvilar personer som bestämmer om eller

påverkar projekteringen, i första hand byggherren.

Arbetsmiljösynpunkterna skall ta sikte såväl på byggskedet som

på det framtida brukandet. Enligt 7 kap. 8 § arbetsmiljölagen

kan yrkesinspektionen rikta föreläggande eller förbud mot den

som råder över ett arbetsställe även när denne inte är

arbetsgivare i förhållande till den som utsätts för risken.

Enligt utskottets mening ger nu gällande ordning i PBL och i

arbetsmiljölagen goda förutsättningar för att även t.ex.

transportarbetarnas rätt till en god arbetsmiljö tillvaratas.

Att utöka kretsen av yttrande- och besvärsberättigade i

bygglovsärenden med arbetstagare som utför service vid

arbetsställen kan inte anses i någon större utsträckning

tillföra ärendet något ytterligare. Motion 1990/91:Bo70 (s) om

arbetstagares rätt att överklaga bygglovsärenden m.m.

avstyrks.

I motion 1990/91:Bo521 (c) yrkandena 1 och 3 föreslås att

endast permanentboende bör ges yttrande- och klagorätt i ärenden

om förhandsbesked och bygglov utanför planlagt område och att

rätten att överklaga begränsas till förhandsbesked.

Grundprincipen om talerätten finns i 22 § förvaltningslagen

där det, som ovan framgått, stadgas att ett beslut får

överklagas av den som beslutet angår om det gått honom emot och

beslutet kan överklagas. Motionärens förslag att endast

permanentboende skulle ges yttrande- och klagorätt skulle strida

mot denna princip eftersom även andra än permanentboende kan

vara berörda. En sådan begränsning i besvärsrätten är främmande

för svensk rättsordning. Vad sedan gäller motionärens förslag

att endast beslut om förhandsbesked bör kunna överklagas skulle

en sådan ordning innebära att berörda grannar inte skulle kunna

anlägga synpunkter på t.ex. byggnadens estetiska utformning, en

fråga som vanligen inte bedöms i ärendet om förhandsbesked men

väl i bygglovsfrågan. Förhandsbeskedet är ju avsett att ge svar

på om en åtgärd som kräver bygglov kan tillåtas på den avsedda

platsen. I det efterföljande bygglovsärendet tas ställning till

andra frågor som t.ex. byggnadens utformning och tekniskt

utförande. Någon möjlighet att överklaga en fråga som avgjorts i

ärendet om förhandsbesked även i bygglovsärendet finns inte.

Utskottet är inte berett att frångå den grundläggande

principen att alla som berörs av ett myndighetsbeslut som gått

dem emot skall ha möjlighet att få beslutet omprövat av högre

instans. Motion 1990/91:Bo521 (c) yrkandena 1 och 3 om

begränsningar av besvärsmöjligheterna avstyrks.

Övriga frågor

I motion 1990/91:Bo244 (c) yrkande 5 föreslås att ett

förstärkt lagskydd för naturresurserna införs i PBL.

Överväganden pågår om att samla naturresurslagstiftning i en

miljöbalk. Det finns grundad anledning anta att syftet med

motionen därmed kommer att uppnås. Resultatet av det pågående

lagstiftningsarbetet bör avvaktas. Skäl saknas därför att nu

tillstyrka motionen om naturresursfrågornas behandling i

PBL.

I centerpartiets partimotion 1990/91:Bo543 yrkande 1 tas

storstadsmiljön upp och föreslås ett förstärkt lagskydd för

grönytor i sådana miljöer.

Utskottet har behandlat ett motsvarande yrkande i

1989/90:BoU11 och då hänvisat till att lagstiftningen ger

utrymme för den av motionärerna önskade inriktningen. Kommunerna

har goda förutsättningar genom nuvarande lagstiftning att

tillvarata grönytorna i städerna. Utskottet har inte funnit

anledning ändra uppfattning. Motionsyrkandet avstyrks.

Slutligen behandlar utskottet centerpartiets partimotion

1990/91:Bo543 yrkande 3 vari förordas att smygkontoriseringens

omfattning och effekter analyseras varefter lagstiftningen bör

skärpas för att kommunerna skall få bättre möjligheter att

ingripa med effektiva åtgärder.

Genom en ändring i PBL som trädde i kraft den 1 januari 1990

förbättrades kommunernas möjligheter att ingripa mot olovlig

kontorisering. Preskriptionstiden för ansökan om handräckning

m.m. slopades och möjlighet infördes att vägra bygglov för ett

väsentligen ändrat användningssätt av bostadslägenhet inom

detaljplan där bestämmelse om användningssätt saknas.

Ändringarna ger kommunerna möjligheter att ingripa så snart det

blir känt att en bostadslägenhet ändrats till kontor utan lov

och att avslå en begäran om bygglov för kontorisering. Enligt

utskottets mening finns inte tillräckliga skäl att nu överväga

en ytterligare skärpning av lagstiftningen i detta hänseende.

Motionen avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande strandskyddsbestämmelserna

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo402 yrkande 4,

1990/91:Bo520 och 1990/91:Bo532 yrkande 11,

2. beträffande koloni- och odlingslotter

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo413 yrkande 7 och

1990/91:Bo524,

3. beträffande obligatoriska cykelplaner

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo512 yrkande 1 och

1990/91:Bo526,

men. (v)

4. beträffande allmänna råd om cykelplanering

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo512 yrkande 2,

5. beträffande information avseende vissa stadsplaner m.m.

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo532 yrkande 8,

6.beträffande ersättningsreglerna i PBL

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo69 yrkande 4 såvitt

nu är i fråga och 1990/91:Bo532 yrkande 9,

7.beträffande bygglovskravets omfattning

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo69 yrkande 4 såvitt

nu är i fråga, 1990/91:Bo532 yrkande 3 och 1990/91:Bo545,

8.beträffande säsongsmässig ändrad användning av

ekonomibyggnader

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo74 och

1990/91:Bo532 yrkande 10,

9.beträffande lokalisering av bebyggelse

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo539,

10.beträffande sakägarkretsen

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo521 yrkande 2,

1990/91:Bo531 och 1990/91:Bo532 yrkande 6,

11.beträffande handikapporganisationernas inflytande

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo519 och

1990/91:Bo529 yrkande 1,

12.beträffande besvärsordningen

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo540,

13.beträffande kretsen av besvärsberättigade

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo69 yrkande 4 såvitt

nu är i fråga, 1990/91:Bo509 och 1990/91:Bo537,

14.beträffande arbetstagares rätt att överklaga

bygglovsärenden m.m.

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo70,

15.beträffande begränsningar av besvärsmöjligheterna

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo521 yrkandena 1 och 3,

16. beträffande naturresursfrågornas behandling i PBL

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo244 yrkande 5,

17.beträffande förstärkt lagskydd för grönytor

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo543 yrkande 1,

18.beträffande olovlig kontorisering

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo543 yrkande 3.

Stockholm den 5 november 1991

På bostadsutskottets vägnar

Oskar Lindkvist

I beslutet har deltagit: Oskar Lindkvist (s), Knut Billing

(m), Bertil Danielsson (m), Magnus Persson (s), Erling Bager

(fp), Lennart Nilsson (s), Ulf Lönnqvist (s), Rune Evensson (s),

Ulf Björklund (kds), Britta Sundin (s), Birger Andersson (c),

Marianne Carlström (s), Inga Berggren (m), Max Montalvo (nyd)

och Rune Thorén (c).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av någon ordinarie ledamot i

utskottet.

Eva Zetterberg (v) anför:

Obligatoriska cykelplaner

En ambitiös och målmedveten satsning bör ske för att främja

cyklandet. Cykeln är ett utmärkt transportmedel. Cyklisternas

antal skulle öka betydligt om risken för olyckor minskade och

cyklisternas villkor förbättrades. Det behövs därför en bra

planering. Vissa kommuner har en alldeles utmärkt cykelplanering

medan andra saknar den helt. Det finns därför anledning att

ålägga kommunerna att ta fram särskilda cykelplaner. I dessa bör

ingå att informera om bl.a. de fördelar både för individ och

samhälle som ett ökat cyklande medför.

Med hänvisning till det anförda anser jag att utskottet under

mom. 3 bort ha hemställt:

3. beträffande obligatoriska cykelplaner

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo512

yrkande 1 och 1990/91:Bo526 som sin mening ger regeringen till

känna vad ovan anförts.