Bet. 1991/92:BoU23

Bostadsutskottets betänkande

1991/92:BOU23

Statens stöd för bostadsfinansieringen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionerna

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga

Innehållsförteckning

1991/92

BoU23

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om ett reformerat

system för finansiering för bostadsbyggnadsprojekt som påbörjas

efter utgången av år 1992. Reformen innebär bl.a. att statens

stöd i form av räntebidrag avseende ny- och ombyggnad av

bostäder bestäms utifrån vissa schabloner. Statlig kreditgaranti

skall liksom i dag kunna lämnas för en viss del av

finansieringen. Kreditgarantier kan även lämnas för viss

omfördelning av ränteutgifterna. Efter år 1995 görs en

avstämning av utfallet av systemet.

Utskottet gör tre tillkännagivanden. Det gäller

fördjupningsreglerna, vissa överväganden om den regionala

bostadspolitiska administrationen samt den s.k. nettoaviseringen

av vissa räntebidrag.

Utskottet tillstyrker även regeringens förslag om s.k. extra

upptrappningar för hus med räntebidrag enligt vissa äldre regler

samt förslaget om avveckling av investeringsbidraget för ny- och

ombyggnad av bostäder.

I reservationer från utskottets företrädare för

Socialdemokraterna yrkas avslag på regeringsförslagen.

Företrädaren för Vänsterpartiet instämmer i en meningsyttring

med vad i de flesta reservationer föreslagits. I en reservation

från företrädaren för Ny demokrati föreslås att riksdagen gör

ett tillkännagivande till regeringen om att regeringen bör lämna

riksdagen information om bostadsfinansieringsreformen.

SJUNDE HUVUDTITELN

Propositionerna

Regeringen föreslår i proposition 1991/92:100 bilaga 8

(finansdepartementet) att riksdagen till Räntebidrag m.m. för

budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på

29310000000 kr.

Regeringen föreslår i proposition 1991/92:150 bilaga 1:5

avsnitt 2 (s. 31--72) att riksdagen godkänner vad i

propositionen förordats i fråga om

1. räntebidrag för nybyggnad av bostäder (avsnitt 2.4.3),

2. räntebidrag för ombyggnad m.m. av bostäder (avsnitt 2.4.4),

3. statliga kreditgarantier för ny- och ombyggnad av bostäder

(avsnitt 2.4.5),

4. höjd garanterad ränta m.m. år 1993 för hus med räntebidrag

enligt äldre bestämmelser (avsnitt 2.5),

5. avveckling av investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av

bostäder (avsnitt 2.7).

Motionerna

I betänkandet behandlas

dels den under allmänna motionstiden 1992 väckta motionen

1991/92:Bo232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

7. att riksdagen beslutar avslå förslaget om att bil. 8 anslag

G 4 Ungdomsbostadsstöd avskaffas samt medger att bil. 8 anslag

G4 tillförs 25 milj.kr. för ungdomsbostadsstöd (yrkandet

behandlas i vad avser anslagsfrågan; i övrigt har det behandlats

i betänkandet 1991/92:BoU16).

dels de med anledning av proposition 1991/92:150 väckta

motionerna

1991/92:Bo14 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den sociala bostadspolitiken,

2. att riksdagen beslutar att införa räntelånen i enlighet med

riksdagens beslut den 13 december 1990 och 12 juni 1991 och

därmed upphäva riksdagens beslut av den 17 december 1991 och 9

april 1992,

3. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk

utredning tillsätts med uppgift att föreslå ett långsikigt

bostadsfinansieringssystem,

5. att riksdagen beslutar att återinföra anslaget

Ungdomsbostadsstöd samt medger att anslaget tillförs 25 milj.kr.

för ungdomsbostadsstöd,

6. att riksdagen beslutar att upphäva riksdagens tidigare

beslut om att höja den garanterade räntan år 1993 om sammanlagt

3,4 miljarder kronor per helår,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att markvillkoret och den kommunala

bostadsanvisningsrätten skall hävdas som krav för statligt stöd

i bostadsfinansieringssammanhang samt att en försöksverksamhet

med kommunal produktionskostnadsprövning påbörjas,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en regional organisation för

bostadsförsörjningen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om flexibilitet med bibehållande av

funktionskraven vid byggande av gruppbostäder,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ungdomsbostadsdelegationen bör

återupprättas,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör

bosparande för hyresgäster i de allmännyttiga bostadsföretagen.

1991/92:Bo15 av Karin Starrin och Birgitta Carlsson (c) vari

yrkas att riksdagen, med anledning av proposition 1991/92:150

med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för

budgetåret 1992/93 m.m., som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utformning av den statliga

kreditgivningen avseende krediter för ny- och ombyggnad av

bostäder.

1991/92:Fi41 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

12. att riksdagen beslutar att investeringsbidraget för

bostadsbyggande skall utgå med 8,8 % fr.o.m. den 1 januari 1992,

13. att riksdagen beslutar att återinföra anslaget Tilläggslån

för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder för hyres- och

bostadsrättshus som är yngre än 30 år med en beslutsram på 425

milj.kr. för budgetåret 1992/93,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att även allmännyttiga bostadsföretag ges

möjligheter att inrätta fonder för att motverka problem med

outhyrda lägenheter,

16. att riksdagen beslutar att ramen för Bidrag till fonden

för fukt- och mögelskador för budgetåret 1992/93 ökas med 50

milj.kr., således till totalt 455 milj.kr.

1991/92:Fi42 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om information till riksdagen om

bostadsfinansieringen.

1991/92:Fi44 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

33. att riksdagen avslår regeringens förslag till räntebidrag

för nybyggnad av bostäder,

34. att riksdagen avslår regeringens förslag till räntebidrag

för ombyggnad m.m. av bostäder,

35. att riksdagen avslår regeringens förslag till statliga

kreditgarantier för ny- och ombyggnad av bostäder,

36. att riksdagen avslår regeringens förslag till höjd

garanterad ränta m.m. år 1993 för hus med räntebidrag enligt

äldre bestämmelser,

37. att riksdagen avslår regeringens förslag till avveckling

av investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av bostäder,

38. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning

med uppgift att lämna förslag till nytt

bostadsfinansieringssystem med en fördelningspolitiskt gynnsam

effekt enligt vad i motionen anförts,

39. att riksdagen -- om yrkandena 33--37 avslås -- beslutar

att flytta fram ikraftträdandet av det nya

bostadsfinansieringssystemet till den 1 januari 1994,

40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ett nytt bostadsfinansieringssystem

inte får innebära en risk för försämrad boendekvalitet.

1991/92:Fi59 av Åke Gustavsson m.fl. (s) vari yrkas

7. att riksdagen med ändring av tidigare beslut medger att

beslut om konstnärlig utsmyckning får lämnas inom en bidragsram

om 15 milj.kr. för budgetåret 1992/93 under anslaget Bidrag till

konstnärlig utsmyckning i bostadsområden,

Offentlig utfrågning m.m.

Utskottet anordnade den 7 maj 1992 en offentlig utfrågning om

ett nytt system för bostadsfinansiering. Protokoll från

utfrågningen har som bilaga fogats till detta betänkande.

Skrivelser med anknytning till förslaget i propositionen har

inkommit från vissa kreditinstitut, Riksbyggen samt från

Sveriges trähusfabrikers riksförbund.

Regeringens förslag om statens stöd för bostadsfinansieringen

Inledning

I kompletteringspropositionen (prop. 1991/92:150 bil. I:5 s.

31--72) läggs fram förslag om ett delvis nytt system för statens

stöd för bostadsfinansieringen samt om den garanterade räntan

m.m. för år 1993 för hus i beståndet. I propositionen läggs

också fram förslag om avveckling av investeringsbidrag för ny-

och ombyggnad av bostäder.

Regeringen har i 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100

bil. 8 s. 103--108) lagt fram förslag om anslag till Räntebidrag

m.m. för budgetåret 1992/93.

De nu angivna regeringsförslagen samt motioner som väckts med

anledning av förslagen behandlas i detta betänkande.

Regeringens förslag om ett reformerat bostadsstöd m.m.

Regeringen tillkallade den 12 december 1991 en särskild

utredare (Georg Danell) för att skyndsamt arbeta fram förslag om

statens stöd för bostadsfinansieringen för tiden efter år 1992.

Utredaren redovisade den 18 mars 1992 sina förslag i

delbetänkandet (SOU 1992:24) Avreglerad bostadsmarknad.

Delbetänkandet har remissbehandlats.

I propositionen anför föredraganden, statsrådet Wibble,

följande (bilaga I:5 s. 41--42) beträffande de allmänna

utgångspunkterna för en reformering av bostadsstödet.

De allmänna utgångspunkterna för den reformering av

bostadsstödet som jag föreslår i det följande har angetts av

regeringen i direktiven för den utredning som jag just har

redovisat.

Regeringens ekonomiska politik är inriktad på att bryta den

ekonomiska stagnationen och att lägga grunden för en ny period

av tillväxt, företagande och utveckling i hela landet. För det

måste den ekonomiska politiken ges en långsiktig inriktning. En

grundläggande förutsättning för en sund utveckling som ger

tillväxt och full sysselsättning är en varaktigt låg inflation.

Ekonomins växtkraft är vidare beroende av successivt sänkta

skatter och fortsatta avregleringar. Kravet på stabilitet

förutsätter i sin tur att skattesänkningar åtföljs av varaktigt

minskade anspråk på statsutgifter.

Det nu sagda får stor betydelse för bostadspolitiken. De

hittillsvarande regelsystemen har motverkat sparande och

avskärmat aktörerna på bygg- och bostadsmarknaderna från

effekterna av den ekonomiska politik som faktiskt förts. Det har

försenat nödvändiga strukturförändringar och lett till att

kostnaderna för staten och medborgarna har accelererat på ett

närmast okontrollerbart sätt.

En av de mest betydelsefulla faktorerna bakom de nuvarande

svårigheterna inom bostadsfinansieringen är det höga ränteläget.

Ansträngningarna har hittills riktats in på att genom kostsamma

och instabila stödsystem hindra marknadsräntornas genomslag i

boendekostnaderna. De omfattande subventionerna har samtidigt

dolt de kraftiga prisökningarna i byggproduktionen.

Ett fortsatt generellt räntestöd måste utformas på ett sådant

sätt att låntagarna själva i ökande omfattning träffas av

positiva och negativa effekter av förändringar av kostnaderna

för det kapital som finansierar bostadsinvesteringen. Den

anpassning till förändrade förhållanden som är nödvändig när

priset på kapital ändras måste göras inom hela samhället.

Bostadskonsumtionen kan inte avskärmas från sådana förändringar.

Redan sektorns storlek -- bostadssektorn svarar för nära hälften

av den totala byggproduktionen -- gör detta uppenbart. Bördan

kan inte vältras över på staten och ytterst på andra delar av

samhället utan allvarliga skadeverkningar för dessa.

Den omläggning av bostadsstödet som nu är nödvändig måste utgå

från att bostadssektorn inordnas under de förutsättningar som

gäller för den allmänna ekonomiska politiken. Bostadspolitiken

skall alltså medverka till att inflationen bekämpas, sparandet

främjas och statens utgifter minskas. Det skall ske på ett sätt

som ger alla möjlighet till en god bostad till ett rimligt pris,

med ökad valfrihet och stärkt inflytande över sitt eget boende.

Huvuddragen i regeringens förslag till ett reformerat

stödsystem innebär att räntebidragen för ny- och ombyggnad av

bostadshus avvecklas successivt. Det skall ske med

hänsynstagande till de skatteregler som gäller för egnahem. För

projekt som påbörjas efter år 1992 lämnas räntebidrag för en

stegvis minskad andel av räntekostnaderna. För varje

tillkommande årgång påbörjas bidragsgivningen på en lägre

utgångsnivå än för föregående årgång.

Bidragssystemen förenklas och underlaget för räntebidrag

bestäms helt efter schabloner. Statliga kreditgarantier behålls

för en del av finansieringen. Kreditgarantier kan även lämnas

för viss omfördelning av ränteutgifterna.

Ingen omläggning görs nu i fråga om räntebidragen för hus som

har byggts eller byggts om med stöd av nuvarande bestämmelser.

Efter år 1995 görs en avstämning inför det fortsatta

genomförandet av systemet.

Föredraganden anför att utredarens bedömning i princip

överensstämmer med det nu redovisade regeringsförslaget. Enligt

propositionen har utredarens förslag om ändrade

finansieringsregler fått ett blandat mottagande bland

remissinstanserna.

Med hänvisning till de i det föregående redovisade

utgångspunkterna för en reformering av bostadsstödet anges i

propositionen att det är nödvändigt att göra en genomgripande

omläggning av bostadsstödet innebärande bl.a. en successiv

avveckling av bostadssubventionerna.

En sådan avveckling av bostadssubventionerna måste ske i

ordnade former och i sådan takt att omställningen inte leder

till sociala förluster, förluster inom produktionen eller

störningar på kreditmarknaden. Det ger både hushållen och

producenterna tillfälle att anpassa sig till förändringarna i

takt med att samhällsekonomin förbättras, inflationen bekämpas,

skattetrycket minskar och produktiviteten utvecklas.

En väsentlig förutsättning för att dessa förändringar i de

omgivande betingelserna skall realiseras är att målet för

omläggningen av statens stöd till bostadsbyggandet nu läggs

fast. I propositionen anförs att bostadssektorn är så stor att

den i sig påverkar förutsättningarna för de ekonomisk-politiska

reformer inkl. skattesänkningar som på nytt skall ge landet

tillväxt och utveckling och därmed trygga och stärka

medborgarnas betalningsförmåga och välfärd.

Många faktorer inverkar enligt föredraganden på möjligheterna

att fullfölja den omläggning av den svenska ekonomin som nu har

inletts. Vi är beroende av en positiv utveckling i fråga om både

inhemska och utländska förhållanden. Ränteläget är en av de

faktorer över vilken vi själva råder endast i begränsad

utsträckning och som har särskild betydelse just för

bostadssektorn.

Det är därför nödvändigt att, sedan reformen varit i kraft en

tid, göra en avstämning inför den fortsatta avvecklingen av

bostadssubventionerna. En sådan avstämning, som bör göras efter

år 1995, anses nödvändig för att vid behov kunna ta hänsyn till

utfallet. Föredraganden anför att regeringen kan komma att

överväga ytterligare insatser i fråga om bostadsbidragen, om det

skulle visa sig nödvändigt.

De förslag om statens stöd för nybyggnad och ombyggnad av

bostäder m.m. som läggs fram i propositionen redovisas i det

följande i sammandrag. Regeringsförslaget i dess helhet

återfinns i proposition 1991/92:150 bilaga I:5 s. 31--60 och s.

66--70.

Räntebidrag för nybyggnad

Räntebidrag föreslås lämnas med en andel av en beräknad

räntekostnad för den del av investeringen som svarar mot ett

fastställt bidragsunderlag.

Bidragsunderlaget bestäms av schablonbelopp som knyter an till

bostadsutrymmenas storlek. Två schablonbelopp används, ett på

13000 kr./m2 -- definierat som bruksarea för

bostadsändamål ovan mark (BRA) -- upp t.o.m. 35 m2 per

lägenhet och ett på 6000 kr./mx2 för återstående yta inom

120 m2 per lägenhet. I fråga om specialbostäder för dem som

behöver tillsyn eller vård kan vissa avsteg göras.

Schablonbeloppen föreslås ligga fast och således inte följa

prisutvecklingen.

Bidrag lämnas på grundval av den beräknade räntekostnaden för

ett kapital som motsvarar bidragsunderlaget. Räntesatsen -- den

s.k. subventionsräntan -- bestäms liksom för närvarande med

ledning av marknadsräntan för bostadsobligationer med en

återstående löptid av fem år.

För hyres- och bostadsrättshus som påbörjas under år 1993

lämnas räntebidrag med 57 % av den så beräknade räntekostnaden

under första året efter färdigställandet. För varje tillkommande

årgång sänks bidragsandelen för första året med 5

procentenheter. För varje följande år av bidragstiden efter det

första bidragsåret sänks bidragsandelen med 4 procentenheter,

fram till den tidpunkt då andelen har sjunkit till 25%. Den

vidare frågan huruvida ett s.k. skattekompenserande stöd för

hyres- och bostadsrättshus senare kan avlösas genom åtgärder

inom skattesystemet har behandlats av utredaren i det fortsatta

arbetet.

För egnahem kan ägaren tillgodogöra sig effekten av

skatteavdrag för utgiftsräntor. Bidragsunderlaget för hus som

påbörjas under 1993, den årliga minskningen av bidraget samt

minskningen av bidragsandelen för varje tillkommande årgång

efter år 1993 har beräknats utifrån en kapitalskattesats om 25

%. Detta innebär för egnahem som påbörjas under år 1993 att

räntebidrag lämnas med 42 2/3 % av den beräknade räntekostnaden

under första året efter färdigställandet. För varje tillkommande

årgång sänks bidragsandelen för första året med 6 2/3

procentenheter. För varje följande år av bidragstiden sänks

bidragsandelen med 5 1/3 procentenhet.

De nu redovisade reglerna föreslås tillämpas i fråga om hus

som påbörjas efter utgången av år 1992.

Räntebidrag lämnas normalt oberoende av den faktiska

finansieringen av projektet. Vid nuvarande skatteregler för

bostadsrätter måste emellertid i fråga om bostadsrättshus ett

samband hållas kvar mellan räntebidrag och faktiska lån även i

det av regeringen nu föreslagna systemet. Den högre

subventionsgrad som föreslås för hyres- och bostadsrättshus bör

gälla i den del bidragsunderlaget svarar mot de investeringslån

föreningen faktiskt har. Om räntebidragsunderlaget överstiger

föreningens faktiska lån föreslås räntebidraget för den

återstående delen av underlaget lämnas efter samma regler som

för egnahemmen.

Bidragsunderlaget föreslås beräknas med ledning av några få,

enkla schablonbelopp. Ett sådan beräkningssätt leder enligt

propositionen till en önskvärd press nedåt på

produktionskostnaderna. Investeringar i fastigheten anses komma

att göras med ett långsiktigare synsätt.

Bidragsunderlaget utformas som ett belopp som är helt

oberoende av hur huset utformas, med vilka material det byggs,

med vilken utrustning det förses, var det är beläget och på

vilket sätt det upplåts. Det enda som bör tillmätas betydelse är

vilken bostadsyta som tillförs bostadsmarknaden för de boendes

behov.

Förslaget om en i huvudsak schablonberäknad produktionskostnad

medför att vissa delar av den detaljstyrning av byggandet som

tidigare ansetts väsentligt bortfaller. Vad gäller t.ex.

boendemiljöfrågorna kommer dessa enligt propositionen att

beaktas vid den översyn av byggnormer som för närvarande sker

och som avser bl.a. säkerhets- och hälsoaspekter.

En utgångspunkt för översynen av statens stöd till

bostadsbyggandet är att en större andel av produktionskostnaden

än vad som gäller i dag bör finansieras med eget kapital. Ökade

egna insatser anges bl.a. ge ett kraftfullt bidrag till

strävandena att hålla de initiala utgifterna nere. Kravet på

direktavkastning av eget kapital som investeras i realtillgångar

kan hållas väsentligt under utlåningsräntorna på

kreditmarknaden. Slutligen är det enligt propositionen ett

rimligt krav, inte minst i fråga om ägare av hyreshus, att den

som beslutar att genomföra en fastighetsinvestering är beredd

att själv sätta in ett inte oansenligt riskkapital i projektet.

Utredaren har därför utgått från att schablonerna bör sättas

så att den egna insatsen vid ett väl genomfört projekt skall

kunna hållas kring 10 % av investeringen. Man bör därvid

förutsätta att det utrymme för rationaliseringar och andra

kostnadsminskande åtgärder som finns i byggandets alla led skall

tas till vara. De ovan redovisade schablonerna har därför

bestämts så att de tillsammans med det förutsatta egna kapitalet

ligger i underkant av de produktionskostnader som man i dag har

att räkna med.

Räntebidrag för ombyggnad

Räntebidrag för ombyggnad föreslås lämnas enligt samma grunder

som för nybyggnad, med följande undantag:

Bidragsunderlaget föreslås uppgå till 90 % av den faktiska

kostnaden för ombyggnadsåtgärderna till den del det överstiger

50000 kr. per projekt och kostnaden är skälig.

Bidragsunderlaget får inte överstiga 80 % av bidragsunderlaget

för nybyggnad, minskat med värdet av byggnaden före ombyggnad.

Beträffande stödberättigade ombyggnadsåtgärder anförs i

propositionen följande.

Stöd i form av räntebidrag lämnas i dag för ombyggnadsåtgärder

som innebär nyinvesteringar samt till underhållsåtgärder med

30-årig varaktighet och som inte utgör förtida underhåll. I

fråga om hyres- och bostadsrättshus lämnas dessutom räntestöd

motsvarande värdet av ränteavdrag för sådana reparations- och

underhållsåtgärder som inte avser den enskilda lägenheten.

Ombyggnadsstödet har begränsats i väsentliga avseenden i och

med ingången av år 1992. Till ombyggnad hänfördes enligt

tidigare gällande bestämmelser bl.a. åtgärder som medförde en

väsentlig förbättring av husets tekniska eller funktionella

kvalitet eller av boendemiljön. Fr.o.m. år 1992 har tillförts

den bestämningen att ombyggnadsstöd lämnas bara för åtgärder som

innebär nyinvesteringar. Därmed avskaffades möjligheten att få

ombyggnadsstöd även för samtidigt utfört underhåll.

Ombyggnadsvillkoren gjordes i princip likvärdiga med villkoren

för nybyggnad. Avsikten var att ge neutralitet mellan

nybyggnadsvillkor och ombyggnadsvillkor i de delar ny- och

ombyggnad är jämförbara. På samma sätt skall villkoren för stöd

till reparationer och underhåll vara opåverkade av om arbetena

utförs för sig eller i samband med mer omfattande åtgärder. Med

ombyggnad jämställs dock fortfarande underhållsåtgärder med en

varaktighet på minst 30 år.

När nu nybyggnadsstödet enligt regeringens uppfattning bör

frikopplas från kostnaden för de olika åtgärder som faktiskt

genomförs och i stället bestäms till avgränsade belopp, bör

bestämningen av till vilka åtgärder ombyggnadsstöd lämnas därför

delvis också ändras.

De schabloner som redovisats i det föregående för bestämningen

av bidragsunderlaget för nybyggnad bör gälla även för

ombyggnadsstödet. Det betyder inte att varje nyinvestering som

görs i ett befintligt hus bör kunna subventioneras, men väl de

nyinvesteringar som i väsentlig mån förbättrar sådana

grundläggande funktioner som krävs för att huset skall fungera

tillfredsställande som bostad. Med grundläggande funktioner bör

avses de som normalt finns i en nybyggd bostad och där kan

förutsättas rymmas inom vad som stöds med nybyggnadsstödet.

Ombyggnadsstöd bör inte lämnas för att tillföra ytterligare

kvaliteter över denna nivå eller för att dubblera eller ersätta

funktioner som redan finns.

I bestämningen nyinvestering ligger vidare att det inte får

vara fråga om underhåll eller reparationer. Vissa genomgripande

åtgärder av underhållskaraktär bör dock alltjämt ges samma stöd

som ny- och ombyggnad och därför jämställas med nyinvesteringar.

Den nuvarande avgränsningen till underhållsåtgärder med en

varaktighet av minst 30 år anges dock vara mindre lämplig.

Förutom att den har visat sig vara oklar, anges den medföra att

underhållet av olika material eller konstruktioner med samma

funktion ges kraftigt olika subventionsvillkor. Därmed griper

stödreglerna in i prisbildningen på samma olyckliga sätt som

gäller dagens metod för beräkning av schablonkostnader.

Avgränsningen bör därför göras så att den entydigt anger för

vilka funktioner underhållet jämställs med nyinvesteringar.

Med nyinvesteringar bör sålunda jämställas åtgärder som syftar

till att vidmakthålla eller förbättra husets huvudsakliga

försörjningssystem för el, uppvärmning, va, ventilation och

transporter eller andra kommunikationer. Att de jämställs med

nyinvesteringar medför att det även i dessa fall skall handla om

sådana grundläggande funktioner som är nödvändiga för att huset

skall fungera tillfredsställande för bostadsändamål. Med

begreppet huvudsakliga försörjningssystem avses att stödet inte

avser underhåll eller utbyte av sådana apparater och reglerdon

m.m. som är anknutna till systemen, exempelvis köksfläktar,

värmeväxlare, värmepannor, termostatventiler eller tappkranar.

Underhåll som med denna definition inte längre omfattas av

ombyggnadsstöd kommer -- om övriga förutsättningar är uppfyllda

-- i stället att falla in under tillämpningsområdet för

förordningen (1983:974) om statligt räntestöd vid förbättring av

bostadshus.

I propositionen anförs att de föreslagna reglerna för

ombyggnad bör gälla inför år 1993 i avvaktan på de ytterligare

utredningar som kan behövas.

Statliga kreditgarantier

Statliga kreditgarantier erbjuds liksom för närvarande även

fortsättningsvis för viss del av den slutliga finansieringen vid

ny- och ombyggnad av bostäder. Garantibeloppet får utgöra högst

30 % av bidragsunderlaget för huset.

Kreditgarantin ges formen av fyllnadsborgen. För garantins

giltighet krävs att kreditgivaren har säkerhet för det

garanterade lånet i form av panträtt i fastigheten eller

tomträtten inom 100 % av pantvärdet. Som pantvärde används

bidragsunderlaget med vissa tillägg. Tilläggen får avse värdet

av vissa lokaler samt värdet av de nyttigheter som ingick i

eller hörde till fastigheten innan projektet påbörjades, om

värdet av lokalerna eller nyttigheterna inte ingår i

bidragsunderlaget.

Säkerheten för det garanterade lånet skall i

förmånsrättshänseende alltid ligga närmast efter säkerheten för

den kredit som långivaren lämnar mot säkerhet endast av panträtt

i fastigheten.

Eftersom kreditgarantin enligt den i propositionen föreslagna

ordningen knyter an till den marknadsmässiga värdering som

låntagaren lägger till grund för sitt erbjudande om krediter

utan annan säkerhet än panträtt i fastigheten anges att det inte

längre finns något behov av att fördjupa kreditgarantin.

Kommunalt förlustansvar krävs inte för garantins giltighet.

För lån eller lånedel som har bättre förmånsrätt än den

garanterade lånedelen får inte ha lämnats annan säkerhet än

panträtt i fastigheten.

I fråga om avgift för och administration av garantin samt

eftergift av statens regressfordringar som en följd av att

garantin infrias skall nuvarande regler fortsätta att gälla.

Kreditgaranti erbjuds även för omfördelningslån, dock högst

med ett belopp som motsvarar 10 % av bidragsunderlaget.

Utrymmet för kreditgarantin för omfördelningslånet skall

årligen kunna vidgas under de första tio åren med ett belopp som

motsvarar 1% av bidragsunderlaget. Det därigenom tillgängliga

utrymmet får utnyttjas när som helst under de 25 år som

kreditgarantin gäller. Säkerheten för omfördelningslånet skall

ligga i omedelbar anslutning till säkerheten för de lån som

omfattas av kreditgarantin.

Regeringen föreslås bemyndigas att besluta om ytterligare

former för statlig kreditgaranti för bostäder inom ramen för ett

i huvudsak oförändrat statligt risktagande i förhållande till

vad som gäller för kreditgarantier enligt huvudreglerna.

Exempel på effekterna för boendeutgifterna av regeringens

förslag

I propositionen redovisas två exempel på effekterna för

boendeutgifterna av de ovan redovisade reglerna för två bostäder

som byggs år 1993. Den ena är en lägenhet i flerbostadshus om 77

m2 bruksarea för bostadsändamål ovan mark (BRA). Den andra

är ett småhus om 120 m2 BRA. Följande förutsättningar

ligger till grund för beräkningarna.

Produktionskostnaden är beräknad med utgångspunkt i boverkets

uppgifter om produktionskostnaden för bostäder som fått

preliminärt beslut om bostadslån under år 1991. Beräkningen har

grundats på en produktionskostnad av 10200 kr./m2 BRA för

lägenheten i flerbostadshuset och 8950 kr./m2 BRA för

småhuset. I fråga om det byggande som påbörjas under år 1995

antas, till följd av det föreslagna systemets dämpande inverkan

på kostnaderna i bostadsbyggandet, byggkostnaderna i fasta

priser ha fallit med ca 6 % till resp. 9600 och 8400

kr./m2 BRA.

Marknadsräntan antas i exemplen uppgå till 11 % för de

bostäder som påbörjas år 1993 och till 10 % för de bostäder som

påbörjas år 1995. Sunventionsräntan antas ligga 1 procentenhet

lägre.

Den egna kapitalinsatsen förutsätts vara finansierad på sådant

sätt att den inte föranleder ränteutgifter.

Vid jämförelsen med nuvarande system förutsätts att fullt

räntebidrag beräknas efter en garanterad ränta om 3,7 %, att

produktionskostnaden motsvarar drygt 120 % av den

schablonberäknade kostnaden samt att reducerat räntebidrag

lämnas med 25 %.

Beräkningarna är gjorda i fasta priser.

Tabell 1. Kapitalutgifter för en lägenhet i flerbostadshus

00> 55>Nuvarande 77>Förslaget

00> 55>system

00>Byggår 55>1993 77>1993

91>1995

00>Produktionskostnad (kr./m2 BRA) 64>10 200 84>10 200

98>9 600

00>Egen kapitalinsats 64>5 % 84>10 % 98>10 %

00>Marknadsränta 64>11 % 84>11 %98>10 %

00>Bidragsandel 84>57 % 98>47 %

00>Månatlig kapitalutgift per lägenhet:

00>Bruttoränteutgift 64>6 840 84>6 480 98>5 545

00>Räntebidrag 64>3 791 84>3 358 98>2 345

00>Egen ränteutgift 64> 3 049 84>3 122 98>3 200

00>Maximalt möjlig omfördelning 64>0 84>589 98>554

00>Återstående egen ränteutgift 64>3 049 84>2 533 98>2

646

Tabell 2. Kapitalutgifter för en lägenhet i småhus

00> 55>Nuvarande 77>Förslaget

00> 55>system

00>Byggår 55>1993 77>1993 91>1995

00>Produktionskostnad (kr./m2 BRA) 64>8 950 84>8 950

98>8 400

00>Egen kapitalinsats 64>5 % 84>10 % 98>10 %

00>Marknadsränta 64>11 % 84>11 % 98>10 %

00>Bidragsandel 84>42 2/3 % 98>29 1/3 %

00>Månatlig kapitalutgift per lägenhet:

00>Bruttoutgift 64>9 345 84>8 860 98>7560

00>Räntebidrag 64>4 090 84>3 431 98>1 998

00>Skatteminskning 64>1 314 84>1 357 98>1 390

99>Egen ränteutgift 64>3 942 84>4 072 98>4 171

00>Maximalt möjlig omfördelning 64>0 84>804

98>757

00>Återstående egen ränteutgift 64>3 942 84>3 268 98>3

415

Uppgifter om förändringarna av statens kostnader för de första

fem nyproduktionsårgångarna lämnas i propositionen. År 5

beräknas besparingen uppgå till knappt 5 miljarder kronor

jämfört med vad som skulle blivit följden om nuvarande

subventionssystem behålls utan andra förändringar än vad som

följer av den ändrade kapitalskattesatsen. Utgångspunkten för

beräkningen är 1991 års priser med antagandet om en fast

subventionsränta på 10,7 % och en årlig nyproduktion av 35000

lägenheter varav 8000 i egnahem.

Förslag i motioner om statens stöd för bostadsfinansiering

I motion Bo14 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) yrkas att riksdagen

som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen

anförts om den sociala bostadspolitiken. Vidare yrkas att

riksdagen beslutar införa de av riksdagen åren 1990 och 1991

beslutade räntelånen. Ett yrkande innehåller förslag om att

riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning

tillsätts med uppgift att föreslå ett långsiktigt

finansieringssystem. Som motiv till de nu refererade

motionsyrkandena anförs i motionen sammanfattningsvis följande.

Rätten till en god bostad är grundläggande i ett samhälle som

präglas av rättvisa, solidaritet och lika möjligheter i livet.

Den sociala bostadspolitiken har gjort att vi i Sverige kommit

längre än i de flesta andra länder på vägen mot ett rättvist och

jämlikt boende. Vi har en hög boendestandard och den är

betydligt jämnare fördelad än i andra länder som förlitat sig på

marknadsmekanismer inom bostadsplanering och bostadsbyggande.

I själva verket är bostadspolitiken ett av de områden där den

ideologiska skillnaden är allra störst mellan det

socialdemokratiska välfärdsbygget i Sverige och de länder där

olika konservativa och liberala idéer fungerat som ledstjärnor

för politiken.

Den som menar allvar med ambitionen att barnen skall växa upp

med rättvisa förutsättningar i livet, att de äldre skall få en

trygg och värdig ålderdom och att människor från andra länder

skall få en bra start i Sverige kan aldrig acceptera ökade

klyftor i boendet och segregerade bostadsområden där de sämre

ställda får hålla till godo med de bostäder som andra ratat.

Bostadspolitiken är ett av fundamenten för ett rättvist och

rättfärdigt samhälle.

Den borgerliga regeringens politik på bostadsområdet innebär

enligt motionen en total kursändring. Den sociala

bostadspolitiken skall enligt regeringens mening avskaffas.

Bostadsdepartementets frågor har splittrats upp på sju olika

ministrar så att ingen längre har överblick över de samlade

effekterna av olika grundskott mot den bostadspolitiken.

Samhällets instrument för att klara en bra bostadsförsörjning

tas bort.

Det förslag till bostadsfinansiering som redovisas i

propositionen innebär enligt motionärerna ytterligare ett nytt

stort steg på den bostadspolitiska nedrustningens väg.

Regeringen föreslår riksdagen att fatta beslut om att samhällets

ansvar för bostadsförsörjningen avskaffas. Marknadskrafterna

skall bestämma vad som skall byggas, var det skall byggas, för

vem det skall byggas, vad det skall kosta att bygga och vad det

kommer att kosta att bo.

Det är ett uttalat mål för regeringens politik på detta område

att stat och kommun skall dra sig tillbaka och låta

marknadskrafterna ta över. Det är enligt den utredning som

ligger till grund för propositionen främst omsorgen om de

kapitalvärden som finns på bostadsmarknaden, dvs.

kreditinstitutens säkerheter, som motiverar att bostadsstödet

inte avvecklas än snabbare.

Riksdagen bör avslå regeringens proposition.

Till grund för propositionens förslag till stöd för

bostadsfinansieringen ligger betänkandet (SOU 1992:24)

Avreglerad bostadsmarknad. Utredningen framstår i allt

väsentligt som ett hastverk och har utsatts för en förödande

kritik från en rad tunga remissinstanser.

Om förslaget genomförs hotar totalstopp för nyproduktionen av

bostäder. De schabloner som läggs till grund för

bidragsunderlaget saknar anknytning till verkligheten. Boverket

anför i sitt remissvar att det minskade stödet till ombyggnader

"kan leda till att angelägna ombyggnader i fortsättningen inte

kommer till stånd". Detta är särskilt allvarligt eftersom det

stora bestånd av bostäder som byggdes under det s.k.

miljonprogrammet under de närmaste åren kommer in i en

omfattande och kostnadskrävande underhålls- och ombyggnadsfas.

Utredningen har genomförts på tre månader. Remissinstanserna

har haft en dryg vecka på sig att konsekvensberäkna förslagen

och lämna synpunkter. De kalkyler som skall belysa

konsekvenserna för boendekonstnader, statsbudgeten osv. är

otillräckliga och bygger på förutsättningar som kan ifrågasättas

från olika utgångspunkter. Bl.a. förutsätts det egna kapitalet

både i utredningen och i propositionen vara gratis, något som

strider mot varje vedertagen ekonomisk kalkylmetod.

De konsekvensberäkningar som redovisas i utredningen bygger i

långa stycken på ekonomiskt-politiskt önsketänkande och avviker

kraftigt från vad tunga och komptenta remissinstanser som de

stora bostadsorganisationerna kommit fram till.

Bygggnadsentreprenörerna varnar för konsekvenserna av att i

dagens konjunkturläge genomföra så snabba och drastiska

nedrustningar på detta område.

Som alternativ till regeringens förslag till ett reformerat

bostadsfinansieringssystem förordar motionärerna att det av den

förra regeringen föreslagna räntelånesystemet införs fr.o.m. den

1 juli 1992 för nya hus och fr.o.m. den 1 januari 1993 för hus i

beståndet. Enligt dem innebär räntelånesystemet för år 1993

stora besparingar för staten jämfört med regeringens förslag.

Sett från den boendes utgångspunkt ger räntelånesystemet en

lägre boendeavgift än den boendekostnad som kommer att bli

aktuell om regeringsförlaget genomförs.

Som framgått ovan föreslår motionärerna att en parlamentarisk

utredning tillsätts med uppgift att föreslå ett långsiktigt

bostadsfinansieringssystem. I motiveringen till det yrkandet

anförs följande.

Dagens räntebidragssystem bör enligt motionärerna ersättas av

en ny bostadsfinansieringsreform som tar hänsyn till

bostadssektorns belastning på statsbudgeten och som bättre är

ägnat att skapa en kostnadspress inom bostadsbyggandet. Ett

alternativt system måste samtidigt vara så konstruerat att det

behandlar olika upplåtelseformer rättvist och neutralt.

Det anges vara synnerligen viktigt att ett system för

bostadsfinansiering är så brett parlamentariskt förankrat att

kommuner, byggherrar och entreprenörer kan planera långsiktigt

och räkna med att det inte ändras ständigt som ett resultat av

ekonomiska och politiska konjunktursvängningar.

Både räntelånesystemet och det förslag som regeringen nu lagt

till grund för propositionen har utarbetats av

enmansutredningar. För att skapa nödvändig parlamentarisk

förankring bör ett nytt alternativ utarbetas inom en

parlamentarisk utredning med bred representation från olika

politiska partier i syfte att nå en politisk långsiktig

uppgörelse som inte ifrågasätts efter relativt små förändringar

i majoritetsförhållandena.

Riksdagen bör hos regeringen begära att en parlamentarisk

utredning -- i vilken samtliga riksdagspartier ingår --

tillsätts med uppgift att lämna förslag till ett nytt, brett

förankrat bostadsfinansieringssystem som är så utformat att

samhället också i framtiden kan ta det övergripande ansvar som

är nödvändigt för att det skall finnas goda bostäder åt alla,

även de med begränsade ekonomiska möjligheter.

Även i Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkas avslag på

regeringens förslag om utformningen av

bostadsfinansieringssystemet. Liksom i den ovan redovisade

motionen föreslås att en utredning tillsätts med uppgiften att

lämna förslag till ett nytt finansieringssystem med en

fördelningspolitiskt gynnsam effekt. Motionärerna anför

sammanfattningsvis följande.

Det politiska målet för bostadspolitiken måste vara att bevara

och utveckla den internationellt sett lyckade svenska sociala

bostadspolitiken. Regeringens förslag kan enligt dem kritiseras

ur två allvarliga aspekter. Analyser av förslagens effekter på

verkligheten saknas, det gäller bl.a. effekten på den framtida

bostadsproduktionen, boendekostnader, segregationseffekter,

rörligheten på marknaden m.m. Den andra allvarliga aspekten är

det faktum att regeringen lägger fram förslag som inte på något

sätt tycks vara förankrade eller anpassade till konjunkturläget

och de problem som finns på arbetsmarknaden och inom bygg- och

bostadssektorn.

Bostadspolitiken är av grundläggande betydelse för välfärden i

vårt land. Stora förändringar av bostadsfinansieringen borde

vara föremål för breda överenskommelser över blockgränserna --

för att undvika brådstörtande förändringar efter varje val. På

samma sätt som särskilda förhandlingar och överenskommelser har

träffats angående trafiken borde bostadspolitiken behandlas.

Detta är ett önskemål från alla aktörer inom bygg- och

bostadssektorn.

Det behövs förändringar inom bygg- och bostadssektorn. Ett

skäl är att bostadssubventionerna i allt för hög grad gynnat

höginkomsttagare. I dag står 7 % av hushållen som mottagare av

25 miljarder i bostadsstöd. Detta förhållande är från

Vänsterpartiets utgångspunkt helt oacceptabelt.

Nödvändiga förändringar måste också ta hänsyn till

statsfinansiella effekter. Den överhettning som rått inom

byggsektorn fram till år 1990 har tillsammans med

monopolsituationerna gjort att landets resurser ej utnyttjats

effektivt. Även bostadspolitiken måste bidra till en sund

statsfinansiell situation. Räntenivån måste hållas på så låg

nivå som möjligt. Ett budgetunderskott på över 100 miljarder

inger stor oro även sett ur bostadspolitisk synvinkel eftersom

räntenivån är avgörande för bygg- och boendekostnaderna. Om

räntenivåerna förblir höga medför regeringens förslag

katastrofala effekter på nyproduktionen och boendekostnaderna.

De åtgärder som regeringen nu föreslår är mycket drastiska och

avses att genomföras på kort tid. Av de analyser som gjorts av

utomstående experter från finansinstitut och bostadsorgan

framgår att det finns risk att nyproduktionen av bostäder helt

upphör och att hyrorna i vanliga lägenheter går upp med mellan

500 och 800 kr. i månaden. Det skulle innebära svåra

konsekvenser för många boende och bostadssökande. Mycket

varierande siffror på de ökade boendekostnaderna har angetts.

Att dessa har varierat starkt beror framför allt på att

utredningens förslag förutsätter att en egen insats på 10 %

ligger utanför kostnadskalkylen.

Motionärerna uttrycker farhågor om att det av regeringen

föreslagna finansieringssystemet kommer att innebära försämrad

boendekvalitet. Minimikrav på god standard, kvalitet och

tillgänglighet bör finnas med i systemet. Annars kan följden

lätt bli att ett utökat kontrollsystem måste byggas upp.

Det är också viktigt att riktade insatser inom

miljonprogramområdena kan fortsätta och helst utökas. Det är

bl.a. det effektivaste åtgärderna för att motverka segregation.

Som ett andrahandsyrkande för motionärerna fram ett förslag om

att det i propositionen föreslagna finansieringssystemet -- om

det införs -- skall gälla för hus påbörjade efter utgången av år

1993.

I Ny demokratis partimotion Fi42 föreslås i yrkande 5 att

riksdagen gör ett tillkännagivande av vad i motionen anförts om

information till riksdagen om bostadsfinansieringen.

Motionärerna anför att regeringens förslag till reformering av

bostadsfinansieringen verkar genomtänkt och väl avvägt. Med

tanke på svårigheterna att bedöma byggkostnaderna,

ränteutvecklingen och det framtida utrymmet för skattesänkningar

råder en osäkerhet om hur framgångsrikt det framtida

reformarbetet blir. Bl.a. mot denna bakgrund bör riksdagen och

bostadsutskottet fortlöpande få information om utvecklingen av

reformarbetet. En första avstämmning bör överlämnas till

riksdagen våren 1994. Därefter bör riksdagen informeras snarast

efter varje årsskifte.

I motion Bo15 (c) föreslås ett riksdagens tillkännagivande om

utformningen av den statliga kreditgarantin vid ny- och

ombyggnad av bostäder. Motionärerna anser det självklart att

kreditgarantin utformas så att finansieringen av ny- eller

ombyggnad kan komma till stånd också "på orter med mer osäker

värdeutveckling".

Utskottet

Ett reformerat bostadsfinansieringssystem

Inledning

Ovan har lämnats en redovisning av förslaget i

kompletteringspropositionen och i motioner om utformningen av

statens stöd för bostadsfinansieringen. Utskottet hänvisar till

denna redovisning samt vad i kompletteringspropositionen

(prop.1991/92:150 bilaga I:5 s. 31--60 och s. 66--70) och i

motionerna anförts och föreslagits om

bostadsfinansieringssystemets utformning. I det följande återges

regeringens förslag och förslagen i motionerna därför endast i

den omfattning som kan anses erforderlig som motiv för

utskottets ställningstaganden.

Inledningsvis vill utskottet knyta an till vad i propositionen

anförts om utgångspunkterna för en omläggning av det statliga

stödet för bostadsbyggandet. I propositionen erinras om att

regeringens ekonomiska politik är inriktad på att bryta den

ekonomiska stagnationen och lägga grunden för en ny period av

tillväxt, företagande och utveckling i hela landet. Den

ekonomiska politiken måste ges en långsiktig inriktning som ger

tillväxt, full sysselsättning och en varaktigt låg inflation.

Ekonomins växtkraft är enligt propositionen vidare beroende av

successivt sänkta skatter och fortsatta avregleringar. Kraven på

stabilitet förutsätter i sin tur minskade anspråk på

statsutgifter. Vad nu redovisats får enligt propositionen stor

betydelse också för bostadspolitiken.

Utskottet har ingen annan mening än regeringens när det gäller

frågan om att bostadspolitiken måste sättas in i ett

ekonomiskt-politiskt sammanhang. Utskottet har flera gånger

tidigare givit uttryck för denna uppfattning. Sålunda kan

erinras om vad utskottet i december 1991 anförde i frågan (bet.

1991/92:BoU9). Utskottet syftar på följande uttalande.

Inledningsvis kan det finnas skäl att slå fast vissa

utgångspunkter för samhällets insatser när det gäller

bostadspolitiken; utgångspunkter som torde omfattas av en bred

majoritet. För det första är det viktigt att tillväxt skapas i

samhället så att det över huvud taget finns resurser att

fördela. En stillastående eller rent av tillbakagående ekonomi

påverkar naturligen också de ekonomiska resurser som kan

tillföras bostadssektorn. För det andra är det viktigt att se

det bostadspolitiska finansieringssystemet som en del av

samhällsekonomin i stort. Finansieringssystemet måste vidare

vara stabilt över tiden. För det tredje måste hushållens

betalningsförmåga, betalningsvilja och preferens beträffande

bostaden ses i relation till deras disponibla inkomst. Även i

ett sådant perspektiv får det anses både naturligt och rimligt

att överväga bostadsfinansieringssystemets utformning i ett

större samhällsekonomiskt sammanhang.

Utskottet delar vad i regeringsförslaget anförts om att en av

de mest betydelsefulla faktorerna som inverkat och inverkar

negativt på dagens bostadsfinansieringssystem är det höga

ränteläget. Det kan heller inte resas berättigade invändningar

mot uppfattningen i propositionen att de omfattande

bostadssubventionerna dolt de kraftiga prisökningarna i

byggproduktionen.

Utskottet delar sålunda vad i propositionen anförts om att

bostadsfinansieringssystemet bör utformas med utgångspunkt från

att bostadssektorn måste inordnas under de förutsättningar som

gäller för den allmänna ekonomiska politiken. Målsättningen

skall, som också anges i propositionen, vara att utforma

bostadspolitiken så att alla ges möjlighet till en god bostad

till ett rimligt pris, med ökad valfrihet och stärkt inflytande

över sitt eget boende. Denna bostadspolitiska målsättning ligger

väl i linje med utskottets uppfattning.

Med det anförda ansluter sig utskottet till vad i

propositionen anförts om utgångspunkterna för ett reformerat

bostadsstöd.

Huvuddragen i regeringens förslag till ett nytt reformerat

bostadsfinansieringssystem m.m.

I propositionen sammanfattas förslaget på följande sätt.

Räntebidragen för ny- och ombyggnad av bostadshus föreslås

avvecklas successivt. Det skall ske med hänsynstagande till de

skatteregler som gäller för egnahem. För projekt som påbörjas

efter år 1992 lämnas räntebidrag för en stegvis minskande andel

av räntekostnaderna. För varje tillkommande årgång påbörjas

bidragsgivningen på en lägre utgångsnivå än för föregående

årgång. Bidragssystemet förenklas och underlaget för räntebidrag

bestäms helt efter schabloner.

Statliga kreditgarantier behålls för en del av finansieringen.

Kreditgarantier kan även lämnas för viss omfördelning av

ränteutgifterna.

Ingen omläggning görs nu i fråga om räntebidragen för hus som

har byggts eller byggts om med stöd av nuvarande bestämmelser.

Efter år 1995 görs en avstämning inför det fortsatta

genomförandet av avvecklingen.

Utifrån de nu redovisade huvuddragen för reformen föreslås

beträffande räntebidrag för nybyggnad följande.

Räntebidrag lämnas med en andel av en beräknad räntekostnad

för den del av investeringen som svarar mot ett fastställt

bidragsunderlag.

Bidragsunderlaget bestäms av schablonbelopp som knyter an till

bostadsutrymmenas storlek. Två schablonbelopp används, ett på

13000 kr./m2 -- definierat som bruksarea för

bostadsändamål ovan mark (BRA) -- upp t.o.m. 35 m2 per

lägenhet och ett på 6000 kr./m2 för återstående yta inom

120 m2 per lägenhet. Schablonbeloppet skall ligga fast och

således inte automatiskt följa prisutvecklingen. I fråga om

specialbostäder för dem som behöver tillsyn eller vård kan vissa

avsteg göras.

Bidrag lämnas på grundval av den beräknade räntekostnaden för

ett kapital som motsvarar bidragsunderlaget. Räntesatsen -- den

s.k. subventionsräntan -- bestäms med ledning av marknadsräntan

för bostadsobligationer med en återstående löptid av fem

år.

För hyres- och bostadsrättshus som påbörjas under år 1993

lämnas räntebidrag med 57 % av den beräknade räntekostnaden

under första året efter färdigställandet. För varje tillkommande

årgång sänks bidragsandelen för första året med 5

procentenheter. För varje följande år av bidragstiden efter det

första bidragsåret sänks bidragsandelen med 4 procentenheter,

fram till den tidpunkt då andelen har sjunkit till 25%.

För egnahem som påbörjas under år 1993 lämnas räntebidrag med

42 2/3 % av den beräknade räntekostnaden under första året efter

färdigställandet. För varje tillkommande årgång sänks

bidragsandelen för första året med 6 2/3 procentenheter. För

varje följande år av bidragstiden sänks bidragsandelen med 5 1/3

procentenhet. Förslagen om bidragsandelen, den årliga

avtrappningen och den minskade bidragsandelen för varje ny

årgång är en följd av att dessa faktorer beräknats med hänsyn

tagen till de möjligheter en ägare till egnahem har att

tillgodogöra sig effekten av skatteavdrag.

Till den del bidragsunderlaget för ett bostadsrättshus

överstiger föreningens faktiska lån beräknas räntebidraget som

för egnahem.

Som motiv till det nu redovisade förslaget anges i

propositionen bl.a. att metoden att schablonmässigt bestämma

bidragsunderlaget -- till skillnad från dagens system -- kommer

att innebära att bostadsbyggandets inriktning då i högre grad

bestäms av de bostadssökande hushållens önskemål än av

bidragsreglernas utformning. Om subventionerna helt frikopplas

från de faktiska produktionskostnaderna kommer byggherren,

enligt propositionen, att få naturliga incitament att utforma

bostaden på det sätt som möter de boendes önskemål.

Utgångspunkten är alltså att bidragsunderlaget bestäms utifrån

vilken bostadsyta som tillförs marknaden för de boendes behov.

I ett reformerat finansieringssystem bör enligt propositionen

en större andel av produktionskostnaden än i dag finansieras med

eget kapital. Dagens relativt lågt satta krav på egen

kapitalinsats exponerar fastighetsägare och boende för kraftigt

genomslag av räntehöjningar inte minst om den externa

finansieringen skett genom upplåning mot rörlig ränta. Det kan

erinras om att ett utredningsförslag den 20 maj 1992 överlämnats

till regeringen om hur ett ökat bosparande bör utformas.

I propositionen har regeringen anslutit sig till utredarens

uppfattning att schablonerna bör sättas så att den egna insatsen

vid ett väl genomfört projekt skall kunna hållas kring 10 % av

investeringen. Därvid har förutsatts att det utrymme för

rationaliseringar och andra kostnadsminskande åtgärder som finns

i byggandets alla led skall tas till vara. Schablonerna har av

detta skäl bestämts så att de tillsammans med det förutsatta

egna kapitalet ligger i underkant av de produktionskostnader som

man i dag har att räkna med.

Beträffande räntebidrag för ombyggnad föreslås i propositionen

att sådana bidrag i princip skall lämnas enligt samma grunder

som för nybyggnad med följande undantag.

Bidragsunderlaget får uppgå till 90 % av den faktiska

kostnaden för ombyggnadsåtgärderna till den del den överstiger

50000 kr. per projekt och kostnaden är skälig.

Bidragsunderlaget får inte överstiga 80 % av bidragsunderlaget

för nybyggnad, minskat med värdet av byggnaden före ombyggnad.

Utgångspunkten för en sådan värdering bör normalt vara det

taxeringsvärde för byggnaden som hänförs till bostäder.

Utöver vad nu sammanfattningsvis redovisats om

ombyggnadsfinansieringen anges i propositionen att dessa frågor

behöver övervägas ytterligare men att det i avvaktan på dessa

överväganden finns skäl att inför år 1993 genomföra de regler

som nu refererats.

Det föreslås också i propositionen att statliga

kreditgarantier, liksom för närvarande, skall kunna erbjudas för

viss del av finansieringen. I denna del innebär

regeringsförslaget följande.

Statliga kreditgarantier erbjuds även fortsättningsvis för

viss del av den slutliga finansieringen vid ny- och ombyggnad av

bostäder. Garantibeloppet får utgöra högst 30 % av

bidragsunderlaget för huset.

Kreditgarantin ges formen av fyllnadsborgen. För garantins

giltighet krävs att kreditgivaren har säkerhet för det

garanterade lånet i form av panträtt i fastigheten eller

tomträtten inom 100 % av pantvärdet. Som pantvärde används

bidragsunderlaget med vissa tillägg. Tilläggen får avse värdet

av vissa lokaler samt värdet av de nyttigheter som ingick i

eller hörde till fastigheten innan projektet påbörjades, om

värdet av lokalerna eller nyttigheterna inte ingår i

bidragsunderlaget.

Säkerheten för det garanterade lånet skall i

förmånsrättshänseende alltid ligga närmast efter säkerheten för

den kredit som långivaren lämnar mot säkerhet endast av panträtt

i fastigheten. Kommunalt förlustansvar krävs inte för garantins

giltighet. För lån eller lånedel som har bättre förmånsrätt än

den garanterade lånedelen får inte ha lämnats annan säkerhet än

panträtt i fastigheten.

Kreditgaranti erbjuds även för omfördelningslån, dock högst

med ett belopp som motsvarar 10 % av bidragsunderlaget. Utrymmet

för kreditgarantin föreslås kunna vidgas årligen under de första

tio åren med ett belopp som motsvarar 1 % av bidragsunderlaget.

Det därigenom tillgängliga utrymmet föreslås få utnyttjas när

som helst under de 25 år som kreditgaranti föreslås lämnas.

Regeringen föreslås ges ett bemyndigande att besluta om

ytterligare former för statlig kreditgaranti för bostäder inom

ramen för ett i huvudsak oförändrat statligt risktagande i

förhållande till vad som gäller för kreditgarantier enligt

huvudreglerna.

Ovan har i två tabeller redovisats de beräknade effekterna av

de föreslagna förändringarna av det statliga stödet för två

bostäder som byggs år 1993. Med de förutsättningar på vilka

beräkningarna bygger anges att den egna kapitalutgiften för en

lägenhet i flerbostadshus och i småhus blir drygt 100 kr. högre

per månad år 1993 i det av regeringen föreslagna systemet än om

nuvarande system behålls. Tas hänsyn till den maximala

omfördelningsmöjligheten blir den egna månatliga kapitalutgiften

ca 500 kr. lägre avseende lägenheten i flerbostadshus och ca 700

kr. lägre när det gäller småhus. Statens kostnader för det nu

beskrivna systemet väntas minska redan år 1993 jämfört med om

dagens regler skulle gälla även efter utgången av år 1992.

Riksdagen föreslås godkänna vad i propositionen förordats i

fråga om räntebidrag för nybyggnad av bostäder, räntebidrag för

ombyggnad m.m. av bostäder och om statliga kreditgarantier för

ny- och ombyggnad av bostäder.

I motion Bo14 (s) och i Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkas

avslag på propositionen och förordas en utredning om ett nytt

bostadsfinansieringssystem. I avvaktan på att nytt system införs

bör det av riksdagen hösten 1990 och våren 1991 beslutade

räntelånesystemet gälla fr.o.m. halvårsskiftet 1992 för nya hus

och fr.o.m. år 1993 för hus i beståndet. Enligt s-motionen bör

riksdagen göra ett tillkännagivande av vad i motionen anförts om

den sociala bostadspolitiken.

Överväganden om ett nytt finansieringssystem enligt motion

Bo14 (s) bör göras av en parlamentarisk utredning. Utredningens

uppgift föreslås vara att lämna förslag till ett nytt

finansieringssystem som är så utformat att samhället i framtiden

kan ta det övergripande ansvar som är nödvändigt för att det

skall finnas goda bostäder åt alla även för dem med begränsade

ekonomiska möjligheter. I motionerna hävdas också att den

sociala bostadspolitiken kommer att avskaffas eller ges en

mindre framträdande roll om regeringens förslag genomförs. Vad

nu i stark sammanfattning redovisats omfattar yrkandena 1--3 i

motion Bo14 (s) och yrkandena 33--35 samt 38 i Vänsterpartiets

partimotion Fi42. På s. 12--16 i detta betänkande lämnas en mera

omfattande redogörelse av förslagen i motionerna.

Utskottet anför följande. I avvaktan på den av motionärerna

förordade översynen av bostadsfinansieringssystemet bör enligt

vad i s-motionen förordas räntelånesystemet införas från

halvårsskiftet 1992 för nya hus och från årsskiftet 1992/93 för

hus i beståndet. Riksdagen har inte mindre än fyra gånger på

mindre än ett år haft att ta ställning till ett förslag om att

räntelånesystemet skall införas (se bet. 1990/91:BoU4,

1990/91:BoU20, 1991/92:BoU9 och 1991/92:BoU16). I reservationer

från företrädare för Moderata samlingspartiet, Folkpartiet och

Centerpartiet i bostadsutskottet hösten 1990 och våren 1991 samt

efter 1991 års val från en majoritet i bostadsutskottet

bestående förutom av dessa tre partier också av företrädare för

Kristdemokraterna och Ny demokrati har förslag om att införa ett

räntelån tillbakavisats.

Sålunda anförde utskottsmajoritet (m, fp, c, kds, nyd) hösten

1991 (bet. 1991/92:BoU9 s. 6) följande med anledning av ett

regeringsförslag om att det tidigare fattade riksdagsbeslutet om

att införa ett system med räntelån borde rivas upp.

Utskottet konstaterar att det finansieringssystem --

räntelånesystemet -- som riksdagen under förra riksmötet beslöt

skulle införas för nya bostäder i princip från den 1 januari

1992 hade stora brister; brister som efter några år skulle

blivit kännbara både för de boendes ekonomi och för

samhällsekonomin. Dessutom är effekterna av systemet svåra att

bedöma för den enskilde. Den grundläggande svagheten i

räntelånesystemet är enligt utskottets mening att det, som också

anförs i propositionen, skulle kunna bidra till att minska

kraven på en kraftfull antiinflationspolitik. Vid låg inflation

och höga räntor skulle det, fortfarande enligt propositionen,

medföra betydande statsfinansiella påfrestningar. Som framgått

ovan framfördes i december 1990 liknande synpunkter i

reservationen (m, fp, c) i vilken föreslogs att ett

räntelånesystem inte skulle införas. Ett scenario med en

inflation på 3 à 4 % per år eller lägre under de närmaste åren

och med bostadslåneräntor på 10 % eller mera är fullt möjligt.

En sådan utveckling skulle i räntelånesystemet ha inneburit

realräntebidrag i en omfattning som skulle ha gjort det

nödvändigt att ompröva systemet av statsfinansiella skäl efter

några år. De farhågor som yppats om att den s.k. skuldfällan i

räntelånesystemet skulle komma att drabba många boende och då

inte minst boende i glesbygd och mindre tätorter måste bedömas

som i hög grad realistiska. Svårigheten att bedöma utvecklingen

av boendekostnaderna är, som anförts ovan, avsevärt större i

räntelånesystemet än i ett system med räntebidrag.

Det kan finnas anledning att erinra om att vi under perioden

1968--1974 hade ett bostadsfinansieringssystem -- det s.k.

paritetslånesystemet -- i vilket kapitalkostnaderna omfördelades

över tiden. Detta system övergavs bl.a. därför att det inte

ansågs möjligt att bemästra problemet med skuldökningarna inom

lånesystemet.

Vad i detta betänkande anförts om de negativa effekterna av

ett räntelånesystem har snarast tilltagit i styrka under våren

1992. Utskottet vill också erinra om vad i propositionen och

ovan i detta betänkande anförts om vikten av att

bostadsfinansieringssystemet inordnas i den ekonomiska politiken

och att det därvid utformas så att det inte bidrar till en ökad

inflation och press uppåt på räntan. Varken i motionerna eller

eljest har någonting nytt framkommit som föranleder utskottet

att ändra sin uppfattning om räntelånesystemet. Det bör inte

införas.

Vad därefter gäller frågan i motionerna om en översyn av

finansieringssystemet -- av en parlamentarisk kommitté eller i

andra former -- delar utskottet uppfattningen i motion Bo14 (s)

om det önskvärda i att ett system kan skapas som inte ändras

till följd av "ekonomiska och politiska konjunktursvängningar".

Det är utskottets uppfattning att det av regeringen nu

föreslagna finansieringssystemet är så robust och stabilt att

det verksamt bör kunna bidra till att skapa den stadga som

skäligen kan krävas för att aktörerna på bostadsmarknaden, dvs.

de boende, de sysselsatta i byggprocessen, byggföretagen och de

som har att förvalta bostadsfastigheter m.fl. skall kunna fatta

de långsiktiga beslut som ofta är nödvändiga när det gäller

frågor om boendet i vid mening. Det måste därför ses som

positivt att ett system för räntebidrag för nybyggnad av

bostäder nu läggs fast.

I propositionen anges att det är regeringens avsikt att efter

år 1995 göra en avstämning av utfallet av reformen inför det

fortsatta genomförandet av omdaningen av finansieringssystemet.

Utskottet har positivt noterat att regeringen då kan komma att

överväga ytterligare insatser i fråga om bostadsbidragen om så

skulle visa sig nödvändigt. Även om utskottet således delar

motionärernas uppfattning om att det är till fördel med en bred

politisk majoritet vid utformningen av

bostadsfinansieringssystemet bör erinras om att detta praktiskt

taget ständigt varit föremål för översyn av olika utredningar

sedan mitten av 1980-talet. Utredningar som haft parlamentariskt

deltagande eller som gjorts av tjänstemän och då i nära

anknytning till regeringens kansli.

Sammanfattningsvis vill utskottet framhålla vikten av att

statsmakterna nu tar sitt ansvar och lägger fast ett system för

de närmaste åren. Därmed finns goda förutsättningar att skapa

den stadga som är grunden för utvecklingen av bostadsbyggandet

och undanröja den osäkerhet om finansieringssystemet som, enligt

vad utskottet erfarit, under de senaste åren inte sällan har

inneburit att i och för sig goda bostadsbyggnadsprojekt inte

kommit att förverkligas. Utskottet avstyrker med det anförda

yrkandena om utredning i Vänsterpartiets partimotion Fi42 och i

motion Bo14 (s). Utskottet vill slutligen understryka den vikt

som bör tillmätas möjligheten till utvärdering och analys av det

nu förordade systemet som avses komma till stånd efter år 1995.

Om dessa överväganden ger vid handen att vissa revideringar av

systemet bör göras finns alltså anledning för riksdagen att

överväga hur reformen därefter skall genomföras.

Med anledning av yrkandet i s-motionen om ett tillkännagivande

till regeringen om vad i motionen anförts om den sociala

bostadspolitiken, en fråga som tagits upp också i motiveringen i

Vänsterpartiets partimotion, vill utskottet erinra om att en av

de utgångspunkter som väglett utformningen av regeringsförslaget

är att bostadspolitiken skall utformas så att alla ges möjlighet

till en god bostad till ett rimligt pris, med ökad valfrihet och

stärkt inflytande över det egna boendet. Vad nu refererats

ligger enligt utskottets mening väl i linje med den målsättning

som under lång tid varit grunden för det bostadspolitiska

reformarbetet. Utskottet kan inte finna att något väsentligt

skulle stå att vinna på ett tillkännagivande enligt förslaget i

motionerna.

Med hänvisning till vad nu anförts föreslår utskottet att

riksdagen godkänner vad i proposition 1991/92:150 förordats om

ett reformerat bostadsfinansieringssystem i vad avser

räntebidrag för nybyggnad av bostäder, om räntebidrag för

ombyggnad av bostäder m.m. samt om statliga kreditgarantier för

ny- och ombyggnad av bostäder allt i den del regeringsförslagen

inte behandlas nedan. Utskottet avstyrker med det anförda motion

Bo14 (s) yrkandena 1--3 samt Vänsterpartiets partimotion Fi44

yrkandena 33--35 samt yrkande 38.

Vissa övriga frågor om ett reformerat

bostadsfinansieringssystem

I fortsättningen behandlar utskottet i detta avsnitt förslag i

motioner samt förslag som aktualiserats under utskottets

beredning av frågan om bostadsfinansieringssystemets utformning.

I Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkande 40 föreslås

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna att ett nytt

bostadsfinansieringssystem inte får innebära en risk för

försämrad boendekvalitet.

Utskottet, som givetvis inte har någon annan uppfattning än

motionärerna när det gäller vikten av att uppnå god

boendekvalitet, vill erinra om vad i propositionen (bil. I:5 s.

47) anförts. Vad utskottet syftar på är uttalandet i

propositionen att byggherren -- när subventionerna frikopplas

från de faktiska produktionskostnaderna -- kommer att få

naturliga incitament att utforma bostaden på det sätt som möter

de boendes önskemål. Utöver vad i propositionen anförts vill

utskottet erinra om att kvaliteten i boendet ytterst styrs av de

ny- och ombyggnadsregler som hävdas med stöd av plan- och

bygglagen. Dessa regler skall beaktas vid bygglovsprövningen.

Det finns enligt utskottets mening inte tillräckliga skäl för

riksdagen att tillstyrka Vänsterpartiets partimotion Fi44

yrkande 40 om kvalitetsaspekten vid utformningen av

bostadsfinansieringssystemet.

Utskottet vill något beröra frågan om räntebidrag för

ombyggnad m.m. Som framgått ovan skall räntebidrag i dessa

sammanhang i princip ges samma utformning som beträffande

nybyggnad. Emellertid föreslås att husets byggnadsvärde i vissa

fall skall beaktas vid bestämmande av underlaget för

ombyggnadssubventionen. Den ram som ger det maximala

bidragsunderlaget för ombyggnad skall nämligen minskas med ett

belopp som motsvarar detta värde. Normalt bör, enligt

propositionen, utgångspunkten för värderingen kunna vara det

taxeringsvärde för byggnaden som hänför sig till bostäder. Vad

nu refererats innebär alltså att ett högre taxeringsvärde, allt

annat lika, kommer att innebära ett lägre bidragsunderlag.

Ytterligare en fråga beträffande ombyggnadslångivning bör tas

upp. I propositionen anförs att nyinvesteringar som görs i ett

befintligt hus och som i väsentlig mån förbättrar sådana

grundläggande funktioner som krävs för att huset skall fungera

tillfredsställande för bostadsändamål skall berättiga till

ombyggnadsstöd. Med grundläggande funktioner förstås i

propositionen sådana funktioner som normalt finns i en nybyggd

bostad och kan förutsättas rymmas inom vad som stöds med

nybyggnadsstödet. Ombyggnadsstöd bör enligt propositionen inte

kunna lämnas för att tillföra huset ytterligare kvaliteter över

denna nivå eller för att dubblera eller ersätta funktioner som

redan finns. Som utskottet uppfattat förslaget innebär vad nu

refererats att det inte blir möjligt att i ombyggnadsfallet

belåna åtgärder som avser t.ex. utbyte av fasaders ytskick,

fönster och balkonger. Ambitionen från regeringens sida är

uppenbarligen att klarare än i dag skilja mellan nyinvesteringar

å ena sidan samt underhåll och reparation å den andra.

Utskottet, som ovan redovisat regeringens uppfattning om att

ombyggnadsfrågorna kräver ytterligare överväganden, förutsätter

att vad nu anförts om bidragsunderlaget för ombyggnad och om

vilka kvaliteter som skall kunna grunda belåning kommer att

aktualiseras i dessa överväganden. Bl.a. har i en utredning den

20 maj 1992 föreslagits vissa åtgärder avseende den

skattemässiga behandlingen av underhålls- och

reparationsåtgärder i bostadsfastigheter. Utskottet förutsätter

att regeringen, när beredningen av frågan avslutats, skyndsamt

lämnar riksdagen sin syn på den i förening med eventuella

förslag om utformningen av räntebidragen vid ombyggnad.

Utskottet har emellertid förståelse för regeringens önskan att

utforma räntebidraget för ombyggnad med målsättningen att

underhållsåtgärder i princip inte skall grunda räntebidrag.

I motion Bo15 (c) tas upp frågan om vidgning av kreditgarantin

i vissa fall. Som framgått ovan innebär regeringens förslag att

statlig kreditgaranti skall kunna erbjudas för ett belopp som

motsvarar 30 % av bidragsunderlaget. Enligt propositionen finns

inte längre behov av att fördjupa kreditgarantin. Motivet i

propositionen för uppfattningen att behov av fördjupning inte

föreligger är att kreditgarantierna knyter an till den

marknadsmässiga värderingen som långivaren lägger till grund för

sitt erbjudande om krediter utan annan säkerhet än panträtt i

fastigheten.

Som också framgått ovan innebär regeringsförslaget vidare att

kreditgaranti skall kunna erbjudas även för omfördelningslån med

ett belopp som motsvarar högst 10 % av bidragsunderlaget.

Förutom i motionen har frågan om en vidgning av kreditgarantin

tagits upp bl.a. vid den offentliga utfrågning som utskottet

arrangerade som ett led i arbetet med förslaget om

bostadsfinansieringssystemets utformning. Därvid uttrycktes

farhågor bl.a. för att krediter på orter och i områden och

regioner i vilka värdeutvecklingen på fastigheter är svag inte

skulle kunna erhållas i den omfattning som är erforderlig för

att utveckla och bevara bostadsbeståndet på sådana orter m.m.

Det befarades att kreditgivarna inte skulle vara beredda att

lämna underliggande kredit upp till 70 % av pantvärdet. Om denna

situation inträffar finns enligt propositionen två vägar för

låntagaren att gå. Den ena är att han går in med högre egen

insats. Det andra är att han erbjuder kreditgivaren ytterligare

säkerhet, t.ex. i form av panträtt i annan fastighet.

Utskottet, som anser att ytterligare en väg bör vara möjlig,

föreslår en lösning som går ut på att kreditgarantin för det

föreslagna omfördelningslånet i stället, helt eller delvis, på

sådana orter, områden och regioner och beroende på

omständigheterna i det enskilda fallet, skall få användas för

att utöka kreditgarantin. Vad nu förordats innebär att det

kommer att bli möjligt att som mest utöka kreditgarantin med

10%. Den nu förordade ordningen knyter i viss mån an till

dagens regler om fördjupning. Utskottet föreslår att riksdagen

med anledning av regeringens förslag i denna del och motion Bo15

(c) som sin mening ger regeringen till känna vad nu anförts om

vidgning m.m. av kreditgarantin i vissa fall. Det bör

ankomma på regeringen att utfärda de närmare reglerna för när

den nu förordnade ordningen skall tillämpas. Utskottet vill

också erinra om vad ovan redovisats om att regeringen avser att

överväga vissa former -- utöver dem som diskuteras i

propositionen -- beträffande den statliga kreditgarantin.

Beträffande ikraftträdande av regeringsförslaget anförs i

propositionen att räntebidragen för ny- och ombyggnad i det

reformerade finansieringssystemet skall gälla för projekt som

påbörjas efter år 1992.

I Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkande 39 föreslås att

ikraftträdandet skall skjutas upp ett år och alltså tillämpas på

hus som påbörjas efter år 1993.

Enligt utskottets mening bör det nya finansieringssystemet

börja tillämpas i enlighet med vad i propositionen förordas. Det

är viktigt att detta system praktiskt kan börja tillämpas utan

onödig tidsutdräkt. Med tanke på den tid -- mera än sex månader

-- som förflyter mellan riksdagens beslut och ikraftträdandet

har det enligt utskottets uppfattning skapats en rimlig tid för

anpassning till de nya reglerna.

Utskottet finner det dock mindre lämpligt att knyta

påbörjandet till det enskilda huset. En rimligare ordning vore

att relatera påbörjandet till ett projekt. De nu förordade

reglerna bör därför tillämpas på projekt som påbörjas efter

utgången av år 1992. Om projektet etappindelas bör dock varje

etapp anses som ett projekt. Det får ankomma på regeringen att

utarbeta de närmare föreskrifter som kan behövas. Vad utskottet

nu anfört om ikraftträdandereglerna bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna. Utskottet är inte berett

tillstyrka förslaget i Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkande

39 om senareläggning av reformen.

Slutligen behandlar utskottet i detta avsnitt förslaget i Ny

demokratis partimotion Fi42 yrkande 5. Motionärerna anser att

det regeringsförslaget verkar genomtänkt och väl avvägt. De

föreslår emellertid att riksdagen våren 1994 skall få en första

avstämning av utfallet av regeringsförslaget och att riksdagen

därefter skall informeras om utfallet av reformen snarast efter

varje årsskifte. Ett tillkännagivande till regeringen

beträffande informationen till riksdagen om

bostadsfinansieringen bör enligt motionen göras.

Utskottet delar uppfattningen i motionen när det gäller vikten

av att riksdagen hålls informerad om det praktiska utfallet av

den nu förordade reformen. Emellertid bör erinras om att

riksdagen, i samband med den årliga behandlingen av anslaget

till räntebidrag, i huvudsak torde komma att erhålla sådan

information som motionärerna efterlyser. Något tillkännagivande

till regeringen enligt förslaget i Ny demokratis partimotion

Fi42 yrkande 5 kan inte anses meningsfullt. I den mån

motionsförslaget inte kan anses tillgodosett med vad nu anförts

bör den avstyrkas. Utskottet vill dessutom erinra om att i

propositionen förutsatts att en avstämning av det nu diskuterade

finansieringssystemet skall göras efter år 1995.

Räntebidrag för hus med bidrag enligt äldre regler m.m.

Förslag i budgetpropositionen och i motion från allmänna

motionstiden

I årets budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 8) framlades

förslag om att räntebidragsanslaget för år 1992/93 skall

fastställas till 29310 milj.kr. Regeringens beräkning av

anslagsbehovet bygger bl.a. på dels de samtidigt presenterade

förslagen om avveckling av vissa äldre stödformer, dels vissa

besparingar av förändrade villkor för räntebidrag resp.

räntestöd. Den närmare utformningen av dessa villkor

presenterades dock inte i budgetpropositionen utan avsågs

redovisas i ett annat sammanhang.

Bostadsutskottet har tidigare i vår (se 1991/92:BoU16)

behandlat samtliga förslag i budgetpropositionen avseende

räntebidrag utom frågan om räntebidragsanslagets storlek.

Utskottets avsikt har varit att ta ställning i denna fråga efter

regeringens redovisning av hur de aviserade besparingarna skall

uppnås. Frågan om lämpligheten att genomföra en begränsning av

räntebidragen för ny- och ombyggnad av bostäder behandlades

emellertid redan i betänkandet BoU16 i samband med att

motionsförslag om att avslå besparingsförslagen övervägdes.

Utskottet avstyrkte dessa motionsförslag (se BoU16 s. 36--37)

med motiveringen att utskottet i rådande statsfinansiella läge

inte ville medverka till en utebliven utgiftsbegränsning.

I betänkandet BoU16 tillstyrkte utskottet även regeringens

förslag om avveckling av vissa äldre stödformer som belastar

räntebidragsanslaget. I detta sammanhang avstyrktes ett antal

motionsyrkanden om avslag på regeringens förslag i dessa

avseenden, bl.a. avstyrkte utskottet motion Bo232 (s) yrkande 7

såvitt avser förslaget om ett bibehållet ungdomsbostadsstöd.

Förslaget i samma yrkande om att höja räntebidragsanslaget med

25 milj.kr. för att finansiera stödformen kvarstår dock för

utskottet att behandla i detta betänkande.

Ytterligare en fråga av betydelse för räntebidragsanslaget har

behandlats av utskottet tidigare i vår. Utskottet avstyrkte ett

förslag i budgetpropositionen (bil. 13) om att stödet för

avhjälpande av fukt- och mögelskador i småhus skulle avskaffas

(se 1991/92:BoU14 s. 5--7). Utskottet uttalade i detta

sammanhang att de ökade åtagandena för staten som följer av en

fortsatt bidragsgivning borde finansieras genom en besparing på

räntebidragsanslaget. Regeringen anmodades att i lämpligt

sammanhang lägga fram förslag om hur denna besparing skall

läggas ut. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets

förslag.

Förslag i kompletteringspropositionen och motioner

Förslaget om vilka åtgärder som bör vidtas för att uppnå de

begränsningar av statens utgifter för räntebidrag som

förutskickades i budgetpropositionen läggs fram i

kompletteringspropositionen (bilaga I:5 s. 61--66). Förslaget,

som beräknas innebära en besparing på ca 3,4 miljarder kronor

per helår, utgår även från att riksdagens beslut angående stödet

till fukt- och mögelskador i småhus skall finansieras genom en

besparing på räntebidragsanslaget. Det huvudsakliga innehållet i

kompletteringspropositionens förslag för hus med räntebidrag

enligt äldre bestämmelser kan sammanfattas enligt nedan.

Besparingen avses uppnås genom en extra höjning av den

garanterade räntan den 1 januari 1993 för:

hyres- och bostadsrättshus med räntebidrag enligt äldre

bestämmelser för nybyggnad, ombyggnad eller energibesparande

åtgärder, om bidraget avser projekt som färdigställts under åren

1978--1992,

egnahem med sådana räntebidrag, om bidraget avser projekt som

färdigställts under åren 1980--1989,

egnahem med räntebidrag för förvärvslån och förköpslån, om

huset har förvärvats under år 1989 eller tidigare.

Vidare föreslås reglerna för räntebidrag enligt äldre

bestämmelser ändras den 1 januari 1993 så att:

bidrag inte lämnas för tid efter utgången av år 1992, om

bidraget avser projekt som färdigställts före år 1978 eller, i

fråga om egnahem, före år 1980,

den årliga upptrappningen av den garanterade räntesatsen höjs

till 0,375 procentenheter i fråga om räntebidrag för hyres- och

bostadsrättshus,

rätten till bidrag enligt äldre bestämmelser i övrigt upphör,

om den garanterade räntan vid utgången av år 1992 överstiger den

bidragsgrundande räntekostnaden eller, om så inte är fallet då,

när den första gången därefter gör det,

det reducerade räntebidraget för vissa hyres- och

bostadsrättshus som lämnas för ränta på lån som överstiger

110% av ett schablonberäknat låneunderlag minskas från 30

till 25% av den beräknade räntekostnaden.

Därutöver föreslås att räntebidrag enligt förordningen

(1983:974) om statligt räntestöd för förbättring av bostadshus

sänks till 25 % såvitt avser bidrag för tid efter utgången av år

1992 och att den garanterade räntesatsen för första året av

bidragstiden för räntebidrag enligt förordningen (1991:1933) om

statligt räntebidrag för ny- och ombyggnad av bostäder höjs till

3,7 % såvitt avser projekt som färdigställts efter år 1992.

Systemet med nettoavisering föreslås slopas och räntebidrag

enligt äldre bestämmelser föreslås fr.o.m. år 1993 betalas ut

till husägaren.

I tabellen nedan redovisas de procenttal för höjningen av den

garanterade räntan som föreslås för projekt färdigställda resp.

år. Vad gäller egnahem med räntebidrag för förvärvslån och för

förköpslån avser redovisningen hus förvärvade resp. år under

åren 1984--1989.

00>År för projektets 39>Extra höjning av den garanterade

00>färdigställande 39>räntesatsen, procentenheter

39>Hyresrätt/

71>Egnahem

39>Bostadsrätt

00>1978 39>2,70

00>1979 39>2,10

00>1980 39>1,70 71>1,60

00>1981 39>1,35 71>1,25

00>1982 39>1,20 71>1,10

00>1983 39>1,05 71>0,90

00>1984 39>0,90 71>0,60

00>1985 39>0,60 71>0,30

00>1986 39>0,55 71>0,25

00>1987 39>0,55 71>0,25

00>1988 39>0,50 71>0,20

00>1989 39>0,40 71>0,10

00>1990 39>0,35

00>1991 39>0,30

00>1992 39>0,25

Regeringens förslag om höjd garanterad ränta m.m. år 1993 tas

upp i två motioner väckta med anledning av

kompletteringspropositionen. I motion Bo14 (s) yrkande 6

föreslås att riksdagen skall ändra sitt tidigare

ställningstagande att den garanterade räntan skall höjas för att

uppnå en besparing på statsbudgeten på totalt 3,4 milj.kr. per

helår. I motionen hänvisas till vad under den allmänna

motionstiden anfördes i den socialdemokratiska partimotionen

Bo232 i denna fråga. I denna motion avvisades regeringens

besparingsförslag främst med motivet att det skulle leda till

helt oacceptabla hyreshöjningar.

Även i Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkande 36 föreslås

att regeringens förslag till höjd garanterad ränta m.m. år 1993

avvisas av riksdagen. Som motiv för yrkandet hänvisas bl.a. till

regeringsförslagets effekter på boendekostnaderna. Vidare

hänvisas till vad som anförs i Vänsterpartiets bostadspolitiska

motion från årets allmänna motionstid om inriktningen på

bostadspolitiken.

Överväganden om förslag om räntebidrag m.m.

Som ovan framhållits har riksdagen redan tidigare i vår vid

behandlingen av budgetpropositionen tagit ställning till

motionsyrkanden om att avslå regeringens besparingsförslag

avseende räntebidragen. Detta ställningstagande innebar att

motiven för och storleken på besparingen i princip accepterades.

Det frågan nu närmast gäller är således hur besparingen skall

fördelas mellan olika årgångar och upplåtelseformer.

Bostadsutskottet finner inte skäl att föreslå en annan

fördelning av den extra höjningen av den garanterade räntesatsen

än vad som föreslås i propositionen. Förslaget utgår bl.a. från

att den extra höjningen läggs ut så att den medför lika stora

kostnadsökningar för berörda årgångar. Utskottet finner detta

vara en rimlig utgångspunkt.

Vad gäller förslagen om höjd årlig upptrappning av den

garanterade räntan för hyres- och bostadsrättshus, minskning av

beräkningsunderlaget för reducerat räntebidrag, höjd garanterad

ränta första året av bidragstiden för vissa bostadshus samt

förslaget om sänkt räntestöd för förbättring av bostadshus är

samtliga dessa motiverade av de ändrade

kapitalbeskattningsvillkor som fr.o.m. nästa år kommer att gälla

för egnahemsägare. Dessa ändringar är således nödvändiga för att

bibehålla den neutralitet mellan olika upplåtelseformer som är

en av utgångspunkterna för den statliga bostadspolitiken.

Även förslaget i propositionens bilaga I:5 om när rätten till

räntebidrag skall upphöra kan utskottet ställa sig bakom på de

grunder som anförs i propositionen. Frågan om nettoavisering

återkommer utskottet till nedan. Bostadsutskottet tillstyrker

således yrkande 4 i denna del i avsnitt 2 i bilagan om att

riksdagen bör godkänna vad regeringen har förordat om höjd

garanterad ränta m.m. år 1993 för hus med räntebidrag enligt

äldre bestämmelser.

Vad gäller avslagsyrkandena i Vänsterpartiets partimotion Fi44

yrkande 36 samt Bo14 (s) yrkande 6 vidhåller utskottet således

sin uppfattning från tidigare i vår (se 1991/92:BoU16 s. 36). I

det rådande statsfinansiella läget måste vissa besparingar

accepteras även inom bostadssektorn. De aktuella

motionsyrkandena avstyrks.

Avveckling av investeringsbidraget

Förslag i proposition och motioner

Statligt investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av bostäder

infördes den 1 januari 1991 (prop. 1990/91:34, BoU4). Syftet var

att kompensera bostadsbyggandet för ökade kostnader till följd

av att de tidigare särskilda reduceringsreglerna för beräkning

av mervärdesskatt för byggnads- och anläggningsarbeten slopades.

Investeringsbidrag lämnades ursprungligen med 9,7% av en

schablonberäknad kostnad för vissa byggnads- och

anläggningsarbeten. Bidragsandelen har därefter sänkts två

gånger av statsfinansiella skäl. Bidragsnivån är för närvarande

3,1%, men högre bidrag medges i vissa fall enligt

övergångsregler (se 1991/92:BoU16 s. 45--47).

Regeringen har i kompletteringspropositionen (bil. I:5 s.

18--19) föreslagit att den generella mervärdesskatten skall

sänkas från 25 till 22%. Som en följd av en sådan sänkning

föreslås att investeringsbidraget avvecklas (bil. I:5

s.70--71). Avvecklingen föreslås genomföras så att

investeringsbidrag inte lämnas för ny- och ombyggnader som

påbörjas efter utgången av år 1992. Förslaget bedöms innebära en

fördyring med ca 0,7% för nya projekt.

Bidragsgivningen enligt tidigare beslutade bestämmelser

föreslås fullföljas såvitt gäller projekt som påbörjats före

utgången av år 1992. Investeringsbidraget till projekt som

delvis debiteras den lägre mervärdesskatten föreslås dock sänkas

i motsvarande mån.

I den socialdemokratiska partimotionen Fi41 framhålls att en

ökad nyproduktion av bostäder under de närmaste åren är

nödvändig. Den rådande arbetslösheten och dagens relativt sett

lägre byggkostnader anses dessutom göra ny- och ombyggnader av

bostäder särskilt angelägna. Som en av de åtgärder som bör

vidtas för att tillgodose nybyggnadsbehovet föreslås i motionens

yrkande 12 att investeringsbidraget för bostäder skall utgå med

8,8% fr.o.m. den 1 januari 1992.

Med hänvisning till de överväganden om bostadspolitikens

inriktning som redovisas i Vänsterpartiets partimotion Fi44

föreslås i motionens yrkande 37 att riksdagen skall avslå

regeringsförslaget om att avveckla investeringsbidraget för ny-

och ombyggnader av bostäder.

Överväganden om investeringsbidraget

Enligt den beräkning som redovisas i propositionen innebär en

avveckling av investeringsbidraget endast en fördyring med

0,7% för nya bostadsbyggnadsprojekt om hänsyn tas till

förslaget om en samtidig sänkning av mervärdesskatten.

Bostadsutskottet anser att en kostnadsökning på denna nivå för

bostadsbyggnadsprojekt kan accepteras med hänsyn bl.a. till de

administrativa vinster som blir följden av att bidragssystemet

kan slopas. Som framhålls i propositionen kan även byggherrens

likviditetspåfrestningar beräknas minska genom att

investeringsbidraget ersätts med en sänkt mervärdesskatt.

Utskottet tillstyrker således regeringens förslag om en

avveckling av investeringsbidraget för ny- och ombyggnad av

bostäder, dvs. yrkande 5 (s. 72) i propositionens bilaga I:5.

Förslagen i de aktuella partimotionerna Fi41 (s) yrkande 12 och

Fi44 (v) yrkande 37 är inte förenliga med detta

ställningstagande varför de avstyrks.

Överväganden om den bostadspolitiska administrationen m.m.

I regeringsförslaget (bil. I:5 s. 59--60) redovisas vissa

överväganden om den regionala bostadspolitiska

administrationen. I propositionen erinras om att

riksdagens beslut hösten 1991 (bet. 1991/92:BoU9) om grunderna

för bostadsbyggandets finansiering innebär att

länsbostadsnämndernas arbetsuppgifter nu minskar successivt.

Organisationen kommer i princip att halveras fram till utgången

av år 1993. En sådan neddragning av personalen vid nämnderna

innebär enligt propositionen att flertalet länsbostadsnämnder

blir så små att det inte kommer att vara rationellt att utforma

dem som självständiga myndigheter. Förslagen i det föregående om

bostadsfinansieringen efter den 1 januari 1993 innebär enligt

propositionen att bostadsadministrationen kan minskas

ytterligare.

Eftersom administrationen av räntebidrag innebär

myndighetsutövning och då de statliga subventionerna i form av

räntebidrag kommer att uppgå till betydande belopp även under en

stor del av 1990-talet anförs i propositionen att uppgifterna

fortsättningsvis bör handläggas av en statlig myndighet. Den

återstående bidragsadministrationen anses inte motivera en

myndighet i varje län. I de överväganden om boverkets framtida

arbetsuppgifter och dimensionering som pågår bör det enligt

propositionen vara lämpligt att närmare studera en lösning med

regionkontor inom verket.

I motion Bo14 (s) yrkande 8 föreslås riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en

regional bostadspolitisk administration. Enligt motionärerna

behövs länsbostadsnämnderna eller annat regionalt organ även i

fortsättningen.

Utskottet delar vad i propositionen och i motionen anförts om

att det även i fortsättningen behövs en regional statlig

organisation för de kvarvarande uppgifterna avseende

bidragsadministrationen. Det finns enligt utskottets mening goda

skäl för uppfattningen att denna organisation i princip skall

vara länsanknuten. Utskottet kan emellertid acceptera

uppfattningen i propositionen att det kan visa sig mindre

lämpligt att ha kvar nämnderna som självständiga enheter.

Utskottet anser då att de kommande övervägandena bör göras med

utgångspunkt från att ansvaret för de kvarvarande uppgifterna på

regional nivå anförtros länsstyrelserna. Utskottet vill

understryka vikten av att förslag om den regionala

administrationen skyndsamt underställs riksdagen när regeringens

beredning av frågan avslutats.

Vad nu anförts om den regionala bostadspolitiska

administrationen bör riksdagen med anledning av

propositionen och motion Bo14 (s) yrkande 8 som sin mening ge

regeringen till känna.

Ytterligare en fråga vill utskottet ta upp i detta sammanhang.

Det gäller frågan om s.k. nettoavisering, en fråga som behandlas

också i propositionen (bil. I:5 s. 66). Nettoavisering innebär

att räntebidraget för ny- och ombyggnad av bostäder betalas ut

till långivaren i anslutning till tidpunkten då denne aviserar

låntagaren ränta och amortering. I gengäld har långivaren åtagit

sig att enbart avisera låntagaren den del av räntekostnaden som

inte täcks av bidraget. Vad nu beskrivits tillämpas i princip

vid utbetalning av räntebidrag enligt äldre regler.

Enligt vad som anförts i propositionen har ordningen med

nettoavisering av räntebidrag visat sig administrativt

komplicerad och medfört stigande datakostnader för staten. I

fråga om räntebidrag för ny- och ombyggnad av bostäder för år

1992 har nettoaviseringssystemet övergetts. Bidrag avseende

dessa bostäder betalas ut till ägaren av det hus räntebidraget

avser. En motsvarande ordning föreslås bl.a. av förenklingsskäl

nu införas även för räntebidrag enligt äldre bestämmelser.

Systemet med nettoavisering föreslås upphöra vid utgången av år

1992.

Frågan om nettoavisering har också tagits upp i en skrivelse

till utskottet från vissa kreditinstitut. I skrivelsen erinras

om att fastighetsmarknaden försämrats kraftigt och att bl.a. som

en följd därav andelen obetalda räntor och direkta förluster

ökar. Ett slopande av nettoaviseringen innebär enligt skrivelsen

ytterligare ökade förlustrisker för instituten genom att andelen

obetalda räntor ökar mycket kraftigt om nettoaviseringen slopas.

Den bedömningen görs i skrivelsen att hundratals miljoner kronor

kommer att betalas ut till låntagare som inte sköter

betalningarna på sina lån. Räntebidragen kommer att konsumeras

eller användas för betalningar till andra fordringsägare som

låntagaren väljer själv om han inte försätts i konkurs.

Utskottet har i och för sig förståelse för de motiv i

propositionen som redovisats för att slopa systemet med

nettoavisering vid utgången av år 1992. Utskottet har också

förståelse för de skäl som åberopats i skrivelsen från vissa

institut om att nettoaviseringen bör behållas för sådana

låneformer där den tillämpas i dag. Det får enligt utskottets

uppfattning anses motiverat att regeringen och kreditinstituten

upptar överläggningar för att undersöka möjliga alternativ i

avsikt att lösa de administrativa och ekonomiska problemen i

sammanhanget. Utskottet är inte främmande för en lösning som

innebär att kreditinstituten tar ett ökat ansvar så att systemet

kan fortsätta att tillämpas under överskådlig tid.

Även vad utskottet anfört om överläggningar om

nettoaviseringssystemet bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. I avvaktan på att dessa överläggningar

slutförs bör den gällande ordningen behållas. Utskottet

förutsätter att regeringen under hösten 1992 eller senast i 1993

års budgetproposition för riksdagen redovisar resultat av

överläggningarna.

Övriga motioner med bostadspolitiska förslag

Förslag i motioner väckta med anledning av

kompletteringspropositionen

I detta avsnitt behandlas ett antal motionsyrkanden med

bostadspolitisk inriktning som läggs fram som alternativ till

regeringens förslag om bostadsfinansieringen m.m. Motsvarande

yrkanden har i flera fall även behandlats av utskottet tidigare

i vår.

I den socialdemokratiska partimotionen Fi41 förs fram förslag

om olika åtgärder för att öka såväl nyproduktion som ombyggnader

av bostäder. Som en av de åtgärder som kan leda till en ökad

nyproduktion föreslås -- yrkande 15 -- att även allmännyttiga

företag ges möjligheter att upprätta fonder för att finansiera

tomma lägenheter. För att täcka ombyggnadsbehovet föreslås --

yrkande 13 -- att tilläggslånen för repararations- och

ombyggnadsåtgärder i hus som är yngre än 30 år återinförs samt

att en beslutsram för ändamålet på 425 milj.kr. fastställs för

budgetåret 1992/93. Vidare föreslås -- yrkande 16 -- att ramen

för Bidrag till fukt- och mögelskador ökas med 50 milj.kr. till

totalt 455 milj.kr.

Olika kulturpolitiska satsningar föreslås i motion Fi59 (s).

Förslaget i motionens yrkande 7 ligger inom bostadsutskottets

beredningsområde. Där föreslås att riksdagen med ändring av sitt

tidigare beslut medger att bidrag till konstnärlig utsmyckning

får lämnas inom en ram om 15 milj.kr. för budgetåret 1992/93

under anslaget Bidrag till konstnärlig utsmyckning i

bostadsområden.

I motionen Bo14 (s) presenteras en rad åtgärder som ett

alternativ till den av regeringen förda bostadspolitiken.

Förslag om alternativ till det av regeringen framlagda förslaget

om ett nytt system för bostadsfinansiering m.m. har behandlats

ovan. De förslag som tas upp i detta avsnitt är yrkanden om

att ungdomsbostadsstödet skall återinföras och att 25 milj.kr.

anslås för ändamålet -- yrkande 5,

att riksdagen skall ge regeringen till känna att markvillkoret

och den kommunala bostadsanvisningsrätten bör återinföras som

krav för statligt stöd till bostadsfinansiering samt att en

försöksverksamhet med kommmunal produktionskostnadsprövning

påbörjas -- yrkande 7,

att riksdagen skall ge regeringen till känna vad som i

motionen anförts om flexibilitet med bibehållna funktionskrav

vad gäller de regler som gäller för bidrag till ny- och

ombyggnad av gruppbostäder -- yrkande 9,

att ungdomsbostadsdelegationen bör återupprättas -- yrkande

10,

att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör

bosparande för hyresgästerna i de allmännyttiga bostadsföretagen

-- yrkande 11.

Överväganden om vissa motioner med bostadspolitiska yrkanden

I flertalet fall har riksdagen tidigare under detta år

behandlat motioner med motsvarande yrkanden som de nu aktuella.

Utskottet tar därför sin utgångspunkt i de överväganden som

redovisades vid dessa tillfällen.

Beslutet om en avveckling av tilläggslångivningen till

bostadshus yngre än 30 år fattades bl.a. mot bakgrund av att

denna typ av subventioner riskerar att motverka en utveckling

där fastighetsägarna i den löpande förvaltningen kan budgetera

medel för underhållsåtgärder. Riksdagens beslut innebär att

avvecklingen sker successivt och att pågående projekt kan

slutföras på ett planerat sätt (se vidare 1991/92:BoU16 s. 41).

Beslutet bör ligga fast. Motion Fi41 (s) yrkande 13 avstyrks

således.

Yrkande 15 i samma motion om en fond för tomma lägenheter

i allmännyttiga bostadsföretag avstyrks med hänvisning till vad

utskottet tidigare anfört om fastighetsägarnas ansvar för denna

fråga (se vidare 1991/92:BoU16 s. 45).

Inte heller vad gäller förslaget i motion Bo14 (s) yrkande 11

om ett speciellt bosparande inom allmännyttan har något nytt

tillkommit som ger utskottet anledning att ändra sitt tidigare

ställningstagande (se 1991/92:BoU16 s. 26). Motionen avstyrks

således. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att den

utredare som har regeringens uppdrag att överväga vissa frågor

om bostadsfinansiering m.m. den 20 maj 1992 har lagt fram

förslag om mer generellt inriktade åtgärder för att stimulera

ett bosparande. Frågan om stimulanser till bosparandet kan

således förutsättas aktualiseras efter regeringens beredning av

detta förslag.

Förslagen om fortsatt ungdomsbostadsstöd och att

undomsbostadsdelegationen skall återupprättas har nyligen

avslagits av riksdagen. Dessa åtgärder anses inte vara ett

effektivt sätt att tillgodose ungdomens bostadsefterfrågan (se

vidare 1991/92:BoU16 s. 39). Motion Bo14 (s) yrkandena 5 och 10

avstyrks med hänvisning till tidigare riksdagsbehandling.

Även förslaget i motion Bo14 (s) yrkande 7 om att återinföra

vissa villkor för bostadsfinansieringsstöd förs fram utan

att något nytt har tillförts frågan sedan riksdagen tidigare i

vår avslog ett motsvarande yrkande (se 1991/92:BoU16 s. 30).

Utskottet som ovan har tagit ställning till vilka villkor som

fr.o.m. nästa år bör gälla för statligt stöd till

bostadsbyggande avstyrker således motionsyrkandet.

Frågan om vilka regler som skall gälla för stöd till

byggande av gruppbostäder m.m. har under de senaste åren

diskuterats i riksdagen vid ett flertal tillfällen. Den konkreta

innebörden av yrkande 9 i motion Bo14 (s) torde vara att krav på

installation av minst kokskåp alltid skall ställas även för

gruppbostäder som är särskilt avsedda för åldersdementa.

Utskottet har tidigare i vår avvisat ett sådant krav och står

fast vid sitt ställningstagande (se vidare 1991/92:BoU16 s. 35).

Yrkandet avstyrks.

Utskottet står också fast vid beslutet om att avveckla

bidraget till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden (se

1991/92:BoU11 s. 3). Förslaget i motion Fi59 (s) yrkande 7 om

att riva upp detta beslut avstyrks sålunda.

Regeringen föreslog i årets budgetproposition att den statliga

fonden för fukt- och mögelskador skulle avvecklas. På förslag av

ett helt enigt bostadsutskott beslutade emellertid riksdagen om

fortsatt bidragsgivning (se 1991/92:BoU14 s. 6 ). Beslutet

innebar vidare att ramen för bidrag till fonden för fukt- och

mögelskador vidgades med 50 milj.kr. för att trygga den

fortsatta verksamheten. Något motiv till förslaget i motion Fi41

(s) yrkande 16 om att nu vidga ramen med ytterligare 50 milj.kr.

läggs inte fram. Utskottet ser därför inget skäl att tillstyrka

detta yrkande.

Räntebidragsanslaget

Som anförts ovan återstår från tidigare i år två yrkanden om

räntebidragsanslaget för riksdagen att ta ställning till. Det

gäller dels förslaget från årets budgetproposition om att

anslaget skall fastställas till 29310milj.kr. för budgetåret

1992/93, dels ett förslag i motion Bo232 (s) yrkande 7 om att

anslaget bör fastställas till ett 25 milj.kr. högre belopp.

Utskottets ovan redovisade ställningstaganden vad gäller

förslag i kompletteringspropositionen och i motioner har inte

givit utskottet anledning att föreslå att

räntebidragsanslaget skall fastställas till någon annan nivå

än vad som föreslagits i budgetpropositionen. Utskottet

tillstyrker således att riksdagen anvisar 29310 milj.kr. till

detta anslag. Motion Bo232 (s) yrkande 7 såvitt nu är i fråga

avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ett reformerat bostadsfinansieringssystem

att riksdagen godkänner förslaget i proposition 1991/92:150

bilaga I:5 avsnitt 2 yrkandena 1--3 om räntebidrag för ny- och

ombyggnad av bostäder och om statliga kreditgarantier samtliga

yrkanden i denna del samt avslår motionerna 1991/92:Bo14

yrkandena 1--3 och 1991/92:Fi44 yrkandena 33--35 och 38,

res. 1 (s) - delvis

2. beträffande kvalitetsaspekten vid utformningen av

bostadsfinansieringssystemet

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi44 yrkande 40,

res. 1 (s) - delvis

3. beträffande vidgning m.m. av kreditgarantin i vissa

fall

att riksdagen med anledning av förslaget i proposition

1991/92:150 bilaga I:5 avsnitt 2 yrkande 3 i denna del och

motion 1991/92:Bo15 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

res. 1 (s) - delvis

4. beträffande ikraftträdandereglerna

att riksdagen med anledning av förslaget i proposition

1991/92:150 bilaga I:5 avsnitt 2 yrkandena 1--3 samtliga

yrkanden i denna del samt med avslag på motion 1991/92:Fi44

yrkande 39 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

res. 1 (s) - delvis

5. beträffande information till riksdagen om

bostadsfinansieringen

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi42 yrkande 5,

res. 1 (s) - delvis

res. 2 (nyd)

6.beträffande höjd garanterad ränta m.m. år 1993

att riksdagen godkänner förslaget i proposition 1991/92:150

bilaga I:5 avsnitt 2 yrkande 4 i denna del om höjd garanterad

ränta m.m. år 1993 för hus med räntebidrag enligt äldre

bestämmelser samt avslår motionerna 1991/92:Bo14 yrkande 6 och

1991/92:Fi44 yrkande 36,

res. 3 (s)

7.beträffande avveckling av investeringsbidraget

att riksdagen godkänner förslaget i proposition 1991/92:150

bilaga I:5 avsnitt 2 yrkande 5 om avveckling av

investeringsbidraget för ny- och ombyggnad av bostäder samt

avslår motionerna 1991/92:Fi41 yrkande 12 och 1991/92:Fi44

yrkande 37,

res. 4 (s)

8. beträffande den regionala bostadspolitiska

organisationen

att riksdagen med anledning av proposition 1991/92:150 bilaga

I:5 avsnitt 2 och motion 1991/92:Bo14 yrkande 8 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. beträffande nettoaviseringssystemet

att riksdagen med anledning av proposition 1991/92:150 avsnitt

2 yrkande 4 i denna del som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

10.beträffande avveckling av tilläggslångivningen

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi41 yrkande 13,

res. 5 (s)

11.beträffande en fond för tomma lägenheter

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi41 yrkande 15,

res. 6 (s)

12.beträffande bosparande inom allmännyttan

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo14 yrkande 11,

res. 7 (s)

13.beträffande ungdomsbostadsstöd och

ungdomsbostadsdelegationen

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo14 yrkandena 5 och 10,

res. 8 (s)

14.beträffande vissa villkor för

bostadsfinansieringsstöd

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo14 yrkande 7,

res. 9 (s)

15.beträffande stöd till byggande av gruppbostäder

att riksdagen avslår motion 1991/92:Bo14 yrkande 9,

res. 10 (s)

16.beträffande bidraget till konstnärlig utsmyckning av

bostadsområden

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi59 yrkande 7,

res. 11 (s)

17.beträffande ramen för bidrag till fonden för fukt- och

mögelskador

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi41 yrkande 16,

res. 12 (s)

18.beträffande räntebidragsanslaget

att riksdagen med bifall till regeringens förslag i

proposition 1991/92:100 bilaga 8 och med avslag på motion

1991/92:Bo232 yrkande 7 i denna del till Räntebidrag m.m.

för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på

29310000000kr.

res. 13 (s) - villk. res. 8

Stockholm den 26 maj 1992

På bostadsutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit:

Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s), Knut Billing (m), Bertil

Danielsson (m), Magnus Persson (s), Erling Bager (fp), Lennart

Nilsson (s), Ulf Lönnqvist (s), Mikael Odenberg (m), Rune

Evensson (s), Ulf Björklund (kds), Dan Eriksson i Stockholm

(nyd), Britta Sundin (s), Birger Andersson (c) och Lars

Stjernkvist (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) varit

närvarande vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Ett reformerat bostadsfinansieringssystem m.m. (mom. 1--5)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Ett reformerat" och på s. 25 slutar med "år 1995"

bort ha följande lydelse:

Åren 1946--1948 fastställde statsmakterna riktlinjerna för

efterkrigstidens bostadspolitik. Det allmänna målet för denna

politik var att successivt höja bostadsstandarden. Detta skulle

ske genom att bostadsbristen avvecklades och utrymmesstandarden

höjdes. Som norm för boendekostnaden skulle gälla att kostnaden

för en rimlig familjebostad borde motsvara 20 % av den

genomsnittliga inkomsten för en industriarbetare. De finansiella

insatserna som krävdes för att förverkliga de bostadspolitiska

målen skulle i huvudsak göras av staten. De nu beskrivna

riktlinjerna har vid skilda tillfällen konkretiserats och

reviderats; dock har utgångspunkten varit att den sociala

bostadspolitiken skall vara vägledande för statsmakternas

insatser beträffande boendet. Den senaste större och mera

grundläggande genomgången av riktlinjerna för bostadspolitiken

gjordes av riksdag och regering i slutet av 1960-talet. Enligt

uttalanden av regeringen 1966 och 1967 -- uttalanden som

godkändes av riksdagen -- skall samhällets mål för

bostadsförsörjningen vara att hela befolkningen skall beredas

sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade

bostäder till skäliga kostnader. Denna målsättning har därefter

gällt för de bostadspolitiska insatserna. Beträffande

utrymmesstandarden anslöt sig riksdagen år 1986 till ett

uttalande från regeringen av innebörden att, beträffande

bostadsbidragen, dessa borde utformas så att alla hushåll på

sikt borde kunna hålla sig med moderna bostäder som ger varje

barn ett eget rum. Om riksdagen accepterar det nu framlagda

regeringsförslaget kommer det sociala målet, som sålunda väglett

de bostadspolitiska strävandena i ca 50 år, inte längre att

kunna hävdas. Därmed finns en uppenbar risk att vi får ökade

klyftor i boendet och segregerade bostadsområden där de sämre

ställda lämnas utanför den samhällssolidaritet som hittills

präglat bostadspolitiken. Även bostadspolitiken kommer då att

överlämnas till "marknadskrafterna". Den sociala

bostadspolitiken som gjort att vi i Sverige kommit längre än de

flesta andra länder på vägen mot ett rättvist och jämlikt boende

kommer -- om regeringens förslag om en avveckling av

bostadssubventionerna genomförs -- att raseras. Regering och

riksdag har redan hösten 1991 (bet. 1991/92:BoU9) och mot

Socialdemokraternas och Vänsterpartiets förslag beslutat att

avskaffa vissa krav för statligt stöd vid ny- och ombyggnad av

bostäder. Det gäller bl.a. den kommunala anvisningsrätten,

markvillkoret och produktionskostnadsprövningen. Det nu aktuella

regeringsförslaget innebär ytterligare ett nytt stort steg på

vägen mot en bostadpolitisk nedrustning. Om förslaget genomförs

kommer marknadskrafterna att bestämma vad som skall byggas, var

och för vem det skall byggas, vad det skall kosta att bygga och

vad det kommer att kosta att bo. Utskottet delar uppfattningen i

motion Bo14 (s) och i Vänsterpartiets partimotion Fi44 om att

den bostadssociala politiken även i fortsättningen bör ligga

till grund för de bostadspolitiska reformer som från tid till

annan kan behöva göras.

Förslaget i propositionen har förberetts av en enmansutredare

(Georg Danell). Utredningens direktiv beslöts vid regeringens

sammanträde den 12 december 1991. Utredaren överlämnade sitt

betänkande SOU 1992:24 Avreglerad bostadsmarknad i mars 1992

dvs. efter cirka tre månaders arbete. Betänkandet har

remissbehandlats. Remisstiden har varit knappt två veckor. Flera

remissinstanser har kritiserat detta förhållande och anser det

inte möjligt att göra en fullständig analys av utredarens

förslag. Kritik beträffande den korta remisstiden förs fram

bl.a. av Hyresgästernas riksförbund, Riksbyggen, LO, TCO,

Stadshypotekskassan och AB Spintab.

Propositionen överlämnades till riksdagen i slutet av april

månad. Efter motionstidens utgång har utskottet haft två veckor

på sig att behandla detta omfattande ärende. En sådan

behandlingsordning kan riksdagen inte acceptera. Det ligger

därför i sakens natur att ett så viktigt utredningsförslag som

får så omfattande betydelse borde beredas på ett mera

omsorgsfullt och helgjutet sätt än vad som nu varit fallet.

Trots den korta remisstiden har remissinstanserna pekat på många

brister och icke acceptabla konsekvenser i utredningens förslag.

Dessa brister har inte beaktats vid utarbetandet av

regeringsförslaget.

Utskottet kommer i det följande att fästa uppmärksamheten på

vissa av de utgångspunkter som ligger till grund för

utredningens och regeringens förslag. En av dessa utgångspunkter

är räntans betydelse för bostadsfinansieringen både för de

boende och för staten. Utskottet har ingen annan uppfattning än

regeringen och utredaren om nödvändigheten av att en press nedåt

på räntan är viktig för att också pressa ned statens kostnader

för räntebidragen. Den relevanta utgångspunkten är vad en

sänkning av räntan skulle betyda för belastningen på

statsbudgeten om nuvarande räntebidragssystem behölls. I

boverkets remissvar har en beräkning gjorts av hur

räntebidragsanslaget utvecklas vid en marknadsränta om 12 resp.

8 %. Vid ett årligt påbörjande om 18000 lägenheter i

flerbostadshus och 7000 lägenheter i småhus, vilket är

utredningens antagande, beräknas belastningen på statsbudgeten

-- om nu gällande regler även fortsättningsvis kommer att

tillämpas samt med hänsyn tagen till den nytillkommande

produktionen och hus i beståndet budgetåret 1997/98 -- att bli

drygt 27 miljarder vid en marknadsränta om 12 % och ca 7

miljarder vid en marknadsränta om 8 %. Förutom att det nu

redovisade belyser räntans betydelse i sammanhanget kan erinras

om att besparingen i dagens system i vart fall inte understiger

de som utredaren beräknat skulle bli effekterna av hans förslag.

Argumentet att av omsorg om statens finanser skapa ett nytt

system kan således inte anses korrekt.

Vad beträffar effekten av regeringsförslaget från den boendes

utgångspunkt kan noteras följande. Med hänvisning till exempel i

utredningen -- exempel som också finns i propositionen -- anges

att kapitalutgifterna för en lägenhet i flerbostadshus och i

småhus åren 1993 och 1995 understiger kapitalutgifterna år 1993

jämfört med nuvarande system. Kapitalutgifterna per månad år

1993 anges vara ca 500 kr. lägre i flerbostadshusfallet och ca

700 kr. lägre när det gäller egnahem om regeringens förslag

genomförs än om dagens system tillämpas. Den jämförelse som görs

i propositionen är emellertid inte korrekt. Enligt propositionen

förutsätts, som framgått ovan, en egen insats på omkring 10 % av

investeringen. I utredningen har förvånande nog inte räknats med

någon utgift för den egna kapitalinsatsen. Ännu mera förvånande

är att regeringen utan kommentar för vidare utredarens

beräkningar. En av förutsättningarna i propositionen är nämligen

att "den egna kapitalinsatsen förutsätts vara finansierad på ett

sådant sätt att den inte föranleder ränteutgifter". Detta måste

anses mycket anmärkningsvärt och är i hög grad orealistiskt.

Utskottet konstaterar att denna utgångspunkt förmodligen använts

för att ge sken av att kapitalutgifterna med regeringens förslag

är lägre än i dagens system. Redan vid en ränta på 10 % efter

skatt för det egna kapitalet -- ett inte särskilt djärvt

antagande -- inträffar omvända förhållanden; kapitalkostnaderna

enligt utredningens och regeringens förutsättningar blir då

högre redan år 1993 än om dagens regler gäller; denna skillnad

kommer att förstärkas över tiden så länge räntebidrag utgår.

Även utifrån ett privatekonomiskt betraktelsesätt måste

beräkningarna underkännas. Också i många av remissvaren på

utredningen anförs en liknande uppfattning. Riksbyggen anför

följande om den "privatekonomiska boendekalkylen":

Utredningen rör sig lättsinnigt med siffror. I kapitel 11

presenteras beräkningar över utredningsförslagens

kostnadskonsekvenser. I dessa beräkningar har utredaren valt att

inte beakta vissa poster, bland annat nettoräntan på egen insats

och merkostnaden för garage. I det verkliga livet blir man inte

lika lätt av med dessa kostnader. Den reella kostnaden för en

genomsnittlig hyreslägenhet som byggs 1993 blir, om

marknadsräntan är 12 procent och om alla kostnader beaktas,

7300 kr istället för de 4529 kr utredningen anger. Med alla

kostnadsposter inkluderade blir skillnaden i förhållande till

1992 inte 150 kr som utredningen påstår utan över 1400 kr.

Om marknadsräntan antas vara 8 procent påstår utredningen att

kostnaden för samma lägenhet sjunker med 635 kr i förhållande

till 1992. Det verkliga förhållandet är att kostnaden ökar med

mer än 500 kr.

Det finns anledning att också ta upp frågan om hur regeringens

förslag kan tänkas påverka påbörjandet av ny- och ombyggnad av

bostäder. I en i mars 1992 utgiven publikation från boverket

kallad "Bostadsmarknad i förändring" beräknas att ca 35000

lägenheter i genomsnitt bör färdigställas per år t.o.m. år 2000.

Till detta kommer enligt verket omkring 300000 lägenheter som

behöver byggas om under perioden fram till sekelskiftet.

Utskottet har inte skäl ifrågasätta att en bostadsproduktion och

ombyggnad av minst denna omfattning behövs.

Det finns emellertid mycket som talar för att en nödvändig ny-

och ombyggnad av den av boverket angivna storleken inte kommer

att kunna uppnås om regeringens förslag genomförs. Från skilda

håll har hävdats att nära nog ett totalstopp för nyproduktion

och ombyggnad blir följden om förslaget förverkligas.

Beträffande de lägenheter som trots allt kan komma att

produceras kommer att gälla att de blir mindre än dagens, av

sämre kvalitet och avsevärt dyrare. Dessa lägenheter skall i

inte ringa omfattning efterfrågas av nybildade hushåll, ungdomar

och andra som ofta har en svag betalningsförmåga och av vilka

det dessutom skall krävas ett ökat bosparande.

Utskottet avstyrker med det anförda regeringens förslag till

ett reformerat bostadsfinansieringssystem. Bostadssektorn är så

viktig att det är uteslutet att den skall överlämnas åt de s.k.

marknadskrafterna. Fortfarande bör bostadspolitiken ha ett klart

socialt innehåll så att de goda bostäder som hittills byggts och

som förhoppningsvis kommer att byggas även i framtiden kan

efterfrågas också av betalningssvaga hushåll. Endast utifrån ett

socialt synsätt kan den bostadspolitik som i allt väsentligt

varit lyckosam och till gagn för medborgarna befästas och

utvecklas. Det skall inte förnekas att en ny tid kräver nya

lösningar också avseende statens och kommunernas insatser på det

bostadspolitiska fältet. Därför finns anledning att utvärdera

effekterna av dagens bostadsfinansieringssystem och ersätta det

med ett nytt som bättre än regeringens svarar upp mot den

målsättning utskottet ovan redovisat.

Dagens räntebidragssystem bör således ersättas av en ny

bostadsfinansieringsreform som bl.a. bättre än i dag är ägnad

att skapa en kostnadspress inom bostadsbyggandet. Ett

alternativt system måste samtidigt vara så konstruerat att det

behandlar olika upplåtelseformer rättvist och neutralt. Det är

som framgått av vad nyss anförts hushållens behov och

värderingar, inte skatte- och bidragsregler, som skall styra

valet av upplåtelseform eller boendealternativ. Ett nytt system

måste också bättre än dagens ordning skapa rimliga

kostnadsrelationer mellan nyare och äldre årgångar.

Det är synnerligen viktigt att ett bostadsfinansieringssystem

får ett så brett parlamentariskt stöd att kommuner, byggherrar

och entreprenörer m.fl. kan planera långsiktigt. De skall också

kunna räkna med att det inte ändras ständigt som ett resultat av

ekonomiska och politiska konjunktursvängningar. Både

räntelånesystemet och det förslag som regeringen nu lagt till

grund för propositionen har utarbetats av enmansutredningar. För

att skapa nödvändig parlamentarisk förankring bör alltså ett

nytt alternativ utarbetas inom en parlamentarisk utredning med

bred representation från olika politiska partier i syfte att nå

en politiskt långsiktig uppgörelse som inte ifrågasätts efter

relativt små förändringar i majoritetsförhållandena.

Förutsättningarna för en uppgörelse bör efter de senaste årens

utredningsarbete vara goda. Remissyttrandena över betänkandet

"Avreglerad bostadsmarknad" visar att det finns beredskap

också från många av aktörerna på bostadsmarknaden att

konstruktivt bidra i arbetet med att utforma ett system med de

egenskaper som krävs.

Riksdagen bör hos regeringen begära att en parlamentarisk

utredning -- i vilken samtliga riksdagspartier ingår --

tillsätts med uppgift att lämna förslag till ett nytt, brett

förankrat bostadsfinansieringssystem som är så utformat att

samhället också i framtiden kan ta det övergripande ansvar som

är nödvändigt för att det skall finnas goda bostäder åt alla,

även åt dem med begränsade ekonomiska möjligheter.

I avvaktan på att ett nytt finansieringssystem kan införas

bör, som anförs i Vänsterpartiets partimotion Fi44 och i motion

Bo14 (s), räntelånesystemet gälla. Detta system ger, som framgår

av den sistnämnda motionen, avsevärt lägre boendekostnader

jämfört med förslaget i propositionen. Räntelånesystemet bör

införas fr.o.m. den 1 juli 1992 för nya hus och för hus i

beståndet fr.o.m. den 1 januari 1993.

Vad utskottet nu anfört om ett nytt

bostadsfinansieringssystem, om den sociala bostadspolitiken och

om en parlamentarisk utredning för utarbetande av ett nytt

system bör riksdagen med anledning av de båda motionerna som sin

mening ge regeringen till känna. Förslaget i propositionen

avstyrks liksom förslag i motioner om förändringar av vissa

enskildheter i regeringens förslag.

Sammanfattningsvis innebär vad nu förordats att ett

tillkännagivande bör göras med anledning av motion Bo14 (s)

yrkandena 1--3. Med anledning av dessa motionsförslag och

förslagen i Vänsterpartiets partimotion Fi44 yrkandena 33--35

och 38 avstyrker utskottet regeringens förslag om ett reformerat

bostadsfinansieringssystem. Yrkandena 39 och 40 i denna motion

får närmast anses vara andrahandsyrkanden. Med hänvisning till

vad utskottet anfört om att regeringens förslag inte bör

genomföras får dessa yrkanden anses sakna aktualitet. Detsamma

gäller motion Bo15 (c) och Ny demokratis partimotion Fi42

yrkande 5.

dels att momenten 1--5 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:1--5.beträffande ett reformerat

bostadsfinansieringssystem m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo14

yrkandena 1--3 och 1991/92:Fi44 yrkandena 33--35 och 38 samt med

avslag på förslaget i proposition 1991/92:150 bilaga I:5 avsnitt

2 yrkandena 1--3 och motionerna 1991/92:Bo15, 1991/92:Fi42

yrkande 5 och 1991/92:Fi44 yrkandena 39 och 40 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en

parlamentarisk utredning för utarbetande av ett nytt

bostadsfinansieringssystem byggt på bostadssociala värderingar

m.m.,

2. Information till riksdagen om bostadsfinansieringen

(mom.5)

Dan Eriksson i Stockholm (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25

börjar med "Utskottet delar" och slutar med "år 1995" bort ha

följande lydelse:

Det av utskottet förordade systemet är av genomgripande

karaktär när det gäller finansiering av ny- och ombyggnad av

bostäder. Avgörande för om systemet skall få de positiva

effekter som förutsätts är bl.a. en lugnare ränteutveckling och

minskade produktionskostnader i boendet. Det är av stor vikt att

riksdagen och bostadsutskottet får information om vilka positiva

och negativa effekter finansieringssystemet har i den praktiska

hanteringen. Av vikt är också att snabbt få signaler om ifall

systemet i vissa delar bör revideras. Den nu efterfrågade

informationen bör lämnas bostadsutskottet av det statsråd som i

regeringen närmast har ansvaret för bostadsförsörjningsfrågorna.

En första redovisning bör lämnas riksdagen våren 1994. Därefter

bör information lämnas vid varje årsskifte.

Vad utskottet nu med anledning av Ny demokratis partimotion

Fi42 yrkande 5 anfört om information om finansieringssystemet

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

5.beträffande information till riksdagen om

bostadsfinansieringen

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Fi42 yrkande 5

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3.Höjd garanterad ränta m.m. (mom. 6)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28

börjar med "Som ovan" och på s. 29 slutar med "motionsyrkandena

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Företrädare för den nuvarande regeringen utlovade under förra

årets valrörelse minskade boendekostnader och sänkta hyror.

Detta till trots har man redan efter ett drygt halvårs

regeringsinnehav hunnit vidta ett flertal åtgärder som leder

till kraftigt höjda hyror. Nu återkommer regeringen med förslag

om extra upptrappningar av den garanterade räntan som kommer att

leda till ytterligare höjningar av boendekostnaderna.

Enligt regeringens egna beräkningar leder det nu aktuella

förslaget om besparingar på 3,4 miljarder kronor till ökade

kapitalkostnader på 70 kr./m2, för de berörda årgångarna.

Detta motsvarar ca 450 kr. i månaden för en normal

trerumslägenhet. Härutöver tillkommer övriga kostnadsökningar.

Detta är givetvis helt oacceptabelt i dagens läge då många

hushåll redan har stora problem att få ekonomin att gå ihop.

Den av regeringen förda bostadspolitiken med ständigt

återkommande åtgärder som ökar boendekostnaderna kommer i sin

förlängning leda till en ökad segregation och utslagning på

bostadsmarknaden. För att slå vakt om en socialt inriktad

bostadspolitik måste det nu aktuella regeringsförslaget om s.k.

extra upptrappningar av den garanterade räntan m.m. avvisas av

riksdagen. Utskottet tillstyrker således motionerna Bo14 (s)

yrkande 6 och Fi44 (v) yrkande 36 om att riksdagen bör avslå

regeringens förslag om höjd garanterad ränta m.m.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

6.beträffande höjd garanterad ränta m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Bo14 yrkande

6 och 1991/92:Fi44 yrkande 36 avslår förslaget i proposition

1991/92:150 bilaga I:5 avsnitt 2 yrkande 4 i denna del om höjd

garanterad ränta m.m. år 1993 för hus med räntebidrag enligt

äldre bestämmelser,

4. Avveckling av investeringsbidraget (mom. 7)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30

börjar med "Enligt den" och slutar med "de avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Regeringens förslag att helt slopa investeringsbidraget för

ny- och ombyggnad av bostäder skulle om det genomfördes leda

till ytterligare boendekostnadshöjningar utöver dem som redan

blivit följden av andra åtgärder från regeringens sida. Dessutom

skulle följderna för bostadsproduktionen bli mycket allvarliga.

För att minska arbetslösheten och utnyttja dagens relativt

sett lägre byggkostnader bör åtgärder i stället vidtas för att

underlätta att angelägna ny- och ombyggnader kommer i gång.

Tvärtemot vad regeringen föreslår bör staten således stimulera

en ökad bostadsproduktion. En av de åtgärder som behöver vidtas

är att kraftigt höja investeringsbidraget i stället för att

avveckla det. Ett sådant förslag läggs fram i den

socialdemokratiska partimotionen Fi41 där det föreslås att

investeringsbidraget fr.o.m. den 1 januari 1992 skall utgå med

8,8%.

Med hänvisning till vad ovan anförts avstyrker utskottet i

enlighet med vad som föreslås i Vänsterpartiets partimotion Fi44

yrkande 37 regeringens förslag om en avveckling av

investeringsbidraget. Vidare anser utskottet att riksdagen i

enlighet med vad som föreslås i Socialdemokraternas partimotion

Fi41 yrkande 12 skall ge regeringen till känna att

investeringsbidraget skall höjas till 8,8% fr.o.m. den 1

januari 1992.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

7.beträffande avveckling av investeringsbidraget

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Fi41 yrkande

12 och 1991/92:Fi44 yrkande 37 samt med avslag på förslaget i

proposition 1991/92:150 bilaga I:5 avsnitt 2 yrkande 5 om

avveckling av investeringsbidraget för ny- och ombyggnad av

bostäder som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

5. Avveckling av tilläggslångivningen (mom. 10)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33

börjar med "Beslutet om" och slutar med "avstyrks således" bort

ha följande lydelse:

I samband med beslutet om en avveckling av

tilläggslångivningen till bostadshus yngre än 30 år avgav

Socialdemokraterna en reservation med följande lydelse (se bet.

1991/92:BoU16 s. 67):

Utskottet finner det av regeringen framlagda förslaget om en

avveckling av tilläggslångivningen oacceptabelt. Denna låneform

har stor betydelse för möjligheterna att bl.a. avhjälpa

byggnadstekniska brister och förbättra inomhusmiljön i de delar

av bostadsbeståndet där omfattande problem finns. Lånen går till

stor del till fastigheter i de s.k. miljonprogramsområdena där

även olika bostadssociala problem gör ombyggnads- och

förbättringsåtgärder särskilt angelägna. Som framhålls i den

socialdemokratiska partimotionen är behovet av och anspråken på

tilläggslån mångdubbelt större än tillgången på medel.

Enligt utskottets uppfattning kan en utebliven långivning

medföra en omfattande kapitalförstöring i delar av

bostadsbeståndet. Det bör vidare framhållas att tilläggslånen

kan bidra till att hålla byggsysselsättningen uppe nu när

nyproduktionen av bostäder viker och framför allt byggandet inom

den s.k. övrigsektorn drastiskt minskat.

Ytterligare skäl för en fortsatt bidragsgivning har framkommit

under utskottets beredning av detta ärende. I flera skrivelser

från såväl bostadsföretag som hyresgästförening har utskottet

uppmärksammats på de omfattande problem som skulle bli följden

av en avveckling enligt förslaget i budgetpropositionen.

Argumenten i den vid tidigare riksdagsbehandling avgivna

reservationen har fortsatt giltighet. Under den senaste månaden

har rapporterna fortsatt att strömma in om de allvarliga

konsekvenserna som kommer att bli följden om inte beslutet om en

avveckling av tilläggslånen ändras. Situationen är särskilt

alarmerande med tanke på att det till stor del är bostadsområden

som även har att brottas med svåra sociala problem som drabbas

av en avveckling av tilläggslånen.

Utskottet anser mot bakgrund av vad som ovan anförts att

riksdagen bör ställa sig bakom förslaget i den

socialdemokratiska partimotionen Fi41 yrkande 13 om att

tilläggslånen för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder för

hyres- och bostadsrättshus som är yngre än 30 år bör återinföras

och att ramen för beslut om tilläggslån bör fastställas till 425

milj.kr. för budgetåret 1992/93.

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

10.beträffande avveckling av tilläggslångivningen

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Fi41 yrkande 13

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört

samt medger att beslut om tilläggslån för åtgärder i bostadshus

som är yngre än 30 år får meddelas inom en ram på

425000000kr. för budgetåret 1992/93,

6. En fond för tomma lägenheter (mom. 11)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33

börjar med "Yrkande 15" och slutar med "s. 45)" bort ha följande

lydelse:

Utskottet instämmer i förslaget i den socialdemokratiska

partimotionen Fi41 yrkande 15 om att även allmännyttiga

bostadsföretag bör ges möjlighet att upprätta fonder för att

finansiera tomma lägenheter. Dessa företag bör ges motsvarande

möjlighet som i dag gäller för de bostadskooperativa företagen

att fondera medel för att utjämna tillfälliga problem med

outhyrda lägenheter. Regeringen bör efter kontakter med berörda

fastighetsägare återkomma till riksdagen med ett förslag med den

förordade inriktningen.

Vad utskottet i denna fråga med anledning av den

socialdemokratiska partimotionen Fi41 yrkade 15 ovan anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

11.beträffande en fond för tomma lägenheter

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Fi41 yrkande 15

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Bosparande inom allmännyttan (mom. 12)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33

börjar med "Inte heller" och slutar med "detta förslag" bort ha

följande lydelse:

Utskottet finner det i motion Bo14 (s) framlagda förslaget om

ett bosparande för hyresgästerna i de allmännyttiga

bostadsföretagen mycket intressant. Den föreslagna ordningen med

ett sparande på ett lägenhetskonto skulle kunna ge hyresgästerna

förmånligare villkor än banksparande samtidigt som

bostadsföretagen ges tillgång till billigt kapital.

Enligt utskottets mening bör det föreslagna bosparandet ses

som ett led i en utveckling som gör att de boende i hyresrätt

ges en ökad delaktighet i förvaltning och skötsel av

fastigheten. En sådan utveckling bör även regeringen understödja

i stället för att vidta åtgärder som riskerar att leda till

omfattande utförsäljningar av det allmännyttiga

bostadsbeståndet. Vad utskottet med anledning av motion Bo14 (s)

yrkande 11 anfört om bosparande bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

12.beträffande bosparande inom allmännyttan

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo14 yrkande 11

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Ungdomsbostadsstöd och ungdomsbostadsdelegationen (mom. 13)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33

börjar med "Förslagen om" och på s. 34 slutar med "tidigare

riksdagsbehandling" bort ha följande lydelse:

Ungdomarna utgör en av de svagaste grupperna på

bostadsmarknaden. Även i de kommuner där bostadsköerna blivit

något kortare under de senaste åren kvarstår svårigheterna för

ungdomar att få sin första egna bostad. Orsaken är bl.a. att

många ungdomar har svag betalningsförmåga.

För att förbättra ungdomars möjlighet att få en egen bostad

vidtog den socialdemokratiska regeringen ett flertal åtgärder,

bl.a. infördes ett ungdomsbostadsstöd och inrättades en

ungdomsbostadsdelegation. På initiativ av den borgerliga

regeringen har både stödet och delegationen avskaffats sedan

regeringsskiftet.

Enligt utskottets mening måste samhället ta ansvar för att

även ungdomarna skall kunna tillgodose sitt behov av bostäder.

Utskottet instämmer i vad som i motion Bo14 (s) föreslås i detta

syfte. Ungdomsbostadsstödet bör således återinföras och

25milj.kr. anslås för detta ändamål. Vidare bör

ungdomsbostadsdelegationen återupprättas som en samlad instans

som kan agera gentemot kommuner och fastighetsägare för att få

fram bostäder lämpade för ungdomar.

Vad utskottet nu med anledning av motion Bo14 (s) yrkandena 5

och 10 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

13.beträffande ungdomsbostadsstöd och

ungdomsbostadsdelegationen

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo14 yrkandena 5

och 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

9. Vissa villkor för bostadsfinansieringsstöd (mom. 14)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34

börjar med "Även förslaget" och slutar med "således

motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i vad som i motion Bo14 (s) anförs om

villkor som bör ställas för statligt stöd till

bostadsfinansiering. Markvillkoret och kravet på kommunal

bostadsanvisningsrätt bör således återinföras. Dessutom bör en

försöksverksamhet med kommunal produktionskostnadsprövning

påbörjas. I en reservation (s) anfördes i denna fråga tidigare i

år (se 1991/92:BoU16 s. 61):

Som en förutsättning för statens stöd till

bostadsfinansieringen har t.o.m. år 1991 gällt ett antal

bostadspolitiskt motiverade krav. Dessa krav har sitt ursprung i

en strävan att främja en bostadsproduktion som svarar mot

väsentliga bostadssociala mål. Som utskottet ovan anfört bör

dessa mål stå fast. Statsmakterna måste därför även

fortsättningsvis ges möjlighet att hävda de krav som behövs för

att vidmakthålla de uppsatta målen -- detta oavsett

finansieringssystemets utformning. Samtidigt bör det

naturligtvis vara en strävan att inte onödigtvis hävda krav som

kan undvaras utan att den bostadspolitiska målsättningen

eftersätts.

Utskottet delar med hänvisning till det ovan anförda

uppfattningen i den socialdemokratiska partimotionen Bo232 att

bostadspolitiskt motiverade krav även framdeles bör utgöra en

förutsättning för statens stöd till bostadsfinansieringen. Även

enligt utskottets mening bör sålunda markvillkoret och den

kommunala bostadsanvisningsrätten återinföras som förutsättning

för stöd. I fråga om produktionskostnadsprövningen bör också den

återinföras, men i en något modifierad form. Det betyder att

prövningen, i enlighet med ett tidigare framlagt motionsförslag

(s), överförs till kommunerna i takt med att kompetensen där

byggs upp.

Vad som anfördes i denna reservation och som nu tas upp i

motion Bo14 (s) äger fortsatt giltighet.

Vad utskottet ovan med anledning av förslaget i motion Bo14

yrkande 7 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

14.beträffande vissa villkor för

bostadsfinansieringsstöd

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo14 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Stöd till byggande av gruppbostäder (mom. 15)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34

börjar med "Frågan om" och slutar med "Yrkandet avstyrks" bort

ha följande lydelse:

Vad gäller förslaget i motion Bo14 (s) om flexibilitet med

bibehållande av funktionskraven vid byggande av gruppbostäder

anför utskottet följande.

Det är angeläget att kommunerna nu med förtur löser de äldres

och handikappades behov av ett mer anpassat boende. Äldre och

handikappade bör ges möjlighet att bo kvar i sin invanda bostad

eller sitt bostadsområde. Samtidigt behövs dock en satsning på

särskilda äldrebostäder. Kommunerna bör upprätta program för en

utbyggnad av servicebostäder, ålderdomshem och gruppbostäder.

Vad gäller de regler som tillämpas vid bidrag till bl.a. ny-

och ombyggnad av gruppbostäder för äldre bör dessa ge möjlighet

till flexibla lösningar. Det bör i huvudsak ankomma på resp.

kommun att utifrån lokala förutsättningar och vissa angivna

funktionskrav fatta beslut. Samtidigt måste en återgång till

tidigare institutionsboende undvikas. Av det skälet anser

utskottet att minimikravet på minst kokskåp i alla typer av

gruppbostäder bör återinföras.

Vad utskottet ovan anfört med anledning av yrkande 9 i motion

Bo14 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

15.beträffande stöd till byggande av gruppbostäder

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Bo14 yrkande 9

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Bidraget till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden

(mom. 16)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34

börjar med "Utskottet står" och slutar med "avstyrks sålunda"

bort ha följande lydelse:

I motion Fi59 (s) föreslås att riksdagen skall ändra sitt

beslut tidigare i år om att avskaffa bidraget till konstnärlig

utsmyckning i bostadsområden. Socialdemokraterna motsatte sig

detta beslutet. I en reservation anförde bostadsutskottets

s-ledamöter (se 1991/92:BoU11 s. 6):

Under de tre senaste budgetåren har hela bidragsramen dvs. 15

milj.kr., per budgetår tagits i anspråk. Under denna period har

ca 600 ärenden avseende ca 32000 lägenheter fått stöd.

Boverket anför i sin anslagsframställning att bidraget är ett

viktigt incitament för bostadsföretag att överväga konstnärlig

utsmyckning. Utskottet vill för sin del tillägga att

kombinationen av bidrag å ena sidan och stöd i form av

räntebidrag och kreditgaranti eller stöd enligt förordningen

(1983:974) om statligt räntestöd vid förbättring å den andra

innebär att stöd kan lämnas inte bara till konstnärlig

utsmyckning i samband med nyproduktion av bostäder. Genom den

konstruktion bidragsgivningen fått är det alltså möjligt att

också i samband med åtgärder som avser förbättringar i utemiljön

i befintliga bostadsområden t.ex. vid gårdssaneringar erhålla

bidrag och räntestöd. Utskottet anser det viktigt att den

konstnärliga utsmyckningen kan komma till utförande också i

befintliga bostadsområden.

Utskottet kan inte godta de motiv som i budgetpropositionen

anförts för att avveckla bidragsgivningen. I likhet med vad i

motionerna anförts finner utskottet det väsentligt att bidrag

enligt nuvarande regler kan beviljas även fortsättningsvis.

Utskottet anser således att bidragsramen oförändrat bör vara 15

milj.kr. även för nästa budgetår.

Utskottet instämmer i att bidraget till konstnärlig

utsmyckning är av ett sådant värde att bidrag även

fortsättningsvis bör utgå. Som föreslås i motion Fi59 (s)

yrkande 7 bör beslut om bidrag få fattas inom en ram om

15milj.kr. under budgetåret 1992/93. Vad utskottet anfört i

denna fråga med anledning av motionen bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

16.beträffande bidraget till konstnärlig utsmyckning i

bostadsområden

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Fi59 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört

samt medger att beslut om bidrag till konstnärlig utsmyckning i

bostadsområden får lämnas inom en ram om 15000000kr. under

budgetåret 1992/93,

12. Ramen för bidrag till fonden för fukt- och mögelskador

(mom. 17)

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34

börjar med "Regeringen föreslog" och slutar med "detta yrkande"

bort ha följande lydelse:

Bidraget till fukt- och mögelskadade hus i småhusbeståndet

utgör en viktig del av det statliga stödet inom

ombyggnadssektorn. Saneringen av hälsovådliga hus måste även

fortsättningsvis vara en prioriterad uppgift. Riksdagen avvisade

tidigare i vår ett förslag från regeringen om att avveckla denna

stödform. Enligt utskottets mening bör nu tillräckliga medel

ställas till fondens förfogande för att trygga en fortsatt

verksamhet. Av detta skäl bör riksdagen ställa sig bakom

förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Fi41 yrkande 16

om att utöka ramen för bidrag till fonden för fukt- och

mögelskador med ytterligare 50 milj. kr. samt som sin mening ge

regeringen till känna vad utskottet anfört i denna fråga.

dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

17.beträffande ramen för bidrag till fonden för fukt- och

mögelskador

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:BoFi41 yrkande

16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört

samt medger att ramen för bidrag till fonden för fukt- och

mögelskador vidgas till 455000000kr.,

13. Räntebidragsanslaget (mom. 18)

Under förutsättning av bifall till reservation 8

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf

Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Lars Stjernkvist

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34

börjar med "Utskottets ovan" och slutar med "fråga avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Ett förslag om återinfört ungdomsbostadsstöd som grundade

anslagsyrkandet i motion Bo232 (s) yrkande 7 förs fram också i

den med anledning av kompletteringspropositionen väckta motionen

Bo14 (s) yrkande 5. Utskottet har ovan ställt sig bakom detta

förslag. Anslagsförslaget i motion Bo232 (s) bör således

godkännas av riksdagen.

dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

18.beträffande räntebidragsanslaget

att riksdagen med anledning av regeringens förslag i

proposition 1991/92:100 bilaga 8 samt motion 1991/92:Bo232

yrkande 7 i denna del till Räntebidrag m.m. för budgetåret

1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 29335000000kr.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant för Vänsterpartiet

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Eva Zetterberg (v) anför:

Jag ansluter mig till följande reservationer (s):

1. Ett reformerat bostadsfinansieringssystem (mom. 1--5)

3. Höjd garanterad ränta m.m. år 1993 (mom. 6)

4. Avveckling av investeringsbidraget (mom. 7)

5. Avveckling av tilläggslångivningen (mom. 10)

7. Bosparande inom allmännyttan (mom. 12)

8. Ungdomsbostadsstöd och ungdomsbostadsdelegationen (mom. 13)

9. Vissa villkor för bostadsfinansieringsstöd (mom. 14)

11. Bidraget till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden

(mom. 16)

12. Ramen för bidrag till fonden för fukt- och mögelskador

(mom. 17)

13. Räntebidragsanslaget (mom. 18)

Jag vill dessutom anföra följande vad gäller:

Kvalitetsaspekten vid utformningen av

bostadsfinansieringssystemet

Som framgår av Vänsterpartiets partimotion Fi44 finns stor

risk att den s.k. schablonen i bidragsunderlaget sätts så snävt

att det inte blir möjligt att bygga bostäder av god kvalitet.

Liknande farhågor har framförts av flera remissinstanser och

också i reservation 1 till detta betänkande. Det finns anledning

att nu stryka under vikten av att kvalitetsaspekten beaktas om

riksdagen accepterar regeringsförslaget trots de uppenbara

brister det har.

Ikraftträdandereglerna

Även om jag inte kan acceptera regeringens förslag till en

reformering av bostadsfinansieringssystemet vill jag bestämt

hävda att det är oacceptabelt att driva igenom ett så stort och

komplicerat förslag i riksdagen på ca fem veckor. Det hela blir

inte bättre av att utredningen arbetat under mycket stark

tidspress och att remisstiden endast varit ca 14 dagar. Om nu

riksdagen trots den bristfälliga beredningen godkänner

regeringsförslaget bör det inte träda i kraft förrän vid

årsskiftet 1993/94.

Bostadsutskottets offentliga utfrågning den 7maj 1992 om

ett nytt system för bostadsfinansiering

Bilaga

Inbjudna (i den ordning de deltog)

Urban Bäckström, statssekreterare, finansdepartementet

Claes Norgren, vice riksbankschef, riksbanken

Sören Rung, direktör, Svensk Fastighetskredit

Gösta Blücher, generaldirektör, boverket

Bengt Nyman, direktör, Fastighetsägareförbundet

Bengt-Owe Birgersson, direktör, SABO

Hans Almgren, utredningschef, HSB:s riksförbund

Nils Schirren, direktör, Sveriges villaägareförbund

Erik Lundberg, kanslichef, Hyresgästernas riksförbund

Pia Nilsson, bankdirektör, Nordbanken

Deltagande riksdagsledamöter

Agne Hansson (c), ordförande, Oskar Lindkvist (s), vice

ordförande, Bertil Danielsson (m), Magnus Persson (s), Erling

Bager (fp), Lennart Nilsson (s), Ulf Lönnqvist (s), Mikael

Odenberg (m), Rune Evensson (s), Ulf Björklund (kds), Dan

Eriksson i Stockholm (nyd), Britta Sundin (s), Birger Andersson

(c), Marianne Carlström (s), Inga Berggren (m), Lars Stjernkvist

(s), Siw Persson (fp), Harry Staaf (kds) och Eva Zetterberg (v).

Protokoll från bostadsutskottets offentliga utfrågning den 7

maj 1992 om ett nytt system för bostadsfinansiering

I en underbilaga till detta protokoll har samlats de bilder

som tillhör protokollet.

Ordföranden Agne Hansson (c): Det är dags att starta

bostadsutskottets utfrågning, som berör regeringens nya förslag

till bostadsfinansiering. Jag vill å utskottets vägnar hälsa

alla välkomna hit -- de som är kallade hit för att frågas ut,

liksom utskottets ledamöter, intresserade åhörare och massmedia.

Vi har ett pressat tidsprogram under förmiddagen. Vi måste

vara klara senast kl. 12.00. Då startar överläggningarna i

kammaren med voteringar i bl.a. ärenden från utskottet. Vi måste

alltså vara i kammaren kl. 12.00.

Jag vädjar till samtliga, såväl de som skall föredra som de

som skall fråga, att hålla tiderna. Jag tvingas att vara hård på

den punkten. De som frågar får inte göra inlägg utan endast

ställa raka frågor.

Frågan om bostadsfinansiering har väckt stort intresse. Det är

en viktig fråga som berör många. Många organisationer har undrat

varför de inte har fått möjlighet att också bli utfrågade. Vi

har inte från utskottets sida diskriminerat någon, utan det är

fråga om att få ihop ett vettigt program för en utfrågning. Vid

det här tillfället har vi kallat de organisationer som är här

nu, en annan gång kanske det blir några andra som blir kallade.

Det är det hårt pressade tidsprogrammet som har gjort att vi

inte har kallat in ytterligare organisationer, myndigheter osv.

Först på föredragningslistan är synpunkter från

förslagsställarna på finansdepartementet. Motionstiden på

propositionen utgår den 11 maj. Sedan börjar behandlingen i

utskottet.

Urban Bäckström: Jag vill passa på och presentera två

medarbetare som har varit direkt ansvariga för propositionen.

Urban Zetterqvist är planeringschef i departementet. Peter

Rentsch är enhetschef och departementsråd.

Bild 1

Propositionen handlar om nybyggnationen. I debatten får man

oftast intrycket att det är fråga om hela bostadsbeståndet. Men

förslaget till finansiering i framtiden berör en mycket liten

del av alla de bostäder som kommer att finnas i vårt land.

Propositionen innehåller också ett förslag till besparing. Men

den framställning jag inriktar mig på nu berör

finansieringsförslaget.

Bild 2

Det är värt att notera ett par omständigheter. En oerhört

viktig omständighet är att det system som har funnits sedan

mitten av 1970-talet har kostat oerhört mycket för statskassan.

Den undre delen av staplarna visar räntebidragen. Vi ser den

fullkomliga explosionen under de senaste åren. Det är inte något

nytt som den nuvarande regeringen har konstaterat. Det har även

den tidigare regeringen konstaterat. Jag återkommer till det

litet senare.

Bild 3

Vidare har vi de fördelningspolitiska förhållandena för

stödet. Jag tycker att denna bild visar vad det handlar om. Det

är fråga om ett stort stöd som går till en liten grupp. 25

miljarder kronor, dvs. 85% av stödet, går till en liten del av

hushållen, 7%.

Bild 4

Bakom ökningen av subventionerna under de senaste åren ligger

några olika omständigheter. En är att det har byggts mycket

under de senaste åren på 1980-talet. En annan omständighet som

är viktig att notera är att det har varit en explosion i

prisutvecklingen av byggkostnaderna.

Diagrammet visar att produktionskostnaderna har fördubblats

sedan 1974. Det sammanhänger med det år det nuvarande systemet

infördes. Om det här beror på systemet eller inte går inte att

säga eftersom det inte är väl belagt. Men omständigheten att

kostnaderna började stiga kraftigt när systemet infördes är en

varningssignal. Hur det än är med orsakerna, anser jag att man

skall notera att ingen statsbudget eller samhällsekonomi klarar

en sådan utveckling av subventionerna och

produktionskostnaderna.

Bild 5

En annan omständighet bakom de ökade kostnaderna är de höga

svenska räntorna. De ligger långt över ränteutvecklingen i vår

omvärld. Vi ser också den dramatiska stegringen under slutet av

1980-talet.

Bild 6

De stora subventionerna har byggts upp av höga byggkostnader.

Frågan är om inte de höga byggkostnaderna har uppstått på grund

av konstruktionen av subventionssystemet.

Byggandet har varit anpassat till regler. Subventionssystemet

har, som vi alla vet, varit krångligt. Byggandet, kvalitet och

omfattning, har anpassats till det system som har funnits. Det

borde rimligen vara tvärtom.

Jag visade bilden som illustrerar det höga ränteläget. Det är

en viktig del för att få ned subventionerna i framtiden. Summan

av allt detta är att kostnaderna för staten blir orimligt höga.

Det måste vi göra något åt.

Bild 7

Förslaget sätter in bostadspolitiken i den ekonomiska

politiken. Innehållet i propositionen bygger på tre delar. Det

första är att avreglera bidragssystemet. Det andra är att under

en lång övergångsperiod planmässigt avveckla

räntesubventionerna. Det tredje är att skapa en bättre

marknadskänsla för hyresgästerna. Nu är de helt skyddade från

räntehöjningar och därmed också från räntesänkningar. Det finns

praktiskt taget ingen räntekänslighet i systemet.

Det här bidrar till att skapa en känslighet för

produktionskostnaderna, som förutom räntorna är viktiga. Till

följd av lågkonjunkturen ser vi en prispress på byggkostnaderna.

Prispressen kommer att bidra till en allmänt sett lägre

inflationstakt i ekonomin. Vi ser redan resultatet av detta.

Inflationstakten i Sverige är lägre än i de flesta andra

industriländer. Lägre priser kommer så småningom att leda till

en period med lägre räntor. Erfarenhetsmässigt vet vi att det

kan ta något år efter det att inflationen har fallit innan

räntorna sjunker. Men de kommer att sjunka. Frågan är hur lång

tid anpassningen kommer att ta.

Lägre räntor ger så småningom en bättre ekonomisk tillväxt i

ekonomin. Detta skapar ökade skatteintäkter, möjlighet att sänka

skatter och en fortsatt avveckling av subventionerna. Det leder

i sin tur till en fortsatt prispress.

Förslagen i propositionen försöker sätta in bostadspolitiken i

sitt sammanhang, dvs. i hela den ekonomiska politiken.

Bild 8

Förslagen i sammandrag innebär en avreglering, räntebidrag som

gradvis avvecklas och en kontrollstation efter tre år där det

går att se hur det hela har fungerat, finansiering med hjälp av

en statlig garanti och dessutom en liten möjlighet att omfördela

räntekostnaderna.

Bild 9

Jag går in något översiktligt på detaljerna. Räntebidraget

bygger på ett starkt förenklat bidragsunderlag. Det ser jag som

en viktig del i propositionen. Den planmässiga avvecklingen av

räntebidragen påbörjas, och det blir en avstämning efter tre år.

Det hindrar naturligtvis inte att regeringen måste följa

utvecklingen noga från var vi nu är fram till periodens slut

1995.

Bild 10

Bilden visar bidragsunderlaget för nybyggnad. Det är lika för

alla bostäder, en jämn schablon, oavsett var i landet det byggs,

vad slutkostnaden blir och vilka tilläggskvaliteter som väljs.

Det är fråga om ett grundbelopp och sedan ett tilläggsbelopp för

ytor upp till 120 kvadratmeter.

Det hela är avstämt så att det skall finnas utrymme att öka

kontantinsatsen vid produktionen från nuvarande 5% till

10%.

Bild 11

Systemet innehåller också kreditgarantier. Bilden visar en

fastighetsinvestering på 930000 kr. Den finansieras med

bottenlån. Bottenlåneinstitutet gör en värdering av vad man vill

belåna fastigheten till -- med panträtt. I det här exemplet är

det 592000 kr. Därefter ges en statlig kreditgaranti. Den

beräknas på basis av bidragsunderlaget, 30%.

Det här är en investering på 100 kvadratmeter. Räknar vi på

schablonbeloppet, fastställs bidragsunderlaget till 845000 kr.

Den statliga kreditgarantin ges på 30% av detta belopp. I det

här exemplet är det 253500 kr.

Den egna insatsen blir i det här exemplet 84500 kr. Här

finns, som jag sade tidigare, ett omfördelningsutrymme på 10%.

Under en 10-årsperiod får man, om man vill, låna utrymmet på

10% för att klara omfördelningen av räntorna.

Det nya systemet med lån med kreditgaranti innebär att de

tidigare kommunala engagemangen inte längre blir obligatoriska.

Det blir då enbart ett statligt engagemang. Det här hindrar inte

att om det behövs ytterligare kreditgarantier att kommunerna

själva går in och bestämmer om det. Men det finns inget i

propositionen som styr att kommunerna skall gå in.

Bild 12

Vad leder förslaget till? Här visas en kalkyl. Jag antar att

det kommer att visas fler kalkyler i dag. Det går att räkna på

olika sätt. Allting beror på vilka bedömningar som görs av

framtiden. Vad som är viktigt är utvecklingen av räntan och

produktionskostnaderna. Jag antar -- men det är inte säkert --

att vi kommer att göra litet olika bedömningar under förmiddagen

av framtiden. Det leder också till litet olika slutsatser om hur

hyresutvecklingen kan bli framöver.

Det exempel jag presenterar nu räknar med en ränta på 12%.

Det går att räkna på en ränta på 10%. Ränteantagandet spelar

en oerhört stor roll. Exemplet bygger också på att den egna

kapitalinsatsen stiger från 5% till 10%.

Titta på den rad som är betecknad med "utgift". Vi ser att med

dagens regler i detta exempel blir ränteutgiften netto 2879

kr. I förslaget blir utgiften högre, nämligen 3376 kr. Men då

finns möjligheten med ränteomfördelning, som jag visade

tidigare. Utnyttjas den delen blir det i stort sett samma

kostnad som med dagens regler.

Om räntan går ned sjunker räntenettoutgiften till 2869 kr.

-- jämfört med 12% ränta. Utnyttjas omfördelningen blir det en

kostnad på 2280 kr.

Jag vill återigen betona att de exempel som jag visar och de

exempel som kommer att visas förmodligen bygger på olika

antaganden. Jag tycker att det är rimligt att räkna med en lägre

ränta.

Svensk ekonomi kan inte under 1990-talet leva med den

realräntechock vi just nu är inne i. Inflationen är 2 à 3%.

Marknadsräntorna ligger på 10% för statsobligationsräntan och

några procentenheter högre för bostadslåneräntan. Det här kan

inte fungera. Vi kommer att få se en betydligt lägre räntenivå.

Annars går vi mot väldiga besvärligheter i svensk ekonomi. Den

naturliga mekanismen vid en växling från en hög-till en

låginflationsekonomi är att det blir en eftersläpning. Mot den

bakgrunden finns det goda skäl att räkna med en lägre räntenivå

i framtiden.

Vi ser redan nu en ganska stor prispress på byggkostnaderna.

Med det här systemet och den utveckling vi ser kommer den snabba

utveckling som varit under de senaste 17 åren att brytas. Det är

också en viktig förutsättning för att bostadspolitiken skall

kunna fungera. Det går inte att ha en byggkostnadsutveckling med

den takt som har varit under den perioden.

Bild 13

Vid fastställandet av bidragsunderlaget och den

subventionsränta som anpassas efter bidragsunderlaget uppkommer

det underlag som blir föremål för räntebidrag. Här visas den

planmässiga avvecklingen av räntebidragen. Under 1993 ges som

räntebidrag 57% av denna ränta. Först räknas

bidragsunderlaget, sedan räknas den s.k. subventionsräntan,

därefter ges 57% av denna ränta i bidrag. Det här trappas ner

successivt fram till år 2000 -- för hyres-och bostadsrättshus

till 25%.

Bild 14

När det gäller egnahem är startpunkten annorlunda beroende på

avdragsmöjligheterna för ränteutgifterna. Slutpunkten är

annorlunda. Den blir 0 år 2000 -- just beroende på denna

avdragsmöjlighet. I sluttampen år 2000 är tanken att för

hyres-och bostadsrättshus stanna på 25%, just för att

återspegla skillnaden i avdragsmöjlighet i skattesystemet för

egnahemsägaren.

Regeringen får återkomma till frågan om det skall utgå något

räntebidrag år 2000. Men tanken på en successiv avveckling

ligger bakom propositionen. Vi pratar nu om de olika

årgångarna, dvs. den nybyggnation som sker 1993, 1994 osv.

Bild 15

Den här bilden visar ett annat sätt att se på det hela. På den

horisontella axeln finns de olika årgångarna, dvs.

produktionsåren, 1993, 1994 och 1995. Sedan ser vi bidragsåren

1993--2000 för hyres-och bostadsrätterna.

Bild 16

Vad ger ett sådant förslag för statskassan? De underliggande

förändringarna kommer smygande, eftersom vi behandlar en årgång

i taget. Men efter hand som tiden går blir det kumulativa

effekter, eftersom de olika årgångarnas effekter adderas. Här

ser vi vad som händer för de olika bidragsåren.

Om vi tänker oss att bidragsår 1 är 1993, bidragsår 2 är 1994

osv., ser vi hur effekten stiger från 680 milj.kr. och närmar

sig 5 miljarder kronor det sista året. Det sker en ganska snabb

avtrappning för statskassan efter hand som man kommer in i

systemet och kostnaderna blir lägre.

Bild 17

Den tidigare bilden avsåg igångsatta byggnationer, och denna

bild visar det kassamässiga utfallet för statsbudgeten. Det tar

tid innan en nybyggnad blir färdig. Den sista kolumnen

inkluderar dels det förslag jag nyss presenterat, dels den

extra avtrappning som regeringen föreslår för 1993 och de

sjunkande räntenivåer som beräknas i långtidskalkylerna i

kompletteringspropositionen. Sammantaget blir det en ordentlig

knäck på kurvan med räntesubventioner. Långtidskalkylerna går

ner till strax över 20 miljarder kronor. Om utvecklingen

fortsätter, kan räntebidragen mot slutet av decenniet komma att

halveras. Det innebär således väsentliga besparingar för

statskassan.

Lennart Nilsson (s): De här siffrorna visar ett exempel på

en produktionskostnad av 930000 kr. för 100 kvadratmeter. Vi

vet att byggkostnaderna varierar mycket i landet. Vi antar att

dessa siffror utgör ett genomsnitt och att kostnaderna i

Stockholm är 20% högre. Vem skall finansiera detta med de

förenklade bidragsreglerna när en familj vill bygga ett hus för

den summan?

Är det inte förrädiskt att visa en bild med siffror där den

egna insatsen egentligen inte kostar något? Hur går det att

bygga ett exempel på att egeninsatsen inte kostar något? Har man

pengarna på banken får man ränta. Behöver man låna pengarna får

man betala ränta. Här blir det plötsligt minus i exemplen,

vilket jag inte begriper.

Urban Bäckström: Det finns ingen kostnad för det egna

kapitalet inlagd. Det bygger på att avkastningen på en fastighet

kan delas in i två delar. Det är dels värdestegringen, dels

direktavkastningen. Mot den bakgrunden finns det skäl att räkna

med en lägre kostnad för det egna kapitalet när det gäller

direktavkastningen.

När det gäller egnahemsboende och att jag i mitt eget hus

sätter in en högre kontantinsats, tycker inte jag att det finns

anledning att räkna med någon kostnad för det i boendekalkylen.

När det gäller ett företag som bygger ett hus, finns det

naturligtvis skäl att göra detta. Där vill jag då poängtera att

det handlar om direktavkastningen. Den är väsentligt lägre än

totalavkastningen, dvs. den avkastning man behöver för att

betala ränta på hela huset.

Ordföranden Agne Hansson (c): Jag ber om korta frågor och

korta svar om vi skall hinna med på den korta tid vi har.

Lennart Nilsson (s): Jag skall konkretisera det här. Du

hade ett exempel på 930000 kr. 84000 kr. var egen insats.

Det bygger på det förenklade bidragsunderlaget. Men om vi utgår

från verkligheten är ju kostnaderna olika i olika delar av

landet. Om det kostar 200000 kr. mer här i Stockholm än vad

det gör i Tomelilla innebär det att man skall ut med 284000

kr. själv för att kunna klara detta.

Urban Bäckström: Det är riktigt att bidragsunderlaget är

likadant över hela landet. Det innebär också att subventionen

blir något mindre där det är dyrt att bo och något större där

det är billigt att bo. Det innebär att i överhettade

storstadsområden blir subventionen mindre, medan den på andra

ställen i landet, där det är billigare att bo, blir större. Men

ingenting hindrar att kommunerna går in och ger ytterligare

kreditgarantier om man skulle vilja detta.

Jag vill också poängtera att det har byggts väldigt mycket

just i de överhettade storstadsområdena under de senaste åren.

Det gör väl att nybyggnadsbehovet under de närmaste åren kanske

inte är så stort. Tillsammans med konstruktionen av det här

bidragsunderlaget skapar det förhoppningar om sänkta, eller i

alla fall en lägre, produktionskostnadsutveckling och en

utjämning över regionerna.

Ordföranden Agne Hansson (c): Jag föreslår att vi tar tre

frågor i taget. Om du kan anteckna frågorna kan vi spara litet

tid.

Bertil Danielsson (m): De exempel som du har presenterat

har dagens system som utgångspunkt, men vad som är minst lika

intressant är hur regeringens förslag verkar i förhållande till

det räntelånesystem som egentligen är alternativet. Jag tror

inte att någon här har tänkt att vi skall behålla dagens system.

Allt måste ställas i relation till räntelånesystemet. Har du

några siffror eller kalkyler på hur skillnaderna är?

Lars Stjernkvist (s): Det gäller sambandet mellan

subventionerna och produktionskostnaderna. Du var ju inne på det

vid flera tillfällen. Jag blev inte riktigt klar över vad du

egentligen ville ha sagt. Du började med att säga att det inte

var väl belagt att subventionssystemet i sig höjde

produktionskostnaden. Det var inte väl belagt, sade du

inledningsvis, om jag hörde rätt. Sedan lade du på en

overheadbild som beskrev konsekvenserna av subventionssystemet.

En konsekvens, utan reservationer, var höga

produktionskostnader. Detta är ju en springande punkt och ett av

huvudargumenten för en förändring av systemet. Vilka analyser

har man gjort inom departementet för att komma fram till den

första eller den andra slutsatsen?

Ordföranden Agne Hansson (c): Jag har personligen en fråga

som i motsatt riktning anknyter till det Lennart Nilsson frågade

om. Jag förstår att detta är tillkommet för att pressa

kostnaderna där de är högst. Det finns ju områden där

kostnaderna är mycket låga, t.ex. i glesbygden. Det har funnits

möjligheter att fördjupa kreditgarantin i tidigare system. Finns

det någon fördjupning i det här systemet? Om den tekniken finns,

innebär den att man ökar kontantinsatsen. Bedömer ni att det kan

få några följder för att bygga i glesbygd?

Urban Bäckström: Jag börjar med den första frågan av

Bertil Danielsson. Det är alldeles riktigt att man också kan

jämföra med räntelånesystemet. Jag har tyvärr inte några sådana

siffror här. Men det är ändå viktigt att frågan kommer upp. I

går passade jag på tillfället att läsa litet grand från den

tidigare hearing som utskottet hade när det systemet skulle

införas.

Att införa ett räntelånesystem i en situation med hög ränta

och låg inflation, dvs. ett räntelånesystem som bygger på en

tillväxt i fastighetens värde och att man där kan ta ut den höga

räntekostnaden genom att belåna fastigheten under de inledande

åren, skapar oerhörda problem för framtiden. Det gäller först

och främst dem som berörs, dvs. fastighetsägarna. De får då

överinteckna sin fastighet och dra upp lånebördan samtidigt som

fastighetspriserna sjunker. När de sedan inte kan betala detta,

kommer det naturligtvis att drabba statskassan.

Det är möjligt att ett sådant system visuellt under något år i

dessa tider skulle ge en lättnad för statskassan, men sedan

skulle den stora kostnaden slå tillbaka. Jag har hört många

experter under de senaste månaderna som har sagt att det var tur

att räntelånesystemet inte infördes. Därmed har jag sagt

någonting om principerna kring detta och min syn på det.

När det gäller sambandet mellan produktionskostnader och

subventioner, sade jag att oavsett hur det är med den saken, kan

vi inte klara att leva med den ökning av produktionskostnaderna

som vi har haft under senare år. Vi inför nu mekanismer som på

papperet teoretiskt, och förhoppningsvis även i praktiken,

kommer att verka tillbakahållande på produktionskostnaderna. Det

finns goda skäl att förmoda att systemet har haft betydelse

under de här åren, men jag kan inte vetenskapligt belägga detta,

sade jag i ärlighetens namn. Oavsett hur det är med sambanden

här, är det viktigt att konstatera att vi inte klarar en

samhällsekonomi där byggkostnaderna stiger dubbelt så mycket som

priserna i allmänhet. Det är uppenbart att man måste göra

någonting åt den saken.

När det gäller Agne Hanssons fråga om fördjupning och ökad

kontantinsats, vill jag säga att i det fortsatta

utredningsarbetet kommer frågan om bosparande att belysas. Vi

avvaktar ett sådant förslag. Det finns möjlighet för kommunerna,

som inte är med på samma sätt som tidigare i det nya systemet,

att gå in och ställa kreditgarantier om man bedömer det

erforderligt. Men här får regeringen komma tillbaka när det

gäller de nya sparförslagen och möjlighet att lägga större

kontantinsatser.

Ordföranden Agne Hansson (c): Ditt svar är alltså att det

inte finns någon reell fördjupning av kreditgarantin.

Urban Bäckström: Det finns möjligheter för kommunerna att

ställa garantier om man bedömer att det är önskvärt.

Britta Sundin (s): I de exempel som har visats tycker jag

att man använder sig av lägenhetsytor som är litet mindre än vad

vi vanligen brukar arbeta med. Vi såg att man här räknade med

70 m2 för en lägenhet och 100 m2 för eget hem. Skall

systemet medvetet styra till mindre bostäder? Det var den

frågan.

Sedan skulle jag ytterligare vilja ta upp det här med den egna

insatsen. Har ni gjort kalkyler på hur mycket bostadskostnaden

skulle öka i det exempel vi såg tidigare om man måste låna till

insatsen?

Eva Zetterberg (v): Man kan ha många synpunkter på

systemet i sig. Jag vill ställa en fråga som gäller

genomförandetiden. Det har ju funnits en stor oro för en

sänkning av byggproduktion etc. och för att det finns risk för

att det över huvud taget inte kommer att byggas. Jag undrar

varför regeringen och departementet har valt att gå ut så snabbt

som redan från 1993. Finns det inte skäl för att ge den

stabilitet som man talar om i andra sammanhang och gynna de

branscher som jobbar med det här, i stället för att sänka dem

genom att skjuta på genomförandetiden? Finns det inga sådana

diskussioner och funderingar för att låta byggbranschen

fortsätta att fungera någorlunda?

Urban Bäckström: Britta Sundin frågade om systemet skall

styra till mindre ytor. Nej, det är inte avsikten. Avsikten är

att det skall byggas sådana lägenheter och sådana småhus som

människor vill bo i och har råd att bo i. Men från

statsmakternas sida finns det anledning att ge ett bidrag som är

lika för alla, oberoende av var de finns i landet. Då blir det

fördelningspolitiskt mest riktigt.

Däremot skall systemet inte direkt styra till överkvaliteter

och överytor som man inte egentligen behöver och efterfrågar.

Finessen med den här uppläggningen är att man får ett

bidragsunderlag som är lika för alla. Om man sedan vill, har råd

och bedömer att det är ändamålsenligt kan man göra de tillägg i

produktionen som man vill ha. Då får man också betala för detta.

Statsmakterna ger ett grundbidrag.

Den andra frågan gällde detta med att låna till

kontantinsatsen. Själva poängen med det här förslaget är att man

skall öka kontantinsatsen. Vi skall öka bosparandet och den egna

insatsen så att man inte tar på sig för stora lån. Nu är

ökningen här marginell. Den är från 5% till 10% vid de här

förutsättningarna. Poängen är just att öka den egna

kontantinsatsen.

När det gäller genomförandetiden och om man kan vänta, skall

vi komma ihåg att det system som skulle ha trätt i kraft den 1

januari 1992 var räntelånesystemet. Det ville den här regeringen

inte genomföra på grund av de allvarliga konsekvenser som det

skulle ha lett till. Därför var det angeläget att bryta upp det

och temporärt gå tillbaka till det gamla systemet. Samtidigt kom

signaler under hösten, när detta var gjort, om varför det inte

fanns något förslag för framtiden. Det var byggarnas ständiga

frågor. Det är ju ingenting som man gör hur som helst. Man

behöver långsiktighet i ett byggande.

I samband med att utredaren tillsattes skrevs det in i

direktiven att det skulle vara en snabbutredning. Det blev en

mycket snabb utredning som presenterades i april. Då var frågan

om det skulle läggas fram en proposition till hösten eller om

det skulle läggas fram en proposition till våren som klarade ut

de långsiktiga riktlinjerna. Regeringen valde att lägga fram en

proposition redan till våren med en kort remisstid. Detta gjorde

man därför att utredningsarbetet hade bedrivits, som vi upplevde

det, i nära samarbete med alla intressenter. Alla var angelägna

att det kom fram ett förslag som riksdagen ställde sig bakom och

som gav de långsiktiga spelreglerna i branschen. Det är avsikten

med att förslaget kom så snabbt.

När det gäller ikraftträdandet är det enligt min mening också

angeläget att det träder i kraft ganska snabbt, eftersom

förslaget innehåller sådana fördelar, inte minst när det gäller

förenklingar i systemet. Det är mycket bättre än det system som

vi lever med just nu. Det är ett av skälen till att det träder i

kraft snabbt.

Ordföranden Agne Hansson (c): Då tar vi två korta frågor

med korta svar.

Britta Sundin (s): Skall jag uppfatta detta så att

systemet är byggt för kapitalstarka människor? Det finns inga

kalkyler som visar vad boendekostnaden skulle bli för en vanlig

löntagare som vill bygga ett egnahem.

Dan Eriksson i Stockholm (nyd): Jag skulle vilja att du

utvecklade detta med sänkta skatter under genomförandetiden

litet grand. Vi vet ju alla att en stor del av

produktionskostnaden är skatter och avgifter. Hur ser det ut

fram till år 2000?

Urban Bäckström: Låt mig börja med den sista frågan. Jag

kan naturligtvis inte ge någon prognos eller ha någon

uppfattning om den nuvarande regeringens strategi när det gäller

skatterna fram till år 2000. Jag får hänvisa till

kompletteringspropositionen och finansplanen och vad som där

sägs om regeringens skattestrategi.

När det gäller frågan om detta är ett system för kapitalstarka

människor, vill jag säga att det är det inte. Även den tidigare

regeringen visade ju att subventionssystemet inte hade den

fördelningspolitiska träffsäkerhet som var tanken från början.

Det här systemet är ett fördelningspolitiskt riktigt system där

man ger ett grundbidrag lika för alla, oavsett var man bor. Om

man sedan vill ha tillägg väljer man det tillägg som man vill ha

och är beredd att betala för. Det tidigare systemet styrde till

onödiga tillägg för att man skulle få räntebidragen. Man valde

kanske inte alltid tilläggen för att man skulle få en bättre

kvalitet i boendet, utan för att man skulle få mer räntebidrag.

Jag skulle vilja påstå att det här systemet är mer

fördelningspolitiskt riktigt än det tidigare.

Ordföranden Agne Hansson (c): Då tackar vi Urban Bäckström

som representant för förslagsställarna. Därmed går vi över till

nästa block med representanter för finansieringssidan och för

myndighetsutövningen. Då ber jag att få hälsa välkommen och

överlämna ordet till Claes Norgren från riksbanken.

Claes Norgren: Ur riksbankens synvinkel är frågan hur

olika bostadsfinansieringssystem fungerar på kreditmarknaden av

vikt. Inledningsvis vill jag därför peka på den vikt

bostadsfinansieringen har för kreditinstituten och för

kreditmarknadens struktur.

Bostadsinstituten svarade under år 1991 för ungefär 44% av

den totala utlåningen på den svenska kreditmarknaden. Av den

totala nettoutlåningen under året avsåg 66 miljarder kronor lån

som var förknippade med olika former av statliga räntegarantier.

Förändringen inom det här området har naturligtvis djupgående

effekter på incitamenten, både för kreditinstituten och för

individerna. När det gäller bostadsfinansieringen har en

dramatisk ökning av de statsfinansiella kostnaderna skett. De

har ju, som visades tidigare, ökat successivt år för år. Detta

har ställt krav på en reformering av det tidigare

bostadsfinansieringssystemet.

Det har presenterats ett flertal utredningar under årens lopp.

I det här sammanhanget har riksbanken ansett att det är

angeläget att man snabbt vidtar åtgärder för att reformera det

nuvarande systemet.

Den kritik som riktats mot det tidigare systemet har främst

varit baserat på tre punkter. Den första punkten gäller den

kraftiga ökningen av statsutgifterna, som jag tidigare nämnde.

Den andra punkten gäller de sparincitament som har funnits i

systemet.

Den tredje punkten gäller fördelningen av ränterisken mellan

låntagare och den offentliga sektorn.

Jag tänkte kommentera de här tre punkterna litet mer i detalj.

Vad gäller ökningen av statsutgifterna har en bidragande orsak

till den kraftiga ökningen varit den låga initiala garanterade

räntan i kombination med den långsamma upptrappningen av

garantiräntan. Under 80-talet har de nominella räntorna stigit.

Det har bidragit till en strukturellt mycket hög nivå på

statsutgifterna för den här typen av bidrag.

Med den inflationstakt vi har haft och de låga garanterade

räntor som har funnits i det tidigare systemet har det funnits

mycket kraftiga incitament för skuldsättning i hushållssektorn.

Det låga sparandet har varit ett av de generella problemen i den

svenska ekonomin under senare år.

Den tredje punkten gäller ränterisken. Då det tidigare

systemet var utformat så att den garanterade räntan var fast

innebar det att statsbudgeten, skattebetalarna och det

offentliga tog alla risker när räntenivån förändrades. Detta har

skapat en avskärmning av stora delar av hushållssektorn från

anpassningar i räntenivån. Bördan på andra sektorer än dem som

är omfattade av räntebidragssystemet blir ännu större när

anpassningen av räntorna och stabiliseringspolitiken verkar.

När det gäller de synpunkter som vi har framfört på

reformeringen av systemen, är det också tre punkter som vi har

tyckt varit viktiga för utformningen av ett framtida reformerat

bostadsfinansieringssystem.

Den första bör vara att man gör en upptrappning av

räntebidragen så att man gör en successiv anpassning i syfte att

sänka kostnaderna för staten.

Den andra punkten gäller att man skulle kunna erbjuda en

statlig kreditgaranti för topplån. Det skulle underlätta

omfördelning av utgifter över tiden.

Den tredje punkten gäller att subventionsinslagen bör vara

frikopplade från själva lånefinansieringen.

Det nu presenterade förslaget följer ganska väl de riktlinjer

vi har tyckt varit väsentliga för en reformering av

bostadsfinansieringen. De ligger väl i linje med dessa

synpunkter. Systemets utformning har givits en enkel och robust

form som vi ser det.

Sammantaget är det riksbankens uppfattning att systemet är

positivt i sina huvuddrag. Det följer väl de riktlinjer som vi

tidigare har pekat på som väsentliga.

Framöver tror jag dock att man skall följa en punkt mycket

noga. Det är utformningen av de statliga garantierna. Skillnaden

mellan fastighetsvärden och pantvärden kan exponera staten för

betydande risker, och det är viktigt att den noga följs upp

framöver.

Sammanfattningsvis är vår uppfattning att systemet kan fungera

väl på kreditmarknaden, att det förbättrar incitamentstrukturen

och att det på sikt bidrar till att reducera det strukturella

underskottet i statens finanser.

Ordföranden Agne Hansson (c): Då lämnar jag ordet till

Sören Rung från Svensk Fastighetskredit.

Sören Rung: Herr ordförande! Bostadsinstitutens prövning

av det här nya systemet har av naturliga skäl inrikats på en rad

tekniska frågor. Vi har under utredningsarbetets gång haft

tillfälle att yttra oss direkt till utredaren. Våra synpunkter

har i allt väsentligt tillgodosetts i propositionen.

Vi har också koncentrerat oss på att både tekniskt och

administrativt försöka hitta smidiga former för samarbetet med

den nyinrättade bostadskreditnämnden. Jag tycker att vi även

där, med vissa reservationer, har fått en slutgiltigt bra

lösning som åtminstone i förväg ser ut att kunna fungera. Vi har

haft vissa synpunkter på att man från början inte kunde få några

förhandsbesked om huruvida den statliga garantin skulle utgå

eller inte.

Den normala gången är att man bygger med ett byggnadskreditiv.

Under byggnadstiden är naturligtvis kreditinstitutet exponerat

för en ren kreditrisk. Den ökar naturligtvis kraftigt om inte

den statliga garantin utbetalas vid färdigställandet. Jag tycker

dock att vi genom underhandskontakter har kunnat klara ut det.

Det är ju också en man från våra egna led som är chef för

bostadskreditnämnden.

Vi har också försökt att titta på hur det nya systemet skulle

kunna influera på kreditmarknaden. Där har ju framför allt

fastighetsmarknadens betydelse ökat under de senare åren, inte

minst med tanke på det labila läge som fastighetsmarknaden, och

därmed institutens kreditrisker, befinner sig i. Vi konstaterar

med tillfredsställelse att det nya systemet i allt väsentligt

lämnar det gamla beståndet orört. Det har varit mycket

väsentligt för oss.

När det gäller bidragsdelen har jag samma uppfattning som

Claes Norgren att det principiellt är bra att bidragssystemet

skiljs från finansieringen. Jag har dock en invändning, och den

tror jag är gemensam för alla institut. Vi är kritiska mot att

enligt det här förslaget skall bidragsdelen utbetalas direkt

till låntagarna. Såvitt jag förstår kommer det inte finnas någon

möjlighet att pantsätta bidragsdelen till institutet. Jag är

rädd för att det kommer att öka kreditriskerna något i

instituten. Vi måste i varje fall skärpa vår prövning av

låntagarna, eftersom man annars kan riskera att det inte finns

några pengar kvar att betala räntor med när förfallodagen

kommer. Men det är trots allt en detaljanmärkning. I allt

väsentligt har vi sett positivt på förslaget från institutens

sida.

Ordföranden Agne Hansson (c): Tack för det. Då går vi

vidare till boverkets generaldirektör Gösta Blücher.

Gösta Blücher: Tack, herr ordförande! Jag tänkte främst

uppehålla mig vid effekterna på boendekostnader och

bostadsbyggande av det förslag som är lagt i

kompletteringspropositionen.

Jag tänkte dela upp det på en diskussion om effekterna på kort

sikt, de närmaste åren, och på litet längre sikt under

1990-talet.

För att bedöma effekterna på bostadsbyggandet är naturligtvis

boendekostnadernas förändring av den största betydelse. När det

gäller den utveckling som kommer att ske under de närmaste åren

har man i kompletteringspropositionen redovisat och baserat sina

beräkningar på en byggkostnad av 10200 kr. per kvadratmeter,

vilket överensstämmer med boverkets statistik vad avser den

nedre kvartilen av kostnader under sista kvartalet 1991.

Jag bedömer att det är en acceptabel utgångspunkt.

Produktionskostnaderna sjunker nu även i nominella termer. Under

1992 i förhållande till 1991 kan de beräknas sjunka med 5--10%

oavsett andra effekter av det nya systemet.

Men man måste också beakta de regionala skillnaderna i

produktionskostnaderna. Det värt att notera att om kostnaderna i

riket i gemen ligger på 10200 kr. per kvadratmeter, ligger

motsvarande kostnad, fortfarande tagen från den nedre delen av

statistiken, i Stockholmsområdet på 11900 kr. Det är en

väsentlig skillnad. Det betyder att kostnader i nyproducerade

bostäder jämfört med dagens system kommer att öka särskilt

mycket i Stockholmsområdet. Men hur mycket

inflyttningskostnaderna ökar 1993 är naturligtvis beroende på

ränteutvecklingen.

Med en marknadsränta även under 1993 på 12% skulle

boendekostnadsökningen ligga i storleksordningen 12%. Men vid

en marknadsränta 1993 på 10% skulle skillnaden inte vara mer

än 2,4%. Detta kan naturligtvis få ganska stor betydelse för

vilka effekter det får på bostadsbyggandet.

I Stockholmsområdet skulle boendekostnaderna öka med 23 % vid

en marknadsränta på 12 % och öka med 12 % vid en marknadsränta

på 10 %. Där blir alltså effekterna större.

Jag skall försöka översätta detta till effekter på

bostadsbyggandet, såsom vi tidigare har bedömt utvecklingen av

bostadsbyggandet 1992--1993. Vi har räknat med att det under

1992 skulle komma att igångsättas 40000 bostäder och under

1993 igångsättas 30000--35000 bostäder.

Jag bedömer att effekterna av det förslag som har lagts fram i

kompletteringspropositionen snarare är positiva än negativa i

förhållande till de siffrorna, och jag skall försöka förklara

varför.

Om vi tittar på effekterna på bostadsbyggandet 1992 finner vi

att marknaden har varit osäker om vilka villkor som långsiktigt

skall gälla för det bostadsbyggandet. I

kompletteringspropositionen görs klart att de regler som gäller

kommer att fortsätta att gälla. Dessutom står det helt klart att

reglerna är förmånligare 1992 än 1993, och det finns anledning

att tro att man kan göra vissa vinster på att sätta i gång sitt

bostadsbyggande 1992 i stället för 1993. Jag kan ange några

siffror.

Nuvärdet av de subventioner som utgår till en bostad på

77m2 som sätts i gång 1993 är 363000 kr., och nuvärdet

av subventionerna till en lika stor bostad som sätts i gång 1993

är 254000 kr. Det är klart att detta också har effekt på

viljan att starta bostadsbyggande i år, så jag bedömer att den

effekten är positiv. Men det är möjligt att effekten kan bli

positiv även 1993.

I de enkäter om viljan att starta bostadsbyggandet 1993 som vi

har gjort bland byggherrar och andra, har man i bedömningarna

också vägt in osäkerheten om det framtida finansieringssystemet

och därför inte vågat starta byggande. Om nu riksdagen fattar

det här beslutet kan osäkerheten sägas vara undanröjd. Jag tror

att subventionsnivån 1993 är bättre än vad de flesta har

förväntat sig, och därför behöver det inte bli negativa effekter

för dem som vill starta 1993. För dem som vill starta 1993

ligger det dessutom i bedömningen, att subventionerna är ännu

mindre värda om man skjuter upp byggandet till 1994. Jag sade

att nuvärdet av subventionerna till en lägenhet på 77 m2

som startas 1993 var 254000 kr., och motsvarande nuvärde för

det byggande som startas 1994 är 233000 kr. Min bedömning är

därför att siffrorna inte behöver justeras nedåt från dessa

synpunkter. Däremot kan andra effekter i lågkonjunkturen göra

att bostadsbyggandet sjunker under dessa siffror.

Jag vill passa på att anmäla att utvecklingen när det gäller

antalet tomma lägenheter förefaller att i någon mån ha stannat

upp, enligt de preliminära siffror som vi har fått från

statistiska centralbyrån för mars månad.

När det gäller utvecklingen på längre sikt är det väsentligt

svårare att göra en bedömning. Boendekostnadernas utveckling

blir helt beroende av den ekonomiska politiken. Vi måste komma

ihåg att grundschablonen, som ligger till grund för beräkningen

av subventionen, är oförändrad i nominella tal i hela den

framtida utvecklingen. Om inflationen är så låg att värdet av

grundschablonen inte urholkas och marknadsräntorna sjunker, blir

effekten på boendekostnaderna obetydlig. Det är t.o.m. så att en

sänkning av marknadsräntorna med 1 procentenhet om året vid i

stort sett oförändrat värde på grundschablonen, helt

neutraliserar effekten av avtrappningen av subventionerna, som

sker med 5 procentenheter varje år.

Om inflationen däremot skulle vara hög urholkas mycket snabbt

värdet av subventionerna, och om räntenivån är hög blir också

boendekostnadsökningarna mycket kraftiga. Vid hög ränta kan man

alltså räkna med att efterfrågan på nyproducerade bostäder

mycket snabbt kommer att sjunka. Jag kan ännu inte bedöma vilket

som är värst: hög ränta och hög inflation eller hög ränta och

låg inflation. I bägge fallen kommer konsekvenserna för

bostadsbyggandet att vara mycket kraftiga.

I förhållande till den bedömning som boverket tidigare har

gjort av bostadsbyggnadsbehovet, dvs. den vilja att bilda nya

hushåll som finns för närvarande, har vi sagt att volymen

behöver ligga på ungefär 35000 om året. Med en gynnsam

utveckling av betalningsförmågan skulle dagens system sannolikt

leda till att efterfrågan ökar över de siffrorna. Med låg

inflation och låg ränta bör man, med det nya systemet, kunna

genomföra ett sådant bostadsbyggande, men med en hög ränta

kommer bostadsbyggandet att sjunka kraftigt under de siffrorna.

Jag vill också påpeka att systemet får konsekvenser även när

det gäller ombyggnadsverksamheten. Den övre gränsen för

kostnader som kan ge subventioner sänks från drygt 7000 kr.

per m2 till drygt 5000 kr. med detta system. Det är värt

att notera att anbudspriserna på ombyggnadsprojekten normalt

ligger runt 5000--6000 kr. per m2 , så det behöver inte

bli så allvarliga konsekvenser. Däremot minskar den

subventionerade andelen av kapitalkostnaden med 25%, och

därför kan man räkna med att även ombyggnadsverksamheten kommer

att sjunka i förhållande till vad den skulle ha gjort med det

nuvarande systemet. Jag kan påminna om det som jag redovisade

tidigare, dvs. att det nu sker en mycket kraftig stegring av

verksamheten på ombyggnadssidan.

Jag tror inte att tiden tillåter mig att säga mera nu, men jag

är beredd att senare göra en viss bedömning av vilka

konsekvenser detta kan få för bostädernas standard, om det

skulle intressera utskottets ledamöter.

Ordföranden Agne Hansson (c): Jag tackar föredragandena i

detta block. Då är det dags för utskottets ledamöter att ställa

frågor.

Lars Stjernkvist (s): Jag vill ställa en fråga till Claes

Norgren, riksbanken. På finansdepartementets overheadbild fick

vi se att subventionssystemet har påverkat räntorna uppåt. Samma

teori framförs i Georg Danells utredning på s. 42, där det sägs

att räntorna till icke oväsentlig del beror på

bostadssubventionssystemet. Stämmer det?

Birger Andersson (c): Det är rimligt att vi jämför de två

aktuella alternativen. Räntelånesystemet diskuterades livligt

för något år sedan, och vi var många som uppfattade det som ett

komplicerat system. Det var svårbegripligt för den enskilde

låntagaren, och återverkningarna på längre sikt var svåra att

överblicka. Jag vill fråga de tre föredragande som har inlett:

Uppfyller det nu föreliggande förslaget kravet på enkelhet och

robusthet mycket bättre än räntelånesystemet?

Marianne Carlström (s): Jag vill ställa en fråga till

Gösta Blücher, och den gäller kvaliteten i bostäderna. Finns det

med det nya systemet -- som trots allt blir dyrare på sikt --

risk för att kvaliteten i bostäderna sänks och därmed, vilket är

det allvarliga, funktionskraven?

Claes Norgren: Vad gäller den första frågan, om sambandet

mellan subventionssystemet och räntenivån, är det viktigt att

peka på att de samband som finns på detta område naturligtvis är

komplexa. Det finns en rad olika faktorer som påverkar

räntenivån, men i den mån det uppstår ökade statsutgifter till

följd av ett subventionssystem och detta inte kompenseras i

övrigt med ekonomisk-politiska åtgärder, finns det naturligtvis

ett samband mellan subventionssystemet och räntenivån av den

karaktär som är angiven.

När det gäller den andra frågan, som ställdes till oss alla

tre, skulle jag vilja säga att det nu presenterade förslaget är

att föredra vad gäller robusthet och enkelhet, om man jämför det

med det tidigare föreslagna räntelånesystemet.

Sören Rung: Jag kan göra samma bedömning när det gäller

det gamla förslaget om räntelån. Vår huvudsakliga invändning mot

det förslaget -- som instituten, med något undantag, var

negativa till -- var att det var ganska krångligt och

svårförklarligt. Det här systemet är enklare, och därför är det

att föredra.

Gösta Blücher: När det gäller robusthet beror det

naturligtvis på vilken typ av robusthet man efterfrågar. Det nya

systemet reagerar kraftigt på ränteförändringar, som framgick av

vad jag sade. Det betyder att bostadsbyggandet kommer att

variera mycket kraftigt beroende på räntans utveckling. Systemet

är robust vad avser relationerna till de grundläggande

parametrar som det bygger på, men det kan innebära stora

variationer i faktiskt bostadsbyggande. Det tidigare systemet,

och även räntelånesystemet, var på det sättet mera robust för

byggmarknaden, dvs. att byggandet kunde hållas uppe på en

relativt jämn och oförändrad nivå, oberoende av hur andra

parametrar, t.ex. räntan, utvecklades. Det är alltså en fråga om

vilken robusthet man eftersträvar. Enkelheten är stor i det

system som är framlagt, och därför är det naturligtvis också

lätt att administrera.

Sedan vill jag svara på Marianne Carlströms fråga om

kvaliteten. Det är inget tvivel om att det förslag som nu har

lagts fram kommer att få konsekvenser för bostädernas utformning

och standard. Det kommer sannolikt att få betydande konsekvenser

och bidra till en sänkning av bostadsstandarden. Om man jämför

bostäder som har ett relativt enkelt utförande med bostäder som

har ett litet mera komplicerat utförande och som kräver större

hänsyn, är skillnaden i utgående boendeutgifter per månad i dag

ungefär 1300 kr., och den skillnaden kommer att öka till

2800 kr. med det nya systemet. Vi har tagit några exempel ur

produktionen. Skillnaden i boendekostnad mellan den mycket enkla

och den litet mera komplicerade bostaden är större med det nya

systemet än om bostäderna vore helt osubventionerade. Det kommer

naturligtvis att bidra till en sänkning av bostadsstandarden.

Det kan vara värt att erinra sig -- några utskottsledamöter

har kanske varit med länge -- att det 1956 infördes ett system

med en kvadratmeterbaserad schablon, med i stort sett samma

motiv som redovisas i kompletteringspropositionen. Man

konstaterade tio år senare, när man gjorde en utvärdering, att

den kostnadsdämpning som har uppnåtts genom lägre standard och

kvalitet enligt kommitténs uppfattning -- den dåvarande

bostadspolitiska kommittén -- sett på längre sikt var av

tvivelaktigt värde. Man skall vara klar över att även detta

system kommer att sänka produktionskostnaderna, men det kommer

att göras till priset av sänkningar av kvalitet och standard i

bostäderna.

Eva Zetterberg (v): Jag vill fortsätta diskussionen om

kvalitet i boendet och det som Gösta Blücher tog upp. Jag

undrar: Kan det inte vara så, trots att man eftersträvar

förenklingar, att man i praktiken måste öka byråkratin för att

just kontrollera att kvaliteten inte sänks, att normer inte

åsidosätts etc.? Finns det inte risk för att det i stället för

en förenkling blir en utökad administration, just därför att man

måste se till att kvaliteten inte sjunker alltför drastiskt?

Ulf Lönnqvist (s): Diskussionen har mycket handlat om

vilken nivå räntan kan tänkas ligga på framöver. Men vilket

system man än väljer, spelar räntenivån naturligtvis en

avgörande roll. I det nuvarande systemet har den stor betydelse

för belastningen på statsbudgeten, däremot inte lika stor

betydelse för just den enskildes boendekostnad och därmed

möjligheterna att upprätthålla ett byggande. Det nya systemet

skulle då innebära betydande svårigheter om räntan ligger kvar

på en hög nivå.

Min första fråga till er tre är närmast: Vilken slutsats drar

ni att konsekvenserna blir om räntan kommer att ligga kvar på en

hög nivå?

Min andra fråga är: Innebär inte detta, eftersom vårt

ränteläge i så stor utsträckning påverkas av internationella

företeelser, att möjligheten att upprätthålla den

bostadsproduktion som vi behöver till kostnader som folk har råd

att betala blir mer och mer beroende av internationella

faktorer?

Bertil Danielsson (m): Jag vill ställa två frågor till

Gösta Blücher.

Eftersom det är lika förmånligt att bygga i storstäder som att

bygga utanför dessa, men produktionskostnaderna rimligtvis är

lägre ute i landet, gör du då den bedömningen att det sker en

dämpning i storstadsområdena och att det blir en större

benägenhet att bygga i andra delar av landet med det föreslagna

systemet?

I vilken utsträckning kan man göra jämförande bedömningar när

det gäller standard, utrymmen och annat i förhållande till

räntelånesystemet, som är alternativet? Skulle det på något sätt

påverka standarden, eller skulle den vara ograverad i

förhållande till nuläget?

Sören Rung: På frågan om räntenivåns betydelse för den

framtida byggnationen vill jag svara att det är klart att hela

systemet innebär att man också måste föra in marknadsmässiga

bedömningar, framför allt från kreditgivarsynpunkt -- det är den

rollen som jag spelar. Vi ser naturligtvis att vi måste göra

mera noggranna kreditbedömningar av de byggprojekt som skall

sättas i gång, och i bedömningarna tar vi sikte på om

efterfrågan är sådan att vi kan gå in, att förhållandena och

byggherrens ekonomiska kvalitet är sådana att byggprojektet kan

stödjas med krediter. I det avseendet kan det gamla systemet,

som inte är aktuellt, vad jag förstår, sägas innebära en viss

automatik, och det är väl den automatiken i igångsättningarna

som man vill komma ifrån.

Det är helt klart -- där delar jag Urban Bäckströms bedömning

-- att en räntenivå som ligger kvar på 12% och en fortsatt

mycket låg inflation kommer att få fortsatt stora effekter på

hela fastighetsmarknaden. Hög ränta och låg inflation är det

värsta fastighetsmarknaden vet.

Claes Norgren: Den första frågan gällde vilken slutsats

man drar om räntenivån ligger kvar på en hög nivå med ett sådant

här system. På lång sikt, när systemet är infört fullt ut,

ligger det naturligtvis i förslagets natur att det kommer att

ske en anpassning av produktionen och låntagandet inom den här

sektorn, som svarar mot den högre räntenivån.

Det man kan peka på i det sammanhanget är att den högre räntan

i en sådan tänkt situation är ett utslag av en allmän ekonomisk

situation, och i det här systemet slår ju den högre räntan

generellt på flera sektorer. Kort sagt finns det inte någon

sektor som är isolerad, där anpassningen inte sker, och det

torde förbättra allokeringsmekanismerna i ekonomin och kanske

också förbättra möjligheterna till en snabbare anpassning.

På den andra frågan, vad gäller att produktionen blir beroende

av internationella faktorer, är svaret ja.

Gösta Blücher: Jag skall först svara på frågan om

byråkrati och kvalitet. Vi skall vara helt klara över att det

nya systemet inte leder till någon ökad byråkrati. Tvärtom finns

det klara förenklingar i systemet.

När det gäller kvalitetsbevakningen, bygger systemet på att

kvaliteten vid meddelat byggnadslov anses vara

tillfredsställande. Byggnadslovet baseras ju på de regler som i

dag gäller i plan- och byggnadslagstiftningen med tillhörande

tillämpningsföreskrifter i boverkets nybyggnadsregler. Samtidigt

vill jag notera att möjligheterna att förenkla byggreglerna blir

väsentligt sämre, och det kan på sikt bidra till en ökad

byråkrati. Det kan resas krav på ytterligare tillägg i

byggreglerna för att bevaka att en del av de befarade

standardförsämringarna inte blir verklighet. Det pågående

arbetet med att förenkla byggreglerna försvåras därmed.

Sedan vill jag säga till Ulf Lönnqvist, att en fortsatt hög

räntenivå får mycket kraftiga effekter, först på boendekostnader

och sedan på bostadsbyggande. Ligger räntan kvar på 12% år

1997 kommer boendekostnaderna att vara 40% högre med det nya

systemet än med dagens system. Skillnaden skulle vara ännu

större gentemot räntelånesystemet, som var gynnsamt för

inflyttningskostnaderna i nyproduktionen.

Till Bertil Danielsson vill jag säga, att när jag gjorde

bedömningen av effekterna för 1993 fullföljde jag kanske inte

tillräckligt det jag sade inledningsvis om de regionala

skillnader som kan uppkomma genom att boendekostnadsökningen

blir större i Stockholmsområdet. Det kan få en klart dämpande

effekt i Stockholmsområdet, och bostadskostnadsökningarna ligger

på 20--25% i förhållande till 1992 års regler. Det är alltså

en dämpning som går utöver den dämpning som redan är på gång.

Den effekten behöver man inte befara ute i landet, och där kan

den bedömning jag gjorde hålla, dvs. att i den mån det har någon

effekt så är den positiv.

När det gäller frågan om det nu i kompletteringspropositionen

föreslagna systemet och räntelånesystemet skulle ha olika effekt

på standarden, vill jag säga att själva konstruktionen av

subventionen i relation till ränta och annat är oberoende. Det

som är avgörande är på vilka grunder man beräknar subventionen.

Det skulle gå alldeles utmärkt att förändra grunderna i det

system som föreslås i kompletteringspropositionen, och därmed

undvika de standardsänkande effekterna, genom att helt enkelt

låta standarden i bostaden påverka den grundschablon som läggs

till grund för beräkningen av subventionen. Det är på samma sätt

med räntelånesystemet. Det behöver alltså inte vara den

avgörande skillnaden i fråga om standardutvecklingen. Den

avgörande skillnaden är på vilket sätt man beräknar grunden för

schablonen, om man tar hänsyn till standardskillnader i

bostäderna eller ej.

Ordföranden Agne Hansson (c): Jag har några kompletterande

frågor till er alla tre när det gäller just storstad och landet

i övrigt, som har tagits upp några gånger. Hur mycket väger det

faktum att det sker en värdestegring och att det finns en

säkrare marknad i de expansiva områdena upp den bedömning som ni

gör av förändringen i finansieringssystemet? Hur ser t.ex.

kreditgivarna på detta faktum? Bedömer ni krediter generösare i

storstadsområdena än i glesbygden? Hur mycket väger det här

tillsammans upp den effekt som systemet skulle kunna få?

Urban Bäckström: Jag vill bara kort gå in på frågan om

kvaliteten. Kvalitet är någonting som är individuellt -- jag

tror att det är viktigt att komma ihåg det. Olika människor

upplever kvalitet och standard på olika sätt. Tidigare var det

så att reglerna styrde upp kostnaderna och talade om vad de

exakt skulle vara. Nu blir det ett mera schablonbaserat system,

och därmed finns det möjlighet att förbättra den individuella

kvaliteten på ett annat sätt än tidigare, utan att man startar

med höga kostnader.

Om det hade varit så att det fanns ett direkt samband mellan

standard och spenderade kronor, är det här ett bra system, som

kommer att sätta en kostnadspress på byggkostnaderna. Och om det

här systemet leder till att byggkostnaderna hålls tillbaka har

det en positiv effekt också på kvaliteten, i termer av

spenderade kronor.

Får jag sedan bara säga någonting om de olika antagandena om

räntan. Jag sade redan från början, när jag presenterade min

kalkyl, att vi här under förmiddagen kommer att få höra många

olika bedömningar, beroende på vilka antaganden man gör. Men jag

vill varna för att se det här som ett läggspel, om det är hög

eller låg inflation och hög eller låg ränta. Vi har hög ränta

nu, därför att vi under 20--25 år har haft hög inflation. Vi

lider av sviterna av höginflationspolitiken. Det kommer att gå

över, men det tar litet tid innan det biter.

Nu har inflationen gått ned, och snart går räntorna också ned.

Men detta är naturligtvis beroende av den ekonomiska politiken,

dvs. den ekonomiska politikens förmåga att vrida om

subventionssystemen, bl.a. bostadssubventionssystemet, så att

man får ned de offentliga kostnaderna. Då blir trovärdigheten en

helt annan. Det här är alltså ett förslag i linje med denna

politik, för att få ned räntorna.

Ordföranden Agne Hansson (c): Har ni någon kommentar till

min följdfråga?

Sören Rung: Herr ordförande! Jag skulle i så fall vilja

försöka att ytterligare reda ut kreditgivarsynpunkterna på bl.a.

glesbygdsproblemet. Som jag sade förut, är det naturligt att

kreditgivarnas framtida erfarenheter av det här systemet blir

beroende av värdebeständigheten i de belånade objekten. Så har

det alltid varit. Men jag vågar påstå att en hel generation

kreditgivare är uppfostrade med ett mera automatiskt system, där

statligt bostadslån nästan har varit en garant för att

andrahandsmarknaden skulle fungera. Så kommer det inte att vara

i fortsättningen, utan vi måste ta hänsyn till efterfrågan på

bostäder, till hur väl andrahandsmarknaden fungerar och till hur

väl utvecklad framför allt andrahandsmarknaden är. Det är därför

ganska naturligt att vi redan har börjat att ordentligt se över

kreditgivningen till t.ex. utpräglade enindustriorter m.m., där

vi vet att nedläggningar som medför arbetslöshet direkt slår ut

i ökade kreditförluster. Det nya systemet innebär också ett ökat

inslag av marknadsbedömning i hela bostadsbyggandet.

Det är inte för mig att avgöra om det är positivt eller

negativt, men från ensidig kreditgivarsynpunkt är det klart att

det i den meningen är ostridigt att bostadsbyggande i

storstadsområden eller i områden med ett expansivt näringsliv

blir gynnsammare behandlat än bostadsbyggande i rena

glesbygdsområden.

Ordföranden Agne Hansson (c): Delar du den uppfattningen,

Gösta? I så fall skulle det här vara en riktig åtgärd för att

neutralisera den marknadsmekanismen.

Gösta Blücher: I de kommunenkäter som vi årligen genomför

har vi kunnat registrera en balans på bostadsmarknaden ute i

landet redan 1991, och det har bekräftats i den senaste enkäten.

Men det har fortfarande varit ett efterfrågetryck i

storstadsområdena. Även om det har varit enstaka svårigheter med

avyttringen av lägenheter har det i enkäterna redovisats en

brist på bostäder.

Det här med balansen är naturligtvis en fråga om relationen

mellan priset och efterfrågan. När nu relativpriset ökar

kraftigare i Stockholmsområdet än ute i landet finns det väl

anledning att anta att man kommer närmare balanspunkten också i

Stockholmsområdet samt att möjligheten att genomföra ett

bostadsbyggande ute i landet kan underlättas.

Sören Rung: Herr ordförande! Jag vill bara skjuta in att

andrahandsmarknadens funktionssätt, som jag sade, är mycket

viktigt för kreditgivarna. Åtminstone när det gäller hyreshus

har ju andrahandsmarknaden mer eller mindre kollapsat i

Stockholmsområdet, under det att den faktiskt fungerar på en hel

del håll ute i landet. Det är alltså inte ensidigt på det sättet

att aktiviteten är koncentrerad till områdena kring

storstäderna; det är möjligen så på villasidan, men

andrahandsmarknaden för hyreshus är alldeles klart sämre i

Stockholm än på många andra håll i landet.

Britta Sundin (s): Jag skulle vilja veta hur du ser på

tekniken att det inte kostar någonting att investera i eget

kapital.

Jag uppfattade inte svaret på Lars Stjernkvists fråga: Hur

mycket påverkar bostadssubventionerna ränteläget i Sverige?

Min sista fråga gäller kontrollstationen. Det har ju pratats

väldigt mycket om osäkerheten på byggmarknaden och sagts att den

har skapat problem. Kommer kontrollstationen att innebära att

osäkerheten finns kvar?

Marianne Carlström (s): Jag vill fortsätta med standard-

och kvalitetsdiskussionen. Var finns den sociala

bostadspolitiken i den här diskussionen? Det finns ju risk för

att familjer med många barn inte kommer att ha råd att bosätta

sig i en bostad av den storlek som den behöver.

Dessutom tror jag att vissa byggherrar då kanske väljer ett

billigt material som på sikt ger upphov till ganska stora

underhållskostnader. I dag förs det också en diskussion om att

man skall lämna över lägenheter utan inredningen. Då skjuter man

bara över kostnaderna på hyresgästerna. Kostnaderna kommer att

höjas ändå med det här nya systemet. Min fråga är: Vilka

förändringar kan vi vänta oss?

Birger Andersson (c): Vi har ju här diskuterat räntenivåns

betydelse, men jag skulle vilja ställa en fråga som gäller

räntemarginaler. Kreditinstituten betalar ju en viss

upplåningsränta när de lånar pengar, och när de lånar ut dem

begär de litet högre ränta. Det är väl i och för sig rätt

naturligt. Men jag skulle vilja ställa frågan: Hur kommer denna

räntemarginal att utvecklas helt generellt under de närmaste

åren?

Gösta Blücher: Låt mig först säga att i de bedömningar som

vi har gjort av boendekostnaderna har vi räknat med också

kostnaden för det egna kapitalet, helt övertygade om att både

den enskilde småhusbyggaren och den som bygger för uthyrning i

sin kalkyl tar med en kostnad för det egna kapitalet.

När det gäller standardeffekterna vill jag peka på att man nu

inte gör någon åtskillnad mellan de kostnader som kan uppträda

för bostäder som har högre tillgänglighet, bostäder som är

utrustade med t.ex. hiss eller med vattenburet värmesystem i

stället för direktverkande el och andra kostnader. Det finns en

hel massa sådana faktorer i standarden som innebär en högre

investeringskostnad men som inte beaktas i den här kalkylen. När

man bortser från sådana faktorer får man naturligtvis en drift

mot billigare utförande med lägre standard.

Frågan gällde väl också bostädernas storlek. Det är väl

alldeles klart att detta premierar en utveckling mot mindre

bostäder.

Claes Norgren: När det gäller sambandet mellan

bostadssubventioner och ränteläget kan jag bara rekapitulera det

jag sade tidigare: Om ökade subventioner av den här karaktären

leder till en permanent ökning av budgetunderskottet som inte

kompenseras av någon annan ekonomisk-politisk åtgärd finns det

här flera samband mellan sparandet eller subventionssystemet och

räntenivån. Men det är komplexa samband.

Så till frågan om räntemarginalens betydelse och vad man kan

se de kommande åren när det gäller räntemarginalen i

bostadsinstituten. Det är sannolikt så att man kan vänta sig en

uppgång i räntemarginalerna av mer strukturell karaktär, och det

är i mångt och mycket en anpassning till den förändrade riskbild

som kreditinstituten möter. Om man blickar tillbaka finner man

att ett av problemen kanske har varit att den här marginalen har

varit för låg. Min bedömning är att vi strukturellt kan se en

ökad räntemarginal. Hur stor den är vill jag inte ge mig in på

att bedöma.

Sören Rung: Herr ordförande! Jag kan också kommentera det

något.

Traditionellt har "det svenska systemet" med

bostadsfinansiering över obligationsmarknaden via institut

arbetat med utomordentligt små marginaler och gör det faktiskt

egentligen fortfarande vid en internationell jämförelse. Men det

är klart att det ökade inslaget av instabilitet i

fastighetsmarknaden och därmed kraftigt ökade kreditförluster i

varje fall i banksystemet -- hittills har ju bostadsinstituten

lyckligtvis varit något så när förskonade, i varje fall från mer

spektakulära förluster -- kommer att inverka på marginalerna.

En annan sak som också pressar upp marginalerna och

nödvändiggör en ökning är de nya kapitaltäckningskrav som

successivt har införts på bl.a. bostadsinstituten, som vid

utgången av det här året har att fullt leva upp till de

internationella kapitaltäckningsreglerna, som i sig innebär en

mycket drastisk ökning för just bostadsinstituten. I själva

verket kan man säga att kapitaltäckningskraven för instituten

ökar från ungefär 2% i det tidigare systemet till

8-procentsnivån. Det är klart att en sådan kraftig ökning måste

innebära något ökade marginaler.

För att man skall få storleken på det här klar för sig kan jag

säga att vi i dag har en upplåningskostnad runt 11,40 och en

villaränta på 12,25. Vi kommer troligen att se en uppgång även

åren framöver, men jag delar Claes Norgrens uppfattning, att det

är svårt att se hur stor den blir. Jag tror dock att den blir

mycket marginell. Vi har en stor effektivitet i

bostadsinstituten, och vi drar också nytta av storskaligheten,

som jag tror har väckt visst uppseende även internationellt.

Lennart Nilsson (s): Jag tänkte ställa en fråga till Gösta

Blücher. Allting skall ju handla om marknaden nu för tiden. Om

man utgår från att det är dyrare och kommer att bli dyrare i

Stockholmsområdet, beroende på att det här finns en marknad, och

om man utgår från den här schablonen -- har ni räknat på vad det

kommer att kosta mer här i Stockholm, om man skall lägga in

pengarna exempelvis i en normal lägenhet?

Om man vill bygga sig någonting i glesbygden, därför att man

själv känner att det finns ett behov av det men marknaden gör

bedömningen att det inte är någon idé, innebär det alltså att

det blir svårt att få låna pengar med det nuvarande systemet?

Lars Stjernkvist (s): När jag flyttade hemifrån -- det är

ju ett tag sedan; det var under den period som Urban Bäckström

tidigare beskrev som den gyllene period när subventionerna ökade

-- flyttade jag inte in i en ny lägenhet utan i en som var

ungefär 20 år gammal, inte fullt så modern och för trång för dem

som bodde där tidigare; de flyttade i sin tur till ett nyare

område. Min fråga till Gösta Blücher är: Kan man på något sätt

leda i bevis att det här förslaget bara berör 1,5% av de

boende? Hur ser det faktiskt ut -- vilka är det som flyttar in i

de nya lägenheterna, som trots allt förhoppningsvis kommer att

byggas även i framtiden?

Ulf Lönnqvist (s): Jag ger naturligtvis Urban Bäckström

fullständigt rätt i att de inhemska ekonomisk-politiska

åtgärderna är av betydelse när det gäller räntenivån. Men

samtidigt vet vi att vi är mer eller mindre beroende av

internationella faktorer, också när det gäller räntan i vårt

eget land. Det var därför jag ställde frågan om beroendet av

ränteläget internationellt.

Claes Norgren svarade ett mycket klart ja på frågan om

beroendet av internationella faktorer. Då är min fråga: Är det

bra att man har ett finansieringssystem som gör att man blir

beroende av internationella faktorer när det gäller

förutsättningarna att upprätthålla den bostadsproduktion som

behövs till de kostnader som är rimliga?

Gösta Blücher: Jag skall svara på Lennart Nilssons fråga

om beräkningar för Stockholmsområdet. Vi har gjort sådana. Om vi

accepterar antagandet att produktionskostnaderna i

Stockholmsområdet sjunker lika snabbt som i övriga riket fram

till 1993 -- jag tror inte att man skall räkna med att de

sjunker snabbare i Stockholmsområdet på så kort tid -- och vi

har en produktionskostnad på 11900 kr. per m2 i

Stockholm, skulle boendekostnaderna för en 77m2 lägenhet

vid 12% ränta öka från 6 208 till 7649 kr. i månaden.

Exaktheten kommer naturligtvis av dataprogrammen -- jag är

medveten om att man inte kan säga att det blir exakt så här. Men

att kostnadsökningen blir i storleksordningen 23% vågar jag

stå för.

23 % är alltså en betydande kostnadsökning. Även om

marknadsräntan under 1993 skulle komma ned till 10% skulle

boendekostnaderna i Stockholmsområdet öka med 12% i

förhållande till dagens system. I övriga riket skulle

boendekostnadsskillnaden i det läget vara rätt neutral.

Effekterna blir för Stockholmsområdet alltså betydande.

Hur det sedan kommer att slå på efterfrågan har jag inte vågat

mig på att försöka förutse, men det kommer naturligtvis att

sänka efterfrågan i Stockholmsområdet.

Sedan skall jag svara på frågan om detta verkligen berör bara

1,5% av de boende. Man skall naturligtvis vara medveten om att

strävan att öka rörligheten i bostadsbeståndet motverkas om vi

får stora hyressplittringar eller stora skillnader i

boendekostnader mellan stocken -- det befintliga

bostadsbeståndet -- och nyproduktionen. Det kan man naturligtvis

riskera. I synnerhet om räntenivån fortsätter att vara hög

kommer inflyttningskostnaderna i nyproducerade bostäder att

ligga mycket över dem i beståndet i övrigt, och det kommer

självfallet att minska rörligheten. På det sättet försvårar det

omflyttningar för dem som finns i det övriga beståndet, och i

den meningen blir de berörda.

Låt mig när jag ändå har ordet och för att vara tydlig

beträffande standarden säga att det inte finns någonting i

konstruktionen med avtrappning av subventionsnivåer, koppling

till ränteläget, etc., som hindrar att man konstruerar systemet

så, att man tar hänsyn till angelägna standardfaktorer i

bostäderna -- det går väl att bygga in i systemet, om man så

skulle önska.

Sören Rung: Herr ordförande! Till Lennart Nilsson vill jag

bara säga att jag inte här vill ge intryck av att det föreligger

någon medveten diskriminering från kreditgivarnas sida när det

gäller glesbygden -- så är inte fallet. Vad jag menade och

förhoppningsvis också sade är att vi måste göra en ekonomisk

bedömning av det enskilda objektet. Nu pratar vi om

fastighetsmarknaden som om den vore helt homogen. Det är den ju

inte. Villamarknaden är en marknad för sig, marknaden för

storhus är en annan. Det är klart att vi som kreditgivare är

beroende av värdebeständigheten i objekten, och

andrahandsmarknaden för hus i Bromma är definitivt bättre än

t.ex. för hus i Kramfors -- därmed inte något ont sagt om

Kramfors i övrigt. Det är enbart den bedömningen vi gör, inte

någon medveten annan diskriminering.

När det gäller dem som bygger t.ex. villor för att uthålligt

bo i, även i glesbygd, kommer naturligtvis byggarens och ägarens

allmänna ekonomiska situation att vägas in, precis som man gör i

alla andra kreditärenden. Det innebär att det också

fortsättningsvis mycket väl går att bygga villor att bo i även i

glesbygd.

Claes Norgren: Den fråga här som jag kan kommentera är den

om det internationella beroendet som Ulf Lönnqvist ställde.

Det går ju inte att trolla bort det internationella beroendet.

I den mån man skulle införa ett subventionssystem har det sina

kostnader i statsbudgeten. Erfarenheterna från 80-talet vittnar

om kostnaderna för detta.

Om det är bra eller inte att vara internationellt beroende i

en delsektor av ekonomin är mer en politisk fråga, men jag kan

ändå peka på det faktum som jag tidigare nämnde när det gällde

räntekänsligheten, nämligen att det är en fördel att öka

räntekänsligheten i bostadssektorn från stabiliseringspolitisk

synpunkt.

Ordföranden Agne Hansson (c): Då är vi klara med det här

avsnittet av programmet och skulle vara framme vid en paus. Vi

från utskottet skall be att i den pausen få bjuda samtliga

närvarande i salen på kaffe. Välkomna alltså att dricka kaffe

ute i korridoren. Vi samlas här igen exakt 10.30.

Ordföranden Agne Hansson (c): Vi kommer mer och mer till

avnämarna. Vi har nu ett block av organisationsföreträdare.

Tiden är nu ännu knappare, eftersom det är fler som skall tala.

Ni får sju minuter till ert förfogande. Först ber jag att få

överlämna ordet till Fastighetsägareförbundets verkställande

direktör Bengt Nyman.

Bengt Nyman: Fastighetsägareförbundet delar den

principiella grundsynen när det gäller behovet av den nedväxling

av subventionerna som har kommit till uttryck i det aktuella

regeringsförslaget. Det är, enligt vår åsikt, inte minst viktigt

att minska inslaget av subventioner i fastighetsförvaltningen

för att öka konkurrensen och förbättra den ekonomiska

effektiviteten till fromma för hyresgästerna. Det kan ju inte

heller, menar vi, vara fördelningspolitiskt rimligt att, som

utredningsmannen har påvisat, subventionerna genom sin

konstruktion i allt väsentligt tillfaller den lilla andelen

hushåll som råkar bo i hus tillhörande de senaste årgångarna.

Det måste i stället ligga i samhällets intresse att med alla

till buds stående medel bidra till att pressa kostnaderna för

ny- och ombyggnad. Ett sätt är, enligt vår uppfattning, att

reducera de generella subventionerna, som annars riskerar att

inte enbart komma de boende till del.

Om ett riksdagsbeslut enligt regeringens intentioner följs upp

av boverket genom en väsentlig förenkling av ny- och

ombyggnadsreglerna, är vi beredda att ta vårt ansvar när det

gäller att bidra till nya och kreativa lösningar beträffande det

framtida bostadsbyggandet. Med stöd av erfarenheter från bl.a.

USA vet vi att det går att producera billigare bostäder än vad

vi har gjort under senare år i Sverige.

Bild 18

Privata byggherrar har under senare år svarat för en

anmärkningsvärt stor och dessutom växande del av nyproduktionen.

Jag förutser inte någon dramatisk minskning i fråga om antalet

färdigställda lägenheter i privat regi i år. Det som

färdigställs nu planerades för ett par år sedan, när vi

fortfarande hade högkonjunktur. Nästa år kommer naturligtvis

lågkonjunkturen att sätta sina spår, och detta alldeles oavsett

vilket statligt stödsystem vi har. Produktionen torde dock i

viss mån trots lågkonjunktur kunna hållas uppe de närmaste åren,

precis som boverkets generaldirektör sade, på grund av vetskapen

om att subventionerna enligt förslaget kommer att minska

successivt för varje ny årgång. Även om vi i dag har fler

lägenheter än hushåll totalt sett i landet, kommer det att under

överblickbar tid på vissa orter och för nya ändamål finnas behov

av att producera nya bostäder. Problemet är som bekant att de

framtida behoven inte alltid kommer att finnas där tillgången i

dag är god. Enligt min bedömning kommer vi i framtiden att på

ett tydligare sätt få leva med lokala marknader i obalans. Detta

gäller såväl marknader med överskott som marknader med brist på

lägenheter. Jag ser inte att det nu föreslagna systemet

egentligen skulle ha sämre förutsättningar än det nuvarande

eller än räntelånesystemet att klara situationen, snarare

tvärtom. Förslaget bidrar till att öka frihetsgraden i byggandet

och därmed också till att påskynda den utdragna byggprocessen.

Bild 19

Ombyggandet har under 80-talet beskrivit en berg- och dalbana,

just nu snarast det sistnämnda -- i varje fall beträffande

ombyggandet i privat regi.

Det här är absolut inte någon önskvärd utveckling för dem som

äger och förvaltar fastigheter. I stället vore det önskvärt att

såväl beträffande byggnadsregler som villkor för statligt stöd

ombyggandet kunde ses som en naturlig del av den löpande

förvaltningen och kunde hållas på en för det äldre beståndet

relativt hög och långsiktigt jämn nivå.

Fortfarande finns det ett betydande ombyggnadsbehov i

lägenhetsbeståndet från andra världskriget och framåt. I inte

minst 40-talshusen är de tekniska och funktionella bristerna

betydande. Detta gör det nödvändigt att upprätthålla en

ombyggnadsvolym i det privata beståndet på mellan 8000 och

10000 lägenheter per år fram till sekelskiftet. Lönsamheten i

en ombyggnad, dvs. förutsättningen att upprätthålla en sådan

ombyggnadsvolym, beror ju såväl på ombyggnadsstödets utformning

som på hyressättningssystemets tillämpning. Det betyder att en

försämring av subventionerna som riskerar att minska ombyggandet

naturligtvis kan kompenseras genom förändringar i

bruksvärdessystemet eller i den lokala tillämpningen av detta

system. Jag är också tämligen övertygad om att detta måste bli

följden, om det visar sig att ombyggandet går ned, eftersom det

borde ligga såväl i samhällets som i parternas intresse att det

befintliga beståndet successivt kan förnyas. Min slutsats blir

alltså att det är svårt att bedöma ombyggandets utveckling med

utgångspunkt enbart i stödets utformning.

Bengt-Owe Birgersson: SABO:s styrelse har ju i ett

remissyttrande behandlat utredningens förslag. Styrelsen kom då

fram till att det inte var möjligt att lägga utredningens

förslag till grund för en reformering av

bostadsfinansieringssystemet. Styrelsen var emellertid inte enig

beträffande denna bedömning. Det fanns en minoritet som ansåg

att det var möjligt att göra detta.

När regeringen nu ändå lägger utredningens förslag till grund

för en proposition så att det sedan också blir underlag för

riksdagens bedömning, skulle jag allmänt vilja hänvisa till den

promemoria som jag upprättade som underlag för styrelsens

behandling och som också är bilagd remissyttrandet över

utredningens förslag. Jag tycker att det där finns både en mer

allmän och övergripande diskussion om förslaget och också en del

synpunkter på vilka justeringar som skulle kunna göras vid ett

genomförande. I min inledning tar jag inte upp tiden med att

mera i detalj gå in på synpunkterna utan hänvisar allmänt till

min promemoria.

Jag vill bara ta upp tre saker som jag tycker är viktiga från

SABO-företagens utgångspunkt och som jag därför vill lyfta fram.

Den första frågan gäller naturligtvis nyproduktionens

omfattning de närmaste åren. Här gör jag för min del en mer

pessimistisk bedömning än den Gösta Blücher, och jag tror också

Bengt Nyman, här har gjort sig till tolk för. Detta beror inte i

första hand på utredningens förslag eller

kompletteringspropositionen utan grundar sig på en mera allmän

bedömning av ett antal faktorer som har betydelse för

bostadsmarknaden. Vi har en tendens att diskutera en sak i taget

och då kan sådana här mer samlade effekter skymmas bort litet

grand i diskussionen. Att jag tror att det blir en liten

efterfrågan på nyproducerade bostäder till de priser som kommer

att erbjudas på marknaden beror till att börja med på att vi har

genomfört mycket kraftiga relativprishöjningar under senare år

när det gäller bostäderna. Dessa relativprishöjningar är ju

ingen engångsföreteelse, utan på SABO har vi kalkylerat hur våra

företags utgifter kommer att utvecklas under 1993, under

förutsättning att de olika förslag som har presenterats i

budgetpropositionen, i kompletteringspropositionen och i

anslutning till vad vi nu diskuterar kommer att genomföras. Det

finns inte någon anledning att här gå in på några siffror, men

det är klart att det är ganska kraftiga utgiftsökningar som

väntar även för 1993.

En annan sak är, att skall man i en sådan situation bygga

bostäder för att erbjuda marknaden, måste bostäderna vara

prisvärda. Jag är inte så säker på att det förslag som vi nu

diskuterar i första hand leder till en standardsänkning. Jag

tror att de som funderar på att investera i bostadsproduktionen

måste fråga sig om den bostad som de har möjlighet att producera

kommer att vara prisvärd. Kommer folk att vara beredda att

betala så mycket för den kvalitet som kan erbjudas? Det kan i

sin tur leda till att den kommande produktionen trots allt ändå

blir av hög kvalitet, men den blir kanske inte så omfattande,

eftersom det redan finns billiga bostäder i beståndet.

Den sista saken av betydelse här, som naturligtvis är litet

svår att bedöma, gäller SABO-företagens ändrade villkor. Det är

ändå så, att allmännyttan, eller som jag numera säger,

SABO-företagen, svarar för en ganska stor andel av

bostadsmarknaden. Bengt Nyman visade här att andelen av

nyproduktionen har sjunkit under senare år. Det är klart att det

nu nog finns en ganska bred enighet både i SABO:s styrelse och

bland andra debattörer på bostadsmarknaden om att SABO-företagen

så långt möjligt skall ges samma villkor som andra upplåtare av

bostäder. Vi skall få samma finansieringsregler och samma

skatteregler. Det blir också ändringar i andra avseenden. Det

här kommer att leda till att SABO-företagen i framtiden kommer

att arbeta och agera mer marknadsmässigt än vad de kanske har

gjort tidigare, när uppgiften att svara för en bostadsproduktion

som på politiska eller andra grunder ansågs vara angelägen var

mera framträdande. Detta kommer att göra SABO-företagen

försiktigare på det här området. Man kommer att vara mer

intresserad av att "vässa" produkten så att säga än att öka

riskerna för förluster genom att investera i ett osäkert

marknadsläge.

Sammantaget tror jag att de här olika faktorerna och

ytterligare några kommer att under de närmaste åren leda till en

ganska kraftig press nedåt på nyproduktionen. Det har alltså

egentligen inte någonting att göra med det förslag som vi i dag

diskuterar. I den här situationen är det oerhört viktigt, och

det framhålls också i den promemoria som jag nämnde tidigare och

som har bifogats till vårt remissyttrande, att man ser till att

ombyggnadsfinansieringen fungerar. Tänker vi på en 10-årsperiod

framöver, ser vi att det finns mycket stora behov av

upprustning, renovering och ombyggnad -- inte som ett resultat

av att man har slarvat under tidigare år utan helt enkelt därför

att den stora produktionen i slutet av 60-talet och början av

70-talet nu kommer in i den fas då det är naturligt med de tunga

insatserna. Skall vi i Sverige undvika samma utveckling som i

många andra länder -- detta att man först bygger ett hus, och

sedan låter det förfalla för att sedan riva det och bygga ett

nytt -- och i stället fortsätta traditionen att ta hand om våra

investeringar, då måste det vara möjligt att finansiera

nödvändiga ombyggnader. Som jag framför i min promemoria -- och

jag vill gärna upprepa det -- är det viktigt att fundera över om

det inte är dags att göra riktade insatser mot de bostadsområden

som byggdes under framför allt miljonprogrammens tid, detta

också för att rädda den byggkapacitet som långsiktigt behövs,

dvs. under andra halvan av 90-talet. Jag är annars litet orolig

för att vi gemensamt just nu håller på att planera, visserligen

omedvetet men ändå, för nya flaskhalsar under andra halvan av

90-talet.

För SABO-företagen är i varje fall inte den egna insatsen

gratis. Det är viktigt att vi får förutsättningar och

möjligheter att skaffa oss det kapital som den egna insatsen

kräver. Det måste i alla fall bli på lika förmånliga villkor som

vid andra upplåtelseformer. Så kommer det nu ett förslag till

bosparande i nästa etapp i Georg Danells utredning, är det av

neutralitetsskäl, om inte annat, nödvändigt att också de

människor som sparar med sikte på sin bostad i en hyreslägenhet

får möjlighet att på lika villkor delta i detta bostadssparande.

Blir det inte så kommer den samlade effekten av förslagen att

leda till att hyresrätten, såväl den allmännyttiga som den

andra, råkar litet grand i strykklass i förhållande till andra

upplåtelseformer.

Hans Almgren: Jag vill börja med att framföra en hälsning

från Rolf Trodin. Tyvärr har den här utfrågningen kolliderat med

vår förbundsstämma. Han kan inte lämna stämman och har därför

bett mig att komma hit.

Jag vill gärna anknyta till en del av det som Gösta Blücher

sade. En mycket intressant frågeställning är: Vad är det som kan

byggas i framtiden och var kan man bygga? Det är nämligen så,

att vi är litet fixerade vid genomsnitt. Vi säger att en trea

kostar så och så mycket i genomsnitt. Verkligheten uppvisar en

oerhört stor spridning kring genomsnitten. Det är detta som jag

något tänker beröra.

Bild 20

Jag vill utgå från ett mått på den schablon som finns med i

regeringens förslag. Jag har utgått ifrån en 75 m2

trerumslägenhet i nyproduktionen vid ett pris på 9900 kr./m2

. Detta belopp ligger ju framdeles fast oavsett hur stor

inflationen blir. Som Gösta Blücher sade blir det ganska

måttliga effekter, om inflationen blir låg. Det blir kanske inga

effekter alls. Blir inflationen mycket stor, får det här mycket

allvarliga konsekvenser. Man får själv göra en bedömning av hur

stor den framtida inflationen kommer att bli.

De kostnader som överstiger 9900 kr. är naturligtvis

tillåtna. Man förbjuder inte objekt som är dyrare, men då måste

det bli en kontant finansiering eller annan säkerhet, eftersom

det inte finns någon statlig garanti för ett sådant lån till

insatsen.

Bild 21

Bostadsbyggandet är inte homogent, utan det finns en betydande

spridning. I en utredning som gjordes i mitten av 80-talet -- i

vilken för övrigt utskottsledamoten Bertil Danielsson deltog --

påvisade vi den principiella skillnaden mellan enkla och

komplicerade objekt. De enkla objekten var markbostäder med

maximalt två våningar, ingen källare och markparkering. De

komplicerade objekten hade flera våningar, hiss, källare, avsåg

saneringsområden och byggdes med garage eller P-däck. Som vi ser

fördelar sig antalet objekt i princip kring något slags

normalfördelningskurva i båda dessa fall, och sammantaget utgör

de ett mått på spridningen i hela produktionen. Enkla objekt är

inte dåliga objekt. Det är bra objekt där man har gott om mark

och där marken är relativt billig att exploatera. Däremot är det

alldeles uppenbart att man i stora delar av stadssamhällena inte

kan bygga markbostäder på detta sätt. Där måste man bygga

hisshus, och man måste ha dyra parkeringslösningar, osv.

Bild 22

Här har vi ritat in de 9900 kronorna i en fördelning för

hela flerbostadshusproduktionen 1991. Det handlar om ca 1500

objekt. De fördelar sig på mycket billiga och mycket dyra

objekt. Till vänster om den röda linjen finns de 25% objekt

som Gösta Blücher talade om och som kan finansieras med det nya

systemet, kanske t.o.m. bättre än med det nuvarande systemet.

Till höger finns de 75% av objekten som får större svårigheter

med finansieringen enligt det nya systemet.

Bild 23

Så här ser det ut i Malmöhus län. Här ser man att en mycket

liten del ligger under den schablonberäknade kostnaden. En

mycket stor del ligger till höger om den röda linjen.

Bild 24

Så här ser det ut i Stockholm. Utan att bli Stockholmsfixerad

vill jag gärna säga att den här bilden skulle ha varit ungefär

likadan om man hade visat den i början av 80-talet med den

fördelning som man då hade, eller på 70-talet. Vi har nämligen

den spridningen historiskt.

Bild 25

Det sägs att regeringsförslaget leder till insatser på 10%.

När det gäller Stockholms län kan jag konstatera att de

billigaste objekten, i 11000-kronorsklassen, kräver 19%

insats. Genomsnittet kräver 27%, allt däröver 31--40%

insats. Detta är insatser som inte kan upplånas på marknaden.

Det är insatser som krävs kontant eller upplånas mot andra

säkerheter än säkerhet i fastighet. Jag gråter inte över

produktionen i Stockholm, men vill påstå att man i hela landet

kommer att få de här polariseringseffekterna. Man kommer alltså

att få enkla objekt som kan produceras där det finns

marktillgångar, och man kommer att få komplicerade objekt som

kan produceras där folk kan betala 30--40% insats. Jag kan

mycket väl tänka mig att den situationen föreligger. Vi har

säkert folk som kan betala så pass mycket. Frågan är om detta är

den bostadspolitik som vi vill ha, en polariserad situation där

så att säga genomsnittliga svenskar inte har en chans, utan där

man antingen befinner sig i den ena ytterligheten eller i den

andra.

Nils Schirren: Villaägarnas riksförbund har i sitt

remissyttrande till betänkandet sagt ja till huvudtankarna i den

föreslagna reformen, men vi har gjort det under ett antal

förutsättningar. Det är framför allt två villkor som jag vill

framhålla och som är viktiga för villaägarna.

För det första menar vi att en väsentlig del av de

inbesparingar som görs genom en sänkning av räntebidragen måste

användas till att sänka fastighetsskatten, så att vi får ned

boendekostnaderna för den stora majoriteten av de 1,8 miljoner

hushåll i landet som bor i villa. I detta ligger självfallet

också ett akut krav på ett ställningstagande när det gäller att

inte höja fastighetsskatten från 1,2 till 1,5%, som ligger i

de nu gällande reglerna. Jag återkommer till detta så småningom.

Det andra villkoret som är viktigt, och som jag menar är i

allt väsentligt uppfyllt i propositionen, är att de som redan

har köpt nybyggda hus garanteras fortsatta räntebidrag enligt

tidigare principer. Vi måste värna om principen att spelreglerna

inte får ändras i efterhand för redan gjorda investeringar.

När det gäller bidragsunderlaget för nybyggnad tycker

förbundet också att det är positivt att bidragsunderlaget för

nybyggnad bestäms på ett schablonmässigt sätt. Vi tycker att

detta rimligen bör leda till att byggprocessen förkortas med

kostnadsbesparingar för de blivande villaägarna.

Det är också på positivt att bidragsunderlaget skall bestämmas

lika för olika upplåtelseformer. Därmed finns, menar vi,

förutsättningar att uppfylla det bostadspolitiska målet att

staten skall förhålla sig neutral när det gäller såväl skatter

och regleringar som övriga subventioner.

Det är däremot inte neutralt att bidragsunderlaget görs större

för de första 35 kvadratmetrarna och mindre för överskjutande

yta. Med en sådan utformning av bidragsunderlaget gynnas

upplåtelseformer med genomsnittligt mindre lägenheter, och

omvänt missgynnas upplåtelseformer med större lägenheter, dvs.

villorna.

Mot bakgrund av detta föreslår vi att skillnaden mellan basen

på 13000 kr. för de första 35 kvadratmetrarna minskas till den

nivå som finns i förslaget i betänkandet, dvs. 11000 kr. upp

till 35 m2 och sedan 7000 kr./m2. Men vi är inte

villiga att stödja tanken på att gränsen dras redan vid 120

m2. Vi menar att även detta är en brist i fråga om

neutraliteten mellan upplåtelseformerna då det gäller denna

konstruktion. Större barnfamiljer har onekligen behov av större

boendeyta än 120 m2, och det finns ingen anledning att

betrakta detta som ett lyxbehov. Vi har i vårt remissyttrande

föreslagit att gränsen i stället rimligen kan dras vid 150

m2.

Enligt propositionen skulle bidragsunderlaget för nybyggnad

maximalt bli 965000 kr. för ett småhus på 120 m2. Det

framgår redan av betänkandet att det kommer att uppstå ett glapp

mellan bidragsunderlaget och den faktiska kostnaden för att

bygga en villa, eftersom bidragsunderlaget bestäms så, att det

ligger i underkant av de produktionskostnader som man teoretiskt

genomsnittligt räknat med. Men som också andra har varit inne på

varierar kostnaderna för att bygga bostäder kraftigt i olika

delar av landet. I ett storstadsområde som Stockholm kan man

räkna med att den totala produktionskostnaden för en normal

villa på 120 m2 snarare överstiger än understiger 1,5

miljoner. Detta betyder att den presumtiva villaägare som vill

investera i en villa i Stockholmsområdet får räkna med att lägga

upp ett eget kapital i storleksordningen drygt en halv miljon

kronor, ett fullständigt orealistiskt belopp för vilken ung

barnfamilj som helst. Vi tycker att det är en brist att man i

utredningen inte har beaktat problemet och än mindre föreslagit

någon metod för att komma till rätta med det.

Det är också en brist i neutraliteten att skattereduktionen

begränsas för den del av underskott i kapital som överstiger

100000 kr. För att åstadkomma neutralitet är det enklaste

sättet att avskaffa gränsen vid 100000 kr.

När det gäller bidragsunderlaget för ombyggnad vill vi peka på

en enstaka faktor, som är neutralitetsstörande. Det handlar om

beloppsgränsen 50000 kr. per projekt.

Detta innebär att varje enstaka villaägare som vill söka

ombyggnadslån inte kommer att få täckning för de första 50000

kronorna. För fastigheter med flera lägenheter kommer gränsen på

50000 kr. att gälla hela projektet. Detsamma gäller för

gruppbyggda småhus. Vi har föreslagit att man i stället skall

relatera beloppsgränsen till varje lägenhet och att man skall

sänka gränsen till förslagsvis halva beloppet.

Vi tycker att modellen för nedtrappning under 90-talet allmänt

sett från nuvarande utgångspunkt förefaller realistisk.

Samtidigt finns en rad osäkra faktorer. Vi vet inte hur

ränteläget kommer att utveckla sig. Vi vet ännu inte vilka

skattesänkningar som kommer att ackompanjera förslaget. Vi har

inte heller sett vilka effekter detta kan få på

produktionskostnaderna. Vi ansluter oss till principen att man

låser fast detta för de första tre åren och därefter gör en

avstämning. Vi tycker att det är rimligt.

Jag skall avrunda med att peka på några problem på

villamarknaden som det finns anledning att aktualisera i samband

med den föreslagna reformen. Vi ser ett antal orättvisor och

problem som ligger i de kraftigt ökande boendekostnaderna. En

orättvisa ligger i den stora regionala variationen i uttag av

fastighetsskatt. Den kan som bekant innebära att

fastighetsskatteuttaget för en villa i ett dyrområde kan uppgå

till tio gånger så mycket som för en likadan villa i landsorten.

Detta har diskuterats och beaktats i bl.a. den Turnerska

utredningen. Vi menar att denna fråga måste lösas på ett eller

annat sätt redan före 1993 års början.

Ett annat problem som jag vill tangera kort ligger i den

orättvisa som vi ser i behandlingen av nyproducerade småhus

resp. begagnade småhus. Diskussionen förs i stor utsträckning

med utgångspunkt i antagandet att unga barnfamiljer som köper

sitt första småhus köper ett nyproducerat småhus. Så är inte

fallet. Tvärtom köper en majoritet förstagångsköpare begagnade

småhus. Den familj som köper ett begagnat småhus får inte någon

som helst subvention av staten. Den minoritet av unga familjer

som kan köpa ett nyproducerat småhus får däremot stora

subventioner. Med nuvarande räntebidragssystem erhåller man i

storleksordningen 300000 kr. i subventioner och dessutom

omkring 100000 kr. genom att fastighetsskatt inte tas ut de

första fem åren och att den halveras för de fem år som kommer

sedan.

Det finns risker för att vi får en utveckling på

småhusmarknaden som kan påminna om den vi har sett på marknaden

för kommersiella fastigheter. Det är viktigt att det ges

politiska signaler till småhusmarknaden som helst motverkar

risken för att vi får en sådan kris, och som i vart fall inte

ökar den risken. Vi menar att politikerna kan ge signaler av

positivt slag på två sätt till småhusmarknaden. Det första och

enklaste är att förklara att fastighetsskattehöjningen från 1,2

till 1,5% skall stoppas. Det andra är att förklara eller

besluta om att det redan tidigare fattade beslutet om en

sänkning av räntebidraget från 30 till 25% rivs upp igen.

Birger Andersson (c): Vi har alla lätt för att se statiskt

på bostadsmarknaden. Om jag har förstått det hela rätt innebär

den kommande avregleringen att man ställer helt nya krav på alla

inblandade parter. Det gäller byggherrar, projektörer,

entreprenadföretag, kreditinstitut och även berörda myndigheter.

Jag tror att det var Bengt Nyman som nämnde att det gäller att

plocka fram kreativa lösningar i denna nya situation. Jag skulle

vilja fråga er om ni redan nu har några konkreta och

konstruktiva funderingar att komma med när det gäller denna

förändrade situation.

Lennart Nilsson (s): Jag vill ta upp något som Bengt-Owe

Birgersson inte berörde. Jag, liksom många andra som bor i

allmännyttan, skulle vilja ha reda på vad förslagen i budget-

och kompletteringspropositionerna innebär i fråga om

genomsnittliga hyreshöjningar per kvadratmeter åren 1993 och

1994.

Vi utgår från att skillnaden mellan nytt och gammalt blir ännu

större, om nu subventionerna försvinner. Har ni någon

uppfattning om hur detta kommer att påverka prisutvecklingen för

det äldre beståndet i förhållande till det nya, om det kommer

att leda till att kostnaderna för det äldre beståndet höjs?

Jag har en fråga till Villaägarnas representant. Om man nu

bygger allting på antagandet om skattesänkningar och det sedan

inte blir några skattesänkningar, vad tycker då

Villägarförbundet om systemet?

Britta Sundin (s): Jag skulle vilja återkomma till frågan

om kostnaden för eget kapital. Det kanske låter tjatigt, men jag

tycker att det är en viktig principfråga. Bengt-Owe Birgersson

sade att SABO för sin del räknar med det. Hur är det med er

andra? Kostar det ingenting att investera i eget kapital?

Jag skulle vilja höra vad ni anser om risken för ökad

boendesegregation. Finns det sådana risker? Jag uppfattade det

som sades från Villaägarna som att det finns stora risker att

det inte blir så många nybyggen av villor. Blir det enbart de

riktigt kapitalstarka som har möjligheter till nybyggnation av

villor? Hur ser fördelningen över landet ut, med

glesbygdsproblematiken?

Bengt Nyman: Jag grundar mitt påstående om att vi är

beredda att ta vår del av utvecklingsansvaret på det faktum att

vi bedriver en omfattande forsknings- och utvecklingsverksamhet.

Jag nämnde som ett exempel att vi just nu håller på att göra en

studie av kostnaderna för nyproduktion i USA resp. i Sverige i

samarbete med det amerikanska bostadsdepartementet. Det är ett

exempel av flera, och vi kommer att försöka ta intryck av hur

denna typ av system ser ut i andra länder och vilka lösningar

byggherrarna försöker utveckla. Vi har i dag inga färdiga

lösningar. Vi har dock, eftersom detta har gått ganska snabbt,

snabbt försökt dra i gång denna typ av studier.

Hans Almgren: Jag vill börja med att svara Britta Sundin.

Jag ser alldeles uppenbara risker för att segregationen ökar med

detta system. Det har att göra med att det som blir möjligt att

bygga för folk med vanliga inkomster är vad jag kallar för enkla

men inte nödvändigtvis dåliga bostäder. De kan byggas på billig

mark, där exploateringskostnaderna är mycket låga. Det övriga

byggandet, som faktiskt har dominerat produktionen under en

ganska lång tid under 80- och 90-talen, saneringsbyggen osv.,

kommer att vara förbehållet dem som kan pumpa in oerhört mycket

pengar utan att behöva låna.

Vi kan sitta här och räkna på kostnader för att låna till det

egna kapitalet, låt oss säga 20--30%, som kan behövas i vissa

delar av landet. Men ingen bank kommer att ställa upp och ge lån

till detta, om inte kreditgarantier utgår. Jag hörde

finansdepartementets representant säga att då kan kommunal

borgen utgå för detta. Det skulle vara mycket intressant att

höra finansdepartementet utveckla detta om kommunal borgen som

en lösning på problemet med de höga insatserna i vissa delar av

landet.

När det gäller Birger Anderssons fråga kan jag säga att vi nu

arbetar med att fånga upp våra medlemmar på ett mycket tidigare

stadium. Det gör vi av två skäl. Det första är rent egoistiskt.

Ju snabbare vi får kontakt med våra medlemmar som är

intresserade av objekt, desto säkrare är vi på att vi kan starta

projektet. Vi minimerar alltså riskerna. Men det är i minst lika

hög grad ett medlemsintresse att man på ett tidigt stadium får

vara med och påverka och utforma bostaden. Då kan vi tillsammans

med medlemmen diskutera hur vi skall göra när det gäller

planlösning, utrustning osv. Då får man den optimala produkten

för just den medlemmen. Det arbetet ser vi också som vårt

bidrag, bland många andra konstruktiva förslag som förmodligen

kommer fram på marknaden.

Bengt-Owe Birgersson: När det gäller vilka

kostnadsökningar det blir under 1993 och 1994 är jag beredd att

lämna över till utskottet ett material som vi har räknat fram.

Det tar litet tid att redovisa det, eftersom man måste klara ut

vilka förutsättningar man utgår från.

Nils Schirren: Vi har entydigt sagt att vårt ja till

förslaget förutsätter att man använder en del av besparingen

under 90-talet till att successivt sänka fastighetsskatten.

Lennart Nilsson frågar hur vi ställer oss om sänkningen inte

genomförs. Jag vill bara konstatera att det är ett problem att

utredningens betänkande är delat i två delar. Kostnadssidan

redovisas nu och intäktssidan senare. Det är bekymmersamt.

Bertil Danielsson (m): De bilder Hans Almgren visade var

mycket belysande, och man kan dra den slutsatsen att detta är

ett ganska omöjligt system. Jag vill göra två kommentarer med

anledning av detta.

För det första jämför du finansdepartementets förslag med

dagens regler, som ingen förordar. Det tycker jag är en svaghet.

För det andra baseras de exempel du visar på hus som är byggda

enligt dagens regler. Tycker du inte att det är ett statiskt

tänkande, att utgå från ett förhållande som inte kommer att

gälla?

Erling Bager (fp): Jag vill vända mig till Bengt-Owe

Birgersson. Du nämnde att SABO:s styrelse inte var enad i sitt

ställningstagande till om man kunde använda Danells förslag som

underlag för en proposition. Samtidigt hänvisade du till den

tjänstepromemoria som du själv hade arbetat ut och lagt fram för

styrelsen. Skulle man kunna tolka det som att den promemorian

var positiv till att Danells förslag med sitt innehåll kunde

användas för en proposition? Frågan är intressant med tanke på

den bakgrund du har som utredare när det gäller

bostadsfinansiering.

Lars Stjernkvist (s): Jag tyckte också att Hans Almgrens

diagram var mycket intressanta och förtjänade ytterligare

frågor. Det var ju en oerhört kraftfull argumentation för min

grundinställning. Jag försökte att läsa diagrammen med Urban

Bäckströms glasögon. Den invändning man kan göra, som jag antar

att den som försvarar regeringens förslag gör, är att de stora

subventionerna har pressat upp produktionskostnaderna. Sedan gör

de höga produktionskostnaderna att man måste behålla

subventionerna, och då hamnar man i ett Moment 22.

Min fråga till Hans Almgren är densamma som har ställts

tidigare: Vilken är din uppfattning om sambandet mellan

subventioner och de höga kostnader som du redovisar?

Eva Zetterberg (v): Jag vill ställa en fråga till Nils

Schirren från Villaägarna. Om de förutsättningar som ni önskar

er inte blir verklighet, nämligen att fastighetsskatten och

skatterna över lag skall sänkas, hur ser du då på möjligheterna

för unga familjer att skaffa en nyproducerad villa, framför allt

i storstadsområden? Kommer det över huvud taget att bli möjligt?

Eller blir det bara kapitalstarka, äldre familjer som kommer att

ha råd med det?

Dan Eriksson i Stockholm (nyd): Vi har pratat en del om

kvalitet här. Jag skulle vilja veta vad ni tror om kvaliteten i

framtiden, i och med detta förslag.

Hans Almgren: Till Bertil Danielsson kan jag säga att jag

inte har jämfört med något lånesystem. Jag har redovisat

produktionskostnadsstrukturen i olika delar av landet 1991.

Sedan har jag lagt in den kreditgräns som finns och räknat ut

insatserna med hänsyn till den. Det har ingenting med dagens

finansieringssystem att göra. Däremot håller jag med om att

husen i mitt exempel var byggda enligt 1991 års villkor. 1993

års låneregler har applicerats på dem. Det som borde ha hänt

mellan 1991 och 1993 är en viss kostnadsökning på grund av två

års inflation. Jag har inte räknat med inflationen. Jag har

räknat med att den kompenseras av prissänkningar på marknaden på

grund av lågkonjunkturen till 1993. Men vi kan gärna göra

experimentet att vi sänker produktionskostnaderna med 10%. Då

flyttas alla staplar åt vänster och situationen ser något

gynnsammare ut. Det betyder att den billigaste kostnadskategorin

i Stockholm sjunker från 19% överkostnad till 9%

överkostnad, och de övriga ligger motsvarande 10% under.

Problemet att bygga till 10 % insats löses bara delvis.

Jag håller med om att detta är ett statiskt tänkande. Den

dynamiska effekten av detta är att en stor del av husen aldrig

kommer att byggas. Det finns naturligtvis en dynamisk effekt med

i våra bedömningar. Det är därför vi säger att vi inte tror på

Gösta Blüchers prognoser för produktionen 1993. Vi tror att

produktionen blir väsentligt lägre. Vi kan alltid resonera om

vad som händer med konjunkturen osv. Men detta kommer att spä på

en mycket kraftig, krisartad nedgång för byggindustrin.

Till Lars Stjernkvist vill jag säga följande. Vi har under

80-talet kunnat se två perioder. Den första hälften av 80-talet

hade vi lågkonjunktur. Då ökade produktionskostnader och

konsumentpriser exakt lika mycket, nästan kusligt lika.

Byggkostnaderna ökade inte ett dugg mer än andra kostnader i

samhället. Under andra hälften av 80-talet var förhållandet det

omvända. Då skaffade vi oss en överhettning. Den drabbade hela

ekonomin och byggsektorn alldeles särskilt. Under den tiden fick

vi en mycket kraftig relativ prisstegring.

Det subventionssystem vi hade mellan 1980 och 1985 var

avsevärt bättre än det subventionssystem vi hade mellan 1985 och

1990. Man kan undra hur det kommer sig att man kan skylla

subventionssystemet för kostnadsökningen, när

subventionssystemet var sämre. Det har ju inte inträffat några

extra kostnadsökningar under första hälften av 80-talet. Jag

tycker att bevisbördan ligger på den som säger att

subventionerna automatiskt driver upp kostnaderna. Överhettning,

kostnader osv. beror på sysselsättningssituationen. Det är

graden av överhettning som bestämmer. Subventionerna kan, under

förutsättning att man har en balanserad ekonomi, vara

förhållandevis neutrala i detta sammanhang. Det innebär inte att

jag försvarar alla kostnadsökningar och alla excesser i att

utnyttja subventioner som kan förekomma i varje enskilt fall.

Ordföranden Agne Hansson (c): Jag vill fråga vad Bengt-Owe

Birgersson tycker om Nils Schirrens förslag att sänka

kostnaderna för de första kvadratmetrarna på bekostnad av att

subventionera en störra yta.

Bengt-Owe Birgersson: Mitt svar på den frågan är att jag

tycker att det är fel. Avvägningen mellan de första

kvadratmetrarna och dem som följer därefter är väl motiverad mot

bakgrund av vad det kostar att bygga bostäder.

Att ledamöterna i SABO:s styrelse kom fram till olika meningar

beror på den skillnad i bostadspolitisk grundsyn som finns

mellan de olika politiska partier som är representerade. I den

promemoria jag har producerat har jag tagit ett mera tekniskt

grepp på frågeställningen. Jag för ett ganska långt resonemang

om fördelar och nackdelar med det förslag som lagts fram.

Sammanfattningsvis kommer jag fram till att den grundläggande

struktur som finns i utredningens förslag -- med det menar jag

då den parameteruppsättning som finns, dvs. ett schablonbelopp

per kvadratmeter, att man ger stöd till en viss del av räntan,

att det stödet trappas ned när huset blir äldre -- mycket väl

kan ligga till grund för ett nytt bostadsfinansieringssystem.

Därmed har jag som verkställande direktör inte tagit ställning

till frågan om det kan vara ett mål i sig att avveckla

bostadssubventionerna. Det är den politiska frågan.

Jag menar också att det är viktigt att ha en kontrollstation

efter tre år. I min analys pekar jag på det som har varit uppe

flera gånger här i dag, nämligen att det råder en betydande

osäkerhet om den ekonomiska utvecklingen. Den har mycket stor

betydelse för vilka konsekvenserna blir. Slutligen har jag i

denna promemoria också lämnat förslag till förändringar av

parametervärdena, som är ägnade att hålla nere ökningen av

utgifterna för nyproduktion. Jag föreslår t.ex. att man skall

börja på 60% av räntan i stället för 55%. Regeringen har nu

i förslaget lagt sig ungefär mitt emellan. Det finns ytterligare

ett antal sådana saker. Men jag är ganska positiv till den

grundläggande strukturen. Kan man förenkla schablonerna på det

sätt som görs i propositionen är mycket vunnet.

Om jag skall framföra litet kritik vill jag säga att det känns

som om förslaget inte är riktigt färdigt, inte heller i

kompletteringspropositionen, när det gäller

ombyggnadsbelåningen. Det framstår som att man inte kan klara

många av de administrativa vinster som går att göra med en

schablonisering av nyproduktionen, om man inte har möjlighet att

gå ett steg vidare i denna del när det gäller ombyggnader.

Nils Schirren: Eva Zetterberg frågade om möjligheterna att

köpa nyproducerade villor i storstäderna om fastighetsskatten

inte sänks framöver. Mitt svar är att fastighetsskatten redan i

dag är helt slopad för nyproducerade småhus under de fem första

åren. Vidare har fastighetsskatten för de fem följande åren

halverats. Det problem man kan se när det gäller nyproduktion av

småhus i storstadsområden och andra dyrområden är snarare att

bidragsunderlaget är orealistiskt lågt i förhållande till de

faktiska produktionskostnaderna. Jag nämnde tidigare att det

maximala bidragsunderlaget ligger under 1 milj.kr. Men det är

svårt att bygga ett småhus i Stockholm för mindre än 1,5

milj.kr. Det faktum att den som aspirerar på att köpa ett sådant

småhus måste hala upp drygt en halv miljon ur egen ficka gör att

vi ser en risk för att köpare av nybyggda småhus i storstäderna

blir en smal grupp av hushåll som har tillgång till stort

kapital. Det tycker vi är olyckligt. Vi eftersträvar i stället

att småhusboendet skall bli tillgängligt för bredare grupper än

nu. I dag bor drygt hälften av landets befolkning i småhus. Men

en så stor andel som uppemot 80% skulle föredra att bo i

småhus, om de hade ekonomiska och praktiska möjligheter till

det.

Bengt Nyman: Som svar på frågan om effekterna på

kvaliteten vill jag säga att jag delar Bengt-Owe Birgerssons

bedömning att kvaliteten i alla händelser blir ett mycket

viktigt incitament i den framtida produktionen på

bostadsmarknaden i konkurrenssyfte. Jag ser risken för att man

på grund av detta skulle välja dåliga material och

konstruktionslösningar som mycket begränsad.

Erik Lundberg: Låt mig först konstatera att rubriken för

denna utfrågning är Utfrågning om ett nytt system för

bostadsfinansiering. Vad det handlar om är en avveckling av

bostadsfinansieringssystemet som innebär att de som växer upp i

dag inte kommer att få del av den sorts stöd som vi andra

faktiskt har fått.

När man diskuterar de medel som debatten har handlat om är det

angeläget att man ställer dem i förhållande till de mål man

sätter upp. Medlen har inget egenvärde. De skall användas för

att uppnå de bostadspolitiska mål samhället sätter upp. Det är

angeläget att påminna om det. Det blir lätt så att

bostadspolitik handlar om räntesatser och teknik.

Mot denna bakgrund vill vi peka på att det inte finns något

egenvärde i att avveckla bostadssubventionerna. I propositionen,

och den utredning som ligger till grund för denna, har i första

hand diskuterats problem med medlen. Målen har inte tagits upp i

första hand. Ekonomin osv. utgör självfallet restriktioner när

det gäller att uppnå vissa politiska mål. Jag tycker att man har

börjat i fel ände.

Enligt vår uppfattning måste samhället också i fortsättningen

-- av rättviseskäl men också av effektivitetsskäl, för att

upprätthålla en jämn bostadsproduktion -- ge stöd i syfte att

pressa boendekostnaderna i nyproduktionen.

Det förslag som nu ligger på riksdagens bord har inte det

syftet. Då stämmer det naturligtvis inte överens med de

målsättningar vi har. Det är också i andra avseenden

bristfälligt, om man tittar på de direktiv som har satts upp för

utredningen.

Andra har pekat på att förslaget är otillräckligt i den

meningen att det inte belyser alla de konsekvenser som påverkar

boendet. Danells utredning är inte ens färdig. Vi känner inte

till kommande regler för beskattning och sparformer, och inte

heller den avreglering som har gjorts till en stor förutsättning

när det gäller att pressa kostnaderna. Jag kan bara be

utskottets ledamöter att också ta del av Byggentreprenörernas

yttrande, där det pekas på att det går alldeles för fort. Det är

inte möjligt att nå de kostnadsbesparingar som man måhända på

sikt kan uppnå.

En annan sak som har underlåtits i utredningen och

propositionen är att redovisa förslag om skattelättnader som

skulle kunna motverka effekterna av de föreslagna förändringarna

för hushållen. Detta är en formulering från direktiven. Det kan

uppfattas som att hushållen, om man sänker skatterna för dem,

kan tåla en hyreshöjning, som ju blir en följd av minskade

subventioner. Detta finns på intet sätt berört eller belyst i

utredningen eller propositionen.

Den kraftiga hyreshöjning som kom med skatteomläggningen hade

syftet att växla skattesänkning mot hyreshöjning. Här blir det

bara hyreshöjning och inga åtgärder för att möta den med

skattesänkning, som vi ser det. Det är inte så konstigt heller,

för det är inte möjligt att möta effekterna i nyproduktionen. Då

får man avskaffa kommunalskatten och moms för de hushållen, och

det lär inte vara möjligt.

Vi pekar i vårt yttrande på att förslaget är orättvist. Jag

utgår från att utskottet har haft möjlighet att ta del av vårt

yttrande i dess helhet. De neutralitetsproblem som faktiskt

omnämns i utredningsmaterialet löser man inte. I stället

förstärker man dem, bl.a. med den extra upptrappning i beståndet

som föreslås och som överstiger det som motiveras av förändrad

kapitalbeskattning.

Propositionens effekter för hushållen har underskattats i de

redovisningar som har gjorts. Jag skall inte visa några

ytterligare kalkyler. Urban Bäckström sade att det finns många

sätt att räkna på, och det är riktigt. Egeninsatsen är en

avgörande punkt i detta, inte minst eftersom räntan på den,

såvitt jag förstår, blir betydligt högre än räntan på det som

kan finansieras med lån mot säkerhet.

Vi gör därför samma bedömning som SABO, att det endast

undantagsvis kommer att bli möjligt att hyra ut de nya

lägenheterna, vilket kommer att innebära att nyproduktionen i

stort sett upphör på många ställen.

Låt mig också nämna något om detta som enligt vad en del har

sagt är så viktigt, nämligen att bidragen skall vara lika och

rättvisa ur fördelningspolitisk synpunkt. De bostadspolitiska

åtgärder som samhället sätter in syftar ju till att jämna ut

kostnaderna för hushållen. Rättvisan bör alltså rimligtvis råda

hos mottagaren -- att det är någorlunda lika billigt eller dyrt

att bo. Om bidragen skall vara lika i hela landet, uppnår man

inte den effekten. Den likformighet som man här talar om kan

alltså drabba Storstockholmsområdet med dess höga

produktionskostnader, som man här har pekat på. Men vi tror att

likformigheten också kommer att slå hårt mot mindre orter där

marknadsläget är ett helt annat, där det alltså är svårt att få

fram säkerheter till fastigheterna. Detta slår kanske hårdast på

villamarknaden i glesbygd men också, tror vi, på mindre orter

där man vill bygga hyresfastigheter.

Vi har också i vårt yttrande pekat på att de statsfinansiella

effekterna är otillräckligt behandlade i utredningen, framför

allt om man menar att man skall möta de här kostnadsökningarna

med skattesänkningar; då måste det belysas.

Vi menar också att bostadssektorns inverkan på räntenivån är

litet av en myt. Det är budgetunderskottet som har betydelse för

räntenivån. Men man kan ju inte härleda budgetunderskott

specifikt till bostadssektorn.

Regeringen har ju gjort några ändringar i förhållande till

utredningsförslaget. Som vi ser det innebär dessa smärre

justeringar att man styr in produktionen ytterligare på små

lägenheter. Det finns en brytpunkt vid ungefär 55 m2 .

Lägenheter som är mindre gynnas av regeringens förslag jämfört

med utredningsförslaget, och större lägenheter missgynnas. Det

är klart att detta också har en effekt; det måste bli ännu

svårare för småhus, och självfallet på sådana orter där

marknadsläget är osäkrare.

Enligt vår uppfattning är det inte rimligt att nu lägga detta

förslag till grund för beslut. Här har diskuterats vilka

alternativ som finns. Det är ju inte så lätt att snabbt få fram

ett bra alternativ. Det bästa vore om man kunde få något års

rådrum med dagens modell, och sedan ta fram ett alternativ.

Utredningen har berört den omfördelningsmodell som presenterats

och där begreppet bostadsfinansieringsavgift har använts. Om man

inte hänger upp sig på teknikaliteter, så menar vi att det ändå

är en bra utgångspunkt -- ett omfördelningssystem med

fastighetsskatt och räntebidrag, som alltså inte skulle behöva

innebära någon nettobelastning för statsbudgeten. Det kan

behövas något år för att utreda det, men vi tror att det vore

värt att göra detta.

För vår del -- och jag tror att jag kan tala för hela

fastighetsmarknaden, kanske också för banker -- skulle enighet

kring bostadspolitiken över blockgränserna vara oerhört

värdefull. Att byta system vart tredje år tror jag ingen är

gynnad av.

Pia Nilsson: Jag blev ombedd att komma hit och tala om vad

avvecklade räntebidrag betyder ur hushållens perspektiv. När jag

funderade över detta, fann jag att det blir alldeles fel om man

visar kalkyler över hur det ser ut för dem som skaffar nya

bostäder de närmaste åren. Det handlar ju om vad avvecklade

räntebidrag betyder också för alla andra.

Jag måste nästan påminna om vad huvudfrågan är. Först och

främst har räntebidragen skenat i väg; det handlar om en så stor

summa. Priserna är kanske högre för att det finns subventioner

än vad de skulle vara utan subventioner. Man kan alltså fundera

över vem som får dem. Räntebidragen har en omvänd

fördelningsprofil. De som har höga inkomster har fått mer än de

som har låga inkomster.

Man måste också ha i åtanke att det sker så stora förändringar

i vårt samhälle. Vi lämnar lånekulturen bakom oss. Även om vi

har sviterna med oss under många år framåt, så är ändå

spelreglerna mycket förändrade om vi lyckas behålla en låg

inflation. Redan ränteavdragen har blivit mindre värda.

Jag har räknat litet grand och tittat på hur det är om man

köper hus i år eller om man köper nästa år -- om de kostar lika

mycket, och vad det skiljer om man skaffar ett hus i Vimmerby

eller utanför Stockholm.

Vad jag först ville se var hur mycket högre bostadskostnaderna

blir om man väntar till nästa år, och om priset blir lika högt

om räntan är densamma som i dag. Det handlade om 1 000--1200

kr. i månaden i ökad boendekostnad om man väntar.

För mig, som skall ge råd till våra kunder, gäller det att

kunna göra en kalkyl, inte bara för det första året. Nu vet vi

vilka regler som eventuellt skall gälla -- om förslaget går

igenom -- de första tre åren för dem som köper nya bostäder

nästa år. Men jag vågar inte för de tre åren kalkylera in en

sänkt ränta i kundens kalkyl. Vi behöver kanske t.o.m. på den

här korta tiden lägga in en marginal för den händelse räntan

skulle gå upp. Men framför allt är det oerhört viktigt med

avstämningen efter tre år. Jag tycker att ett av plusen med det

förslag som föreligger är att man har sagt att man inte skall

ändra reglerna drastiskt för dem som redan har köpt bostäder med

andra spelregler. Det gäller också dem som köper småhus; jag

skulle inledningsvis ha sagt att jag framför allt har fokuserat

beräkningarna på småhusen. När man gör avstämningen efter tre år

skall man ta hänsyn till de spelregler som gällde när man

skaffade bostaden.

När vi nu har helt andra förutsättningar för lån och sparande,

måste man också komma ihåg att det slår olika för olika

generationer och att man skall vara försiktig med omställningen.

De som tidigare har gynnats av att det har varit fördelaktigt

att låna -- det är samma grupp som nu är äldre och som gynnas av

att det är fördelaktigare att spara.

Jag tycker att det är viktigt att se till helheten. Det

handlar inte bara om räntebidragen, utan det handlar om den

försämrade avdragseffekten för låneräntor, det handlar om

fastighetsskatten, om räntenivån och om bostadsbidragen -- om

syftet är att alla skall kunna bo bra. Det handlar om vilka

subventioner man skall ha och till vem de skall gå -- att

subventionerna främst går till dem som bäst behöver stöd -- och

det handlar om sparstimulanser. Jag ser fram emot att ta del av

förslaget om bosparande.

En annan fördel som jag vill peka på i det förslag som vi nu

diskuterar är att det är ett relativt enkelt förslag -- även om

man kan undra, när man sitter och räknar, varför det här med

tredjedelar behövs.

Jag har också satt frågetecken för detta med de regionala

skillnaderna. När jag såg på Vimmerby jämfört med en plats

utanför en storstad, fann jag att samma hus kostade 1,1 miljon i

Vimmerby och 1650000 utanför Stockholm.

Det är mycket teoretiskt att kontantinsatsen skall vara 10 %;

det är den inte i dag heller för den som köper ett nytt hus för

1 650000. Även i dag är det schabloner när det gäller småhus.

Men det skulle innebära ett lägre bidragsunderlag för den som

skall bo i småhus utanför storstaden från nästa år jämfört med

hur det är i år. Det skulle då inte handla om 10 % i egen insats

utan 43 %. Det har naturligtvis ingen, och det skulle i så fall

handla om ett större topplån. Och det skulle betyda, om man

skulle hålla sig till 10 % i kontantinsats som man har sparat

till, en ökad boendekostnad med ca 4 000 kr. i månaden, jämfört

med hur det är om man inte kalkylerar in den kostnaden i

boendekalkylen.

Slutligen: Jag tycker att man också behöver ta med

bostadsbidragen när man talar om stödet inom bostadssektorn. Det

pågår ju utredningar. Nu har det varit samma inkomstgrund, vare

sig det varit en eller två vuxna i familjen. Det har inneburit

att bostadsbidragen är ett bra stöd till ensamstående föräldrar

-- och det är bra. Men det har varit ganska svårt att få

bostadsbidrag för barnfamiljer med två vuxna, och det är oftast

dem det handlar om när vi talar om småhusen. Det är ju dyrare

att leva för två än för en, och det tycker jag nog att det

behöver tas hänsyn till i bostadsbidragsreglerna.

Ulf Lönnqvist (s): När man talar om att det skulle vara

någon garanti för att det inte skedde några förändringar under

en treårsperiod fram till avstämningen, vill jag fråga Pia

Nilsson: Att man går in i det befintliga beståndet och minskar

de räntesubventioner som utgår -- är det en förändring som du

anser att man inte skulle kunna göra under denna treårsperiod,

eller är det en förändring som du anser att man måste acceptera?

Det innebär ju de facto att kostnaderna för att bo höjs varje

gång man gör den sortens förändringar. Och när det finns ett

stort budgetunderskott är det alldeles självklart att detta är

sådant som varje finansminister måste tycka att det är rätt

rimligt att man går in i.

Britta Sundin (s): Jag fick egentligen svar av Pia Nilsson

på de frågor jag har haft om eget kapital, när hon sade att det

för en villa utanför Stockholm skulle innebära en höjning med 4

000 kr. per månad. Har du tittat på vad detta skulle kunna göra

för hyresrättsboendet?

Bertil Danielsson (m): Jag vill fråga Pia Nilsson: När det

talas om 43 % i kontantinsats för en villa, utgår den

beräkningen från att ett hus som skulle byggas enligt de nya

reglerna är likadant som det som redan är byggt? Sker det alltså

ingen förändring när det gäller hur man planerar sitt byggande?

En annan fråga. Det här förslaget jämförs med dagens regler.

Jag vill återkomma till vad jag tidigare har sagt ett par

gånger: Hur skulle det kunna se ut vid en jämförelse med

räntelånesystemet på kort och lång sikt?

Pia Nilsson: Jag tycker att man måste ta reda på

konsekvenserna när man ändrar spelreglerna för dem som redan har

skaffat bostad enligt de regler som tidigare har gällt. Det

förslag som nu föreligger i kompletteringspropositionen handlar

ju om en snabbare avtrappning av räntebidragen för dem som hade

byggt före 1989. Jag tror att det är så man måste göra om man

skall ändra under tiden; det måste ske samtidigt som man gör en

analys över förutsättningarna för hushållen. Vi vet att de som

har byggt efter 1989 skulle ha svårt att klara av en försämring

av bidragen.

När det gäller frågan om hyresrätt vill jag framhålla att när

jag fick inbjudan hit sade jag att jag kommer om jag får hålla

mig till småhus, för jag har inte tittat på hyresrätt och är

inte tillräckligt insatt i den saken för att vilja kommentera.

När det gäller 43 % i egen insats, eller topplån, har jag sett

på likadana hus. Jag har också tittat på ett Gullringshus enligt

den nyaste modellen, där man säger att man nu försöker anpassa

sig litet till nya regler och sänkta subventioner, och bygger

enklare, t.ex. ett hus på 110 m2. Men det är riktigt att

mitt utgångsläge för beräkningarna har varit att det är samma

hus som man köper till samma pris, och att räntan är densamma

som i dag.

Med räntelånemodellen skulle man få lägre boendekostnader till

att börja med. Men det är ju en helt annan modell. Här handlar

det om att man skulle låna till räntan, vilket betyder att det

blir högre boendekostnader på sikt. Jag tillhör dem som tycker

att det i dagens läge, med lägre inflation och med

lågkonjunktur, var tur att det inte blev räntelån. Vi har kunder

som redan i dag har problem när de säljer hus som inte är värda

lika mycket som de har lånat till. De sitter kvar med en skuld,

fast de inte har något hus kvar.

Britta Sundin (s): Jag kan kanske få bolla över frågan om

hyresrätten till Erik Lundberg?

Erik Lundberg: Det är väl enklast att jag lämnar över vårt

yttrande, där vi har våra beräkningar. Där har vi till de andra

kostnaderna räknat 12 % på den egna insatsen. Som jag sade är

det lågt räknat. Men när man underkänner någon annans kalkyler

får man vara försiktig, så att man inte tar i. Jag tror att det

var någon som pekade på att man i utredningen har räknat på

mycket små lägenheter. Vi har höjt litet, men inte till så

mycket som nog är det normala i dag. På den här punkten har vi

också räknat försiktigt, alltså 12 %. De siffror vi har

tillgängliga är summeringen, där vi har lagt in detta i den

totala hyran, så jag kan inte ange exakt vad det är.

Egeninsatsen för en lägenhet på 75 m2, 11000 kr. per

m2, blir 118000 kr. 1993. Sedan kan vi räkna 12 % ränta på

det. Det är så vi har gjort, men det är förmodligen för lågt.

Ordföranden Agne Hansson (c): Pias jämförelse med Vimmerby

var ju särskilt väl vald; det är en mycket trevlig plats. Du

nämnde 1 200 kr. i ökad boendekostnad. Var det på båda de här

ställena, både utanför Stockholm och i Vimmerby? Eller har du

sett någon differens när det gäller kostnaderna, som vi har

varit inne på tidigare?

Magnus Persson (s): Jag har en fråga till Erik Lundberg. I

ert remissvar säger ni att ni är tveksamma till neutraliteten.

Ni menar att hyresgästerna måste kompenseras inom

bostadsfinansieringssystemets ram. På vilket sätt har ni tänkt

er det?

Sedan en fråga till Pia Nilsson: Bostadsbidragen innebär ju

generellt att det blir en direkt minskning för de enskilda

hyresgästerna. Har ni räknat på det i era konsumentregler?

Lars Stjernkvist (s): Jag tycker att det var bra att Erik

Lundberg påminde oss om att vi inte får drunkna i tekniken, utan

att det ytterst handlar om vilket mål vi har.

Men på en punkt vill jag rätta honom. I direktiven till

utredningen som ligger till grund för propositionen står det

ordagrant: Målen för bostadspolitiken skall vara att alla skall

ha möjlighet till en god bostad till ett rimligt pris, och att

var och en skall ha inflytande över sin egen situation.

Detta är den enda och allena saliggörande målsättningen som

anges i direktiven, som ligger till grund för hela förändringen.

Egentligen skulle man kunna fråga våra experter, medelst

handuppräckning, om den här målsättningen uppfylls med det nya

systemet eller inte. Men jag får väl nöja mig med att be om Erik

Lundbergs kommentar.

Pia Nilsson: Det var ungefär samma förändrade

boendekostnad på de båda orterna. Däremot kostar det

naturligtvis mycket mer att bo i storstaden.

När det gäller sänkta bostadsbidrag framöver har jag inte sett

det förslag till nya bostadsbidrag som jag antar skall gälla

från den 1 juli 1993, så jag kan inte kommentera det. Jag kan

bara säga att visst finns det hushåll som behöver subventioner

till boendet. Det är viktigt att subventionerna går till de

hushåll som verkligen har de behoven. Det handlar om ungdomar

som skall ha sin första bostad, det handlar om barnfamiljer som

behöver större bostad, och det handlar om pensionärer. Min

uppfattning är att det stödet kan ges bättre i form av riktade

bostadsbidrag än i form av generella räntebidrag.

Erik Lundberg: När det först gäller frågan om

neutraliteten, så finns det ju brister redan i dag. Varje gång

man använder en schablonmetod, vilket man måste göra för hyres-

och bostadsrätten, kommer den att avvika från de faktiska

räntekostnader som man kan ha i äganderätt. Där går det inte att

uppnå en 100-procentig neutralitet. Men systemen skall så långt

möjligt, tycker jag, uppnå det målet.

Jag kan inte säga hur det står i propositionen, men i

utredningen står det att man tills vidare skall stoppa

avtrappningen med 25 %, vilket alltså motsvarar skattesystemets

effekter. Men detta "tills vidare" är naturligtvis litet

illavarslande. Dessutom är det så att man får ränteavdrag till

egenfinansieringen på toppen, om man nu finansierar själv med

lån. Samma möjligheter finns alltså inte i hyresrätten. Där

finns ett antal brister, menar vi.

Dessutom: När det gäller den upptrappning som enligt

utredningen själv skulle vara 0,375 procentenheter, föreslår man

0,4, utan något som helst mer motiv än att det ändå inte kan bli

riktigt rätt.

Beträffande målen har jag konstaterat att direktiven har detta

med bra bostad för alla som tredje mål. Först har man ekonomi,

sedan att det skall vara en fungerande marknad, och därefter

kommer detta tredje mål.

Jag skulle också gärna vilja kommentera det sista som Pia

Nilsson tog upp. Det är naturligtvis en viktig fråga -- om man

skall satsa på bostadsbidrag eller på generella stödformer, vare

sig det nu är räntebidrag eller annat. En ensidig satsning på

bostadsbidrag kanske i och för sig har god träffsäkerhet, men

den leder till andra, mycket negativa, konsekvenser. Man får ju

då bl.a. marginaleffekter för de hushåll som blir mycket

beroende av bostadsbidrag. Vi kan också få en sådan ordning,

vilket vi har haft tendenser till, att bara de som kan

finansiera boendet med bostadsbidrag kan flytta till

nyproduktionen, vilket skapar en oerhörd segregation. Det måste

vara en avvägning, menar vi. Bostadsbidragen skall i första hand

syfta till att öka utrymmet för barnfamiljer, medan man med

generella metoder skall utjämna skillnaden mellan årgångar.

Ordföranden Agne Hansson (c): Nu har jag ingen mer frågare

på listan. Det innebär att vi har gått igenom programmet, och

tidsplanen har hållits exakt på minuten. Jag vill ge en eloge

till alla våra gäster för att ni har hållit tiden, på något

undantag när, medan det har varit på den andra sidan som

tidsöverdragen möjligen har uppstått. Det vittnar ju om att det

har funnits stort engagemang och intresse från ledamöternas sida

att få det här förslaget belyst. Jag tycker att denna utfrågning

verkligen har gett en bild av förslaget på bredden.

Nu är det upp till oss i utskottet att bereda det här ärendet.

Men innan dess finns det alltså möjligheter för oss alla att ta

de här synpunkterna till oss och lägga fram ändringsförslag, om

det skulle vara motiverat. Motionstiden går ut den 11 maj. Sedan

startar vi arbetet med det nya bostadsfinansieringsförslaget i

utskottet den 17 maj, och den 26 maj skall vi slutjustera

förslaget. Då skall det ligga färdigberett, för att kammaren

sedan skall kunna debattera det den 9 juni och därmed fatta

beslut.

Jag vill tacka alla er som vi har kallat för att ni har kommit

hit och gett oss de här synpunkterna och svaren. Och jag vill

tacka ledamöterna och alla övriga som har visat intresse för den

här utfrågningen, som jag härmed förklarar avslutad.

Underbilaga

Bild 1

Underbilaga

Bild 2

Underbilaga

Bild 3

Underbilaga

Bild 4

Underbilaga

Bild 5

Underbilaga

Bild 6

Underbilaga

Bild 7

Underbilaga

Bild 8

Underbilaga

Bild 9

Underbilaga

Bild 10

Underbilaga

Bild 11

Underbilaga

Bild 12

Underbilaga

Bild 13

Underbilaga

Bild 14

Underbilaga

Bild 15

Underbilaga

Bild 16

Underbilaga

Bild 17

Underbilaga

Bild 18

Underbilaga

Bild 19

Underbilaga

Bild 20

Underbilaga

Bild 21

Underbilaga

Bild 22

Underbilaga

Bild 23

Underbilaga

Bild 24

Underbilaga

Bild 25

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionerna 1

Motionerna 2

Offentlig utfrågning m.m. 4

Regeringens förslag om statens stöd för

bostadsfinansieringen 4

Inledning 4

Regeringens förslag om ett reformerat bostadsstöd m.m. 4

Räntebidrag för nybyggnad 6

Räntebidrag för ombyggnad 8

Statliga kreditgarantier 10

Exempel på effekterna för boendeutgifterna av

regeringens förslag 11

Förslag i motioner om statens stöd för

bostadsfinansiering 12

Utskottet 16

Ett reformerat bostadsfinansieringssystem 16

Inledning 16

Huvuddragen i regeringens förslag till ett nytt

reformerat bostadsfinansieringssystem m.m. 17

Vissa övriga frågor om ett reformerat

bostadsfinansieringssystem 23

Räntebidrag för hus med bidrag enligt äldre regler

m.m. 26

Förslag i budgetpropositionen och i motion från allmänna

motionstiden 26

Förslag i kompletteringspropositionen och motioner 26

Överväganden om förslag om räntebidrag m.m. 28

Avveckling av investeringsbidraget 29

Förslag i proposition och motioner 29

Överväganden om investeringsbidraget 30

Överväganden om den bostadspolitiska administrationen

m.m. 30

Övriga motioner med bostadspolitiska förslag 32

Förslag i motioner väckta med anledning av

kompletteringspropositionen 32

Överväganden om vissa motioner med bostadspolitiska

yrkanden 33

Räntebidragsanslaget 34

Hemställan 35

Reservationer 37

1. Ett reformerat bostadsfinansieringssystem m.m. (mom.

1--5) (s) 37

2. Information till riksdagen om bostadsfinansieringen

(mom.5)(nyd) 42

3.Höjd garanterad ränta m.m. (mom. 6) (s) 42

4. Avveckling av investeringsbidraget (mom. 7) (s) 43

5. Avveckling av tilläggslångivningen (mom. 10) (s) 44

6. En fond för tomma lägenheter (mom. 11) (s) 45

7. Bosparande inom allmännyttan (mom. 12) (s) 45

8. Ungdomsbostadsstöd och ungdomsbostadsdelegationen (mom.

13) (s) 46

9. Vissa villkor för bostadsfinansieringsstöd (mom. 14)

(s) 46

10. Stöd till byggande av gruppbostäder (mom. 15) (s) 47

11. Bidraget till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden

(mom. 16) (s) 48

12. Ramen för bidrag till fonden för fukt- och mögelskador

(mom. 17) (s) 49

13. Räntebidragsanslaget (mom. 18) (s) 50

Meningsyttring av suppleant (v) 50

Kvalitetsaspekten vid utformningen av

bostadsfinansieringssystemet 50

Ikraftträdandereglerna 51

Protokoll från offentlig utfrågning den 7 maj

52