Bet. 1991/92:FiU10

Finansutskottets betänkande

1991/92:FIU10

Inriktningen av den ekonomiska politiken

(prop. 1991/92:38)

Innehåll

Sammanfattning

Propositionens förslag

Motionsyrkandena

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

1991/92

FiU10

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet förslag till inriktning av den

ekonomiska politiken.

Utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna allmänna inriktningen av

den ekonomiska politiken. Utvecklingen i vår omvärld under 1990-talets första

år är oroande, anser utskottet. Återhämtningen i de länder som är viktiga

avsättningsmarknader för svensk export går långsammare än väntat. För Sveriges

del är situationen bekymmersam. För år 1992 karakteriseras svensk ekonomi av

nolltillväxt, fallande investeringar och en successivt stigande arbetslöshet.

Utskottet understryker att om man inte nu vidtar strukturella åtgärder som

stimulerar tillväxten blir det svårt att häva stagnationen och föra ekonomin

mot en tillväxt och utveckling som åter kan göra Sverige till en av de främsta

industrinationerna.

Den finska devalveringen har skapat stor oro på valutamarknaden som kan

påverka de övriga nordiska länderna negativt. Riksbanken höjde den 5 december

marginalräntan från 11,5% till 17,5%. Räntehöjningen skall ses mot bakgrund

av den senaste tidens valutautflöden som visar på nödvändigheten att tydligt

klargöra att svensk växelkurspolitik ligger fast.

I betänkandet understryks kravet på en kraftfull omläggning av den ekonomiska

politiken för att värna sysselsättningen samt att trygga och utveckla

välfärden. Strukturpolitiken måste under kommande år riktas in mot följande

fyra områden:

att föra in Sverige i det europeiska samarbetet,

att bryta den ekonomiska stagnationen och lägga grunden för en ny period av

företagande, utveckling och tillväxt,

att genomföra en valfrihetsrevolution inom välfärdspolitiken för att

förbättra servicen, förkorta köerna inom vårdsektorn och sätta den enskildes

valfrihet i första rummet,

att skydda och förbättra miljön.

De åtgärder som nu främst måste vidtas för att lösa strukturproblemen bör

inriktas på att successivt sänka skattetrycket, att föra en stram finanspolitik

för att hålla tillbaka inflationen och att lägga om näringspolitiken för att

stimulera ny- och småföretagandet. Om en sådan politik skall ha framgång måste

de åtgärder som sätts in mot kortsiktiga stabiliseringsproblem stå i samklang

med vad som är långsiktigt nödvändigt. Åtgärder som skulle medföra en generell

efterfrågeökning kan därför inte accepteras. En sådan skulle skapa större

underskott i såväl bytesbalans som statsbudget och skulle dessutom leda till

högre inflation och högre ränta. Detta skulle i sin tur försämra ekonomins

långsiktiga utvecklingskraft. Oron för sysselsättningen och den ökande

arbetslösheten får sålunda inte tillåtas motivera en svagare finanspolitik och

ökade offentliga utgifter.

Socialdemokraterna och vänsterpartiet förordar var för sig en alternativ

inriktning av den ekonomiska politiken.

I betänkandet behandlar utskottet också följande förslag som tas upp i

propositionen.

Utskottet biträder regeringens förslag att minska

investeringsbidraget för bostadsbyggande från 9,3 till 3,1%. På

förslag av bostadsutskottet lägger utskottet också fram förslag till

bestämmelser om hur övergången till den nya, lägre bidragsnivån skall

genomföras. Socialdemokraterna och vänsterpartiet avvisar bidragssänkningen.

En av regeringen föreslagen fördubbling av egenavgiften till

arbetslöshetsförsäkringen biträds av utskottet. Socialdemokraterna och

vänsterpartiet motsätter sig avgiftshöjningen.

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag att begränsa uttaget av

särskild skatteutjämningsavgift. Därmed förhindras att vissa kommuner vid en

ökning av skatteunderlaget får betala mer i skatteutjämningsavgift än vad

skatteinkomsterna ökar. Begränsningen avvisas av socialdemokraterna.

Utskottet tillstyrker, i motsats till socialutskottet, regeringens förslag

att med ett år senarelägga den av riksdagen tidigare beslutade höjningen

av barnbidraget och studiebidraget. Socialdemokraterna och vänsterpartiet

anser att höjningen bör genomföras den 1 januari 1992 enligt tidigare beslut.

Utskottet motsätter sig regeringens planer på att avveckla stödet till

turistnäringen. Utskottet framhåller emellertid att turistrådet måste

utvecklas och omstruktureras samtidigt som branschens delaktighet bör öka.

Staten bör fortsätta att stödja ett omstrukturerat turistråd och främja

turismen i Sverige, skriver utskottet. Moderata samlingspartiet, folkpartiet

liberalerna, centern och kristdemokratiska samhällspartiet anser att

sakbehandling av denna fråga bör anstå till dess att det konkreta förslaget

föreligger.

Utskottet ställer sig bakom det förslag till långsiktig

utgiftsstrategi som regeringen redovisar i propositionen. Förslaget

innebär att statsmakterna skall lägga fast utgiftsutrymme och besparingskrav

för en treårsperiod i taget i en rullande process med årliga avstämningar.

Utgiftsstrategin skall omfatta hela den offentliga sektorn, vilket innebär att

sparkraven kan komma att beröra även kommunerna och socialförsäkringssystemet.

Socialdemokraterna och vänsterpartiet avvisar den föreslagna strategin.

Utan att ta ställning i sakfrågan avstyrker utskottet fyra motioner om den

statliga prospekteringen. Enligt utskottet bör regeringens förslag i

budgetpropositionen avvaktas. Motionärerna motsätter sig regeringens planer på

att avveckla prospekteringen och nämnden för statens gruvegendomar (NSG).

I betänkandet avvisar utskottet slutligen också ett antal motionsyrkanden om

behovet av arbetsmarknadspolitiska åtgärder inkl. stöd till byggande, om

ytterligare satsning på infrastruktur och utbildning, om det framtida

pensionssystemet, miljöpolitik, livsmedelspriser, om vinstmedel från

vattenkraftsproducenter och behovet av sänkt skattetryck liksom om televerkets

taxesättning. De motioner, som väckts av socialdemokraterna och vänsterpartiet,

stöds av resp. parti.

Inledning

I detta betänkande behandlar finansutskottet

dels proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken,

dels de med anledning av proposition 1991/92:38 väckta motionerna

1991/92:Fi9 av Bruno Poromaa m.fl. (s),

1991/92:Fi10 av Rinaldo Karlsson och Carin Lundberg (s),

1991/92:Fi11 av Bengt Hurtig och Karl-Erik Persson (v),

1991/92:Fi12 av Ivar Franzén (c),

1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd),

1991/92:Fi14 av Bengt Hurtig och John Andersson (v),

1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v), i vad avser yrkandena 1 och

6--20,

1991/92:Fi16 av Stina Gustavsson m.fl. (c),

1991/92:Fi17 av Ingrid Andersson och Gunnar Thollander (s),

1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s),

1991/92:Fi19 av Mona Sahlin m.fl. (s),

1991/92:Fi20 av Åke Gustavsson m.fl. (s),

1991/92:Fi21 av Kenth Skårvik (fp) och

1991/92:Fi22 av Ian Wachtmeister (nyd),

dels de med anledning av proposition 1991/92:25 väckta motionerna

1991/92:A1 av Lars-Ove Hagberg och Karl-Erik Persson (v), i vad avser yrkande

1,

1991/92:A2 av Mona Sahlin m.fl. (s), i vad avser yrkande 5,

1991/92:Fi7 av Rune Evensson m.fl. (s), i vad avser yrkande 2.

Yttranden från andra utskott, m.m.

Utskottet har berett socialutskottet, utbildningsutskottet, trafikutskottet,

jordbruksutskottet, näringsutskottet, arbetsmarknadsutskottet och

bostadsutskottet tillfälle att yttra sig i ärendet. Yttrandena

(1991/92:SoU1y, 1991/92:UbU1y, 1991/92:TU1y, 1991/92:JoU4y, 1991/92:NU2y,

1991/92:AU1y och 1991/92:BoU2y) återfinns i bilagorna 2--8 i betänkandet.

Under ärendets beredning har utskottet mottagit ett antal skrivelser från

organisationer och företag angående den kommunala ekonomin, investeringsbidrag

för bostäder, telefontaxor, den statliga prospekteringen och Sveriges

turistråd.

Företrädare för Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet har inför

utskottet lämnat uppgifter om det kommunalekonomiska läget (se s. 48--49).

Propositionens förslag

I proposition 1991/92:38 föreslår regeringen (finansdepartementet) -- efter

föredragning av statsråden Anne Wibble, Bengt Westerberg, Per Unckel, Börje

Hörnlund och Bo Könberg --

dels att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns

och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.,

2. lag om ändring i lagen (1987:561) om särskild skatteutjämningsavgift,

3. lag om ändring i lagen (1991:486) om ändring i lagen (1991:233) om ändring

i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,

4. lag om ändring i lagen (1991:234) om ändring i lagen (1986:378) om

förlängt barnbidrag,

5. lag om ändring i lagen (1991:924) om ändring i studiestödslagen

(1973:349),

6. lag om ändring i lagen (1991:744) om ändring i lagen (1973:370) om

arbetslöshetsförsäkring,

dels att riksdagen

7. godkänner den ekonomisk-politiska strategi som i propositionen förordats

för att återvinna utvecklings- och tillväxtkraften i svensk ekonomi (avsnitt

3),

8. godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna för en långsiktig

strategi för utgifter inom den offentliga sektorn (avsnitt 4.2),

9. godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna för den kommunala

ekonomin (avsnitt 4.3),

10. godkänner vad i propositionen förordats i fråga om investeringsbidrag för

bostäder (avsnitt 4.9).

Propositionens lagförslag återfinns i bilaga 1 till detta betänkande.

Motionsyrkandena

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del

godkänner de riktlinjer för en ekonomisk politisk strategi som förordats i

motionen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inga försämringar skall genomföras i sjukförsäkringen,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inga försämringar skall genomföras i arbetsskadeförsäkringen,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om näringspolitiken.

1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38, i denna del,

2. att riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska

politiken som anges i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förslag till

genomförande av konkurrenskommitténs förslag bör framläggas senast i samband

med budgetpropositionen.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

1991/92:Fi7 av Rune Evensson m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att snarast fördela medel så att en upprustning av Dalslands kanal

kan genomföras.

1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om arbete åt alla.

1991/92:Fi19 av Mona Sahlin m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en fortsatt

förnyelse av arbetslivet bör ske med den inriktning som anges i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Arbetslivsfonden bör få ett uppdrag med den inriktning som anges i motionen.

Åtgärder inom byggsektorn

1991/92:A1 av Lars-Ove Hagberg och Karl-Erik Persson (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till s.k. ROT-program enligt

vad i motionen anförts.

1991/92:A2 av Mona Sahlin m.fl. (s) vari yrkas

5. att riksdagen till Räntebidrag för ny- och ombyggnader inom

arbetsmarknadsdepartementets område på tilläggsbudget I till statsbudgeten för

budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 150 milj.kr.

1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

6. att riksdagen beslutar anvisa 500 milj.kr. att utgå som bidrag till

reparationer och ombyggnader av bostäder som påbörjas under 1992 samt att

bemyndiga regeringen att fastställa de närmare reglerna för detta särskilda

stöd.

Forskning och utbildning

1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om fastställande av ett långsiktigt mål för satsningen på utbildning

och infrastruktur, i denna del.

1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag på insatser fr.o.m. 1 juli 1991

inom utbildning och forskning för ytterligare 500 milj.kr. per år i enlighet

med motionens riktlinjer.

Investeringar i trafikens infrastruktur

1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om fastställande av ett långsiktigt mål för satsningen på utbildning

och infrastruktur, i denna del.

1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om trafiken.

1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

8. att riksdagen begär att regeringen låter utarbeta en plan för

infrastruktursatsningar under 1990-talet om 4 miljarder kronor utöver tidigare

ramar och i enlighet med de syften som anges i motionen.

Pensionssystemet

1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om snara åtgärder för de ålderspensionärer som på grund av

skattereformen hamnat under existensminimum.

1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förändringar i pensionssystemet,

Övriga frågor

1991/92:Fi11 av Bengt Hurtig och Karl-Erik Persson (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om återföring av vattenkraftens

vinster till de vattenkraftsproducerande länen i enlighet med vad som anförts i

motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till principbeslut om en

regionalt baserad vattenkraftsfond för förvaltning av dessa vattenkraftsmedel,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tillskott av ett

startkapital för i motionen nämnda fonder från löntagarfondsystemet om dessa ej

sammanläggs med AP-fonderna.

1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av kraftfulla miljösatsningar i Baltikum.

1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om miljön.

1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att, därest de s.k.

Gattförhandlingarna inte leder till resultat under innevarande år, bör

regeringen senast i samband med budgetpropositionen framlägga förslag till en

anpassning av gränsskyddet mot EGs priser,

5. att riksdagen beslutar att, med ändring av tidigare beslut, skjuta på

genomförandet av den för televerket beslutade taxedelegeringen till den 1 juli

1992 och hos regeringen begär förslag till ändring av taxepolitiken enligt de

riktlinjer som redovisas i motionen.

1991/92:Fi19 av Mona Sahlin m.fl. (s) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att tidigare

beslutad höjning av bidraget till företagshälsovården för 1992 skall ligga

fast,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att någon ny

översyn av företagshälsovårdens finansiering inte är erforderlig.

Investeringsbidrag

1991/92:Fi12 av Ivar Franzén (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna beträffande

tidsgränsen den 5 november 1991 för beslut om investeringsbidrag att ansökan om

bostadslån skall vara likvärdig med ansökan om investeringsbidrag i enlighet

med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om dispens när synnerliga skäl för detta föreligger.

1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

12. att riksdagen avslår regeringens förslag till sänkt investeringsbidrag

till bostäder.

1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38, i denna del.

Barnbidrag m.m.

1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas

3. att riksdagen avslår förslag till lagändringar som går ut på att

senarelägga höjningen av barnbidragen.

1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

8. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i lagen om allmänna

barnbidrag och att därmed barnbidraget höjs med 85 kronor i månaden från den 1

januari 1992,

9. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i lagen om förlängt

barnbidrag,

10. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i studiestödslagen.

1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38, i denna del.

Arbetslöshetsförsäkringen

1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

11. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i lagen om

arbetslöshetsförsäkring och att därmed "egenavgiften" inte höjs,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38, i denna del.

Kommunal ekonomi

1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

6. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del

godkänner de riktlinjer för den kommunala ekonomin som förordats i motionen.

1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38, i denna del,

9. att riksdagen godkänner de riktlinjer för den kommunala ekonomin som anges

i motionen.

Långsiktig utgiftsstrategi

1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det maximala skattetrycket skall nedbringas till 47 % av BNP

inom 6 år eller senast 1998/99.

1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

7. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del

godkänner de riktlinjer för en långsiktig strategi för utgifter inom den

offentliga sektorn som förordas i motionen.

1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38, i denna del.

Besparingar rörande företagsstöd

Den statliga prospekteringen

1991/92:Fi9 av Bruno Poromaa m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avveckling av den

statliga prospekteringen och nedläggning av nämnden för statens gruvegendom,

NSG.

1991/92:Fi10 av Rinaldo Karlsson och Carin Lundberg (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

avveckling av den statliga prospekteringen och av nämnden för statens

gruvegendom.

1991/92:Fi14 av Bengt Hurtig och John Andersson (v) vari yrkas att riksdagen

avslår regeringens förslag om avveckling av den statliga

prospekteringsverksamheten.

1991/92:Fi17 av Ingrid Andersson och Gunnar Thollander (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

avveckling av den statliga prospekteringen och av nämnden för statens

gruvegendom.

Sveriges turistråd

1991/92:Fi16 av Stina Gustavsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den framtida

satsningen på utveckling av den svenska turistnäringen.

1991/92:Fi20 av Åke Gustavsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ett nationellt turistråd,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en fortsatt statlig finansiering av verksamheten vid

Sveriges turistråd.

1991/92:Fi21 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det angelägna i att ombilda

Sveriges turistråd till ett aktiebolag.

1991/92:Fi22 av Ian Wachtmeister (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av ett statligt turistorgan som ges tydliga direktiv och som

skall bedrivas kostnadseffektivt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att såväl form som

namn för verksamheten bör omprövas.

Propositionen

Svensk ekonomi befinner sig i allvarlig kris. Utvecklingskraften har

successivt försvagats och resultatet är nu total stagnation. Den mest tydliga

effekten är den drastiskt ökande arbetslösheten.

Det understryks i propositionen att var för sig kan inte de åtgärder som

föreslås lösa problemen, men sammantaget lägger de en grund för en återhämtning

i ekonomin och för framtida stabil tillväxt. Den väg regeringen anvisar ses som

den enda som kan återupprätta Sverige som industrination och komma till rätta

med såväl de samhällsekonomiska som de statsfinansiella obalanserna. Detta är

en förutsättning för att bevara och utveckla välfärden. Avgörande är att den

ekonomiska politiken ges en långsiktig inriktning i syfte att förbättra

utvecklingskraften. De åtgärder som sätts in mot kortsiktiga

stabiliseringsproblem måste stå i samklang med vad som är långsiktigt

nödvändigt. Detta innebär att regeringen avvisar åtgärder som skulle medföra en

generell efterfrågeökning. En sådan skulle skapa större underskott i såväl

bytesbalans som statsbudget och skulle leda till högre inflation och högre

ränta. Detta skulle i sin tur försämra ekonomins långsiktiga utvecklingskraft.

Vidare framhålls att en internationell konjunkturuppgång ger Sverige viss

draghjälp men är inte lösningen på Sveriges ekonomiska problem.

Den ekonomisk-politiska strategin

Den inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i propositionen kan

sammanfattas på följande sätt.

Ägandespridning och enskilt sparande

En marknadsekonomi bygger på privat företagsamhet. Privat ägande och privat

sparande är en förutsättning för ett fritt näringsliv och därmed framgångsrika

företag. Regeringen avser genom ett tillägg i grundlagen att stärka det

enskilda ägandet. Regeringen föreslår i proposition 1991/92:69 en privatisering

av statligt ägda företag och i proposition 1991/92:36 att löntagarfonderna

avvecklas.

I detta sammanhang bör också nämnas förslagen att ta bort omsättningsskatten

på aktier (prop. 1991/92:34) och förslaget att sänka kapitalbeskattningen

(prop. 1991/92:60). Ett mål för sparpolitiken bör vara att hushållen skall

kunna ha ett sparkapital motsvarande den genomsnittliga årslönen för en

industriarbetare. Regeringen avser att tillkalla en särskild utredare för att

undersöka metoden att stimulera sparandet.

Bättre villkor för småföretag

I proposition 1991/92:51 om en ny småföretagspolitik föreslås en omläggning

av näringspolitiken som skall gynna ny- och småföretagandet. Förslagen innebär

bl.a. slopad förmögenhetsskatt på arbetande kapital, avregleringar för de

mindre företagen och avveckling av vissa företags- och branschstöd. I vår avser

regeringen att återkomma med förslag om förbättrad riskkapitalförsörjning.

Skärpt konkurrens och avreglering

Till våren 1992 avser regeringen att lägga fram förslag om skärpt

konkurrenslagstiftning och lagändringar som undanröjer hinder för konkurrens i

offentlig sektor och vid offentlig upphandling. Avskaffande av hinder för

utländska investeringar i företag och fast egendom föreslås i proposition

1991/92:71.

Skattepolitik för tillväxt

Inriktningen av skattepolitiken skall vara en successiv sänkning av

skattetrycket. Våren 1992 skall regeringen redovisa vilka krav som ställs på

den svenska skattepolitiken för att Sverige skall bli medlem av EG.

Inflationsbekämpning och åtgärder mot arbetslöshet

Varaktig låg inflation kräver en stram finanspolitik, dvs. skattesänkningar

måste finansieras. En norm bör vara att underskott i de offentliga finanserna

inte accepteras över en konjunkturcykel. Statlig inkomstpolitik måste avvisas.

Arbetsmarknadens parter måste själva bära ansvaret för utfallet i

löneförhandlingarna. Arbetslöshet får aldrig bli ett medel i den ekonomiska

politiken. Varje effektiv och ändamålsenlig del i den samlade

arbetsmarknadspolitiska arsenalen måste utnyttjas. Men några industripolitiska

räddningsaktioner för att hålla liv i företag som inte klarar marknadens krav

kommer inte att genomföras.

Förbättrad infrastruktur och utbildning

Regeringen avser att öka medelstillförseln till investeringar i bl.a.

järnvägar och vägar. En offensiv satsning på utbildning och forskning är

nödvändig. En del av avkastningen på löntagarfondernas kapital skall härvid

utnyttjas. Universiteten skall ges en mer fristående ställning gentemot

statsmakterna.

Fördelningspolitik och regional balans

Fördelningspolitiken måste bygga på en analys av både kortsiktiga och

långsiktiga effekter. Sänkta kapitalskatter och minskade bidrag till hushållen

kan i ett statiskt perspektiv framstå som fördelningspolitiskt orättvisa. Men

om perspektivet vidgas till att inkludera även dynamiska effekter på

sysselsättningen blir resultatet det omvända--det skulle vara

fördelningspolitiskt fel att inte vidta åtgärderna. En rättvis fördelning måste

bygga på en framgångsrik ekonomisk politik, som skapar förutsättningar för

företagande och därmed sysselsättning i hela Sverige.

Långsiktig utgiftsstrategi

I propositionen framhålls att inriktningen av budgetpolitiken måste vara att

begränsa de offentliga utgifterna. Detta är en följd av det höga skattetrycket

men också tvingande nödvändighet med tanke på internationaliseringen av den

svenska ekonomin och närmandet till EG. En långsiktig strategi för de

offentliga utgifternas utveckling bör läggas fast. Utgiftsutrymmen och

besparingskrav bör läggas fast för en treårsperiod i taget.

Stabiliseringspolitiska överväganden bör inte beaktas när målet fastställs.

Minskningen av statens utgifter för de närmaste åren bör uppgå till 10--15

miljarder kronor räknat på helår. Indragningen från kommunerna år 1993 bedöms

av regeringen uppgå till 5--10 miljarder kronor. I propositionen aviseras en

genomgripande översyn av pensionssystemen, sjuk-, arbetsskade- och

arbetslöshetsförsäkringen.

På grund av att det statsfinansiella läget nu snabbt försämras föreslås i den

aktuella propositionen att den tidigare av riksdagen beslutade

barnbidragshöjningen, liksom den därmed sammanhängande studiebidragshöjningen

flyttas fram till den 1 januari 1993. Detta innebär att statsbudgeten 1991/92

och 1992/93 engångsvis förstärks med totalt 2,2 miljarder kronor. Vidare

föreslås att procentsatsen för investeringsbidragen vid bostadsbyggande sänks

från 9,3% till 3,1%, vilket beräknas motsvara minskade utgifter i

statsbudgeten på ca 3 miljarder kronor. På sikt bör investeringsbidragen helt

avvecklas. Denna fråga bör dock behandlas tillsammans med utformningen av ett

nytt förslag till en långsiktig lösning av bostadsstödet. En proposition om

bostadsstödet skall läggas fram under år 1992 med sikte på att förändringarna

skall träda i kraft under år 1993.

När det gäller arbetslöshetsförsäkringen föreslås att finansieringsavgiften i

försäkringen skall vara ett belopp som motsvarar 70% av den under det löpande

verksamhetsåret genomsnittligt utbetalade dagpenningen i arbetslöshetskassan.

Den tidigare nämnda översynen av försäkringen kommer att få till uppgift att

lägga fram förslag om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. De förslag till

utgiftsnedskärningar som aviseras i propositionen skall ses som ett första steg

i regeringens besparingsarbete. Regeringen avser att i budgetpropositionen

redovisa ytterligare förslag till utgiftsminskningar. Avsikten är att förstärka

statens finanser samtidigt som utgifts- och skattetrycket minskar.

Kommunerna

De viktigaste punkterna vad gäller inriktningen av den kommunala ekonomin är

att kommuner och landsting måste bidra till att lägga grunden för en ny period

av tillväxt, företagande och utveckling i Sverige. För att tillväxten skall

kunna öka måste de reala resurserna i första hand tillföras den

konkurrensutsatta sektorn. Regeringens bedömning är därför att den kommunala

sektorn inte kan tillåtas expandera under åren 1992 och 1993. Det innebär att

den kommunala utdebiteringen inte får höjas. Frågan om förlängning av det

kommunala skattestoppet kommer därför att prövas. Som nämnts bedöms

indragningen från kommunerna att uppgå till 5--10 miljarder kronor år 1993.

Regeringen har vidare funnit det angeläget att föreslå några lagändringar som

redan under år 1992 påverkar kommuner och landsting. I syfte att förhindra att

vissa kommuner vid en ökning av skatteunderlaget får betala mer i

skatteutjämningsavgift än vad skatteinkomsterna ökar, föreslår regeringen att

lagen om särskild skatteutjämningsavgift ändras. Ändringen innebär att den

särskilda skatteutjämningsavgiften blir högst 10kr. per skattekrona. Därmed

kommer det sammanlagda uttaget av allmän och särskild skatteutjämningsavgift

inte att överstiga kommunens utdebitering.

I syfte att utjämna de kortfristiga likviditetssvängningarna på

penningmarknaden föreslår regeringen vidare att utbetalningsdag för

kommunalskattemedel tidigareläggs.

Motionerna

Socialdemokraternas partimotion Fi18

I motion Fi18 (s) framhålls att under de senaste åren har en rad åtgärder

vidtagits som förbättrar Sveriges ekonomiska struktur och som lägger grunden

för en förbättrad konkurrenskraft. Dessa åtgärder kommer att få full effekt

under de närmaste åren. Om denna politik fullföljs har Sverige goda möjligheter

att ta vara på de chanser som skapas när tillväxten ökar i världsekonomin.

Den politik som den borgerliga regeringen lagt fram motverkar sina angivna

syften. Den innebär en broms på tillväxten, en försvagning av statsfinanserna

och en omfördelning som skapar ökade klyftor. Om regeringens förslag genomförs

kommer

BNP att reduceras med 1/2--1%år 1992 när arbetsmarknaden fortfarande är

svag,

statsfinanserna att försämras med 15 miljarder kronor innevarande budgetår,

köpkraften för en tvåbarnsfamilj att försvagas med mer än 3000kr. år

1992, medan inkomsterna för de välbeställda ökar kraftigt.

I motionen avvisas regeringens förslag. I stället förordas en ekonomisk

politik som stimulerar ekonomisk aktivitet, bekämpar inflation och arbetslöshet

samt bidrar till en rättvis fördelning. Med en sådan politik kan vi, menar

motionärerna, se fram emot en period av återvunnen tillväxt och ökad

sysselsättning. I motionen sammanfattas den föreslagna inriktningen av den

ekonomiska politiken i följande punkter.

Byggandet måste stimuleras

Sverige behöver en genomgripande förnyelse av infrastrukturen och ett bättre

underhåll av bostäder, kommunala anläggningar m.m. Det behövs också en

nyproduktion av bostäder, särskilt för ungdomar och till rimliga hyror.

Bostadsbyggandet måste inriktas mot 30000--40000 nya lägenheter per år.

Villkoren för reparationer och ombyggnader av bostäder förbättras tillfälligt

under år 1992. 500milj.kr. bör avsättas för detta.

Ny- eller ombyggnad av skolor, sjukhus, samlingslokaler m.m. kan

tidigareläggas. Kommunerna föreslås, inom ramen för 780 milj.kr., få

räntebidrag under en tvåårsperiod för investeringar som tidigareläggs och

startas senast den 1 juli 1992. 50milj.kr. satsas för stöd till

samlingslokaler.

De av den socialdemokratiska regeringen beslutade investeringarna i

järnvägar, vägar och broar måste påskyndas. Det innebär att Arlandabanan

igångsätts nu och att 100 milj.kr. satsas på Inlandsvägen.

Ytterligare 4 miljarder kronor bör under 1990-talet satsas på investeringar i

infrastrukturen på kommunikationsområdet.

Prisökningarna måste hållas under kontroll

Arbetet att få ner matpriserna måste fullföljas samtidigt som nästa steg i

anpassningen av gränsskyddet förbereds. Regeringen bör lägga fram förslag som

leder till en anpassning till EGs priser i god tid före ett svenskt medlemskap.

Bostadspolitiken måste utformas så att den bidrar till en lugn

prisutveckling. Regeringens åtgärder inom bostadsområdet avvisas.

Teletaxorna måste ses över i syfte att få en rimligare prisutveckling på de

områden där televerket har monopol. Det innebär att de beslutade

prishöjningarna vid årsskiftet uppskjuts till den 1juli.

Konsumenterna skall garanteras god prisinformation genom lagstiftning om

prismärkning.

Arbetslösheten måste bekämpas effektivt

Regeringen räknar med att arbetslösheten stiger till 3,5% år 1992. Trots

detta vill man ytterligare strama åt ekonomin. Motionärerna anser att detta är

oacceptabelt. I motionen föreslås:

AMS får ytterligare 970 milj.kr. detta budgetår.

Ytterligare insatser skall göras för att komma till rätta med

ungdomsarbetslösheten. Det gäller att så snabbt som möjligt

placera ungdomar i arbete eller utbildning. Satsningen på utbildning och

kompetenshöjning måste fortsätta. Inriktningen ska främst vara på små och

medelstora företag.

AMS får bättre möjligheter att sätta in otraditionella åtgärder.

Regeringens förslag att höja egenavgiften till a-kassan avvisas.

Arbetslivet måste förnyas

För att utveckla arbetet och löntagarnas kompetens behövs en samlad

offensiv för en ny organisation av arbetslivet i samarbete med arbetsmarknadens

parter. Arbetslivsfonden måste därför få ansvar för en stor

informationskampanj.

Insatserna för utbildning och forskning föreslås höjda från den 1juli 1992

med 500 milj.kr. per år. Inriktningen skall vara att stärka kompetensen hos de

anställda och ge fler utbildning vid högskola.

Välfärden och valfriheten måste utvecklas

Välfärdspolitiken måste omfatta alla och ge mest till den som bäst behöver

samhällets insatser. Tillgänglighet och kvalitet är det avgörande, inte

produktionsformerna.

Resurser måste säkerställas så att behoven hos barn, sjuka, gamla och

handikappade kan tillgodoses. Detta skall vara utgångspunkten för bedömningen

av den kommunala ekonomin.

Barnbidraget måste höjas samtidigt som brytpunkten i skatteskalan räknas upp

Barnbidraget bör höjas med det belopp som riksdagen redan har beslutat om,

85kr. i månaden från den 1januari 1992.

Brytpunkten i skatteskalan bör räknas upp med 4,6% i stället för 9,8% för

år 1992. Det innebär att skatten för höginkomsttagare sänks med 2000kr. i

stället för 4000kr. Statsinkomsterna ökar med 2,3 miljarder kronor.

Utvärderingen av skattereformen måste påskyndas.

Finanskrisen måste motverkas

Finanskrisen riskerar att bli en allvarlig hämsko för de mindre och

medelstora företagen. Staten måste agera så att den inte förvärrar krisen utan

bidrar till stabilitet.

Riskkapitalet skall främst gå till de små och medelstora företagen. Staten

skall inte ta det i anspråk genom utförsäljning av statliga företag.

Regeringens planer på att av ideologiska skäl sälja fastigheter för 20

miljarder kronor avvisas.

AP-fondens organisation och placeringsregler måste reformeras för att öka

avkastningen på pensionspengarna och stärka riskkapitalet.

Den i motionen redovisade alternativa inriktningen av den ekonomiska

politiken innebär, enligt motionärerna, att budgeten förbättras med nästan åtta

miljarder kronor budgetåret 1991/92 och över nio miljarder kronor budgetåret

1992/93. Detta är ett resultat av att man avvisar regeringens skattesänkningar,

ett annat system för bostadsfinansiering och att en lägre brytpunkt i

skatteskalan föreslås (jfr tabellerna).

Statsfinansiella konsekvenser av regeringens förslag

Förändring i förhållande till gällande beslut. Miljarder kronor

_________________________________________________________________________

1991/92 1992/93 Helår

_________________________________________________________________________

Inkomster - 3,3 - 10,1 - 10,9

Utgifter + 11,6 - 0,2 + 0,9

Budgetsaldo - 14,9 - 9,9 - 11,8

Aviserade förslag - + 6,3 + 6,3

_________________________________________________________________________

Budgetförslaget i motion Fi18 (s)

Skillnader mot regeringens förslag. Miljarder kronor

_________________________________________________________________________

1991/92 1992/93 Helår

_________________________________________________________________________

Nej till skattesänkningar + 3,2 + 10,0 + 10,8

Bostadsfinansiering,

investeringsbidrag + 1,0 + 1,0 + 1,0

Investeringar, Fi-dep. + 1,0 - -

Stadshypotek + 5,0 - -

Höjning av barnbidrag m.m. - 1,2 - 1,2 - 0,1

Åtgärder mot arbetslöshet m.m. - 1,5 - 2,2 - 2,2

Lägre brytpunkt + 1,0 + 2,3 + 2,3

Summa + 8,5 + 9,9 + 11,8

_________________________________________________________________________

Ny Demokratis partimotion Fi13

I motion Fi13 (nyd) anförs att propositionens huvudsakliga innehåll antyder

en välbehövlig förändring av det svenska samhället. Det finns dock vissa

väsentliga punkter där vi saknar konkreta och nödvändiga åtgärder.

Det maximala skattetrycket

I motionen understryks att i den långsiktiga målsättningen måste finnas en

konkret angivelse av det maximala skattetrycket. Motionärerna föreslår att man

som mål anger ett maximalt skattetryck av 47 % av BNP inom 6 år eller senast

1998/99.

Fattigpensionärerna

Vidare anser motionärerna att den viktiga frågan om fattigpensionärerna i

stort sett förbigås med tystnad. Såväl på kort som på lång sikt är det

väsentligt att det finns ett skyddsnät som gör att svenska medborgare inte

skall kunna hamna under existensminimum. Cirka 60000 fattigpensionärer har

genom den tidigare skattereformen råkat i just den situationen. Åtgärder måste

snarast vidtas.

Barnbidragshöjningen

Vad gäller uppskjutandet av barnbidragshöjningen framhålls i motionen

följande. Genom den stora skattereformen höjdes omkostnaderna för

barnfamiljerna. Det är därför motiverat att genomföra den planerade höjningen

av barnbidraget. Finansieringen kan göras på ett mycket intessant och

ändamålsenligt sätt nämligen genom att reducera statsbidraget till kommunal

barnomsorg. Detta bidrag är i dag ca 13 miljarder kronor per år. Resultatet

skulle, menar motionärerna, bli en effektivisering av den offentliga sektorn.

Statsbidraget till kommunal barnomsorg har enligt motionärerna kombinerats med

diverse kostnadshöjande regler och en omfattande byråkrati. Därför bör

besparingar kunna göras utan att kunden, barnet, blir lidande. En intressant

aspekt i detta sammanhang är att barnbidragen går till alla barn medan

statsbidragen för barnomsorg endast går till dem som lyckats få plats.

Utbildning och infrastruktur

Vad gäller satsning på utbildning och infrastruktur anser motionärerna att

det måste fastställas som ett långsiktigt mål att stärka dessa områden. Skälet

är icke kortvarigt arbetsmarknadspolitiskt utan tvärtom av långsiktig och stor

betydelse för utvecklingen av det svenska samhället. Satsning på utbildning och

forskning leder enligt erfarenheten till snabbare tillväxt av ekonomin och ökad

internationell konkurrenskraft för näringslivet. Infrastrukturen är på samma

sätt av stor betydelse för Sveriges konkurrenskraft inom Europa. Målen är

alltså av strategisk betydelse och borde finnas med i den ekonomiska, politiska

strategi som regeringen bör formulera för att återvinna utvecklings- och

tillväxtkraften i svensk ekonomi.

Kraftfullare åtgärder förordas vidare för att klara nya, små och medelstora

företags riskkapitalförsörjning, och detta beslut brådskar.

Kraftfull satsning på miljöproblemen

I motionen krävs också att en "offensiv miljöpolitik" skall innefatta en

kraftfull satsning på miljöproblemen i bl.a. Baltikum och Polen. Motiveringen

till detta yrkande i motionen är att Sverige "importerar" 80--90% av luft-

och vattenföroreningarna.

Vänsterpartiets partimotion Fi15

I motion Fi15 (v) understryks att regeringens ekonomiska politik har en

tydlig inriktning som leder till ökade klyftor. Å ena sidan den uteblivna

barnbidragshöjningen, fördubblingen av egenavgiften till a-kassan, den

försämrade ersättningen till arbetsskadade, slopat avdrag för

fackföreningsavgifter och på sikt karensdagar eller motsvarande försämringar

för sjuka. Å andra sidan slopad omsättningsskatt på aktier, lägre kapitalskatt,

på sikt slopad förmögenhets- och arvsskatt. Dessutom saknar regeringens

ekonomiska politik miljöprofil.

Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att devalveringspolitiken

hämmade nytänkande och framtidssatsningar. De alltför höga vinsterna innebar

att industristrukturen låstes fast. Produktivitetsutvecklingen uteblev,

samtidigt som kostnadsutvecklingen accelererade. Superdevalveringen år 1982

utgjorde ingen långsiktig lösning på den svenska ekonomins problem. Tvärtom är

den orsak till många av de problem vi nu står inför. Företrädare för den

borgerliga regeringen har i en rad olika sammanhang uttalat sig för en

omfattande sänkning av arbetsgivaravgifterna. Ett byte av sänkta

arbetsgivaravgifter mot sänkta offentliga utgifter kallas populärt för en inre

devalvering. Syftet är detsamma som för en vanlig devalvering, dvs. att få fart

på exporten och samtidigt begränsa inhemsk efterfrågan. Att enskilda

regeringsledamöter hållit dörren öppen för möjligheten av en intern devalvering

visar att man egentligen ingenting lärt av devalveringspolitikens misslyckande.

Man har inte, sägs det i motionen, insett att devalveringar, oavsett om de är

interna eller externa, leder till inflation och inlåsningseffekter. Detta ser

motionärerna som ytterst oroande. Den borgerliga regeringen väljer att peka ut

de höga skatterna och tillväxten av de offentliga utgifterna som själva

grundproblemet. Vänsterpartiets uppfattning är i stället att superdevalveringen

samt de okontrollerade avregleringarna på kredit- och valutamarknaden utgör

problemets kärna.

Det är motionärernas uppfattning att regeringens framlagda förslag innebär en

drastisk försvagning av statsbudgeten. I rådande budgetläge måste det betecknas

som ansvarslöst att genomföra ofinansierade skattesänkningar av den

storleksordning som regeringen föreslår. Skattesänkningarna kan kanske på kort

sikt ge en viss expansiv effekt på ekonomin, men i ett längre perspektiv måste

man räkna med ökad inflation och räntehöjningar. Detta kan knappast betecknas

som tillväxtbefrämjande. Motionärerna ställer sig däremot positiva till

regeringens ambition att anslå mer resurser till arbetsmarknadspolitiska och

sysselsättningsskapande åtgärder. I rådande ekonomiska läge är det nödvändigt

att medel tas fram för en aktiv arbetsmarknadspolitik och långsiktigt

nödvändiga satsningar på infrastrukturen. Insatserna för

arbetsmarknadspolitiska och sysselsättningsskapande åtgärder borde emellertid

ha getts en betydligt högre prioritet än vad som nu blivit fallet. I motionen

understryks att man i rådande konjunkturläge måste undvika att vidta åtgärder

som på något sätt försämrar kommunernas och byggsektorns förutsättningar

ytterligare. Tvärtom måste den ekonomiska politiken utformas så att dessa

sektorer stimuleras. Regeringens politik innebär i detta avseende att man

försämrar arbetsmarknadsläget ytterligare. Det är, sägs det i motionen, ungefär

som att försöka släcka en brand med bensin.

Vänsterpartiets alternativ till regeringens förslag till inriktning av den

ekonomiska politiken kan sammanfattas på följande sätt.

En rättvis skattepolitik

Skatter och avgifter skall styra i riktning mot minskat råvaruutag och ökad

återvinning när det gäller produktionen. Energiförbrukningen skall styras bort

från fossil- och kärnkraftsenergi till förnyelsebara energiflöden. När det

gäller fördelningspolitiken anser motionärerna att skatt skall utgå efter

bärkraft. Detta gäller såväl inkomstbeskattning som beskattning av konsumtion.

Det är i detta perspektiv man skall se vänsterpartiets krav om slopat

grundavdrag för inkomster över "brytpunkten", liksom kravet på sänkt/slopad

matmoms.

I motionen förordas, att riksdagen bör korrigera skatteskalorna för år 1992.

De prisökningar som föranleddes av skatteomläggningen bör ej ingå i den

beslutade uppräkningen. Detta skulle skapa en bättre överensstämmelse med vad

som gäller för beräkningen av basbeloppet. Vidare måste nuvarande principer för

grundavdraget ändras.

Kommunerna

Motionärerna avvisar inriktningen att krympa den kommunala sektorn och att

den ställs i motsats till de konkurrensutsatta verksamheterna. Regeringens

aviserade indragningar till kommunerna på 5--10 miljarder kronor 1993 avvisas.

I nuvarande konjunkturläge är det enligt motionärernas bedömning helt

oförsvarbart att ta bort 5--10 miljarder kronor ur en sektor som har stora

ekonomiska problem och vars uppgift är att uppfylla medborgarnas rättmätiga

behov av vård, omsorg och utbildning. I stället förespråkas ett kommunpaket på

ca 5 miljarder till riktade insatser.

Barnbidrag och studiebidrag

I motionen krävs att barnfamiljerna får den kompensation som riksdagen redan

beslutat om. Det räcker inte med löften om kompensation till följd av

sänkningar av mervärdeskatten, inflations- och reallöneskyddet i

skatteskalorna och återbetalning av det obligatoriska tillfälliga sparandet.

Vänsterpartiet avslår därmed regeringens förslag och förespråkar att

barnbidragshöjningen och studiebidragshöjningen träder i kraft enligt tidigare

av riksdagen fattade beslut.

Pensionssystemet

Motionärerna ser vad gäller denna fråga med oro på regeringens inriktning.

Risken för större ojämlikhet är uppenbar. Vid fördelning av landets resurser

och förändring av pensionssystemet är den viktigaste frågan att förbättra för

de sämst ställda pensionärerna. Det är ytterst en jämlikhetsfråga, eftersom det

är kvinnorna som tjänat in minst antal ATP-poäng och har de lägsta inkomsterna.

Omfördelningen bör i första hand ske inom det totala pensionssystemets ram.

Sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen

I motionen avvisas varje förslag om att införa karensdagar eller ytterligare

försämringar i sjukförsäkringssystemet. Detta gäller även

arbetsskadeförsäkringen.

Lönebildning och arbetslöshetsförsäkring

I motionen avslås regeringens förslag att höja egenavgiften i

arbetslöshetsförsäkringen.

Ett samlat förslag om en ny allmän arbetslöshetsförsäkring som innehåller

både organisation, administration och finansiering bör utarbetas. När det

gäller organisationen bör kopplingen till de fackliga organisationerna

behållas.

Bostadspolitiken

I motionen krävs en genomsnittlig produktion av ca 30000--40000

lägenheter per år.

Motionärerna avvisar förslaget att minska investeringsbidraget. Ej heller

accepteras att regeringen tänker riva upp beslutet om räntelånesystemet.

Näringspolitiken och EG

I motionen understryks att Sverige måste säga nej till EG. I övrigt framhålls

att branschstödet (t.ex. stöd till Sveriges Exportråd, trädgårdsnäringen,

turistnäringen, prospektering) måste utvecklas och inte avvecklas.

Arbete åt alla

Som motionärerna ser det måste arbete åt alla ha en central plats i den

ekonomiska politiken. Den bästa resursen i den ekonomiska politiken, nämligen

den arbetande människan, måste vårdas. Mot den bakgrunden har vänsterpartiet i

en annan motion krävt ytterligare 1,3 miljarder kronor till

arbetsmarknadspolitiska insatser, samt att regeringen snarast framlägger

förslag om ett ROT-program för skolor, VA-nät etc. samt satsning på barn- och

äldreomsorgen. Dessutom måste ungdomsgarantin omfatta alla ungdomar upp till 24

år, samtidigt som en satsning på beredskapsarbeten och praktikplatser

genomförs.

Utskottet

Den ekonomiska politiken

Internationell utveckling

Produktionstillväxten i hela OECD-området väntas för år 1991 stanna vid 1%.

Man får gå tillbaka till lågkonjunkturen vid inledningen av 1980-talet för att

finna motsvarande svaga utveckling i industriländerna. Den låga ekonomiska

aktiviteten speglas även i lägre tillväxt i världshandeln--från 5% år

1990 till 3% år 1991--och en ökad arbetslöshet. Den öppna arbetslösheten

i Västeuropa närmar sig nu återigen 10%.

Den bedömning av den kommande utvecklingen som redovisas i propositionen ger

vid handen att lågkonjunkturen i de stora industriländerna har nått botten och

att tillväxten åter tar fart under år 1992. Som framgår av tabell 1 är

bedömningen av tillväxten i hela OECD-området och i Västeuropa som helhet

densamma som i den reviderade finansplanen i april 1991. Däremot görs för de

länder som tar emot större delen av svensk export -- Norden, Tyskland, Förenta

Staterna, Storbritannien -- den bedömningen att den ekonomiska aktiviteten blir

lägre år 1992 än vad som förutsågs i våras.

Tabell 1. Internationella förutsättningar (finansdep. okt. 1991)

Årlig procentuell förändring

__________________________________________________________________________

1990 1991 1992 1993

__________________________________________________________________________

B N P

Förenta Staterna 1 -0,5 (0)* 2,5 (2,8) 3,3

Japan 5,6 4,8 (3,8) 3 (4,3) 3,8

Tyskland 4,6 3 (2,8) 2,3 (2,5) 2

Storbritannien 0,5 -1,8 (-1,5) 1,5 (1,8) 2,5

Norden** 1 -0,3 (0,8) 1,3 (1,8) 2,5

OECD Europa 2,8 1,3 (1,3) 2,3 (2,3) 2,5

OECD totalt 2,5 1 (1,0) 2,5 (2,8) 3

N y c k e l t a l

Konsumentpriser,

OECD totalt 4,9 4,5 (4,3) 3,5 (4,0) 3,8

Dollarkurs i kr. 5,93 6,11 (6,07) 6,18 (6,19) 6,18

Råoljepris,

dollar per fat 23,6 20 (18) 21 (20) 22

__________________________________________________________________________

* Siffrorna inom parentes anger bedömningar i den reviderade finansplanen

i april 1991

** Exklusive Sverige

I propositionen framhålls att ett osäkerhetsmoment i prognosen är huruvida

den ökning i tillväxten som kunde noteras under tredje kvartalet i Förenta

Staterna verkligen innebär en varaktig uppgång i den amerikanska konjunkturen.

Detta är av stor betydelse för den internationella utvecklingen, eftersom den

samlade produktionen i Förenta Staterna utgör en tredjedel av OECD-ländernas

totala produktion. De faktorer som gör bedömningen osäker och som kan försena

uppgången i den amerikanska ekonomin är bl.a. att ökningen i den inhemska

efterfrågan hålls tillbaka därför att såväl hushåll som företag är obenägna att

öka sin skuldsättning. Det går heller inte att bortse ifrån att oron för en

ökad inflation kan leda till att den ekonomiska politiken stramas åt i ett

senare skede och att den amerikanska ekonomins bidrag till en internationell

återhämtning därigenom får mindre betydelse.

Den positiva ekonomiska utvecklingen i OECD-länderna under senare delen av

1980-talet har i stora stycken burits upp av en stabil tillväxt i Japan och

Tyskland. Även om tillväxten i dessa länder i jämförelse med övriga större

industriländer bedöms bli fortsatt god sker ändå en betydande avmattning i

såväl Japan som Tyskland.

I likhet med situationen i Förenta Staterna innebär pris- och kostnadstrycket

också vissa problem i dessa båda länder. Det kan även nämnas att det tyska

budgetunderskottet genom bl.a. åtaganden i samband med återföreningen av de

båda tyska staterna stigit kraftigt. Som framhålls i propositionen kan det inte

uteslutas att den ekonomiska politiken måste förbli stram under en längre

period. Det är sålunda möjligt att den strama penningpolitik som hittills förts

i Japan och Tyskland ännu inte slagit igenom fullt ut. En ytterligare skärpning

av penningpolitiken i Tyskland skulle få en dämpande effekt på övriga Europa

dels via en svagare importefterfrågan, dels på grund av ett fortsatt högt

ränteläge även i övriga Europa.

Som framgår av tabell 1 har den ekonomiska utvecklingen i Norden varit mycket

svag under de två första åren av 1990-talet. Särskilt Finland, som åren 1988

och 1989 hade en tillväxt på över 5% per år, har drabbats mycket hårt av den

allmänna konjunkturnedgången och kollapsen i den sovjetiska ekonomin. Även den

norska ekonomin exkl. oljesektorn uppvisar mycket stora problem.

År 1990 innebar för Finlands del att produktionstillväxten helt stagnerade.

År 1991 bedöms den totala produktionen minska med omkring 5%.

Produktionsminskningen förklaras av en betydande nedgång såväl i den privata

konsumtionen som i investeringsverksamheten. Därtill väntas exporten år 1991

minska med mer än 5%. En viktig förklaring till denna nedgång är som nämnts

det stagnerande handelsutbytet med Sovjetunionen. Ca en fjärdedel av Finlands

export har under senare år gått till Sovjetunionen. Denna negativa utveckling

har bidragit till en spekulation mot den finska marken. Trots att åtgärder

vidtogs för att stabilisera den finska valutan -- bl.a. en anknytning av marken

till ecun -- framtvingades en nedskrivning av marken. Den 15 november 1991

devalverade Finland med 12,3%.

Utvecklingen i Sverige

Den bedömning som redovisas i bilagan till propositionen bygger i tillämpliga

delar på konjunkturinstitutets rapport. Till skillnad mot konjunkturinstitutet

har finansdepartementet beaktat de arbetsmarknadspolitiska insatser som

föreslås i tilläggsbudget I. Däremot har inte de övriga ekonomisk-politiska

åtgärder som regeringen aviserar i anslutning till här aktuell proposition

tagits med i beräkningarna.

Den svenska ekonomin befinner sig i en av efterkrigstidens djupaste

lågkonjunkturer. Den tidigare beskrivna avmattningen i OECD-området slår hårt

mot svensk industri. Industriproduktionen minskade år 1990 med nära 3%, och

utfallet för år 1991 väntas bli ännu sämre (jfr tabell 3). Antalet sysselsatta

inom industrin har sedan slutet av år 1989 minskat med mer än 100000, och

utslagningen av arbetstillfällen i industrin fortsätter. Den negativa

utvecklingen i industrin förs vidare till andra sektorer av ekonomin som t.ex.

energi-, transport- och tjänstesektorn. Åren 1990 och 1991 har inneburit att

konsumtionsefterfrågan helt stagnerat. Den öppna totala arbetslösheten väntas i

slutet av innevarande år uppgå till drygt 3%.

Som framgår av försörjningsbalansen i tabell 2 kommer år 1991 att innebära

sjunkande export, fortsatt återhållsamhet i hushållens konsumtion och minskande

bruttoinvesteringar och lagerinvesteringar. Slutresultatet för innevarande år

blir en minskning av bruttonationalprodukten med 1%.

Tabell 2. Försörjningsbalans (finansdep. okt. 1991)

_____________________________________________________________________________

Miljarder Procentuell volymförändring

kr. __________________________________________

1990 1990 1991 1992 1993

_____________________________________________________________________________

B N P 1340,2 0,3 -1,0 (-0,2)* 0,3 (1,0) 1,9

Import 402,2 0,5 -4,6 (0,2) 1,8 (2,3) 3,7

Privat konsumtion 695,7 -0,3 0,0 (1,2) 0,8 (1,2) 1,0

Offentlig konsumtion 366,0 1,9 1,0 (0,5) 0,5 (0,3) 0,3

Stat 104,9 3,0 0,5 (-0,5) -0,5 (-0,3) -0,4

Kommuner 261,1 1,4 1,2 (0,8) 0,9 (0,5) 0,5

Bruttoinvesteringar 273,1 -1,8 -7,0 (-1,9) -4,0 (-1,4) 2,0

Lagerinvesteringar ** 0,6 0,1 -1,0 (-0,6) 0,5 (0,4) 0,4

Export 407,0 1,2 -1,4 (0,5) 2,2 (3,0) 5,2

_____________________________________________________________________________

* Siffrorna inom parentes anger motsvarande bedömning i den reviderade

finansplanen i april 1991

** Förändring i procent av föregående års BNP

Propositionens redovisning avseende år 1992 ger en bild av fortsatt

stagnation. Jämfört med prognosen från april i år i den reviderade finansplanen

presenteras nu en mörkare bild av den svenska ekonomins utveckling. Den

väsentliga förklaringen till detta är att den internationella återhämtningen

inte har den styrka som förutsattes i den tidigare bedömningen. Även om år 1992

blir ett år med praktiskt taget nolltillväxt väntas dock exporten öka igen med

drygt 2%. Stagnationen i hushållens konsumtion bryts och en uppgång med

knappt 1% bedöms som trolig. Denna måttliga uppgång betyder att

förstärkningen i hushållssparandet väntas fortsätta. Som framgår av tabell3

bedöms sparkvoten öka från 2,8% år 1991 till 3,7% år 1992.

Tabell 3. Nyckeltal

Årlig procentuell förändring (om ej annat anges)

_____________________________________________________________________________

1990 1991 1992 1993

_____________________________________________________________________________

Timlön, kostnad 10,1 5,5 (5,0)* 5,0 (3,5) 4,5

KPI, genomsnitt 10,4 9,4 (9,6) 3,0 (3,2) 3,6

Disponibel inkomst 4,2 2,9 (0,9) 1,7 (2,0) 0,9

Sparkvot (nivå, %) 0,0 2,8 (-0,3) 3,7 (0,5) 3,6

Industriproduktion -2,8 -5,0 (-2,8) 1,0 (2,5) 4,5

Arbetslöshet (nivå, %) 1,5 2,6 (2,6) 3,5 (2,8) 3,7

Handelsbalans (mdr.kr.) 15,0 30,2 (20,5) 36,6 (25,5) 42,5

Bytesbalans (mdr.kr.) -34,5 -25,0 (-43,4) -19,9 (-47,6) -17,5

_____________________________________________________________________________

* Siffrorna inom parentes anger motsvarande bedömning i rev. finansplan

april 1991

En betydande minskning av investeringarna väntas även nästa år.

Bostadsbyggandet minskar kraftigt på grund av högre boendekostnader samtidigt

som det försämrade konjunkturläget dämpar efterfrågan. De statliga

myndigheternas investeringar är däremot inne i ett expansivt skede på grund av

de satsningar som görs för att förbättra och bygga ut infrastrukturen.

Med här redovisade prognos som bakgrund är det ofrånkomligt att

arbetslösheten successivt kommer att öka under hela prognosperioden. Den öppna

genomsnittliga arbetslösheten bedöms år 1992 stanna vid 3,5%.

Den låga aktivitetsnivån i ekonomin har bidragit till en neddragning av löne-

och prisstegringstakten. År 1992 innebär, i jämförelse med år 1990, en

halvering av de avtalsmässiga lönehöjningarna samtidigt som löneglidningen

också halveras. Som framhålls i propositionen betyder detta att

lönestegringstakten inom tillverkningsindustrin under åren 1991--1993 kommer

ner på samma nivå som OECD-områdets.

Även prognoserna för prisutvecklingen åren 1992 och 1993 -- genomsnittligt

väntas prisökningarna bli 3,0% resp. 3,8% -- visar att den svenska

prisökningstakten kan komma ner till OECD-områdets nivåer. Hittills har

priserna under innevarande år genomsnittligt stigit med 7,8% varav

3,3procentenheter kan hänföras till effekter av årets skatteomläggning.

Den låga aktiviteten i den svenska ekonomin medför att importvolymen faller

kraftigt 1991 och endast ökar i begränsad omfattning 1992. Härigenom förbättras

handelsbalansen betydligt. Underskottet i räntenettot beräknas fortsätta att

växa, men i betydligt långsammare takt än under de senaste åren, bl.a. till

följd av den markanta nedgången i svenska direktinvesteringar utomlands samt en

lägre internationell räntenivå. Sammantaget beräknas bytesbalansen förbättras

kontinuerligt under de närmaste åren. Åren 1991 och 1992 kommer underskottet

att uppgå till 25 resp. knappt 20 miljarder kronor, vilket är väsentligt lägre

underskott än vad som redovisades i bedömningen i den reviderade finansplanen i

maj (jfr tabell 3). Det bör dock observeras att Sverige trots en mycket svag

inhemsk efterfrågetillväxt kommer att belastas med underskott i bytesbalansen

under hela den i tabell 2 redovisade prognosperioden.

Bedömningen i propositionen av utvecklingen under år 1993 tar sin

utgångspunkt i konjunkturinstitutets kalkyler som i sin tur baseras på

institutets ekonometriska makromodell. Prognosen bygger på ett antagande om en

accelererande uppgång i den internationella konjunkturen. Såväl i

konjunkturinstitutets prognos som i propositionens bedömning anges tillväxten

för år 1993 till nära 2%. I propositionen förutsätts en i jämförelse med

konjunkturinstitutets prognos marginellt sämre tillväxt i exporten och den

privata konsumtionen, medan en mer positiv utveckling av investeringarna bedöms

som trolig. Trots den högre tillväxten blir nedgången i arbetslösheten

obetydlig. En i jämförelse med tidigare år förväntad snabb

produktivitetstillväxt dämpar nämligen på kort sikt efterfrågan på arbetskraft.

Det bör emellertid understrykas att arbetsutbudet är svårbedömt. Den

genomsnittliga arbetslösheten för år 1993 väntas enligt dessa kalkyler stanna

vid strax under 4%.

Den finska devalveringen kan påverka den svenska exporten negativt. Flera

faktorer talar dock för att effekterna i detta avseende blir små. Den finska

exporten blir mer konkurrenskraftig. Även om Finland inom vissa enskilda

branscher som exempelvis skogsindustrin är en konkurrent till Sverige på

världsmarknaden spelar Finland totalt sett en undanskymd roll som konkurrent

till Sverige. Däremot går ca 8% av vår totala export till Finland. Den

exceptionellt kraftiga tillbakagången i den finska ekonomin har inneburit att

efterfrågan på svenska varor minskat kraftigt. Det är också svårt att med

säkerhet förutse hur de finska företagen utnyttjar devalveringen. Om reaktionen

blir att de främst utnyttjar nedskrivningen av marken till att förbättra sin

finansiella ställning och inte till att förbättra sin relativa prissituation

blir de direkta effekterna på svensk export obetydliga. På lite sikt kan, om

devalveringen leder till en större aktivitet i den finska ekonomin, följden bli

att den svenska exporten av främst insats- och investeringsvaror ökar. Det går

emellertid inte att bortse ifrån att den finska devalveringen har skapat stor

oro på valutamarknaderna, som påverkar de övriga nordiska länderna negativt.

Riksbanken höjde sålunda den 5 december marginalräntan från 11,5% till

17,5%. Räntehöjningen skall ses mot bakgrund av den senaste tidens

valutautflöden, som visat på nödvändigheten att tydligt klargöra att svensk

växelkurspolitik ligger fast.

Utifrån de antagna förutsättningar som gäller för den i propositionens bilaga

presenterade prognosen reses i partimotionerna inga invändningar mot

bedömningen av den svenska ekonomins utveckling. I motion Fi18 (s) anförs

emellertid att det är anmärkningsvärt att regeringen i bedömningen av den

svenska ekonomins utveckling inte redovisar konsekvenserna av sina egna

förslag. Riksdagen bör, menar motionärerna, för sina beslut rörande

inriktningen av den ekonomiska politiken ha ett underlag där de ekonomiska och

statsfinansiella effekterna av ågärdsförslagen finns belysta. Förslagen i

propositionen har enligt motionärerna en starkt dämpande inverkan på tillväxt

och sysselsättning. I motionen dras slutsatsen att åtgärdsförslagen med all

sannolikhet leder till att bruttonationalprodukten (BNP) minskar i stället för

att, som anges i propositionen, öka med 0,3%.

Utskottet vill med anledning av denna kritik mot den i propositionen

redovisade prognosen anföra följande.

Vid en bedömning av den ekonomiska utvecklingen kan man inte endast se till

effekterna av vissa enskilda åtgärder i det samlade ekonomisk-politiska program

som regeringen vill genomföra för att föra Sverige ur den nuvarande ekonomiska

krisen. I det korta perspektivet kan vissa av åtgärderna ha negativa effekter

på produktion och sysselsättning, men åtgärderna är likväl nödvändiga för att

på sikt få en varaktig tillväxt. Resurser måste föras över från den skyddade

sektorn till den konkurrensutsatta. Man kan sålunda inte generellt lösa

stagnationsproblemen med att subventionera fram en ökad produktion. Det skulle

ställa den svenska ekonomin inför oöverstigliga problem.

Som utskottet ser det bygger slutsatserna i motion Fi18 (s) i här aktuell del

på ett orimligt betraktelsesätt. I proposition 38 redovisas främst åtgärder som

skall bidra till att avlägsna de rådande strukturella problemen i den svenska

ekonomin. Nu aktuella åtgärder för att mildra effekterna av den snabbt stigande

arbetslösheten har till större delen redovisats i tilläggsbudget I. Dessa

åtgärder har beaktats i prognosarbetet. Även om vissa förslag till strukturella

åtgärder, som redovisas i proposition 38, har en dämpande effekt måste dessa

vägas mot effekter av övriga aviserade förslag. Inom bygg- och bostadsområdet

föreslås bl.a. att räntebidrag skall utgå redan när ett hus färdigställts.

Dessutom skall nuvarande markvillkor och den kommunala

bostadsanvisningsrätten avskaffas och en översyn av nybyggnadsreglerna

genomföras. Dessa åtgärder torde innebära betydande kostnadssänkningar för

bostadsbyggandet. Men än viktigare är de tillväxtbefrämjande åtgärder som

föreslås inom det skatte- och näringspolitiska området och inom den offentliga

sektorn.

Vid en hearing med finansministerns statssekreterare framhöll denne att det

inte nu innan förslaget till statsbudget är färdigställt är möjligt att på ett

adekvat och meningsfullt sätt i en försörjningsbalansprognos precisera samtliga

åtgärders effekter. Utskottet delar statssekreterarens uppfattning.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Som framgår av bedömningen av den svenska ekonomins utveckling kommer den

ekonomiska aktiviteten att bli fortsatt låg under de första åren av 1990-talet.

Den försvagade internationella konjunkturen får med Sveriges stora

utrikeshandelsberoende ett starkt inflytande på den ekonomiska utvecklingen.

Men huvudproblemet är de strukturella brister som har blivit allt tydligare och

vars effekter på ekonomins funktionssätt blivit alltmer negativa. Den djupa

svacka som svensk ekonomi nu befinner sig i, och som i vissa avseenden är mer

utpräglad här än i många andra OECD-länder, är en följd bl.a. av dessa brister.

Som framhålls i propositionen har de strukturella problemen sin grund i många

års försummelser inom den ekonomiska politiken. Den s.k. tredje vägens politik,

som huvudsakligen bestod av en stor devalvering år 1982, ledde inte till

nödvändiga strukturförändringar, därför att den ekonomiska politiken inte lades

om. Det utrymme som skapades för en industriell expansion minskade successivt,

eftersom riksdag och regering inte lyckades kontrollera utgiftsutvecklingen,

vilket i sin tur ledde till ett stigande skattetryck och en överhettad

arbetsmarknad. Konkurrenskraften återställdes temporärt, men utvecklingskraften

tilläts fortsätta att försvagas. Den konkurrensutsatta sektorn minskade under

senare delen av 1980-talet. Industrins andel av den totala

bruttonationalprodukten är nu för första gången under detta sekel mindre än

20%.

Det är mot denna bakgrund som utskottet ser det som ytterst angeläget att

omgående vidta strukturella åtgärder för att förbättra utvecklingskraften i

ekonomin. Det bör understrykas att sådana åtgärder inte enbart motiveras av

nödvändigheten att öka tillväxten. Genom sådana åtgärder blir också ekonomin

mer robust och mindre känslig för störningar utifrån, vilket bl.a. bör innebära

att det framöver kan bli lättare att bekämpa en växande arbetslöshet vid

konjunkturnedgångar.

Det krävs sålunda en kraftfull omläggning av den ekonomiska politiken för att

värna sysselsättningen och trygga och utveckla välfärden. De viktigaste

uppgifterna under de kommande åren för strukturpolitiken kan sammanfattas i

följande fyra punkter:

att föra in Sverige i det europeiska samarbetet,

att bryta den ekonomiska stagnationen och lägga grunden för en ny period av

företagande, utveckling och tillväxt,

att genomföra en valfrihetsrevolution inom välfärdspolitiken för att

förbättra servicen, förkorta köerna inom vårdsektorn och sätta den enskildes

valfrihet i första rummet,

att skydda och förbättra miljön.

I den proposition som behandlas i detta betänkande läggs och aviseras förslag

med främst strukturpolitisk inriktning. Förslag till stabiliseringspolitiska

åtgärder för att motverka den nu snabbt stigande arbetslösheten har tidigare

presenterats i tilläggsbudgeten (prop.1991/92:25). Dessa förslag, som också

har en tillväxtbefrämjande inriktning, har följande omfattning:

1,5 miljarder kronor till satsningar i infrastrukturen,

0,95 miljarder kronor till insatser på byggnadsområdet,

3,3 miljarder kronor till arbetsmarknadspolitiska åtgärder,

275 milj.kr. i lönebidrag till arbetshandikappade.

I motion Fi18 (s) anförs att man när det gäller betydelsen av tillväxt

och företagande i stort delar den uppfattning som framförs i propositionen.

Däremot ställer sig motionärerna kritiska till den starka betoningen av kravet

på skattesänkningar för att öka tillväxten. De leder inte till tillväxt utan

till ökade orättvisor, anser motionärerna, som också hävdar att man blandar

ihop det aktuella konjunkturläget med den långsiktiga utvecklingen, vilket sägs

leda till att konjunkturen försvagas av de föreslagna åtgärderna. I motionen

krävs att ekonomin stimuleras främst genom att betydande förstärkningar anvisas

till arbetsmarknadspolitiken och byggsektorn. Samtidigt framhålls vikten av en

effektiv inflationsbekämpning. Matpriserna måste pressas ned ytterligare,

ökningen i boendekostnaderna måste hållas tillbaka och de aviserade höjningarna

av teletaxorna bör omprövas.

Riskkapitalförsörjningen till mindre och medelstora företag är en viktig

fråga. Enligt motionärerna vore det olyckligt om regeringen fullföljer sina

planer på en omfattande utförsäljning av statliga företag och fastigheter,

eftersom det skulle tränga ut småföretagen från kapitalmarknaden.

I motion Fi18 (s) riktas även hård kritik mot den förda fördelningspolitiken.

Föreslagna skattesänkningar, utebliven höjning av barnbidraget, höjning av

egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen och inriktningen av det kommande

arbetet med att reformera socialförsäkringen ser motionärerna som åtgärder som

främst gynnar de redan välbeställda.

Enligt utskottets mening riktas uppmärksamheten i motionen i allt väsentligt

mot den kortsiktiga stabiliseringspolitiken och de fördelningspolitiska

frågorna.

Framställningen i motion Fi18 (s) ger närmast ett intryck av att motionärerna

anser att lösningen på de långsiktiga problemen återfinns i de av den tidigare

regeringen redan beslutade åtgärderna och att det nu gäller att inrikta den

ekonomiska politiken mot främst de kortsiktiga problemen och då i första hand

mot den nuvarande allt svårare situationen på arbetsmarknaden. Genom att

hänvisa till att priser och löner pressats ned till en nivå som motsvarar

OECD-genomsnittet vill man ge intryck av att den tidigare regeringen klarat av

de mest svårhanterliga strukturproblemen i den svenska ekonomin. Utskottet

skulle, om så var fallet, självfallet notera detta med tillfredsställelse. Den

hårda verkligheten ger emellertid besked om att den huvudsakliga förklaringen

till den nu mer gynnsamma utvecklingen av löner och priser är ett resultat av

den mycket oroande situationen på arbetsmarknaden och den alltjämt svaga

ekonomiska utvecklingen i vår omvärld.

Utskottet delar föredragandens uppfattning att den ekonomiska politiken måste

ges en långsiktig inriktning i syfte att förbättra utvecklingskraften. De

åtgärder som sätts in mot kortsiktiga stabiliseringsproblem måste stå i

samklang med vad som är långsiktigt nödvändigt. Som framhålls i propositionen

kan åtgärder som skulle medföra en generell efterfrågeökning inte accepteras.

En sådan skulle skapa större underskott i såväl bytesbalans som statsbudget och

skulle leda till högre inflation och högre ränta. Detta skulle i sin tur

försämra ekonomins långsiktiga utvecklingskraft. Som också anförs i

propositionen ger en internationell konjunkturuppgång Sverige viss draghjälp,

men detta är inte lösningen på Sveriges ekonomiska problem.

Det är mot denna bakgrund man skall bedöma de åtgärder som föreslås i

propositionen. I likhet med regeringen ser utskottet det som nödvändigt att de

samlade åtgärder som vidtas för att lösa strukturproblemen inriktas på att

successivt sänka skattetrycket, att föra en stram finanspolitik för att hålla

tillbaka inflationen och att lägga om näringspolitiken för att stimulera ny-

och småföretagandet.

Vad gäller frågan om ny- och småföretagandet och den därmed sammanhängande

frågan om försörjningen av riskkapital finns ett avsnitt i motion Fi18 (s) där

det hävdas att en utförsäljning av vissa statliga tillgångar kan försämra

situationen för de mindre företagens tillgång till riskkapital. Enligt

utskottet är det svårt att tolka vad motionärerna här avser. Konsekvenserna på

kapitalmarknaden och speciellt på aktiemarknaden till följd av ett ökat utbud

bör bli marginella, eftersom det statliga upplåningsbehovet minskar i

motsvarande utsträckning. Försäljningen av exempelvis statliga företag behöver

således inte i sig kräva ytterligare utrymme på kapitalmarknaden.

I motion Fi18 (s) understryks också vikten av en effektiv

inflationsbekämpning. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är en

central uppgift för en regering att hålla tillbaka inflationen. Det finns

emellertid skäl att här erinra om att orsaker till den höga inflationen finns

att söka såväl i strukturella brister och snedvridningar som i efterfrågeläget

i den svenska ekonomin. Som klart uttrycks i propositionen har den försummade

utbudspolitiken skapat successivt växande strukturella problem. Därtill kommer

att den tidigare förda ekonomiska politiken medförde att efterfrågan fr.o.m.

1984 försköts från export mot konsumtion. Kraven på finanspolitiken ökades

genom den avreglering av kreditmarknaden som genomfördes i mitten av

1980-talet. Finanspolitiken var inte tillräckligt stram för att motverka en

överhettning och var dessutom felaktigt inriktad på att höja skatter i stället

för att minska utgifter. Särskilt den del av de offentliga utgifterna som går

till transfereringar till hushållen tilläts växa alltför snabbt.

Mot denna bakgrund framstår det som odiskutabelt att en stram finanspolitik

är nödvändig för att säkra en låg inflation. Detta innebär bl.a. att

skattesänkningar måste finansieras. Utskottet är också av samma mening som

föredraganden att underskott i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel

inte är acceptabla. Detta bör därför vara en norm i den ekonomiska politiken.

Under de närmaste åren måste försvagningen av de offentliga finanserna

motverkas med all kraft med hänsyn till i första hand inflationsbekämpningen.

Oron för sysselsättningen och den ökande arbetslösheten får sålunda inte

tillåtas motivera en svagare finanspolitik och ökade offentliga utgifter. Som

understryks i propositionen skulle konsekvenserna av en sådan politik på sikt

bli förödande. En exportledd tillväxtprocess skulle äventyras, inflationen öka

och Sveriges förutsättningar att bli en fullvärdig EG-medlem äventyras. Allt

detta skulle långsiktigt undergräva förutsättningarna att uppnå full

sysselsättning.

I motionen krävs att förslag till åtgärder med utgångspunkt i

konkurrenskommitténs betänkande (SOU 1991:59) skall framläggas för riksdagen

redan i januari 1992. Som framgår av näringsutskottets yttrande (1991/92:NU2y)

är denna tidsplan inte realistisk. En proposition rörande dessa frågor är

planerad till mars 1992.

Synpunkter på fördelningspolitiken och socialförsäkringssystemet kommer

utskottet att behandla längre fram i betänkandet. Med anledning av den allmänna

kritik som framförs i motion Fi18 (s) mot regeringens ställningstaganden i

dessa frågor vill dock utskottet här anföra följande.

Självfallet måste en hög ambitionsnivå åvila fördelningspolitiken. Alla måste

garanteras en grundtrygghet och även i svåra tider måste utsatta och glömda

grupper värnas. Men utskottet finner det mindre seriöst när man i likhet med

motionärerna blundar för de konflikter som föreligger mellan kortsiktigt

välmotiverade åtgärder med fördelningspolitisk inriktning och strukturpolitiska

åtgärder avsedda att häva stagnationen i ekonomin. En hög sysselsättning är en

avgörande förutsättning för en framgångsrik fördelningspolitik. Men från

fördelningspolitiska utgångspunkter kan t.ex. sänkta skatter i det korta

perspektivet te sig orättvisa. I det längre perspektivet är de emellertid

nödvändiga villkor för att genom en högre tillväxt råda bot på en successivt

stigande arbetslöshet. Sänkt skatte- och avgiftstryck på inte minst de mindre

företagen får långsiktigt positiva effekter på sysselsättningen.

Den kritik i motion Fi18 (s) som riktas mot regeringens avsikt att reformera

socialförsäkringssystemet kan bemötas på samma sätt som kritiken mot

fördelningspolitiken. Självfallet vill ingen försämra socialförsäkringssystemet

som sådant. Men en reformering av systemet måste, enligt utskottets mening, ta

stor hänsyn till effekterna på ekonomins utvecklingskraft. Pensionssystemens

utformning måste t.ex. bidra till att öka det långsiktiga sparandet,

sjukförsäkringen utformas så att sjukdom och frånvaro minskar och

arbetslöshetsförsäkringen ges en konstruktion som bidrar till en fungerande

lönebildning. Vidtas inte åtgärder med denna inriktning kan inte produktionen

hållas uppe på en sådan nivå som en rimlig omfattning av vårt

socialförsäkringssystem kräver.

Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrks motion Fi18 (s)

yrkandena 1 i denna del, 2 och 4.

I motion Fi15 (v) utpekas den kraftiga devalveringen år 1982 som den helt

överskuggande orsaken till den svenska ekonomins nuvarande problem. Det enligt

regeringen höga skattetrycket och den alltför omfattande offentliga sektorn ser

inte motionärerna som en orsak till att ekonomin råkat i svårigheter. I

motionen krävs utöver regeringens förslag ytterligare 1,3 miljarder kronor till

arbetsmarknads- och sysselsättningsskapande åtgärder. Vidare föreslås att

regeringen tillför kommunerna ytterligare resurser. Liksom tidigare avvisar

vänsterpartiet ett EG-medlemskap. Den selektiva industripolitiken måste

förstärkas. Också den förda fördelningspolitiken kritiseras. Sålunda måste

barnbidrags- och studiebidragshöjningen genomföras och inflationsskyddet i

skatteskalan korrigeras. I motionen understryks att inga försämringar i

socialförsäkringssystemet kan accepteras.

Utskottet vill med anledning av motion Fi15 (v) yrkandena 1, 14, 15 och 17

anföra följande.

På samma sätt som i den socialdemokratiska motionen Fi18 (s) koncentreras,

som utskottet ser det, frågorna i motionen till de områden som främst rör den

kortsiktiga stabiliseringspolitiken och till fördelningspolitiken. De

avslagsmotiveringar som återfinns i utskottets behandling av motion Fi18 (s) är

därför i stor utsträckning också giltiga för motion Fi15 (v).

De inledande avsnitten i motion Fi15 (v) om strukturproblemen och effekterna

av den kraftiga devalveringen år 1982 ger en viss antydan om att vänsterpartiet

har en konstruktiv syn på de strukturella problem som i dag belastar den

svenska ekonomin. Utskottets förhoppning på denna punkt visar sig emellertid

vara illusorisk. I motionen återkommer nämligen vänsterpartiet med samma

dogmatiska inriktning av den ekonomiska politiken som tidigare. Så t.ex. skall

den offentliga sektorn tillföras mer resurser och växa i omfattning, samtidigt

som industripolitiken i form av bl.a. ökade branschstödsåtgärder skall

förstärkas.

Utskottet vill bestämt avvisa en ekonomisk politik med denna inriktning.

Utskottet avstyrker motion Fi15 (v) yrkandena 1, 14, 15 och 17.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

I motion Fi7 yrkande 2 av Rune Evensson m.fl. (s) framhålls att

arbetsmarknadssituationen i Norra Älvsborg är så svår att åtgärder nu bör

vidtas som ger sysselsättningseffekter på både kort och lång sikt. Mot den

bakgrunden föreslår motionärerna att staten bidrar med anslag till fortsatt

upprustning av Dalslands kanal.

Regeringen har på tilläggsbudget I anvisat medel till arbetsmarknadspolitiska

åtgärder. Enligt utskottets mening åligger det regeringen i samarbete med

berörda myndigheter att utifrån arbetsmarknadspolitiska utgångspunkter göra de

nödvändiga prioriteringarna. Med hänvisning härtill avstyrks motion Fi7 (s)

yrkande 2.

Vänsterpartiet yrkar i motion Fi15 att riksdagen skall göra ett

tillkännagivande till regeringen om arbete åt alla som mål för den

ekonomiska politiken. Enligt motionärerna är detta mål lågt prioriterat av den

borgerliga fyrpartiregeringen.

Regeringen slår i proposition 38 fast att arbetslöshet aldrig får bli ett

medel i den ekonomiska politiken. Detta ställer som regeringen ser det krav på

en aktiv arbetsmarknadspolitik. Av propositionen framgår att regeringen har för

avsikt att utnyttja varje effektiv och ändamålsenlig del i den samlade

arbetsmarknadspolitiska arsenalen, åtgärder som får arbetsmarknaden att fungera

bättre och därmed också bidrar till tillväxten. I detta syfte tillförs enligt

propositionen sysselsättningspolitiken ytterligare resurser.

Arbetsmarknadsutskottet hänvisar i sitt yttrande (AU1y) till dessa uttalanden

och anser för egen del att det inte är någon verkningsfull åtgärd att riksdagen

gör ett allmänt uttalande om innebörden av den fulla sysselsättningens politik.

Vänsterpartiets yrkande härom avstyrks således av arbetsmarknadsutskottet.

Finansutskottet kan i likhet med arbetsmarknadsutskottet inte se att det i

motionen begärda uttalandet skulle fylla något verkningsfullt syfte. Även

finansutskottet avstyrker således motion Fi15 yrkande 20.

I motion Fi19 (s) framhålls betydelsen av en fortsatt förnyelse av

arbetslivet. Liknande synpunkter framförs också i motion Fi18 (s). I den

förstnämnda motionen föreslås att riksdagen skall uttala att det är viktigt att

balansen mellan parterna på arbetsmarknaden inte rubbas till löntagarnas

nackdel. Regeringens propåer om att minska anställningstryggheten och tunna ut

medbestämmandet i företagen bör avvisas.

Motionärerna begär dessutom att riksdagen skall påtala vilken avgörande roll

de s.k. MBL-medlen spelar för att löntagarna skall ha resurser att bygga ut sin

kompetens för ett aktivt förändringsarbete. Slutligen föreslår de att riksdagen

skall uttala att regeringen bör ge arbetslivsfonden i uppdrag att snarast

genomföra en brett upplagd informationskampanj om behovet av ett aktivt

förändringsarbete ute på arbetsplatserna beträffande arbetets innehåll,

arbetsorganisation m.m. och om dessa frågors betydelse för produktiviteten.

Arbetsmarknadsutskottet anser att riksdagen bör avstå från att i detta

sammanhang göra uttalanden av den innebörd som motionärerna begär.

Arbetsmarknadsutskottet erinrar om att riksdagen kommer att pröva vissa

arbetsrättsliga frågor i anslutning till proposition 56 om en ny

småföretagspolitik och att riksdagen våren 1991 beslöt utvidga

användningsområdet för de särskilda s.k. MBL-medlen (prop. 1990/91:69, AU16,

rskr.166). I den mån regeringen vill göra ytterligare förändringar av

MBL-medlens användning förutsätter detta följaktligen riksdagens medverkan,

framhåller arbetsmarknadsutskottet.

Som motionärerna själva påpekar bedriver arbetslivsfonden redan viss

informationsverksamhet om betydelsen för produktiviteten av

arbetsorganisatoriska och liknande förändringar på arbetsplatserna.

Arbetsmarknadsutskottet förutsätter att fonden utan särskild åtgärd från

statsmakternas sida fortsätter att bedriva liknande verksamhet, om den bedöms

som betydelsefull och ligger inom fastställda ramar för fondens verksamhet.

I likhet med arbetsmarknadsutskottet anser finansutskottet att riksdagen i

detta sammanhang inte bör göra uttalanden av det slag som motionärerna begär.

Finansutskottet avstyrker följaktligen motion Fi19 yrkandena 1 och 2.

Åtgärder inom byggsektorn

Socialdemokraterna föreslår i motion Fi18 (yrkande 6) att ett särskilt

investeringsbidrag skall ges för ombyggnader av bostäder och att

riksdagen för detta ändamål skall anvisa 500 milj.kr. på tilläggsbudget för

innevarande budgetår.

Bostadsutskottet framhåller i sitt yttrande (BoU2y) att regeringens föreslag

till regler för bostadsfinansieringen under 1992 innebär att alla ombyggnader

kommer att få den lägre garanterade ränta som tidigare bara tillkom vissa

projekt. Redan denna åtgärd torde enligt bostadsutskottet innebära att

ombyggnadsverksamheten stimuleras. Även i övrigt leder de nya reglerna till

förenklingar, vilket enligt bostadsutskottet kommer att underlätta

ombyggnadsverksamheten. Bostadsutskottet är med hänvisning till det

statsfinansiella läget därför inte berett att biträda motionsyrkandet.

Eftersom förutsättningarna för ombyggnadsverksamhet kommer att underlättas

med de nya regler som regeringen föreslagit är inte heller finansutskottet i

rådande statsfinansiella läge berett att anvisa ytterligare medel för detta

ändamål. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi18 (s) yrkande 6.

I motion A1 (v) föreslås att ett särskilt ROT-program skall tillskapas

för ombyggnad och reparation av skolor, VA-nät m.m.

I motion A2 (s) förordas att 780 milj.kr. anslås för att stimulera

kommuner och landsting att tidigarelägga sina investeringar. Medlen skall

användas som räntebidrag till sysselsättningsintensiva bygginvesteringar som

påbörjas under första halvåret 1992, och 150 milj.kr. härav föreslås bli

anvisade på tilläggsbudget I för budgetåret 1991/92.

Bostadsutskottet framhåller också i sitt yttrande att det är primärt en

kommunal angelägenhet att svara för underhåll av lokaler och anläggningar och

då främst de kommunala VA-näten. Problem förknippade med lokal- och

anläggningsbeståndets standard är av olika karaktär och omfattning i skilda

delar av landet. Bostadsutskottet finner det därför mindre lämpligt att vidta

åtgärder med en så generell inriktning som motionärerna föreslår.

Bostadsutskottet anser att nuvarande ansvarsfördelning i dessa frågor bör bestå

och avstyrker med det anförda de båda motionerna.

Finansutskottet delar helt bostadsutskottets uppfattning i fråga om stöd

till kommunala byggprojekt. Finansutskottet avstyrker således motionerna A1

(v) yrkande 1 och A2 (s) yrkande 5.

Forskning och utbildning

För att möta de ökade kraven på högre utbildning och forskning föreslår

socialdemokraterna i motion Fi18 att riksdagen anvisar ytterligare 500

milj.kr. per år fr.o.m. budgetåret 1992/93.

Ny demokrati förordar i sin motion Fi13 att en förstärkning av bl.a.

utbildningen skall ingå som ett långsiktigt mål i regeringens

ekonomisk-politiska strategi.

Utbildningsutskottet har i ett yttrande (UbU1y) till finansutskottet avstyrkt

de båda motionerna. I yttrandet framhåller utbildningsutskottet att det i

likhet med regeringen anser att satsningar på utbildning och forskning måste

ingå i en samlad strategi för att lösa problemen i svensk ekonomi.

Utbildningsutskottet anser dock inte att riksdagen nu bör fatta beslut om medel

till insatser inom högre utbildning och forskning. För att kunna göra en samlad

bedömning av behovet av ytterligare insatser inom dessa områden bör riksdagen

avvakta regeringens förslag i den kommande budgetpropositionen.

Utbildningsutskottet anser också att de i motion Fi13 (nyd) framförda

synpunkterna på en förstärkt utbildning är i stort tillgodosedda.

Finansutskottet instämmer i utbildningsutskottets uppfattning och avstyrker

motionerna Fi13 (nyd) yrkande 4 i denna del och Fi18 (s) yrkande 7.

Investeringar i trafikens infrastruktur

I motion Fi18 (s) framhålls att den svenska ekonomins fortskridande

internationalisering skärper kraven på transportsektorn. Väl utvecklade

kommunikationer inom landet är en förutsättning för att svenska mindre och

medelstora företag skall kunna hävda sina positioner som leverantörer till de

svenska storföretagen. I motionen yrkas att regeringen av riksdagen skall få i

uppdrag att upprätta en plan för viktiga infrastrukturinvesteringar som är

möjliga att projektera för igångsättning under 1990-talet inom en ram på 4

miljarder kronor utöver tidigare beslutade planeringsramar.

Enligt motion Fi15 (v) måste miljökraven ha ett avgörande inflytande över

hur våra transporter och andra kommunikationer organiseras. Om hela landet

skall leva måste investeringarna fördelas över landet på ett rättvist sätt.

Vidare framhåller motionärerna att vägtrafikapparaten har kapacitets- och

trängselproblem som inte går att bygga bort. Därför bör Sverige, liksom man gör

på kontinenten, bl.a. satsa på snabbtåg och avancerade kollektiva

trafiklösningar i städerna.

Även i motion Fi13 (nyd) understryks infrastrukturens betydelse för

Sveriges konkurrenskraft i Europa. Mål för att stärka infrastrukturen bör

därför enligt motionärerna finnas med i den strategi som regeringen bör

formulera för att återvinna utvecklings- och tillväxtkraften i svensk ekonomi.

Trafikutskottet framhåller i sitt yttrande (TU1y) till finansutskottet att

man vid flera tillfällen enigt uttalat att det är nödvändigt att öka

investeringarna i trafikens infrastruktur för att skapa förutsättningar för

ekonomisk tillväxt. Dessa investeringar skall också bidra till regional balans

och en förbättrad miljö. Våren 1991 beslutade riksdagen att anvisa 10 miljarder

kronor, utöver tidigare anvisade belopp, för investeringar av nationell

betydelse i vägar, järnvägar och kollektivtrafikanläggningar som gagnar

tillväxten och miljön. Dessutom beslutade riksdagen om en planeringsram på

ytterligare 10 miljarder kronor (prop. 1990/91:87 delvis, prop. 1990/91:100

bil. 8, bet. TU24, rskr. 286).

I proposition 1991/92:25 bilaga 5 föreslår regeringen att riksdagen anvisar

ytterligare 1,5 miljarder kronor främst för investeringar i trafikens

infrastruktur. Vidare framhålls i proposition 1991/92:38 om inriktningen av den

ekonomiska politiken, att regeringen har för avsikt att öka investeringarna i

bl.a. järnvägar och vägar. Enligt propositionen kan investeringar i

infrastruktur som ger hög avkastning finansieras av inkomster från

försäljningen av statliga företag i kombination med en motsvarande höjning av

hushållssparandet.

Finansutskottet får anföra följande. Regeringen har redan beslutat om och

avser att återkomma med förslag om kraftfulla utbyggnader av

kommunikationsnätet. Sådana investeringar har stor betydelse för

tillväxtmöjligheterna i landet. Självfallet måste de regionalpolitiska och

miljöpolitiska effekterna beaktas.

Trafikutskottet anser att syftet med motionsyrkandena till väsentlig del blir

tillgodosett med de beslut som fattats och planeras. De uttalanden från

riksdagens sida som begärs i motionerna är därför inte erforderliga.

Finansutskottet delar trafikutskottets uppfattning och avstyrker motionerna

Fi13 (nyd) yrkande 4 i denna del, Fi15 (v) yrkande 18 och Fi18 (s) yrkande 8.

Pensionssystemet

Regeringen har för avsikt att tillsätta en parlamentarisk arbetsgrupp för att

behandla ATP-systemet och frågor i anslutning till detta. Arbetet bör vara

inriktat på att stärka pensionssystemet. Regeringen eftersträvar bred politisk

förankring i arbetet med att reformera pensionssystemet. Utgångspunkterna för

arbetet redovisas i propositionen.

I motion Fi15 (v) uttrycker man en stor oro över regeringens planer på

att förändra pensionssystemet. Risken för större ojämlikhet är uppenbar, anförs

det. Vid en fördelning av landets resurser och förändring av pensionssystemet

är det mest angeläget att förbättra för de sämst ställda pensionärerna. Det är

ytterst en jämlikhetsfråga. Omfördelningen bör i första hand ske inom

pensionssystemet, anförs det.

Även i motion Fi13 (nyd) tas de sämst ställda pensionärernas situation

upp. Enligt motionärerna har ca 60000 fattigpensionärer genom skattereformen

råkat hamna under existensminimum. Motionärerna kräver att åtgärder vidtas med

det snaraste.

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i propositionen att

pensionssystemet bör ses över. Det har en grundläggande betydelse för

samhällsekonomin. Det påverkar bl.a. sparande och arbetskraftsutbud. Därigenom

har systemet en avgörande inverkan på den ekonomiska tillväxten och välfärden

för både nuvarande och kommande generationer. Regeringen redovisar i

propositionen vissa utgångspunkter för en reformering av pensionssystemet. Av

dessa framgår att man bl.a. avser att genomföra en bred kartläggning av

pensionärernas levnadsvillkor. I det sammanhanget bör möjligheterna att höja

grundpensionerna utredas. Större förändringar i pensionssystemet bör enligt

utskottets mening anstå tills dessa frågor närmare belysts. Utskottet avstyrker

med det anförda motionerna Fi13 (nyd) yrkande 2 och Fi15 (v) yrkande 13.

Övriga frågor

Regeringen anmäler i proposition 38 att företagshälsovårdens

organisations- och finansieringsformer skyndsamt skall ses över.

Riksrevisionsverket har nämligen i en nyligen redovisad förvaltningsrevisionell

studie funnit att den statliga styrningen av företagshälsovården inte fungerar

på avsett sätt. Riksrevisionsverket har med hänsyn härtill ansett att det kan

övervägas om inte statsbidraget till hälsovården kan avvecklas. Grundbidraget

är för innevarande kalenderår 276 kr. per arbetstagare som är ansluten till

företagshälsovården. Bidragsnivån fastställs av regeringen som nu anmäler att

den anser att grundbidraget bör utgå med oförändrat belopp under 1992. Det

innebär att regeringen återtar den tidigare regeringens beslut att höja

beloppet till 300 kr.

I motion Fi19 (s) begärs att riksdagen skall ge regeringen till känna att

den tidigare beslutade höjningen av grundbidraget skall ligga fast och att det

inte erfordras någon ny utredning om företagshälsovården. Motionärerna anser

att den anmälda bidragssänkningen försvårar en ökad anslutning av småföretag

och att den över huvud taget begränsar möjligheterna att bygga ut

företagshälsovården.

Arbetsmarknadsutskottet framhåller i sitt yttrande (AU1y) att det bör vara en

regering obetaget att i detta liksom i andra fall ta de utredningsinitiativ den

anser behövliga. Det är en annan sak, skriver arbetsmarknadsutskottet, att det

i sista hand kan bli en uppgift för riksdagen att ta ställning till

utredningsresultatet. Arbetsmarknadsutskottet anser med andra ord att det inte

är påkallat för riksdagen att, som motionärerna begär, uttala sig om det

tillämnade utredningsarbetet beträffande företagshälsovården.

Enligt arbetsmarknadsutskottet bör riksdagen inte heller tillmötesgå

motionens begäran om ett riksdagsuttalande om grundbidragsbeloppets storlek,

eftersom man därmed i praktiken skulle ta ifrån regeringen dess rätt att

bestämma bidragsnivån. Motionen avstyrks därmed även på denna punkt.

Arbetsmarknadsutskottet påpekar också att bidragsgivningen till småföretagen

förbättras avsevärt vid årsskiftet genom de omkonstruktioner av småföretags-

och nyanslutningsbidragen som fastställdes av riksdagen våren 1991.

Finansutskottet delar arbetsmarknadsutskottets bedömning. Riksrevisionsverket

har vid sin granskning funnnit allvarliga brister i det rådande systemet för

företagshälsovården, och en självklar utgångspunkt är därvid att dessa

förhållanden prövas närmare. Med det anförda avstyrker finansutskottet motion

Fi19 (s) yrkandena 3 och 4.

I motion Fi13 (nyd) begär Ny Demokrati att riksdagen skall uttala att

en offensiv miljöpolitik måste innefatta en kraftfull satsning på

miljöproblemen i bl.a. Baltikum och Polen, eftersom en stor del av våra

luft- och vattenföroreningar har sitt ursprung i dessa länder.

Vänsterpartiet föreslår i motion Fi15 (v) att riksdagen uttalar vikten av

att Sverige behåller sin position som föregångsland i miljökampen och att

ambitionerna att driva en framsynt inhemsk miljöpolitik inte eftersätts.

Finansutskottet får med anledning härav anföra följande. Enligt utskottets

mening ter det sig inte motiverat med ett särskilt uttalande om behovet av

satsning på miljöproblemen i bl.a. Baltikum och Polen. Riksdagen har nämligen

tidigare anvisat betydande belopp för miljösamarbete med Öst- och

Centraleuropa, och så sent som på försommaren 1991 uttalade riksdagen (prop.

1990/91:90, JoU30, rskr. 338) att detta samarbete var ett led i den nationella

svenska miljöpolitikens strävan att nedbringa belastningen på den svenska

miljön. Samarbetet har i första hand inriktats på vatten- och luftföroreningar

i Polen och på vattenföroreningar i Leningradområdet och i de baltiska

republikerna samt luftföroreningar i Tjeckoslovakien. Den nya regeringen

aviserar i proposition 38 att den avser att återkomma med förslag om utökat

miljösamarbete med bl.a. de baltiska staterna.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi13 (nyd) yrkande5.

Av proposition 38 framgår också att en offensiv miljöpolitik är en av fyra

hörnpelare i den nya regeringens ekonomisk-politiska strategi. Denna politik

utgår från att verksamheten inom alla samhällssektorer måste anpassas till de

ramar som anges av människans och naturens toleransgränser. Även i övrigt

betonas vikten av åtgärder som riktar sig mot rent inhemska miljöproblem.

Utskottet kan med hänsyn härtill inte finna det motiverat med ett uttalande av

den innebörd som begärs av vänsterpartiet. Utskottet avstyrker således motion

Fi15 (v) yrkande 19.

I motion Fi18 (s) pekar socialdemokraterna på matprisernas betydelse för

inflationsutvecklingen. Motionärerna anser att ytterligare steg nu måste tas

för att befästa inriktningen mot sänkta matpriser och ett närmande till de

marknadspriser som för närvarande gäller inom EG. Om inte GATT-förhandlingarna

leder till resultat under 1991 bör regeringen senast i budgetpropositionen

lägga fram förslag om en anpassning av det svenska gränsskyddet till EGs

priser. Riksdagen bör enligt motionärerna göra ett uttalande av denna innebörd.

Jordbruksutskottet har i ett yttrande (JoU4y) till finansutskottet behandlat

detta förslag. Jordbruksutskottet avstyrker motionen men delar motionärernas

uppfattning om betydelsen av att anpassningen till EGs regelsystem sker även på

jordbrukets område och på ett sådant sätt att svensk jordbruksnäring och

livsmedelsindustri från konkurrenssynpunkt står väl rustade vid ett inträde i

den gemensamma marknaden. Jordbruksutskottet ser det således som viktigt från

såväl konsument- som producentsynpunkt att anpassningen till EGs

jordbrukspolitik kan påbörjas så snart som möjligt. Enligt jordbruksutskottets

mening följer regeringen noga utvecklingen på området, bl.a. i fråga om de

effekter som sänkningen av gränsskyddet fått och kan komma att få för import

och producentpriser. Jordbruksutskottet utgår från att regeringen härvid

beaktar även de synpunkter som framförs i motion Fi18 (s) och i lämpligt

sammanhang återkommer till riksdagen med förslag om de åtgärder som erfordras

för att förbereda och genomföra en anpassning av jordbrukspolitiken.

Jordbruksutskottet ser ingen anledning att föreslå något riksdagsuttalande i

frågan.

Finansutskottet anser i likhet med motionärerna att matpriserna har mycket

stor inverkan på inflationsutvecklingen. I själva sakfrågan som rör

EG-anpassningen av de svenska jordbrukspriserna är emellertid

finansutskottet inte av annan uppfattning än jordbruksutskottet. I likhet med

jordbruksutskottet avstyrker således finansutskottet motion Fi18 (s) yrkande 3.

Televerkets taxepolitik. Riksdagen beslutade i våras att fr.o.m. den 1

januari 1992 fullt ut delegera taxebesluten till televerket (prop. 1990/91:87

delvis, TU28, rskr. 369). Riksdagen fastlade därvid bl.a. att telefontaxorna

skall få öka med högst 70% av förändringen i nettoprisindex.

I motion Fi18 (s) framhålls att televerkets beslut om nya taxor från den 1

januari 1992 innebär en mycket kraftig höjning av priset på vanliga

lokalsamtal; avgiften per minut höjs med 140%. Samtidigt sänks taxorna för

rikssamtal. Den samlade effekten för hushållen blir en kraftig prishöjning på

telefontjänsterna, långt utöver utvecklingen av konsumentpriserna i övrigt.

Denna inflationsdrivande utveckling av teletaxorna är enligt motionärerna

olycklig i ett läge när inflationsbekämpningen bör prioriteras.

Motionärerna anser att vårens riksdagsbeslut bör omprövas och pristaket för

telefontaxorna omformuleras. Taket bör knytas till den del av verksamheten där

televerket saknar konkurrens, dvs. hushållens telefonkostnader. Ett tak på

25% eller 50% av övriga prisers ökningstakt bör övervägas. I avvaktan på en

sådan förnyad prövning yrkas att riksdagen flyttar fram tidpunkten för

genomförandet av taxedelegeringen till televerket till den 1 juli 1992. Vidare

yrkas att regeringen för riksdagen framlägger förslag till ändring av

taxepolitiken i enlighet med de riktlinjer som redovisas i motionen.

Trafikutskottet anför i sitt yttrande (TU1y) till finansutskottet att det

ankommer främst på finansutskottet att bedöma vilka inflationsbekämpande

åtgärder som behöver vidtas. Trafikutskottet avstår därför från att yttra sig

över motionen i denna del (yrkande 5).

Riksdagen har tidigare uttalat sig för en långsiktigt ökad kostnadsanpassning

av televerkets taxor (prop. 1986/87:100, bil.8, TU17, rskr.212). Bakgrunden

till detta uttalande var att televerket tillämpade taxor för utlandssamtal och

rikssamtal som var betydligt högre än verkets kostnader för dem. Överskottet

från rikssamtal och utlandssamtal subventionerade därmed abonnemangsavgiften

och samtalsavgiften för lokalsamtal. Trafikutskottet ansåg att en sådan

prispolitik är omöjlig att föra på längre sikt, när konkurrensen inom den

långväga teletrafiken ökar och den tekniska utvecklingen medför kraftigt sänkta

kostnader för långväga telekommunikationer.

Televerkets nu beslutade taxeomläggning innebär en kostnadsanpassning enligt

de riktlinjer som riksdagen uttalat sig för. Den innebär sålunda bl.a. att

rikssamtalen och utlandssamtalen blir billigare, medan lokalsamtalen och

kvartalsavgifterna för hushållskunder blir dyrare.

Som redovisats ovan beslutade riksdagen våren 1991 på förslag av den

dåvarande socialdemokratiska regeringen att fr.o.m. den 1 januari 1992 delegera

taxebesluten till televerket. Enligt detta beslut får dock televerket inte höja

taxorna med mer än 70% av förändringen i nettoprisindex, dvs.

prisstegringarna exkl. indirekta skatter och subventioner.

Finansutskottet anser att de ovan redovisade riksdagsbesluten angående

televerkets taxor bör ligga fast. Enligt utskottets mening är det väsentligt

att televerket och andra affärsverk, inom ramen för de mål som statsmakterna

formulerat, ges stor frihet att själva bestämma över verksamhetens inriktning.

Det vore därför olyckligt om riksdagen ett halvt år efter sitt beslut att

delegera fastställelsen av taxorna till televerket upphäver detta beslut.

Statsmakternas beslut om televerkets verksamhet måste vara långsiktiga.

Några av de negativa effekter som taxeomläggningen får på hushållskunderna

har lindrats genom att televerket den 28 november 1991 beslutat undanta

pensionärshushållen från den generella höjning av kvartalsavgiften som

planerats den 1 januari 1992. Det innebär att höjningen av telefontaxorna blir

i genomsnitt 2,9% i stället för 3,5 % som tidigare planerades.

Av det anförda följer att finansutskottet avstyrker motion Fi18 (s) yrkande

5.

Vinstmedel från vattenkraftsproduktion. Motion Fi11 av Bengt Hurtig

och Karl-Erik Persson (v) innehåller tre yrkanden rörande återföring av

vinstmedel från vattenkraftsproduktionen till de län där denna produktion äger

rum. Riksdagen skall enligt motionärerna hos regeringen begära förslag om en

sådan återföring, förslag till ett principbeslut om regionalt baserade

vattenkraftsfonder för förvaltning av de återförda medlen samt förslag om

tillskott -- under viss förutsättning -- av startkapital för sådana fonder.

Liknande förslag har framlagts i motioner under en följd av år. Senast

behandlades frågan våren 1991 i näringsutskottets betänkande 1990/91:NU40 om

energipolitik. Näringsutskottet avstyrkte två motioner (c) i ämnet med

hänvisning till pågående beredning av betänkandet (SOU 1991:8) Beskattning av

kraftföretag. Enligt en reservation (c, v) borde riksdagen anmoda regeringen

att lägga fram förslag till ett system för återföring av vattenkraftsvinster i

enlighet med vad motionärerna hade förespråkat. Riksdagen följde utskottet.

Beredningen av det nämnda utredningsbetänkandet pågår fortfarande.

Finansminister Anne Wibble hänvisade härtill när hon den 19 november 1991 (RD

1991/92:27) besvarade en fråga i riksdagen i det nu aktuella ämnet.

Näringsutskottet betonar i sitt yttrande (NU2y) det önskvärda i att detta ämne

blir föremål för överväganden och avstyrker motionen. I likhet med

näringsutskottet anser finansutskottet att motionen Fi11 (v) bör avstyrkas men

att frågan bör bli föremål för fortsatta överväganden.

Investeringsbidrag för bostadsbyggande

Som ett led i skatteomläggningen infördes vid ingången av 1991 en i

princip enhetlig mervärdebeskattning. För att kompensera

bostadsbyggandet för de ökade kostnader som följde av det höjda

mervärdeskatteuttaget infördes samtidigt ett investeringsbidrag som

ursprungligen uppgick till 9,7 % av de beräknade kostnaderna inkl.

mervärdeskatt för bidragsberättigade ändamål. Bidraget sänktes den 1

juli 1991 till 9,3%.

Regeringen har tidigare under hösten 1991 (prop. 1991/92:56)

föreslagit att ett antal kostnadshöjande bestämmelser för

bostadsbyggandet skall slopas. En ändring av gällande

räntebidragsregler medför också att produktionskostnaderna minskar med

5--10%. Mot bakgrund härav och med hänsyn till det betydande behov

av utgiftsneddragningar som föreligger föreslår regeringen i den nu

aktuella propositionen att procenttalet för investeringsbidraget

reduceras med 2/3 till 3,1%. Sänkningen beräknas minska utgifterna i

statsbudgeten med ca 3 miljarder kr. Investeringsbidraget bör,

framhåller regeringen, på sikt helt avvecklas men denna fråga bör

behandlas tillsammans med utformningen av ett nytt förslag till

lösning av bostadsfinansieringen som regeringen avser att lägga fram

under år 1992.

Förslaget om att minska investeringsbidraget avvisas i två motioner.

Socialdemokraterna framhåller i motion Fi18 (yrkande 1 i denna

del) att Sverige behöver en nyproduktion av bostäder, inte minst för

ungdomar. Inriktningen bör vara 30000--40000 nya lägenheter varje

år. Enligt motionärerna krävs det rimliga villkor för

bostadsproduktionen. Hyrorna för ungdomar måste också vara

överkomliga. Motionärerna befarar att regeringens förslag kan leda

till att bostadsbyggandet halveras. De avvisar därför de åtgärder som

regeringen förordat, däribland sänkningen av investeringsbidraget.

Vänsterpartiet ser i motion Fi15 (yrkande 12) regeringens

förslag på bostadsområdet som ett stort hot mot byggsektorn. Bl.a.

gäller detta den föreslagna minskningen av investeringsbidraget.

Motionärerna anser att detta förslag och andra försämringar kan

medföra att nyproduktionen faller till en katastrofal nivå. De avvisar

därför den tilltänkta bidragsminskningen.

I avvaktan på riksdagens beslut har regeringen beslutat ändra

bestämmelserna i förordningen (1990:1369) om statligt

investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av bostäder. De nya

föreskrifterna gäller fr.o.m. den 5 november 1991 och innebär att

investeringsbidrag tills vidare endast får beviljas i ärenden i vilka

ansökan kommit in till kommunen före detta datum. Denna tidsgräns tas

upp i motion Fi12 av Ivar Franzén (c). Motionären hävdar att

övergångsreglerna behöver förtydligas. Han pekar på några problem som

skulle uppkomma om den lägre bidragsnivån knyts till endast tidpunkten

för ansökan om investeringsbidrag. Bl.a. skulle vissa sedan länge

pågående projekt i vilka ansökan om investeringsbidrag lämnas in först

i samband med slutlig ansökan om bostadslån drabbas orättvist. I andra

fall kan enligt motionären en komplett ansökan om bostadslån vara

inlämnad långt före den 5 november 1991, men låntagaren har på grund

av missförstånd eller okunnighet om gällande rutiner förbisett att

lämna en ansökan om investeringsbidrag. Problem av detta slag kan

undvikas om ansökan om bostadslån jämställs med ansökan om

investeringsbidrag (yrkande 1). Motionären förordar dessutom att man

övergångsvis använder ett dispensförfarande för att kunna bevilja

bidrag enligt den högre nivån om det föreligger synnerliga skäl för

detta (yrkande 2).

Bostadsutskottet pekar i sitt yttrande (BoU2y) på de åtgärder som

regeringen föreslagit i syfte att begränsa kostnaderna för

bostadsbyggandet. Mot bakgrund härav och med hänsyn till behovet av

utgiftsneddragningar har bostadsutskottet ställt sig bakom den

föreslagna sänkningen av investeringsbidraget från 9,3 till 3,1 %.

Bostadsutskottet avstyrker således motionerna Fi15 (v) yrkande 12 och

Fi18 (s) yrkande 1 i denna del.

Finansutskottet får för egen del anföra följande om den föreslagna

minskningen av investeringsbidraget till bostadsbyggandet.

Såsom bostadsutskottet påpekar och som också framgår av

propositionen har regeringen föreslagit att ett antal kostnadshöjande

bestämmelser för bostadsbyggandet skall slopas. Det s.k.

markvillkoret, den kommunala bostadsanvisningsrätten,

produktionskostnadsprövningen och konkurrensvillkoret är exempel på

föreskrifter som inte längre skall vara villkor för statligt

bostadsstöd. Räntebidrag skall dessutom kunna utgå redan från

tidpunkten för husets färdigställande, vilket ytterligare bidrar till

att minska produktionskostnaderna. En minskning av

investeringsbidraget leder i det enskilda fallet också till att

underlaget för räntebidrag vidgas, vilket innebär att låntagarna

indirekt kompenseras för en del av bidragsminskningen. Mot bakgrund

härav biträder även finansutskottet den föreslagna minskningen av

investeringsbidraget. Utskottet tillstyrker således propositionens

förslag och avstyrker motionerna Fi15 (v) yrkande 12 samt Fi18 (s)

yrkande 1 i denna del.

De betänkligheter som framförs i motion Fi12 (c) mot alltför snävt

tilltagna övergångsregler delas av bostadsutskottet.

Bostadsutskottet konstaterar att man i propositionen inte har angivit

när den förslagna bidragssänkningen skall träda i kraft. Hur dessa

regler skall utformas diskuteras av bostadsutskottet som inte finner

det skäligt att kräva att ansökan om investeringsbidrag måste ha

lämnats in före den 5 november 1991 för att bidrag skall kunna utgå

med 9,3 %. I sitt yttrande uttalar bostadsutskottet dessutom följande

i denna fråga:

Gällande beslutsordning innebär att ansökan om investeringsbidrag

kan göras först när ett projekt har färdigställts. Det finns således

inga regler om att ansökan om investeringsbidrag skall lämnas

samtidigt med ansökan om bostadslån. Om inga särskilda övergångsregler

beslutas kan därför såväl pågående som avslutade projekt komma att få

bidrag enligt den lägre procentsatsen -- detta trots att den högre

bidragsandelen gällt vid påbörjandet och därmed också har legat till

grund för de ekonomiska beräkningarna för projekten. En sådan ordning

är enligt bostadsutskottets mening inte acceptabel i detta fall. Den

som genomför ett byggprojekt måste naturligtvis kunna räkna med att de

förutsättningar som gällt vid påbörjandet i princip står fast under

produktionstiden. Reglerna för ikraftträdandet måste enligt

bostadsutskottets mening därför ges en sådan utformning att detta krav

uppfylls.

En ordning där investeringsbidragets storlek övergångsvis bestäms

med hänsyn till tidpunkten för ansökan om bostadslån torde i huvudsak

svara mot det ovan uppställda kravet. När det gäller ny- och ombyggnad

av hyres- och bostadsrättshus samt nybyggnad av säljarbyggda egnahem

bör, mot bakgrund av det ovan anförda, det högre investeringsbidraget

kunna tillämpas för projekt där ansökan om bostadslån inkommit till

kommunen före den 5 november 1991.

I fråga om nybyggnad av låntagarbyggda egnahem liksom vid ombyggnad

av egnahem är däremot situationen sådan att en något annorlunda

tidpunkt bör övervägas. Det normala är här att husbyggaren --

åtminstone i nybyggnadsfallet -- redan innan låneansökan inges har

gjort långt gångna förberedelser liksom betydande åtaganden. Att mot

bakgrund härav låsa möjligheten till det högre investeringsbidraget

till att låneansökan skall vara inlämnad före den 5 november framstår

enligt utskottets mening därför som mindre lämpligt. I dessa fall bör

i stället gälla att den som ansöker om bostadslån före utgången av år

1991 får möjlighet till det högre investeringsbidraget.

De av utskottet nu förordade reglerna för ikraftträdandet innebär

att projekt vars byggstart eller färdigställande ligger långt fram i

tiden kan komma att erhålla det högre investeringsbidraget. Det kan

därför finnas skäl att i tiden begränsa möjligheterna att erhålla det

högre bidraget. Enligt utskottets mening bör därför som en ytterligare

förutsättning gälla att projektet påbörjas senast under april månad

1992.

Enligt bostadsutskottet bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna vad bostadsutskottet sålunda anfört om tidpunkten för

ikraftträdandet med anledning av propositionen och motion Fi12 (c).

Bostadsutskottet är däremot inte berett att medverka till att det

införs en dispensregel med den utformning som föreslås i samma

motion (yrkande 2). Detta yrkande avstyrks därför av bostadsutskottet.

Finansutskottet är i dessa båda frågor inte av någon annan

uppfattning än bostadsutskottet. I likhet med bostadsutskottet anser

finansutskottet således att särskilda övergångsregler bör införas och

att dessa bör vara mjukare utformade för ärenden som gäller nybyggnad

av låntagarbyggda egnahem liksom ombyggnad av egnahem. I och med att

dessa regler tillkommer finner inte heller finansutskottet det

motiverat att införa en särskild dispensregel enligt motionens

förslag.

De av bostadsutskottet förordade reglerna kan sammanfattas på

följande sätt.

Investeringsbidraget sänks från 9,3 till 3,1 %. Enligt huvudregeln

träder sänkningen i kraft vid årsskiftet och tillämpas vid beslut som

meddelas fr.o.m. den 1 januari 1992.

Undantag från huvudregeln skall dock kunna medges i följande fall.

Vid ny- och ombyggnad av hyres- och bostadsrättshus samt vid

nybyggnad av säljarbyggda egnahem skall den högre bidragsnivån utgå om

ansökan om bostadslån kommit in till kommunen före den 5 november 1991

och om projektet påbörjats före utgången av april månad 1992.

Den högre bidragsnivån skall också kunna utgå vid nybyggnad av

låntagarbyggda egnahem samt vid ombyggnad av egnahem om ansökan om

bostadslån kommit in till kommunen före utgången av 1991 och om

projektet påbörjats före utgången av april månad 1992.

Vad finansutskottet här anfört med anledning av propositionen och

motion Fi12 (c) yrkande 1 om tidpunkten för ikraftträdandet av de nya

föreskrifterna bör riksdagen som sin mening ge till känna för

regeringen. Yrkande 2 i samma motion bör däremot enligt utskottets

mening avslås av riksdagen.

Barnbidrag och studiebidrag

I propositionen framhålls att det statsfinansiella läget har

försämrats snabbt. Med hänvisning härtill och till att regeringen

nyligen föreslagit ökningar av de arbetsmarknadspolitiska insatserna i

syfte att lindra effekterna av den snabbt stigande arbetslösheten

anser regeringen att det är nödvändigt att i största möjliga

utsträckning undvika andra ökningar av statens utgifter. Mot den

bakgrunden föreslås i propositionen att den tidigare av riksdagen

beslutade barnbidragshöjningen med 1020 kr. per barn och år från den

1 januari 1992 framflyttas till den 1 januari 1993. Barnbidraget

förändras därmed inte under kalenderåret 1992. Detta, tillsammans med

en föreslagen frysning av studiebidraget under samma tid, innebär

enligt propositionen att statsbudgeten 1991/92 och 1992/93 förstärks

med totalt 2,2 miljarder kronor. Regeringen erinrar om att det under

år 1992 kommer att ske en snabb förstärkning av hushållens inkomster,

bl.a. till följd av sänkningen av mervärdeskatten, inflations- och

reallöneskyddet i skatteskalorna samt återbetalningen av det

obligatoriska tillfälliga sparandet.

I motion Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) yrkas

avslag på förslaget att senarelägga höjningen av barnbidraget (yrkande

3). Motionärerna hänvisar till att skattereformen höjde omkostnaderna

för barnfamiljerna och att det därför är motiverat att genomföra den

planerade höjningen av barnbidraget. Finansieringen kan, enligt

motionärerna, göras genom att reducera statsbidraget till kommunal

barnomsorg. Motionärerna är övertygade om att besparingar inom

barnomsorgen kan göras utan att barnen blir lidande och anser att

detta också skulle medföra en effektivisering av den offentliga

sektorn. Något konkret förslag med denna inriktning framläggs dock ej.

I motion Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas avslag på

propositionen i dess helhet (yrkande 1). Med motiveringen att

socialdemokraterna vill ha en politik för ökad rättvisa säger

motionärerna nej till propositionens förslag, däribland förslaget att

skjuta upp barnbidragshöjningen. Motionärerna anser att det är

rimligare att finansiera ytterligare insatser mot arbetslösheten och

för tillväxten genom att minska på skattesänkningen för

höginkomsttagarna än genom att senarelägga barnbidragshöjningen.

Även i motion Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas avslag på

regeringens förslag om att senarelägga höjningen av barnbidraget med

85 kr. i månaden från den 1 januari 1992 till den 1 januari 1993

(yrkande 8). Vänsterpartiet kräver att barnfamiljerna får den

kompensation som riksdagen beslutat om. Motionärerna hänvisar till att

barnbidragshöjningen är barnfamiljernas kompensation för de negativa

effekterna av skatteomläggningen och anser inte att det räcker med

löften om kompensation till följd av sänkningar av mervärdeskatten,

inflations- och reallöneskyddet i skatteskalorna och återbetalning av

tvångssparandet.

Socialutskottet tillstyrker i ett yttrande (SoU1y) till

finansutskottet förslagen i motionerna att avslå propositionens

förslag om att senarelägga höjningen av barnbidragen med 85 kr. till

den 1 januari 1993. Mot beslutet i socialutskottet har företrädarna

för regeringspartierna anfört skiljaktig mening.

Finansutskottet kan mot bakgrund av det statsfinansiella och

ekonomiska läget inte ställa sig bakom socialutskottets förslag att

höja barnbidragen den 1 januari 1991. Det skulle leda till en

utgiftsökning med 2,2 miljarder kronor under år 1992. I nuvarande läge

skulle en sådan försvagning av budgeten kunna få allvarliga

konsekvenser för den allmänna tilltron till Sveriges förmåga att vända

den ekonomiska utvecklingen åt rätt håll. Utskottet avstyrker således

motionerna Fi13 (nyd) yrkande 3, Fi15 (v) yrkandena 8, 9 och 10 samt

Fi18 (s) yrkande 1 i denna del. Utskottet förordar i stället att

höjningen av det allmänna barnbidraget, det förlängda barnbidraget

samt studiebidraget i enlighet med regeringens förslag senareläggs

till den 1 januari 1993. Utskottet återkommer till de statsfinansiella

konsekvenserna av detta och andra förslag i avsnittet Behovet av sunda

statsfinanser.

Arbetslöshetsförsäkringen

Kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen finansieras huvudsakligen

med intäkter från arbetsmarknadsavgiften som utgår med 2,16 % av

utbetald lön. Dessutom bidrar arbetslöshetskassorna själva till

kostnadstäckningen genom att till staten erlägga en

finansieringsavgift, även kallad egenavgift. Varje kassa skall för

varje medlem som finns i kassan vid utgången av det senast förflutna

verksamhetsåret betala en egenavgift som motsvarar 35% av den

genomsnittligt utbetalade dagpenningen. Överskottet från

arbetsmarknadsavgiften och egenavgiften förs till en särskild fond i

riksgäldskontoret, kallad arbetsmarknadsfonden.

Under år 1990 uppgick de sammanlagda kostnaderna för utbetalade

kassaersättningar till 6,5 miljarder kronor. Härav bekostades 6,0

miljarder av arbetsmarknadsavgiften och 0,5 miljarder kronor av

egenavgifter från kassorna. Den genomsnittliga egenavgiften per

kassamedlem var 140:70 eller knappt 12 kr. per månad.

Regeringen föreslår i propositionen att finansieringsavgiften skall

fördubblas, från 35 till 70 % av den genomsnittliga ersättningen.

Höjningen skall träda i kraft den 1 januari 1992. För att ge kassorna

möjlighet att höja medlemsavgifterna förutsätts att avgiftshöjningen

för första kvartalet nästa år erläggs av kassorna först under april

månad. Avgiftshöjningen beräknas av regeringen ge arbetsmarknadsfonden

ett ytterligare årligt tillskott på ca 600 milj.kr.

Förslaget förutsätter ändring av 57 § lagen om

arbetslöshetsförsäkring. Ett sådant lagändringsförslag är fogat som

bilaga till propositionen.

Den föreslagna fördubblingen av finansieringsavgiften sägs i

propositionen vara endast ett första steg mot en större reformering av

arbetslöshetsförsäkringen. En utredning skall få i uppdrag att föreslå

en obligatorisk försäkring. Utredningen skall föreslå hur de

försäkrade själva skall kunna stå för en större andel av

finansieringen.

I partimotionerna Fi18 (s) och Fi15 (v) yrkas avslag på

regeringens förslag om finansieringsavgiften.

Socialdemokraterna framhåller att finansieringsavgiftens storlek

inte påverkas av arbetslöshetens omfattning utan bestäms av nivån på

ersättningarna. Avgiften utgår med ett fast belopp per kassamedlem.

Vidare anser socialdemokraterna att det är oförsvarligt att ändra

nuvarande system när regeringen avser att låta skyndsamt utreda

förutsättningarna för en obligatorisk försäkring.

Vänsterpartiet invänder bl.a. att den koppling som görs i

propositionen till lönebildning och avtal bara är en skenmanöver som

kommer att drabba yrkesgrupper med stor arbetslöshet och låga

inkomster.

Vad gäller frågan om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

motsätter sig inte socialdemokraterna att den utreds på nytt. I

sammanhanget anger de några allmänna utgångspunkter för ett framtida

försäkringssystem.

Vänsterpartiet säger sig vilja ha ett förslag till en allmän, i

huvudsak skattefinansierad arbetslöshetsförsäkring med bibehållen

koppling till de fackliga organisationerna. Partiet föreslår (yrkande

16) att riksdagen skall ställa sig bakom detta i ett uttalande till

regeringen.

Arbetsmarknadsutskottet framhåller i sitt yttrande (AU1y) att den

ökande arbetslösheten har lett till snabbt växande kostnader för

arbetslöshetsersättningen. Under år 1990 utbetalades 6,5 miljarder

kronor och beloppet väntas bli nästan dubbelt så stort under år 1991.

Ersättningsbehovet kan under år 1992 befaras fortsätta att växa med

risk för att intäkterna från arbetsmarknadsavgiften och kassornas

nuvarande egenavgift inte längre förslår att täcka de löpande

utgifterna. I det läget är det enligt arbetsmarknadsutskottet rimligt

att ställa arbetslöshetsförsäkringens finansiering under ny

diskussion. Med tanke på att arbetslöshetsförsäkringen är avsedd att

vara en försäkring är det naturligt att i sammanhanget aktualisera

frågan i vilken omfattning kassamedlemmarna själva med sina avgifter

skall bidra till täckningen av försäkringskostnaderna.

Av arbetsmarknadsutskottets yttrande framgår att medlemmarna

successivt kommit att svara för en allt mindre andel av

arbetslöshetskassornas kostnader. År 1975 täcktes inte fullt en

fjärdedel av ersättningarna av medlemsavgifter, medan motsvarande

avgiftstäckning uppgick till endast 7,5 % under åren 1989--1990. Under

samma period ökade de genomsnittliga ersättningsbeloppen från 75 till

drygt 400 kr. per dag.

I rådande arbetsmarknadsläge kan det enligt arbetsmarknadsutskottet

anses rimligt att man som en första åtgärd för att kompensera för det

växande utgiftstrycket från arbetslöshetsersättningarna genomför den

avgiftshöjning som regeringen har föreslagit. En viktig förutsättning

är därvid att kassornas huvudmän får möjlighet att i stadgeenlig

ordning genomföra erforderliga höjningar av medlemsavgifter. Detta

har, påpekar arbetsmarknadsutskottet, beaktats av regeringen.

Arbetsmarknadsutskottet förordar att propositionens förslag

tillstyrks och att motionsyrkandena avvisas.

Finansutskottet delar denna bedömning och föreslår således att

riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till ändring

i 57 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring. Av tekniska skäl

är förslaget presenterat som lag om ändring i en redan av riksdagen

antagen lag om ändring i arbetslöshetsförsäkringslagen. Utskottet

avstyrker således motionerna Fi15 (v) yrkande 11 och Fi18 (s) yrkande

1 i denna del.

I likhet med arbetsmarknadsutskottet avstyrker finansutskottet också

det i motion Fi15 (v) yrkande 16 framförda förslaget om ett

riksdagsuttalande beträffande inriktningen av en blivande

obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Kommunerna

Under åren 1991 och 1992 får kommunerna och landstingen en viss

förbättring av sin ekonomiska situation. Det sammanhänger med att

kommunsektorns utgifter begränsas genom att lönekostnadsökningarna har

dämpats. Samtidigt får den kommunala sektorn dessa år, genom den

tvååriga eftersläpningen i utbetalningarna av kommunalskattemedlen,

del av de kraftiga löneökningar som skedde 1989 och 1990. Det

finansiella sparandet kommer enligt finansdepartementets beräkningar

att förbättras med 14 miljarder kronor mellan åren 1991 och 1992. För

år 1993 förutses överskottet bli något reducerat, men det blir

betydande även detta år. Mot mitten av 1990-talet kan åter stora

underskott väntas enligt de bedömningar som gjordes i

långtidsbudgeten. Ökningen av den kommunala konsumtionen exkl.

sysselsättningsåtgärder beräknas understiga 1 % år 1991 och bli ca 0,5

% år 1992.

I propositionen gör regeringen bedömningen att den kommunala sektorn

inte kan tillåtas expandera under åren 1992 och 1993. För att

tillväxten i den svenska ekonomin skall kunna öka måste, anförs det,

de reala resurserna i första hand tillföras den konkurrensutsatta

sektorn. Vidare påpekas att den kommunala utdebiteringen inte får

höjas. Under år 1992 råder skattestopp, och för år 1993 har

överenskommelse träffats om frivilligt skattestopp. Regeringen kommer

emellertid att senare pröva frågan om en förlängning av det kommunala

skattestoppet. Regeringen aviserar i propositionen att man senare

kommer att föreslå att kommunernas inkomster år 1993 minskas med 5--10

miljarder kronor i förhållande till oförändrade regler.

I motion Fi18 (s) hävdas att ett lagstadgat kommunalt

skattestopp är ett mycket allvarligt ingrepp i den kommunala

självbestämmanderätten som endast kan tillgripas för en begränsad

period. I första hand bör frivilliga överenskommelser tillämpas.

Motionärerna anser att prognoserna för den kommunala konsumtionen

ligger väl inom ramen för det tillgängliga utrymmet dessa år. Ett

totalt stopp för tillväxten som regeringen förespråkar skulle

ofrånkomligen gå ut över vård och omsorg m.m. Det skulle dessutom

innebära att efterfrågan i ekonomin försvagades ytterligare i ett läge

när konjunkturen är svag och arbetslösheten hög. Motionärerna anser

emellertid att för år 1993 finns anledning att hålla inne en del av

kommunernas inkomster. Det är dock rimligare att göra en omfördelning

mellan åren än att permanent dra in medel till statsbudgeten som

regeringen föreslår. Ett slutligt ställningstagande till

storleksordningen på denna omfördelning bör anstå till dess

kommunernas ekonomiska situation bättre kan överblickas.

I motion Fi15 (v) kritiseras att den kommunala sektorn av

regeringen ställs i motsats till de konkurrensutsatta verksamheterna.

Den kommunala verksamheten har avgörande betydelse för landets framtid

och för att garantera en generell välfärd. Den omfattar några av

samhällets viktigaste uppgifter som att ge vård, omsorg, utbildning

och kultur. Motionärerna avvisar därför bestämt förslaget att dra in

5--10 miljarder kronor från kommunsektorn. I stället bör den kommunala

sektorn förstärkas med 5 miljarder kronor för viktiga insatser.

Beräkningarna som utvisar ett stort finansiellt sparandeöverskott åren

1992 och 1993 ifrågasätts av motionärerna.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Den kommunala

sektorn förfogar över mer än en femtedel av samhällets totala

resurser. Utvecklingen inom denna sektor har således stor betydelse

för utvecklingen av samhällsekonomin i stort. Utskottet delar därför

uppfattningen att den kommunala sektorn måste ses i ett

samhällsekonomiskt perspektiv och inordnas i en långsiktig

utgiftsstrategi för den offentliga sektorn. Den kommunala verksamheten

har under 1980-talet vuxit mer än vad det från samhällsekonomiska

utgångspunkter funnits utrymme för. Sedan mitten av 1980-talet har det

finansiella sparandet varit negativt i den kommunala sektorn. Av

bedömningen i propositionen framgår att situationen nu har förändrats.

För åren 1991 t.o.m. 1993 förväntas den kommunala sektorn uppvisa ett

positivt finansiellt sparande. Den kommunala verksamheten kan

emellertid i detta samhällsekonomiska läge inte tillåtas expandera på

nytt. Utskottet anser det rimligt, som föreslås i propositionen, att

de reala resurserna i första hand tillförs den konkurrensutsatta

sektorn för att på så sätt bidra till att lägga grunden för en period

av ekonomisk tillväxt. Det förefaller därför rimligt att en indragning

sker av de kommunala medlen med i storleksordningen 5--10 miljarder

kronor till statsbudgeten. Detta är inte minst motiverat av

statsfinansiella skäl. Den statliga budgeten har snabbt försvagats

till följd av den minskade aktiviteten i samhällsekonomin. Den

inriktning av den kommunala ekonomin som förespråkas i motionerna Fi15

(v) yrkande 6 och Fi18 (s) yrkande 9 avstyrks därför av utskottet.

Särskild skatteutjämningsavgift

I propositionen föreslås en ändring i lagen (1987:561) om särskild

skatteutjämningsavgift. Syftet är att förhindra att vissa kommuner vid

en ökning av skatteunderlaget får betala mer i skatteutjämningsavgift

än vad skatteinkomsterna ökar. Ändringen innebär att de två översta

skikten i avgiftsskalan slopas. Den särskilda skatteutjämningsavgiften

blir därmed högst 10 kr. per skattekrona. Det innebär att det

sammanlagda uttaget av allmän och särskild skatteutjämningsavgift inte

kommer att överstiga kommunens utdebitering.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag. Reglerna har som

framgått fått orimliga konsekvenser när kommunalt skattestopp

samtidigt gäller. Det finns som utskottet ser det inte något skäl att

uppskjuta detta ställningstagande, som föreslås i motion Fi18 (s),

till dess den kommunalekonomiska kommittén lagt fram sitt förslag. Det

vore tvärtom olyckligt om de nuvarande reglerna skulle gälla

ytterligare ett år. Motion Fi18 yrkande 1 i denna del avstyrks därmed

av utskottet.

Utbetalningsdag för kommunalskattemedel

Förslaget i propositionen föranleder ingen erinran från utskottets

sida.

Uppvaktning av kommun- och landstingsförbunden

Kommun- och landstingsförbunden har den 5 resp. 19 november 1991

uppvaktat finansutskottet och redovisat sin syn på skatteväxlingen i

samband med äldrereformen och på den kommunala och landstingskommunala

ekonomin i stort.

Bakgrunden var att socialutskottet våren 1991 behandlade frågan om

ekonomisk reglering av ädelreformen m.m. I samband härmed anförde

socialutskottet (1990/91:SoU25) att man delade uppfattningen i

propositionen att full kostnadsneutralitet inte kommer att kunna

uppnås i inledningsskedet, i varje fall inte om inflationen stannar på

den låga nivå som förutsatts i regeringens kalkyler. De kortsiktiga

balansproblemen mellan delsektorerna får enligt socialutskottet

övervägas av finansutskottet vid dess bedömning av den ekonomiska

politiken.

Landstingsförbundet har inför utskottet hävdat att den ekonomiska

regleringen av reformen inte ger full kostnadsneutralitet. Detta har

framkommit sedan propositionen avlämnats. Svenska kommunförbundet

menar att kalkylerna i propositionen gjorts på det sätt som

överenskommits. Metoden innebär en viss överkompensation under de

första två åren men ger därefter ett underskott för kommunsektorn.

Finansutskottet har för sin del inte funnit det motiverat att

föreslå någon åtgärd med anledning av vad som framkommit vid

uppvaktningarna. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att stora

förändringar i det kommunala bidragssystemet är att vänta med

anledning av kommunalekonomiska utredningens förslag. Regeringen har i

proposition 1991/92:38 aviserat att man för år 1993 avser att lägga

fram förslag för riksdagen om att dra in 5--10 miljarder kronor från

kommunsektorn i förhållande till nuvarande regler. Frågan om vilka

åtgärder som kan behöva vidtas får övervägas i vår när ett mera

fullständigt underlag om kommunernas ekonomiska situation föreligger.

Långsiktig utgiftsstrategi

Behovet av sunda statsfinanser

Den nya regeringen har under hösten 1991 lagt fram sammanlagt 17

propositioner med förslag som har effekt på statsbudgetens inkomster

och utgifter. Av proposition 38 framgår att förslagen till

förändringar i skattesystemet väntas innebära att statens inkomster

under budgetåren 1991/92 och 1992/93 väntas minska med ca 3 resp. 7

miljarder kronor. Till detta skall emellertid också läggas effekterna

av det sedermera i proposition 72 framförda förslaget till sänkning av

sjukförsäkringsavgiften med 0,4procentenheter som kan väntas leda

till ett ytterligare bortfall på 1,1 resp. 2,6 miljarder kronor.

De föreslagna förändringarna av skatter och arbetsgivaravgifter

bereds för närvarande av skatteutskottet och

socialförsäkringsutskottet.

Inkomstbortfallet finansieras genom en rad besparingar i statens

budget vilka på sikt beräknas uppgå till ca 9 miljarder kronor. Av

särskild betydelse för innevarande och efterföljande budgetår är

därvid dels den föreslagna sänkningen av investeringsbidraget till

bostadsbyggande från 9,3 till 3,1%, dels den föreslagna

senareläggningen med ett år av den redan beslutade höjningen av

barnbidraget och studiebidraget. Finansutskottet har ställt sig bakom

dessa båda besparingsförslag. Utskottet ansluter sig således till den

strama finanspolitik som regeringen förordar.

Långsiktig utgiftsstrategi för de offentliga utgifterna

I proposition 38 slår regeringen fast att skattepolitiken skall

inriktas på en successiv sänkning av det totala skattetrycket.

Sänkningarna skall ske på ett sådant sätt att ekonomins utvecklings-

och konkurrenskraft stärks. De mest skadliga skatterna skall sänkas

först.

En stram finanspolitik är enligt regeringen nödvändig för att säkra

en varaktigt låg inflation. Därför måste skattesänkningarna

finansieras. Regeringen anger som norm för den ekonomiska politiken

att underskott i de offentliga finanserna inte får sträcka sig över en

konjunkturcykel.

En utgångspunkt för regeringens prövning av de offentliga utgifterna

är att bringa ner utgifterna mätt som andel av BNP. En sänkning av

utgifterna måste ske parallellt med att skatterna sänks, framhåller

regeringen. Om utgifterna inte skulle sänkas i motsvarande grad

försvagas de offentliga finanserna, vilket får negativa återverkningar

även för övriga delar av ekonomin.

Mot denna bakgrund föreslår regeringen att en långsiktig

utgiftsstrategi för de offentliga utgifterna läggs fast för resten av

1990-talet. Utgiftsutrymmen och besparingskrav bör anges för en

treårsperiod i taget i en rullande process med årliga avstämningar.

Utgiftsstrategin skall omfatta hela den offentliga sektorn, vilket

innebär att sparkraven kan komma att beröra även kommunerna och

socialförsäkringssystemet. Stabiliseringspolitiska överväganden bör

inte beaktas när målen fastställs eftersom långsiktigheten då skulle

gå förlorad. Däremot skall sådana överväganden kunna påverka valet av

åtgärder samt valet av tidpunkt. Regeringen uttalar som sin avsikt att

varje år för riksdagen redovisa effekterna av utgiftsstrategin och de

korrigeringar som årligen kan behöva göras.

Den långsiktiga utgiftsstrategin skall innefatta en prövning i tre

led som i propositionen beskrivs på följande sätt:

Att bedöma den långsiktiga utgiftsutvecklingen. Bedömningen bör ta

sin utgångspunkt i behovet att sänka skattetrycket för att förbättra

ekonomins funktionssätt och åstadkomma ett i förhållande till

omvärlden konkurrenskraftigt skattesystem.

Att fastställa det totala utgiftsutrymmet och fördela detta dels

över tiden, dels enligt politiska prioriteringar på sektorer. Därmed

krävs även ett ställningstagande till inom vilka områden besparingar

skall ske.

Att genomföra processen varje år, göra avstämningar och därmed

bestämma utgiftsutrymme för en ny treårsperiod.

Det totala utgiftsutrymmet under efterföljande år skall enligt

regeringen fastställas med utgångspunkt i långtidsbudgetens

beräkningar vilka varje år redovisas i kompletteringspropositionen.

Som riktlinjer för den närmaste treårsperioden anger regeringen att

utgiftsprövningen bör anpassas till de krav på skattesänkningar som

följer av den internationella integrationen. Regeringen framhåller att

stora skattesänkningar kommer att bli nödvändiga under de närmaste

åren men betonar samtidigt att detta inte innebär att

utgiftsminskningar skulle vara motiverade uteslutande av detta skäl.

De behövs också, påpekas det, för att förbättra ekonomins

funktionssätt och för att återskapa dess växtkraft.

Minskningen av statens utgifter under budgetåret 1992/93 skall

enligt propositionen uppgå till 10 à 15 miljarder kronor, och

utgiftsminskningarna bör under följande år vara av samma omfattning.

Förslaget om en långsiktig utgiftsstrategi kommenteras i två

motioner. Socialdemokraterna anser i motion Fi18 att regeringen

inte angivit hur den strategi man vill att riksdagen skall lägga fast

bör vara utformad. I avvaktan på ett konkret förslag i frågan förordar

motionärerna att de i propositionen framförda riktlinjerna avslås.

I motion Fi15 ställer sig vänsterpartiet direkt kritiskt till

den föreslagna utgiftsstrategin. Motionärerna yrkar därför avslag på

propositionens förslag.

Finansutskottet får med anledning härav anföra följande.

Under 1980-talet bromsades den offentliga utgiftsexpansionen upp och

utgifterna kunde mätt som andel av BNP bringas ner från 67 till 62%.

En mindre uppgång har därefter skett och utgiftskvoten uppgår numera

till drygt 63%.

Medan den offentliga sektorns konsumtion och investeringar avtog

under 1980-talet ökade transfereringarna till hushållen betydligt

snabbare än BNP. Det reala värdet av hushållens inkomster i form av

pensioner, bidrag m.m. ökade med 36% under 1980-talet. Drygt hälften

av uppgången beror på att ATP-systemet mognat ut och att nya

pensionärer med högre pensionsnivåer tillkommit. Men även utgifterna

för sjuk- och arbetsskadeersättning har ökat kraftigt, liksom

föräldraersättning och barnbidrag.

Det besparingsarbete som inleddes under 1980-talet tog i första hand

sikte på den offentliga konsumtionen. Med generellt verkande

utgiftsbegränsningar och en restriktiv budgetprövning kunde ökningen

av myndigheternas förvaltningsanslag bromsas upp. Till

utgiftsminskningen bidrog också att transfereringarna till

företagssektorn trappades ned. De stora socialförsäkringssystemen

tilläts emellertid länge expandera utan krav på besparingar. Tvärtom

bidrog förbättrade förmåner och en mer generös praxis till att

utgifterna för dessa system drevs upp. På senare år har vissa åtgärder

vidtagits för att dämpa denna expansion, bl.a. har

kompensationsnivåerna i sjukförsäkringen sänkts och en aktiv

rehabilitering införts. Alltjämt återstår emellertid mycket att göra.

Sveriges höga skattetryck är en viktig orsak till ekonomins

försämrade utvecklingskraft. Som utskottet tidigare berört är det

därför nödvändigt att successivt sänka det totala skattetrycket. En

sådan politik måste kombineras med utgiftsbegränsningar. Sker inte

detta ökar underskottet i de offentliga finanserna, vilket driver upp

inflation och räntenivåer med åtföljande negativa effekter på

investeringar, ekonomisk tillväxt och välfärd.

För att komma till rätta med dessa förhållanden krävs alltså en helt

ny och handfastare syn på besparingsarbetet. Länge har enskilda

myndigheter fått svara upp mot de generella besparingskrav som

statsmakterna ålagt dem utan att någon egentlig politisk prioritering

och omprövning har kommit till stånd. En sådan attityd är inte längre

tillräcklig. Skall man kunna lösa de strukturella problemen i ekonomin

måste riksdag och regering i fortsättningen ta ett mer direkt ansvar

för besparingarna och klart ange var de skall göras och hur stora de

skall vara. För detta krävs en systematisk prövning med avvägningar

som kan sättas in i ett större och mer långsiktigt sammanhang.

Det är i detta perspektiv som regeringens förslag till långsiktig

utgiftsstrategi bör ses. Med en sådan strategi kan behovet av

besparingar länkas till erforderliga skattesänkningar. Statsmakterna

får också bättre möjligheter att bemästra strukturella brister i de

offentliga utgiftssystemen. Ett systematiskt och långsiktigt inriktat

besparingsarbete ser utskottet också som en förutsättning för att

balansen i statens finanser skall kunna återställas, eftersom man

endast genom utgiftsbegränsningar kan bana väg för en stramare

finanspolitik. Med en långsiktigt inriktad utgiftsprövning blir det

slutligen också möjligt att ge besparingarna en välavvägd och

fördelningspolitiskt riktig profil.

Mot denna bakgrund biträder utskottet de i propositionen förslagna

riktlinjerna för en långsiktig strategi för de offentliga utgifterna.

Utskottet avstyrker följaktligen motionerna Fi15 (v) yrkande 7 och

Fi18 (s) yrkande 1 i denna del.

I motion Fi13 föreslår Ny Demokrati att man skall ställa upp som

mål för skattetrycket att detta skall nedbringas till högst 47%

inom sex år eller senast budgetåret 1998/99.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att

begränsa skattetrycket. En ansvarsfull finanspolitik kräver emellertid

att alla skattesänkningar finansieras.

Motionärernas mål är att skattekvoten skall minskas med åtta

procentenheter från dagens nivå på ca 55%. I princip motsvarar detta

en skattesänkning på drygt 100 miljarder kronor.

Ny Demokrati har under höstens lopp inte föreslagit någon besparing

som skulle kunna bidra till att finansiera en sådan skattesänkning.

Tvärtom har man fört fram en rad förslag som kraftigt skulle försämra

statsbudgeten. Partiet har således krävt en fullständig avveckling av

den särskilda löneskatten liksom skatten på avkastning av privata

kapitalförsäkringar. Momsen skall dessutom sänkas väsentligt mer än

vad regeringen föreslagit samtidigt som transportstödet till Gotland

skall utökas och snabbtågsförbindelserna på södra stambanan skall

byggas ut.

Enbart de här återgivna kraven motsvarar en budgetförsvagning på ca

12 miljarder kronor. Ny Demokrati har därutöver i mer allmänna ordalag

begärt ökad satsning på utbildning och infrastruktur samt på

miljöhjälp till Baltikum och åtgärder för de fattigaste pensionärerna.

Enligt utskottets mening måste skattesänkningar kombineras med

utgiftsbegränsningar. Med hänsyn härtill ter det sig inte särskilt

meningsfullt att ställa upp ett mål enbart för skattetrycket. Mer

ändamålsenligt är att inom ramen för en långsiktig utgiftsstrategi,

som bl.a. syftar till att skapa utrymme för skattesänkningar, ange

vilka besparingar som behöver göras och sedan i praktisk politisk

handling visa att dessa besparingar kan genomföras. Med det anförda

avstyrker utskottet motion Fi13 (nyd) yrkande 1.

Besparingar rörande företagsstöd

Regeringen redovisar i avsnittet 4.10 En ny näringspolitik ett antal

besparingsförslag rörande företagsstöd som kommer att föreläggas

riksdagen i budgetpropositionen. Något ställningstagande från

riksdagens sida erfordras därför inte nu. Bland de aviserade

åtgärderna anges inom näringsdepartementets område bl.a. att den

statliga prospekteringen och nämnden för statens gruvegendomar (NSG)

skall avvecklas. Regeringen avser att återkomma i budgetpropositionen

om formerna för detta.

Såvitt gäller planerna rörande prospekteringsverksamheten och NSG

har propositionen föranlett en uppvaktning för näringsutskottet från

länstyrelsen och ett antal kommuner i Västerbottens län. Skrivelser i

ärendet har inkommit från länstyrelsen i Norrbottens län och från

Svenska gruvindustriarbetareförbundet.

Dessa förslag kommer när de framlagts i budgetpropositionen

--liksom de med anledning därav väckta motionerna--att beredas

av resp. fackutskott innan riksdagen fattar beslut i frågan. Utskottet

anser mot denna bakgrund att de motionsyrkanden som nu väckts med

anledning av proposition 1991/92:38 och som redovisas i följande

sammanställning inte bör sakbehandlas i detta sammanhang. De bör

därför enligt utskottets uppfattning utan ställningstagande i sak i

nuvarande läge avslås av riksdagen.

Motion, motionär Ämne

______________________________________________________________________

Fi9 av Bruno Poromaa m.fl. (s) Den statliga prospekteringen

och NSG

Fi10 av Rinaldo Karlsson m.fl. (s) Den statliga prospekteringen

och NSG

Fi14 av Bengt Hurtig och Prospekteringsverksamheten

John Andersson (båda v)

Fi17 av Ingrid Andersson och Den statliga prospekteringen

Gunnar Thollander (båda s) och NSG

______________________________________________________________________

I propositionen sägs att statens engagemang i Sveriges

turistråd skall avvecklas budgetåret 1992/93. Endast ett

engångsbelopp om 50 milj.kr. kommer att anvisas nästa budgetår under

förutsättning att näringen bidrar med samma belopp.

I motion Fi16 av Stina Gustavsson m.fl. (c) anser man det

obetänkt att avveckla merparten av stödet till turistrådet innan något

förslag finns om vilken organisation som ska sköta de uppgifter som i

dag åvilar turistrådet. Riksdagen bör inte innan något konkret förslag

föreligger gå in och göra förändringar som kan skada svensk

turistnäring, anför motionärerna.

Även i motion Fi20 av Åke Gustavsson m.fl. (s) kritiseras

förslaget att avveckla det statliga stödet till turistrådet. I många

andra länder går man i motsatt riktning och satsar på utökade statliga

resurser för att öka turismen i--och till-- sina länder.

Borttagandet av stödet innebär en katastrof för bl.a. de 20000

småföretagare som finns inom turistnäringen. De behöver kunskap och

kompetens för att kunna vidareutvecklas på en svår marknad. Riksdagen

bör nu uttala att regeringen inte skall återkomma i

budgetpropositionen med förslaget.

I motion Fi21 av Kenth Skårvik (fp) anförs att regering och

riksdag under många år har visat att samhället värderar turismens

utveckling högt. På sikt finns det säkert möjligheter för

turistbranschen att själva överta väsentliga delar av de

marknadsföringsinsatser som turistrådet har gjort. Detta kommer

emellertid att ta viss tid. Innan statens engagemang i turistrådet

upphör bör därför regeringen återkomma med ett förslag om hur

regeringen skall kunna medverka till att tillsammans med

turistnäringen upprätta en ny organisation som övertar de delar som

branschen finner angelägna.

I motion Fi22 av Ian Wachtmeister (nyd) hävdas att Sverige

bedriver en turistpolitik som är precis tvärtemot vad man borde göra.

Staten borde öka och inte minska sitt engagemang i marknadsföringen av

Sverige. Ett sammanhållande turistorgan behövs i Sverige liksom i alla

andra länder. Näringen är mycket heterogen och småskalig och skulle

inte själv klara att samverka på ett för Sverige tillfredsställande

sätt.

Finansutskottet vill med anledning härav anföra att turismen har,

som påtalas i motionerna, en stor ekonomisk betydelse för Sverige. Den

omsätter ca 100 miljarder kronor och sysselsätter ca 235000 personer

i 21000 företag. De flesta av dessa företag är små. Koncentrationen

av företag som är beroende av turismen som binäring är särskilt stor i

glesbygd. Samtidigt är turistnäringen till sin natur svag i

glesbygder. Turismen innebär ett tillskott för företagen som gör det

möjligt för dem att överleva. Som regel är det familjeägda småföretag.

Detaljhandeln är ett exempel på detta. Många butiker skulle försvinna

om tillskottet från turismen uteblev.

Turismen är ett av de områden där en stor del av de nya företagen

växer fram. Turismen är sannolikt den näring som växer snabbast i

världen. Det är viktigt att den svenska turismen kan arbeta under så

goda villkor att den förblir konkurrenskraftig gentemot omvärlden.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är fel att i detta

läge avveckla stödet till turistrådet. Rådet skall utvecklas och

omstruktureras, samtidigt som branschens delaktighet bör öka. Det är

sannolikt viktigt för att få rätt impulser till inriktning av

verksamheten. Branschen är emellertid oenhetlig och småskalig till sin

natur, vilket gör att det finns naturliga begränsningar för detta

engagemang. Staten bör därför fortsätta att ge stöd till ett

omstrukturerat turistråd och främja turismen i Sverige. Detta bör

riksdagen med anledning av motionerna som sin mening ge regeringen

till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande riktlinjer för den ekonomiska politiken

att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Fi15 yrkandena 1,

14, 15 och 17 samt 1991/92:Fi18 yrkandena 1 i denna del, 2 och4

godkänner den ekonomisk-politiska strategi som i proposition

1991/92:38 yrkande 7 förordats för att återvinna utvecklings- och

tillväxtkraften i svensk ekonomi samt som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

res. 1 (s)

men. (v) - delvis

2. beträffande arbetsmarknadspolitiska åtgärder

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Fi7 yrkande 2,

1991/92:Fi15 yrkande 20 samt 1991/92:Fi19 yrkandena 1 och2,

res. 2 (s)

men. (v) - delvis

3. beträffande åtgärder inom byggsektorn

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A1 yrkande 1, 1991/92:A2

yrkande 5 och 1991/92:Fi18 yrkande 6,

res. 3 (s)

men. (v) - delvis

4. beträffande forskning och utbildning

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 4 i

denna del och 1991/92:Fi18 yrkande 7,

res. 4 (s)

5. beträffande investeringar i trafikens infrastruktur

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 4 i denna del,

1991/92:Fi15 yrkande 18 och 1991/92:Fi18 yrkande8,

res. 5 (s)

men. (v) - delvis

6. beträffande pensionssystemet

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 2 och

1991/92:Fi15 yrkande 13,

men. (v) - delvis

7. beträffande företagshälsovården

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi19 yrkandena 3 och4,

res. 6 (s)

8. beträffande en offensiv miljöpolitik

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi13 yrkande 5,

9. beträffande inhemska miljöproblem

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi15 yrkande 19,

men. (v) - delvis

10. beträffande EG-anpassning av de svenska jordbrukspriserna

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi18 yrkande 3,

res. 7 (s)

11. beträffande televerkets taxepolitik

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi18 yrkande 5,

res. 8 (s)

12. beträffande vinstmedel från vattenkraftsproduktion

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi11,

men. (v) - delvis

13. beträffande minskning av investeringsbidrag för

bostadsbyggande

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Fi12 yrkande 1 och

med avslag på motionerna 1991/92:Fi12 yrkande 2, 1991/92:Fi15 yrkande

12 och 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del godkänner vad som förordats

i proposition 1991/92:38 yrkande 10 och som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört om övergångsregler vid beviljande av

investeringsbidrag,

res. 9 (s)

men. (v) - delvis

14. beträffande senareläggning av höjningen av barnbidrag och

studiebidrag

att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:38 yrkandena 3, 4

och 5 och med avslag på motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 3,

1991/92:Fi15 yrkandena 8, 9 och 10 samt 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna

del antar de av regeringen framlagda förslagen till

dels lag om ändring i lagen (1991:486) om ändring i lagen

(1991:233) om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,

dels lag om ändring i lagen (1991:234) om ändring i lagen

(1986:378) om förlängt barnbidrag,

dels lag om ändring i lagen (1991:924) om ändring i

studiestödslagen (1973:349),

res. 10 (s)

men. (v) - delvis

15. beträffande egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen

att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:38

yrkande 6 och med avslag på motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 11 och

1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del antar regeringens förslag till lag

om ändring i lagen (1991:744) om ändring i lagen (1973:370) om

arbetslöshetsförsäkring,

res. 11 (s)

men. (v) - delvis

16. beträffande en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi15 yrkande 16,

men. (v) - delvis

17. beträffande den kommunala ekonomin

att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:38

yrkande 9 och med avslag på motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 6 och

1991/92:Fi18 yrkande 9 godkänner vad utskottet anfört om riktlinjerna

för den kommunala ekonomin,

res. 12 (s)

men. (v) - delvis

18. beträffande lagen om särskild skatteutjämningsavgift

att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:38

yrkande 2 och med avslag på motion 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del

antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1987:561) om

särskild skatteutjämningsavgift,

res. 13 (s)

19. beträffande utbetalningsdag för kommunalskattemedel

att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:38 yrkande 1

antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1965:269) med

särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av

skatt, m.m.,

20. beträffande långsiktig utgiftsstrategi

att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:38

yrkande 8 och med avslag på motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 7 och

1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del godkänner vad utskottet anfört om

riktlinjer för en långsiktig strategi för utgifter inom den offentliga

sektorn,

res. 14 (s)

men. (v) - delvis

21. beträffande mål för skattetrycket

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi13 yrkande 1,

22. beträffande den statliga prospekteringen

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Fi9, 1991/92:Fi10,

1991/92:Fi14 och 1991/92:Fi17,

res. 15 (s)

men. (v) - delvis

23. beträffande Sveriges turistråd

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi16,

1991/92:Fi20 och 1991/92:Fi22 samt med anledning av motion

1991/92:Fi21 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

res. 16 (m, fp, c, kds)

Stockholm den 5 december 1991

På finansutskottets vägnar

Per-Ola Eriksson

I beslutet har deltagit: Per-Ola Eriksson (c), Hans Gustafsson

(s), Lars Tobisson (m), Bengt Wittbom (m), Lars Leijonborg (fp), Per

Olof Håkansson (s), Tom Heyman (m), Lisbet Calner (s), Stefan Attefall

(kds), Bo G Jenevall (nyd), Arne Kjörnsberg (s), Sonia Karlsson (s),

Alf Egnerfors (s), Börje Nilsson (s) och Karin Starrin (c).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i

utskottet, har suppleanten Lars-Ove Hagberg (v) närvarit vid den

slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

Reservationer

1. Riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,

Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med

"Utskottet vill" och på s. 30 slutar med "och 4" bort ha följande

lydelse:

Utskottet delar den synpunkt som framförs i motion Fi18 (s) att det

är anmärkningsvärt att regeringen inte redovisar konsekvenserna för

den ekonomiska utvecklingen av sina egna förslag. Den åtstramning av

ekonomin som föreslås i propositionen är betydande. Bara förslaget att

kraftigt dra ned investeringsbidraget till bostadsbyggandet leder till

en neddragning i bostadsbyggandet som genom följdeffekter för hela

ekonomin kan leda till att tiotusentals anställda förlorar sina

arbeten. Därtill kommer i detta sammanhang aviserade förslag om

besparingar i statsbudgeten och indragningar från kommunerna som

motsvarar åtskilliga miljarder kronor. Givetvis är tidsprofilen olika

när det gäller effekterna av dessa åtgärder på ekonomin. Men just

därför är det av stor vikt att man försöker göra åtminstone en grov

uppskattning av förslagens effekt på bl.a. den samlade produktionen,

investeringarna, sysselsättningen och vår utrikeshandel. Ett problem

är att de aviserade förslagen i många fall är mycket allmänt

formulerade, vilket innebär att svårigheterna är stora att mer precist

bedöma deras effekter.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Regeringens inriktning av den ekonomiska politiken

Regeringens ekonomiska politik syftar enligt propositionen till att

skapa tillväxt och balans i den svenska ekonomin. Den politik som

framkommer av de konkreta förslag som förelagts riksdagen har

emellertid som utskottet ser det en annan karaktär än den som beskrivs

i propositionen. Dess omedelbara effekt blir ökade orättvisor samt en

försvagning av tillväxten och en ökning av budgetunderskottet. Enligt

den prognos för den svenska ekonomin som fogats till propositionen

redovisas regeringens bedömning att konjunkturen under det närmaste

året kommer att vara svag. Trots denna bedömning, som inte innefattar

några av de åtgärder som regeringen nu presenterat, lägger regeringen

fram förslag om en ytterligare åtstramning av efterfrågan. Utskottet

kan inte finna några skäl till att Sverige nu behöver en politik som

förstärker konjunkturnedgången och ytterligare försämrar läget på

arbetsmarknaden.

Åtstramningen berör i första hand tre områden:

Bostadsinvesteringarna, den privata konsumtionen och kommunerna.

Tillsammans svarar dessa för mer än två tredjedelar av den samlade

inhemska efterfrågan och BNP. Regeringens åtgärder inom byggsektorn

minskar bostadsbyggandet år 1992 med i storleksordningen 10

miljarder kronor.

Också vad gäller den privata konsumtionen innebär regeringens

åtstramningspolitik en försvagning.

Barnbidragshöjningen skjuts på framtiden. Den uteblivna höjningen

innebär att barnfamiljernas inkomster försvagas med över 2 miljarder

kronor år 1992.

Skattereduktionen för fackföreningsavgift slopas. Det innebär en

skattehöjning för löntagarna med ca 1,2 miljarder kronor år 1992.

Egenavgiften till A-kassan fördubblas. Därmed försvagas löntagarnas

inkomster med inemot 0,6 miljarder kronor år 1992.

Mot dessa och ytterligare några inkomstminskningar om sammanlagt ca

4,5 miljarder kronor skall ställas att momsen sänks med 1,4 miljarder

kronor utöver vad som beslutats år 1990. Dessutom sänks aktieomsen,

aktievinstbeskattningen, reavinstskatten på bostadsrätter,

förmögenhetsskatten, arvs- och gåvoskatten m.m. med betydande belopp.

Effekten av sådana åtgärder är betydande för en liten grupp av

hushåll, men för den privata konsumtionen obetydlig.

Som utskottet ser det kommer hela den ökning i den privata

konsumtionen som anges i propositionens bedömning att försvinna om här

redovisade förslag beaktas.

Med beaktande av vad som sägs i propositionen om den kommunala

konsumtionen och om de nedskurna resurserna till kommunerna torde

också här en nedrevidering av prognosen vara ofrånkomlig.

Den samlade effekten av dessa olika förslag uppskattar utskottet

till en neddragning på 0,5--1,0 % av BNP år 1992. Det blir således en

kraftig ytterligare fördjupning av lågkonjunkturen.

Trots den åtstramande innebörden av regeringens förslag innebär den

likafullt en kraftig försvagning av statens finanser. Som redovisas i

följande tabell kommer förslagen att öka budgetunderskottet med ca 15

miljarder kronor innevarande budgetår och i storleksordningen 10

miljarder kronor på längre sikt. De aviserade besparingarna kan bara

delvis förhindra denna försämring av statsfinanserna.

Utskottet delar regeringens uppfattning som den framförs i

propositionen att försvagade offentliga finanser skulle "innebära

inflationstryck och stigande räntor med åtföljande negativa effekter

för investeringar, tillväxt och välfärd".

Effekterna på räntenivån har dock kommit att visa sig snabbare än

som kunnat förutses.

Statsfinansiella konsekvenser av regeringens förslag

Förändring i förhållande till gällande beslut. Miljarder kronor

______________________________________________________________________

1991/92 1992/93 Helår

______________________________________________________________________

Inkomster - 3,3 - 10,1 - 10,9

Utgifter + 11,6 - 0,2 + 0,9

Budgetsaldo - 14,9 - 9,9 - 11,8

Aviserade förslag - + 6,3 + 6,3

______________________________________________________________________

Regeringens inriktning av den ekonomiska politiken kommer också med

nödvändighet att få till följd att orättvisorna i samhället ökar.

Den av regeringen föreslagna ekonomiska politiken innebär en kraftig

sänkning av den totala skattenivån. Det innebär att man underminerar

möjligheterna till en gemensam och solidarisk finansiering av vårt

välfärdssamhälle. Förutom de skattesänkningar som nu föreslås,

aviseras ytterligare mycket betydande sänkningar under kommande år.

Därigenom avser regeringen att under en följd av år tvinga ner de

offentliga utgifterna och röja väg för omfattande privatiseringar på

samhällets alla områden.

Bördorna i regeringens omfördelningspolitik kommer i huvudsak

löntagar- och barnfamiljerna att få bära. Den tidigare beslutade

barnbidragshöjningen på 1020 kr. per barn och år från den 1januari

1992 skjuts ett år framåt. Fördubblingen av egenavgiften för

löntagarna till arbetslöshetskassan (från ca 150 kr. till 300 kr. per

år) och slopandet av skattereduktionen för fackföreningsavgifterna

innebär försämringar för löntagarna på i genomsnitt ca 500 kr. per år.

Löntagarna kommer även att belastas med de försämringar i

sjukförsäkringen som kommer att genomföras den 1januari 1993. Här

aviseras en minskning av sjukförsäkringsförmåner på omkring

5miljarder kronor per år genom införande av karensdagar eller andra

åtgärder. De löntagare som drabbas av arbetsskada kommer att få

försämrade villkor genom att samordningstiden mellan

arbetsskadeförsäkringen och den vanliga sjukpenningen förlängs från 90

dagar till 180 dagar. Det innebär att den arbetsskadade får 90%

ersättning i stället för 100% under en längre tid.

Kommunerna kommer år 1993 att utsättas för kraftiga indragningar

till staten. Dessa uppges uppgå till storleksordningen 5--10 miljarder

kronor. Detta kommer att påverka möjligheterna för kommunerna att leva

upp till de krav och förväntningar medborgarna har på omsorg och

service inom alla områden.

Regeringens förslag på bostadsområdet kommer att leda till

hyreshöjningar. Hyran i nybyggda hus kan komma att stiga med

1500--1700 kr. per månad för en trerumslägenhet på 80 kvadratmeter

jämfört med vad det skulle kosta med det av riksdagen beslutade

räntelånesystemet.

Genom den politik som den socialdemokratiska regeringen lade fast i

budgeten i januari och som godkändes av riksdagen skapades stabilitet

kring den svenska kronan. En stark valutareserv kunde byggas upp. Den

uppgick till 119 miljarder kronor i september. Räntorna kunde sänkas

med 3--4% från januari till september. Genom den borgerliga

regeringens åtgärder och försummelser har denna politik och dessa

framgångar underminerats. En valutakris har uppstått som tvingat

riksbanken att chockhöja räntorna.

Regeringen har försummat att redovisa de starka sidorna i Sveriges

ekonomi -- den låga inflationen, det förbättrade kostnadsläget, det

ökade sparandet, de ökade direkt- investeringarna och förstärkningen

av bytesbalansen. Därmed har regeringen bidragit till de missförstånd

om fastheten i valutapolitiken, vilka är orsaken till valutakrisen.

Till detta kommer att regeringen genom sina förslag i riksdagen har

skapat osäkerhet om finanspolitiken. Regeringen har gått in för att

först sänka skatterna och sedan se var man kan spara. Därmed har

regeringen åstadkommit en försvagning av statsfinanserna med ca 14

miljarder kronor.

Valutakrisen och den höga räntan som krävdes för att avvärja ett

fortsatt valutautflöde är således inte betingad av Sveriges ekonomi,

utan av regeringens agerande och ekonomiska politik.

Med hänvisning till vad utskottet här anfört om förväntade effekter

av regeringens förslag i proposition 38 vill utskottet bestämt avvisa

regeringens inriktning av den ekonomiska politiken.

En alternativ inriktning av den ekonomiska politiken

Grunden till en ny period av tillväxt, företagande och utveckling

lades av den tidigare socialdemokratiska regeringen. De viktigaste

åtgärderna i detta avseende var främst:

stabiliseringsavtalet, som effektivt bromsade kostnadsutvecklingen,

anslutningen till ecun, som bidrog till att sänka räntenivån,

EES-avtalet, som ger nya utvecklingsmöjligheter för det svenska

näringslivet,

skattereformen, som stimulerar arbete och sparande,

arbetsmarknadspolitiken, som är inriktad på yrkesutbildning och

kompetensutveckling.

Dessa åtgärder kommer under åren framöver att i betydande

utsträckning bidra till en positiv ekonomisk utveckling.

Enligt utskottets uppfattning bör den ekonomisk-politiska strategin

för de närmaste åren vara följande:

Politiken skall stärka Sveriges förutsättningar att aktivt och

framgångsrikt delta i den internationella integrationen.

Politiken skall medverka till att varaktigt stärka konkurrenskraften

för att hävda full sysselsättning och välfärd. Arbetslöshet och

inflation skall bekämpas.

Politiken skall bidra till tillväxt genom att stimulera

produktivitet och sparande. Investeringar i produktion och

infrastruktur skall ges förtur.

Politiken skall bidra till att utjämna levnadsvillkor och skapa en

starkare bas för välfärden genom att arbetslinjen konsekvent hävdas.

Politiken skall medverka till en uthållig tillväxt. Konsumtion och

produktion måste långsiktigt ställas om så att balansen mellan ekonomi

och ekologi säkras.

Som utskottet ser det står den ekonomiska politiken nu inför två

huvuduppgifter. Den ena uppgiften är att bryta den nuvarande

lågkonjunkturen. Den andra uppgiften är att främja den ekonomiska

tillväxten på längre sikt.

Utskottet vill understryka att den ekonomiska politiken måste

präglas av en högre ambition när det gäller tillväxt och

sysselsättning än den som regeringen ger uttryck för. Politiken måste

präglas både av rationalitet och rättvisa. Den måste vara så utformad

att den ger drivkrafter för produktion, sparande och investeringar.

Men den måste också vara så utformad att den ger en rättvis fördelning

av såväl gemensamma bördor som individuella förmåner.

Finanspolitiken måste vara stram i den meningen att den sätter

bestämda gränser för de offentliga utgifternas expansion. Men den får

inte utformas så att den blir ett hinder för en återhämtning i

ekonomin. Den skall ge ett verkningsfullt stöd i kampen mot

inflationen och den skall bidra till att produktionskapaciteten kan

utnyttjas väl. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att

inflationstakten i den svenska ekonomin det senaste året har

nedbringats radikalt. Efter att tidigare ha hört till Europas

höginflationsländer har Sverige nu lägre inflationstakt än nästan alla

europeiska länder. Under de senaste sex månaderna har priserna i

Sverige stigit med endast 1,3 %. Det är angeläget att framgångarna med

inflationsbekämpningen nu förs vidare så att den låga

prisstegringstakten kan bibehållas. Det är därvid av stor vikt att

bl.a. utvecklingen av boendekostnaderna och matpriserna särskilt

uppmärksammas.

En annan central del i inflationsbekämpningen är också att se till

att driva vidare kraven på ökad konkurrens i mellanleden mellan

primärproducent och konsument. Här är det viktigt att

konkurrenskommitténs förslag kommer till genomförande och att de redan

beslutade skärpningarna behålls.

Penning- och valutapolitiken bör också i fortsättningen inriktas

på att värna kronans värde och upprätthålla balans i valutaflödena.

Det valutapolitiska samarbetet med EG, som inleddes med den svenska

anslutningen till ecun, har ökat förtroendet för Sverige. Detta

samarbete bör vidareutvecklas.

Den aktiva arbetsmarknadspolitiken skall medverka till att

arbetslösheten bekämpas effektivt i former som överensstämmer med den

långsiktiga inriktningen av den ekonomiska politiken. Arbetslinjen

skall hävdas och utbildning och kompetenshöjning måste utgöra de

främsta medlen.

Tillväxten och miljön

Arbete, välfärd, trygghet och rättvis fördelning är hörnstenarna i

det svenska samhällsbyggandet. För att trygga välfärden också på lång

sikt måste tillväxten ske på ett sådant sätt att miljön och människors

hälsa inte skadas. Målen måste vara att uppnå bättre miljö och hälsa

samtidigt med en ekonomisk utveckling.

Utskottet kommer senare i betänkandet bl.a. att mer utförligt ta upp

frågor om inriktningen av budgetpolitiken och arbetsmarknadspolitiken.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion Fi18 (s) yrkande 1 i

berörd del, yrkandena 2 och 4.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med

"På samma" och slutar med "och 17" bort ha följande lydelse:

Den kritik som i motion Fi15 (v) riktas mot den tidigare

socialdemokratiska regeringen är enligt utskottets mening i långa

stycken egendomlig. Den kraftiga devalveringen år 1982, som

framtvingades av de borgerliga regeringarnas politik under slutet av

1970-talet, ser motionärerna som orsaken till alla svårigheter som

därefter har belastat den svenska ekonomin.

Vad alternativet skulle ha varit framgår inte av motionen. Men

frågan inställer sig vad som skulle ha hänt med t.ex. sysselsättningen

och de höga regionalpolitiska ambitionerna -- mål för den ekonomiska

politiken som vänsterpartiet i olika sammanhang ställt sig bakom -- om

inte den socialdemokratiska regeringen vågat ta ansvar för den politik

som man såg sig tvingad att föra. I nu aktuell motion hävdar också

vänsterpartiet att krav måste ställas på strukturella förändringar i

ekonomin. Men samtidigt som man tidigare sagt nej till skattereformen,

stabiliseringsavtalet och anknytningen av den svenska kronan till

ecun, upprepas i motionen det bestämda avståndstagandet till ett

EG-medlemskap. I motionen vill man nu i betydande utsträckning

tillföra kommunerna mer resurser. Utskottet anser att den ekonomiska

politik som presenteras i vänsterpartiets motion Fi15 (v) icke är

acceptabel.

Även om utskottet kan dela vissa synpunkter vad avser

sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen som framförs i motionen

avstyrker utskottet med hänvisning till det anförda motion Fi15 (v)

yrkandena 1, 14, 15 och 17.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande riktlinjer för den ekonomiska politiken

att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:38 yrkande 7 och

motion 1991/92:Fi15 yrkandena 1, 14, 15 och 17 godkänner vad som

förordats i motion 1991/92:Fi18 yrkandena 1 i denna del, 2 och 4 samt

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder (mom. 2)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,

Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med

"Arbetsmarknadsutskottet anser" och på s. 33 slutar med "Fi19

yrkandena 1 och 2" bort ha följande lydelse:

I likhet med vad som anförs i motion Fi19 (s) anser utskottet att

det är angeläget att arbetet med att förnya arbetslivet fullföljs med

den inriktning som angetts av den tidigare socialdemokratiska

regeringen. Det gör att de propåer som nu kommer från den borgerliga

regeringen om att minska anställningstryggheten och att tunna ut

medbestämmandet i företagen bör avvisas av riksdagen. Vidare bör

riksdagen understryka de s.k. MBL-medlens roll för löntagarnas

möjligheter att bygga upp sin kompetens för ett aktivt

förändringsarbete.

Utskottet biträder också motionärernas förslag att arbetslivsfonden

bör få i uppdrag att i stor skala informera om vilken betydelse ett

aktivt förändringsarbete ute på arbetsplatserna har för

produktiviteten. I samarbete med produktivitetsdelegationen har fonden

visat hur produktiviteten kan förbättras om arbetet organiseras på ett

annat sätt. Det är viktigt att fonden får ett särskilt uppdrag att

tillsammans med arbetsmarknadens parter fullfölja dessa aktiviteter.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande arbetsmarknadspolitiska åtgärder

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi19 yrkandena 1 och 2

samt med avslag på motionerna 1991/92:Fi7 yrkande 2 och 1991/92:Fi15

yrkande 20 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört om förnyelsen av arbetslivet och om en av arbetslivsfonden

ordnad informationskampanj kring dessa frågor,

3. Åtgärder inom byggsektorn (mom. 3)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,

Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med

"Bostadsutskottet framhåller i" och slutar med "Fi18 (s) yrkande 6"

bort utgå,

dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med

"Bostadsutskottet framhåller också" och slutar med "A2 (s) yrkande 5"

bort ha följande lydelse:

I den socialdemokratiska partimotionen Fi18 redovisas åtgärder som

innebär att en årlig nyproduktion på 30000--40000 lägenheter kan

säkras på sikt. Härtill kommer behovet av en betydande

ombyggnadsverksamhet. Under år 1991 har den socialdemokratiska

regeringen genom dispensbeslut gett om- och nybyggnadsverksamheten

samma villkor. Ombyggnadsverksamheten har därför ökat. För att

motverka den stigande arbetslösheten inom byggsektorn behöver

särskilda åtgärder vidtas för att stimulera ombyggnadsverksamheten

ytterligare. Ett särskilt investeringsbidrag för ombyggnader av

lägenheter bör därför införas i enlighet med förslaget i den

socialdemokratiska partimotionen Fi18. Till ombyggnader av lägenheter

som igångsätts under 1992 bör sålunda bidrag kunna utgå inom en ram av

500 milj.kr. Det bör ankomma på regeringen att utforma de närmare

reglerna härför.

Därutöver måste enligt utskottets mening ytterligare insatser sättas

in för att trygga byggsysselsättningen. En sådan lämplig åtgärd är att

anslå medel för att få till stånd en tidigareläggning av kommunala

bygginvesteringar. Förutom den positiva effekten på sysselsättningen

skulle en sådan åtgärd också bidra till att nödvändiga kommunala

investeringar stimuleras. Många kommuner har i dag ett stort uppdämt

behov av såväl nyinvesteringar som underhållsåtgärder när det t.ex.

gäller skollokaler och VA-anläggningar.

Ett räntebidrag för tidigarelagda kommunala bygginvesteringar bör

enligt utskottets mening införas. I första hand bör bidraget avse

projekt som bedöms viktiga ur sysselsättningssynpunkt. Räntebidragen

bör utgå under en period av två år och avse räntekostnaden för i

projektet nedlagt kapital. Bidrag bör endast utgå till investeringar

som påbörjas före den 1 juli 1992. Den totala ramen för verksamheten

bör fastställas till 780 milj.kr. varav 150 milj.kr. kan beräknas

belasta budgetåret 1991/92.

Förslaget i motion A1 (v) yrkande 1 får därmed anses ha blivit

tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande åtgärder inom byggsektorn

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Fi18 yrkande 6,

1991/92:A1 yrkande 1 och 1991/92:A2 yrkande 5 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört om investeringsbidrag för

ombyggnader och om stimulans av kommunala bygginvesteringar,

4. Forskning och utbildning (mom. 4)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,

Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med

"Utbildningsutskottet har" och slutar med "Fi18 (s) yrkande 7" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion Fi18 att det

finns ett stort behov av att öka grundutbildningen inom högskolan. Det

är också av största betydelse att högskolorna får bättre möjligheter

att bedriva forskning av hög kvalitet. Vid utbyggnaden och

utvecklingen av grundutbildning och forskning bör främst de mindre och

medelstora högskolorna prioriteras. Riksdagen bör anvisa ytterligare

500 milj.kr. per år fr.o.m. budgetåret 1992/93 för insatser inom

utbildning och forskning.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande forskning och utbildning

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi18 yrkande 7 samt

med anledning av motion 1991/92:Fi13 yrkande 4 i denna del som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om utbildning

och forskning,

5. Investeringar i trafikens infrastruktur (mom. 5)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,

Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med

"Trafikutskottet framhåller" och på s. 35 slutar med "Fi18 (s) yrkande

8" bort ha följande lydelse:

Som framförs i motion Fi18 (s) är väl utvecklade kommmunikationer

inom landet en förutsättning för att svenska mindre och medelstora

företag skall kunna hävda sina positioner som leverantörer till de

svenska internationaliserade storföretagen.

Våren 1991 anvisade riksdagen 10 miljarder kronor för investeringar

i trafikens infrastruktur utöver ordinarie anslag. Dessutom

fastställdes en planeringsram på 20 miljarder kronor.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är angeläget att

redan beslutade infrastrukturprojekt genomförs så snart som möjligt.

Det gäller bl.a. Arlandabanan som senarelagts av den nya regeringen.

Som begärs i motion Fi18 (s) bör regeringen ge trafikverken i

uppdrag att upprätta en plan för viktiga infrastruktursatsningar som

är möjliga att projektera för igångsättning under 1990-talet inom en

ram på 4 miljarder kronor utöver tidigare beslutade planeringsramar.

Utskottet anser således att motion Fi18 (s) yrkande 8 bör bifallas

av riksdagen. Därmed blir syftet med motionerna Fi13 (nyd) yrkande 4 i

denna del och Fi15 (v) yrkande 18 till väsentlig del tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande investeringar i trafikens infrastruktur

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi18 yrkande 8 samt

med anledning av motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 4 i denna del och

1991/92:Fi15 yrkande 18 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om projektering av infrastrukturinvesteringar,

6. Företagshälsovården (mom. 7)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,

Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 36 som börjar med

"Arbetsmarknadsutskottet framhåller" och slutar med "Fi19 (s)

yrkandena 3 och 4" bort ha följande lydelse:

Statsbidraget till företagshälsovård har fått en delvis ny

konstruktion vars uttalade syfte är att stimulera en större andel av

småföretagen att ansluta sig till företagshälsovården. Om inte

grundbidraget höjs enligt den tidigare regeringens beslut motverkas

detta syfte.

Det är enligt utskottets mening viktigt att företagshälsovården får

en bred anslutning bland företagen. Avsikten är nämligen att

företagshälsovården skall spela en mer aktiv roll i förändringsarbetet

ute på arbetsplatserna. Företagshälsovården är en viktigt resurs för

arbetsgivaren i det föreliggande arbetsmiljöarbetet och i det aktiva

rehabiliteringsarbetet. Det är därför viktigt att arbetsgivarna i än

högre grad har tillgång till denna resurs, eftersom arbetsgivarens

ansvar ökar både för kostnader föranledda av dålig arbetsmiljö och av

det aktiva rehabiliteringsarbetet.

I likhet med vad som sägs i motion Fi19 (s) bör således det tidigare

beslutet ligga fast och grundbidraget höjas till 300 kr. fr.o.m. 1992.

Riksdagen bör göra ett uttalande av denna innebörd.

Frågan om företagshälsovårdens finansiering och organisation

prövades av riksdagen så sent som våren 1991. Beslutet tillkom efter

en grundlig översyn som finns redovisad i promemorian (Ds1990:42)

Företagshälsovård i omvandling. Utskottet delar mot denna bakgrund

motionärernas uppfattning att det inte ter sig erforderligt att nu

göra en ny översyn av samma problematik.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande företagshälsovården

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi19 yrkandena 3 och 4

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en

översyn av företagshälsovården och om betydelsen av ett höjt

grundbidrag till företagshälsovården,

7. EG-anpassning av de svenska jordbrukspriserna (mom. 10)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,

Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med

"Jordbruksutskottet har" och på s. 38 slutar med "Fi18 (s) yrkande 3"

bort ha följande lydelse:

På många samhällsområden pågår i dag en successiv anpassning till

EGs regelsystem. Som anförs i motion Fi18 är det av stor vikt att

denna anpassning sker även på jordbrukets område och på ett sådant

sätt att svensk jordbruksnäring och livsmedelsindustri från

konkurrenssynpunkt står väl rustade vid ett inträde i den gemensamma

marknaden. Fortsatt sänkta matpriser är ett konsumentintresse. Det är

således viktigt från såväl konsument- som producentsynpunkt att

närmandet till EGs prisnivå kan påbörjas så snart som möjligt. Enligt

jordbruksutskottets mening följer regeringen noga utvecklingen på

området, bl.a. de effekter sänkningen av gränsskyddet fått och kan

komma att få för import- och producentpriser.

Enligt finansutskottets mening bör det ankomma på regeringen att i

anslutning till budgetpropositionen redovisa de förslag som krävs för

att en anpassning till EGs priser skall komma till stånd i god tid

före ett svenskt inträde i den gemensamma marknaden.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet biträder motion Fi18

(s) yrkande3.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande

lydelse:

10. beträffande EG-anpassning av de svenska jordbrukspriserna

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi18 yrkande 3 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om behovet av

ett skyndsamt förslag om EG-anpassning av de svenska

jordbrukspriserna,

8. Televerkets taxepolitik (mom. 11)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,

Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med

"Trafikutskottet anför" och på s. 39 slutar med "motion Fi18 (s)

yrkande 5" bort ha följande lydelse:

Liksom motionärerna anser utskottet att det är olyckligt med en

inflationsuppdrivande utveckling av teletaxorna i ett läge när

inflationsbekämpningen måste prioriteras. Televerkets beslut om nya

taxor från den 1 januari 1992 ligger inte heller i linje med de

avsikter som låg bakom vårens riksdagsbeslut. Teletekniken utvecklas

mycket snabbt vilket ger betydande produktivitetsvinster och sänkta

kostnader. Så t.ex. har arbetsproduktiviteten ökat med sammanlagt

20% de senaste två åren.

I likhet med motionärerna anser utskottet således att vårens beslut

bör omprövas och pristaket för telefontaxorna omformuleras. Taket bör

knytas till den del av verksamheten där verket saknar konkurrens, dvs.

till hushållens telefonkostnader. I avvaktan på en sådan förnyad

prövning bör ikraftträdandet av de tidigare beslutade ändringarna

skjutas upp ett halvt år. Utskottet tillstyrker således motion Fi18

yrkande 5.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande

lydelse:

11. beträffande televerkets taxepolitik

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi18 yrkande 5 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om uppskov med

den för televerket beslutade taxedelegeringen till den 1 juli 1992,

9. Minskning av investeringsbidrag till bostadsbyggande

(mom.13)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,

Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med

"Bostadsutskottet pekar" och på s. 43 slutar med "avslås av riksdagen"

bort ha följande lydelse:

Vi har i Sverige ett förhållandevis stort bostadsbestånd av god

kvalitet -- något som till stor del beror på ett långsiktigt och

konsekvent statligt stöd till bostadssektorn. Trots detta finns det

naturligtvis i dag och i framtiden ett fortsatt behov av nya bostäder.

Med utgångspunkt i uppskattningar av befolkningstillväxt, förväntad

hushållsbildning och det kraftigt ökade behovet av bostäder för äldre

beräknas det totala behovet av nyproduktion i långtidsutredningen till

40000 lägenheter per år. För att en nyproduktion av denna omfattning

verkligen skall uppnås fordras naturligtvis att den kan ske till

rimliga villkor som långsiktigt kan överblickas. Endast härigenom kan

en erforderlig nyproduktion av lägenheter med överkomliga

boendekostnader komma till stånd.

De av regeringen i detta och andra sammanhang föreslagna åtgärderna

på bostadsområdet verkar i en rakt motsatt riktning. Åtgärderna

präglas i hög grad av kortsiktighet samtidigt som de leder till helt

oacceptabla kostnadsökningar i boendet. Inte minst ungdomar och andra

nytillträdande grupper på bostadsmarknaden drabbas av en sådan

politik. Vad som erfordras är i stället att den sociala bostadspolitik

som socialdemokraterna byggt upp i vårt land nu fullföljs. Regeringens

förslag innebär att den sociala bostadspolitiken alltmer ersätts av en

marknadsorienterad politik. I andra länder där bostadspolitiken

marknadsinriktats har det lett till bostadsnöd och bostadsslum.

Enligt utskottets mening är det viktigt att den sociala

bostadspolitiken fullföljs. Utskottet avvisar därför regeringens

förslag. Det gäller såväl förslaget om minskade investeringsbidrag som

förslagen om att inte införa räntelånen och att minska värdet av

ränteavdragen.

Utskottet tillstyrker således det i motionerna Fi15 (v) och Fi18 (s)

framförda kravet på att regeringens förslag om sänkt

investeringsbidrag skall avvisas. Enligt utskottets mening bör sålunda

bidraget behållas på dagens nivå. Utskottets ställningstagande i denna

del innebär att förslagen i motion Fi12 (c) saknar aktualitet.

Motionen avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande

lydelse:

13. beträffande minskning av investeringsbidrag för

bostadsbyggande

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 12

och 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del samt med avslag på proposition

1991/92:38 yrkande 10 och motion 1991/92:Fi12 som sin mening ger

regeringen till känna att bidraget inte skall sänkas,

10. Senareläggning av höjningen av barnbidrag och studiebidrag (mom.

14)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,

Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar med

"Finansutskottet kan" och slutar med "sunda statsfinanser" bort ha

följande lydelse:

Finansutskottet delar socialutskottets och motionärernas uppfattning

att riksdagen bör avslå regeringens förslag om att senarelägga den

tidigare beslutade barnbidragshöjningen. Som påpekas i motionerna är

barnbidragshöjningen barnfamiljernas kompensation för ökade kostnader

till följd av skattereformen. Utskottet tillstyrker alltså motionerna

Fi13 (nyd) yrkande 3, Fi15 (v) yrkandena 8, 9, och 10 samt Fi18 (s)

yrkande 1 i denna del samt avstyrker propositionens förslag att

senarelägga de tidigare av riksdagen beslutade höjningarna av det

allmänna barnbidraget, det förlängda barnbidraget och studiebidraget.

Utskottet konstaterar att man i motion Fi18 (s) klart anger hur

bidragshöjningarna skall finansieras.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande

lydelse:

14. beträffande senareläggning av höjningen av barnbidrag och

studiebidrag

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 3,

1991/92:Fi15 yrkandena 8, 9 och 10 samt 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna

del avslår proposition 1991/92:38 yrkandena 3, 4 och 5,

11. Egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen (mom.15)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,

Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med

"Arbetsmarknadsutskottet framhåller" och på s. 46 slutar med

"obligatorisk arbetslöshetsförsäkring" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill inledningsvis understryka vikten av att riksdagen ges

tillgång till ett fullständigt beslutsunderlag när en så viktig fråga

som att fördubbla egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen skall

prövas.

ALFI-utredningen lade tidigare i år fram sitt betänkande.

Utredningen hade i uppdrag att bl.a. analysera vilka konsekvenser en

höjning av egenavgiften skulle få för medlemmarna,

arbetslöshetskassorna, bakomliggande intresseorganisationer och

arbetsmarknadens funktionssätt. Utredningens slutsats var att

effekterna var så allvarliga att en höjning inte borde genomföras.

ALFI-utredningens förslag har remissbehandlats, men av propositionen

framgår inte vilka synpunkter remissinstanserna haft på dessa förslag.

Inte heller innehåller propositionen någon som helst analys av hur

regeringen ser på dessa viktiga frågor.

Utskottet anser att regeringens förslag att fördubbla egenavgiften

bör avslås redan på den grunden att ett tillfredsställande

beslutsunderlag inte föreligger.

De motiv regeringen anför som stöd för sitt förslag saknar dessutom

grund. Det finns inte någon koppling mellan egenavgiftens storlek och

arbetslöshetens omfattning. Egenavgiften påverkas endast av storleken

på den genomsnittliga dagpenning som kassan betalar ut. Ett högt

löneavtal inom ett fackförbunds avtalsområde kan alltså föranleda de

största effekterna inom en helt annan kassas verksamhetsområde.

ALFI-utredningen konstaterade också att en höjning av egenavgifterna

inte påverkar lönebildningen.

ALFI-utredningen har i sitt betänkande pekat på en rad nackdelar med

att höja egenavgiften på det sätt som här är tänkt. Som tidigare

konstaterats berörs inte dessa invändningar med ett ord i

propositionen. En ökning av egenavgiften kan leda till att

administrationskostnaderna för försäkringen kommer att stiga. Enligt

utredningen är risken dessutom stor för att de som har den svagaste

ställningen på arbetsmarknaden väljer att ställa sig utanför

försäkringen när egenavgiften höjs kraftigt. Detta skulle kunna få

oönskade sociala effekter som följd men även medföra ökningar i

kommunernas kostnader för socialhjälp. Utskottet anser att det inte är

acceptabelt att arbetslöshetsförsäkringen kan komma att omfatta färre

än som nu är fallet. Det tycks också gå stick i stäv med regeringens

uttalade ambition om en allmän arbetslöshetsförsäkring.

Regeringen tillkännager i propositionen sin avsikt att skyndsamt

utreda förutsättningarna för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

och uttalar att ambitionen är att ett nytt system skall träda i kraft

den 1 januari 1993. Ett sådant nytt system innebär att även

finansieringen måste utredas och kanske få nya former. Med hänsyn

härtill anser utskottet att det inte är lämpligt att nu göra så

betydande ingrepp i nuvarande försäkringssystem som det här är fråga

om. Förändringen, som kanske blir tillfällig, skulle komma att

föranleda betydande administrativa kostnader för kassorna och de

bakomliggande organisationerna. Samtliga kassor måste utlysa stämmor

och i övrigt föra frågan genom de beslutande instanserna. Enligt

ALFI-utredningen kommer bakomliggande organisationer att behöva

genomföra extra kongresser för att kunna fatta erforderliga beslut.

Utskottet anser inte att detta är ett acceptabelt tillvägagångssätt

när reglerna på nytt kan komma att ändras redan nästa år.

Mot bakgrund av det ovan anförda avstyrker utskottet regeringens

förslag att fördubbla egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen och

biträder därmed avslagsyrkandena i motionerna Fi15 (v) och Fi18 (s).

Förslaget till ändring i 57§ lagen (1973:370) om

arbetslöshetsförsäkring bör således inte antas av riksdagen.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande

lydelse:

15. beträffande egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 11

och 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del avslår regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1991:744) om ändring i lagen (1973:370) om

arbetslöshetsförsäkring,

12. Den kommunala ekonomin (mom. 17)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,

Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med

"Utskottet vill" och på s. 48 slutar med "därför av utskottet" bort ha

följande lydelse:

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Trots den

förbättrade finansiella situationen i kommunerna finns det starka skäl

för återhållsamhet med nya kommunala utgifter. Den förstärkning som nu

sker är tillfällig. Om utgifterna nu ökar under de relativt goda åren

1992 och 1993 kommer den nya utgiftsnivån ej att kunna upprätthållas

när ekonomin sedan åter försämras. Stora skattehöjningar eller

kraftiga utgiftsminskningar kommer då att tvingas fram.

För år 1993 finns det mot denna bakgrund skäl att hålla inne en del

av kommunernas inkomster. En omfördelning mellan åren är därvid enligt

utskottets mening rimligare än regeringens förslag om en permanent

indragning till statsbudgeten. Ett slutligt ställningstagande härtill

bör dock, liksom vad gäller beloppets storlek, enligt utskottets

mening anstå till dess en bättre bild över kommunernas ekonomiska

situation för de aktuella åren föreligger. Även den kommunalekonomiska

kommitténs förslag bör kunna utgöra ett viktigt underlag för

ställningstaganden i dessa frågor.

Enligt utskottets uppfattning är ett lagstadgat skattestopp ett

mycket allvarligt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten som

endast bör tillgripas temporärt under korta perioder. När det nu

föreligger en överenskommelse med kommunförbunden om ett frivilligt

skattestopp bör den vägen följas i vart fall så länge det inte finns

skäl för tvivel om att överenskommelsen kommer att efterlevas.

Även på längre sikt måste den kommunala verksamhetens utbyggnadstakt

hållas tillbaka. Något utrymme för skattehöjningar kommer inte att

finnas. Även det reala resursutrymmet kommer att vara begränsat. De

resurser som står till buds måste under 1990-talet i första hand

utnyttjas för att möjliggöra en expansion av den konkurrensutsatta

delen av ekonomin.

Även om utrymmet för expansion av den samlade kommunala verksamheten

är begränsat, finns betydande möjligheter att genom ökad effektivitet

frigöra resurser till förbättringar och utbyggnader inom angelägna

områden. Ett intensivt förnyelsearbete pågår nu i hela den kommunala

sektorn, i både kommuner och landsting. Förändrade statsbidragsregler

och minskad statlig styrning har därvid givit helt nya möjligheter.

Enligt regeringens prognos, som inte beaktat den i propositionen

föreslagna nedskärningen med 5--10 miljarder kronor år 1993, kommer

den kommunala konsumtionen att öka med endast 0,9% 1992 och 0,5%

1993. Dessa tal innebär en väsentlig uppbromsning av den kommunala

expansionen jämfört med tidigare år, trots att en betydande ökning i

antalet sysselsatta i kommunala beredskapsarbeten förutsatts för 1992.

Denna måttliga ökning ligger enligt utskottets uppfattning väl inom

ramen för det tillgängliga utrymmet dessa år.

Regeringen gör emellertid bedömningen att den kommunala sektorn inte

kan tillåtas expandera alls under 1992 och 1993. Ett sådant totalt

stopp för den kommunala verksamheten skulle ofrånkomligen gå ut över

vård och omsorg m.m. och skulle dessutom innebära en ytterligare

försvagad efterfrågan i ekonomin i ett läge när konjunkturen är svag

och arbetslösheten hög. Jämfört med regeringens prognos skulle

sysselsättningen minskas med 20000 personer under perioden.

Utskottet delar inte regeringens uppfattning att ekonomin behöver

stramas åt mitt i lågkonjunkturen och inte heller att ekonomin mår bra

av en ytterligare fördjupning av lågkonjunkturen och ökning av

arbetslösheten.

Vad utskottet anfört om den kommunala ekonomin med anledning av

motion Fi18 (s) yrkande 9 bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande

lydelse:

17. beträffande den kommunala ekonomin

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi18 yrkande 9 samt

med avslag på proposition 1991/92:38 yrkande 9 och motion 1991/92:Fi15

yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

13. Lagen om särskild skatteutjämningsavgift (mom.18)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,

Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 48 som börjar med

"Utskottet tillstyrker" och slutar med "av utskottet" bort ha följande

lydelse:

Utskottet ser inte skäl att nu, någon månad innan den

kommunalekonomiska kommittén lägger fram sitt förslag till nytt

skatteutjämningssystem, besluta om ändringar som ensidigt gynnar

Sveriges allra rikaste kommuner. Förslaget avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande

lydelse:

18. beträffande lagen om särskild skatteutjämningsavgift

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi18 yrkande 1 i denna

del avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1987:561)

om särskild skatteutjämningsavgift,

14. Långsiktig utgiftsstrategi (mom. 20)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,

Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser

dels att avsnittet på s. 49 under rubriken "Behovet av sunda

statsfinanser" bort utgå,

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med

"Finansutskottet får" och på s. 52 slutar med "yrkande 1 i denna del"

bort ha följande lydelse:

Regeringen begär i propositionen att riksdagen skall godkänna ett

förslag till långsiktig utgiftsstrategi för de offentliga utgifterna.

Strategin beskrivs i så allmänna ordalag att det enligt utskottets

mening inte går att bedöma hur den kan tänkas fungera i praktisk

tillämpning. I avvaktan på ett konkret förslag om hur en sådan

utgiftsstrategi skall utformas bör propositionen i denna del avslås.

Av större betydelse än allmänt hållna principer är enligt utskottets

mening att i praktisk handling visa att man förmår att upprätthålla

sunda statsfinanser. Under de borgerliga åren mellan 1976 och 1982

raserades statsfinanserna på ett för landet skadligt sätt.

Budgetunderskottet uppgick år 1982 till ca 13 % av BNP.

De förslag som regeringen nu har förelagt riksdagen försämrar

statsbudgeten med ca 15 miljarder kronor under innevarande budgetår

och med 10 miljarder kronor därefter. Detta är inte acceptabelt.

Utskottet ser med stor oro på det pärlband av ofinansierade förslag

till skattesänkningar som regeringen har fört fram under hösten.

Utskottet motsätter sig också regeringens förslag att riva upp

räntelånesystemet för bostadsbyggande och att sänka

investeringsbidragen till bostadsbyggandet. Tvärtom bör man i rådande

läge vidta särskilda åtgärder för att stimulera byggandet.

För att öka tillväxten och minska arbetslösheten föreslås i motion

Fi18 (s) särskilda insatser som ökar statsutgifterna med ca 2

miljarder kronor utöver vad regeringen har tagit upp i tilläggsbudget

I. De tillkommande utgifterna föreslås bli finansierade genom att den

s.k. brytpunkten i inkomstskatteskalan räknas upp med 4,6% i stället

för 9,8%. Dessa förslag visar enligt utskottets mening att

socialdemokraterna tar byggarbetslösheten på allvar och att partiet är

berett att finna fördelningspolitiskt rimligare

finansieringsalternativ än att skjuta upp höjningen av barnbidraget.

Med motionärernas alternativa förslag framkommer ett betydligt

starkare budgetförslag än det regeringen kan uppvisa. Som utskottet

ser det fullföljer socialdemokraterna därmed sin tradition att på ett

mer ansvarsfullt sätt hantera statsfinanserna.

dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande

lydelse:

20. beträffande långsiktig utgiftsstrategi

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 7 och

1991/92:Fi18 yrkande1 i denna del och med avslag på proposition

1991/92:38 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om sunda statsfinanser,

15. Den statliga prospekteringen (mom. 22)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg,

Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med

"Regeringen redovisar" och på s. 53 slutar med "och NSG" bort ha

följande lydelse:

Regeringen aviserar i proposition 38 att den statliga

prospekteringsverksamheten skall avvecklas och att nämnden för statens

gruvegendom, NSG, skall läggas ned. Förslaget avvisas i fyra motioner,

nämligen Fi9 (s), Fi10 (s), Fi14 (v) och Fi17 (s).

Som påpekas i motionerna skulle förslaget drabba den svenska

gruvnäringen mycket hårt och få ödesdigra konsekvenser för Norrlands

inland och Bergslagen där den statliga prospekteringen huvudsakligen

bedrivs.

Den statliga mineralråvarukommittén (MIR) framhöll i sitt betänkande

"Prospekteringspolitik" (SOU 1989:92) att Sverige behöver satsa minst

200--300 milj.kr. på prospektering om gruvnäringen skall kunna

överleva 1990-talet. I mitten av 1980-talet var prospekteringsnivån i

Sverige som högst. Den uppgick då till 185 milj.kr. Innevarande år

beräknas 120 milj.kr. satsas på prospektering. Skulle den statliga

prospekteringen avvecklas enligt regeringens planer, sjunker nivån

till 50--60 milj.kr.

Den statliga prospekteringen har avgörande betydelse för

gruvnäringens fortlevnad. Med hänsyn härtill bör enligt utskottets

mening riksdagen avvisa regeringens planer på att avveckla detta stöd.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande

lydelse:

22. beträffande den statliga prospekteringen

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi9, 1991/92:Fi10,

1991/92:Fi14 och 1991/92:Fi17 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört om att behålla den statliga prospekteringen och

nämnden för statens gruvegendom, NSG,

16. Sveriges turistråd (mom. 23)

Per-Ola Eriksson (c), Lars Tobisson (m), Bengt Wittbom (m), Lars

Leijonborg (fp), Tom Heyman (m), Stefan Attefall (kds) och Karin

Starrin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 54 som börjar med

"Finansutskottet vill" och slutar med "till känna" bort ha följande

lydelse:

Även när det gäller det statliga stödet till turistrådet avser

regeringen att lägga fram förslaget om avveckling i

budgetpropositionen. I likhet med vad utskottet anfört om den statliga

prospekteringen anser utskottet att sakbehandling av frågan bör ske

först när ett konkret förslag föreligger. I nuvarande läge bör därför

motionerna om turistnäringen och turistrådet avslås av riksdagen.

dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande

lydelse:

23. beträffande Sveriges turistråd

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Fi16, 1991/92:Fi20,

1991/92:Fi21 och 1991/92:Fi22.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom

partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

Lars-Ove Hagberg (v) anför:

Vid behandlingen av regeringens förslag till inriktning av den

ekonomiska politiken har vänsterpartiet på flera punkter hamnat på

kollisionskurs med den borgerliga regeringen. Vänsterpartiets syn på

de frågor som finansutskottet tar upp i sitt betänkande kan

sammanfattas på följande sätt.

Bedömningen av den ekonomiska utvecklingen

Den bedömning av utvecklingen som redovisas i propositionen skiljer

sig inte alltför mycket från den som tidigare i höst presenterades av

konjunkturinstitutet. Bilden är densamma. Svensk ekonomi stagnerar

under de första åren av 1990-talet och ökningen i arbetslösheten

accelererar. Den "finska smittan" och den allmänna oredan på

valutamarknaderna stör också den svenska ekonomin. De kraftiga

valutautflödena har lett till att riksbankschefen ansett det vara

nödvändigt att förorda en historiskt sett mycket kraftig räntehöjning.

I den prognos som redovisas i propositionen har märkligt nog inte de

åtgärder som regeringen nu föreslår beaktats. Tas också dessa åtgärder

tillsammans med räntehöjningen med i beräkningen blir den förutsedda

minskningen i BNP påtagligt större och därmed också ökningen i

arbetslösheten större. Trots att Sverige med regeringens ord befinner

sig i en djup lågkonjunktur väljer regeringen att föra en

åtstramningspolitik.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Regeringen pekar ut det höga skattetrycket och storleken och

tillväxten i den offentliga sektorn som grundproblemet i den svenska

ekonomin. Sänk skatterna, minska statsutgifterna, håll tillbaka den

kommunala sektorn och privatisera den offentliga sektorns tjänsteutbud

-- detta är åtgärder som anges vara nödvändiga för att öka tillväxten.

Den bakomliggande föreställningen är att en fördelningspolitik som gör

inkomst- och förmögenhetsfördelningen alltmer ojämn skapar incitament

för ökat företagande och tillväxt. De mest utsatta och sämst ställda

grupperna får det visserligen svårare nu men så småningom ökar

produktionstillväxten, vilket också på sikt antas förbättra dessa

gruppers situation.

Vänsterpartiet kan inte ställa sig bakom en sådan politik. Det är

svårt att undvika jämförelser med "thatcherismen" i Storbritannien där

den högre tillväxten aldrig ledde till någon påtaglig förbättring för

de sämre ställda. Arbetslösheten kom under större delen av 1980-talet

att ligga över 10%. År 1990 sjönk den till 7% men stiger nu åter

mot 10%. Som ett resultat av den förda politiken är social misär och

rädsla för att hamna i svåra ekonomiska omständigheter och utanför

samhällsgemenskapen en realitet för stora grupper i Storbritannien.

Vänsterpartiets uppfattning är att den borgerliga regeringen har en

felaktig föreställning om vilka de grundläggande problemen är i

ekonomin. Det är inte det höga skattetrycket och den offentliga

sektorn. Problemets kärna härrör från superdevalveringen år 1982 och i

anslutning till denna de okontrollerade avregleringarna på kredit- och

valutamarknaderna.

Inriktningen av den ekonomiska politik som vänsterpartiet vill

förorda framgår av s. 18--20 i detta betänkande där vår motion återges

i sammandrag. Under rubrikerna en rättvis skattepolitik, kommunerna,

barn- och studiebidragen, socialförsäkringssystemen och

näringspolitiken och EG redovisas en alternativ uppläggning av den

ekonomiska politiken.

Dessa riktlinjer innebär att i ansträngningarna att förbättra

ekonomins utvecklingskraft och i väntan på en bättre ekonomisk

utveckling i vår omvärld skall inte de mer utsatta grupperna i vårt

samhälle stå för alla uppoffringar som den kommande utvecklingen

kräver.

I rådande ekonomiska läge är det enligt vänsterpartiet nödvändigt

att medel tas fram för en mer aktiv arbetsmarknadspolitik och

långsiktigt nödvändiga satsningar på infrastrukturen. Insatserna för

arbetsmarknadspolitiska och sysselsättningsskapande åtgärder måste ges

en betydligt högre prioritet än vad som nu blivit fallet. I rådande

konjunkturläge måste en regering undvika att vidta åtgärder som på

något sätt försämrar kommunernas och byggsektorns förutsättningar

ytterligare. Tvärtom måste den ekonomiska politiken utformas så att

dessa sektorer stimuleras.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Den nya regeringen tycks i sin iver att driva igenom en starkt

marknadsorienterad ekonomi helt ha glömt bort målet arbete åt alla.

Detta mål är uppenbarligen lågt prioriterat av regeringen. Riksdagen

bör därför genom ett särskilt uttalande framhålla för regeringen att

målet arbete åt alla även i fortsättningen skall ha en central plats i

den ekonomiska politiken.

Åtgärder inom byggsektorn

När byggarbetslösheten nu ökar måste åtgärder vidtas för att få i

gång sysselsättningen inom byggnadsmarknaden. I kommunerna finns många

eftersatta områden. Vänsterpartiet anser att ett särskilt ROT-program

skall tillskapas för ombyggnad och reparation av skolor, VA-nät m.m.

Investeringar i trafikens infrastruktur

Miljökraven måste ha ett avgörande inflytande över hur våra

kommunikationer organiseras. Hänsyn måste också tas till regionala

intressen. Sverige bör satsa på snabbtåg och avancerade kollektiva

trafiklösningar i städerna.

Pensionssystemet

Vänsterpartiet ser med viss oro på regeringens planer på att

förändra pensionssystemet. Risken för att en sådan förändring leder

till ökade klyftor är uppenbar. Vid en omläggning av pensionssystemet

är det mest angeläget att förbättra situationen för de sämst ställda

pensionärerna. En sådan omfördelning bör i första hand komma till

stånd inom pensionssystemet.

Inhemska miljöproblem

Miljödebatten har alltmer kommit att fokuseras på internationellt

samarbete. Kan vi bara hjälpa till att lösa problemen i våra

grannländer slipper vi mycket av de luft- och vattenföroreningar som

kommer in över våra gränser. Den här attityden kan leda till att vi

minskar ambitionerna att driva en framsynt inhemsk miljöpolitik och i

stället avvaktar eller avstår från åtgärder och investeringar som är

positiva för vår miljö. Sverige har på miljöområdet alla

förutsättningar att bli ett modelland och bör eftersträva att hålla

den positionen.

Vinstmedel från vattenkraftproduktionen

Frågan om en återföring av vinstmedel från vattenkraftproduktionen

till de regioner som skapar dessa vinster har ständigt förhalats.

Dessa skenmanövrer får någon gång ha ett slut. Riksdagen bör anmoda

regeringen att snarast lägga fram förslag till ett system för

återföring av vattenkraftsvinster på det sätt som förordas i motion

Fi11.

Minskning av investeringsbidrag för bostadsbyggande

Den sociala bostadspolitiken måste fullföljas. Vänsterpartiet

motsätter sig bestämt att investeringsbidraget för bostadsbyggande

sänks.

Senareläggning av höjningen av barnbidrag och studiebidrag

Självklart måste barnfamiljerna få den kompensation som riksdagen

tidigare beslutat om. Vid den skatteomläggning som socialdemokraterna

och folkpartiet drev igenom utlovades barnfamiljerna viss kompensation

genom höjda barnbidrag. Mycket snabbt senarelades en del av denna

höjning. Nu föreslår regeringen att denna senareläggning skall

fördröjas ytterligare ett år. Barnfamiljerna som redan drabbats hårt

av skatteomläggningen skulle därmed få en än svårare situation bara

för att regeringen skall kunna sänka förmögenhetsskatten och andra

skatter som berör endast de redan välbeställda.

Egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen

Regeringen har aviserat att egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen

kommer att fördubblas. Vänsterpartiet stödjer socialdemokraternas

uppfattning som den kommer till uttryck i deras reservation om

egenavgiften och arbetslöshetsförsäkringen. Någon höjning av

egenavgiften bör således inte genomföras och de försäkrade bör inte

stå för en större andel av finansieringen.

En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

Vänsterpartiet har länge krävt en allmän arbetslöshetsförsäkring.

Den skall i huvudsak vara skattefinansierad och vara kopplad till de

fackliga organisationerna.

Den kommunala ekonomin

Vänsterpartiet avvisar mycket bestämt regeringens planer på att dra

in mellan 5 och 10 miljarder kronor från kommunerna under 1993.

Tvärtom anser vi att staten med 5 miljarder kronor skall stödja

särskilda insatser inom den kommunala sektorn.

Långsiktig utgiftsstrategi

För att kunna genomföra sina skattesänkningar föreslår regeringen en

långsiktig utgiftsstrategi, dvs. en strategi som anger var besparingar

skall göras under kommande år. Vänsterpartiet motsätter sig bestämt en

sådan inriktning för de offentliga utgifterna.

Den statliga prospekteringen

Regeringen aviserar i proposition 38 att den statliga

prospekteringen och nämnden för statens gruvegendomar skall avvecklas.

Eftersom prospekteringsarbetet är en förutsättning för att

gruvnäringen långsiktigt skall kunna behållas avvisar vänsterpartiet

förslaget.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottets hemställan

under mom. 1--3, 5, 6, 9, 12--17, 20 och 22 bort ha följande lydelse:

1. beträffande riktlinjer för den ekonomiska politiken

att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:38 yrkande 7 och

motion 1991/92:Fi18 yrkandena 1 i denna del, 2 och 4 godkänner vad som

förordats i motion 1991/92:Fi15 yrkandena 1, 14, 15 och 17,

2. beträffande arbetsmarknadspolitiska åtgärder

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi15 yrkande 20 samt

med anledning av motion 1991/92:Fi19 yrkandena 1 och 2 avslår motion

1991/92:Fi7 yrkande 2 och som sin mening ger regeringen till känna att

målet arbete åt alla även i fortsättningen skall ha en central plats i

den ekonomiska politiken,

3. beträffande åtgärder inom byggsektorn

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A1 yrkande 1 och med

avslag på motionerna 1991/92:A2 yrkande 5 och 1991/92:Fi18 yrkande 6

som sin mening ger regeringen till känna att ett särskilt ROT-program

för upprustning av skolor, VA-nät m.m. bör dras i gång,

5. beträffande investeringar i trafikens infrastruktur

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi15 yrkande 18 samt

med anledning av motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 4 i denna del och

1991/92:Fi18 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige bör satsa på snabbtåg och avancerade kollektiva

trafiklösningar i städer,

6. beträffande pensionssystemet

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi15 yrkande 13 och

med anledning av motion 1991/92:Fi13 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna att en omfördelning till förmån för de sämst

ställda pensionärerna bör komma till stånd inom pensionssystemet,

9. beträffande inhemska miljöproblem

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi15 yrkande 19 som

sin mening ger regeringen till känna att åtgärder för att komma till

rätta med våra inhemska miljöproblem inte får eftersättas,

12. beträffande vinstmedel från vattenkraftproduktion

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi11 hos regeringen

begär att ett förslag till system för återföring av vattenkraftvinster

till de vattenkraftproducerande områdena framläggs i samband med

budgetpropositionen,

13. beträffande minskning av investeringsbidrag för

bostadsbyggande

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 12

och 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del avslår proposition 1991/92:38

yrkande 10 och motion 1991/92:Fi12 samt som sin mening ger regeringen

till känna att bidraget inte skall sänkas,

14. beträffande senareläggning av höjningen av barnbidrag och

studiebidrag

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 3,

1991/92:Fi15 yrkandena 8, 9 och 10 samt 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna

del avslår proposition 1991/92:38 yrkandena 3, 4 och 5,

15. beträffande egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 11

och 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del avslår regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1991:744) om ändring i lagen (1973:370) om

arbetslöshetsförsäkring,

16. beträffande en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi15 yrkande 16 som

sin mening ger regeringen till känna att en allmän och

skattefinansierad arbetslöshetsförsäkring bör införas,

17. beträffande den kommunala ekonomin

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi15 yrkande 6 samt

med avslag på proposition 1991/92:38 yrkande 9 och motion 1991/92:Fi18

yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna att staten inte bör

dra in medel från kommunerna utan tillföra sektorn 5 miljarder kronor,

20. beträffande långsiktig utgiftsstrategi

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 7 och

1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del avslår proposition 1991/92:38

yrkande 8,

22. beträffande den statliga prospekteringen

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi9, 1991/92:Fi10,

1991/92:Fi14 och 1991/92:Fi17 som sin mening ger regeringen till känna

att den statliga prospekteringen och nämnden för statens gruvegendom,

NSG, bör behållas,

Propositionens lagförslag

Bilaga 1

Socialutskottets yttrande

1991/92:SoU1y

Bilaga 2

Inriktningen av den ekonomiska politiken

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett socialutskottet tillfälle att avge

yttrande över proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska

politiken jämte eventuella motioner, såvitt propositionen och

motionerna rör utskottets område.

Socialutskottet begränsar yttrandet till avsnitt 4.4 i

propositionen, såvitt avser barnbidrag samt till motionerna

1991/92:Fi13 yrkande 3, 1991/92:Fi15 yrkandena 8--9 och 1991/92:Fi18

yrkande 1, delvis.

Utskottet konstaterar att de frågor i propositionen som ligger inom

utskottets beredningsområde endast är en begränsad del av mer

omfattande ekonomisk-politiska förslag. Det ankommer på

finansutskottet att göra de slutliga avvägningarna under beredningen

av ärendet.

Socialutskottet

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen (socialdepartementet) såvitt nu

är i fråga att riksdagen antar förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1991:486) om ändring i lagen (1991:233)

om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,

2. lag om ändring i lagen (1991:234) om ändring i lagen (1986:378)

om förlängt barnbidrag.

I propositionen framhålls att det statsfinansiella läget har

försämrats snabbt. Med hänvisning härtill och till att regeringen

nyligen föreslagit ökningar av de arbetsmarknadspolitiska insatserna i

syfte att lindra effekterna av den snabbt stigande arbetslösheten

anser regeringen att det är nödvändigt att i största möjliga

utsträckning undvika andra ökningar av statens utgifter. Mot den

bakgrunden föreslås i propositionen att den tidigare av riksdagen

beslutade barnbidragshöjningen med 1 020 kr. per barn och år från den

1 januari 1992 framflyttas till den 1 januari 1993. Barnbidraget

förändras därmed inte under kalenderåret 1992. Detta, tillsammans med

en föreslagen frysning av studiebidraget under samma tid, innebär

enligt propositionen att statsbudgeten 1991/92 och 1992/93 förstärks

med totalt 2,2 miljarder kronor. Regeringen erinrar om att det under

1992 kommer att ske en snabb förstärkning av hushållens disponibla

inkomster, bl.a. till följd av sänkningen av mervärdeskatten,

inflations- och reallöneskyddet i skatteskalorna samt återbetalningen

av det obligatoriska tillfälliga sparandet.

Motionerna

I motion Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd)

hemställs att riksdagen avslår förslag till lagändringar som går ut på

att senarelägga höjningen av barnbidraget (yrkande 3).

Motionärerna hänvisar till att skattereformen höjde omkostnaderna för

barnfamiljerna och att det därför är motiverat att genomföra den

planerade höjningen av barnbidraget. Finansieringen kan, enligt

motionärerna, göras genom att reducera statsbidraget till kommunal

barnomsorg. Motionärerna är övertygade om att besparingar inom

barnomsorgen kan göras utan att barnen blir lidande och anser att

detta också skulle medföra en effektivisering av den offentliga

sektorn.

I motion Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) hemställs att riksdagen

dels avslår regeringens förslag om ändring i lagen om allmänna

barnbidrag och att därmed barnbidraget höjs med 85 kr. i månaden från

den 1 januari 1992 (yrkande 8), dels avslår förslaget om ändring i

lagen om förlängt barnbidrag (yrkande 9). Vänsterpartiet kräver

att barnfamiljerna får den kompensation som riksdagen beslutat om.

Motionärerna hänvisar till att barnbidragshöjningen är barnfamiljernas

kompensation för de negativa effekterna av skatteomläggningen och

anser inte att det räcker med löften om kompensation till följd av

sänkningar av mervärdeskatten, inflations- och reallöneskyddet i

skatteskalorna och återbetalning av tvångssparandet.

I motion Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas avslag på

propositionen i dess helhet (yrkande 1). Med motiveringen att

socialdemokraterna vill ha en politik för ökad rättvisa säger

motionärerna nej till propositionens förslag, däribland förslaget att

skjuta upp barnbidragshöjningen. Motionärerna anser att det är

rimligare att finansiera ytterligare insatser mot arbetslösheten och

för tillväxten genom att minska på skattesänkningen för

höginkomsttagarna än genom att skjuta på barnbidragshöjningen.

Utskottets överväganden

Utskottet delar motionärernas uppfattning att regeringens förslag om

att flytta fram den tidigare beslutade barnbidragshöjningen bör

avslås. Såsom påpekas i motionerna är barnbidragshöjningen

barnfamiljernas kompensation för ökade kostnader till följd av

skattereformen. Utskottet tillstyrker alltså motionerna Fi13 (nyd)

yrkande 3, Fi15 (v) yrkandena 8 och 9 samt Fi18 (s) yrkande 1 samt

avstyrker propositionens förslag att flytta fram de tidigare av

riksdagen beslutade höjningarna av det allmänna barnbidraget och det

förlängda barnbidraget.

Stockholm den 28 november 1991

På socialutskottets vägnar

Bo Holmberg

I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson (m),

Anita Persson (s), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Rinaldo

Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingela Thalén (s), Jerzy Einhorn

(kds), Johan Brohult (nyd), Jan Andersson (s), Leif Carlson (m),

Maj-Inger Klingvall (s), My Persson (m) och Barbro Westerholm (fp).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i

utskottet, har suppleanten Gudrun Schyman (v) närvarit vid den

slutliga behandlingen av ärendet.

Avvikande mening

Sten Svensson (m), Rosa Östh (c), Ingrid Hemmingsson (m), Jerzy

Einhorn (kds), Leif Carlson (m), My Persson (m) och Barbro Westerholm

(fp) anser

dels att avsnittet under utskottets överväganden bort utgå,

dels att utskottet bort anföra följande:

Såsom framhålls i propositionen har det statsfinansiella läget

snabbt försämrats. Regeringen har nyligen föreslagit betydande

ökningar av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för att lindra

följderna av den snabbt stigande arbetslösheten. Utskottet delar

regeringens uppfattning att det är nödvändigt att i största möjliga

utsträckning undvika andra ökningar av statens utgifter och

tillstyrker därför propositionens förslag att den tidigare beslutade

barnbidragshöjningen flyttas fram till den 1 januari 1993. Utskottet

avstyrker därmed motionerna Fi13 (nyd) yrkande 3, Fi15 (v) yrkandena 8

och 9 samt Fi18 (s) yrkande 1.

Utbildningsutskottets yttrande

1991/92:UbU1y

Bilaga 3

Inriktningen av den ekonomiska politiken (prop. 1991/92:38)

Till finansutskottet

Finansutskottet har den 21 november 1991 beslutat att bereda

utbildningsutskottet tillfälle att yttra sig över proposition

1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken jämte

motionerna, såvitt propositionen och motionerna berör

utbildningsutskottets beredningsområde.

Utbildningsutskottet begränsar sitt yttrande till

propositionens avsnitt 3.2 Åtgärder för att ge Sverige en ny

start i vad gäller frågor om utbildning och forskning. I

anslutning härtill behandlar utbildningsutskottet motionerna

1991/92:Fi13 yrkande 4 och 1991/92:Fi18 yrkande 7.

I propositionen under avsnittet 3.2 Åtgärder för att ge

Sverige en ny start framhålls bl.a. att hög standard och

kvalitet inom utbildning på alla nivåer och forskning utgör

grundläggande förutsättningar för ekonomisk tillväxt. En

tillväxtfrämjande ekonomisk politik kräver därför offensiva

satsningar på utveckling av utbildningssystemet. Regeringen har

för avsikt att föra en sådan utbildningspolitik att Sverige vid

decenniets slut intar en tätposition i Europa.

I motion 1991/92:Fi18 (s) yrkande 7 betonas att

högskoleutbildningen spelar en mycket viktig roll i strävan att

utveckla konkurrenskraften i näringslivet och därigenom skapa

flera arbetstillfällen. Motionärerna erinrar bl.a. om

riksdagens beslut under föregående riksmöte (bet. 1990/91:UbU

12, rskr. 355) om ytterligare ökningar av den grundläggande

högskoleutbildningens dimensionering budgetåret 1992/93. Enligt

motionärerna måste högskolans möjligheter att bedriva forskning

av hög kvalitet förbättras. För att möta de ökade kraven på

högre utbildning och forskning föreslås att riksdagen anvisar

ytterligare 500 milj.kr. per år fr.o.m. budgetåret 1992/93.

Enligt motion 1991/92:Fi13 (nyd) yrkande 4 bör en förstärkning

av bl.a. utbildningen ingå som ett långsiktigt mål i

regeringens ekonomisk-politiska strategi. Enligt motionärerna

leder satsning på utbildning och forskning till snabbare

tillväxt av ekonomin och ökad internationell konkurrenskraft

för näringslivet.

Utbildningsutskottet vill med anledning av propositionen och

motionsyrkandena anföra följande.

Utbildningsutskottet anser i likhet med regeringen att det i

en samlad strategi för att lösa såväl de långsiktiga som de

kortsiktiga problemen för den svenska ekonomin ingår satsningar

på utbildning och forskning. Utbildningsutskottet anser dock

inte att riksdagen nu bör fatta beslut om medel till insatser

inom högre utbildning och forskning motsvarande 500 milj.kr.

per år fr.o.m. budgetåret 1992/93 i enlighet med förslaget i

motion 1991/92:Fi18. För att kunna göra en samlad bedömning av

behovet av ytterligare insatser inom dessa områden bör

riksdagen avvakta regeringens förslag i den kommande

budgetpropositionen. Enligt utskottets uppfattning är yrkandet

i motion 1991/92:Fi13 om förstärkning av utbildning och

forskning i en ekonomisk-politisk strategi för svensk ekonomi i

stort tillgodosett.

Med hänvisning till det anförda föreslår utbildningsutskottet

att finansutskottet tillstyrker proposition 1991/92:38

beträffande den ekonomisk-politiska strategi som förordats för

att återvinna utvecklings- och tillväxtkraften i svensk ekonomi

(punkten 7 i hemställan) i vad gäller utbildning och forskning

och avstyrker motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 4 och

1991/92:Fi18 yrkande 7.

Stockholm den 28 november 1991

På utbildningsutskottets vägnar

Ann-Cathrine Haglund

I beslutet har deltagit:

Ann-Cathrine Haglund (m),

Lena Hjelm-Wallén (s),

Rune Rydén (m),

Bengt Silfverstrand (s),

Margitta Edgren (fp),

Ingvar Johnsson (s),

Larz Johansson (c),

Bo Arvidson (m),

Ingrid Näslund (kds),

Stefan Kihlberg (nyd),

Ewa Hedkvist Petersen (s),

Ulf Melin (m),

Jan Björkman (s),

Inger Lundberg (s) och

Lena Öhrsvik (s).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Björn Samuelson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Avvikande mening

Lena Hjelm-Wallén, Bengt Silfverstrand, Ingvar Johnsson, Ewa

Hedkvist Petersen, Jan Björkman, Inger Lundberg och Lena

Öhrsvik (allas) anser att den del av utskottets yttrande

som börjar med "Utbildningsutskottet anser" och slutar med "yrkande

7" bort ha följande lydelse:

Utbildningsutskottet anser i likhet med vad som anförs i

motion 1991/92:Fi18 att det finns ett starkt behov av att öka

högskolans dimensionering när det gäller grundutbildningen.

Likaså är det av största betydelse att högskolorna får bättre

möjligheter att bedriva forskning av hög kvalitet. När det

gäller utbyggnaden och utvecklingen av såväl högskolans

grundutbildning som forskningen vill utbildningsutskottet

understryka vikten av att de mindre och medelstora högskolorna

prioriteras. Riksdagen bör anvisa ytterligare 500 milj.kr. per

år fr.o.m. budgetåret 1992/93 för insatser inom utbildning och

forskning.

Med hänvisning till det anförda föreslår utbildningsutskottet

att finansutskottet hemställer att riksdagen med bifall till

motion 1991/92:Fi18 yrkande 7, med anledning av motion

1991/92:Fi13 yrkande 4 och med avslag på proposition 1991/92:38

som sin mening ger regeringen till känna vad

utbildningsutskottet anfört i vad gäller utbildning och

forskning.

Trafikutskottets yttrande

1991/92:TU1y

Bilaga 4

Inriktningen av den ekonomiska politiken

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett trafikutskottet tillfälle att senast den

28 november 1991 avge yttrande över proposition 1991/92:38 om

inriktningen av den ekonomiska politiken jämte motioner, såvitt

propositionen och motionerna berör utskottets beredningsområde.

Motionsyrkanden som har samband med trafikutskottets

beredningsområde

1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (båda nyd) vari

yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om fastställande av ett långsiktigt mål för

satsningen på utbildning och infrastruktur.

1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om trafiken.

1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

5. att riksdagen beslutar att med ändring av tidigare beslut

skjuta på genomförandet av den för televerket beslutade

taxedelegeringen till den 1 juli 1992, och att begära hos regeringen

att riksdagen får förslag till ändring av taxepolitiken enligt de

riktlinjer som redovisas i motionen,

8. att riksdagen beslutar att hemställa att regeringen låter

utarbeta en plan för infrastruktursatsningar under 1990-talet om 4

miljarder kronor utöver tidigare ramar och i enlighet med de syften

som anges i motionen.

Trafikutskottets ställningstagande

Investeringar i trafikens infrastruktur

I motion Fi18 (s) framhålls att den svenska ekonomins fortskridande

internationalisering skärper kraven på transportsektorn. Väl

utvecklade kommunikationer inom landet är en förutsättning för att

svenska mindre och medelstora företag skall kunna hävda sina

positioner som leverantörer till de svenska internationaliserade

storföretagen. I motionen yrkas att regeringen av riksdagen skall få i

uppdrag att upprätta en plan för viktiga infrastrukturinvesteringar

som är möjliga att projektera för igångsättning under 1990-talet inom

en ram på 4 miljarder kronor utöver tidigare beslutade

planeringsramar.

Även i motion Fi13 (nyd) understryks infrastrukturens betydelse

för Sveriges konkurrenskraft i Europa. Mål för att stärka

infrastrukturen bör därför enligt motionen finnas med i den strategi

som regeringen bör formulera för att återvinna utvecklings- och

tillväxtkraft i svensk ekonomi.

Enligt motion Fi15 (v) måste miljökraven ha ett avgörande

inflytande över hur våra transporter och andra kommunikationer

organiseras. Om hela landet skall leva måste investeringarna fördelas

över landet på ett rättvist sätt. Vidare framhåller motionärerna att

vägtrafikapparaten har kapacitets- och trängselproblem, som inte går

att bygga bort. Därför bör Sverige, liksom man gör på kontinenten,

bl.a. satsa på snabbtåg och avancerade kollektiva trafiklösningar i

städerna.

Ett enigt trafikutskott har vid flera tillfällen uttalat att det är

nödvändigt att öka investeringarna i trafikens infrastruktur för att

skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt. Dessa investeringar

skall också bidra till regional balans och en förbättrad miljö. Våren

1991 beslutade riksdagen att anvisa 10 miljarder kronor, utöver

tidigare anvisade belopp, för investeringar av nationell betydelse i

vägar, järnvägar och kollektivtrafikanläggningar som gagnar tillväxten

och miljön. Dessutom beslutade riksdagen om en planeringsram på

ytterligare 10 miljarder kronor (prop. 1990/91:87 delvis, prop.

1990/91:100 bil. 8, bet. TU24, rskr. 286).

I proposition 1991/92:25 bilaga 5 föreslår regeringen att riksdagen

anvisar ytterligare 1,5 miljarder kronor främst för investeringar i

trafikens infrastruktur. Vidare framhålls i proposition 1991/92:38 om

inriktningen av den ekonomiska politiken, att regeringen har för

avsikt att öka investeringarna i bl.a. järnvägar och vägar. Enligt

propositionen kan investeringar i infrastruktur som ger hög avkastning

finansieras av inkomster från försäljningen av statliga företag i

kombination med en motsvarande höjning av hushållssparandet.

Inriktningen är således helt klar. Regeringen har redan beslutat

om och avser att återkomma med förslag om kraftfulla utbyggnader av

trafikens infrastruktur. Sådana investeringar har stor betydelse för

tillväxtmöjligheterna i landet. Självfallet måste de regionalpolitiska

och miljöpolitiska effekterna beaktas.

Vad utskottet nu anfört innebär att syftet med motionsyrkandena

till väsentlig del blir tillgodosett. De uttalanden från riksdagens

sida som begärs i motionerna är därför inte erforderliga.

Trafikutskottet anser därför att finansutskottet bör avstyrka

motionerna Fi13 (nyd) yrkande 4, Fi15 (v) yrkande 18 och Fi18 (s)

yrkande 8.

Telefontaxorna

Yrkandet om telefontaxorna i motion Fi18 (s) motiveras med att vissa

av televerket beslutade taxehöjningar är olämpliga i ett läge när

inflationsbekämpningen måste prioriteras. Enligt utskottets mening

ankommer det främst på finansutskottet att bedöma vilka

inflationsbekämpande åtgärder som behöver vidtas. Trafikutskottet

avstår därför från att yttra sig över motionen i denna del (yrkande

5).

Stockholm den 28 november 1991

På trafikutskottets vägnar

Birger Rosqvist

I beslutet har deltagit: Birger Rosqvist (s),

Rolf Clarkson (m), Görel Bohlin (m), Sven-Gösta Signell (s),

Elving Andersson (c), Sten-Ove Sundström (s), Sten Andersson i Malmö

(m), Margareta Winberg (s), Lars Svensk (kds), Kenneth Attefors (nyd),

Bo Nilsson (s), Jan Sandberg (m), Anita Jönsson (s), Jarl Lander (s)

och Hugo Bergdahl (fp).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i

utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid den slutliga

behandlingen av ärendet.

Avvikande mening

Investeringar i trafikens infrastruktur

Birger Rosqvist, Sven-Gösta Signell, Sten-Ove Sundström, Margareta

Winberg, Bo Nilsson, Anita Jönsson och Jarl Lander (alla s) anser att

den del av trafikutskottets yttrande som börjar med "Inriktningen är"

och slutar med "Fi18 (s) yrkande 8" bort ha följande lydelse:

Trafikutskottet delar den uppfattning som framförs i motion Fi18

(s) nämligen att väl utvecklade kommunikationer inom landet är en

förutsättning för att svenska mindre och medelstora företag skall

kunna hävda sina positioner som leverantörer till de svenska

internationaliserade storföretagen.

Våren 1991 beslutade riksdagen att anvisa 10 miljarder kronor för

investeringar i trafikens infrastruktur utöver ordinarie anslag.

Dessutom fastställdes en planeringsram på 20 miljarder kronor.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är angeläget

att de infrastrukturprojekt som beslutats genomförs så snart som

möjligt. Det gäller bl.a. Arlandabanan som senarelagts av regeringen.

Som begärs i motion Fi18 (s) bör trafikverken av regeringen få i

uppdrag att upprätta en plan för viktiga infrastruktursatsningar som

är möjliga att projektera för igångsättning under 1990-talet inom en

ram på 4 miljarder kronor utöver tidigare beslutade planeringsramar.

Av det anförda följer att utskottet för sin del anser att motion

Fi18 (s) yrkande 8 bör bifallas av riksdagen. Därmed blir syftet med

motionerna Fi13 (nyd) yrkande 4 och Fi15 (v) yrkande 18 till väsentlig

del tillgodosett.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom

partiet inte företräds av ordinarie ledamot av utskottet.

Bengt Hurtig (v) anför:

Investeringar i trafikens infrastruktur

Enligt vänsterpartiets uppfattning måste miljökraven ha ett

avgörande inflytande över hur våra transporter och andra

kommunikationer organiseras. Ytterligare belastning av försurande

nedfall -- från bl.a. vägtrafiken -- kan snabbt få förödande

ekologiska och ekonomiska konsekvenser.

Hänsyn måste också tas till de regionala intressena. Om hela

landet skall leva måste investeringarna fördelas rättvist.

Som framhålls i motion Fi15 (v) har vägtrafikapparaten kapacitets-

och trängselproblem som inte går att bygga bort. Därför bör Sverige,

liksom man gör på kontinenten, bl.a. satsa på snabbtåg och avancerade

kollektiva trafiklösningar i städerna.

Andra förslag om hur miljövänliga kommunikationsmedel skall gynnas

finns redovisade i vänsterpartiets motioner som framlagts tidigare i

år.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att finansutskottet bör

tillstyrka motion Fi15 (v) yrkande 18.

Jordbruksutskottets yttrande

1991/92:JoU4y

Bilaga 5

Inriktningen av den ekonomiska politiken

Till finansutskottet

Finansutskottet har den 21 november 1991 beslutat bereda

jordbruksutskottet tillfälle att senast den 28 november 1991 yttra sig

över proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska

politiken jämte motion 1991/92:Fi18 yrkande 3.

Propositionen

I propositionen behandlas inriktningen av den ekonomiska politiken.

Regeringens syn på det ekonomiska läget redovisas. Mot denna

bakgrund presenteras regeringens strategi för att bryta den ekonomiska

stagnationen samt för att återskapa tillväxt och balans i ekonomin.

I propositionen aviseras ett antal kommande propositioner,

utredningar etc. inom det ekonomisk-politiska området. Vidare läggs

lagförslag rörande bl.a. kommunernas ekonomi och

socialförsäkringssystemen.

Utskottet

Utskottet har inte funnit anledning att göra något särskilt

uttalande om det huvudsakliga innehållet i propositionen.

Enligt motion Fi18 av Ingvar Carlssonm.fl.(s) bör regeringen, om

de s.k. GATT-förhandlingarna inte leder till resultat under

innevarande år, senast i samband med budgetpropositionen framlägga

förslag om anpassning av gränsskyddet mot EGs priser (yrkande3).

Utskottet erinrar om att frågan om gränsskyddet behandlades dels i

samband med 1990års livsmedelspolitiska beslut, dels under

våren1991 i ett betänkande om vissa livsmedelspolitiska frågor

(1989/90:JoU25 resp. 1990/91:JoU31).

Innebörden av 1990års beslut är att ett gränsskydd i form av

rörliga införselavgifter skall bibehållas i avvaktan på resultatet av

GATT-förhandlingarna. Frågan om förändringar av gränsskyddet, såväl

tekniskt som nivåmässigt, bör avgöras i den takt som kommande

överenskommelse i GATT anger. En nordisk utgångspunkt är härvid att

sänkningar skall göras i reala termer, varvid sänkningar från år 1986

får tillgodoräknas. Utskottet underströk att någon ensidig neddragning

eller förändring i övrigt av gränsskyddet för Sveriges del inte bör

komma i fråga.

Våren 1991godtog riksdagen bl.a. ett regeringsförslag om vissa

tekniska förändringar av gränsskyddet, varvid utskottet ansåg att

regeringens förslag om anpassning av gränsskyddet mot de inhemska

marknadspriserna inte utgjorde något avsteg från 1990års beslut.

Den 24 oktober 1991 uppdrog jordbruksministern åt statens

jordbruksverk att utreda vilka effekter sänkningen av gränsskyddet har

medfört för importen och hur denna sänkning påverkat eller kan komma

att påverka producentpriserna. Uppdraget skall redovisas senast den

30november1991. Vidare har jordbruksministern i enlighet med

regeringsdeklarationen aviserat tillsättandet av en kommission för att

förbereda en avstämning av omställningsbesluten efter det att EG har

lagt fast principerna för sin kommande jordbrukspolitik.

På många samhällsområden pågår i dag en successiv anpassning till

EGs regelsystem. Utskottet delar motionärernas uppfattning om

betydelsen av att denna anpassning sker även på jordbrukets område och

på ett sådant sätt att svensk jordbruksnäring och livsmedelsindustri

från konkurrenssynpunkt står väl rustade vid ett inträde i den

gemensamma marknaden. Detta kommer även att gagna konsumenternas

intressen. Det är således viktigt från såväl konsument- som

producentsynpunkt att anpassningen till EGs jordbrukspolitik kan

påbörjas så snart som möjligt. Som framgår av utskottets redogörelse

ovan följer regeringen noga utvecklingen på området, bl.a. de effekter

sänkningen av gränsskyddet fått och kan komma att få för import och

producentpriser. Utskottet utgår från att regeringen härvid beaktar

även de synpunkter som framförs i motion Fi18 och i lämpligt

sammanhang återkommer till riksdagen med förslag om de åtgärder som

erfordras för att förbereda och genomföra en anpassning av

jordbrukspolitiken. Utskottet saknar anledning att föreslå något

särskilt riksdagens uttalande med anledning av motionens yrkande 3 som

således avstyrks.

Stockholm den 28november1991

På jordbruksutskottets vägnar

Göran Persson

I beslutet har deltagit: Göran Persson (s), Ivar Virgin (m),

Ingvar Eriksson (m), Jan Fransson (s), Bengt Rosén (fp), Inga-Britt

Johansson (s), Åke Selberg (s), Inge Carlsson (s), Dan Ericsson i

Kolmården (kds), Christer Windén (nyd), Kaj Larsson (s), Carl G

Nilsson (m), Sinikka Bohlin (s), Patrik Norinder (m) och Lennart

Daléus (c).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i

utskottet, har suppleanten Annika Åhnberg(v) närvarit vid den

slutliga behandlingen av ärendet.

Avvikande mening

Anpassning av gränsskyddet till EGs prisnivå

Göran Persson, Jan Fransson, Inga-Britt Johansson, Åke Selberg, Inge

Carlsson, Kaj Larsson och Sinikka Bohlin (allas) anför:

På många samhällsområden pågår i dag en successiv anpassning till

EGs regelsystem. Som anförs i motion Fi18 är det av stor vikt att

denna anpassning sker även på jordbrukets område och på ett sådant

sätt att svensk jordbruksnäring och livsmedelsindustri från

konkurrenssynpunkt står väl rustade vid ett inträde i den gemensamma

marknaden. Fortsatt sänkta matpriser är ett konsumentintresse. Det är

således viktigt från såväl konsument- som producentsynpunkt att

närmandet till EGs prisnivå kan påbörjas så snart som möjligt. Som

framgår av utskottets redogörelse följer regeringen noga utvecklingen

på området, bl.a. de effekter sänkningen av gränsskyddet fått och kan

komma att få för import och producentpriser. Vi utgår från att

regeringen i samband med budgetpropositionen redovisar de förslag som

krävs för att en anpassning till EGs priser skall komma till stånd i

god tid före ett svenskt inträde i den gemensamma marknaden. Utskottet

borde således ha tillstyrkt motion Fi18 yrkande3.

Särskilt yttrande

Ändrade förutsättningar för det svenska jordbruket

Dan Ericsson i Kolmården(kds) anför:

Jordbruksutskottets yttrande till finansutskottet bygger på

riksdagens beslut våren 1990 om omställningen av svensk

jordbrukspolitik och innebär att man inte tagit hänsyn till den

utveckling som ägt rum efter beslutet. Sveriges ansökan om medlemskap

i EG och det EES-avtal som skall behandlas av riksdagen under våren

1992 skapar nya förutsättningar för det svenska jordbruket. Dessa nya

förutsättningar, t.ex. frågan om arealersättning, tillsammans med

synliga negativa effekter av pågående omställning finns det anledning

att lyfta fram på ett tydligt sätt till ledning för den kommission som

regeringen avser att tillsätta med uppgift att förbereda en avstämning

av omställningsbesluten.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom

partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

Annika Åhnberg(v) anför:

Vänsterpartiet motsätter sig ett svenskt medlemskap i EG. Riksdagens

majoritet har emellertid beslutat att vårt land skall ansöka om

inträde i de Gemensamma marknaderna. Det är därför av stor vikt att

den successiva anpassning som i dag pågår på många samhällsområden

sker även inom jordbruket och på ett sådant sätt att svensk

jordbruksnäring och livsmedelsindustri från konkurrenssynpunkt står

väl rustade vid ett inträde. Fortsatt sänkta matpriser är ett

konsumentintresse. Det är således viktigt från såväl konsument- som

producentsynpunkt att närmandet till EGs prisnivå kan påbörjas så

snart som möjligt. Vänsterpartiet anser det från dessa synpunkter

dessutom ytterst angeläget att regeringen med det snaraste klargör hur

EG-anpassningen på livsmedelspolitikens område i övrigt skall ske. De

grundläggande frågorna är: Hur skall våra höga ambitioner vad gäller

miljö, djurhållning och kvalitet vidmakthållas vid EG-anpassningen?

Hur skall den redan påbörjade omställningen och avregleringen kunna

fullföljas när vi tvingas anpassa oss till ett så oerhört

genomreglerat och byråkratiskt system som EGs jordbrukspolitik utgör?

Oavsett utgången av GATT-förhandlingarna kräver dessa frågor ett

skyndsamt svar. Med anledning av motion Fi18 yrkande 3 borde utskottet

ha gjort ett utvidgat uttalande av innebörden att regeringen snarast

bör återkomma till riksdagen med en redogörelse för planerade åtgärder

även på dessa områden.

Näringsutskottets yttrande

1991/92:NU2y

Bilaga 6

Inriktningen av den ekonomiska politiken

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att avge

yttrande över proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska

politiken jämte motioner, såvitt propositionen och motionerna berör

näringsutskottets beredningsområde. Senare har finansutskottet

överlämnat en promemoria vari torde anges vilka motioner

näringsutskottet förväntas yttra sig över. Dessa är motionerna

1991/92:Fi11 (v), 1991/92:Fi13 (nyd), 1991/92:Fi15 (v) och

1991/92:Fi18 (s).

I propositionen redovisar regeringen -- under huvudrubriken Åtgärder

rörande de offentliga utgifterna -- en rad planerade förslag till

riksdagen rörande förändringar i form av bl.a.

reduktion eller avveckling av anslag. Delavsnittet 4.10 har rubriken

En ny näringspolitik. Där hänvisas till ett par aktuella propositioner

varav en, proposition 1991/92:51 om en ny småföretagspolitik, för

närvarande behandlas av näringsutskottet. Vidare aviseras förslag dels

i 1992 års budgetproposition, dels i en proposition samma år om den

exportfrämjande verksamheten.

Regeringen anmäler att bl.a. följande åtgärder planeras:

minskat statligt stöd till exportfrämjandet,

avveckling av den statliga prospekteringsverksamheten och

nämnden för statens gruvegendom (NSG),

avveckling av anslaget till stiftelsen Svensk Industridesign,

reduktion av anslaget till småföretagsutveckling,

reduktion av stödet till teknisk utveckling inom närings-

och teknikutvecklingsverket (NUTEK),

avveckling i förtid av det treåriga branschprogrammet för

verkstadsteknik.

Såvitt gäller planerna rörande prospekteringsverksamheten och NSG

har propositionen föranlett en uppvaktning för näringsutskottet från

länsstyrelsen och ett antal kommuner i Västerbottens län samt

skrivelser till utskottet från länsstyrelsen i Norrbottens län och

från Svenska gruvindustriarbetareförbundet.

Regeringens nyssnämnda planer på besparingar inom näringspolitikens

område kritiseras i motion 1991/92:Fi15 (v). Motionärerna vill att

riksdagen skall göra ett uttalande till regeringen på grundval av vad

de har anfört om näringspolitiken.

De nyss refererade delarna av propositionen innehåller som nämnts

inga förslag till riksdagen i angivna avseenden. De kan karakteriseras

som en summarisk översikt över planerade åtgärder, ägnad att ge en

allmän uppfattning om hur regeringen tänker sig att vissa viktiga

avsnitt av näringspolitiken skall utvecklas under de närmaste åren.

Näringsutskottet anser att riksdagen inte bör ta ställning i de

angivna ämnena förrän de aviserade förslagen från regeringen

föreligger. Utskottet föreslår därför att det angivna yrkandet i

motion

1991/92:Fi15 (v) lämnas utan åtgärd.

Motion 1991/92:Fi13 (nyd) innehåller inget yrkande som faller inom

näringsutskottets beredningsområde och föranleder följaktligen inget

uttalande av utskottet.

I propositionen anmäls (s. 7) att regeringen har för avsikt att

under våren 1992 lägga fram förslag om skärpt konkurrenslagstiftning,

avsedd att träda i kraft den 1juli 1992. Till grund för detta finns

konkurrenskommitténs betänkande (SOU 1991:59) Konkurrens för ökad

välfärd, som är daterat den 18juni 1991 och har remissbehandlats,

med remisstid till den 1november 1991. I motion 1991/92:Fi18 (s)

begärs att riksdagen skall som sin mening ge regeringen till känna att

proposition om genomförande av konkurrenskommitténs förslag bör

framläggas senast i samband med budgetpropositionen.

Som framgår av angivna data är den av motionärerna önskade

tidsplanen inte realistisk. Näringsutskottet erinrar om riksdagens

uttalande våren 1991 (1990/91:NU41, rskr.

1990/91:367) att regeringen omgående borde vidta åtgärder för en i

vissa angivna avseenden skärpt konkurrenslagstiftning och

tar fasta på regeringens nyssnämnda anmälan, av näringsminister Per

Westerberg i annat sammanhang preciserad till att propositionen avses

bli framlagd i slutet av mars 1992. Motionsyrkandet i frågan avstyrks.

Motion 1991/92:Fi11 (v) innehåller tre yrkanden rörande återföring

av vinstmedel från vattenkraftsproduktionen till de län där denna

produktion äger rum. Riksdagen skulle hos regeringen begära förslag om

en sådan återföring, förslag till ett principbeslut om regionalt

baserade vattenkraftsfonder för förvaltning av de återförda medlen

samt förslag om tillskott -- under viss förutsättning -- av

startkapital för sådana fonder.

Liknande förslag har framlagts i motioner under en följd av år.

Senast behandlades frågan våren 1991 i näringsutskottets betänkande

1990/91:NU40 om energipolitik. Utskottet avstyrkte två motioner (c) i

ämnet med hänvisning till pågående beredning av betänkandet (SOU

1991:8) Beskattning av kraftföretag. Enligt en reservation (c, v)

borde riksdagen anmoda regeringen att lägga fram förslag till ett

system för återföring av vattenkraftsvinster i enlighet med vad

motionärerna hade förespråkat. Riksdagen följde utskottet.

Beredningen av det nämnda utredningsbetänkandet pågår fortfarande.

Finansminister Anne Wibble hänvisade härtill när

hon den 19 november 1991 (RD 1991/92:27) besvarade en fråga

(1991/92:80) i riksdagen i det nu aktuella ämnet. Näringsutskottet

vill betona det önskvärda i att detta ämne blir föremål för

överväganden. Motion 1991/92:Fi11 (v) avstyrks.

Stockholm den 28 november 1991

På näringsutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Per-Richard Molén

(m), Axel Andersson (s), Birgitta Johansson (s), Kjell Ericsson (c),

Bo Finnkvist (s), Karin Falkmer (m), Bengt Dalström (nyd), Leif

Marklund (s), Olle Lindström (m), Mats Lindberg (s), Bo Bernhardsson

(s), Anita Modin (s), Gudrun Norberg (fp) och Roland Lében (kds).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i

utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit vid den slutliga

behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, vilket

inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

Rolf L Nilson (v) anför:

Motionsyrkanden om återföring av vinstmedel från

vattenkraftsproduktionen till de regioner där produktionen sker har år

efter år tillbakavisats av riksdagen. Ständigt nya utredningar har

åberopats i motiven för avslag. Före den nu omtalade utredningen om

beskattning av kraftföretag var det

1987 års regionalpolitiska kommitté (I 1987:2) som skulle förväntas ge

upphov till en gångbar lösning (1988/89:NU25 s.50). Enligt min

mening bör riksdagen inte ge sig till tåls med att saken förhalas

ytterligare utan -- i linje med vad jag tillsammans med centerpartiets

representanter i näringsutskottet begärde våren 1991 (1990/91:NU40

res. 96) -- anmoda regeringen att lägga fram förslag till ett system

med återföring av vattenkraftsvinster enligt vad som påyrkas i motion

1991/92:Fi11 (v).

Arbetsmarknadsutskottets yttrande

1991/92:AU1y

Bilaga 7

Inriktningen av den ekonomiska politiken

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att

yttra sig över proposition 1991/92:38 om inriktningen av den

ekonomiska politiken jämte motioner såvitt utskottets ämnesområde är

berört.

Arbetsmarknadsutskottet behandlar med anledning härav i detta

yttrande dels regeringens förslag om den s.k. egenavgiften i

arbetslöshetsförsäkringen (propositionens avsnitt 4.8 Lönebildningen

och arbetslöshetsförsäkringen) och vad som anförs om

företagshälsovården (del av avsnittet 4.10 En ny näringspolitik),

dels motionerna 1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) yrkandena

11, 16 och 20, 1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkande 1

såvitt avser avslag på regeringsförslaget om arbetslöshetsförsäkringen

samt 1991/92:Fi19 av Mona Sahlin m.fl. (s).

Egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen

Enligt de regler som gäller sedan 1989 täcker staten hela kostnaden

för de ersättningar som arbetslöshetskassorna betalar ut till sina

arbetslösa medlemmar. I den meningen uppgår statens bidrag till

ersättningarna till 100 %.

Staten finansierar sina kostnader för arbetslöshetsförsäkringen med

intäkterna av en i lagen om socialavgifter fastställd

arbetsgivaravgift, arbetsmarknadsavgiften. Avgifterna bokförs på en

särskild fond, arbetsmarknadsfonden. Dessutom skall

arbetslöshetskassorna bidra till kostnadstäckningen genom att till

staten erlägga en finansieringsavgift. Denna kallas ofta för

egenavgiften. Finansieringsavgiften utgör för närvarande 35 % av den

genomsnittligt utbetalade dagpenningen i resp. kassa.

Utöver vad nu sagts betalar kassorna en utjämningsavgift till

staten. Den är betydligt mindre och lämnas därhän i detta sammanhang.

Under år 1990 uppgick de sammanlagda kostnaderna för utbetalade

kassaersättningar till 6,5 miljarder kronor. Härav bekostades 6,0

miljarder av arbetsmarknadsavgiften och 0,5 miljarder kronor av

finansieringsavgifter (egenavgifter) från kassorna. Den genomsnittliga

egenavgiften per kassamedlem var 140:70 eller knappt 12 kr. per månad.

Utöver finansierings- och utjämningsavgifter svarar kassorna och deras

medlemmar för administrationskostnaderna. De uppgick till 0,8

miljarder kronor under samma år.

En utredning, ALFI-utredningen, har haft i uppdrag bl.a. att

analysera och föreslå former för en höjning av egenavgiften i

arbetslöshetsförsäkringen. I sitt betänkande (SOU 1991:57) säger

utredningen att det är tämligen enkelt att fördubbla egenavgiften. Det

är dock utredningens mening att en sådan höjning inte bör genomföras

inom ramen för nuvarande organisation och system.

Regeringen föreslår i proposition 38 att finansieringsavgiften

(egenavgiften) skall fördubblas, från 35 till 70 % av den

genomsnittliga ersättningen. Höjningen skall träda i kraft den 1

januari 1992. För att kassorna skall få rådrum att göra exempelvis

höjningar av medlemsavgifterna förutsätts att avgiftshöjningen för

första kvartalet nästa år erläggs av kassorna först under april månad.

Avgiftshöjningen beräknas av regeringen ge arbetsmarknadsfonden ett

ytterligare årligt tillskott på ca 600 milj.kr.

Förslaget förutsätter ändring av 57 § lagen om

arbetslöshetsförsäkring. Ett sådant lagändringsförslag är fogat som

bilaga till propositionen.

Ett av motiven för regeringens förslag är att ge arbetsmarknadens

parter ekonomiska incitament att undvika höga löneavtal som urholkar

företagens konkurrenskraft. Förslaget sägs vidare i propositionen vara

endast ett första steg mot en större reformering av

arbetslöshetsförsäkringen. En utredning skall få i uppdrag att föreslå

en obligatorisk försäkring. I utredningsuppdraget skall ingå att

föreslå hur de försäkrade själva skall stå för en större andel av

finansieringen.

I partimotionerna Fi18 och Fi15 från socialdemokraterna resp.

vänsterpartiet yrkas avslag på regeringens förslag om

finansieringsavgiften.

Socialdemokraterna framhåller att finansieringsavgiftens storlek

inte påverkas av arbetslöshetens omfattning utan bestäms av nivån på

ersättningarna. Vidare anser socialdemokraterna att det är

oförsvarligt att ändra nuvarande system när regeringen avser att låta

skyndsamt utreda förutsättningarna för en obligatorisk försäkring.

Vänsterpartiet invänder bl.a. att den koppling som görs i

propositionen till lönebildning och avtal bara är en skenmanöver, som

kommer att drabba yrkesgrupper med stor arbetslöshet och lägre

inkomster.

Socialdemokraterna motsätter sig inte att frågan om en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring utreds på nytt. I sammanhanget anger de några

allmänna utgångspunkter för ett framtida försäkringssystem.

Vänsterpartiet säger sig vilja ha ett förslag till en allmän, i

huvudsak skattefinansierad arbetslöshetsförsäkring med bibehållen

koppling till de fackliga organisationerna. Partiet yrkar att

riksdagen skall ställa sig bakom detta i ett uttalande till

regeringen.

Arbetsmarknadsutskottet vill för sin del anföra följande.

Den ökande arbetslösheten har lett till snabbt växande kostnader för

arbetslöshetsersättningarna. Under år 1990 betalades ut, som tidigare

nämnts, 6,5 miljarder kronor. Beloppet väntas bli nästan fördubblat

under år 1991. Ersättningsbehovet kan under år 1992 befaras fortsätta

att växa med risk för att intäkterna av arbetsmarknadsavgiften och

kassornas nuvarande egenavgift inte längre förslår att täcka de

löpande utgifterna. I det läget är det enligt utskottets mening

rimligt att ställa arbetslöshetsförsäkringens finansiering under ny

diskussion. Med tanke på att arbetslöshetsförsäkringen är avsedd att

vara en försäkring är det naturligt att i sammanhanget aktualisera

frågan i vilken omfattning kassamedlemmarna själva med sina avgifter

skall bidra till täckningen av försäkringskostnaderna. Hur denna

kostnadstäckning förändrats sedan 1970-talets mitt framgår av följande

diagram:

A-kassornas självfinansiering

% av kostnaderna för ersättningarna

50>

Under samma tid uppgick de genomsnittliga ersättningsbeloppen till

1975 75 kr.

1977 124 kr.

1980 162 kr.

1984--1988 282 kr. (genomsnitt för de fem åren)

1989 361 kr.

1990 402 kr.

Utskottet anser att i det arbetsmarknadsläge som inträtt kan det

vara rimligt att man som en första åtgärd för att kompensera för det

växande utgiftstrycket från arbetslöshetsersättningarna genomför den

avgiftshöjning som regeringen har föreslagit. Såsom erinras om i

propositionen har man även tidigare varit inne på tanken att fördubbla

kassornas egenavgift. Utskottet syftar på de uttalanden i denna

riktning som gjordes av dåvarande finansministern i 1990 års

kompletteringsproposition. Den inledningsvis nämnda ALFI-utredningen

konstaterar att höjningen tekniskt sett är lätt att genomföra och

anvisar den metod som regeringen har använt i propositionen. En viktig

förutsättning för att förändringen skall bli praktiskt genomförbar är

att kassornas huvudmän får möjlighet att i stadgeenlig ordning

genomföra erforderliga höjningar av medlemsavgifter. Detta har

beaktats av regeringen.

Med det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen -- med avvisande

av socialdemokraternas och vänsterpartiets avslagsyrkanden -- antar

regeringens i propositionen framlagda förslag till ändring i 57 §

lagen om arbetslöshetsförsäkring. Av tekniska skäl är förslaget

presenterat som lag om ändring i en redan av riksdagen antagen lag om

ändring i arbetslöshetsförsäkringslagen.

Samtidigt avstyrker utskottet vänsterpartiets yrkande om ett

riksdagsuttalande beträffande inriktningen av en blivande obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring.

Företagshälsovården

Företagshälsovårdens verksamhet och statsbidrag m.m. har senast

setts över i departementspromemorian Ds 1990:42. Promemorians

slutsatser och förslag redovisades i proposition 1990/91:140 om

arbetsmiljö och rehabilitering (AU22). Nya riktlinjer för

företagshälsovården börjar gälla den 1 januari 1992.

Riksrevisionsverket har i en förvaltningsrevisionell studie som med

skrivelse den 24 oktober 1991 överlämnats till regeringen förordat

överväganden om att avveckla statsbidragen till företagshälsovården.

Skälen härtill är bl.a. att bidragen enligt verkets mening inte har

avsedd styrande effekt. Med åberopande härav anmäler regeringen i

propositionen att den skall låta skyndsamt utreda organisations- och

finansieringsformer för företagshälsovården.

Statsbidragen till företagshälsovården utgörs av grundbidrag,

småföretagstillägg och nyanslutningstillägg. Grundbidragets belopp

fastställs av regeringen. Detta belopp avgör storleken på de båda

tilläggsbidragen. Grundbidraget är för innevarande kalenderår 276 kr.

per arbetstagare som är ansluten till företagshälsovården. Regeringen

anmäler i propositionen att den anser att grundbidraget bör utgå med

oförändrat belopp under år 1992. Detta innebär att den återtar ett

beslut som den förutvarande regeringen fattade den 13 juni 1991 om att

höja beloppet till 300 kr.

Mona Sahlin m.fl. (s) yrkar i motion Fi19 att riksdagen skall ge

regeringen till känna att den tidigare beslutade höjningen av

grundbidraget bör ligga fast och att det inte erfordras någon ny

utredning om företagshälsovården. Motionärerna anser att den anmälda

bidragssänkningen försvårar en ökad anslutning av småföretag och att

den över huvud taget begränsar möjligheterna att bygga ut

företagshälsovården.

Det bör i detta liksom i andra fall vara en regering obetaget att ta

de utredningsinitiativ den anser behövliga. Det är en annan sak att

det i sista hand kan bli en uppgift för riksdagen att ta ställning

till utredningsresultatet. Med andra ord är det enligt

arbetsmarknadsutskottets uppfattning inte påkallat för riksdagen att,

som motionärerna begär, uttala sig om det tillämnade utredningsarbetet

beträffande företagshälsovården. Motionen avstyrks i den delen.

Inte heller bör riksdagen tillmötesgå motionens begäran om ett

riksdagsuttalande om grundbidragsbeloppet och därmed i praktiken ta

ifrån regeringen dess rätt att bestämma beloppets storlek. Motionen

avstyrks därmed även på denna punkt. Utskottet vill med anledning av

motiveringen för det nu aktuella motionsyrkandet tillägga att

bidragsgivningen till småföretagen förbättras avsevärt vid årsskiftet

genom de omkonstruktioner av småföretags- och nyanslutningsbidragen

som fastställdes av riksdagen våren 1991.

Allmänna arbetslivsfrågor

Vänsterpartiet yrkar i partimotion Fi15 att riksdagen skall göra ett

tillkännagivande till regeringen om arbete åt alla som mål för den

ekonomiska politiken och hänvisar till att detta mål är lågt

prioriterat av den borgerliga fyrpartiregeringen.

Regeringen understryker i propositionen (s. 45) att arbetslöshet

aldrig får bli ett medel i den ekonomiska politiken och att detta

ställer krav på en aktiv arbetsmarknadspolitik. Vidare säger sig

regeringen ha för avsikt att utnyttja varje effektiv och ändamålsenlig

del i den samlade arbetsmarknadspolitiska arsenalen, åtgärder som får

arbetsmarknaden att fungera bättre och därmed också bidrar till

inflationsbekämpningen. I detta syfte, tillfogar regeringen, tillförs

sysselsättningspolitiken ytterligare resurser.

Med erinran om uttalanden av detta slag från regeringens sida anser

utskottet att det inte är någon verkningsfull åtgärd att riksdagen gör

ett allmänt uttalande om innebörden av den fulla sysselsättningens

politik utan avstyrker vänsterpartiets yrkande härom.

I motion Fi19 av Mona Sahlin m.fl. (s) framhålls i ett resonerande

avsnitt betydelsen av en fortsatt förnyelse av arbetslivet. Ett

liknande avsnitt finns också i partimotion Fi18 (s). I anslutning

till avsnittet i den nu föreliggande motionen yrkas att riksdagen

skall uttala att i den utveckling som skett är det viktigt att

balansen mellan parterna inte rubbas till löntagarnas nackdel.

Regeringens propåer om att minska anställningstryggheten och tunna ut

medbestämmandet i företagen bör avvisas.

Vidare begär motionärerna att riksdagen skall framhålla den

avgörande roll som de s.k. MBL-medlen spelar för att löntagarna skall

ha resurser att bygga ut sin kompetens för ett aktivt

förändringsarbete. Slutligen föreslår de att riksdagen skall uttala

att regeringen bör uppdra åt arbetslivsfonden att snarast genomföra en

bred informationsverksamhet om ett aktivt förändringsarbete ute på

arbetsplatserna beträffande arbetets innehåll, arbetsorganisation m.m.

och om dessa frågors betydelse för produktiviteten.

Arbetsmarknadsutskottet anser att riksdagen i förevarande sammanhang

bör avstå från att göra uttalanden av de i motionen begärda slagen och

erinrar om följande.

Regeringen har redovisat sin syn på vissa arbetsrättsliga frågor i

proposition 1991/92:51 om en ny småföretagspolitik. Detta har

föranlett motionsyrkanden från socialdemokraterna, Ny Demokrati och

vänsterpartiet. Utskottet yttrar sig häröver till näringsutskottet

(1991/92:AU2y).

De s.k. MBL-medlen är medel som arbetsmiljöfonden årligen delar ut

till fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer.

Ursprungligen utgjorde medlen bidrag till information och utbildning

kring 1976 års medbestämmandereform. En ändrad användning av medlen

behandlades av riksdagen i våras (prop. 1990/91:69, AU16, rskr. 166).

I den mån regeringen vill göra ytterligare förändringar av

medelsanvändningen förutsätter detta följaktligen riksdagens

medverkan.

Vad gäller uppdraget åt arbetslivsfonden att bedriva information om

betydelsen för produktiviteten av arbetsorganisatoriska och liknande

förändringar på arbetsplatserna upplyser motionärerna att fonden

bedrivit sådan informationsverksamhet. Utskottet förutsätter att

fonden utan särskild åtgärd från statsmakternas sida fortsätter att

bedriva liknande verksamhet om den bedöms som betydelsefull och ligger

inom fastställda ramar för fondens verksamhet.

Stockholm den 28 november 1991

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Elver Jonsson

I beslutet har deltagit: Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m),

Anders G Högmark (m), Georg Andersson (s), Marianne Andersson (c),

Lahja Exner (s), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds), Laila

Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman (s), Isa Halvarsson (fp), Johnny

Ahlqvist (s), Kent Olsson (m), Berit Andnor (s) och Bengt-Ola Ryttar

(s).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i

utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v) närvarit vid den

slutliga behandlingen av ärendet.

Avvikande meningar

1. Egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen

Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Johnny

Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser att den del

av utskottets yttrande i avsnittet Egenavgiften i

arbetslöshetsförsäkringen som börjar med "Den ökande" och slutar med

"i arbetslöshetsförsäkringslagen" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill först understryka behovet av att man har tillgång

till ett fullständigt utredningsmaterial när ställning skall tas till

en så viktig fråga som att fördubbla egenavgiften i

arbetslöshetsförsäkringen. ALFI-utredningen hade i uppdrag bl.a. att

analysera vilka konsekvenser som en höjning av egenavgiften skulle få

för medlemmarna, arbetslöshetskassorna, bakomliggande

intresseorganisationer och arbetsmarknadens funktionssätt. Utredningen

kom fram till att effekterna var så allvarliga att en höjning inte

borde genomföras.

ALFI-utredningens ställningstaganden har remissbehandlats. I

propositionen lämnas dock inte någon som helst redovisning av vad

remissinstanserna har framfört för synpunkter på dessa

ställningstaganden. Inte heller innehåller propositionen någon som

helst analys av hur regeringen ser på dessa viktiga frågor.

Utskottet anser att regeringens förslag att fördubbla egenavgiften

bör avslås redan på den grunden att ett tillfredsställande

beslutsunderlag inte föreligger. Dessutom föreligger inte någon

överensstämmelse mellan de effekter som löneavtal kan föranleda och

kassornas verksamhetsområden. Ett högt löneavtal inom ett fackförbunds

avtalsområde kan alltså föranleda de största effekterna inom en helt

annan kassas verksamhetsområde. ALFI-utredningen konstaterade också

att en höjning av egenavgifterna inte påverkar lönebildningen.

ALFI-utredningen har i sitt betänkande pekat på en rad nackdelar med

att höja egenavgiften på det sätt som här är tänkt. Som tidigare

konstaterats berörs inte dessa med ett ord i propositionen. I

utredningen pekade man bl.a. på risken att de som har den svagaste

ställningen på arbetsmarknaden väljer att ställa sig utanför

försäkringen när egenavgiften höjs kraftigt. Detta skulle kunna få

oönskade sociala effekter som följd men även medföra ökningar i

kommunernas kostnader för socialhjälp. Utskottet anser att det inte är

acceptabelt att arbetslöshetsförsäkringen kan komma att omfatta färre

än som nu är fallet. Det tycks också gå stick i stäv med regeringens

uttalade ambition om en allmän arbetslöshetsförsäkring.

Utskottet vill också här framhålla ytterligare en av

ALFI-utredningens synpunkter, nämligen att en ökning av egenavgiften

kan leda till att administrationskostnaderna för försäkringen kommer

att stiga.

Regeringen tillkännager i propositionen sin avsikt att skyndsamt

utreda förutsättningarna för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

och uttalar att ambitionen är att ett nytt system skall träda i kraft

den 1 januari 1993. Ett sådant nytt system innebär att även

finansieringen måste utredas och kanske få nya former. Med hänsyn

härtill anser utskottet att det inte är lämpligt att nu göra så

betydande ingrepp i nuvarande försäkringssystem som det här är fråga

om. Förändringen, som kanske blir tillfällig, skulle komma att

föranleda betydande administrativa kostnader för kassorna och de

bakomliggande organisationerna. Samtliga kassor måste utlysa stämmor

och i övrigt föra frågan genom de beslutande instanserna. Enligt

ALFI-utredningen kommer bakomliggande organisationer att behöva

genomföra extra kongresser för att kunna fatta erforderliga beslut.

Utskottet anser inte att detta är ett acceptabelt tillvägagångssätt

när reglerna på nytt kan komma att ändras redan nästa år.

Mot bakgrund av det ovan anförda avstyrker utskottet för sin del

regeringens förslag om att fördubbla den s.k. egenavgiften i

arbetslöshetsförsäkringen och biträder därmed avslagsyrkandena i

motionerna Fi15 (v) och Fi18 (s). Förslaget till ändring i 57§ lagen

om arbetslöshetsförsäkring bör således inte antas av riksdagen.

2. Företagshälsovården

Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Johnny

Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser att den del

av utskottets yttrande i avsnittet Företagshälsovården som börjar med

"Det bör" och slutar med "våren 1991" bort ha följande lydelse:

En uttalad målsättning med den nya konstruktionen för statsbidragen

är att stimulera en större andel av småföretagen att ansluta sig till

företagshälsovården. En utebliven höjning av bidragsbeloppet enligt

regeringens intentioner motverkar reformens syfte genom att förta en

betydande del av dess ekonomiska effekter för småföretagen. Riksdagen

bör med hänsyn härtill ansluta sig till uppfattningen i motion Fi19

(s) att den tidigare beslutade höjningen av bidragsbeloppet till 300

kr. skall ligga fast. Liksom motionärerna anser utskottet också att

det inte behövs någon ny översyn av företagshälsovårdens finansiering

och organisation. Dessa frågor prövades av riksdagen så sent som i

våras efter en grundlig översyn, som redovisades i promemorian (Ds

1990:42) Företagshälsovård i omvandling.

Avsikten med de förändringar som skall ske är att

företagshälsovården skall spela en mer aktiv roll i förändringsarbetet

ute på arbetsplatserna. Företagshälsovården är en viktigt resurs för

arbetsgivaren i det föreliggande arbetsmiljöarbetet och i det aktiva

rehabiliteringsarbetet. Det gäller nu i än högre grad att

arbetsgivaren har tillgång till denna resurs, eftersom arbetsgivarens

ansvar ökar både för kostnader föranledda av dålig arbetsmiljö och av

det aktiva rehabiliteringsarbetet.

Utskottet tillstyrker med andra ord motion Fi19 i föreliggande delar

(yrk. 3 och 4).

3. Fortsatt förnyelse av arbetslivet m.m.

Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Johnny

Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser att den del

av utskottets yttrande i avsnittet Allmänna arbetslivsfrågor som

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "fondens verksamhet" bort

ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till vad som anförs i motion Fi19 (s) om

vikten av en fortsatt förnyelse av arbetslivet med den inriktning som

angetts av den tidigare socialdemokratiska regeringen. Det gör att de

propåer som nu kommer från den borgerliga regeringen om att minska

anställningstryggheten och tunna ut medbestämmandet i företagen bör

avvisas av riksdagen. Vidare bör riksdagen understryka de s.k.

MBL-medlens roll för löntagarnas möjligheter att bygga upp sin

kompetens för ett aktivt förändringsarbete.

Därjämte ger utskottet sin anslutning till motionens förslag att

låta arbetslivsfonden bedriva en bred informationsverksamhet om ett

aktivt förändringsarbete ute på arbetsplatserna och dess betydelse för

produktiviteten. Det är viktigt att fonden får ett särskilt uppdrag

att tillsammans med arbetsmarknadens parter genomföra sådana

aktiviteter. Den s.k. produktivitetsdelegationen är nu nämligen

föremål för avveckling och den verksamhet som fonden har bedrivit

tillsammans med delegationen i dessa frågor har grundat sig på ett

tidigare fattat regeringsbeslut. Det bör enligt utskottets mening inte

få finnas någon oklarhet om att fonden har en viktig roll att spela

inom detta område. I stället bör sådana aktiviteter uppmuntras.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom

partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

Karl-Erik Persson (v) anför:

Egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen

Jag biträder den av (s) avgivna avvikande meningen nr 1 om

egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen.

Regeringen aviserar i propositionen att den tänker starta en

utredning om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Med anledning härav

bör riksdagen i detta sammanhang ge sin anslutning till de allmänna

utgångspunkter för en sådan försäkring som anges av vänsterpartiet i

motion Fi15 (yrk. 16).

Allmänna arbetslivsfrågor

Målsättningen arbete åt alla har fått låg prioritet att döma av den

föreliggande propositionen 38 och dess inriktning. Riksdagen bör

därför genom ett särskilt uttalande understryka för regeringen att

målsättningen alltjämt skall ha en central plats i den ekonomiska

politiken. Yrkandet härom i motion Fi15 (nr 20) tillstyrks

följaktligen.

Bostadsutskottets yttrande

1991/92:BoU2y

Bilaga 8

Investeringsbidraget för ny- och ombyggnad av bostäder m.m.

Till finansutskottet

Finansutskottet har den 12 november 1991 beslutat att bereda

bostadsutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1991/92:38

Inriktningen av den ekonomiska politiken jämte motioner såvitt

förslagen rör bostadsutskottets beredningsområde.

Bostadsutskottet behandlar i detta yttrande frågor i proposition och

motioner avseende investeringsbidragen för bostadsbyggande samt ett

motionsförslag om stimulanser för ombyggnaden av bostäder. I

sammanhanget yttrar sig bostadsutskottet dessutom över två till

finansutskottet med anledning av proposition 1991/92:25 remitterade

motioner beträffande statligt stöd för vissa kommunala

bygginvesteringar m.m.

Propositionen

Regeringen har genom proposition 1991/92:38 föreslagit riksdagen att

godkänna vad i regeringsprotokollet förordats i fråga om

investeringsbidrag för bostäder (avsnitt 4.9).

Motionerna

I detta yttrande behandlas

dels de med anledning av proposition 1991/92:38 väckta

motionerna

1991/92:Fi12 av Ivar Franzén (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

beträffande tidsgränsen den 5 november 1991 för beslut om

investeringsbidrag att ansökan om bostadslån skall vara likvärdig med

ansökan om investeringsbidrag i enlighet med vad som anförts i

motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om dispens när synnerliga skäl för detta föreligger.

1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

12. att riksdagen avslår regeringens förslag till sänkt

investeringsbidrag till bostäder.

1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1.att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38,

6.att riksdagen beslutar att anvisa 500 milj.kr. som bidrag till

reparationer och ombyggnader av bostäder som påbörjas under 1992 samt

att bemyndiga regeringen att fastställa de närmare reglerna för detta

särskilda stöd.

dels de med anledning av proposition 1991/92:25 väckta

motionerna

1991/92:A1 av Lars-Ove Hagberg och Karl-Erik Persson (v) vari yrkas

1.att riksdagen hos regeringen begär förslag till s.k.

ROT-program enligt vad i motionen anförts.

1991/92:A2 av Mona Sahlin m.fl. (s) vari yrkas

5.att riksdagen till Räntebidrag för ny- och ombyggnader inom

arbetsmarknadsdepartementets område på tilläggsbudget I till

statsbudgeten för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på

150 milj.kr.

Utskottet

Investeringsbidraget för bostadsbyggande

Efter beslut av riksdagen i december 1990 infördes fr.o.m. den 1

januari 1991 ett investeringsbidrag till bostadsbyggande

(1990/91:BoU4). Bakgrunden härtill var det tidigare under året

fattade beslutet att utvidga mervärdeskatten till en generell och

enhetlig beskattning vilket bl.a. innebar att de s.k.

reduceringsreglerna som gällt för vissa delar av byggandet slopades

vid utgången av år 1990. Investeringsbidraget var avsett att

kompensera bostadsbyggandet för de ökade kostnader som följde av ett

höjt mervärdeskatteuttag. Bidrag lämnades ursprungligen med 9,7 % av

de beräknade kostnaderna inkl. mervärdeskatt för bidragsberättigade

ändamål. I den kompletteringsproposition som lades fram våren 1991

föreslogs att investeringsbidraget för bostadsbyggande skulle sänkas

från 9,7 % till 9,0 % fr.o.m. den 1 juli 1991. Skälet till den

föreslagna ändringen av bidragsandelen var behovet av att finansiera

särskilda insatser för pensionärer med låg eller ingen ATP. På

grundval av vissa nya uppgifter beträffande de insatser som ändringen

avseende investeringsbidraget var tänkt att finansiera som framkom

under riksdagsbehandlingen, fastställde riksdagen (1990/91:FiU37)

sedermera investeringsbidraget till 9,3 %.

Mot bakgrund av under hösten 1991 (prop. 1991/92:56) framlagda

förslag om att slopa ett antal kostnadshöjande bestämmelser i

bostadsbyggandet och med hänsyn till de betydande behov av

utgiftsneddragningar som föreligger föreslås i proposition 1991/92:38

att procentsatsen för investeringsbidragen skall sänkas från 9,3 %

till 3,1 %. Sänkningen beräknas minska utgifterna i statsbudgeten med

ca 3 miljarder kronor. Enligt regeringsförslaget bör strävan vara att

på sikt helt avveckla investeringsbidragen. Denna fråga föreslås dock

behandlad tillsammans med utformningen av ett nytt förslag till

långsiktig lösning av bostadsfinansieringen. I avvaktan på riksdagens

ställningstagande har regeringen beslutat om en ändring i förordningen

(1990:1369) om statligt investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av

bostäder så att bidrag för ändamålet fr.o.m. den 5 november 1991 tills

vidare endast får beviljas i ärenden i vilka ansökan kommit in till

kommunen före denna dag.

Förslaget om att minska investeringsbidragen avvisas i två motioner.

Enligt vänsterpartiets partimotion Fi15 utgör regeringens lagda

eller aviserade förslag på bostadsområdet ett stort hot mot

byggsektorn. Bl.a. gäller detta den föreslagna minskningen av

investeringsbidraget. Det finns enligt motionärerna risk för att detta

förslag tillsammans med övriga försämringar kan medföra att

nyproduktionen faller till en katastrofal nivå. I motionens yrkande 12

hemställs därför att förslaget om sänkt investeringsbidrag till

bostäder skall avslås.

I den socialdemokratiska partimotionen Fi18 yrkande 1 avvisas

proposition 1991/92:38 i sin helhet och därmed också förslaget till

den del det avser en minskning av investeringsbidragen. Enligt

motionärerna behöver Sverige en nyproduktion av bostäder, inte minst

för ungdomar, i storleksordningen 30000--40000 lägenheter per år.

Det behövs därför rimliga villkor för bostadsproduktionen och att

hyrorna för ungdomarna blir överkomliga. Mot bakgrund härav bör enligt

motionärernas mening dels olika typer av stimulansåtgärder genomföras,

dels regeringens förslag om minskade investeringsbidrag liksom

förslagen om att inte införa räntelånen och att minska värdet av

ränteavdragen avvisas.

Frågan om ikraftträdandet av de minskade investeringsbidragen tas

upp i motion Fi12 (c). Enligt motionen är det erforderligt med ett

förtydligande när det gäller tidpunkten för ikraftträdandet -- yrkande

1. Om sänkningen av bidraget endast knyts till tiden för ansökan om

investeringsbidraget uppstår enligt motionärens mening en rad problem

och orättvisor. Det anges bl.a. gälla vissa pågående projekt där

ansökan om investeringsbidrag inlämnas först i samband med den

slutliga ansökan om bostadslån. Enligt motionärens mening finns det

dessutom en viss risk för missförstånd huruvida ansökan ingivits eller

inte. Avslutningsvis anförs att det övergångsvis bör finnas en

möjlighet att med utnyttjande av en dispensregel bevilja det högre

investeringsbidraget om det föreligger synnerliga skäl för detta --

yrkande 2.

Bostadsutskottet behandlar först frågan om en sänkning av

investeringsbidraget.

Som framhålls i propositionen har regeringen lagt fram förslag om

att slopa ett antal kostnadshöjande bestämmelser för bostadsbyggandet.

Sålunda föreslås i proposition 1991/92:56 att markvillkoret, den

kommunala bostadsanvisningsrätten, produktionskostnadsprövningen och

konkurrensvillkoret slopas som villkor för statligt bostadsstöd.

Förslaget i samma proposition som innebär att bidragstiden för

räntebidrag skall räknas från husets färdigställande -- i stället för

från utbetalningen av bostadslånet -- anges medverka till att minska

produktionskostnaderna. I sammanhanget vill bostadsutskottet dessutom

peka på att regeringen avser att uppdra åt boverket att kraftigt

förenkla nybyggnadsreglerna med inriktning på att konsekvent utforma

dem som funktionskrav.

Bostadsutskottet kan mot bakgrund av vad som ovan redovisats och med

hänsyn till behovet av utgiftsneddragningar ställa sig bakom

regeringens förslag i denna del. Även enligt bostadsutskottets mening

bör sålunda en sänkning av investeringsbidragen från 9,3 % till 3,1 %

komma till stånd. Partimotionerna Fi15 (v) yrkande 12 samt Fi18 (s)

yrkande 1 såvitt nu är i fråga avstyrks sålunda.

När det gäller frågan om ikraftträdandet av de minskade

investeringsbidragen vill utskottet anföra följande.

Något förslag om när den föreslagna sänkningen av

investeringsbidragen skall träda i kraft läggs inte fram i

propositionen. Däremot uttalar regeringen sin avsikt att ändra

bidragsförordningen så att några beslut om bidrag inte lämnas fr.o.m.

den 5 november 1991 i avvaktan på riksdagens beslut i frågan. Som

framgår ovan har också en ändring med denna innebörd gjorts.

Bostadsutskottet delar uppfattningen i motion Fi12 (c) att det inte

framstår som skäligt att ansökan om investeringsbidrag måste ha

lämnats in före denna dag för att bidrag skall utgå enligt den högre

räntesatsen. Gällande beslutsordning innebär att ansökan om

investeringsbidrag kan göras först när ett projekt har färdigställts.

Det finns således inga regler om att ansökan om investeringsbidrag

skall lämnas samtidigt med ansökan om bostadslån. Om inga särskilda

övergångsregler beslutas kan därför såväl pågående som avslutade

projekt komma att få bidrag enligt den lägre procentsatsen -- detta

trots att den högre bidragsandelen gällt vid påbörjandet och därmed

också har legat till grund för de ekonomiska beräkningarna för

projekten. En sådan ordning är enligt bostadsutskottets mening inte

acceptabel i detta fall. Den som genomför ett byggprojekt måste

naturligtvis kunna räkna med att de förutsättningar som gällt vid

påbörjandet i princip står fast under produktionstiden. Reglerna för

ikraftträdandet måste enligt bostadsutskottets mening därför ges en

sådan utformning att detta krav uppfylls.

En ordning där investeringsbidragets storlek övergångsvis bestäms

med hänsyn till tidpunkten för ansökan om bostadslån torde i huvudsak

svara mot det ovan uppställda kravet. När det gäller ny- och ombyggnad

av hyres- och bostadsrättshus samt nybyggnad av säljarbyggda egnahem

bör, mot bakgrund av det ovan anförda, det högre investeringsbidraget

kunna tillämpas för projekt där ansökan om bostadslån inkommit till

kommunen före den 5 november 1991.

I fråga om nybyggnad av låntagarbyggda egnahem liksom vid ombyggnad

av egnahem är däremot situationen sådan att en något annorlunda

tidpunkt bör övervägas. Det normala är här att husbyggaren --

åtminstone i nybyggnadsfallet -- redan innan låneansökan inges har

gjort långt gångna förberedelser liksom betydande åtaganden. Att mot

bakgrund härav låsa möjligheten till det högre investeringsbidraget

till att låneansökan skall vara inlämnad före den 5 november framstår

enligt utskottets mening därför som mindre lämpligt. I dessa fall bör

i stället gälla att den som ansöker om bostadslån före utgången av år

1991 får möjlighet till det högre investeringsbidraget.

De av utskottet nu förordade reglerna för ikraftträdandet innebär

att projekt vars byggstart eller färdigställande ligger långt fram i

tiden kan komma att erhålla det högre investeringsbidraget. Det kan

därför finnas skäl att i tiden begränsa möjligheterna att erhålla det

högre bidraget. Enligt utskottets mening bör därför som en ytterligare

förutsättning gälla att projektet påbörjas senast under april månad

1992.

Sammanfattningsvis bör reglerna för ikraftträdandet av de sänkta

investeringsbidragen ges följande utformning.

Enligt huvudregeln bör sänkningen träda i kraft den 1 januari 1992

och tillämpas vid beslut som meddelas efter ikraftträdandet.

Undantag från huvudregeln bör dock medges genom att det högre

bidraget bör utgå

dels om ansökan om bostadslån inkommit till kommunen före den 5

november 1991 i fråga om

ny- och ombyggnad av hyres- och bostadsrättshus samt

nybyggnad av säljarbyggda egnahem,

dels om ansökan om bostadslån inkommit till kommunen före utgången

av år 1991 i fråga om

nybyggnad av låntagarbyggda egnahem samt

ombyggnad av egnahem.

I samtliga fall bör dock som en ytterligare förutsättning gälla att

projektet har påbörjats före utgången av april månad 1992.

Vad bostadsutskottet nu med anledning av regeringens förslag samt

motion Fi12 (c) yrkande 1 anfört om tidpunkten för ikraftträdandet bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet är

däremot inte berett medverka till införandet av en dispensregel

med den utformning som föreslås i motionens yrkande 2. Motionsyrkandet

avstyrks.

Vissa stimulansåtgärder för byggverksamheten

Bostadsutskottet behandlar i detta avsnitt tre motionsyrkanden som i

olika avseenden vill stimulera reparationer och ombyggnader inom

byggsektorn.

Inledningsvis behandlar utskottet frågan om stimulanser av

ombyggnaden av bostäder.

I den socialdemokratiska partimotionen Fi18 yrkande 6 föreslås att

ett särskilt investeringsbidrag skall ges till ombyggnader av

lägenheter som igångsätts under 1992 -- detta som ett komplement till

de övriga åtgärder för att trygga bostadsproduktionen som förs fram i

samma motion. För ändamålet bör enligt förslaget anslås 500 milj.kr.

De närmare reglerna härför bör det ankomma på regeringen att

fastställa.

Den utformning av bostadsfinansieringen för år 1992 som regeringen

föreslagit i proposition 1991/92:56 innebär bl.a. att alla ombyggnader

får den lägre garanterade ränta som tidigare bara tillämpades i vissa

fall. Redan denna åtgärd torde enligt utskottets mening innebära att

ombyggnadsverksamheten stimuleras bl.a. genom att tidigare

uppskjutna ombyggnader kan komma att aktualiseras. I sammanhanget

vill utskottet även framhålla de förenklingar i låneregler m.m. som

det ovan nämnda regeringsförslaget dessutom innefattar och som bör

medverka till att ytterligare förbättra möjligheterna att genomföra

olika ombyggnadsåtgärder. Sammantaget innebär de nu redovisade

åtgärderna enligt bostadsutskottets mening att ombyggnadsverksamheten

kommer att underlättas. Utskottet är med hänvisning härtill och mot

bakgrund av det statsfinansiella läget inte berett att anslå medel

till ombyggnaden av bostäder på det sätt som föreslås i den

socialdemokratiska partimotionen Fi18. Motionens yrkande 6 avstyrks.

I två med anledning av proposition 1991/92:25 väckta och till

finansutskottet hänvisade motioner förs fram förslag om åtgärder för

att stimulera kommunala bygginvesteringar m.m.

Enligt motion A1 (v) behövs extraordinära insatser för att trygga

sysselsättningen, främst inom områden där utvecklingen blivit

eftersatt. Ett sådant område är kommunernas underhåll av bl.a. skolor

och VA-nät m.m. där ett särskilt s.k. ROT-program enligt motionärernas

mening vore befogat. Med hänvisning härtill föreslås i motionens

yrkande 1 att ett kommunalt ROT-program med denna inriktning skall

införas.

När det gäller arbetslösheten inom byggsektorn måste enligt motion

A2 (s) en extra insats göras för att dämpa den synnerligen snabba

nedgång i byggandet som enligt motionärernas mening kan väntas. Med

hänvisning härtill föreslås att medel skall anslås för räntebidrag

till kommuner och landsting för olika typer av tidigarelagda

bygginvesteringar som påbörjas under första halvåret 1992. Anslaget,

som enligt förslaget skall disponeras av arbetsmarknadsstyrelsen,

skall användas till sysselsättningsintensiva projekt bl.a. inom

skolan, sjukvården och kommunala anläggningar i övrigt. Totalt

föreslås att 780 milj.kr. skall anslås till verksamheten, varav 150

milj.kr. beräknas belasta budgetåret 1991/92 -- yrkande 5.

Bostadsutskottet har under senare år vid flera tillfällen och senast

våren 1991 (1990/91:BoU12 s. 55) haft att behandla motionsyrkanden om

olika former av statliga insatser för att stödja kommunernas underhåll

av lokaler och anläggningar och då främst de kommunala VA-näten. Vad

utskottet härvid uttalat om att detta primärt är en kommunal uppgift

står fast. Problemen i fråga om lokal- och anläggningsbeståndets

standard har olika karaktär och omfattning i skilda delar av landet.

Att mot bakgrund härav vidta åtgärder med en så generell inriktning

som motionärerna föreslår är enligt utskottets mening mindre lämpligt.

Den nuvarande ansvarsfördelningen beträffande de i motionerna

aktualiserade frågorna bör bestå. Motionerna A1 (v) yrkande 1 och A2

(s) yrkande 5 avstyrks.

Stockholm den 28 november 1991

På bostadsutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s),

Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m), Erling Bager (fp), Lennart

Nilsson (s), Ulf Lönnqvist (s), Mikael Odenberg (m), Rune Evensson

(s), Ulf Björklund (kds), Dan Eriksson i Stockholm (nyd), Britta

Sundin (s), Birger Andersson (c), Marianne Carlström (s) och Lars

Stjernkvist (s).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i

utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit vid den

slutliga behandlingen av ärendet.

Avvikande meningar

1.En sänkning av investeringsbidraget

Oskar Lindkvist, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson,

Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser

att den del av utskottets yttrande som under rubriken

Investeringsbidraget för bostadsbyggande börjar med "Som framhålls"

och slutar med "Motionsyrkandet avstyrks" bort ha följande lydelse:

Vi har i Sverige ett förhållandevis stort bostadsbestånd av god

kvalitet -- något som till stor del beror på ett långsiktigt och

konsekvent statligt stöd till bostadssektorn. Trots detta finns det

naturligtvis i dag och i framtiden ett fortsatt behov av nya bostäder.

Med utgångspunkt i uppskattningar av befolkningstillväxt, förväntad

hushållsbildning och det kraftigt ökade behovet av bostäder för äldre

beräknas det totala behovet av nyproduktion i långtidsutredningen till

40000 lägenheter per år. För att en nyproduktion av denna

storleksordning verkligen skall uppnås fordras naturligtvis att den

kan ske till rimliga villkor som långsiktigt kan överblickas. Endast

härigenom kan en erforderlig nyproduktion av lägenheter med

överkomliga boendekostnader komma till stånd.

De av regeringen i detta och andra sammanhang föreslagna åtgärderna

på bostadsområdet verkar i en rakt motsatt riktning. Åtgärderna

präglas i hög grad av kortsiktighet samtidigt som de leder till helt

oacceptabla kostnadsökningar i boendet. Inte minst ungdomar och andra

nytillträdande grupper på bostadsmarknaden drabbas av en sådan

politik. Vad som erfordras är i stället ett fullföljande av den

sociala bostadspolitik socialdemokraterna byggt upp i vårt land.

Regeringens förslag innebär att den sociala bostadspolitiken alltmer

ersätts av en marknadsorienterad politik. I andra länder där

bostadspolitiken marknadsinriktats har det lett till bostadsnöd och

bostadsslum.

Enligt bostadsutskottets mening är det viktigt att den sociala

bostadspolitiken fullföljs. Utskottet avvisar därför regeringens

förslag. Det gäller såväl förslaget om minskade investeringsbidrag som

förslagen om att inte införa räntelånen och att minska värdet av

ränteavdragen.

Bostadsutskottet tillstyrker med det nu anförda förslagen i

partimotionerna Fi15 (v) yrkande 12 samt Fi18 (s) yrkande 1 såvitt nu

är i fråga om avslag på regeringens förslag om sänkta

investeringsbidrag. Även enligt bostadsutskottets mening bör sålunda

bidraget behållas på dagens nivå. Utskottets ställningstagande i denna

del innebär att förslagen i motion Fi12 (c) saknar aktualitet.

Motionen avstyrks.

2.Stimulanser av ombyggnaden av bostäder

Oskar Lindkvist, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson,

Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser

att den del av utskottets yttrande som under rubriken Vissa

stimulansåtgärder för byggverksamheten börjar med "Den utformning" och

slutar med "yrkande 6 avstyrks" bort ha följande lydelse:

Ett genomförande av de åtgärder som förordas i bl.a. den

socialdemokratiska partimotionen Fi18 innebär att en årlig

nyproduktion på 30000--40000 lägenheter säkras på sikt. Härtill

kommer behovet av en betydande ombyggnadsverksamhet. Under år 1991 har

den socialdemokratiska regeringen genom dispensbeslut gett om- och

nybyggnadsverksamheten samma villkor. Ombyggnadsverksamheten har

därför ökat. För att motverka den stigande arbetslösheten inom

byggsektorn behöver särskilda åtgärder vidtas för att stimulera

ombyggnadsverksamheten ytterligare. För att främja byggandet bör

därför ett särskilt investeringsbidrag för ombyggnader av lägenheter

införas i enlighet med förslaget i den socialdemokratiska

partimotionen Fi18. Till ombyggnader av lägenheter som igångsätts

under 1992 bör sålunda bidrag kunna utgå inom en ram av 500 milj.kr.

Det bör ankomma på regeringen att utforma de närmare reglerna härför.

Vad utskottet nu med anslutning till den socialdemokratiska

partimotionen Fi18 yrkande 6 anfört om ett investeringsbidrag för

ombyggnader bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

3.Åtgärder för att stimulera kommunala bygginvesteringar m.m.

Oskar Lindkvist, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson,

Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser

att den del av utskottets yttrande som under rubriken Vissa

stimulansåtgärder för byggverksamheten börjar med "Bostadsutskottet

har" och slutar med "yrkande 5 avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utöver de åtgärder för att säkra den långsiktiga nyproduktionen av

bostäder och för att stimulera ombyggnadsverksamheten som föreslagits

i bl.a. den socialdemokratiska partimotionen Fi18 måste enligt

utskottets mening ytterligare insatser sättas in för att trygga

byggsysselsättningen. En sådan lämplig åtgärd är att anslå medel för

att få till stånd en tidigareläggning av kommunala bygginvesteringar.

Förutom den positiva effekten på sysselsättningen skulle en sådan

åtgärd också bidra till att nödvändiga kommunala investeringar

stimuleras. Många kommuner har i dag ett stort uppdämt behov av såväl

nyinvesteringar som underhållsåtgärder när det t.ex. gäller

skollokaler och VA-anläggningar.

Med hänvisning till det nu anförda bör enligt utskottets mening ett

räntebidrag för tidigarelagda kommunala bygginvesteringar m.m. införas

i enlighet med förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Fi18.

I första hand bör bidraget avse projekt som bedöms viktiga ur

sysselsättningssynpunkt. Räntebidragen bör utgå under en period av två

år och avse räntekostnaden för i projektet nedlagt kapital. Bidrag bör

endast utgå till investeringar som påbörjas före den 1 juli 1992. Den

totala ramen för verksamheten bör fastställas till 780 milj.kr. varav

150 milj.kr. kan beräknas belasta budgetåret 1991/92.

Vad utskottet nu med anledning av förslaget i motion A2 (s) yrkande

5 anfört om stimulans av kommunala bygginvesteringar m.m. bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Förslaget i motion

A1 (v) yrkande 1 är därmed tillgodosett.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet eftersom

partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

Eva Zetterberg (v) anför:

Jag instämmer i vad som anförts i de till detta betänkande fogade

avvikande meningarna 1 och 3.

Innehåll

Sammanfattning1

Inledning3

Propositionens förslag4

Motionsyrkandena5

Propositionen10

Motionerna13

Socialdemokraternas partimotion Fi1813

Ny Demokratis partimotion Fi1316

Vänsterpartiets partimotion Fi1518

Utskottet21

Den ekonomiska politiken21

Internationell utveckling21

Utvecklingen i Sverige23

Riktlinjer för den ekonomiska politiken27

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder31

Fortsatt upprustning av Dalslands kanal31

Arbete åt alla31

Förnyelse av arbetslivet32

Åtgärder inom byggsektorn33

Särskilt investeringsbidrag för ombyggnader av bostäder33

Stöd till kommunala byggprojekt33

Forskning och utbildning34

Investeringar i trafikens infrastruktur34

Pensionssystemet35

Övriga frågor36

Företagshälsovården36

En offensiv miljöpolitik37

Inhemska miljöproblem37

EG-anpassningen av de svenska jordbrukspriserna38

Televerkets taxepolitik38

Vinstmedel från vattenkraftsproduktion39

Investeringsbidrag för bostadsbyggande40

Övergångsregler41

Dispensregel42

Barnbidrag och studiebidrag43

Arbetslöshetsförsäkringen44

Egenavgiften44

En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring46

Kommunerna46

Särskild skatteutjämningsavgift48

Utbetalningsdag för kommunalskattemedel48

Uppvaktning av kommun- och landstingsförbunden48

Långsiktig utgiftsstrategi49

Behovet av sunda statsfinanser49

Långsiktig utgiftsstrategi för de offentliga utgifterna49

Mål för skattetrycket52

Besparingar rörande företagsstöd52

Den statliga prospekteringen52

Sveriges turistråd53

Hemställan54

Reservationer

1. Riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1) (s)58

2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder (mom. 2) (s)63

3. Åtgärder inom byggsektorn (mom. 3) (s)64

4. Forskning och utbildning (mom. 4) (s)65

5. Investeringar i trafikens infrastruktur (mom.5) (s)66

6. Företagshälsovården (mom. 7) (s)66

7. EG-anpassning av de svenska jordbrukspriserna (mom.10) (s)67

8. Televerkets taxepolitik (mom. 11) (s)68

9. Minskning av investeringsbidrag till bostadsbyggande (mom.13)

(s)68

10. Senareläggning av höjningen av barnbidrag och studiebidrag

(mom.14) (s)69

11. Egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen (mom.15) (s)70

12. Den kommunala ekonomin (mom. 17) (s)72

13. Lagen om särskild skatteutjämningsavgift (mom.18) (s)73

14. Långsiktig utgiftsstrategi (mom. 20) (s)74

15. Den statliga prospekteringen (mom.22) (s)75

16. Sveriges turistråd (mom.23) (m,fp,c,kds)75

Meningsyttring av suppleant (v)

(mom. 1--3, 5, 6, 9, 12--17, 20 och 22)77

Bilagor

1. I proposition 38 framlagda lagförslag83

2. Socialutskottets yttrande (1991/92:SoU1y)91

3. Utbildningsutskottets yttrande (1991/92:UbU1y)94

4. Trafikutskottets yttrande (1991/92:TU1y)97

5. Jordbruksutskottets yttrande (1991/92:JoU4y)101

6. Näringsutskottets yttrande (1991/92:NU2y)105

7. Arbetsmarknadsutskottets yttrande (1991/92:AU1y)108

8. Bostadsutskottets yttrande (1991/92:BoU2y)117

Tabeller

Tabell 1. Internationella förutsättningar21

Tabell 2. Försörjningsbalans23

Tabell 3. Nyckeltal24