Bet. 1991/92:FiU20

Finansutskottets betänkande

1991/92:FIU20

Den ekonomiska politiken och budgetregleringen

(prop.1991/92:100bil.1)

Innehåll

Sammanfattning

Propositionens förslag

Motionsyrkandena

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1991/92

FiU20

Sammanfattning

Den ekonomiska politiken

I betänkandet behandlar utskottet förslagen till riktlinjer för den

ekonomiska politiken och budgetregleringen.

Den internationella återhämtningen går långsammare än väntat. I Förenta

Staterna har bl.a. krisen på kredit- och fastighetsmarknaden hållit tillbaka

efterfrågan från både hushåll och företag. Samtidigt minskar tillväxten i

Tyskland och Japan. Mot den bakgrunden går det inte att utesluta att

återhämtningen i OECD-området ytterligare fördröjs.

Sverige befinner sig i en recession. Även 1992 blir ett år med fallande

produktion och en negativ utveckling av investeringarna. Problemen på

arbetsmarknaden växer och någon förbättring i det avseendet kan inte förväntas

under år 1993. Den mycket svåra situation som den svenska ekonomin befinner sig

i är ett resultat av strukturella svagheter i förening med de problem som

skapades genom överhettningen i slutet av 1980-talet och den lågkonjunktur som

drabbat världsekonomin.

Det ekonomiska läget ställer stora krav på den ekonomiska politiken. De

åtgärder som regeringen nu vidtar för att omedelbart förbättra läget på

arbetsmarknaden ser utskottet som helt nödvändiga. Utskottet vill dock

understryka att den ekonomiska strategi som nu måste följas innebär att

kortsiktiga åtgärder motiverade av de problem som lågkonjunkturen skapar skall

ligga i linje med en långsiktig strategi. Den centrala uppgiften för den

ekonomiska politiken är att åstadkomma en tillväxt som leds av de

konkurrensutsatta företagen. En sådan utveckling är nödvändig för att undvika

att de nuvarande problemen inte förstärks och permanentas. Utskottet

tillstyrker regeringens förslag till inriktning av den ekonomiska politiken.

I motioner från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet föreslås en inriktning

av den ekonomiska politiken som inte, enligt utskottets mening, i tillräcklig

utsträckning beaktar de strukturella problemen. Framför allt saknas i

motionerna insikt om att Sveriges höga skattetryck är en viktig orsak till

ekonomins försämrade utvecklingskraft. Utskottet avvisar den i dessa motioner

föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken.

I sin partimotion ställer sig Ny demokrati i stort bakom den politik som

förordas i finansplanen. Som utskottet ser det föranleder motionen ingen

särskild åtgärd från riksdagens sida.

Företrädarna för Socialdemokraterna och Ny demokrati reserverar sig till

förmån för sina resp. förslag till inriktning av den ekonomiska politiken.

Budgetpolitiken

Trots vidtagna åtgärder sker en viss försvagning av både statens budget och

av den offentliga sektorns finanser. Framför allt har detta sin grund i den

ekonomiska stagnationen som försvagar statens inkomster. Budgetunderskottet är

emellertid också strukturellt betingat och fortsatt stora ansträngningar måste

inriktas på att komma till rätta med detta problem. En stram finanspolitik

baserad på skattehöjningar är oacceptabel eftersom detta skulle försämra

förutsättningarna för tillväxten. Den strama finanspolitiken måste därför bygga

på begränsningar i de offentliga utgifterna. Genom utgiftsminskningar kan

strukturella obalanser undanröjas och ekonomins funktionssätt förbättras. För

att varaktigt säkra en låg inflation måste utgiftspolitiken vara stram.

Utgiftsminskningar måste emellertid också komma till stånd för att skapa

utrymme för fortsatta skattesänkningar. Utskottet instämmer i regeringens

preliminära bedömning att skattesänkningar i storleksordningen 10 miljarder

kronor per år bör genomföras fram till mitten av 1990-talet.

Såsom utskottet med riksdagens stöd ovan framhållit bör det fortsatta

besparingsarbetet bedrivas enligt en långsiktig utgiftsstrategi. Tre

grundläggande principer är vägledande för den strategi som regeringen lagt fast

för sitt fortsatta arbete. Utskottet ansluter sig till dessa principer som

innebär att:

socialförsäkringssystemet skall reformeras på ett sådant sätt att arbete och

sparande stimuleras,

åtgärder som stimulerar näringslivets tillväxt i hela landet skall

prioriteras, dvs. offentliga utgifter för investeringar i infrastruktur,

utbildning och forskning samt miljöförbättring skall prioriteras,

av de offentliga konsumtionsutgifterna skall utgifter för vård, utbildning

och omsorg prioriteras.

Utskottet tillstyrker finansplanens förslag till inriktning av

budgetpolitiken.

Företrädarna för Socialdemokraterna och Ny demokrati reserverar sig till

förmån för sina resp. budgetalternativ.

En meningsyttring från suppleanten från Vänsterpartiet har också fogats till

betänkandet.

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet

dels proposition 1991/92:100 (budgetpropositionen), i vad avser bilaga 1

Finansplanen, mom. 1, 2 och 4--12,

dels följande under allmänna motionstiden väckta motioner:

1991/92:Fi201 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s)

Privatisering av bostadssektorn

1991/92:Fi202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

1991/92:Fi203 av Lars Tobisson m.fl. (m)

Kredit- och valutapolitiken

1991/92:Fi205 av Ivar Franzén m.fl. (c)

Regional balans inom den ekonomiska politiken

1991/92:Fi206 av Lars Werner m.fl. (v)

Nedskärning av statlig verksamhet

1991/92:Fi207 av Hans Lindblad (fp)

Utvecklingen i Gävleborgs län

1991/92:Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd)

Den ekonomiska politiken, yrkandena 1--4, 7, 8, 10 och 20

1991/92:Fi209 av Lars Werner m.fl. (v)

Den ekonomiska politiken, yrkandena 1--3, 5, 6, 16 och 19--21

1991/92:Fi504 av Hans Gustafsson m.fl. (s)

Utveckling av offentlig sektor, yrkandena 4 och 5

1991/92:Fi702 av Jan-Olof Franzén (m)

Användningen av miljöskatterna

1991/92:Fi707 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd)

Statens rätt att lånefinansiera infrainvesteringar

1991/92:Fi708 av Elving Andersson (c)

Uppdelning av statsbudgeten

1991/92:Fi710 av Larz Johansson m.fl. (c)

Samhällets resurser

1991/92:Sk351 av Lars Werner m.fl. (v)

Skattepolitik för arbete och välfärd, yrkande 11

1991/92:Sk352 av Lars Werner m.fl. (v)

Skattepolitiken, yrkande 4

1991/92:T226 av Lennart Brunander m.fl. (c)

Trafikpolitiken och den regionala utvecklingen, yrkande 2

1991/92:T810 av Birger Rosqvist m.fl. (s)

Posten och televerket, yrkande 3

1991/92:T819 av Bengt Hurtig och Annika Åhnberg (v)

Postens verksamhet, yrkande 4

1991/92:U532 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m)

EG och kvinnorna, yrkande 3

1991/92:U534 av Lars Werner m.fl. (v)

Europa, EES och EG, yrkande 5

Propositionens förslag

I proposition 1991/92:100 (budgetpropositionen) föreslår regeringen i

bilaga 1 Finansplanen (finansdepartementet) -- efter föredragning av

statsrådet Anne Wibble --

dels att riksdagen

1. godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som

förordats i propositionen,

2. godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som har förordats i

propositionen,

4. godkänner riktlinjerna beträffande ramar för myndigheternas

förvaltningskostnader (avsnitt 4.3.1),

5. bemyndigar regeringen att för budgetåret 1992/93, genom riksgäldskontoret,

ta upp lån för investeringar för förvaltningsändamål intill ett sammanlagt

belopp av 990 000 000 kr. (avsnitt 4.3.4),

6. godkänner att regeringen beslutar om avveckling av postgirots ensamrätt

till de statliga betalningarna (avsnitt 5),

7. godkänner riktlinjerna beträffande ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken

(bilaga 1.5),

dels att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen

anförts om

8. styrning av statsförvaltningen och de finansiella förutsättningarna för

myndigheterna (avsnitt 4),

9. det statliga betalningssystemet och statliga betalningar,

finansinspektionens tillsyn av postgirot och postgirots verksamhetsområde

(avsnitt 5),

10. utbetalning av de svenska bidragen till EG (avsnitt 6),

11. statliga garantier (avsnitt 7),

12. lönenivån i anslagsberäkningarna (avsnitt 8).

Motionsyrkandena

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

1991/92:Fi202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att med avslag på prop. 1991/92:100 godkänna de

riktlinjer för den ekonomiska politiken som föreslås i denna motion, i berörd

del,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett ekonomisk-politiskt

program för arbete och utbildning, som i en första etapp minskar arbetslösheten

till cirka 3 %.

1991/92:Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska

politiken som förordas i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att föra en mycket stram finanspolitik,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att skattetrycket måste sänkas med 1--1,5 % per år av BNP,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den ekonomiska politikens viktigaste uppgift är att skapa

förutsättningar för företagen att verka och kunna expandera i syfte att öka

sysselsättningen och därmed tryggad ekonomi för alla,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att privat pensionssparande bör stimuleras.

1991/92:Fi209 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del

godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som i motionen

förordas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om demokratisk arbetsorganisation och konkurrenskraft,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om "marknadens" villkor,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om sparandets uppgift och betydelse,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skattepolitikens inriktning,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitikens prioritering

av arbete åt alla.

1991/92:Sk351 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om olämpligheten av interna devalveringar och sänkta

arbetsgivaravgifter som ett ekonomiskt-politiskt instrument.

1991/92:Sk352 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts under avsnitt 7 om skattekvot och skattetryck.

Kredit- och valutapolitiken

1991/92:Fi202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att med avslag på prop. 1991/92:100 godkänna de

riktlinjer för den ekonomiska politiken som föreslås i denna motion, i berörd

del.

1991/92:Fi203 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad i motionen anförts om

kredit- och valutapolitiken.

Privatisering

1991/92:Fi201 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen avvisar

de i motionen berörda privatiseringarna.

Ekonomiska styrmedel i politiken

1991/92:Fi202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

5. att riksdagen med avslag på punkt 7 i hemställan i prop. 1991/92:100,

bilaga 1, godkänner de riktlinjer beträffande ekonomiska styrmedel i

miljöpolitiken som föreslås i motionen.

1991/92:Fi209 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om tillväxt och miljö som utgångspunkt för den ekonomiska politiken.

Regional balans som mål för den ekonomiska politiken

1991/92:Fi205 av Ivar Franzén m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regional balans som

ett mål för den ekonomiska politiken.

Högt skattetryck och hög kvinnlig förvärvsfrekvens

1991/92:U532 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skattetrycket och den offentliga sektorn.

Genomförande av en samhällskalkyl

1991/92:U534 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de samhällsekonomiska

för- och nackdelarna för Sverige av ett EU-medlemskap.

Ekonomisk generalklausul för att motverka sektorstänkande

1991/92:Fi710 av Larz Johansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad bedömning

över departementsgränserna av de samhällsekonomiska effekterna av olika

åtgärder.

Utvecklingen i Gävleborgs län

1991/92:Fi207 av Hans Lindblad (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Gävleborgs län och dess

beroende av en ekonomisk politik som befrämjar svensk konkurrenskraft.

Allmänna riktlinjer för budgetregleringen

1991/92:Fi202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar att med avslag på prop. 1991/92:100 godkänna de

allmänna riktlinjer för budgetregleringen som föreslås i denna motion.

1991/92:Fi206 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag om besparingar inom statlig verksamhet om

1500000000 kr.

1991/92:Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som

förordas i motionen.

1991/92:Fi209 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del

godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som i motionen förordas,

16. att riksdagen avslår regeringens förslag att från kommunerna för

budgetåret 1992/93 dra in 3 750 milj.kr. (7,5 miljarder kronor/år).

Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader

1991/92:Fi504 av Hans Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas

4. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag beträffande punkt 4 i

hemställan i finansplanen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ett nytt förslag om utgiftsramar bör läggas fram för riksdagen.

Statliga betalningar och postgirot

1991/92:Fi202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

3. att riksdagen beslutar att med avslag på punkterna 6 och 8 i hemställan i

prop. 1991/92:100 begär att regeringen skall återkomma till riksdagen med

förslag i enlighet med vad som anförts i motionen.

1991/92:T810 av Birger Rosqvist m.fl. (s) vari yrkas

3. att riksdagen avslår propositionens förslag om nytt anslag K 1 Ersättning

till postverket för rikstäckande betalnings- och kassaservice.

1991/92:T819 av Bengt Hurtig och Annika Åhnberg (v) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att postgirot även

framgent i huvudsak bör förmedla statens betalningar för att kunna upprätthålla

rikstäckande kassa- och bankservice.

Uppdelning av statsbudgeten i drift- och kapitalbudget

1991/92:Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att investeringar i fungerande kommunikationer bör betraktas just

som investeringar och inte som en kostnad över årsbudgeten.

1991/92:Fi707 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lånefinansiering

och lönsamhetsbedömning av investeringar i den svenska infrastrukturen.

1991/92:Fi708 av Elving Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppdelning av statsbudgeten

i en drift- och en kapitalbudget.

Säkerhet för lån till investeringar i infrastruktur

1991/92:T226 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om möjligheten att finansiera ytterligare investeringar i

infrastrukturer genom upplåning i riksgälden med den kommande utförsäljningen

av statlig verksamhet som säkerhet.

Omprövning av budgetperioder till kalenderår

1991/92:Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en omprövning av budgetperioder till kalenderår bör övervägas

samtidigt som ett långtidsperspektiv på minst tre år införs.

Användningen av miljöskatterna

1991/92:Fi702 av Jan-Olof Franzén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att pröva möjligheterna att

avsätta vissa medel, som inflyter genom energibeskattningen, till

miljöförbättrande åtgärder.

Propositionen

I propositionen konstateras att den svenska ekonomin för närvarande utvecklas

mycket svagt. Efterfrågan viker inom de flesta sektorer och produktionen

minskar. Resultatet blir en stigande arbetslöshet. En kombination av

konjunkturella och strukturella faktorer ligger bakom nedgången. Någon snabb

konjunkturuppgång kan inte skönjas.

Den ekonomiska politiken ställs under de kommande åren inför två

huvuduppgifter. Den första är att öka tillväxt- och utvecklingskraften i

den svenska ekonomin. Den andra uppgiften är att säkra en varaktigt låg

inflationstakt. Denna inriktning bygger på en stram finanspolitik och en fast

valutapolitik.

Penningpolitiken har till uppgift att upprätthålla och skapa förtroende

för den fasta växelkursen. Det sker genom anpassningar i räntenivån som ger

balanserade valutaflöden. Penningpolitiken kan således inte användas för att

påverka den inhemska efterfrågan, vilket innebär en skärpning av kraven på

finanspolitiken.

Den ekonomiska politiken måste inriktas på att långsiktigt och varaktigt

säkra en låg inflation. Bara låga prisökningar i kombination med god

produktivitetsökning kan i längden upprätthålla och förbättra näringslivets

konkurrenskraft och skapa förutsättningar för en uthållig tillväxt i hela

landet.

En rad strukturella förändringar som bidrar till en snabb

produktivitetsökning genomförs. Detta är särskilt angeläget inom den offentliga

sektorn. En offensiv konkurrenspolitik, avregleringar och slopade monopol,

privatiseringar av statliga företag liksom omfattande satsningar på en utbyggd

infrastruktur samt utbildning och forskning är centrala inslag i denna politik.

I propositionen läggs fram eller aviseras förslag inom alla dessa områden.

Skattepolitiken inriktas på en successiv sänkning av skattetrycket för

att gynna sparande, företagande och investeringar. Detta är nödvändigt både för

att förbättra ekonomins funktionssätt och för att klara anpassningen till

medlemskap i EG och en alltmer integrerad världsekonomi. Mervärdesskatten

sänktes den första januari 1992. Beslut har också fattats om att sänka ett

antal för företagsamheten strategiska skattesatser. Skattekvoten beräknas 1993

ha sjunkit till drygt 52% av bruttonationalprodukten. Fortsatta

skattesänkningar är nödvändiga, och regeringen kommer under våren att redovisa

omfattning och inriktning av dessa. Skattesänkningarna måste finansieras. En

långsiktig utgiftsstrategi läggs därför fast. Den bygger på en bedömning av de

långsiktiga utgiftstrenderna, av utgiftsutrymmet samt en politisk prioritering

bland olika utgifter.

De viktigare inslagen i budgetförslagen kan sammanfattas på följande sätt.

Två karensdagar i kombination med högkostnadsskydd införs i

sjukpenningförsäkringen från den 1 januari 1993 i stället för de tre första

dagarnas reducerade ersättningsregler. Effekten beräknas till drygt 4,5

miljarder kronor på helår eller drygt 2 miljarder kronor budgetåret 1992/93.

Tandvårdsförsäkringens ersättningsbestämmelser förändras. Effekten uppgår

till ca 0,6 miljarder kronor på helår liksom på budgetår.

Prissystemet och egenavgifterna för läkemedel ändras så att subventionerna

av likvärdiga läkemedel sker med utgångspunkt från det billigaste läkemedlet

samt att en viss avgift erläggs för varje läkemedel. Därigenom minskar statens

utgifter med ca 0,7 miljarder kronor under budgetåret och ca 0,9 miljarder

kronor på helår.

Administrativa förenklingar kommer att föreslås inom föräldraförsäkringen.

Utgifterna minskar med ca 0,3 miljarder kronor under budgetåret och ca 0,4

miljarder kronor på helår.

Den s.k. egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen fördubblas från den 1

januari 1992 från 35 till 70% av dagpenningen. Från den 1 januari 1993 sker

en ytterligare höjning motsvarande en tredubbling i förhållande till 1992.

Avgiften uppgår då till i genomsnitt ca 120 kr. per månad. Därigenom förstärks

arbetsmarknadsfonden med sammanlagt ca 2,8 miljarder kronor.

Under våren kommer förslag att läggas fram om att avskaffa möjligheten att

få delpension. Möjligheterna att gå i pension före 65 års ålder begränsas då

till reglerna för förtidspension av medicinska skäl och till s.k. förtida uttag

av folkpension. Redan utgående delpensioner påverkas inte. Utgifterna för

delpension kommer därigenom att avta under en femårsperiod för att slutligen ha

minskat med nära 2 miljarder kronor per år.

Bostadssubventionerna minskas med ca 2 miljarder kronor från den 1 januari

1993. Effekt på budgetåret 1992/93 är ca 1 miljard kronor.

Under våren kommer förslag att läggas fram som reducerar

statsbidragen till kommunerna med 5--10 miljarder kronor från den 1 januari

1993. Beräkningstekniskt har antagits 7,5 miljarder kronor på helår och 3,8

miljarder kronor på budgetåret 1992/93.

Statsbidragen till företagshälsovården avskaffas. Bidragen till fackliga

organisationer och studieförbund minskas.

Det selektiva näringspolitiska stödet minskas.

I propositionen framhålls att trots den hårda budgetprövningen har utrymme

skapats för förstärkning av handikappolitiken samt insatser för ensamstående

föräldrar med barn. Anslagen för infrastruktur, utbildning och miljö höjs.

Insatser för fattiga länder, framför allt länderna i Baltikum samt Öst- och

Centraleuropa, förstärks. Nedsättningen av socialavgifterna vidgas till fler

näringar och större geografiskt område. Regionalpolitiken blir mera generell.

Utrymme har avsatts för fortsatta sänkningar av för näringslivet strategiska

skattesatser. Det gäller främst sänkningar för mindre och medelstora företag i

syfte att underlätta riskkapitalförsörjning och expansion.

Det långsiktiga arbetet med att uppnå strukturella förändringar inom viktiga

områden fortsätter. Det gäller både offentliga utgiftssystem och andra områden.

Besparingsförslag hösten 1991 samt i budgetpropositionen 1992

Miljarder kronor

00>64>Budgetåret 1992/93 100>Helår 1993

00>Karensdagar 64>2,3 100>4,7

00>Tandvård 64>0,6 100>0,6

00>Läkemedel 64>0,7 100>0,9

00>Föräldraförsäkringen 64>0,3 100>0,4

00>Minskade statsbidrag till

00>03>organisationer m.m. 64>0,8 100>0,8

00>Minskade bostadssubventioner64>1,0 100>2,0

00>Minskade statsbidrag till

00>03>kommunerna 64>3,8 100>7,5

00>Uppskjuten höjning av barn-

00>03>och studiebidrag 64>1,1 100>-

00>Avskaffande av statsbidrag till

00>03>företagshälsovård 64>0,6 100>1,2

00>Minskat branschstöd 64>0,7 100>1,1

00>Minskat investeringsbidrag 64>0,2 100>4,4

00>Övrigt 64>0,4 100>0,2

00>Summa effekt på statsbudgeten 64>12,5 100>23,8

00>Arbetslöshetsförsäkringen* 64>1,7 100>2,8

00>Delpension* 64>0,0 100>0,3

00>Totalt 64>ca 14 100>ca 27

* Ingår ej i statsbudgeten.

Effekter på den offentliga sektorns finanser

Under förra året ökade de offentliga utgifterna kraftigt. Samtidigt sjönk

bruttonationalprodukten, så att utgiftskvoten (utgifterna som andel av BNP)

steg med 2,5 procentenheter till närmare 64%. Under 1992 och 1993 ligger

utgiftskvoten kvar på denna nivå trots de föreslagna utgiftsbegränsningarna.

Betydande förändringar sker emellertid inom ramen för nominellt oförändrade

utgifter. Den del av transfereringarna till hushållen som utgörs av

arbetslöshetsersättning m.m. ökar kraftigt liksom utgifterna för investeringar

i infrastrukturen. Övriga utgifter, med undantag för utgifterna för räntor på

statsskulden, minskar således i nominella belopp. Statsbudgetens utgifter,

exkl. statsskuldsräntor, beräknas både innevarande budgetår och för budgetåret

1992/93 till knappt 420 miljarder kronor.

Statsbudgetens inkomster beräknas för innevarande budgetår till närmare 435

miljarder kronor. För budgetåret 1992/93 beräknas de minska till knappt 420

miljarder kronor. Orsaken är främst den ekonomiska stagnationen. Exkl.

statsskuldsräntor är således statsbudgetens inkomster och utgifter lika stora

för budgetåret 1992/93. Statsskuldsräntorna beräknas till ca 70 miljarder

kronor. Budgetunderskottet uppgår därmed till 70,8 miljarder kronor.

Motionerna

Socialdemokraternas partimotion Fi202

I motion Fi202 (s) anförs att uppgiften för den ekonomiska politiken nu är

att åstadkomma tillväxt, full sysselsättning och rättvis fördelning av

inkomster och välfärd mellan medborgarna. Den uppgiften måste lösas på ett

sådant sätt att näringslivets internationella konkurrenskraft förstärks och att

en exportinriktad expansion säkerställs. Sverige har goda förutsättningar att

åstadkomma en sådan utveckling. Kostnadsutvecklingen är under kontroll.

Inflationen har knäckts och Sverige har en prisstabilitet på god europeisk

nivå. Räntorna har sänkts under det senaste året bortsett från en viss uppgång

under hösten. Den låga inflationstakten ger utrymme för en fortsatt sänkning av

räntorna. Konkurrenskraften förbättras nu månad för månad. Utrikeshandeln ger

ett stort överskott och bytesbalansen utvecklas i rätt riktning.

Hushållssparandet har förstärkts kraftigt.

Motionärerna framhåller att de goda förutsättningarna för en period med

exportledd tillväxt har åstadkommits genom de politiska beslut som har fattats

under den socialdemokratiska regeringsperioden. Som exempel kan nämnas

skattereformen, stabiliseringsavtalet, ecu-anslutningen, EES-avtalet,

satsningen på infrastruktur och ökningen av yrkesutbildning och högre

utbildning. Dessa åtgärder ger full effekt under de närmaste åren.

I sin kritik av finansplanen understryker motionärerna att den politik som

den borgerliga regeringen nu har lagt fram för riksdagen motverkar såväl

tillväxt som sysselsättning och en rättvis fördelning. Regeringen genomför

sålunda en åtstramning av ekonomin, som inte är motiverad. Det leder till en

ökning av arbetslösheten i ett läge när alla insatser i stället borde sättas in

för att bekämpa arbetslösheten. Det leder till långtidsarbetslöshet med stora

sociala skadeverkningar. Ingen svensk regering i modern tid har satsat så

mycket pengar på passivt kontantstöd och så låg andel på aktiva åtgärder som

den nuvarande borgerliga regeringen. Resultaten av denna politik framgår, sägs

det i motionen, av regeringens egna bedömningar. Som en följd av åtgärderna har

regeringen tvingats sänka sina tidigare prognoser för tillväxten 1992 och 1993

och höja prognosen för arbetslösheten. Denna politik riskerar att rasera de

goda förutsättningar som har skapats under de senaste åren och är inte heller

på längre sikt till gagn för landet. De fördelningspolitiska åtgärderna leder

till orättvisor och otrygghet. Detta skapar stora problem i form av

kompensationskrav inför kommande avtalsrörelser, som riskerar att underminera

den ekonomiska balansen och därmed tillväxten.

Regeringens politik innebär också att förväntningarna sänks på vad vi som

nation kan åstadkomma. Den försenar på detta sätt den återhämtning som nu kan

komma till stånd.

Som alternativ till den politik som presenteras i finansplanen vill

motionärerna bedriva en ekonomisk politik som:

förstärker den internationella konkurrenskraften för det svenska näringslivet

och bidrar till en exportinriktad expansion,

stimulerar den ekonomiska aktiviteten och tar vara på företagens

produktionskapacitet,

bekämpar både inflation och arbetslöshet,

bidrar till en rättvis fördelning och

åstadkommer en uthållig tillväxt genom att säkra balansen mellan ekonomi och

ekologi.

Som motionärerna ser det kommer med denna inriktning av den ekonomiska

politiken i en första etapp arbetslösheten att pressas ner till 3% i stället

för att öka till 4--5%, vilket blir följden av regeringens politik. Därefter

måste arbetet fortsätta med att stärka tillväxten och få ned arbetslösheten

ytterligare. Genom dessa åtgärder upphör enligt motionärerna fallet i

investeringarna 1993. Hushållens köpkraft ökar mer än med regeringens politik.

De offentliga utgifterna ökar med ca 1% 1993 inom ramen för en ansvarsfull

finansiering och ett minskat budgetunderskott. Inflationen bibehålls på en låg

nivå. Tillväxten av nya resurser ökar under både 1992 och 1993.

Den i motionen föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken skall ses

som ett uttryck för högre ambitioner när det gäller tillväxt, sysselsättning

och fördelning än vad regeringen ger uttryck för. Sveriges chanser tas enligt

motionärernas uppfattning bäst till vara om den ekonomiska politiken

vidareutvecklas efter följande handlingslinjer:

Investeringar och underhållsåtgärder i nationell och lokal infrastruktur,

dvs. vägar, järnvägar, broar, bör förstärkas kraftigt. Upprustning, ombyggnad

och reparation av bostäder, skolor, m.m. bör genomföras nu när det finns ledig

kapacitet.

Utbildning och kompetenshöjning bör förstärkas, inte rustas ned. Därför måste

den yrkesinriktade utbildningen i gymnasiet byggas ut, företagsutbildningen

förstärkas samt vuxenutbildningen och folkbildningen främjas.

Arbetsmarknadspolitiken måste därutöver förstärkas, bl.a. med resurser för

otraditionella insatser.

Regionalpolitiken måste inriktas på att skapa arbete och utveckling och

resurserna behöver förstärkas.

Ekonomins funktionssätt måste förbättras och produktiviteten i arbetslivet

höjas. Utöver insatser för att höja kompetensen i arbetslivet bör en förnyelse

av arbetets organisation främjas både i näringslivet och i den offentliga

sektorn.

Det tillgängliga riskvilliga kapitalet skall säkerställas för att användas

till att utveckla och förstärka näringslivet. Regeringens politik att genom

utförsäljning av statliga företag suga upp detta kapital för att finansiera

statliga utgifter måste avvisas.

En sjukförsäkring av hög kvalitet måste upprätthållas. Förslagen om att

införa två karensdagar och en avveckling av delpensionssystemet måste avvisas.

Skattereformen är till gagn för Sveriges ekonomi, och den balans mellan

arbete och kapital som reformen byggde på måste upprätthållas. Skattereformen

måste därför i huvudsak återställas och barnbidraget höjas. Förslagen på

skatteområdet i motionen beräknas ge en ökning av statens inkomster med drygt 6

miljarder kronor budgetåret 1992/93.

Skillnaderna mellan regeringens budgetförslag och det förslag som redovisas i

motionen framgår av följande sammanställning.

Socialdemokraternas budgetförslag, skillnader från regeringens förslag

Miljarder kronor

00> 64>Budgetåret 90>Helår

00>64>1992/93 90>1993

00>Inkomstförstärkningar:

00>Skatter 64>6,4 90>8,8

00>Statshypotek 64>5,0 90>0

00>Miljöavgift 64>0,2 90>0,2

00>Summa 64>11,690>9,0

00>Utgiftsförändringar:

00>Arbete och utbildning 64>4,4 90>2,7

00>Bostadsfinansiering* 64>-0,5 90>-3,7

00>Karensdagar 64>2,3 90>4,7

00>Delpension 64>0 90>0

00>Barnbidrag 64>1,1 90>0

00>Övriga utgifter 64>0,1 90>0,1

00>Summa 64>7,4 90>3,9

00>Budgetsaldo 64>4,2 90>5,1

* Räntelån i stället för minskade investeringsbidrag och räntebidrag ger en

nettominskning av statens utgifter med 3,7--5,7 miljarder kronor år 1993. Den

lägre siffran har använts i tabellen.

Sammanfattningsvis framhålls i motionen att den presenterade politiken för

arbete, tillväxt och rättvisa är en ansvarsfull budgetpolitik, som innebär att

de offentliga utgifterna ökar med 1% och leder till ett mindre

budgetunderskott än enligt regeringens förslag.

Ny demokratis partimotion Fi208

I motion Fi208 (nyd) framhålls att Ny demokrati delar regeringens politiska

grundsyn och det systemskifte som den leder till. Regeringen bör dock gå

snabbare fram med utgiftsminskningarna för att skapa utrymme för ytterligare

skattesänkningar. Dessa skall då utgöras av tillväxtfrämjande skattesänkningar

som t.ex. en ytterligare sänkning av arbetsgivaravgifterna. Det sammanlagda

skattetrycket bör sålunda sänkas så snabbt som möjligt. Målet bör vara att

komma från 57 % till 47 % av BNP. Motionärerna anser mot denna bakgrund att

skattesänkningstakten bör vara 1--1,5 % av BNP per år. För att skapa

förutsättningar för tillväxtfrämjande skattesänkningar föreslår motionärerna

att hälften av arbetslivsfondens resurser -- 6 miljarder -- används till detta

ändamål.

Privatisera stora delar av den statliga verksamheten, lägg ned landstingen

och rationalisera kommunerna. Detta måste, enligt motionärerna, vara

huvuduppgiften för en omdaning av den offentliga sektorn. I regeringens

budgetproposition är det egentligen bara privatiseringen av statlig verksamhet

som kommer med. I statsfinanserna måste vi också lära oss att göra skillnad på

utgifter i form av investeringar (med lönsamhet) och kostnader (där pengarna

försvinner). Till lönsamma investeringar kan man givetvis låna medan lån till

konsumtion är ett direkt hot mot statsfinanserna. Att införa balansräkningar

och vinst- och förlusträkningar i offentlig verksamhet skulle också ge de

verktyg som är en grundförutsättning för att kunna rationalisera och optimalt

utnyttja det enorma kapital som i dag är bundet inom den offentliga sektorn.

En nedläggning av landstingen innebär att den byråkratiska delen kan tas

bort. Sjukvården, dvs. själva produktionen av sjukvården, bör ges andra

huvudmän, nämligen kommuner, stat och i allt snabbare takt kooperativ och

privata företag. När sjukvårdshuvudmännen själva får bestämma, får vi, menar

motionärerna, en bättre och effektivare sjukvård utan ökade anslag.

Kommunerna kan rationaliseras. All erfarenhet visar att alla stora

företag kan rationaliseras kraftigt. Den störste arbetsgivaren i de flesta

kommuner är, om inte landstinget ligger där, kommunen själv. Därför bör det

utredas vad som inte kan privatiseras och allt övrigt utsättas för konkurrens.

Kommuninnevånarna bör därvid engageras. Det är ju ytterst de, som blir berörda

av de beslut som skall fattas och där finns mycken kreativitet att ta vara på.

I motionen understryks att monopol -- statliga, kommunala, kooperativa,

fackliga och privata -- måste slopas utom de som är absolut nödvändiga i en

demokrati. Uppkomsten av karteller och oligopol måste förhindras, då dessa är

till stor skada för konsumenterna. Detta gäller i lika hög grad det fria

näringslivet. Den fria konkurrensen måste skyddas med effektiva lagar, vilket

motionärerna ser som ett av de få områden, som måste stärkas för att

upprätthålla en fungerande konkurrens.

I motionen framhålls att den nuvarande lågkonjunkturen sannolikt kommer att

pågå under större delen av 1992, varför man borde pröva nya former för

arbetsmarknadspolitik. Det är bra att vi har system som till viss del skyddar

de arbetslösa ekonomiskt. Men som motionären ser det leder endast i liten

utsträckning dessa åtgärder till produktivt arbete. En effektivare

arbetsmarknadspolitik, som syftar till att bereda produktivt arbete för

tusentals arbetslösa utan ökade kostnader för staten, måste därför komma till

stånd. Arbetslösheten måste nu angripas med praktiska åtgärder av typen:

tidigareläggning av investeringar i infrastruktur och utbildning, införande av

ungdomslöner och förlängd provanställningstid.

Bruttoinvesteringarna är den främsta faktorn bakom nedgången i BNP, varför

det är mycket viktigt att stimulera en ökning av investeringarna. Utvecklingen

i tillverkningsindustrin pekar mot att det förekommer en betydande

avindustrialisering i Sverige. Investeringsincitamenten är små med tanke på den

svaga efterfrågan och det fallande kapacitetsutnyttjandet. Realkapitalstocken

kommer att fortsätta att minska i Sverige. Investeringarna beräknas minska

under perioden 1991--1992 med 30--35% för att hamna på samma nivå som för 20

år sedan. Det finns emellertid en betydande investeringspotential hos många

utländska företag och kanske då framför allt japanska. Dessa möjligheter bör

Sverige, menar motionärerna, bättre bevaka, då vi med hänsyn till vår höga

tekniska standard, vår industrikompetens och vårt förbättrade kostnadsläge

borde framstå som ett intressant investeringsalternativ. En bättre och riktad

information och lobbyverksamhet bör därför omgående genomföras. Därför bör man

t.ex. positivt medverka till att ett Japan-center i Stockholm snarast kommer

till stånd, gärna med en eller flera japanska banker.

Den ekonomiska politikens viktigaste uppgift är, sägs det i motionen, att

skapa förutsättningar för företagen att verka och kunna expandera. Detta skulle

resultera i ökad sysselsättning och därmed tryggad ekonomi för alla. En viktig

del i detta är att ge de små och medelstora företagen tillgång till

riskkapital, vilket i dag är en bristvara på grund av affärsbankernas

situation. Det är därför viktigt att använda det kapital, som finns

tillgängligt -- nämligen det samlade löntagarfondkapitalet -- på rätt sätt.

Motionärernas uppfattning är att en väsentlig del av detta kapital bör

utnyttjas som egenkapital i en privat investeringsbank. I en särskild motion

föreslås att en sådan bank omedelbart inrättas.

Vad gäller fördelningspolitiken uppmärksammas särskilt följande områden:

Regeringsförslaget att förändra medborgarnas ersättningsdel av

tandvårdskostnaden måste avvisas.

Arbetsskadeförsäkringen har vuxit på ett orimligt sätt och har i många fall

använts på ett icke avsett sätt. En total översyn av försäkringen är nödvändig.

Fattigpensionärernas situation måste förbättras. Det är inte rimligt att de

som byggt upp vårt samhälle skall leva sin sista tid på pensioner, som ligger

på eller under existensminimum. Vidare måste reglerna för pensionärernas

förmögenhetsskatt ses över då de genom diskriminerande avdragsregler betalar

mer förmögenhetsskatt än övriga medborgare.

Motionärerna delar regeringens uppfattning att bostadssubventionernas

tillväxt måste hejdas. Det är mycket viktigt att man redan nu anger en

tillräckligt lång tidsrymd samt takten på en avveckling så att berörda får

rimlig tid för en omställning.

De budgetförändringar i relation till budgetpropositionen som föreslås i

motionen framgår av följande uppställning.

Ny demokratis förslag till budgetförändringar

Milj.kr.

00>Åtgärd 68>Minskning 86>Ökning

00>Sänkt partistöd 68>35 86>-

00>Sänkt alkoholskatt68>- 86>500

00>Slopad begravningsmoms 68>- 86>150

00>Förändrat bistånd 68>2 500 86>-

00>Ökning av pensioner till

00>fattigpensionärer 68>-86>200

00>Effektiviserad sjukvård

00>och tandvård 68>3 000 86>-

00>Minskning av organisationsbidrag 68>2 000 86>-

00>Slopad hemspråksundervisning 68>1 300 86>-

00>Tidigareläggning av snabbtåg 68>- 86>500

00>Slopat bidrag till Gotland 68>140 86>-

00>Minskad inkomstskatt från företagare 68> - 826200

00>Slopade bidrag till vindkraft68>150 86>-

00>Behovsprövat barnbidrag 68>1 200 86>-

00>Minskad energiskatt för företagen 68>- 86>1 300

00>Sänkning av turistmomsen* 68>1 000 86>-

00>Satsning på turism 68>-86>100

00>Återföring av anslag till

00>arbetslivsfonden** 68>6 00086> -

00>Slopande av FAS-90 68>1 00086>-

00>Effektivare flyktingpolitik 68>500 86>-

00>Summa 68>18 825 86>2 950

00> 70>(12 825)

*Ökade skatteintäkter p.g.a. ökad turism orsakad av sänkt turistmoms.

**Återförs som budgetförstärkning för arbetsskapande åtgärder.

Avslutningsvis framhålls i motionen att Ny demokratis förslag till

statsbudget för budgetåret 1992/93 innebär en utgiftsnivå som ligger 15,875

(9,875) miljarder kronor lägre än regeringens förslag. Detta trots att man inte

har, sägs det i motionen, räknat in några dynamiska effekter som definitivt

kommer att uppstå genom den föreslagna politiken.

Vänsterpartiets partimotion Fi209

I motion Fi209 (v) framhålls att risken är stor att den europeiska

konjunkturen försvagas ytterligare. Detta innebär att också 1992 kan bli ett år

som kännetecknas av lågkonjunktur i åtskilliga länder. För svensk ekonomi

innebär detta att draghjälpen utifrån låter vänta på sig. Men problemen för

svensk industri förvärras närmast av det nattsvarta läget på hemmamarknaden.

Den svaga byggmarknaden i kombination med en omfattande omstrukturering inom

industrin gör att orderingången fortsätter att falla. Den låga aktiviteten i

ekonomin gör att varslen fortsätter att dugga tätt. Antalet sysselsatta har på

ett år minskat med närmare 150000 personer. Kraftigast är nedgången inom

industrin, men även inom byggbranschen och den privata tjänstesektorn har

sysselsättningen minskat påtagligt. I december var, enligt SCB, sammantaget

159000 personer arbetslösa. Det utgör 3,5% av arbetskraften. För industrins

del gör regeringen den bedömningen att för perioden 1989 till 1993 kommer att

gälla att 150000 arbetstillfällen har fallit bort. Men regeringen gör också

den bedömningen att trots en påtaglig nedgång i industrisysselsättningen kommer

nettoexporten att öka påtagligt. Handelsbalansen som andel av BNP beräknas bli

3,3%, den högsta nivån i modern tid. Mot denna bakgrund är det, menar

motionärerna, svårt att förstå regeringens ovilja mot en expansion inom de

sektorer av ekonomin som inte är utsatta för yttre konkurrens. Regeringen tycks

mena att arbetslösa industriarbetare måste vänta på att nya jobb skall uppstå

inom industrin. Men det kommer emellertid att ta många år innan 150000 nya

industrijobb skapats. Resultatet blir långtidsarbetslöshet och utslagning.

Regeringen försöker ge sken av att man värnar om den fulla sysselsättningen.

I praktiken innebär emellertid den väg man slagit in på att arbetslösheten

fortsätter att öka för att sedan permanentas på en hög nivå. I motionen avvisas

regeringens politik att genom skattesänkningar för kapital få fart på ekonomin.

Det är, sägs det i motionen, i mångt och mycket en arbetslöshetsskapande

politik.

Man ställer sig även mycket kritisk till fixeringen vid hushållssparandet och

dess kopplingar till investeringar och tillväxt. Regeringens syfte är, menar

motionärerna, att ersätta den generella välfärdstryggheten med ökat

individuellt sparande i pensioner, sjukförsäkringar m.m. I motionen konstateras

att vi lever i en tid där nyliberala budskap dominerar. Det är, förvånande nog

med tanke på att finansministern kommer från folkpartiet, en politik som har

mycket litet gemensamt med gamla tiders liberala idéer -- socialliberalismen.

I motionen avvisas regeringens förslag till försämringar för de arbetande,

bl.a. införande av karensdagar, försämringar i tandvårdsförsäkringen,

arbetslöshetsförsäkringen och vuxenutbildningen. Dessutom avvisas förslaget att

avskaffa delpensionen och att dra in 7,5 miljarder kronor från kommunerna.

Som motionärerna ser det kan inte Sveriges konkurrenskraft förbättras genom

låga löner och sänkta kapital- och företagsskatter. I stället är det

investering i modern teknik, bred kunskap i arbetslivet och en demokratisk

arbetsorganisation som kan bli Sveriges trumfkort. Denna inriktning är enligt

motionärerna ett "måste" om vi skall hävda oss på en internationell marknad,

oavsett svenskt medlemskap i EG eller inte.

De viktigaste inslagen i den ekonomiska politik som nu måste föras

sammanfattas av motionärerna på följande sätt:

Att bekämpa arbetslösheten. 18 000 beredskapsarbeten, ungdomsgaranti

under 25 år, starkare regionalpolitik, fler utbildningsplatser, nej till

besparingar på komvux m.m.

Att öka insatserna för nya jobb. ROT-program för bl.a. nya byggjobb,

borttagande av turistmomsen, avslag på indragningen från kommunerna,

infrastruktursatsningar, trafiksatsningar m.m.

Att fördela rättvist. Till hushållen: Förlängd föräldraförsäkring till 13

månader, höjt pensionstillskott till låginkomstpensionärerna,

barnbidragshöjning från den 1 juli 1992, slopad moms på fjärrvärme, slopad moms

på kollektivtrafik, sänkt moms på mat m.m. Från kapital och rika: slopat

grundavdrag för höginkomsttagare, höjd marginalskatt för inkomster över 250 000

kr., skärpt kapital- och förmögenhetsskatt och finansskatt m.m.

Vänsterpartiets budgetalternativ skapar, menar motionärerna, utrymme för ökad

sysselsättning och en rättvisare fördelningspolitik. Skattekvoten är på samma

nivå som före den borgerliga regeringens skattesänkningar. Budgetunderskottet

ökar inte, trots omfattande satsningar på bl.a. fler jobb, en effektivare

arbetsmarknadspolitik och utökad utbildning.

Vänsterpartiets budgetalternativ sammanfattas i följande sammanställning.

Redovisningen ger även en bild av inriktningen av den fördelningspolitik som

motionärerna ser som nödvändig att genomföra.

Vänsterpartiets budgetsammanställning. Förändring i relation till förslaget

i budgetpropositionen.

00>Utgifter, milj.kr.

00>Avslag på indragningen från kommunerna 82>3 750

00>Avslag på minskade bostadssubventioner 82>1 965

00>Trafik 82>1 506

00>Utbildning82>2 472

00>Arbetsmarknadspolitik 82>1 600

00>Regionalpolitik 82>500

00>Näringspolitik 82>692

00>Höjda barn- och studiebidrag 82>1 100

00>Förlängd föräldraförsäkring82>1 000

00>Höjt pensionstillskott (1/1 1993) 82>1 000

00>Läkemedelsförmåner 82>460

00>Vuxenstudiestöd82>350

00>Tandvårdsförsäkringen 82>580

00>Miljöpolitik82>450

00>Livsmedelspolitik 82>301

00>U-landsbistånd 82>1 446

00>Minskad statlig byråkrati 82>-1 500

00>Sänkt inkomsttak i sjuk- och föräldraförsäkringen82>-1 500

00>Införande av räntelånesystem 82>-1 500

00>Övrigt 82>228

00> 64>Summa 82>14 900

00>Skatteintäkter, milj.kr.

00>Slopat grundavdrag för höginkomsttagare 82>5 000

00>Höjd marginalskatt för inkomster över 250 000 kr. 82>2 500

00>Skärpt kapital- och förmögenhetsskatt 82>3 300

00>Stämpelskatt 82>1 300

00>Energibeskattning 82>7 800

00>Bibehållna särskilda varuskatter, m.m. 82>700

00>Alkohol och tobak 82>1 500

00>Reklamskatt 82>300

00>Finansskatt 82>2 000

00>Slopad turistmoms 82>-2 700

00>Slopad moms på kollektivtrafik 82>-1 500

00>Slopad moms på fjärrvärme (1/1 1993) 82>-1 000

00>Sänkt matmoms till 15% (1/1 1993) 82>-1 500

00>Slopad uttagsskatt på fastighetsarbeten (1/1 1993) 82> - 500

00>Avslag på regeringens förslag om höjda

00>arbetsgivaravgifter 82>-2 300

00> 64>Summa 82>14 900

Utskottet

Den ekonomiska politiken

Den internationella utvecklingen

Den svenska varuexporten avsätts till helt övervägande del, ca 80%, på de

västeuropeiska och nordamerikanska marknaderna. Marknadstillväxten för våra

exportvaror var t.o.m. år 1990 5--6,5% per år. År 1991 bromsade den

emellertid upp och stannade vid drygt 1%. Detta bidrog till att exporten

minskade med nära 2,5%. Det finns flera förklaringar till denna negativa

utveckling. Hit hör exempelvis den internationellt sett oförmånliga

kostnadsutvecklingen och den svaga produktivitetsutvecklingen i svensk

industri. Vidare har under nuvarande lågkonjunktur både produkt- och

länderinriktningen varit negativa för vår export. Som framhålls i den

preliminära nationalbudgeten har Sverige i jämförelse med konkurrentländerna en

större andel produkter från basindustrin i exporten, 23% jämfört med drygt

13% för OECD.

Tabell 1. Den svenska varuexportens ländersammansättning år 1991

Andelar av total varuexport i procent

_______________________________________________________________________

Länderinriktning

_______________________________________________________________________

Norden 21,5

EG exkl. Danmark 48,8

Östeuropa 2,2

Nordamerika 9,1

Latinamerika 1,7

DAE:s i Sydostasien 2,6

Japan 2,1

Mellanöstern 3,1

Afrika 1,4

Övriga länder 7,5

_______________________________________________________________________

Anm.: Med Sydostasiatiska DAE:s avses här Hongkong, Singapore, Sydkorea

och Taiwan.

Därtill har de växande problemen för den globalt sett överetablerade

bilindustrin givetvis också drabbat svenska företag. Länderinriktningen av

exporten innebär nackdelar för Sverige i den meningen att drygt 40% av svensk

export går till de nordiska länderna, Nordamerika och Storbritannien som

samtliga uppvisar en stagnerande eller minskad total produktion.

Regeringens bedömning av den internationella utvecklingen avviker inte i

någon större utsträckning från de prognoser som redovisades i oktober 1991

(prop. 38 om inriktningen av den ekonomiska politiken). Det framgår dock av

finansplanen att man för år 1992 förutser en något lägre tillväxt för hela

OECD-området än tidigare.

Tabell 2. Internationella förutsättningar (finansdep., dec. 1991)

Årlig procentuell förändring

____________________________________________________________________________

1990 1991 1992 1993

____________________________________________________________________________

BNP

Förenta staterna 1,0 -0,8 (-0,5)* 2,0 (2,5) 3,5 (3,3)

Japan 5,6 4,5 (4,8) 2,5 (3,0) 2,8 (3,8)

Tyskland 4,5 3,3 (3,0) 2,3 (2,3) 2,0 (2,0)

Storbritannien 0,8 -2,0 (-1,8) 2,0 (1,5) 3,0 (2,5)

Norden** 1,5 0,3 (-0,3) 1,8 (1,3) 2,8 (2,5)

OECD-Europa 2,8 1,3 (1,3) 2,0 (2,3) 2,5 (2,5)

OECD-totalt 2,5 1,0 (1,0) 2,3 (2,5) 3,0 (3,0)

NYCKELTAL

Konsumentpriser

OECD-Europa 5,1 4,5 4,0 3,8

OECD-totalt 4,9 4,3 (4,5) 3,5 (4,5) 3,8 (3,8)

Dollarkurs i kr. 5,93 6,07 (6,11) 5,94 (6,18) 5,94 (6,18)

Råoljepris,

dollar per fat 23,6 20 (20) 21 (20) 21 (20)

____________________________________________________________________________

* Siffrorna inom parentes anger bedömningar i proposition 1991/92:38 i

oktober 1991

** Exkl. Sverige

Denna neddragning av tillväxten förklaras till mycket stor del av en

förväntad sämre utveckling i Förenta staterna. I likhet med många andra

OECD-länder var 1991 i Förenta staterna ett år med fallande total produktion.

Den privata konsumtionen stagnerade under åren 1990 och 1991, och

återhämtningen efter recessionen har gått oväntat långsamt. En förutsättning

för att en markant ökning av aktiviteten i den amerikanska ekonomin skall komma

till stånd är att den privata konsumtionen åter ökar. Hittills har hindret för

en sådan återhämtning främst varit den kris på kredit- och

fastighetsmarknaderna som drabbar hushåll och företag. Det tar uppenbarligen

längre tid än de flesta konjunkturbedömare hade väntat sig innan hushållen

finner att deras skuldsättning har nedbringats så långt att de åter vill öka

sin konsumtion.

Till skillnad mot den djupa konjunkturnedgången i början av 1980-talet har

tillväxten i Japan och Västtyskland legat kvar på en hygglig nivå. Som

framhålls i finansplanen tydde dock under sommarmånaderna och början av hösten

1991 allt fler konjunkturindikatorer på att en avmattning var på väg i

Tyskland. Industriproduktionen växte långsammare och den inhemska orderingången

dämpades. Enkätundersökningar -- som visar företagens förväntningar om den

framtida ekonomiska utvecklingen -- signalerade pessimism. Exporten bromsades

upp, framför allt på grund av konjunkturavmattningen i Europa. Under de sista

månaderna 1991 ökade emellertid orderingången från utlandet något. Hittills har

konjunkturnedgången i Förenta staterna motverkats av en fortsatt tillväxt i

Japan och Tyskland. En viss risk föreligger att konjunkturuppgången i Förenta

staterna låter vänta på sig samtidigt som den ekonomiska aktiviteten i Japan

och Tyskland blir allt lägre. En sådan utveckling skulle kraftigt kunna

förstärka de faktorer som hotar att förlänga lågkonjunkturen.

Utformningen av den ekonomiska politiken i de stora industriländerna kan bli

avgörande för styrkan i konjunkturuppgången. De relativt kraftiga

penningpolitiska stimulansåtgärder som tidigare vidtagits i Förenta staterna

och Storbritannien har ännu inte givit några påtagliga effekter. De

finanspolitiska insatser som kan väntas i anslutning till den nu påbörjade

amerikanska valkampanjen kommer knappast att påverka ekonomin förrän senare i

höst. Med hänsyn till de svårigheter som föreligger att minska

budgetunderskottet kan budgetstimulanserna inte väntas bli av någon större

omfattning. Den mycket expansiva finanspolitik som blev följden av

Reaganadministrationens åtgärder i början av 1980-talet och som då på ett

avgörande sätt medverkade till att föra världsekonomin ut ur den svåra

lågkonjunkturen kan mot denna bakgrund knappast komma att upprepas.

Som framgår av tabell 2 är den ekonomiska aktiviteten i Norden mycket låg. En

viss förbättring kan förutses under innevarande år. Arbetslösheten ligger dock

kvar på mycket höga nivåer. I Danmark kommer arbetslösheten även

fortsättningsvis att överstiga 10%. Även i Finland väntas arbetslösheten nå

samma omfattning.

År 1989 steg arbetslösheten i Norge kraftigt. De följande två åren har den

legat över 5%. I den senaste prognosen från Statistisk Sentralbyrå i början

av februari i år varnas för att över 6% av arbetskraften kan vara utan arbete

i slutet av detta år.

Utvecklingen i Sverige

Den svenska ekonomin befinner sig i recession. Som framgår av tabell 3 kommer

den samlade produktionen att minska i år även om nedgången inte bedöms bli av

samma omfattning som förra året.

Tabell 3. Försörjningsbalans (finansdep., dec. 1991)

_______________________________________________________________________________

Miljarder Procentuell volymförändring

kronor ____________________________________________

1990 1990 1991 1992 1993

_______________________________________________________________________________

BNP 1350,1 0,6 -1,3 (-1,0) -0,2 (0,3) 1,3 (1,9)

Import 403,3 1,2 -6,0 (-4,6) 1,2 (1,8) 3,0 (3,7)

Privat konsumtion 699,0 -0,2 0,3 (0,0) 0,5 (0,8) 0,7 (1,0)

Offentlig konsumtion 366,5 2,1 0,7 (1,0) 0,6 (0,5) -0,1 (0,3)

Stat 104,9 3,4 -1,0 (0,5) -1,2 (-0,5) -0,5 (-0,4)

Kommuner 261,6 1,6 1,4 (1,2) 1,3 (0,9) 0,0 (0,5)

Bruttoinvesteringar 279,9 -0,9 -8,5 (-7,0) -7,5 (-4,0) -1,6 (2,0)

Lagerinvesteringar -1,2 0,1 -1,2 (-1,0) 0,6 (0,5) 0,7 (0,4)

Export 409,2 2,0 -2,3 (-1,4) 2,0 (2,2) 4,5 (5,2)

_______________________________________________________________________________

Anm.: Värden inom parentes anger motsvarande bedömning i okt. 1991 (prop. 38).

Arbetslösheten ökar nu snabbt, och år 1993 beräknas enligt finansplanen

4,5% av arbetskraften stå utan arbete (jfr tabell4) trots att

bruttonationalprodukten (BNP) då beräknas öka med nära 1,5%.

Tabell 4. Nyckeltal (finansdep., dec. 1991)

Årlig procentuell förändring (om ej annat anges)

_______________________________________________________________________________

1990 1991 1992 1993

_______________________________________________________________________________

Timlön, kostnad 10,0 5,5 (5,5) 4,5 (5,0) 4,0 (4,5)

KPI, genomsnitt 10,4 9,5 (9,4) 3,2 (3,0) 3,5 (3,6)

Disponibel inkomst 3,2 4,1 (2,9) 2,1 (1,7) 0,5 (0,9)

Sparkvot (nivå, %) -1,1 2,6 (2,8) 4,2 (3,7) 4,0 (3,6)

Produktivitet (industrin) 0,8 1,1 - 3,6 - 4,5 -

Industriproduktion -2,0 5,5 (-5,0) -0,5 (1,0) 3,0 (4,5)

Arbetslöshet (nivå, %) 1,5 2,7 (2,6) 3,8 (3,5) 4,5 (3,7)

Handelsbalans (mdr kr.) 14,8 31,3 (30,2) 37,8 (36,6) 49,3 (42,5)

Bytesbalans (mdr kr.) -35,1 -18,9 (-25,0) -17,5 (-19,9) -9,4 (-17,5)

_______________________________________________________________________________

Anm.: Värden inom parentes anger motsvarande bedömning i okt. 1991 (prop. 38).

Av tabell 4 framgår att effekterna av lågkonjunkturen redan nu sätter tydliga

spår i pris- och lönebildningen. För åren 1992 och 1993 är det sålunda troligt

att inflationen inte bara kommer att ligga under genomsnittet för OECD-länderna

utan dessutom, vilket kanske är mer anmärkningsvärt, understiga nivån i

Tyskland. Även löneökningarna blir väsentligt lägre. Den årliga löneökningen

antas under prognosperioden stanna vid 4--4,5%. Så låga ökningstal för

timlönekostnaderna har inte förekommit i Sverige under de senaste två

decennierna.

Bytesbalansen uppvisade enligt finansplanen för år 1991 ett underskott som

var drygt 15 miljarder kronor lägre än underskottet år 1990. Under

prognosperioden väntas bytesbalansunderskottet reduceras ytterligare, och det

beräknas år 1993 bli mindre än 10 miljarder kronor. Denna betydande minskning

av underskottet förklaras av en svag efterfrågan som i sin tur innebär ett

kraftigt fall i importen.

Jämförs finansplanens bedömning av den ekonomiska utvecklingen med den

prognos som redovisades i oktober i proposition 38 ger finansplanen en mer

pessimistisk bild av utvecklingen. Sålunda kommer BNP att minska även år 1992,

och tillväxten år 1993 väntas bli något lägre än vad man tidigare förutsett.

Den stora skillnaden i bedömningen hänför sig främst till uppskattningen av

investeringsutvecklingen. Enligt finansplanen väntas fallet i

bruttoinvesteringarna bli nästan lika stort i år som år 1991. Men även om

nedgången i investeringarna i år blir så stor som nära 8% kommer

sammansättningen att delvis bli en annan. Fallet i industriinvesteringarna

dämpas medan övrigt näringsliv, exkl. de expansiva affärsverken, fortsätter att

minska i ungefär samma takt. För bostadssektorn blir nedgången mycket kraftig

trots att ombyggnadsverksamheten tilltar ytterligare. Sjunkande efterfrågan,

pressade priser och förväntade minskade subventioner till bostadssektorn samt

ett betydande överskott på bostäder kommer att starkt hålla tillbaka

igångsättningen av byggandet av nya bostäder. Den vikande marknaden för

bostadsinvesteringar väntas bestå under 1993 medan industriinvesteringarna ökar

något. Som framhålls i finansplanen kommer, trots fallande

industriinvesteringar tre år i rad, nivån på de totala investeringarna år 1992

att med god marginal överstiga den nivå som investeringarna sjönk till under

föregående lågkonjunktur.

I den socialdemokratiska motionen Fi202 (s) riktas invändningar mot

finansplanens prognos. Motionen redovisar även en alternativ prognos av

utvecklingen fram t.o.m. år 1993.

Motionärerna godtar regeringens bedömning av utvecklingen för innevarande år.

För år 1993 görs emellertid en annan bedömning av den privata

konsumtionsutvecklingen. Detta betingas av att motionärerna i motsats till

regeringen inte tror att hushållens sparkvot kommer att minska år 1993. Det

finns, menar motionärerna, flera inslag i regeringens politik som talar för en

fortsatt uppgång i hushållens sparande. I motionen nämns att värdet av

ränteavdragen kommer att minska som en följd av sänkt kapitalbeskattning, att

hushållens totala inkomster minskar med 0,4% år 1993 med hänsyn tagen till

återbetalningen av det tillfälliga sparandet år 1992, att realränteläget blir

fortsatt högt och att den restriktiva kreditprövningen hos finansinstituten

fortsätter efter de senaste årens kreditförluster.

Utifrån dessa överväganden om en högre sparkvot för hushållen drar

motionärerna slutsatsen att med regeringens politik kommer den privata

konsumtionen att minska med 0,4% år 1993 i stället för att öka med 0,7% som

anges i finansplanen. Enligt motionärerna leder detta till att BNP-tillväxten

kan beräknas till 0,9% och inte till 1,3% som anges i finansplanen.

I likhet med vad som sägs i finansplanen vill utskottet framhålla att

bedömningen av sparkvotens utveckling utgör en av de mest osäkra faktorerna i

prognosen över svensk ekonomi för åren 1992 och 1993. Den kraftiga uppgång i

hushållssparandet som inträffat under de senaste åren är bl.a. en följd av att

skattesystemet har lagts om. Oron på de finansiella marknaderna påverkar också

hushållens beteende liksom krympande förmögenheter. Även i år kan därför

sparkvoten förväntas stiga. Men det finns faktorer som talar för att uppgången

i sparkvoten avstannar nästa år. I takt med att den ekonomiska utvecklingen

gradvis blir bättre bör hushållens framtidsförväntningar bli mindre

pessimistiska. Detta leder till bedömningen att tillväxttakten i den privata

konsumtionen ökar år 1993.

Den alternativa prognos över försörjningsbalansen som redovisas i motion

Fi202 (s) utgår ifrån att den ekonomiska politiken ges en annan inriktning.

Utskottet återkommer senare i betänkandet till en mer ingående behandling av

förslagen i motionen och väljer därför att här endast kommentera själva

prognosen. De förslag som direkt påverkar prognosen är dels Socialdemokraternas

nej till åtgärder som minskar hushållens inkomster, dvs. införandet av

karensdagar, höjningen av egenavgiften till arbetslöshetsförsäkringen och de

minskade ränteavdragen och räntebidragen, dels ökade investeringar i

infrastrukturen och bostäder samt en ökning av den offentliga konsumtionen.

Motionärerna räknar med att BNP-tillväxten år 1993, om deras förslag genomförs,

stiger till 1,8%. Den högre tillväxten förklaras främst av uppgången i den

privata konsumtionen och i mindre utsträckning av ökad offentlig konsumtion och

en bättre investeringsutveckling.

I motion Fi202 (s) hävdas att den politik som motionärerna företräder pressar

ned arbetslösheten från de 4,5% som anges i finansplanen till 3% år 1993.

Utskottet vill dock redan i detta sammanhang understryka att en sådan betydande

neddragning av arbetslösheten inte kan förklaras av den skillnad i BNP-tillväxt

som föreligger mellan motionärernas och regeringens prognos.

Den 13 resp. 20 februari redovisade statistiska centralbyrån (SCB)

utvecklingen på arbetsmarknaden och konsumentprisutvecklingen under januari

1992.

Arbetslösheten ökar nu snabbt och är till stor del en direkt följd av den

politik som fördes under senare delen av 1980-talet. Av SCB:s redovisning

framgår att arbetslösheten i januari uppgick till drygt 4% av arbetskraften,

vilket motsvarar 181000 personer. Denna utveckling innebär att betydligt fler

är arbetslösa i dag än vid lågkonjunkturen i början av 1980-talet då

arbetslösheten som mest uppgick till 151000 personer. Ca 30% av de

arbetslösa är ungdomar. Samtidigt med den totala arbetslösheten stiger även

antalet långtidsarbetslösa. Andelen långtidsarbetslösa är nu drygt 20%. Till

detta kommer att avmattningen även har lett till att utbudet av arbetskraft

successivt minskar. Jämfört med januari 1991 har sålunda arbetskraftsutbudet

minskat med mer än 90000 personer.

Även om januarisiffran har påverkats av säsongmässiga faktorer kan

utvecklingen på arbetsmarknaden knappast bedömas bli bättre än som anges i

finansplanen.

Enligt SCB:s redovisning den 20 februari av prisutvecklingen från december

1991 till januari 1992 sjönk konsumentpriserna med i genomsnitt 0,1%.

Nedgången förklaras av sänkta priser på livsmedel samt på kläder och skor.

Samma månad förra året steg konsumentpriserna med 2,6%. Inflationstakten,

dvs. konsumentprisernas genomsnittliga uppgång under den senaste

tolvmånadersperioden, var i januari 5,3%.

Enligt statens pris- och konkurrensverks (SPK) prognos för prisutvecklingen

under år 1992 förutses en höjning av den allmänna konsumentprisnivån med

2,2%. Redan i februari väntas inflationstakten vara lägre än 3%. Denna

utveckling ligger i linje med det antagande om prisutvecklingen som görs i

finansplanen.

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

Av redovisningen för det ekonomiska läget framgår att Sverige är inne i en

recession. Flera omständigheter pekar mot att den ekonomiska aktiviteten blir

fortsatt låg under innevarande och nästa år. Den väntade internationella

återhämtningen har bromsats upp, och risk föreligger att det kan dra ut på

tiden innan tillväxten åter tar fart inom OECD-området. Sveriges stora

utrikeshandelsberoende innebär att den internationella konjunkturutvecklingen

utövar ett starkt inflytande på ekonomin. I rådande konjunkturläge har detta

beroende stärkts på ett för den svenska ekonomin oförmånligt sätt genom att en

stor andel av exporten går till länder som i nuvarande lågkonjunktur befinner

sig i en lika svag eller ännu sämre ekonomisk situation jämfört med Sverige.

Den ekonomiska politiken måste därför utformas under den förutsättningen att

någon kraftfull draghjälp utifrån inte kan påräknas. Utskottet vill dock

understryka att den svenska ekonomins huvudproblem är av strukturell art.

Utvecklingskraften har försvagats under många år med en felaktig politik.

Devalveringarna av den svenska kronan i början av 1980-talet medförde,

tillsammans med en ihållande internationell högkonjunktur, tillfälligt en god

tillväxt och sysselsättning. Som framhålls i propositionen dolde emellertid

devalveringspolitiken de underliggande strukturella problemen och motverkade

därmed långsiktigt nödvändiga förändringar. Den konkurrensutsatta sektorn ökade

inte tillräckligt för att ge balans i utrikesbetalningarna. Finanspolitiken var

inte tillräckligt stram genom att de offentliga utgifterna inte hölls tillbaka.

Avregleringen av kreditmarknaden kombinerades inte heller med nödvändiga

skattesänkningar för det privata sparandet. Priser och löner ökade bl.a. därför

betydligt snabbare än i omvärlden. Den regionala obalansen med överhettning i

vissa områden bidrog till att driva upp inflationen och minskade

konkurrenskraften. Vid ingången till 1990-talet uteblev tillväxten, och den

samlade produktionen av varor och tjänster t.o.m. minskade. De strukturella

problemen blev åter fullt synliga.

I propositionen konstateras att problemen har manifesterats under 1990 och

1991 inom alla delar av den svenska ekonomin. Industriproduktionen har under de

senaste två åren minskat med omkring 8%, 100000 industrijobb har

försvunnit, investeringarna rasar och konkurserna ökar dramatiskt. I likhet med

föredraganden vill utskottet framhålla vikten av att den konkurrensutsatta

sektorn måste ges tillfälle att expandera. Detta är den enda möjlighet som står

till buds för att möta och varaktigt lösa de svåra problem som den nu

oacceptabelt höga och växande arbetslösheten medför.

Den ekonomiska strategi som nu måste följas innebär att kortsiktiga åtgärder

motiverade av de problem som lågkonjunkturen skapar skall ligga i linje med den

långsiktiga strategin. Den centrala uppgiften för den ekonomiska politiken är

som utskottet ser det att åstadkomma en tillväxt som leds av de

konkurrensutsatta företagen. Detta ställer i sin tur stora krav på den statliga

utgiftspolitiken. Utskottet delar till fullo föredragandens uppfattning att den

ekonomiska politiken måste präglas av en långsiktig utgiftsstrategi som har

följande inriktning:

Direkta politiska beslut krävs för att minska de offentliga utgifterna som

andel av BNP.

De skatte- och avgiftsfinansierade socialförsäkringssystemen måste reformeras

för att stärka individernas motiv för arbete och sparande.

Fördelningen av de skattefinansierade offentliga utgifterna måste prioritera

investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning samt miljöförbättrande

åtgärder.

De offentliga konsumtionsutgifterna måste begränsas och insatser prioriteras

till viktiga men utgiftskrävande områden såsom vård, utbildning och omsorg.

Verksamheten måste utsättas för konkurrens.

I motion Fi202 (s) yrkandena 1 och 4 framhålls att den socialdemokratiska

regeringen har skapat förutsättningar för en god ekonomisk utveckling. I

motionen nämns att löneökningarna dämpats genom bl.a. stabiliseringsavtalet,

att kronan knutits till ecun, att ingående förberedelser gjorts för ett

EES-avtal och att en ansökan om medlemskap i EG har lämnats in. Vidare har

arbetsmarknadspolitiken inriktats mot kompetenshöjning, och beslut har tagits

om en omfattande utbyggnad av infrastrukturen. Den av den socialdemokratiska

regeringen förda politiken har också verksamt bidragit till ett markant

trendbrott i inflationen. Enligt motionärernas mening måste den nu förda

politiken läggas om för att kraftfullt minska lågkonjunkturens påfrestningar.

Åtgärder som ytterligare minskar efterfrågan avvisas, vilket innebär ett nej

till de av regeringens förslag som drar ned hushållens disponibla inkomster,

dvs. genomförandet av karensdagar, höjning av egenavgiften i

arbetslöshetsförsäkringen, minskade ränteavdrag och räntebidrag. Statsbidragen

till kommunerna bör av samma skäl inte skäras ned i enlighet med regeringens

förslag. En ökning av de offentliga utgifterna med 1% innebär, menar

motionärerna, i nuvarande konjunkturläge inte någon påfrestning på ekonomin.

I motionen krävs att regeringen senast i kompletteringspropositionen lägger

fram ett ekonomiskt-politiskt program för arbete och utbildning för att pressa

ned arbetslösheten. Sammantaget hävdar motionärerna att de åtgärder som

föreslås i motion Fi202 (s) i en första etapp sänker arbetslösheten till 3%.

Detta skall jämföras med regeringens prognos som innebär en arbetslöshet på

4--5%.

Med anledning av den alternativa inriktning av den ekonomiska politiken som

föreslås i motion Fi202 (s) vill utskottet anföra följande.

Den argumentation för en alternativ uppläggning av den ekonomiska politiken

som förs fram i den socialdemokratiska motionen kan sägas bestå av två delar.

I den första argumentationslinjen understryker motionärerna betydelsen av att

strukturomvandlingen av ekonomin inte bromsas upp. Utformningen av den

ekonomiska politiken måste stärka förutsättningarna för Sverige att

framgångsrikt delta i den internationella integrationen, vilket kräver att

politiken medverkar till att hålla nere kostnadsutvecklingen och förbättra

konkurrenskraften. Denna inriktning av den ekonomiska politiken är, säger

motionärerna, nödvändig om sysselsättning och välfärd skall kunna hävdas.

Vidare framhålls vikten av att de offentliga utgifternas andel av BNP

successivt sänks och att penning- och valutapolitiken inriktas på att värna

kronans värde och upprätthålla balans i valutaflödena.

Denna inriktning av politiken stämmer, även om den i många avseenden är vagt

formulerad, väl överens med vad som sägs i finansplanen. Utskottet har heller

inga invändningar mot dessa allmänna riktlinjer.

I den andra argumentationslinjen riktas uppmärksamheten mot de kortsiktiga

problemen. Utgångspunkten är den svåra situationen på arbetsmarknaden. Denna

leder motionärerna fram till att utöver åtgärder som direkt riktas mot

arbetsmarknaden föreslå åtgärder som ökar den inhemska efterfrågan. Mot den

bakgrunden avvisas förslag som minskar hushållens köpkraft (t.ex. införandet av

karensdagar och höjningar av egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen) och även

förslag som avser att stimulera det privata sparandet. Vidare föreslås åtgärder

för att öka bostadsbyggandet och att samtidigt skapa möjligheter för den

offentliga konsumtionen att öka med 1% år 1993. Det kan nämnas att i

finansplanen anges för år 1993 en minskning av den offentliga konsumtionen med

0,1%, vilket innebär en nolltillväxt för den kommunala konsumtionen.

Som utskottet ser det görs i motion Fi202 (s) knappast några försök att

koppla ihop den långsiktiga strukturpolitiken med förslagen till

stabiliseringspolitiska åtgärder. En sådan inriktning av politiken kan

utskottet inte godta. En av de viktigaste restriktionerna vid utformningen av

den ekonomiska politiken måste vara att tillse att kortsiktiga åtgärder inte

kommer i konflikt med den långsiktiga strategin. I motionen försöker man klara

detta dilemma med att hänvisa till tidigare fattade beslut. Anknytningen av

kronan till ecun, EES-avtalet, medlemsansökan till EG, inriktningen av

arbetsmarknadspolitiken mot kompetenshöjning och beslut om

infrastrukturinvesteringar ses som åtgärder som löser strukturproblemen. Detta

är, som utskottet ser det, en både felaktig och farlig slutsats. Om Sverige

skall kunna utnyttja tillgången till EG:s inre marknad krävs att vårt

näringsliv återfår sin konkurrenskraft. Kortsiktiga åtgärder vilka inte

befrämjar strukturomvandlingsprocessen och därigenom försämrar vår

konkurrenskraft kan, då integrationen med EG får fullt genomslag, ställa den

svenska ekonomin inför allt svårare problem.

I motion Fi202 (s) argumenteras som om regeringens ekonomiska politik givits

en sådan inriktning att ambitionerna övergivits att hålla en hög

sysselsättning, motverka långtidsarbetslöshet och undvika att det passiva

kontantstödet till dem som drabbas av arbetslöshet växer. Utskottet vill

understryka att detta är en grov feltolkning av finansplanen. Regeringen

prioriterar arbetslinjen före kontantlinjen i arbetsmarknadspolitiken. Men det

finns ingen anledning att dölja att de problem som skapades genom

överhettningen av ekonomin i slutet av 1980-talet har ställt den ekonomiska

politiken inför utomordentligt svåra problem.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att låga pris- och löneökningar är

en förutsättning för en positiv ekonomisk utveckling. I såväl finansplanen som

i motion Fi202 (s) understryks att inflationsbekämpningen måste ha en

överordnad ställning i förhållande till övriga mål för den ekonomiska politiken

om en varaktigt hög sysselsättning skall kunna uppnås.

Detta ställer långtgående krav på den ekonomiska politiken.

Inflationsförväntningarna får inte återigen växa sig starka.

Strukturomvandlingen måste komma till stånd samtidigt som kraftiga åtgärder

måste vidtas för att lösa de allt svårare problemen på arbetsmarknaden. Det

finns här skäl att påpeka att den snabba ökning av arbetslösheten, som nu sker,

har sin grund i den tidigare förda politikens oförmåga att angripa de

grundläggande strukturproblemen. Dessa måste nu lösas i efterkrigstidens

djupaste lågkonjunktur.

I motion Fi202 (s) framhålls att kapacitetsutnyttjandet är så lågt att någon

risk för ett inflationstryck inte föreligger. Mot den bakgrunden kan den

ekonomiska politiken koncentreras till sysselsättningsskapande åtgärder. De

åtgärder som föreslås i den socialdemokratiska motionen för att minska

arbetslösheten är en ökad privat konsumtion, en fortsatt ökning av den

offentliga konsumtionen och då främst den kommunala och ökade

arbetsmarknadspolitiska insatser, samtidigt som det betonas att inga åtgärder

bör vidtas för att stimulera det privata sparandet.

Utskottet kan inte dela motionärernas uppfattning att man skall betrakta den

för den svenska ekonomin ödesdigra överhettningen i slutet av 1980-talet som en

historisk händelse som inte kan komma tillbaka. Det är nödvändigt att också

anlägga ett medellångt perspektiv på stabiliseringspolitiken. De flesta av de

åtgärder som nu diskuteras kommer att få effekt tidigast om ett år. I

överensstämmelse med den bedömning som utskottet tidigare redovisat i

betänkandet kommer den svenska ekonomin under år 1993 att påverkas positivt av

en uppgång i den internationella ekonomin. Det är därför av stor vikt att i dag

utforma de ekonomisk-politiska åtgärderna på ett sådant sätt att de inte bidrar

till att en överhettningssituation ånyo uppstår.

Som utskottet tidigare framhållit i betänkandet är det den konkurrensutsatta

sektorn som måste ges utrymme för expansion. Det är därför inte möjligt att

fortsätta den förra socialdemokratiska regeringens politik och låsa in resurser

i bostads- och den kommunala sektorn. Att skjuta upp det påbörjade arbetet med

att reformera socialförsäkringssystemet kan utskottet inte ställa sig bakom.

Att reformera socialförsäkringssystemet för att uppmuntra arbete och sparande

ser utskottet som ett av de viktigare inslagen i strukturpolitiken. En

reformering av detta försäkringssystem, som står inför en kostnadsexplosion om

inga åtgärder vidtas, är också en del av nödvändiga besparingsåtgärder för att

kunna skapa utrymme för att sänka sådana skatter som hindrar en ökad tillväxt.

Från dessa utgångspunkter är det oroande att Socialdemokraterna i dagsläget med

hänvisning till lågkonjunkturen över huvud taget inte vill medverka till en

reformering av socialförsäkringssystemet.

Som framhållits i inledningen av betänkandet har de åtgärder som nu

diskuterats endast en marginell effekt på sysselsättningen. Även om här

diskuterade förslag i motion Fi202(s) kortsiktigt skulle kunna påverka

tillväxten blir den endast obetydligt högre än vad som anges i finansplanen och

skulle knappast påverka sysselsättningsläget. Det är därför som en förstärkning

av de åtgärder som direkt riktar sig mot arbetsmarknaden nu måste vidtas.

Utskottet delar sålunda motionärernas uppfattning att bl.a. de

arbetsmarknadspolitiska insatserna måste intensifieras. I motionen föreslås att

riksdagen hos regeringen begär förslag till ett ekonomisk-politiskt program för

arbete och utbildning. Utskottet vill här framhålla att ett intensivt arbete

med att sätta in åtgärder mot arbetslösheten pågår inom regeringskansliet och

har högsta prioritet. Åtgärder mot ungdomsarbetslösheten har nyligen

presenterats av regeringen. Utskottet vill dock återigen understryka att de

åtgärder som nu planeras inom regeringskansliet måste vara utformade med hänsyn

till vad som är långsiktigt nödvändigt. Åtgärder får inte vidtas som leder till

att arbetskraft låses in i skyddade sektorer.

Med det anförda avstyrks motion Fi202 (s) yrkandena 1 och 4.

I motion Fi208 (nyd) yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20 framhålls att Ny

demokrati i stort kan ställa sig bakom den allmänna inriktning av den

ekonomiska politiken som förordas i finansplanen. Motionärerna delar den där

uttryckta grundsynen och stöder det systemskifte som den förda politiken avser

att åstadkomma. Kritik riktas emellertid mot regeringen för att processen går

för långsamt. Man måste gå snabbare fram med utgiftsminskningarna för att skapa

utrymme för skattesänkningar. Skattesänkningstakten bör vara 1--1,5% av BNP

per år. Motionärerna understryker att den ekonomiska politikens viktigaste

uppgift måste vara att skapa förutsättningar för företagen att verka och kunna

expandera och därigenom kunna öka sysselsättningen och trygga ekonomin för

alla. I ett särskilt yrkande förordar motionärerna att ett ökat privat

pensionssparande bör stimuleras.

Utskottet noterar att Ny demokrati i allt väsentligt godtar inriktningen av

den politik som föreslås i finansplanen. I motionen riktas emellertid kritik

mot att regeringens förnyelsearbete går för långsamt. Några konkreta förslag

för att driva på förändringsprocessen föreslås dock inte i motionen. Konkreta

förslag i motionen föreligger ej heller vad gäller åtgärder för att stimulera

pensionssparandet. Utskottet finner inte anledning att avvisa den allmänna

inriktning för den ekonomiska politiken som uttalas i motionen men kan inte

heller ställa sig bakom inriktningen då den inte närmare konkretiseras.

Utskottet anser exempelvis, i likhet med motionärerna, att skattetrycket måste

sänkas, men det är också angeläget att ange på vilket sätt det bör ske och hur

det kan finansieras. Utskottet återkommer i avsnittet om budgetpolitiken till

flera av motionsförslagen. Det är emellertid utskottets uppfattning att

förslagen inte innehåller en sådan grad av konkretion att de kan utgöra

underlag för ett beslut om inriktningen av den ekonomiska politiken.

Med hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks motion Fi208 (nyd)

yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20.

I motion Fi209 (v) yrkandena 1, 3, 5, 6, 19 och 21, motionSk351

(v) yrkande 11 och motion Sk352 (v) yrkande 4 krävs en omläggning av den

ekonomiska politiken. Det är motionärernas uppfattning att regeringen genom

skattesänkningar för kapital och genom att bl.a. med en sänkning av

ränteavdragen stimulera hushållens sparande för en arbetslöshetsskapande

politik.

Det finns, menar motionärerna, utrymme för en aktiv konjunkturpolitik.

Handelsbalansens andel av BNP är den högsta i modern tid, vilket talar för att

de sektorer som inte är utsatta för konkurrens kan tillåtas expandera. I

motionen framhålls att i en marknadsekonomi måste också konsumenterna genom

olika åtgärder kunna styra efterfrågan utifrån jämlika och rättvisa villkor,

samtidigt som de anställda i arbetslivet skall ha möjlighet att styra över

arbetets uppläggning och resultat. Som motionärerna ser det måste åtgärder som

sänker aktiviteten i ekonomin avvisas. Förslagen att dra in medel från

kommunerna och reducera investeringsbidraget till bostadsbyggandet ökar

arbetslösheten och är därför från både fördelningspolitisk och

stabiliseringspolitisk synpunkt en felaktig inriktning av politiken. I

motionerna riktas främst från fördelningspolitisk synpunkt stark kritik mot den

förda skattepolitiken. I ett särskilt yrkande varnar motionärerna för att

genomföra en s.k. intern devalvering, dvs. sänkta arbetsgivaravgifter som

finansieras genom besparingar inom den offentliga sektorn. En sådan åtgärd

skulle, menar motionärerna, få samma negativa effekter som en devalvering.

Avslutningsvis understryks i motion Fi209 (v) att det inte nu räcker med att

enbart stimulera efterfrågan för att motverka arbetslösheten. I motionen

föreslås därför att ytterligare 2 miljarder kronor avsätts för arbetsmarknads-

och regionalpolitiska insatser.

I motion Fi209 (v) koncentreras all uppmärksamhet till de kortsiktiga

problemen och de fördelningspolitiska frågorna. Motionärerna ser inga problem

när det gäller att avdela allt större resurser till de skyddade sektorerna i

ekonomin. Med den, enligt utskottets mening, egendomliga motiveringen att

handelsbalansens överskott i dag uppgår till drygt 3% av BNP hävdar

motionärerna att det finns utrymme för de skyddade sektorerna att expandera.

Utskottet ställer sig mot denna bakgrund frågan: Vilken slutsats drar

motionärerna av att bytesbalansen redovisat stora underskott de senaste åren?

Det kan i detta sammanhang också påpekas att den gynnsamma utvecklingen av

handelsbalansen förklaras av en osedvanligt kraftig nedgång i importen. Av

motionen framgår även att Vänsterpartiet inte betraktar kostnadsexplosionen i

socialförsäkringssystemet som något allvarligt problem.

Mot bakgrund av vad utskottet ovan anfört om att hålla tillbaka expansionen i

den offentliga sektorn och behovet av strukturella åtgärder vill utskottet

bestämt avvisa den inriktning av den ekonomiska politiken som föreslås i här

aktuella motioner.

Med hänvisning till vad utskottet anfört om den allmänna inriktningen av den

ekonomiska politiken tillstyrker utskottet den utformning av densamma som

föreslås i finansplanen.

Kredit- och valutapolitiken

Under år 1991 ändrade kapitalflödena till och från landet karaktär i

förhållande till de närmast föregående åren. Bytesbalansunderskottet

reducerades påtagligt, från 38 miljarder kronor 1990 till 13 miljarder som

riksbankens utfall visar år 1991. Räknat som andel av BNP sjönk underskottet

till 1 %. Förbättringen sammanhänger till stor del med en motsvarande

förbättring av handelsbalansen. Avmattningen i den ekonomiska ekonomin under

1991 resulterade i en minskande import. Minskningen i exporten blev inte lika

kraftig, vilket ledde till att överskottet i handelsbalansen ökade.

Tabell 5. Betalningsbalans (riksbanken, febr. 1992)

Miljarder kronor

00>64>1989 82>1990 100>1991

00>Bytesbalans64>-21 82>-38 100>-13

00>Direkta investeringar

00>03>i utlandet 64>-62 82>-84 100>-58

00>03>i Sverige 64>10 82>14 100>42 00>Handel

med aktier

00>03>svenska aktier 64>-2 82>1 100>11

00>03>utländska aktier 64>-28 82>-20 100>-14

00>Lån/obl. i svenska kronor 64>38 82>70 100>54

00>Lån/obl. i utländsk valuta 64>111 82>112 100>-4

00>Övrigt inkl. restpost 64>-24 82>2 100>-2

00>Kapitalbalans exkl. staten 64>43 82>95 100>29

00>Valutaflöde 64>22 82>57 100>15

00>Statens upplåning

00>03>i utländsk valuta 64>-1482>-13100>-18

Även flödena till följd av direktinvesteringar och aktieförsäljningar ändrade

karaktär. De svenska företagens direktinvesteringar i utlandet minskade

påtagligt i omfattning 1991. De finansiella svårigheterna i Sverige liksom

ansökan om medlemskap i EG bidrog sannolikt till detta. Svenska köp av

utländska aktier minskade samtidigt som intresset i utlandet för svenska aktier

ökade. Som framgår av tabell 5 minskade underskottet i aktiehandeln från 19

miljarder kronor 1990 till 3 miljarder kronor 1991. Av tabellen framgår också

att de svenska företagens stora intresse för att låna utomlands avtagit under

1991, vilket sammanhänger med den sjunkande räntedifferensen gentemot utlandet

bl.a. till följd av ecu-anknytningen i maj 1991. Från att under åren 1989 och

1990 ha lånat drygt 110 miljarder kronor utomlands vände strömmen så att nettot

blev att 4 miljarder återbetalades 1991. Även intresset för kronobligationer

minskade något. Valutainflödet blev för helåret 13 miljarder kronor, vilket

inte helt täckte de amorteringar som gjordes på de statliga utlandslånen.

Valutareserven minskade därmed med 3 miljarder kronor.

I finansplanen ges en kortfattad beskrivning av penningpolitiken. Som

konstateras i motion Fi203 av Lars Tobisson m.fl. (m) är detta helt som sig

bör, eftersom riksbanken är ett riksdagens verk och som sådant inte bör ta

direktiv av regeringen. Motionärerna framhåller att det är angeläget att

riksbankens oberoende stärks. Jämförelser mellan olika länder tyder på ett

klart samband mellan en självständig ställning för centralbanken och en låg

inflationstakt.

Alltsedan sin tillkomst har riksbanken varit underställd riksdagen. Riksdagen

utser fullmäktige i riksbanken och utövar kontroll över verksamheten. Efter

tillkomsten av den nya regeringsformen år 1974 beslutar riksdagen ensam om

samtliga bestämmelser som rör riksbanken och har ensam direktivrätt över

banken. Riksbanken har en informations- och samrådsskyldighet gentemot såväl

regeringen som riksdagen.

Det är således rimligt, som framhålls i motion Fi203 (m),

att riksdagen i samband med ställningstaganden till den ekonomiska politiken i

stort gör principuttalanden angående kredit- och valutapolitiken under den

närmast framförliggande perioden.

Utskottet konstaterar att det såväl i finansplanen som i motionerna Fi202 (s)

och Fi203 (m) råder stor samstämmighet om att en fast växelkurs är en av

hörnstenarna för den ekonomiska politiken. Därmed är förutsättningarna för

penningpolitiken givna. Penningpolitikens, och därmed riksbankens, viktigaste

uppgift är att upprätthålla och bidra till att skapa förtroende för den fasta

växelkursen. Inriktningen är därvid att balansera valutaflödena genom

anpassningar av den inhemska räntenivån. I finansplanen dras därav slutsatsen

att penningpolitiken inte kan användas för att påverka den inhemska

efterfrågan. Finans- och strukturpolitiken bär huvudansvaret för att skapa

förutsättningar för låg inflation och stabil tillväxt.

Möjligheterna att upprätthålla en stabil växelkurs underlättas om

finanspolitiken ges en stram inriktning. Vid flera tillfällen de senaste åren

har finanspolitiken måst skärpas för att understödja penningpolitiken i dess

uppgift att upprätthålla den fasta växelkursen. Utskottet vill därför

understryka betydelsen av att finanspolitiken hålls stram och att riksdagen har

en viktig uppgift därvidlag.

I finansplanen anförs att normen att staten inte skall nettolåna utomlands

ligger fast. Detta är angeläget, framhålls det i motion Fi203 (m), men det kan

ifrågasättas om riksbanken vid ett valutainflöde orsakat av ett högt ränteläge

skall kunna framtvinga att riksgäldskontoret amorterar på sin utlandsskuld.

Konsekvensen blir att statens upplåningskostnader stiger, samtidigt som

enskilda "låneförmedlare" tillgodogör sig en betydande ränteskillnad. Utskottet

delar denna uppfattning. I och med att den svenska kreditmarknaden numera är

nästan helt integrerad med omvärlden torde de negativa likviditetseffekter vid

ett valutainflöde som utskottet tidigare framhållit nu vara betydligt mindre.

Utskottet delar uppfattningen att staten inte bör nettolåna utomlands och att

förtida amorteringar på statsskulden inte bör ske om de inte ingår som en del

av en aktiv skuldförvaltning.

Knytningen av den svenska kronan till ecun i maj 1991 ledde till att

räntemarginalen mot utlandet kunde minskas väsentligt. Efter Sveriges ansökan

om medlemskap i EG är det enligt utskottet angeläget att riksbanken underlättar

en anpassning till utvecklingen mot en europeisk monetär union (EMU).

Samarbetet med EG bör därför vidareutvecklas. Det är dock angeläget att de

problem som är förknippade med ett vidgat valutasamarbete närmare analyseras. I

de tilläggsdirektiv till riksbanksutredningen som regeringen beslutat om

betonas vikten av att riksbankslagen anpassas till vad som krävs vid en

framtida ekonomisk och monetär union.

Vad utskottet anfört med anledning av vad som anförs i finansplanen och

motionerna Fi203 (m) och Fi202 (s) bör riksdagen som sin mening ge fullmäktige

i riksbanken till känna.

Privatisering

I motion Fi201 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) kritiseras regeringens

planer på att privatisera statliga tillgångar som SSAB, televerket, Vattenfall

och de statsägda skogsföretagen. Enligt motionärerna kan inte någon nytta

påvisas av en privatisering ur vare sig effektivitets- eller

konkurrenssynpunkt. Det finns tvärtom en stor risk att de svenska hushållen

kommer att drabbas av prishöjningar och förlorade arbetstillfällen.

Principiellt finns det enligt utskottets mening inte några goda skäl till att

staten skall bedriva verksamhet i konkurrens med privata företag, även om

undantag kan behöva göras utifrån sociala och regionalpolitiska

hänsynstaganden. Att staten uppträder både som ägare och som utformare av de

regler som skall gälla för företagssektorn skapar intressekonflikter, vilket

kan skapa en osund konkurrens. Staten bör stå neutral mellan olika företag.

Självfallet åligger det statsmakterna att tillse att konkurrensen upprätthålls

på de marknader där staten avvecklar sitt ägarengagemang. Det bör dock ske med

hjälp av lagstiftning och inte genom att staten äger företagen. Utskottet delar

således inte motionärernas uppfattning och avstyrker motion Fi201 (s).

Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken

I bilaga 1.5 till finansplanen redovisar regeringen vissa grundläggande

principer för användningen av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken och begär

riksdagens godkännande av i bilagan presenterade riktlinjer på området. Enligt

propositionen avser regeringen att återkomma i 1992 års

kompletteringsproposition med en mer preciserad helhetsstrategi.

Regeringen framhåller att miljöpolitiken är en av de fyra stora uppgifterna

för regeringsarbetet under mandatperioden. En av utgångspunkterna för den

miljöpolitiska strategin är att ekonomiska styrmedel skall användas för att

driva på utvecklingen till ett bärkraftigt samhälle. Sverige skall också i

internationella fora verka för en ökad användning och samordning av ekonomiska

styrmedel.

Det understryks att en långsiktigt hållbar utveckling är ett viktigt mål för

regeringens politik. Miljöhänsyn måste prägla samhällets utveckling. Samtidigt

är det nödvändigt att avväga miljöpolitikens faktiska inriktning och

åtgärdernas utformning mot andra politiska mål. En politik som gör det möjligt

att nå miljömålen på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt eftersträvas.

Regeringen anger några grundläggande principer för användningen av ekonomiska

styrmedel i miljöpolitiken samt redovisar ett antal konkreta åtgärder som man

redan på kort sikt avser att vidta. De grundläggande principerna är:

Den konkreta tillämpningen av miljöpolitiken och åtgärderna skall

regelbundet utvärderas och omprövas utifrån förbättrad kunskap om bl.a.

sambanden mellan miljö och ekonomi.

I den utsträckning som miljöskatter medför ökade inkomster till staten skall

detta ske inom ramen för ett sänkt skattetryck.

Sverige bör engagera sig aktivt i det internationella miljösamarbetet och

fortsätta att vara pådrivande vad gäller införandet av effektiva styrmedel i

syfte att motverka utsläpp som leder till globala och regionala miljöproblem.

Sverige bör vidare verka för att de internationella avtalen ges en sådan

utformning att åtgärder genomförs där de är mest kostnadseffektiva.

I motion Fi202 (s) yrkas avslag på de av regeringen i finansplanen

föreslagna riktlinjerna för användningen av ekonomiska styrmedel i

miljöpolitiken. I motionen begärs också att riksdagen skall godkänna de

alternativa riktlinjer på området som presenteras i motion Jo612 (s) om en god

livsmiljö för hållbar utveckling. I den ekonomisk-politiska motionen hänvisas

till denna motion.

I 1991 års miljöproposition angavs enligt motion Jo612 hur de olika

styrmedlen borde utvecklas. Sedan 1988 har metoderna för att i ökad

utsträckning använda ekonomiska styrmedel, främst miljöavgifter och skatter,

utvecklats. Sverige är redan nu världsledande när det gäller införande av

ekonomiska styrmedel. Arbetet med att utveckla metodiken hölls samman inom

miljöavgiftsutredningen. Några nya studier för att kartlägga principerna

behöver därför inte göras, framhålls det.

Den fortsatta utvecklingen av styrmedlen på detta område sammanfattas i

motionen i fem punkter. För det första bör skattesystemet ges en ännu skarpare

miljöprofil och ses över med denna utgångspunkt. För det andra bör

tillämpningen av ekonomiska styrmedel breddas, t.ex. när det gäller

överlåtelsebara utsläppsrättigheter. För det tredje bör miljöstyrande taxor

införas inom fler områden än avfallshanteringen, t.ex. också på avloppsområdet.

För det fjärde bör enligt motionen kommunernas översiktsplaner gås igenom,

och som en följd därav behöver naturresurslagen och plan- och bygglagen ses

över. Den kommunala översiktsplaneringen måste således få större betydelse för

att nå miljö- och naturvårdsmål. Vidare måste för det femte arbetet med att

utveckla miljöfrågorna i läroplansarbetet startas på nytt.

I motion Fi209 (v) uppmärksammas också att regeringen i finansplanen

infört en särskild bilaga inriktad på miljöpolitiken. Motionärerna välkomnar

detta men konstaterar samtidigt att innehållet i sak är synnerligen tunt.

Det är enligt motionärerna glädjande att miljöpolitiken i

regeringsförklaringen utpekats som ett av fyra prioriterade områden. Dock

betonas ständigt när det gäller den ekonomiska politiken behovet av tillväxt,

men ingenting sägs om nödvändigheten att denna tillväxt måste ligga inom de

ekologiska ramarna. Inga förslag redovisas som kommer att styra den ekonomiska

tillväxten i sådana banor. I budgetpropositionen och finansplanen skjuts

miljöfrågorna ännu en gång upp.

Motionärerna menar att regeringens miljöpolitik hittills är en stor

besvikelse. De åtgärder som redovisas i budgeten är sådana som redan beslutades

under den förra mandatperioden. Efter att i regeringsförklaringen ha aviserat

höga ambitioner måste regeringen avkrävas en redogörelse för på vilket sätt

dessa förverkligats. Vänsterpartiet föreslår därför att regeringen i en

särskild redovisning före riksmötets avslutande i juni 1992 återkommer med en

redogörelse för vilka beslut man fattat med anledning av deklarationen om

miljöpolitik i regeringsförklaringen.

Utskottet konstaterar för sin del att redovisningen i miljöbilagan till

finansplanen är principiell och översiktlig till sin natur. Utskottet delar

helt vad som anförs om att ett viktigt krav på den ekonomiska politiken är att

den skall leda till en långsiktigt hållbar utveckling och att det ekonomiska

och sociala systemet måste byggas så att det är förenligt med grundläggande

ekologiska och naturvetenskapliga principer.

En preciserad strategi för användningen av ekonomiska styrmedel i

miljöpolitiken skall enligt planerna presenteras redan i den reviderade

finansplanen i april månad. Utskottet avstår därför från att i det här aktuella

sammanhanget kommentera de konkreta förslag till åtgärder som läggs fram i

motion Fi202 (s). Utskottet vill samtidigt peka på att dessa förslag återfinns

i Socialdemokraternas miljöpolitiska motion och således kommer att sakbehandlas

i samband med att denna motion behandlas i jordbruksutskottet.

I motion Fi209 (v) ställs krav på en redogörelse till riksdagen under

innevarande riksmöte av fattade beslut på miljöpolitikens område. Utskottet

vill peka på att en samlad redovisning av regeringens miljöpolitiska strategi

presenterats i miljö- och naturresursdepartementets bilaga till årets

budgetproposition. När det gäller användningen av ekonomiska styrmedel

återkommer regeringen som tidigare framhållits med konkreta förslag i den

reviderade finansplanen. Utskottet ser för sin del inget behov av ytterligare

samlade redovisningar under detta riksmöte.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi202 (s) yrkande 5 och Fi209

(v) yrkande 20.

Övriga ekonomisk-politiska motionsyrkanden

I motion Fi205 av Ivar Franzén m.fl. (c) anförs att det är angeläget att

statsmakterna medverkar till ökade förutsättningar för bättre livskvalitet,

samhällsekonomiska vinster och en mer balanserad befolkningsutveckling i hela

landet. Staten måste stödja denna utveckling -- inte minst genom en ambitiös

regionalpolitik med tonvikt på generella satsningar på utbildning, annan

infrastruktur och goda villkor för företagande i hela landet. Inom den

ekonomiska politiken måste målet om regional balans inte bara erkännas utan

även på ett helt annat sätt än tidigare genomsyra statens ekonomisk-politiska

överväganden.

Regional balans ingår sedan många år tillbaka som ett av de övergripande

målen för den ekonomiska politiken. Som utskottet ser det har de delar av den

ekonomiska politiken som innebär satsningar på utbildning, infrastruktur och

bättre villkor för företagande i hela landet just den inriktning som

motionärerna efterlyser.

Utskottet avstyrker mot den bakgrunden motion Fi205 (c).

I motion U532 yrkande 3 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) framhålls att

det inte finns något fastställt samband mellan högt skattetryck och hög

kvinnlig förvärvsfrekvens. Det vore enligt motionärerna en förolämpning mot

kvinnor att hävda att deltagande på arbetsmarknaden vore beroende av

skattefinansiering och en stor offentlig sektor. Ett ökat privat inslag i

vårdsektorn skulle t.ex. ge kvinnorna större valfrihet att starta eget, pröva

nya idéer och välja andra arbetsgivare. Kvinnors arbetsmarknad skulle sannolikt

komma att öka.

Sambandet mellan skattetryck och kvinnlig förvärvsfrekvens är inte till fullo

klarlagt. Vissa forskningsansatser på detta område har initierats av bl.a. OECD

och redovisas i en bilaga till 1990 års långtidsutredning. I detta sammanhang

torde vara tillräckligt att konstatera att motionärernas slutsatser, så långt

de gäller behovet av ytterligare skattesänkningar och en fortsatt avreglering

av den sociala tjänstesektorn, ligger i linje med såväl utskottets uppfattning

som den förda politiken. Något behov av en särskild meningsyttring från

riksdagens sida föreligger därför inte. Mot den bakgrunden avstyrks motion U532

yrkande 3.

I motion U534 yrkande 5 av Lars Werner m.fl. (v) hävdas att ett

genomförande av en samhällskalkyl är nödvändigt för att belysa de

samhällsekonomiska konsekvenserna av ett svenskt medlemskap. En uppföljning bör

göras av den bilaga i 1990 års långtidsutredning som behandlade ekonomiska

konsekvenser för Sverige av EG:s inre marknad.

Utskottet har från finansdepartementet erfarit att man i 1992 års

långtidsutredning kommer att behandla de ämnesområden som efterlyses i

motionen. Som exempel kan nämnas att man bl.a. ur ett EG-perspektiv i olika

bilagor kommer att ta upp sådana frågor som skatter och internationalisering,

näringslivets och utrikeshandelns utveckling och den regionala utvecklingen.

Långtidsutredningen kommer att presentera sitt material i mitten av mars månad.

Mot denna bakgrund anser utskottet att motionärernas yrkande är tillgodosett

och avstyrker därför motion U534 (v) yrkande 5.

I motion Fi710 av Larz Johansson m.fl. (c) framhålls att en ekonomisk

generalklausul för att motverka sektorstänkande bör gälla i budgetarbetet.

Exempelvis kan det inte, sägs det i motionen, vara ett samhällsekonomiskt

intresse att göra en kortsiktig besparing inom komvux eller folkbildning för

att sedan tvingas till mer kostsamma insatser via arbetsmarknadspolitiska

åtgärder.

Enligt motionärernas mening bör riksdagen göra ett tillkännagivande med den

innebörden att regeringen vid varje tillfälle bör söka den lösning som vid en

samlad bedömning över departementsgränserna ger det optimala utbytet sett ur

ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Utskottet är av samma uppfattning som motionärerna att det i budgetarbetet är

viktigt att motverka ett sektorstänkande. Det är angeläget att förslagens olika

effekter såväl på statsbudgeten som på samhällsekonomin analyseras noggrant.

Utskottet förutsätter att regeringen i det löpande arbetet beaktar detta.

Med det anförda avstyrks motion Fi710 (c).

I motion Fi207 av Hans Lindblad (fp) framhåller motionären att

"överbryggningspolitiken" i mitten av 1970-talet och "den tredje vägens

politik" på 1980-talet fick mycket negativa följder för Gävleborgs län. Länet

är ett mycket utpräglat exportlän. Regionalpolitiska insatser kan aldrig, menar

motionären, motverka de negativa effekter som blir följden av en misslyckad

ekonomisk politik. Enligt motionären är det därför av stor vikt att den

inriktning av den ekonomiska politiken som redovisas i finansplanen fullföljs.

Motionären vill göra ett tillkännagivande till regeringen med innebörden att

utvecklingen i Gävleborgs län är starkt beroende av en ekonomisk politik

som befrämjar svensk konkurrenskraft.

Utskottet delar uppfattningen att utvecklingen såväl i Sverige som i

Gävleborgs län är starkt beroende av en ekonomisk politik som befrämjar svensk

konkurrenskraft. Som utskottet ser det föranleder motionen ingen särskild

åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker sålunda motion Fi207 (fp).

Budgetpolitiken

Budgetutvecklingen 1989/90--1992/93

Med lågkonjunkturen har statens finanser snabbt försämrats. Utebliven

tillväxt medför att statens inkomster försvagas samtidigt som utgifterna ökar

för bl.a. arbetsmarknadspolitiska åtgärder och arbetslöshetsunderstöd.

När riksdagen i juni 1991 fastställde statsbudgeten för innevarande budgetår

angavs underskottet till 5,5 miljarder kronor. Detta underskott har under

hösten successivt reviderats och är i finansplanen upptaget till 47,7 miljarder

kronor. Även för budgetåret 1992/93 förutses en fortsatt försämring. Man räknar

med att underskottet då skall ha ökat till 70,8 miljarder kronor.

Tabell 6. Budgetsaldo för budgetåren 1989/90--1992/93

Miljarder kronor resp. procentandelar av BNP

00>46>1989/9064>1990/9182>1991/92100>1992/93

00>Inkomster46>401,6 64>403,5

82>433,5 100>418,7

00>Andel av BNP (%)46>31,264>28,882>29,6100>27,5

00>Utgifter exkl.

00>03>statsskuldräntor46>334,464>377,082>419,3 100>419,5

00>Andel av BNP (%)46>26,064>26,982>28,7100>27,6

00>Statsskuldräntor46>63,7 64>61,0

82>61,9 100>70,0

00>Redovisat

budgetsaldo46>3,4 64>-34,5

82>-47,7 100>-70,8

00>Andel av BNP (%) 46>0,364>-2,582>-3,3100> -4,7

00>Underliggande budgetsaldo64>-33,282>-65,2100>-93,6

00>Andel av BNP

(%) 64>-2,4 82>-4,5

100>-6,2

Försämringen är egentligen mer långtgående än vad som framkommer av det

redovisade budgetsaldot. Under såväl budgetåret 1991/92 som 1992/93 bärs

nämligen saldot till en del upp av tillfälliga budgetförstärkningar och andra

engångsvisa effekter som skymmer den mer varaktiga budgetutvecklingen. Så t.ex.

bidrar extraordinära inkomstförstärkningar från sjukförsäkringsfonden,

delpensionsfonden och affärsverk till att budgetsaldot övergångsvis förbättras.

Å andra sidan påverkas bedömningen också av extraordinära utgifter som

kapitaltillskottet till Nordbanken på 3,6 miljarder kronor under hösten 1991.

För att underlätta jämförelser över tiden brukar regeringen redovisa ett s.k.

underliggande budgetsaldo rensat från engångsvisa effekter av detta slag.

Enligt årets redovisning försämras det underliggande saldot med 60 miljarder

kronor på två år för att nästa budgetår uppgå till 93,6 miljarder kronor.

Nominellt sett är det underliggande underskottet därmed större än det

underskott som redovisades för 1982/83 och som uppgick till 86,6 miljarder

kronor. Även om detta självklart inger betänkligheter bör man ha i minnet att

budgetunderskottet då motsvarade 13,1% av BNP medan det underliggande saldot

för nästa budgetår begränsas till 6,2% av BNP.

Av tabellen framgår också att statens utgifter exkl. statsskuldräntor inte

ökar mellan budgetåren 1991/92 och 1992/93. Att det redovisade

budgetunderskottet trots det växer med 23 miljarder kronor förklaras av att

utgifterna för statsskuldräntor väntas stiga med 8 miljarder kronor samtidigt

som statens inkomster minskar med 15 miljarder kronor. Inkomstbortfallet är en

följd av den ekonomiska stagnationen men har till en del också sin förklaring i

genomförda skattesänkningar. En annan viktig orsak är utbetalningen av

kommunalskattemedel som görs från inkomstskattetiteln och som sker med två års

eftersläpning. De utbetalningar som kommer att göras under budgetåret 1992/93

hänför sig därmed till en period med hög löneökningstakt medan den samtida

preliminära uppbörden baseras på mer måttliga löneökningar. Det förtjänar att

uppmärksammas att för budgetåret 1992/93 är inkomsttiteln för fysiska personers

inkomstskatt uppförd med ett negativt nettobelopp, dvs. inkomsttiteln väntas ge

ett underskott på inte mindre än 4,7 miljarder kronor.

Samtidigt som den statliga utgiftsökningen bromsas upp sker en förskjutning i

utgifternas sammansättning från konsumtion mot investeringar. Under åren 1992

och 1993 ökar sålunda de statliga myndigheternas och affärsverkens

investeringar realt med 15,9 resp. 8,5 % medan volymtillväxten i den statliga

konsumtionen under samma period begränsas till -1,2 resp. 0,5 %. Den statliga

investeringstillväxten blir än mer påtaglig om man också beaktar att

utförsäljningen av statliga företag till en del skall användas för att

finansiera ytterligare infrastrukturinvesteringar.

Även inom socialförsäkringssektorn mattas det finansiella sparandet av. Under

år 1991 minskade statens och socialförsäkringssektorns konsoliderade

finansiella sparande med drygt 75 miljarder kronor. Enligt den preliminära

nationalbudgeten beror ungefär hälften av försämringen på den ekonomiska

stagnationen. Nedgången i ekonomin utgör också den klart viktigaste

förklaringen till att statens och socialförsäkringssektorns finansiella

sparande fortsätter att försämras under åren 1992 och 1993, om än inte i samma

omfattning som tidigare.

De olika budgetalternativen

Huvudmålet för regeringens ekonomiska politik under de kommande åren är

att bryta den ekonomiska stagnationen, pressa ned arbetslösheten och

återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarnation med en stark växande

ekonomi.

Den ekonomiska politiken skall bidra till den omställning från skyddad till

utlandskonkurrerande sektor som måste komma till stånd. Produktionen i den

offentliga sektorn måste därför hållas tillbaka.

Redan tidigare har regeringen slagit fast att skattepolitiken måste inriktas

på att sänka det totala skattetrycket. Skattesänkningarna skall genomföras på

ett sådant sätt att ekonomins utvecklingskraft och konkurrenskraft stärks. De

mest skadliga skatterna skall sänkas först. Ett första steg i denna riktning

togs hösten 1991. När Sverige blir medlem i EG kommer den svenska

mervärdesskatten samt en lång rad indirekta skatter inte att kunna avvika

alltför mycket från nivåerna i andra EG-länder.

Enligt vad som sägs i finansplanen tyder preliminära bedömningar på ett

skattesänkningsbehov av i storleksordningen 10 miljarder kronor per år fram

till mitten av 1990-talet.

För att varaktigt säkra en låg inflation måste utgiftspolitiken vara stram.

Utgifterna måste sänkas samtidigt med skatterna. Regeringen anger som norm för

den ekonomiska politiken att underskott i de offentliga finanserna inte skall

få sträcka sig över en längre period än en konjunkturcykel. Stor kraft skall

därför inriktas på att avskaffa det strukturella underskottet, framhåller

föredragande statsrådet.

I enlighet med detta synsätt skall sänkningar av skattetrycket finansieras

med minskade utgifter. Tre grundläggande principer är vägledande för

regeringens långsiktiga utgiftsstrategi.

1. Socialförsäkringssystemet skall reformeras på ett sådant sätt att arbete

och sparande stimuleras.

2. Åtgärder som stimulerar näringslivets tillväxt i hela landet skall

prioriteras. Det innebär att offentliga utgifter för investeringar i

infrastruktur, utbildning och forskning samt miljöförbättring prioriteras.

3. Av de offentliga konsumtionsutgifterna skall utgifter för vård, utbildning

och omsorg prioriteras.

Regeringen har tidigare under hösten 1991 redovisat och lägger nu i

budgetpropositionen fram ytterligare förslag till strukturella

utgiftsbegränsningar vilka tillsammans ger en budgetförstärkning på 14

miljarder kronor under budgetåret 1992/93. Enligt den sammanställning som

återfinns i finansplanen fördelar sig dessa åtgärder enligt följande.

Tabell 7. Åtgärder hösten 1991 samt i budgetpropositionen 1992

Miljarder kronor

00>64>Budgetåret 1992/93 100>Helår 1993

00>Karensdagar 64>2,3 100>4,7

00>Tandvård 64>0,6 100>0,6

00>Läkemedel 64>0,7 100>0,9

00>Föräldraförsäkringen 64>0,3 100>0,4

00>Minskade statsbidrag till

00>03>organisationer m.m. 64>0,8 100>0,8

00>Minskade bostadssubventioner64>1,0 100>2,0

00>Minskade statsbidrag till

00>03>kommunerna 64>3,8 100>7,5

00>Uppskjuten höjning av barn-

00>03>och studiebidrag 64>1,1 100>-

00>Avskaffande av statsbidrag till

00>03>företagshälsovård 64>0,6 100>1,2

00>Minskat branschstöd 64>0,7 100>1,1

00>Minskat investeringsbidrag 64>0,2 100>4,4

00>Övrigt 64>0,4 100>0,2

00>Summa effekt på statsbudgeten 64>12,5 100>23,8

00>Arbetslöshetsförsäkringen* 64>1,7 100>2,8

00>Delpension* 64>0,0 100>0,3

00>Totalt 64>ca 14 100>ca 27

* Ingår ej i statsbudgeten.

Regeringens tidigare uppställda sparmål för budgetåret 1992/93 var 10--15

miljarder kronor räknat på helår. De redovisade åtgärderna svarar således väl

upp mot detta mål. Det är regeringens bedömning att det under resten av

mandatperioden kommer att krävas fortlöpande beslut om utgiftsminskningar av

samma omfattning.

Enligt den socialdemokratiska motionen Fi202 bör finanspolitiken i första

hand utformas så att den leder till en rimlig balans i statens finanser på

längre sikt. Stora och permanenta underskott i statens budget bör undvikas

eftersom de driver upp räntorna och sänker tillväxten.

Utgiftspolitiken bör på längre sikt inriktas på att successivt sänka de

offentliga utgifternas andel av BNP. Det innebär, anför motionärerna, att en

stram utgiftspolitik måste bibehållas. Utrymmet för nya långsiktiga

utgiftsåtaganden är mycket begränsat.

I nuvarande läge är det enligt deras mening dock ofrånkomligt med ett visst

underskott i statens budget. Ett betydande underskott i statsbudgeten 1992/93

är som de ser det inte skäl nog att bedriva en hårdhänt åtstramningspolitik.

Mot denna bakgrund föreslår motionärerna att följande riktlinjer skall gälla

för budgetpolitiken under kommande budgetår:

Åtgärder som stramar åt ekonomin bör undvikas i nuvarande läge när

konjunkturen är svag. Av denna anledning vänder sig motionärerna bl.a. mot att

stödet till bostadsbyggandet begränsas, mot de som man ser det kraftiga

försämringarna för hushållen och mot indragningarna från kommunerna.

Åtgärder som höjer prisnivån bör undvikas. Härmed åsyftar motionärerna främst

vissa av regeringen föreslagna åtgärder som höjer hyrorna och de kommunala

avgifterna.

Budgetunderskottet bör inte öka mer än enligt regeringens förslag.

Statens inkomster bör öka mer än enligt regeringens förslag. Motionärerna

vill ompröva de som man ser det stora skattelättnader för de välbeställda som

regeringen på senare tid har föreslagit och i vissa fall också genomdrivit.

Statens totala utgifter bör inte skäras ned i den omfattning som regeringen

har förslagit. Den offentliga sektorns utgifter bör tillåtas öka med ca 8

miljarder kronor mer år 1993 än enligt regeringens förslag.

Motionärerna finner det rimligt att låta de offentliga utgifterna öka med ca

1 % i reala termer under 1993. En sådan ökningstakt torde enligt deras mening

inte medföra några märkbart negativa konsekvenser för vare sig inflation eller

bytesbalans. Däremot bidrar den till återhämtningen i konjunkturen och till en

högre produktion och sysselsättning. Med hänsyn till konjunkturläget finns det

enligt motionärerna i och för sig utrymme för en ännu kraftigare ökning.

Behovet av återhållsamhet med offentliga utgiftsökningar under kommande år

medför dock att de förordar att ökningen hålls inom den angivna ramen.

I enlighet med detta synsätt förordar de socialdemokratiska motionärerna en

ökad satsning på arbete och utbildning. Sammanlagt 4,4 miljarder kronor sätts

av för dessa ändamål. Man motsätter sig regeringens planer på att minska

investerings- och räntebidragen till bostadsbyggandet och vill som ett

alternativt finansieringssystem införa räntelånesystemet som uppges minska

statens utgifter under kommande år med mycket betydande belopp. Motionärerna

går också emot de av regeringen aviserade indragningarna från kommunerna liksom

planerna på att införa karensdagar i sjukförsäkringen och att avskaffa

delpensionssystemet. Den uppskjutna barnbidragshöjningen bör enligt deras

mening också tidigareläggas ett halvt år.

De ökade utgifterna skall i första hand finansieras genom höjda skatter.

Motionärerna vill sålunda återta flera av de skattesänkningar som tillkom under

hösten 1991. Samtidigt vill man återinföra den avskaffade skattereduktionen för

fackföreningsavgifter. En engångsvis förstärkning av betydande omfattning

uppnås också under budgetåret 1992/93 genom att Stadshypotekskassan ombildas

och den uppkomna behållningen på 5 miljarder kronor förutsätts bli indragen

till statsbudgeten.

Enligt motionärernas egen bedömning är deras budgetalternativ 4,2 miljarder

kronor starkare än regeringens för budgetåret 1992/93 och 5,1 miljarder kronor

för helåret 1993.

Utskottet får för egen del anföra följande med anledning av det

socialdemokratiska budgetalternativet.

Sveriges höga skattetryck är en viktig orsak till ekonomins försämrade

utvecklingskraft. Motionärerna är medvetna om detta problem och om att ett

medlemskap i EG torde komma att kräva en anpassning nedåt av vissa skatter. De

är också inställda på att sänka skattetrycket, men först på sikt och först

efter det att man åter fått höja vissa skatter. Skattehöjningar är dock som

utskottet ser det inte längre en framkomlig väg, eftersom de försämrar

förutsättningarna för tillväxten.

Motionärerna är på motsvarande sätt medvetna om att utgiftspolitiken måste

inriktas på att sänka de offentliga utgifternas andel av BNP. Man kritiserar

dock regeringen för att föra en hårdhänt åtstramningspolitik men bortser från

att det redovisade budgetunderskottet vuxit mycket snabbt och nu faktiskt

överstiger 70 miljarder kronor. Själva redovisar motionärerna visserligen ett

bokföringsmässigt något starkare budgetalternativ än regeringen men har då inte

beaktat sina ställningstaganden till vissa aviserade men ännu inte slutligt

redovisade regeringsförslag, däribland indragningarna från kommunerna och

avvecklingen av rederistödet.

Till saken hör emellertid också att för 1992/93 bärs en betydande del av

motionärernas budgetalternativ upp av en tillfällig förstärkning från

Stadshypotekskassan. Av kassans behållning skall 5 miljarder kronor då dras in

till statsbudgeten. Denna överföring ger visserligen ett bättre redovisat

budgetsaldo men är samhällsekonomiskt sett endast en bokföringsmässig

förändring utan realekonomisk betydelse.

Motionärerna vill stimulera den inhemska efterfrågan genom att öka de

offentliga utgifterna. Risken med en sådan politik är, enligt utskottets

mening, att man i dess förlängning lätt kan hamna i en överhettad situation med

snabba prisökningar och urholkad konkurrenskraft som följd. Det är nödvändigt

att skapa utrymme för en fortsatt utbyggnad av den utlandskonkurrerande

sektorn. Det kan ske bara om återhållsamhet visas med de offentliga utgifterna.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi202 (s) yrkande 2.

Ny demokrati framhåller i motion Fi208 att partiet i stort delar

regeringens politik men att man vill driva den med än större kraft. För att

skapa utrymme för skattesänkningar föreslås en rad utgiftsbegränsningar.

Sålunda bör enligt Ny demokrati u-hjälpen kraftigt begränsas och

hemspråksundervisningen avvecklas. Stora nedskärningar förordas också i det

statliga stödet till organisationer, politiska partier, Nordiska rådet,

sjukvård, dagstidningar samt flyktingmottagning. Besparingar skall också uppnås

genom att sjukpenningen sänks för långtidssjukskrivna och genom att

barnbidragen behovsprövas. Försäkringskassornas nya registersystem, FAS 90,

skall inte fullföljas och bidragen till vindkraft avvecklas.

Av arbetslivsfondens tillgångar skall 6 miljarder kronor användas för att

finansiera sänkta arbetsgivaravgifter.

Motionärerna vill dessutom öka stödet till Baltikum, till Östersjöns miljö

och till de sämst ställda pensionärerna i Sverige. Antalet ålderdomshem skall

omgående byggas ut och järnvägsinvesteringar skall genomföras i en omfattning

som vida överstiger de belopp som föreslås i budgetpropositionen. Dessutom

skall riksdagsledamöternas löner höjas.

På skatteområdet föreslås bl.a. sänkt turistmoms, lindrad alkoholbeskattning

för restauranger, minskad energibeskattning för företag och sänkt

kilometerskatt. Momsen på begravningstjänster skall helt avskaffas och

beskattningen av företag och företagare lindras.

Ny demokratis budgetalternativ ger enligt en i motion Fi208 redovisad

sammanställning ett budgetsaldo som för budgetåret 1992/93 sägs vara närmare 16

miljarder kronor starkare än regeringens.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Ny demokrati delar i

stort regeringens politik men vill få till stånd mer långtgående besparingar

och skattesänkningar.

De kompletterande åtgärder som motionärerna förespråkar är emellertid i många

fall allmänt hållna och kan mer liknas vid politiska viljeyttringar än konkret

framförda förslag. Möjligheterna att analysera de effekter som motionärernas

samlade budgetalternativ ger upphov till försvåras därmed. Till detta bidrar

också den omständigheten att motionärerna i sin översiktliga presentation av

budgetalternativet har förbisett flera av partiets egna motionsförslag. Det

gäller inte bara förslag till skattesänkningar och nya utgiftsåtaganden utan

också besparingar.

Utskottet vill också sätta i fråga vissa av de förslag motionärerna för fram.

Så t.ex. vill motionärerna att det allmänna barnbidraget skall inkomstprövas.

Inkomstprövningen förutsätter emellertid registrering och kontroll av helt

annan omfattning än dagens generella barnbidragssystem. Den ger också upphov

till marginaleffekter när bidragen trappas av mot inkomsterna. En allmän

strävan i samhället har varit att minska på myndigheternas verksamhet och

kontroll. Man har också försökt få bort olika marginaleffekter som kan verka

hämmande på arbetsviljan. Motionärernas förslag går stick i stäv mot dessa

strävanden. Som utskottet ser det bör ambitionen vara att åstadkomma

besparingar genom i första hand förenklingar och avregleringar och inte genom

att bygga upp byråkratiska kontroller.

Ett åtminstone beloppsmässigt betydelsefullt inslag i finansieringen av

motionärernas budgetalternativ är arbetslivsfonden, vars tillgångar skall

användas för att bl.a. finansiera sänkta arbetsgivaravgifter. Vilka

arbetsgivaravgifter det är fråga om anges inte. Som utskottet uppfattar det

vill emellertid motionärerna använda sig av en tillfällig förstärkning av

statsbudgeten för att finansiera bestående skattesänkningar på 6 miljarder

kronor. Utskottet utgår nämligen ifrån att det inte är motionärernas avsikt att

den tilltänkta sänkningen av arbetsgivaravgifter endast skall vara temporär.

Motionärerna föreslår också att turistmomsen skall sänkas och tillgodoräknar

sig en budgetförstärkning på 1 miljard kronor för detta förslag. Enligt

motionärerna leder momssänkningen till ökad turism och därmed också ökade

skatteintäkter av denna omfattning.

Det är som utskottet ser det självklart angeläget att man på olika sätt

främjar turismen i landet. Regeringen har föreslagit att de sociala avgifterna

för bl.a. turistföretag i stödområdet sänks fr.o.m. den 1 juli 1992. Eftersom

turistföretagen uteslutande är småföretag gynnas de även av de förslag som

regeringen lagt fram för att främja småföretagen. Turistmomsen har också sänkts

helt nyligen. Dessa åtgärder ger självfallet dynamiska effekter, men att en

momssänkning, som motionärerna föreslår och som i sig minskar statens inkomster

med uppskattningsvis 3 miljarder kronor, samtidigt skulle kunna ge upphov till

så starka dynamiska effekter att andra statliga skatter och avgifter ökar med

3+1 miljard kronor redan under budgetåret 1992/93 framstår dock som mindre

troligt.

Slutligen vill utskottet i detta sammanhang nämna att motionärerna vill

minska inkomstskatten för företagare och att man av denna anledning har

belastat sitt budgetalternativ med 200 milj.kr. Vilket eller vilka förslag som

åsyftas är oklart. Ny demokrati för emellertid fram flera förslag till lindrad

beskattning av småföretagare. Dessa förslag ger enligt utskottets bedömning

övergångsvis upphov till ett betydligt större skattebortfall, vilket kan

uppskattas till drygt 4 miljarder kronor. I ett längre tidsperspektiv blir

bortfallet dock väsentligt mindre.

I likhet med Ny demokrati anser utskottet att arbetet med att sänka

skattetrycket måste drivas vidare med kraft. De åtgärder som vidtas måste

därvid vara förenliga med samhällsekonomisk balans. De skall också vara

fördelningspolitiskt väl avvägda. Skattesänkningar måste således finansieras

genom att statens utgiftsåtaganden inom olika områden begränsas. Flera av Ny

demokratis förslag är alltför oprecisa för att kunna ligga till grund för

budgetpolitiska riktlinjer.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Fi208 (nyd) yrkande 2.

Vänsterpartiet vill med sitt i motion Fi209 (yrkande 2) redovisade

budgetalternativ skapa utrymme för ökad sysselsättning och en rättvisare

fördelningspolitik. Utgångspunkten för budgetalternativet har varit att

återställa det skattetryck som rådde år 1991 för att på så sätt skapa utrymme

för nya utgiftsåtaganden. De skattehöjningar som föreslås uppgår enligt

motionärernas egna uppskattningar till netto 15 miljarder kronor och de nya

utgiftsåtagandena uppskattas till samma nettobelopp. Saldomässigt skulle

således förslaget vara neutralt.

Vänsterpartiet upprepar sina tidigare framförda krav på att skattesystemets

inkomstfördelande roll skall återställas och förordar i enlighet härmed skärpt

inkomstbeskattning genom höjd skattesats för inkomsttagare med inkomster

överstigande 250000kr., avskaffat grundavdrag i inkomstlägen överstigande

brytpunkten, dvs. 186 600 kr. samt helt slopad avdragsrätt för ränteutgifter

överstigande 100000 kr. Beskattningen av kapitalinkomster skall återföras

till de regler som gällde fram till hösten 1991. Vissa indirekta skatter bör

enligt motionärernas mening höjas eller utökas. Det gäller bl.a. de särskilda

råvaruskatterna, vissa miljöavgifter, bensinskatten, skatten på elektrisk

kraft, stämpelskatten, tobaks- och alkoholskatterna samt reklamskatten. Å andra

sidan vill de sänka matmomsen till 15% samt helt avskaffa momsen på

kollektivtrafik, hotell- och restaurangtjänster samt fjärrvärme.

De ökade inkomsterna skall användas till att höja biståndsanslagen med 10%,

tidigarelägga den uppskjutna barnbidragshöjningen och bygga ut

föräldraförsäkringen samt i huvudsak återställa tidigare regler för

sjukförsäkringen. Pensionärernas situation skall förbättras genom att

pensionstillskottet höjs från 54 till 70% av basbeloppet. Motionärerna

tillbakavisar regeringens förslag att avskaffa de s.k. MBL-medlen och vill

dessutom avdela ytterligare resurser för olika typer av utbildning. Anslagen

till regionalpolitiska infrastrukturåtgärder och beredskapsarbeten skall ökas

liksom satsningen på väg- och järnvägsutbyggnad. För att ge televerket

möjlighet att uppfylla sina sociala och regionalpolitiska åtaganden vill

motionärerna sänka verkets avkastningskrav.

Utskottet behandlar i detta sammanhang också två motionsyrkanden med förslag

som ingår som viktiga beståndsdelar i Vänsterpartiets budgetalternativ. I

motion Fi209 (yrkande 16) avvisas regeringens förslag att under nästa budgetår

dra in 3,8 miljarder kronor (7,5 miljarder kronor på årsbasis) från

kommunsektorn. Dessa medel behövs, anser motionärerna, bl.a. för att bekämpa

arbetslösheten bland ungdom och för att bygga ut äldreomsorgen. I motion

Fi206 föreslår Vänsterpartiet att riksdagen hos regeringen begär förslag om

besparingar inom statlig verksamhet på 1,5 miljarder kronor.

Utskottet vill med anledning av det sistnämnda yrkandet erinra om att

regeringen inför budgetåret 1992/93 har lagt fram förslag om besparingar på i

runt tal 14 miljarder kronor och även förklarat att utgiftsminskningar av

ungefär samma omfattning kommer att krävas under följande år. Många av dessa

förslag har Vänsterpartiet gått emot. Det finns dock som utskottet ser det goda

skäl att anta att motionärernas nu framförda önskemål om besparingsförslag på

1,5 miljarder kronor kommer att bli väl tillgodosett under kommande år utan att

riksdagen uttalar sig i frågan. Utskottet avstyrker därför motionen.

Under åren 1992 och 1993 väntas den kommunala sektorn redovisa betydande

finansiella överskott. För att tillväxten skall kunna öka måste de reala

resurserna i första hand tillföras den konkurrensutsatta sektorn. Regeringen

har mot denna bakgrund funnit att den kommunala sektorn inte kan tillåtas

expandera och planerar därför att dra in 5--10 miljarder kronor från kommunerna

under 1993. Vänsterpartiet inte bara motsätter sig detta förslag utan lägger

dessutom fram förslag som på annat sätt tillför kommunerna mycket betydande

inkomster. Den mest långtgående åtgärden i det avseendet är förslaget att

avskaffa grundavdraget vid inkomstbeskattningen för inkomster överstigande ca

187 000 kr. och att avtrappa avdraget i inkomstlägena mellan 150 000 kr. och

upp till denna nivå. Som en följd härav kan skatteinkomsterna väntas öka med ca

10 miljarder kronor räknat på helår, varav drygt 7 miljarder kronor utgör

kommunalskattemedel. Att på detta sätt bana väg för en kommunal expansion till

förfång för den utlandskonkurrerande sektorn bidrar enligt utskottets mening

inte till att lösa de tillväxtproblem Sverige står inför.

Landets tillväxtmöjligheter främjas knappast heller om man, som motionärerna

förordar, i nuvarande situation återgår till tidigare regler för

sjukförsäkringen, behåller delpensionssystemet, förlänger föräldraförsäkringen

och under en treårsperiod fördubblar pensionstillskottet.

Motionärernas budgetalternativ torde för övrigt vara mer expansivt än vad som

framgår av den översikt som lämnas i motionen. Så t.ex. har kostnaderna för

vissa nya utgiftsåtaganden underskattats, bl.a. den föreslagna höjningen av

pensionstillskottet. Vidare bortser man i några fall från de budgeteffekter som

framkommer av att partiet antingen avvisar olika regeringsförslag eller för

fram egna förslag till utgiftsåtaganden. Så t.ex. har partiet inte beaktat att

man går emot regeringen i fråga om den treåriga gymnasieskolan och avvecklingen

av MBL-medel. Genom att motionärerna motsätter sig att delpensioneringen

avskaffas går de också emot en förstärkning av statsbudgeten med 7 miljarder

kronor.

Motionärernas förslag leder till ett väsentligt högre skatte- och

utgiftstryck. Med hänvisning härtill kan utskottet inte ställa sig bakom de

budgetpolitiska riktlinjer som motionärerna förespråkar. Utskottet avstyrker

således motion Fi206 (v) och Fi209 (v) yrkandena 2 och 16.

Allmänna riktlinjer för budgetpolitiken

Utskottet sammanfattar sin syn på budgetpolitiken på följande sätt.

Trots vidtagna åtgärder sker en viss försvagning av både statens budget och

av den offentliga sektorns finanser. Framför allt har detta sin grund i den

ekonomiska stagnationen som försvagar statens inkomster. Budgetunderskottet är

emellertid också strukturellt betingat och fortsatt stora ansträngningar måste

inriktas på att komma till rätta med detta problem.

En stram finanspolitik baserad på skattehöjningar är oacceptabel eftersom

detta skulle försämra förutsättningarna för tillväxten. Den strama

finanspolitiken måste därför bygga på begränsningar i de offentliga utgifterna.

Genom utgiftsminskningar kan strukturella obalanser undanröjas och ekonomins

funktionssätt förbättras. För att varaktigt säkra en låg inflation måste

utgiftspolitiken vara stram.

Utgiftsminskningar måste emellertid också komma till stånd för att skapa

utrymme för fortsatta skattesänkningar. Utskottet instämmer i regeringens

preliminära bedömning att skattesänkningar i storleksordningen 10 miljarder

kronor per år bör genomföras fram till mitten av 1990-talet.

Skattesänkningarnas omfattning får givetvis hela tiden avvägas mot bl.a. den

aktuella ekonomiska situationen.

Såsom utskottet med riksdagens stöd tidigare framhållit (1991/92:FiU10, rskr.

108) bör det fortsatta besparingsarbetet bedrivas enligt en långsiktig

utgiftsstrategi. Tre grundläggande principer är vägledande för den strategi som

regeringen lagt fast för sitt fortsatta arbete. Utskottet ansluter sig till

dessa principer som innebär att:

socialförsäkringssystemet skall reformeras på ett sådant sätt att arbete och

sparande stimuleras,

åtgärder som stimulerar näringslivets tillväxt i hela landet skall

prioriteras, dvs. offentliga utgifter för investeringar i infrastruktur,

utbildning och forskning samt miljöförbättring skall prioriteras,

av de offentliga konsumtionsutgifterna skall utgifter för vård, utbildning

och omsorg prioriteras.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet moment 2 i

finansplanen.

Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader

I finansplanen (avsnitt 4.3.1) begär regeringen riksdagens godkännande av att

ett system med ramar för myndigheternas förvaltningskostnader införs fr.o.m.

budgetåret 1993/94. Systemet skall i en första etapp främst avse budgetering av

myndigheternas ramanslag.

Det föreslagna systemet innebär att myndigheterna tilldelas ett ramanslag som

skall inrymma såväl lönekostnader som lokalkostnader och övriga

förvaltningskostnader. Förväntade prisökningar skall beaktas då anslaget

fastställs. Anslagsnivån skall ses som ett uttryck för det likviditetsutrymme

som myndigheterna har tillgång till under det löpande verksamhetsåret.

Merutgifter eller överskridanden för löneökningar kommer inte att medges

under budgetåret. För att kunna täcka denna typ av merkostnader under

verksamhetsåret kan myndigheterna i stället utnyttja den möjlighet till

anslagssparande eller anslagskredit som ramanslaget medger. Något särskilt

utrymme på anslaget för täckning av merkostnader för löner och pensioner m.m.

(anslaget F 7 under sjunde huvudtiteln i årets budgetproposition) kommer

således inte att behöva beräknas för dessa ändamål fr.o.m. budgetåret 1993/94.

Motsvarande utrymme kommer i stället att beräknas inom resp. myndighets

ramanslag. Anslaget har för nästa budgetår upptagits till 1 200 milj.kr.

I det föreslagna systemet med utgiftsramar kommer frågan om eventuell

korrigering för olika typer av kostnadsökningar som inträffat under ett visst

budgetår att prövas först vid efterföljande budgetreglering. Regeringen anmäler

att den avser att tillkalla en särskild utredare med uppgift att föreslå hur en

sådan korrigering tekniskt skall gå till. Utredaren skall också överväga

införandet av motsvarande system för den avgiftsfinansierade verksamheten.

I motion Fi504 (s) om utveckling av offentlig sektor yrkas avslag på

förslaget till utgiftsramar. Enligt motionärerna är konsekvenserna för

myndigheterna av det föreslagna systemet inte klarlagda. Man pekar bl.a. på

myndigheternas behov av långsiktighet i planeringen och svårigheterna att

snabbt avveckla personal. Det finns också enligt motionärerna ett samband

mellan förslaget till utgiftsramar och den översyn som skall göras av den

statliga arbetsgivarorganisationen. Regeringen bör därför återkomma med ett

samlat förslag senast till höstriksdagen 1992.

Utskottet vill för sin del anföra följande. Det av regeringen föreslagna

systemet med utgiftsramar uppfyller enligt utskottets bedömning i princip de

krav på ett sådant system som riksdagen ställde i samband med att ett förslag i

1989 års finansplan om utgiftsram för lönekostnadsökningar behandlades.

Finansutskottet anförde med riksdagens stöd bl.a. att ett nytt system borde

utvecklas som innebär att en ram för myndigheternas samlade

förvaltningsutgifter och inte endast för ett resursslag läggs fast

(1988/89:FiU20). Frågan har därefter anmälts i såväl 1990 som 1991 års

budgetpropositioner.

Enligt utskottets mening innebär det i finansplanen nu angivna systemet en

förbättrad styrning av myndigheternas totala förvaltningsutgifter.

Olägenheterna i det nuvarande systemet med automatisk kompensation i efterhand

för inträffade lönekostnadsökningar undviks samtidigt. Utskottet vill i

sammanhanget understryka att riksdagens och regeringens ansvar för att ange

verksamhetsmål och verksamhetsinriktning kvarstår ograverat i ett system med

ekonomisk ramstyrning. Förslaget är också enligt utskottets uppfattning så

utformat att man undviker riskerna för en inkomstpolitik från statsmakternas

sida via budgetpolitiken.

Av det ovan anförda framgår att konsekvenserna av förslaget enligt utskottets

mening i allt väsentligt är väl belysta i regeringens förslag. Utskottet delar

således inte vad som på denna punkt framförs i motion Fi504.

Utskottet anser för sin del att ekonomisk ramstyrning enligt den föreslagna

modellen tillsammans med de nya formerna för den statliga budgetprocessen ger

större förutsättningar för de statliga myndigheterna att arbeta långsiktigt.

Utskottet delar därför inte de farhågor som framförs i motion Fi504. När det

gäller den statliga arbetsgivarfunktionen vill utskottet understryka att

statens arbetsgivarverk även i det föreslagna systemet skall ha kvar sin rätt

att sluta kollektivavtal på statens vägnar.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion Fi504 (s)

yrkandena 4 och 5.

Statliga betalningar och postgirot

Finansutskottet har vid ett flertal tillfällen de senaste åren behandlat

frågor om postgirots ställning avseende de statliga betalningarna, senast våren

1991 (1990/91:FiU34). Utskottet har därvid framhållit att strävan bör vara att

utforma det statliga betalningssystemet så att betalningar till och från staten

kan ske på ett för allmänheten och näringslivet rationellt sätt. Utskottet

framhöll dock att större förändringar i det statliga betalningssystemet inte

kan företas förrän frågan om ersättningsformerna till postverket för att

tillhandahålla en rikstäckande kassaservice har utretts närmare.

Staten ersätter postgirot dels för skötseln av statens betalningar, dels för

upprätthållandet, tillsammans med postverket, av en rikstäckande och daglig

betalnings- och kassaservice. För närvarande utgår ersättning genom direkt

float, indirekt float och statliga anslag. Med float avses att

betalningsförmedlaren kan tillgodogöra sig ränta på betalningsmedlen under viss

tid.

För den omfattning som kontorsnätet har är postverket mycket beroende av

postgirots lönsamhet. Postgirot svarar för en tredjedel av finansieringen.

Riksrevisionsverket (RRV) har haft i uppdrag att utreda frågan om alternativa

former för ersättning till postgirot för förmedlingen av statliga betalningar.

RRV beräknar att postgirots inkomster för förmedlingsuppdraget uppgick till ca

1,5 miljarder kronor för budgetåret 1990/91 vid en räntenivå på 13 %.

Inkomsterna fördelar sig på ca 900 milj.kr. i direkt float och ca 300 milj.kr.

i olika avgifter samt ca 300 milj.kr. i indirekt float genom att gireringar

sker till olika postgirokonton utanför det statliga

koncernredovisningssystemet. Om floattiden för inbetalningar reduceras till det

normala, som är en arbetsdag i stället för drygt två, beräknar RRV att

ersättningen för budgetåret 1990/91 skulle ha uppgått till ca 1,0 miljarder

kronor, dvs. ca 500 milj.kr. lägre.

I finansplanen redovisar finansministern regeringens avsikt att avveckla

postgirots kvarvarande ensamrätt till de statliga betalningarna. För detta

begärs i finansplanen riksdagens godkännande. För att möjliggöra konkurrens om

den statliga betalningsförmedlingen föreslås ett antal åtgärder. RRV skall få i

uppdrag att utreda hur det statliga betalningssystemet bör vara utformat enligt

de nya förutsättningarna. Vidare föreslås att RRV får i uppdrag att teckna ett

tidsbegränsat, marknadsmässigt avtal med postgirot för hanteringen av de

statliga betalningarna. En förutsättning skall därvid vara att fördröjningen av

statliga betalningar genom systemet skall förkortas till högst en arbetsdag.

Postverket föreslås i stället få ersättning för upprätthållande av rikstäckande

betalnings- och kassaservice genom ett anslag på statsbudgeten på 300milj.kr.

Postgirot förutsätts bli bolagiserat och därefter ställas under tillsyn av

finansinspektionen. Finansministern avser att återkomma till regeringen om

vilka förutsättningar som säkerställer postgirots möjligheter att konkurrera på

betalningsmarknaden. Det kommer emellertid inte att bli aktuellt att postgirot

skall fungera som en bank i ordets mer breda och allmängiltiga betydelse.

I motion Fi202 (s) ansluter man sig i huvudsak till de generella krav som

regeringen redovisar. Motionärerna framhåller emellertid att om de kvarvarande

monopolrättigheterna avvecklas är det väsentligt att postgirot ges reella

möjligheter att konkurrera på likvärdiga villkor som andra

betalningsförmedlare. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med

förslag till hur sådana villkor kan utformas.

I motionerna T810 av Birger Rosqvist m.fl. (s) och T819 av Bengt

Hurtig och Annika Åhnberg (v) yrkas avslag på propositionens förslag att

upphäva postgirots ställning för de statliga betalningarna och att anvisa

ersättning till postverket för en rikstäckande betalnings- och kassaservice

över ett anslag. Motionärerna anser att förslaget innebär en ökad risk för att

postverket inte längre skall kunna upprätthålla sin rikstäckande betalnings-

och kassaservice. Förslaget ökar rundgången i den statliga budgeten framhålls

det i motion T810(s). Om förslaget i propositionen skulle genomföras måste

enligt motion T819 (v) postgirot ges rätt att agera på samma villkor som

bankerna och fritt bestämma över räntor och ge krediter.

Utskottet anser att förekomsten av två konkurrerande betalningssystem,

postgirot och bankerna/bankgirot, har bidragit till att det svenska

betalningssystemet är mycket effektivt med internationella mått mätt. I likhet

med vad som anförs i propositionen anser utskottet att det är angeläget att

denna konkurrens främjar utvecklingen av det svenska betalningssystemet även i

framtiden. Postgirots konkurrensförutsättningar är därför av stor betydelse.

Som framhålls både i propositionen och i motion Fi202 (s) bör en avreglering

av postgirots kvarvarande ensamrätt på statliga betalningar därför göras på

ett sätt som säkerställer en sådan konkurrens. Utskottet avstyrker därmed

motion T819 (v) yrkande4.

Utskottet ser till skillnad från motionärerna i Fi202 (s) inte någon

anledning för regeringen att återkomma till riksdagen med förslag om hur detta

bör gå till i detalj såvida det inte kräver lagändringar. Motion Fi202 (s)

yrkande 3 avstyrks därför av utskottet.

Utskottet har ingen erinran mot att ett avtal sluts mellan RRV och postgirot

med den inriktning som anges i propositionen. Ersättningen till postverket

för upprätthållandet av en rikstäckande betalnings- och kassaservice bör ske

över anslag på statsbudgeten. Därmed kommer kostnaderna för denna service att

framgå på ett tydligare sätt än för närvarande över statsbudgeten. Det ankommer

i riksdagen närmast på trafikutskottet att pröva storleken på denna ersättning

i samband med beredningen av anslagen på sjätte huvudtiteln. Finansutskottet

avstyrker med det anförda motion T810 (s) yrkande 3.

Övriga budgetfrågor

Uppdelning av statsbudgeten i drift- och kapitalbudget

I fyra motioner tas frågan om finansieringen av investeringsutgifter i

statsbudgeten upp. I motion Fi708 av Elving Andersson (c) kritiseras att

utgifter för investeringar blandas samman med utgifter för drift i den

nuvarande statsbudgeten. I och med att dessa utgifter finansieras på samma sätt

finns risk för att man vid prioriteringar mellan å ena sidan investeringar i

kommunikationer och å andra sidan löpande utgifter för t.ex. pensioner och

barnbidrag skjuter samhällsekonomiskt räntabla projekt på framtiden på grund av

ett kortsiktigt kärvt budgetläge. Regeringen bör därför enligt motionären ges i

uppdrag att utreda förutsättningarna för att dela upp budgeten i en drift- och

en kapitalbudget.

I motionerna Fi208 och Fi707, båda av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd), tas

samma fråga upp, främst utifrån behovet att lånefinansiera

infrastrukturinvesteringar. Motionärerna hävdar att man i de svenska

statsfinanserna inte gör någon skillnad på investeringar och kostnader. Inte

heller finns det någon balansräkning för de svenska statsfinanserna.

Utskottet behandlade i maj 1991 motionsyrkanden med liknande innebörd

(1990/91:FiU30). Utskottet konstaterade då att en återgång till en uppdelning

av budgeten i en drift- och en kapitalbudget inte skulle lösa de problem som

påtalas i motionerna. Den kritik -- bl.a. för svåröverskådlighet och

ofullständighet -- som ledde till att kapitalbudgeten avskaffades var befogad.

På kapitalbudgeten togs endast investeringar upp som kunde förväntas ge monetär

avkastning. Till dessa investeringar hörde inte väginvesteringar. Investeringar

i järnvägar togs endast upp till den del som motsvarade en bedömd

avkastningsnivå. En återgång till en särskild kapitalbudget skulle således inte

lösa problemet med finansieringen av infrastrukturinvesteringarna. Utskottet

ansåg att andra metoder borde övervägas för att komma till rätta med de problem

som motionärerna påtalade. Utskottet föreslog därför att den s.k.

riksdagsutredningen (RDU), som talmanskonferensen beslutade om med anledning av

utskottets betänkande 1989/90:FiU39 Riksdagens roll i budgetprocessen, skulle

ges i uppdrag att närmare utreda dessa frågor. Riksdagen ställde sig bakom

detta förslag och frågan bereds för närvarande inom utredningen.

Ett sätt att lösa de påtalade problemen är, som föreslagits av

riksgäldskontoret, att fortsätta att utveckla statsbudgeten mot en driftbudget

och finansiera investeringar genom lån vid sidan av statsbudgeten. Kostnaderna

i form av räntor och amorteringar kommer därvid att belasta myndigheternas

förvaltningsanslag. Riksdagens behov av styrning och information kan utvecklas

via de investeringsbemyndiganden/låneramar som riksdagen lämnar till

regeringen. En förbättrad redovisning av statens tillgångar för att belysa

förändringar i nettoförmögenheten kan tillgodoses genom en utveckling av

årsbokslutet för staten.

Utskottet återkommer i det följande till frågan om finansieringen av

förvaltningsmyndigheternas anläggningstillgångar. Redan i detta sammanhang bör

det emellertid uppmärksammas att regeringen planerar att låta i princip

samtliga förvaltningsmyndigheter lånefinansiera sina investeringar för

förvaltningsändamål.

Utskottet anser det mot denna bakgrund inte påkallat med någon ytterligare

åtgärd med anledning av de nu aktuella yrkandena. Motionerna Fi208 yrkande 7,

Fi707 och Fi708 avstyrks därför av utskottet.

Säkerhet för lån till infrastrukturinvesteringar

I motion T226 av Lennart Brunander m.fl. (c) föreslås att regeringen, för

att snabbt kunna komma i gång med angelägna infrastrukturprojekt, skall

överväga möjligheten att finansiera dessa investeringar med den kommande

utförsäljningen av statlig verksamhet som säkerhet.

Som framgått av vad utskottet anfört ovan finansieras uppkommande

budgetunderskott med upplåning genom riksgäldskontorets försorg oavsett om

underskottet uppkommit på grund av ökade utgifter för investeringar eller för

driftutgifter. Staten har på grund av beskattningsrätten och de omfattande

tillgångarna redan den högsta kreditvärdigheten av alla låntagare på marknaden.

Denna skulle således inte påverkas av om utförsäljningar av statlig verksamhet

ställdes som säkerhet.

Motion T226 yrkande 2 avstyrks därför av utskottet.

Omprövning av budgetperioder till kalenderår

I motion Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) sägs att en omprövning av

budgetperioder till kalenderår bör övervägas samtidigt som ett

långtidsperspektiv på minst tre år bör införas.

Inom EG används kalenderår som budgetår. Flertalet medlemsländer har anpassat

sig till detta. Även i våra nordiska grannländer överensstämmer det statliga

budgetåret med kalenderåret. Detta innebär att budgetarbetet i parlamenten

bedrivs på hösten. Det genomförs under betydligt kortare tid och med andra

förutsättningar än i Sverige. Frågan om att förändra budgetåret till kalenderår

och vilka konsekvenser detta skulle få för budgetarbetet i riksdagen övervägs

för närvarande inom den s.k. riksdagsutredningen.

I det pågående reformarbetet med den statliga budgetprocessen har ökad

långsiktighet i planeringen utgjort ett centralt inslag. Myndigheterna kommer

successivt att få en treårsram fastställd i samband med att en fördjupad

prövning sker av verksamheten. Myndigheterna har fördelats efter ämnesområden i

tre budgetcykler innebärande att varje myndighet genomgår en fördjupad prövning

en gång under en mandatperiod. Sålunda har ett antal myndigheter fr.o.m.

innevarande budgetår fått ett s.k. treårsbeslut. Ytterligare ett antal

myndigheter kommer att få det från nästa budgetår.

I årets finansplan konstateras att erfarenheterna från arbetet med den nya

budgetprocessen visar att cykelindelningen på sikt bör göras mer flexibel. Det

är de verksamhetsmässiga förutsättningarna som bör vara avgörande för den

planeringsperiod som myndigheterna skall verka inom. Enligt föredragande

statsrådet har inriktningen varit alltför starkt fokuserad på

treårsindelningen.

Vid de tillfällen då dessa frågor anmälts av regeringen, har riksdagen

framhållit att det måste stå varje riksdag fritt att ompröva tidigare beslut

oavsett indelningen i treårscykler. Detta gäller inte minst efter ett

regeringsskifte eller då förutsättningarna för verksamheten påtagligt

förändrats. Utskottet delar därför föredragandens uppfattning att indelningen

måste göras mer flexibel. Det visar också erfarenheterna av de två första åren

med treårsbeslut. I endast ungefär hälften av de fall där myndigheten har lagt

fram förslag om en treårsbudget har regeringen funnit skäl att föreslå en sådan

för riksdagen. Skälen härför framgår av finansplanen. Mot bakgrund av vad som

redovisats finns det enligt utskottet inte anledning att vidta några

ytterligare åtgärder med anledning av vad som anförs i motion Fi208 yrkande 10.

Den avstyrks därför av utskottet.

Användningen av miljöskatterna

I motion Fi702 av Jan-Olof Franzén (m) behandlas hur olika miljöskatter

skulle kunna användas för att förbättra miljön. Det är enligt motionären

principiellt fel att miljöskatter skall användas till andra utgifter än

miljöförbättrande åtgärder. Motionären anser att energiskatterna bör öronmärkas

för miljöåtgärder samt för insatser som kan gynna näringslivet och exporten av

miljöutrustning.

Det ankommer i riksdagen inte på finansutskottet att bedöma vilka åtgärder

som bäst kan främja en god miljö. Motionären nämner flera sådana åtgärder.

Utskottet avstår således från att försöka bedöma dessa åtgärders effekter.

Utskottet behandlar här endast den principiella frågan om användningen av

miljöskatter och miljöavgifter.

I någon mån berör motionärens frågeställning skillnaden mellan avgifter och

skatter. En avgift i statsrättslig mening föreligger i princip endast i de fall

det utgår en motprestation för det erlagda penningvederlaget. Avgifter benämns

även sådana vederlag som tas ut i näringsreglerande syfte och tillförs

näringsgrenen i fråga enligt särskilda regler. Som exempel brukar nämnas

prisregleringsavgifter inom jordbruket och fisket. Ett annat exempel är den

nyligen införda kväveoxidavgiften för större förbränningsanläggningar som

motionären själv för på tal. För att markera att det är fråga om en avgift med

ett speciellt användningsområde har naturvårdsverket i detta fall ålagts att

uppbära och administrera avgiften.

Det förekommer att beteckningen avgift används om penningpålagor som

rätteligen är skatt, t.ex. i fråga om vissa arbetsgivaravgifter inom

socialförsäkringsområdet. När nya pålagor införs, säger föredragande statsrådet

i finansplanen, skall dock den statsrättsligt korrekta beteckningen användas.

Öronmärkning av inkomster för särskilda ändamål kan således förekomma för

pålagor som i statsrättslig mening kan hänföras till avgifter. En bärande tanke

bakom statsbudgetens uppbyggnad är annars att man inte skall använda sig av

specialdestination, eftersom det ger låsningar som minskar statsmakternas

handlingsfrihet. Fördelningen av tillgängliga resurser kan inte göras på ett

rationellt och ändamålsenligt sätt i och med att utgifterna inte prioriteras

inbördes utan styrs av inkomsttillströmningen. En specialdestinering av

inkomster till vissa utgifter förhindrar således en prioritering på rationella

grunder.

Ett viktigt inslag i regeringens ekonomisk-politiska strategi är att gradvis

sänka skattetrycket. I likhet med vad regeringen anför i finansplanen (bilaga

1.5) anser utskottet att inkomster från miljöskatter skall användas för att

minska skatteuttaget inom de områden där lägre skatter leder till ett bättre

samhällsekonomiskt resursutnyttjande.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi702 (m).

Lån för investeringar för förvaltningsmyndigheters anläggningstillgångar

Regeringen tar i finansplanen upp frågan om lån för investeringar för

förvaltningsändamål och begär riksdagens bemyndigande att för budgetåret

1992/93 uppta lån för detta ändamål intill ett sammanlagt belopp på 990

milj.kr. samt att inom denna ram besluta om rätt för myndigheter att ta upp lån

i riksgäldskontoret.

Vissa myndigheter har på försök fått ta upp lån direkt i riksgäldskontoret

för investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning. Försöksverksamheten

inleddes budgetåret 1990/91 med fem myndigheter och utökades 1991/92 med

ytterligare två myndigheter.

Föredraganden anför att lån för investeringar för förvaltningsändamål i

princip bör kunna tillämpas på samtliga förvaltningsmyndigheter. Tiden är dock

ännu inte mogen för att införa en sådan ordning fullt ut för samtliga typer av

anläggningsinvesteringar. För att tillgodose myndigheternas och regeringens

behov av uppföljning och prövning av investeringsverksamheten bör det krävas

att myndigheterna upprättar en fullständig tillgångsredovisning och upprättar

bokslut enligt bokföringsförordningen i dess senaste lydelse. Samtliga

förvaltningsmyndigheter uppfyller emellertid inte detta krav i dagsläget.

Fr.o.m. budgetåret 1992/93 skall dock lånefinansiering generellt tillämpas

för samtliga myndigheters investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning.

Det innebär att inga nya medel kommer att påföras anslaget för anskaffning av

ADB-utrustning fr.o.m. den 1 juli 1992.

Vidare skall den pågående försöksverksamheten utvidgas till åtta myndigheter

och avse samtliga investeringar i anläggningstillgångar av

icke-infrastrukturell art. Försöksverksamheten skall visa hur en generell

lånemodell bör vara utformad. Regeringen avser att i 1993 års budgetproposition

lägga fram ett förslag till sådan generell lånemodell.

Några motioner har inte väckts i frågan. Utskottet som för egen del inte har

något att erinra mot regeringens förslag tillstyrker att riksdagen lämnar det

begärda bemyndigandet om lån för investeringar för förvaltningsändamål

(mom. 5).

Styrning av statsförvaltningen och de finansiella förutsättningarna för

myndigheterna, m.m.

I finansplanen lämnas en redogörelse för det pågående arbetet med att

presentera en strategi för regeringens styrning av de verksamheter som skall

fortsätta att bedrivas under statligt huvudmannaskap.

Vad föredraganden anfört om styrningen av statsförvaltningen och de

finansiella förutsättningarna för myndigheterna föranleder ingen erinran från

utskottets sida. Redogörelsen i finansplanen för statliga garantier

föranleder inte heller något uttalande från utskottets sida.

I propositionen lämnas en redogörelse för de budgetmässiga konsekvenserna

budgetåret 1992/93 av det EES-avtal mellan EFTA-länderna och EG som

framförhandlades den 22 oktober 1991. När den judiciella frågan lösts avser

regeringen att vända sig till riksdagen i fråga om avtalet. Redogörelsen

föranleder inte något uttalande från utskottets sida i detta skede.

Redovisningen i propositionen av lönenivån i anslagsberäkningarna

föranleder inte något uttalande från utskottets sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

Den ekonomiska politiken

1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

att riksdagen med avslag på motionerna

1991/92:Fi202 yrkande 1 i denna del och yrkande 4,

1991/92:Fi208 yrkandena 1, 3, 4,8 och20,

1991/92:Fi209 yrkandena1, 3, 5, 6, 19 och21,

1991/92:Sk351 yrkande11 och 1991/92:Sk352 yrkande4

godkänner vad som förordats i proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 1

och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 1 (s)

res. 2 (nyd)

men. (v) - delvis

2. beträffande kredit- och valutapolitiken

att riksdagen med anledning av motionerna

1991/92:Fi202 yrkande 1 i denna del och 1991/92:Fi203 som sin mening ger

fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande privatisering

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi201,

men. (v) - delvis

4. beträffande ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken

att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Fi202 yrkande 5 och

1991/92:Fi209 yrkande 20

godkänner de riktlinjer beträffande ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken

som förordats i proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande7 (bilaga 1.5),

res. 3 (s)

men. (v) - delvis

5. beträffande målet om regional balans

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi205,

6. beträffande högt skattetryck och hög kvinnlig förvärvsfrekvens

att riksdagen avslår motion 1991/92:U532 yrkande 3,

res. 4 (s) - motiv.

7. beträffande genomförande av en samhällskalkyl

att riksdagen avslår motion 1991/92:U534 yrkande 5,

men. (v) - delvis

8. beträffande ekonomisk generalklausul för att motverka sektorstänkande

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi710,

res. 5 (s)

9. beträffande utvecklingen i Gävleborgs län

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi207,

Budgetpolitiken

10. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på motionerna

1991/92:Fi202 yrkande 2, 1991/92:Fi206, 1991/92:Fi208 yrkande 2 och

1991/92:Fi209 yrkandena2 och 16

godkänner vad som förordats i proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 2

och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 6 (s)

res. 7 (nyd)

men. (v) - delvis

11. beträffande ramar för myndigheternas förvaltningskostnader

att riksdagen med avslag på motion 1991/92:Fi504 yrkandena 4 och 5

godkänner de riktlinjer som förordats i

proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 4 (avsnitt 4.3.1),

res. 8 (s)

12. beträffande avveckling av postgirots ensamrätt till de statliga

betalningarna

att riksdagen med bifall till

proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 6

och med avslag på motionerna 1991/92:Fi202 yrkande 3 i denna del och

1991/92:T819 yrkande4

godkänner att regeringen beslutar om avveckling av postgirots ensamrätt

till de statliga betalningarna,

res. 9 (s) - delvis

men. (v) - delvis

13. beträffande det statliga betalningssystemet, postgirots

verksamhetsområde m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1991/92:Fi202 yrkande 3 i denna del

lägger proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 9 till handlingarna,

res. 9 (s) - delvis

14. beträffande postverkets ersättning för service i glesbygd

att riksdagen avslår motion 1991/92:T810 yrkande 3,

res. 9 (s) - delvis

men. (v) - delvis

15. beträffande uppdelning av statsbudgeten i drift- och kapitalbudget

att riksdagen avslår motionerna

1991/92:Fi208 yrkande 7, 1991/92:Fi707 och 1991/92:Fi708,

16. beträffande säkerhet för lån till infrastrukturinvesteringar

att riksdagen avslår motion 1991/92:T226 yrkande 2,

17. beträffande omprövning av budgetperioder till kalenderår

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi208 yrkande 10,

18. beträffande användningen av miljöskatterna

att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi702,

19. beträffande lån för investeringar för förvaltningsändamål

att riksdagen med bifall till

proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 5

bemyndigar regeringen att för budgetåret 1992/93, genom riksgäldskontoret,

ta upp lån för investeringar för förvaltningsändamål intill ett sammanlagt

belopp av 990000000 kr.,

20. beträffande styrning av statsförvaltningen och de finansiella

förutsättningarna för myndigheterna

att riksdagen lägger proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 8 till

handlingarna,

21. beträffande statliga garantier

att riksdagen lägger proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 11 till

handlingarna,

22. beträffande de budgetmässiga konsekvenserna av ett EES-avtal

att riksdagen lägger proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 10 till

handlingarna,

23. beträffande lönenivån i anslagsberäkningarna

att riksdagen lägger proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 12 till

handlingarna.

Stockholm den 27 februari 1992

På finansutskottets vägnar

Per-Ola Eriksson

I beslutet har deltagit: Per-Ola Eriksson (c), Hans Gustafsson (s), Lars

Tobisson (m), Bengt Wittbom (m), Lars Leijonborg (fp), Per Olof Håkansson (s),

Tom Heyman (m), Lisbet Calner (s), Stefan Attefall (kds), Bo G Jenevall (nyd),

Arne Kjörnsberg (s), Roland Larsson (c), Sonia Karlsson (s), Alf Egnerfors (s)

och Leif Marklund (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i

utskottet, har suppleanten Lars-Ove Hagberg (v) närvarit vid den slutliga

handlingen av ärendet.

Reservationer

Reservationer

1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia

Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.25 börjar med "I

likhet" och på s.33 slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:

Regeringen har nu lagt om den ekonomiska politiken i åtstramande riktning,

vilket dämpar produktion och sysselsättning och ökar arbetslösheten. Effekterna

av regeringens politik redovisas på ett tydligt och enligt utskottets bedömning

i huvudsak korrekt sätt i den preliminära nationalbudgeten. Utskottet delar

emellertid den uppfattning som framförs i motion Fi202 (s) att det finns flera

skäl som talar för en fortsatt uppgång i hushållssparandet. Bland de viktigaste

kan nämnas det minskade värdet av ränteavdragen som följer av att sänka

kapitalbeskattningen från 30% till 25%, att hushållens totala inkomster

även med hänsyn tagen till återbetalningen år 1992 av det tillfälliga sparandet

minskar med 0,4% 1993, ett fortsatt högt realränteläge och en restriktiv

kreditprövning hos finansinstituten efter de senaste årens stora

kreditförluster. Det leder till den lägre tillväxt i BNP år 1992 som angivits

ovan.

Den alternativa prognos över försörjningsbalansen som redovisas i motion

Fi202 (s) utgår ifrån att den ekonomiska politiken ges en annan inriktning.

Utskottet återkommer senare i betänkandet till en mer ingående behandling av

förslagen i motionen och väljer därför att här endast kommentera själva

prognosen. De förslag som direkt påverkar försörjningsbalansprognosen är dels

socialdemokraternas nej till åtgärder som minskar hushållens inkomster, dvs.

införandet av karensdagar, höjningen av egenavgiften till

arbetslöshetsförsäkringen och de minskade ränteavdragen och räntebidragen, dels

ökade investeringar i infrastrukturen och bostäder samt en viss ökning av den

offentliga konsumtionen. Utöver detta förordar motionärerna en satsning på ett

program för arbete och utbildning som innebär vidgade utbildningsmöjligheter

samt en mer aktiv arbetsmarknads- och regionalpolitik. Skillnaden i

bedömningarna sammanfattas i följande tabell.

Tabell 1. Försörjningsbalans och nyckeltal för Sverige.

Procentuell förändring (om inte annat anges)

_______________________________________________________________________

Med regeringens Med social-

(finansplanen) demokraternas

politik* (motion Fi202)

politik

1991 1992 1993 1992 1993

_______________________________________________________________________

Privat konsumtion 0,3 0,5 -0,4 0,9 1,0

Offentlig konsumtion 0,7 0,6 -0,1 0,8 0,9

-Statlig -1,0 -1,2 -0,5 -0,5 1,1

-Kommunal 1,4 1,3 0,0 1,4 0,8

Bruttoinvesteringar -8,5 -7,5 -1,6 -7,0 0,0

Lagerinvesteringar** -1,2 0,6 0,7 0,6 0,7

Export -2,3 2,0 4,5 2,0 4,5

Import -6,0 1,2 2,6 1,5 3,5

BNP -1,3 -0,2 0,9 0,1 1,8

Konsumentpriser 9,5 3,2 3,5 3,2 3,5

Real disponibel ink. 4,1 2,1 0,4 2,5 1,3

Sparkvot, % nivå 2,6 4,2 5,0 4,2 4,5

Arbetslöshet, % nivå 2,7 3,8 4,6 3,6 3,3

Bytesbalans, % av BNP -1,3 -1,2 -0,5 -1,2 -0,7

_______________________________________________________________________

* Utvecklingen med regeringens politik baseras på finansplanens pro-

gnoser. Dock har en annan bedömning gjorts när det gäller sparkvoten

och följdändringar av BNP, import, bytesbalans och arbetslöshet.

** Lagersving i % av BNP föregående år.

Som utskottet ser det leder denna alternativa utformning av den ekonomiska

politiken till en väsentligt mer positiv ekonomisk utveckling. Konsekvenserna

blir sålunda en bättre utveckling av inhemsk efterfrågan. Den privata

konsumtionen kommer att öka mer än med regeringens förslag. Till detta bidrar

både ökade inkomster, ökad sysselsättning och en inte lika markerad uppgång i

hushållssparandet. Det senare är en följd bl.a. av att motionärerna avvisar

minskningen av ränteavdragen och sänkningen av förmögenhetsskatten.

Vidare dämpas nedgången i investeringarna redan i år och upphör år 1993.

Detta är främst en effekt av de åtgärder motionärerna föreslår på

bostadsområdet samt av de föreslagna investeringarna i vägar och förbättrad

skolmiljö.

Även den offentliga konsumtionen blir större med det socialdemokratiska

förslaget än med regeringens politik. Det beror främst på att arbetslösheten i

detta alternativ bekämpas med aktiva åtgärder i stället för genom kontantstöd.

Genomförandet av utbyggnaden av gymnasieskolans tredje år samt den fortsatta

satsningen på komvux bidrar till en bättre kommunal konsumtionsutveckling. Med

den socialdemokratiska politiken ökar tillväxten till nära 2% år 1993.

Antalet sysselsatta blir över 30000 fler år 1993 än med regeringens politik

och fler bereds tillfälle till utbildning. Arbetslösheten kan pressas ned till

3% mot slutet av år 1993 i stället för att enligt regeringens beräkningar

stiga till 4--5%.

Den alternativa prognos som utskottet här redovisat för år 1993 utgår från

den bedömning av utvecklingen för år 1992 som följer av regeringens politik

(jfr tabell 1). Som utskottet redovisat i avsnittet om den internationella

utvecklingen finns det risk för att uppgången i den internationella

konjunkturen fördröjs ytterligare. Sker detta, samtidigt som krisen på bygg-

och fastighetsmarknaden fördjupas, ter sig den utveckling som beskrivs av

Handelsbankens konjunkturprognos, som presenterades den 20 februari, inte helt

osannolik. Denna bedömning innebär en mycket kraftig minskning i BNP. Nedgången

med 2% är främst ett resultat av ett antagande att bruttoinvesteringar faller

med inte mindre än 12%. Denna utveckling ger en arbetslöshet på 5% redan

under innevarande år och en ytterligare ökning till nära 6% år 1993.

En sådan försämring under år 1992 får självfallet till följd att de

ekonomisk-politiska insatserna måste bli väsentligt kraftigare än vad som

föreslagits i motion Fi202 (s), om arbetslösheten skall kunna pressas tillbaka

i den omfattning som är absolut nödvändig.

Den 13 resp. 20 februari redovisade statistiska centralbyrån utvecklingen på

arbetsmarknaden och konsumentprisutvecklingen under januari 1992.

Arbetslösheten ökar nu snabbt. Av SCBs redovisning framgår att arbetslösheten

i januari uppgick till drygt 4% av arbetskraften, vilket motsvarar 181000

personer. Denna utveckling innebär att betydligt fler är arbetslösa i dag än

vid lågkonjunkturen i början av 1980-talet då arbetslösheten som mest uppgick

till 151000 personer. Ca 30% av de arbetslösa är ungdomar. Samtidigt med

att den totala arbetslösheten ökar stiger även antalet långtidsarbetslösa.

Andelen långtidsarbetslösa är nu drygt 20%. Utskottet vill här framhålla att

de angivna arbetslöshetssiffrorna är en underskattning av problemen på

arbetsmarknaden i den meningen att situationen på arbetsmarknaden även har

inneburit att utbudet av arbetskraft successivt minskar. Jämfört med januari

1991 har sålunda arbetskraftsutbudet minskat med mer än 90000 personer.

Av resultaten från januarimätningarna framgår klart att prognosen i

finansplanen har underskattat den negativa utvecklingen på arbetsmarknaden.

SCB:s redovisning den 20 februari av prisutvecklingen visar att från december

1991 till januari 1992 sjönk konsumentpriserna med i genomsnitt 0,1%.

Nedgången förklaras av sänkta priser på livsmedel samt på kläder och skor.

Samma månad förra året steg konsumentpriserna med 2,6%. Inflationstakten,

dvs. konsumentprisernas uppgång under den senaste tolvmånadersperioden, var i

januari 5,3%.

Enligt statens pris- och konkurrensverks (SPK) prognos för prisutvecklingen

under år 1992 förutses en höjning av den allmänna konsumentprisnivån med

2,2%. Redan i februari väntas 12-månaderstalen vara lägre än 3%.

Konsekvenser av regeringens politik

Konsekvenserna av den nu förda politiken framgår av regeringens egna

prognoser. Prognosen för tillväxten har sänkts och arbetslösheten räknas nu upp

jämfört med regeringens föregående prognos i oktober. I allt väsentligt är den

lägre tillväxten en konsekvens av svagare inhemsk efterfrågan. Privat

konsumtion har reviderats ned med 0,6 procentenheter, offentlig konsumtion med

0,5 procentenheter och investeringarna med hela 7,1 procentenheter för åren

1992 och 1993 sammantagna. En svagare internationell utveckling och därmed

sammanhängande svagare exportutveckling kan bara förklara mellan 0,1 och 0,2

procentenheter av regeringens nedrevidering av BNP-prognosen med 1,1 % för de

båda åren sammantagna. Regeringens åtstramning berör i första hand tre

områden-- bostadsinvesteringarna, den privata konsumtionen och kommunerna.

Tillsammans svarar dessa för mer än två tredjedelar av den samlade imhemska

efterfrågan och BNP.

Regeringen har genomfört en rad förändringar som pressar ned bostadsbyggandet

i ett skede när byggandet ändå avtar. Räntelånesystemet, som skulle ha införts

vid årsskiftet, har stoppats. Total osäkerhet råder om finansieringsvillkoren i

framtiden. Investeringsbidraget har sänkts i ett första steg från 9,3% till

3,1% av byggkostnaden. Ränteavdragens värde minskar från 30% till 25% år

1993 och räntebidragen reduceras. Osäkerhet råder också om reavinstskatten på

villor och bostadsrätter. Som en följd av denna politik har regeringen nu fått

räkna ned prognosen för bostadsbyggandet år 1993, vilket innebär att

nybyggnadsinvesteringarna halveras mellan åren 1991 och 1993.

Även när det gäller den privata konsumtionen innebär regeringens

åtstramningspolitik en försvagning. Som en konsekvens av regeringens åtgärder

reduceras hushållens inkomster. De tyngsta orsakerna är karensdagarna,

höjningen av egenavgiften till arbetslöshetsförsäkringen och de minskade

ränteavdragen och räntebidragen. Utskottets bedömning är att den privata

konsumtionen kommer att minska år 1993 om regeringens förslag genomförs.

De negativa konsekvenserna för den kommunala sektorn av regeringens åtgärder

kommer att bli betydande. Den generella indragningen av statsbidrag år 1993 på

mellan 5 och 10 miljarder kronor och minskade statsbidrag kommer att medföra

allvarliga konsekvenser för sysselsättningen samtidigt som kommunernas och

landstingens möjligheter att erbjuda vård, omsorg, utbildning etc. minskar.

Regeringen har i konsekvens med den förda politiken dragit ned prognosen för

den kommunala konsumtionen år 1993.

Utskottet ser det som mycket märkligt att regeringen gör anspråk på att

bedriva en politik för tillväxt när det verkliga förhållandet är det motsatta.

Någon stimulanseffekt av regeringens politik kan inte spåras på vare sig BNP,

export eller investeringar i regeringens prognoser. Det är inte heller

förvånande. Utskottets uppfattning är att de tillväxtfrämjande effekterna av de

kraftiga skattesänkningarna på förmögenheter, aktiehandel och annat som

regeringen driver igenom är begränsade på både kort och lång sikt. De kan inte

mäta sig med de tillväxthämmande effekterna av den åtstramning

skattesänkningarna framtvingar. Regeringens politik leder inte till ökad

tillväxt utan till minskad tillväxt och högre arbetslöshet.

Även när det gäller fördelningsfrågorna och statsfinansernas utveckling inger

den förda politiken oro. Utskottet återkommer till dessa frågor i avsnittet om

budgetpolitiken.

Sverige befinner sig nu i en desinflationsprocess. Utskottet delar

regeringens uppfattning att det är nödvändigt att pressa ned inflationen till

den nivå som råder i våra viktigaste konkurrentländer. Såvitt utskottet förstår

är det rädsla för att ekonomin ånyo hamnar i en överhettningssituation som styr

regeringens passiva ekonomiska politik för att möta lågkonjunkturens problem.

Självfallet skall den ekonomiska politiken utformas så att riskerna för en

överhettning minimeras. Men utskottet vill kraftigt understryka att en

okontrollerad desinflationsprocess i en lågkonjunktur kan få minst samma

negativa konsekvenser för den ekonomiska utvecklingen som en överhettning av

ekonomin. Detta framgår också med all önskvärd tydlighet av följande citat från

finansplanens preliminära nationalbudget:

Desinflationsprocessen ger upphov till en mängd effekter på den reala

ekonomin. Under nedväxlingsfasen förutses höga realräntor, vilket skärper

avkastningskraven. Oförändrade eller fallande priser på reala tillgångar, t.ex.

kommersiella fastigheter, har orsakat kreditförluster vilket i sin tur leder

till att kreditmarknaden stramas åt ytterligare. Lägre priser på t.ex.

fastigheter medför också att kostnadsgapet mellan att köpa en befintlig

anläggning och nyinvestering krymper. Tillsammans leder detta till att

investeringsutvecklingen hämmas och därmed också den samlade tillväxten,

åtminstone på kort sikt. De reala kostnaderna för att hålla t.ex. lager ökar

också. Effekten av detta blir en svagare produktion. Ett mera utbrett prisfall

kan förstärka effekterna på samhällsekonomin. Konsumtionsinköp och

investeringar skjuts på framtiden i avvaktan på lägre priser. Den dämpade

efterfrågan tenderar sedan i sig att förstärka ett eventuellt prisfall.

Utskottet finner det svårförståeligt att regeringen mot denna bakgrund väljer

en passiv inriktning av den ekonomiska politiken i stället för att vidta

kraftfulla åtgärder för att motverka en arbetslöshet som närmar sig en

omfattning som saknar motstycke under efterkrigstiden.

Med hänvisning till vad utskottet här anfört om förväntade effekter av den

politik som presenteras i finansplanen vill utskottet bestämt avvisa

regeringens inriktning av den ekonomiska politiken.

En alternativ inriktning av den ekonomiska politiken

Målen för den ekonomiska politiken--full sysselsättning, ekonomisk

tillväxt, stabila priser, rättvis fördelning, regional balans och god miljö får

under inga omständigheter överges. Mot bakgrund av dessa mål, det ekonomiska

läget och utsikterna för de närmaste åren, anser utskottet att följande

riktlinjer bör gälla för den ekonomiska politiken.

Den ekonomiska politiken skall stärka förutsättningarna för Sverige att

aktivt och framgångsrikt delta i den internationella integrationen.

Den ekonomiska politiken skall medverka till att hålla nere

kostnadsutvecklingen och stärka konkurrenskraften för att hävda

sysselsättningen och välfärden.

Den ekonomiska politiken skall bidra till tillväxt genom att främja sparande,

investeringar och produktivitet. Finans-och budgetpolitiken får inte utformas

så att den blir ett hinder för en återhämtning i ekonomin.

Den ekonomiska politiken skall bidra till att utjämna levnadsvillkoren och

skapa en starkare bas för välfärden.

Den ekonomiska politiken skall medverka till en uthållig utveckling.

Produktion och konsumtion måste ställas om så att balansen mellan ekonomi och

ekologi säkras.

När det gäller att genomföra strukturella förändringar måste det arbete som

inleddes av den socialdemokratiska regeringen och som gör att ekonomin fungerar

bättre fortsätta. Skattepolitiken måste inriktas på att befästa och i vissa

fall återställa de framsteg som har uppnåtts genom skattereformen. Insatserna

för att förbättra infrastrukturen och höja kompetensen hos arbetskraften måste

förstärkas ytterligare, produktiviteten måste förbättras, förnyelsen av den

offentliga sektorn måste drivas vidare, konkurrenspolitiken måste förstärkas

etc.

Förutsättningarna är nu goda för en gynnsam utveckling på längre sikt. De

beslut som har tagits under den socialdemokratiska regeringsperioden har lagt

en god grund för tillväxt och ökat välstånd under 1990-talet. Det är nu

väsentligt att dessa möjligheter till en god utveckling inte omintetgörs av en

felaktig åtstramningspolitik.

Högsta prioritet måste nu ges åt en ekonomisk politik som är inriktad på att

bryta den nuvarande lågkonjunkturen och understödja en återhämtning i ekonomin.

Arbetsmarknadspolitiken måste utnyttjas för att ge de arbetssökande trygghet

och möjlighet att så snabbt som möjligt finna nya anställningar.

Regionalpolitiken måste vara kraftfull och offensiv för att ta tillvara

resurser och förbättra förutsättningarna för näringslivets utveckling i hela

landet. En bestående krympning av vår industrisektor orsakad av en passiv

ekonomisk politik får inte ske.

Möjligheterna att använda finanspolitiken för att utjämna

konjunktursvängningar är starkt begränsade av vår ofullständiga kunskap om den

framtida ekonomiska utvecklingen och fördröjningar i politikens verkningar.

Dessa begränsningar får dock inte hindra att finanspolitiken utformas även med

hänsyn till konjunkturläget. Trots att stora och permanenta underskott i

statsbudgeten inte bör tillåtas, så både kan och bör tillfälliga underskott

accepteras i en långkonjunktur.

I nuvarande läge är det ofrånkomligt med ett visst underskott i statens

budget. Ett betydande underskott i statsbudgeten budgetåret 1992/93 är inte

skäl nog att bedriva en hårdhänt åtstramningspolitik. Denna slutsats bekräftas

också av beräkningar i budgetpropositionen.

I rådande svaga konjunkturläge, med dålig tillväxt och stigande arbetslöshet,

finns det inga stabiliseringspolitiska skäl att ytterligare strama åt ekonomin.

Regeringens förslag att genomföra en ytterligare åtstramning av efterfrågan

leder bara till ännu lägre produktion de närmaste åren och ännu högre

arbetslöshet.

Utskottet vill i detta sammanhang peka på risken för att regeringens politik

även leder till att finanskrisen förvärras. De problem som kreditmarknaden nu

upplever som en följd av det sena 80-talets överdrifter har fördjupats sedan

finansplanen lades fram i januari. Kreditförlusterna leder till försvagad

kapitalbas och ökad försiktighet hos kreditinstituten. En besvärande

kreditåtstramning försvårar framför allt de mindre och medelstora företagens

finansiering med en ytterligare fördjupning av lågkonjunkturen som ofrånkomligt

resultat.

I detta läge föreslår regeringen åtgärder som ytterligare förvärrar

situationen. Åtstramningen leder till fler konkurser och ytterligare

kreditförluster. Den ensidiga begränsningen av ränteavdragen som avses

genomföras vid årsskiftet kommer att sänka priserna på villa och bostadsrätter

och öka risken att kreditförlusterna växer också i denna sektor. Därmed kan

kreditåtstramningen komma att skärpas.

Därutöver vill regeringen för egen del ta i anspråk mycket stora beloppp ur

det knappa utrymmet genom att sälja ut statliga aktier och fastigheter,

varigenom näringslivet trängs ut i motsvarande mån. Även genom sina verkningar

i det finansiella systemet innebär således regeringens politik en fördjupning

av lågkonjunkturen och en fördröjning av återhämtningen. I stället för

stabiliseringspolitik förordar regeringen en politik som förstärker

svängningarna i ekonomin.

Inte heller finns det skäl att på grund av hög inflation eller stora

underskott i bytesbalansen ytterligare strama åt ekonomin. Inflationen är nu

nere på europeisk nivå och något nämnvärt inflationstryck förväntas inte de

närmaste två åren. Det föreligger uppenbarligen nu inte någon risk för

upprepning av det sena 1980-talets överhettning i den svenska ekonomin.

Kapacitetsutnyttjandet är lågt och det försvagas ytterligare. Den

konjunkturuppgång som kan förutses kommer troligen att bli relativt svag. Det

är därför osannolikt att arbetskrafts-och kapacitetsbrist på nytt skall leda

till ökad löneglidning och inflation.

Mot denna bakgrund avvisar utskottet de förslag till åtstramningar som

minskar hushållens disponibla inkomster, dvs. införandet av karensdagar,

höjningar av egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen, minskade ränteavdrag och

räntebidrag.

Vidare torde en ökning av de offentliga utgifterna år 1993 med ca 1% i

reala termer vara rimlig. En sådan ökningstakt bör inte medföra några märkbara

negativa konsekvenser för inflationen eller bytesbalansen. Däremot bidrar den

till återhämtningen i konjunkturen och därmed till en högre produktion och

sysselsättning. Med hänsyn till konjunkturläget finns det egentligen utrymme

för en ännu kraftigare ökning, men med hänsyn till behovet av återhållsamhet

när det gäller de offentliga utgifternas utveckling på längre sikt, bör

utgiftsökningen hållas inom denna ram.

Arbetslösheten ökar nu snabbt samtidigt som kostnaderna för kontantstöd kan

beräknas till minst 23 miljarder kronor under det kommande budgetåret. Denna

utveckling är helt oacceptabel och måste brytas. Utskottet föreslår därför att

regeringen, senast i kompletteringspropositionen, lägger fram ett

ekonomisk-politiskt program som har till syfte att i en första etapp pressa ned

arbetslösheten till 3 % i stället för att låta den öka till 4--5 % som

regeringen beräknar. Detta övergripande mål kan bara nås genom en stark

samordning av insatserna på en rad politikområden. Handlingsprogrammet måste

innehålla åtgärder över ett brett fält som omfattar betydande satsningar på

byggsektorn, infrastrukturen, arbetsmarknads-och regionalpolitiken samt

utbildningsområdet.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion Fi202 (s) yrkandena 1 i denna

del och 4.

I motion Fi208 (nyd) yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20 framhålls att Ny

demokrati i stort kan ställa sig bakom den allmänna inriktning av den

ekonomiska politiken som förordas i finansplanen. Motionärerna delar den

grundsyn och det systemskifte som den förda politiken avser att åstadkomma.

Kritik riktas emellertid mot regeringen för att processen går för långsamt. Man

måste gå snabbare fram med utgiftsminskningarna för att skapa utrymme för

skattesänkningar. Skattesänkningstakten bör vara 1--1,5% av BNP per år.

Utskottet noterar att Ny demokrati i allt väsentligt godtar inriktningen av

den politik som förordas i finansplanen. Utskottet har tidigare i betänkandet

avvisat denna inriktning av den ekonomiska politiken. Ny demokrati vill

därutöver gå längre än regeringen vad gäller skattesänkningstakten. Som

utskottet ser det innebär detta oundvikligen en successiv mycket kraftig

neddragning av den offentliga sektorn och nedrustning av vår välfärd.

Utskottet vill bestämt avvisa den politik som förordas av Ny demokrati och

avstyrker därför motion Fi208 (nyd) yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20.

I motion Fi209 (v) yrkandena 1, 3, 5, 6, 19 och 21, motionSk351

(v) yrkande 11 och motion Sk352 (v) yrkande 4 krävs en omläggning av den

ekonomiska politiken. Det är motionärernas uppfattning att regeringen genom

skattesänkningar för kapital och genom att bl.a. med en sänkning av

ränteavdragen stimulera hushållens sparande för en arbetslöshetsskapande

politik.

Det finns, menar motionärerna, utrymme för en aktiv konjunkturpolitik.

Handelsbalansens andel av BNP är den högsta i modern tid, vilket talar för att

de sektorer som inte är utsatta för konkurrens kan tillåtas expandera. I

motionen framhålls att i en marknadsekonomi måste också konsumenterna genom

olika åtgärder kunna styra efterfrågan utifrån jämlika och rättvisa villkor,

samtidigt som de anställda i arbetslivet skall ha möjlighet att styra över

arbetets uppläggning och resultat. Som motionärerna ser det måste åtgärder som

sänker aktiviteten i ekonomin avvisas. Förslagen att dra in medel från

kommunerna och reducera investeringsbidraget till bostadsbyggandet ökar

arbetslösheten och är därför från både fördelningspolitisk och

stabiliseringspolitisk synpunkt en felaktig inriktning av politiken. I

motionerna riktas främst från fördelningspolitisk synpunkt stark kritik mot den

förda skattepolitiken. Avslutningsvis understryks i motion Fi209 (v) att det

inte nu räcker med att enbart stimulera efterfrågan för att motverka

arbetslösheten. I motionen föreslås därför att ytterligare 2 miljarder kronor

avsätts för arbetsmarknads- och regionalpolitiska insatser.

Som framgått av den kritik som utskottet riktat mot den inriktning av

politiken som redovisas i finansplanen föreslår utskottet i likhet med

Vänsterpartiet att regeringens förslag till åtstramningsåtgärder skall avvisas

av riksdagen. Utskottet kan också i långa stycken dela de synpunkter på

regeringens fördelningspolitik som framförs i här aktuella motioner. Utskottet

kan emellertid inte ställa sig bakom Vänsterpartiets uppfattning att ett

utrymme också i längre perspektiv föreligger för en betydande expansion av de

s.k. skyddade sektorerna.

Utgiftspolitiken måste på längre sikt inriktas på att successivt sänka de

offentliga utgifternas andel av BNP. Det innebär att en stram utgiftspolitik

måste bibehållas. Utrymmet för nya långsiktiga utgiftsåtaganden är mycket

begränsat. De konkurrensutsatta delarna av vår ekonomi och då främst

industrisektorn måste ges tillfälle till expansion när industriinvesteringarna

återigen börjar öka. Med hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks här

aktuella motioner.

dels att uttskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1991/92:100

bilaga 1 yrkande 1 och motionerna 1991/92:Fi208 yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20,

1991/92:Fi209 yrkandena 1, 3, 5, 6, 19 och 21, 1991/92:Sk351 yrkande 11 samt

motion 1991/92:Sk352 yrkande 4 godkänner vad som förordas i motion

1991/92:Fi202 yrkande 1 i denna del och yrkande 4 samt som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)

Bo G Jenevall (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med

"Utskottet noterar" och på s. 32 slutar med "och 20" bort ha följande lydelse:

Med hänvisning till vad utskottet här redovisat om inriktningen av den

ekonomiska politiken finner utskottet att det råder stor samstämmighet mellan

finansplanen och Ny demokratis inriktning av politiken. På några viktiga

punkter finns dock skillnader. I motion Fi208 riktas kritik mot att regeringens

förnyelsearbete går för långsamt. Utskottet delar den uppfattningen. Man måste

gå snabbare fram med utgiftsminskningarna för att skapa utrymme för ytterligare

skattesänkningar. Skall effekterna på tillväxten bli märkbara och komma inom

rimlig tid måste skattesänkningstakten öka och ligga på 1--1,5% av BNP per

år.

För att dämpa pris- och kostnadsökningar måste det föras en stram

finanspolitik. Detta är även nödvändigt för att inte valuta- och

penningpolitiken skall ta över och korrigera obalanser i ekonomin med höga

räntor. Det är viktigt att de därmed frigjorda resurserna används på ett

tillväxtfrämjande sätt och kommer alla till del. Utskottet vill framhålla

vikten av ett ökat sparande. Genom successivt minskade skatter skapas

förutsättning för ett sådant sparande.

En betydelsefull form av sparandet är sparande till egen bostad, som måste

främjas genom att successivt slopa fastighets- och förmögenhetsskatten. Ett

annat mål för ett ökat sparande bör vara att skapa förutsättningar för

privatpersoner att köpa nyemitterade aktier och på så sätt öka det privata

ägandet i svenskt näringsliv och ge företagen ökad tillgång till riskkapital.

Det förutsätter dock att dubbelbeskattningen av aktieutdelningar avvecklas samt

att reavinstbeskattningen lindras. Att samtidigt ge möjlighet för

privatpersoner att kunna dra av förluster i rörelse mot inkomst av tjänst

skulle kraftigt öka tillgången på riskkapital till våra små och medelstora

företag. Ett ökat privat pensionssparande bör stimuleras.

Som utskottet tidigare i betänkandet framhållit kommer sannolikt den

nuvarande lågkonjunkturen att pågå under större delen av år 1992. Mot den

bakgrunden bör nya former för arbetsmarknadspolitik prövas. Det nuvarande

systemet som till viss del skyddar de arbetslösa ekonomiskt leder i alltför

liten utsträckning till produktivt arbete. Det är utskottets uppfattning att en

effektivare arbetsmarknadspolitik, som syftar till att bereda produktivt arbete

för tusentals arbetslösa utan ökade kostnader för staten, snarast måste komma

till stånd. Den ekonomiska politikens viktigaste uppgift är, som utskottet ser

det, att skapa förutsättningar för företagen att verka och kunna expandera,

vilket innebär ökad sysselsättning och därmed tryggad ekonomi för alla.

Det innebär bl.a. att de konkurrensutsatta delarna av näringslivet måste ges

utrymme på bekostnad av ekonomins skyddade sektor. Detta kräver i sin tur att

strukturomvandlingen i den offentliga sektorn måste påskyndas. Den offentliga

sektorns monopol måste brytas ner i sin helhet, landstingen bör läggas ner och

kommunerna rationaliseras i en väsentligt större omfattning än vad som nu sker.

Med hänvisning till vad utskottet här anfört tillstyrker utskottet motion

Fi208 (nyd) yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20.

dels att utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Med hänvisning" och

slutar med "i finansplanen." bort utgå,

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

att riksdagen med anledning av regeringens förslag i proposition

1991/92:100 bilaga 1 yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1991/92:Fi202

yrkande 1 i denna del och yrkande 4, 1991/92:Fi209 yrkandena 1, 3, 5, 6, 19

och 21, 1991/92:Sk351 yrkande 11 och 1991/92:Sk352 yrkande 4 godkänner vad

som förordas i motion 1991/92:Fi208 yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20 samt som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken (mom. 4)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia

Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med

"Utskottet konstaterar" och på s. 38 slutar med "yrkande 20" bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottets mening bör ekonomiska styrmedel i ökad utsträckning komma

till användning för att påverka produktion och konsumtion i miljövänlig

riktning. Samtidigt kan konstateras att Sverige redan i dag är ett av de

internationellt ledande länderna på området. I flertalet fall har ekonomiska

styrinstrument introducerats efter initiativ från socialdemokratiskt håll. I

samband med skatteomläggningen infördes t.ex. vissa nya miljöskatter som

koldioxidskatt, svavelskatt och en differentiering av oljeskatten. De

riktlinjer för ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken som presenteras i

finansplanen präglas emellertid av en hög grad av passivitet och allmänt hållna

resonemang.

Utskottet delar den syn på miljöpolitiken och den strategi för en

miljöanpassad utveckling som redovisas i motion Fi202. Nya styrmedel kan

införas när så bedöms lämpligt. Ytterligare kartläggningar av metoder och

principer behöver inte avvaktas. Vid användningen av ekonomiska styrmedel i

form av t.ex skatter eller avgifter måste emellertid alltid en avvägning göras

mot andra tänkbara metoder. Det väsentligaste är att styrmedlen utformas på ett

rationellt och kostnadseffektivt sätt samtidigt som ett ur miljösynpunkt

tillfredsställande resultat uppnås. Enligt utskottets mening bör de ekonomiska

styrmedlen i miljöpolitiken utvecklas enligt de riktlinjer som anges i motion

Fi202.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet motion Fi202(s) yrkande

5.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken

att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 7

och motion 1991/92:Fi209 yrkande 20 godkänner vad som förordas i motion

1991/92:Fi202 yrkande 5 samt som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Högt skattetryck och hög kvinnlig förvärvsfrekvens (mom. 6, motiveringen)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia

Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser att den del av

utskottets yttrande på s. 38 som börjar med "Sambandet mellan" och slutar med

"yrkande 3" bort ha följande lydelse:

Andelen sysselsatta kvinnor i vårdsektorn är traditionellt hög. Vårdsektorn

tar också i anspråk en betydande del av den offentliga sektorns resurser. Detta

gäller för Sverige liksom för många andra länder. Att därav dra slutsatsen att

en hög kvinnlig förvärvsfrekvens kräver ett högt skattetryck är, som

motionärerna påpekar, inte rimligt. Däremot föreligger en risk att regeringens

besparingspolitik mot den offentliga sektorn också leder till en krympning av

vårdsektorn totalt. I rådande konjunkturläge kan detta för många kvinnor

innebära att arbetsmarknadssituationen ytterligare förvärras.

5. Ekonomisk generalklausul för att motverka sektorstänkande (mom. 8)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia

Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar med

"Utskottet är" och slutar med "motion Fi710 (c)" bort ha följande lydelse:

Som utskottet ser det tar motionärerna upp en mycket viktig fråga som berör

budgetarbetet. Det är inte meningsfullt att, som regeringen föreslår, genomföra

omfattande besparingar som drabbar den kommunala vuxenutbildningen och

fortbildningen för att sedan tvingas till mer kostsamma insatser via

arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Som framhålls i motionen finns det i rådande

arbetsmarknadssituation ett stort behov av utbildning som vänder sig till vuxna

som riskerar att förlora eller har förlorat sin anställning. Varje dag kommer

nu budskap om varsel som leder till att allt fler kan slås ut från

arbetsmarknaden.

Det är mot denna bakgrund angeläget, vilket är särskilt viktigt i nuvarande

konjunkturläge, att regeringen följer principen att ett besparingsförslags

olika effekter såväl på statsbudgeten som på samhällsekonomin analyseras

noggrant.

Vad utskottet har anfört om budgetarbetet och besparingsförslags effekter på

samhällsekonomin bör av riksdagen ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande ekonomisk generalklausul för att motverka sektorstänkande

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Fi710 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört om budgetarbetet och

besparingsförslags effekter på samhällsekonomin,

6. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.10)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia

Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med rubriken

"Budgetutvecklingen 1989/90--1992/93" och på s. 50 slutar med "i finansplanen"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör finanspolitiken i första hand utformas så att

den leder till en rimlig balans i statens finanser på längre sikt. Stora och

permanenta underskott i statens budget bör undvikas eftersom de driver upp

räntorna och minskar tillväxten.

Utgiftspolitiken bör på längre sikt inriktas på att successivt sänka de

offentliga utgifternas andel av BNP. En stram utgiftspolitik måste alltså

behållas och utrymmet för nya långsiktiga utgiftsåtaganden är mycket begränsat.

Även om detta måste vara det överordnade målet för en långsiktigt inriktad

budgetpolitik är det dock i nuvarande läge ofrånkomligt med ett visst

underskott i statens finanser. Ett betydande underskott i statsbudgeten 1992/93

är som utskottet ser det inte skäl nog att bedriva en hårdhänt

åtstramningspolitik av det slag regeringen ger exempel på.

Finanspolitiken får emellertid inte bli så expansiv att den leder till en

uppgång i inflationen. En rimlig avvägning torde vara att låta de offentliga

utgifterna öka med ca 1% i reala termer under år 1993. En sådan ökningstakt

torde inte medföra några märkbart negativa konsekvenser för vare sig inflation

eller bytesbalans. Däremot bidrar den till återhämtningen i konjunkturen och

till en högre produktion och sysselsättning.

En budgetpolitik utformad på detta sätt förordas av socialdemokraterna i

motion Fi202 (s). I enlighet med det synsätt som kommer till uttryck i motionen

anser utskottet att en ökad satsning på arbete och utbildning måste komma till

stånd. Motionärernas förslag om ökade satsningar motsvarande 4,4 miljarder

kronor inom dessa områden finner utskottet väl avvägt. Regeringens planer på

att minska investerings- och räntebidragen till bostadsbyggandet måste avvisas.

Bostadsfinansieringen bör lösas genom en snabb övergång till räntelånesystemet

som kan minska statens utgifter under kommande år med mycket betydande belopp.

Utskottet avvisar regeringens planer på att dra in 5--10 miljarder kronor från

kommunsektorn under år 1993. Dessa medel kan bättre utnyttjas till exempelvis

förbättringar i den lokala infrastrukturen. Utskottet avvisar också planerna på

att införa karensdagar i sjukförsäkringen och på att avskaffa

delpensionssystemet. Nedskärningarna i stödet till komvux och folkbildningen

bör inte komma till stånd. Höjningen av barnbidraget bör enligt utskottets

mening tidigareläggas till den 1 juli 1992.

De ökade utgifterna bör i första hand finansieras med vissa

skattehöjningar. Skattepolitiken bör därvid inriktas på att befästa de framsteg

som uppnåtts genom skattereformen. Utskottet förordar således att

skattereformen i huvudsak återställs. Den avskaffade skattereduktionen för

fackföreningsavgifter bör samtidigt återinföras. Förmögenhetsbeskattningen bör

reformeras i överensstämmelse med de principer som gäller för övriga delar av

skattesystemet, nämligen breddad skattebas och sänkta skattesatser. Såsom

förordas i motion Fi202 (s) bör dessutom Stadshypotekskassan ombildas och den

uppkomna behållningen på 5 miljarder kronor föras över till statsbudgeten.

Regeringens ekonomisk-politiska strategi går ut på att varje år sänka

skatterna med 10 miljarder kronor per år och att finansiera detta med minskade

utgifter av samma omfattning. Detta är, som utskottet ser det, en långsiktig

strategi för nedrustning av välfärden som kommer att leda till ökade orättvisor

i det svenska samhället.

Besparingarna slår i ett första steg hårt mot grundläggande trygghetssystem

som sjukförsäkringen och delpensioneringen. De drabbar boendet och hyrorna. De

slår mot barnfamiljer, utbildning och kommunal service.

Dessa långtgående försämringar drabbar hårdast de svaga och mest utsatta

grupperna i samhället. Mot försämringarna kan ställas de omfattande

skattesänkningar som den borgerliga regeringen drivit igenom och som i första

hand tillfaller de redan välbeställda.

Utskottet biträder med det anförda det förslag till budgetpolitiska

riktlinjer som Socialdemokraterna redovisar i motion Fi202 (s) yrkande 2. Vad

utskottet här anfört innebär vidare att utskottet avstyrker bifall till de

budgetpolitiska riktlinjer som förordas av regeringen i finansplanen (mom. 2)

samt av Ny demokrati i motion Fi208 yrkande 2 och av Vänsterpartiet i motion

Fi209 yrkande 2.

Utskottet vill sammanfatta sin syn på budgetpolitiken med att ange följande

riktlinjer för budgetregleringen:

Åtgärder som stramar åt ekonomin nu när konjunkturen är svag bör undvikas.

Det gäller bl.a. de åtgärder regeringen har föreslagit och som berör

bostadsbyggandet, kraftiga försämringar för hushållen och indragningar från

kommunerna.

Åtgärder som höjer prisnivån bör undvikas. Det gäller främst de åtgärder som

regeringen har föreslagit och som höjer hyrorna och de kommunala avgifterna.

Budgetunderskottet bör inte öka mer än enligt regeringens förslag.

Statens inkomster bör öka mer än enligt regeringens förslag. De stora

skattelättnader för de välbeställda som regeringen på senare tid har föreslagit

och i vissa fall genomdrivit bör omprövas.

Statens totala utgifter bör inte skäras ned i den omfattning som regeringen

har förslagit. Den offentliga sektorns utgifter bör tillåtas öka med ca 8

miljarder kronor mer 1993 än enligt regeringens förslag.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi202 yrkande 2 samt med

avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 2 och motionerna

1991/92:Fi206, 1991/92:Fi208 yrkande 2 och 1991/92:Fi209 yrkandena 2 och 16 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om budgetpolitikens

utformning,

7. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.10)

Bo G Jenevall (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med "Ny

demokrati" och på s. 47 slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Ny demokrati framhåller i motion Fi208 att partiet i stort delar

regeringens politik men att man vill driva den med än större kraft. För att

skapa utrymme för skattesänkningar föreslås en rad utgiftsbegränsningar.

Sålunda bör enligt Ny demokrati u-hjälpen kraftigt begränsas och

hemspråksundervisningen avvecklas. Stora nedskärningar förordas också i det

statliga stödet till organisationer, politiska partier, Nordiska rådet,

sjukvård, dagstidningar samt flyktingmottagning. Besparingar skall också uppnås

genom att sjukpenningen sänks för långtidssjukskrivna och genom att

barnbidragen behovsprövas. Försäkringskassornas nya registersystem, FAS 90,

skall inte fullföljas och bidragen till vindkraft avvecklas.

Arbetslivsfondens tillgångar skall användas för arbetsskapande åtgärder. En

ny utvecklings- och investeringsbank bör också inrättas med syfte att främja

nyföretagande. Den bör finansieras med medel från löntagarfonderna och snarast

privatiseras genom emittering av aktier till allmänheten. Motionärerna vill

dessutom öka stödet till Baltikum, till Östersjöns miljö och till de sämst

ställda pensionärerna i Sverige. Antalet ålderdomshem skall byggas ut och

satsningen på järnvägsinvesteringar skall utökas.

På skatteområdet föreslås bl.a. sänkt turistmoms, lindrad alkoholbeskattning

för restauranger, minskad energibeskattning för företag och sänkt

kilometerskatt. Momsen på begravningstjänster skall helt avskaffas och

beskattningen av företag och företagare lindras.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. I likhet med Ny demokrati

anser utskottet att den borgerliga regeringen för en i grunden riktig politik

men att de förslag till besparingar och skattesänkningar som redovisas inte är

tillräckligt långtgående.

Under de närmaste åren krävs en mycket stram utgiftspolitik. Det är också

viktigt att de resurser som frigörs används på ett arbetsskapande och

tillväxtbefrämjande sätt. Det kan ske t.ex. genom en ytterligare sänkning av

arbetsgivaravgifter och energiskatter.

De svenska skatterna måste så fort som möjligt anpassas till övriga Europa.

Medan skatternas andel av BNP i Sverige utgör ca 53% ligger genomsnittet för

EG-länderna strax över 40%. Skattetrycket i Sverige måste sänkas till

Europanivå, och enligt utskottets mening bör skattesänkningarna motsvara

1--1,5% av BNP per år.

För att skapa utrymme för skattesänkningarna måste en lång rad utgifter

omprövas. I likhet med vad som förordas i motion Fi208 (nyd) anser utskottet

att u-hjälpen måste ses över och effektiviseras. Biståndsbehoven är omättliga

men det torde vara mer meningsfullt att kunna ge hjälp till våra grannländer i

Baltikum än förhandla om hur hjälp skall sippra ned till befolkningen i

avlägsna enpartistater. Givetvis måste Sverige ha hög beredskap att bistå vid

katastrofer. Ett intressant uppslag i det sammanhanget förs fram av

motionärerna som vill sätta upp en särskild katastrofbrigad.

Sverige måste öppna sig för omvärldens turister. En aktiv och professionell

marknadsföring av landet samt inte minst sänkt turistmoms kan få turismen att

växa snabbt, vilket ger förbättrad sysselsättning och växande skatteintäkter.

Erfarenheter från Irland visar klart att en aktiv satsning på turism med sänkta

turistskatter betalar sig själv.

Socialpolitiken är en viktig del i den svenska välfärden. Den är också den

minst konkurrensutsatta samhällssektorn, där sjukvården intar en särställning

med många drag gemensamma med en planekonomi. Som utskottet ser det finns här

betydande möjligheter till besparingar genom konkurrens och privatisering.

Dagmarreformen bör enligt utskottets mening upphävas och överföringarna till

landstingen begränsas med 3 miljarder kronor. Stora besparingar kan också göras

på barnbidraget som är ett tydligt exempel på den orimliga rundgången av

skatter och bidrag. Eftersom höginkomsttagarna knappast har något direkt behov

av barnbidraget bör bidraget till det första barnet inkomstprövas och endast

utgå till de familjer som förslagsvis tjänar mindre än 300000 kr. per år.

Däremot motsätter sig utskottet de av regeringen aviserade försämringarna av

tandvårdsförsäkringen. Medborgarnas ersättningsdel bör inte ändras.

Utbyggnad, modernisering och underhåll av infrastrukturen är mycket viktig

för att få till stånd en ökad tillväxt och produktivitet inför 2000-talet.

Snabbtågsutbyggnaden bör påskyndas.

Satsningarna på utbildning bör inriktas på kvalitet, kunskaper och

effektivisering. Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att

hemspråksundervisningen inte skall betalas med skattemedel. Därmed kan bidraget

till driften av det kommunala skolväsendet begränsas med 1,3 miljarder kronor.

Bostadssubventionerna bör avvecklas. Det kan ske på så sätt att man

förslagsvis år 1995 börjar avtrappa de nuvarande subventionerna under en 10--15

år lång period. Det ger medborgarna en rimlig tid att tänka över sin

bostadssituation och anpassa sin ekonomi därefter.

Med det anförda biträder utskottet de budgetpolitiska riktlinjer som Ny

demokrati förespråkar. Utskottet avstyrker därmed samtidigt bifall till de

riktlinjer regeringen lägger fram i finansplanen.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med rubriken

"Allmänna riktlinjer för budgetpolitiken" och på s. 50 slutar med "i

finansplanen" bort utgå,

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi208 yrkande 2 samt med

avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 2 och motionerna

1991/92:Fi202 yrkande 2, 1991/92:Fi206 och 1991/92:Fi209 yrkandena 2 och 16 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om budgetpolitikens

utformning,

8. Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader (mom. 11)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia

Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 51 som börjar med

"Utskottet vill" och slutar med "yrkandena 4 och 5" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör ett system med finansiell ramstyrning för

de statliga myndigheterna införas. Ramen bör omfatta myndigheternas samlade

förvaltningsuppgifter. Utskottet vill i sammanhanget hänvisa till vad utskottet

anförde i samband med att ett förslag i 1989 års finansplan om utgiftsram för

lönekostnadsökningar behandlades (1988/89:FiU20). Det är således enligt

utskottet angeläget att myndigheterna ges incitament till att begränsa den

totala kostnadsutvecklingen. Ett system med utgiftsramar ligger också väl i

linje med övergången till ett resultatorienterat budgetarbete och med

införandet av den nya anslagsformen ramanslag.

Utskottet anser emellertid att konsekvenserna av det förslag som redovisas i

finansplanen ej är analyserade på det sätt som man rimligen kan begära.

Exempelvis framgår det inte hur korrigeringarna i efterhand för

kostnadsökningar skall ske i förhållande till den ekonomiska utvecklingen eller

till löneutvecklingen på arbetsmarknaden i övrigt. Regeringen bör därför

återkomma med ett preciserat förslag och därvid göra bedömningar av vilka

konsekvenser förslaget får för de olika myndigheterna.

Utskottet anser därutöver att det även i ett system med utgiftsramar måste

vara arbetsgivarverket som svarar för det statliga arbetsgivaransvaret på

central nivå. Frågan om införandet av ett system med ramanslag för

förvaltningskostnader har enligt utskottet sammanhang med den av regeringen

aviserade översynen av den statliga arbetsgivarorganisationen. Ett samlat

förslag med angiven inriktning bör enligt utskottets bedömning kunna redovisas

för riksdagen i sådan tid att ett nytt system för finansiell styrning av

myndigheterna kan införas fr.o.m. budgetåret 1993/94. Riksdagen behöver ett

bättre underlag för sitt beslut. Någon tidsförskjutning i förhållande till

regeringens förslag skall därför inte behöva ske.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet propositionens förslag

och tillstyrker motion Fi504 (s) yrkandena 4 och 5.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

11. beträffande ramar för myndigheternas förvaltningskostnader

att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 4

godkänner vad som förordas i motion 1991/92:Fi504 yrkandena 4 och 5 samt som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Statliga betalningar och postgirot (mom.12--14)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia

Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 53 som börjar med

"Utskottet ser" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:

Som redovisats avser regeringen att ytterligare bereda frågan om vilka

förutsättningar som säkerställer postgirots möjligheter att konkurrera på

betalningsmarknaden. Frågan kommer senare att bli föremål för en samlad

prövning. Utskottet förutsätter att regeringen därefter redovisar resultatet av

denna prövning och att förslagen med anledning därav föreläggs riksdagen. Detta

bör riksdagen i enlighet med vad som anförs i motion Fi202 yrkande 3 som sin

mening ge regeringen till känna.

Med de förslag som redovisas i propositionen förlorar postgirot floatintäkter

motsvarande 500 milj.kr. samtidigt som postverket föreslås bli kompenserat med

ett statsbidrag på 300 milj.kr. Det finns som utskottet ser det risk att detta

inkomstbortfall för postgirot/postverket på 200 milj.kr. som blir följden

kommer att minska postverkets möjligheter att upprätthålla en rikstäckande

kassa- och betalningsservice. Det är därför nödvändigt att postgirots

möjligheter att konkurrera på lika villkor som bankgirot/bankerna förbättras.

Innan förslag härom har lagts fram för riksdagen bör inte åtgärder som

försämrar postgirots ekonomiska förutsättningar vidtas. Utskottet motsätter sig

således att avtalet mellan RRV och postgirot utformas i enlighet med de

förutsättningar som anges i propositionen och att postverket ersätts via ett

anslag på statsbudgeten. Vad utskottet anfört innebär att utskottet tillstyrker

motion T810 yrkande 3.

dels att utskottets hemställan under 12, 13 och 14 bort ha följande

lydelse:

12. beträffande avveckling av postgirots ensamrätt till de statliga

betalningarna

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi202 yrkande 3 i denna del

och med avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 6 och motion

1991/92:T819 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

13. beträffande det statliga betalningssystemet, postgirots

verksamhetsområde m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:F202 yrkande 3 i denna del

och med anledning av vad som anförs i proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande

9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. beträffande postverkets ersättning för service i glesbygd

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:T810 yrkande 3 avslår

propositionens förslag om ett nytt anslag för Ersättning till postverket för

rikstäckande betalnings- och kassaservice,

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom partiet

inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

Lars-Ove Hagberg (v) anför:

Vid behandlingen av regeringens förslag till inriktning av den ekonomiska

politiken och budgetpolitiken har Vänsterpartiet anmält att man inte kan godta

den förda politiken. Vänsterpartiets syn på de frågor som finansutskottet tar

upp i sitt betänkande kan sammanfattas på följande sätt.

Bedömning av den ekonomiska utvecklingen

I finansplanen redovisas en bedömning av den internationella utvecklingen som

är mer pessimistisk än den man redovisade i höstas. Mycket talar dess värre för

att finansplanens prognos är alltför optimistisk. Det går inte i dag att spåra

någon vilja hos de stora industriländerna och då främst Förenta staterna att

genom expansiva åtgärder komma loss ur lågkonjunkturen. Uppsvinget i den

internationella ekonomin ser ut att ytterligare fördröjas. Trots att

BNP-tillväxten i Tyskland väntas ligga kvar på 2% ökar arbetslösheten. Inom

EG är i dag över 16 miljoner arbetslösa varav hälften kan betraktas som

långtidsarbetslösa. Enligt OECD närmar sig arbetslösheten i Europa återigen

10-procentsnivån och för kvinnor och ungdomar är situationen än värre.

För den svenska ekonomin gäller sålunda att draghjälpen utifrån låter vänta

på sig. Därtill kommer att problemen för svensk industri förvärras av det

närmast nattsvarta läget på hemmamarknaden. Den svaga byggmarknaden i

kombination med en omfattande omstrukturering inom industrin gör att

orderingången fortsätter att falla. Den svaga aktiviteten i ekonomin får till

följd att varslen fortsätter att dugga tätt. Av statistiska centralbyråns

redovisning av läget på arbetsmarknaden framgår att arbetslösheten nu är över

4%, och den kommer med nuvarande politik att fortsätta att öka. Det innebär

en omfattning av arbetslösheten som saknar motstycke i Sverige under

efterkrigstiden.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Regeringen för en politik som man själv karakteriserar som en

strukturpolitik. För första gången presenteras mitt i en svår lågkonjunktur en

finansplan för Sveriges riksdag där stabiliseringspolitiska överväganden

praktiskt taget helt lyser med sin frånvaro. Det är uppenbart att de s.k.

marknadskrafterna skall få slå igenom i ekonomin oavsett vilka negativa

effekter det ger för hushåll och företag. Regeringens politik överensstämmer

med den som fördes i Europa under andra hälften av 1970-talet och går ut på att

pressa ned inflationen trots att den redan ligger under såväl OECD-genomsnittet

som nivån i Tyskland. Arbetslösheten tillåts stiga och kommer med nuvarande

politik att på samma sätt som i EG permanentas på en hög nivå. Även den

tidigare socialdemokratiska regeringen har bidragit till att det nu blivit

svårare att föra en effektiv stabiliseringspolitik.

Den arbetslöshetsskapande politik som regeringen nu för måste brytas.

Åtgärder för att stimulera det privata sparandet måste avvisas, eftersom de

ytterligare trycker tillbaka den redan låga inhemska efterfrågan. Det gäller

även sådana åtgärder som indragning av medel från kommunerna, neddragning av

hushållens köpkraft genom försämringar i socialförsäkringssystemet och minskade

subventioner till bostadsbyggandet. Ytterligare 1,5 miljarder kronor måste

avsättas i budgeten för omedelbara arbetsmarknadspolitiska åtgärder mot

arbetslösheten.

Inriktningen av den ekonomiska politik som Vänsterpartiet vill förorda

framgår av s. 18--19 i detta betänkande där vår motion återges i sammandrag.

Dessa riktlinjer innebär att de mer utsatta grupperna i samhället inte

ensamma skall behöva stå för alla uppoffringar som krävs för att ekonomins

utvecklingskraft skall förbättras.

Enligt Vänsterpartiet är det i rådande ekonomiska läge nödvändigt att ta fram

medel för en mer aktiv arbetsmarknadspolitik och angelägna satsningar på

infrastrukturen. Insatserna för arbetsmarknadspolitiska och

sysselsättningsskapande åtgärder måste ges en betydligt högre prioritet än vad

som nu blivit fallet. I rådande konjunkturläge måste regeringen undvika att

vidta åtgärder som försämrar kommunernas och byggsektorns förutsättningar

ytterligare. Tvärtom måste den ekonomiska politiken utformas så att dessa

sektorer stimuleras.

Kredit- och valutapolitik

I finansplanen sägs med instämmande i den moderata motionen att normen att

staten inte skall nettolåna i utländsk valuta ligger fast. I den moderata

motionen ifrågasätts dock om riksbanken vid ett valutainflöde orsakat av högt

ränteläge skall kunna framtvinga att riksgäldskontoret amorterar på sin

utlandsskuld. Konsekvensen blir att statens upplåningskostnader stiger,

samtidigt som enskilda låneförmedlare tillgodogör sig en betydande

ränteskillnad.

Betydande besparingar skulle kunna göras på räntekostnaderna om staten lånade

utomlands där räntan är lägre. Det finns mot denna bakgrund inte anledning att

göra några amorteringar på statens utlandsskuld. Det finns tvärtom goda skäl

för att styra över den statliga upplåningen från den inhemska till den

utländska lånemarknaden. Därigenom minskar statens räntekostnader, och

möjligheterna att hålla en lägre räntenivå i Sverige skulle underlättas.

Samtidigt skulle en stor del av det lättrörliga valutaflödet stabiliseras. Det

finns således rationella skäl för varför normen att staten inte skall nettolåna

utomlands bör mjukas upp. En följd härav skulle kunna bli en lägre räntenivå i

Sverige vilket skulle stimulera investeringsverksamheten och bidra till att

hålla prisutvecklingen på en låg nivå.

Privatisering

I motion Fi201 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) tas några av de mest oroande

inslagen i regeringens politik upp, nämligen den urskillningslösa

utförsäljningen av de statliga företagen. Det finns visserligen i den statliga

företagsgruppen flera företag som staten inte har anledning att engagera sig i.

Det är t.ex. svårt att förstå varför staten skall driva hamburgerrestauranger

eller tillverka godis och läskedrycker. Däremot är det angeläget att staten

utövar ett avgörande inflytande på utnyttjandet av våra gemensamma

naturtillgångar som vattenkraften, skogen och malmen. Det är också nödvändigt

att staten av regionalpolitiska och sociala skäl äger och driver företag. Som

påtalas i motionen har inga som helst fördelar ur effektivitets- eller

konkurrenssynpunkt kunnat påvisas för en privatisering av televerket,

Vattenfall eller domänverkets skogar.

Viss verksamhet är så kapitalkrävande att den sannolikt inte kan drivas

uthålligt av andra än staten. Att t.ex. sälja ut Domnarvets järnverk till

privata intressen inom eller utom landet skulle som sägs i motionen sannolikt

leda till en successiv utarmning av verksamheten så att den så småningom läggs

ned. Det finns inga privata intressenter som skulle ha kunnat satsa det kaptial

som varit nödvändigt i Domnarvet. Jag delar därför motionärernas uppfattning

att regeringens privatiseringsplaner innebär en cynisk hantering av människors

arbete och trygghet.

I likhet med motionärerna anser jag att de berörda privatiseringarna bör

avvisas. Motion Fi201 (s) bör således bifallas av riksdagen.

Budgetpolitiken

Vänsterpartiets budgetförslag innebär att resurser omfördelas:

från kapital till arbete,

från högavlönad till lågavlönad,

från privat till offentlig konsumtion,

från spekulation och förmögenhet till investeringar,

från arbetslöshet till arbete,

från miljöförstöring och resursslöseri till ekologisk balans.

Ett högt skattetryck har självfallet inget egenvärde. Stat och kommun måste

emellertid ha tillräckliga resurser för att kunna förverkliga högt ställda

ambitioner på utbildningens, infrastrukturens och välfärdens område.

Utgångspunkten för Vänsterpartiets budgetalternativ för 1992/93 har varit att

behålla det skattetryck som rådde 1991 men att i övrigt inte försvaga budgeten.

Jämfört med regeringens förslag ligger således budgetens inkomster och utgifter

på en ca 15 miljarder kronor högre nivå. Skattekvoten kommer därmed att ligga

kvar på nivån 53,5%.

Skattesystemets inkomstfördelande roll måste återställas och beskattningen av

höginkomsttagare skärpas. Även beskattningen av kapitalinkomster måste skärpas

liksom bl.a. skatten på elektrisk kraft samt alkohol- och tobaksbeskattningen.

Å andra sidan vill Vänsterpartiet sänka momsen på livsmedel och helt avskaffa

momsen på kollektivtrafik, hotell- och restaurangtjänster samt fjärrvärme.

Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag till försämringar för de

arbetande. Bl.a. går vi emot införandet av karensdagar samt försämringar i

tandvårdsförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och vuxenutbildningen. Även

avskaffandet av delpensioneringen och indragningarna från kommunerna på 7,5

miljarder kronor är enligt vår mening oacceptabla liksom raserandet av stödet

till bostadsbyggandet. Bostadsstödet bör i stället ha formen av ett

räntelånesystem.

Vi vill dessutom höja biståndsanslagen med 10%, tidigarelägga

barnbidragshöjningen och bygga ut föräldraförsäkringen samt i huvudsak

återställa tidigare regler för sjukförsäkringen. Pensionärernas situation skall

förbättras genom att pensionstillskottet höjs från 54 till 70% av

basbeloppet. Vi tillbakavisar också regeringens förslag att avskaffa de s.k.

MBL-medlen och vill dessutom avdela ytterligare resurser för olika typer av

utbildning. Anslagen till regionalpolitiska infrastrukturåtgärder och

beredskapsarbeten skall ökas liksom satsningen på väg- och järnvägsutbyggnad.

Statliga betalningar och postgirot

Med det förslag som redvisas i propositionen finns det en uppenbar risk att

postverkets möjligheter att upprätthålla en rikstäckande kassa- och

betalningsservice försämras. Postgirot förlorar ränteinkomster motsvarande ca

500 milj.kr. och postverket kompenseras med ett bidrag på 300 milj.kr.

Postgirot/postverket förlorar således 200 milj.kr. samtidigt som postgirots

möjligheter att konkurrera på lika villkor som bankgirot/bankerna inte

förbättras. Tvärtom säger regeringen i propositionen att postgirot inte skall

få möjligheter att erbjuda samma tjänster som bankerna.

Postgirot bör få behålla rättigheterna att förmedla statliga betalningar på

samma sätt som för närvarande. Motionerna T819 (v) yrkande 4 och T810 (s)

yrkande 3 bör därför bifallas av riksdagen. Därmed tillgodoses yrkandet i

motion Fi202 (s) yrkande 3.

Med hänvisning till vad jag här har redovisat anser jag

dels att utskottets hemställan borde ha haft följande lydelse under

mom.1, 3, 4, 7, 10 och 12:

1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 1

och motionerna 1991/92:Fi202 yrkande 1 i denna del och yrkande 4 och

1991/92:Fi208 yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20 godkänner vad som förordas i

motionerna 1991/92:Fi209 yrkandena 1, 3, 5, 6, 19 och 21, 1991/92:Sk351 yrkande

11 och 1991/92:Sk352 yrkande 4 om inriktningen av den ekonomiska politiken samt

som sin mening ger regeringen detta till känna,

3. beträffande privatisering

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi201 som sin mening ger

regeringen till känna att någon privatisering inte skall genomföras av vare sig

bostäder eller televerket, SSAB, Vattenfall och domänverket,

4. beträffande ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi209 yrkande 20 och med

avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 7 (bilaga 1.5) och motion

1991/92:Fi202 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna att regeringen

före riksmötets slut bör återkomma med en redogörelse över de beslut som

fattats med anledning av den i regeringsförklaringen intagna deklarationen om

miljöpolitik,

7. beträffande genomförande av en samhällskalkyl

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U534 yrkande 5 uppdrar åt

regeringen att låta utreda de samhällsekonomiska för- och nackdelarna av ett

EU-medlemskap,

10. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 2

samt motionerna 1991/92:Fi202 yrkande 2 och 1991/92:Fi208 yrkande 2 godkänner

vad som förordats i motionerna 1991/92:Fi206 och 1991/92:Fi209 yrkandena 2 och

16 och som sin mening ger regeringen detta till känna,

12. beträffande avveckling av postgirots ensamrätt till de statliga

betalningarna

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:T819 yrkande 4 och med

anledning av motion 1991/92:Fi202 yrkande 3 i denna del avslår proposition

1991/92:100 bilaga 1 yrkande 6 samt som sin mening ger regeringen till känna

att postens ensamrätt till statliga utbetalningar via postgirot bör bibehållas

som en inkomstkälla för att klara nödvändig service,

dels att utskottets hemställan under mom. 14 bort vara likalydande med

den i Socialdemokraternas reservation nr 9.

Särskilt yttrande

Privatisering (mom. 3)

Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia

Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anför:

Vi delar i huvudsak motionärernas uppfattning. I en avvikande mening till

finansutskottets yttrande (1991/92:FiU2y) till näringsutskottet över

propositionen om privatisering av statligt ägda företag m.m. (1991/92:69) har

vi utvecklat vår syn på dessa frågor. Vi vill i detta sammanhang hänvisa till

denna.

Innehåll

Sammanfattning1

Inledning3

Propositionens förslag4

Motionsyrkandena5

Propositionen9

Motionerna12

Socialdemokraternas partimotion Fi20212

Ny demokratis partimotion Fi20815

Vänsterpartiets partimotion Fi20918

Utskottet21

Den ekonomiska politiken21

Den internationella utvecklingen21

Utvecklingen i Sverige23

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken27

Kredit- och valutapolitiken33

Privatisering35

Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken35

Övriga ekonomisk-politiska motionsyrkanden38

Målet om regional balans38

Högt skattetryck och hög kvinnlig förvärvsfrekvens38

Genomförande av en samhällskalkyl38

Ekonomisk generalklausul för att motverka sektorstänkande39

Utvecklingen i Gävleborgs län39

Budgetpolitiken40

Budgetutvecklingen 1989/90--1992/9340

De olika budgetalternativen 41

Allmänna riktlinjer för budgetpolitiken49

Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader50

Statliga betalningar och postgirot51

Övriga budgetfrågor53

Uppdelning av statsbudgeten i drift- och kapitalbudget53

Säkerhet för lån till infrastrukturinvesteringar54

Omprövning av budgetperioder till kalenderår55

Användningen av miljöskatterna56

Lån för investeringar för förvaltningsmyndigheters anläggningstillgångar57

Styrning av statsförvaltningen och de finansiella förutsättningarna för

myndigheterna, m.m.57

Statliga garantier57

De budgetmässiga konsekvenserna budgetåret 1992/93 av ett EES-avtal57

Lönenivån i anslagsberäkningarna58

Hemställan58

Reservationer

1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1) (s)61

2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1) (nyd)69

3. Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken (mom.4) (s)71

4. Högt skattetryck och hög kvinnlig förvärvsfrekvens (mom.6, motiveringen)

(s)71

5. Ekonomisk generalklausul för att motverka sektorstänkande (mom.8)

(s)72

6. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.10) (s)73

7. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.10) (nyd)75

8. Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader (mom.11) (s)77

9. Statliga betalningar och postgirot (mom.12--14) (s)78

Meningsyttring från suppleant (v)

(mom. 1, 3, 4, 7, 10, 12 och 14)80

Särskilt yttrande

Privatisering (mom.3) (s)85

Tabeller

Tabell 1. Den svenska varuexportens ländersammansättning år 199121

Tabell 2. Internationella förutsättningar22

Tabell 3. Försörjningsbalans23

Tabell 4. Nyckeltal24

Tabell 5. Betalningsbalans33

Tabell 6. Budgetsaldo för budgetåren 1989/90--1992/9340

Tabell 7. Åtgärder hösten 1991 samt i budgetpropositionen 199243