Bet. 1991/92:JoU1

Jordbruksutskottets betänkande

1991/92:JOU01

Ersättning till enskild

Innehåll

Motionen

Utskottet

Hemställan

1991/92

JoU1

Motionen

Yrkande

1990/91:Jo278 av Hans Nyhage m.fl. (m, fp, c, v, mp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skälig ersättning till Lars Lorenius.

Motivering

Motionärerna tar upp ett fall som gäller tillämpningen av 1979

års jordförvärvslag med den priskontrollbestämmelse som infördes

med verkan fr.o.m. den 1 juli 1979. I motionen anförs bl.a. att

Lars Lorenius lidit allvarlig skada genom regeringens

tillämpning av nyssnämnda bestämmelse, som trädde i kraft först

efter det Lorenius förvärvat de i ärendet aktuella

jordbruksfastigheterna. Motionärerna framhåller att riksdagen

givetvis bör visa stark restriktivitet när det gäller uttalanden

om enskilda rättskipnings- eller förvaltningsärenden. Detta

snart tioåriga ärende är emellertid av sådan karaktär att det är

befogat att göra ett undantag från angivna principer. Motionen

utmynnar i ett yrkande att regeringen snarast förelägger

riksdagen ett förslag om skälig ersättning till Lars Lorenius.

Utskottet

Bakgrund

Som framgår av motionen har frågan om ersättning till Lars

Lorenius behandlats vid några tillfällen tidigare av riksdagen,

bl.a. i jordbruksutskottets betänkande 1988/89:JoU1 och i

konstitutionsutskottets betänkande 1989/90:KU30.

Jordbruksutskottet gör därför i detta sammanhang endast en

kortfattad beskrivning av ärendet och hänvisar i övrigt till

angivna betänkanden.

Lars Lorenius förvärvade Forsnäs 1:1 m.fl.

jordbruksfastigheter i Flens kommun med tillträde den 1 april

1979 för en köpeskilling av 4500000 kr. Den nya

jordförvärvslagen, som antogs av riksdagen under våren 1979 och

trädde i kraft den 1 juli 1979, innebar att förvärv av

jordbruksfastigheter skulle tillståndsprövas med avseende bl.a.

på köpeskillingens storlek i förhållande till egendomens värde

med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter.

Enligt en särskild undantagsbestämmelse kunde emellertid

förvärvstillstånd lämnas utan hinder av de i lagen angivna

grunderna för vägrat förvärvstillstånd om särskilda skäl

förelåg. I förarbetena påpekade lagrådet att det kunde leda till

oskäliga konsekvenser för den enskilde markägaren om han före

lagens ikraftträdande köpt en fastighet till marknadsmässigt

pris och en tillämpning av priskontrollregeln senare ledde till

att det pris som kunde godtas låg under inköpspriset. Lagrådet

avstod dock från att föreslå en särskild övergångsbestämmelse

för de angivna situationerna och förutsatte att de intressen som

här var i fråga kunde tillgodoses genom tillämpning av den

allmänna undantagsregeln för fall då särskilda skäl föreligger.

Föredragande departementschefen instämde i vad lagrådet anfört

(prop. 1978/79:85 s. 132 och 139).

Den 13 oktober 1981 sålde Lorenius fastigheterna till

förvaltningsaktiebolaget Diplo för 3200000 kr. jämte en

årlig livränta. Efter en omräkning av livräntan beräknades

köpeskillingen till 4150000 kr. Förvaltningsaktiebolagets

ansökan om förvärvstillstånd prövades enligt då gällande

jordförvärvsförordning (1979:230) av regeringen efter att

lantbruksnämnden och lantbruksstyrelsen avgett yttranden.

Lantbruksnämnden avstyrkte ansökningen med hänvisning till att

bolagets fastighet och förvärvsegendomen utgjorde var för sig

utvecklingsbara företag. Lantbruksstyrelsen däremot åberopade

endast priskontrollbestämmelsen och avstyrkte ansökningen på

denna grund.

Innan regeringen avgjorde ärendet anmälde bolaget att

köpeskillingen sänkts till 3700000 kr.

I beslut den 27 maj 1982 avslog regeringen ansökningen med

stöd av 4 § första stycket 1 och 4 jordförvärvslagen; dvs.

regeringen åberopade såväl priskontrollbestämmelsen som regeln

om sammanföring av var för sig utvecklingsbara jordbruksföretag.

Den 2 maj 1983 sålde Lorenius fastigheterna till en annan

köpare för 3300000 kr. Enligt uppgift hade kreditgivarna

blivit nödsakade att säga upp lånen på grund av regeringens

värdering av fastigheterna. Lorenius blev därför tvingad att

under konkurshot sälja fastigheterna till ett lågt pris. Den

person som erhöll förvärvstillstånd var bosatt i utlandet och

arrenderade ut marken som sidoarrende till en annan brukare.

Lorenius har begärt ersättning av regeringen för åsamkade

förluster med sammanlagt 2439000 kr. Regeringen har ej

funnit skäl att utge ersättning av statsmedel till Lorenius.

Lorenius har även väckt skadeståndstalan mot staten. Genom

beslut av högsta domstolen den 22 augusti 1986 har slutligen

avgjorts att käromålet skall avvisas på grund av 3 kap. 7 §

skadeståndslagen. Enligt denna paragraf får skadeståndstalan mot

det allmänna ej föras med anledning av beslut av riksdagen eller

regeringen eller av högsta domstolen, regeringsrätten eller

försäkringsöverdomstolen, om icke beslutet upphävts eller

ändrats. Att regeringen i fallet Lorenius var första och enda

prövningsinstans följer i sin tur av den då gällande

jordförvärvsförordningen, som tillhör regeringens

kompetensområde.

I konstitutionsutskottets betänkande 1989/90:KU30 granskas

regeringsbeslutet den 27 maj 1982 med avseende på tillämpningen

av priskontrollbestämmelsen mot bakgrund av de ovan refererade

uttalandena i förarbetena. Utskottet anför bl.a. följande.

Som framgår av redogörelsen i det föregående berördes i

förarbetena till lagen frågan om de negativa effekterna av

priskontrollregeln för fastighetsägare och kreditgivare. I

lagrådsremissen konstaterade departementschefen att ett

konsekvent fullföljande av kritiken mot priskontrollregeln

skulle leda till att man inte skulle bringa lagstiftningen i

överensstämmelse med den jordpolitiska målsättningen. Lagrådet

tog upp frågan ur en mer speciell aspekt. De effekter ett

införande av priskontrollregeln skulle få för vissa

övergångsfall fordrade enligt lagrådet en övergångsbestämmelse

av innebörd att ett pris som inte översteg inköpspriset skulle

godtas vid försäljning. Av lagtekniska skäl föreslog lagrådet

emellertid inte någon sådan särskild övergångsbestämmelse.

Lagrådet förutsatte dock att de intressen som det var fråga om

kunde tillgodoses genom tillämpning av en allmän undantagsregel

i lagförslaget. Regeringen instämde i lagrådets uttalanden och

vid ärendets behandling i riksdagen förekom inte några

erinringar häremot. Detta innebär att lagrådets uttalanden

skulle ligga till grund för tillämpningen av

priskontrollbestämmelsen i de med uttalandet avsedda

övergångsfallen.

Omständigheterna i det aktuella fallet överensstämmer väl med

den övergångsproblematik som berörs i lagrådsuttalandet.

Uttalandet har därför kunnat ha betydelse för frågan huruvida

förvärvstillstånd skulle vägras köparen med stöd av

priskontrollbestämmelsen. Av regeringsbeslutet och de handlingar

som hör till beslutet framgår emellertid att några överväganden

på grundval av lagrådets uttalande inte synes ha gjorts när

regeringen tillämpade priskontrollregeln. Granskningen av

regeringsbeslutet den 27 maj 1982 när det gäller tillämpningen

av priskontrollregeln ger utöver det anförda inte anledning till

något särskilt uttalande från utskottets sida.

Jordbruksutskottet vill vidare erinra om att

priskontrollbestämmelsen i jordförvärvslagen modifierades år

1987 och avskaffades helt genom riksdagsbeslut våren 1991 med

verkan fr.o.m. den 1 juli 1991 (1990/91:JoU26, SFS 1991:669 och

670). I detta sammanhang beslutades även om ändringar i

instansordningen i jordförvärvsärenden. Som framgår av

propositionen med förslag till ändringar i jordförvärvslagen

hade den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter i ett

par avgöranden konstaterat att det förhållandet att det saknades

möjlighet att få förvärvsärenden prövade i domstol stred mot

Europakonventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande

friheter (prop. 1990/91:155 s. 36). I konsekvens med detta har

riksdagen enligt regeringens förslag infört en ordning som

innebär att beslut i jordförvärvsärenden i fortsättningen

kan överklagas till förvaltningsdomstol och att regeringen ej

heller handlägger jordförvärvsärenden i första instans.

Närmare bestämmelser härom finns nu i 18 § jordförvärvslagen med

tillhörande övergångsbestämmelser samt i den nya

jordförvärvsförordningen (1991:736).

I sammanhanget bör också nämnas att riksdagen år 1988 antog en

lag om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut som bl.a.

gjorde det möjligt för en enskild part att under vissa villkor

få till stånd en prövning i regeringsrätten av ett

regeringsbeslut i ett förvaltningsärende. Lagen kan ej tillämpas

på beslut som meddelats före ikraftträdandet den 1 juni 1988.

Utskottets överväganden

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns starka

principiella och praktiska skäl som talar mot att riksdagen tar

befattning med enskilda rättskipnings- och förvaltningsärenden

på det sätt som förutsätts i motionen. Utskottet noterar i detta

sammanhang att lagutskottet under våren 1991 behandlat en motion

om ersättning till bilhandlaren Halvar Alvgard och därvid gjort

vissa uttalanden om riksdagens funktioner i denna typ av ärenden

(1990/91:LU27). Som framgår av lagutskottets uttalanden kan

riksdagen inte, med för regeringen bindande verkan, uttala sig i

frågor om huruvida ersättning ex gratia skall utbetalas i

enskilda fall. Riksdagen är dock oförhindrad att -- på eget

initiativ eller efter framställning från regeringen -- anvisa

medel för utbetalning av ex gratia-ersättning.

De omständigheter som jordbruksutskottet redovisat i det

föregående leder utskottet till den uppfattningen att det i

Lorenius fall är motiverat att göra ett undantag från

principerna för riksdagens befattning med enskilda ärenden. Som

framgår av redovisningen utgör Lorenius förvärvsärende ett

belysande exempel på den övergångsproblematik som lagrådet

berörde i sina uttalanden om priskontrollbestämmelsen.

Konstitutionsutskottet har härvidlag framhållit att uttalandet

kunde ha haft betydelse för frågan om huruvida förvärvstillstånd

skulle vägras köparen med stöd av priskontrollbestämmelsen. Av

regeringsbeslutet och de handlingar som hör till beslutet

framgår emellertid att några överväganden på grundval av

lagrådets uttalande inte synes ha gjorts när regeringen

tillämpade priskontrollregeln. Vid en sådan skälighetsprövning

som motionärerna syftar till bör enligt jordbruksutskottets

mening även vägas in den omständigheten att Lorenius med de

rättsregler som gällde vid den aktuella tidpunkten, den 27 maj

1982, saknade möjlighet att få vare sig förvärvsärendet som

sådant eller frågan om skadestånd prövad i domstol. Vid en

samlad bedömning av omständigheterna i ärendet anser utskottet

det skäligt att Lorenius erhåller ekonomisk gottgörelse av

staten. Utskottet har inte underlag för att göra några

ytterligare uttalanden i ersättningsfrågan utan det måste

ankomma på regeringen att bedöma med vilket belopp ersättning

bör utges. Regeringen bör snarast ta upp frågan till prövning

och -- om så är erforderligt -- återkomma till riksdagen med

förslag till medelsanvisning.

Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion

Jo278 som sin mening ge regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Jo278 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 24 oktober 1991

På jordbruksutskottets vägnar

Göran Persson

I beslutet har deltagit: Göran Persson (s), Ivar Virgin

(m), Ingvar Eriksson (m), Jan Fransson (s), Bengt Rosén (fp),

Inga-Britt Johansson (s), Lennart Brunander (c), Åke Selberg

(s), Mona Saint Cyr (m), Inge Carlsson (s), Dan Ericsson i

Kolmården (kds), Christer Windén (nyd), Kaj Larsson (s), Carl G

Nilsson (m) och Sinikka Bohlin (s).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Annika Åhnberg (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.