Bet. 1991/92:JuU2

Justitieutskottets betänkande

1991/92:JUU02

Rattfylleri

Innehåll

Motioner

Utskottet

Hemställan

1991/92

JuU2

Motioner

1990/91:Ju603 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar att -- med motsvarande upphävande av 4 och 4 a §§

trafikbrottslagen -- återge 4 § den lydelse paragrafen hade före

den 1 juli 1990.

1990/91:Ju604 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att påföljden för grovt rattfylleri

skall vara fängelse i högst två år,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att uppenbar likgiltighet för

medtrafikanters säkerhet inte skall vara en avgörande faktor för

utdömande av fängelsestraff,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utdömande av skyddstillsyn som påföljd för

grovt rattfylleri,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

straffvärdet hos grova rattfylleribrott normalt är så högt att

detta i sig motiverar fängelse i stället för en inte

frihetsberövande påföljd,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om stöd och vård beträffande personer som har

dömts för trafiknykerhetsbrott.

1990/91:Ju605 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 4 a § lagen om

ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott och i

6 kap. 2 § lagen om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192) att

gränsen för grovt rattfylleri skärps från 1,5 till 1,0 i

enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av en utbyggnad av verksamheten med

vårdprogram för intagna i kriminalvårdsanstalt med

missbruksproblem,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fängelse som normalpåföljd för brottet

grovt rattfylleri.

1990/91:Ju606 av Stina Gustavsson (c) vari yrkas att riksdagen

begär att regeringen skall se över den nya

rattfyllerilagstiftningen.

1990/91:Ju612 av Karin Starrin och Gunnar Björk (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om ändring av gränsen för grovt

rattfylleri till 1,0 från 1,5 ,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fängelsestraff som normalpåföljd för grovt

rattfylleri.

1990/91:Ju635 av Karin Israelsson m.fl. (c, fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om tillämpningen av den nya lagstiftningen

angående rattfylleri.

1990/91:Ju639 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring

innebärande att skyddstillsyn i kombination med

behandlingsprogram blir huvudregel vid rattfylleribrott.

1990/91:Ju640 av Hans Lindblad m.fl. (fp, c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till förändrad

lagstiftning rörande påföljdsval vid rattfylleribrott på sätt

som anförts i motionen.

1990/91:Ju642 av Yngve Wernersson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att samtalsaktiviteter, s.k.

rattfylleriprogram, finns att tillgå i alla delar av riket,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att påföljden skyddstillsyn med särskild

föreskrift bör få en större tillämpning i rättsutvecklingen än

villkorlig dom.

1990/91:Ju644 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om åtgärder för att spåra förekomst av bensodiazepiner i samband

med rattonykterhet.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So511.

1990/91:Ju648 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om en sänkning av gränsen för grovt

rattfylleri till 1,0 .

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So336.

1990/91:Ju802 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skärpta straff för trafiknykterhetsbrott.

1990/91:Ju803 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

9. (delvis) att riksdagen hos regeringen begär förslag till

förändrad lagstiftning rörande påföljdsval vid rattfylleribrott

samt personundersökning i mål om sådana brott, i enlighet med

vad som i motionen anförts.

Här behandlas yrkandet såvitt avser påföljdsval vid

rattfylleribrott.

1990/91:Ju808 av Roy Ottosson m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar att straffbarhetsgränsen för

rattonykterhet skall vara 0,1 % alkoholhalt i blodet.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:T412.

Bakgrund

Inledning

Trafiknykterhetslagstiftningen har genomgått en betydande

utveckling alltsedan de första straffbestämmelserna, efter

initiativ från riksdagen (riksdagens skrivelse den 27 maj 1924,

nr 212), infördes på 1920-talet (prop. 1925:114, 1LU 34, rskr.

303; SFS 1925:151). Ansvarsområdet har successivt utvidgats, och

kravet på nykterhet i trafiken har efter hand skärpts. Ett

betydelsefullt led i utvecklingen var när frihetsstraff år 1934

infördes som en regelmässig påföljd för rattfylleri genom lagen

om straff för vissa brott vid förande av motorfordon (prop.

1934:208, 2LU 35, rskr. 286).

År 1941 infördes de s.k. promillebestämmelserna (prop.

1941:159, 1LU 36, rskr. 287). Dessa regler medförde att

möjligheterna att bekämpa trafiknykterhetsbrott förbättrades

eftersom det inte längre behövde föras bevisning om att förarens

körförmåga varit nedsatt i det särskilda fallet utan

straffansvaret kunde direkt knytas till alkoholkoncentrationen i

förarens blod. Reformen år 1941 innebar också att

trafiknykterhetsbrotten delades in i två svårighetsgrader, av

vilka det svårare brottet senare fick beteckningen rattfylleri

och det lindrigare i allmänhet kom att benämnas rattonykterhet.

Straffskalorna för dessa brott -- fängelse i högst ett år,

eller, vid mildrande omständigheter, böter för rattfylleri resp.

böter eller fängelse i högst sex månader för rattonykterhet --

förblev oförändrade fram till den 1 juli 1990.

Genom lagstiftning år 1951 fördes bestämmelserna om

trafiknykterhetsbrott till trafikbrottslagen (1951:649, TBL;

prop. 1951:30, 2LU 30, rskr. 336). I TBL infördes samtidigt en

föreskrift om drograttfylleri.

Trafiknykterhetsbestämmelserna har sedan år 1951 ändrats flera

gånger. År 1957 sänktes den nedre promillegränsen vid

rattonykterhet från 0,8 till 0,5 (prop. 1957:72, 1LU 16,

rskr. 240). Promillereglerna ändrades år 1975 så att

straffansvar inträder även när promillegränsen för rattfylleri

eller rattonykterhet inte har uppnåtts under själva färden utan

först efter dennas slut (prop. 1974:152, JuU37, rskr. 352).

Därmed försvann praktiskt taget det s.k.

tillbakaräkningsproblemet som tidigare ofta komplicerade

utredningar om brott av denna typ. I samband med lagändringen

infördes vidare en tidsbegränsad lagstiftning om

försöksverksamhet med rutinmässiga alkoholutandningsprov. Denna

lagstiftning ersattes år 1976 av lagen (1976:1090) om

alkoholutandningsprov (prop. 1975/76:162, JuU 1976/77:15,

rskr. 94).

Promillereglernas tillämpningsområde omfattade fram till år

1978 inte vissa traktorer, men genom en lagändring detta år

utvidgades tillämpningsområdet så att det numera omfattar alla

motordrivna fordon utom sådana som är avsedda att föras av

gående (prop. 1977/78:77, JuU21, rskr. 156).

År 1982 gjordes bestämmelserna om rattfylleri och

rattonykterhet tillämpliga även på förare av maskindrivna

järnvägsfordon och tunnelbanetåg (prop. 1981/82:204, JuU58,

rskr. 331). Dessa bestämmelser fördes i maj 1985 med vissa

ändringar in i järnvägstrafiklagen (1985:192) som då trädde i

kraft (prop. 1983/84:117 och 1984/85:33, LU 1984/85:27, rskr.

201). Dessutom infördes ett straffansvar också för andra

järnvägs- och tunnelbanetjänstemän som utför uppgift av

väsentlig betydelse för säkerheten och därvid är så påverkade av

berusningsmedel att det måste antas att uppgiften inte har

kunnat utföras på ett betryggande sätt.

Möjligheter att förverka fordon som har använts vid bl.a.

trafiknykterhetsbrott infördes den 1 juli 1987 (prop.

1986/87:81, JuU24, rskr. 200).

Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1989 får

alkoholutandningsprov användas som bevismedel i mål om ansvar

för trafiknykterhetsbrott; samtidigt utökades polisens

möjligheter att ta rutinmässiga alkoholutandningsprov (prop.

1988/89:118, JuU27, rskr. 314).

Riksdagen beslutade våren 1990 (prop. 1989/90:2, JuU2, rskr.

106) om förändringar av bestämmelserna i TBL om

trafiknykterhetsbrotten. I samband därmed uttalade

justitieutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande

(1989/90:JuU2 s. 30) bl.a. att reformen av

trafiknykterhetslagstiftningen bör följas av en utvärdering av

dess tillämpning i praktiken och vilka konsekvenser i övrigt som

den har medfört. Utskottet anförde att inte minst angelägen är

en sådan utvärdering med hänsyn till den kraftiga utvidgning av

det straffbara området som reformen innebär. I samband med en

sådan utvärdering borde, uttalade utskottet, således utredas

exempelvis hur polisens kontrollmöjligheter har påverkats av

reformen, och det kunde i ett sådant sammanhang vara lämpligt

att även ta upp andra frågor som berördes i

lagstiftningsärendet, bl.a. om det föreligger behov av en mer

omfattande undersökning av trafikbrottslighetens orsaker, något

som förordades i en av motionerna. Med beaktande av att även

justitieministern uttalat sig för en utvärdering av reformen

förelåg det emellertid enligt utskottets mening inte något behov

av ett särskilt uttalande i frågan av riksdagen.

Regeringen uppdrog den 27 juni 1991 åt brottsförebyggande

rådet (BRÅ) att utvärdera effekterna av 1990 års reform av

trafikbrottslagen. I beslutet anges utvärderingens omfattning

och utformning enligt följande:

Utvärderingen skall främst ta sikte på i vad mån

lagändringarna har påverkat dels trafikanternas beteende i

trafiken, dels trafiksäkerheten med avseende på trafikolycksfall

(inklusive dödsolyckor) och andelen alkoholpåverkade förare.

Utvärderingen skall vidare belysa ändringarnas betydelse för

domstolarnas påföljdsval samt andelen återfall i

trafiknykterhetsbrott och skillnaden mellan olika påföljder när

det gäller återfall.

Även andra aspekter, som under utvärderingens gång kan visa

sig ha betydelse för frågan om lagändringens effekter, bör kunna

belysas.

Utvärderingen skall innefatta en genomgång av tillgängligt

forskningsmaterial på området samt en inventering av pågående

forskningsprojekt på närliggande områden.

Utvärderingen skall i så stor utsträckning som möjligt ge

underlag för en jämförelse mellan förhållandena före och efter

ändringarna av trafikbrottslagen.

Arbetet med utvärderingen skall där så är lämpligt göras i

samverkan med närliggande forskningprojekt.

Till utvärderingsprojektet skall knytas en referensgrupp

bestående av företrädare för justitiedepartementet,

rättsväsendet och andra berörda myndigheter.

Uppdraget skall enligt regeringens beslut slutredovisas senast

den 1 april 1994.

I regeringsförklaringen den 4 oktober 1991 sägs att reglerna

för rattfylleri ses över med inriktning på sänkt promillegräns

och skärpta straff för grovt rattfylleri samt ökad enhetlighet i

tillämpningen.

Gällande rätt

Gällande bestämmelser om trafiknykterhetsbrott trädde i kraft

den 1 juli 1990 (prop. 1989/90:2, JuU2, rskr. 106). Genom de nya

bestämmelserna sänktes gränsen för straffbar alkoholpåverkan i

trafiken från en blodalkoholhalt på 0,5 till 0,2 ; en

motsvarande sänkning gjordes beträffande alkoholhalten i

utandningsluften där gränsen för straffbar alkoholpåverkan nu är

0,10 milligram per liter utandningsluft. Trafiknykterhetsbrotten

är numera indelade i två grader. Normalgraden benämns

rattfylleri (närmast att jämföra med rattonykterhet) och den

grövre graden grovt rattfylleri (tidigare rattfylleri). När det

gäller brottet rattfylleri har promilleregeln i lagtexten

placerats före regeln om s.k. kliniskt rattfylleri. Denna senare

regel är tillämplig dels när det inte finns någon bevisning om

alkoholhalten i blodet eller utandningsluften, dels när någon

har fört ett fordon under påverkan av något annat medel än

alkohol. Bestämmelsen om grovt rattfylleri är utformad i

överensstämmelse med vad som normalt gäller för gradindelade

brott. Detta innebär att det i bestämmelsen anges vissa

omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om

brottet är grovt. Dessa omständigheter är en

alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,5 i blodet

(eller 0,75 milligram per liter utandningsluft), annan avsevärd

påverkan av alkohol eller något annat medel eller om förandet av

fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.

Även andra omständigheter kan kvalificera brottet som grovt. Det

är dock möjligt att brottet inte är att anse som grovt trots att

någon av de omständigheter som nämnts har förelegat.

Rattfylleri (nu grovt rattfylleri) hör till de brott som i

tidigare rättspraxis (se nedan) och i uttalanden i olika

lagstiftningsärenden ansetts normalt skola föranleda

fängelsestraff. I förarbetena till den nu gällande

trafiknykterhetslagstiftningen har givits uttryck för ett

synsätt som lämnar större utrymme för icke frihetsberövande

påföljder än tidigare. I proposition 1989/90:2 om

trafiknykterhetsbrotten (s. 40 f) uttalade justitieministern

beträffande val av påföljd följande.

De principer för val av påföljd som kommer till uttryck i den

nya lagstiftning som trädde i kraft vid årsskiftet [(1 januari

1989) prop. 1987/88:120, JuU45, rskr. 404; SFS 1988:942] är

allmänt tillämpliga och därför givetvis även när det gäller val

av påföljd för rattfylleri. Detta innebär att rätten alltid

skall fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för

en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får

rätten utöver brottlighetens straffvärde och art beakta att den

tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Straffvärdet

hos grova rattfylleribrott är normalt inte så högt att detta i

sig motiverar fängelse i stället för en inte frihetsberövande

påföljd. Däremot torde det stå klart att återfall i grovt

rattfylleri måste anses vara en sådan omständighet som gör att

annan påföljd än fängelse normalt är utesluten. Den fråga som i

praktiken är svårast att avgöra är därför i vilken utsträckning

rattfylleribrottens art måste anses vara sådan att brotten bör

följas av fängelse även om det inte är fråga om en

återfallssituation.

För egen del är jag av den uppfattningen att en avgörande

faktor i det hänseendet måste vara de risker för

trafiksäkerheten som brottet inneburit. Har gärningsmannen genom

sitt körsätt, den omfattning som körningen haft eller varit

avsedd att ha, de trafikförhållanden som rådde vid körningen

eller genom andra sådana omständigheter visat en uppenbar

likgiltighet för sina medtrafikanters säkerhet, måste detta

anses innebära en mycket stark presumtion för fängelse. Jag vill

stryka under att ett sådant synsätt innebär en väsentlig

skärpning för många fall som i dag bedöms som rattonykterhet men

som enligt mitt förslag blir att bedöma som grovt rattfylleri.

Har några särskilda omständigheter av det slag som jag nu berört

däremot inte förelegat, bör normala principer för påföljdsval

kunna tillämpas i väsentligt större utsträckning än vad som nu

är fallet.

Det är emellertid inte endast brottslighetens art som är av

betydelse för valet mellan fängelse och en inte frihetsberövande

påföljd. Av stor vikt är självfallet också om det i det enskilda

fallet finns omständigheter som kan anses tala för en lindrigare

påföljd än fängelse. Det kan exempelvis vara sådana

omständigheter som anges i 29 kap. 5 § brottsbalken. Jag tänker

här främst på det fallet att den tilltalade drabbas av hinder

eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning till

följd av att körkortet återkallas. Av än större betydelse torde

sådana omständigheter som nämns i 30 kap. 9 § andra stycket

brottsbalken vara. Det är, förutom de s.k. kontraktsvårdsfallen,

situationer där en påtaglig förbättring skett av den tilltalades

personliga eller sociala situation eller där han undergår

behandling för sitt missbruk.

Har domstolen funnit att brottet i det enskilda fallet inte

bör föranleda fängelse, står valet, om vi bortser från

överlämnande till särskild vård, mellan villkorlig dom och

skyddstillsyn. För att villkorlig dom skall kunna komma i fråga

krävs i princip att det saknas särskild anledning att befara att

den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt

brottslighet. Villkorlig dom skall normalt förenas med ett

bötesstraff, som när det gäller grovt rattfylleri måste vara

kännbart.

Utrymmet för villkorlig dom som påföljd för den som gjort sig

skyldig till grovt rattfylleri är emellertid begränsat till

följd av att en stor majoritet av dem har kroniska

alkoholproblem. Även om sådana problem inte automatiskt kan tas

till intäkt för att det föreligger risk för fortsatt

rattfylleribrottslighet är detta naturligtvis ofta förhållandet.

Den påföljd som då kommer i fråga är skyddstillsyn.

Justitieutskottet uttalade med anledning av propositionen

bl.a. (1989/90:JuU2, s. 24 f) att det enligt utskottets mening

är angeläget att ta till vara de möjligheter som finns att

försöka motverka fortsatt brottslighet -- och därmed

trafikfarliga beteenden -- genom behandling och andra former av

hjälpåtgärder. Problemet är, fortsatte utskottet, i första hand

hur man på bästa sätt skall kunna motverka fortsatt brottslighet

hos den förhållandevis lilla grupp som svarar för de grövre

trafiknykterhetsbrotten. Fängelsestraff har här inte visat sig

vara något verksamt medel anförde utskottet som ställde sig

bakom justitieministerns uppfattning att det är bättre för

trafiksäkerheten om påföljdssystemets många olika möjligheter

utnyttjas för att komma till rätta med den enskilde

gärningsmannens grundläggande problem.

Utskottet instämde även i övrigt i justitieministerns ovan

redovisade uttalanden beträffande val av påföljd för

rattfylleri. Riksdagen följde utskottet.

Rättspraxis

Den påföljdspraxis som tillämpats när det gäller rattfylleri

har under senare år genomgått en förändring. Eftersom

domstolarna i ökad omfattning tagit hänsyn till den tilltalades

personliga förhållanden, har en förskjutning skett från fängelse

mot fler icke frihetsberövande påföljder främst skyddstillsyn i

förening med föreskrift om behandling. År 1989 meddelades 7 306

tingsrättsdomar i vilka rattfylleri (nu motsvarande grovt

rattfylleri) var huvudbrottet. Påföljden bestämdes till fängelse

i 72 % av fallen, till skyddstillsyn i drygt 18 % (varav 2 %

kontraktsvård) och till villkorlig dom i 5 %. Under andra

kvartalet 1990 (1 613 tingsrättsdomar) blev påföljden fängelse i

66 % av fallen, skyddstillsyn i 21 % (varav 2 % kontraktsvård)

och villkorlig dom i 10%. Sedan de nya reglerna om

trafiknykterhetsbrott trädde i kraft den 1 juli 1990 har en

ytterligare förskjutning skett från fängelsestraff till icke

frihetsberövande påföljder. Under andra kvartalet 1991

meddelades i rikets tingsrätter 1 424 domar i vilka grovt

rattfylleri utgjort huvudbrottet. Påföljden bestämdes till

fängelse i 45 % av fallen, till skyddstillsyn i 27 % (varav 2 %

kontraktsvård) samt till villkorlig dom i 27 %.

Nedan lämnas en kort redogörelse för domar som högsta

domstolen (HD) meddelat efter det att de nu gällande

trafiknykterhetsbestämmelserna trädde i kraft och i vilka HD

tagit ställning till frågor om påföljd för grovt rattfylleri.

I HDs dom den 10 december 1990, DB 35, var fråga om en

kvinna (NN) som gjort sig skyldig till rattfylleri i augusti

1988. HD anförde inledningsvis att det saknades anledning anta

att en tillämpning av de nya bestämmelserna om rattfylleri

skulle leda till ett lindrigare straff varför NN skulle dömas

enligt 4 § 1 mom. trafikbrottslagen i dess lydelse vid tiden för

brottet. Beträffande NNs personliga förhållanden anförde HD

bl.a. att hon hade vårdnaden om tre barn, att hon sammanbodde

med en man med alkoholproblem, att hon själv missbrukat alkohol

samt att hon sedan oktober 1988 erhållit behandling för sina

alkoholproblem. Härefter anförde HD.

RÅ [riksåklagaren] har anfört att de skäl som hänför sig till

NN:s rent personliga situation inte är av den styrkan att de bör

medföra att påföljden bestäms till skyddstillsyn. Vid en samlad

bedömning som tar hänsyn också till hennes familjesituation,

främst att hon i praktiken ensam tar vård om tre minderåriga

barn, finns det dock enligt RÅ utrymme för att välja en icke

frihetsberövande påföljd.

HD finner att vad som framkommit om NN:s personliga

förhållanden innebär särskilda skäl att bestämma en icke

frihetsberövande påföljd. NN bör dömas till skyddstillsyn med

föreskrift som tar sikte på hennes alkoholproblem.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom [fängelse en månad]

beträffande påföljden dömer HD NN till skyddstillsyn. -- NN

skall underkasta sig den nykterhetsvårdande behandling som

skyddskonsulenten i samråd med läkare bestämmer.

I NJA 1990 s. 772 var fråga om en man (NN) som, i februari

1989, efter att, i samband med utfart från en parkeringsplats,

ha påkört och skadat två andra fordon smitit från platsen. Han

stoppades av polis efter att ha kört omkring 300 m. HD anförde,

efter att ha redogjort för förarbetsuttalanden till den nya

trafiknykterhetslagstiftningen, i påföljdsfrågan följande:

NN hade en så hög alkoholkoncentration i blodet som 2,27

promille. Enbart detta förhållande utgör, med hänsyn till de

återgivna förarbetsuttalandena, inte tillräcklig anledning att

bestämma påföljden till fängelse. Hänsyn måste också tas till

omständigheterna i samband med körningen.

Såväl sammanstötningarna med de bägge parkerade bilarna som

smitningen ger belägg för att NN var klart olämplig som

bilförare, låt vara att påkörningarna skall ses mot bakgrund av

att de skedde i samband med utfart från en parkeringsplats där

utrymmet var begränsat. Några mer utpräglade risker för

trafiksäkerheten har dock inte förelegat. Här får bl a beaktas

att, enligt vad NN oemotsagt har uppgett, han hade för avsikt

att föra bilen endast ett par hundra meter och att körningen

ägde rum i ett bostadsområde med ringa trafik och vid en

tidpunkt då få personer vistades ute.

Omständigheterna kan sammantagna inte anses ha varit sådana

att NN har visat en uppenbar likgiltighet för andra trafikanters

säkerhet. Med tillämpning av normala principer för påföljdsval

bör NN, som ej tidigare dömts för trafiknykterhetsbrott, ådömas

en icke frihetsberövande påföljd.

Det saknas särskild anledning att befara att NN kommer att

göra sig skyldig till forsatt brottslighet. Påföljden bör därför

bestämmas till villkorlig dom jämte böter. [Fängelse två månader

i hovrätten.]

I NJA 1990 s. 796 var fråga om en man (NN) som på en

parkeringsplats där det var mycket folk och bilar i rörelse

körde en kortare sträcka och då påkörde två andra bilar.

Alkoholkoncentrationen i mannens blod var omkring en timme efter

körningen 2,55. HD konstaterade inledningsvis bl.a. att

under förarbetena till den nya lagstiftningen angående

trafiknykterhetsbrott har givits uttryck för ett nytt synsätt,

som lämnar större utrymme för ej frihetsberövande påföljder än

tidigare. Härefter anförde HD.

Av NNs egna uppgifter framgår att han var klart olämplig som

bilförare, något som vinner stöd av den mycket höga

alkoholkoncentrationen i blodet, sammanstötningen med de bägge

parkerade bilarna och omgivningens reaktioner. NN har uppgett

att han endast haft för avsikt att i låg fart föra bilen på

parkeringen en sträcka om ca 40 meter. Oavsett hur det förhåller

sig med den saken får NN anses ha visat en uppenbar likgiltighet

för andra trafikanters säkerhet genom att i sitt kraftigt

berusade tillstånd föra bilen på den livligt trafikerade

platsen. Brottet är alltså av sådan art att fängelse normalt

skall ådömas även med beaktande av de uttalanden som har gjorts

i förarbetena till den nya lagstiftningen.

Efter att ha lämnat en beskrivning av NNs personliga

förhållanden varav framgick bl.a. att han under flera år haft

alkoholproblem och att en behandlingsplats på ett behandlingshem

var reserverad för honom fortsatte HD.

Vad som framkommit om NNs person talar med styrka för en icke

frihetsberövande påföljd. Det är också angeläget att den

planerade behandlingen kommer till stånd så snart som möjligt.

HD ansluter sig därför till riksåklagarens bedömning att --

trots brottets art -- skälen mot ett fängelsestraff väger över.

HD dömde NN till skyddstillsyn jämte 75 dagsböter. [Fängelse

en månad i hovrätten.]

I NJA 1991 s. 77 var fråga om en kvinna (NN) som omkring

klockan 02.50 kört bil i Skara. Alkoholhalten i hennes blod var

efter körningen 2,01 .

HD som fastställde hovrättens domslut på en månads fängelse

anförde i domskälen bl.a. följande.

NN hade knappt tio minuter efter körningen en

alkoholkoncentration i blodet av 2,01 promille. Enbart detta

förhållande utgör inte tillräcklig anledning att bestämma

påföljden till fängelse. Hänsyn måste också tas till

omständigheterna i samband med körningen. Denna ägde visserligen

rum vid en tidpunkt då trafiken var ringa. NN hade emellertid,

då hon greps, kört flera kvarter genom centrala Skara, och

hennes avsikt var att fortsätta en ej obetydlig sträcka längs

stadsgator och en landsväg. Dessa omständigheter i förening med

den höga alkoholkoncentrationen i blodet gör att brottet får

anses vara av sådan art att fängelse normalt skall ådömas.

Frågan är då om sådana omständigheter föreligger som ändock

föranleder en icke frihetsberövande påföljd.

NN har rörande sina personliga förhållanden uppgivit i

huvudsak följande. Hon anser sig inte vara beroende av alkohol

men dricker vin varje helg. Vid tiden för brottet var hon

deprimerad efter en uppslitande skilsmässa. Hon befann sig också

i en svår ekonomisk situation. Hon är ensamstående med en

12-årig dotter, som hon i händelse av ett fängelsestraff inte

har möjlighet att placera. Hon saknar vänner som hon kan

anförtro sig åt och ingen i hennes omgivning känner till

rattfylleribrottet.

NNs personliga omständigheter får i och för sig sägas vara

ömmande. Vad som framkommit utgör emellertid inte tillräckliga

skäl att döma till annan påföljd än fängelse.

I NJA 1991 s. 80 var fråga om en man (NN) som omkring kl.

19.00 fört bil på Skeppsbron i Malmö. Alkoholkoncentrationen i

mannens blod var omkring en timme efter körningen minst 1,89 .

HD uttalade i sina domskäl följande.

NN hade omkring en timme efter körningen en

alkoholkoncentration i blodet av 1,89 promille. Enbart detta

förhållande utgör inte tillräcklig anledning att bestämma

påföljden till fängelse. Hänsyn måste också tas till

omständigheterna i samband med körningen.

NN hade, när han greps, kört ca 1 km inom Malmö centrala

delar, längs gator som normalt är starkt trafikerade. Hans

avsikt var att fortsätta en avsevärd sträcka längs bl a en av

huvudlederna till Limhamn. Dessa omständigheter i förening med

den förhållandevis höga alkoholkoncentrationen i blodet gör att

brottet får anses vara av sådan art att fängelse normalt skall

ådömas.

På grund härav och då det inte har framkommit några

omständigheter beträffande NN:s person som föranleder en annan

påföljd än fängelse, skall HovR:ns domslut [fängelse en månad]

fastställas.

I HDs dom den 11 juni 1991, DB 17, var fråga om en man

(NN) som år 1989 gjort sig skyldig till tre fall av olovlig

körning grovt brott, rattonykterhet och rattfylleri. Hovrätten

hade dömt mannen till fängelse i tre månader. Enligt vad som

antecknats i HDs dom hade mannen tidigare dömts för brott,

främst förmögenhets- och trafiknykterhetsbrott. För rattfylleri

och olovlig körning hade han dömts till fängelse senast dels i

juni, dels i oktober 1987.

Efter att ha lämnat en kort redogörelse för rättspraxis

konstaterade HD med anledning av de nya reglerna om

trafiknykterhetsbrott att återfall i grovt rattfylleri har

angetts vara en omständighet som medför att annan påföljd än

fängelse normalt är utesluten. HD konstaterar vidare bl.a. att i

enlighet med allmänna principer om inverkan av återfall vid

bestämmande av påföljd bör gälla att, sedan några år gått från

den tidigare domen eller i förekommande fall från frigivningen

från ett frihetsstraff, påföljdsbestämningen för det nya brottet

endast i undantagsfall påverkas av den tidigare domen; allmänna

regler för val av påföljd kan även i andra fall medföra att en

annan påföljd än fängelse bör väljas för återfallet, om skälen

för detta är starka. HD redovisade att NN haft alkoholproblem

under många år och att han genomgått en alkoholavvänjande

behandling och därefter lyckats avstå helt från alkohol.

Avslutningsvis anförde HD i sina domskäl.

Enligt 30 kap 9 § andra stycket 1 brottsbalken skall som

särskilt skäl för att döma till skyddstillsyn beaktas om en

påtaglig förbättring har skett av den tilltalades personliga

eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft

samband med hans brottslighet. Denna regel är tillämplig i fråga

om NN, som på eget initiativ har underkastat sig rehabilitering

med ett såvitt kan bedömas gott resultat. Detta resultat skulle

kunna spolieras eller i varje fall allvarligt äventyras om NN nu

skulle undergå fängelsestraff. De skäl som talar mot att NN döms

till fängelse är med hänsyn härtill så starka att denna påföljd

ej bör väljas trots att han återfallit i allvarlig

trafiknykterhetsbrottslighet. Påföljden bör i stället bestämmas

till skyddstillsyn. Med hänsyn till omständigheterna saknas

tillräcklig anledning att förena skyddstillsynen med särskilda

föreskrifter.

I HDs dom den 26 juni 1991, DB 19 var fråga om en man (NN)

som gjort sig skyldig till två fall av rattfylleri i maj och i

juni 1989. Brotten begicks under den tid mannen -- som sedan

början av 1980-talet periodvis missbrukat alkohol -- tillsammans

med sin hustru och två barn vistades på ett familjehem för

familjebehandling. Mannen hade tidigare, i februari 1985, dömts

för rattfylleri till fängelse.

HD anförde i sina domskäl bl.a.

NN hade den 27 maj cirka 90 minuter efter körningen en

alkoholkoncentration i blodet av 1,85 promille. Vid det andra

tillfället uppgick alkoholkoncentrationen i blodet ca 30 minuter

efter körningen till 1,82 promille. Den höga

alkoholkoncentrationen i förening med omständigheterna vid

körningarna gör att gärningarna får anses vara av sådan art att

fängelse normalt skall ådömas. Gärningarna innebär också att NN

återfallit i trafiknykterhetsbrott. Med hänsyn till den tid som

förflutit mellan den tidigare rattfylleridomen och de nu

aktuella gärningarna, något mer än fyra år, bör emellertid

påföljdsbestämningen för dessa inte påverkas av rattfylleridomen

(jfr Högsta domstolens dom den 11 juni 1991, DB 17).

-- -- --

Enligt 30 kap 9 § andra stycket 1 brottsbalken kan rätten som

särskilt skäl för att döma till skyddstillsyn beakta om en

påtaglig förbättring har skett av den tilltalades personliga

eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft

samband med hans brottslighet. Denna bestämmelse får anses

tillämplig på NN. Han har under snart tre års tid varit

underkastad rehabilitering för att komma tillrätta med sina

alkohol- och familjerelationsproblem, såvitt kan bedömas med

goda resultat. Det är uppenbart att den förbättring som uppnåtts

skulle kunna spolieras eller i varje fall allvarligt äventyras

av ett fängelsestraff. Dessa omständigheter talar med styrka för

en icke frihetsberövande påföljd. NN får anses ha ett starkt

behov av det fortsatta stöd som en övervakning kan ge. Påföljden

bör därför bestämmas till skyddstillsyn [hovrätten fängelse två

månader]. -- NN:s ekonomiska situation är sådan att

skyddstillsynen inte bör förenas med ett bötesstraff.

I HDs dom den 4 september 1991, DB333, var det fråga om en

kvinna (NN) som gjort sig skyldig till två fall av vårdslöshet i

trafik, olovlig körning grovt brott samt rattfylleri.

Rattfylleribrottet tillgick så att kvinnan den 30 juni 1989

strax före kl. 23.00 förde sin bil flera kilometer på livligt

trafikerade gator från Limhamn till Malmö centrum, där hon

vållade en sammanstötning med en annan bil. Alkoholhalten i

hennes blod uppgick en timme efter körningen till 1,50 . HD

uttalade att dessa förhållanden gör att brottet får anses vara

av sådan art att fängelse normalt bör ådömas. Efter en

redogörelse för NNs personliga förhållanden anförde HD.

Den utredning som föreligger om risken för att NN vid

avtjänandet av ett kortare frihetsstraff skall drabbas av

menliga följder har inte sådan tyngd att annan påföljd än

fängelse bör ådömas. Den betydelse som straffverkställigheten

kan få för hennes båda barn kan inte heller påverka

påföljdsvalet i detta mål.

HD fastställde det av hovrätten utdömda fängelsestraffet om en

månad.

I HDs dom den 18 oktober 1991, DB 418, var fråga om en man

(NN), född 1949, som gjort sig skyldig till grovt rattfylleri,

grov vårdslöshet i trafik och obehörigt avvikande från

trafikolycksplats. Det av tingsrätten utmätta straffet, fängelse

i fem månader, hade av hovrätten ändrats till skyddstillsyn med

särskild behandlingsplan (s.k. kontraktsvård). HD, som dömde

mannen till fängelse i tre månader, anförde i sina domskäl.

NN förde söndagen den 7 oktober 1990 på eftermiddagen sin bil

på riksväg 34 inom Hultfreds kommun en sträcka av åtminstone två

mil i tät trafik. I en kurva kom bilen över på vägens vänstra

sida. En mötande bilist lyckades styra sitt fordon av vägen men

trots att bilens vänsterhjul gick utmed vägrenens vita

linjemarkering stötte bilarnas vänstersidor ihop och skrapade

emot varandra. NN stannade inte utan fortsatte med hög

hastighet. Han förde därvid sin bil ömsom på höger och ömsom på

vänster sida av vägen. NN påträffades senare sovande i sin bil

på en gågata inne i Hultsfred. -- NN har förklarat att han inte

har något som helst minne av körningen.

Alkoholkoncentrationen i NN:s blod uppgick omkring en och en

halv timme efter körningen till minst 4.10 promille.

Genom sin körning har NN visat uppenbar likgiltighet för sina

medtrafikanters säkerhet. Omständigheterna vid körningen i

förening med den osedvanligt höga alkoholkoncentrationen i

blodet gör att brottsligheten måste anses vara av sådan art att

någon annan påföljd än fängelse knappast kan komma i fråga.

Härtill kommer att NN tidigare gjort sig skyldig till

trafiknykterhetsbrott. Den 30 augusti 1988 dömdes han för

rattfylleri till fängelse en månad. Återfall i grovt rattfylleri

är också en sådan omständighet som normalt utesluter annan

påföljd än fängelse.

Av ett i Högsta domstolen ingivet läkarintyg, utfärdat den 20

september 1991 av överläkaren Staffan Annebäck, Västerviks

sjukhus, framgår bl a följande. NN saknade tidigare en djupare,

känslomässigt förankrad insikt i sitt rätt allvarliga

alkoholberoende. Sedan han under april och maj 1991 vistats fem

veckor på behandlingshemmet Bråviken har emellertid hans

inställning till hela sin situation och sina alkoholproblem

radikalt förändrats. Detta har lett till att han helt ändrat sin

livsföring. -- NN har avyttrat sin rörelse i

i Vimmerby och har flyttat till Lund där hans hustru fått

anställning. Han har själv ännu inte lyckats få något nytt

arbete. Han besöker flera gånger i veckan organisationen Anonyma

Alkoholister och har hittills klarat sig utan återfall. Sedan NN

kommit ifrån sitt alkoholberoende har hans relation till hustru

och barn förändrats positivt. -- Ur rehabiliteringssynpunkt

skulle det enligt Staffan Annebäck vara mycket olyckligt att nu

döma NN till ett fängelsestraff.

NN har uppgivit att han följer den behandlingsplan som

upprättades för honom i hovrätten. Han har gjort ett återbesök

på behandlingshemmet och skall enligt planen göra ytterligare

tre besök där innan behandlingen är avslutad. Han besöker

sjukhus en gång i månaden för leverprov men har inte längre

regelbunden kontakt med psykolog.

Vad sålunda framkommit om NNs situation utgör inte

tillräckliga skäl att döma till annan påföljd än fängelse. Vid

straffmätningen skall dock den tid som NN vistats på

behandlingshem beaktas.

Utskottet

Inledning

Som framgår ovan behandlade utskottet under riksmötet 1989/90

ingående ett regeringsförslag om lagstiftning rörande

trafiknykterhetsbrotten. I ärendet ställde sig utskottet bakom

förslagen i propositionen utom såvitt avsåg den nedre

promillegränsen för rattfylleri. Den nya lagstiftningen om

trafiknykterhetsbrotten som trädde i kraft den 1 juli 1990 har

rönt stor uppmärksamhet, och i den allmänna debatten har en

omfattande kritik riktats mot den. Kritiken har särskilt

inriktats på det höga antalet domar där påföljden för grovt

rattfylleri bestämts till villkorlig dom.

Ämnet uppmärksammades också under den allmänna motionstiden

1991, då ett stort antal motioner med anknytning till

trafiknykterhetsbrottslighet väcktes. Bland motionsyrkandena

ingår krav på att gränsen för grovt rattfylleri skall sänkas

till 1,0 , att straffmaximum för detta brott skall höjas från

fängelse i ett år till fängelse i två år samt att påföljden

fängelse skall få en ökad användning vid rattfylleribrott.

Motionsyrkandena har återgetts i det föregående.

Överväganden

Rent allmänt vill utskottet anföra följande.

Gärningar som numera benämns grovt rattfylleri utgör en

brottslighet där den regelmässiga användningen av fängelse

medfört en stark allmänpreventiv verkan. Det förhållandet att

antalet domar där villkorlig dom kommit att utgöra påföljden för

grovt rattfylleri ökat på det sätt som -- i vart fall

inledningsvis -- varit fallet kan tolkas som om lagstiftaren

intagit en förändrad, mindre restriktiv, syn på brott av denna

typ. Enligt utskottets uppfattning är det beträffande grovt

rattfylleri alltjämt nödvändigt med en påföljdspraxis som

tillgodoser den allmänpreventiva effekt som lagstiftningen

rimligen är avsedd att ha. Detta utesluter i och för sig inte

att det är önskvärt att domstolarna inhämtar underlag för att, i

enlighet med allmänna principer för straffmätning och

påföljdsval, kunna bestämma påföljden för grovt rattfylleri till

skyddstillsyn (t.ex. med kontraktsvård eller andra särskilda

föreskrifter) där det visar sig att den enskildes alkoholproblem

är sådana att annan påföljd än fängelse ter sig adekvat (jfr

beträffande personutredning vid trafiknykterhetsbrott

justitieutskottets betänkande 1991/92:JuU4 personutredning i

brottmål). Däremot bör villkorlig dom tillämpas med stor

restriktivitet.

Vid ställningstagande till motionsönskemålen vill utskottet

notera följande.

Som framgår ovan har BRÅ erhållit i uppdrag att utvärdera

reformeringen av trafiknykterhetslagstiftningen. Att en sådan

utvärdering kommer till stånd överensstämmer med vad utskottet

uttalat. BRÅ skall redovisa resultatet av utvärderingen senast

den 1 april 1994. Enligt utskottets uppfattning kan den

nödvändiga utvärderingen av rattfyllerilagstiftningen inte

avvaktas så länge. Regeringen har i regeringsförklaringen anfört

att reglerna för rattfylleri skall ses över med inriktning på

sänkt promillegräns och skärpta straff för grovt rattfylleri

samt ökad enhetlighet i tillämpningen. Att en sådan översyn

skall ske framstår som lämpligt och nödvändigt; härvid torde

samtliga i detta ärende aktuella motionsspörsmål komma att

övervägas. Denna översyn bör ske med största skyndsamhet så att

ett förslag om ändrad lagstiftning, om en sådan skulle visa sig

nödvändig, kan presenteras för riksdagen snarast.

Med hänsyn till att åtgärder i den av utskottet förordade

riktningen redan aktualiserats genom regeringsförklaringen

saknas anledning för någon särskild åtgärd i ärendet från

riksdagens sida. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall

till samtliga motioner.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande rattfylleri

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju603, 1990/91:Ju604,

1990/91:Ju605, 1990/91:Ju606, 1990/91:Ju612, 1990/91:Ju635,

1990/91:Ju639, 1990/91:Ju640, 1990/91:Ju642, 1990/91:Ju644,

1990/91:Ju648 yrkande 1, 1990/91:Ju802 yrkande 19,

1990/91:Ju803 yrkande 9 i denna del och 1990/91:Ju808 yrkande

2.

Stockholm den 12 november 1991

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik

Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Ulla-Britt Åbark (s), Bengt-Ola

Ryttar (s), Ingbritt Irhammar (c), Birthe Sörestedt (s), Birgit

Henriksson (m), Nils Nordh (s), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Göran

Magnusson (s), Lars Sundin (fp), Sigrid Bolkéus (s), Christel

Anderberg (m) och Kjell Eldensjö (kds).