Bet. 1991/92:JuU20

Justitieutskottets betänkande

1991/92:JUU20

Anslag till domstolsväsendet, m.m.

Innehåll

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga

Innehållsförteckning

1991/92

JuU20

ANDRA HUVUDTITELN

Propositionen

I proposition 1991/92:100, bilaga 3 (justitiedepartementet),

har regeringen föreslagit riksdagen att

till Domstolsverket för budgetåret 1992/93 anvisa ett

ramanslag på 61932000 kr.,

till Domstolarna m.m. för budgetåret 1992/93 anvisa ett

ramanslag på 2378759000 kr.,

till Utrustning till domstolar m.m. för budgetåret 1992/93

anvisa ett reservationsanslag på 26 000 000 kr.

Motioner

1991/92:Ju418 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om parlamentariskt inflytande över

beredningen av domstolsväsendets organisation,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om specialdomstolar,

3. att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit för

budgetåret 1992/93 anvisar 5 milj.kr. för personalutbildning och

chefsutveckling inom domstolsväsendet,

4. att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit för

budgetåret 1992/93 anvisar 1 milj.kr. för Domstolsväsendets

informationscentrum i Jönköping,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om delegering inom domstolarna.

1991/92:Ju421 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om publicering av underrätters och överrätters

domar.

1991/92:Ju425 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kds, m, fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inrättandet av en sjunde hovrätt

lokaliserad till Örebro.

1991/92:Ju427 av Ian Wachtmeister (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om återförande till domstol av vissa mål,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avskaffande av politiskt inflytande i

domstolar och dömande nämnder.

1991/92:Ju428 av Ulla Orring (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av en självständig kammarrätt för Övre Norrland förlagd

till Umeå.

1991/92:Ju833 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om renodling av domarrollen,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fortsatt delegering av arbetsuppgifter

inom domstolsväsendet.

1991/92:U543 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas

9. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av

möjligheten att ta bort kravet på medborgarskap vid tjänstgöring

i svenska rättsväsendet.

Utskottet

Inledning

Domstolsväsendet har ingått i en försöksverksamhet med

treåriga budgetramar där innevarande budgetår är det sista i

treårsperioden. Nu skall således en ny fördjupad anslagsprövning

göras inför nästa budgetperiod.

Samtidigt är frågor om domstolsväsendets uppgifter, arbetssätt

och organisation på olika sätt föremål för beredning;

domstolsutredningen har nyligen avlämnat sitt betänkande (SOU

1991:106) Domstolarna inför 2000-talet, och i regeringskansliet

förbereds en departementspromemoria om den framtida

domstolsorganisationen. Avsikten är att betänkandet och

promemorian skall remissbehandlas under våren och sommaren.

Remisstiden planeras gå ut den 15 september.

Härutöver kan nämnas att domstolsverket förra året dels på

eget initiativ sett över sina arbetsuppgifter och sin

organisation (DV-rapport 1991:5), dels redovisat ett

regeringsuppdrag angående omställning och minskning av den

statliga administrationen inom domstolsväsendet (DV-rapport

1991:9). -- Justitieministern anför i budgetpropositionen (s.

103) att mer omfattande förändringar av domstolsverkets och

domstolarnas arbetsuppgifter i administrativt hänseende bör

prövas först i samband med att man tar ställning till

domstolsorganisationen.

I detta beredningsläge föreslår regeringen att den

budgetperiod som nu skall behandlas begränsas till två i stället

för tre år. Utskottet har samma uppfattning.

Som en förberedelse till den fördjupade anslagsprövningen i år

och som en inledning till utskottets kommande befattning med de

förslag som föranleds av det pågående utredningsarbetet

anordnade utskottet i november 1991 ett två dagar långt

seminarium om Domstolsväsendets tillstånd och behov.

Dokumentation från seminariet bifogas detta betänkande som

bilaga.

Domstolsverket

Medelsberäkningen

Regeringen föreslår ett ramanslag på knappt 62 milj.kr. till

domstolsverket.

Kravet på rationaliseringar uppgår till 1,5 % av anslaget.

Härav återförs enligt regeringsförslaget 1 % i första hand för

att höja verksamhetens ekonomiadministrativa standard.

För det andra budgetåret i perioden föreslås oförändrat

anslag.

I motion Ju418 föreslås att anslaget ökas med ytterligare dels

5 milj.kr. för utbildningsändamål m.m., dels 1 milj.kr. för

domstolsväsendets informationscentrum -- närmast ett modernt

domstolsmuseum.

Beträffande domstolsväsendets informationscentrum anför

justitieministern i budgetpropositionen (s. 104) att hon vid

beräkningen av anslaget till domstolsverket har beaktat att det

skall vara möjligt för verket att ge ett visst bidrag till

kostnaden för att bygga upp ett domstolsväsendets

informationscentrum. Utskottet avstyrker bifall till motion

Ju418 i denna del.

I fråga om anslaget till utbildning vill utskottet hänvisa

till att budgetsystemet medger en betydande frihet för

myndigheterna att prioritera inom de ramar statsmakterna anger.

Angelägna utbildningsbehov bör således inte behöva eftersättas

vid den anslagsnivå som ligger i regeringens förslag till

medelsberäkning. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju418

även i denna del.

Med hänvisning till vad som ovan anförts tillstyrker utskottet

bifall till regeringens förslag om medelsanvisning till

domstolsverket.

Domstolarna m.m.

Bakgrund

Anslaget till domstolarna m.m. omfattar anslagen till de

allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna,

försäkringsrätterna och försäkringsöverdomstolen samt

hyresnämnderna, arrendenämnderna och bostadsdomstolen. Från

anslaget betalas även kostnaderna för de kansligöromål för

statens ansvarsnämnd som fullgörs av Svea hovrätt.

Riksdagen fattade i april 1991 beslut om att avveckla

organisationen med särskilda försäkringsrätter. Den nya

ordningen trädde i kraft den 1 juli 1991. Den innebär att mål om

socialförsäkring handläggs vid de allmänna

förvaltningsdomstolarna, dock att försäkringsöverdomstolen tills

vidare behålls som sista instans (prop. 1990/91:80, JuU18, rskr.

216). Försäkringsrätterna finns övergångsvis kvar för att avgöra

inneliggande mål men kommer att läggas ned den 1 juli 1992.

Återstående mål kommer att föras över till kammarrätterna.

Från och med den 1 januari i år gäller vidare nya regler om

domstolsprövning i frågor som rör psykiatrisk tvångsvård.

Härigenom har de allmänna förvaltningsdomstolarna tillförts

ytterligare en ny viktig målgrupp (prop. 1990/91:58, JuU34 och

SoU13). Vid samma tidpunkt fördes den summariska processen över

från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna (prop.

1989/90:85, JuU31).

Medelsberäkningen

Regeringen föreslår ett ramanslag på knappt 2,4 miljarder

kronor för budgetåret 1992/93.

Vid anslagsberäkningen har hänsyn tagits till ovannämnda

förändringar i domstolarnas verksamhet. I förslaget ligger också

en förstärkning av anslaget med 14 milj.kr. för portokostnader.

Regeringen beräknar också anslagsförstärkningar av flera olika

slag på lönesidan. Det handlar både om en permanent förstärkning

och om olika tillfälliga förstärkningar. Den under lång tid

successivt ökande mål- och ärendetillströmningen till i första

hand hovrätterna och tingsrätterna måste, anser regeringen,

mötas med en tillfällig förstärkning av personalresurserna i

dessa domstolar. Härför avsätts i förslaget 29 milj.kr. för vart

och ett av de två budgetåren. Vidare konstaterar regeringen att

domstolarnas löneanslag urholkats på grund av faktorer som

domstolsväsendet inte kunnat påverka. En viss anpassning av

organisationen har redan skett. För att undvika ytterligare

personalminskningar i ett ansträngt arbetsläge anser regeringen

att ytterligare medel måste tillföras anslaget. Det sker enligt

regeringens förslag dels som en engångsförstärkning för nästa

budgetår med 41 milj.kr., dels som en permanent förstärkning av

anslaget på 18 milj.kr.

För det andra budgetåret i perioden (1993/94) föreslås i

praktiken oförändrat anslag -- den minskning av anslaget på 41

milj.kr. som föreslås beror på den nyssnämnda engångsanvisningen

på samma belopp.

Domstolarna har i regeringsförslaget inte helt undantagits

från kravet på rationaliseringar. Besparingskravet uppgår till

6 437 000 kr. varav 4 291 000 kr. återförs till anslaget för

effektivitetshöjande åtgärder.

Utskottet godtar regeringens förslag till medelsanvisning.

Utskottet vill dock här hänvisa till vad utskottet nedan anför

om rationalisering m.m. av domstolarnas verksamhet.

Arbetsläget m.m.

Beträffande målutvecklingen i domstolarna under år 1991 kan

nämnas följande.

I tingsrätterna har såväl antalet inkomna som antalet avgjorda

och antalet balanserade (vid årsskiftet ännu ej avgjorda) mål

ökat. Ökningen i målbalansen uppgår till 14 %. Beträffande

tvistemålen exkl. gemensamma ansökningar kan noteras en ökning

av antalet inkomna mål på inte mindre än 26 %. Till knappt

hälften beror ökningen på en omfördelning av mål mellan

fastighetsdomstol och tingsrätt -- från den 1 januari 1991

handläggs mål om hyra och bostadsrätt som tvistemål och inte som

fastighetsmål. Återstoden av ökningen består till ungefär lika

delar av en ökning av antalet hänskjutna lagsökningar och

betalningsförelägganden och en ökning av antalet övriga

tvistemål. Antalet inkomna brottmål exkl. notariemål har ökat

med omkring 6%. Här bör också nämnas att antalet konkurser

ökat med 66 % och antalet mål om lagsökning eller

betalningsföreläggande med 22 %.

Också i hovrätterna har antalet inkomna mål ökat. Ökningen

ligger på 7 %. Emellertid har avverkningstakten också ökat, med

drygt 9 %, varför antalet balanserade mål minskat med 4 %. --

Ökningen av antalet inkomna mål har varit särskilt påtaglig vid

hovrätten för Nedre Norrland där ökningen uppgår till 17 %.

Antalet inkomna mål till högsta domstolen har ökat med 13 %

medan ökningen av antalet avgjorda mål stannade vid 3 %.

Resultatet är en kraftig ökning av målbalansen med 42 %.

I länsrätterna har antalet inkomna mål ökat med 15 %. Ökningen

består främst av socialförsäkringsmål (se ovan) och

fastighetstaxeringsmål -- 1988 års allmänna fastighetstaxering

medförde omkring 20 000 nya mål, vilket i och för sig var

mindre än väntat. Däremot har övriga skattemål och även

körkortsmålen minskat, om än obetydligt. Omloppstiden i

skattemålen har ökat något jämfört med år 1991, från 16,1 till

17,1 månader. Antalet övriga inkomna mål, bl.a. mål enligt

sociallagstiftningen, har ökat med 22 %. Sammantaget har antalet

balanserade mål i länsrätterna ökat med 11 % trots en ökning av

antalet avgjorda mål på drygt 4 %.

I kammarrätterna har antalet inkomna mål ökat med 5 % och

antalet avgjorda mål med 4 %. Målbalansen har minskat med 7 %.

I regeringsrätten har antalet inkomna mål ökat med 8 %.

Samtidigt har avverkningstakten stigit och antalet avgjorda mål

ökat med 15 %. Målbalansen har ändå ökat med nästan 6 %.

I försäkringsöverdomstolen har antalet inkomna mål ökat med

16%. Avverkningstakten har sjunkit; antalet avgjorda mål har

minskat med drygt 7 %. Målbalansen har ökat med drygt 20 %.

Någon statistik över verksamheten vid försäkringsrätterna

lämnas inte här eftersom måltillströmningen upphörde den 1 juli

1991. Av intresse är dock att antalet socialförsäkringsmål som

kommit in till försäkringsrätt eller länsrätt under år 1991

har ökat med 15 %.

Utskottet som under en följd av år måst konstatera att

arbetsläget i domstolarna är ansträngt kan av den här redovisade

statistiken inte komma till någon annan slutsats än att läget nu

ytterligare försämrats. Särskilt bekymmersamt är att det tycks

finnas en underliggande inte obetydlig "normal" ökning i

måltillströmningen som inte låter sig förklaras av ändringar i

lagstiftningen, det allmänna ekonomiska läget eller liknande.

Utskottet vill mot den bakgrunden understryka vikten av att

rationaliseringsarbetet inom domstolsväsendet fortsätter med

oförminskad kraft.

Vissa organisatoriska frågor

I olika sammanhang har under senare år förts fram tanken om en

renodling av domarrollen innebärande i princip att domare skall

ägna sig endast åt dömande verksamhet. Den tanken är en av de

bärande i domstolsutredningens betänkande, och utskottet har vid

flera tillfällen ställt sig positiv till åtgärder med just ett

sådant syfte. Det har t.ex. gällt delegering av arbetsuppgifter

från den domarutbildade personalen till kvalificerade

domstolsbiträden (se t.ex. utskottets betänkanden 1989/90:JuU24

s. 4 och 1990/91:JuU16 s. 5) och överförandet av den summariska

processen till kronofogdemyndigheterna.

Frågorna om renodling och delegering aktualiseras nu återigen

genom yrkanden i motionerna Ju418 och Ju833.

Utskottet vill först nämna att domstolsverket under de senaste

åren drivit ett antal projekt om delegering till

domstolsbiträden. Dessa har i stort fallit väl ut och också lett

till lagstiftning (prop. 1987/88:8, JuU9, rskr. 31).

Domstolsverket har nu nyligen inlett ett nytt projekt (dnr

1489-1991) om ändrade arbetsformer vid domstolarna. Syftet med

projektet är att renodla domarrollen i målarbetet samtidigt som

även övrig arbetsorganisation ses över.

Också domstolsutredningens arbete har, som nyss nämnts, i hög

grad koncentrerats kring frågorna om renodling av domstolarnas

-- och domarnas -- arbetsuppgifter. Utredningen har lagt fram en

rad förslag med den inriktningen. Som framgick i inledningen

till detta betänkande pågår nu remissbehandling av

domstolsutredningens förslag.

Utskottet vill för sin del på nytt stryka under det värdefulla

i tanken om renodling av domarrollen och om delegering till

kvalificerade domstolsbiträden. Omsatt i praktiken medför en

sådan ordning vinster såväl för domarna som för övrig personal

genom att domarna får större möjligheter att koncentrera sig på

sådana arbetsuppgifter som kräver särskild juridisk kompetens

samtidigt som den administrativa personalen får självständiga

arbetsuppgifter som är ägnade att göra arbetet mer intressant

och därmed öka arbetstillfredsställelsen. Sammantaget leder

detta också till ett bättre utnyttjande av domstolarnas samlade

resurser.

Utskottet delar alltså i stort motionärernas positiva

inställning till renodling och delegering; med hänsyn till det

arbete som pågår inom detta område är emellertid något uttalande

från riksdagens sida inte erforderligt. Utskottet avstyrker

bifall till här behandlade yrkanden i motionerna Ju418 och

Ju833.

En fråga som rör hovrätternas organisation tas upp i motion

Ju425, där det framförs önskemål om en ny hovrätt i Örebro.

Detta skulle enligt förslaget ske genom en delning av Svea

hovrätt och hovrätten för Västra Sverige. Motionärerna anser

bl.a. att inrättandet av en hovrätt i Örebro skulle göra att

landet fick en rationellare indelning i hovrättsområden

samtidigt som bl.a. Svea hovrätt avlastades.

Regeringen beslutade den 19 mars i år att föra över Örebro län

från Svea hovrätts domskrets till Göta hovrätts domskrets.

Utskottet anser att syftet med motionen härigenom är

åtminstone delvis tillgodosett. Utskottet avstyrker bifall till

motionen.

I detta sammanhang behandlar utskottet även yrkandet i motion

Ju428 om en kammarrätt i Umeå.

Den tidigare omnämnda omorganisationen av

försäkringsdomstolarna medför bl.a. att en filial till

kammarrätten i Sundsvall inrättas i Umeå. Där kommer (prop.

1990/91:80 s. 57) att handläggas mål från Västerbottens och

Norrbottens län. I propositionen uttalas att verksamheten i Umeå

åtminstone tills vidare bör organiseras som en filial till

kammarrätten i Sundsvall.

Utskottet har för sin del ställt sig positivt till ett sådant

arrangemang och härutöver sammanfattningsvis stött tanken att

det i en framtid kan komma att bli aktuellt att omvandla

kammarrättsfilialen i Umeå till en kammarrätt. Utskottet har

härvid dragit en parallell till de förhållanden som rådde vid

inrättandet av kammarrätten i Sundsvall (1989/90:JuU24 s. 17).

Utskottet har alltjämt denna inställning. Emellertid är tanken

att nu besluta om en kammarrätt i Umeå för tidigt väckt.

Utskottet avstyrker bifall till motion Ju428.

I motion Ju418 förs fram krav på parlamentariskt inflytande

över det arbete med frågor om domstolsväsendets organisation som

pågår i justitiedepartementet och som nämnts i det föregående.

Bakgrunden är följande. Ursprungligen var tanken att

domstolsväsendets framtida organisation skulle utredas av

domstolsutredningen (dir. 1989:56). Genom tilläggsdirektiv (dir.

1991:94) återkallade regeringen emellertid i höstas

domstolsutredningens uppdrag i den delen och frågorna bereds i

stället inom justitiedepartementet. Arbetet bedrivs utifrån ett

brett perspektiv och, anförs det i budgetpropositionen (s. 100),

med delvis andra utgångspunkter än vad som följde av

domstolsutredningens direktiv. Bl.a. ingår nu i arbetet även

frågan huruvida specialdomstolar av olika slag skall finnas kvar

i framtiden.

Utskottet kan i och för sig ha viss förståelse för

motionärernas synpunkter om vikten av parlamentariskt

inflytande. Utskottet vill emellertid framhålla att den pågående

behandlingen av organisationsfrågorna inte innebär att det

parlamentariska inflytandet utesluts. Den innebär däremot att

det inflytandet kommer att göra sig gällande först i ett senare

skede. Utskottet har inga invändningar mot det sätt på vilket

frågorna om domstolsväsendets organisation nu bereds och

avstyrker alltså bifall till motion Ju418 i här behandlad del.

Därmed övergår utskottet till den sista frågan i detta

avsnitt.

I motionerna Ju418 och Ju427 tas frågan om specialdomstolarna

upp utifrån motsatta utgångspunkter. I den ena motionen, Ju418,

efterfrågas ett uttalande från riksdagen med innebörden att det

saknas anledning att generellt ta avstånd från sådana domstolar.

I den andra, Ju427, krävs att de skall avskaffas.

Utskottet har under senare år behandlat frågan om

specialdomstolar vid ett stort antal tillfällen (senast

1990/91:JuU26), och oenigheten inom utskottet har därvid varit

stor. Frågan om specialdomstolarna bereds nu som nyss framgått i

justitiedepartementet.

Härutöver kan tilläggas att justitieministern i ett frågesvar

den 26 november 1991 i kammaren betonat regeringens restriktiva

inställning till specialdomstolar. Hon framhöll bl.a. att

regeringen är inriktad på att begränsa antalet specialdomstolar.

Utskottet delar i princip justitieministerns uppfattning. Med

hänsyn till beredningsläget saknas det dock anledning för

utskottet att nu mer i detalj pröva frågan. Utskottet avstyrker

bifall till här behandlade yrkanden i motionerna Ju418 och

Ju427.

Övriga frågor

I motion Ju421 efterfrågas en regelbunden publicering av domar

från de allmänna domstolarna.

Utskottet konstaterar att samtliga domar av högsta domstolen

och regeringsrätten publiceras i Nytt juridiskt arkiv I resp.

Regeringsrättens årsbok. Sådana rättsfall från hovrätterna och

kammarrätterna som bedöms vara av ett mer allmänt intresse

publiceras i särskilda rättsfallsöversikter. Referaten

publiceras fortlöpande under året. Härutöver kan tilläggas att

domstolarnas domar är allmänna handlingar. Var och en kan

således ta del av innehållet i en dom enligt de regler som

gäller för sådana handlingar.

En enligt utskottets mening godtagbar ordning på området

gäller alltså redan. Utskottet avstyrker bifall till motionen.

I motion U543 krävs en utredning om kravet på svenskt

medborgarskap för tjänstemän inom rättsväsendet.

Härvidlag gäller att en domare i svensk domstol skall vara

svensk medborgare (11 kap. 9 § regeringsformen). Samma krav

gäller för åklagare och poliser (4 kap. 2 § lagen [1976:600] om

offentlig anställning).

När utskottet behandlade en liknande fråga förra året

(1990/91:JuU16 s. 8, jfr 1990/91:JuU23 s. 28) anförde

utskottet bl.a. att det är uppenbart att hänsynen till rikets

säkerhet normalt kräver svenskt medborgarskap för här aktuell

personal. Utskottet hänvisade vidare till det under arbetet med

regeringsformen uttalade önskemålet om att beslut som rör

enskildas rättsliga ställning skall fattas av svenska

medborgare. Utskottet ansåg att det saknades anledning att

utreda frågan. Utskottet har alltjämt denna uppfattning och

avstyrker bifall till motion U543.

Utskottet vill tillägga att utskottets inställning är väl

förenlig med Sveriges internationella åtaganden -- i en

överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad för personer

som genomgått en behörighetsgivande högre utbildning, som

Sverige ingått med de nordiska länderna, finns som huvudregel

ett förbud mot att kräva visst medborgarskap vid

tjänstetillsättning. Undantag får dock göras beträffande bl.a.

tjänster inom rättsväsendet. Sådana tjänster kan alltså i

Sverige förbehållas personer med svenskt medborgarskap. Ett

liknande regelsystem finns inom EG.

Utrustning till domstolar m.m.

Regeringen föreslår för budgetåret 1992/93 ett

reservationsanslag på 26 milj.kr. för utrustning till domstolar

m.m.

Utskottet har ingen erinran mot regeringens förslag till

medelsanvisning och tillstyrker bifall till det.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till domstolsverket

att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:100 i denna

del och med avslag på motion 1991/92:Ju418 yrkandena 3 och 4

till Domstolsverket för budgetåret 1992/93 anvisar ett

ramanslag på 61 932 000 kr.,

res. 1 (s)

2. beträffande anslag till domstolarna m.m.

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del till

Domstolarna m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett

ramanslag på 2 378 759 000 kr.,

3. beträffande renodling och delegering

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju418 yrkande 5 samt

1991/92:Ju833 yrkandena 26 och 27,

res. 2 (s)

4. beträffande en hovrätt i Örebro

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju425,

5. beträffande en kammarrätt i Umeå

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju428,

6. beträffande parlamentariskt inflytande

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju418 yrkande 1,

res. 3 (s)

7. beträffande specialdomstolar

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju418 yrkande 2 och

1991/92:Ju427,

res. 4 (s)

8. beträffande publicering av domar

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju421,

9. beträffande krav på svenskt medborgarskap

att riksdagen avslår motion 1991/92:U543 yrkande 9,

10. beträffande anslag till utrustning till domstolar m.m.

att riksdagen med bifall till propositionen i denna del till

Utrustning till domstolar m.m. för budgetåret 1992/93

anvisar ett reservationsanslag på 26 000 000 kr.

Stockholm den 24 mars 1992

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Lars-Erik Lövdén (s),

Jerry Martinger (m),

Göthe Knutson (m),

Ulla-Britt Åbark (s),

Bengt-Ola Ryttar (s),

Ingbritt Irhammar (c),

Birthe Sörestedt (s),

Birgit Henriksson (m),

Nils Nordh (s),

Liisa Rulander (kds),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Göran Magnusson (s) och

Sigrid Bolkéus (s).

Reservationer

1. Anslag till domstolsverket (mom. 1)

Lars-Erik Lövdén, Ulla-Britt Åbark, Bengt-Ola Ryttar, Birthe

Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson och Sigrid Bolkéus

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar

med "Beträffande domstolsväsendets" och slutar med "till

domstolsverket" bort ha följande lydelse:

Beträffande domstolsväsendets informationscentrum anför

justitieministern att hon vid beräkningen av anslaget till

domstolsverket har beaktat att det skall vara möjligt för verket

att ge ett visst bidrag till kostnaden för att bygga upp ett

domstolsväsendets informationscentrum.

Utskottet vill först understryka att frågan om tillskapandet

av ett domstolsväsendets informationscentrum har såväl

rättshistoriska som kulturhistoriska aspekter. Härtill kommer

vikten av att ge allmänheten tillfälle till insikter om

domstolarnas betydelsefulla roll i en rättsstat. Utskottet anser

det angeläget att projektet kan genomföras och anser det

erforderligt med en mer precis utfästelse om finansieringen än

vad som kommer till uttryck i budgetpropositionen. Utskottet

tillstyrker bifall till motion Ju418 i denna del.

Domstolsväsendet står, som redan inledningsvis framgått, inför

stora organisatoriska förändringar. Härtill kommer att ny

lagstiftning förutsätter nya kunskaper både hos den dömande och

den övriga personalen. I det läget måste kompetensfrågorna i

hela sin vidd ges hög prioritet. Utskottet anser att resurser

bör finnas för att uppfylla det mål för utbildningsinsatserna

som domstolsverket satt upp, nämligen tre dagar per anställd och

år. Härför krävs anslag utöver regeringsförslaget. Utskottet

tillstyrker motion Ju418 i denna del.

Med hänvisning till vad som nu anförts anser utskottet att

anslaget till domstolsverket bör bestämmas till 67 932 000 kr.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande anslag till domstolsverket

att riksdagen med anledning av proposition 1991/92:100 i denna

del och med bifall till motion 1991/92:Ju418 yrkandena 3 och 4

till Domstolsverket anvisar ett ramanslag på 67 932 000 kr.

2. Renodling och delegering (mom. 3)

Lars-Erik Lövdén, Ulla-Britt Åbark, Bengt-Ola Ryttar, Birthe

Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson och Sigrid Bolkéus

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar

med "Utskottet delar" och slutar med "och Ju833" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar alltså motionärernas positiva inställning till

renodling och delegering. Utskottet kan inte se några hinder mot

att arbetet med inriktning mot ökad renodling och delegering

fortsätter parallellt med övervägandena om domstolsutredningens

betänkande. Tvärtom bör beslut om t.ex. delegering fattas så

snart själva sakfrågan är färdigberedd så att arbetet inte

stannar upp.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande renodling och delegering

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Ju418 yrkande

5 och 1991/92:Ju833 yrkandena 26 och 27 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Parlamentariskt inflytande (mom. 6)

Lars-Erik Lövdén, Ulla-Britt Åbark, Bengt-Ola Ryttar, Birthe

Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson och Sigrid Bolkéus

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 7

med "Utskottet kan" och slutar på s. 8 med "behandlad del" bort

ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas synpunkter om vikten av

parlamentariskt inflytande när det gäller beredningen av frågan

om domstolsväsendets framtida organisation. Den frågan har ett

nära samband med bl.a. frågor om rättssäkerhet och kvalitet i

rättskipningen, och utskottet finner det djupt

otillfredsställande om de skulle beredas utan en bred

parlamentarisk medverkan. Med hänsyn till domstolarnas centrala

roll i rättssamhället anser utskottet det för sin del nödvändigt

att hithörande frågor bereds under medverkan av samtliga

riksdagspartier. Regeringen bör omedelbart ta de initiativ som

behövs för att tillgodose detta intresse.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande parlamentariskt inflytande

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Ju418 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Specialdomstolar (mom. 7)

Lars-Erik Lövdén, Ulla-Britt Åbark, Bengt-Ola Ryttar, Birthe

Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson och Sigrid Bolkéus

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "Utskottet delar" och slutar med "och Ju427" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar inte justitieministerns restriktiva syn på

specialdomstolarna. Tvärtom kan utskottet inte se någon

principiell anledning att inta en negativ hållning till dem.

Varje sådan domstols arbete måste, enligt utskottets mening,

övervägas för sig i förhållande till de uppgifter domstolen har

tillagts, och den fortsatta verksamheten måste bedömas med

hänsyn till domstolens egna meriter och inte utifrån en stelbent

principiell ståndpunkt.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Det sagda innebär att utskottet tar avstånd från yrkandet i

motion Ju427.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande specialdomstolar

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Ju418 yrkande 2

och med avslag på motion 1991/92:Ju427 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Domstolsväsendets tillstånd och behov

Bilaga

Justitieutskottets seminarium den 7--8 november 1991

Deltagare

Presidenten Bo Broomé, hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrättsrådet Claes Werdinius, hovrätten över Skåne och

Blekinge

Presidenten Henry Montgomery, kammarrätten i Stockholm

Avdelningsdirektören Birgitta Edling, kammarrrätten i

Stockholm

Kammarrättslagmannen Anna-Karin Lundin, kammarrätten i

Sundsvall (försäkringsrätten för Norra Sverige)

Lagmannen Karin Bishop, Norrköpings tingsrätt

Lagmannen Hans Hedvall, Karlskrona tingsrätt

Lagmannen Göran Ljungberg, Piteå tingsrätt

Lagmannen Åke Lundborg, länsrätten i Stockholms län

Lagmannen Håkan Nordling, länsrätten i Kronobergs län

Generaldirektören Lars Åhlén, domstolsverket

Byråchefen Jan-Åke Bäckström, domstolsverket

Professorn Kjell Å. Modéer, Lunds universitet

Förbundsordföranden John Thörngren, Nämndemännens Riksförbund

Britta Bjelle (fp), ordförande

Jerry Martinger (m)

Ulla-Britt Åbark (s)

Ingbritt Irhammar (c)

Birthe Sörestedt (s)

Birgit Henriksson (m)

Nils Nordh (s)

Liisa Rulander (kds)

Karl Gustaf Sjödin (nyd)

Göran Magnusson (s)

Lars Sundin (fp)

Sigrid Bolkéus (s)

Liselotte Wågö (m)

Program

7 november

Projekt i skånska hovrätten

Inledningsanföranden:

Bo Broomé

Claes Werdinius

Administrativa och organisatoriska frågor,

verksamhetsplanering m.m.

Inledningsanföranden:

Lars Åhlén

Bo Broomé

Göran Ljungberg

Anna-Karin Lundin

Håkan Nordling

Åke Lundborg

Jan-Åke Bäckström

Mål och ärendefördelning m.m.

Inledningsanföranden:

Håkan Nordling

Karin Bishop

Hans Hedvall

Domstolsväsendets informationscentrum

Föredrag med demonstration av data- och videotekniska

hjälpmedel

Professor Kjell Å. Modéer

8 november

Författningsändringar

Inledningsanföranden:

Lars Åhlén

Håkan Nordling

Anna-Karin Lundin

Domarbanan

Inledningsanföranden:

Lars Åhlén

Bo Broomé

Henry Montgomery

Göran Ljungberg

Hans Hedvall

Nämndemannafrågor

Inledningsanförande:

John Thörngren

EG-frågor

Inledningsanförande:

Hans Hedvall

Avslutande diskussion

Referat m.m.

Till grund för referaten ligger en bandupptagning som gjordes

under seminariet. I det följande redovisas de anföranden som

hölls som inledning till varje avsnitt. På grund av att

bandupptagningen tidvis fungerade mindre väl, har några referat

ersatts med skriftligt material från inledaren. I övrigt har en

viss språklig redigering av texten skett.

Utskottets ordförande, Britta Bjelle: Jag får hälsa er

alla välkomna till det här seminariet. Det är så att vi i

justitieutskottet har beslutat att vi under hösten skulle

fördjupa våra kunskaper om tillståndet i domstolsväsendet. Vi

har redan besökt Svea hovrätt, och vi har för avsikt att besöka

Stockholms tingsrätt. Dessutom arrangerar vi det här

domstolsseminariet. Det finns egentligen flera skäl till varför

det är intressant att träffa företrädare för domstolarna just

nu. Ett är att vi under våren 1992 skall besluta om en ny

treårsbudget för domstolsväsendet. Men också att domstolarna

befinner sig mitt uppe i en förnyelse och ett förändringsarbete.

Vi har nu i riksdagen ganska nyligen fattat beslut om en ny

domarbana och om notarietjänstgöringen. Vi har beslutat att man

skall förändra delgivningsbestämmelserna. Vi har också beslutat

att man skall flytta den summariska processen till

kronofogdemyndigheterna med början från den 1 januari 1992. Det

är ju också så att länsrätterna kommer att få stora grupper nya

mål, nämligen socialförsäkringsmålen och målen om psykiatrisk

tvångsvård. Och till det här kommer att domstolsutredningen

förmodligen kommer att presentera sitt förslag vid årsskiftet.

En fråga som alltmer kommer att märkas och påverka domstolarna

är ju internationaliseringen och det redan slutna EES-avtalet.

Ett närmande till EG kommer att påverka alla juristers arbete.

Det finns många fler saker man skulle kunna räkna upp som pekar

på att domstolarna är väldigt intressanta i dag, och vi hade

tänkt att under det här seminariet fördjupa våra kunskaper. Vi

hoppas att vi skall få ett trivsamt utbyte tillsammans under de

här två dagarna.

Då tycker jag att vi går in på det program som nu alla har

fått och där uppläggningen framgår, och tanken är ju att vi nu

skall starta med projektet i skånska hovrätten och jag skall

överlämna ordet till Bo Broomé. Varsågod.

Projekt i skånska hovrätten

Bo Broomé: Tackar så mycket. Som första talare kanske jag

skall ta mig friheten att tacka för att jag fått komma hit. Jag

ser med stort intresse fram emot de här dagarna. Jag skall säga

någonting som introduktion till det anförande som min kamrat här

vid min sida, Claes Werdinius, sedan kommer att hålla angående

projektet i skånska hovrätten. Då vill jag först säga att

hovrätten brukar betecknas som mellaninstans. Det innebär ju att

man har en relation uppåt och en relation nedåt. Vad som inte

skadar att betona, det är relationen uppåt. Sedan många år

tillbaka är det ju så att högsta domstolen endast prövar mål som

har prejudikatsintresse. Det innebär att i ungefär 99 procent av

alla fall blir hovrättens dom eller beslut också slutligt, i

många fall helt enkelt beroende på att det inte överklagas. Med

andra ord är det så att hovrätterna i praktiken fungerar som

något slags regionala högsta domstolar i väldigt många fall. Ser

man så på relationen nedåt är ju den gängse läran att

tyngdpunkten i rättskipningen ligger i tingsrätten. Jag vill

alltså inte säga att det inte förhåller sig så. Men det är

kanske inte hela sanningen. Jag skall återkomma till detta

senare. I åtskilliga fall är det så att ett mål i realiteten får

sin slutbehandling, sin egentliga behandling, i hovrätten. Där

upprepas processen, där lägger man på ytterligare material. De

här två faktorerna ställer stora krav på hovrätterna. Detta

förhållande skall då kontrasteras mot en ökning av målbördan som

har rått för hovrätternas del om man relaterar den till

resurserna. Vi har delat ut material i förväg, jag skall inte gå

igenom det närmare. Jag vill bara kort nämna att den hovrätt som

jag företräder har haft ungefär samma juristbesättning sedan

1975. Ser vi på målökningen kan man ta vilket år man vill men om

man utgår från 1980 t.ex. så finner man att målökningen är

ungeför 65 procent. Om man vill använda ett litet känslomässigt

uttryck så kan man väl kanske säga att hovrätterna -- inte bara

vår hovrätt utan även de andra -- dignar under arbetsbördan.

Detta är tongångar ni säker har hört. Frågan är då: Vad kan man

göra åt detta? Det finns väl i princip tre vägar man kan

beträda. För det första kan man hemställa om en ökning av

resurserna. För det andra kan man överväga lagstiftningsåtgärder

av mer eller mindre radikalt slag och för det tredje kan man

tänka sig administrativa och organisatoriska eller tekniska

åtgärder. De här tre grupperna av åtgärder faller naturligtvis

in i varandra. Organisationsändringar kan kräva lagstiftning.

Dåvarande justitieminister Laila Freivalds gjorde ett besök i

vår hovrätt på hösten 1989. Vi klagade då ganska högljutt. Jag

skall inte gå in på turerna men slutet på det hela blev att

hovrätten fick i uppdrag att se över sina egna arbetsformer och

sin egen arbetsorganisation. Tanken var att en viss

försöksverksamhet skulle bedrivas. Det skulle ske i samarbete

med domstolsverket och naturligtvis med sikte på att lösningarna

skulle passa även andra hovrätter. Meningen var att vi skulle

vara klara med detta i juni 1991. Vi fick särskilda medel av

departementet för ändamålet. Ledord för verksamheten kanske kan

sägas ha varit renodling och delegation. Hovrätten tillsatte en

särskild arbetsgrupp för det här arbetet. Den leds av

hovrättslagman Carl Johan Cosmo som är en erkänt skicklig

administratör, och Claes Werdinius kan vi säga arbetar med

ledamöter i den här arbetsgrupppen. Jag är inte själv med, men

jag har det intrycket att uppdraget allteftersom det har

fortskridit har växt litet av sig självt. Arbetsgruppen som

innehåller många personer av dynamisk läggning har gett uttryck

för många nya idéer, och den rapport som vi väntar oss få nu

till årsskiftet kommer säkert att innehålla något av en

halvtidsstudie för i första hand hovrätternas del. Om detta

skall Claes Werdinius nu berätta. Jag kommer sedan att återkomma

till de andra åtgärder som jag ansåg att man skall pröva:

lagstiftning, resursökning och i någon mån skall jag också ta

upp en del administrativa problem.

Claes Werdinius redovisade i sitt anförande det ovannämnda

projektet i skånska hovrätten. Här lämnas en av honom i

efterhand gjord sammanfattning av den rapport (DV-rapport

1992:1) Nya arbetsformer i hovrätt, rapport från en arbetsgrupp

i hovrätten över Skåne och Blekinge, som numera har publicerats.

I rapporten redovisas till en början resultatet av

intervjuundersökningar, utbildningsinsatser som syftat till att

lägga grunden till en omfördelning av arbetsuppgifterna mellan

olika personalkategorier, erfarenheterna från olika

försöksverksamheter som har bedrivits i hovrätten över Skåne och

Blekinge men även i andra hovrätter samt annat

bakgrundsmaterial.

En av försöksverksamheterna har gått ut på att kartlägga

möjligheterna till omfördelning av arbetsuppgifter mellan olika

personalkategorier när samtliga ledamöter och kanslianställda på

en hovrättsavdelning haft tillgång till dataterminaler. En annan

försöksverksamhet, som ännu inte är avslutad, syftar till att

studera effekterna av en delegation av ansvaret för

förberedelsen av mål i hovrätt. Rotelinnehavare har härvid haft

befogenhet att delegera ansvaret för beredningen av ett visst

mål till hovrättsfiskal eller hovrättsfiskalsaspirant, om målets

beskaffenhet kräver att ansvaret bör ligga på en jurist, och i

övriga fall till domstolsbiträde som har tillräcklig kunskap och

erfarenhet för uppgiften och som erhållit förordnande härtill. I

en tredje försöksverksamhet med en annan inriktning än den

föregående har kanslipersonal för att avlasta fiskalerna i det

löpande rotelarbetet tagit över en del av deras uppgifter i

fråga om målens beredning och utfört dem i direktkontakt med

rotelinnehavarna. Slutligen har det bedrivits

försöksverksamheter med olika modeller för kansliorganisation.

I arbetsgruppens överväganden och förslag diskuteras efter en

kort bakgrundsteckning av de villkor domstolarna arbetar under

inledningsvis balansen mellan domstolarnas uppgift och kraven på

deras effektivitet, varefter beskrivs de särdrag som utmärker

hovrätterna som organisationsform.

I rapporten tas härefter upp kompetensutveckling i hovrätt.

Synpunkter lämnas på hur den reformerade domarbanan har inverkat

på den grundläggande utbildningen. Värdet av att domarkåren

tillförs erfarenheter från andra samhällsområden än

domstolsväsendet stryks under, och arbetsgruppen föreslår att

utbildningsplatser inrättas för domare vid de myndigheter vars

verksamhet har bedömts ha ett särskilt utbildningsvärde för en

domare, t.ex. vid advokatbyråer. Vidare föreslås att insatserna

för efterutbildning av domare förstärks. För de kanslianställda

i hovrätt skisserar arbetsgruppen en ordning för utbildning.

I rapporten skisseras vidare hur modern teknik skulle kunna

utnyttjas inom domstolsväsendet. Arbetsgruppen lämnar härvid ett

detaljförslag hur ett kanslidatorsystem för hovrätt skulle

kunna utformas. Vidare diskuteras fördelarna med lagring av

rättskällorna i optiska lagringsmedia, hur utbildning skulle

kunna bedrivas med stöd av multimediateknik, hur datoriserade

kommunikationssystem skulle kunna underlätta arbetet för

rättslivets aktörer, hur olägenheterna vid inställelse inför

domstol skulle kunna minimeras med hjälp av TV-teknik och hur

dokumentation av muntlig bevisning med datorstödd videoteknik

skulle kunna undanröja nackdelarna med bandupptagningar.

I rapporten redovisas några huvudlinjer i den diskussion som

arbetsgruppen har fört i fråga om utrymmet och gränserna för

ekonomiska styrinstrument inom domstolarnas verksamhet.

Betydelsen av ett effektivt ledarskap i domstol och hur

ledningen av hovrättsarbetet bör utövas diskuteras i rapporten.

Bl.a. föreslås att hovrättsavdelningarna bör upprätta

verksamhetsplaner för sitt arbete och att hovrättslagmannens och

kansliföreståndarens arbetsledaransvar närmare regleras.

Den lämpliga storleken av en hovrättsavdelning från

effektivitetssynpunkt diskuteras. Tiden är enligt arbetsgruppen

sedan länge mogen att i ljuset av domstolssystemen i EG-länderna

i grunden se över och modernisera den interna

hovrättsorganisationen. I avvaktan på en sådan översyn föreslår

arbetsgruppen att det inleds en försöksverksamhet i någon

hovrätt, som är datoriserad, med en avdelning som består av tio

lagfarna ledamöter, varav en ordförande och två vice ordförande.

Denna bör betjänas av två sammanslagna kanslier av nuvarande

storlek och åtminstone fyra fiskaler/fiskalsaspiranter.

Arbetsgruppen anser avslutningsvis att övervägande skäl talar

för att permanenta den ordning som bl.a. har tillämpats i

hovrätten över Skåne och Blekinge med avdelningar bestående av

sex lagfarna ledamöter. Den får enligt arbetsgruppen utvärderas

på nytt om arbetsgruppens förslag i det föregående skulle vinna

gehör.

För- och nackdelar med olika modeller för kansliorganisation

diskuteras i rapporten. Arbetsgruppen förordar med utgångspunkt

i de erfarenheter som hittills har vunnits i

försöksverksamheterna en modell framför de andra, nämligen

systemet med rotelsekreterare, samtidigt som den framhåller att

varje avdelning i samråd bör få välja den organisation som

passar den bäst.

I övrigt innehåller rapporten förslag som går ut på att inleda

försöksverksamheter i vilka uppgiften att föredra enklare typer

av mål anförtros kansliföreståndare och dem som har motsvarande

erfarenheter av hovrättsarbete och att inskränka skyldigheten

att protokollera olika typer av utsagor i hovrätt m.m.

Administrativa och organistoriska frågor, verksamhetsplanering

m.m.

Lars Åhlén: När det gäller domstolsväsendet i dag så finns

alltså domstolsutredningen. Men direktiven för den utredningen

har vissa begränsningar. Utredningen skall inte syssla med det

som gäller domstolsverkets framtida roll. Den skall inte

koncentrera sig på frågor som rör renodling av domarrollen. Man

skall inte ta sig an frågor som gäller inskrivningsväsendet. Där

finns Anna-Karin Lundins utredning som man hänvisar till, och

där finns alltså det förhållandet att domstolsverket och

centralmyndigheten för fastighetsdata kommer att genomföra

fastighetsdata inom inskrivningsväsendet. De här delarna ligger

alltså öppna för att behandlas på annat sätt, medan vi vid

domstolsverket redan förra året innan domstolsutredningen hade

kommit i gång fann att det fanns all anledning att se hur

förändringarna, de förväntade förändringarna av utredningens

arbete, skulle kunna påverka verket. Därför startade vi en

internutredning för att se vilken roll som verket kunde ha i

framtiden. Det är också betingat av att domstolsverket till

skillnad från domstolarna fick underkasta sig huvudalternativet

i budgetprocessen, att man fick nedskärningar på anslaget och

att man var tvungen att möta de besparingskrav som ställdes.

Vid slutet av utredningsarbetet, som vi bedrev, riktades ett

besparingskrav på 10 % på verket. Vi såg det som vår uppgift

dels att se hur förändringarna, de förväntade förändringarna i

omvärlden, skulle påverka våra framtida arbetsuppgifter, dels

att klara det här besparingskravet. Det ledde till att de

förslag som lades fram i internutredningen beskrev en

utvecklingslinje över åren fram till år 1995 där vi alltså fann

att vi var tvungna att lägga ut en hel del uppgifter på

domstolarna, att decentralisera, för att klara de här

uppgifterna. Vi var också tvungna att göra en viss intern

omorganisation. Med det trodde vi alltså att vi skulle kunna

klara besparingskraven.

Vi hade inte mer än lämnat över den här rapporten till

departementet förrän vi i ett särskilt beslut av regeringen, den

8 maj, fick i uppdrag att redovisa vilka åtgärder som behövde

vidtas för att skära ner verkets anslag med 25 %, alltså en

nedskärning med en fjärdedel av verksamheten. Det var, tyckte

vi, sannerligen inte en enkel uppgift. Men vi har arbetat under

sommarmånaderna och i början av hösten och har redovisat det

förslaget den 1 oktober. Det går alltså ut på att vi föreslår

att efter hand som man bygger ut teknikstödet skall allt fler

uppgifter överföras från verket till domstolarna. Man skall göra

en mycket långtgående decentralisering när det gäller både

personalen och andra administrativa uppgifter. Det innebär också

att vi måste göra den här omorganisationen och försöka att få om

möjligt lite större besparingseffekter på det. Men även om man

gör de här delarna, nådde vi inte upp till de besparingskrav som

var riktade mot oss och därför har vi sagt oss att man väl i så

fall får sänka ambitionsnivån när det gäller visst

utvecklingsarbete. Vi har gått igenom en del frågor som kanske

kunde vara intressanta att nämna. Vi har sagt att när det gäller

huvudmannaskapet på rättshjälpsområdet är det kanske inte

nödvändigt, nu när det inte finns mer än enda myndighet,

nämligen rättshjälpsnämnden i Sundsvall, att verket behåller

rollen som huvudman för rättshjälpen. Det kanske inte är

nödvändigt att vi har huvudmannaskapet på de allmänna

advokatbyråerna. Där har man redan decentraliserat mycket i dag,

och man skulle kunna låta dem leva sitt eget liv.

Vi har sagt att det kanske också är så att centralmyndigheten

för fastighetsdata självständigt kan genomföra arbetet med att

slutföra den reformen. Men samtidigt är det klart att det kostar

pengar att bygga upp kompetensen på domstolarna för att de skall

kunna klara de nya uppgifterna.

Det finns alltså i det här paketet, som vi redovisar, vissa

möjligheter att vidta de här förändringarna. Det går att göra.

Det innebär för verkets del att man i så fall skulle skära ned

ett fyrtiotal tjänster. Men vi är inte särskilt glada över den

utvecklingen. Vi tycker att man borde få koppla ihop det här med

vad som händer i domstolsutredningen. Man kan inte se verkets

förändringar i sin organisation fritt från den

organisationsförändring som kan bli följden av det

utredningsarbete som pågår.

Nu har ju frågan kommit i ett annat läge, eftersom

domstolsutredningen har fått en begränsning i de senaste

direktiven eller får den i dag. Jag tror beslutet tas i dag om

att utredningen inte i framtiden skall syssla med frågor som rör

de organisatoriska frågorna utan de skall behandlas i annan

ordning. Det har vi tolkat på det sättet att antingen blir det

en ny utredning eller så gör man någonting i regeringskansliet

åt organisationsfrågan. Vad vi gärna vill ha sagt från verkets

sida är att frågorna om verkets framtida roll och om

domstolsorganisationen i övrigt hör ihop. Dem måste man bedöma i

ett enda sammanhang.

Bo Broomé: Jag skall också göra ett pedagogiskt försök att

hålla tiden. Jag skall uppehålla mig vid hovrätternas bekymmer.

Jag skall ta vid där jag slutade. Jag sade då att hovrätterna

har en besvärlig och ständigt ökande målbörda. De två frågorna

jag tänkte ta upp nu är för det första vilka konsekvenserna blir

av att hovrätterna har drabbats av denna målbörda och för det

andra vad som bör göras och vad man inte bör göra.

Till den första frågan förhåller det sig naturligtvis så att

ständigt ökat arbete leder till att personalen slits. Det är

ofta upprepade argument, men de är inte desto mindre viktiga. I

den mån vi inte hinner med målen uppstår naturligtvis balanser.

Det tar längre tid innan människor som kommer till hovrätten får

sina mål avgjorda. Men det tredje och intressantaste är vad som

händer med kvaliteten. Jag har intervjuat hovrättens

avdelningsordförande och frågat dem: Hur ser ni på

rättskipningen i hovrätten nu resp. läget för ungefär tio år

sedan. Och deras svar är enstämmigt och klart: Vi kan inte lägga

ner lika mycket tid på varje mål som vi gjorde förr i världen.

Hovrättens behandling av målen blir mindre grundlig eller om man

vill använda ordet lite ytlig. Man låter saker passera som man

inte lät passera förr i världen. Risken för slarv har ökat. Är

då rättssäkerheten i fara? Man kan svara på frågan så här.

Rättssäkerheten i hovrätten har under det senaste decenniet

blivit mindre. Men den är fortfarande fullt acceptabel.

Nästa fråga är då. Vad kan vi göra åt detta? En lösning kanske

var rationaliseringsåtgärder -- administrativa och

organisatoriska förändringar. Ett mönster som man kan hämta här

är från den civila sektorn. Det pågår ett omdaningsarbete inom

hela den civila sektorn för närvarande Och visst, här finns

mycket att hämta. Sådant som personalutveckling, betonandet av

chefsrollen, chefsutbildning, chefsrekrytering. Men när alla

frågor lösts måste man enligt min mening ha öppen blick för

domstolarnas särställning. Deras särställning är inte en facklig

fråga på något sätt utan den är konstitutionellt betingad.

Domstolarna har i regeringsförordningen getts en viss ställning,

en viss roll, som inte andra myndigheter har. Enligt min mening

är det två tankar som har diskuterats som man bör ställa sig

avvisande till. Den ena är att tidsbegränsa förordnandena för

chefsdomare i domstolsväsendet. Den andra är att införa

individuella löner för domarna -- försök man gör inom många

andra områden. Detta är två tankar som med mycket små bokstäver,

men ändå, har förts fram i domstolsverkets rapport. Enligt min

personliga mening är de här tankarna i strid med principen om

domstolarnas självständighet. Beträffande tidsbegränsningen av

chefsdomarnas förordnanden är tanken att man dels är domare,

dels är chef och som sådan har tidsbegränsad anställningsform.

Den tanken är enligt min mening grundlagsstridig eller rent av

fel. Hovrättspresidententerna och kammarrättspresidenterna

träffades nyligen i Sundsvall och där förelåg det, såvitt jag

förstod, fullständig enighet i den här frågan. Vi framförde

också vid det tillfället synpunkter till den nya

justitieministern. Svaren är alltså att vi ställer oss avvisande

till just dessa förslag.

Visst finns det annars mycket att göra beträffande

administrativa frågor, teknikanvändning som Claes Werdinius har

varit inne på här. Delegation. Jag vill säga, i likhet med

Werdinius, utan sådana åtgärder kan vi inte lösa våra problem.

Jag kan åstadkomma en del förbättringar men inte några

avgörande. Orsaken till det är att allmänna domstolarnas

förhandlingar tar väldigt mycket tid. De kan inte

rationaliseras. Vi måste bedriva intellektuell verksamhet som

består i att vi analyserar rättsläget och resonerar oss fram

till viktiga och avgörande beslut. Det går inte heller att

rationalisera domskrivandet. Vi måste skriva domar som är

någorlunda utförliga och begripliga för parter och för den

allmänhet som tar del. Det går ju inte heller att rationalisera

annat än i mycket begränsad utsträckning med hjälp av ord- och

textbehandling.

Om detta inte heller hjälper, vad skall man då göra för

domstolarna? Situationen är sådan att något måste göras. En

radikal medicin är lagstiftningsåtgärder. Jag avser att

återkomma till detta i morgon.

Vad jag än går in på i den delen är emellertid frågor på

längre sikt. Vi har redan tangerat problemen. Domstolsverket har

i sin senaste anslagsframställning föreslagit att hovrätterna

skall tillföras nya avdelningar. Eftersom lagstiftningen kan

komma att ändra läge så behöver man ju inte göra denna utökning

permanent.

Karin Bishop: Det är nödvändigt att satsa resurserna på

rättsväsendet i ett rättssamhälle. Jag tänkte också gå in och

tala om ökade resurser och resursförstärkning, men det ligger

kanske på ett lite lägre och kanske många tycker banalt plan.

Först kanske jag bara skall erinra om att jag är chef för

Norrköpings tingsrätt, en av de mellanstora tingsrätterna i

landet. Det finns fem domstolar i den här storleksordningen, som

Norrköping, där vi är tio domare, fördelade på två avdelningar.

Det är en brottmålsavdelning och en tvistemålsavdelning.

Jag skall också säga innan jag börjar att jag tycker att vi i

domstolen fungerar ganska bra. Framför allt att vi har en

väldigt fin personal av alla kategorier och att det existerar en

djup samarbetsanda bland domarna, som gör att arbetet flyter

ganska smidigt. Vi tycker att domstolens storlek, den här

fördelningen och att domarna cirkulerar mellan brottmål och

tvistemål är en nyfunnen, ganska rationell, arbetsfördelning.

Cirkulationen kan väl också bidra till att man bryter gamla

invanda, kanske inte alltid så lyckade, rutiner.

Ja, kort sagt, så tycker jag att vi har ett ganska bra

arbetsklimat hos oss. Och det kan väl också bero på att vi har

många biträden, vi är lyckligt lottade. Vi har många biträden,

som har varit många år vid tingsrätten. Men det är väl så, helt

nöjd kan man väl inte vara med allting. Det finns också brister

hos oss. Nu har visserligen tekniken hunnit fram även till oss

och vi håller på att få våra kanslier datoriserade, vilket de

flesta av oss tagit emot med stor entusiasm. Men det finns stora

brister när det gäller domstolarnas utrustning, och det ligger

på ett annat plan än själva datatekniken. Det är klart att man

inte kan kräva alltför mycket i tider som dessa, men man måste

ju se problemen på sikt. Det jag kommer att tala om kan man

alltså inte komma åt utan pengar. Det är sådana saker som

kontorsmöbler och teknisk utrustning av olika slag. Den är

nedsliten och omodern på många domstolar, och anslagen för den

verksamheten är absolut inte tillräckliga. Jag tror faktiskt att

snålheten kan bedra visheten. För det går faktiskt ut över

rättssäkerheten. Hos oss, som hos många domstolar, saknas det en

modern högtalaranläggning t.ex. som, om vi hade den, skulle göra

att domstolens ledamöter kunde höra ordentligt vad parter och

vittnen säger. Det är ju inte roligt att, som ordförande,

ideligen i förhör behöva uppmana en målsägande i ett

sexualbrottsmål att tala högre om saker och ting som hon finner

pinsamt. Man kanske också hör fel och får fråga om. Det är också

besvärande och stör ens uppfattningsförmåga om fläkten bullrar

eller luften är dålig. Det finns dålig belysning och stolar som

ger ryggvärk vid långa sittningar. Det sista kan vi fråga också

nämndemännen om för de brukar klaga på detta. Det är alltså så

att kontorsutrustningen behöver moderniseras och förnyas. Vi får

visserligen nu en ny terminal, och det är vad vi har önskat. Men

att en datorarbetsplats kan behöva utrustas med ny belysning,

inte på 10 eller på 40 platser utan på alla, det är inte lika

självklart. Det låter kanske som kverulans, men jag tycker man

måste ta denna sida av domstolarnas arbetsmiljö på allvar. Man

behöver en modern utrustning för att personalen skall trivas och

stanna kvar. Till sist, men inte minst, är det ju också en

förutsättning för att domstolarna skall kunna ge god service.

Jag vill upprepa en sak från början, man skall satsa på

domstolarna och även sådan här typ av utrustning och därmed på

rättssäkerheten. Det tycker jag är viktigt.

Göran Ljungberg: Jag har tänkt tala litet om sårbarheten

hos små tingsrätter och om bekymren med de s.k. delade

tingsfiskalstjänsterna om tiden räcker till men först skall jag

säga något om min egen tingsrätt. Det är en glesbygdstingsrätt,

den sträcker sig från havskusten ända upp till norska gränsen.

Inom detta område bor 60 000 människor varav 40 000 är

koncentrerade till området närmast kusten. Resten är i stort

sett glesbygd. En fördel är att den sociala kontrollen

fortfarande fungerar bra. Kallelser till förhandlingar är ganska

lätta att utföra, utföra snabbt. Parterna kommer som regel till

förhandlingarna och uteblir mera sällan. Det innebär att vi får

ställa in förhållandevis få förhandlingar på grund av parter som

uteblivit. En annan fördel som jag uttryckligen vill nämna är

att personalstabiliteten är väldigt hög. Det är ont om arbeten i

Gällivare och Lycksele. Det innebär att har man fått ett

statligt arbete då stannar man.

Den tingsrätt som jag representerar är alltså Piteå tingsrätt.

Den har tre domartjänster. Det är en vanlig storlek på

tingsrätter i Övre Norrland. Det finns bara två tingsrätter i

Umeåbygden som är större. Jag menar att domstolar med bara tre

domare är mycket sårbara, t.ex. om det kommer större brottmål,

som påkallar att en domare ägnar sig åt detta en längre tid

eller om de har ett större tvistemål, som fordrar att alla tre

domare är upptagna kanske i flera dagar med huvudförhandling.

Detsamma gäller vid sjukdomsfall eller annan frånvaro av domare.

Hovrätten i Umeå är en liten hovrätt och den har mycket

begränsade personalresurser även den. Den har alltså mycket små

möjligheter att hjälpa oss med förstärkningspersonal när det

brinner i knutarna hos oss.

Visst är det så att tingsrätterna sinsemellan försöker hjälpa

varandra med förstärkningspersonal, när man kan det. Men det

hindrar inte att störningar ofta inträffar på grund av

personalbortfall. Som jag ser det har vi under de senaste åren

levat i en mer eller mindre konstant krissituation i vissa

tingsrätter i Övre Norrland på grund av personalbristen. Det är

alldeles klart att den här krissituationen sliter väldigt hårt

på domaren.

Som jag sa så har tingsrätterna som regel bara tre

domartjänster och en av dem är en tingsfiskal. Tingsfiskalen är

alltså en yngre hovrättsjurist. Tjänstgöring som tingsfiskal ses

som ett led i fiskalens karriär. Tidigare hade ju tingsrätterna

som regel sin egen tingsfiskalstjänst, sin egen tingsfiskal att

förfoga över. Men ekonomin har under senare år blivit sådan att

det har blivit en regel att flera tingsrätter har fått dela på

en tingsfiskal på det sättet att tingsfiskalen under den tid han

är stationerad vid en tingsrätt också tjänstgör längre tid,

kanske tre, fyra månader vid en annan tingsrätt.

Systemet med delade tingsfiskalstjänster kan vara motiverat

ibland ur fördelningssynpunkt. Men det ställer till trassel och

elände för tingsrätten. Det är praktiskt taget omöjligt att

planera tingsfiskalens tjänstgöring vid tingsrätterna på ett

vettigt och effektivt sätt. Särskilt svårt är det när det

inträffar sjukdomsfall. Det händer rätt ofta. Det är också

hemskt svårt att tro att det ligger någon ekonomi i de här

delade tingsfiskalstjänsterna. Tvärtom tror jag att de blir

väldigt dyrbara. Det kostar naturligtvis massor av resor och

traktamenten. Och fiskalerna är så lite effektiva, menar jag,

när de ständigt måste byta arbetsplats.

Min tro är alltså att det blir lyckligare om vi kan leva utan

dessa delade tingsfiskalstjänster. Man borde i stället ge

hovrätten förstärkningspersonal som kan rycka ut vid behov. Jag

är medveten om att det här i allra högsta grad är en ekonomisk

fråga som ser ut att bli svårlöst, men jag tror att man skulle

vinna en del i effektivitet om man hade det på det sättet.

Våra grundproblem är att vi har alltför små arbetsenheter. Vi

måste ju leva med det på grund av avståndet där uppe i

glesbygden. Det är lättare att leva om man vet att man kan vara

hemma med sjuka barn eller att man kan vara på domstolsverkets

utbildningar utan att tingsrätten hemma rasar ihop, att man kan

göra samhällsinsatser vid sidan av tingsrätterna utan att det

går ut över tingsrätten.

Jag skulle också vilja säga något om häktningsreglerna. Det är

en speciell fråga därför att den delvis berör

domstolsorganisationen och delvis kriminalvården. De

häktningsregler som infördes för några år sedan innebär att

domstolen måste hålla häktningsförhandling samma dag eller

senast dagen efter häktningsframställningen till tingsrätten.

Och det har lett till att vi har jourdomstolar som prövar

häktningsfrågan på lördagar och söndagar. Det kan leda till att

Gällivare tingsrätt är häktningsdomstol en söndag åt personer,

som kommer från Piteå eller Luleå eller Haparanda, som ligger 30

mil därifrån. De måste med andra ord inställas till tingsrätten

i Gällivare för häktningsförhandling och detta är en

fruktansvärd dyrbar procedur.

Jag har ett exempel från i söndags, det var två personer från

Piteå som skulle häktas för olika brott. Gällivare var

häktningsdomstol. De transporterades upp från Piteå till

Gällivare. Det är en sträcka på 30 mil. För detta behövdes det

två bilar. Det behövdes sex vårdare från häktet. Det behövdes

dessutom övernattning för de här vårdarna. För dessa båda

kostade det hela sammanlagt 20 000 kr. Alltså rena

transportkostnader. Dessutom blev de här personerna inte

häktade, vill jag bara tillägga.

Som jag ser det är det ofrånkomligt att man gör någonting åt

häktningsreglerna. Jag tror inte att man skall se över själva

reglerna som sådana. Men jag skulle nog tycka att man bör se

över tillämpningen av häktningsreglerna, så att man kan undvika

påslag av det här slaget. Det är specifikt för övre Norrland.

Jag tror att man klarar det bra på många andra håll i landet.

Anna-Karin Lundin: Jag hade tänkt att jag skulle stanna

kvar i Norrland. Men inte i den här glesbygden som Göran

Ljungberg representerar. Det finns också andra delar av

Norrland, bl.a. Umeå, som jag representerar. Umeå är alltså en

av de mest expansiva regionerna i landet. Där finns universitet

och allt händer i den stan.

Nu är det så att domstolsväsendet alltid har haft

Norrlandsproblem. Det känner ju alla till. Det har alltid varit

svårt att rekrytera jurister. Det har gällt även när ekonomin

inte lagt hinder i vägen. Det där har man varit medveten om på

många håll. Man har gjort olika saker för att bättra på läget.

En sak är den fullständiga juristutbildningen vid universitetet

i Umeå, som kommer till stånd nu. Det tror vi skall ändra läget

ganska radikalt. En gång i tiden var det tandläkarbrist i Umeå.

Sedan fick man tandläkarutbildning och läget har förbättrats

avsevärt.

Det finns andra saker man kan göra. Jag skulle vilja framföra

att man inrättar en s.k. utredningsavdelning i Umeå. Det finns

sådana i Malmö, Göteborg och Jönköping. På de här

utredningsavdelningarna arbetar yngre domstolsjurister som

utredningssekreterare. Det här arbetet är en mycket bra merit

för de här yngre juristerna. Det underlättar möjligheterna för

dem att få en ordinarie domartjänst. Det är så nu att

assessorerna i Norrland har mycket mindre möjligheter än

kollegerna söderut att skaffa sig meriter och det betyder att

juristerna drar sig för att flytta till Norrland, och de som

hamnat där drar sig söderut. Det är alltså en mycket bra åtgärd

för att förbättra rekryteringsläget i Norrland.

Som ett ytterligare led i en Norrlandssatsning kan man se

beslutet att inrätta två kammarrättsavdelningar i Umeå fr.o.m.

nästa halvårsskifte. De är filialer till Sundsvall. Det här

beslutet har naturligtvis inte tillkommit för att underlätta

eller lösa rekryteringsproblem i Norrland. I första hand har de

här avdelningarna tillkommit för att befolkningen i Umeå skall

ha en kammarrätt på rimligt avstånd. Det är flera här som talat

om att man skall satsa resurser på rättsväsendet.

Nu gäller det kammarrättsenheten i Umeå. Det finns redan ett

orosmoln på himlen. Redan nu börjar det sprida sig en

uppfattning om att den här verksamheten i Umeå inte har någon

som helst framtid. Det är alltså mycket allvarligt för den här

verksamheten. Om det blir en allmän uppfattning att

kammarrättsverksamheten i Umeå inte har någon framtid, då blir

det ingen bra verksamhet. Ingen vågar satsa någonting. Vad som

har hänt och som alltså kan bli aktuellt är att man räknar med

att domstolsutredningen kommer med ett förslag, som innebär att

ett visst antal kammarrättsavdelningar skall läggas ned. Det här

hör inte till domstolsutredningens organisatoriska delar, för

där vet vi ju inte alls vad som kommer att hända. Det här har

samband med att domstolsutredningen kommer att föreslå, enligt

sina direktiv, att man skall lägga rättskipningen så långt ned i

organisationen som möjligt. Och det innebär att länsrätterna

kommer att få mål som tidigare har gått direkt till

kammarrätterna. Om det här förslaget genomförs blir det med ren

matematik, färre mål i kammarrätterna och färre

kammarrättsavdelningar.

Då faller blickarna på Umeå, som är den minsta och yngsta. Det

är naturligtvis så att ingen kan besluta att en verksamhet skall

finnas kvar i all evighet. Men man måste ändå se till att det

finns någorlunda vettiga planeringsförutsättningar. Folk måste

veta att de får stanna kvar. Folk som funderar på att ta sig

norrut måste tycka att det är någon mening med det. Jag är

övertygad om att med ett rimligt mått av arbetsro kan

kammarrätten i Umeå bli världens bästa kammarrätt och den kan

också fylla en väldigt stor funktion när det gäller

juristsituationen i Övre Norrland över huvud taget.

Jag har någon sorts vision av att det här i Umeå kan bli någon

sorts domstols- eller juristcentrum. Där alla kan samarbeta

mellan domstolar som finns och med universitetet. Det finns

mycket goda förutsättningar för detta. Jag gladde mig mycket åt

riksdagens beslut, men just då det ser ut som bekymren tagit

slut verkar nya dyka upp.

Håkan Nordling: Jag skall under den här programpunkten

tala som representant för förvaltningsdomstolarna.

Den första punkten jag har satt upp kommer att såra Anna-Karin

väldigt hårt eftersom jag har skrivit att jag ser framför mig

att länsrätternas mål är att vilja omfatta i stort sett samma

målgrupper som kammarrätterna har i dag, men att det kommer att

innebära att kammarrätterna blir mindre men deras ställning som

sista instans stärker deras möjligheter att arbeta med de

enskilda viktiga målen i större utsträckning än de kanske får i

dag. Jag ser också framför mig att alla överklaganden som kommer

till länsrätten skall obligatoriskt ha omprövats hos

beslutsmyndigheten, alltså en obligatorisk omprövning i

förvaltningsmyndighet, innan man kan klaga till länsrätten. Jag

ser också framför mig att länsrätten förvandlas från en domstol

med två ackumulerade målgrupper, skattemålen och körkortsmålen,

till ett mycket blandat målområde. Det kräver i sig fler domare

i länsrätten men färre i kammarrätten, men inte motsvarande

utbyggnad av den administrativa personalen. Jag tror också på

att man har mycket att vinna på om man kan samordna tingsrätten

och länsrätten i residensstäderna, dvs. att man kan ha

gemensamma vaktmästarsysslor, postrutiner och kopieringsmaskiner

och annat. Man kan ha gemensamma förhandlingslokaler. Mycket har

börjat göras i den vägen men jag tror man skall gå vidare. Det

är viktigt att varje domstol blir en egen budgetmyndighet. Det

har påbörjats men det är långt ifrån alla som .... Men

domstolsverket måste finnas kvar som en stark central myndighet,

det är jag också övertygad om. Jag tror inte på tidsbestämda

chefsdomarförordnanden, som har nämnts tidigare. Det är inte så

lätt att vara effektiv chef när man inte själv väljer sin

viktigaste medarbetare nämligen.

Och till sist vill jag varna för att lägga myndighetsaspekter

på domstolarna. Domstolarna väljer inte sina arbetsuppgifter, de

kommer utifrån och skall lösas efter bästa förmåga.

Det är vad jag ser framför mig just nu i ett något längre

perspektiv. -- Jag är då chef för en mindre länsrätt med tre

domare: lagman, rådman och fiskal. Fiskalen byts för varje år

eftersom han har pågående domareutbildning. Vi har ungefär 2 %

av befolkningen i Kronobergs län av landets befolkning och

ungefär 2 % av länsrätternas totala målstock. Vi har en stabil

personal.

Länsrätterna är renodlade på så sätt att de inte har några

förvaltningsuppgifter som tingsrätterna har. I dag döms tre

stora målgrupper, skattemål, körkortsmål och socialmål. Det

stora problemet i länsrätterna är att hinna avgöra skattemålen,

de utgör drygt hälften av antalet nyinkomna mål för närvarande.

I början av 80-talet utgjorde de närmare 80 % av antalet inkomna

mål. Men det har delvis sjunkit men de andra målgrupperna,

körkortsmålen och ö-målen som vi kallar dem, socialmålen, har

ökat lavinartat, som jag ser det. Vi hinner inte avgöra

skattemålen i den utsträckning som vi borde göra. Riksdagen har

uttalat att skattemålen skall gå igenom en länsrätt på i

genomsnitt ett år. I dag är genomsnittssiffran i landet ett och

ett halvt år. Många länsrätter är bättre men många sämre än

genomsnittet. Vi har inte klarat det här målet och det är inte

bra. Nu har vi vid halvårsskiftet fått socialförsäkringsmål. Vi

kommer vid årsskiftet att få de psykiatriska målen. Vi har fått

nya fasta domartjänster och rådmanstjänster. Vi skall inte klaga

i vårt län, vi har fått två stycken och det motsvarar i stort

sett det förväntade antalet inkomna mål. Men vi har inte fått

några nya handläggare eller notarier. Och det är det som är

bekymmersamt. Vi arbetar i dag på tre rotlar och i

fortsättningen på fem rotlar. Vi har i dag en handläggare och en

notarie på varje rotel, de skulle spädas ut i fortsättningen och

risken är ju stor att skattemålen blir ännu äldre.

Psykiatrimålen som i stort skall avgöras åtta dagar efter det

att de har anmälts till länsrätten och socialförsäkringsmålen

får i allmänhet anses ha större förtur än skattemålen. Jag vet

inte hur det skall gå, det finns inte pengar.

Det är vårt stora bekymmer, skattemålen. Och jag tycker det är

ännu viktigare att man kan satsa på skattemålen för närvarande

därför att just i år går vi över ifrån vad som kallas en

beloppsprocess till en sakprocess. Vi får en helt ny

processordning när det gäller skattemålen. Taxeringslagen har

bytts ut mot en ny sådan, med stora insatser på att utbilda

personal. Länsrätterna kommer att få ta över personal eller få

personal från försäkringsrätterna som oftast saknar

skatteerfarenhet. Skall de då lära sig det gamla skattesystemet

med beloppsprocessen plus det nya eller hur skall man eljest

satsa på personalen. Det bästa vore om de gamla skattemålan

kunde avgöras så fort som möjligt även om ett eller annat kommer

att ligga kvar.

Åke Lundborg: När jag fick inbjudan till seminariet

bestämde jag mig för att tala om ekonomin. Eftersom ekonomin för

närvarande är domstolarnas och mitt enda riktigt stora problem,

satsar jag mina minuter på det. Jag skrev också ihop en stomme

till ett anförande som säkert landade på andra sidan de 20

minuter som det var tal om då. Nu skall jag ändå försöka att

hålla mig till ungefär de nio, kanske gör jag inte det valda

ämnet rättvisa på den tiden. Därför har jag med mig några

urklipp av den längre varianten. Jag lämnar den här för de

intresserade att läsa.

Jag har valt att ägna detta anförande åt en ekonomisk

betraktelse med sina rötter i målbestämning och

resursbehovsberäkning.

Vid sådana här tillfällen brukar jag uttrycka mig tämligen

rakt på sak. Min avsikt är inte att gnälla eller såra. Och det

finns inget som är illa menat.

Att anvisa medel för en viss verksamhet är som alla vet inte

bara att dela ut en summa pengar som förhåller sig till förra

årets summa på det ena eller andra sättet, även om själva

budgeteringstekniken inbjuder till ett sådant betraktelsesätt.

I teorin handlar det om något som förenklat kan uttryckas

vad är det man vill ha utfört?

vad kostar det?

Detta enkla är emellertid i praktiken något ganska svårt. I

frågan vad är det man vill ha utfört ligger till en början för

domstolarnas del en bedömning av hur många mål och ärenden av

skilda slag som kan väntas komma in, av gamla sorter och av nya.

Men det är inte bara en fråga om antal. Man måste också veta om

det är någon gammal sorts mål som ändrar karaktär och hur

karaktären ser ut på de målgrupper som eventuellt tillkommer.

Min bedömning är att vi i vårt land i alltför stor utsträckning

nöjt oss med att i kvantitativa tal hålla reda på antalet

inkomna mål i förfluten tid. När det gäller reformkonsekvenser

har finansdepartementet alltför ofta i praktiken varit

bestämmande när det gällt att beräkna antalet inkommande mål och

deras svårighetsgrad.

I den enkla frågan vad är det man vill ha utfört döljer sig

också problem av betydligt större och djupare dimensioner. Ett

sådant är hur prestationerna skall se ut, dvs. kvaliteten på de

utförda prestationerna.

hur långt skall sakfrågorna utredas?

hur mycket skall vi sätta av för rättsutredningar?

hur mycket skall vi lägga ned på domskrivning?

vilka handläggningstider vill vi tillåta oss?

hur stora balanser skall vi godta?

hur långt skall vi leva upp till serviceskyldigheten?

Det handlar här om svåra subtila frågor som från tid till

annan borde vara föremål för kartläggning och begrundande. Av

statsmakterna ser man dem ibland behandlade när det skrivs

processlagar eller förvaltningslagar men nästan aldrig i

budgetsammanhang.

Förklaringen är säkert densamma som när man i propositioner

inte sällan får läsa att mindre kostnadskrävande reformer kan

klaras inom befintliga resurser. Emellanåt skall befintliga

resurser räcka till både det ena och det andra. Inom vissa

områden kanske man lättare kan låta pengarna räcka "så långt de

räcker", men detta kan inte rimligen gälla domstolsverksamhet.

Det ligger en fara i att kvalitetsfrågorna inte tas på allvar.

Förändringarna är inte plötsliga och snabba utan kommer

smygande. Och skadorna tar tid att reparera. Det är därför

särskilt viktigt att från tid till annan göra en djupdykning.

Hur har utvecklingen varit under de senaste fem eller tio åren?

Läggs det ned tillräcklig omsorg på målen? Håller handläggningen

och avgörandena tillräcklig klass?

Jag är helt övertygad om att den förvaltningsdomare inte finns

som t.ex. inte skulle vilja lägga ned lite mera omsorg på såväl

utredning som domskrivning. Man skulle säkert gärna vilja ha

utrymme för fler muntliga förhandlingar. Man skulle vilja hålla

en högre servicenivå, och man skulle vilja ägna mer tid åt

notarieutbildning.

Med rådande samhällsekonomi inser jag att det inte är läge för

kvalitetshöjningar utöver en godtagbar nivå. Problemet är

emellertid att det är svårt att veta var gränsen går för en

godtagbar nivå. Problemet är också att nivån har en tendens att

glida. Det är därför särskilt viktigt att man lägger fast

kriterier för en godtagbar eller, hellre, en önskvärd nivå och

att man med jämna mellanrum känner efter var man ligger i

förhållande till den fastlagda nivån.

Även om det inte ytterst är domaren eller domstolen som har

att bestämma nivån åligger det oss att säga ifrån om vi tycker

att förutsättningarna brister för en tillräckligt kvalitativ

nivå. Konsekvensen blir då att vissa mål inte kommer att hinnas

med. Men även om alla mål hinns med, behöver detta inte betyda

att allt är välbeställt. Kvantitet kan ha fått gå ut över

kvalitet.

Jag anser att förhållandena inom förvaltningsdomstolarna fram

till nu har varit nöjaktiga utom i ett hänseende, men att vi nu

befinner oss i närheten av den kritiska punkten. Tempot är så

högt uppdrivet att det rimligen måste påverka felprocenten. Då

utgår jag ändå från mina egna värderingar att man på en länsrätt

kan tillåta sig att ställa sådana effektivitetskrav som inte är

förenliga med anspråk på fullständig ofelbarhet.

Och det är ett faktum att vi i domstolarna riskerar att bli

litet fartblinda och litet hemmablinda. Många av oss tänjer och

tänjer i det vällovliga syftet att bli av med balanser eller

slippa se balanserna öka.

Det område som jag nyss åsyftade och där det fortfarande

återstår mycket att göra inom

förvaltningsdomstolsorganisationen, är handläggningstider och

balanser, låt vara att det för fem--tio år sedan var långt

värre.

Under senare år har man mer och mer börjat tala om

målstyrning. Ett system med treårsbudgetering har införts för

bl.a. domstolarna. Man kan fråga sig hur detta passar för och

påverkar domstolsväsendet.

Målstyrning går bl.a. ut på att de anslagsbeviljande

instanserna anger vilka mål de vill ha uppnådda och att

anslagsmyndigheterna får välja medel för att uppnå dessa mål.

Som har framgått av vad jag redan sagt ser jag det som en

fördel för domstolarna om våra uppdragsgivare talar om hur de

vill ha det, vilka krav man ställer. Egentligen är det en

nödvändighet.

Jag skäms inte för att säga att jag för omkring tio år sedan

var förslagsställare till att det skulle skrivas in i en

budgetproposition att ett vanligt skattemål borde vara avgjort i

länsrätt inom högst ett år från den dag då målet kom in. Jag

skäms inte heller för att säga att tanken bakom förslaget inte

så mycket var att öka trycket på domstolspersonalen som på de

anslagsbeviljande instanserna själva för att få behålla

tillräckliga resurser. Dessvärre blev det så att resurserna

försvann men trycket på personalen finns kvar eller snarare

ökade.

Målstyrning är bra men det sagda illustrerar att

målsättningarna för det första måste vara realistiska och för

det andra måste åtföljas av realistiska och realistiskt

beräknade resurser.

Målstyrningens frihet när det gäller att välja medel

förefaller illa anpassat till domstolarna med den närmast

heltäckande regelstyrning som gäller för dem. I stället gäller

för domstolarna att ökade krav -- frånsett utrymme för

vardagsrationalisering -- omedelbart ställer krav på ändrade

regler eller ökade resurser.

Treårsbudgetering förefaller också vara något som är

svårförenligt med den regelstyrning som gäller för domstolarna.

Den ställer krav på ett förutseeende som är närmast omöjligt att

leva upp till på det här området. I vart fall måste den förenas

med ett reellt utrymme för revidering. Vem kan i dag ha en

bestämd uppfattning om hur många skattemål som kommer in 1993 --

och kvaliteten på dessa? Vem kunde för tre år sedan veta hur

många mål det skulle bli med anledning av 1990 års

småhustaxering? Om man har anspråk på korta handläggningstider,

kan resurstilldelningen inte ske långt i efterhand när målen

redan borde vara avgjorda.

Domstolarna och den verksamhet som bedrivs där har en särart

som måste beaktas också i budgetsammanhang.

En budgetering som är värd namnet förutsätter betydande inslag

av uppriktighet och hederlighet. Det gäller både hos de enskilda

myndigheterna, hos centralmyndigheten, i kanslihuset och i

riksdagen. Den som inte agerar med fasthet och konsekvens tappar

snart nog sin trovärdighet.

Samhället får självfallet den rättsvård som samhället är

berett att betala för. Det är självbedrägeri att t.ex.

kostnadsberäkna en reform tio miljoner för lågt. Bristen slår

ofelbart igenom på det ena eller andra sättet.

Domstolarna får i samhället och hos medborgarna det anseende

och det förtroende som den bedrivna verksamheten förtjänar.

Prestationerna bestäms emellertid framför allt av vilka

arbetsförutsättningar som ges. Indirekt är det alltså

resurstilldelningen som är bestämmande. Domstolarna får med

andra ord det anseende som statsmakterna, bl.a. genom sin

medelstilldelning, gör det möjligt att ha. (En annan viktig

faktor är den kvalitet på domarna som bl.a. arbetsförhållandena

och utgående domarlöner medger.)

Jag gjorde inledningsvis gällande att anslagen borde bestämmas

bl.a. efter vad det är man vill ha utfört, dvs. vara en

konsekvens av en framåtblickande planering. Ser verkligheten ut

på det sättet?

Mitt svar på den frågan är generellt sett nej. I stället gör

man i bästa fall en anpassning i efterhand. Har t.ex. antalet

brottmål 1990 ökat med x tusen, blir det kanske något utfall

1992 eller 1993.

Kan det kallas för framförhållning och förutseende när varenda

skattebetalare vet att det tar sex--åtta år innan ett skattemål

blir avgjort i regeringsrätten? Och skandalartade

handläggningstider i skattemål har vi haft sedan 1950-talet.

Har vi tillräcklig flexibilitet för att möta

efterfrågeförändringar? Vad görs t.ex. när hälften av Svea

hovrätts avdelningar på en gång blir låsta av långmål? Och i

fråga om länsrätten: Skall man vänta till april--maj 1992 för

att få besked om vilka resurser som till äventyrs kan komma att

anvisas för de högar av småhustaxeringsmål som kom i

januari--februari 1991.

Budgetering förutsätter också tillräcklig insyn. Jag vet inte

vilka fördelar man ville uppnå när man för något år sedan slog

ihop de båda domstolsanslagen. I alla händelser var det inte

tillräcklig insyn. Nu får vi i förvaltningsdomstolarna höra att

vi inte ens kan få avsatta förstärkningar för beslutade reformer

därför att det fattas 40 miljoner hos de allmänna domstolarna.

Det förefaller vara ett märkligt sätt för finansiering av

domstolsverksamhet att man tar från en redan fattig för att ge

till någon annan. Och hur skall vi arbeta när vi inte vet från

den ena dagen till den andra var vi står? Jag har tidigare

försökt hålla mig underrättad om läget på

förvaltningsdomstolsanslaget. Som det nu är ifrågasätter jag om

det finns någon, däri inkluderat domstolsverkets ekonomer, som

kan bedöma vilken grad av behovstäckning som föreligger.

I det följande kommer jag att stämma av en del av mina

funderingar mot dagens verklighet, sedd från länsrättens

synvinkel.

När det gäller målangivelser hittar vi en del sådana i

processlagstiftningen. Vissa frågor skall prövas inom fyra eller

åtta dagar eller två veckor. Vissa mål skall handläggas med

förtur och för skattemålen gäller sedan länge ambitionen om

högst ett års handläggningstid för ett normalt skattemål. Inom

riksdagen var det inte långt ifrån att det i våras blev en

stupstock för skattemålen.

I fråga om kvalitativa ting gäller att vi skall leva upp till

en rad processföreskrifter. Vi får inte vara så snabba att vi

missar något för då blir vi åtalade. Och vi får inte samla målen

på hög för då riskerar vi också åtal.

Jag har hittills drivit linjen att riksdagen anvisar medel

inte för 50 eller 75 eller något annat procenttal av de

inkommande målen utan för 100 procent. Eftersom riksdagen känner

till att det förelegat och föreligger eftersläpning i fråga om

skattemålen men ändå ställt sig bakom målsättningen om högst ett

års handläggningstid har jag vågat utgå från att riksdagen också

förutsatt att vi inom rimlig tid skall ha uppnått detta

balansläge.

Eftersom det också måste förutsättas att riksdagen i sin

budgetering vägt in de kvalitativa aspekterna har jag hittills

även utgått från att det är riksdagens uppfattning att de

angivna målsättningarna skall vara möjliga att uppnå på en

tillräcklig kvalitativ nivå och inom givna anslagsramar.

Mina rådmän har gett uttryck för uppfattningen att de hellre

låter sig åtalas för att de inte har hunnit med än för att de

handlagt målen felaktigt.

Min egen optimism har länge varit obruten. Och fortfarande

gäller självfallet att vi gör så gott vi kan. Men de senaste

åren har varit fyllda av besvikelser. Under större delen av

80-talet gällde det att få behålla tillräckliga resurser för att

klara av balansavarbetningen. De sista åren på 80-talet

kännetecknades av status quo. Och nu har vi hamnat i en

bristsituation.

På grund av medelsindragningar och ökat resursbehov för övriga

mål har vi under de senaste fem--sex åren fått lov att stänga

fem--sex skatterotlar. Dessa alltför snabba indragningar känns

definitivt inte bra med fortfarande alltför långa

handläggningstider och fortfarande alltför stora balanser.

I justitieutskottets betänkande med anledning av

budgetpropositionen har man under en följd av år kunnat läsa att

smärtgränsen nu är nådd, nu tål inte domstolarna några

ytterligare budgetnedskärningar. Jag delar den uppfattningen.

Till en början kände jag en viss tillförsikt. Men efter vad som

hänt under 1990 och 1991 har jag blivit tveksam. Det har t.o.m.

gått så långt att jag oroar mig för de psykologiska effekterna

hos personalen av en korrekt lägesbeskrivning i den kommande

verksamhetsplanen.

Fram till vårvintern 1990 hade länsrätten en gynnsam

balansutveckling och en sund ekonomi, helt under kontroll. Då

kom det första nackskottet. Centralt och lokalt hade träffats

löneavtal som sprängde budgetramarna. För länsrättens del var

det ungefär en halv miljon kronor per år som var ofinansierad.

En uppbyggd reserv i storleksordningen 200 000 kr., avsedd för

finansiering av datautrustning för framtida effektivisering,

omvandlades till ett underskott på ett par hundra tusen som vi

fick släpa med oss till påföljande budgetår. Och detta helt

beroende på omständigheter som låg utanför vår kontroll.

Riksdagen beslutade ungefär samtidigt om en reformering av

domarbanan och en förkortning av notariemeriteringen. Dessa

reformer må vara hur angelägna som helst sett från andra

utgångspunkter. Effektivitets- och budgetmässigt var båda en

belastning.

Det är uppenbart att den fiskal som klarat av sitt första

läroår och är på sitt andra år är effektivare än under det

första året.

På samma sätt är den notarie som är på sitt femte halvår långt

effektivare än den som är i början av sin notariemeritering.

Länsrätten hade beräknat sitt bortfall av uppsättarkraft till

fem årsarbetskrafter eller i pengar omkring en miljon kronor,

förutom att rotelinnehavarna skulle få avsätta ytterligare tid

för handledning av ett större antal genomströmmande notarier.

Under förra budgetåret hade länsrättsorganisationen att vänta

målen från 1990 års småhustaxering. Länge befarades att det

skulle röra sig om bortåt 100 000 mål. Lyckan blev stor,

särskilt i domstolsverket, när antalet mål "bara" blev omkring

20 000 i hela landet. Lyckan var inte fullt så stor i länsrätten

i Stockholms län som hade fått 400 000 kr. i anslag för att ta

hand om ungefär 10 000 mål. Pengarna räckte inte ens för att

bekosta datautrustning och datamöbler.

Att indela fem biträden och fem handläggare bara för att se

till att småhusmålen blir registrerade, granskade och

utremitterade medförde inte precis att det blev fler skattemål

avgjorda.

För det här budgetåret har vi för småhusmålen fått ytterligare

1,4 miljoner. På den resursnivån skulle det ta ungefär fem år

innan alla småhusmålen blev avgjorda. Detta ser vi som orimligt.

Vi har lagt på det dubbla på bekostnad av skattemålen. Men det

går självfallet ut över avverkningen av sådana mål.

Under detta budgetår brottas vi med två ytterligare problem.

Det ena är socialförsäkrings- och psykiatrireformerna, båda i

sig högst välkomna. Det andra är en pågående spurt inom

skatteförvaltningen i fråga om målen enligt gamla ordningen. Det

gör att skattemålen äntligen blir färdiga för avgörande i strida

strömmar. Men det medför att vi inte har någon möjlighet att

leva upp till vår målsättning att ett skattemål skall vara

uppsatt inom tre månader från den dag då det blev färdigt för

avgörande.

Problemet med socialförsäkrings- och psykiatrireformerna är

att dessa under reformarbetet i vintras och våras för vår del

kostnadsberäknades till 10--11 milj.kr. på årsbasis. I

domstolsverkets anslagsskrivelse fick vi 2,5 milj.kr., låt vara

med halvårseffekt för psykiatrimålens del. Under hösten har vi

förhandlat oss fram till att få disponera ytterligare en dryg

miljon.

Sammanlagt beräknades behovet till sju--åtta rotlar. Nu har vi

bitit på naglarna för att våga sätta upp fyra rotlar och våga

förstärka fyra befintliga rotlar för psykiatrimålen.

Vad gäller psykiatrimålen är dessa av sådan karaktär att varje

"lagerhållning" är otänkbar. Och socialförsäkringsreformen

bygger budgetmässigt på en orimlighet. Samma pengar skall

användas dels för balansavarbetning i försäkringsrätterna, dels

för att ta hand om de nya målen i länsrätterna och

kammarrätterna.

Vi har för vår del sett det som självklart att

socialförsäkringsmålen som grupp betraktad skall ha prioritet

framför skattemålen. Ett av syftena med reformen var ju att

komma till rätta med alltför långa handläggningstider. Det har

redan visat sig att flertalet av socialförsäkringsmålen är

klara för avgörande nästan i samma stund som de kommer in. De

bör därför i allmänhet inte kräva en längre handläggningstid än

högst tre--fyra månader. Min bedömning är dock att vi med

tilldelade resurser inte kan vidhålla en tänkt intern

prioriteringsregel som går ut på att även socialförsäkringsmålen

skall avgöras efter hand som de blir klara för avgörande.

En annan sida av socialförsäkrings- och psykiatrireformerna är

att det tar sin tid innan reformerna hunnit sätta sig, innan

domare och annan personal hunnit lära sig målområdena och över

huvud taget hunnit bli varma i kläderna och få upp farten. Och

det tar sin tid innan rekryterade försäkringsrättsdomare hunnit

få upp farten när det gäller länsrättens hittillsvarande

målområden. Detta budgetår räknar vi med att få avsätta ett par

hundra tusen kronor bara för fiskalsförstärkning till rotlar som

innehas av tidigare försäkringsrättsdomare.

Jag har nu försökt teckna en bild av varför jag ställer mig

frågande till hur riksdagen, samtidigt som man säger att

undergången redan tidigare var nära, kan medverka till dessa

anslagsmässiga förutsättningar. Hur man kan säga att nu tål

domstolarna inte mer samtidigt som anslaget bara för länsrätten

i Stockholms län urholkas med miljon efter miljon.

Kanske är det ett informationsproblem. I så fall hoppas jag

att jag i någon mån har kunnat medverka till att undanröja det.

Men jag skulle bli betryckt om det allmänt skulle anses som

jag vid tillfälle fått höra från domstolsverket, nämligen att

länsrättens ambitioner är alldeles för höga. Så mycket pengar

som krävs för att dessa ambitioner skall infrias kommer aldrig

att finnas.

Jag tycker nämligen inte att dessa ambitioner skiljer sig från

vad som jag har uppfattat som justitieutskottets uttalade

ambitioner. Det kan i vart fall rimligen inte vara för högt

ställda ambitioner om man vill

att den nuvarande kvantitativa nivån åtminstone skall

bibehållas

att de sociala målen och körkortsmålen skall kunna beredas för

avgörande utan dröjsmål och avgöras efter hand som de blir

färdiga för avgörande

att normala skattemål skall avgöras med högst ett års

handläggningstid och

att detsamma rimligen skall gälla för fastighetstaxeringsmål.

Enligt min uppfattning skulle det kännas befriande med raka

tag: hellre anpassa målsättningarna efter plånboken än inbilla

sig att man kan hålla fanan högt utan att det kostar något. Men

ännu hellre att försöka nå enighet både om målsättningarna och

om prislappen för att kunna nå dem.

Låt mig till sist tillstå att jag bävar för den dag då jag som

domstolschef tilldelas ett fullt förvaltningsansvar utan att

samtidigt få realistiska budgetmässiga förutsättningar. Vid ett

annat tillfälle skulle jag i så fall också vilja hålla en mässa

rörande konsekvenserna av domarnas självständighet enligt

regeringsformen.

Låt oss också allra sist framföra en bön om att med nuvarande

budgetmässiga förutsättningar slippa en stupstock i skattemålen.

Dessa är den enda buffert, det enda spelutrymme som vi har. En

stupstock med nuvarande förutsättningar kastar oss rakt ner i

avgrunden.

Jan-Åke Bäckström: Jag är chef för organisationsenheten på

domstolsverket och har då det ibland ganska tveksamma nöjet

eller den besvärliga men oerhört stimulerande arbetsuppgiften

att dels svara för utvecklingsverksamheten inom

domstolsväsendet, dels svara för det Åke var inne på här senast,

nämligen fördelningen av de, som vi bedömer det, väldigt knappa

resurerna på domstolarna. Och det är ju från vår sida också, i

väldigt stor utsträckning vill jag understryka, en fråga om att

prioritera. Var skall balanserna finnas någonstans eller var går

besparingarna att hämta hem? Jag kan hålla med väldigt mycket av

vad Claes Werdinius har sagt, och jag skulle gärna vilja använda

några av de här minuterna som jag har till mitt förfogande att

prata om ADB-utvecklingen och att tekniken är en kanske

nödvändig beståndsdel i ett förändrings- och förnyelesarbete som

måste pågå vid domstolarna, som inte kan lösa alla problem, men

som jag tror är en nödvändig förutsättning för att göra

domstolarna till attraktiva arbetsplatser.

Chefsutbildning, chefsutveckling är en nödvändig fas och då

menar jag inte bara domstolschefer utan chefer på alla nivåer i

domstolen som behöver utvecklas för att ta hand om sin personal.

Och en delegering eller renodling av domarrollen som då kan ske

helt inom ramen för gällande författning, men också genom

författningsändringar eller lagändringar.

Den här processen, och det är ingenting som man säger att man

börjar vid ett tillfälle och slutar vid ett annat tillfälle,

måste pågå hela tiden. Den kräver också en oerhörd

informationsinsats. Mycket av problemen med utvecklings- och

utredningsverksamhet som man sysslar med i den här typen av

frågor är att man sätter i gång en utredning, man skriver ihop

en rapport och lägger fram ett förslag och sen lägger man det

till handlingarna. Och jag brukar säga att man då inte har gjort

mera än en tredjedel av arbetsuppgiften. För det egentliga

arbetet är sedan när man skall genomföra alltihopa. Om jag får

nämna lite grann om ADB-verksamheten, så har vi en plan och den

planen tror jag att jag har skickat ut till ledamöterna. Det är

den lilla broschyren, om hur ADB-verksamheten skall bedrivas

inom domstolen. Man kan säga att den bygger på att vi skall ha

enhetlighet när det gäller utrustningsvaror. Den bygger på att

vi skall ha relativt enhetliga tillämpningar inom

domstolsväsendet, och anledningen till det här är framför allt

ekonomisk.

Vi arbetar nu med en genomförandefas i den här verksamheten

som går ut på att vi får ungefär 1 000 terminalarbetsplatser per

år installerade på domstolarna. Och det räknar vi med att kunna

få även fortsättningsvis. Den lilla svacka som vi har haft under

1990--1991 beror inte på att vi inte har klarat av detta utan

det beror på att det har kommit nya arbetsmiljökrav på

terminaler som har gjort att vi har fått göra ett visst

uppehåll. Det här innebär att vi tror att vi 1993--1994 skall ha

5 100 terminalarbetsplatser vid domstolarna. Det innebär då att,

som jag ser det, det är exklusive inskrivningsväsendet, man kan

säga att då är domstolsväsendet datoriserat. Då har i princip

varje anställd vid domstolarna tillgång till ADB vid sin

arbetsplats.

Det här kostar stora pengar. Då kommer jag in på nästa bit.

Varje sådan här arbetsplats kostar mellan 20 000 och 30 000 kr.

i investeringskostnader. Plus ett antal tusenlappar i årlig

drift dessutom varje år, alltså en investeringskostnad på i

storleksordningen 150 milj.kr. som berörs. Och det är ju inte

pengar som vi har fått några särskilda anslag för, utan det är

pengar som vi måste ta ur den löpande driften. och då kommer vi

in på budgetfrågorna och jag tänkte där presentera den

verklighet som den är just nu.

Budgetåret 1990/91 alltså per den 1 juli i år hade vi en skuld

till staten på 42,5 milj.kr. Den här skulden beror på ett antal

olika faktorer, man kan säga att omkring 10,5 milj.kr. var den

skuld vi förde med oss från budgetåret innan och 4,3 milj.kr. av

de här pengarna är så att säga medvetna överskridanden i form av

investeringar och annat, men 27,6 milj.kr. kostade vi för

mycket. Vad beror det här på. Jag kommer in på lite av det som

Åke Lundborg berörde. Merparten av det här är merkostnader för

löner. Vi har ett antal myndigheter med egen lönebudget och de

tillsammans gjorde ett överskridande på 5 milj.kr. De 94

tingsrätter som inte har egen lönebudget gjorde ett

överskridande på 15,7 milj.kr., och om man analyserar det här,

jag skall inte gå in och trötta er med alla de här siffrorna,

kan man säga att av de här 15 miljonerna är mer än två

tredjedelar beroende av beslut som regering eller riksdag har

fattat och som man inte har givit myndigheterna

kostnadskompensation för. Jag vill bara instämma i vad Åke

Lundborg sa att man inte kan hålla på på det här viset och

besluta om reformer eller åtgärder eller annat som skall vidtas

inom domstolsväsendet eller för en del annan verksamhet också

utan att det blir konsekvenser. Vi har som budgetansvariga inte

kunnat sitta overksamma med det här utan vi har varit tvungna

att försöka hämta hem pengarna där det går att ta dem. Den

summariska processen förs ju över från tingsrätterna till

kronofogdemyndigheterna och i samband med det plockade vi hem 7

milj.kr. extra i nedskärningar i tingsrätterna. Dvs. det var

tänkt att tingsrätterna skulle få behålla en del resurser för

att arbeta av de balanser som finns inom den summariska

processen. Av de resurserna tog vi 7 miljoner. Vi fick 13

milj.kr. på ett halvår för att handlägga de nya målen som kom

till länsrätterna, psykiatrimålen, av dessa lade vi bara ut 8

milj.kr. i form av nya tjänster och budgetar. 5 milj.kr. höll vi

inne. Fastighetsdata genomför varje år en rationaliseringsvinst,

den är på ungefär 2 milj.kr. Sommarvikariaten, som är en väldigt

viktig och värdefull verksamhet för de juris studerande då de

får åka ut till domstolarna och praktisera några månader varje

sommar mot en viss ringa ersättning, har vi varit tvungna att

skära ner med 1 milj.kr. Den verksamheten är i dag praktiskt

taget nere på nolläge. Övertidsbegränsningar för tingsrätterna

på sammanlagt 4 milj.kr. Besparingar på budgetmyndigheterna,

framför allt på de två högsta instanserna, högsta domstolen och

regeringsrätten, med 3 milj.kr. På de 94 tingsrätterna var vi

tvungna att genomföra personalnedskärningar, vilket innebar att

budgetåret gav besparingseffekter på 3 milj.kr. För nästa

budgetår, när vi får full effekt av de besparingarna blir det 11

milj.kr. Räcker då det här? Svaret på den frågan är enkelt: Nej,

det gör det inte.

De behov som vi har för nästa budgetår uppgår till 12 milj.kr.

mer än de här besparingarna. Gör vi ingenting mer till nästa år

kommer vi att ha ett underskott per den 30 juni 1992 på 56

milj.kr. Gör vi ingenting över huvud taget inför budgetarbetet

1992/93 så kommer det underskottet att ha växt till ungefär 75 à

80 milj.kr. Får vi inte nya resurser måste vi i vårens

budgetarbete dra in tjänster för domstolarna för i

storleksordningen 20 à 30 milj.kr. Det finns också ett antal

oförutsedda faktorer som man som budgetansvarig måste förutse på

ett ungefär -- de inträffar alltid, men man kan inte i förväg

tala om hur stora de är och när de kommer att inträffa.

Vi har i årets anslagsframställning begärt förstärkningar för

att kunna finansiera de kostnadshöjningar som domarbanan leder

till med 2,1 milj.kr. Till en utbyggnad av

hovrättsorganisationen som vi ser som nödvändig för att klara

arbetsläget på hovrätterna behövs 18 milj.kr. En utbyggnad av

tingsrättsorganisationen med 11 milj.kr. kan framför allt

motiveras av den enorma ökning av konkurserna som har följt med

de senaste två åren. Bara ökningen i antalet konkurser motsvarar

en arbetsvolym på ungefär 11 milj.kr. Vi accepterar den

nedskärning som den summariska processen ger i form av 40

milj.kr.: psykiatrimålen 13 milj.kr.

Vi menar i enlighet med vad vi sade tidigare, att vissa

arbetsuppgifter bör läggas ut från domstolsverket till

domstolarna. För det begärs förstärkning och omfördelning av

pengarna från domstolsverket till domstolarna. Vi har en del som

man kan kalla ofinansierade kostnader som vi har fått på sista

tiden då lönehöjningar har avtalats fram men där sedan

finansdepartementet aldrig har givit full kompensation för de

här lönehöjningarna på sammanlagt 21 milj.kr. ADB och

utbildningsverksamheten tillhör de verksamheter vi vill satsa

på.

Jag vill nu också hålla med Karin Bishop. Vi har gjort en

inventering; vad skulle det kosta att rusta upp domstolarnas

inventariebestånd, inte på arbetsplatserna, som Karin och Göran

i första hand var inne på, utan bara de offentliga utrymmena.

Det är inte bra när man kommer in i ett väntrum och finner

sönderskurna plastmöbler där. Det finns inte tillgång till de

samtalsrum som skall finnas för parter och advokater osv. De som

finns är så spartanskt möblerade att man undrar var man sitter

någonstans. Det är att sänka domstolarnas anseende i

allmänhetens ögon att inte förse dem med vettiga lokaler.

Jag instämmer i vad många av de tidigare talarna har sagt här,

att ja visst skall rationaliseringar göras, men vi skall ha ett

så effektivt domstolsväsende som möjligt. Man skall jobba med

frågor som delegation, ADB osv. Men sammantaget är det ändå så

att om man inte ger domstolarna tillräckligt med resurser, då

får man inte de domstolar som jag tycker allmänheten förtjänar.

Ordföranden: Jag tycker att det har varit en väldigt

intressant genomgång. Visserligen har var och en av er inte fått

så väldigt mycket tid, men om man anknyter till den ekonomiska

situationen och resurstilldelningen, har var och en av

föreläsarna nu lämnat sitt perspektiv varifrån man tycker att

det behövs mer resurser. Bo Broomé talar om en ökande

måltillströmning och behov av fler domare. Karin Bishop talar om

arbetsmiljön och om bristen på resurser för att förbättra den.

Anna-Karin Lundin talar om att det behövs mer resurser för

rättsväsendet i Norrland. Håkan Nordling talar om de gamla

skattemålen som tenderar att bli ännu äldre om man inte gör

rationella åtgärder för att beta av dem. Åke Lundberg talar om

resurser för nytillkomna arbetsuppgifter och nu sist har vi hört

Jan-Åke Bäckström gå igenom att det behövs mer resurser för

teknikutveckling och inte minst att man skall få resurser för

fattade reformbeslut. Det här visar ju egentligen att det finns

många hakar när det gäller resurssidan och den diskussion som

länge har förts säger ju att tanken har ju näst intill varit att

man genom effektivisering skulle kunna klara sig utan

resurstilldelning.

Mål- och ärendefördelning

m.m.

Håkan Nordling: För det första är det viktigt att

domstolarna får enbart viktiga frågor att handlägga. Ur

förvaltningsdomstolarnas synvinkel skall det alltså vara riktigt

tvistiga saker som kommer upp till länsrätten som den första

stora breda förvaltningsdomstolsinstansen. Det kräver att det

skulle vara obligatorisk omprövning hos

förvaltningsmyndigheterna som är beslutande första instans, och

först därefter skall målet komma i länsrätten. Som det ser ut i

dag i de målgrupper som vi får till länsrätterna så skall, om vi

tar skattemålen, beslutet överprövas av skattemyndigheten. Det

skall alltså, innan överklagandet lämnas till länsrätten, ske en

obligatorisk omprövning hos skattemyndigheten. Och då är det

meningen att nästan allt skall rättas ut och enbart riktigt

tvistiga frågor komma till länsrätten. Om vi tittar på de nya

socialförsäkringsmålen som vi har fått så är det så att om

beslutet har fattats av enskild tjänsteman, så får man inte

klaga på det beslutet till länsrätten utan att först begära

omprövning.

I biståndsmålen skall det inte ske någon annan omprövning hos

beslutsmyndigheten än den som följer av förvaltningslagen, och

det är en mycket ytlig omprövning; sedan ger den sociala

myndigheten målet vidare till länsrätten. Det är alltså olika

regler i dag för den här omprövningen eller vad man kallar det.

Men det bör vara en obligatorisk omprövning så att inte

bagatellartade saker kommer upp i länsrätten. Jag vill också

understryka det som jag sade tidigare nämligen att länsrätternas

målområde bör breddas. I domstolsverkets treårsrapport visade

det sig att ett mål i länsrätten kostade i genomsnitt 2 500 kr.

medan det i kammarrätten kostar 5 800 kr. Kunde vi få bort ett

antal mål från kammarrätten som i stället stannade i länsrätten

kunde det sparas en hel del pengar. Målen bör överklagas från

myndigheten till länsrätten och inte som sker i vissa fall från

myndigheten till kammarrätten.

Vidare tror jag det är viktigt, vilket kanske redan mer eller

mindre bestämts, att återkallelse av körkort inte skall beslutas

efter ansökan av allmänt ombud hos länsrätten utan hos en

körkortsmyndighet. Det kan bli en rejäl resursbesparing eftersom

körkortsmålen till största delen utgörs utav rattfylleribrott

och avsevärda hastighetsöverträdelser. Jag tror att det skulle

mer än halvera körkortsmålen. Där vill jag understryka att jag

anser att körkortsmålen skall stanna i länsrätten och inte föras

över till tingsrätt. Jag tror att det är riktigt att mål om

arvsskatt och gåvoskatt går från skattemyndighet till länsrätt

och inte till tingsrätt, medan däremot länsrätterna bör lämna

föräldrabalksmålen till den allmänna domstolen. Det handlar om

verkställigheten i 21 kap. föräldralagstiftningen. Och sedan har

jag hört så att säga surra i luften i det inledande skedet vid

domstolsutredningens arbete att nu när skattemålen sedan kommer

att bli färre, vilket i och för sig kan diskuteras, skulle varje

enskild länsrätt få för få skattemål och inte ha tillräckligt

stor kompetens för att avgöra dem. Man skulle regionalisera

skattemålen och ha färre länsrätter. Det tror jag absolut inte

på, det kommer att vara tillräckligt med skattemål ändå för att

länsrätterna skall ha tillräckligt med kompetens för att klara

de svåra målen.

Sist skulle jag också vilja slå ett slag för att inte

tingsrätt och länsrätt skall slås samman, utan att man slår ihop

servicefunktioner. Länsrätten t.ex. har väldigt svårt med

expeditionspersonal. Vi har ingen personal som kan gå och hämta

posten, utan det får den administrativa personalen göra, damerna

får släpa på de tunga väskorna. Vi borde ha gemensamma

förhandlingslokaler för att kunna spara pengar i den mån man

bygger nya lokaler. Jag tycker att serviceverksamhet och, som

jag sade förut, datafrågor och kopieringsmaskiner skulle kunna

vara gemensamma. Ett exempel: Vi har i dag i länsrätten i Växjö

en förhållandevis liten kopieringsmaskin och vi köper mycket

tjänster av länsstyrelsen. Med de nya två stora målgrupperna,

socialförsäkringsmål och psykiatrimål, kan vi inte klara av att

lämna bort målen i 14 dagar utan vi måste ha en större

kopieringsmaskin. Vi har undersökt marknaden och funnit att den

bästa kopieringsapparaten kostar 100 000 kr. Den är driftssäker

men den får vi inte; det har domstolsverket inte råd att betala.

Det har råd att betala 50 000 kr., och nu vet jag att vi får en

betydligt sämre maskin med risk för driftsstopp m.m. Men om vi

hade en kopieringsmaskin gemensamt med tingsrätten, skulle vi

kunna köpa en dyrare och få en säkrare och bättre apparat.

Karin Bishop: Det mesta som tas upp under den här rubriken

är sådant som domstolsutredningen skall syssla med och

förmodligen har sysslat med och som man har hört litet grand om.

Det är ju så att domstolsutredningen har till uppgift att rätt

mycket i detalj gå in på domstolarnas arbetsuppgifter; att tala

om hur man skall flytta mål och ärenden mellan domstolarna eller

mellan domstolar och förvaltningsdomstolar och myndigheter.

Samtidigt har de -- tills i dag -- haft i uppgift att se på

organisationen, men vi vet inte riktigt hur det faller ut efter

dagens budskap. Jag tycker inte att det är någon bra väg att man

fördelar mål och ärenden på det här sättet utan att göra klart

för sig vilken storlek på domstol man talar om. Det är samma sak

som också andra varit inne på. Det går inte att glömma bort

frågan om domstolarnas storlek och organisation. Den frågan hör

intimt samman med domstolsverkets framtida funktion. Och när det

gäller frågan om domstolarnas framtida organisation och storlek

så tycker jag inte, hur man än vrider och vänder sig, att det

går att undvika att lägga ihop de minsta tingsrätterna.

I går kom ju tydligen statskontorets förslag till

domstolsorganisation. Jag vet inte vad det förs för ett

resonemang av statskontoret, men jag förmodar att det bygger på

ett effektivitetsresonemang som är ganska svårt att anpassa till

domstolsväsendet. Det har sagts här tidigare, men jag tycker det

förtjänar att upprepas: Statskontoret har alltså i många

sammanhang visat en tendens att betrakta domstolarna som en

sorts affärsföretag. Jag skulle vilja betona och be er hålla i

minnet att domstolarna inte rår över sin input, och att deras

output måste produceras med stark hänsyn till misstänkta och

service åt allmänheten.

Vad det sedan gäller domstolarnas problem med hantering av mål

och ärenden, som yttrar sig i höga balanser och täta

personalbyten, så har den frågan tagits upp av

domstolsutredningen, som har funnit att de största problemen när

det gäller tingsrätterna finns i storstäderna.

Jag tänkte också ta upp en sak när det gäller rollfördelningen

mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol som intresserar

mig särskilt därför att jag sedan några år brukar hålla

seminarier om frågor om vårdnad och umgänge. Där processar man

ibland både i allmän domstol och i förvaltningsdomstol. Och nu

finns ju det här förslaget att frågor om verkställighet av domar

om vårdnad och umgänge skall föras till allmän domstol och inte

tas för sig i förvaltningsdomstol. Det är en möjlig lösning i

och för sig. Jag vet inte hur väl ni känner till problematiken,

men det är ju så att om föräldrarna inte är överens om vem som

skall ha vårdnad och umgänge, så går man till domstol, som då

meddelar dom i saken. Med denna dom kan man sedan, om den inte

går att verkställa därför att den ena parten sätter sig emot

detta, gå till förvaltningsdomstolen och be att få den

verkställd. Så för man en ny process där, och det där kan varvas

i det oändliga mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol.

Och det är nog mycket troligt att om man för över de här målen

till allmän domstol så hejdar det väl en del; man måste ju komma

igen där man tidigare har fått dom.

Men vad jag skulle vilja flagga för är något som jag har

också hört via domstolsutredningen och även från en finsk

kollega. Det gäller den modell för vårdnadsmålen som man har i

Finland. Där går man först till socialförvaltningen, som tar upp

frågan om vårdnad och underhåll. Där tar man även upp tvistiga

frågor och försöker lösa tvisten mellan föräldrarna på det

stadiet. Först när det inte går, så går man till domstol. Och

detta har gjort att man inte har så många sådana mål i

domstolarna. I Sverige kan det ju ofta vara så att vi startar

rätt på, kanske många gånger i domstolen, med en förberedande

förhandling där man beslutar om en vårdnadsutredning och

umgängesrätt. Och sedan tar familjerättsenheten i

socialförvaltningen över och för först samarbetssamtal med

parterna och därefter kommer man kanske fram till att det måste

göras en utredning. Man kanske skulle kunna gå den andra vägen

och börja med socialen. Det kan vara värt en diskussion, tycker

jag.

Hans Hedvall: Jag har tagit upp en känslig fråga, nämligen

den om den framtida domstolsorganisationen. Den är så känslig

att departementet har tagit den tillbaka. Jag skulle också vilja

fortsätta utveckla och ha synpunkter på hur liten en domstol kan

vara och ändå fungera.

I det historiska perspektivet har alltid domstolarna spelat en

stor roll för människorna i samhället, inte minst här i Norden.

Allt ifrån landskapslagarna över Montesquieus tremaktsfördelning

med lagstiftande, styrande och dömande makt till vår nu gällande

grundlag så har domstolarnas särart markerats. Detta får vi inte

glömma bort. Vi vet att vårt inträde i EG -- ja redan i och med

att EES-avtalet träder i kraft den 1 januari 1993 -- kommer att

medföra att domstolarna får en förändrad och betydligt starkare

ställning än de har nu och inte heller detta får man glömma

bort.

Under den tid som jag har tjänstgjort som domare har jag fått

uppleva när det fanns ett flertal tingsrätter ute på bygden, där

bygdens människor uppsökte domstolarna och tog kontakt med dem,

och de visste vad domstolen sysslade med. De fick genom detta

insikt om vikten av att ha en domstol och den roll som en

domstol spelar i ett samhälle och i en demokrati. Med tiden har

ju domstolarna lagts ihop och blivit stora myndigheter och

ganska främmande för den enskilda människan. Det har blivit ett

stort vakuum, nutidens människor vet inte så mycket om vad

domstolarna sysslar med. De blandar ihop det med polis och

åklagare och andra myndigheter. Det har blivit ett stort

informationsproblem som jag också gärna skulle vilja prata om

vid ett annat tillfälle. Jag tycker att man måste tänka på de

här omständigheterna, när man skall göra en avvägning hur stora

domstolarna skall vara i framtiden; om vi, eller framför allt

ni, skall ge er ut och dra in en massa domstolar och göra stora

enheter av dem. När man som facklig förtroendeman tidigare på

central nivå rest runt bland våra domstolar, vet man att folk

där -- både domare och biträden -- sliter väldigt hårt i dessa

dagar för att över huvud taget få verksamheten att rulla.

Det är ett dåligt läge för domstolarna just nu när det gäller

resurser. Något måste göras och i fortsättningen talar jag för

tingsrätten eftersom de andra har talat för hovrätten. Ett sätt

att komma till rätta med de här problemen är ju att titta på

domstolsorganisationen. Och för min egen del tror jag på en

renodling av domstolarna, framför allt domarnas arbete. Vi är

upplärda att vara tvistlösare. Det är det vi skall syssla med.

Vi har en hel del ärenden på domstolarna som kan lösas och tas

om hand av olika myndigheter. Men om man vill ha den här

renodlingen måste man ju ta konsekvenserna och bestämma hur

mycket som skall bort från domstolarna. Men konsekvensen blir

att en del domstolar inte blir bärkraftiga i framtiden.

Statskontoret har kommit med sin utredning, och jag har fått

en föredragning av den. De talade om myndigheter, inte om

domstolarna. De har glömt bort detta med domstolarnas särart. De

talade mest om ekonomi. Och självklart var det deras

utgångspunkt, men jag är inte vidare glad i den utredningen. Jag

tror att det kommer att bli diskussioner om den i framtiden.

Fortfarande vill jag påpeka att domstolarna har en särskild

ställning i ett demokratiskt samhälle.

Om man skall hitta någon lösning för domstolarna, framför allt

de små domstolarna i framtiden, tror jag inte på generella

lösningar, som statskontoret delvis lagt in. Om man jämför t.ex.

domstolen i Sveg, som har nästan ett helt landskap, med den i

Blekinge, där det finns fyra domstolar på tre mils avstånd och

150 000 människor, så ser man att det inte går att göra

generella lösningar med två sådana ytterligheter. Det finns

andra problem också. I Blekinge har vi ju det bekymret att tre

av domstolarna, i Sölvesborg, i Karlshamn och i Ronneby är i

stort sett enmansdomstolar. I Karlskrona har vi mellan tre och

fyra domare. Jag vet av erfarenhet att vi klarar detta i

Karlskrona. Vi vet att det behövs tre domare i tvistemål och vi

har många tvistemål. Vi klarar det själva, vi klarar våra

semestrar och vi har inga bekymmer. Men de andra tre domstolarna

har stora bekymmer, vid sjukdom, om någon skall gå på

utbildning, för att inte tala om sommarsemestrarna. Då ingriper

naturligtvis vi och försöker att hjälpa till så mycket vi kan.

Hovrätten har stora bekymmer att se till att det löper. Vad jag

vill komma fram till är att jag tror att man kan behålla

domstolarna eller skapa domstolar där det finns tre eller i vart

fall fyra domare. De domstolarna är bärkraftiga i framtiden. Jag

menar att man skall gå den vägen och försöka behålla så många

domstolar som möjligt, med tanke på domstolarnas betydelse i

vårt samhälle.

Författningsändringar

Bo Broomé: Jag återkommer till åtgärder som i positiv

riktning kan bidra till att förändra hovrätternas arbetsläge.

Det handlar om egna synpunkter men jag har också rådgjort med

lagmännen i hovrätten.

Man kan dela in åtgärderna i tre olika grupper. Det handlar om

ändringar i den materiella rätten, processuella förändringar

inom ramen för det nuvarande systemet och till sist om

principiella förändringar i det processuella systemet.

Vid reformer av den materiella rätten måste kostnadsaspekter

beaktas. Man måste tänka på verkningarna av olika förslag för

domstolar och andra handläggande myndigheter. Jag kan som ett

exempel på samspelet ta bestämmelsen i 4 kap. 19 § jordabalken

om fel i fastighet. Det ansvar för säljaren av en fastighet som

infördes genom bestämmelsen gav upphov till en lång rad

omfattande och kostnadskrävande processer. -- Det är viktigt att

finna lösningar i den materiella rätten som inte driver fram

tvister.

Det gäller också att avskaffa otympligheter i det processuella

systemet och komma till rätta med olika praktiska problem. Som

exempel kan jag nämna delgivningsreglerna; alltför ofta saknas

korrekt uppgift om en parts eller ett vittnes rätta adress och

hovrätten får lägga ned ett omfattande arbete på att leta fram

den. Vidare kan nämnas att de krångliga överklagandereglerna i

49 kap. rättegångsbalken borde kunna förenklas. Ett annat

exempel är den onödigt kvalificerade sammansättningen som krävs

när det gäller avgörande av många preliminärfrågor. Härigenom

binds domarresurser som borde användas för uppgifter av mer

kvalificerat slag.

Då återstår frågan om vi bör överväga mer radikala åtgärder.

Sverige är ett ovanligt domartätt land. Skall vi ha fler eller

färre domare? Vilka kostnader är vi beredda att acceptera?

Vilken standard på rättskipningen vill vi egentligen ha? Detta

handlar i grunden om politiska avvägningar.

Skall vi göra allvar av resonemanget om att tyngdpunkten i

processen skall ligga i tingsrätten? Nu går ju så gott som alla

mål till hovrätten, och ny bevisning tillåts alltid i brottmål.

I praktiken ligger tyngdpunkten i en del mål i hovrätten, men

där är bevismaterialet slitet och mindre värt.

Här följer några uppslag.

Hovrätterna bör inte vara första instans. Utsökningsmålen bör

gå först till tingsrätterna och sedan kunna överklagas till

hovrätten.

Kan man tänka sig förenklad sammansättning i enklare mål? Kan

man införa prövningstillstånd i större omfattning till

hovrätterna? Det finns ju redan när det gäller de s.k. småmålen,

tvistemål där tvisten rör högst ett halvt basbelopp. Kan

prövningstillstånd införas i brottmål när det gäller bötesdomar?

Är det rättssäkert -- också små mål kan ju vara mycket viktiga

för den enskilda.

Kan man begränsa hovrättens prövning i målet till själva

rättsfrågan och låta hovrätten böja sig för tingsrättens

bedömning i bevisfrågan? Här finns utländska förebilder.

För egen del vill jag varna för att radikalt skära bort

möjligheten till ny bevisprövning i hovrätten. Bevisprövning är

en mycket svår sak och inte ett löst tyckande. Utan omprövning i

hovrätten finns det risk att beviskraven efter hand lättas upp i

tingsrätterna. Dessutom skall hovrätterna inte bara röra sig i

juridikens finrum, även om många sympatiserar med en sådan

lösning.

I och för sig skulle de nuvarande reglerna om bevisning i

hovrätten kunna göras striktare och eventuellt kombineras med

prövningstillstånd. Vissa spärrar kan ju sättas upp för en ny

bevisbedömning i högre rätt. -- En renodlad ordning med

prövningstillstånd och ändringsdispens har fördelen att aldrig

göra den dömde chanslös.

En annan tanke kan vara att använda modern teknik och spela in

bevisupptagningen i tingsrätten på video och i första hand låta

hovrätten grunda sin uppfattning på det materialet. Då skulle

man komma ifrån spekulationerna om att bevisbedömningen kommer

att bli en annan i hovrätten på grund av folks glömska. Sådana

spekulationer från parter förekommer nog ibland.

Det här var en serie ännu obearbetade idéer. Mitt intryck från

min egen hovrätt är att det finns en viss sympati för tanken att

införa begränsningar i fullföljdsrätten även om meningarna går

isär. Man måste komma ihåg att Europakonventionen kräver

fullföljdsrätt i brottmål. För övrigt blir arbetsminskningen

säkert ganska begränsad om fullföljdsinskränkningarna bara

gäller bötesmålen.

Till sist, man måste i de här sammanhangen också ta hänsyn

till effekterna på tingsrätterna. Om man förskjuter tyngdpunkten

i processen till tingsrätterna måste dessa kanske förstärkas. I

dag avgörs många mål av yngre domare med begränsad erfarenhet.

Kanske måste vi ha mer än en jurist och fler nämndemän i stora

brottmål, om skuldfrågan inte skall prövas av hovrätten.

Jag kan inte heller undgå att nämna att det i min hovrätt

finns en viss skepsis mot de minsta tingsrätterna. De är sårbara

administrativt, men också juridiskt. Det finns ingen eller

endast få domare att rådgöra med. De kan inte själva klara en

tresits. Det är utomordentligt viktigt att tingsrätterna kan

klara också de stora och svåra målen. Och det gäller även om

nuvarande fullföljdsordning behålls. Bärkraftiga och kompetenta

tingsrätter är en förutsättning för att hovrätten skall få den

önskvärda rollen av överprövare, inte omprövare.

Håkan Nordling: Av de drygt 2 800 mål som under år 1991

kommer att komma in till länsrätten i Kronobergs län utgör

nästan 1 000 körkortsmål, dvs. mål där frågan är om en persons

körkort skall återkallas. Målen är i sig viktiga och ingripande

för den enskilde men de är ändå i många fall på grund av

lagstiftningens utformning och gällande praxis förhållandevis

rutinartade. Detta gäller särskilt vid återkallelse av körkort

vid trafiknykterhetsbrott och avsevärda hastighetsöverträdelser.

Det kan därför inte vara rimligt att dessa mål skall beslutas av

länsrätten i första instans. Körkortsutredningen har föreslagit

att dessa mål i första instans skall beslutas av

körkortsmyndigheten. Även om utredningens andra förslag

kritiserats, torde det råda en majoritet för förslaget att

flytta ned återkallelsemålen till körkortsmyndigheten. Med tanke

på att länsrätternas målområde utökats med socialförsäkringsmål

den 1 juli 1991 och kommer att utökas med psykiatrimål den 1

januari 1992 är det angeläget att frågan om första instans för

körkortsmål behandlas med förtur och, om det behövs, bryts ut

från utredningens övriga förslag.

Jag övergår till socialtjänstmålen. I många mål om ekonomiskt

bistånd är det inte fråga om några större belopp och inte heller

om några principfrågor. Beslutet hos socialnämnden har ofta

fattats av en socialsekreterare med stöd av delegationsbeslut. I

denna typ av mål borde det kunna övervägas om inte länsrätten

skulle kunna avgöra målen som enmansmål. Som jämförelse kan

pekas på bestämmelsen i 18 § tredje stycket sjätte punkten lagen

om allmänna förvaltningsdomstolar enligt vilken länsrätten är

domför med en lagfaren domare ensam i mål som avser ändring av

taxerad inkomst med högst 5 000 kr.

När det gäller socialförsäkringsmålen bör övervägas om inte en

offentlig motpart till den enskilde skall finnas obligatoriskt i

alla mål. Om en offentlig motpart inte finns har länsrätten ett

större ansvar för utredningen enligt 8 §

förvaltningsprocesslagen än om en sådan finns, och därmed ökar

behovet av handläggare hos länsrätten. Det är därför enligt min

mening fel av domstolsverket att i anslagsframställningen för

budgetåren 1992/93--1994/95 uppge att socialförsäkringsmålen

kräver färre handläggare än de målgrupper som för närvarande

handläggs av länsrätterna. Om en offentlig motpart inte förs in

i processen bör, enligt min mening, i vart fall en obligatorisk

omprövning införas hos försäkringskassan eller

socialförsäkringsnämnden i alla ärenden innan de lämnas till

länsrätten.

I fråga om obligatorisk omprövning gäller i dag olika regler

för olika myndighetsbeslut. I skattemål sker från 1991 års

taxering enligt den nya taxeringslagen en obligatorisk

omprövning hos skattemyndigheten eller skattenämnden innan ett

överklagande överlämnas till länsrätten. I socialtjänstmål

gäller reglerna om omprövning enligt förvaltningslagen. Vissa

socialförsäkringsmål får inte överklagas till länsrätten utan

att man först yrkat omprövning hos försäkringskassan. Andra

socialförsäkringsmål överklagas i princip direkt till länsrätten

utan någon omprövning. Det borde enligt min mening finnas en

gemensam ordning för omprövning för alla måltyper. Det borde

vara en obligatorisk omprövning hos beslutsmyndigheten i alla

mål för att rensa bort onödiga överklaganden till domstol. En

sådan ordning torde förutsätta att beslutsmyndigheten också är

den enskildes motpart i domstolsprövningen såsom nu är fallet i

skattemålen.

Enligt 20 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar får

tjänsteman vid bl.a. länsstyrelse, skattemyndighet och allmän

försäkringskassa inte vara nämndeman. Detsamma gäller ledamot av

socialförsäkringsnämnd. I 7 kap. 6 § andra stycket

taxeringslagen anges att nämndeman i allmän förvaltningsdomstol

inte får väljas till ledamot i skattenämnd. Det framstår mot

bakgrund härav som rimligt att tjänsteman inom

socialförvaltningen liksom ledamot av socialnämnd inte heller

får vara nämndeman. Samtliga nu nämnda myndigheters beslut

överklagas till stor del till länsrätten.

Anna-Karin Lundin: Jag representerar försäkringsrätterna.

Försäkringsrätterna har haft stora problem och läggs definitivt

ned sista juni nästa år. I det läget kan det vara intressant att

fundera över om det finns någon risk att länsrätterna och

kammarrätterna så att säga ärver försäkringsrätternas problem.

Problemen skulle alltså följa med socialförsäkringsprocessen in

i de domstolarna. Och om det finns en sådan risk är ju frågan

vad man kan göra åt den.

En del -- kanske en mindre del, men i alla fall -- av

försäkringsrätternas problem har att göra med hur lagstiftningen

är utformad och hur prejudikatbildningen går till. Och i den

delen är läget oförändrat. Länsrätterna och kammarrätterna

kommer alltså att drabbas av detta. Lagstiftningen på

socialförsäkringsområdet är i ganska stor utsträckning sådan att

praxis är en viktig rättskälla. Inte bara viktig, utan viktigare

än på andra rättsområden -- i alla fall viktigare än på andra

rättsområden som jag känner till. Och praxis på detta område är

försäkringsöverdomstolens (FÖD) avgöranden. Varför är då praxis

viktigare på detta område än på andra? Ja, grunden är att

lagstiftningen ofta är utformad på ett sådant sätt att den i

mycket stor utsträckning ger utrymme för olika bedömningar. Och

det är kanske nödvändigt med tanke på ämnesområdet (medicinska

bedömningar som allteftersom tiden går ändras bland

vetenskapsmännen; eftersom det gäller sjukdomar hos enskilda

individer är det svårt -- eller kanske omöjligt -- att täcka in

alla situationer i lagregler). Trots att lagstiftningen har en

sådan karaktär är förarbetena ofta magra; lagförslagen går inte

till lagrådet och ofta har de tillkommit snabbt. Det är en

lagstiftning som inte alls har samma kvalitet som lagstiftningen

på t.ex. justitiedepartementets område, som är den som jag bäst

känner till i övrigt. Vidare är lagarna ofta föråldrade;

utvecklingen har så att säga sprungit förbi lagstiftningen. Det

är också så att doktrinen -- dvs. vetenskapsmännen inom den

juridiska forskningen -- i väldigt liten utsträckning har

intresserat sig för lagstiftningen på socialförsäkringsområdet.

Detta gör alltså att praxis är oerhört viktig. Regeringsrätten

och högsta domstolen är prejudikatinstanser. De prövar bara mål

som har prejudikatsintresse -- alltså mål som är intressanta som

vägledning för underinstanserna i deras dömande. FÖD har en mera

vittgående uppgift. FÖD skall nämligen inte bara pröva

prejudikatfrågor, utan också pröva mål av det skälet att det kan

finnas anledning att ändra utgången i underinstansen. Det

innebär att FÖD i sak avgör kanske 1 000 mål, HD och RR omkring

200 mål. Det här betyder ju naturligtvis att FÖD inte alls har

samma möjlighet som de andra högsta instanserna att utforma sina

avgöranden på ett sådant sätt att underinstanserna med en rimlig

arbetsinsats kan veta vilken vägledning man kan dra av dem. En

annan svårighet är själva mängden avgöranden. En mindre del --

knappt 50 -- trycks i en särskild rättsfallspublikation. Resten

får var och en hålla ordning på efter bästa förmåga; numera dock

med viss hjälp från FÖD:s sida. Vi har alltså situationen att

prejudikaten är oerhört viktiga, samtidigt som det är förenat

med stora svårigheter att veta vilka avgöranden som är

prejudikat och vilken vägledning man kan dra av dem. Det är stor

risk att detta kommer att bli mycket betungande för länsrätterna

och kammarrätterna när de kommer i gång med dömandet i

socialförsäkringsmål. Den enda lösning jag kan se är att göra om

FÖD till en prejudikatdomstol. Då blir ju frågan naturligtvis om

FÖD inte behövs som ändringsinstans. Den frågan behöver man inte

diskutera i det här sammanhanget. Ingen vet hur många mål FÖD

avgör av prejudikatskäl. Det är kanske så att målen så att säga

räcker.

Att det kan vara svårt att få en riktig bild av FÖD:s praxis

hänger också samman med en annan sak, nämligen att

socialförsäkringsprocessen i praktiken är en enpartsprocess.

Allså den fråga som Håkan Nordling tog upp. Jag håller med honom

helt och hållet men nalkas här problemet från en annan

synvinkel. Ett socialförsäkringsmål startar med att en enskild

begär någon form av ersättning från försäkringskassan, t.ex.

sjukpenning, arbetsskadeersättning, pension. Om han eller hon

inte får det överklagas målet till en länsrätt. Om inte heller

länsrätten tycker att ersättningen skall utges, överklagar den

enskilde till kammarrätten. Om kammarrätten har samma

uppfattning överklagar den enskilde till FÖD. Så här går det

nästan alltid till. Det finns i och för sig en företrädare för

det allmänna i den här processen. Det är riksförsäkringsverket.

Men riksförsäkringsverket förekommer ytterst sällan som part,

utom i försäkringsöverdomstolen, där riksförsäkringsverket

alltid är motpart till den enskilde. Det här betyder att de fall

som FÖD prövar nästan alltid är sådana där en enskild tycker att

försäkringskassan eller domstolarna har varit för njugga. Men

FÖD får ytterst sällan anledning att pröva mål där det allmänna

tycker att försäkringskassan eller domstolarna har varit för

generösa. Det betyder att det material som FÖD får dra gränserna

utifrån blir skevt. Och det betyder förmodligen att FÖD:s praxis

inte visar hela sanningen. Med ett tvåpartsförfarande i hela

processen skulle man få en tydligare rättsbildning med en mera

fullständig belysning av rättsläget. Detta är också en svårighet

som kommer att möta länsrätterna och kammarrätterna. Enda sättet

att komma ifrån den är att införa ett tvåpartsförfarande. Och

det är naturligtvis bra också av andra skäl.

Det viktigaste har att göra med domstolarnas

utredningsskyldighet. En förvaltningsdomstol är skyldig att se

till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Så

står det i förvaltningsprocesslagen och det gäller inte bara för

länsrätterna och kammarrätterna utan också för

försäkringsdomstolarna. Hur aktiv en domstol skall vara i

utredningen varierar mellan olika måltyper. Men det beror också

på andra faktorer. En sådan faktor är om den enskilde har en

motpart eller inte. I socialförsäkringsprocessen anses

domstolarna ha en stor utredningsskyldighet. Det kommer säkert

att upplevas som främmande och vara betungande för länsrätter

och kammarrätter. I de domstolarna är man nämligen inte alls van

vid att aktivt utreda målen på samma sätt som man gör i

försäkringsdomstolarna. Det skulle man också till stor del kunna

slippa om socialförsäkringsprocessen var en tvåpartsprocess. Då

skulle det vara naturligt att lägga en mycket större del av

utredningsansvaret på parterna. Det allmännas företrädare skulle

alltså göra sådana utredningar som domstolarna gör nu. Och

domstolarna fick ägna sig åt dömandet. Och det är naturligtvis

väldigt angeläget med en sådan reform just nu, när målen kommer

in i länsrätterna och kammarrätterna. För det får ju inte bli så

att gruppen socialförsäkringsmål upptar en oproportionerlig tid

och kraft för dessa domstolar.

Det finns ytterligare en fråga som jag skulle vilja ta upp i

det här sammanhanget. Det gäller domförhetsreglerna -- alltså

hur rätten skall vara sammansatt. I försäkringsrätterna har vi i

praktiken med nämndemän i de flesta målen. Men inte i alla. Men

i länsrätterna och kammarrätterna kommer man att ha med

nämndemän i alla mål som avgörs i sak. Det är en kvalificerad

sammansättning. Det innebär att man kommer att tynga

nämndemännen med mål, där det inte alls är motiverat att de

deltar. Och det blir tyngre för kammarrrätterna och

länsrätterna. Det finns två typer av mål, där vi inte har

nämndemän i försäkringsrätterna och där det inte finns något

skäl att ha det i länsrätterna och kammarrätterna. Den ena typen

är sådana mål som gäller mycket tekniska frågor. Den andra är

mål som typiskt sett gäller förmåner av lågt värde.

Ett exempel på mål av teknisk karaktär är mål enligt

tandvårdstaxan. Sådana mål kan gälla frågan om det skall vara en

två- eller fyraledsbro för att uppnå ett odontologiskt

tillfredsställande resultat. Man kan ju till och med undra om

sådana mål alls har i domstolarna att göra. Andra mål som gäller

rent tekniska frågor är vissa mål som närmast gäller

tillämpningen av snåriga myndighetsföreskrifter.

Exempel på förmåner som inte är så stora eller viktiga för den

enskilde är sjukpennning för några få dagar -- samma sak med

föräldrapenning. Antalsmässigt är det inte fråga om många mål --

men det finns ju absolut inget skäl att betunga domstolarna med

en extra administration och de extra kostnader det medför att ha

med nämndemän. Och min erfarenhet är också att nämndemännen inte

är intresserade av att delta i den här typen av mål. Många

bäckar små -- som Bo Broomé sa när han talade om

sammansättningsreglerna.

Jag tror också att det är bra att man gör något snabbt; innan

det blir en etablerad sanning att det alltid skall vara

nämndemän i socialförsäkringsmål.

Domarbanan

Lars Åhlén: Reformen om domarbanan trädde i kraft den 1

juli 1990. Till grund för den låg en utredning av 1987 års

domarutredning med chefs-JO Claes Eklundh som ensamutredare.

Propositionen är från 1989--1990 och riksdagsbeslutet togs på

våren 1990. Den började att tillämpas den 1 juli 1990. Den

innehåller ju både frågor om meritvärdering och synen på

domarbanan. Vi har fått i uppdrag i domstolsverket, trots att

det inte har gått så särskilt lång tid sedan reformen trädde i

kraft, att göra en utvärdering av den här reformen. Det

uppdraget fick vi i våras, och vi har i dagarna redovisat det i

en rapport som jag tänkte berätta lite om.

Om man skulle sammanfatta huvudpunkterna i propositionen om

domarbanan så var det när det gäller den allmänna delen att

domarutbildningen skulle innehålla tre obligatoriska moment,

aspiranttjänstgöring, underrättstjänstgöring och

adjunktionstjänstgöring, och att de skulle fullgöras så gott som

i ett sammanhang. Tjänstgöringstiden borde i princip motsvara

minimitiderna för varje obligatoriskt moment, och minimitiderna

skulle för aspiranttjänstgöringen vara nio månader, för

underrättstjänstgöringen ett år och för adjunktionen nio

månader.

Antalet tingstjänstgöringsplatser är nu 1 005. På bilden över

antalet notarieplatser ser ni att antalet det sista året har

gått ner till 701. Det är kopplat till den förkortade tiden för

tingsmeritering. Antalet ansökningar till notarietjänster ligger

ganska lika för de här åren, men det finns vissa skillnader. Det

är lite svårt att mäta detta för ibland söker man till ett antal

olika tjänster. Man kan säga om notarietjänsterna,

ansökningarna, att det alltid finns de som söker. Det är en

ganska stor väntelista. Men även om det är många som ligger inne

med ansökningar samtidigt får inte alla tjänster utan det är

alltid ett urval.

När det gäller aspirantansökningarna är bilden den här för

åren 1987--1990. För hovrätternas del ser man sammanfattningsvis

att från 334 ansökningar 1987, så gick det upp till 273 år 1988,

till 292 år 1989 och ned till 270 år 1990. Det har ju med olika

mellanrum sagts att här har man haft väldigt ont om ansökningar.

Skånska hovrätten har väl kanske aldrig varit drabbad av det,

men uppe i Norrland har man haft bekymmer. När jag var uppe i

övre Norrland för en liten tid sedan så sade man att det inte är

något bekymmer nu för att det är god kvalitet på dem man får och

man kan anta dem som man behöver. För kammarrätternas del är

motsvarande siffror för åren 1987--1990: 249, 245, 152 och 169.

Det kanske Henry eller någon annan kommer att kommentera

närmare.

Om man ser på de aspiranter som är antagna de här åren för

hovrätternas del så antog man 71 år 1987 och 66 år 1988. År 1989

antogs 97 och sedan sjönk det 1990 till 79. Jag skall strax

förklara varför man hade den utvecklingen mellan de båda åren.

Motsvarande siffror för kammarrätternas del är 36, 54, 34 och

54. Den utvärdering som vi har gjort av reformen -- vi har ett

avsnitt som vi kallar för organisatoriska åtgärder med anledning

av reformen -- visar bl.a. att man har ökat antalet

adjunktionsplatser i överrätterna. Det har man varit tvungen

till för att kunna åstadkomma den här snabbare genomströmningen.

I Svea hovrätt har man utökat så att varje avdelning har fått

ytterligare en assessorsrotel, och man har alltså två på varje

avdelning. Så har man också ordnat det i Skånska hovrätten och i

kammarrätten i Stockholm. Från de överrätterna har man sagt att

de här åtgärderna troligen kommer att bli bestående. I de andra

överrätterna har man inte ökat i samma omfattning. Man har inte

behövt det för att kunna ordna genomströmningen, men totalt sett

i landet så har man ökat antalet assessors- eller tf.

assessorsplatser i hovrätt från 48 till 63, alltså med 15 och i

kammarrätt från 44 till 61. Att man har ökat antalet

adjunktionsplatser har å andra sidan lett till att man har

antagit färre aspiranter och fiskaler. Det är alltså en följd av

att man besätter de här rotlarna med assessorer i stället och

låter dem göra en del uppgifter som fiskalerna annars gör. När

det gäller att minska antalet aspiranter och fiskaler, så är det

så att de har minskat i hovrätt från omkring 106 till 81 och i

kammarrätt från 57 till 46.

De här siffrorna svarar alltså i stort sett mot varandra. En

tanke i den här reformen och ett sätt att genomföra den var att

man skulle omvandla en del fiskalstjänster ute på underrätterna

till rådmanstjänster. Det här fick man inga pengar för utan det

är någonting som man har fått göra i betydligt långsammare takt

än vad som egentligen var tänkt. Om jag kommer ihåg rätt så är

det två tjänster som har omvandlats till rådmanstjänster i dag.

Sedan har regeringen beslutat att inrätta ett antal

rådmanstjänster vid flera tingsrätter, i Jakobsberg, Eskilstuna,

Hässleholm, Ängelholm, Lindesberg, Helsingborg och Haparanda,

och två rådmanstjänster vid Malmö tingsrätt. Det är i stort sett

i utbyte mot fiskalstjänster.

Hur har man då lyckats komma fram i sina strävanden att

avkorta tiderna för tjänstgöring från det man antas som aspirant

i en överrätt? På den här bilden kan man se att när man börjar

som aspirant så är minimitiden nio månader, och det har man

lyckats komma ganska nära på många håll. I kammarrätterna har

man ju tidigare klarat genomströmningen på tre till fyra år. Men

i september 1991 ligger man på en tid på 13 månader från det man

antas tills man kommer ut till en underrätt. För hovrätternas

del är det två som inte har lyckats så särskilt bra, nämligen

Göta hovrätt och hovrätten för Västra Sverige. I Göta hovrätt

tror man att man skall komma till rätta med det. För tillfället

är situationen besvärlig. I Västra Sverige har man sagt att en

hel del aspiranter har återvänt och skapat någon form av puckel.

Därför har man inte kommit ner i den tid som man hade önskat

utan man har ökat tiden i stället.

När man är ute i underrätt undrar man: Hur lång tid efter att

man har gjort sitt underrättsår tar det tills man får komma in

och börja adjunktionstjänstgöringen? Underrättsåret blir ofta en

fast tid men om man måste vänta blir den längre. På

kammarrättssidan är det här i Göteborg och i Jönköping inga

väntetider alls. Man kommer in till adjunktion när

underrättsåret är slut. I Stockholm tar det nio månader. Det är

lite längre tid innan man kommer in för adjunktion.

När det gäller hovrätterna så hade Övre Norrland före den 1

juli 1990 en väntetid på 26 månader, men nu är man nere vid en

nollgräns. Man har kommit bra fram även i Nedre Norrland där man

har fem månaders väntetid i snitt. I Västra Sverige däremot har

man haft en hel del återvändare som gör att man har långa

väntetider. Här får man alltså vänta 38 månader innan man kommer

in. Göta hovrätt har också en lång stapel medan de i Skåne och

Blekinge är nere på två--fyra månader. Och i Svea hovrätt kanske

man får vänta upp till ett år ytterligare innan man kommer in

till adjunktion.

Om man lägger ihop de här tiderna med den tid som man skall ha

för adjunktionen så leder det till att hovrätten över Skåne och

Blekinge, hovrätten för Övre Norrland och hovrätten för Nedre

Norrland, kammarrätten i Jönköping, kammarrätten i Göteborg och

kammarrätten i Sundsvall i princip har kommit ner till de

eftersträvade tiderna: ungefär tre år från det man börjar i

överrätt tills man får sitt assessorsförordnande.

I Svea hovrätt och kammarrätten i Stockholm tar det om man

lägger ihop tiderna, drygt tre och ett halvt år -- alltså

relativt nära den här idealtiden. Längst tid tar det i hovrätten

för Västra Sverige. Där tar det för närvarande ungefär sex och

ett halvt år och i Göta hovrätt tar det sex år innan man får

sitt assessorsförordnande.

Sedan är det ju en speciell sak som har framhållits från

kammarrättshåll, nämligen att försäkringsrättsreformen gör det

svårt att upprätthålla de här korta tjänstgöringstiderna. Där

kommer kanske Henry att berätta lite mer om de problem som man

har i Stockholms kammarrätt med den här assessorspuckeln. Jag

tror att erfarenheterna från andra håll inte är lika besvärande,

men Jönköping har kanske också problem av det slaget.

Som jag sa så innehöll ju den här reformen också ett avsnitt

om meritvärderingen, dvs. att när det gäller domartjänster

skulle man gå över till att utse efter skicklighet och inte som

tidigare efter förtjänst. Vi har alltså gjort -- utan att ha

hört ledamöterna i tjänsteförslagsnämnden -- en liten

utvärdering av hur de nya reglerna har slagit. När man läser den

här rapporten kan man möjligen få den uppfattningen att man har

lagt betydligt större vikt vid skickligheten och låtit personer

som är unga, skickliga, gå före dem som har arbetat längre tid i

domstol. Det är alltså så att skickligheten varit avgörande i

drygt hälften av de tillsättningsärenden som granskats. I övriga

fall har alltså ingen sökande ansetts skickligare än någon

annan. Då har förtjänsten varit avgörande.

Men jag tror att det här är någonting som håller på att plana

ut i tjänsteförslagsnämndens arbete. Tillsättningarna av de här

rådmanstjänsterna är ett stort arbete. Det är mycket material,

och det är svårt att läsa de här referenserna. Det är inte som

på chefstjänsterna att man har ganska tillförlitligt material

när man skall göra bedömningarna, utan här är det mera

kortfattade uppgifter om hur man har klarat sig under

aspiranttiden och under tiden fram till assessorsförordnandet

och sedan några uttalanden i övrigt. Jag tror att det kommer att

gå därhän att man, som någon uttrycker det i nämnden, inte skall

ägna sig så mycket åt finsnickeri i de här frågorna. Har man en

grupp assessorer där skickligheten inte är så där uttalat till

fördel för någon i gruppen så gör man inte någon åtskillnad på

dem ur skicklighetshänseende utan låter förtjänsten fälla

utslag. Men det är klart att det kan förekomma fall där man har

sökande som -- på grund av den bedömning de har fått som

utomordentligt skickliga jurister som verkligen har visat

framfötterna på olika områden -- har fått gå före, trots att de

har några år mindre på domarbanan. Men börjar det komma upp till

en femårsperiod så tittar man nog mera noggrant på det innan man

för upp en yngre på en ren skicklighetsbedömning. Jag tror att

det här kommer att plana ut lite. Jag vet att man har känt en

viss oro i domarkretsar för att man aldrig skulle komma i fråga

för någon tjänst. Jag tror att det är en lite överdriven rädsla,

eftersom det har varit så i början att många mycket skickliga

unga jurister har sökt just för att få pröva om de skulle komma

i fråga och få veta hur de ligger till. Det gör att det har

varit väldigt mycket sökande till rådmanstjänsterna. Jag tror

att man velat ha den här prövningen av hur man ligger till, och

jag tror att det kanske har givit en lite sned bild. Möjligen

gjorde också nämnden i inledningsskedet en del bedömningar, som

man kanske inte skulle göra i dag utan försöka få en mera plan

tillsättning på sökandena.

Bo Broomé: Jag tänker komma med två kommentarer. Den ena

gäller möjligheterna att hålla de här tidsmässiga schemana.

Svagheten i systemet är den att hovrätten inte kan påverka

assessorernas tjänstgöring sedan de har blivit assessorer.

Tanken är enligt domarrapporterna att de skall ägna sig åt

sidotjänstgöring. De skall tjänstgöra i departement, som

åklagare och advokater osv. Det finns inga förutbestämda platser

för detta, utan det är beroende av konjunkturen om det tillsätts

färre eller fler utredningar, om åklagarmyndigheten har pengar

och om advokater är villiga att upplåta platser. Man kan i

mycket begränsad utsträckning påverka detta, och där kommer det

med tiden att växla periodvis beroende på hur konjunkturerna är.

Det innebär dels att en hel del av de här unga inte får den

behövliga sidotjänstgöringen, dels att det är risk för

igenkorkning i systemet. När vi sitter med färdiga assessorer

kan vi inte "lyfta ut" dem ur hovrätten om det inte finns

någonstans att "lyfta" dem till. Vi har inte råd att hålla flera

assessorer på varje adjunktplats. Och då stannar systemet.

Systemet är alltså inte garderat.

Det andra som jag skulle vilja säga är att även om vi har

lyckats när det gäller tidsintervallerna så kan man sätta ett

frågetecken för hur det fungerar kvalitetsmässigt. Jag kan inte

säga att domarutbildningen har blivit sämre än tidigare, men den

har knappast heller blivit bättre. Vad som är särskilt märkbart

i det vardagliga arbetet är den press man sätter på de här två

rotelfiskalerna. Det finns bara två rotelfiskaler per avdelning,

och jag tror att den ordningen får man behålla.

Om man nu skall behålla en särskild domarkarriär, borde man

kanske överväga en ordning där utbildningen träder fram ur

bakgrunden på ett bättre sätt än vad som är fallet för

närvarande. De unga domarna är både elever och domare, och

arbetskraftsinslaget tar över för närvarande.

Henry Montgomery: Vi i domstolarna tycker att det är

viktigt att domarna har god kvalitet. Det är inte något alldeles

givet att det skulle vara så. Jag tror att man måste eftersträva

det av den anledningen att domarna åtminstone skall begripa vad

advokaterna och andra parter säger och kunna matcha dem. Alltså:

Jag påstår att vi måste ha kvalificerade domare. Och frågan är

hur vi får det i framtiden. Vi har i Stockholm notariedagar. De

ordnas i första hand i Svea hovrätt, och där bjuder man in alla

tingsnotarier som snart är färdiga att välja yrkesväg. Och så

presenterar vi från hovrätten, från kammarrätten, från

åklageriet och kronofogdar osv. de olika yrkena. Notarierna får

fråga och liksom känna sig för vad som kan vara den bästa banan

för dem. Det är alldeles klart att intresset för domarbanan är

mycket stort. Vi har en bra position på så sätt att alla som är

inbjudna kommer från domstol eftersom de gör sin

notariemeritering just då. Vi fick en bra rekrytering de första

åren jag var president i kammarrätten. Mycket bra. Sedan så

sviktade det. Men det var framför allt inte så farligt med

rekryteringen som med avhopp. Folk började hoppa av i stor

skala. Vi kunde förlora en hel årgång av fiskaler. Det var

ganska uppenbart vad som var anledningen. Lönerna var inte

konkurrenskraftiga. Vi låg mycket, mycket markant under den

enskilda marknaden, och det var särskilt påfrestande för

kammarrätterna, eftersom fiskalerna inte bara kan gå till

advokatbyråer utan också till revisionsbyråerna, som nu har

byggts upp till en väldig omfattning. Vi slog larm mycket tidigt

om det här i justitiedepartementet, och man har rättat till det

så långt man kan göra det.

Lönerna är fortfarande inte konkurrenskraftiga men nu är

skillnaden inte så stor att redan det föranleder avhopp. Vi fick

en bättre rekrytering men sedan kom -- som vi såg det --

katastrofen. Det var justitiedepartementets s.k. idéskiss. Där

tänkte man sig att länsrätterna skulle avskaffas, kammarrätten

skulle bli första instans, och därmed skulle hela domarkarriären

på vår sida slås över ända. Och det gjorde att folk inte längre

sökte till kammarrätterna. Nu lades ju det här betänkandet i

papperskorgen hoppas jag, eller i varje fall på hyllan, och vi

började sega oss upp.

Den här reformen innebar inte bara att man helt och hållet

slopade den ettåriga tiden i hovrätten eller kammarrätten. Det

är riktigt som Lars Åhlén sade att man i stort sett skulle

hårdra de här minimitiderna. Man skrev mycket bestämt i

propositionen att utbildningstiden skulle koncentreras så att

den motsvarar minimitiderna för varje obligatoriskt moment. Man

lovade alltså att det skulle bli så. Men vi var mycket

betänksamma till den här reformen, åtminstone min granne Per-Åke

Lundborg och jag. Vi menade att domarutbildningen blev för kort.

De här två och ett halvt åren räcker inte. Det är så mycket som

man måste lära sig i domarhanteringen, och vi menade att nu kom

ungdomarna ut för tidigt. Det är en fara för dem, det är en fara

för den rättssökande allmänheten, och det är också oekonomiskt.

Men det må vara hänt om nu bara reformen fungerade. För det är

klart att det låter väldigt trevligt när man är tingsnotarie och

skall börja i en överdomstol, och man vet att om två och ett

halvt år så är man domare.

Åtminstone från Stockholms horisont, som jag ser det, har

reformen inte fungerat. Hos oss är tiden faktiskt nu ett till

ett och ett halvt år längre för att nå assessorsförordnandet.

Det är ungefär som det var före reformen. Det här upplevs som

ett svek från ungdomarnas sida. Lars Åhlén berättade här att

Svea hovrätt har ökat antalet assessorer. Det har vi också gjort

men vi har ju inga pengar. Pengarna har vi tagit på annat håll

och det straffar sig. För vår del är det stora eländet att vi

har alldeles för få länsrättsplatser för att folk skall komma ut

tillräckligt fort till länsrätterna. Då blir det stopp i det

hela, och det är det som är ett bekymmer. Det riktiga bekymret

börjar nu för kammarrätten i Stockholm. Det är den i och för sig

förtjänstfulla försäkringsrättsreformen: försäkringsdomstolarna

integreras i länsrätt och i kammarrätt. Men det för med sig att

vi plötsligt får en ganska våldsam anstormning av nya biträdande

domare. Vi tvingades den 1 juli i år att förordna 45

försäkringsrättsassessorer till kammarrättsassessorer. Normalt

så tar vi åtta, högst tio, assessorer per år. Dessutom fick vi

ta 15 fiskaler. Nu står det väldigt fint i propositionen att med

domstolsverkets benägna medverkan så skall man se till att de

biträdande domarna blir proportionellt så fördelade att det blir

en lämplig proportion mellan ordinarie och icke ordinarie domare

i de olika domstolarna. Hur har det nu fungerat. Det har inte

fungerat alls. För såvitt jag vet så är det två, möjligen tre,

stycken av de här 45 assessorerna som går till annan kammarrätt.

I Göteborg är det julafton för de behöver inte ta över något

folk alls. De har fått en ny avdelning. De kan alltså rekrytera

nya människor, och de kan sätta dit sitt eget folk men vi sitter

med denna väldiga puckel. Nu skall det sägas att 13 av de här 45

är tjänstlediga, och 7 har fått ordinarie rådmanstjänst. Men det

är i alla fall över 20 stycken kvar. Då säger man att det är väl

inte något stort problem. Ni får ju ta över en målbalans. Det är

ju alldeles riktigt att vi kommer att behöva mycket folk för att

få bort den här balansen. Men vi måste också ha pengar, och då

har vi i dessa yttersta dagar drabbats av domstolsverket, som

påpekar att vi får pengar nu, men enligt propositionen så är det

slut den 1 juli 1993, dvs. om ett år. Jag påstår hela tiden att

domstolsverket har fått det här om bakfoten. Men det är inte så

säkert.

Vad regeringen säger och riksdagen har godkänt är att under

tre års tid gör man inga besparingar. Men sedan skall man

successivt, fortlöpande göra besparingar på ca 15 miljoner på

den här sammanslagningen. Men domstolsverket menar att man från

den 1 juli 1993 skall ta hela besparingen på en gång. Det skulle

innebära att vi plötsligt sitter med ett 20-tal assessorer för

mycket och inga pengar att avlöna dem med. Nu är det som Bo

Broomé sa så att assessorerna ju i princip skall försvinna. De

skall gå till era utskottskanslier och hjälpa till. De skall gå

till departementen osv. Men jag är inte säker på att det går

riktigt så med de här assessorerna. De kommer från

försäkringsrätterna. Där har vi det väldigt smala området som

ansvarsområde. De kommer alltså att kunna gå till

socialutskottet, socialförsäkringsutskottet och

socialdepartementet. Men de kommer inte att gå till

finansdepartementet och inte till justitiedepartementet. Det

blir alltså ett bekymmer. Men sedan tillkommer också att de här

assessorerna skall tjänstgöra i kammarrätten en tid. Vi måste

alltså bereda alla plats.

Fiskalerna skall precis som andra fiskaler fullgöra sitt

länsrättsår; redan det är mycket allvarligt. Länsrätterna har

inga pengar för att ta hand om dem. Det är den stora klagovisan.

Det är en fara när den ena reformen följs av den andra och man

inte stoppar upp och ser vilka konsekvenserna blir. Vi har

påtalat att de här konsekvenserna skulle bli följden, och det

har man varit medveten om i departementet. Men det har varit

viktigare att genomföra reformen, och sedan får man klara upp

problemen i efterhand. Men det kan i det enskilda fallet bli en

stor fara.

Det vore bra om man kunde se också på den praktiska sidan av

reformen. Jag hoppas innerligt att det här nya systemet skall

fungera. Jag är varm tillskyndare till det, dvs. att även domare

skall tillsättas efter skicklighet och inte efter hur länge man

har suttit på en stol. Vi räknar med att 80 % går efter

turordning och de resterande 20 % får gå före resp. inte få

någon domartjänst.

Göran Ljungberg: Jag skall kanske för säkerhets skull

börja med att säga att jag inte är någon motståndare till den

nya domarbanan även om det kommer att låta så eftersom jag har

lite kritiska synpunkter att framföra utifrån verksamheten vid

de mindre tingsrätterna. Många tingsrätter består av två eller

tre domare plus en tingsfiskal. Tingsfiskalen är i början av sin

karriär och mindre erfaren och mindre kunnig än vad de äldre

domarna är. Slutsatsen av detta är att tingsfiskalen inte bör

belastas och inte får belastas med tyngre och mer komplicerade

mål och ärenden. På ett sätt var det bättre på den gamla

domarbanans tid. På den tiden fick vi bättre tingsfiskaler

eftersom de hade större erfarenhet och större kunskaper när de

kom till oss. Då var det ju så att fiskalerna hade två och ett

halvt års tingsmeritering bakom sig, och sedan hade de dessutom

ett och ett halvt år vid hovrätten. De var med andra ord

tämligen välutbildade när de började sin tjänst som

tingsfiskaler ute på tingsrätterna. Vad som också var

betydelsefullt i det sammanhanget var att fiskalerna stannade

längre ute på tingsrätterna. Att de kunde sitta tre år var nog

inte alldeles ovanligt, och det förekom att de kunde sitta ända

upp till fem år som tingsfiskaler. Det innebar naturligtvis att

tingsrätterna fick väldigt kvalificerade, väldigt nyttiga

ledamöter i form av de äldre tingsfiskalerna. Nu har ju läget

blivit ett annat, vi får tingsfiskaler som har två års

tingsmeritering bakom sig, dessutom har de mindre än ett års

tjänstgöring i hovrätten. När de väl kommer till oss stannar de

som regel bara cirka ett år, kanske något mer i vissa fall. Det

här innebär ju att vi inte kan betro dessa unga fiskaler

särskilt kvalificerade mål utan de tunga kvalificerade målen

måste tas om hand av de äldre domarna, de ordinarie domarna. Det

blir naturligtvis mer betungande för dem under sådana

förhållanden. Dessutom är det ju så att de ordinarie domarna får

lägga ner större arbete på handledning av de unga fiskalerna som

kommer ut och börjar tjänstgöra på tingsrätterna.

Lagmannens utbildningsansvar ökas och lagmannens arbetsbörda

ökas även i andra avseenden. Administrationen är tyngre nu än

vad den var tidigare, och lägger man eget budgetansvar på

tingsrätterna så blir det ganska tungt för lagmännen framöver.

Tingsfiskalstjänsterna är ju också som regel utbildningstjänster

på det sättet att de skall handledas och utbildas samtidigt som

de arbetar och gör nytta under sitt tingsfiskalsår. Här finns

det ett problem i problemet på det sättet att många av

fiskalstjänsterna är delade mellan flera tingsrätter. Sådana

delade tingsfiskalstjänster leder naturligtvis till att det blir

svårare att synkronisera handledning och utbildning av de här

unga människorna som verkligen behöver utbildning.

Jag menar nog att det här leder till en försvagning av

särskilt de mindre tingsrätterna, och jag tror att den

försvagningen leder till en kvalitativ försämring. Jag tror att

försämringen drabbar framför allt tvistemålen och en så viktig

sak som domskrivning i första hand. Det är i och för sig en

gissning, men jag skulle nästan tro att det är där som man

kommer att få ta stötarna. Vi kommer i så fall att få längre

handläggningstider på tvistemålen, och vi kommer att få domar

som är sämre motiverade än vad de har varit tidigare.

Domskrivning är ett särskilt problem, tycker jag, som är värt

att beakta. Det är en rättssäkerhetsfråga att domarna ger ifrån

sig ordentligt motiverade domar i alla sammanhang, och där

brister det redan i dag så att en ytterligare försämring skulle

vara ganska olycklig.

Jag skulle också vilja säga några ord om domarrekryteringen i

övre Norrland, vi har varit inne på den flera gånger och vi har

också fått en del siffror av Lars Åhlén alldeles nyss. Jag har

en del ytterligare uppgifter som jag kanske kan få bidra med. I

dag rekryteras ungefär fyra till sex aspiranttjänster per år

till hovrätten i Umeå. För några år sedan hade man 20, t.o.m.

upp till 30, ansökningar till dessa tjänster, man hade ett

mycket stort urval. Sedan sjönk antalet ansökningar drastiskt,

tidvis har man inte haft någon enda ansökan inneliggande till

hovrätten till aspiranttjänst. Som vi hörde har läget

förbättrats något, men förbättringen är kanske mest att

tillskriva att det har varit hög kvalitet på dem som har sökt.

Antalet sökande har inte stigit nämnvärt efter vad jag har hört

alldeles nyligen, och jag tror att man i viss mån har liknande

problem i Sundsvalls hovrätt. Man har också svag rekrytering där

efter vad jag har uppfattat. Har man få sökande så finns det ju

inga som helst garantier för att de som söker är lämpliga att

antas på domarbanan, därför måste man ha en bredd på

ansökningen.

Det har varit så, i viss mån är det så fortfarande i denna

dag, att domarbanan inte lockar tillräckligt och övre Norrland

lockar definitivt inte. Det här blev två minustecken, och vore

det matematik så skulle ju två minustecken bli ett plustecken,

men i det här fallet är det juridik och då blir det ett mycket

större och mycket längre minustecken.

Jag vill därför stryka under det som Anna-Karin Lundin var

inne på i går. Vi måste se till att få en rimlig breddning på

utbildningen av jurister i övre Norrland. Det måste vi ha

speciellt mot den bakgrunden att vi förmodligen kommer att få en

brist på jurister framöver när regellagstiftningen skall ses

över om vi kommer att gå med i EG, vilket väl förefaller

sannolikt just nu. Vi bör möta den här tänkta situationen i god

tid redan i dag om vi kan, och de vägar som finns, det är

naturligtvis dem vi redan har talat om. Det är nödvändigt att vi

får en fullständig juristutbildning vid universitetet i Umeå.

Mycket värdefullt vore det också med en utredningsavdelning från

justitiedepartementet förlagd till Umeå. Jag har svårt att tro

att det skulle vara några stora svårigheter att få till stånd en

sådan. Kammarrätten får två avdelningar i Umeå, vilket är

mycket värdefullt från utbildningssynpunkt.

Jag skall kanske också nämna att det här inte är unikt för

domarbanan, svårigheten att rekrytera folk till Norrland;

åklagarbanan har tidvis haft mycket stora bekymmer att rekrytera

i övre Norrland.

Hans Hedvall: Jag tänker göra en extensiv tolkning av

rubriken. Och jag tänkte tala om information.

Det här med information börjat allt mer att tas på allvar, och

det tycker jag verkligen är på tiden. Ett uttryck för detta är

bl.a. som vi kan se i tidningarna i dagarna att företagen bara

tar in informationsfolk i sina bolagsstyrelser. Jag talade i går

om att utvecklingen mot större enheter när det gäller domstolar,

alltså att dom här sammanläggningarna vi har haft, det har gjort

att allmänheten har tappat kontakten med sin domstol. Man har

inte nu på samma sätt som tidigare insikt om vad domstolarna

sysslar med och vikten av deras roll i ett demokratiskt

samhälle.

Domstolsverket har informationskompetens, dvs. folk som

utbildar i informationsfrågor och som gör allt för att stötta

domstolarna i olika informationsinsatser.

Jag tänkte tala om två områden. Att domstolsverket ger ut en

hel del broschyrer på olika invandrarspråk, det tror jag ni

känner till, men vi vet ju bl.a. genom en undersökning som

domstolsverket gjorde för några år sedan att massmedia har stor

betydelse för allmänhetens uppfattning om domstolarna. I den mån

man tycker illa om domstolarna så gör man det på grund av den

redovisning som massmedia gör, och vi vet att massmedias

skriverier om domstolarna ofta inte är korrekta och den är ju

också vinklad på olika sätt.

Vi har från domstolsverkets sida försökt att intressera

domarna att vara mer öppna mot massmedia, att ge dem information

så att de artiklar som sedan kommer är grundade på mer sakliga

förhållanden och inte på gissningar. Men av tradition är domarna

väldigt återhållsamma när det gäller kontakterna med massmedia.

Vi har haft olika seminarier med journalister för att försöka

puffa på det här, och jag hoppas att det har hjälpt en del. Vi

tycker väl i så fall att cheferna för domstolarna i Stockholm ju

visar en helt annan framåtanda än de gör i det övriga landet.

Vi har för att underlätta kontakterna utarbetat en

massmediahandledning som precis har kommit ut. Jag vet inte om

ni har fått den. Jag överlämnar två exemplar till dig. Det var

den ena delen, sedan skulle jag vilja tala om skolor.

Ungdomarna är naturligtvis en väldigt viktig grupp för oss i

domstolarna, det är ju de som i framtiden helst skall ha en

riktig uppfattning om domstolarna. Vi har underlättat för

domstolarna att ta emot PRAO-elever och IO-elever genom att göra

program så att man på ett enkelt sätt kan lägga upp de olika

studiebesöken. Vi har med hjälp av Karin Falck gjort ett par

filmer som ni kanske känner till, den ena är om ett LVU-mål och

den andra är en brottmålsrättegång, och fler filmer skall komma

sedan, som kan användas i undervisningen. De finns i en

skolversion som skolorna kan få låna eller köpa ifrån

domstolsverket eller domstolen. Vi har varit inne och tittat på

läroböcker och har kunnat konstatera att i den mån det skrivs

någonting om domstolarna är det mycket torftigt och felaktigt.

Vi har haft anledning att helt nyligen gå in i en lärobok som

skulle publiceras och skriva om ett helt kapitel för att det

skulle bli något så när vettigt. Förlaget tackade oss inte ens

för hjälpen, men jag hoppas de tog in det i alla fall. Jag skall

försöka återknyta lite till rubriken. Så är det ju de här

ungdomarna som i framtiden förhoppningsvis skall läsa juridik

och sedan fortsätta på domarbanan. Jag tror att ni är medvetna

om att i mitten på detta decennium så kommer det att finnas en

väldigt kraftig nedgång på antalet ungdomar i högskoleåldern. Vi

hoppas att högkonjunkturen har kommit tillbaka. Då blir det en

stor konkurrens om de ungdomar som finns, och jag är väldigt

rädd för att företagen kommer att möta studenterna vid skolan i

limousin och köra dem till företaget och sedan ge dem

internutbildning. Då får vi inte de akademiker vi behöver och

därför finns det ett intresse att försöka fånga upp

gymnasieeleverna, deras intresse för juridiken och för de yrken

som de sedan kan söka. Jag kan nämna att SACO om två veckor har

en mässa, rubriken är "att välja yrke", där dom olika förbunden

visar på olika yrken. För två år sedan vid ett liknande

arrangemang nådde vi ca 20000 ungdomar i avgångsklasserna i

området runt omkring Stockholm, och vi hoppas att det skall bli

lika många det här året.

Nämndemannafrågor

John Thörngren: Det pågår ju en väldigt livlig debatt ute

bland våra 75 nämndemannaföreningar. Den stora frågan är

arvoderingen till nämndemännen och reseersättningarna. Det är ju

många nämndemän som inte riktigt begriper det här med att det är

olika arvoden för kommunala uppdrag och dem som är statliga. Det

var en lärare som berättade för mig, att när hon var statligt

anställd fick hon s.k. A-avdrag eller B-avdrag, jag vet inte

vad, när hon sitter i rätten. När hon blir kommunalanställd

förlorar hon ungefär 250 kr. vid varje tillfälle hon tjänstgör.

Dessutom förlorar hon också semesterersättningen och det här kan

inte vara riktigt. Vi trodde att när den nya kommunallagen

genomfördes den 1 januari skulle våra problem också lösas, men

där står bara en mening att beträffande nämndemännens arvode får

det tas upp i annat sammanhang. Jag tror att det här är en

viktig fråga för att kunna rekrytera nämndemännen och få

allsidig representation i våra domstolar. Jag hoppas att det

görs någonting under de närmaste åren. En annan fråga som är

viktig är att det kommer en hel drös med nya nämndemän nu vid

årsskiftet, säkert ett par tre tusen. Och de måste ju få

introduktion och information. Domstolsverket har i sitt äskande

hemställt om 5 miljoner för detta ändamål. Det är samma summa

som vi fick för tre år sedan. Det var ett väldigt lyft tycker vi

för nämndemännen över huvud taget. Över 90 % av samtliga

nämndemän har genomgått en sådan här introduktionskurs. De fick

reseersättning, men inget arvode, och sedan fick de kaffe och

smörgås som förplägnad och det sker alltid på en lördag.

Riksförbundet gjorde en uppföljning av de här

introduktionsdagarna. Vi har haft ungefärligen 2 500 nämndemän

som har deltagit i de här länstingen som har varit mycket,

mycket välbesökta och har varit utåtriktade. Massmedia och

lokalpressen har bevakat det hela.

I går pratades det om vår arbetsmiljö i våra domstolar, om hur

bedrövlig den är och jag vill ta upp den frågan också. Dålig

ventilation, förslitna lokaler, jag tror att man måste göra

någonting ganska snart så att det inte blir med våra tingshus

som det blir med våra skolor, förfallna och alldeles bedrövliga.

Jag satt i Svea hovrätt i somras, det var 29 grader varmt i

lokalen, och vi väntade på att det skulle bli 30 grader för då

skulle vi avbryta förhandlingen. Beträffande hörselfrågor så är

det också bedrövligt. En nämndeman berättade för mig att den

enda gång han hörde riktigt bra var när de hade den lomhörda

domaren, för alla parter vet om att han är lomhörd för att han

pratar extra högt och tydligt.

EG-frågor

Hans Hedvall: Jag har ju på senaste tiden fått en

diskussion om på vilket sätt EG:s lagstiftning kommer att

påverka domstolarna och domstolarnas arbete. Med den här

diskussionen finns det röster som säger att det nog inte kommer

att ske så stora förändringar egentligen. Man brukar hänvisa

till erfarenheterna i Danmark, som ju har varit medlem i EG

några år, där det har förekommit sådana här tolkningsbesked i,

jag tror, ca 30 fall. Det är alltså inte så omfattande som man

kunde tro. Det har förekommit vid några domstolar, och sedan har

man dragit slutsatser av det. Men jag tror att det är lite

farligt att dra för mycket slutsatser när det gäller Danmark. Vi

får på något sätt en ändrad rättslig kultur i domstolarna. EG:s

regelsystem är synnerligen omfattande. Det gäller att kunna

tolka dessa regler på rätt sätt och då har man tyvärr inte som

vi är vana vid här i Sverige en doktrin eller litteratur som man

kan gå tillbaka till, det saknas nästan helt. Man får i stort

lita på den praxis som finns vid EG-domstolen, och då skall man

ta del av denna praxis. Det har sagts mig att det finns ungefär

50000 till 100 000 sidor rättsfall. Det gäller att kunna tolka

dessa rättsfall. Sedan kommer man ju automatiskt över till andra

svårigheter med språk och liknande. En del kommer ju att

översättas men inte allt, och det förutsätts då att domarna har

sådana språkkunskaper att de kan ta del av det material de får

och behöver kunna. Man har ju vid regelverket olika bestämmelser

på tre språk i vart fall, men det som ligger oss närmast är

översättningar till danska. Det anses att de översättningar som

har gjorts till engelskan inte är bra, det räcker alltså inte

med engelska språket. Det är till och med så att man kan få

parter som säger: Jag vill inte åberopa den engelska texten, jag

åberopar den franska texten därför att där är innebörden en

annan än den är i den engelska.

Det här kommer ju att drabba oss ganska snart. I EG är vi

medlem kanske 1 januari 1995 men redan från den 1 januari 1993

finns det möjligheter att någon åberopar tolkningsbesked. Då är

det frivilligt visserligen, men det börjar redan alltså så

tidigt. Och hur är det med utbildning? Domstolsverket har tagit

upp det här och mycket ambitiöst gått ut med en hel del kurser,

ja, man måste kunna hela uppbyggnaden av EG för att över huvud

taget kunna fatta sådana bestämmelser som finns. Och man har

ordnat intensivkurs i olika språk, men det här

informationsbehovet är ju synnerligen stort och det kommer att

kosta pengar och numera, vad jag förstår, använder man till stor

del kompetensutvecklingspengar för just den här utbildningen,

och de pengarna tog slut i går. Jag vill bara anmäla detta och

tala om att domstolarna och domarna behöver er hjälp.

Innehållsförteckning

Andra huvudtiteln 1

Propositionen 1

Motioner 1

Utskottet 2

Inledning 2

Domstolsverket 3

Medelsberäkningen 3

Domstolarna m.m. 4

Bakgrund 4

Medelsberäkningen 4

Arbetsläget m.m. 5

Vissa organisatoriska frågor 6

Övriga frågor 8

Utrustning till domstolar m.m. 9

Hemställan 9

Reservationer 10

Bilaga Domstolsväsendets tillstånd och behov 13

Deltagare 13

Program 14

Referat m.m. 16