Bet. 1991/92:JuU26

Justitieutskottets betänkande

1991/92:JUU26

Inkomstgräns för allmän rättshjälp, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1991/92

JuU26

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om

lagstiftning rörande en sänkning av den övre inkomstgränsen för

rätt till allmän rättshjälp.

Utskottet avstyrker regeringens förslag. I denna del har två

reservationer (m, fp, c, kds) fogats till betänkandet.

I betänkandet behandlar utskottet också ett antal

motionsyrkanden om olika rättshjälpsfrågor. Dessa avstyrks. I

detta hänseende har ett särskilt yttrande (kds) fogats till

betänkandet.

Propositionen

Genom proposition 1991/92:159 har regeringen

(justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta ett i

propositionen framlagt förslag till lag om ändring i

rättshjälpslagen (1972:429).

Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 7.

I samband med propositionen behandlar utskottet sju med

anledning av propositionen väckta motioner samt yrkanden i

motioner som väckts under den allmänna motionstiden i år.

Motionsyrkandena redovisas på s. 4 f.

Lagförslaget har följande lydelse.

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

1991/92:Ju10 av Berith Eriksson (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1991/92:159 i sin helhet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att de ursprungliga syftena med

rättshjälpen fortfarande har giltighet.

1991/92:Ju11 av Lars Andersson och Sten Söderberg (-) vari

yrkas att riksdagen avslår proposition 1991/92:159.

1991/92:Ju12 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i

rättshjälpslagen.

1991/92:Ju13 av Stina Eliasson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en sänkning av den övre inkomstgränsen för

rätt till allmän rättshjälp från sju basbelopp till fem

basbelopp,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om höjd egenavgift för rättshjälp.

1991/92:Ju14 av Hans Göran Franck och Anita Johansson (s) vari

yrkas att riksdagen avslår proposition 1991/92:159.

1991/92:Ju15 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av uppföljning av beslut om den

föreslagna inkomstgränsen för allmän rättshjälp.

1991/92:Ju16 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1991/92:159,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en samlad översyn av rättshjälpen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992

1991/92:Ju412 av Sigrid Bolkéus och Ulla-Britt Åbark (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om övre inkomstgräns för rätt till allmän

rättshjälp samt om rättshjälpsavgifter.

1991/92:Ju413 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att göra

en översyn av rättshjälpslagen i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1991/92:Ju707 av Ines Uusmann m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om rättegångsbiträde vid mål utomlands.

1991/92:Ju709 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i

rättshjälpslagen att inskränkningen vad avser bodelning mellan

makar avskaffas.

1991/92:Ju710 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

kunskapskrav för offentliga biträden i mål och ärenden enligt

LVU.

1991/92:Ju833 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rättshjälpens utformning.

1991/92:L804 av Bengt Harding Olson och andre vice talman

Christer Eirefelt (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utvidgad rättshjälp vid

immaterialrättsliga tvister.

1991/92:Sf619 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan

ändring av rättshjälpslagen att beslutanderätten i dessa ärenden

i enlighet med vad som anförts i motionen återförs till

rättshjälpsmyndigheten.

Utskottet

Inledning

Allmänt

År 1972 beslutade riksdagen om en genomgripande reform av

samhällets rättshjälp. Reformen regleras främst i

rättshjälpslagen (1972:429; RHL), som trädde i kraft den 1 juli

1973 (prop. 1972:4, JuU12, rskr. 205). Syftet med reformen var

att tillgodose enskildas behov av bistånd i rättsliga

angelägenheter.

Rättshjälp lämnas enligt RHL i fyra skilda former: allmän

rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål (bl.a. genom

offentlig försvarare), rättshjälp genom offentligt biträde och

rådgivning.

Två grundläggande krav ställdes upp för samhällets rättshjälp.

Det ena var att rättshjälp skall utgå där behov av rättshjälp

föreligger. Det andra var att ingen av ekonomiska skäl skall

vara förhindrad att ta till vara sina rättsliga intressen; dock

att den rättssökande i allmänhet skall efter förmåga bidra till

kostnader för rättshjälpen. I enlighet härmed innehåller RHL ett

system med inkomstrelaterade avgifter som betalas av den

rättssökande. För rättshjälp genom offentligt biträde utgår dock

inte någon avgift.

RHL har ändrats vid flera tillfällen. En större reform

genomfördes år 1980 (prop. 1978/79:90, JuU30, rskr. 268), då

domstolar och vissa andra myndigheter fick vidgade befogenheter

att besluta i rättshjälpsfrågor samtidigt som antalet

rättshjälpsnämnder minskades från sex till fyra.

Därefter har under 1980-talet vidtagits en rad ändringar i RHL

bl.a. i syfte att minska statens kostnader för rättshjälpen.

Till grund för flera av ändringarna låg förslag av

rättshjälpsutredningen (Ju 1975:09) och rättshjälpskommittén (Ju

1982:01).

Åren 1981 och 1982 höjdes avgifterna i rättshjälpssystemet

(prop. 1980/81:20, JuU17, rskr. 65; prop. 1981/82:28, JuU19,

rskr. 105). Samtidigt med den sist nämnda höjningen slopades

möjligheterna till rättshjälp i vissa typer av ärenden. Senare

år 1982 begränsades också möjligheterna att i vissa fall få

rättshjälp innan ett s.k. pilotfall avgjorts (prop. 1981/82:28,

JuU52, rskr. 320). År 1983 undantogs fastighetstvister från

området för allmän rättshjälp och möjligheterna till biträde i

bodelningsärenden begränsades samtidigt som det infördes en ny

avgift (tilläggsavgift) vars storlek är beroende av

biträdesarvodet (prop. 1982/83:61, JuU19, rskr. 172).

Den 1 juli 1988 trädde omfattande ändringar i RHL i kraft.

Ändringarna innebar bl.a. att möjligheterna till rättshjälp

utvidgades genom sänkta avgifter och höjd inkomstgräns. I

lagstiftningsärendet (prop. 1987/88:73, JuU21, rskr. 193)

beslutade riksdagen även att uppdra åt regeringen att öka

möjligheterna till allmän rättshjälp i fastighetstvister och

patientskadeärenden. Ändringar i sist nämnda avseenden

beslutades av riksdagen år 1989 (prop. 1988/89:117, JuU19, rskr.

259). Samtidigt ändrades administrationen av rättshjälpen.

Domstolens befattning med rättshjälpsfrågor skulle upphöra i och

med att den rättsliga angelägenheten avgjordes. Fastställande av

avgifter, avräkning med den rättssökande och andra uppgifter av

administrativ karaktär görs numera av en särskild myndighet med

användning av ADB-teknik. Denna myndighet,

rättshjälpsmyndigheten, ersatte de tidigare regionala

rättshjälpsnämnderna. Myndighetens beslut kan överklagas till en

särskild nämnd, rättshjälpsnämnden.

Allmän rättshjälp lämnas i princip i varje rättslig

angelägenhet där behov föreligger och rättshjälp inte skall utgå

i någon annan form. Sådan rättshjälp innebär att staten betalar

den rättssökandes egna kostnader i ärendet, bland dem den

viktigaste, kostnaden för juridiskt biträde.

Rätten till allmän rättshjälp har alltsedan RHL:s tillkomst

begränsats av att den rättssökandes beräknade årsinkomst inte

får överstiga ett visst belopp. Fram till den 1 maj 1983 var

inkomstgränsen knuten till basbeloppet enligt lagen (1962:381)

om allmän försäkring. Den som hade en beräknad årsinkomst som

översteg åtta gånger basbeloppet kunde då inte komma i fråga för

allmän rättshjälp. I samband med 1983 års ändringar i RHL (prop.

1982/83:61, JuU19, rskr. 172) upphävdes kopplingen till

basbeloppet bl.a. av besparingsskäl och inkomstgränsen bestämdes

till ett fast belopp, 110 000 kr. Det förutsattes att

inkomstgränsen i stället skulle omprövas allteftersom

förändringar i penningvärdet motiverade det. Någon sådan

omprövning skedde dock inte förrän genom 1988 års

rättshjälpsreform (prop. 1987/88:73, JuU21, rskr. 193). Då

höjdes inkomstgränsen till ett belopp som motsvarar sju gånger

det basbelopp som gällde året innan rättshjälp begärs, dvs.

räknat i 1991 års basbelopp 225 400 kr.

I maj 1991 fick riksrevisionsverket av regeringen i uppgift

att utvärdera rättshjälpens effektivitet. I uppdraget ingick

bl.a. att analysera kostnadsutvecklingen och möjligheterna att

nedbringa samhällets kostnader för rättshjälpen. Uppdraget

redovisades i februari 1992 i en rapport (Riksrevisionsverket F

1992:6). Rapporten ligger till grund för den nu föreliggande

propositionen.

Företrädare för domstolsverket, rättshjälpsmyndigheten,

riksrevisionsverket, Sveriges domareförbund, Sveriges

Advokatsamfund och statskontoret har beretts tillfälle att lämna

synpunkter på ett utkast till propositionen.

Statens kostnader för rättshjälpen m.m.

Vid behandlingen av årets budgetproposition (prop. 1991/92:100

bil. 3, s. 133, JuU19, rskr. 183) anvisade riksdagen för

budgetåret 1992/93 till anslaget Rättshjälpskostnader ett

förslagsanslag på 649 400 000 kr., vilket var en minskning med

40 000 000 kr. i förhållande till domstolsverkets beräkningar.

Minskningen tog sikte på de besparingar som kunde följa av i

budgetpropositionen aviserade åtgärder i fråga om inkomstgränser

vid allmän rättshjälp, rättshjälpsavgifter och taxor.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den övre inkomstgränsen för rätt

till allmän rättshjälp sänks från nuvarande sju basbelopp till

fyra basbelopp, dvs. från 225 400 kr. till 128 800 kr. räknat i

1991 års basbelopp.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.

Utskottets överväganden

Såsom redovisas i propositionen medförde 1973 års

rättshjälpsreform betydligt större kostnader än som beräknats

under reformarbetet. Under de år som gått har, som ovan

redovisats, flera reformprojekt genomförts och flera

lagändringar vidtagits bl.a. i syfte att nedbringa statens

kostnader för rättshjälpen. Detta reformarbete har inte minst

varit inriktat på den allmänna rättshjälpen. Möjligheterna att

få allmän rättshjälp för personer i högre inkomstlägen har

beskurits och avgifterna har höjts. Förutsättningarna för att få

allmän rättshjälp i vissa typer av angelägenheter har skärpts.

Genom 1988 års reform togs möjligheterna bort att få allmän

rättshjälp i vissa typer av tvister där ersättning i stället kan

utgå genom försäkringar av olika slag. Å andra sidan har

rättshjälpsavgifterna, dvs. de avgifter som den enskilde själv

skall bidra med, halverats och möjlighet återinförts för

personer i något högre inkomstlägen att få allmän rättshjälp.

1988 års rättshjälpsreform skulle vara kostnadsneutral, och de

grundläggande målsättningarna för samhällets rättshjälp skulle

stå fast. Tanken var att de begränsade resurser som står till

buds för statligt rättsskydd skulle koncentreras till de områden

där de bäst behövs.

Riksrevisionsverket har i sin rapport analyserat

kostnadsutvecklingen för åren 1986--1990. För hela

rättshjälpsområdet ökade kostnaderna med 63 % under perioden.

Mest ökade kostnaderna för rättshjälp genom offentligt biträde

(98 %) och därefter kostnaderna för misstänkt i brottmål (74 %).

Den minsta ökningen hade den allmänna rättshjälpen (43 %). En

viktig förklaring till kostnadsökningen anges vara utvecklingen

av timkostnadsnormen, dvs. den beräkningsgrund som i allmänhet

används för att ersätta de juridiska ombuden. Normens ökning

förklarar ungefär hälften av hela kostnadsökningen.

Riksrevisionsverket konstaterar också att den tid ombuden

debiterar för ett ärende har ökat. En annan viktig förklaring

till kostnadsökningarna är att en kraftig ökning av antalet

ärenden har skett när det gäller rättshjälp genom offentligt

biträde. Detta beror enligt riksrevisionsverkets rapport dels på

ändringar i lagstiftningen, dels på en kraftig ökning av antalet

asylsökande.

Av rapporten framgår vidare att riksrevisionsverket har

uppskattat besparingseffekterna av några möjliga åtgärder, bl.a.

en sänkning av den övre inkomstgränsen. Verket lämnar också

olika uppslag till hur man skulle kunna uppnå ytterligare

besparingar, exempelvis genom en höjning av egenavgifterna,

effektivare rutiner för omprövning av beslut om rättshjälp,

omprövning av utgångspunkterna för bestämmandet av saktaxorna

m.m. Rapporten, som nyligen remissbehandlats, bereds för

närvarande i justitiedepartementet med sikte på en proposition

till riksdagen i höst med förslag om ytterligare besparingar på

rättshjälpsområdet.

Propositionen innehåller förslag om en sänkning av den övre

inkomstgränsen för rätt till allmän rättshjälp från nuvarande

sju basbelopp till fyra basbelopp. Förslaget innebär att en

ensamstående utan försörjningsbörda som söker allmän rättshjälp

under andra halvåret 1992 får ha en årsinkomst på högst 128 800

kr. för att kunna få allmän rättshjälp, medan årsinkomsten för

nästa år får uppgå till högst 134800 kr. Har den rättssökande

försörjningsbörda gentemot barn höjs gränsen med ett halvt

basbelopp per barn, dvs. med 16100 kr. resp. 16850 kr., och

den som har två barn får alltså ha en årsinkomst om högst

161000 kr. resp. 168500 kr. Syftet med förslaget är att

åstadkomma en årlig besparing på 15 milj.kr.

I motionerna Ju10, Ju11, Ju12, Ju14 och Ju16 yrkas avslag på

propositionen. Motiveringarna går sammanfattningsvis ut på att

rättshjälpens grundläggande syfte skulle gå förlorat om

förslaget genomförs.

I motionerna Ju10, Ju412 och Ju833 begärs ett tillkännagivande

om att det ursprungliga syftet med rättshjälpen alltjämt skall

gälla. Motionerna Ju16 och Ju413 innehåller begäran om en samlad

översyn av rättshjälpen.

Utskottet delar för sin del den uppfattning som kommit till

uttryck i propositionen, nämligen att det reformarbete som

hittills ägt rum när det gäller rättshjälpen inte varit

tillräckligt kostnadsdämpande och att besparingar behövs.

Utskottet är dock, i likhet med motionärerna, tveksamt till den

väg för dessa besparingar som valts i propositionen. Det kan,

som även framförts under lagstiftningsärendets beredning av

domstolsverket, rättshjälpsmyndigheten och Advokatsamfundet,

ifrågasättas om inte det grundläggande syftet med

rättshjälpsreformen faller om förslaget genomförs.

Härtill kommer, såsom också påpekats under beredningen, att

riksrevisionsverkets beräkningar bygger på undermåligt material;

det sägs att uppgifterna som legat till grund för beräkningarna

är osäkra och att andelen rättshjälpstagare som kommer att

uteslutas från allmän rättshjälp därför kan vara högre än

riksrevisionsverkets beräkningar visar. Som påpekats kan vidare

en sänkning av inkomstgränsen också medföra ökade

administrationskostnader.

Enligt utskottets synsätt kan ett genomförande av förslaget

komma att medföra en återgång till den ordning som gällde på den

fria rättegångens tid, nämligen att enbart de ekonomiskt sämst

ställda och de som har god ekonomi kan ta till vara sina

rättsliga intressen. Flertalet vanliga inkomsttagare för vilka

ett rättsligt förfarande innebär avsevärda ekonomiska

påfrestningar kan komma att helt utestängas från allmän

rättshjälp.

Mot den nu angivna bakgrunden är utskottet inte berett att

tillstyrka att riksdagen antar förslaget i propositionen. Som

utskottet redan konstaterat krävs emellertid besparingar och

effektiviseringar inom rättshjälpsområdet, och i detta syfte bör

ske en samlad översyn. Till grund för detta arbete bör kunna

ligga riksrevisionsverkets rapport och det som kan komma ut av

remissbehandlingen av den. Ett riktmärke för översynen bör

självfallet vara att det ursprungliga syftet med rättshjälpen

måste bestå.

Ärendet bör sålunda återgå till regeringen för förnyade

överväganden.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju10, Ju11, Ju12,

Ju14, Ju16, Ju412, Ju413 och Ju833 anfört bör ges regeringen

till känna.

Vid detta ställningstagande saknas skäl till någon riksdagens

åtgärd med anledning av yrkandet i motion Ju15.

Detsamma gäller yrkandena i motion Ju13.

Övrigt

Under detta avsnitt behandlas några motionsspörsmål med

anknytning till rättshjälpsområdet som väckts under den allmänna

motionstiden år 1992.

Rättshjälp i mål utomlands

I motion Ju707 begärs ett tillkännagivande om ökade

möjligheter för offer för brott utomlands att erhålla rättsligt

bistånd, bl.a. i form av rättegångsbiträde.

Frågor om rättsligt bistånd till brottsoffer i angelägenheter

som behandlas utomlands har på senare tid uppmärksammats på

olika håll. Debatten har framför allt gällt i vilken

utsträckning bistånd kan lämnas enligt rättshjälpslagen, men

även annan lagstiftning, t.ex. lagen (1973:137) om ekonomiskt

bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m., har

uppmärksammats när det har gällt möjligheterna till stöd och

hjälp på platsen för brottet.

Riksdagen uttalade år 1990 i anledning av motionsönskemål

(1990/91:JuU4, res. 2, rskr. 16) att regeringen borde utreda

situationen för svenska brottsoffer när det gäller ersättning

för egen inställelse vid domstol utomlands, oavsett om

målsäganden för egen talan i målet eller ej, samt för

advokathjälp eller annat juridiskt stöd under rättegången. Även

reglerna om rättshjälp för en målsägande som för talan i mål

utomlands borde, enligt riksdagens uttalande, ses över. Siktet

skulle vara inställt på en effektiv förbättring så att de

ifrågavarande målsägandena i görligaste mån tillförsäkras samma

stöd som en målsägande vid svensk domstol.

I april 1991 uttalade utskottet (1990/91:JuU27 s. 8 f) att

regeringens åtgärder i saken inte var tillräckliga och att det

var nödvändigt att fortsatta åtgärder vidtogs utan dröjsmål. Vad

utskottet uttalat gav riksdagen som sin mening regeringen till

känna (rskr. 260).

Inom justitiedepartementet har nyligen upprättats en

departementspromemoria (Ds 1992:24) Några brottsofferfrågor. I

promemorian föreslås bl.a. utökade möjligheter till allmän

rättshjälp åt brottsoffer i angelägenheter som prövas eller på

annat sätt behandlas utom riket. En målsägande som för talan i

mål om brott som motsvarar brott enligt 6 kap. brottsbalken,

dvs. sexualbrott, skall i princip alltid kunna få allmän

rättshjälp i mål om sådant brott som behandlas utomlands. I

rättshjälpslagen föreslås också en helt ny paragraf, som

reglerar vilka förmåner som kan utgå i utlandsärenden som rör

rättsliga angelägenheter i mål om brott. Enligt gällande rätt

ersätter rättshjälpen endast kostnader för biträde och

utomprocessuell utredning i utlandsärenden. Nu föreslås att

också målsägandens inställelsekostnader skall kunna ersättas.

Rätten till ersättning görs dock subsidiär i så måtto att

kostnaderna skall ersättas endast i den mån de inte täcks av

någon försäkring eller ersätts av utländsk myndighet eller

domstol. Enligt förslaget skall de vidgade förmånerna inte

enbart gälla de målsägande som fått rättshjälp i mål om

sexualbrott, utan också omfatta andra som fått allmän

rättshjälp, om den rättsliga angelägenheten behandlas utomlands

och rör mål om brott.

För att stärka brottsoffrets ställning i samband med det

inledande förfarandet vid brott utomlands föreslås ändringar i

lagen om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet

m.m. En i Sverige bosatt svensk medborgare, som i utlandet

blivit utsatt för våldsbrott, skall sålunda enligt förslaget ha

rätt att av svensk utlandsmyndighet få sådant ekonomiskt bistånd

i anslutning till brottet som behövs för att denne skall kunna

ta till vara sin rätt.

Promemorian remissbehandlas för närvarande.

Enligt utskottets uppfattning saknas det i detta

beredningsläge anledning för riksdagen att nu uttala sig i

anledning av motionsönskemålet. Motionen avstyrks.

Rättshjälp vid bodelning

Möjligheterna att erhålla allmän rättshjälp vid bodelning är

begränsade. Enligt 8 § första stycket 7 RHL i dess lydelse

fr.o.m. den 1 juli 1988 fordras det, för att rättshjälp skall

beviljas vid bodelning, att särskilda skäl föreligger med hänsyn

till boets beskaffenhet och makarnas eller de samboendes

personliga förhållanden. I ärende om bodelning, som inte avser

klander, får, enligt 20 § andra stycket RHL, biträde inte

förordnas.

I motion Ju709 begärs sådan ändring i RHL att begränsningen

för makar att erhålla rättshjälp vid bodelning avskaffas.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat och

avstyrkt bifall till liknande motionsspörsmål (se 1990/91:JuU27

s. 3 och där gjord hänvisning). Förra året hänvisade utskottet

till vad chefen för justitiedepartementet uttalade i 1991 års

budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 4, s. 10). Hon anförde

då att de lagändringar som genomfördes i rättshjälpssystemet år

1988 syftat till att koncentrera de resurser som fanns

tillgängliga för allmän rättshjälp till de områden där störst

behov av sådan rättshjälp ansetts föreligga. På en punkt --

möjligheten till rättshjälp i samband med bodelning efter

äktenskapsskillnad --, anförde hon, uppmärksammades en tid efter

lagändringarna en viss ojämnhet i rättshjälpsnämndernas praxis

som kunde leda till mindre tillfredsställande resultat i vissa

fall, och efter initiativ av justitiedepartementet diskuterades

dessa frågor vid en hearing i mars 1990 under medverkan av bl.a.

advokater och rättshjälpsmyndigheterna. Hon redovisade vidare

att praxis syntes ha stabiliserats efter genomlysningen av

frågorna så att några lagändringar inte behövdes.

I årets budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 3, s. 14)

anför chefen för justitiedepartementet att departementet

fortlöpande bevakar utvecklingen när det gäller allmän

rättshjälp i bodelningsärenden. Några initiativ i ämnet anses

för närvarande inte påkallade.

Utskottet saknar, inte minst mot bakgrund av det

statsfinansiella läget, anledning att göra annan bedömning och

avstyrker bifall till motion Ju709.

Rättshjälp till småföretagare

En näringsidkares möjlighet att erhålla allmän rättshjälp i

angelägenhet som har uppkommit i hans näringsverksamhet är

enligt 8 § första stycket 3 RHL begränsad. Rättshjälp får inte

beviljas om det inte finns skäl med hänsyn till verksamhetens

art och begränsade omfattning, näringsidkarens ekonomiska och

personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt.

I motion L804 begärs utvidgade sådana möjligheter för

småföretagare vid immaterialrättsliga tvister.

Utskottet har återkommande, senast förra året, behandlat

motionsspörsmål om utvidgade möjligheter för småföretagare att

erhålla rättshjälp (se 1990/91:JuU27 s. 4 och där gjord

hänvisning). Utskottet har i dessa sammanhang ställt sig bakom

vad chefen för justitiedepartementet år 1987 uttalade i samband

med förslag till riksdagen om förbättringar inom

rättshjälpssystemet (prop. 1987/88:73 s. 43 och 97). Hon var då,

med hänsyn till att begränsade resurser stod till buds, inte

beredd att föreslå någon ändring beträffande möjligheterna för

näringsidkare att erhålla rättshjälp samt uttalade att dessa

även i fortsättningen skulle kunna beviljas rättshjälp om deras

ekonomiska situation var sådan att de kan jämställas med

löntagare i vanliga inkomstlägen.

Enligt utskottets uppfattning saknas det anledning till ett

ändrat ställningstagande. Motion L804 i nu behandlad del

avstyrks.

Rättshjälp i utlänningsärenden

Rättshjälp genom offentligt biträde kan beviljas i vissa i

41 § RHL särskilt angivna typer av rättsliga angelägenheter.

Gemensamt för de uppräknade angelägenheterna är att de rör

enskildas personliga rörelsefrihet eller kroppsliga integritet,

dvs. ärenden som kan vara av synnerligen ingripande betydelse

för den enskilde. Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas

endast i ett förvaltningsrättsligt mål eller ärende hos en

myndighet. Härvidlag föreligger en skillnad gentemot allmän

rättshjälp, som kan beviljas även i en rättslig angelägenhet som

behandlas helt utomprocessuellt.

I utlänningsärenden finns möjlighet till rättshjälp genom

offentligt biträde i de flesta av de för utlänningen mest

betydelsefulla rättsliga angelägenheterna, bl.a. avvisning och

utvisning enligt utlänningslagen (1989:529) och utvisning enligt

lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll (41 § 5--9 RHL).

Beslut om rättshjälp i utlänningsärenden fattas av den

handläggande myndigheten, i de flesta fall statens

invandrarverk.

I motion Sf619 begärs att beslutanderätten om rättshjälp i

utlänningsärenden skall överflyttas till rättshjälpsmyndigheten.

Rättshjälpsfrågorna i utlänningsärenden prövades tidigare av

rättshjälpsnämnderna. I samband med antagandet av en ny

utlänningslag år 1989 beslutades att det skulle ankomma på

statens invandrarverk och i förekommande fall regeringen att, i

stället för rättshjälpsnämnderna, besluta om rättshjälp i sådana

ärenden (prop. 1988/89:86, SfU19 och SfU22, rskr. 325).

I lagstiftningsärendet hade flera remissinstanser (prop.

1988/89:86 s. 137) uttryckt kritik mot förslaget under

hänvisning till att utlänningsärendenas speciella karaktär gör

att beslutanderätten i fråga om rättshjälp och offentligt

biträde bör ligga hos ett i förhållande till invandrarverket

fristående organ. I flera yttranden anfördes att det inte är

lämpligt att den myndighet som kan upplevas som motpart skall

handha förordnandet av biträde.

I riksdagen väcktes flera motioner där samma åsikter

uttrycktes.

Socialförsäkringsutskottet (1988/89:SfU19 s. 73 f) anförde i

sitt av riksdagen godkända betänkande att fördelarna med att

flytta över beslutanderätten i rättshjälpsfrågor till

invandrarverket var dels att handläggningstiderna därigenom

kunde förkortas eftersom en myndighet mindre behövde sätta sig

in i ärendet, dels att problemet med hur besluten skulle fattas

i brådskande fall blivit löst, eftersom invandrarverket skulle

komma att ha en jourverksamhet för ärenden om avvisning med

omedelbar verkställighet. I likhet med föredragande statsrådet

ansåg utskottet att dessa fördelar var så stora att de vägde

över principiella betänkligheter mot att låta den myndighet som

kan upplevas som motpart till den enskilde att handha frågan om

biträdesförordnande. Utskottet vidhöll denna inställning vid

ställningstagande till liknande motionsönskemål år 1990 i sitt

av riksdagen godkända betänkande (1989/90:SfU16 s. 37 f).

Även förra året behandlades i riksdagen liknande

motionsspörsmål. Socialförsäkringsutskottet (1990/91:SfU14 s. 74

f och 1991/92:SfU4 s. 14 f) noterade då att frågan om vilken

myndighet som skulle handha beslutanderätten i frågor om

rättshjälp i utlänningsärenden uppmärksammats i

regeringskansliet genom en skrivelse från ombudsmannen mot

etnisk diskriminering (DO). I avvaktan på beredningen av

skrivelsen ansåg socialförsäkringsutskottet att någon riksdagens

åtgärd i frågan inte var påkallad varför motionsyrkandena

avstyrktes.

I årets budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 3, s. 14)

redovisar justitieministern att DO:s skrivelse remissbehandlats

och att remissinstanserna till övervägande delen varit negativa

till däri lämnade förslag. Mot den bakgrunden har

justitieministern anfört att hon inte avser att initiera några

lagstiftningsåtgärder med anledning av DO:s framställning.

Justitieutskottet saknar anledning att ha annan uppfattning

och avstyrker bifall till motion Sf619 i här behandlad del.

Kompetenskrav på offentliga biträden

Rättshjälp genom offentligt biträde kan enligt 41 § RHL bl.a.

beviljas i mål eller ärende enligt lagen (1990:52) med särskilda

bestämmelser om vård av unga (LVU). Det gäller i följande

ärenden enligt den lagen: beredande av vård (2 och 3 §§),

omedelbart omhändertagande (6 §), upphörande av vård (21 §),

flyttningsförbud (24 §), upphörande av flyttningsförbud (26 §)

eller i mål hos allmän förvaltningsdomstol vid överklagande

enligt 41 § första stycket 1 LVU.

I motion Ju710 begärs ett tillkännagivande om att den person

som förordnas till offentligt biträde för barnet i sådana mål

bör ha grundläggande insikter i barns behov, äga viss kännedom

om barns reaktioner och ha förmåga och vilja att få barnets

förtroende.

I 21 § RHL föreskrivs att till biträde för den som beviljats

allmän rättshjälp skall förordnas advokat, biträdande jurist på

advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget.

Beträffande offentligt biträde följer av 44 § RHL att den som är

lämplig skall förordnas.

I samband med att bestämmelserna om offentligt biträde

infördes i rättshjälpslagen uttalade sig utskottet i anledning

av motionsönskemål om behörighetskraven för sådana biträden.

Utskottet uttalade att det kunde vara till fördel att också

annan än jurist kan komma i fråga som biträde på speciella

områden, förutsatt att han har sådan sakkunskap och erfarenhet

att han är lämplig för uppdraget. Processuell erfarenhet var,

enligt vad utskottet ansåg, inte av samma betydelse vid uppdrag

som offentligt biträde som då fråga är om biträdeshjälp vid

allmän domstol. Av stor vikt är, ansåg utskottet, att det

offentliga biträdet har god kännedom och erfarenhet av

lagstiftningen på det område där en viss tvångsåtgärd

ifrågasätts. Sådan kännedom och erfarenhet kan, anförde

utskottet vidare, i många fall förvärvas även av andra än

jurister. Som exempel härpå nämndes välutbildade och erfarna

socialarbetare (prop. 1972:132 s. 191, JuU 1973:1 s. 36 f).

Utskottet fann det önskvärt att sådana ofta inom sitt område

mycket sakkunniga personer kan stå till de rättssökandes

förfogande som offentliga biträden, särskilt som, angav

utskottet, tillgången till lämpliga advokater eller biträdande

jurister torde vara begränsad. En fördel var också, menade

utskottet, att partens egna önskemål kan beaktas. Samtidigt

framhöll utskottet vikten av att biträdet hade erforderlig

erfarenhet av rättsliga angelägenheter av den art rättshjälpen i

det särskilda fallet avser.

I en proposition år 1987 (1987/88:73) föreslogs en ändring i

rättshjälpslagen innebärande att annan än advokat eller

biträdande jurist på advokatbyrå skulle få förordnas till

biträde vid allmän rättshjälp eller till offentligt biträde

endast om det finns skäl för det. I ärendet redovisades att

advokater och biträdande jurister i det helt övervägande antalet

ärenden förordnas till offentliga biträden.

Riksdagen avslog propositionen i denna del (JuU 1987/88:21,

res. 4, rskr. 193). Till grund för detta ställningstagande låg

ett uttalande av innebörd bl.a. att kravet på lämplighet är

tillräckligt för att garantera att till biträden förordnas

endast personer som är väl kvalificerade att tillvarata de

rättssökandes intressen på ett tillfredsställande sätt.

Som behörighetskrav för att motta förordnande som offentligt

biträde gäller, som nyss redovisats, inte annat än ett allmänt

lämplighetskrav. Utskottet utgår från att vederbörande myndighet

lägger ner stor omsorg på att utse en för det aktuella uppdraget

lämplig person som är väl kvalificerad att tillvarata den unges

intressen. Enligt vad utskottet inhämtat under beredningen av

ärendet har från berörda myndigheters sida inte antytts att här

skulle föreligga något problem. Utskottet avstyrker bifall till

motion Ju710.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Ju10,

1991/92:Ju11, 1991/92:Ju12, 1991/92:Ju14, 1991/92:Ju16,

1991/92:Ju412, 1991/92:Ju413 och 1991/92:Ju833 yrkande 29

dels avslår proposition 1991/92:159, dels som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 1 (m, fp, c, kds)

2. beträffande uppföljning av propositionens förslag

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju15,

res. 2 (m, fp, c, kds) -- motiv. -- villk. res. 1

3. beträffande sänkning av övre inkomstgränsen till fem

basbelopp m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju13,

4. beträffande rättshjälp i mål utomlands

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju707,

5. beträffande rättshjälp vid bodelning

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju709,

6. beträffande rättshjälp till småföretagare

att riksdagen avslår motion 1991/92:L804 yrkande 3,

7. beträffande rättshjälp i utlänningsärenden

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619 yrkande 13,

8. beträffande kompetenskrav på offentliga biträden

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju710.

Stockholm den 12 maj 1992

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik

Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Ulla-Britt Åbark (s), Birthe

Sörestedt (s), Birgit Henriksson (m), Nils Nordh (s), Liisa

Rulander (kds), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Göran Magnusson (s),

Lars Sundin (fp), Sigrid Bolkéus (s), Christel Anderberg (m),

Kent Carlsson (s) och Anders Svärd (c).

Reservationer

1. Avslag på propositionen (mom. 1)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Birgit Henriksson

(m), Liisa Rulander (kds), Lars Sundin (fp), Christel Anderberg

(m) och Anders Svärd (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "Utskottet delar" och på s. 9 slutar med "till känna" bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med justitieministern att det är

angeläget att minska statens utgifter för rättshjälpen. Som

framgår ovan arbetas också i justitiedepartementet med de olika

förslag härvidlag som riksrevisionsverket lagt fram. Tanken är

att en proposition med förslag om ytterligare besparingar på

rättshjälpsområdet skall föreläggas riksdagen under hösten och

med sikte på ikraftträdande den 1 januari 1993.

Mot bakgrund av det statsfinansiella läget är det emellertid

angeläget att så snart som möjligt få ner kostnaden för

rättshjälpen, och utskottet tillstyrker därför den i

propositionen föreslagna ändringen såvitt gäller en sänkning av

den övre inkomstgränsen för rätten till allmän rättshjälp. Detta

är en lagtekniskt jämförelsevis okomplicerad åtgärd som kan

genomföras redan från den 1 juli 1992. Frågan om till vilken

nivå inkomstgränsen bör sänkas måste, som framförs i

propositionen, övervägas mot bakgrund av delvis motstridiga

intressen. Nivån får inte bli så låg att syftet med rättshjälpen

går förlorat. Samtidigt måste, som jusititieministern anför,

sänkningen vara så stor att den verkligen medför besparingar för

staten.

Utskottet anser för sin del att förslaget i propositionen med

en sänkning av den övre inkomstgränsen till fyra basbelopp är

väl avvägt. Härigenom koncentreras de begränsade

rättshjälpsresurserna till de lägre inkomstskikten. Ändringen

leder till en besparing i storleksordningen 15 milj.kr. per år.

I likhet med justitieministern har utskottet svårt att se att

den föreslagna gränsen, som anknyter till den nivå för

inkomstgränsen som gällde åren 1983--1988, medför att

rättshjälpens grundläggande syfte omintetgörs. Utskottet vill

här tillägga att de uppskattningar som riksrevisionsverket gjort

av rättshjälpstagarnas årsinkomster under andra halvåret 1990

visar att ca 80 % av dessa hade årsinkomster som var lägre än

110 000 kr.

Det anförda leder utskottet till att tillstyrka bifall till

propositionen och avstyrka bifall till motionerna Ju10, Ju11,

Ju12, Ju14 och Ju16 såvitt gäller yrkandena om avslag på

propositionen.

Utskottets nyss redovisade inställning till att rättshjälpens

grundläggande syfte inte träds för när genom regeringsförslaget

gör att utskottet anser att det inte finns behov av några

riksdagens tillkännagivanden i ämnet. Utskottet avstyrker bifall

till motionerna Ju10, Ju412 och Ju833 i nu behandlade delar.

Som redovisats ovan pågår inom justitiedepartementet ett

reformarbete när det gäller besparingar på rättshjälpsområdet,

och till grund härför ligger riksrevisionsverkets rapport och

remissbehandlingen av den. Utskottet är inte berett att förorda

någon ytterligare samlad översyn av rättshjälpen. Yrkandena

härom i motionerna Ju16 och Ju413 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Ju10,

1991/92:Ju11, 1991/92:Ju12, 1991/92:Ju14, 1991/92:Ju16,

1991/92:Ju412, 1991/92:Ju413 och 1991/92:Ju833 yrkande 29 antar

det i proposition 1991/92:159 framlagda förslaget till lag om

ändring i rättshjälpslagen (1972:429).

2. Uppföljning av propositionens förslag (mom. 2,

motiveringen)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Birgit Henriksson

(m), Liisa Rulander (kds), Lars Sundin (fp), Christel Anderberg

(m) och Anders Svärd (c) anser

dels att den del av utskottet yttrande på s. 9 som börjar

med "Vid detta" och slutar med "motion Ju15" bort ha följande

lydelse:

Enligt vad utskottet erfarit kommer verkningarna av

propositionens förslag att följas av justitiedepartementet under

det fortsatta reformarbetet med rättshjälpen. Någon anledning

för riksdagen att göra ett sådant särskilt uttalande om

uppföljning som efterlyses i motion Ju15 saknas därför enligt

utskottets uppfattning. Motionen avstyrks.

Särskilt yttrande

Rättshjälp i utlänningsärenden (mom. 7)

Liisa Rulander (kds) anför:

I princip delar jag den kritik som år 1989 framfördes i

samband med att den nya ordningen infördes med statens

invandrarverk som beslutande myndighet i flertalet ärenden när

det gäller rättshjälp i utlänningsärenden. Mot bakgrund av att

en ändrad ordning synes innebära både ytterligare förlängda

handläggningstider och ökade kostnader har jag emellertid nu

valt att inte reservera mig. Jag kommer dock att följa

utvecklingen noga och har för avsikt att återkomma till frågan i

annat sammanhang.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Lagförslagen 2

Motioner 4

Motioner väckta med anledning av propositionen 4

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992 4

Utskottet 5

Inledning 5

Allmänt 5

Statens kostnader för rättshjälpen m.m. 7

Propositionens huvudsakliga innehåll 7

Utskottets överväganden 7

Övrigt 9

Rättshjälp i mål utomlands 9

Rättshjälp vid bodelning 11

Rättshjälp till småföretagare 11

Rättshjälp i utlänningsärenden 12

Kompetenskrav på offentliga biträden 13

Hemställan 14

Reservationer 15

1. Avslag på propositionen (mom. 1) 15

2. Uppföljning av propositionens förslag (mom. 2,

motiveringen) 17

Särskilt yttrande 17

Rättshjälp i utlänningsärenden (mom. 7) 17