Bet. 1991/92:JuU5

Justitieutskottets betänkande

1991/92:JUU05

Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag

Innehåll

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

1991/92

JuU5

Propositionen

I proposition 1991/92:8 har regeringen (justitiedepartementet)

föreslagit att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i vissa brottmål, vilken gäller till utgången av år

1991, skall ha fortsatt giltighet till utgången av år 1992.

Motioner

1991/92:Ju1 av Berith Eriksson (v) vari yrkas att riksdagen

avslår proposition 1991/92:8 om fortsatt giltighet av 1952 års

tvångsmedelslag.

1991/92:Ju2 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en utförligare redovisning av tillämpningen av 1952 års

tvångsmedelslag.

Utskottet

Bestämmelser om tvångsmedel vid beivrande av brott finns,

förutom i rättegångsbalken (RB), i bl.a. lagen (1952:98) med

särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen

innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den

grundläggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella

tvångsmedel. Lagen har tidsbegränsad giltighet och gäller efter

den senast gjorda förlängningen till utgången av år 1991 (prop.

1990/91:23, JuU5, rskr. 60, SFS 1990:1156).

Lagen gäller vid förundersökning angående vissa brott mot

rikets säkerhet och vissa andra grövre brott. Efter en nyligen

genomförd ändring (prop. 1989/90:130, JuU33, rskr. 286) är lagen

tillämplig på följande brott.

Mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning,

sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage (samtliga brott

under förutsättning att brottet i fråga innefattar gärning som

utgör sabotage), sabotage och grovt sabotage, uppror, väpnat hot

mot laglig ordning, olovlig kårverksamhet, högförräderi,

krigsanstiftan, vissa brott mot liv, hälsa, frihet och frid som

riktar sig mot statsledningen, spioneri, grovt spioneri,

obehörig befattning med hemlig uppgift, grov obehörig befattning

med hemlig uppgift och olovlig underrättelseverksamhet. Lagen

gäller också försök, förberedelse och stämpling till de

uppräknade brotten om sådan gärning är belagd med straff.

1952 års lag innehåller, som nyss nämndes, tilläggs- och

undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i RB i

fråga om straffprocessuella tvångsmedel. Olikheten mellan

regleringen i RB och 1952 års lag kan anges på följande sätt.

När det gäller de s.k. personella tvångsmedlen -- främst

häktning och anhållande -- ger 1952 års lag möjlighet att i

vissa fall hålla en person häktad under längre tid än vad

som är tillåtet enligt de allmänna reglerna i RB. Det gäller den

situationen att utredningen ännu inte nått så långt att den

häktade kan anses vara "på sannolika skäl misstänkt" för

brottet. Häktning kan i det fallet ske trots att vederbörande

endast är "skäligen misstänkt", s.k. utredningshäktning. 1952

års lag ger utrymme för att låta sådan utredningshäktning fortgå

under ca fyra veckor, medan RB:s regler bara tillåter en vecka

(2 § 1952 års lag).

Enligt 1952 års lag kan ett skriftligt meddelande som avses i

27 kap. 2 § andra meningen RB tas i beslag, även om det för

brottet är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år

(3 §).

Förordnande om kvarhållande av en postförsändelse m.m.

enligt 27 kap. 9 § RB kan enligt 1952 års lag i vissa brådskande

fall meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren (4 §).

Enligt RB:s regler är det alltid rätten som beslutar i dessa

fall.

De tidigare reglerna i 27 kap. 16 § RB om telefonavlyssning

har genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 september 1989

ersatts av bestämmelsen om hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning (27 kap. 18--24 §§ RB). Samtidigt ändrades 5 §

i 1952 års lag, som innehåller kompletterande regler, för att

passa in i det nya systemet (prop. 1988/89:124, JuU25, rskr.

313, SFS 1989:650).

Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra

telemeddelanden som befordras av televerket till och från viss

telefonapparat eller annan teleanläggning i hemlighet avlyssnas

eller upptas genom tekniskt hjälpmedel för återgivning av

innehållet i meddelandet. Förutom avlyssning av telefonsamtal

kan tvångsmedlet således användas också för upptagning av annan

telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax och

datakommunikation. Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter

i hemlighet lämnas av televerket om samtal eller andra

telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller

från en viss telefonapparat eller annan teleanläggning eller att

en sådan anläggning avstängs för samtal eller meddelanden.

Enligt RB får hemlig teleavlyssning användas om det för

brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två

år och även vid brottsutredningar som rör försök, förberedelse

och stämpling till sådant brott. Som ytterligare förutsättning

för hemlig teleavlyssning gäller att det skall föreligga skälig

misstanke om brottet och att åtgärden skall vara av synnerlig

vikt för utredningen. Tillstånd till hemlig teleavlyssning

meddelas av domstol på ansökan av åklagaren och skall gälla viss

tid, högst en månad från dagen för beslutet. Hemlig

teleövervakning får användas om det för brottet inte är

föreskrivet lindrigare straff än sex månader och vid

narkotikabrott med enbart fängelse i straffskalan. I övrigt är

förutsättningarna knutna till reglerna om hemlig teleavlyssning.

1952 års lag ger i förhållande till RB utvidgade möjligheter

att använda hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.

Tillstånd till åtgärden får lämnas, även om det för brottet är

föreskrivet lindrigare straff än vad som krävs enligt RB.

Åklagaren får i brådskande fall själv besluta om användning av

tvångsmedlen. Har åklagaren gjort detta, skall anmälan

ofördröjligen göras hos domstolen, som skyndsamt skall pröva

ärendet.

För en beskrivning av den praktiska tillämpningen av

teleavlyssning i säkerhetspolisens verksamhet hänvisas till

SÄPO-kommitténs slutbetänkande, SOU 1990:51 s. 88 f och där

angivna läseställen.

I motionerna riktas erinringar mot den redovisning som lämnas

i propositionen beträffande tillämpningen av 1952 års lag.

Motionärerna anser att redovisningen är bristfällig; i motion

Ju1 ifrågasätts behovet av lagen.

Motioner med likartad inriktning avslogs av riksdagen när

frågan om fortsatt giltighet av 1952 års lag prövades förra året

(1990/91:JuU5 s. 3).

I propositionen redovisas att säkerhetspolisen i en skrivelse

till justitiedepartementet i september 1991 anfört bl.a. att

1952 års lag utgör en nödvändig grund för den verksamhet som

säkerhetspolisen bedriver och att det är av utomordentlig vikt

för dess fortsatta verksamhet att lagens giltighetstid förlängs.

Enligt vad som vidare omnämns i propositionen bereds för

närvarande inom justitiedepartementet frågan om lagens

bestämmelser i enlighet med förslag av SÄPO-kommittén (SOU

1990:51) bör permanentas och om det i så fall bör ske genom en

inarbetning i RB eller på annat sätt. Föredragande statsrådet

uttalar i propositionen att hon i likhet med säkerhetspolisen

anser att lagen fortfarande behövs och att dess giltighetstid --

i väntan på resultatet av de nämnda övervägandena -- bör

förlängas.

Utskottet vill för sin del beträffande behovet av den

reglering som 1952 års lag innehåller erinra om att det i

utredningssammanhang har hävdats att det finns skäl att arbeta

in bestämmelserna i RB. SÄPO-kommittén uttalar t.ex. i sitt

slutbetänkande att det numera får anses vara visat att det

föreligger ett permanent behov av sådana särskilda möjligheter

till tvångsmedelsanvändning som 1952 års lag tillhandahåller (se

SOU 1990:51 s. 145 och SOU 1984:54 s. 249). Vad beträffar

redovisningen i propositionen för lagens tillämpning vill

utskottet påminna om att utskottet i ett initiativärende år 1982

om parlamentarisk kontroll i fråga om telefonavlyssning

efterlyste en årlig redovisning till riksdagen men från

redovisningen undantog sådana brottmål som avses med 1952 års

lag. Utskottet uttalade att utskottet härvidlag liksom eljest

självt kan inhämta den information som anses behövlig (JuU

1981/82:54; jfr 1988/89:JuU21 s. 9 f och 1990/91:JuU6 s. 3). Det

bör här också nämnas att utskottet regelmässigt med viss

periodicitet brukar inhämta upplysningar i här aktuella

hänseenden vid besök hos säkerhetspolisen eller vid hearing med

företrädare för säkerhetspolisen.

Utskottet ansluter sig till justitieministerns och

säkerhetspolisens bedömning. 1952 års lag bör ges fortsatt

giltighet i enlighet med regeringens förslag. Motionerna

avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:8 och med

avslag på motionerna 1991/92:Ju1 och 1991/92:Ju2 antar det vid

propositionen fogade förslaget till lag om fortsatt giltighet av

lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i

vissa brottmål.

Stockholm den 12 november 1991

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik

Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Ulla-Britt Åbark (s), Bengt-Ola

Ryttar (s), Ingbritt Irhammar (c), Birthe Sörestedt (s), Birgit

Henriksson (m), Nils Nordh (s), Liisa Rulander (kds), Karl

Gustaf Sjödin (nyd), Göran Magnusson (s), Lars Sundin (fp),

Sigrid Bolkéus (s) och Christel Anderberg (m).