Bet. 1991/92:JuU6

Justitieutskottets betänkande

1991/92:JUU06

Internationellt samarbete i brottmål

Innehåll

Propositionen

Utskottet

Hemställan

1991/92

JuU6

Propositionen

I proposition 1991/92:46 (justitiedepartementet) har

regeringen föreslagit riksdagen att anta genom propositionen

framlagda förslag till

1. lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om

internationellt samarbete på brottsmålsområdet,

2. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i

anstalt,

3. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,

4. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott

till Danmark, Finland, Island och Norge.

Lagförslagen under 1 och 2 har granskats av lagrådet.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

Utskottet

Inledning

I lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt

samarbete på brottmålsområdet finns för närvarande regler om

immunitet för vissa vittnen m.m. I förevarande ärende föreslår

regeringen att lagen skall utvidgas och innefatta även bl.a.

regler om överförande av frihetsberövade personer för förhör

utomlands.

Till grund för regeringsförslaget ligger en

departementspromemoria (Ds Ju 1987:12) Beslag, kvarstad och

vittnesförhör i internationella förhållanden som upprättades

inom justitiedepartementet år 1987. Efter remissbehandling av

promemorian utarbetades en proposition med förslag om beslag och

kvarstad i internationella förhållanden som har antagits av

riksdagen (prop. 1989/90:82, JuU30, rskr. 264). I förevarande

ärende behandlas den återstående frågan om överförande av

frihetsberövade personer för förhör utomlands m.m.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en person som är berövad friheten

i Sverige, efter begäran från en främmande stat, skall kunna

föras över till den främmande staten för förhör eller

konfrontation i samband med utredning om brott eller vid

rättegång. På motsvarande sätt skall en person som är

frihetsberövad utomlands kunna överföras till Sverige för förhör

eller konfrontation här i riket. Förutsättningar för att en

överföring från Sverige till ett annat land skall få ske är att

förhöret eller konfrontationen avser annat än den

frihetsberövades egen brottslighet och att den frihetsberövade

samtycker till åtgärden. Överföring kan vidare vägras bl.a. om

den gärning som förhöret eller konfrontationen avser inte är ett

brott enligt svensk lag eller om den är ett politiskt eller

militärt brott.

Lagändringen gör det möjligt för Sverige att återta ett

tidigare gjort förbehåll beträffande artikel 11 i den i

Strasbourg år 1959 undertecknade europeiska konventionen om

inbördes rättshjälp i brottmål (rättshjälpskonventionen).

Härutöver innehåller propositionen förslag till följdändringar

till den nya regleringen och förslag till ändringar i fråga om

beslutanderätten när det gäller att fastställa ersättning till

offentlig försvarare i utlänningsärenden som avgörs av

regeringen.

Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 april 1992.

Bakgrund

I frågor som gäller utredning och lagföring av brott pågår

sedan gammalt ett omfattande internationellt samarbete som

Sverige deltar i. Samarbetet gäller bl.a. vad som i Sverige har

kommit att betecknas inbördes rättshjälp, dvs. olika former av

bistånd stater emellan främst i syfte att staterna skall kunna

inleda eller fullfölja rättsliga processer med internationell

anknytning. Det rättsliga regelsystem som detta internationella

samarbete bygger på är för svenskt vidkommande dels

lagstiftning, dels olika internationella konventioner och

bilaterala avtal som har ingåtts med andra stater.

En av de viktigaste överenskommelserna inom det

internationella rättshjälpsområdet är den nyssnämnda

rättshjälpskonventionen. Sverige ratificerade konventionen år

1967, och den trädde för svenskt vidkommande i kraft den 1 maj

1968. För närvarande har 18 huvudsakligen västeuropeiska stater

anslutit sig till konventionen.

I rättshjälpskonventionen åtar sig de fördragsslutande

staterna att i enlighet med konventionens bestämmelser i största

möjliga utsträckning lämna varandra rättshjälp i brottmål som

handläggs av en judiciell myndighet i en annan konventionsstat.

De former av rättshjälp som regleras i konventionen gäller bl.a.

bevisupptagning, husrannsakan och beslag för bevisändamål,

delgivning och utlämnande av straffregisterutdrag.

I samband med ratificeringen gjorde Sverige förbehåll

beträffande flera artiklar i konventionen. Ett sådant förbehåll

gällde bl.a. de regler i artikel 11 som innehåller bestämmelser

om överförande av personer som är frihetsberövade för förhör

eller konfrontation utomlands. Reglerna innebär att en person

som är berövad friheten under vissa förutsättningar skall

överföras till den stat där förhöret eller konfrontationen skall

äga rum om personlig inställelse begärs av konventionsstaten.

Artikel 11 innehåller också bestämmelser som innebär att

transitering genom en konventionsstats område av personer som är

berövade friheten i princip skall beviljas om

justitiedepartementet i den ansökande staten begär det och

erforderliga handlingar bifogas.

Av konventionsstaterna har tre, inkl. Sverige, gjort förbehåll

mot artikel 11 i dess helhet. Åtta stater har inte gjort något

förbehåll, två stater har godtagit artikel 11 och gjort

uttalanden om tillämpningen beträffande överförande av personer

utomlands, och fem stater har gjort olika förbehåll beträffande

transiteringar.

Bakgrunden till att det svenska förbehållet gjordes var att

det saknades regler i den svenska lagstiftningen som gjorde det

möjligt att överföra frihetsberövade personer för förhör

utomlands m.m. på det sätt som anges i konventionen. Man valde

alltså att göra förbehåll i stället för att komplettera

lagstiftningen (se prop. 1961:48, 1LU29).

Enligt artikel 23 i rättshjälpskonventionen har Sverige åtagit

sig att återkalla gjorda förbehåll så snart omständigheterna

medger det.

Överväganden

Sverige är i dag relativt ensamt i Västeuropa om att vägra

internationell rättshjälp som består i att föra över en person

som är berövad friheten till en annan stat för förhör eller

konfrontation i en där pågående rättegång eller förundersökning.

Några sakliga skäl för att behålla den ordningen finns knappast,

särskilt som överföring skall vägras om den det rör motsätter

sig åtgärden. Även för andra fall innehåller regeringsförslaget

tillräckliga möjligheter att avslå en ansökan om överföring om

den skulle anses strida mot svenska intressen. Samtidigt gör den

allt större rörligheten i Europa att det finns ett starkt och

växande behov av att kunna överföra frihetsberövade personer för

förhör m.m. mellan de europeiska länderna. Inte minst en

framgångsrik kamp mot narkotika och annan grov brottslighet

torde kräva sådana möjligheter.

Sammantaget finner utskottet att starka skäl talar för den av

regeringen föreslagna ordningen, och utskottet tillstyrker

regeringsförslaget.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande internationellt samarbete i brottmål

att riksdagen antar de genom proposition 1991/92:46 framlagda

förslagen till

a. lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om

internationellt samarbete på brottmålsområdet,

b. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i

anstalt,

c. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

samt

d. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott

till Danmark, Finland, Island och Norge.

Stockholm den 10 december 1991

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Lars-Erik Lövdén (s),

Göthe Knutson (m),

Ulla-Britt Åbark (s),

Bengt-Ola Ryttar (s),

Ingbritt Irhammar (c),

Birthe Sörestedt (s),

Birgit Henriksson (m),

Nils Nordh (s),

Liisa Rulander (kds),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Göran Magnusson (s),

Lars Sundin (fp),

Sigrid Bolkéus (s) och

Christel Anderberg (m).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Lars Werner (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Rättelse av lagtext sid. 3,

5 §

Om det inte är uppenbart

att framställningen skall

avslås, skall yttrande

över framställningen

inhämtas från den

myndighet som svarar för

omhändertagandet av den

frihetsberövade.

Myndigheten skall i yttrandet

lämna de upplysningar som

kan vara av betydelse för

prövningen enligt 3 §.