Bet. 1991/92:JuU7

Justitieutskottets betänkande

1991/92:JUU07

Sexuella övergrepp mot barn, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1991/92

JuU7

Sammanfattning

I detta betänkande tillstyrker utskottet ett regeringsförslag

om ändringar i brottsbalkens bestämmelser om sexualbrotten.

Ändringarna syftar bl.a. till att stärka skyddet för barn och

ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang och till

att i strafflagstiftningen ytterligare markera allvaret i

sexuella övergrepp mot barn. I linje med ett tidigare

ställningstagande uttalar sig utskottet för ytterligare

överväganden i fråga om straffmaximum för brottet grovt sexuellt

utnyttjande.

Utskottet förordar, med anledning av motionsönskemål, en

översyn av preskriptionsbestämmelserna för sexualbrotten m.m.

Till betänkandet har fogats två reservationer (s).

Propositionen

I proposition 1991/92:35 har regeringen

(justitiedepartementet) föreslagit riksdagen att anta ett av

lagrådet granskat förslag till lag om ändring i brottsbalken.

Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 6 f.

I samband med propositionen behandlar utskottet tre med

anledning av propositionen väckta motioner jämte yrkanden i sju

motioner som väckts under den allmänna motionstiden år 1992.

Motionsyrkandena redovisas på s. 5 f.

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande

lydelse.

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

1991/92:Ju3 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas att riksdagen

beslutar om ändring av de i propositionen framlagda lagförslagen

vad avser våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig samt

straffansvar för sexuellt utnyttjande i vissa fall.

1991/92:Ju4 av Christina Linderholm och Karin Israelsson (c)

vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om sådana motivuttalanden som

förordas i motionen,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring av 6 kap. 1 och

4§§ brottsbalken som förordas i motionen.

1991/92:Ju5 av Gullan Lindblad och Barbro Westerholm (m, fp)

vari yrkas

1. att riksdagen beslutar införa sådana motivuttalanden som

föreslagits i motionen,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring av 6 kap. 1 och 4

§§ brottsbalken som föreslagits i motionen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992

1991/92:Ju608 av Lisbet Calner m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrad

preskriptionstid vid sexuella övergrepp.

1991/92:Ju613 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till sådan ändring i brottsbalken

att straffet för sexuellt utnyttjande blir detsamma som för

våldtäkt.

1991/92:Ju618 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i brottsbalken att straffpåföljd och ersättningskrav vid

sexuellt ofredande inte preskriberas innan brottsoffret fyllt 25

år,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i brottsbalken att straffpåföljden för sexuellt

ofredande höjs till två års fängelse.

1991/92:Ju632 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i

brottsbalken att preskriptionstiden vid incestbrott förlängs.

1991/92:Ju635 av Ewa Hedkvist Petersen m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts beträffande utredning om kriminalisering av

svenska medborgares sexuella övergrepp mot barn i andra länder.

1991/92:Ju834 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förlängd

preskriptionstid för sexualbrott.

1991/92:A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) vari

yrkas

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förlängning av preskriptionstiden vid

sexualbrott.

Utskottet

Inledning

Bestämmelser om sexualbrotten finns i 6 kap. brottsbalken

(BrB). Bestämmelserna fick sin nuvarande utformning år 1984 då

betydande förändringar beslutades (prop. 1983/84:105, JuU25,

rskr. 332).

I januari 1989 upprättades inom justitiedepartementet

departementspromemorian (Ds 1989:6) Sexuella övergrepp mot barn

m.m. Promemorian mynnar ut i vissa förslag till lagändringar mot

bakgrund av bl.a. uttalanden i riksdagen (JuU 1986/87:3) i

anledning av motioner om dels gränsdragningen mellan våldtäkt

och sexuellt utnyttjande, dels skillnaden i straffskala mellan

sexuellt umgänge med barn och sexuellt umgänge med syskon. I

promemorian lämnas även vissa andra förslag som bl.a. syftar

till att markera det allvar med vilket sexuella övergrepp mot

barn måste ses.

Propositionen grundas på promomemorian och remissbehandlingen

av den.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar beträffande vissa av

sexualbrotten i 6 kap. BrB. Det gäller bestämmelserna om

våldtäkt (1 §), sexuellt tvång (2 §), sexuellt utnyttjande

(3 §), sexuellt utnyttjande av underårig (4 §), sexuellt umgänge

med avkomling och syskon (5 §) och sexuellt umgänge med barn

(6 §). Förslagen syftar bl.a. till att stärka skyddet för barn

och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang och

till att i strafflagstiftningen ytterligare markera allvaret i

sexuella övergrepp mot barn.

I bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt utnyttjande av

underårig föreslås att offrets låga ålder förs in som en

omständighet som skall beaktas särskilt vid bedömande av om ett

sådant brott är grovt. Beträffande våldtäkt föreslås som en

sådan omständighet också det förhållandet att den som begått

gärningen med hänsyn till tillvägagångssättet visat särskild

hänsynslöshet.

Brottet sexuellt utnyttjande föreslås indelat i två

svårhetsgrader, sexuellt utnyttjande och grovt sexuellt

utnyttjande. Motsvarande ändring föreslås beträffande brottet

sexuellt tvång.

Straffbestämmelsen om sexuellt utnyttjande föreslås ändrad

även i ett annat hänsende. Vid sexuellt umgänge med personer som

lider av en psykisk störning eller personer som befinner sig i

ett hjälplöst tillstånd föreslås att det för straffansvar inte

längre skall krävas att gärningsmannen förmått offret till

umgänget. Det skall vara tillräckligt att sexuellt umgänge har

ägt rum och att därvid det hjälplösa tillståndet resp. den

psykiska störningen har utnyttjats på ett otillbörligt sätt.

För närvarande gäller en lägre straffskala för vissa

sexualbrott mot den som är under 15 år, om offret är ett

helsyskon med den som begått gärningen, än i övriga fall. För

att undvika detta föreslås i propositionen vissa justeringar i

dispositionen av bestämmelserna i 6 kap. BrB.

Lagändringarna förelås träda i kraft den 1 april 1992.

Utskottets överväganden

Allmänt

Som nyss antytts beslutades år 1984 omfattande ändringar av

straffbestämmelserna om sexualbrott i 6 kap. BrB. Bakom

nyregleringen låg ett långt och besvärligt utredningsarbete, och

den nya lagstiftningen gav uttryck för nya värderingar på

sexualbrottens område som vunnit en bred anslutning.

Vad nu sagts hindrade inte att utskottet redan år 1986 vid

behandlingen av två motioner med önskemål om vissa ändringar i

bestämmelserna om sexualbrott förordade en översyn i den

riktning som motionärerna begärt; i fråga om brottet sexuellt

utnyttjande efterlyste sålunda utskottet en bestämmelse om ett

grovt brott med en särskild straffskala, och i fråga om brotten

sexuellt umgänge med syskon och sexuellt umgänge med barn

påpekade utskottet att en svårmotiverad skillnad i straffmaximum

mellan brotten borde rättas till.

År 1989 behandlade utskottet ett motionsönskemål om en sådan

ändring av bestämmelsen om sexuellt utnyttjande att det skulle

vara straffbart för en skötare att ha sexuellt umgänge med en

psykiskt sjuk person som vistas på sjukhus där skötaren arbetar.

Utskottet noterade att saken behandlats i den

departementspromemoria som ligger till grund för den nu aktuella

propositionen och uttalade att det var angeläget att förslag i

ärendet borde läggas fram för riksdagen så snart som möjligt

(1989/90:JuU16 s. 21 f).

I december 1990 fick utskottet anledning att återkomma till de

två sistnämnda lagstiftningsfrågorna och framhöll att det var

angeläget att lagförslag snarast lades fram för riksdagen

(1990/91:JuU1y).

För riksdagens ställningstagande föreligger nu

regeringsförslag till en revidering av vissa av bestämmelserna

om sexualbrott, bl.a. i de avseenden som utskottet enligt det

nyss sagda har aktualiserat. Detta finner utskottet värdefullt.

En bärande tanke bakom regeringsförslagen är att stärka

skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella

sammanhang och till att i strafflagstiftningen ytterligare

markera allvaret i sexuella övergrepp mot barn. Utskottet vill

gärna uttala sin oreserverade anslutning till det angivna syftet

med regeringens förslag, och i linje med vad justitieministern

uttalar i propositionen vill utskottet understryka att det är

självklart att det allmänna måste skydda barn och ungdomar mot

sexuella övergrepp både när gärningsmannen använt våld eller

tvång av något slag och i andra fall. Utskottet ser också

positivt på regeringsförslagen i de delar de tillmötesgår vad

utskottet tidigare hemställt.

Rekvisitet låg ålder

Vid bedömandet av om en våldtäkt är grov skall enligt

gällande bestämmelse särskilt beaktas om våldet varit

livsfarligt eller om den som begått gärningen tillfogat

allvarlig skada eller allvarlig sjukdom eller annars visat

särskild råhet (1 § tredje stycket). Sexuellt utnyttjande av

underårig skall bedömas som grovt brott om den som begått

gärningen har handlat särskilt hänsynslöst mot den underårige

eller om brottet i annat fall är att anse som grovt (4 § andra

stycket).

Regeringsförslaget innebär i denna del bl.a. att i de båda

bestämmelserna skall, vid sidan av de omständigheter som redan

nu finns angivna, införas offrets låga ålder som en omständighet

som kan kvalificera gärningen som grov.

I motionerna Ju3, Ju4 och Ju5 begärs att riksdagen inte ändrar

bestämmelserna om grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande

av underårig så att offrets låga ålder utgör kvalificeringsgrund

för att bedöma brottet som grovt. Motionärerna hänvisar till vad

lagrådet anfört i ärendet i denna fråga.

Lagrådet har (prop. s. 33 f) ifrågasatt behovet och

lämpligheten av att i de nu aktuella lagrummen särskilt ange

offrets låga ålder som en försvårande omständighet. Lagrådet har

sammanfattningsvis anfört följande till stöd härför.

Redan genom den centrala bestämmelsen i 29 kap. 2 § BrB har

uttryckligen fastslagits, att omständigheter hänförliga till

offrets person skall påverka en gärnings straffvärde.

Försvårande är då inte endast att målsäganden har en låg

biologisk ålder utan även att målsäganden på grund av sociala

eller andra omständigheter är omogen, handikappad eller på annat

sätt skyddslös, trots att han eller hon åldersmässigt skulle

kunna betraktas som vuxen. Mot denna bakgrund framstår det,

enligt lagrådet, närmast som onödigt att i 6 kap. 1 och 4 §§ som

en särskild grund för att betrakta brottet som grovt ange

offrets låga ålder. Att låg ålder inte upptagits som en

försvårande omständighet i de mellanliggande

straffbestämmelserna om sexuellt tvång (2 §) resp. sexuellt

utnyttjande (3 §), men naturligen skall beaktas vid

straffvärdebedömningen även av däri angivna brott, framstår

också, enligt lagrådet, som inkonsekvent och skapar oklarhet.

Beträffande förslaget i detalj anför lagrådet att det knappast

är möjligt att ange en fast åldersgräns för de fall då offrets

låga ålder skall utgöra en försvårande omständighet. Lagrådet

pekar på att det redan finns två åldersgränser i 6 kap. BrB,

nämligen 18 år (4 §) och 15 år (nuvarande 6 §). Att i 1 och 4 §§

införa begreppet låg ålder kan, enligt lagrådet, skapa en

osäkerhet om till vilken i kapitlet angiven åldersgräns offrets

ålder skall relateras för att betraktas som låg. Det finns

vidare, anför lagrådet, en risk för att domstolen -- på

bekostnad av en övergripande bedömning av samtliga

omständigheter i målet -- i alltför hög grad beaktar

åldersfaktorn. Detta kan i sin tur, om offrets ålder inte anses

låg, leda till en mindre fri bedömning av om brottet skall

hänföras till svårhetsgraden grovt brott. Lagrådet pekar

slutligen på att en risk med förslaget är att frånvaron av

omständigheten låg ålder i närbesläktade straffbud, såsom

bestämmelserna om misshandel och olaga tvång, kan medföra tvekan

när det gäller bedömningen av om ett sådant brottet skall anses

grovt eller ej.

Utskottet har förståelse för de synpunkter som lagrådet

framfört. I likhet med justitieministern anser utskottet dock

inte att de väger så tungt att det inte finns anledning att

allvarligt överväga att anta de i propositionen framlagda

förslagen i denna del. Här vill utskottet anföra följande.

Som redovisas i propositionen är sexualbrott en typ av brott

som ofta riktar sig mot barn. Antalet polisanmälningar av sådana

brott har ökat markant. Även om mörkertalet i fråga om

sexualbrott av allt att döma är ganska betydande och även om

anmälningsfrekvensen kan hänga samman med den allt större

öppenheten i frågan om sexualbrott och den allmänna synen på

sexuella övergrepp mot barn, är emellertid bilden när det gäller

dessa brott sådan att det finns anledning att i den

straffrättsliga lagstiftningen ytterligare markera allvaret i

dem.

Som lagrådet framhållit skall domstolen enligt bestämmelserna

i 29 kap. BrB (2 § 3 p.) som försvårande omständighet bl.a.

särskilt beakta om den tilltalade utnyttjat någon annans

skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig.

Häri ligger att domstolen skall beakta om den tilltalade

utnyttjat att den brottet riktat sig mot haft en låg ålder. Som

framförs i propositionen tar emellertid bestämmelserna i 29 kap.

BrB i princip sikte på alla former av brott, men omständigheter

av det slag som behandlas där kan göra sig gällande med särskild

styrka beträffande vissa brott. Omständigheter som i och för sig

faller under bestämmelserna i 29 kap. kan också nämnas som

exempel på förhållanden som skall beaktas vid bedömningen av om

ett brott av ett visst slag är att anse som grovt. Det är därför

långt ifrån ovanligt att omständigheter som i och för sig faller

under bestämmelserna i 29 kap. BrB också nämns som exempel på

förhållanden som skall beaktas vid bedömningen av om ett brott

är att anse som grovt. När det gäller offrets låga ålder kan,

enligt utskottets uppfattning, finnas skäl för en sådan ordning

beträffande vissa av sexualbrotten. De aktuella brotten är

våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig. När det gäller

våldtäkt vill utskottet, liksom justitieministern, anföra

följande.

Vår lagstiftning bygger på att det finns ett särskilt behov av

att bereda barn skydd mot olika former av sexuella övergrepp

eller utnyttjanden. Detta framgår bl.a. av att alla former av

sexuellt umgänge med någon som är under 15 år är straffbelagda,

även om något tvång överhuvudtaget inte förekommit. Desto

allvarligare är det självfallet när den som har begått gärningen

inte endast utsatt ett barn för ett samlag eller någon annan

jämförbar handling utan dessutom utövat våld eller hot, såsom

vid våldtäkt, för att nå sitt syfte.

Som framförs i propositionen uppfattas en gärning av sist

angiven art säkerligen av de flesta människor som synnerligen

allvarlig, även om själva inslaget av våld sett isolerat inte

kan karaktäriseras som grovt. Att den som begått gärningen inte

behövt tillgripa allvarligare våld kan ha berott på att barnet

inte haft någon möjlighet att göra fysiskt motstånd. Som inte

mindre allvarliga framstår de fall där den som har begått

gärningen i stället för att tillgripa våld eller hot försatt

barnet i ett hjälplöst tillstånd genom att t.ex. ge det alkohol

eller narkotika.

I likhet med justitieministern anser utskottet, mot bakgrund

av det särskilda skydd som barn bör ges mot sexuella övergrepp,

att detta betraktelsesätt bör komma till direkt uttryck i

lagtexten. Utskottet anser det viktigt att offrets låga ålder

anges i exemplifieringen av särskilt kvalificerande

omständigheter och inte endast tolkningsvis anses falla under

det allmänna uttrycket råhet som finns i den nu gällande

lydelsen av bestämmelsen om grov våldtäkt (jfr prop. 1983/84:105

s. 52).

Samma synsätt gör sig enligt utskottets uppfattning gällande

även vid brottet sexuellt utnyttjande av underårig där låg ålder

också införs som en omständighet som skall beaktas särskilt vid

bedömandet av om brottet är grovt. Däremot har inte föreslagits

att motsvarande kvalificeringsgrund införs i de framlagda

förslagen om grovt sexuellt tvång och grovt sexuellt

utnyttjande. Bakgrund härtill är, anför justitieministern (prop.

s. 18), att det är naturligt att lagstiftaren visar större

återhållsamhet med att genom särskilda föreskrifter i lagtexten

ge ledning för bedömningen av om brottet är grovt vid brott med

ett straffmininum om sex månader än det är vid brott med högre

straffminimum, såsom vid grov våldtäkt och grovt sexuellt

utnyttjande av underårig.

När det gäller lagrådets farhågor om att risk finns att den

föreslagna ändringen kan medföra att domstolarna i alltför hög

grad beaktar åldersfaktorn på bekostnad av en mer övergripande

bedömning av samtliga omständigheter, är utskottet, i likhet med

justitieministern, övertygat om att domstolarna även med en på

detta sätt ändrad lagstiftning kommer att, som också förutsätts

vid andra gradindelade brott, bedöma frågan om brottet bör anses

som grovt med hänsyn till samtliga omständigheter. I

sammanhanget vill utskottet dock peka på vad som framhålls i

propositionen (s. 15), nämligen att brottet sexuellt utnyttjande

av underårig, i motsats till våldtäkt, omfattar också

sexualhandlingar av mindre kvalificerat slag än samlag och

därmed jämförliga handlingar samt att en gärning är straffbar

även om något våld eller hot inte har förekommit. I fråga om

vilken betydelse barnets ålder har för bedömningen av brottets

svårhetsgrad är det därför naturligt att det vid sexuellt

utnyttjande av underårig måste finnas ett större utrymme för att

ta hänsyn till övriga omständigheter än när det gäller våldtäkt.

Barnets ålder kan med andra ord inte alltid tillmätas samma

betydelse för bedömningen som i fråga om våldtäkt.

Lagrådets påpekande att ett införande av begreppet låg ålder

kan skapa osäkerhet om till vilken av de redan nu i 6 kap. BrB

gällande åldersgränserna, 15 och 18 år, begreppet skall

relateras, behandlas av justitieministern i propositionen (s.

13). Hon framhåller att avsikten med att särskilt nämna offrets

låga ålder som exempel på en kvalificerande omständighet är att

ge uttryck för det särskilda skydd som mindre barn bör ha

mot sexuella övergrepp. Allmänt sett bör offrets ålder, enligt

hennes mening, således vid bedömningen tillmätas större

betydelse ju lägre den är. Detta utesluter emellertid

självfallet inte att det, bl.a. med hänsyn till offrets

personliga omständigheter, kan finnas anledning att bedöma även

övergrepp mot äldre barn som grova. Här bör beaktas, anför hon,

att de risker för bestående men som ett sexuellt övergrepp mot

barn innebär inte är direkt relaterade till åldern utan att de

också hänger samman med barnets personliga och sociala mognad.

Utskottet delar justitieministerns uppfattning och vill när

det gäller brottet sexuellt utnyttjande av underårig betona vad

justitieministern anfört (prop. s. 15), nämligen att det inte är

uteslutet att ett brott mot ett mindre barn med hänsyn till

övriga omständigheter inte bör bedömas som grovt liksom att det

i fall som gäller ungdomar i övre delen av ålderssektorn (upp

till 18 år) självfallet kan förekomma inslag som gör att brottet

bör bedömas som grovt.

Det anförda leder sammanfattningsvis utskottet till att godta

propositionen i nu behandlade delar (1 § och 4 §) och att

avstyrka bifall till nu behandlade delar av motionerna Ju3, Ju4

och Ju5.

Utskottet vill emellertid, mot bakgrund av de invändningar som

funnits mot förslaget i aktuell del, understryka det angelägna

i att effekterna av den nu förordade lagstiftningen följs noga.

Skulle det visa sig att den leder till svårigheter i den

praktiska tillämpningen eller till andra olägenheter bör frågan

om lämpliga lagstiftningsåtgärder övervägas.

Grovt sexuellt tvång och grovt sexuellt utnyttjande

Om förutsättningarna för ansvar för våldtäktsbrott i 1 § inte

är uppfyllda, kan ansvar komma i fråga enligt andra regler i 6

kap. BrB. Den som genom olaga tvång förmår någon till sexuellt

umgänge döms sålunda enligt 2 § för sexuellt tvång och den

som förmår annan till sexuellt umgänge genom att grovt missbruka

hans eller hennes beroende ställning eller genom att

otillbörligt utnyttja att han eller hon befinner sig i vanmakt

eller annat hjälplöst tillstånd eller är psykiskt sjuk eller

psykiskt utvecklingsstörd döms enligt 3 § för sexuellt

utnyttjande. Straffet är i båda fallen fängelse i högst fyra

år.

Utskottet behandlade, som tidigare framgått, under riksmötet

1986/87 en motion som rörde gränsdragningen mellan våldtäkt och

sexuellt utnyttjande. Bakgrunden var ett uppmärksammat rättsfall

där en medvetslöst berusad 17-årig flicka utnyttjades sexuellt

av ett flertal ynglingar och i samband därmed blev svårt skadad.

Flickans berusning var självförvållad. Ynglingarna dömdes för

sexuellt utnyttjande, inte för våldtäkt. Motionen

remissbehandlades. Här framfördes från olika håll tanken på att

införa ett särskilt stadgande om grovt sexuellt utnyttjande med

ett högre straffmaximum. Utskottet ansåg att ett sexuellt

övergrepp utan inslag av våld, hot e.d. mot en värnlös person

inte bör kallas våldtäkt. Däremot ansåg utskottet bl.a. att det

från straffvärdesynpunkt ofta kan te sig likvärdigt med våldtäkt

om någon utnyttjar t.ex. en persons vanmaktstillstånd för samlag

eller något annat sexuellt umgänge. Utskottet ansåg att

straffstadgandet om sexuellt utnyttjande kunde behöva ses över i

syfte att införa bestämmelser om ett grovt brott med en särskild

straffskala.

Regeringsförslaget i propositionen innebär att bestämmelserna

om sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande delas in i två

brottsgrader, sexuellt tvång och grovt sexuellt tvång resp.

sexuellt utnyttjande och grovt sexuellt utnyttjande. Den grövre

graden avser fall där den som har begått gärningen visat

särskild hänsynslöshet eller där brottet annars är att anse som

grovt. För normalgraden av brotten föreskrivs fängelse i högst

två år och för de grova brotten fängelse i lägst sex månader och

högst fyra år, dvs. samma maximum som för närvarande.

Propositionen innehåller också ytterligare ett ändringsförslag

när det gäller sexuellt utnyttjande till vilket utskottet

återkommer i det följande.

I motion Ju613 begärs att straffskalan för sexuellt

utnyttjande skall överensstämma med den för våldtäkt. Enligt

motionären kan ett sexuellt utnyttjande av en psykiskt störd

person te sig lika straffvärd som en våldtäkt.

Utskottet har, som ovan anförts, efterlyst införande av

bestämmelser om ett grovt brott vid sexuellt utnyttjande med en

särskild straffskala.

I propositionen föreslås också en bestämmelse med den

innebörden. Gradindelningen av brottet innebär emellertid inte

att straffmaximum höjs. Till grund för sitt ställningstagande i

denna fråga har justitieministern (prop. s. 17) anfört att en

isolerad revidering av straffmaximum för sexuellt utnyttjande

skulle rubba den nuvarande systematiken i 6 kap. och att, om en

mer omfattande ändring av sexualbrottens straffvärde bör göras,

detta bör ske i ett bredare sammanhang. Hon pekar vidare på

reglerna om brottskonkurrens. Sålunda kan för sexuellt

utnyttjande i förening med misshandel eller i förening med

vållande till kroppsskada, om sistnämnda brott är grovt, dömas

till ett lika strängt straff som för våldtäkt. Är misshandeln

grov, kan straffet bli ännu högre. Gällande bestämmelser torde

således tillåta att man i det särskilda fallet kan bestämma en

påföljd som framstår som rimlig med hänsyn till gärningens

samlade straffvärde.

Med hänsyn till dessa omständigheter anser justitieministern

att maximistraffet inte bör skärpas utan att en gradindelning,

åtminstone för närvarande, innebär en tillräcklig markering av

att vissa av de gärningar som avses med sexuellt utnyttjande bör

ses som särskilt allvarliga.

Utskottet godtar justitieministerns förslag i denna del och

avstyrker bifall till motion Ju613. Utskottet är emellertid inte

berett att frångå sitt tidigare ställningstagande att ett

sexuellt utnyttjande ur straffvärdesynpunkt kan te sig

likvärligt med våldtäkt och att detta bör komma till uttryck i

straffmaximum för brottet grovt sexuellt utnyttjande. Utskottet

utgår därför ifrån att denna fråga blir föremål för ytterligare

överväganden utan något särskilt uttalande från riksdagens sida.

Övervägandena bör kunna ske i anslutning till den översyn av

preskriptionsbestämmelserna för sexualbrotten som utskottet

efterlyser i det följande.

Sexuellt utnyttjande av psykiskt störda m.m.

I den gällande lydelsen av bestämmelsen om sexuellt

utnyttjande föreskrivs, som ovan återgivits, straffansvar för

bl.a. den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att

otillbörligt utnyttja att han eller hon är psykiskt sjuk eller

psykiskt utvecklingsstörd. Högsta domstolen har i en dom (NJA

1988 s. 279) funnit att uttrycket "förmå" i straffbestämmelsen

med hänsyn till legalitetsprincipen inte kan ges annan innebörd

än att det för straffbarhet krävs att gärningsmannen åtminstone

på något sätt varit aktiv, fysiskt eller psykiskt för att det

sexuella umgänget skall bli av.

Regeringsförslaget innebär att straffansvar föreskrivs för den

som har sexuellt umgänge med en person genom att otillbörligt

utnyttja att denne lider av en psykisk störning. Detsamma

föreslås gälla om offret befinner sig i vanmakt eller annat

hjälplöst tillstånd. Det nuvarande kravet på att den som har

begått gärningen skall ha "förmått" den andre till det sexuella

umgänget föreslås alltså bli utmönstrat.

I motion Ju3 begärs avslag på propositionen i denna del.

Motionären hävdar att bestämmelsen kan medföra att det blir

möjligt att straffa ett beteende som endast innebär att en frisk

person har sexuellt umgänge med en psykiskt störd person.

Inledningsvis vill utskottet något beröra bakgrunden till de

nuvarande straffbestämmelserna om sexuellt utnyttjande och

sexuellt tvång. De motsvarades före 1984 års lagstiftning av

bestämmelsen om frihetskränkande otukt i dåvarande 2 §. I den

bestämmelsen krävdes för straffansvar i det nu aktuella

avseendet att gärningsmannen utövade könsligt umgänge med någon

under otillbörligt utnyttjande av bl.a. att den andre var

sinnessjuk eller sinnesslö. Detta motsvaras nu i 3 § av kravet

på att vederbörande skall ha "förmått" den andre till det

sexuella umgänget. I förarbetena till nuvarande 2 och 3 §§

uttalades att endast språkliga förändringar gjorts i förhållande

till den tidigare lydelsen av 2 § och att kriminaliseringens

räckvidd i princip var densamma som tidigare (prop. 1983/84:105

s. 52). Mot bakgrund av högsta domstolens ovan nämnda dom kan

sägas att ändringen inneburit en begränsning av det straffbara

området på ett sätt som egentligen inte varit avsett.

Som nämnts i det föregående har utskottet tidigare (se

1989/90:JuU16 s. 21 f) uttalat sig positivt för en sådan ändring

som nu föreslås i propositionen, och utskottet kan ansluta sig

till de närmare överväganden (prop. s. 19 f och 23 f) som ligger

till grund för förslaget. I anledning av motionärens farhågor

att lagförslaget skulle så gott som omöjliggöra sexuella

relationer mellan sjuka och friska vill utskottet hänvisa till

vad som sades redan i 1984 års ärende.

Som redovisas i propositionen (s. 19) framhölls redan då att

inställningen till sexualiteten hos psykiskt sjuka och

utvecklingsstörda förändrats på senare tid. Samhällets strävan

var numera att så långt som möjligt skapa normala

livsbetingelser för dessa. Utvecklingen hade medfört bl.a. att

yttringar av deras sexualdrift accepterades på ett helt annat

sätt än tidigare. I förarbetena underströks också att psykiskt

sjuka och psykiskt utvecklingsstörda borde ha rätt till ett

sexualliv på samma sätt som andra människor. Samtidigt framhölls

att man måste räkna med att det fanns fall då dessa hade

svårigheter att värja sin sexuella och personliga integritet och

att det i sådana situationer då klara övergrepp hade skett var

nödvändigt att kunna ingripa till deras skydd (SOU 1982:61 s.

103 och prop. 1983/84:105 s. 26).

Utskottet anser i likhet med justitieministern att den

uppfattning om psykiskt störda personers sexualitet som ligger

till grund för dessa uttalanden inte förlorat sin aktualitet.

Den föreslagna ändringen innebär att det straffbara området

bringas att överensstämma med vad som gällde före år 1984, en

lösning som redan då åsyftades och som utskottet även därefter

ställt sig bakom.

Utskottet avstyrker bifall till motion Ju3 i nu behandlad del.

Preskriptionsbestämmelser vid sexualbrott m.m.

I ett flertal motioner tas upp frågan om preskriptionstiderna

för sexualbrott som kan rikta sig mot barn. I motionerna Ju608

(yrkande 1), Ju618 (yrkande 1 delvis), Ju632, Ju834 (yrkande 2)

och A805 (yrkande 24) begärs sålunda att

åtalspreskriptionstiderna för sexualbrotten blir föremål för en

översyn eller förlängs.

Inom straffrätten finns två former av preskription,

åtalspreskription och påföljdspreskription. De allmänna

bestämmelserna om åtalspreskription ges i 35 kap. BrB och

innebär att påföljd för ett brott inte får ådömas om den

misstänkte inte har häktats eller erhållit del av åtal för

brottet inom viss tid från brottet. Denna tid är bestämd till

olika antal år beroende på det straff som högst kan följa på

brottet. Preskriptionstiden är två år om på brottet inte kan

följa svårare straff än fängelse i ett år, fem år om svåraste

straffet är högre men inte över fängelse i två år, tio år om

svåraste straffet är högre men inte över fängelse i åtta år,

femton år om svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta

år och slutligen tjugofem år om fängelse på livstid kan följa på

brottet. De nuvarande preskriptionstiderna går i princip

tillbaka på motsvarande tider i strafflagen.

Preskriptionstiden löper enligt huvudregeln från den dag då

brottet begicks.

Reglerna om åtalspreskription i BrB gäller också i fråga om

brott inom specialstraffrätten i den mån avvikande bestämmelser

inte har meddelats.

Med påföljdspreskription menas att en påföljd som har ådömts

någon bortfaller om åtgärder för verkställighet inte har

vidtagits inom viss tid som varierar efter påföljdens art och

längd.

Rättspolitiskt brukar åtalspreskription motiveras bl.a. med

att statens straffanspråk inte bör upprätthållas under

obegränsad tid; straffbehovet försvagas allteftersom tiden

löper, och från allmänpreventiv synpunkt är det därför inte lika

nödvändigt att för länge sedan begångna brott blir beivrade som

att så sker med brott som ännu är aktuella i det allmänna

medvetandet. Ett annat skäl som brukar tillmätas betydelse är

att det skulle drabba den misstänkte onödigt hårt att behöva

riskera att lång tid efter brottet ådömas straff, som kanske

äventyrar den tillvaro han byggt upp för sig (jfr SOU 1923:9 och

SOU 1925:28). Utskottet vill här tillägga att utskottet tidigare

vid flera tillfällen också slagit fast att preskriptionsreglerna

måste vara klara och enkla så att de inte vållar

tillämpningssvårigheter (se JuU 1984/85:14).

Åtalspreskriptionstiden i BrB är, som ovan framgått, bestämd

till olika antal år alltefter det straff som högst kan följa på

brottet. Någon särreglering för en viss typ av brott som

regleras i BrB finns inte. Däremot finns sådan reglering bl.a. i

skattebrottslagen (1971:69). Lagen (1976:19) om internationellt

samarbete rörande lagföring för brott innehåller också en regel

om förlängning av åtalspreskriptionstiden i vissa fall.

Utskottet har förståelse för tankarna i motionerna om en

förlängning av preskriptionstiderna för sexualbrotten. Det står

dock, som framfördes redan vid införande av särregleringen i nu

aktuellt hänseende på skattebrottsområdet (jfr prop. 1961:28, s.

38, 1LU1961:17), utom diskussion att starka skäl måste kunna

åberopas för en avvikelse från den generellt gällande

preskriptionstiden, i all synnerhet när det som i förevarande

fall är fråga om att förlänga den. Utskottet har emellertid

tidigare inte avvisat tanken på en särlösning för vissa brott om

sådan påkallas, och mot bakgrund av den brottslighet det här

gäller, är utskottet berett att förorda en översyn på området.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet, som noterat

effekterna i preskriptionshänseende av ändringarna i 6 kap. 2

och 3 §§, efterlyser en översyn av gällande

preskriptionsbestämmelser såvitt rör 6 kap. BrB om

sexualbrotten. Därvid kan naturligtvis olika vägar prövas; en

kan ta sikte mera direkt på särskilda preskriptionsregler, en

annan kan innefatta överväganden rörande de olika brottens

straffskalor. Översynen bör ha syftet att de nuvarande

åtalspreskriptionstiderna förlängs. Om det av systematiska skäl

anses lämpligt kan översynen naturligtvis även omfatta annan

brottslighet. Det får ankomma på regeringen att snarast vidta

åtgärder för en sådan översyn. Vad utskottet nu med anledning av

motionerna Ju608 (yrkande 1), Ju618 (yrkande 1 delvis), Ju632,

Ju834 (yrkande 2) och A805 (yrkande 24) anfört bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet vill med anledning av kravet i motion Ju618 (yrkande

1 delvis) om en förlängning av preskriptionstiden för skadestånd

i anledning av sexualbrott endast erinra om att sådan

preskriptionstid under alla förhållanden är tio år från skadans

uppkomst jämlikt bestämmelser i preskriptionslagen (1981:130),

och att sådan fordran i vart fall inte preskriberas före

utgången av tiden för åtalspreskription om denna är längre och

åtal inte väckts dessförinnan. Anledning till särskilda

uttalanden i frågan saknas för utskottet. Motionsyrkandet

avstyrks.

Övrigt

Under detta avsnitt tar utskottet upp några motionsyrkanden

som inte direkt tar sikte på förslagen i propositionen.

I motionerna Ju4 och Ju5 begärs motivuttalanden beträffande

betydelsen av offrets beteende vid sexuella övergrepp mot barn.

Motionsyrkandena går ut på att ett barns beteende normalt inte

skall få ges betydelse vid bedömningen av det aktuella brottets

straffvärde.

I 1984 års lagstiftningsärende beträffande sexualbrotten hade

riksdagen att ta ställning till vilka omständigheter som skall

beaktas vid domstolens bedömande av våldtäkt. Utskottet vill

hänvisa till vad utskottet uttalade i det sammanhanget (JuU

1983/84:25 s. 17). Därmed erfordras ingen åtgärd från riksdagens

sida med anledning av motionerna Ju4 och Ju5 i nu behandlade

delar.

Motionen Ju635 tar upp problemet med sexuella övergrepp mot

barn i andra länder. Det begärs en utredning i syfte att få till

stånd en ordning som innebär att svenska medborgare som gjort

sig skyldiga till sexuella övergrepp på barn utomlands skall

kunna lagföras i Sverige.

Utskottet behandlade under förra riksmötet en liknande motion.

Utskottet konstaterade att reglerna i 2 kap. BrB om

tillämpligheten av svensk lag bl.a. innebär att en svensk

medborgare, eller en utlänning med hemvist här, som begått brott

utomlands som regel kan lagföras i Sverige enligt svensk lag

under förutsättning att gärningen är straffbelagd i Sverige och

i det land där den begicks. Motionen avstyrktes och riksdagen

följde utskottet (1990/91:JuU21 s. 12).

Utskottet saknar anledning att nu inta annan ståndpunkt.

Motion Ju635 avstyrks i nu behandlad del.

I motion Ju618 (yrkande 2) begärs att maximistraffet för

sexuellt ofredande (6 kap. 7 § BrB) skall höjas från ett till

två års fängelse.

I den departementetspromemoria som ligger till grund för nu

föreliggande proposition diskuteras en höjning av straffmaximum

för sexuellt ofredande eftersom straffskalan för detta brott i

jämförelse med de andra sexualbrotten kunde anses för mild.

Något förslag lades emellertid inte fram eftersom ett

ställningstagande i frågan, enligt promorian, borde ske i ett

större sammanhang. Utskottet utgår ifrån att överväganden i

saken kommer att ske i lämpligt sammanhang utan något uttalande

från riksdagens sida. Utskottet hänvisar till vad utskottet

anfört ovan i frågan om preskriptionstider. Motionen avstyrks i

nu behandlad del.

Ikraftträdande

I propositionen föreslås att de föreslagna lagändringarna

skall träda i kraft den 1 april 1992. Ett ikraftträdande redan

då framstår dock inte som tänkbart. Med hänsyn till den tid som

åtgår för riksdagsbehandlingen samt utfärdande och kungörande av

de nya bestämmelserna föreslår utskottet att de nya reglerna

träder i kraft den 1 juli 1992.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande rekvisitet låg ålder

att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Ju3 i denna

del, 1991/92:Ju4 yrkande 2 och 1991/92:Ju5 yrkande 2 antar det i

proposition 1991/92:35 framlagda förslaget till lag om ändring i

brottsbalken såvitt avser 6 kap. 1 och 4 §§,

res. 1 (s)

2. beträffande sexuellt utnyttjande m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Ju613 och

1991/92:Ju3 i denna del antar det i moment 1 nämnda lagförslaget

såvitt avser 6 kap. 2, 3 och 12 §§,

res. 2 (s)

3. beträffande lagförslaget i övrigt

att riksdagen antar det under moment 1 nämnda lagförslaget i

den mån det inte omfattats av utskottets hemställan ovan, dock

att tidpunkten för lagens ikraftträdande bestäms till den 1 juli

1992,

4. beträffande preskriptionsbestämmelser vid sexualbrott

m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Ju608

yrkande 1, 1991/92:Ju618 yrkande 1 i denna del, 1991/92:Ju632,

1991/92:Ju834 yrkande 2 och 1991/92:A805 yrkande 24 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en

översyn,

5. beträffande preskriptionstiden för skadestånd i anledning

av brott

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju618 yrkande 1 i denna

del,

6. beträffande motivuttalanden om betydelsen av offrets

beteende

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju4 yrkande 1 och

1991/92:Ju5 yrkande 1,

7. beträffande sexuella övergrepp mot barn i andra länder

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju635 yrkande 1,

8. beträffande sexuellt ofredande

att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju618 yrkande 2.

Stockholm den 10 mars 1992

På justitieutskottets vägnar

Göthe Knutson

I beslutet har deltagit:

Göthe Knutson (m),

Jerry Martinger (m),

Ulla-Britt Åbark (s),

Bengt-Ola Ryttar (s),

Ingbritt Irhammar (c),

Birthe Sörestedt (s),

Birgit Henriksson (m),

Liisa Rulander (kds),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Göran Magnusson (s),

Lars Sundin (fp),

Sigrid Bolkéus (s),

Kent Carlsson (s) och

Anders Svärd (c).

Reservationer

1. Rekvisitet låg ålder (mom. 1)

Ulla-Britt Åbark, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Göran

Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar

med "Utskottet har" och på s. 11 slutar med

"lagstiftningsåtgärder övervägas" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del uttala sin förståelse för

justitieministerns uppfattning att det finns en särskild

anledning att i den straffrättsliga lagstiftningen markera

allvaret i lagstiftarens synsätt på de brott mot unga det här

gäller.

Utskottet kan emellertid inte frigöra sig från tanken att

nyregleringen leder till oklarheter och svårigheter i den

praktiska tillämpningen såsom lagrådet och motionärerna påpekat.

Utskottet ansluter sig därför till uppfattningen att det är

straffrättsdogmatiskt tvivelaktigt och i alla händelser onödigt

att införa rekvisitet låg ålder på sätt som föreslås i

propositionen, dvs. endast i stadgandena om grovt brott i 6 kap.

1 och 4 §§ BrB och inte i de nya bestämmelserna om grovt brott i

2 och 3 §§ samma kapitel eller i bestämmelserna om misshandel

och olaga tvång. Utskottets uppfattning förstärks av det

förhållandet att domstolarna redan på grund av den centrala

bestämmelsen i 29 kap. 2 § BrB har att beakta låg ålder hos

offret som försvårande. (Se högsta domstolens avgörande

1992-02-13, nr DB 94. Målet gällde misshandel av ett litet barn.

Barnet misshandlades vid ett tillfälle och misshandeln bestod av

att styvfadern tilldelade barnet ett stort antal slag mot huvud,

halsen, armarna och bålen. Skadorna som uppkom på barnet var av

mindre allvarligt slag. Med hänsyn till att misshandeln riktat

sig mot ett litet barn som var helt skyddslöst ansåg högsta

domstolen att misshandeln vittnade om en sådan särskild

hänsynslöshet att den var att bedöma som grov.)

Som redan framgått hyser utskottet samtidigt uppfattningen att

lagstiftaren bör ta sitt ansvar när det gäller det allmännas

strävan att skydda barn och ungdomar mot övergrepp, både sådana

med sexuella inslag och andra. Utskottets slutsats blir därför

att denna lagstiftningsfråga, i den vidd den fått i detta

ärende, bör återgå till regeringskansliet för förnyade

överväganden. I avbidan på resultaten därav hyser utskottet

förvissningen att barnens och andra skyddslösas svåra ställning,

vid tillämpningen av lagrummen i dessas nuvarande lydelse,

beaktas på det sätt som skett i det nyss nämnda rättsfallet.

Vad utskottet nu med avstyrkande av bifall till propositionen

och med anledning av motionerna Ju3, Ju4 och Ju5 i här

behandlade delar anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande rekvisitet låg ålder

att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:35 såvitt

avser 6 kap. 1 och 4 §§ förslaget till lag om ändring i

brottsbalken och med anledning av motionerna 1991/92:Ju3 i denna

del, 1991/92:Ju4 yrkande 2 och 1991/92:Ju5 yrkande 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

förnyade överväganden.

2. Sexuellt utnyttjande m.m. (mom. 2)

Ulla-Britt Åbark, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Göran

Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som

börjar med "Utskottet godtar" och slutar med "det följande" bort

ha följande lydelse:

Utskottet kan för sin del inte se att förslaget om ett

bibehållet straffmaximum i 3 § motsvarar de uttalanden utskottet

gjorde i 1986 års ärende. Straffmaximum för våldtäkt enligt 1 §

första stycket, som det då gjordes jämförelse med, är sex år

medan här föreslås högst fyra år för grovt sexuellt utnyttjande.

Härtill kommer att preskriptionstiden för sexuellt utnyttjande

med den föreslagna straffskalan på fängelse i högst två år

skulle sänkas från nuvarande tio år till fem år. Redan på grund

härav men särskilt sett i belysning av motionsönskemålen om

överväganden rörande förlängd preskriptionstid -- önskemål som

utskottet inte är berett att direkt avvisa -- finner sig

utskottet inte kunna godta de förslag propositionen innehåller i

denna del. Inte heller finner sig utskottet med det

beslutsunderlag som föreligger kunna inom ramen för

ärendeberedningen i riksdagen föreslå sådana ändringar i

lagtexten som tillgodoser de olika intressen -- också

straffrättssystematiska sådana, såsom justitieministern

påpekat -- som här gör sig gällande. Ärendet i denna del, alltså

frågan om straffmaximum för sexuellt tvång och sexuellt

utnyttjande samt de därmed sammanhängande frågorna om

preskriptionstiderna, bör återgå för nya överväganden inom

regeringskansliet.

Vad utskottet sålunda med anledning av propositionen och

motion Ju613 i aktuella delar anfört bör ges regeringen till

känna.

Utskottets ställningstagande innebär att 2 och 3 §§ bör

kvarstå i den lydelse de nu har, såvitt gäller 3 § dock med den

ändring som utskottet tillstyrker i det följande. Mot den

angivna bakgrunden saknas skäl att nu göra ändring i 12 §.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som

börjar med "Utskottet avstyrker" och slutar med "behandlad del"

bort ha följande lydelse:

Utskottet avstyrker bifall till motion Ju3 i nu behandlad del.

Lagrummet bör ges den avfattning som framgår av utskottets

hemställan nedan.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande sexuellt utnyttjande m.m.

att riksdagen med avslag på propositionen såvitt avser 6 kap.

2, 3 och 12 §§ i det i moment 1 nämnda lagförslaget och med

anledning av motion 1991/92:Ju613 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört om förnyade överväganden samt

med anledning av propositionen och med avslag på motion

1991/92:Ju3 i denna del beslutar att 3 § skall erhålla följande

såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

3 §1

Den som förmår annan Den som förmår annan

till sexuellt umgänge genom till sexuellt umgänge genom

att grovt missbruka hans eller att grovt missbruka hans eller

hennes beroende ställning hennes beroende ställning

eller genom att döms för sex- u e l l t

otillbörligt utnyttja att u t n y t t j a n d e till

han eller hon befinner sig i fängelse i högst fyra

vanmakt eller annat år. Detsamma gäller den

hjälplöst tillstånd som har sexuellt umgänge

eller är psykiskt sjuk med annan genom att

eller psykiskt otillbörligt utnyttja att

utvecklingsstörd, döms denne befinner sig i vanmakt

för s e x u e l l t u t n eller annat hjälplöst

y t t j a n d e till tillstånd eller lider av en

fängelse i högst fyra psykisk störning.

år.

1 Senaste lydelse 1984:399

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Lagförslag 2

Motioner 5

Motioner väckta med anledning av propositionen 5

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992 5

Utskottet 6

Inledning 6

Propositionens huvudsakliga innehåll 6

Utskottets överväganden 7

Allmänt 7

Rekvisitet låg ålder 8

Grovt sexuellt tvång och grovt sexuellt utnyttjande 11

Sexuellt utnyttjande av psykiskt störda m.m. 13

Preskriptionsbestämmelser vid sexualbrott m.m. 14

Övrigt 16

Ikraftträdande 17

Hemställan 17

Reservationer 18

1. Rekvisitet låg ålder (mom. 1) 18

2. Sexuellt utnyttjande m.m. (mom. 2) 19