Bet. 1991/92:JuU8

Justitieutskottets betänkande

1991/92:JUU08

Teleavlyssning och teleövervakning

Innehåll

Utskottet

Hemställan

1991/92

JuU8

Skrivelsen

I skrivelse 1991/92:32 har regeringen (justitiedepartementet)

berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i

skrivelsen om tillämpningen under år 1990 av bestämmelserna i

rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning vid förundersökning i brottmål. I skrivelsen

lämnas också en redogörelse för omfattningen av hemlig

teleövervakning under perioden september 1989--december 1990.

Utskottet

Bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning som tvångsmedel vid förundersökning i brottmål

finns i 27 kap. rättegångsbalken (RB). Reglerna byggdes ut och

moderniserades genom en lagstiftning som trädde i kraft den 1

september 1989 (prop. 1988/89:124, JuU25, rskr. 313).

Regler om teleavlyssning och teleövervakning finns också i

andra lagar, t.ex. lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i vissa brottmål vilken innehåller särskilda regler

vid förundersökning angående brott mot rikets säkerhet och en

del andra grövre brott. Lagen har tidsbegränsad giltighet och

gäller efter den senast gjorda förlängningen till utgången av år

1992 (prop. 1991/92:8, JuU5, rskr. 25). Vidare finns

bestämmelser om teleavlyssning och teleövervakning i lagen

(1991:572) om särskild utlänningskontroll (prop. 1990/91:118,

JuU29, rskr. 298) som fr.o.m. den 1 juli i år ersatt lagen

(1989:530) om åtgärder för att förebygga våldsdåd med

internationell bakgrund (terroristlagen).

I enlighet med riksdagens önskemål (JuU 1981/82:54, rskr. 298)

redovisar regeringen årligen hur reglerna om teleavlyssning och

teleövervakning i RB resp. i lagen om särskild

utlänningskontroll (se 1990/91:JuU29 s. 32) har tillämpats.

Såvitt gäller RBs regler om teleavlyssning lämnade regeringen

hösten 1990 en redogörelse för tillämpningen till riksdagen

avseende år 1989 (skr. 1990/91:21, JuU6, rskr. 61).

I den skrivelse som utskottet nu behandlar lämnar regeringen

en redogörelse för tillämpningen av bestämmelserna i RB dels om

teleavlyssning under år 1990, dels om teleövervakning under

perioden fr.o.m. september 1989 till utgången av år 1990.

Redogörelsen, som omfattar samtliga fall av teleavlyssning och

teleövervakning enligt RB under perioden, bygger på uppgifter

som rikspolisstyrelsen har lämnat till regeringen i en skrivelse

den 14 oktober 1991.

I regeringsskrivelsen redovisas att domstolarna under år 1990

meddelade tillstånd att avlyssna samtal (teleavlyssning)

till eller från telefonapparat eller andra teleanläggningar som

innehafts eller begagnats av sammanlagt 214 personer misstänkta

för grovt narkotikabrott. Antalet sådana fall under åren

1969--1990 var följande.

00>1969 13>28 32>1977 45>122 65>1985 78>233

00>1970 13>39 32>1978 45>102 65>1986 78>213

00>1971 13>44 32>1979 45>147 65>1987 78>205

00>1972 13>34 32>1980 45>220 65>1988 78>210

00>1973 13>46 32>1981 45>277 65>1989 78>214

00>1974 13>44 32>1982 45>313 65>1990 78>214

00>1975 13>42 32>1983 45>418

00>1976 13>64 32>1984 45>414

Antalet fall då teleavlyssning enligt RB skett vid

förundersökning om andra grova brott uppges ha varit 13. De har

gällt förundersökningar rörande mord, grova rån, allmänfarlig

ödeläggelse och grovt sabotage. Som en jämförelse kan nämnas att

det under de senaste åren handlat om 24 (1989), 15 (1988), 15

(1987), 15 (1986) resp. 6 (1985) fall.

Den genomsnittliga avlyssningstiden var 46 dagar år 1990.

Motsvarande tid tidigare år var 44 dagar (1989), 48 dagar

(1988), 54 dagar (1987), 53 dagar (1986) resp. 60 dagar (1985).

I skrivelsen konstateras att den genomsnittliga

övervakningstiden i de enskilda ärendena varierar mycket; det

finns ärenden där avlyssningen pågått endast några dagar och

ärenden där den pågått i fyra månader eller mer -- i ett fall

har avlyssningen pågått i drygt sex månader. Av skrivelsen

framgår att avlyssningen under redovisningsperioden haft

betydelse för förundersökningen i fråga om den misstänkte i 47 %

av fallen år 1990, vilket kan jämföras med 51 % (1989), 44 %

(1988), 68 % (1987), 64 % (1986) resp. 77 % (1985).

Under redovisningsperioden har det inte förekommit något fall

där domstol lämnat en ansökan om teleavlyssning utan bifall.

Däremot har rikspolisstyrelsen, vid den förhandsprövning som

görs där, lämnat negativt besked i två fall.

I skrivelsen behandlas också hemlig teleövervakning. Sådan

övervakning innebär bl.a. inhämtande av uppgifter om från vilka

telefonnummer samtal kommer till en viss telefon eller till

vilka telefonnummer samtal går från en telefon samt

tidsuppgifter för samtal. Domstolarna har lämnat tillstånd till

teleövervakning i åtta fall under tiden 1 september -- 31

december 1989 och i 42 fall under år 1990. Brottsmisstanken har

som regel avsett narkotikabrott. Den genomsnittliga

teleövervakningstiden var 43 dagar år 1989 och 42 dagar år 1990.

Teleövervakningen har, uppges det i skrivelsen, haft betydelse

för förundersökningen i fråga om den misstänkte i knappt 13 % av

fallen år 1989 och i 19 % av fallen under år 1990. --

Bestämmelserna om teleövervakning trädde i kraft den 1 september

1989. Några ytterligare jämförande uppgifter i nu berörda

hänseenden kan alltså inte lämnas.

Inte heller i fråga om teleövervakning har det under

redovisningsperioden förekommit att domstol lämnat en ansökan

utan bifall.

Regeringens skrivelse föranleder följande uttalanden från

utskottets sida.

Utskottet konstaterar först att antalet fall av

teleavlyssningar på grund av misstanke om grov

narkotikabrottslighet nu får anses ha stabiliserats på en lägre

nivå jämfört med förhållanden under början av 1980-talet. När

det gäller annan grov brottslighet har antalet avlyssningar

legat på en tämligen konstant, låg nivå. Andelen fall där

avlyssningen haft betydelse för brottsutredningen är relativt

hög.

När det gäller teleövervakning vill utskottet understryka att

längre erfarenhet saknas. Regeringens redovisning tyder på att

teleövervakningen ofta inte haft någon direkt betydelse för

brottsutredningen. Som justitieministern anför är detta

emellertid knappast förvånande med tanke på användningsområdet;

teleövervakningen fyller en viktig funktion, anför hon, främst

när det gäller t.ex. att kartlägga en misstänkt

narkotikalangares kontaktkrets och utgör ofta ett effektivt

komplement till teleavlyssningen.

Utskottet finner för sin del att såväl teleavlyssning som

teleövervakning fyller en viktig funktion, och utskottet delar

departementschefens uppfattning att dessa tvångsmedel inte kan

avvaras i kampen mot narkotikabrottsligheten och annan särskilt

grov brottslighet. Utskottet vill emellertid också liksom

tidigare betona vikten av restriktivitet när det gäller

användningen av så ingripande tvångsmedel som det här är fråga

om. Av betydelse i det sammanhanget är den praxis enligt vilken

ärenden om teleavlyssning anmäls för rikspolischefen (jfr prop.

1980/81:76 s. 277 f och JuU 1987/88:4 s. 4). Som utskottet

tidigare uttalat är det också ett oavvisligt krav att åtgärderna

i varje enskilt fall så långt det är möjligt begränsas i fråga

om både antalet avlyssnade eller övervakade telefonapparater och

den tid som någon av åtgärderna pågår.

Med dessa uttalanden bör regeringens skrivelse läggas till

handlingarna.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande regeringens skrivelse 1991/92:32

att riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna.

Stockholm den 10 december 1991

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:

Britta Bjelle (fp),

Lars-Erik Lövdén (s),

Göthe Knutson (m),

Ulla-Britt Åbark (s),

Bengt-Ola Ryttar (s),

Ingbritt Irhammar (c),

Birthe Sörestedt (s),

Birgit Henriksson (m),

Nils Nordh (s),

Liisa Rulander (kds),

Karl Gustaf Sjödin (nyd),

Göran Magnusson (s),

Lars Sundin (fp),

Sigrid Bolkéus (s) och

Christel Anderberg (m).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Lars Werner (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Lars Werner (v) anför:

Vänsterpartiet finner inget skäl att nu inta någon annan

ståndpunkt än den vi hade i samband med lagändringen på detta

område och som riksdagen beslutade om år 1989 (1988/89:JuU25).

Vi krävde då mer restriktiva regler för teleavlyssning och

teleövervakning. Vi vidhåller också att ett offentligt ombud

borde inrättas för att tillvarata den misstänktes intressen samt

att särskilda regler borde införas för hur s.k.

överskottsinformation skall hanteras. Med strängare regler anser

vi att rättssäkerheten ökar, och vi förordar ett avskaffande av

nuvarande mer lösliga system för teleavlyssning och

teleövervakning. Vi avser att återkomma i saken i ett senare

sammanhang.