Bet. 1991/92:KrU2

Kulturutskottets betänkande

1991/92:KRU02

Utförsel av kulturföremål

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1991/92

KrU2

Sammanfattning

I betänkandet behandlas med anledning av motioner dels frågan

om en översyn av kulturminneslagen vad gäller utförsel av äldre

kulturföremål, bl.a. syftande till en vidgning av bestämmelserna

till att avse ytterligare en föremålsgrupp, dels frågor om

överförande av äldre kulturföremål till länder som omfattar

områden varifrån föremålen ursprungligen kommit.

Utskottet avstyrker motionerna. I fråga om den begärda

översynen av kulturminneslagen sker detta med hänvisning till

pågående översynsarbete.

Motionerna

1990/91:Kr272 av Kjell Nordström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagen om

kulturminnen vad gäller utförsel av äldre kulturföremål, bl.a.

hästanspända fordon.

1990/91:Kr273 av Lola Björkquist (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om vikten av en sådan ändring i kulturminneslagen att

hästanspända vagnar av nationell betydelse för vårt kulturarv

också omfattas av skydd mot utförsel.

1990/91:Kr320 av Per Gahrton m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

svenskt krigsbyte skall återlämnas om demokratiskt valda

företrädare för de bestulna folken gör anspråk därpå,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige bör ta initiativ till internationella avtal om en

generös praxis beträffande återlämnande av kulturföremål till

ursprungsländer,

3. att riksdagen hos regeringen begär att Tartu-universitetets

stiftelseurkund snarast överlämnas till detta universitet.

Lagregler om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål

I 5 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

(kulturminneslagen) finns bestämmelser om skydd mot utförsel av

vissa äldre kulturföremål. Kapitlet motsvarar, med vissa

redaktionella ändringar i några av paragraferna, bestämmelser

som fanns i den tidigare gällande lagen (1985:1104) om skydd mot

utförsel av vissa äldre kulturföremål. Dock har en bestämmelse

angående avgiftsbeläggning av tillstånd till införsel införts

(14§). Förslag till sistnämnda lag -- utförsellagen --

förelades riksdagen genom proposition 1984/85:179. Lagförslaget

godtogs med en mindre ändring i fråga om mynt och medaljer av

riksdagen efter förslag av kulturutskottet i betänkandet KrU

1985/86:7. Här bör anmärkas att riksdagen tidigare hade avslagit

en proposition med förslag till en lag i ämnet (prop.

1981/82:82, bet. KrU20, rskr. 213). Ett av skälen härtill var

att lagförslaget inte innefattade skydd för i utlandet

framställda föremål.

Bestämmelserna i 5 kap. kulturminneslagen har i huvudsak

följande innehåll.

Äldre svenska och utländska kulturföremål som anges i kapitlet

och som är av stor betydelse för det nationella kulturarvet får

inte föras ut ur landet utan särskilt tillstånd (1§). Med

svenska kulturföremål avses föremål som är eller kan antas vara

framställda i Sverige eller i ett annat land av en svensk. Med

utländska kulturföremål avses föremål som är framställda i ett

annat land av annan än svensk (2§).

Den som vill föra ut ett kulturföremål ur landet skall ha

tillstånd till utförseln, om föremålet är av det slag som anges

i 4 och 5§§.

De sistnämnda paragraferna har följande innehåll.

4§

Svenska kulturföremål: 1. Föremål, som har framställts före år

1600, oavsett värde: a) tryckta skrifter, kartor och bilder samt

b) handskrifter på pergament eller papper. 2. Mer än 100 år

gamla föremål oavsett värde: a) dryckeskärl, seldon och

textilredskap, om de är av trä och har målad eller skuren dekor,

b) folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil, c)

bonadsmåleri, d) möbler, speglar och skrin, e) golvur, väggur

och bordsur, f) signerade fajanser, g) musikinstrument samt h)

skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen. 3. Mer än 100 år gamla

föremål med ett värde över 50000 kronor, i den mån föremålet

inte kan hänföras under punkt 2: a) målningar, teckningar och

skulpturer, b) föremål av keramik, glas och porfyr, c) föremål

av guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer samt

d) ljuskronor och vävda tapeter. 4. Mer än 50 år gamla föremål

med ett värde över 2000 kronor, i den mån föremålet inte kan

hänföras under punkt 1 eller 2: a) samiska föremål, b) icke

tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter och

räkenskaper, c) handritade kartor och ritningar samt d) tekniska

modeller och prototyper samt vetenskapliga instrument.

5§

Utländska kulturföremål, som kan antas ha kommit till Sverige

före år 1840, och som har ett värde över 50000 kronor: a)

möbler, speglar och skrin, b) golvur, väggur och bordsur, c)

musikinstrument, d) skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen, e)

målningar, teckningar och skulpturer, f) föremål av keramik,

glas och elfenben, g) föremål av guld, silver och brons med

undantag av mynt och medaljer samt h) ljuskronor och vävda

tapeter.

I 7§ görs vissa generella undantag från kravet på tillstånd

vid utförsel. Undantagen görs av hänsyn till den enskildes

personliga förhållande och för att underlätta viss offentlig

verksamhet, bl.a. utställningsverksamhet i utlandet.

Tillstånd till utförsel av kulturföremål skall ges, om

föremålet inte är av stor betydelse för det nationella

kulturarvet. Även om föremålet har stor betydelse för det

nationella kulturarvet får tillstånd ges till utförsel, om

föremålet förvärvas av en institution i utlandet (8§). Även om

ett kulturföremål är av stor betydelse för det nationella

kulturarvet, får regeringen, om synnerliga skäl föreligger,

medge att föremålet förs ut ur landet (16§).

I 5 kap. regleras vidare handläggningen av tillståndsärenden

(11--14§§), överklagande (15§) och ansvar (17§).

I motionerna om utförselreglerna berörs frågan om

åldersgränserna i utförsellagstiftningen. Föredragande

statsrådet anförde följande i proposition 1984/85:179 (s.17).

De i proposition 1981/82:82 föreslagna åldersgränserna avsåg

svenska föremål. För flertalet föremål föreslogs en åldersgräns

om 100 år. Sådana föremålskategorier som möbler, musikinstrument

och vapen måste således vara äldre än 100 år för att omfattas av

utförselskydd. Vissa andra föremålsgrupper, bl.a. samiska

föremål, bedömdes vara i behov av mer omfattande skydd. För

dessa föremål föreslogs en åldersgräns om 50 år. Slutligen

ansågs skyddet för föremål som tryckta skrifter kunna begränsas

till tiden före år 1600. Jag finner de föreslagna

åldersgränserna relevanta för de svenska föremålen.

Kungl. biblioteket har i sin samrådsskrivelse återkommit med

förslaget att svenska författares och tonsättares efterlämnade

manuskript och andra handlingar bör skyddas oavsett ålder.

Kungl. bibliotekets förslag har fått stöd av vissa

remissinstanser. Förslaget har i proposition 1981/82:82 avvisats

med hänsyn till de svårigheter en sådan ordning skulle medföra

för tullverket. Även jag avvisar förslaget av samma skäl.

När det gäller de utländska föremålen föreslår

riksantikvarieämbetet och statens historiska museer att endast

föremål som har kommit till Sverige före år 1840 skall omfattas

av utförsellagen. Riksantikvarieämbetet och statens historiska

museer motiverar sitt förslag med att importen av unika

utländska föremål minskar en bit in på 1800-talet. Anledningen

är bl.a. den begynnande industrialismen. Flertalet av de

remissinstanser som har kommenterat förslaget, däribland statens

kulturråd, ger det sitt stöd. Riksarkivet och länsmuseernas

samarbetsråd anser dock att samma tidsgränser bör fastställas

för de utländska som de svenska föremålen. Någon motivering har

inte lämnats. Om man fastställer att föremålen skall ha kommit

till Sverige före år 1840 i stället för att ange att de skall

vara äldre än 100 år begränsar man omfattningen av

lagstiftningen betydligt. Tillståndsmyndigheten bör inte åläggas

att granska föremål från åtskilliga ytterligare årtionden utan

att det är kulturpolitiskt motiverat. Även av hänsyn till den

enskilde bör tillståndsprövningen så långt möjligt begränsas.

Jag förordar således att år 1840 fastställs som tidsgräns för de

utländska föremålen.

Här finns slutligen skäl hänvisa till att föredragande

statsrådet i samma proposition -- efter att ha redovisat vissa

synpunkter i fråga om vilka föremål som borde omfattas av lagen

-- anförde följande (s. 14).

Den lag som jag föreslår är således mycket begränsad och

anpassad till dagens situation. Jag har valt denna uppläggning

för att jag är angelägen att så långt möjligt begränsa

tillståndsprövningen. Handeln med kulturföremål är emellertid

känslig för olika konjunkturer. Jag utgår därför från att de

blivande tillståndsmyndigheterna noga följer utvecklingen inom

sina resp. ansvarsområden och vid behov kommer med förslag till

ändringar.

Vissa bestämmelser om statens egendom

Grunderna för hur statens egendom får disponeras finns i 9

kap. 8 och 9§§ regeringsformen. Statens medel och dess övriga

tillgångar står med vissa här icke aktuella undantag till

regeringens disposition. Riksdagen fastställer i den omfattning

som behövs grunder för förvaltningen av statens egendom och

förfogandet över den. Riksdagen kan därvid föreskriva att

åtgärder av visst slag ej får vidtas utan riksdagens tillstånd.

Några särskilda föreskrifter har inte utfärdats som hindrar

regeringen att deponera eller på annat sätt förfoga över

kulturföremål. Tilläggas bör att exempelvis statliga museer kan

ha fått donationer med förbehåll som förhindrar avyttring av

föremålen (se härom bl.a. bet. 1988/89:KrU5).

Vissa beslut på 1970-talet

Riksdagen avslog år 1970 på förslag av statsutskottet -- som

inhämtat yttrande från nationalmuseum och riksantikvarieämbetet

-- motioner om återlämnande av den tronhimmel som Fredrik II av

Danmark beställt till Kronborgs slott, men som kort tid efter

freden i Roskilde förts till Sverige (bet. SU 1970:159).

År 1970 medgav Kungl. Maj:t att en bronskanon, som bärgats på

svenskt territorialvatten från det år 1645 sjunkna danska

amiralsskeppet S:ta Sophia, fick överlämnas till danska staten

som gåva.

Vidare medgav Kungl. Maj:t år 1974 att en rulle med en målad

framställning av Sigismund IIIs intåg i Kraków år 1605 (den s.k.

polska rullen eller Krakówtapeten), som av riksarkivet år 1902

deponerats i livrustkammaren, fick överlämnas som gåva till

polska staten (se härom frågedebatt i riksdagen den 16 maj 1974

och bet. KU 1975:12 s. 18).

Fårbrevsärendet 1989

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:KrU7

behandlade utskottet fyra motioner som avsåg frågan om

återförande av vissa kulturföremål till föremålens

ursprungsländer. Tre av motionerna syftade till att det exemplar

av det s.k. fårbrevet som fanns på kungl. biblioteket skulle

återföras till Färöarna. Innehållet i yrkandet i den fjärde

motionen (Kr320) var dels att en inventering av både profana och

kyrkliga konstskatter borde genomföras för att utröna ursprunget

till andra äldre kulturföremål än dem som angavs i motionen,

dels att kulturföremål som vi, för att använda motionärens

uttryck, "stulit" skulle återlämnas till de ursprungliga ägarna.

I motionen nämndes ett tiotal kulturföremål, bland dem

Silverbibeln (Codex argenteus), Fredrik IIs av Danmark

tronhimmel för Kronborgs slott och vissa föremål som finns på

Drottningholm.

Efter en redovisning för de i det föregående angivna

bestämmelserna i regeringsformen och en hänvisning till

innehållet i 5 kap. kulturminneslagen anförde kulturutskottet i

fråga om sistnämnda motionskrav följande.

Den inställning Sverige hitintills intagit till frågan om

återförande av kulturföremål till ursprungsländer är att en

bedömning bör göras i varje enskilt fall. Det finns inte någon

konvention som förpliktar Sverige att återlämna kulturföremål,

och Sverige har liksom en rad andra av västerländska länder,

bland dem Danmark, intagit en restriktiv ståndpunkt då

återförandefrågan varit aktuell på det internationella planet.

Utskottet anser att det finns starka skäl som talar för den

ståndpunkt som Sverige hitintills intagit.

Då det gäller de nu aktuella föremålen finns skäl anföra

följande. Föremålen torde så gott som utan undantag vara

kulturföremål som blivit en del av det svenska kulturarvet, och

många av föremålen torde ha större betydelse för vårt land än

för ursprungslandet. Det kan i många fall vara svårt eller

omöjligt att avgöra vilket det egentliga ursprungslandet skall

anses vara liksom under vilka omständigheter föremålet kommit i

svensk ägo. Det kan också på grund av exempelvis

donationsvillkor finnas inskränkningar i statens

dispositionsrätt.

Ett exempel på det sagda är Silverbibeln, som första gången

kom till Sverige från Prag år 1648. Den anses ha sitt ursprung i

500-talets Italien, troligen utförd i Ravenna eller Verona för

östgoternas konung Teoderik -- Didrik av Bern -- som tidigare

haft sin boplats i romarrikets Donauprovinser. Bibelns väg

mellan Teoderiks rike och 1600-talets Prag är till större delen

okänd, men med stor sannolikhet har bibeln i flera hundra år,

kanske redan från 700-talets slut, förvarats i klostret Werden i

Westfalen i Essen. Kort före år 1600 fanns den i Prag, där den

således kom att stanna kanske endast omkring 50 år. Sedan

Silverbibeln kommit till Sverige, fördes den snart ut igen av

drottning Kristinas bibliotekarie, som fått den i gåva. I

Holland inköptes den senare av Magnus Gabriel de la Gardie som

donerade den till universitetsbiblioteket i Uppsala till "en

ewig warande possession".

Utskottet vill också framhålla att -- om inte ursprungslandet

framställer önskemål därom -- det endast undantagsvis finns skäl

pröva frågan om återförande av kulturföremål till

ursprungslandet.

Av det sagda följer att det inte kan komma i fråga att riksdag

eller regering skulle fatta ett sådant övergripande beslut om

återförande av kulturföremål till ursprungsländer som motion

Kr320 synes syfta till. Med hänsyn härtill är det inte heller

motiverat att riksdagen tar något initiativ till en sådan

kartläggning som förordas i motionen. Denna avstyrks således.

Utskottet erinrade i det följande om att det då på kungl.

biblioteket förvarade fårbrevet ingår i en laghandskrift på

pergament, som brukar betecknas Kungsboken. Vidare erinrade

utskottet om att det på universitetsbiblioteket i Lund förvaras

en pergamenthandskrift, vilken innehåller bl.a. en något yngre

version av fårbrevet. Efter en närmare presentation av fårbrevet

och Kungsboken i övrigt, anförde utskottet följande.

Enligt vad utskottet inhämtat har under hand starka önskemål

om överförande av Kungsboken -- vari fårbrevet ingår -- till

Färöarna framförts till utbildningsdepartementet från färöisk

sida.

Utskottet konstaterar att det nu inte finns några medeltida

handskrifter på Färöarna och att de båda fårbrev som finns i

Sverige torde -- jämte några diplom i Danmark -- vara de enda

kända medeltida färöiska handskrifterna av officiell karaktär.

Ett överförande av Kungsboken med det äldsta av fårbreven skulle

otvivelaktigt ha stor betydelse för Färöarna från en rad

synpunkter. Utskottet vill härvidlag särskilt framhålla den

symboliska betydelsen det skulle ha för Färöarna om handskriften

funnes där, eftersom den innehåller text som visar att det

mycket tidigt fanns ett särskilt färöiskt språk; det har

framförts att överförandet av Kungsboken till Färöarna skulle

bidra till att stärka den nationella och kulturella identiteten

för det färöiska folket. Samtidigt skulle ett beslut om

överförande av handskriften till Färöarna utgöra en stark

markering av den samhörighetskänsla som finns mellan människorna

i Sverige och människorna på Färöarna och av den betydelse

kulturarvet har för alla människor.

Vid sina överväganden har utskottet kommit till slutsatsen att

det är motiverat att den på kungl. biblioteket förvarade

Kungsboken med fårbrevet överförs till Färöarna. Det bör ankomma

på regeringen att pröva i vilket sammanhang detta skall ske. Det

bör också ankomma på regeringen att pröva om handskriften skall

deponeras eller om den skall överlämnas som gåva till Färöarna.

Regeringen beslöt den 19 april 1990 att Kungsboken skulle

deponeras hos landsarkivet i Torshavn på Färöarna.

Beslutet har -- i kulturutskottets närvaro -- verkställts av

utbildningsminister Bengt Göransson den 29 augusti 1990 i

lagtingsbyggnaden i Torshavn.

I sitt betänkande i ärendet anförde utskottet slutligen

följande.

Utskottet vill starkt understryka att utskottets

ställningstagande i fråga om Kungsboken har skett mot bakgrunden

av de mycket speciella förhållandena i ärendet och att

ställningstagandet därför inte kan tas till intäkt för att en

ändring av praxis i frågor om återlämnande av kulturföremål till

ursprungsländer bör komma till stånd.

Gustav II Adolfs stiftelsebrev för universitetet i Dorpat

Utskottet inhämtade förra året från riksarkivet följande

information om stiftelsebrevet.

Brevet ingår numera i riksarkivets samling Livonica II, som

innehåller dels skrivelser till den svenska regeringen

1561--1710 från de baltiska provinserna Estland, Livland (=

södra delen av nuvarande Estland och större delen av nuvarande

Lettland), Ingermanland och Ösel, dels utredningshandlingar

rörande dessa provinser och dels vissa till Sverige överförda

delar av de lokala arkiven där. Brevet, som har beteckningen

signum Livonica II:75, är skrivet på latin och består av ett

pergamentsblad, vid vilket konungens lilla rikssigill i svarvad

trädosa hängts i snöre draget genom uppvecket. Det

undertecknades av Gustav II Adolf i högkvarteret vid Nürnberg

den 30 juni 1632.

Det första universitetet i Dorpat (numera Tartu) invigdes den

15 oktober samma år och verkade sedan till 1656 då lärare och

studenter flydde till Reval undan rysk invasion. Där bedrev

professorerna en mera begränsad undervisning till 1665 då de

sökte sig andra banor.

Först 1690 kunde ett nytt universitet invigas i Dorpat. På

grund av försörjningssvårigheter beslöts dock snart att det

skulle flyttas till Pernau, där det invigdes på nytt 1699.

Verksamheten hann dock bara pågå till 1710, då lärare och

studenter återigen måste fly inför hotande invasion och

universitetet upplösas. Det nuvarande universitetet i Dorpat

inrättades 1802 av den ryske kejsaren Alexander I och är alltså

det tredje i ordningen (se Johan Bergman: Universitetet i Dorpat

under svenska tiden, Uppsala 1932).

Arkiven efter de två första universiteten evakuerades,

tillsammans med deras bibliotek, från Pernau innan staden föll

1710 och överfördes sedan till kungl. biblioteket, varför de

till skillnad från andra evakuerade lokala arkiv undgick att

utlämnas till Ryssland 1727 enligt bestämmelserna i

Nystadsfreden. Kungl. biblioteket överlämnade arkiven till

riksarkivet 1879 men har fortfarande kvar biblioteken.

En förteckning över universitetsarkiven hade på 1820-talet

visats för några studenter från Dorpat som bedrev studier i

kungl. biblioteket. Den ryska regeringen begärde då, med

hänvisning till bestämmelserna i Nystadsfreden, arkiven

utlämnade. Detta avslogs av den svenska regeringen med den av

kungl. bibliotekets dåvarande chef formulerade motiveringen att

man endast borde lämna ut sådana handlingar som "i legislativt

eller administrativt hänseende kunde tjäna den erövrade

provinsens nya regering till rättelse eller upplysning". Till

sådana handlingar hörde, enligt hans förmenande, inte

Dorpat-Pernau-arkivalierna som endast hade historiskt intresse.

Han ville slutligen påpeka att, om den svenska regeringen beslöt

sig för att utlämna dessa handlingar, måste den för

konsekvensens skull också begära att i Köpenhamn förvarade

handlingar rörande de förutvarande danska provinsernas äldre

historia utlämnades till Sverige.

Det kan slutligen omtalas att ihop med stiftelsebrevet

förvarades förut i kungl. biblioteket vissa föremål som också

tillhört universiteten: Två akademiska spiror, rektorskåpan,

nycklar och sigillstampar. Dessa föremål överlämnades sedan till

statens historiska museum, men är nu enligt uppgift deponerade i

Nordiska museet. Kopior av dem överlämnades av

Vitterhetsakademien genom dåvarande riksantikvarien vid

300-årsjubileet 1932 till universitetet i Dorpat.

Behandling i FN av frågan om återlämnande av kulturföremål

FNs generalförsamling antog den 6 november 1989 utan

föregående utskottsbehandling resolution 44/18 om återlämnande

av kulturföremål med röstsiffrorna 139 -- 0 -- 16. De länder

som avstod från att rösta var Sverige, Belgien, Danmark,

Frankrike, Förenta Staterna, Irland, Israel, Italien, Japan,

Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien,

Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike.

I resolutionens huvuddel uttrycks uppskattning över det arbete

Unesco och kommittén för främjande av återlämnande av

kulturföremål till ursprungsländerna utför i frågan.

Församlingen bekräftar att återlämnande av kulturföremål bidrar

till att stärka internationellt samarbete och till att bevara

allmänna kulturvärden. Medlemsstaterna uppmanas att i samarbete

med Unesco göra systematiska förteckningar över kulturföremål,

att samarbeta med den nämnda kommittén och att sluta bilaterala

avtal om återlämnande av kulturell egendom. Församlingen

välkomnar det stadigt ökande antalet stater som tillträtt 1970

års konvention om laglig införsel av och handel med

kulturföremål. Generalsekreteraren ombeds att till det

fyrtiosjätte församlingsmötet rapportera om genomförandet av

resolutionen (anm.: mötet pågår f.n.).

Till grund för ärendets behandling låg en rapport A/44/485

från generalsekreteraren i samarbete med Unescos

generaldirektör. Resolutionsförslaget (A/44/L.22) presenterades

i plenum av Zaire med ett tjugotal medförslagsställare.

Riksdagsbehandling 1990

Förra hösten behandlade utskottet i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1990/91:KrU7 motionsförslag av samma eller likartat

innehåll som flera av de nu aktuella motionsyrkandena. Dessa

avstyrktes.

Vid betänkandet fogades en reservation av företrädaren för

miljöpartiet och ett särskilt yttrande av företrädarna från

moderata samlingspartiet. I det särskilda yttrandet uttalades

att ett tidigare framfört önskemål om utvärdering av

utförselreglerna kvarstod.

Beträffande innehållet i betänkandet hänvisar utskottet till

detta och till vad utskottet anför i det följande.

Utskottet

De motionsförslag som behandlas i betänkandet avser dels

frågan om en översyn av kulturminneslagen vad gäller utförsel av

äldre kulturföremål, bl.a. syftande till en vidgning av

bestämmelserna till att avse även hästanspända vagnar, dels

frågor om överförande av äldre kulturföremål till länder som

omfattar områden varifrån föremålen ursprungligen kommit.

I kulturminneslagen finns bestämmelser som innebär att vissa

äldre svenska och utländska kulturföremål som är av stor

betydelse för det nationella kulturarvet inte får föras ut ur

landet utan särskilt tillstånd. Vissa undantag görs i lagen av

hänsyn till den enskildes personliga förhållanden och för att

underlätta bl.a. för utställningsverksamhet i utlandet.

I fråga om utländska kulturföremål gäller att ett föremål

omfattas av lagstiftningen om det kan antas ha kommit till

Sverige före år 1840, om det har ett värde över 50000 kr. och

om det tillhör vissa i lagen angivna föremålskategorier.

Reglerna rörande svenska föremål är mer differentierade i

fråga om såväl åldersgränser som värdegränser. Utskottet

hänvisar till 5 kap. 4 § kulturminneslagen, vars innehåll

redovisats i det föregående.

Tillstånd till utförsel får ges av tillståndsmyndighet om ett

föremål förvärvats av en institution i utlandet. Vidare får

regeringen medge utförsel om synnerliga skäl föreligger.

Hästanspända fordon omfattas inte av bestämmelserna om

utförselförbud. I motionerna Kr272 (s) och Kr273 (fp)

argumenteras utförligt för att kulturminneslagen skall ändras så

att utförselförbud kan utfärdas för sådana fordon. Det framhålls

bl.a. att det finns vagnar som är skyddsvärda trots att de

tillverkats långt in på 1900-talet. I formellt hänseende innebär

yrkandet i motion Kr272 krav på en översyn av utförselreglerna i

deras helhet.

Utskottet vill erinra om att det i den proposition som låg

till grund för den ursprungliga lagstiftningen på området bl.a.

uttalades att, med hänsyn till angelägenheten av att så långt

möjligt begränsa tillståndsprövningen, den föreslagna

lagstiftningen var mycket begränsad och anpassad till dagens

situation (våren 1985) och att det därför förutsattes att

tillsynsmyndigheterna noga skulle följa utvecklingen inom sina

respektive ansvarsområden och vid behov komma med förslag till

ändringar.

Enligt vad utskottet har inhämtat har tillsynsmyndigheterna en

informell arbetsgrupp som i överensstämmelse med det redovisade

uttalandet följer utvecklingen på området. Arbetsgruppen har

uppmärksammat frågan om behovet av skydd för hästanspända

vagnar. Arbetsgruppen förbereder en framställning till

regeringen med förslag till ändringar i utförselbestämmelserna

som grundar sig på en av arbetsgruppen gjord översyn. Avsikten

är, enligt vad utskottet också inhämtat, att framställningen

skall avges inom ett halvår.

Utskottet kan således konstatera att, såvitt nu kan bedömas,

regeringen inom en nära framtid får tillgång till

utredningsmaterial som bör kunna läggas till grund för

bedömningen av behovet av en ändrad lagstiftning av de här

aktuella reglerna i kulturminneslagen. Utskottet förutsätter att

regeringen, då utredningsmaterialet föreligger, utan dröjsmål

tar ställning till detta och förelägger riksdagen förslag till

ändringar av lagstiftningen.

Med hänvisning till det anförda påkallar enligt utskottets

mening motionerna inte någon riksdagens åtgärd. Dessa avstyrks

därför.

Motion Kr320 (mp) avser frågor om överförande av äldre

kulturföremål till länder som omfattar områden varifrån

föremålen ursprungligen kommit. Motionärerna vill, att

riksdagen skall uttala att svenskt krigsbyte skall återlämnas om

demokratiskt valda företrädare för de bestulna folken gör

anspråk därpå, att Sverige skall ta initiativ till

internationella avtal om en generös praxis beträffande

återlämnande av kulturföremål till ursprungsländer och att

riksdagen skall begära att Tartu-universitetets stiftelseurkund

snarast skall överlämnas till universitetet.

Sverige har hitintills haft den inställningen till frågan om

återförande av kulturföremål till ursprungsländer att en

bedömning bör göras i varje enskilt fall. Det finns inte någon

konvention som förpliktar Sverige att återlämna kulturföremål,

och Sverige har liksom en rad andra västerländska länder intagit

en restriktiv ståndpunkt då återförandefrågan varit aktuell på

det internationella planet. I konsekvens härmed har Sverige

varit restriktivt vid prövningen av ärenden rörande

återlämnandefrågor. I anslutning till det sagda vill utskottet

erinra om att utskottets uttalande år 1989 om återförande av

Kungsboken till Färöarna skedde mot bakgrund av de mycket

speciella förhållandena i ärendet och att -- som utskottet

anförde i ärendet -- ställningstagandet därför inte kan tas till

intäkt för att en ändring av hittillsvarande restriktiva praxis

i ärenden om återlämnande av kulturföremål till ursprungsländer

bör komma till stånd. Utskottet anser att det inte heller finns

några andra skäl som talar för att Sverige skulle gå ifrån en

sådan praxis.

Bedömningen av motionsförslagen måste -- i enlighet med vad

utskottet anförde förra året då likartade yrkanden behandlades i

betänkandet 1990/91:KrU7 -- ske med utgångspunkt i den

redovisade inställningen i återförandefrågan. Omständigheter som

måste beaktas vid bedömningen är bl.a. följande. De i

motionerna åsyftade föremålen tillhör det svenska kulturarvet,

och många av föremålen torde ha långt större betydelse för vårt

land än för ursprungslandet eller det land varifrån de närmast

kommit till Sverige. Vissa av de föremål som torde åsyftas i

motionen har varit i vårt land sedan 1600-talet och har

överförts hit från ett land där de varit under endast några

årtionden. Det kan i många fall vara svårt eller omöjligt att

avgöra vilket det egentliga ursprungslandet skall anses vara

liksom under vilka omständigheter föremålet kommit i svensk ägo.

Under trettioåriga kriget -- och även långt senare -- var det

folkrättsligt accepterat att ta krigsbyte. Illustrativt för det

sagda är i flera avseenden vad utskottet redovisat om

Silverbibeln (se avsnittet ovan om Fårbrevsärendet 1989).

Utskottet vill också framhålla att -- om inte ursprungslandet

framställer önskemål därom -- det endast undantagsvis finns skäl

för Sverige att pröva frågan om återförande av kulturföremål

till ursprungslandet.

Vad utskottet anfört leder till slutsatsen att motion Kr320

bör avstyrkas såvitt däri yrkas att svenskt krigsbyte skall

återlämnas till länder varifrån föremålen förts till Sverige

(yrkande 1).

Utskottet avstyrkte förra året ett motionsyrkande motsvarande

det nu aktuella yrkandet om ett initiativ till överlämnande av

Tartu-universitetets stiftelseurkund till universitetet.

Det finns inte skäl till ändrat ställningstagande med anledning

av motionyrkandet (nr. 3). Utskottet, som konstaterar att

Sverige tidigare i år erkänt Estland som en självständig stat,

beaktar vid sitt ställningstagande vad utskottet ovan anfört av

innehåll att det endast undantagsvis finns skäl för Sverige att

av eget initiativ ta upp ett återförandeärende till prövning.

På det internationella planet behandlas återförandefrågan inom

Unesco och inom FNs generalförsamling. Med hänsyn härtill och

med beaktande av den svenska inställningen i frågan bör motionen

avstyrkas såvitt däri förordas ett initiativ till

internationella avtal om en generös praxis beträffande

återlämnande av kulturföremål till ursprungsländer (yrkande 2).

Hemställan

Utskottet hemställer

l. beträffande frågan om innehållet i lagreglerna om

utförsel av kulturföremål

att riksdagen avslår motion 1990/91:Kr272 och motion

1990/91:Kr273,

2. beträffande återlämnande av kulturföremål

att riksdagen avslår motion 1990/91:Kr320.

Stockholm den 23 oktober 1991

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Jan-Erik

Wikström (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja

Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Stina Gustavsson (c), Anders

Nilsson (s), Göran Åstrand (m), Leo Persson (s), Rose-Marie

Frebran (kds), Charlotte Branting (fp), Björn Kaaling (s),

Monica Widnemark (s) och Bert Karlsson (nyd).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.