Bet. 1991/92:KrU4

Kulturutskottets betänkande

1991/92:KRU04

Bevarande av kulturmiljöer och industriminnen

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

1991/92

KrU4

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet åtta motioner som avser

bevarande av kulturmiljöer och industriminnen.

Förslagen i två av motionerna gäller stöd för att bevara Sala

silvergruva resp. stöd för att upprusta Dalslands kanal.

Motionerna avstyrks med hänvisning till det ökade utrymme för

insatser på bl.a. kulturmiljöområdet som skapas vid bifall till

olika förslag som nyligen lagts fram om anvisande av medel på

tilläggsbudget I för innevarande budgetår (prop. 1991/92:25).

Utskottet behandlar även en motion som syftar till att

statligt stöd skall lämnas för att inrätta ett Varvs- och

sjöfartsmuseum i Malmö. Utskottet framhåller att de insatser som

görs när det gäller dokumentation av Kockums kvarlåtenskap är

betydelsefulla men avstyrker motionen med hänvisning bl.a. till

att det ankommer på lokala intressenter att ta initiativ till

inrättandet av lokala museer.

Frågor om bevarande av kulturmiljöer i jordbruksbygd tas också

upp i några motioner. Med hänvisning till de framlagda förslagen

i betänkandet (SOU 1991:64) Att förvalta kulturmiljöer avstyrks

motionerna.

Ett motionsyrkande om bevarande av unika stadsmiljöer avstyrks

med hänvisning till det ansvar på området som kommunerna och de

statliga myndigheterna har enligt kulturminneslagen, plan- och

bygglagen samt naturresurslagen. Utskottet hänvisar också till

pågående forsknings- och utvecklingsarbete inom

riksantikvarieämbetet.

Motioner

1990/91:Kr202 av Birger Andersson (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om särskilda statliga insatser för bevarande av den

kulturhistoriskt värdefulla Sala silvergruva med omgivningar.

1990/91:Kr210 av Sigrid Bolkéus och Gunnar Thollander (s) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär att utredningen om

förvaltningen av vissa kulturminnen också utreder möjligheterna

att underlätta förvaltning av värdefulla kulturhus och

kulturmiljöer inom jordbruksbygderna.

1990/91:Kr219 av Kurt Ove Johansson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att aktivt stödja en verksamhet som syftar

till att dokumentera svensk varvsindustri.

1990/91:Kr220 av Stina Gustavsson och Jan Hyttring (c) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär att utredningen om

förvaltningen av vissa kulturmiljöer (U 1988:14) får

tilläggsdirektiv om att lägga förslag om åtgärder enligt de

riktlinjer som förordas i motionen i syfte att underlätta

förvaltning av värdefulla kulturhus och kulturmiljöer inom

jordbruksbygderna.

1990/91:Kr230 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om direktiv till utredningen om större gårdar

och industriminnen.

1990/91:Kr357 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bevarande av unika stadsmiljöer.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Bo543.

1990/91:Kr510 av Ingvar Karlsson i Bengtsfors och Jan Hyttring

(c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att upprustning av Dalslands kanal

skall igångsättas,

2. att riksdagen beslutar att 5 milj.kr. fördelade på tre år

anvisas från anslaget B 6 under tolfte huvudtiteln.

1990/91:Kr523 av Stig Bertilsson och Arne Andersson i Ljung

(m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om upprustning av Dalslands kanal.

Statsbidrag till icke-statliga kulturbyggnader

Under riksmötet 1989/90 beslutade riksdagen genom bifall till

en reservation att införa ett särskilt stöd till vissa

icke-statliga kulturlokaler (1989/90:BoU14, reservation 8, rskr.

168). Enligt beslutet skall bidrag av statsmedel lämnas för ny-

eller ombyggnad -- inbegripet standardhöjande reparationer,

handikappanpassning samt utbyte och komplettering av inventarier

-- av musei-, teater- och konsertlokaler som tillhör någon annan

än staten. Bidragsbestämmelserna finns i förordningen (1990:573)

om stöd till vissa icke-statliga kulturlokaler. Bidrag lämnas

med högst 30 procent av kostnaderna vid nybyggnad och med högst

50 procent vid ombyggnad. Ansökning om bidrag prövas av

boverkets samlingslokaldelegation. Bidraget uppgår enligt

riksdagens beslut innevarande budgetår till 25 milj.kr. (prop.

1990/91:100 bil. 13, s. 56--57, BoU11, rskr. 159).

Regeringen har i dagarna lagt fram förslag om utgifter för

bl.a. arbetsmarknadspolitiska åtgärder på tilläggsbudget I till

statsbudgeten för innevarande budgetår (prop. 1991/92:25 bil.

10). Bl.a. föreslås -- som en åtgärd för att främja

sysselsättningen -- att ramen för beslut om bidrag till

icke-statliga kulturlokaler tillfälligt under innevarande

budgetår höjs med 25 milj.kr. till 50 milj.kr.

Medel för kulturmiljövård

Över statsbudgeten har särskilda medel anvisats för vård av

kulturhistoriskt värdefull bebyggelse under åttonde huvudtiteln,

anslaget G 28. Kulturmiljövård. För innevarande budgetår har för

nämnda ändamål anvisats drygt 52 milj.kr.

I regeringens ovannämnda förslag till tilläggsbudget I till

statsbudgeten för budgetåret 1991/92 (prop. 1991/92:25 bil. 7)

föreslås att nämnda anslag engångsvis förstärks med 50 milj.kr.

som ett led i satsningen på sysselsättningsskapande åtgärder.

Riksantikvarieämbetet har som underlag till regeringens

förslag presenterat ett program över angelägna

investeringsobjekt, spridda över landet. Huvuddelen av objekten

utgörs av kulturminnen som är av intresse för allmänheten och

som därför också har betydelse för turismen. Samtidigt är det

till övervägande del fråga om byggnader och anläggningar, såsom

ruiner, industriminnen och fornminnesplatser, där det inte finns

någon ägare som utöver det allmänna kan ta ansvaret för de

bevarandeåtgärder som krävs. Den totala kostnaden för de på

listan upptagna objekten uppgår till ca 350 milj.kr. Bland de

objekt som finns på listan återfinns Sala silvergruva och

Dalslands kanal.

I 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 10, s.

384) föreslogs att anslagsposten Vård av kulturhistoriskt

värdefull bebyggelse skulle förstärkas med 5 milj.kr. för vård

och levandegörande av kulturmiljöer och kulturminnen. I

propositionen angavs att dessa medel borde ges till projekt där

förutsättningar finns för ett fortsatt engagemang hos enskilda,

konsumenter och organisationer i uppgiften att levandegöra

kulturmiljön, s.k. aktiv kulturmiljövård.

Riksdagen beslöt i enlighet med regeringens förslag (bet.

1989/90:KrU21, rskr. 224).

Riksantikvarieämbetet, som disponerar medlen, har för

innevarande budgetår avsatt 5,4 milj.kr. för aktiv

kulturmiljövård.

Förstärkning av resurserna till arbetsmarknadsstyrelsen

Regeringen har på tilläggsbudget I till statsbudgeten för

budgetåret 1991/92 (prop. 1991/92:25 bil. 9) föreslagit en

förstärkning av resurserna för sysselsättningsskapande åtgärder,

vilket innebär att arbetsmarknadsstyrelsen tillförs 2 200

milj.kr. under innevarande budgetår utöver de inemot 3 100

milj.kr. som tidigare anvisats av riksdagen. Av sistnämnda

belopp är 1 604 milj.kr. avsedda för beredskapsarbeten m.m.

Statligt stöd till museer

Statligt driftbidrag utgår dels till tio centrala museer, dels

till den regionala museiorganisationen. Sådant statligt

driftbidrag utgår inte till lokala museer. I den regionala

museiverksamheten förekommer det att lokala museer till viss del

ingår som en avdelning eller motsvarande i den regionala

museiorganisationen och därmed kan få del av det statliga

driftbidraget. Riksdagen eller regeringen bestämmer emellertid

inte hur den regionala museiverksamheten skall organiseras. Inte

heller är frågan om inrättande av lokala museer en fråga för

riksdag och regering. Detta är frågor för den regionala

museiorganisationen och för de lokala museernas huvudmän.

En mindre del av de lotterimedel som regelmässigt överförs

till statens kulturråd används till arbetslivsmuseer enligt

förordningen (1984:460) om statsbidrag till lokala

arbetslivsmuseer. För innevarande budgetår har 500 000 kr.

avsatts för nämnda ändamål samt för museijärnvägar.

Sala silvergruva (motion 1990/91:Kr202)

Vissa upplysningar med anledning av motionen

Gruvdriften vid Sala silvergruva startade i början på

1500-talet och pågick fram till år 1908. Sala kommun förvärvade

år 1988 av Avesta AB gruvområdet för att därigenom kunna

förvalta det kulturhistoriskt intressanta området som haft en

synnerligen stor betydelse för Salabygden och tidvis för hela

rikets ekonomi. För att säkerställa visningsrätten har kommunen

träffat avtal med Boliden Mineral AB om rätt till utnyttjande av

vissa markområden och underjordiska gruvhål och schakt som

Boliden förvärvat av Avesta AB.

Riksantikvarieämbetet har i början av år 1991 färdigställt en

s.k. dispositionsplan (i motionen benämnd bevarandeplan) för

Sala Silvergruva. Planen anger hur gruvområdet med mark och

tillhörande anläggningar kan användas och restaureras. I planen

sammanvägs olika intressen till en samlad planering av området

som helhet, som bör vara vägledande för detaljprojekteringen av

de enskilda objekten. Enligt ämbetets beräkningar uppgår den

sammanlagda kostnaden för de föreslagna åtgärderna till 31,4

milj.kr.

I dispositionsplanen anger ämbetet att avsikten med ämbetets

förslag är att ett besök i gruvan skall upplevas som en resa i

historien och att man skall kunna avläsa gruvans "struktur" och

förstå hur verksamheten fungerat under århundradena.

Riksantikvarieämbetet har därefter -- med anledning av en

bidragsansökan från Sala Gruv och Turism AB -- för innevarande

och nästa budgetår beviljat ett statsbidrag på sammanlagt högst

650 000 kr. för instängsling av gruvhål och för att påbörja

renoveringsarbete av hus och anläggningar. Som villkor för

bidraget gäller bl.a. att byggnadsminnesförklaring av

anläggningen fullföljs, en fråga som för närvarande utreds av

länsstyrelsen i Västmanlands län.

Av de särskilda medel som ämbetet disponerar för aktiv

kulturmiljövård har 200 000 kr. beviljats för innevarande

budgetår för att gruvbolaget skall göra en introduktionsvideo,

som presenterar gruvan för besökare.

Tidigare riksdagsbehandling

Ett motionsyrkande med samma syfte som det nu aktuella

behandlades hösten 1990 av utskottet i ett av riksdagen godkänt

betänkande (bet. 1990/91:KrU5 s. 9--10). Yrkandet avstyrktes med

hänvisning till att resultatet av pågående utredningsarbete vid

RAÄ i samråd med Sala kommun rörande Sala Silvergruva borde

avvaktas.

Dokumentation av svensk varvsindustri (motion 1990/91:Kr219)

Vissa upplysningar med anledning av motionen

I Malmö pågår sedan några år en diskussion om att starta ett

Varvs- och sjöfartshus. En arbetsgrupp driver ett projekt med

detta syfte. I arbetsgruppen ingår företrädare för berörda

kommunala förvaltningar (museer, fastighetsförvaltning,

stadskansli och personalnämnd) samt organisationer inom

skeppsbyggnad och sjöfart, vilka ingår i Stiftelsen Sjöfartens

Hus. Det planerade projektet avses få den bredd som

karaktäriserar ett arbetslivsmuseum. Det skall även täcka ett

spektrum från industri- och teknikhistoria via sociala och

fackliga förhållanden till framtidsutveckling. Projektet är

också avsett att fungera som ett kulturhus -- på historisk grund

-- för industri och sjöfart, som genom konferenser,

kontaktverksamhet m.m. inriktar sig på att söka framtida

utvecklingsmöjligheter inom varvs- och sjöfartsområdet. Varvs-

och sjöfartshuset skall enligt planerna även fortlöpande följa

och redovisa den utveckling som sker inom den moderna

undervattensteknologin.

Tekniska museiföreningen, en stödförening till Tekniska

museet/Sjöfartsmuseet, har åtagit sig att vara arbetsgivare för

13 personer, f.d. Kockumanställda, som samlar och registrerar

material från Kockums varv. Dessa personer arbetar tills vidare

inom Tekniska museet/Sjöfartsmuseet, som förfogar över det

historiska materialet från Kockums mekaniska verkstad. Deras

löner finansieras med 90 % från länsarbetsnämnden och med 10 %

från Malmö kommun.

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med behandlingen av regeringsförslag om de centrala

museernas uppgifter och ansvar (prop. 1986/87:97) tog utskottet

våren 1987 (bet. KrU 1986/87:21 s. 10) även upp ett förslag om

inrättande av ett varvsmuseum i Malmö. Motionärerna pekade bl.a.

på den betydelse som Kockums haft för svensk export genom åren

och framhöll att ett varvsmuseum i Malmö inte bara är en

kommunal angelägenhet. Utskottet avstyrkte motionen med

hänvisning till sitt principiella ställningstagande att det inte

är motiverat att fler statliga museer eller med dem jämställda

museer inrättas. Utskottet framhöll att i den mån insatser

behöver göras på ett insamlingsområde som inte i tillräcklig

grad uppmärksammats eller helt förbisetts, detta i första hand

får ske inom den nuvarande museiorganisationens ram, exempelvis

genom riktade insatser. Utskottet underströk att

ställningstagandet inte fick leda till att den statliga

museistrukturen helt låses fast i sin nuvarande form.

Hösten 1990 behandlade utskottet ett motionsyrkande med ett

delvis likartat innehåll som syftade till att få till stånd ett

Sjöfartens hus/Kockums hus i Malmö. Motionen avstyrktes med

hänvisning till vad utskottet uttalat år 1987 och med beaktande

av det planeringsarbete som pågick i Malmö (1990/91:KrU5 s.

9--10).

Underhåll och upprustning av Dalslands kanal (motionerna

1990/91:Kr510 och 1990/91:Kr523)

Vissa upplysningar med anledning av motionen

Dalslands kanal anlades under 1800-talets senare del för att

kunna tillgodose behovet av bättre transportmöjligheter för det

tunga godset från de dalsländska och värmländska järnbruken och

sågverken. Från 1960-talet har godstrafiken helt försvunnit och

ersatts av turisttrafik. Kanalen har stor betydelse för turismen

i Dalsland och sydvästra Värmland.

Kanalen drivs av ett bolag, Dalslands Kanal AB. Bolaget ägs i

huvudsak av en stiftelse, bakom vilken står kommunerna i

Dalsland och Årjängs kommun i Värmlands län samt landstingen i

Älvsborgs och Värmlands län. Stiftelsen har till ändamål att

genom årliga bidrag medverka till täckande av kanaltrafikens

driftsunderskott och till att bevara kanalen för framtiden.

Ägarna till kanalen, dvs. berörda kommuner och landsting är --

enligt vad som framkommit i en skrivelse till

industridepartementet den 14 september 1989 -- inte beredda att

bidra till några ytterligare åtaganden utöver driftstödet. Under

år 1990 har de två landstingen beslutat att under en

treårsperiod minska landstingsanslagen till kanalen med en

tredjedel under vart och ett av åren 1991, 1992 och 1993.

Stiftelsen undersöker för närvarande möjligheterna att erhålla

driftsbidrag från andra finansiärer.

Kanalen har i olika etapper under 1970- och 1980-talen med

hjälp av beredskapsarbete rustats upp för en total kostnad av 25

milj.kr. Enligt kanalbolagets bedömning har upprustningsbehovet

återigen kommit att accentueras både när det gäller

slussmaskiner m.m. och fastighetsbestånd. Bolaget har beräknat

att kostnaderna härför uppgår till drygt 27 milj.kr. i 1990 års

penningvärde. I en skrivelse till riksantikvarieämbetet har

bolaget angett att de prioriterade insatserna kostnadsberäknats

till ca 10,5 milj.kr. Bolaget har i en första omgång anhållit om

1 milj.kr. av byggnadsvårdsmedel för upprustning av kanalen.

Av särskilda medel, avsatta för aktiv kulturmiljövård, har

riksantikvarieämbetet den 27 maj 1991 beviljat Dalslands kanal

AB ett bidrag om 200 000 kr. för informationsinsatser.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har därefter i skrivelse till

riksantikvarieämbetet uppgett att länsarbetsnämnden i Älvsborgs

län -- mot bakgrund av det rådande konjunkturläget -- ställt 1

milj.kr. till kanalbolagets förfogande för att i någon mån kunna

åtgärda kanalens och slussarnas mest akuta brister. Då

arbetsmarknadsstödet inte täcker kostnaderna fullt ut får

bolaget självt svara för delar av kostnaderna för löner,

material och maskiner, något som bolaget inte har resurser till.

Länsstyrelsen och kanalbolaget har därför begärt att de av

riksantikvarieämbetet under våren beviljade medlen, 200 000 kr.,

ställs till bolagets förfogande för upprustningsarbeten samt att

inneliggande ansökan om 1 milj.kr. behandlas med förtur så att

de planerade informationsinsatserna likväl på sikt kan komma

till stånd. Riksantikvarieämbetet har den 23 oktober 1991

beslutat att det lämnade bidraget, 200 000 kr., får användas för

upprustning.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om staten skall bidra till upprustning av Dalslands

kanal har behandlats med anledning av motionsyrkanden likartade

de nu aktuella i utskottets av riksdagen godkända betänkande

1989/90:KrU16 (s.6--7). Utskottet erinrade i nämnda betänkande

om att dåvarande industriministern i 1990 års budgetproposition

(prop. 1989/90:100 bil.14, s. 24) anfört att han inte var

beredd att föreslå att särskilda medel skulle anvisas för

upprustningsbehoven i Dalslands kanal. Utskottet uttalade även

att Dalslands kanal är av stort intresse för turismen regionalt

och i ett nationellt perspektiv. Kanalen är också

kulturhistoriskt intressant. Med hänsyn till att frågan om

bevarande och upprustning av kanalen är föremål för

uppmärksamhet hos ansvariga myndigheter var utskottet emellertid

inte berett att föreslå någon riksdagens åtgärd med anledning av

motionsyrkandet.

I utskottets av riksdagen godkända betänkande 1989/90:KrU17

(s.22) behandlades ett motionsyrkande som syftade till att en

del av den förstärkning om 5 milj.kr. som föreslagits i 1990 års

budgetproposition för vård och levandegörande av kulturmiljöer

och kulturminnen skulle användas för turist- och kulturprojekten

Dalslands kanal och Lödöse medeltidsmuseum. Utskottet avstyrkte

motionsyrkandet med hänvisning till att det ankom på

riksantikvarieämbetet att fördela ifrågavarande medel.

Även i trafikutskottet har motionsyrkanden som innebär

upprustning av Dalslands kanal vid ett flertal tillfällen

behandlats, senast i det av riksdagen godkända betänkandet

1988/89:TU12 (s. 27). Ett motionsyrkande med denna innebörd har

avstyrkts med hänvisning till att frågan synes kunna prövas inom

ramen för det regelsystem som gäller för bidrag till

beredskapsarbete.

Bevarande av kulturmiljöer i jordbruksbygd (motionerna

1990/91:Kr210, 1990/91:Kr220 och 1990/91:Kr230 yrkande 2)

Utredningen om förvaltningen av vissa kulturmiljöer

(U 1988:14)

I motion 1984/85:1796 (fp) föreslogs att en utredning borde

göras om vidgade möjligheter att stödja bevarandet av

kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. Motionärerna

åsyftade främst herrgårdar och liknande byggnadskomplex i privat

ägo. Motionärerna åberopade de förslag som tidigare förts fram

av byggnadsvårdsutredningen i betänkandet (SOU 1979:17)

Kulturhistorisk bebyggelse -- värd att vårda och

fideikommissnämnden i en skrivelse till regeringen den 27

augusti 1980 och ansåg att en sådan utredning främst borde

arbeta med den särskilda stiftelsen, The National Trust, som

finns i Storbritannien, som förebild.

Riksdagen (KrU 1985/86:8 s. 19--20, rskr. 47) tillstyrkte

motionen med det tillägget att översynen borde ges en vidare

omfattning än den som föreslagits i motionen. Även frågan om

bevarande av industriminnen borde sålunda uppmärksammas.

I september 1988 tillkallades efter regeringens bemyndigande

en särskild utredare för att utreda frågan om förvaltning av

vissa kulturmiljöer.

I juli i år avgav utredningen betänkandet (SOU 1991:64) Att

förvalta kulturmiljöer.

Då det gäller privatägda herrgårdar och slott anför

utredningen i sin sammanfattning av betänkandet att

utredningsarbetet i hög grad har inriktats på att undersöka

förhållandena för de privat ägda herrgårdarna och slotten, bl.a.

i syfte att utröna om de ekonomiska villkoren för denna privata

förvaltning står i rimlig överensstämmelse med den

kulturpolitiskt viktiga bevarandeinsats som utförs av dessa

ägare. Utgångspunkten har härvid varit den princip som den

svenska kulturmiljövården utgår från, nämligen att det

grundläggande ansvaret för landets kulturminnen vilar på ägare

och brukare och att de bästa resultaten nås genom deras

engagemang och egna insatser. Som anges i direktiven är det i

detta sammanhang en naturlig strategi för staten att i första

hand sträva efter att skapa goda förutsättningar och ett

gynnsamt klimat för detta engagemang.

Vidare anförs i sammanfattningen bl.a. följande.

I betänkandet konstateras att uppgiften att driva herrgårdarna

och slotten är en betydligt svårare uppgift i dag än när de

skapades. En förklaring till detta är den långtgående

rationaliseringen inom jord- och skogsbruket som bl.a. inneburit

att det i dag finns få anställda på egendomarna som kan delta i

arbetet med drift och underhåll av herrgårdsmiljöerna. En annan

faktor som spelar in och gör uppgiften svårare i dag än tidigare

är att kunnandet om gamla tiders byggmetoder, material o.s.v. är

begränsat och ofta otillräckligt för att bevarandeuppgiften

skall klaras av på ett tillfredsställande sätt. Även tillgången

på material av olika slag utgör ett problem i dagens förvaltning

av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Utredningen har inte gjort någon inventering av i vilket skick

våra värdefulla herrgårds- och slottsmiljöer befinner sig i dag.

I betänkandet noteras också att det finns stora kunskapsbrister

inom kulturmiljövården i bl.a. detta avseende, mycket till följd

av att systematiska inventeringar inte genomförs. Därför kan

inte bedömas hur omfattande renoveringsbehoven är. Material har

dock inhämtats från olika källor, bl.a. genom en enkät till

länsstyrelserna. Den bild som förmedlas genom dessa olika källor

när det gäller frågan om bevarandet av herrgårdsmiljöerna är

sammanfattningsvis att den totala herrgårdsmiljön i dag är

starkt hotad. Hoten gäller:

det traditionella odlingslandskapet,

äldre ekonomibyggnader, överloppsbyggnader,

parken och trädgården,

den centrala herrgårdsmiljön.

Dessa hot har sitt ursprung i många olika faktorer, de flesta

av ekonomisk karaktär. Viktiga faktorer är effekter av t.ex.

förändringar i jordbrukspolitik och skattepolitik. Det finns en

utbredd oro för effekterna av den nya livsmedelspolitiken på

odlingslandskapet.

Den faktor inom politikområdet som genomgående framhålls som

det främsta hotet mot bevarandet av de privata

herrgårdsmiljöerna är den förändring av beskattningen av

privatbostad på jordbruksfastighet som är en del av

reformeringen av skattesystemet. Tidigare betraktades sådana

bostäder som en del av rörelsen, vilket innebar att kostnader

för drift och underhåll kunde dras av där. Ägaren/brukaren

beskattades i stället för värdet av bostadsförmån. I den nya

beskattningen bryts privatbostaden ut från rörelsen och

beskattas som andra bostäder. Detta innebär att de omfattande

drift- och underhållskostnaderna för herrgårdsmiljöerna skall

betalas med inkomstbeskattade medel.

I betänkandet föreslås en ändring på denna punkt. Två skäl

anförs för förslaget. Det ena är att det enligt utredaren är fel

att betrakta herrgårdarnas huvudbyggnader enbart som

privatbostad för ägare/brukare. Herrgården har traditionellt

haft, och har fortfarande, en mycket vidare roll än denna, inom

ramen för den ekonomiska verksamhet som herrgården utgör centrum

för. Det andra skälet är att det kommer att te sig från

ekonomiska utgångspunkter omöjligt, eller i vart fall orimligt,

om kostnaderna för denna viktiga del av kulturmiljövården skall

bestridas med inkomstbeskattade medel och således helt göras

till en fråga om ägarens privata inkomst- och

förmögenhetsförhållanden och alltså frikopplade från rörelsen.

Därför föreslås att kulturhistoriskt värdefulla huvudbyggnader

inom jordbruksfastigheter framgent skall betraktas som

näringsfastigheter och därmed medföra avdragsrätt i rörelsen för

drift- och underhållskostnader. Vad som är att betrakta som

kulturhistoriskt värdefullt bör primärt knytas till vad som

utpekats som kulturhistoriskt särskilt värdefullt av kommunerna

med stöd av plan- och bygglagen, eller vad som är

byggnadsminnesförklarat med stöd av kulturminneslagen.

Det andra förslag som framläggs på skatteområdet knyter an

till det stora problem som arvsskiftena utgör. Ett system

föreslås där arvs- och gåvoskatt i samband med

generationsskiften för byggnadsminnesförklarade egendomar får

omvandlas till underhållsfonder knutna till egendomen.

I betänkandet understryks den mycket negativa effekt som

arvsskiftena i sig har för vården av herrgårdsmiljöerna,

eftersom denna uppdelning av egendomarna leder till en

urholkning av det ekonomiska underlag som är en förutsättning

för en ambitiös vård från de privata ägarnas sida. I själva

verket blir uppgiften att inom ramen för privat ägande vårda och

bevara slotten och herrgårdarna omöjlig med nuvarande

arvsskiftesbestämmelser så snart det finns mer än en arvinge per

generation och om det inte samtidigt finns mycket goda

möjligheter att inom en generation förmera förmögenheter. Detta

gäller i praktiken oavsett hur man löser arvsskiftena.

Det enda sättet att komma runt denna problematik är att "låsa

in" egendomen i någon form av juridisk person, som kan motstå

delnings-/skingringstendenserna, eller i praktiken ett

frivilligt uppgivande av arvsrätten. I dag finns ingen bra metod

att göra detta ens om det finns en beredskap att ge avkall på

arvsrätten för att hålla egendomen samlad och möjliggöra ett

långsiktigt bevarande.

Av dessa skäl föreslås att det skall öppnas möjligheter för

den familj eller släkt som så önskar att överföra egendomen till

en särskild stiftelse vars syfte är att bevara den

kulturhistoriskt värdefulla herrgårdsmiljön.

Ett sådant uppgivande av äganderätten kan inte åstadkommas

utan en motprestation från det allmännas sida och denna uppnås

företrädesvis genom skatteförmåner. I dag betraktas inte

kulturmiljövård, annat än i mycket speciella fall, som ett

tillräckligt syfte för att en stiftelse skall bli betraktad som

allmännyttig och därmed komma i åtnjutande av de skatteförmåner

som allmännyttiga stiftelser har. Utredaren föreslår därför att

kvalificerad kulturmiljövård skall införas som ett sådant syfte

som ger ställning som allmännyttig stiftelse. Till en sådan

stiftelsebildning skall kunna kopplas ett långsiktigt

upplåtelseavtal som säkrar familjens/släktens brukningsrätt av

egendomen så länge det finns arvingar som kan handha

förvaltningen.

En förutsättning för detta är självfallet att syftet att vårda

och bevara herrgårdsmiljön verkligen är verksamhetens

dominerande syfte. För att detta verkligen skall upprätthållas

krävs former för offentlig insyn och kontroll.

Möjligheterna att skapa stiftelser av detta slag bör

förbehållas de kulturhistoriskt mest värdefulla miljöerna,

d.v.s. de byggnadsminnesförklarade. Stiftelsebildningar av detta

slag bör endast tillåtas om till stiftelsen förs, inte bara den

kulturhistoriskt värdefulla miljön, utan också sådana

förmögenhetsvärden (företrädesvis markegendom) att framtida

underhåll kan anses säkrat.

Utredningen behandlar vidare frågan om bevarandet av

industriminnen, om vård och bevarande av det offentligt ägda

beståndet av kulturhistoriskt värdefulla miljöer, om en

nationell stiftelse för kulturmiljöförvaltning och om den s.k.

tillgänglighetsprincipen m.m.

Bevarande av unika stadsmiljöer (motion 1990/91:Kr357 yrkande

1)

Vissa uppgifter i anslutning till motionen

I lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., NRL,

sägs att marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall

användas så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk

synpunkt långsiktigt god hushållning främjas. Mark- och

vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av

områdenas kulturvärden skall så långt möjligt skyddas mot

åtgärder som kan påtagligt skada kulturmiljön. Områden som är av

riksintresse för bl.a. kulturminnesvården skall skyddas mot

sådana skadliga åtgärder.

Kommunernas ansvar för utformningen av bl.a. stadsmiljöer

regleras i plan- och bygglagen (1987:10), PBL. Enligt PBL skall

varje kommun ha en aktuell översiktsplan, som omfattar hela

kommunen och som i stort skall ange hur mark- och vattenområden

är avsedda att användas och hur bebyggelsen bör ske. Av

översiktsplanen skall framgå bl.a. hur kommunen avser att

tillgodose riksintressen enligt NRL. I en proposition till

riksdagen vid riksmötet 1990/91 (prop. 1990/91:146) bedömdes de

flesta kommuner under första halvåret 1991 ha antagit en

översiktsplan. Översiktsplanen är inte bindande för myndigheter

och enskilda. Regleringen av markens användning och av

bebyggelsen inom kommunen sker genom detaljplaner. För

begränsade områden som inte omfattas av detaljplan får

områdesbestämmelser antas, bl.a. för att ett riksintresse enligt

NRL skall tillgodoses. I lagen finns också bestämmelser om

länsstyrelsens och regeringens kontroll av att kommunernas

beslut om detaljplaner och områdesbestämmelser tillgodoser

riksintressen enligt NRL. NRL har -- bl.a. som en anpassning

till situationen inom EG -- fr.o.m. den 1 juli 1991

kompletterats med bestämmelser (SFS 1991:650) om krav på

miljökonsekvensbeskrivningar. Länsstyrelserna kan kräva

miljökonsekvensbeskrivningar i ärenden som regleras av NRL.

Kommunerna förutsätts enligt boverket använda

miljökonsekvensbeskrivningar i arbetet med planer och beslut

enligt PBL.

Boverket har enligt PBL och NRL den allmänna uppsikten över

plan- och byggnadsväsendet i riket samt över hushållningen med

naturresurser. Boverket skall enligt sin instruktion (1988:590)

vara central förvaltningsmyndighet för frågor om fysisk

riksplanering och hushållning med naturresurser,

bostadsförsörjning och bostadsmarknad, byggande och stadsmiljö.

Boverket skall inom sitt verksamhetsområde följa utvecklingen

och förmedla kunskaper och erfarenheter, bl.a. till kommunerna.

Detta sker t.ex. genom medverkan i utbildning för regionala och

lokala myndigheter och genom utgivande av skrifter för

information m.m. Boverket har nyligen tillsammans med

miljödepartementet givit ut en informationsskrift, Planering för

en god livsmiljö, En skrift om samhällsplaneringen, miljön och

naturresurslagen. Inom kort ger boverket ut en annan

informationsskrift, benämnd Kulturhänsyn i fysisk riksplanering.

Boverket skall vidare verka för samordning av de statliga

myndigheternas arbete med underlag för tillämpningen av PBL och

NRL. Inom boverket finns sex avdelningar, däribland en

stadsmiljöavdelning. Inom verket finns också ett rådgivande

stadsmiljöråd som skall biträda verket i frågor om

bebyggelsemiljön. Rådet skall enligt sin instruktion (1988:1009)

verka för att bebyggelsemiljön utvecklas så att den främjar en

god livskvalitet. Till rådets uppgifter hör bl.a. att stimulera

till debatt om bebyggelsemiljön.

I den s.k. portalparagrafen i lagen (1988:950) om kulturminnen

m.m. sägs att det är en nationell angelägenhet att skydda och

vårda kulturmiljön och att ansvaret för detta delas av alla.

Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet

mot kulturmiljön. I lagen finns bestämmelser om skydd bl.a. för

byggnadsminnen och bestämmelser om ersättning och inlösen samt

ansvarsbestämmelser beträffande byggnadsminnen. Bestämmelserna

om byggnadsminnen kan avse skydd av en byggnad, park eller

trädgård eller av en bebyggelsemiljö. Länsstyrelsen har tillsyn

över kulturminnesvården i länet. Riksantikvarieämbetet har

överinseende över kulturminnesvården i landet.

Riksantikvarieämbetet skall enligt sin instruktion (1988:113)

bl.a. bevaka kulturminnesvårdens intressen i samhällsplaneringen

och vid bebyggelse och annan markanvändning.

Riksantikvarieämbetet skall handlägga frågor om vård och

bevarande av kulturmiljön och kulturminnen samt tillhandahålla

underlag för tillämpningen av PBL och NRL.

Riksdagen beslöt med anledning av den forskningspolitiska

propositionen år 1990 (prop. 1989/90:90, bet. 1989/90:KrU23,

rskr. 1989/90:334) om en ökning av medlen till forsknings- och

utvecklingsinsatser inom kulturmiljövårdsområdet under perioden

1990/91 -- 1992/93. För budgetåret 1989/90 anvisades 1 780 000

kr. för ändamålet. Under den följande treårsperioden skulle

anslaget ökas, nämligen med 2 milj.kr. budgetåret 1990/91,

ytterligare 4 milj.kr. budgetåret 1991/92 och därutöver

ytterligare 4 milj.kr. budgetåret 1992/93. Medelsberäkningen

grundades i första hand på att riksantikvarieämbetet skall

ansvara för forskning om luftföroreningarnas och försurningens

nedbrytning av kulturminnen och kulturföremål, om landskapets

kulturvärden och om bebyggelsemiljöns återanvändning och

förändring. Medlen används bl.a. till ett projekt benämnt

Samhällsplanering, stadsbyggande och de ekonomiska villkoren för

bevarande. Projektet samfinansieras med statens råd för

byggnadsforskning. I projektet skall de fastighetsekonomiska och

samhällsekonomiska villkoren för bevarande efter PBL-reformen

studeras. Arbetet inom projektet skall resultera i två rapporter

som skall läggas till grund för två konferenser under 1992, där

representanter från planväsendet samt bygg-, förvaltnings- och

bevarandeintressenter m.fl. får ge sin syn på rapporterna samt

på konsekvenserna för bevarandeintresset av PBL-reformen. De

förväntas också lämna synpunkter på önskvärda förändringar av

regelsystemet. Vidare avses behovet av fördjupade studier

klarläggas.

Tidigare riksdagsbehandling

Kulturutskottet behandlade i sitt betänkande 1990/91:KrU5 ett

motionsyrkande om bevarande av unika stadsmiljöer. Utskottet

redovisade därvid att riksantikvarieämbetet i

anslagsframställningen för budgetåret 1990/91 prioriterade det

fortsatta arbetet med att integrera kulturmiljövården i

samhällsplaneringen. Syftet var att öka medvetenheten om att det

behövs ett långsiktigt perspektiv i miljöplaneringen, inte minst

på kommunal nivå. Riksantikvarieämbetet avsåg att finna former

för samverkan mellan stat, kommun, organisationer och enskilda

för gemensamma insatser till skydd och vård av kulturminnen och

kulturmiljöer. Riksantikvarieämbetet framhöll att ansvaret för

kulturmiljövården inte är en ensidig statlig angelägenhet. Lagen

(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., NRL, och plan-

och bygglagen (1987:10), PBL, lyfter fram kommunernas ansvar och

möjligheter. Utskottet återgav bl.a. följande avsnitt i

riksantikvarieämbetets anslagsframställning.

Riksantikvarieämbetet vill särskilt peka på de negativa

konsekvenserna av en hårt driven omställning inom

jordbruksnäringen som radikalt kan förändra den öppna och

omväxlande kulturlandskapsbilden, det starkt rationaliserade

byggandet som leder till förflackning av byggnadskulturen i

landets olika delar, nybyggandet i städernas centrum som

flerstädes sker i en form och skala som avslöjar bristande

respekt för värdena i den historiskt framvuxna stadsbilden samt

den ökande bilismen som orsakar accelererande skador på

byggnader och kulturföremål.

För att möta dessa hot behövs ett utvidgat ansvarstagande och

ett utvecklat samarbete mellan myndigheter, förvaltningar och

fastighetsägare. Av stat och kommun krävs omfattande och

kraftfulla insatser i form av information, tidiga samråd i

planeringen, regleringsåtgärder och ekonomiska satsningar.

Kulturutskottet erinrade om att riksdagens forskningspolitiska

beslut våren 1990 innebar en väsentlig höjning av de särskilda

medel till kulturmiljöforskning som riksantikvarieämbetet

disponerar och redovisade att riksantikvarieämbetet avsåg

genomföra ett projekt om samhällsplanering, stadsbyggande och de

ekonomiska villkoren för bevarande.

Kulturutskottet avstyrkte motionsyrkandet med hänvisning till

att frågan uppmärksammas av de ansvariga myndigheterna.

Riksdagen följde utskottet.

Utskottet

Bevarande av vissa kulturmiljöer, m.m.

Enligt motion Kr202 (c) är det ytterst angeläget att staten

tar ett stort kostnadsansvar för bevarandet av Sala

silvergruva. Motionären anför bl.a. att gruvan enligt

riksantikvarieämbetet är av riksintresse och att gruvområdets

olika byggnader är i stort behov av underhåll.

Utskottet anser att Sala silvergruva är intressant både från

kulturhistorisk och ekonomiskhistorisk synpunkt. Gruvan torde

vara av stort intresse för turismen i landet. I likhet med

motionären anser utskottet därför att det är angeläget att

gruvan kan bevaras. Enligt utskottets bedömning har värdefulla

insatser gjorts lokalt för bevarande av gruvområdet.

Därutöver har riksantikvarieämbetet, efter att ha upprättat en

bevarandeplan för gruvan, beviljat sammanlagt 650 000 kr. för

innevarande och nästa budgetår för upprustning av byggnader och

instängsling av gruvhål. Vidare har ämbetet för innevarande

budgetår beviljat ett bidrag om 200 000 kr. för information om

gruvan.

Regeringen har -- som tidigare nämnts i detta betänkande -- i

dagarna på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret

1991/92 (prop. 1991/92:25 bil. 9) föreslagit resurser till

omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Såsom ett led i

dessa föreslås att anslaget för kulturmiljövård engångsvis

skall förstärkas med 50 milj.kr. under innevarande budgetår. Vid

bifall till detta förslag kommer det att finnas ett väsentligt

ökat utrymme för bidrag till bevarandeinsatser. Regeringen har

på tilläggsbudget även föreslagit en kraftig förstärkning av

resurserna till arbetsmarknadsstyrelsen för

sysselsättningsskapande åtgärder. Också dessa resurser kan komma

i fråga för sådana insatser.

Då det gäller statliga driftbidrag till museer vill utskottet

peka på den möjlighet som kan finnas att inom den regionala

museiorganisationen få del av det statliga driftbidraget. Denna

konstruktion har t.ex. tillämpats av Värmlands museum som i

samarbete med Filipstads kommun bidrar till den museala

verksamheten vid Långbans gruvby i nämnda kommun.

Med hänvisning till det sagda och till att frågan om

ytterligare statligt stöd till Sala silvergruva bereds av

riksantikvarieämbetet avstyrker utskottet motion Kr202.

I motion Kr219 (s) redovisas bl.a. den dokumentation av svensk

varvsindustri som möjliggjorts genom att den enorma

kvarlåtenskapen efter Kockums varv nu registreras av f.d.

Kockumsanställda, något som i huvudsak finansieras med

arbetsmarknadsmedel. Enligt utskottets uppfattning är detta

arbete synnerligen betydelsefullt och torde på sikt bli

avgörande för kunskapen om varvets historia och om svensk

skeppsbyggnad från 1870-talet, då produktionen av fartyg

startade vid Kockums mekaniska verkstad, fram till våra dagar.

Motionsförslaget synes syfta till att statligt stöd skall

lämnas för att få till stånd ett Varvs- och sjöfartshus i

Malmö. Enligt motionärerna är Malmö stad mycket positiv till

projektet. Varvs- och sjöfartshuset skall enligt planerna --

utöver den dokumentation som nu görs av Kockums kvarlåtenskap --

dokumentera andra stora svenska varvs historia från industriell,

facklig och social synpunkt, en uppgift som motionären anser

vara av riks- och kulturhistoriskt intresse. Varvs- och

sjöfartshuset skall enligt motionären också verka framåtsyftande

och fortlöpande följa och redovisa den utveckling som sker inom

den moderna undervattensteknologin.

En särskild arbetsgrupp bestående av berörda kommunala

förvaltningar i Malmö och organisationer inom skeppsbyggnad och

sjöfart undersöker möjligheterna att genomföra detta projekt som

är avsett att fungera både som arbetslivsmuseum och kulturhus.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen, senast i betänkandet

1991/92:KrU1 (s. 12), uttalat att det i princip för närvarande

inte bör inrättas fler centrala museer. Utskottet vill även

erinra om att utskottet vid några tillfällen, senast hösten

1990, uttalat att det ankommer på lokala intressenter -- och ej

på riksdag eller regering -- att ta initiativ till inrättandet

av avdelningar inom ett länsmuseum och inrättandet av lokala

museer (1989/90:KrU4 s. 19--20 och 1990/91:KrU1 s. 13).

Utskottet vill dock i sammanhanget peka på den möjlighet som

finns att enligt förordningen (1990:573) om stöd till vissa

icke-statliga kulturlokaler erhålla statligt stöd för om- eller

nybyggnad av bl.a. museilokaler som tillhör någon annan än

staten. Regeringen har -- som tidigare nämnts i detta betänkande

-- i dagarna på tilläggsbudget I till statsbudgeten för

innevarande budgetår (prop. 1991/92:25 bil. 10) föreslagit att

ramen för beslut om bidrag tillfälligt för innevarande budgetår

höjs med 25 milj.kr. till 50 milj.kr.

Med hänvisning till det sagda och till det planeringsarbete

som pågår i Malmö avstyrker utskottet motion Kr219.

I två motioner tas frågan om underhåll och upprustning av

Dalslands kanal upp. I motion Kr510 (c) yrkas att riksdagen

beslutar att upprustningen av Dalslands kanal skall igångsättas

(yrkande 1) och att 5 milj.kr. fördelade på tre år skall anvisas

från anslaget B 6. Stöd till turism och rekreation under tolfte

huvudtiteln (yrkande 2). Liknande förslag framförs i motion

Kr523 (m). I båda motionerna framhålls att kanalen är en av de

vackraste kanallederna i Europa och att den är betydelsefull för

turistnäringen. Kanalen har enligt motionärerna även ett

betydande kulturhistoriskt intresse. Den ekonomiska situationen

för kanalaktiebolaget är emellertid besvärande, eftersom medel

saknas för underhåll och upprustning, vilket motionärerna

befarar kan leda fram till att denna unika båtled tvingas

stängas.

Kanalbolaget har under hösten 1991 erhållit 1 milj.kr. av

beredskapsmedel från länsarbetsnämnden i Älvsborgs län för att

påbörja upprustningsarbete av kanalen. Vidare har

riksantikvarieämbetet beslutat att de medel som beviljats

bolaget den 27 maj 1991 för informationsinsatser i stället får

användas för upprustningsarbete. Enligt uppgift till utskottet

bereder riksantikvarieämbetet frågan om fortsatt stöd till

kanalen av medel som anvisats för kulturmiljövård.

I en skrivelse den 21 oktober 1991 till regeringen från

länsstyrelsen i Älvsborgs län framhålls bl.a. att

sysselsättningsläget i länet är djupt oroande. Utöver de

fortlöpande arbetsmarknadsinsatser som görs från

länsarbetsnämndens sida bör man enligt länsstyrelsens mening ta

till vara de möjligheter som finns i fråga om tidigareläggning

av investeringsobjekt. Inom kultursektorn har ett

upprustningsprogram för Dalslands kanal på 20 milj.kr. en

särskild betydelse. Denna fråga bör enligt länsstyrelsens mening

högprioriteras.

I anslutning till redovisningen för länsstyrelsens skrivelse

vill utskottet erinra om att regeringen nyligen föreslagit att

arbetsmarknadsstyrelsen skall tillföras betydande belopp för

sysselsättningsskapande åtgärder, det vill säga bl.a. för

beredskapsarbeten. Vidare har regeringen föreslagit att anslaget

för kulturmiljövård, som disponeras av riksantikvarieämbetet,

engångsvis skall förstärkas med 50 milj.kr.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att Dalslands kanal

inte minst genom sin naturskönhet har ett mycket stort värde för

friluftslivet och turismen regionalt, nationellt och

internationellt. Kanalen är också kulturhistoriskt intressant.

Utskottet anser det därför värdefullt om upprustningen av

kanalen kan påbörjas snarast möjligt.

Beträffande det formella yrkandet att medel för upprustning av

kanalen skall anvisas över anslaget B 6. Stöd till turism och

rekreation (tolfte huvudtiteln) vill utskottet erinra om att

medel som anvisas över detta anslag inte är avsedda för sådana

investeringar som motionerna syftar till.

Utskottet anser sig däremot kunna förutsätta att vid

fördelningen av tillgängliga resurser till kulturmiljövård

riksantikvarieämbetet tar hänsyn till angelägenheten av att

upprustning av Dalslands kanal kommer till stånd. Vid

bedömningen av motionskraven beaktar utskottet också att ett

genomförande av förslaget om ökade resurser till

sysselsättningsskapande åtgärder innebär att möjligheterna till

stöd till upprustningen genom arbetsmarknadspolitiska insatser

ökar.

Utskottet anser med hänvisning till det anförda att motionerna

Kr510 och Kr523 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Bevarande av kulturmiljöer i jordbruksbygd

Utredningen om förvaltningen av vissa kulturmiljöer, som

tillsatts efter begäran av riksdagen, lade i juli i år fram sitt

betänkande (SOU 1991:64) Att förvalta kulturmiljöer. Utredningen

hade till huvuduppgift att utreda förutsättningarna för att

utveckla formerna för förvaltningen av kulturhistoriskt

värdefulla byggnader och miljöer, främst herrgårdar och

industriminnen.

I de i januari i år väckta motionerna Kr210 (s), Kr220 (c) och

Kr230 (fp) yrkande 2 framställs förslag som innefattar krav på

tilläggsdirektiv till utredningen. Syftet med sådana

tilläggsdirektiv skulle vara att utredningen skulle få i

uttryckligt uppdrag att utreda även möjligheterna att underlätta

förvaltningen av värdefulla kulturhus och kulturmiljöer i

jordbruksbygderna.

Utskottet konstaterar att det i det betänkande som utredningen

avgett sedan motionerna väcktes förslag förs fram som har

betydelse för prövningen av motionsyrkandena. Med hänsyn till

innehållet i motionsmotiveringarna vill utskottet framhålla att

utredningen föreslår att kulturhistoriskt värdefulla

huvudbyggnader inom jordbruksfastigheter framgent skall

betraktas som näringsfastigheter och därmed medföra avdragsrätt

i rörelsen för drift- och underhållskostnader. Vad som är att

betrakta som kulturhistoriskt värdefullt bör enligt utredningen

primärt knytas till vad som utpekats som kulturhistoriskt

särskilt värdefullt av kommunerna med stöd av plan- och

bygglagen, eller vad som är byggnadsminnesförklarat med stöd av

kulturminneslagen.

Utskottet har inhämtat att det angivna betänkandet kommer att

remissbehandlas. Den fortsatta beredningen av ärendet inom

regeringskansliet bör inte föregripas.

Utskottet, som också erinrar om att en utredning om underlaget

för fastighetsbeskattningen (dir. 1990:58) pågår, anser med

hänvisning till det anförda att motionsyrkandena inte påkallar

någon riksdagens åtgärd. Dessa avstyrks därför.

Bevarande av unika stadsmiljöer

I motion Kr357 (c) hemställs om ett uttalande från riksdagens

sida om bevarande av unika stadsmiljöer. Motionsyrkandet

överensstämmer med ett yrkande som kulturutskottet behandlade

vid föregående riksmöte. I motiveringen anfördes bl.a. att

stadsmiljön förändras och utvecklas och att detta måste ske

successivt och med stor varsamhet. Det är viktigt att människor

känner igen sin stad. Invanda och unika stadsmiljöer måste så

långt möjligt bevaras.

Enligt kulturminneslagen är det en nationell angelägenhet att

skydda och vårda kulturmiljön. Ansvaret för detta delas av alla.

Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet

om kulturmiljön.

I ett tidigare avsnitt av detta betänkande har utskottet

närmare redovisat hur planeringen av stadsmiljön och skyddet för

kulturmiljön regleras av bestämmelser i naturresurslagen, NRL,

och plan- och bygglagen, PBL. Dessa lagar lägger stort ansvar på

kommunerna, som genom översiktsplaner skall beskriva hur

bebyggelseutvecklingen skall ske och hur riksintressen för bl.a.

kulturminnesvården skall tillgodoses. Med utgångspunkt i

översiktsplanerna regleras bebyggelsen och markanvändningen i

detaljplaner som utarbetas och antas av kommunerna.

Länsstyrelserna och i sista hand regeringen kontrollerar att

kommunernas beslut tillgodoser riksintressen enligt NRL. Vidare

har boverket till uppgift att stärka naturresurs- och

miljöfrågornas roll i den fysiska planeringen genom

erfarenhetsåterföring, metodutveckling och utbildningsinsatser.

Riksantikvarieämbetet bevakar kulturminnesvårdens intressen i

samhällsplaneringen samt vid bebyggelse och annan

markanvändning. Riksantikvarieämbetet skall också tillhandahålla

underlag för tillämpningen av PBL och NRL.

Riksantikvarieämbetets arbete med vård och bevarande av

kulturmiljön innefattar även forskning och utvecklingsarbete. I

enlighet med riksdagens forskningspolitiska beslut år 1990 har

riksantikvarieämbetet fått en väsentlig höjning av de särskilda

medlen till kulturmiljövårdsforskning, bl.a. forskning om

bebyggelsemiljöns återanvändning och förändring. Inom ett i det

föregående redovisat forskningsprojekt, benämnt

"Samhällsplanering, stadsbyggande och de ekonomiska villkoren

för bevarande", skall de fastighetsekonomiska och

samhällsekonomiska villkoren för bevarande efter PBL-reformen

studeras.

Mot här angiven bakgrund konstaterar utskottet att den

angelägna frågan om bevarande av unika stadsmiljöer är

uppmärksammad både i gällande lagstiftning, vilken lägger ett

stort ansvar på kommunerna, och av de ansvariga myndigheterna.

Med hänvisning härtill anser utskottet att det inte är

erforderligt med någon riksdagens åtgärd med anledning av

yrkande 1 i motion Kr357.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande Sala silvergruva

att riksdagen avslår motion 1990/91:Kr202,

2. beträffande ett Varvs- och sjöfartshus i Malmö

att riksdagen avslår motion 1990/91:Kr219,

3. beträffande upprustning av Dalslands kanal

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Kr510 och

1990/91:Kr523,

4. beträffande bevarande av kulturmiljöer i jordbruksbygd

att riksdagen avslår motionerna l990/91:Kr210, 1990/91:Kr220

och 1990/91:Kr230 yrkande 2,

5. beträffande bevarande av unika stadsmiljöer

att riksdagen avslår motion 1990/91:Kr357 yrkande 1.

Stockholm den 12 november 1991

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Jan-Erik

Wikström (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja

Bäckström (s), Stina Gustavsson (c), Göran Åstrand (m), Leo

Persson (s), Rose-Marie Frebran (kds), Ingegerd Sahlström (s),

Björn Kaaling (s), Monica Widnemark (s), Lennart Nilsson (s),

Bert Karlsson (nyd) och Ronny Karlsson (fp).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.