Bet. 1991/92:KrU6

Kulturutskottets betänkande

1991/92:KRU06

Övergripande kulturmiljöfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Bilaga

1991/92

KrU6

Sammanfattning

I betänkandet behandlas tre motioner som rör övergripande

kulturmiljöfrågor.

Utskottet understryker vikten av att de statliga affärsverken

tar sitt ansvar då det gäller kulturmiljön. Med hänvisning till

att det i första hand ankommer på regeringen att pröva frågan

avstyrker dock utskottet ett motionsyrkande om att det i

instruktionerna för affärsverken skall erinras om verkens

ansvar.

Ett motionsyrkande om en ny organisation för kulturmiljövården

avstyrks med hänvisning till innehållet i de särskilda direktiv

regeringen utfärdat till riksantikvarieämbetet (RAÄ) för

fördjupad anslagsframställning och till visst utredningsarbete

som görs av riksdagens revisorer.

Även frågan om vilka svenska objekt som skall uppföras på

Unescos världsarvslista behandlas. En redovisning för vilka

objekt som anmälts till listan lämnas. En motion som syftar

till att riksdagen nu skall ta initiativ till att även andra

objekt skall föras upp på listan avstyrks.

Motioner

1990/91:Kr230 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om föreskrifter och direktiv till de statliga

affärsverken,

1990/91:Kr286 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en ny organisation för vården av

kulturmiljön,

1990/91:Kr318 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om Unescos lista över världsskatter.

De statliga affärsverkens ansvar för kulturmiljön (motion

1990/91:Kr230 yrkande 3)

Vid behandlingen av proposition 1987/88:104 om kulturmiljövård

anförde kulturutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande

KrU 1987/88:21 bl.a. följande (s. 8, 25).

Som utskottet ytterligare kommer att beröra i anslutning till

frågan om prioriterade insatser, får kulturmiljövården inte

betraktas som en angelägenhet som uteslutande ankommer på de

statliga eller kommunala organ som genom lagstiftning eller i

annan ordning har ålagts särskilda uppgifter på området;

exempelvis kan byggnadsminnesvården ställa stora krav på

myndigheter eller affärsdrivande verk som har stora

fastighetsinnehav. På central nivå är det inte endast insatser

inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde som erfordras.

Sålunda berörs även bl.a. jordbruksdepartementet, miljö- och

energidepartementet och kommunikationsdepartementet. Det är

viktigt att de insatser som görs även i framtiden kan förstärkas

genom en fortsatt samordning av tillgängliga resurser.

-- -- -- -- -- -- -- -- --

Utskottet vill då det gäller de framtida statliga insatserna

för kulturmiljövården framhålla att den samverkan på

departementsnivå som föregått de i propositionen framlagda

förslagen inte får bli en engångsföreteelse. I linje med vad som

inledningsvis anförs måste kulturmiljövården ses som lika

angelägen som annan miljövård och kulturmiljövården måste ses

som en viktig uppgift inom hela den statliga sektorn. En

förutsättning för att man skall kunna begära att alla enskilda

tar sitt ansvar för kulturmiljön är att staten gör de insatser

bl.a. av övergripande och samordnande natur som inte rimligen

kan läggas på kommuner eller enskilda.

Ny organisation för vården av kulturmiljön (motion

1990/91:Kr286 yrkande 14)

Direktiv till riksantikvarieämbetet (RAÄ)

Regeringen har den 27 juni i år utfärdat särskilda direktiv

till RAÄ för fördjupad anslagsframställning för budgetåren

1993/94--1995/96.

I direktiven ägnas stor uppmärksamhet åt frågan om

kulturmiljövårdens organisation. Direktiven fogas vid

betänkandet som Bilaga.

Pågående utredningsarbete hos riksdagens revisorer

Utskottskansliet har inhämtat följande.

Hos riksdagens revisorer finns ett ärende som betecknas Den

statliga kulturadministrationen. I ärendet skall under hösten

1991 tas fram ett beslutsunderlag som är avsett att läggas till

grund för en bedömning av frågan om huruvida det är motiverat

med en fortsatt granskning av denna administration liksom av

inriktningen av en sådan granskning.

Arkeologiska undersökningar

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:KrU11

behandlade utskottet utförligt olika arkeologifrågor, bl.a.

frågan om konkurrens vid arkeologiska undersökningar och frågan

om medverkan av universitetsinstitutioner vid sådana

undersökningar. Utskottet hänvisar till framställningen under

avsnittet Utskottet och till angivna betänkande.

Unescos världsarvslista (motion 1990/91:Kr318)

Vissa konventioner

Efter förslag av regeringen i proposition 1983/84:133 om vissa

frågor rörande Sveriges samarbete med Unesco godkände riksdagen

våren 1984 dels 1954 års Unescokonvention om skydd för

kulturegendom i händelse av väpnad konflikt, den s.k.

Haagkonventionen, samt konventionens tilläggsprotokoll, dels

1972 års Unescokonvention om skydd för världens kultur- och

naturarv, den s.k. Pariskonventionen (bet. KrU 1983/84:16, rskr.

227).

Syftet med Haagkonventionen är att värna om

kulturminnesmärken och kulturföremål i händelse av väpnad

konflikt, vid ockupation eller i inbördeskrig. De anslutna

staterna förbinder sig att i fredstid förbereda skydd av

kulturminnesmärken och kulturföremål och att i krigstid

respektera sådan egendom. Vid ockupation skall kulturegendom

skyddas av ockupationsmakten. Militär nödvändighet får dock

åberopas i vissa fall för att överträda skyddsbestämmelserna.

Skyddet skall säkerställas genom att det införs bestämmelser i

militära reglementen och att militär personal utbildas. Dessutom

får ett antal under konventionen skyddade utrymmen inrättas för

att skydda vissa lösa kulturföremål. Ett särskilt emblem kan

sättas på egendom som bedöms som skyddsvärd. Två grader av skydd

förutsätts i konventionen: den egendom som åtnjuter den högsta

graden av skydd skall registreras på en särskild lista hos

Unesco och förses med tre av de särskilda emblem som

konventionen föreskriver.

I Pariskonventionen åtar sig de anslutna staterna att

skydda och levandegöra sitt nationella kultur- och naturarv och

att inte skada andra fördragsanslutna staters kultur- och

naturarv.

Konventionen föreskriver dessutom bildandet av en

mellanstatlig kommitté för skydd av världens kultur- och

naturarv ("Världsarvskommittén"). Kommittén upprättar en lista

över objekt som förklaras vara en del av världens kultur- och

naturarv ("Världsarvslistan").

Varje ansluten stat åtar sig dessutom att göra

utbildningsinsatser till skydd för sitt kultur- och naturarv

samt att rapportera om sina åtgärder för att genomföra

konventionens bestämmelser till världsarvskommittén.

Sverige har ratificerat de båda konventionerna. Båda

konventionerna trädde i kraft för Sveriges del den 22 april

1985.

Enligt artikel 8 i Haagkonventionen tillförsäkras

kulturegendom av mycket stor betydelse ett särskilt skydd om den

införs i konventionens internationella register för detta

ändamål.

Enligt artikel 11.1 i Pariskonventionen skall parterna i

konventionen förelägga Unescos världsarvskommitté en förteckning

över värden inom dess territorium som utgör del av kultur- och

naturarvet och som lämpar sig att föra upp på den

världsarvslista som föreskrivs i artikel 11.2.

Världsarvskommittén har också rekommenderat medlemsländerna att

upprätta tentativa listor på sådana objekt som bedöms kunna vara

aktuella för världsarvslistan, även om inget formellt förslag om

upptagande samtidigt förs fram.

Frågan om uppförande av svenska objekt på världsarvslistan

Regeringen beslöt i juni 1989 -- efter förslag av

riksantikvarieämbetet -- att ansöka om att följande

kulturegendomar införs i internationella registret för

kulturegendom under särskilt skydd enligt artikel 8 i

Haagkonventionen.

1. Hällristning i Fossum, Tanums socken, Bohuslän,

2. Birka och Hovgården, Björkö, Adelsö socken, Uppland,

3. Engelsbergs bruk, Västmanland,

4. Drottningholms slott, Lovö socken, Uppland,

5. Skogskyrkogården, Stockholm.

Regeringen beslöt vidare att till Unescos världsarvskommitté

föreslå att de ovan nämnda kulturegendomarna nr 1--5 upptas

också på Unescos världsarvslista enligt artikel 11 i

Pariskonventionen. Förslaget omfattade även följande

naturegendom.

6. Sjaunjaområdet, Norrbotten.

Regeringen beslöt slutligen att till Unescos

världsarvskommitté, den tentativa listan, redovisa följande

kulturegendomar 7--9.

7. Kulturlandskapsavsnitt Orkesta socken, Uppland,

8. Falu Gruva, Dalarna,

9. Gammelstads kyrkstad, Luleå.

I november 1990 återkallades förslaget om Sjaunjaområdet,

sedan naturvårdsverket uttalat att det borde övervägas om ett

väsentligt större område än Sjaunja skulle anmälas till

världsarvslistan.

Utskottet

De statliga affärsverkens ansvar för kulturmiljön

Motionärerna bakom motion Kr230 (fp) anser att de

affärsdrivande verken i fråga om fastighetsförvaltningen skall

påminnas om den allmänna skyldighet att visa hänsyn och

aktsamhet mot kulturmiljön som finns i den s.k. portalparagrafen

(1 kap. 1 §) i kulturminneslagen. Hänsynen till kulturmiljön bör

också tydligt vägas in i instruktionerna till dessa verk

(yrkande 3).

Utskottet vill erinra om att utskottet vid behandlingen av

regeringens förslag till kulturminneslag år 1988 uttalade att

kulturmiljövården inte får betraktas som en angelägenhet som

uteslutande ankommer på de statliga eller kommunala organ som

genom lagstiftning eller i annan ordning har ålagts särskilda

uppgifter på området; exempelvis kan byggnadsminnesvården ställa

stora krav på myndigheter eller affärsdrivande verk som har

stora fastighetsinnehav (bet. KrU 1987/88:21 s. 8). Utskottet

framhöll vidare bl.a. att kulturmiljövården måste ses som lika

angelägen som annan miljövård, och kulturmiljövården måste ses

som en viktig uppgift inom hela den statliga sektorn (nämnda

bet. s. 25). Utskottsbetänkandet godtogs av riksdagen.

Vad utskottet sålunda anförde vid tillkomsten av

kulturminneslagen äger fortfarande giltighet. I enlighet med det

synsätt som kommer till uttryck i motionen måste de

affärsdrivande verken lika väl som alla andra -- statliga organ,

kommunala organ och enskilda -- leva upp inte endast till

innehållet i de preciserade regler som uppställs rörande

exempelvis vården av byggnadsminnen utan även till de allmänna

krav som i lagstiftningen ställs på bl.a. hänsyn och aktsamhet

mot kulturmiljön, som är en del av vårt kulturarv.

Det får i första hand ankomma på regeringen att bedöma

huruvida erfarenheterna efter tillkomsten av kulturminneslagen

är sådana att det är påkallat att genom ändring av de

affärsdrivande verkens instruktioner uttryckligen erinra om de

krav som sålunda ställs på verken. Motsvarande gäller i fråga om

exempelvis riktlinjer för affärsverkens verksamhet som läggs

fast i annan ordning. Det anförda leder till slutsatsen att

motionsyrkandet inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Detta avstyrks.

Frågan om en ny organisation för kulturmiljövården

Frågan om en förändring av den nuvarande organisationen för

kulturmiljövården tas upp i motion Kr286 (m). Inriktningen bör

vara att riksantikvarieämbetets (RAÄ) huvuduppgift att svara för

den centrala myndighetsutövningen skall separeras från annan

verksamhet; myndigheten skall ha ansvaret för den samlade

strategin inom kulturmiljövården. Ansvaret för fältarbetet skall

decentraliseras till regionala kulturmiljövårdsorgan. Planering,

verkställighet och uppföljning bör ske i former som anpassas

till förutsättningarna i de olika länen. Länsantikvarier,

länsmuseer och högskoleinstitutioner kan inlemmas i en sådan

organisation. Om så sker kan sambandet mellan akademisk

arkeologisk utbildning och forskning och

kulturminnesvårdsbaserade utgrävningar förstärkas, menar

motionärerna. Arkeologiska undersökningar bör kunna bedrivas

även av andra institutioner och enskilda än RAÄ. Motionärerna

vill att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna

vad i motionen anförts om en ny organisation på det här aktuella

området (yrkande 14).

Motionskravet ger utskottet anledning att inledningsvis

redovisa följande i fråga om de särskilda direktiv till RAÄ

regeringen i juni månad i år utfärdat för fördjupad

anslagsframställning för budgetåren 1993/94--1995/96.

Då det gäller allmänna krav på anslagsframställningen bör

denna för treårsperioden ha som ett grundläggande syfte

följande, nämligen att identifiera de viktigaste

förändringarna i förutsättningarna för kulturmiljöns

förvaltning, att föreslå mål för kulturmiljövårdens del inom

ramen för de utpekade förändringsprocesserna, att redovisa

förslag till förändringar i fråga om ansvarsförhållanden samt

författningsmässiga och ekonomiska styrmedel som krävs med

hänsyn till målen samt att sammanfatta hur och inom vilken

tidrymd den kulturmiljövårdande måluppfyllelsen kan utvärderas

och resultaten redovisas. Behov av förändringar i fråga om

fördelningen av ansvar, kompetens och resurser mellan den

statliga kulturmiljövårdens centrala och regionala organ bör

särskilt beaktas.

Även vissa specifika krav ställs upp på RAÄ:s framställning.

Myndigheten åläggs ett redovisningsuppdrag i följande sju

avseenden, nämligen (1) Vården av kulturlandskapet, (2)

Kulturmiljöer och luftföroreningar, (3) Kulturmiljövårdens

kunskapsuppbyggnad och verksamhetsforskning, (4) Internationell

kulturmiljövård, (5) Ansvaret för tillsynen av den kyrkliga

miljön, (6) Ansvar för bidrag till vård av kulturhistoriskt

värdefull bebyggelse och (7) Kommunernas kulturmiljövård.

Uppdragspunkterna 5 och 6 utgår från att en utveckling är

önskvärd som innebär att RAÄ i ökad utsträckning koncentrerar

sin verksamhet till kulturmiljövårdens övergripande planerings-,

utvecklings- och utvärderingsavsnitt medan handläggande

uppgifter enligt speciallagstiftning m.m. ombesörjs av den

regionala organisationen. Det framhålls vidare bl.a. att de

programuppdrag som läggs på RAÄ i fråga om ansvars- och

uppgiftsfördelningen mellan central och regional nivå innebär

att myndigheten får ett särskilt ansvar för att svara för

helhetsbedömningar och samlade analyser av kulturmiljövårdens

resurser. I fråga om ansvaret för tillsynen av den kyrkliga

miljön (punkt 5) skall RAÄ bl.a. redovisa ett program till en

studie av hur en decentralisering till regional nivå av beslut i

ärenden enligt 4 kap. kulturminneslagen kan genomföras. Då det

gäller ansvar för bidrag till vård av kulturhistoriskt värdefull

bebyggelse (punkt 6) skall RAÄ redovisa en plan för hur

decentraliseringen av bidragsgivningen skall genomföras under

treårsperioden. Beträffande det närmare innehållet i direktiven

hänvisar utskottet till dessa (se Bilaga).

Här bör också nämnas att det hos riksdagens revisorer pågår

ett arbete som har till syfte att ett beslutsunderlag skall tas

fram som är avsett att läggas till grund för en bedömning av

frågan om huruvida det är motiverat med en fortsatt granskning

av den statliga kulturadministrationen liksom av inriktningen av

en sådan granskning.

Utskottet gör följande bedömning. Vid prövningen av

motionsyrkandet måste stor hänsyn tas till innehållet i de i det

föregående angivna och i sina huvuddrag redovisade direktiven

till RAÄ för fördjupad anslagsframställning. Direktiven syftar

nämligen till att det skall tas fram ett utredningsmaterial som

i väsentliga avseenden är identiskt med vad som i

utredningshänseende krävs av motionärerna. Eftersom det är

angeläget med sparsamhet med tillgängliga utredningsresurser bör

dubbelarbete undvikas. Sedan RAÄ i sin anslagsframställning

redovisat sitt uppdrag -- något som skall ske inom ett år -- bör

ställning tas till om det är erforderligt med ett fortsatt

utredningsarbete i de hänseenden som motionen syftar till. Det

får i första hand ankomma på regeringen att göra denna

bedömning. Vid den åsyftade tidpunkten kommer såvitt nu kan

bedömas även riksdagens revisorer att ha tagit ställning till

frågan om huruvida det är motiverat med en mera ingående

granskning av den statliga kulturadministrationen. Vad särskilt

angår frågan om utförandet av arkeologiska undersökningar

hänvisar utskottet till de överväganden som utskottet -- efter

en omfattande remissbehandling -- gjorde i sitt av riksdagen

godkända betänkande 1990/91:KrU11. Utskottet ansåg -- i mycket

stark sammanfattning -- att det inte skulle vara möjligt eller

lämpligt att generellt införa ett anbudsförfarande men anförde

samtidigt att detta inte uteslöt att anbudskonkurrens kan

tillämpas i vissa situationer. Utskottet framhöll också att det

är länsstyrelsen som har att både bedöma om ett anbudsförfarande

bör tillämpas och ansvara för att de som medges utföra

undersökningar har erforderlig sakkunskap och kompetens. Det

ankommer vidare på länsstyrelsen, anförde utskottet, att i det

enskilda fallet utarbeta erforderligt anbudsunderlag samt att

bedöma behovet av och möjligheterna till kontroll och annan

uppföljning av undersökningarna. I detta sammanhang vill

utskottet -- med hänsyn till vad som anfördes i en vid

betänkandet fogad reservation -- framhålla att utrymmet för

anbudskonkurrens uppenbarligen kan öka i en situation där

länsstyrelserna har bättre resurser än vad de för närvarande har

att svara för kontroll och uppföljning i angivna hänseende. Det

sker en successiv utbyggnad av länsstyrelsernas

kulturmiljöenheter. Samtidigt måste dock påpekas att kraven på

dessa ökar.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att det inte

är motiverat med något riksdagens initiativ med anledning av

motionsyrkandet.

Svenska objekt på världsarvslistan

Sverige har ratificerat dels 1954 års Unescokonvention om

skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt samt

konventionens tilläggsprotokoll, dels 1972 års Unescokonvention

om skydd för världens kultur- och naturarv.

Enligt förstnämnda konvention förutsätts två grader av skydd.

Den egendom som åtnjuter den högsta graden av skydd skall

registreras på en särskild lista hos Unesco, Internationella

registret för kulturegendom under särskilt skydd (artikel 8 i

konventionen). I enlighet med vad som föreskrivs i 1972 års

konvention har det bildats en mellanstatlig kommitté för skydd

av världens kultur- och naturarv. Kommittén upprättar en lista

över objekt som förklaras vara en del av världens kulturarv,

Världsarvslistan (artikel 11 i konventionen). I ett föregående

avsnitt har lämnats en utförligare redovisning för

konventionerna.

Efter beslut av regeringen i juni månad 1989 föreligger --

sedan visst förslag (nr 6) återkallats -- till prövning hos

Unesco frågor om huruvida följande kulturegendomar dels skall

införas i det ovan angivna internationella registret, dels skall

upptas på världsarvslistan.

1. Hällristning i Fossum, Tanums socken, Bohuslän,

2. Birka och Hovgården, Björkö, Adelsö socken, Uppland,

3. Engelsbergs bruk, Västmanland,

4. Drottningholms slott, Lovö socken, Uppland,

5. Skogskyrkogården, Stockholm.

På den s.k. tentativa listan -- en lista för sådana objekt som

bedöms kunna vara aktuella för världsarvslistan -- har

regeringen redovisat följande kulturegendomar.

7. Kulturlandskapsavsnitt Orkesta socken, Uppland,

8. Falu Gruva, Dalarna,

9. Gammelstads kyrkstad, Luleå.

Regeringens beslut har fattats efter förslag av

riksantikvarieämbetet.

Sedan Unesco begärt utförligare dokumentation i fråga om tre

av de fem objekt som anmälts till världsarvslistan, har sådan

dokumentation nyligen ingetts i fråga om Drottningholms slott.

Beträffande hällristningen i Fossum samt Birka och Hovgården

bedöms motsvarande komplettering kunna göras under våren 1992.

I motion Kr318 (m) anförs att en inventering av de mest

skyddsvärda objekten med kulturvärde bör göras för att markera

svenskt intresse av kulturminnesvård och för att ytterligare

stärka skyddet kring viktiga kulturminnesmärken. Motionären

anför också bl.a. att ett exempel på skyddsvärd byggnad är

Glimmingehus, ett unikt välbevarat exempel på medeltida

dansk-nordisk herremansbebyggelse.

Utskottet anser att det är angeläget att det så snart som

möjligt sker en prövning av frågan om uppförande på

världsarvslistan av de fem objekt som angetts i det föregående.

Innan denna prövning skett lika väl som motsvarande prövning av

objekten på den tentativa listan -- i den mån regeringen finner

skäl fullfölja ansökan i fråga om dessa -- bör, såvitt utskottet

kan bedöma, ytterligare objekt inte anmälas till

världsarvslistan. Det får ankomma på regeringen att, sedan

Unesco gjort den angivna prövningen, efter hörande av

riksantikvarieämbetet överväga i vad mån det är motiverat att

hos Unesco väcka förslag om uppförande av ytterligare svenska

objekt på listan. Vid dessa överväganden bör självfallet Unescos

ställningstagande till tidigare ansökningar från Sverige och

från andra länder kunna tjäna som ledning.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motion

Kr318 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

l. beträffande de statliga affärsverkens ansvar för

kulturmiljön

att riksdagen avslår motion 1990/91:Kr230 yrkande 3,

2. beträffande ny organisation för vården av kulturmiljön

att riksdagen avslår motion 1990/91:Kr286 yrkande 14,

3. beträffande svenska objekt på Unescos världsarvslista

att riksdagen avslår motion 1990/91:Kr318.

Stockholm den 19 november 1991

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Jan-Erik

Wikström (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja

Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Stina Gustavsson (c), Anders

Nilsson (s), Leo Persson (s), Rose-Marie Frebran (kds), Anne

Sörensen (nyd), Ingegerd Sahlström (s), Björn Kaaling (s),

Birgitta Wistrand (m) och Ronny Karlsson (fp).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Bilaga

Direktiv för riksantikvarieämbetets fördjupade

anslagsframställning avseende budgetåren 1993/94--1995/96

1 Kulturmiljövårdens villkor

I kulturminneslagens inledning slås det fast att det är en

nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö.

Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter

skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön.

Kulturmiljövården kan betecknas som en aspekt på förvaltningen

av den yttre, byggda och odlade miljön som utgår från syftet att

ta tillvara kulturarvet och göra det levande.

Vad som sker med kulturmiljön är resultatet av beslut och

handlande från en stor mängd aktörer som påverkar användningen

av mark och byggnader. Riksantikvarieämbetet (RAÄ) som central

myndighet för kulturmiljövården har därför ett mycket brett

ansvar när det gäller att identifiera hoten mot kulturmiljön och

formulera hur insatser för bevarande, vård och levandegörande

kan eller bör utformas.

Den sektoriella statliga kulturmiljöorganisationen -- där RAÄ,

länsstyrelserna och länsmuseerna ingår -- har ett formellt,

verkställande ansvar endast för begränsade avsnitt av

kulturmiljön. Ett sådant ansvar finns i första hand för vissa

kategorier av särskilt hävdade kulturminnen. I övrigt är

organisationen hänvisad till påverkan av dem som på olika sätt

har inflytande eller förvaltaransvar för kulturmiljöer.

2 Allmänna krav på RAÄ:s fördjupade anslagsframställning

De angivna villkoren för RAÄ:s ansvar och verksamhet bör komma

till uttryck i analyser och redovisningar i RAÄ:s fördjupade

anslagsframställning. Framställningen bör sålunda ha såsom ett

grundläggande syfte att för treårsperioden:

-identifiera de viktigaste förändringarna i förutsättningarna

för kulturmiljöns förvaltning,

-föreslå mål för kulturmiljövårdens del inom ramen för de

utpekade förändringsprocesserna,

-redovisa förslag till förändringar i fråga om

ansvarsförhållanden samt författningsmässiga och ekonomiska

styrmedel som krävs med hänsyn till målen samt,

-sammanfatta hur och inom vilken tidsrymd den

kulturmiljövårdande måluppfyllelsen kan utvärderas och

resultaten redovisas.

Behov av förändringar i fråga om fördelningen av ansvar,

kompetens och resurser mellan den statliga kulturmiljövårdens

centrala och regionala organ bör särskilt beaktas.

Regeringen har i budgetpropositionen 1991 givit vissa

utgångspunkter för utvecklingen av den offentliga sektorn (prop.

1990/91:100 bil. 2). Dessa innehåller bl.a. de finanspolitiska

förutsättningarna för den offentliga sektorn och myndigheternas

verksamhet, krav på decentralisering och delegering, omprövning

av befintliga verksamheter och finansieringsformer samt

utveckling av målstyrning, resultatorientering, regelförenkling

och konkurrens inom den offentliga sektorn.

I kompletteringspropositionen 1991 har utgångspunkterna från

budgetpropositionen följts upp och preciserats.

Dessa redovisningar ger därmed viktiga utgångspunkter för

RAÄ:s omvärldsanalys, dvs. med avseende på vilka konsekvenser

utvecklingen av den offentliga sektorn kan få på förvaltningen

av kulturmiljön. Den ger också ramar för förslag från RAÄ om hur

kulturmiljövården skall inriktas och utformas. Som utgångspunkt

för RAÄ:s bedömningar, redovisningar och förslag i övrigt bör

RAÄ iaktta vad regeringen har meddelat i budgetförordningen

(1989:400) samt i vägledning för fördjupad anslagsframställning.

3 Specifika krav på RAÄ:s framställning

Av de allmänna kraven på RAÄ:s framställning framgår att den

statliga kulturmiljövårdens verksamhet i ökad omfattning bör

formuleras och drivas såsom avgränsade verksamhetsprogram med

definierade mål, resursramar och utvärderingsmöjligheter.

Bl.a. den tvärsektoriella karaktären i kulturmiljövårdens

verksamhet medför att RAÄ deltar i program som regering och

riksdag tagit ställning till i andra sammanhang. Det gäller

kulturmiljövårdens uppgifter inom ramen för livsmedelspolitiken,

för bostadsfinansieringssystemet liksom för insatser inom ramen

för miljöpolitiken. Inom ramen för forskningspolitiken genomför

RAÄ ett program för kulturmiljövårdens verksamhetsforskning.

Den fördjupade anslagsframställningen bör därför utnyttjas

till att redovisa perspektiv på kulturmiljövårdens verksamhet.

Arbetet bör också inriktas på att skärpa konturerna i

existerande progam. Uppdragspunkterna 4:1--3 nedan utgår

från dessa behov. Punkten 4:3 om kulturmiljövårdens

kunskapsuppbyggnad är dessutom av grundläggande betydelse för

RAÄ:s möjligheter att fungera som en modern centralmyndighet.

Kulturmiljövårdens organisation har under de senaste åren fått

vissa resursförstärkningar på regional nivå. Länsstyrelsernas

kulturmiljöenheter har tillförts sammanlagt ett drygt dussin nya

tjänster och staten har erbjudit länsmuseernas huvudmän ett

kraftigt ökat stöd till verksamheten. För detta stöd har

museernas insatser inom kulturmiljövården utgjort ett av

huvudmotiven. Samtidigt har krav ställts på RAÄ i fråga om

besparingar och rationaliseringar i myndighetens administrativa

system.

En utveckling är sålunda önskvärd som innebär att RAÄ i ökad

utsträckning koncentrerar sin verksamhet till kulturmiljövårdens

övergripande planerings-, utvecklings- och utvärderingsavsnitt

medan handläggande uppgifter enligt speciallagstiftning m.m.

ombesörjs av den regionala organisationen. Uppdragspunkterna

4:5--6 utgår från dessa önskemål.

Den statliga kulturmiljövårdens organisation kan inte ses

isolerad från hur kommunerna arbetar med frågor om

kulturmiljövård. Uppdragspunkten 4:7 har detta som

utgångspunkt.

De programuppdrag som läggs på RAÄ ifråga om ansvars- och

uppgiftsfördelningen mellan central och regional nivå innebär

att myndigheten får ett särskilt ansvar för att svara för

helhetsbedömningar och samlade analyser om kulturmiljövårdens

resurser. I sådana analyser ingår att bedöma också

länsstyrelsernas och länsmuseernas resurser, kapaciteter och

förutsättningar för att svara för olika uppgifter.

Som en följd av utvecklingskraven som riktas mot RAÄ:s

verksamhet gäller slutligen att arbetet med att utveckla de

myndighetsinterna resultatmåtten och resursanalyserna kommer i

förgrunden. RAÄ:s fördjupade anslagsframställning bör innehålla

en redovisning av hur detta arbete bedrivs. Vissa funktioner

inom myndigheten måste ges ökad uppmärksamhet. Det gäller

utvecklingen av RAÄ:s ekonomiadministrativa system och

redovisningssystem. RAÄ bör också följa upp och redovisa de

långsiktiga effekterna för kulturmiljövården av förändrade

regler för lönebidrags- och beredskapsarbete.

4 RAÄ:s redovisningsuppdrag

4.1 Vården av kulturlandskapet

RAÄ har delansvar för tillvaratagandet av odlingslandskapets

natur- och kulturvärden enligt riksdagens beslut över

regeringens proposition (prop. 1989/90:146) om

livsmedelspolitiken. Direktiv för programmet för landskapsvård

har meddelats av regeringen i särskild ordning, riktade till

statens naturvårdsverk, lantbruksstyrelsen och RAÄ gemensamt. I

den fördjupade anslagsframställningen skall RAÄ beakta

erfarenheterna från detta arbete samt redovisa hur det påverkar

de samlade formerna för kulturmiljövårdens engagemang i frågor

om kulturlandskapet. RAÄ bör sålunda pröva om programmet för

landskapsvård ger förändrade förutsättningar för

kulturmiljövårdens mål ifråga om vården av kulturlandskapets

fornlämningar, kulturmiljöer och värdefulla bebyggelse.

4.2 Kulturmiljöer och luftföroreningar

RAÄ ansvarar för ett program för insatser mot de skador som

luftföroreningar orsakar på kulturminnen och kulturföremål

(prop. 1990/91:90). RAÄ:s fördjupade anslagsframställning skall

inges då utfallet av programmet för åren 1988/89--1990/91 bör

vara möjligt att värdera. RAÄ:s framställning bör därför

innehålla en sådan utvärdering. RAÄ bör vidare mot bakgrund av

de erfarenheter som vunnits lämna förslag till ökad precisering

av målen för insatserna inom den pågående programcykeln.

4.3 Kulturmiljövårdens kunskapsuppbyggnad och

verksamhetsforskning

Riksantikvarieämbetets ansvar för verksamhetsforskning för

kulturmiljövård byggs för närvarande ut successivt i enlighet

med riksdagens beslut med anledning av regeringens förslag

(prop. 1989/90:90, KrU23) om forskning. Vissa utgångspunkter för

denna verksamhetsforskning har lämnats i propositionen (s.

57--58, 339) men det ankommer i första hand på

riksantikvarieämbetet att svara för planering, utformning och

uppföljning.

I den verksamhetsforskning som riksantikvarieämbetet ansvarar

för -- i egen regi eller som beställare -- bör finnas ett

utvecklat samspel med grundforskningen inom kulturhistoriskt

relevanta vetenskaper liksom med byggforskningen.

Riksantikvarieämbetet har ansvaret för ett antal s.k.

forskningsföretag, runverket, Sveriges kyrkor och Det medeltida

Sverige, som i första hand är inriktade på grundläggande

material- och källpublikationer. Dessa forskningsföretag har

bedrivits under mycket lång tid och deras uppgifter har sålunda

inte formulerats utifrån kulturmiljövårdens nu gällande behov av

verksamhetsforskning.

I den fördjupade anslagsframställningen skall

riksantikvarieämbetet:

-göra en resultatredovisning av den verksamhetsforskning som

myndigheten haft ansvar för sedan budgetåret 1987/88,

-redovisa planeringen för verksamhetsforskningen under

treårsperioden, bl.a. med avseende på hur denna skall utformas i

samspelet med andra forskningsintressenter inom

kulturmiljövårdens område och

-redovisa överväganden om de s.k. forskningsföretagen vid

myndigheten. Övervägandena bör, mot bakgrund av en värdering av

företagens kvaliteter och inomvetenskapliga betydelse, innehålla

förslag om den fortsatta verksamhetens mål, utformning och

periodisering. Lämpligheten av ökad samordning med

kulturmiljövårdens verksamhetsforskning bör belysas,

-redovisa överväganden om inriktningen av kulturmiljövårdens

inventeringsverksamhet samt om kompetens- och

ansvarsfördelningen mellan RAÄ, länsorganen och kommunerna för

olika inventeringar. Behovet av inventeringsinsatser bör vägas

mot andra uppgifter inom kulturmiljövårdens verksamhetsforskning

och kunskapsuppbyggnad i övrigt,

-redovisa en strategi för uppbyggnaden av kulturmiljövårdens

databaser i syfte att dessa kan fungera som länkar i

kulturmiljövårdens kunskapsförsörjning och i förhållande till

andra relevanta ADB-system för geografisk

informationsförsörjning.

RAÄ:s redovisningar och förslag skall vara utformade med

hänsyn tagen till att det nu löpande programmet för

verksamhetsforskning sträcker sig t.o.m. budgetåret 1992/93.

4.4 Internationell kulturmiljövård

Utvecklingen i Östeuropa liksom det svenska närmandet till den

europeiska gemenskapen kan tas som utgångspunkt för bedömningen

att också kulturmiljövårdens internationella aspekter väsentligt

kommer att lyftas fram under 1990-talet. Ökade europeiska

kontakter för Sveriges del kan komma att innebära att frågor som

rör det egna kulturarvet tillmäts större betydelse. Samtidigt

kan det antas att värderingen av kulturmiljöer och kulturminnen

och deras betydelse i allt högre grad kommer att ske med

utgångspunkt från gemensamma europeiska värdeskalor. Vid sidan

av nationell kulturmiljövård kommer det också att växa fram

gemensamma, internationella åtaganden.

RAÄ bör, mot bakgrund av en analys av utvecklingen i fråga om

internationellt samarbete inom kulturmiljövården, redovisa en

strategi för sektorns insatser inom det internationella området.

4.5 Ansvaret för tillsynen av den kyrkliga miljön

Det ansvar som RAÄ har för att handlägga frågor om de kyrkliga

kulturminnena lades fast senast i prop. 1987/88:104 om

kulturmiljövård. Handläggningen av ärenden enligt

kulturminneslagens 4 kap. präglas i hög grad av att den centrala

myndigheten svarar för uppgifter som inom kulturmiljövården i

övrigt handhas på regional nivå. Den höga graden av

specialisering i fråga om ärenden om kyrkobyggnader m.m. liksom

begränsningarna i länsstyrelsernas bemanning är faktorer som

legat till grund för att den centraliserade

handläggningsordningen har bibehållits.

Sedan förslagen presenterades i propositionen har emellertid

vissa förstärkningar tillförts de hårdast belastade

länsstyrelsernas kulturmiljöenheter. Samtidigt sker nu en

utbyggnad av det statliga stödet till länsmuseerna. Länsmuseerna

har sålunda en viktig roll i handläggningen av ärenden om kyrkor

i det att de är RAÄ:s remissinstanser i dessa ärenden. Genom

länsmuseerna sker sålunda redan idag en regional handläggning av

ärendena.

Riksantikvarieämbetet skall i sin fördjupade

anslagsframställning redovisa ett program för en studie som

belyser situationen ifråga om kyrkobyggnadsärendena efter den

förändring av den statliga tillsynens omfattning och inriktning

som skedde år 1989. Studien skall syfta till att utveckla

ansvarsfördelningen inom organisationen och ge RAÄ ökade

förutsättningar till koncentration på de centrala

myndighetsuppgifterna.

Som central myndighet bör RAÄ ansvara för en samlad och

övergripande utvärdering och uppföljning av hur den kyrkliga

kulturmiljön tas till vara i landet. RAÄ:s ansvar för allmänna

råd, stöd och initiativverksamhet i förhållande till de olika

intressenter och organ som delar ansvaret för de kyrkliga

kulturminnena bör sålunda öka.

RAÄ skall vidare i den fördjupade anslagsfamställningen

redovisa ett program till en studie av hur en decentralisering

till regional nivå av beslut i ärenden enligt kulturminneslagens

4 kap. kan genomföras. En sådan studie bör utföras i samverkan

med svenska kyrkan och berörda regionala organ samt med

beaktande av det utredningsarbete som pågår inom svenska kyrkan

och som kan få konsekvenser för hanteringen av frågor om vård

och tillsyn av den kyrkliga miljön. Programmet bör utgå från att

studien skall genomföras under treårsperioden.

4.6 Ansvar för bidrag till vård av kulturhistoriskt värdefull

bebyggelse

Riksantikvarieämbetet har ett långtgående ansvar också för

handläggning av ärenden enligt förordningen (1981:447) om

statsbidrag till vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Under treårsperioden bör beslutsordningen enligt förordningen

ändras så att länsstyrelserna övertar de uppgifter i fråga om

avgöranden av enskilda ärenden som RAÄ nu hanterar.

RAÄ bör framdeles i stället svara för årlig fördelning av

bidragsmedlen (ramar) till länsstyrelserna. Mot bakgrund av

behovet av kraven på flexibilitet i bidragsgivningen måste dessa

medel för den enskilda länsstyrelsen förutsättas kunna växla

kraftigt mellan budgetåren.

Tillgången på statliga anslagsmedel för byggnadsvård medför

sålunda att en allt större vikt måste läggas vid inriktningen,

profilering och strategier för bidragsgivningen. Det gäller

t.ex. i vilken omfattning som bidragsmedel under vissa år

behöver reserveras för enskilda stora och kostsamma vårdarbeten.

Det bör vara en prioriterad uppgift för RAÄ att svara för en

sådan strategisk planering.

RAÄ bör i sin fördjupade anslagsframställning redovisa en plan

för hur decentraliseringen av bidragsgivningen skall genomföras

under treårsperioden.

Redovisningen bör innehålla överväganden om behovet av

motsvarande förändringar i fråga om bidrag som RAÄ i dag lämnar

till vård av fornlämningar och värdefulla kulturlandskap.

4.7 Kommunernas kulturmiljövård

De offentliga insatserna inom kulturmiljövården bygger på en

roll- och ansvarsfördelning mellan staten och kommunerna.

Kommunerna har sina uppgifter i detta avseende främst inom ramen

för sitt planmonopol men också kommunernas rent kulturpolitiska

målsättningar är givetvis viktiga i sammanhanget.

En strävan i den statliga kulturmiljövården bör vara en nära

samverkan med den kommunala nivån. En sådan strävan förutsätter

kunskaper om kommunernas möjligheter och förutsättningar att

lösa de ansvarsuppgifter som de redan har. RAÄ bör därför under

treårsperioden genomföra en studie med en utvärdering av

kulturmiljövårdens ställning i kommunerna. Programmet till en

sådan studie bör redovisas i den fördjupade

anslagsframställningen. RAÄ bör samråda med Svenska

kommunförbundet, riksrevisionsverket och boverket beträffande

utformningen av programmet.