Bet. 1991/92:KU10

Konstitutionsutskottets betänkande

1991/92:KU10

Vissa grundlagsfrågor m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1991/92

KU10

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas motioner från allmän motionstid

1990 och 1991 i vissa frågor som gäller grundlagsskydd för fri-

och rättigheter m.m. Motionsyrkandena avstyrks.

Motionerna

1989/90:K258 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen omedelbart beslutar att grundlagsskydda de fyra

outbyggda älvarna samt nationalparkerna.

1990/91:K231 av Lars Hedfors m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om ett grundlagsskydd för

allemansrätten i enlighet med vad som anförts i motionen.

1990/91:K241 av Hans Leghammar m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att grundlagsskydda de fyra

outbyggda älvarna,

3. att riksdagen beslutar att grundlagsskydda samtliga

nationalparker.

1990/91:K252 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen, om motion 1990/91:U530 inte bifalles, som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppgift att utreda

och lägga fram förslag till hur konsumenternas ställning och

makt skall stärkas,

2. att riksdagen, om motion 1990/91:U530 inte bifalles, som

sin mening ger regeringen till känna att konsumenternas

ställning och makt bör grundlagsskyddas liksom medborgarens

demokratiska rättigheter skyddas i dag.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U530.

Utskottet

1. Allemansrätten

Motionen

I motion K231 av Lars Hedfors m.fl. (s) begärs ett förslag om

grundlagsskydd för allemansrätten. Motionärerna erinrar om att

den svenska allemansrätten är en omistlig tillgång, men att det

ökade trycket på naturen genom slitage och nedsmutsning också

har negativa konsekvenser. Denna utveckling måste motverkas,

bl.a. genom förbättrad information. Allemansrätten får

emellertid inte inskränkas, eftersom särskilt de sämst ställda

grupperna i samhället har små möjligheter att köpa sig

naturupplevelser och rekreation på annat sätt. En bestämmelse i

regeringsformen om att naturen är tillgänglig för alla skulle

stärka allemansrätten.

Bakgrund

I 1 § första stycket naturvårdslagen (1964:822) anges att

naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas

samt att den är tillgänglig för alla enligt allemansrätten.

Stadgandet fick denna lydelse med verkan från 1975. Därvid

noterades att det på flera punkter rådde oklarheter om vad

allemansrätten innebär. I stort brukar man med allemansrätten

avse friheten för envar att färdas till fots över och att under

en kortare tid uppehålla sig på annans mark, om det inte är

fråga om tomt eller plantering eller över huvud om mark som kan

skadas av beträdandet, samt att där plocka blommor, bär och

svamp. Departementschefen fann att en lagstiftning om denna

rätts innehåll skulle kunna leda till många svårbedömda tvister

i skälighetsfrågor där olägenheterna inte ansågs vara större än

att de kunde övervinnas med upplysning och uppmaning till

hänsyn. Han ansåg det emellertid värdefullt att markera

allemansrättens betydelse i naturvårdslagens inledande

bestämmelse och därför gjordes tillägget varigenom -- utan någon

precisering av allemansrättens innebörd -- slås fast att naturen

är tillgänglig för alla i enlighet med allemansrätten (prop.

1974:166, s.92). Riksdagen följde utskottet (JoU 1974:52,

rskr. 405).

Utskottets bedömning

Allemansrätten har vid något tidigare tillfälle tagits upp i

riksdagen som en fri- och rättighetsfråga utan att yrkandet om

grundlagsreglering vunnit gehör (motion 1973:1885, KU 1973:26,

rskr. 265). Utskottets majoritet avstyrkte vidare en motsvarande

motion i betänkandet 1990/91:KU13.

Allemansrätten är svår att definiera och den avser i första

hand förhållandet mellan enskilda; det skydd som bereds genom

regeringsformens kapitel om fri- och rättigheter gäller i

huvudsak gentemot det allmänna (jfr prop. 1975/76:209, s. 85

f.). Utskottsmajoriteten avstyrkte vid 1989/90 års riksmöte

motioner på ett angränsande område, nämligen om grundlagsskydd

för vissa outbyggda älvar samt för nationalparkerna.

Utskottet anser inte heller nu att riksdagen bör ta något

initiativ med anledning av yrkandet om grundlagsskydd för

allemansrätten. Motion 1990/91:K231 avstyrks.

2. Outbyggda älvar och nationalparker

Motionerna

I motion 1989/90:K258 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas att

riksdagen ger de fyra outbyggda älvarna samt nationalparkerna

grundlagsskydd. Hans Leghammar m.fl. (mp) har samma förslag i

motion 1990/91:K241, yrkandena 1 och 3. De anser att skyddet för

Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven samt för

nationalparkerna är otillräckligt, det bör inte vara beroende av

tillfälliga majoriteter.

Bakgrund

De fyra nämnda älvarna omfattas av en bestämmelse i 3 kap. 6 §

naturresurslagen (1987:12) som innebär ett principiellt förbud

mot vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning

för kraftändamål.

Bostadsutskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat

yrkanden om ytterligare skydd för de outbyggda älvarna, senast i

betänkandet 1990/91:BoU18, s. 21 f. Yrkanden om att de outbyggda

älvarna förklaras som nationalälvar avstyrktes (res. fp, c och

mp), och riksdagen följde utskottet (rskr. 342).

Nationalparkernas ställning regleras i naturvårdslagen

(1964:822). I 4 § föreskrivs att -- i syfte att bevara större

sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga

tillstånd eller i väsentligt oförändrat skick -- staten

tillhörig mark kan avsättas till nationalpark. Ett sådant beslut

fattas av regeringen på förslag av naturvårdsverket och sedan

riksdagen lämnat sitt medgivande. Det finns för närvarande ett

tjugotal nationalparker.

Utskottets bedömning

Riksdagen har beslutat om skydd för de outbyggda älvarna.

Detta skydd kan inte brytas på annat sätt än genom

riksdagsbeslut. Även för att ändra ett områdes status som

nationalpark krävs beslut av riksdagen.

Utskottet finner inte skäl att i grundlagen införa

bestämmelser på nu ifrågavarande område. Motionerna 1989/90:K258

samt 1990/91:K241 yrkandena 1 och 3 avstyrks.

3. Konsumentfrågor

Motionen

Motion K252 av Inger Schörling m.fl. (mp) gäller under

förutsättning att motion 1990/91:U530 -- om att anpassningen

till EGs inre marknad skall upphöra och att principbeslutet om

att ansöka om EG-medlemskap upphävs -- inte vinner gehör. Inom

EG lyfts all väsentlig makt över samhällsutvecklingen bort från

de folkvalda nationella parlamenten och placeras i inte

folkvalda, överstatliga organ vilka fungerar i intim samverkan

med marknadens ledande företag. Det blir då nödvändigt att

kraftigt förstärka medborgarnas ställning och makt i deras

egenskap av konsumenter. Motionärerna begär dels en

parlamentarisk kommitté med detta uppdrag (yrkande 1), dels att

konsumenternas ställning och makt grundlagsskyddas (yrkande 2).

Bakgrund

Utrikesutskottet kommer denna höst att behandla motion U530.

Den syftar till att anpassningen till EGs inre marknad skall

upphöra (yrkande 1) samt att Sverige inte skall ansöka om

medlemskap i EG (yrkande 2).

Sverige har som bekant sommaren 1991 ansökt om medlemskap i

den europeiska gemenskapen.

EGs regelverk på konsumentområdet avser generellt sett en

minimistandard som medlemsländerna skall uppfylla. Det står då

de enskilda länderna fritt att gå utöver minimikraven.

Regeringen (utrikeshandelsdepartementet) har i maj 1991

presenterat en s.k. grönbok -- Konsekvenser av ett svenskt

EG-medlemskap -- i syfte att dels beskriva förutsättningarna för

ett medlemskap i EG, dels analysera konsekvenserna av medlemskap

inom olika ämnesområden, däribland konsumentpolitik och

konsumenträtt. I grönboken beskrivs förhållandena såväl inom EG

som i Sverige (s.89 ff.). Vidare konstateras att ett

EG-medlemskap på konsumentområdet inte leder till stora

förändringar i relation till vad som uppnås genom ett EES-avtal

samt att möjligheterna att påverka EGs konsumentpolitiska arbete

torde öka, bl.a. genom fullt deltagande i kommittéer och beslut.

Det noteras också att EG för närvarande bereder flera viktiga

direktiv på konsumentområdet, bl.a. om produktsäkerhet och

oskäliga avtalsvillkor.

Utskottets bedömning

En mp-motion om stärkt konsumentmakt med anledning av

harmonisering till EGs inre marknad avstyrktes av

utrikesutskottets majoritet hösten 1990. Därvid uttalades bl.a.

att något generellt hinder för Sverige att behålla sitt starka

konsumentskydd vid ett närmare samarbete med EG inte föreligger

(1990/91:UU8). Mot denna bakgrund samt då skäl inte heller i

övrigt föreligger att riksdagen tar något initiativ med

anledning av motion 1990/91:K252 yrkandena 1 och 2 avstyrks

dessa.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande allemansrätten

att riksdagen avslår motion 1990/91:K231,

men. (v)

2. beträffande outbyggda älvar och nationalparker

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K258 samt 1990/91:K241

yrkandena 1 och 3,

3. beträffande konsumentfrågor

att riksdagen avslår motion 1990/91:K252 yrkandena 1 och 2.

Stockholm den 19 november 1991

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil

Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m), Catarina

Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Sören Lekberg (s), Torgny

Larsson (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd),

Ulla Pettersson (s), Inger René (m), Lisbeth Staaf-Igelström

(s), Henrik S Järrel (m) och Elvy Söderström (s).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Johan Lönnroth (v) anför:

Enligt vänsterpartiets mening har den urgamla allemansrätten

avgörande betydelse för att människor skall få möjlighet till

friluftsliv och rekreation i naturen. Den bidrar också till att

öka förståelsen för människan som en del av naturen och

därigenom bl.a. till en god naturvård. Någon motsvarighet till

allemansrätten finns i regel inte i andra länder.

Samhällsutvecklingen, förändringar i markanvändningen samt den

ökande konkurrensen om mark och naturtillgångar gör emellertid

att allemansrätten inte heller i vårt land längre alltid kan

betraktas som självklar. Den befogenhet som finns att på

allemansrättslig grund vistas i naturen är enligt utskottets

mening av så grundläggande betydelse att den nu bör skyddas i

regeringsformens fri- och rättighetskapitel. Utskottet hade

därför bort tillstyrka motion 1990/91:K231.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

1 borde ha hemställt:

1. beträffande allemansrätten

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:K231 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan har anförts.