Bet. 1991/92:KU18

Konstitutionsutskottets betänkande

1991/92:KU18

Kommunalt partistöd

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionen

Utskottet

Hemställan

1991/92

KU18

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1991/92:66 Kommunalt

partistöd jämte följdmotion. Utskottet tillstyrker den i

propositionen föreslagna ändringen i kommunallagen (1991:900).

Motionen avstyrks. Till betänkandet har fogats en meningsyttring

av suppleant (v).

Propositionen

1991/92:66 i vilken föreslås att riksdagen antar det i

propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i

kommunallagen (1991:900).

Motionen

1991/92:K3 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en sådan ändring i kommunallagen

att grundstödet blir lika för alla partier som är representerade

i fullmäktige.

Utskottet

Propositionen

Enligt lagen (1969:596) om kommunalt partistöd

(partistödslagen) får kommuner och landsting lämna ekonomiskt

bidrag till partier som är representerade i fullmäktige.

Partistödslagen upphör att gälla vid utgången av år 1991, men

motsvarande regler har inarbetats i den nya kommunallag

(1991:900) som träder i kraft den 1 januari 1992. Reglerna finns

i 2 kap. 9§. De innebär bl.a. att bidragen måste utgå i form

av mandatbidrag, dvs. med ett lika stort belopp för varje plats

som de olika partierna har i fullmäktige.

I propositionen föreslås en ändring av dessa regler. Ändringen

innebär enligt regeringen att kommuner och landsting får ökad

frihet att utforma stödet till de politiska partierna.

Partistödet får enligt förslaget ges till politiska partier som

är representerade i fullmäktige. Det får också ges till ett

parti, vars representation i fullmäktige har upphört, under ett

år efter det att representationen upphörde.

Stödet får inte utformas så att det otillbörlig gynnar eller

missgynnar ett parti. Det innebär enligt propositionen att det i

regel inte är tillräckligt med ett stöd som enbart fördelas per

mandat. Enligt förslaget blir det en uppgift för fullmäktige att

bestämma de närmare formerna för partistödet.

Propositionens förslag till ändring i kommunallagen (1991:900)

redovisas i bilaga.

Motionen

I motion K3 av Johan Lönnroth m.fl. (v) hävdas att alla

partier som blir representerade i fullmäktige har lika

grundkostnader och grundbehov för sitt deltagande i dess arbete.

Partierna har ett lika ansvar för opinionsbildning och

samhällsinformation. Detta är enligt motionärerna

huvudanledningen till att en del av partistödet bör utformas som

grundstöd, lika för alla invalda partier.

Enligt motionen vill regeringen öppna för en reducering av

grundstödet för enstaka partier. Detta är enligt motionärernas

mening ett oriktigt avsteg från likställighetsprincipen. De

anser att fullmäktiges möjligheter att utforma stödet, att

undvika oönskade konsekvenser och att finna fungerande

stödformer efter lokala förutsättningar är tillräckliga utan att

grundstödet för den skull reduceras.

Utskottets bedömning

Utskottet har sedan år 1981 vid ett flertal tillfällen

behandlat motionsförslag gällande det kommunala partistödets

konstruktion.

År 1986 uttalade utskottet (KU 1985/86:15) att en översyn av

det kommunala partistödet inte borde ses isolerat från andra

partistödsfrågor och att en sådan gemensam översyn borde föregås

av partiledaröverläggningar. År 1988 behandlade utskottet ånyo

motioner rörande det kommunala partistödet. Utskottet fann det

då inte påkallat med något särskilt direktiv i frågan från

riksdagens sida (KU 1987/88:23). Uttalandet gjordes mot bakgrund

av en av regeringen aviserad översyn av det kommunala

partistödet. En sådan översyn genomfördes sedermera av

förtroendeuppdragsutredningen (SOU 1988:47, Kommunalt stöd till

de politiska partierna).

Nästa gång utskottet behandlade motioner om det kommunala

partistödet var hösten 1989 (1989/90:KU3). Utredningsbetänkandet

var då under beredning i civildepartementet. Utskottet hade från

civilministern inhämtat att avsikten var att den fortsatta

beredningen av frågan om det kommunala partistödets utformning

skulle ske i form av överläggningar mellan företrädare för de

politiska partierna i riksdagen. Utskottet ansåg det angeläget

att sådana överläggningar skyndsamt kom till stånd och att

därvid en förutsättningslös prövning skedde av de förslag till

lösningar som lagts fram i förtroendeuppdragsutredningens

betänkande och i motioner.

Utskottet behandlade på nytt frågan hösten 1990 (1990/91:KU3)

med anledning av en motion om ändrade partistödsregler för

kommunerna. Utskottet hade inhämtat att det från

civildepartementets sida tagits initiativ till överläggningar

mellan företrädare för de politiska partierna. Utskottet utgick

ifrån att överläggningarna kunde slutföras inom en snar framtid

och fann mot den bakgrunden inte anledning för riksdagen att ta

ställning till det förslag som framförts i motionen.

Vid behandlingen våren 1991 av förslaget till en ny

kommunallag (prop. 1990/91:117) konstaterade utskottet

(1990/91:KU38) att det enda som i propositionen nämndes om

partiöverläggningarna rörande partistödet var att de inte givit

regeringen underlag för att vidta några materiella ändringar i

partistödslagen. Utskottet ansåg att det fortsatta

beredningsarbetet borde bedrivas i form av en parlamentarisk

utredning. Arbetet borde bedrivas skyndsamt med inriktning på

att riksdagen skulle fatta beslut i frågan under hösten 1991.

Vad utskottet anfört gav riksdagen regeringen till känna. Med

anledning härav bemyndigade regeringen dåvarande civilministern

att tillsätta en kommitté för översyn av reglerna om kommunalt

partistöd. Kommittén, som antog namnet partistödsutredningen,

överlämnade i oktober betänkandet (SOU 1991:80) Kommunalt

partistöd.

Den kommunala kompetensen att besluta om partistöd borde

enligt kommitténs mening ges en friare utformning. En friare

reglering skulle möjliggöra en uppdelning av partistödet i ett

grundstöd och ett mandatbundet stöd. Kommittén fann inte

anledning att närmare reglera utformningen av stödet. Det borde

ankomma på kommunerna och landstingen själva att bestämma t.ex.

storleksrelationerna mellan ett grundstöd och ett mandatbundet

stöd. Den föreslagna kompetensregeln vilade på den allmänna

likställighetsprincipen, vilket enligt kommitténs mening borde

garantera att ett visst parti inte otillbörligt gynnades eller

missgynnades.

Vänsterpartiets och miljöpartiet de grönas representanter i

kommittén reserverade sig mot förslaget på en punkt. Det gällde

den fråga som tas upp i motion K3, nämligen möjligheten att i

vissa fall sätta grundbidraget till en något lägre nivå för de

allra minsta partierna än för övriga.

Propositionens förslag överensstämmer med kommitténs. När det

gäller frågan om grundbidragets utformning sägs i

specialmotiveringen till lagförslaget att den naturliga

principen för bestämmande av grundstöd är lika fördelning mellan

de i fullmäktige representerade partierna. En helt konsekvent

tillämpning av en sådan princip framstår dock enligt

propositionen inte alltid som ett självklart rättvisekrav. De

allra minsta partierna kan i vissa fall anses ha ett mindre

behov av grundstöd än de största. Om stödet sätts till lägre

nivå för ett litet parti -- dvs. ett parti som har ett i

förhållande till fullmäktigeförsamlingens storlek ringa antal

mandat -- bör detta därför inte i sig uppfattas som ett

otillbörligt missgynnande. Däremot bör enligt propositionen

inget parti som är företrätt i fullmäktige kunna uteslutas när

det gäller grundstöd och självfallet inte heller när det gäller

mandatbundet stöd.

Utskottet stöder förslaget i propositionen om att ge

kommunerna större frihet att med beaktande av

likställighetskravet besluta om partistödets utformning.

Utskottet delar också uppfattningen att det är det totala

partistödets omfattning som bör ligga till grund för en

bedömning av om likställighetskravet är uppfyllt. Som framhålls

i propositionen bör härvid hänsyn tas till värdet av fria

lokaler och annan service som kommunen eller landstinget

tillhandahåller.

Utskottet vill betona det som också påpekas i propositionen,

nämligen att en tillämpning av den kommunala

likställighetsprincipen torde innebära att stödet normalt delas

upp i grundstöd och mandatbidrag. Som vidare framhålls i

propositionen bör inget parti som är företrätt i fullmäktige

kunna uteslutas när det gäller vare sig grundstöd eller

mandatbidrag.

Utskottet delar dock uppfattningen att de allra minsta

partierna får anses ha ett mindre behov av grundstöd än de

största. Det gäller exempelvis behovet av lokaler och

kontorsutrustning som är betydligt mindre för partier med endast

något eller några mandat i fullmäktige. Det kan därför vara

berättigat att sätta grundbidraget till lägre nivå för ett parti

med ett i förhållande till fullmäktigeförsamlingens storlek

ringa antal mandat. Utskottet tillstyrker propositionens

lagförslag och avstyrker motion K3.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ändring i kommunallagen

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget

till lag om ändring i kommunallagen (1991:900),

2. beträffande lagreglering av grundstöd

att riksdagen avslår motion 1991/92:K3.

men. (v)

Stockholm den 28 november 1991

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil

Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m), Catarina

Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Sören Lekberg (s), Stig

Bertilsson (m), Torgny Larsson (s), Ingvar Svensson (kds),

Harriet Colliander (nyd), Ulla Pettersson (s), Inger René (m),

Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Elvy Söderström (s).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) varit

närvarande vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Johan Lönnroth (v) anför:

Enligt min mening borde utskottet ha avvisat både idén om

reducering av grundstöd för enstaka partier och den

argumentering för en sådan möjlighet som förs fram i

propositionen.

Samtliga fullmäktigepartier, stora som små, har lika

grundkostnader och grundbehov för sitt deltagande i och sitt

ansvar för opinionsbildning och samhällsinformation. Detta är

också bakgrunden till att det såväl i propositionen som i

utskottets betänkande slås fast att det i normalfallet torde

vara nödvändigt att stödet uppdelas i ett grundstöd och ett

mandatbidrag. I annat fall är inte likställighetskravet

uppfyllt. Att då möjliggöra en reducering av grundstödet för små

partier är ett både inkonsekvent och oriktigt avsteg från

likställighetsprincipen.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

2 borde ha hemställt:

2. beträffande lagreglering av grundstöd

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:K3 hos regeringen

begär förslag till sådan ändring i kommunallagen (1991:900) att

garantier ges för att grundstödet blir lika för alla partier som

är representerade i fullmäktige.

Bilaga