Bet. 1991/92:KU30

Konstitutionsutskottets betänkande

1991/92:KU30

Granskning av statsrådens tjänsteutövning och

regeringsärendenas handläggning

Innehåll

Sammanfattning

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga B 1

1991/92

KU30

Inledning

Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall

konstitutionsutskottet granska statsrådens tjänsteutövning och

regeringsärendenas handläggning. Utskottet har rätt att för

detta ändamål utfå protokollen över beslut i regeringsärenden

och de handlingar som hör till dessa ärenden.

Utskottets granskningsverksamhet har ökat betydligt i

omfattning efter enkammarreformen år 1971. De frågor som

alltsedan 1971 har tagits upp till granskning anges i

sakregister som fogas till betänkandet. Det har visat sig att

granskningen tilldrar sig stort allmänt intresse. Utskottet vill

i sammanhanget erinra om att riksdagens utskott har möjlighet

att besluta att ett sammanträde till den del det avser

inhämtande av upplysningar helt eller delvis skall vara

offentligt (KU 1987/88:18, rskr. 73). Det nya systemet, som

började tillämpas den 1 februari 1988, har utnyttjats i

betydande utsträckning av konstitutionsutskottet. I år har

sålunda offentliga utfrågningar ägt rum med bl.a. statsminister

Carl Bildt, statsrådet Alf Svensson, justitieminister Gun

Hellsvik, finansminister Anne Wibble, kommunikationsminister

Mats Odell, statsrådet Bo Lundgren och förre finansministern

Allan Larsson.

Till utskottet har som tidigare år hänvisats regeringens

skrivelse med en redogörelse för behandlingen av riksdagens

skrivelser till regeringen (skr. 1991/92:15). Utskottet har även

i år berett övriga riksdagsutskott tillfälle att yttra sig över

skrivelsen. Yttranden har avgetts av finansutskottet,

skatteutskottet, utrikesutskottet, socialförsäkringsutskottet,

kulturutskottet och utbildningsutskottet.

I det följande lämnas först en sammanfattande redogörelse för

årets granskningsarbete. De olika granskningsfrågorna behandlas

därefter i betänkandets huvudavsnitt. I en separat bilaga

redovisas de uppteckningar som har gjorts vid utfrågningar inför

utskottet, bilagorna B1--B14. I betänkandets huvuddel

återfinns förutom de nyss nämnda utskottsyttrandena ett antal

granskningspromemorior m.m., bilagorna A 1--A 61.

I flera granskningsärenden görs hänvisning till olika

grundlagsstadganden. Dessa finns bl.a. samlade i en lagsamling

som riksdagen ger ut.

Sammanfattning

Efter riksdagsvalet i september förra året avgick den

socialdemokratiska regeringen och ersattes av en borgerlig

fyrpartiregering med Carl Bildt som statsminister. Utskottet

lämnar i betänkandet en redogörelse för proceduren i samband med

regeringsskiftet. I anslutning härtill lämnas uppgifter om den

nya regeringens sammansättning och om regeringsarbetets

organisation. Vidare lämnas uppgifter om personalförhållandena

-- bl.a. antalet politiskt sakkunniga -- samt om

ärendeutvecklingen i regeringskansliet.

Konstitutionsutskottet har påbörjat en granskning av statsråds

innehav av värdepapper och i anslutning härtill frågor om jäv

för statsråd. Denna granskning fortsätter. I en särskild

granskningsanmälan har hemställts att utskottet granskar

regeringens handläggning av frågor om ett samgående mellan AB

Volvo och Procordia AB. Utskottet avser att återkomma till denna

fråga under nästa riksmöte.

På sedvanligt sätt har utskottets granskning omfattat

regeringens remisser till lagrådet samt frågor som hör samman

med propositionsavlämnandet till riksdagen och

författningsutgivningen. Ett annat granskningsområde är

uppgifter om riksdagens normgivningsbemyndiganden och

motiveringar i regeringsbeslut m.m.

Regeringens tillämpning av traktaträtten har tidigare

behandlats i 1988/89 års granskningsbetänkande (1988/89:KU30 s.

19 f.), varvid redovisades en genomgång av Sveriges

internationella överenskommelser under åren 1985 och 1986. I

årets betänkande görs en genomgång av överenskommelser ingångna

under åren 1987 -- 1990. I anslutning härtill har granskats

vissa förteckningar över förvaltningsmyndigheternas

internationella överenskommelser.

Utskottet har till granskning tagit upp vissa

jämställdhetsfrågor. Det gäller andelen kvinnor på högre

statstjänster, frågor om kvinnorepresentation i statliga

kommittéer m.m.

I särskilda granskningsanmälningar har kritik anförts mot

vissa offentliga uttalanden av medlemmar i såväl den nuvarande

som den tidigare regeringen. Utskottet redovisar i betänkandet

några principiella synpunkter med anledning av dessa

anmälningar.

Utskottet granskade 1989/90 (1989/90:KU30 s. 96 f.)

beredningen i regeringskansliet av vissa EG-frågor, och i förra

årets betänkande (1990/91:KU30 s. 32 f.) behandlades

informationsutbytet mellan regeringen och riksdagen i EG-frågor.

I årets betänkande har tagits upp viss annan EG-fråga.

Ytterligare några utrikesfrågor har behandlats. De gäller

regeringens åtgärder med anledning av kidnappning i Kashmir av

två svenska medborgare och besök i Sverige av en rysk

regeringsdelegation samt, i likhet med förra året, vissa frågor

om sanktionsåtgärder mot Irak. Regeringens handläggning av

frågan om oljebistånd till Estland har även behandlats av

utskottet.

Konstitutionsutskottet har under en lång följd av år granskat

olika krigsmaterielexportfrågor. Vid årets granskning har

utskottet återkommit till frågan om vidareexport av vapen från

FFV och det s.k. Englandsavtalet. Utskottet har vidare behandlat

krigsmaterielexport till Jugoslavien samt gjort uppföljningar av

tidigare granskningar rörande Iran, Indien och Burma.

Årets granskning omfattar även försvarsfrågor. Det gäller

regeringens handläggning av vissa materielbeställningar till

försvaret samt regeringens beslut att avbryta pågående försök

med förkortad grundutbildning av värnpliktiga. Vidare har

behandlats vissa underrättelse- och säkerhetsfrågor.

Granskningen har i det sammanhanget berört regeringens kontroll

av säkerhetspolisen samt av den militära underrättelse- och

säkerhetstjänsten och i anslutning härtill systemet för

personalkontroll i samband med kommendering av värnpliktiga.

Regeringens befattning med nyemissionen i Nordbanken m.m. har

behandlats av utskottet. Granskningen har omfattat såväl den

nuvarande som den tidigare regeringen.

Ett antal frågor som rör statliga aktiebolag har behandlats av

utskottet. Dessa gäller regeringens handläggning av fråga om

försäljning av aktier i LKAB, direktiv till företrädare för

staten i Blekingen AB och Skeppsankaret AB, avveckling av en

pappersmaskin vid ASSI i Karlsborg samt fråga om bildandet av

Swedish Ordnance Aktiebolag.

Beslut om återupptagandet av trafiken på inlandsbanan har

granskats av utskottet. Liksom förra året har utskottet tagit

upp regeringens handläggning av ärendet om en fast förbindelse

över Öresund. Granskningen har denna gång inriktats på

regeringens beslutsunderlag m.m.

Vissa anslagsfrågor har behandlats. Det gäller Sveriges

turistråd, vissa frågor om u-landsbistånd samt fråga om

beslutsfattande när det gäller medel dels från allmänna

arvsfonden till barn- och ungdomsdelegationen, dels till

särskilda jämställdhetsåtgärder. Frågor om samrådsförfarandet

mellan regeringsföreträdare och riksbanken om penningpolitiken

har också studerats av utskottet.

Till granskning har tagits upp frågor om utseende av

ordföranden och styrelseledamöter inom Sveriges Radio-koncernen

samt av ledamöter i utlänningsnämnden. Slutligen har en

granskning gjorts av de grunder på vilka regeringen fattat

beslut om att tillerkänna en enskild företagare ersättning ex

gratia.

Beträffande resultatet av granskningen kan nämnas följande.

Utskottet har konstaterat att regeringsskiftesproceduren

försiggått på sätt grundlagen förutsätter. Vad gäller den nya

regeringens sammansättning och regeringsarbetets organisation

har utskottet framhållit att det i princip är regeringens sak

att själv bestämma om sina organisatoriska förhållanden, men att

det för utskottets granskningsverksamhet är av intresse att

närmare följa utvecklingen. I den del som avser

regeringskansliet föreligger en meningsyttring av suppleanten

från Vänsterpartiet vad gäller politiska tjänstemän.

Beträffande regeringens remisser till lagrådet har utskottet i

likhet med tidigare år betonat att, beträffande lagförslag som

faller inom det område då lagrådet i princip bör höras, kan

endast de skäl åberopas för att avstå från detta som anges i

8kap. 18§ andra stycket regeringsformen. Vid utskottets

granskning av författningsutgivningen har en viss förbättring

iakttagits i fråga om tidpunkt för författningarnas utgivning i

jämförelse med år 1990. Utskottet har betonat vikten av att

ytterligare ansträngningar görs för att nedbringa antalet sent

utkomna författningar. En meningsyttring av suppleanten från

Vänsterpartiet föreligger vad avser regeringens skrivelse med en

redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till

regeringen.

När det gäller frågan om traktatsuccession skall regeringen,

i samråd med berörda stater, göra en prövning av huruvida några

särskilda ågärder krävs för att avtalen i fortsättningen skall

gälla mellan Sverige å ena sidan och vissa nya stater å andra

sidan. Utskottet har här uttalat att beträffande sådana avtal

som ingåtts under medverkan av riksdagen bör riksdagen

underrättas om resultatet av regeringens prövning. I betänkandet

noterar utskottet att det inom regeringskansliet vidtagits en

rad åtgärder för att förbättra redovisningarna av

förvaltningsmyndigheternas ingångna internationella

överenskommelser.

Utskottets granskning av vissa utrikesfrågor har inte

föranlett någon kritik mot regeringens handläggning. I den del

som avser frågan om oljebistånd till Estland föreligger en

reservation av de socialdemokratiska ledamöterna. Vad gäller

sanktionsåtgärderna mot Irak finns en meningsyttring av

suppleanten från Vänsterpartiet.

Granskningen av krigsmaterielexporten har föranlett en

reservation från Folkpartiet liberalernas företrädare och

meningsyttringar av suppleanten från Vänsterpartiet. Vid

granskningen av vissa beslut om materielbeställningar till

försvaret har bl.a. uppmärksammats användningen av s.k.

prisregleringsmedel. Detta system företer enligt utskottet vissa

brister när det gäller möjligheterna att överblicka systemets

verkningar.

I frågan om vissa underrättelse- och säkerhetsfrågor

föreligger en meningsyttring av suppleanten från Vänsterpartiet.

Granskningen av återupptagandet av trafiken på inlandsbanan har

föranlett en reservation av de socialdemokratiska ledamöterna.

Ett särskilt yttrande från Centern har avgivits vad gäller

regeringens handläggning av ärendet om en fast förbindelse över

Öresund. I denna fråga finns även en meningsyttring av

suppleanten från Vänsterpartiet. Vad gäller vissa frågor om

u-landsbistånd har avgivits en reservation av företrädaren för

Ny demokrati.

Frågan om samråd mellan regeringsföreträdare och riksbanken om

penningpolitiken har föranlett en meningsyttring av suppleanten

från Vänsterpartiet. Vad slutligen gäller regeringens beslut att

tillerkänna ersättning ex gratia till en enskild företagare

föreligger en reservation av de Socialdemokratiska ledamöterna

och en meningsyttring av suppleanten från Vänsterpartiet.

1. Regeringsskiftet -- redogörelse för proceduren

Enligt 3 kap. 5 § regeringsformen skall efter ordinarie val

till riksdagen, som förrättas vart tredje år, den nyvalda

riksdagen samlas till riksmöte på femtonde dagen efter valdagen,

dock tidigast på fjärde dagen efter valets utgång har kungjorts.

Varje val gäller för tiden från det att nyvalda riksdagen har

samlats till dess den närmast därefter valda riksdagen samlas.

Nämnda tid utgör riksdagens valperiod.

Enligt 6 kap. 6 § regeringsformen skall statministern

entledigas när han själv begär det. Statsministern entledigas av

talmannen. Om statsministern entledigas skall talmannen

entlediga övriga statsråd (6 kap. 7§). Har regeringens

samtliga ledamöter entledigats skall de uppehålla sina

befattningar till dess ny regering har tillträtt (6 kap. 8 §).

När statsministern skall utses kallar talmannen enligt 6 kap.

2 § regeringsformen företrädare för varje partigrupp inom

riksdagen till samråd. Talmannen överlägger även med vice

talmännen och avger sedan förslag till riksdagen.

Enligt 6 kap. 4 § regeringsformen gäller att när riksdagen har

godkänt förslag om ny statsminister anmäler denne så snart det

kan ske de av honom utsedda statsråden för riksdagen. Därefter

äger regeringsskifte rum vid en särskild konselj inför

statschefen. Talmannen skall kallas till konseljen. Förordnande

för statsministern utfärdas av talmannen på riksdagens vägnar.

Någon skyldighet för en föreslagen regeringschef att

presentera en ministerlista före förtroendeomröstningen finns

inte. Enligt grundlagspropositionen (1973:90 s. 178) är det

emellertid tydligt att riksdagens ställningstagande realiter

kommer att gälla inte bara vem som skall bli statsminister utan

också -- och framför allt -- regeringens partimässiga

sammansättning och dess program i stort. Det torde därför enligt

propositionen kunna förutses att talmannen i praktiken inte

kommer att lägga fram något förslag till statsminister för

riksdagen förrän den tilltänkte statsministern kan ge besked

angående sin regerings politiska karaktär. Avser två eller flera

partier att samverka i regeringsfrågan kan man vidare anta att

de sonderingar som föregår talmannens förslag har lett till

överenskommelse också om regeringens personsammansättning.

Folkstyrelsekommittén har i sitt betänkande (SOU 1987:6 s. 242)

Folkstyrelsens villkor framhållit att departementschefens

uttalande om den blivande regeringens program framstår som

olyckligt. Att riksdagens omröstning kommer att gälla

statsministerns person samt den blivande regeringens

partimässiga sammansättning framstår i stället enligt kommittén

som det naturliga.

Enligt 1 kap. 6 § riksdagsordningen öppnas riksmötet vid ett

särskilt sammanträde med kammaren senast på riksmötets tredje

dag, varvid statschefen på talmannens hemställan förklarar

riksmötet öppnat. Vid sammanträdet avger statsministern

regeringsförklaring om inte särskilda skäl föranleder annat. Av

grundlagspropositionen (prop. 1973:90 s. 515 f.) framgår att

regeringsförklaringen är tänkt som ett underlag för den

allmänpolitiska debatten som bör följa kort tid efter det att

riksmötet har öppnats. Lagtexten medger enligt

grundlagspropositionen att en regering som avgått efter nederlag

vid val men som kvarstår som expeditionsministär underlåter att

avge regeringsförklaring. Leder ett riksdagsval till

regeringsskifte bör såväl regeringsförklaring som den därpå

följande allmänpolitiska debatten anstå till dess ny regering

har bildats.

I 1977 och 1979 års granskningsbetänkande lämnade utskottet en

redogörelse för regeringsskiftena 1976 och 1978 (KU 1976/77:44

s. 4 ff., KU 1978/79:30 s. 3 ff.). Redogörelserna omfattade

reglerna för förfarandet vid regeringsskifte och den faktiska

proceduren vid de aktuella regeringsskiftena. Med anledning av

granskningen av regeringsskiftet år 1976 konstaterade utskottet

att de nya grundlagsreglerna för regeringsbildningen hade

fungerat på ett tillfredsställande sätt. Utskottet framhöll att

regeringsbildningen kunde genomföras på kortast möjliga tid

enligt de regler som gäller för handläggningen av sådana frågor

i riksdagen. Redogörelsen för 1978 års regeringsbildning

föranledde ingen kommentar från utskottets sida. I 1980, 1982

och 1983 års granskningsbetänkande lämnades en redovisning för

händelseförloppet i samband med regeringsskiftena 1979, 1981 och

1982 (KU 1979/80:50 s. 3 f., 1981/82:35 s. 3 f., 1982/83:30 s. 3

f.). I 1990 års granskningsbetänkande lämnades en redogörelse

för regeringsskiftet i februari 1990 (1989/90:KU30 s. 7).

En promemoria om regeringsskiftet efter valet 1991 har

upprättats av riksdagens kammarsekreterare. Promemorian har

anmälts till riksdagen och har fogats till riksdagens protokoll

den 19 december 1991 (prot. 1991/92:49).

Av promemorian framgår bl.a. följande.

På förmiddagen dagen efter valet -- måndagen den 16 september

1991 -- inlämnade statsminister Ingvar Carlsson sin ansökan om

entledigande till talman Thage G Peterson. Talmannen entledigade

omdelbart statsministern och övriga statsråd. Under dagen förde

talmannen samtal med samtliga ledare för de partier som invalts

i riksdagen och informerade därefter de vice talmännen. Dagen

därpå uppdrog talmannen åt moderata samlingspartiets ordförande

Carl Bildt att undersöka möjligheterna att bilda regering med

bredast möjliga stöd i riksdagen. Därefter informerade han

statschefen H.M. Konungen. Senare under dagen informerades de

övriga ovannämnda partiledarna, varefter de vice talmännen

informerades.

Tisdagen den 24 september meddelade Carl Bildt vid ett möte

med talmannen att han vid sina sonderingar i regeringsfrågan

konstaterat att de fanns underlag för att bilda en borgerlig

fyrpartiregering bestående av moderaterna, folkpartiet, centern

och kristdemokraterna. Under dagarna dessförinnan hade Carl

Bildt per telefon lämnat talmannen en lägesrapport och denne

hade haft kontakter med övriga partiledare. Under

tisdagseftermiddagen hade talmannen kontakt med Alf Svensson,

Olof Johansson, Bengt Westerberg och Ian Wachtmeister. Han

träffade därefter på nytt Carl Bildt, som därvid ombads

fullfölja förberedelsearbetet med att bilda en ny regering.

Under kvällen informerade talmannen Thage G Peterson statschefen

H.M. Konungen. Därefter informerades Ingvar Carlsson, de vice

talmännen och Lars Werner i nämnd ordning.

Måndagen den 30 september sammanträdde kammaren första gången

under valperioden. Ingegerd Troedsson valdes till ny talman och

övertog arbetet med regeringsbildningen. Under eftermiddagen

samtalade hon med ledarna för samtliga riksdagspartier och

informerade därefter de vice talmännen. Morgonen därpå

informerade hon statschefen H.M. Konungen. Under

tisdagseftermiddagen samtalade talmannen med ledarna för de

presumtiva regeringspartierna, varvid framgick att dessa var

villiga att tillsammans bilda ny regering.

Vid kammarens sammanträde tisdagen den 1 oktober kl. 17

föreslog talman Troedsson riksdagen att till ny statsminister

utse Carl Bildt, som avsåg bilda regering bestående av

företrädare för Moderata samlingspartiet, Folkpartiet

liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokratiska

samhällspartiet. Förslaget bordlades. I enlighet med

bestämmelsen i 5 kap. 2 § riksdagsordningen bordlades förslaget

åter onsdagen den 2 oktober. Vid kammarens sammanträde torsdagen

den 3 oktober godkände riksdagen talmannens förslag med

röstetalen 163 och 147 nej. 23 riksdagsledamöter avstod från att

rösta.

Samma dag utfärdade talmannen på riksdagens vägnar enligt 6

kap. 4 § regeringsformen förordnande för Carl Bildt att vara

statsminister. Dagen därpå -- fredagen den 4 oktober -- kl. 9

anmälde statsminister Carl Bildt för riksdagen de statsråd som

han utsett att tillsammans med honom ingå i regeringen och avgav

en regeringsförklaring. Regeringskonselj hölls samma dag kl.

11.30. Onsdagen den 9 oktober ägde partiledardebatt rum med

anledning av regeringsförklaringen.

Utskottet konstaterar nu liksom vid tidigare granskning att

regeringsskiftesproceduren försigått på sätt grundlagen

förutsätter och inom kortast möjliga tid.

2. Regeringens sammansättning och regeringsarbetets

organisation

I den nya regeringen ingår 21 statsråd, en minskning med ett

statsråd jämfört med den avgångna regeringen. Mellan de fyra i

regeringen samverkande partierna fördelades 20 av posterna.

Moderata samlingspartiet erhöll åtta poster, Folkpartiet

liberalerna fyra poster, Centern fyra poster och

Kristdemokratiska samhällspartiet tre poster. Ett av statsråden,

Reidunn Laurén, är partipolitiskt obunden. Statsrådet och chefen

för socialdepartementet Bengt Westerberg (fp) utsågs enligt 7

kap. 8§ regeringsformen till ställföreträdare för

statsministern.

Dagen efter regeringsskiftet utfärdades en förordning

(1991:1329) om ändring i departementsförordningen (1982:1177)

med innebörd att industridepartementet den 22 oktober 1991

ändrade namn till näringsdepartementet.

Den 1 december 1991 trädde vissa ändringar i

departementsorganisationen i kraft (SFS 1991:1468). Ett nytt

departement -- kulturdepartementet -- inrättades för frågor om

kultur, massmedier, invandring och jämställdhet.

Bostadsdepartementet lades ned. Miljödepartementet ändrade

beteckning till miljö- och naturresursdepartementet. Frågor som

rör polisväsendet flyttades från civildepartementet till

justitiedepartementet. Till socialdepartementet flyttades frågor

om bostadsbidrag från bostadsdepartementet och frågor som gäller

handel med alkohol m.m. från finansdepartementet. Till

finansdepartementet fördes från civildepartementet frågor om den

offentliga sektorn i allmänhet och vissa frågor rörande

statsförvaltningen. Dessutom överfördes till finansdepartementet

vissa frågor om bostadsväsendet samt idrottsfrågor från

bostadsdepartementet. Frågor rörande biobränslen förde till

jordbruksdepartementets verksamhetsområde från

näringsdepartementet. Regionalpolitiska frågor flyttades från

näringsdepartementet till arbetsmarkadsdepartementet. Till

näringsdepartementet flyttades frågor som gäller bl.a.

näringsfrihet och pris- och konkurrensförhållandena från

civildepartementet och vissa frågor som gäller byggnadsforskning

från bostadsdepartementet. Miljö- och naturresursdepartementet

tillfördes frågor om markanvändning och bebyggelse m.m. från det

nedlagda bostadsdepartementet.

Den nya departementsorganisationen föregicks av att

statsministern dagen efter regeringsskiftet och vid ytterligare

ett par tillfällen i oktober fattade ett antal beslut om

förordnanden enligt 7 kap. 5 § regeringsformen för statsråd att

i vissa departementschefers ställe handlägga motsvarande grupper

av ärenden. Flertalet av de 27 förordnandena gäller

departementschefer medan 11 gäller övriga statsråd. För dessa

övriga statsråd meddelades följande förordnanden.

Statsrådet Alf Svensson förordnades att i chefens för

utrikesdepartementet ställe föredra bl.a. ärenden som rör

internationellt utvecklingssamarbete. Statsrådet Ulf Dinkelspiel

förordnades att i chefens för utrikesdepartementet ställe

föredra ärenden som rör europeiska integrationsfrågor och

utrikeshandel. Statsrådet Bo Lundgren förordnades att i chefens

för finansdepartementet ställe föredra bl.a. ärenden som rör

skatter. Bo Lundgren förordnades också att föredra ärenden om

bostadsväsendet och om idrott. Statsrådet Görel Thurdin

förordnades att föredra bl.a. vissa ärenden som gäller

markanvändning och bebyggelse, tillstånd till expropriation,

frågor som gäller tillstånd till förköp enligt förköpslagen samt

hushållning med naturresurser. Statsrådet Beatrice Ask

förordnades att i chefens för utbildningsdepartementet ställe

föredra ärenden som gäller bl.a. skolväsendet. Statsrådet

Reidunn Laurén förordnades att i chefens för

justitiedepartementet ställe föredra bl.a. ärenden som gäller

konstitutionella frågor, religionsfrihet, medlemskap i svenska

kyrkan, civilrätt och förvaltningsrättsliga frågor samt

hyresfrågor.

Regeringen har infört den ordningen för beredningsarbetet att

regeringspartiernas gruppledare i riksdagen samt

statssekreterarna vid samordningskanslierna i

statsrådsberedningen regelmässigt deltar vid regeringens

allmänna beredningar.

För samordning av regeringspolitiken har sedan mitten av

1960-talet funnits en särskild enhet inom statsrådsberedningen,

benämnt statsministerns kansli. Efter regeringsskiftet 1991 har

fyra samordningskanslier inrättats. Inom statsministerns kansli

finns ett samordningskansli under ledning av statssekreteraren

Peter Egardt. I statsrådsberedningen finns härutöver tre

samordningskanslier för Folkpartiet liberalerna, Centern resp.

Kristdemokratiska samhällspartiet under ledning av var sin

statssekreterare. I statsministerns kansli ingår förutom

samordningskansliet, en enhet för säkerhetspolitisk analys, en

enhet för politisk planering och en enhet för press- och

informationsfrågor.

En omorganisation av statsrådsberedningens rättsavdelning har

genomförts den 1 mars 1992. Rättsavdelningens verksamhet och

personal har i stor utsträckning överförts till

justitiedepartementet. Rättschefen i statsrådsberedningen svarar

enligt 20 § departementsförordningen särskilt för samordning i

regeringskansliet i rättsliga och administrativa frågor i den

mån denna uppgift inte ankommer på någon annan. Han kan därvid

ge ut riktlinjer och annat material som främjar enhetlighet i

verksamheten. Liksom tidigare skall han ägna uppmärksamhet åt

möjligheterna att delegera ärenden till myndigheter under

regeringen. Rättschefen i justitiedepartementet skall i

samverkan med rättschefen i statsrådsberedningen övervaka

lagenlighet, följdriktighet och enhetlighet i

författningsförslag, förslag till riksdagen och kommittédirektiv

samt främja en enhetlig handläggning av ärenden inom

regeringskansliet. Dessa rättschefer skall vidare medverka till

att språket i lagar och författningar och andra beslut av

regeringen blir så enkelt och klart som möjligt.

Statsrådsberedningen handlägger fortfarande sådana frågor om

säkerhetsskyddet som är gemensamma för regeringskansliet eller

delar av detta eller som avser samordningen av säkerhetsskyddet

inom regeringskansliet. Funktionen att föra regeringsprotokollen

ligger kvar i statsrådsberedningen.

Som utskottet i olika sammanhang tidigare framhållit är det i

princip regeringens sak att själv bestämma om sina

organisatoriska förhållanden. För utskottets

granskningsverksamhet är det emellertid av intresse att närmare

följa utvecklingen. Utskottets granskning ger mot denna bakgrund

inte anledning till något uttalande i denna del.

3. Regeringskansliet -- statistik och andra redovisningar

a) Personal och utredningsorgan

Beträffande personalsituationen i regeringskansliet (exkl. UD)

har inhämtats vissa uppgifter som framgår av bilagorna A 1--A

2.

Antalet anställda i regeringskansliet har minskat under det

senaste året. Den 25 mars 1992 tjänstgjorde i de olika

departementen (utom UD) 1 720 personer mot 1 803 personer den 25

september 1991 och 1836 vid årsskiftet 1990/91. Minskningen

hänför sig bl.a. till att ett sextiotal personer den 1 januari

1992 överfördes från regeringskansliet till den nybildade

utlänningsnämnden. -- Inom utrikesdepartementet tjänstgjorde i

mars 1992 liksom i september 1991 866 personer, bortsett från de

som tjänstgjorde utomlands.

Den 25 mars 1992 var antalet anställda som omfattades av det

s.k. politikeravtalet 91, bortsett från UD. Statsråden,

statssekreterarna och riksdagsledamöter med uppdrag som

politiskt sakkunniga är då inte inkluderade. Den 25 september

1991 var motsvarande antal 74. Antalet statssekreterare var vid

båda tidpunkterna 25. Den 25 mars 1992 hade nio

riksdagsledamöter uppdrag som politiskt sakkunniga i

regeringskansliet. I september 1991 var motsvarande antal två.

I en promemoria som upprättats inom regeringskansliet bilaga

A 3 redovisas anställningsvillkoren för politiska anställda.

Av promemorian framgår bl.a. följande. Statssekreterarna hör

till den s.k. undantagskretsen. Det är regeringen som beslutar

om löner och förmåner. När det gäller andra anställningsvillkor

än lönen tillämpas chefslöneavtalet. Sedan den 17 december 1985

finns en överenskommelse mellan riksdagspartierna om

avgångsförmåner till statssekreterare med innebörd att åtta

månaders månatlig ersättning motsvararande lönen betalas

bilaga A 4. Om en avgången statssekretare får ny anställning

avräknas den nya lönen från avgångsersättningen. Genom

överenskommelsen garanteras avgången statssekreterare med minst

tre års anställning som statssekreterare en ny statlig

anställning med minst samma lön.

Anställningsvillkoren för politiskt sakkunniga och

informationssekretare regleras i det s.k. politikeravtalet som

träffades den 15 maj 1979 mellan regeringskansliets

förhandlingsdelegation och fackliga organisationer med vissa

tillägg och ändringar som senare tillkommit bilaga A 5.

Regeringskansliets förvaltningskontor beslutar i enlighet med

fastställda riktlinjer om lönesättningen av politiskt sakkunniga

bilaga A 6.

Politiskt sakkunniga avgår utan uppsägningstid när

vederbörande statsråd avgår. Avgångsvederlag utgår under tre --

sex månader med ett belopp som motsvarar lönen. För den som

återgår till en s.k. bottentjänst avräknas lönen på denna tjänst

från avgångsvederlaget. Vid nyanställning sker ingen avräkning.

Antalet kommittéer med anställd personal uppgick i slutet av

år 1990 till 130. Under det året tillsattes 83 kommittéer och

arbetet avslutades i 66. Under 1991 tillsattes 83 kommittéer och

avslutades arbetet i 68 kommittéer. Dessa uppgifter avser

kommittéer tillsatta efter beslut av regeringen. I

kommittéberättelsen redovisas sedan 1991 på riksdagens begäran

(1989/90:KU30 s. 15) sådana utredningsorgan som är tillsatta

genom regeringsbeslut eller beslut i departementsprotokoll och

som finansieras över departementets anslag "Utredningar m.m."

eller annat anslag. I förra årets granskningsbetänkande

(1990/91:KU30 s. 12) framhölls att även uppgifter om organ som

tillsatts genom regeringsbeslut eller beslut i

departementsprotokoll och inte hänförts till någon anslagspost

borde redovisas i kommittéberättelsen. I underbilaga 4 till

kommittéberättelsen 1992 redovisas 134 mindre eller under

kortare tid verksamma utredningar samt andra organ (råd,

delegationer, arbetsgrupper m.m.). Dessa betalas från

departementens anslag "Utredningar m.m.", finansieras över annat

anslag eller belastar inte något anslag. I 1991 års

kommittéberättelse redovisades 88 utredningar och andra organ i

underbilaga 4.

b) Antalet regeringsärenden

I bilaga A 7.2 lämnas en redovisning i tabellform av

antalet avgjorda regeringsärenden under 1991. Av tabellen

framgår att antalet regeringsärenden under 1991 var 21394. Det

innebär en ökning med 744 i förhållande till 1990, bilaga A

7.1 och med 2 101 i förhållande till 1989, vilket år det

lägsta antalet regeringsärenden noterades sedan 1967 då

utskottet påbörjade redovisningen av antalet regeringsärenden.

Bland det totala antalet ärenden uppvisar gruppen Överklaganden

dock en minskning med 549 ärenden i förhållande till 1990. Under

1989 och 1990 hade antalet ärenden av detta slag ökat med 808

resp. 1346. Till största delen (4887 ärenden) hänför sig

dessa ärenden till arbetsmarknadsdepartementet. Sedan

utlänningsnämnden den 1 januari 1992 tagit över huvuddelen av

utlänningsärenden kan förväntas att ärendegruppen Överklaganden

kommer att minska avsevärt. Nämnas kan att utlänningsnämnden den

1 januari 1992 övertog 9269 ärenden från regeringskansliet.

Ärendegruppen Kommitté- och utredningsdirektiv redovisar den

största procentuella ökningen. År 1991 ökade ärendena inom denna

grupp med 100 procent, från 127 till 254 ärenden. Antalet

ärenden inom gruppen Lagrådsremisser ökade med 42 procent från

56 till 80 ärenden medan antalet ärenden inom gruppen

Propositioner ökade med 21 procent från 224 till 272 ärenden.

Liksom föregående år var grupperna Överklaganden samt Dispens-

och övriga partsärenden totalt sett de största ärendegrupperna.

Fortfarande har dessa ärenden utgjort omkring 65 procent av det

totala antalet ärenden.

För de olika departementens del redovisas liksom för åren 1985

-- 1990, att flest ärenden beandlades inom

arbetsmarknadsdepartementet (6 050) även om en mindre minskning

skett sedan 1990. Liksom under 1990 har justitiedepartementet

resp. finansdepartementet haft det därnäst största antalet

regeringsärenden (2 130 resp. 1 993). Antalet regeringsärenden

inom justitiedepartementet har minskat något eller med 256

ärenden medan finansdepartementet redovisar en ökning med 37

ärenden.

Den mest påtagliga ökningen redovisas för bostadsdepartementet

där antalet regeringsärenden ökade från 1364 till 1 822.

Antalet Dispens- och övriga partsärenden ökade inom detta

departement från 213 till 912. Under 1991 beslöts i en rad fall

om undantag från höjningen av den garanterade räntan för

beräkning av räntebidrag vid ombyggnad av bostadshus. När

riksdagen (prop. 1988/89:47, FiU10) beslutade om höjningen gavs

regeringen också möjlighet att under vissa förutsättningar medge

undantag. Mot bakgrund av de försämrade konjunkturerna medgavs

under 1991 regelmässigt sådana undantag. Genom förenklade

rutiner kunde den ökade ärendemängden behandlas utan

personaltillskott.

4. Remisser till lagrådet

Gällande rätt m.m.

För att avge yttranden över lagförslag skall det enligt 8 kap.

18§ regeringsformen finnas ett lagråd med domare i högsta

domstolen och regeringsrätten. Om lagrådets sammansättning och

arbetsformer finns bestämmelser i en särskild lag om lagrådet

(1979:368).

Lagrådet kan bestå av högst fyra avdelningar. Regeringen

bestämmer med hänsyn till arbetsbördan i lagrådet om det skall

bestå av mer än en avdelning. Normalt skall varje

lagrådsavdelning bestå av tre ledamöter. Såväl justitieråd som

regeringsråd skall ingå i varje avdelning.

Lagrådsremiss beslutas av regeringen. Möjlighet finns också

för riksdagsutskott att höra lagrådet, jfr 4 kap. 10 §

riksdagsordningen.

Lagrådets yttrande bör enligt 8 kap. 18 § regeringsformen

(RF) inhämtas innan riksdagen beslutar

grundlag om tryckfriheten eller -- med verkan från den 1

januari 1992 -- om motsvarande frihet att yttra sig i ljudradio

och television m.m., dvs. yttrandefrihetsgrundlagen

lag om begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar

lag som avses i 2 kap. 3 § andra stycket, 12 § första stycket,

17--19 §§ eller 20§ andra stycket RF eller lag som ändrar

eller upphäver sådan lag (lag som angår begränsning av någon av

de grundläggande fri- och rättigheterna)

lag om kommunal beskattning

lag som avses i 8 kap. 2 eller 3 § RF (lag om svenskt

medborgarskap och civilrättslig lag eller offentligrättslig lag

som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp

i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden)

lag som avses i 11 kap. RF (rättskipning och förvaltning)

om lagen är viktig för enskilda eller från allmän

synpunkt.

Det angivna gäller dock inte om någon av följande

undantagsregler (jfr SOU 1978:34 och prop. 1978/79:195) är

tillämplig, nämligen att lagrådets hörande skulle

1. sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet eller

2. fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt

men skulle uppkomma.

I de fall regeringen, utan att ha inhämtat lagrådets yttrande,

föreslår riksdagen att stifta lag där sådant yttrande i princip

bör föreligga skall regeringen samtidigt redovisa skälen

till att lagrådet inte har hörts. Underlåtenhet att höra

lagrådet utgör emellertid aldrig något hinder mot att tillämpa

en lag.

Även inriktningen av lagrådsgranskningen regleras i 8 kap.

18§ regeringsformen. Lagrådet skall undersöka hur ett

lagförslag förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i

övrigt, hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra

samt hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav.

Lagrådet skall vidare granska såväl om förslaget är så utformat

att lagen kan antas tillgodose angivna syften som vilka problem

som kan uppstå vid tillämpningen.

Fram till 1971 gällde att lagrådet obligatoriskt skulle höras

över vissa lagförslag. Genom en grundlagsändring 1970--1971

gjordes lagrådsgranskningen fakultativ. Nuvarande system för

lagrådsgranskning trädde i kraft den 1 januari 1980 (prop.

1978/79:195, KU 1978/79:39, rskr. 1978/79:359, KU 1979/80:1,

rskr. 1979/80:2, SFS 1979:933).

Konstitutionsutskottet uttalade (KU 1978/79:39) att det nya

systemet för lagrådsgranskning kunde karaktäriseras som ett

mellanting mellan ett obligatoriskt system och ett system med en

helt fakultativ granskning. Härigenom kunde enligt utskottet

helt undvikas risken för att ett uteblivet hörande av lagrådet

över ett förslag till en lag leder till att lagen i efterhand

genom lagprövning åsidosätts i rättstillämpningen. Utskottet

underströk att det alltid i sista hand ankommer på riksdagen att

avgöra om lagrådet skall höras över ett lagförslag eller inte.

Enligt utskottet borde det nya systemet leda till att lagrådet,

inom ramen för sin kapacitet, får granska alla de lagförslag som

behöver dess granskning men inga andra. Systemet innebär enligt

vad utskottet bedömde inte någon risk för att lagrådet eller de

högsta dömande organen över huvud skall få ett politiskt

inflytande.

Allmänt om granskningsarbetet m.m.

Utskottet har på sedvanligt sätt granskat regeringens

remittering av lagförslag till lagrådet och därmed

sammanhängande frågor.

Granskningen avser kalenderåret 1991. Det totala antalet till

riksdagen avlämnade lagpropositioner uppgick till 155.

Motsvarande antal var för åren 1986--1990 betydligt lägre,

nämligen 117, 117, 122, 110 resp. 113. Antalet propositioner som

innehåller lagförslag vilka enligt 8 kap. 18 § regeringsformen

har ansetts höra till lagrådets granskningsområde ökade också

kraftigt, från 93 år 1990 till 132 år 1991. Av dessa

remitterades 75 till lagrådet. I bilaga A 8 förtecknas dessa

propositioner. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande antal

lagrådsremisser åren 1986--1990 var 43, 63, 60, 59 och 56.

I bilaga A 9 redovisas de 71 propositioner i vilka ingår

lagförslag som inte har remitterats till lagrådet och i vilka

finns motivering enligt 8 kap. 18 § regeringsformen till varför

lagrådets yttrande inte har inhämtats. Fjorton av dessa

propositioner förekommer också i bilaga A8, eftersom de även

innehåller lagförslag som har remitterats. I ett sådant fall

(proposition 1991/92:53) motiveras att förändringar i

förhållande till granskade förslag inte har föranlett förnyad

lagrådsgranskning.

Under 1991 har lagrådet haft tre avdelningar fram till den

4februari, därefter fyra avdelningar till den 31 mars och

sedan åter tre avdelningar till den 15 juni. Under återstoden av

1991 arbetade lagrådet med två avdelningar.

Redovisningen av lagrådsyttranden i propositioner

Propositionerna har i allmänhet uppställts på ett sådant sätt

att det lätt går att utläsa i vad mån lagförslagen har granskats

av lagrådet. I något fall har emellertid uppmärksammats att det

är svårt att avgöra vilka lagförslag i en proposition som har

föregåtts av lagrådsgranskning (prop. 1990/91:149, prop.

1990/91:156 och prop. 1990/91:166). I sammanhanget skall erinras

om att statsrådsberedningen den 27juni 1990 gav ut en promemoria

om hur lagrådsyttranden bör redovisas i propositioner med

inarbetade lagrådsremisser.

Utskottet finner anledning att -- som föregående år,

1990/91:KU30, s. 18 ff. -- erinra om rekommendationerna i

statsrådsberedningens promemoria. De innebär att lagrådets

synpunkter skall framgå tydligt av propositionen. Om inte

inledningsavsnittet är helt kort bör det finnas en underrubrik

"Lagrådet". Där anges bl.a. om lagrådets förslag i allt

väsentligt har följts. Vidare bör enligt rekommendationen, i det

avsnitt i propositionen som brukar rubriceras "Upprättade

lagförslag", anges vilka lagförslag som har granskats av

lagrådet.

Den fakultativa lagrådsgranskningens omfattning och

undantagsreglerna

Regeringsformens bestämmelser ger inte alltid någon närmare

ledning för tillämpningen av reglerna om när lagrådet bör höras.

Viss ledning kan hämtas från rättighetsskyddsutredningens

betänkande SOU 1978:34 och proposition 1978/79:195. Bedömningen

av om en lag är viktig för enskilda eller från allmän synpunkt

diskuteras i specialmotiveringen till 8 kap. 18 §

regeringsformen vad angår de lagar som avses i 11 kap.

regeringsformen (prop. s. 65). Beträffande undantagsregeln om

frågans beskaffenhet sägs att den får sin innebörd bestämd

främst genom regeln om inriktningen av lagrådets granskning.

Därmed förstås att lagrådet skall undersöka hur ett lagförslag

förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt, hur

förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra och till

rättssäkerhetens krav, om förslaget är utformat så att det kan

anses tillgodose sina syften samt vilka problem som kan uppstå

vid tillämpningen. Innebörden av undantagsregeln om att ärendet

brådskar kommer enligt lagförarbetena i viss mån att variera med

omständigheterna, däribland lagrådets arbetsprogram.

Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen berört

tillämpningen av undantagsreglerna i 8 kap. 18 §

regeringsformen. I granskningsbetänkandet 1985/86:25, s. 6 f.,

noterades att stadgandet inte lämnar utrymme för att avstå från

lagrådsremiss enbart av det skälet att en tilltänkt lagstiftning

har motsvarighet i tidigare lagstiftning. Vid årets granskning

har en motsvarande situation förelegat i den tidigare berörda

proposition 1991/92:53. Genom ett beslut av

konstitutionsutskottet kom lagrådet att yttra sig över delar av

propositionens lagförslag.

Utskottet har också i granskningssammanhang vid ett flertal

tillfällen uppmärksammat lagförslag vilka inte remitterats till

lagrådet och som saknat motivering till detta, men som bedömts

tillhöra det område inom vilket lagrådsgranskning i princip bör

ske. Därvid har understrukits vikten av att det i dessa fall, i

enlighet med regeringsformens regler, alltid skall lämnas en

redovisning av skälen till att lagrådet inte har hörts. Denna

mening kommer också till uttryck i statsrådsberedningens handbok

för propositionsarbetet (Ds SB1987:2, s. 79 f.).

Om en lag inte anses viktig för enskilda eller från allmän

synpunkt kan regeringen redan på grund härav avstå från att höra

lagrådet. Detta skäl har inte åberopats i något fall i de nu

granskade propositionerna. Undantagsbestämmelsen att lagrådets

hörande skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att

avsevärt men skulle uppkomma har endast åberopats i två fall.

Beträffande båda dessa finns det jämförelsevis ingående

motiveringar (prop. 1990/91:181 om sjuklön m.m. delvis, s. 66,

och prop. 1990/91:185 om ändringar av det särskilda

grundavdraget för folkpensionärer, s. 12).

I det förra fallet var skälet att systemet med

arbetsgivareperiod för sjukersättning skulle läggas fram i så

god tid att det -- med hänsyn även till förberedelser för

arbetsgivare och försäkringskassor m.fl. -- kunde träda i kraft

senast den 1 januari 1992. Propositionen beslutades den 18 april

1991 och behandlades i betänkandet 1990/91:SfU18. Riksdagen

fattade sitt beslut den 11 juni 1991 (rskr. 372).

I det andra fallet angavs att förslaget om höjt särskilt

grundavdrag i vissa fall borde träda i kraft den 1 juli 1991.

Det skulle gälla från och med 1992 års taxering och beslutet

borde fattas av 1990/91 års riksmöte. Propositionen beslutades

den 18 april 1991 och behandlades i betänkandet 1990/91:SkU37.

Riksdagen fattade sitt beslut den 5 juni 1991 (rskr. 351).

I flertalet av de nu granskade propositionerna har regeringen

som skäl för att avstå från lagrådsremiss, utan närmare

motivering i övrigt, i anslutning till en av

undantagsbestämmelserna i 8 kap. 18 § regeringsformen anfört att

lagrådets hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans

beskaffenhet.

Det finns också exempel på andra sätt att ange skälen för att

inte höra lagrådet:

Med hänsyn till lagstiftningsfrågans beskaffenhet är det inte

nödvändigt att höra lagrådet (prop. 1990/91:74, s.8)

Förslagen är i huvudsak konsekvensändringar till de lagförslag

som lagrådet har yttrat sig över och av sådan beskaffenhet att

lagrådets hörande skulle sakna betydelse (prop. 1990/91:153, s.

133)

På grund av den enkla beskaffenheten av förslagen skulle

lagrådets hörande sakna betydelse (prop. 1990/91:154, s. 36 f.,

prop. 1990/91:178, s. 10, prop. 1991/92:17, s. 7 och prop.

1991/92:38, s. 53)

Vissa beskattningsregler skall tillämpas endast i den mån de

medför inskränkningar av den skattskyldighet i Sverige som

annars skulle föreligga. På grund härav och på grund av

förslagets beskaffenhet är lagrådets hörande inte nödvändigt

(prop. 1990/91:173, s. 46, prop. 1990/91:174, s. 57, prop.

1991/92:11, s. 49 och prop. 1991/92:62, s. 52)

Vissa beskattningsregler skall tillämpas endast i den mån de

medför inskränkning av den skattskyldighet i Sverige som annars

skulle föreligga. Lagrådets hörande skulle sakna betydelse

(prop. 1991/92:45, s. 50)

Lagförslaget innehåller endast bestämmelser om vite och

bötespåföljd. Lagrådets hörande skulle därför sakna betydelse

(prop. 1990/91:191, s. 30)

Lagförslagen är sådana att lagrådets hörande skulle sakna

betydelse (prop. 1991/92:28, s. 71, prop. 1991/92:31, s. 20,

prop. 1991/92:33, s. 6, prop. 1991/92:37, s. 11, prop.

1991/92:47, s. 6, prop. 1991/92:55, s. 5 och prop. 1991/92:77,

s. 8)

Konstitutionsutskottets granskning har slutligen omfattat

propositioner med lagförslag som inte har remitterats till

lagrådet och där det inte heller finns någon motivering för att

så inte skett.

Utskottet vill åter betona att, beträffande lagförslag som

faller inom det område då lagrådet i princip bör höras, endast

de skäl kan åberopas för att avstå från detta som anges i

8kap. 18 § andra stycket regeringsformen (jfr senast

1990/1991:KU 30, s. 18 f.). Utskottet delar också den mening som

har kommit till uttryck i propositionshandboken och som har stöd

i vad rättighetsskyddsutredningen anfört (SOU 1978:34, s. 140).

Regeringen måste således motivera sitt ställningstagande att en

föreskrift som i princip bör remitteras till lagrådet inte har

hänvisats dit. Det är emellertid inte tillräckligt att bara

återge den lagtext som åberopas för att inte höra lagrådet.

Anser regeringen att den föreslagna föreskriften inte är viktig

för enskilda eller från allmän synpunkt bör detta klargöras och

grunderna för uppfattningen redovisas. Om regeringen menar att

lagrådets hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans

beskaffenhet skall regeringen motivera denna bedömning om den

inte framstår som självklar. På motsvarande sätt skall

regeringen, om den anser lagförslaget vara så brådskande att en

remiss till lagrådet därför skulle vara till avsevärt men,

alltid ange vad det är som gör förslaget så brådskande och vari

det befarade menet skulle bestå.

Underhandsföredragningar

Konstitutionsutskottet har i samband med sina granskningar

tagit upp ytterligare några aspekter på lagrådsremisser. En är

s.k. underhandsföredragningar, dvs. föredragningar inför

lagrådet före det att lagrådet formellt har fått del av

lagrådsremissen.

Utskottet konstaterar, med stöd av uppgifter ur lagrådets

diarium, att det under 1991 inte har förekommit att

föredragningen inför lagrådet påbörjats före det att regeringen

fattat sitt beslut om en remiss till lagrådet. Däremot har i två

fall, bilaga A 10, föredragningen påbörjats utan att

remissen kommit in till lagrådet. Detta ger inte utskottet

anledning till något uttalande (jfr t.ex. KU 1986/87:33, s. 8

f.).

Riksdagens lagrådsremisser

I granskningsbetänkandena under senare år har i regel

redovisats i vad mån riksdagsutskott har utnyttjat sin möjlighet

att remittera lagförslag till lagrådet. I betänkandet KU

1984/85:35 (s. 305 f.) finns en redogörelse för remisser från

riksdagen till lagrådet från 1975.

Som tidigare framhållits ankommer det alltid i sista hand på

riksdagen att avgöra om lagrådet skall höras över ett lagförslag

eller inte. Det skall också framhållas att även en minoritet i

ett riksdagsutskott med stöd av 4kap. 10 § riksdagsordningen

har möjlighet att få till stånd en lagrådsgranskning.

Under 1991 har riksdagens utskott remitterat lagförslag till

lagrådet i sex fall.

Den 19 februari 1991 beslöt konstitutionsutskottet, vid

behandlingen av proposition 1990/91:60 om offentlighet,

integritet och ADB, att inhämta lagrådets yttrande över ett i

Data- och offentlighetskommitténs betänkande (SOU 1987:31)

Integritetsskydd i informationssamhället 4 framlagt förslag till

lag om användning av personnummer (1990/91:KU11).

Den 12 mars 1991 beslöt skatteutskottet att inhämta

lagrådets yttrande över de i proposition 1990/91:95 om

registrering som skattskyldig återförsäljare eller förbrukare av

bränsle intagna förslagen till lagar om ändring i lagen

(1957:262) om allmän energiskatt och lagen (1961:372) om

bensinskatt. I propositionen angavs att förslagen var av sådan

beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Det

framgår av betänkandet 1990/91:SkU20 att regeringsförslagen

syftade till att hindra vissa förfaranden som var ägnade att

minska energiskatter. Bestämmelserna antogs (rskr. 195) i

enlighet med skatteutskottets förslag -- med viss av lagrådet

förordad justering -- med tillämpning från den dag då

propositionen hade överlämnats till riksdagen, jfr 2 kap. 10§

andra stycket regeringsformen om retroaktiv lagstiftning

beträffande skatter och statliga avgifter.

Den 25 april 1991 beslöt konstitutionsutskottet att

inhämta lagrådets yttrande över de delar av proposition

1990/91:117 om en ny kommunallag som avsåg handlingars

offentlighet i kommunala företag m.m. (1990/91:KU38).

Den 28 november 1991 beslöt konstitutionsutskottet som

tidigare berörts att inhämta lagrådets yttrande över delar av

lagförslagen i proposition 1991/92:53 med förslag till ny

lagstiftning för kabelsändningar m.m. Lagförslagen hade

visserligen föregåtts av en lagrådsremiss, men i förhållande

till den remissen innehöll propositionen nya lagförslag

(1991/92:KU19).

Den 5 december 1991 beslöt skatteutskottet att inhämta

lagrådets yttrande över ett genom motion väckt förslag till lag

om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) i anslutning till

behandlingen av proposition 1991/92:48 om justeringar i

beskattningen i inkomstslaget tjänst, m.m. (1991/92:SkU8).

Den 19 december 1991 beslöt bostadsutskottet, vid

behandlingen av proposition 1991/92:51 om en ny

småföretagarpolitik, att inhämta lagrådets yttrande över ett

inom utskottet utarbetat förslag till lag om ändring i plan- och

bygglagen, 1987:10 (1991/92:BoU10).

5. Offentliggörande och avlämnande av propositioner

I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal frågor rörande

propositionsavlämnandet till riksdagen. Utskottet har under en

följd av år följt förhållandena på detta område, främst med

avseende på förseningar och anhopning av propositioner vid vissa

tidpunkter under riksmötet. Utskottet har också redovisat de

åtgärder som under de senaste åren vidtagits av

statsrådsberedningen för att få till stånd förändrade rutiner

som förbättrar förhållandena sett ur riksdagens synvinkel.

I årets granskning har särskilt behandlats dels

propositionsavlämnandet allmänt, dels i vilken utsträckning

innehållet i propositioner redovisats i pressmeddelanden eller

vid presskonferenser innan regeringsförslagen lämnats till

riksdagen.

I 3 kap. 5 § riksdagsordningen (RO) föreskrivs följande.

Regeringen bör avlämna sina propositioner på sådana tider att

anhopning av arbete hos riksdagen om möjligt förebygges.

Regeringen skall samråda med talmannen därom. Proposition kan

avlämnas även när riksmöte ej pågår.

Tidsgränserna för propositionsavlämnandet är enligt 3 kap. 2 §

RO för anslagspropositioner avseende följande budgetår senast

den 10 mars. För budgetpropositionen jämte finansplan och

nationalbudget gäller att dessa skall avlämnas senast den 10

januari. Regeringen skall också avge särskilt förslag till

slutlig reglering av statsbudgeten (kompletteringsproposition).

Denna skall om hinder ej möter avlämnas före utgången av april

månad. De aktuella tidsgränserna får överskridas endast om det

föreligger synnerliga skäl (3 kap. 4 § RO).

Annan proposition än som avser anslagsfrågor skall enligt 3

kap. 3 § RO avlämnas senast den 31 mars om regeringen anser att

den bör behandlas under pågående riksmöte.

Proposition avlämnas genom att den ges in till kammarkansliet.

Den anmäls av talmannen vid sammanträde med kammaren efter det

att den har delats ut till riksdagens ledamöter (RO 3.1.1.) Med

anledning av beslut om riksdagens arbetsformer (KU 1987/88:43)

och om fortsatta försök med förändrad budgetprocess i riksdagen

(1989/90:KU19) tillämpas sedan ett par år en ordning med

tidigarelagda tidsgränser.

Försöket innebär att riksdagen skall behandla statsbudgeten före

den 1 maj och att behandlingen skall vara mer samlad än

tidigare. Vidare skall anslagspropositioner avlämnas senast den

25 februari (år 1991 den 22 februari) i stället för den 10 mars.

Utskottets granskning av propositionsavlämnandet år 1991

baseras på förteckningar som kammarkansliet upprättat. Av dessa

framgår bl.a. att sammanlagt 127 propositioner avlämnades under

våren jämfört med 84 föregående år, se bilaga A 11. Av de

avlämnade propositionerna hade 33 inte anmälts i förväg. Vad

gäller anhopning har noterats att 28 propositioner delades under

påskveckan då riksdagen sammanträdde. Vid första sammanträdet

efter påskuppehållet delades i kammaren 9 propositioner och

under sista veckan i april 11 propositioner. Sammanlagt 42

propositioner avlämnades efter påskuppehållet.

Enligt utskottets mening är det av mycket stor vikt att

propositionsavlämnandet sker på ett sådant sätt att arbetet i

utskott och kammare inte försvåras. Kraftfulla ansträngningar

måste enligt utskottet göras inom regeringskansliet för att

undvika besvärande anhopningar och störande förseningar. Flera

propositioner än nu måste bli färdiga för avlämnande under

februari månad. Det är också viktigt att en upplaga av

propositioner för delning till riksdagsledamöterna finns

tillgänglig vid avlämnandet. Utskottet förutsätter att

statsrådsberedningen följer berörda frågor med största

uppmärksamhet och tar erforderliga initiativ. Det är också

angeläget att föreskrivet samråd sker med talmannen och att

departementen håller nära kontakt med berört riksdagsutskott.

Under hösten 1991 präglades propositionsavlämnandet naturligen

av med ett regeringsskifte ofrånkomliga omständigheter. Detta

innebar att 18 av höstens 80 propositioner var signerade av den

tidigare regeringen och 62 av den nya. Av dessa kunde 15

propositioner bordläggas i oktober, 37 under november och 10 i

december. Under november månad uppstod en besvärande anhopning

då inte mindre är 31 propositioner bordlades samma vecka (vecka

31). Under två dagar, den 4 och 5 november, bordlades 23

propositioner. Vad utskottet anfört rörande vårens förhållanden

finns skäl att erinra om även vad gäller propositionsavlämnandet

under hösten 1991.

Utskottet har i årets granskning ägnat särskild uppmärksamhet

åt frågor rörande offentliggörande av propositioner och härvid

uppmärksammat att offentliggörande av propositionernas innehåll

i ett antal fall skett tidigare än den dag de avlämnats till

riksdagen. Bl.a. hölls presskonferens om en proposition rörande

vissa förändringar av myndighetsstrukturen inom högskole- och

studiestödsområdena tio dagar innan den avlämnades till

riksdagen. Vid sju tillfällen distribuerades pressmeddelanden

mellan 4 och 13 dagar före avlämnandet, se bilaga A 12.

Utskottet har vid ett par tidigare tillfällen behandlat frågor

om offentliggörande av propositioner innan de avlämnats till

riksdagen (1985/86:25 och 1986/87:33). Utskottet har då

understrukit att riksdagens företrädesrätt till de ärenden som

regeringen förelägger riksdagen är en grundläggande princip. Det

var enligt utskottet mindre lämpligt att departementen håller

presskonferens tidigare än avlämnandedagen. Motsvarande

bedömning kan gälla särskilda pressmeddelanden, i de fall de

redovisar innehållet i kommande propositioner.

Vid den offentliga utfrågningen med statsminister Carl Bildt

togs upp också frågan rörande offentliggörande av propositioner

i förväg dvs innan de avlämnats till riksdagen. Statsministern

uttalade att han helt ställer sig bakom den bedömning som

utskottet tidigare framfört, att riksdagen äger företrädesrätt

till regeringens propositioner.

Som utskottet i tidigare sammanhang framhållit är det

självfallet regeringen och enskilda statsråd obetaget att välja

former för hur man vill presentera sin politik inför

allmänheten. När det gäller propositioner till riksdagen vill

utskottet ånyo framhålla riksdagens företrädesrätt. Utöver det

anförda har granskningen inte gett anledning till något

uttalande.

6. Författningsutgivningen

Utskottet har på sedvanligt sätt granskat utgivningen av

Svensk författningssamling (SFS). Granskningen avser 1991 och

har som tidigare tagit sikte på förhållandet mellan

författningarnas ikraftträdande och tidpunkten då de kom ut av

trycket.

Bestämmelser om kungörande av vissa lagar och vissa andra

författningar finns bl.a. i 8 kap. 19 § regeringsformen, i lagen

(1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar och i

författningssamlingsförordningen. En närmare redogörelse för

dessa bestämmelser ges i KU:s betänkande KU 1986/87:33, bilaga B

4.

Enligt 8 kap. 19 § regeringsformen skall beslutad lag utfärdas

av regeringen utan dröjsmål och kungöras så snart det kan ske.

Detsamma gäller i princip för förordningar. Statsrådsberedningen

har sedan länge lagt fast vissa rutiner på detta område. I den

senaste upplagan av statsrådsberedningens s.k. Gröna bok med

riktlinjer för författningsskrivningen uttalas att tiden emellan

det att en författning utkommer från trycket och författningens

ikraftträdande bör vara minst fyra veckor. Endast i speciella

undantagsfall bör tiden sättas kortare än två veckor.

I 1988, 1989 och 1990 års granskningsbetänkanden konstaterade

utskottet att tidpunkterna för utgivningen av SFS-trycket

genomgått en förbättring, även om det bedömdes angeläget att

ytterligare minska antalet sent utgivna författningar. I 1991

års granskningsbetänkande (1990/91:KU30) noterades emellertid

att trenden vänt. Andelen författningar som utkommit mindre än

två veckor före ikraftträdandet uppgick 1989 till 28 % och 1990

till 37 %, vilket alltså är en ökning med nio procentenheter.

Enligt utskottets mening var detta en otillfredsställande

utveckling, och utskottet upprepade att det är av stor vikt att

författningsutgivningsarbetet bedrivs på sådant sätt att

förseningar undviks.

Under 1991 publicerades 2 047 författningar i SFS, vilket är

510 fler än 1990 och 935 fler än 1989. Av dessa utkom 662 mindre

än två veckor före ikraftträdandet. Detta är en något mindre

andel (33 %) än 1990 (37 %). De finns redovisade i bilaga A

13, tabell 1. Av den framgår även att 325 författningar utkom

under sista veckan före ikraftträdandet eller, i 37 fall, under

ikraftträdandedagen eller efter densamma. Det motsvarar 16 % av

samtliga utkomna författningar, och det är en minskning med fem

procentenheter i förhållande till föregående år.

I bilaga A 13, tabell 2, redovisas författningsutgivningen

departementsvis. Av den framgår att utbildningsdepartementet har

den högsta andelen författningar som utkommit senare än två

veckor före ikraftträdandet, nämligen 78 %. I social-,

kommunikations-, industri/närings- och kulturdepartementet

överstiger andelen författningar utkomna inom den sista

tvåveckorsperioden 40 %.

Årets granskning visar att en viss förbättring i fråga om

tidpunkt för författningarnas utgivning har gjorts i jämförelse

med år 1990. Utskottet noterar förbättringen, men vill åter

betona vikten av att ytterligare ansträngningar görs för att

nedbringa antalet sent utkomna författningar. Som utskottet

framhållit tidigare år kan antalet sent utkomna författningar i

vissa fall ha sin grund i förseningar under

riksdagsbehandlingen. Det är viktigt att riksdagen beaktar de

problem som kan uppstå om ikraftträdandet ligger för nära i

tiden och, om behov föreligger, senarelägga detsamma.

Sammanfattningsvis vill utskottet upprepa vad som tidigare

sagts om vikten av att författningsarbetet bedrivs på sådant

sätt att förseningar undviks. Detta är av stor betydelse för

myndigheterna och ytterst för den allmänhet som berörs av

statsmakternas normgivning.

Under året har utgetts 16 s.k. rättelseblad till tidigare

utkomna författningar. Det kan jämföras med 31 år 1989. I årets

granskning har rättelsen av lag om ändring i föräldrabalken

(1990:1526) ägnats viss uppmärksamhet. I det omtryck av

föräldrabalken som utgavs i 1990 års författningssamling hade

inte hänsyn tagits till att 18 kap. hade upphävts genom lag (SFS

1988:1251). Statsrådsberedningen har i Gröna boken erinrat om

vikten av att vid kungörande av författningar korrekturläsningen

sker noggrant, så att felaktigheter i den tryckta texten

undviks. Utskottet vill erinra om att författningsarbetet bör

bedrivas med sådan omsorg att behovet av rättelser minimeras.

7. Normgivningsfrågor

a) Förteckningar över riksdagens normgivningsbemyndiganden

Sedan år 1986 har statsrådsberedningen halvårsvis i enlighet

med ett uttalande av konstitutionsutskottet (KU 1979/80:50 s.

13) upprättat förteckningar över riksdagens

normgivningsbemyndiganden. Enligt utskottets mening var det för

att underlätta möjligheterna till kontroll och överblick på

normgivningsområdet för både regering och riksdag önskvärt att

samtliga bemyndiganden i normgivningshänseende som riksdagen

lämnat samlades, systematiserades och hölls tillgängliga på

lämpligt sätt. I förra årets granskningsbetänkande (1990/91:KU30

s. 29) framhöll utskottet att det är av största betydelse att

uppgifter om vilka bemyndiganden som utfärdats på

normgivningsområdet finns lätt tillgängliga.

Den senaste förteckningen redovisar bemyndiganden i lagar som

utfärdats före den 1 januari 1992 och har tillsammans med en

beskrivning från statsrådsberedningen fogats till detta

betänkande som bilaga A 14. Bemyndigandena redovisas med

hänvisning till aktuell paragraf under resp. författning dels i

kronologisk ordning, dels departementsvis. Till förteckningen

hör ett sökordsregister med sökord hämtade från författningarnas

rubriker. Fortfarande kvarstår emellertid en del problem att

lösa för att åstadkomma förteckningar som är konsekvent och

fullständigt utformade och därmed mer användbara. -- I detta

sammanhang kan nämnas att registret under 1991 förts över till

en ny databas som skall göras tillgänglig för bl.a.

rättssakkunniga i regeringskansliet.

Till förra årets granskningsbetänkande fogades en promemoria

från statsrådsberedningen (bilaga A 11.2), som redovisade ett

pågående arbete med att upprätta en förteckning över vissa av

regeringens bemyndiganden. En sådan förteckning skulle enligt

utskottets mening på ett fördelaktigt sätt kunna komplettera

förteckningen över riksdagens normgivningsbemyndiganden.

Utskottet förutsätter att arbetet med att upprätta en

förteckning över regeringens normgivningsbemyndiganden också

bedrivs fortsättningsvis. Det är vidare enligt utskottets mening

angeläget att förteckningarna över riksdagens

normgivningsbemyndiganden förbättras i de avseenden som nämns i

statsrådsberedningens beskrivning.

b) Viss normgivningsfråga, beslutsmotiveringar m.m.

Formen för reglering av verksamhet i Aids-delegationen och

Kooperativa rådet

Statsrådsberedningens studie Kommittéer, råd, delegationer,

arbetsgrupper m.m. -- ökad klarhet om deras rättsliga ställning

gavs ut år 1984. I studien berörs frågan om formerna för sådana

organs inrättande och i vilka fall författningsreglering

erfordras. Om det skall inrättas en myndighet med uppgift att

bevilja statsbidrag för vissa ändamål eller på annat sätt

besluta om dispositionen av något av riksdagen beviljat anslag,

kan enligt studien bestämmelser om myndighetens inrättande och

dess verksamhet tas in i regleringsbrev avseende anslaget. I

samma form kan nya uppgifter av detta slag läggas på en redan

existerande myndighet som har inrättats för annat ändamål. Det

förutsätts emellertid att bestämmelserna i regleringsbrevet tar

sikte bara på den budgetperiod för vilken anslaget har

beviljats. Under denna förutsättning får det i ett

regleringsbrev också tas in bestämmelser av det slag som brukar

finnas i instruktioner av traditionell typ.

I studien anförs vidare att ingenting hindrar t.ex. att det i

ett regleringsbrev bestäms att myndighetens beslut i ämnet inte

får överklagas. Det bör emellertid inte förekomma att

bestämmelser av denna typ upprepas i regleringsbrev år efter år.

Principen bör enligt studien vara att föreskrifter som kan antas

ha en varaktighet av mer än ett år meddelas i form av

författning.

Om det behövs en närmare reglering av myndighetens verksamhet,

måste denna reglering enligt studien ges formen av en

förordning, om det inte går att ta in reglerna i ett

regleringbrev. Det är inte nödvändigt att utfärda en särskild

förordning för varje myndighet. En gemensam förordning kan

meddelas för ett flertal myndigheter av samma typ. I studien

anges kommittéförordningen (1976:119) som exempel på detta. Om

myndigheten bedriver en utåtriktad, förvaltande verksamhet som

behöver regleras närmare, ligger det enligt studien emellertid

närmast till hands att denna reglering ges i form av en

förordning som uteslutande handlar om denna verksamhet. Studien

pekar som exempel på en tidsbegränsad förordning som reglerade

den förvaltande verksamheten hos delegationen för företagens

uppgiftslämnande. Delegationen hade också en utredande

verksamhet som omfattades av kommittéförordningen.

Behov av författningsreglering -- när en reglering i

regleringsbrev inte är möjlig -- torde enligt studien alltid

föreligga då myndigheten skall fatta beslut som har karaktären

av myndighetsutövning mot enskilda, kommuner eller andra

statliga myndigheter eller som annars är sådana att de i princip

kan överklagas.

Regeringen (socialdepartementet) beslutade den 20 juni 1991 nr

6 ändrade föreskrifter för Aids-delegationen (S 1985:B).

Beslutet har expedierats i form av protokollsutdrag. Enligt

beslutet skall delegationen bedriva sitt arbete längst t.o.m.

den 30 juni 1993 samt fr.o.m. den 1 juli 1991 ha ställning som

myndighet inom regeringskansliet. I beslutet anges delegationens

uppgifter. Vidare föreskrivs att delegationens ordförande på

delegationens vägnar beslutar om lämnande av bidrag till

kommuner, landsting och enskilda för olika angivna ändamål.

Regeringen (civildepartementet) beslutade den 20 juni 1991 nr

50 vissa föreskrifter för Kooperativa rådet (I 1983:G). Beslutet

har expedierats i form av protokollsutdrag. I beslutet

föreskrivs att rådet fördelar de medel som riksdagen anslår för

stöd till kooperativ utveckling enligt de föreskrifter som

regeringen meddelar. Vidare anges att rådets beslut inte kan

överklagas. Rådet får vidare förordna sakkunniga, experter,

sekreterare och annat biträde åt rådet. Rådet skall i en

arbetsordning eller i särskilda beslut meddela de föreskrifter

som behövs om rådets organisation och formerna för rådets

verksamhet. Rådet får i arbetsordningen eller i särskilda beslut

överlämna till ordföranden, andra ledamöter i rådet, sakkunniga,

experter eller sekreteraren att avgöra ärenden.

Regleringar av det slag som de två regeringsbesluten ger

exempel på bör enligt utskottets mening ges i form av

förordning.

Allmänt hållna beslutsmotiveringar

Utskottet har flera gånger tagit upp frågan om motivering av

regeringens beslut och framhållit att motiveringar är särskilt

viktiga för att en enhetlig praxis skall kunna upprätthållas

inom förvaltningen. Utskottet har pekat på betydelsen av

motiveringar när regeringen ändrar en underordnad myndighets

beslut (KU 1968:15 s. 13 f., KU 1972:26 s. 10 f., KU 1973:20 s.

7 f., KU 1975/76:50 s. 12 f. och 1986/87:33 s. 68 f.). I

statsrådsberedningens skrift Förvaltningslagens tillämpning hos

regeringen ("Bruna boken") understryks också betydelsen av att

regeringen motiverar beslut som innebär att en underordnad

myndighets beslut ändras. I skriften sägs vidare att man i

beslutsmotiveringar bör undvika sådana allmänt hållna uttryck

som "på grund av särskilda omständigheter" eller "av särskilda

skäl". Dessa formuleringar kan enligt skriften användas om man

vill ge uttryck för att avgörandet inte är prejudicerande. Det

framhålls samtidigt att man dock om möjligt i ett sådant fall

bör ange vilka de särskilda omständigheterna eller skälen är (s.

70 och 73).

Vid föregående års granskning redovisade utskottet några

regeringsbeslut på socialdepartementets verksamhetsområde med

allmänt hållna beslutsmotiveringar. Utskottet underströk den

betydelse beslutsmotiveringar har såväl för enskilda som för

underordnade myndigheter då regeringen upphäver eller ändrar

myndigheternas beslut. Enligt utskottets mening kunde de

redovisade beslutsmotiveringarna inte anses uppfylla de krav som

bör ställas på sådana beslut (1990/91:KU30 s. 17).

Utskottet redovisar i det följande några regeringsbeslut från

år 1991 på socialdepartementets område med allmänt hållna

beslutsmotiveringar.

Ersättning för tandvård som meddelas av enskild tandläkare

lämnas enligt 2 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring,

om tandläkaren är uppförd på en av den allmänna

försäkringskassan upprättad förteckning. Bestämmelserna om

uppförande av tandläkare på sådan förteckning infördes genom

lagändring år 1973. Enligt punkt 8 i övergångsbestämmelserna

skall tandläkare som efter utgången av år 1975 avser att påbörja

verksamhet i enskild tandvård föras upp på förteckningen, om han

begär det i samband med att han anmäler verksamheten till allmän

försäkringskassa eller senare. För att uppnå en utjämning av

tillgången på tandläkare mellan olika delar av landet får enligt

punkt 9 i övergångsbestämmelserna riksförsäkringsverket i den

utsträckning som behövs föreskriva att tandläkare som avses i

punkt 8 ej skall föras upp på förteckning hos allmän

försäkringskassa. I riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS

1988:9) om uppförande av tandläkare på förteckning hos allmän

försäkringskassa i vissa fall framgår vilka villkor som skall

vara uppfyllda för att en tandläkare som avses i punkt 8 skall

få föras upp på förteckningen. Om dessa villkor inte är

uppfyllda får han föras upp på förteckningen, om det föreligger

synnerliga skäl för detta (6§). Ärendet prövas då av

riksförsäkringsverket (10§).

I sex sådana fall år 1991 ändrade regeringen

(socialdepartementet) beslut varigenom riksförsäkringsverket ej

medgivit sökanden att bli uppförd på förteckningen.

Motiveringarna i regeringsbesluten består endast av hänvisningar

till "synnerliga skäl" (5 september nr 4) eller "de särskilda

omständigheterna i ärendet" (31 oktober nr 19, 14 november nr 5,

28 november nr 13, 5 december nr 32 och 12 december nr 19).

Som anförs i statsrådsberedningens skrift kan allmänt hållna

uttryck användas som beslutsmotiveringar, om regeringen vill ge

uttryck för att avgörandet inte är prejudicerande. Hänsynen till

enskilda personer kan också göra det nödvändigt att vara

återhållsam med beslutsmotiveringar som kan röja känsliga

uppgifter om personliga förhållanden. Några sådana

omständigheter föreligger inte i de nu aktuella fallen. De

redovisade beslutsmotiveringarna kan enligt utskottets mening

inte anses uppfylla de krav som bör ställas på sådana beslut.

Den språkliga utformningen av regeringsbeslut

I 7 § tredje meningen förvaltningslagen (1986:223) föreskrivs

att myndigheterna skall sträva efter att uttrycka sig

lättbegripligt. I statsrådsberedningens "Bruna bok" anförs att

detta självklara krav gäller såväl i tal som i skrift och att

regeringskansliet här har ett särskilt ansvar eftersom det

tjänar som förebild för förvaltningen i övrigt. Man måste enligt

statsrådsberedningen ta hänsyn till hur insatt den enskilde är i

ett ärende och dess hantering och anpassa sitt språk därefter.

Vidare sägs bl.a. att långa och krångligt byggda meningar bör

undvikas (s. 31).

Tolv personer överklagade hos regeringen ett

länsstyrelsebeslut om fastställande av en byggnadsplan.

Regeringen (bostadsdepartementet) avgjorde ärendet genom beslut

den 14 februari 1991 nr 14. Beslutet har följande lydelse:

Regeringen, som prövar ärendet på talan av de klagande som

tidigare framställt yrkande som helt eller delvis lämnats utan

bifall och som härvid inte finner skäl att ändra länsstyrelsens

beslut, avslår överklagandena.

Utskottet finner att beslutets språkliga utfomning inte

uppfyller de krav som bör ställas på ett regeringsbeslut.

Handläggning av vissa regeringsärenden enligt 7 kap. 3 § andra

meningen regeringsformen

I 7 kap. 3 § regeringsformen föreskrivs att regeringsärenden

avgörs av regeringen vid regeringssammanträde. Enligt andra

meningen i paragrafen kan dock, i den omfattning som anges i

lag, regeringsärenden som gäller verkställighet inom

försvarsmakten av författningar eller särskilda regeringsbeslut

under statsministerns överinseende avgöras av chefen för det

departement till vilket ärendena hör. Enligt lagen (1974:613) om

handläggningen av vissa regeringsärenden får regeringsärende

handläggas i en sådan ordning, om ärendet angår något av de

ämnen som anges i åtta olika punkter i lagen. I sjunde punkten

anges tillträde till svenskt territorium av annan stats

örlogsfartyg, militära svävare eller militära luftfartyg samt av

fartyg, svävare eller luftfartyg som ägs eller brukas av annan

stat och nyttjas för annat än enbart affärsdrift. Tillträde till

svenskt territorium av utländska militära fordon anges dock inte

i lagen.

Under år 1991 har tre regeringsärenden om tillträde till

svenskt territorium av utländskt militärt fordon handlagts i den

ordning som anges i 7 kap. 3 § andra meningen regeringsformen

(18februari, SRÄ 12; 22 augusti, SRÄ 86 och 3 oktober, SRÄ

100).

Utskottet finner att lagen om handläggningen av vissa

regeringsärenden inte medger att frågan om tillträde till

svenskt territorium av utländskt militärt fordon handläggs i den

ordning som anges i 7 kap. 3 § andra meningen regeringsformen.

Utskottet noterar att sådana frågor fr.o.m. den 1 maj 1992

avgörs av överbefälhavaren enligt den nyligen beslutade nya

tillträdesförordningen (1992:118).

Rättelse av regeringsbeslut

Ett beslut som till följd av skrivfel, räknefel eller något

annat sådant förbiseende innehåller en uppenbar oriktighet får

enligt 26 § förvaltningslagen rättas av den myndighet som har

meddelat beslutet. Innan rättelse sker skall enligt paragrafen

myndigheten ge den som är part tillfälle att yttra sig, om

ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild och åtgärden

inte är obehövlig.

I den nämnda "Bruna boken" anför statsrådsberedningen att

förbiseendefel i regeringsärenden kan rättas till genom att

ärendet tas upp på nytt vid ett regeringssammanträde. I boken

framhålls att befogenheten att rätta beslut som har fattats av

regeringen däremot inte kan inte delegeras till en tjänsteman.

Om ett förbiseendefel upptäcks i ett sådant beslut kan

regeringen fatta ett nytt beslut. I sådana fall bör man enligt

statsrådsberedningen lämna eventuella parter tillfälle att yttra

sig, innan det nya beslutet fattas. Det sägs vidare att

regeringen i stället kan besluta om rättelse av sitt tidigare

beslut och att 26 § förvaltningslagen då bör tillämpas.

Bestämmelsen blir aktuell att tillämpa först när det upptäcks

felaktigheter i ett beslut som blivit offentligt, dvs. först när

beslutet har expedierats eller protokollet i ärendet har

justerats. Det rättade beslutet skall enligt

statsrådsberedningen expedieras på samma sätt som det

ursprungliga beslutet. Vidare sägs att departementet snarast bör

vidta åtgärder för att få tillbaka exemplaren av den felaktiga

expeditionen för att motverka olägenheter av att det finns två

versioner av beslutet.

Den 13 juni 1991 (SRÄ 54) medgav regeringen

(försvarsdepartementet) det brittiska segelfartyget Racer

tillträde till Sveriges sjöterritorium. I beslutet angavs de

hamnar som fartyget fick besöka och de tider under vilka besöken

fick äga rum. Ärendet handlades i den ordning som anges i 7 kap.

3 § andra meningen regeringsformen och har diarienummer

FO91/1106/6.

Bland koncepten till besluten i ärenden som har handlagts i

den angivna ordningen finns en handling med följande lydelse:

TILLÄGG TILL Fo91/1106/6, 1991-06-13

Regeringen medger att det brittiska segelfartyget RACER får,

förutom de orter som finns uppräknade i regeringsbeslut

Fo91/1106/6, 1991-06-13, även besöka Stockholm den 22--24 juni

och den 6--8 juli 1991.

Handlingen är undertecknad av en tjänsteman i

försvarsdepartementet.

Regeringen (arbetsmarknadsdepartementet) förordnade den 20

september 1990 nr I:2 en person att under viss tid vara

ersättare i AMU-styrelsen. I konceptet till beslutet anges den

slutliga tidpunkten för förordnandet till den 31 december 1991.

I aktexemplaret av beslutet anges emellertid tidpunkten till

"den 31 september 1991". På det exemplaret har med blyerts

antecknats: "ändrat till 31 december 1991 den 30/10 -91". På ett

protokollsexemplar av beslutet finns en anteckning av följande

innehåll:

Beslut om rättelse 1991-10-28

Till följd av misstag har det expedierade beslutets

förordnandetid angivits felaktigt. Förordnandetiden skall enligt

det fattade beslutet löpa ut den 31 december 1991.

Rättelsebeslutet är inte undertecknat men under beslutet har

antecknats en departementstjänstemans namn.

Med anledning av de nu redovisade fallen finner utskottet

angeläget framhålla att statsrådsberedningens råd följs vid

rättelse av skrivfel och liknande fel.

8. Riksdagens skrivelser, m.m.

Inledning

Till utskottet hänvisas numera regeringens årliga skrivelse

med en redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser

till regeringen. Redogörelsen avser fr.o.m föregående år samma

period som budgetåret, dvs. perioden den 1 juli--den 30 juni.

Den nu aktuella redogörelsen (skr. 1991/1992:15) har inte

föranlett någon motion.

Riksdagsskrivelserna till regeringen är av formell karaktär. I

dessa redovisas bl.a. sådana beslut av riksdagen som skall komma

till regeringens kännedom, för att föranleda någon åtgärd från

regeringens sida. I riksdagsordningen (5 kap. 13 §) anges att

riksdagens beslut med anledning av proposition samt annat

beslut, varom regeringen skall underrättas, meddelas regeringen

genom skrivelse. Den sätts upp av kammarkansliet och

undertecknas av talmannen. Utskott som har berett ärendet skall

få del av kammarens beslut i ärendet (tilläggsbestämmelsen

5.13.1). Lagrummet och dess tilläggsbestämmelse återger i

huvudsak vad som föreskrevs i den äldre riksdagsordningen (jfr

grundlagberedningens förslag, SOU 1972:15, s. 287).

Riksdagsskrivelserna innehåller en hänvisning till

utskottsbetänkandet i ärendet samt en anmälan om hur riksdagen

har ställt sig till utskottets hemställan.

En redovisning av historik samt uppgifter om

regeringsskrivelsens utformning m.m. vid olika tidpunkter finns

i 1989/90 års granskningsbetänkande (1989/90:KU30 s. 24 f.).

I förra årets betänkande avseende regeringens skrivelse med

redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till

regeringen (1990/91:KU43) lämnade utskottet synpunkter om en

något ändrad utformning av redogörelsen.

Årets redogörelse

Regeringens redogörelse har överlämnats till riksdagen den 3

februari 1992.

Konstitutionsutskottet har erhållit uppgift om viss

korrigering av uppgifter lämnade i redogörelsensavsnitt

avseende utbildningsdepartementet. Korrigeringen anges nedan i

konstitutionsutskottets redogörelse för de riksdagsskrivelser

som är en följd av utskottets betänkanden.

De synpunkter på redogörelsens utformning som

konstitutionsutskottet framförde i förra årets betänkande

(1990/91:KU43 s. 7) har beaktats i årets redogörelse. Ärendena

redovisas numera i kronologisk ordning, och i redogörelsens

register görs en uppdelning på beredande utskott, med uppgift om

huruvida ärendet är slutbehandlat eller inte.

Utskottet har, som föregående år, berett övriga

riksdagsutskott tillfälle att yttra sig över de delar av

skrivelsen som har samband med respektive utskotts

beredningsområde. Finansutskottet, skatteutskottet,

utrikesutskottet, socialförsäkringsutskottet, kulturutskottet

och utbildningsutskottet har -- genom särskilda yttranden eller

protokollsutdrag -- yttrat sig. Justitieutskottet, lagutskottet,

försvarsutskottet, socialutskottet, trafikutskottet,

jordbruksutskottet, näringsutskottet, arbetsmarknadsutskottet

och bostadsutskottet har -- genom protokollsutdrag eller under

hand -- förklarat sig avstå från att yttra sig över

regeringsskrivelsen.

Inom konstitutionsutskottets kansli har företagits en främst

statistisk genomgång av regeringsskrivelsen. Regeringsskrivelsen

avser åtgärder under tiden den 1 juli 1990--den 30 juni 1991.

Den omfattar 565 riksdagsskrivelser. Under 1990/91 års riksmöte

avläts 396 riksdagsskrivelser, varav 388 till regeringen. De

övriga 8 är ställda till talmanskonferensen (1), till riksbanken

(1), till fullmäktige i riksbanken (1) respektive till

riksdagens förvaltningskontor (5). Regeringens sammanställning

omfattar samtliga till regeringen ställda riksdagsskrivelser för

1990/91. Av övriga redovisade riksdagsskrivelser är 105 från

1989/90 års riksmöte och 72 från tidigare riksdagar, s.k. äldre

skrivelser. För de två senaste riksmötena gäller,

departementsvis, vad som anges i bilaga A 15, tabellerna 1

och 2. För de 72 äldre riksdagsskrivelserna gäller enligt

regeringens redogörelse på motsvarande sätt vad som framgår av

bilaga A 15, tabell 3.

Det äldsta inte slutbehandlade ärendet är från april 1975 (LU

1975:10, rskr. 1975:66) och gäller ersättning till yrkesfiskare

för skada genom oljeutsläpp. Av regeringsskrivelsen kan utläsas

att överläggningarna inom Helsingforskommissionen och

övervägandena inom justitiedepartementet fortsätter. Vad gäller

möjligheterna till ersättning för oljeskador som orsakas av

okända skadevållare pågår överläggningar med

försvarsdepartementet med syftet att finna en lösning på frågan

(Ju p. 1). Från 1979/80 års riksmöte är ett ärende inte

slutbehandlat. Det gäller en begäran i februari 1980 om en

översyn av reglerna för ersättning utöver löseskilling och

intrångsersättning vid expropriation, s.k. annan ersättning (CU

1979/80:10, rskr. 169). Enligt regeringsskrivelsen har det

ansetts att frågan bör bedömas i anslutning till andra

fastighetsrättsliga ersättningsfrågor, som varit föremål för

utredning under 1980-talet. Frågan kommer att behandlas i

samband med en proposition om ändringar i

fastighetsbildningslagen m.m., som avses bli avlämnad under

våren 1992 (Ju p. 3).

Även från 1980/81 års riksmöte är ett ärende inte slutbehandlat

(LU 1980/81:4, rskr. 39). Riksdagen har i ett momentvis

delbeslut givit regeringen till känna vad lagutskottet anfört om

nödvändigheten av en översyn av koncernbegreppet inom

arbetsrätten. Av redogörelsen framgår att ärendet bereds och att

skrivelsen kommer att överlämnas till en kommitté med uppgift

att göra en översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen

(Ap.2).

De 42 inte slutbehandlade riksdagsskrivelserna som, räknat per

den 30 juni 1991, är äldre än två år fördelar sig på år och åtta

av departementen enligt bilaga A 15, tabell 4.

Yttrandena m.m.

Yttrandena från finansutskottet, skatteutskottet,

utrikesutskottet, socialförsäkringsutskottet, kulturutskottet

och utbildningsutskottet utgör bilagorna A 16--A 21.

Konstitutionsutskottet får först för egen del konstatera

att redogörelsen omfattar 46 riksdagsskrivelser till följd av

konstitutionsutskottets betänkanden, fördelade på fyra

departement. Nio av skrivelserna anges vara inte slutbehandlade

den 30 juni 1991, däribland fyra av de nio skrivelser som avläts

före 1990/91 års riksmöte. Vid kontakt med kulturdepartementet

har framkommit att vad avser redogörelsens avsnitt för

utbildningsdepartementet skall p. 64 mom. 20 ha följande

lydelse: "Den 20 juni 1991 beslutade regeringen om bemyndigande

att säga upp respektive förlänga vissa avtal rörande

rundradioverksamhet" och mom. 23 skall ha följande lydelse: "Den

13 juni 1991 beslutade regeringen om bemyndigande att träffa

avtal om ändring av avtal rörande Sveriges Radios verksamhet och

om godkännande av vissa ändringar i bolagsordningarna för

programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen. Ärendet bereds

vidare vad avser ansvarsförhållandena mellan moderbolaget och

programbolagen. Slutbehandling i proposition våren 1992".

Närmare uppgifter om de slutbehandlade riksdagsskrivelserna

finns regelmässigt. För justitiedepartementets del kan noteras

att de 21 slutbehandlade ärendena innefattar utfärdande av lagar

om ändring i riksdagsordningen (3), utfärdande av lagar eller av

lagar om ändring i lagar (4), utfärdande av regleringsbrev (3),

ändring i instruktionen för riksdagens ombudsmän (1) och

bemyndigande att tillkalla en särskild utredare (1). I tre fall

har hänvisats till redovisning i proposition. Fyra

riksdagsskrivelser har i sin helhet lagts till handlingarna. En

riksdagsskrivelse (Ju p. 74, 1990/91:KU11 om offentlighet,

integritet och ADB) har lagts till handlingarna vad avser mom. 2

om ändring i tryckfrihetsförordningen och i övrigt har utfärdats

de lagar som riksdagen antagit. Slutligen har en

riksdagsskrivelse (Ju p. 78, 1990/91:KU22 om ändring i

regeringsformen med anledning av ett europeiskt ekonomiskt

samarbetsområde) lagts till handlingarna vad avser mom. 1 om

ändring i regeringsformen, men bemyndigande har även givits att

tillkalla en kommitté med uppdrag att lägga fram förslag till

grundlagsförändringar m.m. inför ett svenskt EG-medlemskap. För

civildepartementets del kan noteras att av de 13 slutbehandlade

ärendena innefattar sju utfärdande av lagar och lagar om ändring

i lagar. I två fall har hänvisning gjorts till proposition, och

ett fall omfattar såväl utfärdande av lag som hänvisning till

proposition. Två skrivelser har lagts till handlingarna, och ett

ärende innefattar utfärdande av regleringsbrev. I de fall där

det anges att regeringen har utfärdat den eller de lagar som

riksdagen antagit har inte angivits vilka lagar det är men

SFS-numret har satts ut.

Till följd av konstitutionsutskottets betänkanden finns enligt

redogörelsen -- räknat per den 30 juni 1991 -- tre inte

slutbehandlade riksdagsskrivelser som är mer än två år gamla.

Det är C p. 2 (mer än två år), C p. 1 (mer än tre år) och Ju p.

4 (mer än sex år).

Ju p. 4 (1984/85:KU4 om samhällsinformation m.m., mom. 1 om

kungörandeannonsering m.m.) övervägs inom justitiedepartementet

och civildepartementet beträffande kungörandereglernas

utformning. Tänkbara förenklingar i kungörandereglerna har

kartlagts inom regeringskansliet under år 1991 för eventuell

redovisning i en departementspromemoria.

C p. 1 (1987/88:KU30 om svenska kyrkans organisation m.m.,

mom. 3 om församlingars rätt att disponera enskilda medel och

gåvor m.m.) anges i redogörelsen att regeringen avsåg att

återkomma till riksdagen i samband med förslag till en ny

kyrkolag, m.m. under år 1992. Proposition 1991/92:85 om en ny

kyrkolag har förelagts riksdagen.

C p. 2 (1988/89:KU6 om förlängning och utvidgning av

frikommunförsöket, mom. 1 b om försöksverksamhet i fråga om

tandvård) anges i redogörelsen att regeringen avsåg att behandla

frågan i en samlad redovisning av frikommunförsöket m.m. för

riksdagen under hösten 1991. I proposition 1991/92:13 om

frikommunförsöket har regeringen (s. 19) uttalat sig i denna

fråga.

Finansutskottet (bilaga A 16) kommenterar tidpunkten för

överlämnandet av redogörelsen till riksdagen och även

utformningen av regeringsskrivelsen. Utskottet anser att

redogörelsen bör vara så aktuell som möjligt när den överlämnas

till riksdagen. Redogörelsen i sin nuvarande utformning anses

inte vara lättillgänglig, även om flera förbättringar skett

jämfört med tidigare år. Utskottet anser därför att det bör

övervägas om redogörelsen skulle kunna ges en annan form eller

utformas efter andra principer än hittills, framför allt då

avseende de ärenden som anses vara slutbehandlade. En

utförligare redovisning vad avser de slutbehandlade ärendena och

de ärenden där riksdagen själv tagit initiativ framförs som ett

sätt att öka informationsvärdet i redogörelsen. Vad avser de

fall då riksdagen beslutat om vissa riktlinjer för en viss

verksamhet eller ett politiskt område, anser finansutskottet att

det närmare bör övervägas på vilket sätt regeringen skall beakta

riksdagens riktlinjebeslut och på vilket sätt detta bör

redovisas för riksdagen. Utskottet kommenterar fyra inte

slutbehandlade ärenden.

Skatteutskottet (bilaga A 17) har inte funnit skäl att

rikta någon anmärkning mot behandlingen av de riksdagsskrivelser

som utskottet givit upphov till. Suppleanten från Vänsterpartiet

har i meningsyttring funnit det betänkligt att flera viktiga

riksdagsskrivelser från våren 1989 och våren 1990 ännu inte

behandlats av regeringen, och i samband härmed har gjorts

erinran avseende fyra ärenden.

Utrikesutskottet (bilaga A 18) kommenterar en punkt i

skrivelsens avsnitt om utrikesdepartementet och utgår här från

att en redovisning av vilka åtgärder som vidtagits med anledning

av utskottets tillkännagivande i aktuellt betänkande görs i

nästa års budgetproposition. Utskottet har ingen erinran mot

regeringens redogörelse beträffande övriga punkter i skrivelsen.

Socialförsäkringsutskottet (bilaga A 19) har antecknat att

riksdagsskrivelse 1990/91:200 delvis åtgärdats av riksdagen på

förslag av utskottet i ett initiativärende, men har i övrigt

ingen erinran mot regeringens skrivelse.

Kulturutskottet (bilaga A 20) kommenterar utformningen av

regeringsskrivelsen och anser att de ändringar av redogörelsen

som gjorts i detta avseende underlättar läsningen och

förståelsen. Utskottet konstaterar att det i redogörelsen i stor

utsträckning angivits vilka åtgärder som planeras beträffande

skrivelser som ännu inte slutbehandlats. Utskottet har noterat

några få fall av smärre oklarheter, men dessa har klarats ut vid

underhandskontakt med kulturdepartementet.

Utbildningsutskottet (bilaga A 21) finner inte anledning

till någon erinran i ärendet.

Utskottet

Utskottet har tidigare (KU 1987/88:43 s. 17) framhållit att

riksdagen och särskilt dess utskott bör ägna mer uppmärksamhet

åt att utvärdera resultaten av riksdagens beslut.

Regeringens årliga skrivelse med en redogörelse för

behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen har

särskild betydelse som ett instrument såväl vid riksdagens och

dess utskotts utvärdering av riksdagens beslut som i övrigt för

den som vill följa och utvärdera den politiska beslutprocessen.

Av skrivelsen kan utläsas vilka åtgärder regeringen har vidtagit

med anledning av riksdagens beslut. Skrivelsens departementsvisa

sammanställning är omfattande. Årets skrivelse omfattar mer än

500 riksdagsbeslut och i många fall innehåller dessa momentvisa

delbeslut. I redogörelsen lämnas uppgifter om t.ex.

medelsanvisningar, utfärdade författningar och tillsatta

utredningar. Det framgår också bl.a. att beredning och

överväganden alltjämt pågår i frågor som riksdagen har fattat

beslut om. Utskottet vill, som föregående år (1990/91:KU43 s.

7), framhålla den viktiga funktion som regeringsskrivelsen

fyller.

Konstitutionsutskottet har fr.o.m. riksmötet 1989/90 berett

övriga riksdagsutskott tillfälle att avge yttranden över

regeringsskrivelsen med en redogörelse för behandlingen av

riksdagens skrivelser till regeringen. I syfte att förbättra

förutsättningarna för detta förordade utskottet i 1989/90

års granskningsbetänkande (1989/90:KU30 s. 31) dels att

redovisningsperioden skulle omfatta ett budgetår, dvs. tiden den

1 juli--30 juni, dels att regeringsskrivelsen skulle

sammanställas i sådan tid att den kunde avges till riksdagen

redan i anslutning till riksmötets början, normalt någon vecka

in i oktober månad. Årets redogörelse har överlämnats till

riksdagen först den 3 februari 1992. Härigenom har tiden för

genomgång och granskning av regeringsskrivelsen blivit betydligt

kortare än föregående år. Såsom framgått av finansutskottets

yttrande innebär detta även att regeringsskrivelsens redovisning

av vissa ärenden blivit inaktuell. Konstitutionsutskottet

vidhåller tills vidare sin uppfattning att redovisningsperioden

för redogörelsen bör omfatta ett budgetår. Utskottet vill

framhålla att det är angeläget att regeringsskrivelsen lämnas i

så nära anslutning som möjligt till riksmötets början. Härigenom

underlättas utskottens uppföljning och genomgång av redogörelsen

och deras möjlighet att kunna avge yttrande över

regeringsskrivelsen.

Vad gäller utformningen av regeringsskrivelsen har två av

riksdagens utskott framfört synpunkter härom. Finansutskottet

har inte funnit den nuvarande utformningen särskilt

lättillgänglig och har framfört önskemål om ett övervägande av

en annan utformning. Kulturutskottet har däremot funnit att

redogörelsens nya utformning innebär en förbättring.

Konstitutionsutskottet har med tillfredsställelse noterat att

vid utformningen av årets redogörelse har beaktats de synpunkter

som framfördes av utskottet i förra årets betänkande.

Redogörelsen är i sin nya utformning mer lättillgänglig än

tidigare.

Såsom ett sätt att öka redogörelsens informationsvärde har

framförts möjligheten att göra en utförligare redovisning

avseende slutbehandlade ärenden och de ärenden där riksdagen

själv tagit initiativ. En utförligare redovisning vad avser de

slutbehandlade ärendena skulle kunna göras genom en redogörelse

för regeringsbeslutens materiella innebörd. Frågan om en

fylligare information i detta avseende behandlades av

konstitutionsutskottet i 1989/90 års granskningsbetänkande

(1989/90:KU30 s. 31). Utskottet fann då att detta skulle leda

till att den redan omfattande skrivelsen byggdes ut ytterligare

och konstaterade att det kan finnas fall där det inte utan

vidare låter sig göras att kortfattat ange innebörden i det

beslut regeringen har fattat. Det ansågs dock kunna vara

värdefullt om en med beslutets innehåll utbyggd redovisning

försöksvis kunde prövas för något eller några departement.

Konstitutionsutskottet finner att det för närvarande inte kan

anses föreligga något behov av en förändrad utformning av

redogörelsen. Sedan ytterligare erfarenheter vunnits av

redogörelsens nya utformning kan det finnas anledning att på

nytt överväga denna fråga. De synpunkter som finansutskottet

framfört om utformningen av redogörelsen bör beaktas vid ett

sådant övervägande.

Från finansutskottet har även framförts önskemål om att det

bör övervägas på vilket sätt regeringen skall beakta riksdagens

riktlinjebeslut och hur detta bör redovisas för riksdagen.

Konstitutionsutskottet förutsätter att dessa överväganden görs

inom departementen, samt att det kan finnas anledning att

återkomma till denna fråga.

Vad gäller de enskilda inte slutbehandlade ärenden som

finansutskottet och utrikesutskottet kommenterar i sina

yttranden finner konstitutionsutskottet -- som inte företagit

någon närmare granskning av dessa ärenden för egen del -- inte

skäl till annan bedömning än den respektive utskott gjort.

Beträffande det av finansutskottet kommenterade ärendet om

statliga myndigheters telefonservice, får det mot bakgrund av

att handläggningen pågått förhållandevis lång tid anses

angeläget att frågan tas upp till behandling.

När det gäller mer än två år gamla riksdagsskrivelser som inte

har slutbehandlats framhöll konstitutionsutskottet ånyo i

föregående års betänkande vikten av att orsaken till detta samt

vidtagna och planerade åtgärder regelmässigt anges i

regeringsskrivelsen. Utskottet noterar även här med

tillfredsställelse att redogörelsen i detta avseende

förbättrats.

Granskningen i denna del föranleder inte något ytterligare

uttalande från utskottets sida. Regeringens skrivelse

1991/92:15 bör läggas till handlingarna.

9. Internationella överenskommelser

Mellanfolkliga överenskommelser -- bilaterala mellan två

stater och multilaterala mellan flera stater -- kan slutas i

många olika former och under olika beteckningar, t.ex.

traktater, konventioner och deklarationer.

Folkrättens regler om internationella överenskommelser har

kodifierats i två konventioner. Överenskommelser mellan stater

behandlas i 1969 års Wienkonvention, som trädde i kraft år 1980.

1986 års Wienkonvention avser överenskommelser mellan skilda

internationella organisationer samt mellan internationella

organisationer och stater. Denna konvention har ratificerats av

Sverige men har ännu inte trätt i kraft.

Enligt 1969 års Wienkonvention förstås med "traktat" en

internationell överenskommelse sluten mellan stater i skriftlig

form och underkastad internationell rätt, oavsett om den

intagits i ett enda instrument eller i två eller flera

sammanhörande instrument och oavsett dess särskilda beteckning.

En internationell överenskommelse föregås som regel av

förhandlingar. Den ingås eller tillträds i allmänhet genom

undertecknande, följt av ratifikation (godtagande, godkännande).

I vissa fall krävs dock inte ratifikation. I andra fall sker

tillträde utan föregående undertecknande genom anslutning till

överenskommelsen. Internationella överenskommelser kan också

ingås genom skriftväxling ("exchange of notes") eller i andra

förenklade former.

Enligt 1969 års Wienkonvention äger statschefer,

regeringschefer och utrikesministrar i kraft av sin ställning

vidta alla åtgärder i samband med traktats ingående. Samma rätt

tillkommer i inskränkt mening beskickningschef och särskilt

ackrediterade personer. I övrigt krävs i princip fullmakt för

behörighet att företräda stater vid traktaters ingående.

Regeringsformens regler

I 10 kap. 1 § regeringsformen stadgas att överenskommelse med

annan stat eller mellanfolklig organisation ingås av regeringen.

Riksdagens medgivande krävs dock enligt 10 kap. 2 § om

överenskommelsen fordrar lagstiftning eller eljest rör ämne i

vilket riksdagen har bestämmanderätt eller om överenskommelsen

är av större vikt. Regeringen kan i det senare fallet underlåta

att inhämta riksdagens godkännande om rikets intresse kräver

det. I stället skall regeringen då överlägga med utrikesnämnden

innan överenskommelse ingås. Riksdagens godkännande behöver

således inte inhämtas om det motsvarande riksdagsbeslutet redan

är fattat såvida inte överenskommelsen som sådan är av större

vikt. I de senare fallen krävs riksdagens godkännande även om

överenskommelsen ryms inom gällande lag eller av annan anledning

inte ovillkorligen förutsätter ett särskilt beslut av riksdagen.

Regeringen avgör under konstitutionellt ansvar om en

mellanfolklig överenskommelse skall anses vara av större vikt

och följaktligen underställas riksdagen.

Enligt 10 kap. 3 § får regeringen uppdra åt

förvaltningsmyndighet att ingå internationell överenskommelse i

fråga där överenskommelsen ej kräver riksdagens eller

utrikesnämndens medverkan. Av 10 kap. 8 § framgår dock att

utrikesministern skall hållas underrättad, när fråga som är av

betydelse för förhållandet till annan stat eller till

mellanfolklig organisation uppkommer hos annan statlig

myndighet.

Vissa successionsfrågor

Regeringsformen avgör inte vad som är att anse som annan stat.

Varje territoriell förändring ger upphov till frågor om vad som

händer med rättigheter och förpliktelser i förhållande till

andra stater. I allmän folkrätt har utbildats några delvis

omstridda grundsatser om statssuccession, som berör frågan om

vad som sker med traktater, andra utfästelser eller s.k.

orättshandlingar när en stat går under eller dess territorium

ändras (se Eek m.fl. -- Folkrätten 4:e upplagan s. 65 f.).

Enligt doktrinen kan sägas att en stat är bunden av sina

förpliktelser och behåller sina rättigheter så länge den

behåller sin identitet, dvs. så länge man kan säga att staten,

trots att den avträtt ett område eller förvärvat ett nytt,

alltjämt är samma stat. Skulle en ny stat ha bildats av ett

område som frigjorts från en bestående stat (som behåller sin

identitet) har den nya staten i princip inte några rättigheter

eller förpliktelser utanför dem som följer av allmän folkrätt.

Om en stat upphör att existera faller enligt samma princip

tidigare rättigheter och förpliktelser helt bort.

Doktrinen har dock uppställt vissa modifikationer av denna

princip. Det sägs bl.a. att rättigheter och förpliktelser som är

direkt knutna till ett visst territorium följer territoriet. Det

kan t.ex. vara fråga om gränsbestämningar, genomfartsrätt eller

användandet av ett internationellt vattendrag.

Beträffande Sveriges internationella överenskommelser med f.d.

Sovjetunionen har rättschefen Hans Corell vid

utrikesdepartementet under utfrågning inför utskottet bilaga B

3 angett att man från svensk sida betraktar den Ryska

federationen som successor eller huvudarvtagare till

Sovjetunionen. Emellertid anser man också att övriga tidigare

sovjetiska stater succederar Sovjetunionen och således också är

arvtagare. Man fortsätter att tillämpa de avtal som ingåtts med

Sovjetunionen. Ett arbete i syfte att modernisera avtal pågår

också. Bland de 50--60 avtal som slutits med Sovjetunionen är

ett tiotal sådana som riksdagen godkänt.

Beträffande Sveriges överenskommelser med f.d. DDR framgår av

en promemoria den 5 mars 1992 upprättad av rättchefen Hans

Corell att "Agreed Minutes" undertecknades efter förhandlingar

med Förbundsrepubliken Tyskland den 19 och 20 september 1991 med

förteckning över de avtal mellan Sverige och DDR som upphört att

gälla i samband med Tysklands enande den 3 oktober 1990, över

avtal som skall bli föremål för ytterligare granskning samt över

avtal som upphört att gälla före den 3 oktober 1990. Med note

till den svenska ambassaden i Bonn den 28 november 1991 har

Auswärtiges Amt översänt en lista över de avtal mellan Sverige

och f.d. DDR som upphört att gälla den 3 oktober 1990. Det rör

sig om 22 avtal. Från tysk sida avser man senare offentliggöra

att dessa avtal har upphört att gälla.

Enligt promemorian behövs på svensk sida ett regeringsbeslut

som med hänvisning till överläggningarna mellan

Förbundsrepubliken Tyskland och Sverige den 19--20 september

1991 anger vilka avtal som upphört att gälla. Vidare framhålls

att offentliggörande härom bör ske i publikationen Sveriges

internationella överenskommelser (SÖ).

Publicering

Ända sedan 1912 har utrikesdepartementet gett ut publikationen

Sveriges överenskommelser med främmande makter (SÖ), numera

benämnd Sveriges internationella överenskommelser. Riktlinjer

för vilka överenskommelser som skall publiceras och på vilket

sätt publiceringen skall ske har utvecklats i praxis fram till

den 1 januari år 1991, då förordningen (1990:1070) om

publiceringen av Sveriges internationella överenskommelser, m.m.

trädde i kraft. Enligt denna förordning skall i SÖ med undantag

av sekretessbelagda överenskommelser publiceras alla för Sverige

bindande internationella överenskommelser som har ingåtts av

regeringen, jämte ändringar i dessa, alla av Sverige anmälda,

ändrade eller återtagna reservationer och förklaringar, vilka

rör en sådan överenskommelse samt uppgift om när en

överenskommelse upphört att gälla. Överenskommelser som är av

mindre vikt behöver dock inte publiceras. I förordningsmotiven

(1990:3) anges som exempel på sådana avtal av mindre vikt, avtal

som gäller begränsade biståndsinsatser som gåvobistånd och

kastrofhjälp samt avtal om FN-seminarier i Sverige. I SÖ får

också om det finns särskilda skäl publiceras beslut av

mellanfolklig organisation om beslutet är bindande för Sverige

samt överenskommelser som förvaltningsmyndigheter har ingått med

utländska myndigheter.

Enligt 13 § i förordningen skall varje förvaltningsmyndighet

som med stöd av 10 kap. 3 § regeringsformen ingår en

överenskommelse av offentligrättslig natur med en regering, en

statlig eller kommunal myndighet i ett annat land eller med en

mellanfolklig organisation föra en förteckning över gällande

sådana överenskommelser. Ett exemplar av förteckningen skall

senast den 31 januari varje år lämnas till utrikesdepartementets

rättsavdelning.

I förordningsmotiven hänvisas till att konstitutionsutskottet

i sitt betänkande 1988/89:KU30 framhållit att även de

internationella avtal som ingås av förvaltningsmyndigheterna

borde upptas i särskild förteckning. Enligt utskottet skulle en

sådan åtgärd göra det praktiskt möjligt att kontrollera både att

de avtal förvaltningsmyndigheterna ingått grundat sig på

bemyndigande från regeringen och att myndigheterna uppfyllt sin

skyldighet enligt 10 kap. 8 § regeringsformen att hålla

utrikesministern informerad om frågor av betydelse för

förhållandet till annan stat eller till mellanfolklig

organisation.

SÖ innehåller som ovan sagts inte information som är av mindre

vikt och som i onödan tynger publikationen. En fullständigare

redovisning lämnas i publikationen Utrikesfrågor, som ges ut av

utrikesdepartementet varje år och som innehåller en förteckning

över alla internationella överenskommelser som Sverige har

ingått under det närmast föregående kalenderåret. Förteckningen

i denna publikation har emellertid ansetts ha den nackdelen, när

det gäller att bedöma omfattningen av internationella

överenskommelser, att ett och samma avtal kan förekomma vid

flera tillfällen. Det beror på att avtal kan undertecknas,

ratificeras och utväxlas/ deponeras vid skilda tillfällen som

alla redovisas under skilda punkter.

Internationella överenskommelser 1987--1990

En genomgång av internationella överenskommelser under åren

1985 och 1986 redovisades i betänkandet 1988/89:KU30. Av

redovisningen framgår att 13 resp. 15 avtal underställdes

riksdagen för godkännande under dessa år.

En genomgång av ingångna överenskommelser som publicerats i SÖ

under åren 1987--1990 visar följande.

I SÖ publicerades 91 internationella överenskommelser år 1987.

Av dessa hade 16 behandlats av riksdagen. I 2 av propositionerna

togs anslagsfrågor upp och i 5 fall krävdes lagstiftning. I

propositionen 1986/87:18 om vissa åtgärder m.m. efter

Tjernobylolyckan bereddes riksdagen tillfälle ta del av vad som

anförts om en konvention om bistånd i samband med en

kärnenergiolycka eller radioaktivt nödläge som hade utarbetats

inom Internationella atomenergiorganet. Föredragande statsrådet

ansåg det angeläget att riksdagen redan innan nödvändig

lagstiftning genomförts och vissa praktiska åtgärder vidtagits

fick tillfälle ta del av konventionen. Statsrådet avsåg att så

snabbt som möjligt lägga fram förslag för regeringen i de

aktuella frågorna och att inhämta riksdagens godkännande. I

propositionen 1990/91:180 återkom regeringen till riksdagen i

frågan. Riksdagen föreslogs godkänna överenskommelsen och anta

en rad lagförslag som krävdes i samband därmed.

År 1988 publicerades 79 överenskommelser i SÖ, varav 16 hade

underställts riksdagen -- 8 med lagförslag. I en av de 16

propositionerna (prop. 1986/87:136) hade framhållits att arbete

med att överföra konventionsbestämmelserna pågick.

Av de 83 publicerade överenskommelserna 1989 hade 17

underställts riksdagen. I 11 propositioner föreslogs

lagstiftningsåtgärder och 2 gällde anslagsfrågor. 21 av de 83

överenskommelserna publicerade i SÖ år 1990 hade

riksdagsbehandlats. 10 av propositionerna innehöll lagförslag.

En förhållandevis stor del av propositionerna till riksdagen

avsåg dubbelbeskattningsavtal. Med något undantag föreslogs

inkorporering i svensk rätt genom lag. En av propositionerna

gällde ändring i dubbelbeskattningsavtalet med Malta (prop.

1986/87:11). Något lagförslag lades inte fram. Genom förordning

(1976:850) hade tidigare, med stöd av ett äldre bemyndigande i

72 § kommunalskattelagen, förklarats att

dubbelbeskattningsavtalet med Malta skall lända till

efterrättelse i Sverige. Bemyndigandet i kommunalskattelagen

gäller fortfarande i enlighet med punkt 6 första stycket andra

meningen i övergångsbestämmelserna till regeringsformen. De

grundläggande reglerna om normgivningen i regeringsformen

innebär att dubbelbeskattningsavtal som träder i stället för

svensk skattelag skall införlivas i den svenska rättsordningen

genom lag och inte genom förordning. Detta förfarande har också

regelmässigt tillämpats sedan 1982. Anledningen till att

ändringarna i Maltaavtalet inte införlivades genom lag torde

vara att avtalet ursprungligen införlivades genom förordning och

att denna ordning därför borde bibehållas. Denna inställning

synes numera ha frångåtts. Regeringen har nämligen i den nyligen

framlagda propositionen 1991/92:154 om dubbelbeskattningsavtal

mellan Sverige och Österrike i samband med ändringar i avtalet

föreslagit att avtalet i sin helhet skall inkorporeras som lag

och att kungörelsen (1970:769) om tillämpning av

dubbelbeskattningsavtalet upphävs.

De överenskommelser som inte underställts riksdagen för

godkännande avser i stor utsträckning handelsavtal och avtal om

bistånd resp. utvecklingssamarbete. I SÖ har årligen publicerats

20--40 sådana avtal under perioden 1987--1990. Vidare kan nämnas

att överenskommelser om sjukvård förekommer i 3--4 fall per år

och överenskommelser om social trygghet också i några fall varje

år.

Förvaltningsmyndigheters överenskommelser

Förvaltningsmyndigheternas internationella överenskommelser

med stöd av 10 kap. 3 § regeringsformen skall som tidigare

nämnts redovisas i förteckningar som den 31 januari varje år

skall lämnas till utrikesdepartementets rättsavdelning. Av

övergångsbestämmelserna till förordningen om publicering av

Sveriges internationella överenskommelser, m.m. framgår dock att

förteckningarna första gången skulle lämnas den 1 juli 1991.

Som anges i förordningsmotiven måste man göra skillnad mellan

avtal av offentligrättslig natur och avtal av privaträttslig

natur. Överenskommelser av det senare slaget får, som framgår av

betänkandet (SOU 1980:23) Statligt kunnande till salu och

propositionen om export av tjänster från statliga myndigheter

och bolag m.m. (prop. 1980/81:171), betraktas som vanliga

civilrättsliga avtal som sluts på kommersiella villkor och som

lika gärna skulle kunna ingås av en enskild person som en svensk

myndighet. Överenskommelser som en förvaltningsmyndighet ingår

med stöd av 10 kap. 3 § regeringsformen är däremot avtal som är

bindande för riket och som i normalfallet endast regeringen får

ingå.

Kopior av de förteckningar som kommit in till

utrikesdepartementets rättsavdelning sedan förordningens

ikraftträdande har överlämnats till utskottet tillsammans med en

skrivelse från Hans Corell bilaga A 22. Av förteckningarna

framgår att vissa myndigheter delvis missuppfattat åliggandena

enligt förordningen. Några myndigheter har således i sina

förteckningar tagit upp även regeringsavtal medan andra inte

tycks ha tagit upp samtliga berörda avtal. Ytterligare andra har

i sina förteckningar inte angett enligt vilket bemyndigande

överenskommelsen har ingåtts eller har inte angett rätt

bemyndigande. Vissa myndigheter har i stället för förteckningar

sänt in avtalstexter och annat material som inte är relevant.

Hans Corell har vid utfrågningen inför utskottet framhållit

att man nog måste räkna med att det tar viss tid innan

myndigheterna arbetar fram rutiner i fråga om förteckningarna.

Det viktigaste är att arbetet har påbörjats. Det ger också

myndigheterna en bättre överblick över de överenskommelser som

de ingått. Från utrikesdepartementets sida har vidtagits en del

åtgärder för att förbättra redovisningen. I skrivelser till

rättscheferna har från utrikesdepartementets sida vid flera

tillfällen påmints om myndigheternas skyldighet att lämna

förteckningarna. Även vid sammanträde med rättscheferna har

frågan tagits upp.

Hemliga överenskommelser

En genomgång av regeringsprotokollen från utrikesdepartementet

och försvarsdepartementet visar att det under åren 1987--1990

med något enstaka undantag inte förekom hemliga avtal. Däremot

förekom en rad avtal som hölls hemliga intill dess

undertecknande -- eller i vissa fall ikraftträdandet -- skett. I

ett fall beslöts att överenskommelsen skulle hållas hemlig tills

de överenskomna åtgärderna genomförts. Vidare kan nämnas att det

i försvarsdepartementets regeringsprotokoll finns ett antal

hemliga bemyndiganden för myndighet inom försvarsområdet att

teckna internationella överenskommelser.

Hemliga överenskommelser träffade av vissa svenska myndigheter

inom försvarsområdet har redovisats i särskilda förteckningar

som myndigheterna lämnat till utrikesdepartementets

rättsavdelning.

Utskottets överväganden

När det gäller frågan om traktatsuccession (t.ex. avtalen med

f.d. Sovjetunionen) ankommer det på regeringen att i samråd med

berörda stater pröva huruvida några särskilda åtgärder krävs för

att avtalen i fortsättningen skall gälla mellan Sverige å ena

sidan och de nya staterna å andra sidan. Beträffande sådana

avtal som ingåtts under medverkan av riksdagen bör enligt

utskottets mening riksdagen underrättas om resultatet av angiven

prövning. En framkomlig väg skulle vara att regeringen i fråga

om dessa avtal i skrivelse till riksdagen redovisar läget.

Riksdagen får härigenom tillfälle att uttala sig i frågan.

Utskottets granskning har visat en rad brister i

förvaltningsmyndigheternas förteckningar över internationella

överenskommelser och även när det gäller inlämnandet av

förteckningar. Det ankommer på regeringen att se till att

förteckningarna på ett bättre sätt än hittills redovisar

omfattningen och inriktningen av de internationella

överenskommelserna på myndighetsnivå. Utskottet noterar med

tillfredsställelse att det inom regeringskansliet redan

vidtagits en rad åtgärder för att förbättra redovisningen.

Granskningen i förevarande avsnitt föranleder i övrigt inte

några uttalanden från utskottet.

10. Jämställdhetsfrågor

Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen tidigare

granskat regeringens åtgärder beträffande jämställdhetsfrågor,

senast år 1989. Utskottet har nu ånyo i årets granskning tagit

upp vissa sådana frågor. I en till granskningen fogad

kanslipromemoria, bilaga A 23, som bygger på uppgifter från

regeringskansliet, redovisas bl.a. grundläggande

författningsbestämmelser för jämställdhetsarbetet, den femåriga

handlingsplan för jämställdhetspolitiken som riksdagen ställt

sig bakom i juni 1988, handlingsplan för jämställdhetsarbetet i

regeringskansliet, kvinnorepresentation i statliga utredningar

m.m., fördelningen mellan kvinnor och män på politiska tjänster

och på tjänstemannaplanet inom olika lönekategorier i

regeringskansliet samt andelen kvinnor på vissa befattningar

vars innehavare utses av regeringen.

I tidigare betänkanden har utskottet framhållit att

strävandena att öka kvinnors deltagande i bl.a. kommitté- och

utredningsarbete måste fortsätta. I KU 1984/85:35 betonade

utskottet, mot bakgrund av behovet att öka

kvinnorepresentationen på olika områden, särskilt att

inriktningen mot förstärkt kvinnorepresentation också skulle

komma till uttryck i regeringens utnämningar av olika slag. I KU

1986/87:33 upprepade utskottet sina tidigare uttalanden att det

var mycket angeläget att kvinnorepresentationen på olika områden

kunde öka. Den senaste granskningen, 1988/89:KU30, ledde till

uttalanden om att, även om andelen kvinnor i statliga styrelser

och utredningar ökat sedan tidigare granskning, det var önskvärt

med ytterligare ansträngningar på detta område. Utskottet

konstaterade också vid denna granskning att mycket få kvinnor

var utnämnda till högre statstjänster och att detta förhållande

från jämställdhetssynpunkt var otillfredsställande. Utskottet

förutsatte att regeringen fortlöpande ägnade dessa frågor

största uppmärksamhet.

Den 1 januari 1992 trädde en ny jämställdhetslag (1991:433,

prop. 1990/91:113, 1991/92:AU17) i kraft. Lagen var ett resultat

av en utvärdering av jämställdhetslagen, som lades fram i

utredningen "Tio år med jämställdhetslagen -- utvärdering och

förslag" (SOU 1991:41). Den nya lagen, som är anpassad till EG:s

regler på området, innebär en skärpning av de tidigare

bestämmelserna och en hel del nyheter. Bl.a. framhåller lagen

numera att den siktar främst till att förbättra kvinnors villkor

i arbetslivet. Lagen förbjuder liksom tidigare

könsdiskriminering i arbetslivet. Med könsdiskriminering avses

att någon missgynnas under sådana omständigheter att

missgynnandet har ett direkt eller indirekt samband med

vederbörandes könstillhörighet. Lagen kräver liksom tidigare att

arbetsgivare skall driva ett målinriktat arbete för att aktivt

främja jämställdhet i arbetslivet. Därutöver skall arbetsgivare

som har minst tio anställda varje år upprätta en plan för sitt

jämställdhetsarbete. Arbetsgivaren skall, enligt lagen,

underlätta för arbetstagare att förena förvärvsarbete med

föräldraskap, samt verka för att ingen utsätts för sexuella

trakasserier. Lagen innehåller också bl.a. ett uttryckligt

förbud mot att utsätta arbetstagare för trakasserier på grund av

att arbetstagaren avvisat arbetsgivarens sexuella närmanden

eller anmält arbetsgivaren för könsdiskriminering. Lagen

innehåller också bl.a. särskilda samverkansregler, som innebär

att arbetsgivare och arbetstagare skall samverka och särskilt

verka för att utjämna och förhindra skillnader i lön och andra

anställningsvillkor mellan kvinnor och män som utför arbete som

är lika eller kan betraktas som likvärdigt.

Som framgår av utskottets granskning i 1988/89:KU30 ställde

sig riksdagen i juni 1988 bakom den handlingsplan som framgår av

regeringens proposition 1987/88:105 om jämställdhetspolitiken

inför 90-talet. Handlingsplanen löper över fem år och avser

regeringens arbete med frågorna men har samtidigt utgjort en

riktningsangivelse för det samlade jämställdhetsarbetet i

samhället. Planen innehåller bl.a. vissa tidsbestämda mål.

Konkreta mål antogs bl.a. för andelen kvinnlig representation i

centrala och regionala statliga styrelser och kommittéer. Enligt

handlingsplanen skall andelen kvinnor i dessa år 1992 ha ökat

till minst 30 procent och år 1995 till minst 40 procent.

Slutmålet, en jämn könsfördelning, skall vara uppfyllt till år

1998. I propositionen uttalades att en författningsreglering

borde övervägas, om inte andelen kvinnor i centrala statliga och

regionala styrelser uppnår de uppställda tidsmålen.

I budgetpropositionen anges årligen könsfördelningen i

statliga styrelser på central och regional nivå. I

budgetpropositionen för åren 1991/92 redovisades följande

fördelning såvitt avser förhållandena den 1 juli 1991 (prop.

1991/92:100, bilaga 12). För de centrala styrelserna gällde att

andelen kvinnor bland de ordinarie ledamöterna nu uppgår till 31

procent. Andelen styrelser med kvinnlig ordförande är 10

procent. I fem av de 118 centrala styrelserna saknades kvinnliga

ledamöter. Beträffande regionala styrelser utgjorde kvinnor 26

procent av de ordinarie ledamöterna. Motsvarande andel för det

år utskottets senaste granskning avsåg var 15 procent. Den

totala andelen kvinnor i både centrala och regionala styrelser

uppgick den 1 juli 1991 till 28 procent.

De årliga kommittéberättelserna redovisar också könsfördelningen

i statliga utredningar (se tabell i bilaga A 23). För år 1992

redovisas en total andel kvinnor i utredningar på 26,5 procent.

Motsvarande andel år 1989 var 21,7 procent. Andelen kvinnor som

ordförande är 12,8 procent jämfört med 7,8 procent för år 1988.

När det gäller kvinnliga ledamöter och sekreterare i

utredningarna uppvisar båda grupperna en andel kvinnor på ca 34

procent. Andelen kvinnliga sakkunniga har ökat sedan år 1989

från 19,9 procent till 24,5 procent. Två departement, nämligen

finans- och näringsdepartementen, har inte någon kommitté där en

kvinna är ordförande. Utredningar och kommittéer som sorterar

under kommunikationsdepartementet har endast

kvinnorepresentation i totalt 16 procent av fallen. Största

totala andelen kvinnor i utredningar har

utbildningsdepartementet med 61 procent.

Med anledning av årets granskning får utskottet anföra

följande. Utskottet vill sålunda ånyo understryka vikten av att

kvinnorepresentationen på berörda områden ökar. Utskottet

noterar med tillfredsställelse att det uppställda målet uppnåtts

vad avser centrala styrelser samt beträffande ledamöter och

sekreterare i utredningarna. Totalt sett går det emellertid inte

att överblicka läget, då det ännu återstår ett halvår av målet

för 1992. Med hänsyn till de uttalanden om

författningsregleringen som riksdagen ställt sig bakom 1988

förutsätter utskottet att regeringen ägnar frågan sådan

uppmärksamhet att de uppsatta målen är uppnådda vid årsskiftet.

I alla kategorierna har också en total ökning av

kvinnorepresentationen skett. Utskottet noterar emellertid att

finans- och näringsdepartementen helt saknar kvinnliga

ordförande i sina kommittéer och att vissa departement har en

otillfredsställande låg total andel kvinnorepresentation i detta

avseende.

Utskottet har till särskild granskning tagit upp tillsättning

av tjänster som lagmän i hovrätt och kammarrätt. Dessa tjänster

tillsätts direkt av regeringen. Den 1 april 1992 utgjorde

andelen kvinnor 21,5 procent. Motsvarande siffra år 1988 var

14,5 procent. När det gäller hovrättslagmän har andelen kvinnor

under perioden ökat från 10,3 procent till 25 procent. Hovrätten

över Skåne och Blekinge har dock inte någon kvinna på sina fyra

hovrättslagmänstjänster. Kammarrätterna uppvisar en procentuell

minskning av andelen kvinnor från 21,1 procent år 1988 till 17,4

procent under 1992. Förändringen hänför sig till att fler

tjänster som kammarrättslagmän tillsatts och att andelen kvinnor

därigenom minskat.

Av generaldirektörerna 1992 är 12,3 procent kvinnor.

Motsvarande siffra för år 1988 var 8 procent.

Landshövdingarna är år 1992 till ca 8 procent kvinnor. Siffran

kan jämföras med ca 16 procent år 1989.

När det gäller de chefer för 121 myndigheter i vilka regeringen

tillsätter de högsta cheferna var andelen kvinnor år 1988 ca 10

procent. Motsvarande siffra för dessa myndigheter var år 1991 ca

14 procent.

Utskottet vill uttala att det självfallet, när det gäller

såväl tjänster på denna höga nivå liksom på andra, måste ske en

omsorgsfull prövning av vederbörandes lämplighet för tjänsten.

En rad omständigheter måste vägas in vid bedömningen. Utskottet

vill dock framhålla att jämställdhet är en viktig faktor i

sammanhanget. Utskottet konstaterar att, även om en ökning skett

när det främst gäller andelen kvinnliga chefer i överrätt,

fortfarande få kvinnor utnämnts till högre tjänster. Utskottet

vill i sammanhanget erinra om justitieministerns uttalande vid

en utfrågning inför utskottet som redovisats i förra årets

granskningsbetänkande (1990/91:KU30, s. 80). Justitieministern

underströk därvid vikten av ökat antal kvinnor på högre

domartjänster. Vad gäller generaldirektörer och landshövdingar

är förhållandena från jämställdhetssynpunkt inte heller

acceptabla. Utskottet vill fästa regeringens uppmärksamhet på

att en jämnare könsfördelning på berörda områden måste uppnås.

Utskottet har även granskat könsfördelningen i

regeringskansliet. Av de politiskt tillsatta tjänsterna dvs.

statsråd, statssekreterare, politiskt sakkunniga och

informationssekreterare visar utskottets granskning att det i

slutet av år 1991 fanns ca 45 procent politiskt anställda

kvinnor. I slutet av mars 1992 var andelen ca 37 procent. För

närvarande är 36 procent av statsråden kvinnor och av

statssekreterarna 8 procent, nämligen två kvinnor i närings-

resp. kulturdepartementet. De politiskt sakkunniga består till

40 procent av kvinnor.

En granskning av fördelningen mellan kvinnor och män på

chefslöneplanet i regeringskansliet ger bl.a. följande siffror.

I januari 1989 var andelen kvinnor på chefslöneplanet 18

procent. I januari 1992 är den procentuella fördelningen

densamma. Lägst andel kvinnor på chefslöneplanet uppvisar

arbetsmarknadsdepartementet med 10 procent kvinnliga chefer.

Största andelen kvinnor finns i kommunikationsdepartementet med

30 procent kvinnliga chefer. Inom gruppen rättssakkunniga har

andelen kvinnor ökat från 33 procent år 1989 till 36 procent år

1992. Inom kategorin övriga sakkunniga har andelen ökat från 36

procent till 38 procent. Beträffande tjänster i de lägsta

lönekategorierna är kvinnorna representerade till drygt 80

procent. De redovisade siffrorna avser anställda i

regeringskansliet med undantag för politiskt sakkunniga,

innehavare av militära tjänster samt kommittéanställda.

Utskottet konstaterar beträffande regeringskansliet att någon

förändring inte skett på chefslöneplanet vad avser den

procentuella andelen kvinnor. Granskningen visar att, trots de

ansträngningar som görs för att öka andelen kvinnliga chefer,

något mera påtagligt resultat sedan år 1987, då andelen kvinnor

på chefslöneplanet var 13 procent, inte har uppnåtts. Detta är

högst otillfredsställande, särskilt mot bakgrund av statens

ansvar som föregångare och förebild på jämställdhetsområdet.

Utskottet förutsätter att regeringen prioriterar frågan så att

av riksdagen antagna mål för jämställdheten kan uppnås.

11. Vissa uttalanden av statsråd

Utskottet har till granskning tagit upp vissa uttalanden av

statsråd med anledning av anmälningar från riksdagsledamöter,

som riktat kritik mot uttalandena i fråga. Till grund för

granskningen har bl.a. legat två promerior upprättade inom

utskottets kansli samt fyra promemorior från

statsrådsberedningen bilagorna A 24.1--A 25. Utskottet har

vidare i ett av ärendena hållit en utfrågning med statsminister

Carl Bildt bilaga B14.

Bostadsminister Ulf Lönnqvist angav i ett brevsvar den 5

februari 1991 olika vägar som kunde undersökas för att

idrottsföreningar skulle kunna undgå ökade kostnader för

mervärdesskatt. Ulf Lönnqvists brev var ett svar på ett öppet

brev från Västergötlands Idrottsförbund, som riktat kritik mot

den utvidgning av mervärdesskatten som införts och hemställde om

befrielse från mervärdesskatt för idrottsföreningar.

Vid föregående riksmöte beslutade riksdagen om ett särskilt

kommunalt bostadstillägg till folkpension i syfte att ge de

sämst ställda pensionärerna en förstärkning av bostadsstödet.

Socialminister Ingela Thalén uttryckte i ett brev den 8 maj 1991

till riksförsäkringsverkets generaldirektör kritik mot det sätt

som verket hade skött informationen om hur många pensionärer som

skulle komma att omfattas av beslutet. Riksförsäkringsverket

hade bl.a. i ett pressmeddelande framhållit att det särskilda

kommunala bostadstillägget skulle komma färre pensionärer till

godo än väntat.

Statsminister Carl Bildt gjorde i samband med utnämningen av

Gun Hellsvik till justitieminister vissa uttalanden rörande ett

pågående ärende hos regionåklagarmyndigheten i Malmö. Ärendet

gällde en resa som Gun Hellsvik och andra kommunalpolitiker

företagit och som bekostats av ett byggföretag. Några dagar

efter utnämningen av Gun Hellsvik till justitieminister lades

utredningen ned eftersom någon misstanke om brott ej kunde

riktas mot någon resedeltagare eller researrangör.

Statsrådet Reidunn Laurén gjorde i en debattartikel i Dagens

Nyheter den 23 januari 1992 vissa uttalanden rörande

jämställdhetsombudsmannens verksamhet. I artikeln utvecklade

Reidunn Laurén och en medförfattare sina synpunkter på den nya

jämställdhetslagen och framförde viss kritik rörande

tillämpningen av lagen och engagemanget hos dem som har att

tillämpa lagen. I sammanhanget framhölls att bl.a.

jämställdhetsombudsmannen har stor betydelse för utvecklingen på

jämställdhetsområdet. Beträffande det förhållandet att

jämställdhetsombudsmannen i allt mindre utsträckning fört talan

hos arbetsdomstolen anfördes att den nuvarande ombudsmannen i

mindre utsträckning än den tidigare var benägen att driva

tvister till rättslig prövning. Artikeln i denna del avslutades

med att jämställdhetsombudsmannen någon gång borde pröva

möjligheterna att föra ärenden till jämställdhetsnämnden mot

bakgrund av att nämnden ännu inte avgjort ett enda ärende.

Utskottet får anföra följande.

Enligt regeringsformen skall regeringsärenden i princip

avgöras vid regeringssammanträde. Myndigheterna lyder enligt 11

kap. 6 § regeringsformen under regeringen. Enligt

grundlagspropositionen innebär denna lydnadsplikt att

myndigheterna i princip har att följa de föreskrifter av allmän

natur eller direktiv för särskilda fall som meddelas i

regeringsbeslut. Regeringens rätt att bestämma över

myndigheterna begränsas av regeringsformens bestämmelse i 1 kap.

1 § om att all offentlig makt utövas under lagarna.

Myndigheterna är i enlighet med 11 kap. 7 § tillförsäkrade en

uttrycklig självständighet gentemot regeringen i ärenden som rör

myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör

tillämpning av lag.

Frågan om innebörden av 11 kap. 7 § regeringsformen berördes i

propositionen (1986/87:99) om ledningen av den statliga

förvaltningen. I propositionen framhölls att bestämmelsen ofta

tolkats som ett allmänt förbud för regeringen och dess ledamöter

att uttala sig i frågor som rör förvaltningsmyndigheternas

verksamhetsområden, men att varken regeringsformen eller dess

förarbeten ger något stöd för en sådan tolkning.

Regeringsformens regler utgör enligt propositionen en fullt

tillräcklig grund för regeringen att styra sina myndigheter

precis så bestämt och i den omfattning som regeringen finner

lämpligt i varje situation. Informella kontakter inom området

för 11 kap. 7 § regeringsformen borde dock enligt propositionen

i den mån de är nödvändiga präglas av mycket stor återhållsamhet

med hänsyn till de rättssäkerhetsgarantier som åsyftas med

lagrummet och borde för regeringens del skötas på

tjänstemannanivå.

Konstitutionsutskottet framhöll i sitt betänkande med

anledning av propositionen (KU 1986/87:29) att det finns ett

stort behov av informella kontakter mellan

förvaltningsmyndigheterna och regeringskansliet. Genom sådana

kontakter kan regeringen hållas informerad om den aktuella

situationen på olika myndighetsområden. Myndigheterna kan å sin

sida via informella kontakter få regeringens intentioner och

krav på myndigheterna klarlagda. Det var enligt utskottet över

huvud taget svårt att föreställa sig en smidigt och väl

fungerande förvaltningsapparat utan informella kontakter av

olika slag. Utskottet framhöll emellertid att det mot bakgrund

av att regeringsbesluten fattas av regeringen som kollektiv och

inte av de enskilda statsråden fanns vissa risker för

ministerstyre som inte kunde förnekas. Därför borde kontakterna

vara mer inriktade på information än styrning.

Enligt utskottet utgjorde de informella kontakterna i samband

med sådan ärendehandläggning som avses i 11 kap. 7 §

regeringsformen ett särskilt problem. Det torde inte vara

möjligt att undvika informella kontakter ens i dessa sammanhang,

men enligt utskottets uppfattning borde återhållsamheten vara

mycket stor. I särskilt hög grad borde de informella kontakterna

på detta område avse informationsutbyte. Utskottet fann

slutligen anledning understryka att oavsett vilka informella

kontakter som förekommit bär myndigheten det fulla och slutliga

ansvaret för besluten i de enskilda fallen.

Med anledning av de nu aktuella påtalade uttalandena får

utskottet anföra följande. Självfallet har ett statsråd i likhet

med alla andra medborgare rätt att göra uttalanden i olika

sammanhang. Med hänsyn till ett statsråds speciella ställning i

förening med det förhållandet att regeringsformen som nyss sagts

uppställt vissa regler för myndigheternas självständighet i

förhållande till regeringen måste viss återhållsamhet iakttas

när det gäller uttalanden som rör myndighetsutövning mot enskild

eller tillämpning av lag. Man bör således först och främst kunna

utgå från att ett uttalande gjorts i vederbörandes egenskap av

statsråd. Vid denna bedömning bör enligt utskottet i viss mån

vägas in om statsrådet är ansvarig för den sakfråga uttalandet

avser eller inte. Mot bakgrund av regeringens kollektiva ansvar

kan dock denna omständighet inte tillmätas avgörande betydelse.

Om ett uttalande uppfattas ha gjorts av ett statsråd i denna

egenskap måste självfallet stor betydelse fästas vid statsrådets

avsikt med uttalandet. Om denna avsikt är att påverka

myndighetsutövning mot enskild eller myndighetens tillämpning av

lag kan uttalandet vara att se som ett avsteg från reglerna i 11

kap. 7 § regeringsformen, vilket inte är godtagbart från

konstitutionella utgångspunkter. Även om avsikten inte varit

denna kan uttalandet ändå i vissa situationer framstå som

stridande mot syftet med bestämmelserna i fråga, särskilt om den

aktuella myndigheten kan ha uppfattat sig som bunden av

uttalandet.

Ett statsråd torde således i allmänhet få räkna med att ett

auktoritativt framfört ställningstagande i en fråga som rör

myndighetsutövning mot enskild eller tillämpning av lag från

vederbörande myndighets sida skulle kunna uppfattas som

direktiv. I princip ändras -- som tidigare sagts -- inte denna

bedömning om uttalandet gäller en myndighet inom ett annat

statsråds ansvarsområde.

Även om de fyra granskade uttalandena är av olika karaktär har

utskottet valt att behandla dem från principiella

utgångspunkter. Utskottet förutsätter att statsråd framdeles

ålägger sig särskilt stor återhållsamhet i samband med

uttalanden i frågor som faller inom området för 11 kap. 7 §

regeringsformen.

12. Vissa utrikesfrågor

a) Ansökan om EG-medlemskap

Konstitutionsutskottet har tidigare granskat beredningen i

regeringskansliet av vissa EG-frågor (1989/90:KU30 s. 96 ff.)

samt informationsutbytet mellan regeringen och riksdagen i

EG-frågor (1990/91:KU30 s. 32 ff.). Detta år har utskottet ägnat

uppmärksamhet åt regeringens ansökan om svenskt medlemskap i den

Europeiska gemenskapen.

I en skrivelse den 26 oktober 1990 om åtgärder för att

stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten av de offentliga

utgifterna förklarade sig regeringen eftersträva ett nytt

riksdagsbeslut om Europapolitiken. Det skulle tydligare och i

mer positiva ordalag klargöra Sveriges ambitioner att bli medlem

av EG. Ett medlemskap med bibehållen svensk neutralitetspolitik

låg i vårt nationella intresse (skr. 1990/91:50 s. 5).

Sedan utrikesutskottet på eget initiativ tagit upp frågan

(1990/91:UU8) ställde sig den 12 december 1990 riksdagens

majoritet bakom vad utskottet uttalade (rskr. 74). Enligt

utrikesutskottets majoritet -- Vänsterpartiets och Miljöpartiets

representanter reserverade sig -- borde Sverige eftersträva att

bli medlem i den Europeiska gemenskapen med bibehållen

neutralitetspolitik. Endast som medlem kunde vårt land fullt ut

delta i och få inflytande på den Europeiska gemenskapens

samarbete.

Efter en samlad bedömning av de utrikes- och

säkerhetspolitiska faktorerna samt efter samråd i utrikesnämnden

borde regeringen kunna lämna in en svensk ansökan om medlemskap.

Utskottsmajoriteten bedömde det som sannolikt att så kunde ske

under 1991; företrädarna för Moderata samlingspartiet och

Folkpartiet liberalerna ansåg däremot att ansökan borde göras

under 1991. Vidare framhölls att i regeringens bedömning

självfallet borde ingå hänsyn till den fortsatta utvecklingen i

Europa, inklusive EG:s regeringskonferenser, EES-förhandlingarna

samt säkerhetspolitiskt viktiga skeenden inom konferensen om

säkerhet och samarbete i Europa (ESK). Av betydelse var också

hänsynen till samarbetet med de nordiska länderna och de övriga

EFTA-länderna.

Utrikesutskottets majoritet anförde också bl.a. att regeringen

borde återkomma till riksdagen i frågan om förhandlingarnas

uppläggning och konstitutionella aspekter på medlemskapet samt

att en parlamentarisk arbetsgrupp borde ges möjligheter att --

efter slutförda EES-förhandlingar -- löpande följa framtida

medlemskapsförhandlingar och deras förberedelser.

I ett anförande inför Sveriges riksdag den 14 juni 1991 avgav

dåvarande statsministern Ingvar Carlsson en deklaration angående

en svensk ansökan om medlemskap i EG (prot. 1990/91:132

s.4ff.) Där finns bl.a. en redovisning av resultatet av

regeringens bedömning, i nära kontakt med ledarna för de i

utrikesnämnden representerade partierna, av de utrikes- och

säkerhetspolitiska faktorerna. Ansökan om medlemskap i EG

överlämnades den 1juli 1991 av statsministern till ordföranden

i gemenskapens ministerråd. Ansökan var avfattad på sätt som

framgår av bilaga A 26.

Den nuvarande planeringen i Sverige utgår från att EG:s

ministerråd skall ge klartecken till förhandlingar under andra

halvåret 1992 och att de skall kunna föras under loppet av 1993

samt avslutas vid årsskiftet 1993/1994. Regeringens målsättning

är att Sverige skall inträda i EG 1995. I regeringsdeklarationen

i oktober 1991 anges som en av de stora uppgifterna att fullt ut

föra Sverige in i det europeiska samarbetet genom

förhandlingarna om medlemskap i den Europeiska gemenskapen. Ett

så brett samförstånd som möjligt eftersträvas kring Sveriges

Europapolitik. Det konstateras vidare att den svenska utrikes-

och säkerhetspolitikens utformning förändras i ett Europa som

förändras. Den europeiska identiteten i vår utrikespolitik får

ökad betydelse. Den nya politiska situationen skapar nya

möjligheter för deltagande också i utrikes- och

säkerhetspolitiskt samarbete med andra europeiska stater. De

strategiska realiteterna i det nordeuropeiska och nordatlantiska

området innebär emellertid alltjämt att den svenska

säkerhetspolitiska huvudlinjen, som sammanfattas i uttrycket

"alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig",

bibehåller sin grundläggande betydelse.

Utrikesutskottet konstaterade i november 1991 i betänkandet

1991/92:UU8 att riksdagens beslut den 12 december 1990 följts

upp på det sätt som avsågs genom den avlämnade svenska

medlemskapsansökan samt genom regeringens deklarerade avsikt att

verka för att Sverige snarast blir fullvärdig medlem i EG och

att intensifiera förberedelserna för medlemskapsförhandlingarna.

Därvid noterades att en slutuppgörelse uppnåtts om EES-avtalet

och att EES-förhandlingarnas resultat är av stort värde även för

medlemskapsförhandlingarna.

Under detta riksmöte har medlemskapsfrågan också debatterats i

riksdagen i andra sammanhang, bl.a. mot bakgrund av det

europeiska rådets -- dvs. EG-ländernas stats- och

regeringschefers -- möte i Maastricht i december 1991 och

överenskommelsen om en europeisk union.

Frågan om medlemskap avgörs, för gemenskapens del, enligt

artikel 237 i Romfördraget av ministerrådet. Beslut om att ta

upp ett nytt medlemsland skall vara enhälligt och fattas efter

det att synpunkter har inhämtats från kommissionen samt

parlamentet har gett sitt samtycke. En motsvarande ordning

föreskrivs i Maastrichtavtalet (Final provisions, article O).

Det finns anledning för konstitutionsutskottet att konstatera,

att såväl EES-avtalet som ett EG-medlemskap förutsätter

riksdagens godkännande, (jfr 10 kap. 2 § regeringsformen). Den

bestämmelsen ger också vid handen att -- om en internationell

överenskommelse förutsätter författningsändringar eller andra

riksdagsbeslut -- godkännandet skall lämnas i samma form som

föreskrivs för övriga nödvändiga riksdagsbeslut. Av detta följer

motsatsvis att det inte möter något hinder att regeringen, även

om sådana riksdagsbeslut inte föreligger, inleder förhandlingar

och -- som är fallet när det gäller EES-avtalet -- även ingår en

preliminär överenskommelse, jfr 10 kap. 1 § regeringsformen.

Därutöver gäller enligt 10 kap. 6 § regeringsformen att

regeringen fortlöpande skall hålla utrikesnämnden underrättad om

de utrikespolitiska förhållanden, som kan få betydelse för

riket, och överlägga med nämnden om dessa så ofta det erfordras.

I alla utrikesärenden av större vikt skall regeringen före

avgörandet överlägga med nämnden, om det kan ske. Vissa

samrådsfrågor som rör EG behandlas i EFTA-delegationen.

Det kan i detta sammanhang också nämnas att regeringen våren

1991 beslutade att tillkalla en grundlagsutredning inför EG

(Ju1991:03). I dess uppgifter ingår att utreda behovet av

grundlagsändringar inför ett medlemskap i EG samt att överväga

på vilka sätt det skall vara möjligt för riksdagen att spela en

aktiv roll i EG-samarbetet. Den senare frågan behandlas också i

en särskild av talmanskonferensen tillsatt utredning.

Konstitutionsutskottet behandlade dessa frågor tidigare under

våren 1991 i betänkandet 1990/91:KU22 (rskr. 180).

Från de synpunkter konstitutionsutskottet har att anlägga har

granskningen inte gett anledning till något uttalande utöver det

anförda.

b) Regeringens åtgärder med anledning av kidnappning i Kashmir

Sverige har sedan början av 1950-talet lämnat bistånd till

Indien. Den för närvarande största svenska insatsen gäller ett

underjordiskt vattenkraftverk vid Uri i Kashmir. En svenskledd

företagsgrupp kontrakterades 1989 av Indien för projektet, som

beräknades pågå i sex år. Projektet har emellertid drabbats av

svårigheter genom oroligheter i Kashmirdalen. Den 31 mars 1991

kidnappades två svenska medborgare som var knutna till

byggnadsprojektet. En muslimsk rörelse tog på sig ansvaret för

frihetsberövandet, som varade till den 6 juli 1991. I en

granskningsanmälan har tagits upp frågan om den svenska

regeringens åtgärder med anledning av det inträffade.

Utskottet har tagit del av en inom utrikesdepartementet

upprättad, delvis sekretessbelagd redogörelse för regeringens

åtgärder med anledning av kidnappningen. Utskottets granskning

har inte gett anledning till något uttalande.

c) Besök av en rysk regeringsdelegation

Utskottet har till granskning tagit upp regeringens

handläggning av frågan om besök av en rysk regeringsdelegation

den 21--22 januari 1992. Utskottet har erhållit en promemoria i

ärendet från utrikesdepartementet, bilaga A 27.

I december 1990 förklarades en sovjetisk diplomat persona non

grata och uppmanades att lämna landet. Bakgrunden till non

grata-förklaringen var att han ägnat sig åt verksamhet som

syftade till olovlig underrättelseverksamhet. Rysslands förste

vice premiärminister Gennadij Burbulis gjorde ett arbetsbesök i

Sverige den 21--22 januari 1992 på inbjudan av statsminister

Carl Bildt. Inför besöket förhörde sig andremannen vid den ryska

ambassaden om man från svensk sida kunde acceptera att

premiärministern åtföljdes av den nu aktuelle diplomaten. Han

uppgavs ha lämnat den sovjetiska/ryska utrikesförvaltningen och

arbetade nu som personlig rådgivare och närmaste medarbetare

till den ryske premiärministern. Kabinettssekreteraren beslöt

den 7 januari 1992 att visum skulle beviljas för hela

delegationen. Förste vice premiärminister Burbulis beslöt själv

före sitt besök i Sverige att i sin delegation utelämna

diplomaten.

Reglerna om de diplomatiska relationerna och om diplomaters

rättsställning har kodifierats och närmare preciserats genom en

i Wien år 1961 ingången konvention om diplomatiska förbindelser.

Sedan konventionen ratificerats av 22 stater trädde den i kraft

den 24 april 1964. Konventionen har ratificerats av Sverige.

Enligt artikel 9 i denna konvention kan mottagande staten när

som helst och utan att behöva redovisa skälen för sitt beslut

underrätta den sändande staten om att beskickningschefen eller

medlem av beskickningens diplomatiska personal är persona non

grata eller att annan medlem av beskickningspersonalen icke är

önskvärd. I sådant fall skall den sändande staten alltefter

omständigheterna antingen återkalla vederbörande eller entlediga

honom från hans tjänst vid beskickningen. En person kan

förklaras non grata eller icke önskvärd även före ankomsten till

den mottagande statens territorium. Om den sändande staten

vägrar att fullgöra sina förpliktelser eller inte inom rimlig

tid fullgör sina förpliktelser enligt artikeln, kan den

mottagande staten vägra att erkänna ifrågavarande person som

beskickningsmedlem. Bestämmelser om visering finns i

utlänningslagen (1989:529). Beslut om visering meddelas av

statens invandrarverk, men får också meddelas av

utrikesdepartementet. Utrikesdepartementet har meddelat vissa

föreskrifter om UD-viseringar m.m. (UF 1989:4).

Utskottets granskning har inte gett anledning till något

uttalande.

d) Oljebistånd till Estland m.m.

Utskottet har granskat regeringens handläggning av frågor om

bistånd till Estland i form av oljeleveranser m.m.

Till grund för granskningen har legat en promemoria från

statsrådsberedningen, bilaga A 28. Biståndsminister Alf

Svensson har företrätt inför utskottet och lämnat uppgifter i

saken, bilaga A 12.

Den 5 december 1991 gav riksdagen regeringen till känna att de

medel som riksdagen tidigare anvisat för EFTA:s utvecklingsfond

för Jugoslavien i stället kunde användas för insatser i bl.a.

Baltikum (1991/92:UU17, rskr. 74).

Före jul 1991 offentliggjorde den svenska regeringen avsikten

att förmedla viss katastrofhjälp till Estland. Detta skedde

genom bl.a. pressmeddelanden. Regeringen fattade beslut den 9

januari 1992 om att 15 milj.kr. skulle utgå till Estland. Den 23

januari 1992 beslutade regeringen att utfästa en gåva om

ytterligare 10 milj.kr. Under förutsättning att AB SUKAB för

utrikesdepartementet presenterade ett godtagbart varubytesavtal

med behörig estnisk myndighet, skulle beloppet i fråga avsättas

i en s.k. revolverande fond för varuutbyte med Estland. Det

beslutades att av dessa 10 milj.kr. fick 4 miljoner disponeras

omedelbart för import av olja till Estland. Medlen för ändamålet

skulle tas från det anslag som riksdagen i sitt beslut den 5

december 1991 anvisat.

Den 21 januari 1992 beslutade SIDA, efter samråd med

biståndsministern, om ytterligare 5 milj.kr. i katastrofbistånd

till Estland. Den 2 februari 1992 lossades den första

oljeleveransen till Estland.

Sammanlagt hade Estland i februari 1992 erhållit 30 milj.kr. i

katastrofbistånd från Sverige.

Biståndsministern Alf Svensson har vid utfrågningen inför

utskottet uppgett bl.a. att den försening som uppstod vid

oljeleveransen berodde på bl.a. svårigheter för Estland att ange

vilken oljekvalitet som önskades. Biståndsministern har också

uppgett att något formellt regeringsbeslut för löftet om bistånd

inte erfordrades akut, eftersom SIDA behövde fortsätta

beredningen av hur biståndet skulle ske och att SIDA under alla

förhållanden kunde utnyttja sitt regeringsbemyndigande att fatta

beslut om katastrofbistånd upp till ett belopp om 10 milj.kr.

Utskottets granskning har lett till slutsatsen att regeringens

handläggning av bistånd för oljeinköp, med hänsyn till det

omfattande förberedelsearbete som var nödvändigt, även från

Estlands sida, inte föranleder någon kritik från utskottets

sida.

e) Sanktionerna mot Irak

Den 2 augusti 1990 invaderade Iraks armé grannlandet Kuwait.

Förenta nationernas säkerhetsråd fördömde invasionen redan samma

dag och stämplade den som utgörande ett brott mot internationell

fred och säkerhet. Den 6 augusti 1990 antog säkerhetsrådet en

resolution (nr 661/1990) om internationella ekonomiska

sanktionsåtgärder mot Irak. Regeringen beslutade följande dag

att följa säkerhetsrådets beslut. Under det fortsatta

händelseförloppet antog säkerhetsrådet ytterligare ett stort

antal resolutioner, vilka alla stöddes av Sverige.

Den 29 november 1990 antog säkerhetsrådet en resolution (nr

678/1990) varigenom de länder som samarbetade med Kuwait (i

fortsättningen FN-alliansen) bemyndigades att använda alla

nödvändiga medel om Irak inte senast den 15 januari 1991 åtlydde

säkerhetsrådets resolutioner avseende irakiskt tillbakadragande

från Kuwait. I resolutionen uppmanades vidare alla stater att

lämna lämpligt stöd till de aktioner som vidtogs i enlighet med

denna och tidigare resolutioner i ärendet.

Sedan den i resolution 678 intagna tidsfristen passerats gick

FN-alliansens styrkor den 17 januari 1991 till anfall mot Irak

och mot irakiska mål i Kuwait. I början av mars upphörde

stridshandlingarna vid Persiska viken, det s.k. Gulfkriget.

Konstitutionsutskottet tog förra året (1990/91:KU30 s. 57 f.)

upp olika förhållanden i anslutning till Gulfkriget till

granskning. Det gällde bl.a. vissa folkrättsliga aspekter,

främst med anledning av säkerhetsrådets resolution 678/1990. Som

ett led i granskningen höll konstitutionsutskottet en utfrågning

med dåvarande utrikesministern Sten Andersson, åtföljd av

folkrättsrådgivaren i utrikesdepartementet, departementsrådet

Ove Bring.

Sten Andersson uttalade vid utfrågningen i april 1991 bl.a.

att han både före FN-alliansens attack och under kriget vid

några tillfällen hade föreställningen att man borde ha fortsatt

sanktionsverksamheten. Han bedömde emellertid i efterhand att

det inte fanns någon annan väg att gå med tanke på det motstånd

som Saddam Hussein hela tiden gjorde mot varje försök att

åstadkomma en fredlig lösning. Sten Andersson framhöll vidare

att Sverige på många sätt var engagerat i de försöken utan att

vinna den minsta framgång. Det gjorde inte heller andra stater,

och Sten Andersson förklarade sig således tro att det som

gjordes var det enda möjliga. In i det sista pågick emellertid

försök att förhindra kriget. Framför allt försökte Sverige förmå

Jemen och Algeriet, dvs. två arabländer, att få Saddam Hussein

att dra tillbaka sina trupper från Kuwait.

Konstitutionsutskottet har detta år främst uppmärksammat

regeringens åtgärder med anledning av säkerhetsrådets

resolutioner om internationella ekonomiska sanktionsåtgärder mot

Irak. Till grund för granskningen har legat dels en inom

utrikesdepartementet upprättad promemoria, bilaga A 29, dels

en utfrågning med Ove Bring, bilaga B 2.

Av utredningen framgår att regeringens beslut att införa

ekonomiska sanktioner mot Irak föregicks av kontakter med

ledarna för de i utrikesnämnden representerade partierna och att

frågan behandlades i utrikesnämnden den 8 augusti 1990. Därvid

informerades även om läget i Gulfkrisen allmänt. Utvecklingen i

Irak och Kuwait togs därefter upp vid samtliga utrikesnämndens

nio sammanträden t.o.m. mars 1991.

Granskningen ger inte utskottet anledning att göra något

uttalande.

13. Krigsmaterielexport

Inledning

Konstitutionsutskottet har under en följd av år granskat olika

krigsmaterielexportfrågor. I sammanhanget bör också erinras om

Medborgarkommissionens rapport om svensk vapenexport (SOU

1988:15) samt om betänkandena Begreppet krigsmateriel (SOU

1989:66) och Utlandssamverkan på krigsmaterielområdet (SOU

1989:102), vilka har remissbehandlats och bereds i

regeringskansliet. En av regeringen aviserad proposition med

förslag till ny lagstiftning om export av krigsmateriel m.m.

kommer att avlämnas till riksdagen i juni 1992.

I det senaste granskningsbetänkandet (1990/91:KU 30, s. 49 f.)

antecknades att utskottet -- med hänsyn till då pågående eller

förestående rättsliga utredningar och prövningar -- skulle

återkomma till frågor, kopplade till regeringen, och vilka har

samband med de delar av FFV:s affärer som inte slutligt hade

handlagts av åklagare och domstol. Vid detta års granskning tar

utskottet också upp en anslutande, tidigare granskad fråga om

FFV:s s.k. Englandsavtal. Vidare behandlas vapenexport till

Jugoslavien samt sker en uppföljning av tidigare granskningar

rörande Iran, Indien och Burma.

Till grund för konstitutionsutskottets granskning har legat

dels skriftligt, i huvudsak sekretessbelagt material främst från

utrikesdepartementets handelsavdelning, dels vad som framkommit

vid en sluten utfrågning med krigsmaterielinspektören,

ambassadören Sven Hirdman, åtföljd av departementssekreteraren

Gunnar Klinga. Utskriften från utfrågningen i inte

sekretessbelagda delar återges i bilaga B 1.

Viss export från FFV

Bakgrund

Frågor om otillåten vidareexport av krigsmateriel har tagits

upp av konstitutionsutskottet samt av rättsvårdande myndigheter

vid olika tidpunkter och i olika sammanhang; här kan bl.a.

erinras om de s.k. robot 70-affärerna och en fällande dom 1989.

Det finns anledning att inledningsvis teckna en bakgrund till

årets granskning.

Vid årsskiftet 1987/88 förekom uppgifter om att affärsverket

FFV under lång tid skulle ha exporterat granatgevärssystemet

Carl Gustaf till ett stort antal länder via Storbritannien utan

tillstånd. Det gjordes också gällande att detta skett med

regeringens goda minne eller i vart fall att det varit känt inom

regeringskansliet och hos krigsmaterielinspektionen (KMI).

Konstitutionsutskottet behandlade i ett särskilt avsnitt i

granskningsbetänkandet KU 1987/88:40 de s.k. Englandsavtalen.

I samma betänkande anförde utskottet (s. 43):

I 1986/87 års granskningsbetänkande uttalade utskottet att det

inte fanns belägg för att det i kretsen av regeringsledamöter

hade funnits vetskap om oegentligheter på vapenexportområdet,

men att det med facit i hand kunde hävdas att regeringarna på

ett tidigare stadium bort misstänka att allt inte stod rätt till

och således ha vidtagit mer kraftfulla åtgärder. Detta intryck

har förstärkts under årets granskning. Enligt

konstitutionsutskottet kan sålunda nu i efterhand konstateras

att regeringarna inte varit tillräckligt observanta på hur

krigsmaterielinspektionen utövat sin verksamhet.

Det har i olika sammanhang påståtts att kännedom om olaga

svensk vapenexport funnits inom regeringen. Utskottet har

förutom utfrågningarna med ansvariga statsråd och tjänstemän

tagit del av ett omfattande skriftligt material bl.a. ur de

rättsliga förundersökningar som pågår. Företrädare för svensk

vapenindustri har av utskottet beretts tillfälle att lämna sin

syn i detta avseende. Den förnyade granskningen har inte gett

belägg för att det i kretsen av regeringsledamöter skulle ha

funnits vetskap om oegentligheter på detta område som föranleder

utskottet att ändra de bedömningar som gjordes föregående år.

Dessa slutsatser om förhållandena tidigare har

konstitutionsutskottet sedermera bekräftat och delvis förstärkt.

Vid 1989/90 års granskning anfördes sammanfattningsvis

(1989/90:KU 30, s. 49) att utskottet funnit ytterligare belägg

för de kritiska uttalanden som tidigare framförts från

utskottets och medborgarkommissionens sida. Föregående år

(1990/91:KU 30, s. 54) delade vidare konstitutionsutskottet

medborgarkommissionens slutsats att handläggningen 1980 av ett

ärende om export till Singapore tyder på en anmärkningsvärd

brist på vaksamhet inom regeringskansliet.

Medborgarkommissionen behandlade 1988 i sin rapport om svensk

vapenexport (SOU 1988:15) misstänkta fall av olaglig

krigsmaterielexport. Ett avsnitt gällde medverkan eller vetskap

hos regering och regeringskansli. På denna punkt har utskottet

anfört (1989/90:KU 30, s. 39):

Medborgarkommissionen konstaterar till en början att den med

ett undantag -- avseende vidareexport år 1982 av en fartygskanon

till Oman -- inte funnit belägg för att det inom regeringen

eller regeringskansliet förekommit något som tyder på att

enskild regeringsledamot eller någon tjänsteman, i första hand

någon krigsmaterielinspektör, medverkat i eller haft vetskap om

olagliga affärer med krigsmateriel. När det gäller nyssnämnda

fartygskanon framgår det enligt medborgarkommissionen att

krigsmaterielinspektören fått kännedom om att kanonen skulle

levereras från Bofors till Oman via det brittiska varvet Brooke

Marine men trots detta inte ingripit eller informerat den

dåvarande handelsministern. Medborgarkommissionen riktar vidare,

i anslutning till några av de granskade fallen, viss kritik mot

i första hand berörda krigsmaterielinspektörer för bristande

misstänksamhet eller bristande vaksamhet. Kommissionen

framhåller att ehuru huvudansvaret för den bristande

misstänksamheten och vaksamheten åvilar

krigsmaterielinspektörerna gäller kritiken också andra delar av

regeringskansliet. Kommissionen anser sålunda att handels-,

utrikes-, försvars- och industridepartementen borde haft

anledning att visa större intresse för utförselärendena.

Kommissionen konstaterar att krigsmaterielinspektionen hade

lämnats med otillräckliga resurser och hade allmänt behövt ett

starkare stöd.

Justitiekanslern fick våren 1988 regeringens uppdrag att

utreda i vad mån export, direkt eller indirekt, ägt rum av vapen

eller vapensystem från affärsverket FFV till länder till vilka

regeringen inte meddelat utförseltillstånd. Utredningen

begränsades till granatgevärssystemet Carl Gustaf.

Justitiekanslern uttalade i ett pressmeddelande i anslutning

till sitt yttrande till regeringen den 27 februari 1989 bl.a.:

Det får enligt justitiekanslerns bedömning antas att såväl

medlemmar av regeringen som tjänstemän inom regeringskansliet

erhöll god kännedom om de s.k. Englandsavtalen vid tiden för

deras tillkomst. Den omständigheten att regeringsledamöter och

tjänstemän inom regeringskansliet måste antas ha varit väl

medvetna om Englandsavtalens innehåll när avtalen slöts har

emellertid, med hänsyn till den innebörd dessa avtal hade, inte

inneburit att de också kunnat sluta sig till eller misstänka att

avtalen skulle komma att tillämpas på det sätt som blev fallet.

Meddelade domar m.m.

Vid regionåklagarmyndigheten i Linköping har tidigare pågått

utredning eller förundersökning i FFV-ärendet. En

förundersökning rörande misstänkt grov varusmuggling av

krigsmateriel (vapenkapslar) till två länder via Singapore vid

olika tillfällen 1983 och 1985 har lagts ned genom ett beslut

den 31 mars 1992 eftersom brott inte kan visas. Vidare fattades

den 9 april 1992 ett beslut att inte inleda förundersökning med

anledning av uppgifter om Carl Gustaf-vapen och ammunition i

Kambodja och Myanmar (Burma).

Efter omfattande prövningar av åtalsfrågor -- varvid beslöts

att i vissa hänseenden inte väcka åtal såväl på grund av att

brott inte styrkts som på grund av preskription -- väcktes 1989

och 1990 följande åtal vilkas behandling konstitutionsutskottet

föregående år förklarade sig böra avvakta. Det gällde

vidareexport till:

a) Saudiarabien via Storbritannien 1979 och 1980 av materiel

tillhörande granatgevärssystemet Carl Gustaf till ett värde av

drygt 42 milj.kr.,

b) Thailand via USA 1980 av vapenkapslar m.m. för ca

1milj.kr.,

c) Burma via Singapore 1980--1981 av vapenkapslar för drygt

500000 kr.,

d) Dubai via Singapore 1981 av granatgevärsammunition för ca

2,5 milj.kr.

Den ena domen meddelades av Eskilstuna tingsrätt sommaren 1991

och gäller utförsel av ammunition via Singapore till Dubai

(punkt d ovan). Åtalet mot förre marknadschefen Bengt Mattsson

och ytterligare en anställd ogillades. Bland dem som hördes som

vittnen fanns Birgit Friggebo. Det ansågs inte styrkt att de

tilltalade känt till att materielen kan ha varit avsedd för

annat land än Singapore. Domen har vunnit laga kraft.

Den andra domen meddelades av samma domstol den 28 januari

1992, också den har vunnit laga kraft. Åtalen enligt punkterna

a--c ovan mot Eric Malmberg, generaldirektör vid FFV 1970--1980,

ogillades.

I målet hölls vittnesförhör med Bengt Mattsson och andra

befattningshavare vid FFV, bl.a. Börje Olsson (jfr

konstitutionsutskottets utfrågningar våren 1988) samt med de

förutvarande statsråden Staffan Burenstam Linder, Anitha

Bondestam och Hadar Cars. Vidare hördes generalerna Lage

Thunberg och Sven Olof Olin (krigsmaterielinspektörer den

1juli 1968--den 30 juni 1977 resp. den 1 mars 1980--den 31

januari 1981) samt personer som varit tjänstemän i

handelsdepartementet och vikarierat som inspektörer, dåvarande

rättschefen Lars Jonson och hovrättsassessorn Jörgen Holgersson.

Vidare hördes Per Tegnér, som tidigare var departementsråd i

industridepartementet.

Vad angår utförseln via Storbritannien till Saudiarabien

hävdade Eric Malmberg att såväl KMI som regeringen kände till

Englandsavtalet och möjligheten till vidareexport (domen s. 17

f.). Det kan nämnas att det av domen framgår att, precis som

nämndes vid en utfrågning inför konstitutionsutskottet 1988, FFV

hade anställda på plats i Saudiarabien för att leda utbildning.

Tingsrätten ogillade åtalet beträffande utförseln 1980 redan

på grund av att det inte med tillräcklig grad av säkerhet var

klarlagt att de granater som då skeppades från Sverige

omfattades av kontraktet i fråga och följaktligen inte heller

att de var avsedda för något annat land än det som fartyget var

destinerat till, nämligen Storbritannien (domen s. 33).

Beträffande det andra fallet, utförseln 1979, noterade

domstolen att KMI och regeringen varken direkt eller indirekt

hade någon kännedom om att materielen var avsedd för

Saudiarabien (domen s. 39 f.). Tingsrätten drar slutsatsen att

fel har begåtts inom FFV och att detta lett till att regeringen

fattat sitt beslut om utförsel på falska premisser; det kan

emellertid inte med säkerhet fastställas vem som bär ansvaret

för detta. Åtalet ogillades därför även i denna del eftersom det

inte bevisats att Eric Malmberg känt till att materielen var

avsedd för Saudiarabien (domen s. 54).

Även beträffande utförseln via USA och Singapore

konstaterar tingsrätten att fel begåtts inom FFV och att

regeringen förletts att meddela tillståndsbeslut, men att det

inte kan slås fast med tillräcklig säkerhet att Eric Malmberg

bär ansvaret för detta. Åtalet lämnades därför utan bifall också

i dessa delar (domen s.79 f. resp. s. 96 f.).

Ytterligare om FFV:s s.k. Englandsavtal

Vid 1987/88 års granskning (KU 1987/88:40, s. 14 ff.) ägnades

som berörts ett avsnitt åt en uppföljning av påståenden om

export till länder till vilka utförseltillstånd inte hade

beviljats. I den delen hade framkommit att det statliga

affärsverket FFV (tidigare försvarets fabriksstyrelse) med

början 1963 hade exporterat krigsmateriel och upplåtit

tillverkningsrättigheter (licenser) till Storbritannien samt att

avtalen -- de s.k. Englandsavtalen -- innefattat rätt till viss

vidareförsäljning av materiel, granatgeväret Carl Gustaf med

ammunition, till ett flertal samväldesländer, däribland

brittiska kolonier. Det upplystes att FFV bedömt att under

perioden 1970--1985 nära 75 procent av försäljningen till det

brittiska försvarsministeriet hade exporterats vidare. Först

sedan kraven på slutanvändarintyg skärpts från 1983 -- vid

vilken tidpunkt tillståndsplikt infördes även för licensavtal --

avvecklades avtalsarrangemangen, och de sista leveranserna inom

ramen för avtalen ägde rum i slutet av 1984.

Konstitutionsutskottets granskning innefattade utfrågningar

med bl.a. företrädare för FFV, vilka uttalade som sin mening att

avtalen måste ha diskuterats och varit kända i

regeringskansliet. Vidare fanns visst skriftligt material, bl.a.

uppgifter till KMI 1978 från FFV:s dåvarande generaldirektör

Eric Malmberg.

Konstitutionsutskottets granskning gav vid handen att

Englandsavtalen enligt samstämmiga uppgifter såväl från

statsrådet Anita Gradin (som fick kännedom om avtalen i januari

1988) som från de likaså, i tidigare regeringar, för

vapenexportfrågor ansvariga statsråden Mats Hellström, Staffan

Burenstam Linder, Hadar Cars och Björn Molin uppfattats som

licensavtal fastän de i verkligheten huvudsakligen varit

leveransavtal. Något regeringsbeslut eller annan handling från

1963 som utvisade avtalens rätta innebörd hade inte påträffats i

regeringskansliet. Två ledamöter (fp) reserverade sig. De ansåg

att kunskap om avtalens innebörd fanns inom regeringskansliet

hösten 1965 (KU 1987/88:40, s. 24 ff., s. 36f. och s. 68 f.).

Under årets granskning har utskottet tagit del av en

promemoria i juni 1986 som marknadschefen Bengt Mattsson vid FFV

Ordnance överlämnade till Carl Algernon, som var

krigsmaterielinspektör från den 1 februari 1981 till sin

bortgång den 15 januari 1987. Frågeställningen är om promemorian

gav vid handen att Englandsavtalen hade gett Storbritannien rätt

till vidareexport till länder som ansetts uteslutna från export

direkt från Sverige. Det har bl.a. satts i fråga om inte

krigsmaterielinspektören, i samband med handläggningen av

utförselfrågor senare samma år, har återgett de berörda

uppgifterna i en promemoria avsedd för ett sammanträde i

utrikesnämnden den 12 december 1986 och att regeringsföreträdare

därigenom känt till att det hade förekommit utförsel av vapen

till Storbritannien för vidareexport som inte bort äga rum.

Det kan i detta sammanhang anmärkas att Bengt Mattsson, under

förundersökningen i anslutning till ett av de tidigare

redovisade åtalen, uppgav att han troligen redan andra halvåret

1984 berättat för krigsmaterielinspektören om de s.k.

Englandsavtalens egentliga innebörd. En motsvarande uppgift

finns i den tidigare nämnda JK-utredningen.

Utskottets bedömning

Konstitutionsutskottets granskning avser regeringens och

enskilda statsråds befattning med krigsmaterielexportfrågor.

Årets granskning har inte vare sig beträffande de s.k.

Englandsavtalen eller i övrigt gett anledning till någon ändring

i utskottets tidigare bedömningar.

Krigsmaterielexport till Jugoslavien

Inledning

Granskningen gäller bl.a. utförsel av krigsmateriel till

Jugoslavien efter det att strider utbrutit där sommaren 1991.

Gällande rätt m.m.

Huvuddragen i de regler och riktlinjer som för närvarande

gäller för export av krigsmateriel m.m. är följande.

Från det generella förbudet mot export av krigsmateriel kan

regeringen medge undantag och bevilja utförseltillstånd.

Tillstånd ges i enlighet med av riksdagen godtagna riktlinjer

(prop. 1971:146, UU 21, rskr. 343 och prop. 1981/82:196, UU 26,

rskr. 345). Riktlinjerna innebär -- bortsett från s.k.

ovillkorliga hinder för export -- i korthet att vid export till

andra länder än de nordiska staterna eller de neutrala staterna

i Europa måste från fall till fall bedömas om utförsel bör

tillåtas. Bedömningarna styrs av den övergripande principen om

restriktivitet. Tillstånd bör inte beviljas för export till stat

som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, stat som är

invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till

väpnad konflikt, stat som har inre väpnade oroligheter eller

stat som kan komma att använda materielen för att undertrycka

mänskliga rättigheter. De tre ovillkorliga hindren, nämligen

förpliktelser i ett internationellt avtal, beslut av FN:s

säkerhetsråd samt folkrättsliga regler om export från neutral

stat under krig, dvs. 1907 års Haagkonventioner, utesluter

alltid tillstånd till export.

För reservdelar till tidigare levererad krigsmateriel finns

särskilda riktlinjer. Med hänsyn bl.a. till de krav köparna kan

ha, bör reservdelar få exporteras utom när ett ovillkorligt

exporthinder föreligger. I den praxis som har utbildats gäller

detsamma för ammunition. Vidare uttalas i riktlinjerna att ett

utfärdat exporttillstånd bör dras in, förutom vid ovillkorliga

exporthinder, endast om den mottagande staten kommer i väpnad

konflikt med annan stat eller får inre väpnade oroligheter. Även

i fall av väpnad konflikt bör indragning av tillståndet kunna

underlåtas om det är förenligt med de neutralitetsrättsliga

reglerna och mottagarstaten deltar i konflikten endast

symboliskt. I samband med lagregleringen 1988 av återkallelse av

utförseltillstånd -- jfr 13 § lagen (1988:558) om förbud mot

utförsel av krigsmateriel, m.m. -- har framhållits att det

dessutom i fall av t.ex. felaktiga eller vilseledande uppgifter

i en ansökan kan vara skäl att dra in ett tillstånd

(prop.1987/88:154, s. 48 f.).

Det bör också framhållas att det sedan 1983 krävs tillstånd

för att upplåta tillverkningsrättigheter m.m.. Vidare infördes

1988, i samband med att bestämmelserna om export av

krigsmateriel skärptes och byggdes ut, regler om underrättelser

till regeringen m.m. om vissa marknadsföringsåtgärder. Det krävs

inte något tillstånd för att t.ex. ge service utom riket åt

tidigare levererad materiel.

Som tidigare berörts pågår en översyn av reglerna för export

av krigsmateriel (jfr bl.a. uttalanden av

konstitutionsutskottet, KU 1986/87:33, s. 49 och KU 1987/88:40,

s. 42).

Utskottets bedömning

Jugoslavien har sedan lång tid importerat krigsmateriel från

Sverige (SOU 1989:102 s. 53 och senast skr. 1991/92:145, s. 10).

Under 1991 exporterades emellertid inte någon ny krigsmateriel

till Jugoslavien, däremot meddelades utförseltillstånd som

gällde bl.a. reservdelar och underhållsmateriel. Dessa tillstånd

återkallades i juli 1991 sedan strider utbrutit i landet. Här

kan erinras om att såväl EG:s utrikesministrar som Förenta

staterna och sedermera i början av hösten FN:s säkerhetsråd

fattade beslut om restriktioner i fråga om utförsel av

krigsmateriel till Jugoslavien.

Regeringen meddelade i augusti 1991 ett förnyat

utförseltillstånd, motsvarande ett av de tillstånd som

återkallats. Efter en närmare prövning medgavs utförsel av

jugoslavisk materiel som befunnit sig i Sverige sedan 1990 för

service och reparation. Dessa och övriga särskilda

omständigheter hade inte uteslutit ett undantag redan när

återkallelsebeslutet fattades.

Utöver det anförda ger inte utskottets granskning i denna del

anledning till något uttalande.

Övriga frågor

Iran

Konstitutionsutskottet har vid ett flertal tillfällen (KU

1985/86:25, s. 29 ff., KU 1986/87:33 s. 23 ff., 1989/90:KU 30,

s.38 ff.) i sin granskning behandlat frågan om otillåten

vidareexport av robot 70. Vad gäller påståenden om olovlig

export av robot 70 till Iran hänvisade konstitutionsutskottet --

som i februari 1989 höll en utfrågning med översten Anders

Hammarskjöld, hovrättsassessorn Richard Ljungqvist och

departementsrådet Kurt Blixt, vilka som sekreterare eller

experter varit knutna till medborgarkommissionen -- till

kommissionens bedömningar (1989/90:KU 30, s. 41).

Medborgarkommissionens rapport om svensk vapenexport avgavs i

maj 1988. Ett avsnitt gäller påståenden om export av robot 70

till Iran (SOU 1988:15, s. 119--123). På grundval av genomförda

undersökningar uteslöt kommissionen att robot 70 hade

exporterats eller vidareexporterats till Iran i sådan omfattning

att systemet kunnat utnyttjas i kriget mellan Iran och Irak.

Kommissionen ansåg det inte sannolikt att några robot 70 över

huvud taget fanns i Iran, men kunde inte utesluta att enstaka

robotar kommit till landet i något syfte.

Granskningen nu har främst gällt visst meddelande från

utrikesdepartementet till två svenska ambassader som utskottet

tagit del av. Utskottet finner inte anledning till något

uttalande.

Indien

Konstitutionsutskottet har tidigare granskat olika

förhållanden i anslutning till dåvarande AB Bofors avtal 1986

med indiska staten om leverans m.m. av fälthaubitsar, den s.k.

Indienordern (KU 1987/88:40, s. 14 ff. och senast 1989/90:KU 30,

s. 38 ff.).

Vad angår en förut uppmärksammad aspekt på Indienordern,

otillåtna mellanhänder, har riksåklagaren i ett beslut den 10

mars 1992 inte funnit anledning att ändra ett överklagat beslut

om att inte återuppta en nedlagd förundersökning till utrönande

av om bestickningsbrott begåtts.

Vid utfrågningen med krigsmaterielinspektören Sven Hirdman

berördes dels att regeringen numera har lämnat ut hela den

sekretessbelagda RRV-rapporten, dels att regeringen förra året

behandlade en framställning om rättshjälp från den indiska

regeringen. Svaret lämnades i juni 1991. Där redovisade

regeringen rättsläget i Sverige beträffande vad som kunde och

inte kunde lämnas ut och i vad mån utfrågningar kunde äga rum i

Sverige. Här kan också nämnas att regeringen i ett beslut den 29

april 1992, med anledning av en ny framställning från Indien,

inte funnit skäl att ompröva det tidigare beslutet.

Utskottet gör inte något uttalande utöver denna

redovisning.

Burma

Som tidigare berörts har regionåklagarmyndigheten i Linköping

beslutat att inte inleda förundersökning med anledning av

uppgifter om Carl Gustaf-vapen och ammunition i Kambodja och

Myanmar (Burma).

Utskottet har senast föregående år behandlat bl.a. motsvarande

uppgifter om Carl Gustaf-ammunition i Burma (1990/91:KU 30,

s.54). Kompletterande upplysningar har lämnats dels genom en

promemoria från krigsmaterielinspektionen, dels vid utfrågningen

med krigsmaterielinspektören Sven Hirdman.

Utskottet gör inte något uttalande utöver denna

redovisning.

14. Vissa försvarsfrågor

a) Materielbeställningar 1990 och 1991

Utskottet har till granskning tagit upp vissa beslut om

anskaffning av materiel till det militära försvaret som den

socialdemokratiska regeringen har fattat. Överbefälhavaren har

tillstyrkt anskaffningarna under förutsättning att ytterligare

medel tillförs. Granskningen har särskilt avsett besluten den 15

februari 1990 om anskaffning av Haubits 77 m.m. och den 17 juli

1990 om anskaffning av Ubåt 90. En granskningspromemoria har

upprättats i ärendet, bilaga 30.

En fråga som har uppmärksammats vid granskningen är

användningen av s.k. prisregleringsmedel. De fördelas under

budgetåret och räknas fram i ett automatiskt verkande

priskompensationssystem. Enligt utskottet företer detta system

vissa brister när det gäller möjligheterna att överblicka

systemets verkningar. Utskottet noterar att regeringen i prop.

1991/92:102 har föreslagit att priskompensationssystemet

förändras för den militära utgiftsramen och att

genomförandeprisbudgetering tillämpas inom denna utgiftsram.

Förändringen innebär att kompensationen för förväntad

kostnadsutveckling sker i förväg under budgetarbetet för

nästkommande budgetår.

Granskningen har inte gett anledning till något uttalande i

övrigt från utskottets sida.

b) Regeringsbeslut att avbryta pågående försök med förkortad

grundutbildning av värnpliktiga

Utskottet har till granskning tagit upp regeringens beslut den

14 november 1991 att avbryta försöken med förkortad

grundutbildning av värnpliktiga. Beslutet berörde ca 3 600

värnpliktiga som hade ryckt in och ca 6 000 som hade fått

inkallelseorder men ännu ej ryckt in. Till grund för

granskningen har legat en kanslipromemoria, bilaga A 31.

Försöken med förkortad grundutbildning för vissa värnpliktiga

inleddes efter riksdagsbeslut år 1989. Riksdagen stiftade då

lagen (1989:402) om försök med förkortad grundutbildning av

värnpliktiga. Försöksverksamheten utvidgades efterhand till att

omfatta fler värnpliktiga. I enlighet härmed ändrades lagen år

1990 och 1991. Lagen innebär att grundutbildningen för ett visst

antal värnpliktiga av angivna kategorier får vara kortare än vad

som följer av bestämmelserna i värnpliktslagen (1941:967). Varje

gång då riksdagen behandlade lagförslagen redogjorde det

föredragande statsrådet för försöksverksamheten, och riksdagen

bereddes då tillfälle att ta del av vad statsrådet anfört. Varje

gång lämnade riksdagen också utan erinran vad han hade anfört.

Utskottet gör följande bedömning.

Lagstiftningen om försök med förkortad grundutbildning innebär

en rätt men inte någon skyldighet för regeringen att genomföra

försöken. Att riksdagen vid olika tillfällen lämnat utan erinran

vad föredragande statsrådet anfört i frågor som rört försöken

innebär inte att regeringen har varit skyldig att upprätthålla

försöksverksamheten. Den genomförda granskningen ger inte

anledning till någon kritik mot regeringsbeslutet den 14

november 1991.

15. Vissa underrättelse- och säkerhetsfrågor

Utskottet har till granskning tagit upp en fråga som rör

systemet för personalkontroll i samband med kommendering av

värnpliktiga. I den delen har granskningen föranletts av att en

värnpliktig som av en militär myndighet tagits ut som bilförare

åt försvarsministern fått en annan uttagning efter ingripande

från en tjänsteman hos överbefälhavaren. Enligt

tidningsuppgifter skulle den ändrade uttagningen bero på den

värnpliktiges namn och hudfärg.

Utskottet konstaterar att försvarsministern inte har haft

någon befattning med uttagningen. Omplaceringsbeslutet har varit

föremål för granskning hos riksdagens ombudsmän. JO Hans

Ragnemalm har i beslut den 28 april 1992 uttalat att han av det

material som ställts till hans förfogande inte kan dra annan

slutsats än att omplaceringsbeslutet varit helt obefogat.

Vad gäller regeringens kontroll allmänt av säkerhetspolisen

och den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten har i en

granskningspromemoria, bilaga A 32, lämnats en redogörelse

för tidigare granskningar som utskottet har företagit i

underrättelse- och säkerhetsfrågor.

Personalkontroll innebär att uppgifter hämtas ur polisregister

om personer som innehar eller avses tillträda vissa befattningar

som är av betydelse för rikets säkerhet. Uppgifterna utgör

underlag för att bedöma personernas pålitlighet från

säkerhetssynpunkt. En översyn av personalkontrollsystemet har

företagits av SÄPO-kommittén. I kommitténs slutbetänkande (SOU:

1990:51) Säpo -- Säkerhetspolisens arbetsmetoder anförs att en

del myndigheter, enligt vad som uppgivits från säkerhetspolisen,

visat bristande förmåga att tolka de registeruppgifter som

lämnats ut från säkerhetspolisen i samband med personalkontroll.

Det har därvid inträffat att myndigheten har dragit en alltför

vittgående slutsats av de lämnade uppgifterna. Kommittén betonar

vikten av att de anställande myndigheterna verkligen lägger sig

vinn om att göra en självständig prövning i de

anställningsärenden där personalkontroll har företagits. I

kommitténs förslag till lag om personalkontroll får en regel om

självständig prövning en framträdande plats.

Utskottet antecknar att en beredning pågår inom

justitiedepartementet med sikte på att regeringen under

innevarande år skall kunna lägga fram förslag till lagreglering

av personalkontrollen på grundval av kommitténs förslag.

Vidare noterar utskottet att regeringen i år också avser att

utfärda riktlinjer för den militära underrättelse- och

säkerhetstjänsten.

Granskningen i denna del föranleder inget uttalande från

utskottets sida.

16. Nyemission i Nordbanken m.m.

Bakgrund

Nordbanken är en av landets tre stora affärsbanker. Den hette

tidigare PK-banken. Det nuvarande namnet övertogs i samband med

förvärvet av en provinsbank år 1990. PK-banken, bildad år 1974

genom en sammanslagning av Postbanken och Sveriges Kreditbank,

ägdes ursprungligen liksom dessa banker helt av staten.

PK-banken privatiserades delvis år 1984 och introducerades

därefter på Stockholms fondbörs. Statens andel av Nordbankens

aktiekapital var sommaren 1991 70,6 procent.

De senaste årens utveckling inom bankväsendet präglas av

kraftigt ökade kreditförluster. På en avreglerad marknad har

intresset fokuserats på snabb volymtillväxt och en strävan mot

större marknadsandelar. Fallande fastighetspriser och börskurser

har medfört likviditets- och solvensproblem för många

högbelånade företag.

Nordbanken är en av de banker som under senare tid har

drabbats av avsevärda kreditförluster. Därtill kommer att

Nordbanken -- för att skydda sina fordringar i Gamlestaden AB,

Nobel Industrier AB och Yggdrasil AB, den s.k. Pensergruppen --

hade utfäst sig att garantera en nyemission i Nobel Industrier

AB.

För Nordbanken innebar de nu redovisade förhållandena att

banken i slutet av sommaren 1991 behövde ett tillskott av eget

kapital. Bankens styrelse föreslog att en extra bolagsstämma

skulle besluta om en nyemission av aktier, beräknad att inbringa

ca 5160 milj.kr. Emissionen skulle genomföras med företräde

för dåvarande aktieägare.

Nyemissionen slutfördes med utgången av 1991, och staten äger

för närvarande drygt 77 procent av aktierna i Nordbanken.

Regerings- och riksdagsbeslut m.m.

I proposition 1991/92:21 om teckning av aktier m.m. i

Nordbanken -- vilken beslöts den 10 oktober 1991 -- anslöt sig

den då nyligen tillträdda regeringen, med finansministern Anne

Wibble som föredragande statsråd, till Nordbankens styrelses

bedömning beträffande behovet av ett kapitaltillskott.

Nyemissionen angavs vara nödvändig för att uppfylla

kapitaltäckningskraven samt för att banken skulle kunna

övervinna då rådande svårigheter och fullfölja en inledd

förändring av verksamhetens organisation och inriktning.

Det fanns enligt regeringen inte förutsättningar för staten

att placera sin andel av emissionen, ca 3 643 milj.kr., på

kapitalmarknaden. Därför föreslogs att staten skulle teckna

denna andel. Villkoren för emissionen bedömdes av regeringen

vara sådana att övriga aktieägare och andra placerare skulle

komma att teckna aktier för det resterande emissionsbeloppet.

Staten ansågs emellertid som huvudägare böra ta på sig ansvaret

för att det erforderliga kapitaltillskottet kom till stånd. Hela

emissionsbeloppet föreslogs därför bli garanterat av staten.

Näringsutskottet anförde bl.a. följande i sitt betänkande

1991/92:NU 4. För tilltron till det svenska bankväsendet hos

svenska och utländska placerare och därmed för finansväsendets

stabilitet är det angeläget att, i en sådan krissituation som

var aktuell, den berörda bankens ägare tar ansvar för att banken

kan fullgöra sina förpliktelser och i ordnade former sanera och

omstrukturera sin verksamhet. Som huvudägare av Nordbanken får

staten ta på sig denna förpliktelse. Samtidigt är det väsentligt

att staten, som lättare än privata intressenter kan anskaffa

nytt kapital, inte genomför sin biståndsaktion på sådant sätt

att en bank där staten har majoritetsintresse får

konkurrensfördelar gentemot övriga banker. Mot bakgrund av vad

som anförts i propositionen godtog utskottet beräkningen av

kapitalbehovet. Utskottet ville emellertid framhålla att de

ytterligare kapitalresurser som Nordbanken erhöll måste

förvaltas med sådana avkastningskrav som följer av principen att

det skall råda konkurrenslikställighet mellan denna bank och de

privatägda bankerna.

Sammanfattningsvis tillstyrkte näringsutskottet regeringens

förslag om att staten skulle medverka vid en nyemission av

aktier i Nordbanken. Av hela emissionsbeloppet, ca 5 160 milj.

kr., föll således ca 3 643 milj.kr. på staten med hänsyn till

dess ägarandel. Återstoden av beloppet skulle staten garantera.

Vidare tillstyrktes att regeringen bemyndigades att senare sälja

statens aktier i Nordbanken. En reservation (nyd) stödde

motionsyrkanden som gick ut på att det bakomliggande

händelseförloppet i Nordbanken skulle klarläggas och redovisas

för allmänheten samt att förutsättningarna för en förbättrad

kontroll över bankerna skulle utredas. V-suppleanten avgav en

meningsyttring.

Riksdagen beslöt den 20 november 1991 i enlighet med

näringsutskottets betänkande (rskr. 8).

Här kan erinras om att regeringen sedermera också föreslagit

att staten garanterar ett räntefritt lån på 3,8 miljarder kronor

från Sparbankernas bank till Första sparbanken (prop.

1991/92:63). Av propositionen framgår bl.a. att företrädare för

Sparbanksgruppen AB efter valet i september 1991 informerade den

avgående regeringen om att avsevärda kreditförluster befarades i

Första sparbanken. Den tillträdande regeringen informerades i

sin tur. Efter en utredning av finansinspektionen visade det sig

att de befarade kreditförlusterna uppgick till 4,5 miljarder

kronor för år 1991. Detta innebar, med hänsyn till bankens egna

kapital och reserver, att den skulle vara insolvent om

förlusterna realiserades. Regeringen fann att en lösning med

statlig medverkan var nödvändig. Efter diskussioner mellan

representanter för finansdepartementet samt Första sparbanken,

Sparbanksgruppen AB och Sparbankernas bank kunde ett förslag

till lösning presenteras i mitten av oktober. Uppgörelsen

träffades under förutsättning av regeringens och riksdagens

godkännande. Riksdagen har bifallit propositionen (1991/92:NU

12, rskr. 52).

Regeringen har i april 1992 föreslagit ytterligare åtgärder,

nu till stöd för Sparbanken Första AB (prop. 1991/92:168).

I detta sammanhang kan nämnas att styrelsen för Stockholms

fondbörs, mot bakgrund av händelseutvecklingen kring Nobel

Industrier AB, i september 1991 beslutat om en utredning av

principiella frågor av betydelse för fondbörsen och förtroendet

för aktiemarknaden. Denna utredning väntas slutföra sitt arbete

i september 1992. I riksdagen har interpellerats och ställts

fråga om att tillsätta en kommission rörande bankernas

kreditförluster (prot. 1991/92:96 och 1991/92:102).

Här bör också anges att efter ett riksdagsbeslut våren 1990

(prop. 1989/90:88, NU35, rskr. 249) bildades hösten samma år det

statliga Förvaltningsaktiebolaget Fortia. Det fick till uppgift

att förvalta aktierna i vissa av staten hel- eller delägda

industriföretag, vilka tidigare förvaltats av

industridepartementet. Genom ett beslut i december 1991

bemyndigades emellertid regeringen att avveckla bolaget (prop.

1991/92:69, NU10, rskr. 92) och Fortia trädde i frivillig

likvidation i januari 1992. Riksdagen har därefter i mars i år

avslagit motionsyrkanden om att ett motsvarande statligt

förvaltningsbolag skall bildas på nytt (1991/92:NU17, rskr.

156).

Utskottets granskning

Vissa regler och frågeställningar

I granskningsärendet aktualiseras regeringens dubbla roller,

såväl som ägare som med uppgift att styra riket. Frågor

uppkommer också kring ansvarsfördelningen mellan riksdagen och

regeringen samt mellan regeringen och myndigheter. Vidare finns

anledning att uppmärksamma formerna för beredningen av

regeringsärenden och andra handläggningsfrågor samt

beslutsformer i krissituationer. Utskottet har tidigare (KU

1982/83:30, s. 5, s. 17 ff och s. 33 ff) behandlat den

situationen att det, vid tiden för ett skifte mellan två

regeringar, inträffar händelser av stor politisk betydelse.

Inledningsvis kan erinras om huvuddragen i den rådande

regleringen.

Staten som ägare av aktier lyder under samma regler som andra

aktieägare. Innebörden av detta är bl.a. att ägarinflytandet

utövas i bolagets beslutande organ, bolagsstämman. Den utser

styrelsen, som i sin tur utser verkställande direktör. Styrelsen

svarar för bolagets organisation och förvaltningen i övrigt av

bolagets angelägenheter.

Enligt 9 kap. 8 § regeringsformen står statens medel och dess

övriga tillgångar till regeringens disposition. Till följd härav

och med stöd av bestämmelser i departementsförordningen

(1982:1177) förvaltar finansdepartementet aktierna i Nordbanken.

Regeringen kan bemyndiga t.ex. departementschefen att själv

eller genom ombud företräda staten som aktieägare vid

bolagsstämmor. Konstitutionsutskottet tog vid föregående års

granskning (1990/91:KU30, s. 93 f.) upp vissa frågor i samband

med att styrelsen i Nordbanken ombildades i januari 1991.

Utskottet uttalade då, som i tidigare granskningsärenden, att

det kan ligga i sakens natur att det förekommer

underhandskontakter mellan staten som ägare och den direkta

bolagsledningen.

För de åtgärder som regeringen bedömde vara nödvändiga

beträffande Nordbanken gäller följande (9 kap. 9 och 10 §§

regeringsformen). Det krävs ett riksdagens bemyndigande för att

regeringen skall kunna ikläda staten ekonomiska förpliktelser.

Vidare kan riksdagen fastställa grunder för förvaltningen av

statens egendom och förfogandet över densamma; enligt praxis (NU

1986/87:17) underställs t.ex. frågor om en minskning av statens

ägarandel riksdagens prövning (jfr även 1988/89:KU30, s. 88 ff

om PK-bankens förvärv av Carnegie Fondkommission AB).

Regeringens handlingsfrihet vid förvaltningen av och förfogandet

över statens egendom är vidare begränsad på så vis, att statens

medel inte får användas på annat sätt än riksdagen har bestämt

(9 kap. 2 § regeringsformen).

De senare spörsmålen har således behandlats som

regeringsärenden och föranlett en proposition. Beträffande

beredningen av regeringsärenden sägs i 7 kap. 2 §

regeringsformen att behövliga upplysningar och yttranden skall

inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs

skall tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra

sig. Ansvaret för beredningen vilar på det föredragande

statsrådet.

Enligt 11 kap. 7 § regeringsformen råder förbud för riksdagen

och regeringen att bestämma hur en förvaltningsmyndighet i

särskilt fall skall besluta i ett ärende som rör

myndighetsutövning bl.a. mot enskild eller som rör tillämpning

av lag. Stadgandet har således i regel inte någon betydelse för

hur regeringen utövar sin ägarroll i ett bolag, men kan ha

betydelse för förhållandet till en tillsynsmyndighet.

Finansinspektionen är den centrala förvaltningsmyndigheten för

tillsynen över finansiella marknader, kreditinstitut och det

enskilda försäkringsväsendet. Den leds av en generaldirektör som

också är ordförande i inspektionens styrelse. Finansinspektionen

bildades den 1 juli 1991 genom en sammanslagning av

bankinspektionen och försäkringsinspektionen. Enligt den

instruktion (1991:937) för finansinspektionen som gällde från

samma tidpunkt omfattar tillsynen bl.a. banker. Inspektionen

skall också följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om

pris- och konkurrensförhållandena samt andra viktiga

förhållanden inom bankväsendet m.m. och även i övrigt verka för

en sund utveckling av kredit- och försäkringsväsendet. I

februari 1992 utfärdades en ny instruktion (1992:102) för

finansinspektionen med i huvudsak samma innehåll i dessa delar.

Finansinspektionens befogenheter anges i lagarna om banker och

andra kreditinstitut. I första hand bör bestämmelserna i 7 kap.

bankrörelselagen (1987:617) om tillsyn uppmärksammas. Där

föreskrivs bl.a. att inspektionen skall se till att en bank

följer författningar och andra bestämmelser som reglerar bankens

verksamhet och att inspektionen även i övrigt med uppmärksamhet

skall följa bankernas verksamhet för att göra sig underrättad om

förhållanden som kan inverka på en banks säkerhet eller i övrigt

är av betydelse för en sund utveckling av verksamheten (1 §).

Inspektionens medel är i första hand att uttala kritik i olika

former samt att rekommendera eller föreskriva åtgärder. I sista

hand har inspektionen möjlighet att föreslå regeringen att

återkalla det tillstånd (oktroj) som behövs för att driva

bankrörelse (8--9 §§). Motsvarande bestämmelser finns i lagen

(1988:606) om finansbolag.

Regeringen har i mars 1992 beslutat om direktiv för

finansinspektionens anslagsframställning för budgetperioden

1993/94--1995/96. Utöver övergripande mål och inriktning m.m.

finns i direktiven rubriken särskilda frågor. Där begärs bl.a.

att finansinspektionen skall lämna förslag till allmänna

riktlinjer för hur inspektionen bör agera i akut uppkomna

krissituationer på finansmarknaderna; förslaget skall utgå från

att inspektionens integritet måste kunna bibehållas.

Slutligen skall här beröras frågan om regeringens möjligheter

att handla när riksdagen inte är samlad. Med ett par nu inte

aktuella undantag, då utskott kan fatta beslut på riksdagens

vägnar under tid då riksmöte inte pågår, krävs beslut av

riksdagen i dess helhet. Om regeringen behövt förelägga

riksdagen en proposition under sommaren, hade följaktligen --

med stöd av 1 kap. 3 § riksdagsordningen -- riksdagen måst

samlas till urtima möte, dvs. möte under tid då lagtima

(ordinarie) riksmöte inte pågår. Detta sker efter förordnande av

regeringen eller talmannen. Även en riksdagsminoritet kan få

till stånd ett urtima riksmöte. Till urtima riksmöte kallas

genom kungörelse i allmänna tidningarna senast dagen före

riksmötets början. Ett urtima riksmöte pågår så länge det

erfordras, men skall avslutas senast när nästa ordinarie

riksmöte börjar.

Närmare om händelseförloppet m.m.

Till grund för utskottets granskning har legat en skriftlig

redogörelse från förre finansministern Allan Larsson, bilaga

A33, för vad som för hans del förekom vid beredningen av

ärendet.

Utskottet har också hållit ett antal offentliga utfrågningar.

Förutom med Allan Larsson har utfrågningar hållits med

ordföranden i postverkets styrelse, direktören Hans Dahlberg,

och verkets generaldirektör Ulf Dahlsten, med

finansinspektionens generaldirektör Anders Sahlén, med

styrelseordföranden i Förvaltningsaktiebolaget Fortia i

likvidation, landshövdingen Lars Ivar Hising, och bolagets f.d.

verkställande direktör Olle Rydh samt med finansministern Anne

Wibble och med statsrådet Bo Lundgren, åtföljd av rättschefen

Hans Jacobson, bilagorna B4--B 7 och B 10--B 11.

I den skriftliga redogörelsen från Allan Larsson erinras bl.a.

om att den nytillträdda regeringen genom sitt beslut den 10

oktober 1991 kom till samma uppfattning som han själv redovisat

under ärendets beredning i regeringskansliet, nämligen att en

nyemission var nödvändig och att staten som ägare till

Nordbanken borde ta sitt ansvar för att emissionen kom till

stånd. Vidare framgår att Allan Larsson fick den första

orienteringen om krisen i finansbolaget Gamlestaden och dess

verkningar för bl.a. Nordbanken den 17 augusti 1991 (en lördag)

när han kontaktades av finansinspektionens generaldirektör

Anders Sahlén. Allan Larsson gav sin statssekreterare Gunnar

Lund i uppdrag att bilda sig en uppfattning om saken. Denne

träffade dagen därpå Anders Sahlén och direktören Lars Thunell i

Nordbanken. Den senare ledde en förhandlingsgrupp som bildats av

de berörda bankerna. Sedan förhandlingarna om en rekonstruktion

av Nobel Industrier strandat, tog Allan Larsson kontakt med de

närmast berörda bankerna, SE-banken, Nordbanken, Handelsbanken

och Sparbankernas bank. Det fanns en bred enighet hos dem om att

regeringen borde gripa in. Allan Larsson bad Anders Sahlén

medverka vid en ny överläggning mellan bankerna.

Vid midnatt natten till torsdagen den 22 augusti rapporterade

Anders Sahlén att också dessa förhandlingar hade strandat. Efter

samråd med Anders Sahlén drog Allan Larsson slutsatsen att en

principlösning mellan bankerna måste nås innan en

revisionsrapport om Gamlestaden publicerades nästa dag.

Rapporten förväntades bekräfta bedömningen att förlusterna i

Gamlestaden skulle bli så stora att bolagets kapital var

förbrukat, vilket i sin tur skulle leda till att Nobel

Industrier inte skulle uppfylla de soliditetskrav som ställdes

av utländska banker för deras kreditgivning.

Tidigt på morgonen den 22 augusti fortsatte bankerna under

Allan Larssons ordförandeskap och med Anders Sahlén som

bisittare sina förhandlingar. En lösning arbetades fram. Den

innebar bl.a. att bankerna skulle överta Gamlestaden från Nobel

Industrier m.fl. samt att Nobelföretaget, som skulle skjuta till

ett belopp för att fullfölja sin garanti till Gamlestaden,

skulle få ett kapitaltillskott. I detta sammanhang undersökte

Gunnar Lund om Fortia kunde delta i en nyemission. Det framkom

också att posten kunde vara intresserad av att delta i en

nyemission i Nordbanken.

Allan Larsson och Gunnar Lund sammanträffade med ledningen för

Nordbanken lördagen den 24 augusti. Utöver bankens deltagande i

en nyemission i Nobel Industrier diskuterades en redan tidigare

aktualiserad fråga om ett kapitaltillskott till banken.

Genomgången visade att detta behov var större än som tidigare

framkommit samt att det krävdes omedelbara åtgärder.

Gunnar Lund fick, enligt vad som också framgår av Allan

Larssons redogörelse, i uppdrag att undersöka om Fortia och

posten var beredda att garantera en nyemission i Nordbanken.

Banken kontaktade i sin tur privata företag.

Den samlade lösningen för de berörda företagen och beskedet om

det planerade kapitaltillskottet till Nordbanken

offentliggjordes måndagen den 26 augusti. I ett pressmeddelande

från finansdepartementet uttalade Allan Larsson bl.a. att den

överenskommelse om en lösning på Nobel--Gamlestadens

finansieringsproblem som träffats hade regeringens stöd, att

regeringen fortlöpande hade hållits informerad om

överläggningarna och att parterna genom överenskommelsen hade

tagit ett samhällsansvar. Vidare angavs i pressmeddelandet att

Nordbanken behövde tillföras nytt ägarkapital och att en

nyemission skulle genomföras. Staten skulle som huvudägare till

banken komma att ta ansvaret för att den erforderliga

kapitalförstärkningen kom till stånd.

Vid sin promemoria har Allan Larsson fogat kommentarer i

januari 1992 från styrelseordföranden i SE-banken, Curt G

Olsson, i dennes egenskap av förutvarande ordförande i

bankföreningen. Denne uttalar att den uppgörelse som nåddes inte

bara var försvarbar utan nödvändig.

Vid utfrågningarna med företrädarna för postverket resp.

Fortia har lämnats redovisningar för de kontakter som bl.a.

statssekreterarna Gunnar Lund, finansdepartementet, och Ingemar

Skogö, kommunikationsdepartementet, hade med postverket samt

bl.a. Gunnar Lund, Ingemar Skogö och statssekreteraren Lars

Ljung, industridepartementet, hade med Fortia om medverkan vid

en nyemission etc. Någon sådan medverkan kom visserligen inte

till stånd. Det samlade beskedet vid utfrågningarna har

emellertid varit att varken postverket eller Fortia utsattes för

otillbörliga påtryckningar; de gjorde självständiga bedömningar

på affärsmässiga grunder.

Generaldirektören Anders Sahlén har bl.a. framhållit att såväl

finansdepartementet som riksbanken och finansinspektionen kan

behöva agera i finansiella krissituationer. Myndigheter

motsvarande finansinspektionen i andra länder gör ofta mycket

kraftfulla ingripanden, de tar till och med över finansinstitut.

I augusti 1991 rådde exceptionella förhållanden som kunde

äventyra det internationella anseendet för svensk industri och

svenska banker. Därför krävdes speciella insatser. Stabiliteten

och förtroendet måste återställas. Inspektionen blev en

samtalspartner eller värd för samtal mellan finansiärer och

ägare. Det gällde att finna former för en ordnad avveckling av

krisen, en roll som finansinspektionens motsvarighet iklädde sig

redan på 1920- och 1930-talen. Enligt Anders Sahlén var

rollfördelningen mellan regeringen och inspektionen hela tiden

mycket klar, Allan Larsson agerade i ägarrollen och som

finansminister.

Vid utfrågningarna har finansministern Anne Wibble och

statsrådet Bo Lundgren bekräftat att den nuvarande regeringen

har samma uppdelning som tidigare rådde mellan Allan Larsson och

Erik Åsbrink, dvs. departementschefen har hand om

regeringsärenden som gäller statens ägarroll, under det att det

andra statsrådet i finansdepartementet svarar för t.ex.

lagstiftnings- och tillsynsfrågor för finansmarknaden (jfr ett

förordnande av statsministern den 5 oktober 1991 enligt 7kap.

5§ regeringsformen).

Anne Wibble har betonat att det när den nya regeringen

tillträdde var angeläget att så snart som möjligt lämna ett

förslag till riksdagen beträffande Nordbankens

kapitalförsörjning m.m. Hon hade informerats i saken 23--24

september. I ett pressmeddelande från finansdepartementet den 25

september kunde Allan Larsson uttala att han hade försäkrat sig

om att den kommande regeringen skulle fullfölja det arbete som

hade inletts för att åstadkomma det erforderliga

kapitaltillskottet i Nordbanken. Regeringen fattade beslut om

propositionen bara några dagar efter det att den tillträtt.

Finansministern har vidare som sin mening uttalat, att det

inte fanns vare sig tid eller förutsättningar i övrigt att göra

andra bedömningar än den tidigare regeringen hade gjort. Den

enda skillnaden mot vad hennes företrädare hade förberett var

att den nya regeringen också begärde ett bemyndigande att sälja

statens aktier i Nordbanken.

Utskottets bedömning

Konstitutionsutskottets granskning har inte gett anledning

till något uttalande från de synpunkter utskottet har att

anlägga.

17. Vissa bolagsfrågor

a) Försäljning av aktier i LKAB

Utskottet har till granskning tagit upp regeringens och

näringsministerns handläggning av fråga om bemyndigande för

regeringen till försäljning av aktier i LKAB. Till grund för

granskningen har legat en inom näringsdepartementet upprättad

promemoria, bilaga A34.

I proposition 1991/92:69 om privatisering av statligt ägda

företag m.m. föreslogs bl.a. att regeringen fick bemyndigande

att sälja statens aktier i 35 aktiebolag eller delar av dessa,

bl.a. LKAB. Näringsutskottet tillstyrkte i betänkande (1991/92:

NU10) regeringens förslag och hemställde att riksdagen skulle

besluta i enlighet härmed. I en reservation (s) avvisades

regeringens förslag. Suppleanten från Vänsterpartiet instämde

i de synpunkter som framförts i reservationen. Näringsutskottet

behandlade samtidigt 1991 års redogörelse för de statliga

företagen, vilken överlämnats till riksdagen med regeringens

skrivelse 1991/92:20. Riksdagen beslutade den 18 december 1991

att bifalla utskottets hemställan.

Regeringen har som nämnts lagt fram förslag om bemyndigande

att sälja statens aktier i bl.a. LKAB. Riksdagen har godkänt

förslaget. Granskningen föranleder inte något uttalande från

utskottets sida.

b) Blekingen AB m.m.

Utskottet har tagit upp frågan om direktiv till statens

företrädare i Blekingen AB och Skeppsankaret AB. Till grund för

granskningen har legat en granskningsanmälan, samt fyra

promemorior från näringsdepartementet, bilagorna A 35--A

38.2.

Blekingen AB är ett regionalt utvecklingsbolag i Blekinge.

Bolaget ägs till ca 50 procent av staten. Den 1 oktober 1987

förvärvade Blekingen AB samtliga aktier i det Procordiaägda

Uddcomb Sweden AB. Någon dag senare beslöt styrelsen i Blekingen

AB om s.k. pilotavtal till förmån för dåvarande

företagsledningen i Uddcomb Sweden AB. Beslutet innebar i

korthet att sex personer fick förvärva sammanlagt ca sex procent

av aktierna i Uddcomb Sweden AB. I avtalet förband sig Blekingen

AB att inom ca tre år återköpa aktierna i enlighet med en i

avtalet angiven särskild beräkningsmetod. Sedan sådant återköp

skett kom beräkningsmetoden att sättas i fråga. På bolagsstämma

i juni 1991 beslutades att en opartisk utredning skulle granska

uppkomna frågor i samband med avtalet. Utredarnas slutsatser

innehöll bl.a. att inte någon av styrelseledamöterna kunde göras

aktiebolagsrättsligt ansvarig för vad som förekommit. Sedan viss

justering skett av återköpssumman fattades på bolagsstämma den

23 augusti 1991 beslut om ansvarsfrihet för styrelse och VD.

Skeppsankaret AB är ett bolag bildat 1991 med syfte att

stimulera företagsamhet i Blekinge. Staten äger ca sju procent

av rösterna i bolaget. Statens aktieägande är konstruerat som

ett lån innebärande en skyldighet för Skeppsankaret att dels

utge ränta, dels lösa in aktierna inom en femårsperiod.

Utskottets granskning avser frågan om regeringen som

företrädare för statens delägarskap i bolagen har fullgjort vad

som åligger regeringen i denna egenskap.

I betänkande KU 1982/83:30 erinrade utskottet om att när

statlig företagsamhet bedrivs i aktiebolagsform gäller samma

regler som för aktiebolag som ägs av andra subjekt. Utskottet

påpekade att den formella styrningen av de bolag där staten helt

eller delvis äger aktier utövas på bolagsstämma. Detta innebar

självfallet inte att underhandskontakter mellan ägare och den

direkta ledningen inte skulle få förekomma.

Vid utskottets granskning av den s.k. Telub-affären uttalade

utskottsmajoriteten några principiella synpunkter på regeringens

möjligheter och skyldigheter att ingripa mot statliga

företagstransaktioner som framstod som olämpliga. Utskottet

anförde bl.a. följande.

Enligt den ansvarsfördelning som sedan länge varit vedertagen

i det svenska samhället är det ingen normal uppgift för

regeringen att göra bedömningar av enskilda affärstransaktioner.

Det kan inte vara regeringens skyldighet att mera allmänt

granska företagens verksamhet och utfärda rekommendationer om

t.ex. vilka typer av offerter eller order som är mer eller

mindre lämpliga. Undantag från denna princip om återhållsamhet

med inblandning i bolagens självständiga verksamhet torde i

första hand komma i fråga om mera väsentliga politiska mål synes

kunna äventyras genom bolagens verksamhet. Det är svårt att ge

klara kriterier för när så skulle kunna vara fallet.

Utskottet får anföra följande.

I aktiebolag som helt eller delvis ägs av staten gäller samma

regler som i bolag med andra ägarförhållanden. Aktiebolagslagens

regler skall sålunda tillämpas såvitt avser ansvarsförhållanden

etc. Till följd härav utövar staten, liksom andra aktieägare,

sin kontroll och sitt ägarinflytande på bolagsstämman. När det

gäller pilotavtalen i Blekingen AB bör framhållas att det var

ett av styrelsen fattat beslut som låg till grund för avtalet.

Statens företrädare agerade också, när kännedom om förhållandena

erhållits, genom att på bolagsstämman verka för att en

utomstående granskning kom till stånd. Utskottet vill framhålla

att det är önskvärt med mera uttryckliga direktiv och

dokumentation i frågor som avser statens företrädare på

bolagstämmor eller i andra sammanhang. Detta är av vikt inte

minst för konstitutionsutskottets granskningsverksamhet. I

övrigt föranleder granskningen inte något uttalande från

utskottets sida.

c) Avveckling av en pappersmaskin vid ASSI i Karlsborg

Utskottet har till granskning tagit upp näringsministerns

befattning med frågan om avveckling av en pappersmaskin vid

ASSIs fabrik i Karlsborg. Till grund för granskningen har legat

en inom näringsdepartementet upprättad promemoria, bilaga A

39. Härav framgår att styrelsen för ASSI, som sedan hösten

1990 är ett dotterbolag till det statliga

Förvaltningsaktiebolaget Fortia, den 10 oktober 1991 beslutade

om avveckling av ifrågavarande pappersmaskin.

Den 8 och 10 oktober 1991 ställdes två frågor till

näringsministern om pappersbruket i Karlsborg och dessa

besvarades den 15 oktober 1991. Till näringsministern ställdes

vidare den 18 november 1991 en fråga om ASSI, vilken besvarades

den 3 december 1991. Den 6 december 1991 ställdes till

näringsministern en fråga om huruvida han påverkat

nedläggningsbeslutet genom att skapa en osäkerhet i ägarfrågan

och denna fråga besvarades den 10 december 1991. Frågor och svar

finns i riksdagens protokoll.

I proposition 1991/92:69 om privatisering av statligt ägda

företag m.m., överlämnad till riksdagen den 11 november 1991,

föreslogs att regeringen fick bemyndigande att sälja statens

aktier i 35 aktiebolag eller delar av dessa, bl.a. ASSI. Vidare

föreslogs att regeringen fick bemyndigande att avveckla Fortia.

I propositionen anfördes i detta avseende att beredningen av

frågor rörande utförsäljning av statliga företag skulle ske inom

regeringskansliet och att det slutliga beslutet om utförsäljning

borde fattas av regeringen. Fortia skulle därmed inte ha någon

sådan uppgift att fylla i samband med genomförandet av den

föreslagna ägarspridningen, varför Fortia borde avvecklas.

Näringsutskottet tillstyrkte i betänkande (1991/92:NU10)

regeringens förslag och hemställde att riksdagen skulle besluta

i enlighet härmed. I en reservation (s) avvisades regeringens

förslag. Suppleanten från Vänsterpartiet instämde i

Socialdemokraternas synpunkter genom en meningsyttring.

Riksdagen beslutade den 18 december 1991 att bifalla utskottets

hemställan.

Granskningen föranleder inte något uttalande från utskottets

sida.

d) Bildandet av Swedish Ordnance AB

Utskottet har till granskning tagit upp vissa frågor rörande

bildandet av Swedish Ordnance AB vilket skedde vid årsskiftet

1990/91. Till grund för granskningen har legat en

kanslipromemoria bilaga A 40 till vilken fogats en PM från

näringsdeparementet med tillkommande komplettering. Utskottet

har under granskningen även tagit del av en under vintern 1992

genomförd särskild granskning av vissa frågor i anslutning till

bildandet av Swedish Ordnance AB som på uppdrag av ägarna och

bolaget utförts av en auktoriserad revisor. Revisionsrapporten

är i huvudsak sekretessbelagd.

Regeringen lade i proposition 1989/90:88 om vissa

näringspolitiska frågor fram förslag om att ombilda affärsverket

FFV till aktiebolag. I propositionen lämnades en redovisning av

bakgrunden och omständigheterna. Enligt förslaget skulle FFV AB

överta affärsverkets verksamhet och förvärva så gott som

samtliga tillgångar och skulder i affärsverket. Riksdagen

godkände våren 1990 den i propositionen föreslagna

strukturförändringen och bemyndigade regeringen att genomföra

ombildningen av affärsverket FFV till aktiebolag. Staten och FFV

AB träffade avtal om överlåtelse och förvärv av tillgångar och

skulder i affärsverket. I avtalet behandlades inte Swedish

Ordnance AB särskilt.

Mot bakgrund av bl.a marknadsutvecklingen togs, enligt vad som

uppgivits från näringsdepartementet, diskussioner upp mellan

ledningarna för Bofors AB och FFV AB om ett samgående på så sätt

att bolaget FFV Ordnance gemensamt med Bofors AB skulle ingå i

ett nybildat bolag, nämligen Swedish Ordnance AB. Detta kom till

uttryck i en avsiktsförklaring -- s.k. Letter of Intent -- den

16 oktober 1990. Någon form av underställande var icke aktuellt

eftersom avtalspart var FFV AB. Affären fullföljdes så snart

verket överfördes till bolag. Företrädare för regeringskansliet

medverkade inte i beslutsprocessen och några regeringsbeslut i

frågan krävdes inte. Handläggningen skedde med tillämpning av

aktiebolagslagens regler och sköttes av respektive bolags

styrelser.

Den företagna granskningen föranleder inte något uttalande

från utskottets sida.

18. Beslut om inlandsbanan

Utskottet har till granskning tagit upp kommunikationsminister

Mats Odells handläggning av frågan om återupptagande av

persontrafiken på inlandsbanan.

Utskottet har erhållit en promemoria i ärendet från

kommunikationsdepartementet, bilaga A 41. Offentlig

utfrågning har ägt rum inför utskottet med

kommunikationsminister Mats Odell. Utskrift från denna

utfrågning bifogas som bilaga B 13.

I budgetpropositionen 1991 (bilaga 8, s. 67) anfördes i fråga

om inlandsbanan att trafikhuvudmännen borde ges möjlighet att ta

över trafiken på banan och att staten således inte borde

upphandla trafik på sträckan Mora--Gällivare. För att

trafikhuvudmännen skulle kunna ta över trafiken borde regeringen

ges bemyndigande att sluta avtal med dessa om ersättning för

övertagandet av ansvaret för trafikförsörjningen.

Den 14 februari 1991 ingick staten (transportrådet) och

trafikhuvudmännen i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län ett avtal innebärande att staten under en

tioårsperiod lämnade trafikhuvudmännen en årlig ersättning på 36

milj.kr. om de övertog ansvaret för persontrafiken på

inlandsbanan fr.o.m. den 10 juni 1991. Avtalet förutsatte bl.a.

att riksdagen bemyndigade regeringen att godkänna detsamma.

Trafikutskottet uttalade i betänkande den 7 mars 1991

(1990/91:TU19 s. 13--14) beträffande inlandsbanan att ansvaret

för trafiken borde överföras till trafikhuvudmännen i de fyra

berörda länen. I första hand borde prövas om trafikhuvudmännen

inom den bidragsram -- 36 milj.kr. per år -- som de förhandlat

med transportrådet om kunde upprätthålla järnvägstrafik på

banan. Om detta inte var möjligt skulle undersökas om

Inlandskommunerna Ekonomisk Förening var beredd att ta över

ansvaret för järnvägstrafiken fr.o.m den 10 juni 1991. Även i

detta fall skulle ett årligt statsbidrag på 36 milj.kr. utgå.

Vid fortsatt järnvägsdrift borde befintlig vagnpark få

disponeras utan kostnad. Om det visade sig att de beskrivna

möjligheterna till fortsatt tågtrafik inte kunde realiseras,

borde det avtal som tecknats mellan transportrådet och

trafikhuvudmännen godkännas. Utskottet hemställde att riksdagen

med anledning av regeringens förslag som sin mening gav

regeringen till känna vad utskottet anfört. Sedan

trafikutskottet efter förnyad behandling (1990/91:TU33) inte

funnit anledning att frångå tidigare ställningstaganden, beslöt

riksdagen den 21 mars 1991 att bifalla utskottets hemställan.

Sedan regeringen konstaterat att inte något av alternativen

till fortsatt persontrafik på inlandsbanan kunnat genomföras

godkände regeringen den 18 april 1991, i enlighet med riksdagens

bemyndigande, avtalet mellan transportrådet och

trafikhuvudmännen.

På initiativ av arbetsmarknadsutskottet uttalade riksdagen den

28 maj 1991 att det fanns skäl att med regionalpolitiska medel

bidra till projektet Sommartrafik -91 på inlandsbanan

(1990/91:AU26, rskr. 308). Regeringen beslutade därefter den 30

maj att de berörda länsstyrelserna fick använda disponibla

regionalpolitiska medel för finansiering av sommartrafik på

inlandsbanan. Med anledning härav beslutade de tre nordligaste

länsstyrelserna att ge ekonomiskt bidrag med sammanlagt 6

milj.kr. till Inlandskommunerna Ekonomisk förening för

turisttågstrafik på delsträckan Östersund--Gällivare fr.o.m. den

10 juni t.o.m. den 15 september 1991.

Regeringen förordnade den 11 juli 1991 f.d. landshövdingen

Curt Boström att göra en kartläggning av förutsättningarna för

framtida sommartrafik på inlandsbanan. Den 24 oktober 1991

beslöt regeringen att utvidga Boströms uppdrag till att

förbereda en trafikstart så snart riksdagen behandlat frågan.

Boström redovisade tilläggsuppdraget muntligen till

kommunikationsministern den 25 oktober 1991. I pressmeddelande

från kommunikationsdepartementet den 28 oktober 1991 meddelades

att trafiken på inlandsbanan skulle starta igen fredagen den 1

november 1991. Vid utfrågningen med kommunikationsministern har

framkommit att han erhöll information om att en överenskommelse

träffats mellan SJ:s och Banverkets ledning. Denna innebar att

SJ startade trafiken på egen risk och tillika garanterade

Banverkets underhållskostnader fram till dess att statsmakterna

fattat erforderliga beslut.

I proposition 1991/92:25 (tilläggsbudget I, bilaga 5),

avlämnad i kammaren den 5 november 1991, anfördes bl.a. följande

beträffande den aktuella frågan (s. 20).

I syfte att ge rådrum för att pröva framtiden för trafiken på

inlandsbanan har regeringen för avsikt att möjliggöra

persontrafik på banan under en period av ett år. För att

underlätta en trafikstart har en särskild utredare tillkallats.

Utredarens uppgift är att förbereda och lägga fram förslag till

när och i vilken omfattning trafiken kan återupptas. I

utredarens uppdrag ingår även att upphandla såväl trafik som

underhåll. Regeringen bör utverka riksdagens bemyndigande att

slutligt godkänna en sådan uppgörelse inom en kostnadsram av 100

milj. kr.

Dessa medel föreslogs anslås inom ramen för de

sysselsättningsfrämjande åtgärder som tidigare redogjorts för i

propositionen. Riksdagen föreslogs besluta att persontrafiken på

inlandsbanan skulle återupptas i enlighet med de riktlinjer som

anförts. Trafikutskottet hemställde i betänkande den 5 december

1991 (1991/92:TU5) att riksdagen med bifall till regeringens

förslag godkände att persontrafiken på inlandsbanan skulle

återupptas i enlighet med de riktlinjer som anförts i

propositionen. Till betänkandet fogades en s-reservation med

yrkande om avslag på regeringens förslag, ett särskilt yttrande

av m-ledamöterna samt en meningsyttring av v-suppleanten vad

gällde inlandsbanans utvecklingsmöjligheter. Riksdagen beslöt

den 17 december 1991 att bifalla utskottets hemställan.

Regeringen beslutade om medelsanvisning den 23 januari 1992.

Granskningen föranleder inte något uttalande från utskottets

sida.

19. Öresundsbron -- beslutsunderlag

Den 23 mars 1991 träffade de danska och svenska regeringarna

ett avtal om en fast förbindelse över Öresund. Regeringen

beslutade den 25 mars 1991 en proposition med anledning av

avtalet (prop. 1990/91:158).

Våren 1991 tog konstitutionsutskottet till granskning upp

regeringens befattning med frågan om en fast förbindelse över

Öresund. Utskottet redovisade granskningen i maj 1991 och fann

att vad som dittills förekommit rörande regeringens befattning

med frågan inte gav anledning till något uttalande från

utskottets sida (1990/91:KU30 s.95f.).

I en reservation anförde ledamöterna från Centern att frågan

om en fast förbindelse rör fler länder än Sverige och Danmark

och att, såvitt framgick av det redovisade materialet,

regeringen inte tillräckligt hade beaktat de andra intressen som

andra länder har enligt den nordiska miljöskyddskonventionen.

Även ledamoten från Miljöpartiet reserverade sig. Han menade

bl.a. att en del omständigheter tydde på oegentligheter från

regeringens eller enskilda statsråds sida och att regeringen

kunde ha låtit sig påverkas av företrädare för vissa

industriintressen.

Den 12 juni 1991 godkände riksdagen avtalet och gav regeringen

vissa finansiella bemyndiganden som var förenade därmed

(1990/91:TU31, rskr. 379).

Konstitutionsutskottet har även vid årets granskning tagit upp

regeringens handläggning av ärendet om en fast förbindelse över

Öresund. Granskningen har denna gång inriktats på frågan om

regeringen inte har förelagt riksdagen viktigt material när det

gäller beräknad personbilstrafik över bron och på frågan om

regeringen haft kontakter med andra Östersjöstater än Danmark

före beslutet. Till grund för granskningen har legat en

granskningspromemoria, bilaga A 42.

Konstitutionsutskottet behandlar först frågan om kontakter med

andra stater och konstaterar att denna fråga berördes vid

riksdagsbehandlingen av propositionen.

I ett yttrande till trafikutskottet anförde sålunda

utrikesutskottet att Sverige enligt 1857 års Öresundstraktat är

folkrättsligt förpliktat att hålla den svenska delen av Öresund

fri för genomfart för alla typer av fartyg. Enligt yttrandet

innehåller traktaten inte någon konsultationsklausul, varför

något krav på samråd före ett beslut om Öresundsbron på denna

grund inte kan resas av övriga traktatsländer. Utrikesutskottet

konstaterade vidare att artikel 11 i 1974 års miljökonvention

innehåller en bestämmelse om samråd för det fall en begäran

härom föreligger från en annan fördragsslutande stat. Det fall

som artikeln avser gäller enligt yttrandet emellertid tillstånd

för miljöskadlig verksamhet som medför eller kan medföra

störning av väsentlig betydelse i annan fördragsslutande stat.

Enligt yttrandet hade utrikesutskottet inhämtat att regeringen

inte anser att någon sådan miljöstörning föreligger. Någon

begäran om samråd hade enligt utrikesutskottet ej heller gjorts.

Utrikesutskottet uttalade vidare att beslutet att bygga en bro

över Öresund är en fråga som det från folkrättslig synpunkt

tillkommer Sverige och Danmark att fatta beslut om. Däremot

ansåg utrikesutskottet det naturligt att regeringen i en anda av

öppenhet och samarbete genom notifiering underrättar berörda

Östersjöstater om brobygget. Utrikesutskottet fann att

regeringen borde avgöra de lämpliga formerna och tidpunkten

härför.

Trafikutskottet fann för sin del att den föreslagna

utformningen av en fast förbindelse över Öresund var förenlig

med internationella förpliktelser och att det sålunda tillkom

Sverige och Danmark att fatta beslut i frågan. Vad gäller en

notifiering med berörda Östersjöstater borde det enligt

trafikutskottet vara regeringen som hade att avgöra de lämpliga

formerna och tidpunkten härför.

Vad härefter beträffar redovisningen av den beräknade

personbilstrafiken antecknar konstitutionsutskottet följande.

I propositionen anförs att ett stort antal beräkningar har

gjorts med olika antaganden beträffande den framtida ekonomiska

utvecklingen samt olika prisalternativ vid resa med bil och

järnväg. Det anförs att antalet personbilar i dessa beräkningar

år 2000 varierar mellan 1,8 milj. och 11,2 milj. beroende på

avgiftsnivån. Uppgifterna avser antalet personbilar per år.

Omräknat till antal per dygn motsvarar uppgifterna 5000 resp.

30700. Regeringens egen sammanfattande bedömning anges vara

att vägtrafiken under öppningsåret med största sannolikhet

kommer att kunna uppgå till någonstans mellan 8000 och 10000

bilar per dygn.

Enligt vad som framkommit vid granskningen har de nämnda

uppgifterna om 1,8 milj. och 11,2 milj. hämtats från en rapport

som har upprättats av Transek AB den 22 januari 1991 på uppdrag

av 1984 års Svenska Öresundsdelegation. Rapporten överlämnades

av delegationen till kommunikationsdepartementet den 25 mars

1991. Vidare har framkommit att rapporten förekommer i

ytterligare en version som är daterad den 22 juni 1991. Den

skiljer sig endast genom smärre redaktionella ändringar från

versionen av den 22 januari 1991. Även juniversionen innehåller

sålunda de i propositionen antecknade uppgifterna om 1,8 resp.

11,2 milj. bilar per år.

Den sålunda genomförda granskningen föranleder inget uttalande

från konstitutionsutskottets sida.

20. Vissa anslagsfrågor

a) Sveriges turistråd

Utskottet har till granskning tagit upp näringsminister Per

Westerbergs handläggning av frågan om Sveriges turistråd.

Utskottet har erhållit en promemoria i ärendet från näringsde-

partementet, bilaga A 43. Utskottet har vidare tagit del av

utskrift från kulturutskottets offentliga utfrågning om

turistbranschens villkor m.m. den 20 februari 1992. Utskrift

från kulturutskottets utfrågning av näringsminister Per

Westerberg utgör bilaga A 44.

För budgetåret 1991/92 anvisade riksdagen den 28 mars 1991

till Stöd till turism och rekreation ett reservationsanslag

på 123 milj.kr. Den 13 juni 1991 utfärdade regeringen

regleringsbrev för anslaget. I proposition 1991/92:38

Inriktningen av den ekonomiska politiken redovisades

förslag om att statens engagemang i Sveriges turistråd skulle

avvecklas budgetåret 1992/93 och att för detta budgetår skulle

anvisas enbart 50 milj.kr. engångsvis, förutsatt att

turistnäringen bidrog med samma belopp samt stod för framtida

kostnader. Finansutskottet motsatte sig i betänkande

(1991/92:FiU10) regeringens planer på att avveckla stödet till

turistnäringen. Utskottets majoritet ansåg att det var viktigt

att den svenska turismen kunde arbeta under så goda villkor att

den förblev konkurrenskraftig gentemot omvärlden och att det var

fel att i detta läge avveckla stödet till Turistrådet.

Utskottet ansåg vidare att Turistrådet skulle utvecklas och

omstruktureras, samtidigt som branschens delaktighet borde öka

och att staten borde fortsätta stödja ett omstrukturerat

turistråd och främja turismen i Sverige. Utskottet hemställde

att riksdagen skulle ge regeringen till känna vad utskottet

anfört. Riksdagen beslöt den 19 december 1991 att bifalla

utskottets hemställan. Den 12 december 1991 ändrade regeringen

ovan nämnda regleringsbrev, varvid Turistrådets disposition av

anslaget begränsades. För turistfrämjande verksamhet,

organisationskostnader m.m. får Turistrådet inte fatta beslut om

disposition av medel utan regeringens medgivande i fråga om

utgiftsåtaganden som sträcker sig längre än den 30 juni 1992

eller i övrigt finansiera långsiktiga verksamheter. För

planeringsinsatser, utvecklings- och försöksverksamhet m.m. får

medel varom beslut inte förelåg den 12 december 1991 inte

disponeras. I proposition 1991/92:100 bilaga 13 föreslår

regeringen bl.a. en avveckling av Turistrådets verksamhet och

att för budgetåret 1992/93 skall anvisas ett reservationsanslag

på 50 milj.kr. till

Stöd till turism.

Utskottet får anföra följande.

Enligt 9 kap. 2 § regeringsformen får statens medel inte

användas på annat sätt än riksdagen har bestämt. Statens medel

och dess övriga tillgångar står enligt 9 kap. 8 §

regeringsformen till regeringens disposition. Genom

regleringsbrev ställer regeringen anslagen till förfogande åt

underordnad myndighet. I författningar eller i andra direktiv i

samband därmed kan regeringen "meddela ytterligare

dispositionsföreskrifter, förutsatt att de inte strider mot vad

riksdagen har beslutat" (prop. 1973:90 s. 346). Frågan om

regeringen måste använda anslagen berörs i ett motivuttalande

(prop. 1973:90 s. 224). Justitieministern framhåller här att

regeringsformen "bör inta den principiella ståndpunkten att det

får ankomma på regeringen att under parlamentariskt ansvar

avgöra i vad mån de utgifter som anslagen möjliggör skall

verkställas". Regeringen har alltså en prövningsrätt. En sådan

har enligt justitieministern "sin främsta praktiska betydelse i

ett läge då det från stabiliseringspolitisk synpunkt blir

önskvärt att utan dröjsmål begränsa de statliga utgifterna.

Också när det gäller att tillvarata uppkommande

besparingsmöjligheter är en sådan prövningsrätt av betydelse".

Under löpande budgetår har genom en ändring av regleringsbrev

Turistrådets disposition av anslaget begränsats. Regeringen har,

som ovan nämnts, i proposition till riksdagen föreslagit en

avveckling av Turistrådet. Granskningen föranleder inte något

uttalande från utskottets sida.

b) U-landsbistånd m.m.

Utskottet har till granskning tagit upp rollfördelningen i

biståndsfrågor mellan utrikesdepartementet och SIDA samt viss

fråga om användningen av biståndsanslagen. Utskottet har också

uppmärksammat frågan om regeringens sekretess på

biståndsområdet. Granskningen har samband med en rapport med

förslag till riksdagen som avgetts av riksdagens revisorer

(Förslag 1991/92:11 angående effektiviteten i förvaltningen av

svenskt utveckligsbistånd). Till grund för granskningen har

legat en granskningsanmälan, två promemorior från

statsrådsberedningen, bilagorna A 45--A 47. Vissa synpunkter

har också lämnats av biståndsministern Alf Svensson vid en

offentlig utfrågning inför utskottet, bilaga B 12. Lena

Hjelm-Wallén har också yttrat sig i ärendet, bilaga A 46.1.

Utskottet konstaterar att regeringen, genom riksdagsskrivelse

1991/92:71, delgivits riksdagens tillkännagivande om att bl.a.

rollfördelningen mellan utrikesdepartementet och SIDA behöver

ses över (jfr 1991/92:UU11). I årets budgetproposition

(1991/92:100 bil. 4 s. 84--85) har också regeringen angivit att

det i vissa fall finns behov av en klarare fördelning av ansvar

mellan SIDA och övriga biståndsmyndigheter samt mellan

myndigheterna och regeringskansliet. Alf Svensson har uppgett

inför utskottet att bl.a. en särskild arbetsgrupp är tillsatt

för att granska rollfördelningen mellan UD och SIDA samt att

också andra åtgärder vidtas för att en fortsatt översyn skall

ske. Med hänvisning till det anförda har utskottet inte funnit

anledning att göra något uttalande i den delen. Utskottet vill i

sammanhanget, i likhet med riksdagens revisorer, framhålla

vikten av största möjliga öppenhet inom biståndsverksamheten.

Vad sedan avser frågan om anslagsutnyttjande av ointecknade

biståndsmedel för byggande av ambassadkanslier för

biståndsverksamhetens räkning, vill utskottet uttala att det är

angeläget att riktlinjerna är sådana att det framgår för vilka

ändamål ointecknade biståndsmedel kan användas eller har

använts. Detta är väsentligt inte minst eftersom frågor om

utnyttjande av anslag som riksdagen anvisar, förekommer i

konstitutionsutskottets granskningsverksamhet. I övrigt

föranleder granskningen inget uttalande.

c) Barn- och ungdomsdelegationen m.m.

Utskottet har tagit upp till granskning den beslutsform som

varit rådande inom regeringen när det gäller dels medel för

särskilda jämställdhetsåtgärder, dels medelsutdelning genom

barn- och ungdomsdelegationen. Till grund för granskningen har

legat en granskningsanmälan och en promemoria från

statsrådsberedningen, bilagorna A 48 -- A49. Margot

Wallström har yttrat sig i ärendet, bilaga A 50.

Bakgrund

Riksdagen har under de tre budgetår som är aktuella för

granskningen, under den trettonde huvudtitelns

reservationsanslag I2, anvisat medel för särskilda

jämställdhetsåtgärder (prop. 1988/89:100, bil. 15, 1989/90:100,

bil. 15, 1990/91:100, bil. 15 och prop. 1990/91:113). Det har

rört sig om drygt 12 milj.kr. per budgetår. Regeringen har

därefter i regleringsbrev för resp. budgetår beslutat att medlen

skulle disponeras av civildepartementet. Huvuddelen av medlen

har tagits i anspråk för bidragsgivning till myndigheter,

organisationer och enskilda efter ansökan.

Från den 23 december 1988 var dåvarande statsrådet Margot

Wallström förordnad att föredra frågor i regeringen om

jämställdhet mellan kvinnor och män och beslutade i den

egenskapen på civildepartementets vägnar om bidrag ur anslaget

för särskilda jämställdhetsfrågor. Numera delas medlen ut efter

regeringsbeslut.

Enligt 2 § lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden beslutar

regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om stöd

ur fonden. Sedan 1987 har barn- och ungdomsdelegationen

regeringens bemyndigande att svara för fördelningen av stöd ur

fonden för fostran av ungdom. Delegationens bemyndigande

omfattade, enligt förordningen (1987:324) om barn- och

ungdomsdelegationen, rätt för delegationen att överlåta till

ordföranden att besluta om sådant stöd. I stort sett samtliga

beslut fattades därefter av ordföranden i delegationen. Numera

har denna förordning ersatts av förordningen (1992:105) om barn-

och ungdomsdelegationen. Den nya förordningen innebär i huvudsak

att delegationen till regeringen skall överlämna ärenden om stöd

ur fonden när det gäller ärenden av principell betydelse, av

större vikt eller som avser stöd ur fonden över 200000 kr.

Dessutom innebär förordningen att delegationen får överlåta åt

ordföranden, någon annan ledamot eller grupp av ledamöter att

pröva frågor om stöd från delegationen.

I oktober 1986 utsågs statsrådet Ulf Lönnqvist till ordförande

i delegationen. Han efterträddes i oktober 1988 av statsrådet

Margot Wallström. Nuvarande ordförande är civilministern Inger

Davidson. Barn- och ungdomsdelegationen har, efter

ikraftträdandet av ovan nämnda förordning, delegerat

beslutanderätten till ledamoten Kurt Hedman, tillika

statssekreterare i civildepartementet.

Enligt 7 kap. 3 § regeringsformen skall regeringsärenden, med

undantag för vissa försvarsärenden,avgöras av regeringen vid

regeringssammanträden. Ministerstyre har inte stöd i

regeringsformen. Enligt uttalande av föredragande statsråd i

1973 års grundlagsproposition skall definitionen av vilka

ärenden som är regeringsärenden i första hand göras rent

formellt. Det var enligt propositionen uppenbart att regeln om

kollektiv beslutsform inte fick kringgås på så sätt att ett

ärende förklarades vara ett departementschefsärende. Principen

skulle vara den att alla frågor som krävde ett ställningstagande

från någon i regeringskretsen skall behandlas som ett

regeringsärende. Föredraganden ansåg dock att det även i

fortsättningen borde vara möjligt att i särskild författning

förlägga den formella beslutanderätten hos en departementschef.

En särställning i det avseendet intog beslut som hör till

beredningen av regeringsärenden och beslut som gäller

departementsadministrationen.

Utskottet har i KU 1976/77:44 (s. 12 f.) gjort en mera

omfattande granskning av frågan om vilka ärenden som är

regeringsärenden och vilka som kan omfattas av ett enskilt

statsråds beslutanderätt. Slutsatserna av denna granskning var,

när det gällde ärenden som inte kunde anses tillhöra beredningen

av regeringsärende eller departementsadministrativa beslut, att

bestämmelsen om regeringens kollektiva beslutsfattande inte

borde urholkas genom alltför vidsträckta bemyndiganden till ett

enskilt statsråd. Utskottet betonade att ett enskilt statsråd,

endast i undantagsfall, borde ges beslutanderätt i andra frågor

än sådana som har samband med departementsadministrationen och

beredningsarbetet i vid mening.

Utskottet vill ånyo framhålla betydelsen av att syftet med

regeringsformens bestämmelse i 7 kap. 3 § tillgodoses.

Visserligen kan inte några exakta kriterier för vilka ärenden

som ej bör göras till föremål för delegation till ett enskilt

statsråd uppställas. Utskottet anser att någon formell kritik

inte kan riktas mot det enskilda statsrådet som, med stöd av

regeringsbesluten, beslutat i ärendena. Utskottet är dock av

uppfattningen att den delegation som skett vad gäller

jämställdhetsmedlen är mindre lämplig. Vad sedan gäller frågan

om beslutsformer för barn- och ungdomsdelegationen vill

utskottet framhålla att en beslutsordning, som innebär att ett

enskilt statsråd får ett bestämmande inflytande, stämmer mindre

väl överens med reglerna om regeringens kollektiva besluts- och

ansvarsform. Utskottet vill också här erinra om bestämmelsen i 6

kap. 9 § regeringsformen om att statsråd inte får utöva allmän

eller enskild tjänst. Utskottet anser det mindre lämpligt att

rätten att dela ut medel delegeras till ett statsråd.

Härutöver föranleder den verkställda granskningen inga

ytterligare påpekanden.

21. Samråd mellan regeringsföreträdare och riksbanken om

penningpolitiken

Både hösten 1990 och hösten 1991 höjdes räntan kraftigt i

Sverige genom åtgärder som riksbanken beslutade om. En fråga som

har tilldragit sig uppmärksamhet är det samråd som riksbanken

vid sådana tillfällen skall ha med regeringen enligt 42 § lagen

(1988:1385) om Sveriges riksbank (riksbankslagen). I en

granskningspromemoria, bilaga A 51, lämnas vissa uppgifter

om detta samrådsförfarande m.m.

Innan riksbanken fattar beslut av större penningpolitisk vikt

skall enligt 42 § riksbankslagen samråd ske med det statsråd som

regeringen bestämmer. Kan samråd inte komma till stånd och finns

det synnerliga skäl, får riksbanken besluta utan samråd.

Bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 1989. Det har dock

sedan länge varit praxis att riksbanken inte fattar beslut av

detta slag utan föregående kontakter med företrädare för

regeringen.

Riksbankschefen Bengt Dennis har inför utskottet lämnat

uppgifter om samrådsförfarandet. Av hans redogörelse framgår att

riksbanken före besluten om räntehöjningarna hösten 1990 och

hösten 1991 samrådde med den som var finansminister. Han har

vidare uppgett att riksbanken med företrädare för regeringen

fortlöpande för en dialog som inriktas på en analys av det

ekonomiska läget i stora drag. Enligt riksbankschefen har

regeringen alltid tillgång till samma uppgifter om de ekonomiska

förhållandena som riksbanken har.

Granskningen föranleder inget uttalande från utskottets sida.

22. Ordförande och styrelseledamöter inom Sveriges

Radio-koncernen

Utskottet har till granskning tagit upp regeringens och

utbildningsminister Göranssons handläggning av utnämningar av

ordföranden och styrelseledamöter i vissa bolag inom Sveriges

Radio-koncernen.

Sveriges Radio-koncernen består av moderbolaget -- Sveriges

Radio AB -- och programbolagen Sveriges Television AB, Sveriges

Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges

Utbildningsradio AB. I koncernen ingår också Radiotjänst i

Kiruna AB, som huvudsakligen sysslar med uppbörd av TV-avgifter.

Enligt bolagsordningen för Sveriges Radio AB skall styrelsen

förutom arbetstagarledamöter bestå av tretton ledamöter.

Ordförande och sex övriga ledamöter skall utses av regeringen

och fem av bolagsstämman. Därutöver är verkställande direktören

självskriven ledamot.

Enligt tidigare bolagsordningar för programbolagen och enligt

avtalet mellan staten och Sveriges Radio AB utsåg styrelsen för

Sveriges Radio AB styrelser i programbolagen. Ordförandena och

ytterligare några av ledamöterna i programbolagens styrelser

hade därvid nominerats av de ledamöter i Sveriges Radio AB:s

styrelse som hade utsetts av regeringen. Genom denna ordning för

utseende av styrelseledamöter fick styrelserna i moderbolaget

och programbolaget en parlamentarisk förankring.

Våren 1991 var TCO-ordföranden Björn Rosengren ordförande i

styrelsen i Sveriges Radio AB, landshövdingen Lennart Sandgren

ordförande i styrelsen i Sveriges Television AB,

riksdagsledamoten Jan-Erik Wikström ordförande i styrelsen för

Sveriges Riksradio AB, f.d. landshövdingen Bertil Löfberg

ordförande i styrelsen för Sveriges Lokalradio AB och f.d.

landshövdingen Britt Mogård ordförande i styrelsen i Sveriges

Utbildningsradio AB.

Den 11 juni 1991 beslutade riksdagen en omläggning av den

dittills förda TV-politiken. Den marksända televisionen öppnades

för reklamfinansierade sändningar. Genom beslutet tog riksdagen

också ställning till vissa frågor som gällde Sveriges

Radio-koncernen, däribland frågan om val av styrelseledamöter i

moderbolaget och programbolagen (prop. 1990/91:149, KU39, rskr.

370).

I propositionen anfördes att nuvarande avtal mellan staten och

Sveriges Radio löper ut den 30 juni 1992. Enligt propositionen

borde avtalen mellan staten och företagen inom Sveriges

Radio-koncernen förlängas med sex månader intill utgången av år

1992. En ny avtalsperiod borde omfatta perioden den 1 januari

1993--31 december 1998.

I propositionen anfördes vidare att riksdagen i god tid före

den nya avtalsperioden borde ta ställning till de grundprinciper

som skall gälla i fråga om Sveriges Radios uppdrag, ekonomiska

förutsättningar, ägarförhållanden, företagsform och

organisation.

Följande riktlinjer borde enligt propositionen gälla i fråga

om organisation inför beslut om nya avtal med Sveriges

Radio-företagen.

Den nuvarande företagsformen bör behållas. I princip bör också

ägarförhållandena i Sveriges Radio AB bestå.

Programverksamheten bör handhas av tre bolag:

utbildningsradion samt ett programbolag för vardera ljudradion

och televisionen. Detta innebär att lokalradion och riksradion

förs samman till ett ljudradioföretag. De tre bolagen bör ha

egna avtal med staten som preciserar deras uppdrag som

programföretag i allmänhetens tjänst.

Styrelserna i moderbolaget och de tre programbolagen bör

vardera bestå av femton ledamöter. För samtliga bör gälla att

regeringen utser ordförande och sex ledamöter. Ägarna utser fem

ledamöter. Den verkställande direktören bör vara självskriven

ledamot. Slutligen äger personalen rätt att utse två ledamöter

jämte två suppleanter. Den nu beskrivna ordningen att utse

styrelsernas ledamöter uppnås genom föreskrifter i

bolagsordningarna.

Moderbolagets och programbolagens styrelser bör ha ett mer

omfattande personsamband än vad som nu är fallet. Elva av

moderbolagets ledamöter bör ingå i programbolagens styrelser,

fyra i Sveriges Televisions, fyra i det sammanslagna

ljudradiobolagets och tre i Utbildningsradions styrelser. Av

moderbolagets ledamöter är det då bara ordföranden, den

verkställande direktören och personalrepresentanterna som inte

ingår i något programbolags styrelse.

Konstitutionsutskottet godtog riktlinjerna med följande

modifieringar och tillägg.

I fråga om val av ledamöter av styrelserna inom Sveriges

Radio-koncernen bör gälla att de av regeringen utsedda

ledamöterna i moderbolagets och programbolagens styrelser skall

utses enligt hittillsvarande principer bl.a. vad gäller den

parlamentariska förankringen. Uppdraget som ordförande i

programbolag bör inte förenas med ledamotskap i moderbolagets

styrelse.

Vad konstitutionsutskottet hade anfört om riktlinjer inför

beslut om nya avtal med Sveriges Radio-företagen och om val av

styrelseledamöter gav riksdagen som sin mening regeringen till

känna.

I beslut den 13 juni 1991 medgav regeringen att vart och ett

av programbolagen ändrar sin bolagsordning i fråga om hur

styrelse skall utses. Samma dag bemyndigade regeringen det

statsråd som har till uppdrag att föredra ärenden om radio och

television att på regeringens vägnar träffa avtal om ändring i

avtalet med Sveriges Radio AB med innebörd att föreskriften att

Sveriges Radio AB:s styrelse utser dotterbolagens styrelser

utgår.

Den 13 juni 1991 förordnade vidare regeringen ledamöter i

styrelserna för företag i Sveriges Radio-koncernen. För Sveriges

Radio AB gäller förordnandena för tiden från gällande

förordnandens utgång till slutet av 1992 års ordinarie

bolagsstämma med aktieägarna i bolaget. För Sveriges Television

AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges

Utbildningsradio AB gäller förordnandena från 1991 års ordinarie

bolagsstämmor intill slutet av 1992 års ordinarie bolagsstämmor.

Till styrelserna i Sveriges Riksradio AB och Sveriges Lokalradio

AB utsågs samma personer. Av dem utsågs en person att vara

ordförande. Av dem som utsågs som styrelseledamöter i de övriga

bolagen utsågs tre personer att vara ordförande.

I beslut den 27 juni 1991 förordnade regeringen ytterligare en

person att vara ledamot i styrelsen för Sveriges Television AB.

En närmare redovisning av förordnandena lämnas i bilaga A

52.

Utskottet gör följande bedömning.

Enligt de riktlinjer som riksdagen i sitt beslut den 11 juni

1991 lade fast beträffande styrelser i Sveriges Radio-koncernen

skall de av regeringen utsedda ledamöterna i moderbolagets och

programbolagets styrelser utses enligt "hittillsvarande

principer bl.a. vad gäller den parlamentariska förankringen".

Regeringens beslut den 13 juni 1991 såvitt gäller förordnandet

av ledamöter i bolagens styrelser kan inte anses innebära något

avsteg från dessa principer. Beslutet innebar bl.a. att det näst

största riksdagspartiet inte längre fick någon ordförandepost.

Granskningen föranleder inte något uttalande från utskottets

sida.

23. Förordnande av ledamöter i utlänningsnämnden

Utskottet har granskat beredningen av ett regeringsärende som

rör förordnande av ett kommunalråd och en riksdagsman till

ledamöter i utlänningsnämnden för tiden 1992--1993. Granskningen

har föranletts av att dessa politiker sedan den 1 juli 1989

också är förordnade som ledamöter i invandrarverkets styrelse.

En promemoria upprättad inom kulturdepartementet har överlämnats

till utskottet bilaga A 53.

Av promemorian framgår att ärendet om förordnande av

lekmannaledamöter i utlänningsnämnden bereddes på det sättet att

de i riksdagen representerade politiska partierna lämnades

tillfälle att föreslå ledamöter. Detta skedde mot bakgrund av

ett uttalande i propositionen om en särskild nämnd för

utlänningsärenden (prop. 1991/92:30 s. 33) om att

lekmannaledamöterna i nämnden skulle utses av regeringen på

förslag av de politiska partierna. Enligt promemorian förelåg

inte anledning att inhämta upplysningar eller synpunkter från

invandrarverket eller någon annan myndighet, utan regeringen

beslutade i enlighet med de förslag som lämnats av partierna.

Av 11 § instruktionen (1988:429) för invandrarverket framgår

att verkets styrelse skall besluta om riktlinjer för

invandrarverkets beslut i ärenden om visering,

uppehållstillstånd, arbetstillstånd och svenskt medborgarskap.

Styrelsen avgör inte enskilda ärenden. Enligt 7 kap. 3 §

utlänningslagen (1989:529) får invandrarverkets beslut i

enskilda ärenden i fråga om avvisning eller utvisning och en i

samband därmed behandlad fråga om uppehållstillstånd eller

arbetstillstånd eller återkallelse av sådana tillstånd

överklagas till utänningsnämnden. Även vissa av invandrarverkets

beslut enligt lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap får

överklagas till utänningsnämnden.

För myndigheterna är förvaltningslagen och dess bestämmelser

om jäv vid ärendehandläggning tillämpliga. I 11§

förvaltningslagen (1986:223) stadgas bl.a.

Den som skall handlägga ett ärende är jävig

-- -- --

3. om ärendet har väckts hos myndigheten genom överklagande

eller underställning av en annan myndighets beslut eller på

grund av tillsyn över en annan myndighet och han tidigare hos

den andra myndigheten har deltagit i den slutgiltiga

handläggningen av ett ärende som rör saken,

-- -- --

5. om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är

ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet.

Från jäv bortses när frågan om opartiskhet uppenbart saknar

betydelse.

Med det s.k. tvåinstansjävet i 11 § 3 åsyftas att en

handläggare i högre instans tagit sådan befattning med saken

redan i lägre instans att hans objektivitet kan sättas i fråga.

I propositionen 1971:30 har framhållits att det från

rättssäkerhetssynpunkt inte var nödvändigt att den som i något

avseende tagit befattning med saken hos en lägre instans

generellt skulle vara förbjuden att delta som beslutande eller

föredragande vid ärendets handläggning i högre instans.

Avgörande borde vara om han hos den underordnade myndigheten

deltagit i den slutliga handläggningen av ett ärende som rörde

saken. Med uttryckssättet att någon deltagit i den slutliga

handlägningen av ett ärende avses inte bara den som formellt har

att fatta beslut i ärendet utan också föredraganden och andra

som har rätt och skyldighet att uttala sin mening i ärendet.

Det s.k. delikatessjävet eller grannlagenhetsjävet (11 § 5) är

tänkt att täcka andra situationer än de som täcks av 11 § 1--4.,

men där en persons opartiskhet ändå på grund av någon särskild

omständighet kan sättas i fråga.

Den som är jävig får inte handlägga ett ärende, dvs. den

jävige skall avstå från att delta i såväl ärendets beredning som

i beslutsfattandet. Den som tror sig vara jävig skall själv ge

detta till känna. Uppkommer en fråga om jäv mot någon, och annan

inte trätt i hans ställe, skall myndigheten snarast besluta i

jävsfrågan.

I promemorian från kulturdepartementet understryks att frågan

om jäv skall avgöras i det enskilda fallet. Vidare sägs att

invandrarverkets styrelse inte avgör enskilda ärenden och inte

heller under senare tid har fattat formella beslut om riktlinjer

för handläggning av sådana ärenden som normalt kan komma under

utlänningsnämndens prövning.

Utskottet gör följande bedömning.

Vederbörande politiker torde ha nominerats till sina uppdrag i

utlänningsnämnden liksom i invandrarverkets styrelse i egenskap

av företrädare för "allmänintresset". Med detta avses det

generella intresse som förutsätter en sammanvägning av alla

olika intressen som berör alla medborgare (se SOU 1985:40 s.

152). Både uppdraget som nämndledamot och styrelseledamotskapet

kan således sägas ha ett och samma ursprung, nämligen politiskt

förtroendevaldas legitimitet att företräda det medborgerliga

omdömet och medborgarna. Som framhålls i propositionen om

särskild nämnd för utlänningsärenden (s.33) har inslaget av

lekmän i nämnden kanske sin mest väsentliga betydelse genom att

det säkerställer nämndens demokratiska förankring och

tillgodoser allmänhetens intresse av insyn i ärendena.

Enligt utskottet kan man inte bortse ifrån att den som åtar

sig ett uppdrag som styrelseledamot i en myndighet eller som

nämndledamot gör det som person och inte i egenskap av

riksdagsledamot eller företrädare för ett parti.

Utlänningsnämnden fullgör mycket känsliga uppgifter. Det är

därför särskilt angeläget att förtroendet för dess beslut inte

kan komma att rubbas på jävsliknande grunder. Med hänsyn till

vikten av att nämnden åtnjuter allmänt förtroende skulle det

därför i och för sig kunna ifrågasättas om det varit lämpligt

att till ledamöter utse personer som kan uppfattas som

företrädare för den myndighet vars beslut nämnden överprövar.

Nämndledamöternas uppgifter styrs emellertid av de regler som

statsmakterna uppställt för utlänningsnämndens verksamhet. Som

framhållits i departementspromemorian ankommer det inte på

invandrarverkets styrelse att fatta beslut i enskilda ärenden.

Däremot framgår det av invandrarverkets instruktion att verkets

styrelse har att besluta om vissa riktlinjer. Det får enligt

utskottet förutsättas att vederbörande ledamöter själva beaktar

om en jävsituation föreligger och i sådant fall avstår från att

delta i utlänningsnämndens beslut. Med hänsyn till dessa

förhållanden har utskottet inte funnit anledning att rikta någon

anmärkning mot regeringens beslut att förordna de aktuella

personerna till ledamöter av utlänningsnämnden.

24. Ersättning till en enskild företagare

Utskottet har granskat beredningen av ett regeringsärende som

gäller ersättning till Halvar Alvgard. Genom regeringsbeslut den

17 oktober 1991 bilaga A 54 tillerkändes Halvar Alvgard

ersättning ex gratia med 1 milj.kr. I beslutet hänvisades till

att riksdagen i beslut den 15 maj 1991 (1990/91:LU27) gett

regeringen till känna att regeringen snarast borde ta upp

ersättningsfrågan till prövning. Samma dag beslutade regeringen

efterge statens fordran avseende rättegångskostnader mot såväl

Alvgard som hans bolag.

Till grund för granskningen har bl.a. legat en promemoria

upprättad inom justitiedepartementet samt en skrivelse från

riksskatteverket bilagorna A 55--A 56. Utfrågningar har

hållits med justitierådet Hans-Gunnar Solerud, justitieministern

Gun Hellsvik och statsministern Carl Bildt bilagorna B 8, B 9

samt B 14.

I en inom konstitutionsutskottets kansli upprättad promemoria

bilaga A 57 redovisas de myndighetsåtgärder m.m. som

förekommit i det aktuella ärendet. Sammanfattningsvis framgår

följande.

Som ett led i en riksomfattande kontrollaktion inom branschen

för begagnade bilar inleddes den 25 januari 1980 en revision hos

Alvgard Bil AB i Vimmerby. Halvar Alvgard var huvudaktieägare i

bolaget. Under omkring ett år förekom därefter upprepde

kontakter mellan Alvgard och skattemyndigheten utan att

myndigheten ansåg sig erhålla fullständigt material eller

fullständigt svar på förfrågan. Mot denna bakgrund beslutade en

revisionsdirektör vid skattemyndigheten att göra en

åtalsanmälan. Länsåklagaren inledde den 28 januari 1981

förundersökning rörande eventuellt skattebrott i samband med

bilbolagets affärer.

Halvar Alvgard hämtades den 2 mars 1981 av polisen till förhör

och delgavs misstanke om grovt skattebedrägeri. Samma dag

anhölls Halvar Alvgard med hänsyn till risken för att han annars

skulle försvåra utredningen. Vid husrannsakan denna dag i Halvar

Alvgards bostad, i bolagets lokaler och hos revisionsbyrån

beslagtogs ett omfattande material. -- Beslaget hävdes i augusti

samma år.

Den 2 mars 1981 höll åklagarmyndigheten också en

presskonferens i Vimmerby polishus.

Den 4 mars försattes Halvar Alvgard på fri fot. Den 1 juni

1981 anhölls han på nytt och försattes på fri fot dagen därpå.

Den 13 juni 1981 ingavs ansökan om eftertaxering till länsrätten

avseende taxeringsåren 1978 och 1979 samt besvär över 1980 års

taxeringar. Halvar Alvgard hade själv besvärat sig till

länsrätten över taxeringsnämndens beslut i fråga om 1980 års

taxeringar. Den 26 juni 1981 beslutade länsrätten om

interimistisk betalningssäkring på så stor del av Halvar

Alvgards egendom som svarade mot 686 098 kr. I början av 1982

halverade länsrätten betalningssäkringen för att i mitten av år

1982 helt upphäva den. Först den 2 september 1982 nåddes

kronofogdemyndigheten av detta beslut. Den 8 oktober 1982

återkallade taxeringsintendenten sina ansökningar om

eftertaxering och tio dagar senare beslutades om nedläggning av

förundersökningen. Sedan länsrätten höjt Halvar Alvgards

taxeringar för taxeringsåret 1980 med 30000 kr. fastställdes

denna dom i juni 1986 av kammarrätten i Jönköping.

I januari 1983 tillerkändes Halvar Alvgard av Västerviks

tingsrätt ersättning med 55867 kr. för kostnader för bevisning

under förundersökningen. I december 1984 tillerkändes han

ersättning av JK med 5000 kr. enligt lagen om ersättning vid

frihetsinskränkning. Han hade begärt 37500 kr. enligt denna

lag och dessutom 1890000 kr. enligt skadeståndslagen. Den 5

december 1985 begärde Halvar Alvgard av regeringen ersättning i

enlighet med de anspråk han ställt hos JK samt därutöver

815000 kr. för hyresförluster orsakade av myndigheternas

agerande. I februari 1986 beslutade regeringen överlämna

framställningen såvitt avsåg de 815 000 kronorna till JK och i

övrigt avslå framställningen. I mars 1986 avslog JK

framställningen i den del som överlämnats till honom.

I augusti 1986 ansökte Halvar Alvgard och hans bolag vid

Västerviks tingsrätt om stämning på staten med

skadeståndsanspråk på 2667500 kr. I mellandom som

fastställdes av hovrätten lämnades fastställelsetalan utan

bifall. Högsta domstolen vägrade i maj 1990 prövningstillstånd.

I september 1990 förpliktigades Halvar Alvgard och bolaget av

Västerviks tingsrätt att ersätta statens rättegångskostnader med

119532 kr., och hovrätten lämnade i januari 1991 besvären utan

bifall. Vid denna tid inkom till regeringen en skrivelse från

Bengt Harding Olson som gällde nåd i fråga om statens

rättegångskostnader. Halvar Alvgard och bolaget förklarade sig

biträda denna ansökan.

Lagutskottet ställde sig i betänkandet 1990/91:LU27 i princip

avvisande till att frågor rörande ersättning ex gratia skall tas

upp till närmare överväganden i riksdagen i andra sammanhang än

då särskilda medel behöver anslås för ändamålet. När det gäller

fallet Halvar Alvgard fick dock enligt lagutskottet

förhållandena anses så särpräglade att ett undantag kunde vara

motiverat. Vad som förekommit i saken ledde lagutskottet till

den uppfattningen att det kunde vara rimligt att en ekonomisk

gottgörelse utgick utöver den ersättning som Halvar Alvgard

kunde vara berättigad till enligt lagen om ersättning vid

frihetsinskränkning. Lagutskottet hade emellertid inte underlag

för att kunna göra några ytterligare uttalanden i

ersättningsfrågan utan det måste enligt utskottet ankomma på

regeringen att bedöma huruvida och med vilket belopp ersättning

bör utges. Regeringen borde enligt lagutskottet snarast ta upp

spörsmålet till prövning och -- om så var erforderligt --

återkomma till riksdagen med förslag till medelsanvisning. I en

reservation (m, fp och c) underströks de särpräglade

förhållandena i fallet Halvar Alvgard och framhölls att det

måste ankomma på regeringen att bedöma med vilket belopp

ersättning skulle utges. Enligt reservationen borde regeringen

snarast ta upp spörsmålet till prövning och återkomma till

riksdagen med förslag till medelsanvisning.

Sedan riksdagen den 15 maj 1991 fattat det tidigare nämnda

beslutet förordnades justitierådet Hans-Gunnar Solerud den 13

juni 1991 att utreda frågan om ersättning till Alvgard bilaga

A 58.

Den 26 september 1991 framhöll justitierådet Hans-Gunnar

Solerud i skrivelse till justitiedepartementet bilaga A 59

att utredningen mot hans förväntningar inte hade kunnat

slutföras redan under hans sommarledighet. Han angav vidare att

han funnit det naturligt att som en första åtgärd ta del av de

beräkningar och bedömningar som utgjort underlag för de yrkade

beloppen i tvistemålet, men som aldrig kommit att tillföras

målet. Innehållet i detta underlag skulle sedan få bestämma

inriktningen i och omfattningen av det fortsatta

utredningsarbetet. Efter ett telefonsamtal med Halvar Alvgards

ombud Gunnar Berg erhöll han den 24 juli en promemoria, vari

hänvisades till vad som anförts i ärendet hos JK samt till

bifogade beräkningar utförda av auktoriserade revisorn P G

Simonsson. Vid ett sammanträffande den 30 juli 1991 genomgicks

materialet. Den 5 september inkom från Gunnar Berg en av

revisorn omarbetad och kompletterad utredning. Vid ett nytt

sammanträffande med Gunnar Berg den 19 september berördes bl.a.

de skillnader i olika hänseenden som förelåg mellan dessa

beräkningar och de uppställningar som ursprungligen hade lämnats

till JK och som syntes ha legat till grund också för yrkandena i

tvistemålet. Gunnar Berg åtog sig att så snart som möjligt

tillställa Hans-Gunnar Solerud de tidigare berörda beräkningarna

och bedömningarna. Hans-Gunnar Solerud förklarade i skrivelsen

vidare att det var hans avsikt att ha ett personligt

sammanträffande med Halvar Alvgard när han fått det överenskomna

materialet och eventuellt haft ytterligare sammanträffanden med

Berg. Först därefter skulle han kunna avlämna sin utredning och

sitt eget förslag.

Hans-Gunnar Solerud har under utskottets utfrågning angett att

han efter den nya regeringens tillträde sammanträffade med

statsråden Gun Hellsvik och Reidunn Laurén. Utredningsläget var

då detsamma som redovisats i skrivelsen den 26 september. Han

kunde förstå att man gärna ville lösa ärendet så fort som

möjligt, vilket också varit hans egen ambition. Han erbjöd sig

att försöka ta reda på vilka tankar Halvar Alvgard och hans

ombud hade. Justitieministern Gun Hellsvik har under

utfrågningen framhållit att det var hon som tog initiativ till

sammanträdet. Enligt hennes uppfattning angav Hans-Gunnar

Solerud vid sammanträffandet att det säkerligen inte var möjligt

att få fram ett underlag som kunde visa den verkliga skada som

Alvgard drabbats av. Hon ställde också frågan om man kunde se 1

milj.kr. som ett rimligt belopp och mötte inte någon invändning

från Hans-Gunnar Soleruds sida. De skadeståndskrav Alvgard

framställt låg omkring 2,7 milj.kr. Hon frågade Hans-Gunnar

Solerud om han hade möjlighet att avsluta sitt arbete och komma

med ett förslag inom en vecka och fick ett jakande svar.

Hans-Gunnar Solerud har angett att han vid ett sammanträffande

med Gunnar Berg en vecka senare fick beskedet att om Halvar

Alvgard fick 1 milj.kr. skulle han känna sig upprättad.

I skrivelse den 15 oktober 1991 till justitiedepartementet

bilaga A 60 angav Hans-Gunnar Solerud att han i anslutning

till sitt utredningsarbete från Halvar Alvgard erhållit ett brev

som han överlämnade i kopia bilaga A 61. I brevet föreslogs

från Gunnar Bergs sida en ersättning ex gratia till Halvar

Alvgard om 1 milj.kr. Genom en sådan skulle enligt brevet Halvar

Alvgard få upprättelse och saken bringas till ett slut.

Beträffande utredningsläget vid denna tidpunkt har Hans-Gunnar

Solerud vid utfrågningen framhållit att han på intet sätt givit

upp utan självfallet skulle ha kunnat komma med en rapport när

han ansett sig mogen för det. Han har också angett att mycket

talade för att han skulle ha kommit fram till att Halvar Alvgard

borde ha någon ersättning med ett betydande ideellt moment. Gun

Hellsvik har uppgett att man nog fick se det som att Hans-Gunnar

Solerud avslutat sin utredning genom hans information om att han

inte såg det som möjligt att komma till ett exakt resultat samt

i och med att han överlämnade förslaget till

förhandlingsuppgörelse. Det fanns enligt Gun Hellsvik mot

bakgrund av den tid som förflutit inte någon möjlighet att göra

en realistisk bedömning av skadeståndsanspråken utan det måste

bli fråga om en skälighetsbedömning.

Statsminister Carl Bildt har under utskottets utfrågning

framhållit att myndigheternas agerande mot Halvar Alvgard i

någon mening måste ses som felaktigt eftersom mycket allvarliga

tillslag gjordes vid upprepade tillfällen utan att

brottsmisstanken ledde till någonting. Det är också enligt

statsministern mycket svårt att försvara anordnandet av

presskonferens i saken. Huvudfelet i fallet ligger emellertid

självfallet i de lagar och förordningar som funnits.

Lagutskottets betänkande går knappast att tolka på annat sätt än

att också utskottsmajoriteten ansåg att det var rimligt att

ekonomisk gottgörelse skulle lämnas, vilket var en åsikt han

själv delade.

Granskningen föranleder inte något uttalande från utskottets

sida.

Hemställan

Utskottets anmälan

Resultatet av den i det föregående redovisade granskningen av

statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning

samt av regeringens skrivelse 1991/92:15 med redogörelse för

behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen får

utskottet härmed för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 7 maj 1992

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil

Fiskesjö (c), Birger Hagård* (m), Hans Nyhage (m), Catarina

Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove Johansson (s), Sören

Lekberg* (s), Torgny Larsson (s), Ingvar Svensson (kds),

Harriet Colliander (nyd), Ulla Pettersson (s), Inger René (m),

Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Henrik S Järrel (m).

* Ej närvarande vid justeringen.

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit

vid behandlingen av ärendet.

Vid behandlingen av

avsnitt 10 -- jämställdhetsfrågor -- har Ingela Mårtensson

(fp) ersatt Ylva Annerstedt (fp);

avsnitt 13 -- krigsmaterielexport -- har Ingela Mårtensson

(fp) ersatt Ylva Annerstedt (fp);

avsnitt 15 -- vissa underrättelse- och säkerhetsfrågor -- har

Ingela Mårtensson (fp) ersatt Ylva Annerstedt (fp);

avsnitt 16 -- nyemission i Nordbanken m.m. -- har Björn von

der Esch (m) ersatt Henrik S Järrel (m);

avsnitt 17 a -- försäljning av aktier i LKAB -- har Björn von

der Esch (m) ersatt Henrik S Järrel (m);

avsnitt 20 -- vissa anslagsfrågor -- har Elvy Söderström (s)

ersatt Kurt Ove Johansson (s);

avsnitt 20 c -- barn- och ungdomsdelegationen m.m -- har

Roland Lében (kds) ersatt Ingvar Svensson (kds);

avsnitt 21 -- samråd mellan regeringsföreträdare och

riksbanken om penningpolitiken -- har Elvy Söderström (s) ersatt

Lisbeth Staaf-Igelström (s).

Reservationer

1. Oljebistånd till Estland m.m. (avsnitt 12 d)

Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Sören

Lekberg, Torgny Larsson, Ulla Pettersson och Lisbeth

Staaf-Igelström (alla s) anser att den del av utskottets

yttrande som på s. 50 börjar med "Utskottets granskning" och

slutar med "utskottets sida" bort ha följande lydelse:

Granskningen har visat att regeringen, när biståndsministern

offentliggjorde löftet till Estland om bl.a. oljebistånd, inte

hade beslutat i frågan. Först den 23 januari 1992 fattade

regeringen beslut om oljebiståndet. Enligt utskottets mening

borde den av biståndsministern redan före jul 1991 gjorda

utfästelsen ha tagits upp till ett formellt beslut av regeringen

i dess helhet. Då hade missförstånden och den stora förseningen

med biståndet kunnat undvikas. Biståndsministern kan därför inte

undgå kritik för sin handläggning av detta ärende.

2. Krigsmaterielexport såvitt avser viss export från FFV

(avsnitt 13)

Ingela Mårtensson (fp) anser att den del av utskottets

yttrande som på s. 56 börjar med "Konstitutionsutskottets

granskning avser" och slutar med "tidigare bedömningar" bort ha

följande lydelse:

Konstitutionsutskottets granskning ger inte säkert belägg för

att det 1986 i kretsen av regeringsledamöter funnits kännedom om

de s.k. Englandsavtalen och deras tillämpning. Utredningen ger

emellertid vid handen att sådan kännedom -- liksom var fallet

hösten 1965 -- har funnits inom regeringskansliet. I övrigt har

inte granskningen i denna del gett anledning till något

uttalande.

3. Beslut om inlandsbanan (avsnitt 18)

Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Sören

Lekberg, Torgny Larsson, Ulla Pettersson och Lisbeth

Staaf-Igelström (alla s) anser att den del av utskottets

yttrande som på s. 74 börjar med "Granskningen föranleder" och

slutar med

"utskottets sida" bort ha följande lydelse:

Regeringen har enligt regeringsprotokoll den 31 oktober 1991

beslutat förelägga riksdagen proposition 1991/92:25 med förslag

bl.a. om att persontrafiken på inlandsbanan skulle återupptas i

enlighet med de riktlinjer som anförts i propositionen.

Riksdagen har den 17 december 1991 beslutat bifalla regeringens

förslag. Vid utskottets utfrågning av kommunikationsminister

Mats Odell har framgått att endast två regeringsbeslut har

fattats vad gäller inlandsbanan. Det första beslutet fattades

den 24 oktober 1991 och avsåg tilläggsuppdrag till Curt Boström,

och det andra beslutet om medelsanvisning fattades den 23

januari 1992 efter riksdagens beslut härom. Av

kommunikationsministerns uttalanden i departementets

pressmeddelande den 28 oktober 1991 framgår att

kommunikationsministern varit medveten om dels att nya anslag

till inlandsbanan krävde ett riksdagsbeslut, dels att trafiken

återupptogs innan något sådant beslut hade fattats. Något

formellt beslut om ett återupptagande av trafiken på

inlandsbanan förelåg inte vid den tidpunkt då trafiken faktiskt

återupptogs. Mot bakgrund härav kan kommunikationsministern inte

undgå kritik för sin handläggning av denna fråga.

4. U-landsbistånd m.m. (avsnitt 20 b)

Harriet Colliander (nyd) anser att den del av utskottets

yttrande som på s. 78 börjar med "Vad sedan" och slutar med

"inget uttalande" bort ha följande lydelse:

Statens medel får inte användas på annat sätt än riksdagen har

bestämt. Av utredningen framgår att medel som riksdagen avsatt

för biståndsändamål kommit att användas för uppförande av

ambassadbyggnader i stället för bistånd. Den tidigare

socialdemokratiska regeringen bär det yttersta ansvaret för

detta. Det förefaller uppenbart att en regering inte bör använda

statens medel på annat sätt än riksdagen bestämt. Den förra

regeringen bör kritiseras för detta.

5. Ersättning till en enskild företagare (avsnitt 24)

Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Sören

Lekberg, Torgny Larsson, Ulla Pettersson och Lisbeth

Staaf-Igelström (alla s) anser att den del av utskottets

yttrande som på s. 88 börjar med "Granskningen föranleder" och

slutar med "utskottets sida" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att

justitierådet Hans-Gunnar Solerud inte fick möjlighet att

slutföra sin utredning innan regeringen tog ställning till

frågan om ersättning till Halvar Alvgard. I övrigt har

granskningen inte gett anledning till något uttalande från

utskottets sida.

Särskilt yttrande

Öresundsbron -- beslutsunderlag (avsnitt 19)

Bertil Fiskesjö (c) anför:

Enligt min mening lider beslutet om en fast förbindelse över

Öresund av allvarliga brister till följd av den tidigare

regeringens handläggning av frågan. Det mest anmärkningsvärda är

att miljöprövningen skall ske efter beslutet. Miljöfrågorna

borde givetvis ha varit klarlagda innan beslutet fattades.

Vidare saknas en ordentlig redovisning av de trafikflöden som

kan förväntas. De knapphändiga uppgifter som finns i

propositionen är i realiteten bara gissningar.

Artikel 11 i 1974 års konvention om skydd av Östersjöns marina

miljö föreskriver samråd, då fråga är om miljöskadlig verksamhet

som medför eller kan medföra störning av väsentlig betydelse i

annan fördragsslutande stat. Som framgår av utrikesutskottets

yttrande har regeringen ansett att brobygget inte innebär någon

sådan miljöstörning. Enligt min mening har det på grundval av

det hittills tillgängliga materialet inte varit möjligt att göra

denna bedömning. Regeringen borde därför ha samrått med övriga

berörda Östersjöstater.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Johan Lönnroth (v) anför:

a. Regeringskansliet -- statistik och andra redovisningar

(avsnitt 3 a)

När det gäller personalen i regeringskansliet är det viktigt

att framhålla att regeringen måste skilja på anställda som

rekryteras enligt normala meritvärderingsregler för tjänstemän

och de som rekryteras med hänsyn också till politiska åsikter.

Det är uppenbart att politiska åsikter spelat in vid

rekryteringen av Emil Svensson och Lars Jonung.

b. Riksdagens skrivelser m.m. (avsnitt 8)

Till skatteutskottets yttrande över regeringens skrivelse

med redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till

regeringen har fogats en meningsyttring av suppleanten från

Vänsterpartiet. Jag instämmer i de synpunkter som framförts i

den meningsyttringen, vilken återfinns i bilaga A 17 till

konstitutionsutskottets betänkande.

c. Sanktionerna mot Irak (avsnitt 12 e)

Säkerhetsrådets resolution 678 var inte en FN-aktion enligt

FN-stadgans artikel 42, som föreskriver att militärt ingripande

får ske bara när icke-militära aktioner visat sig otillräckliga.

Resolutionen innebar i stället ett av FN:s säkerhetsråd

auktoriserat kollektivt självförsvar enligt artikel 51.

Någon skyldighet för FN:s medlemsstater att medverka i

kollektivt försvar föreligger inte enligt FN-stadgan. I det här

behandlade fallet fanns endast säkerhetsrådets uppmaning att

lämna "appropriate support". Varje land fick självt besluta, och

flertalet av FN:s medlemmar valde att inte medverka. Den svenska

regeringen var sålunda inte tvungen att ge tillstånd för

vapenexport till de länder som deltog i de militära aktionerna

mot Irak.

Regeringen borde ha beslutat att Sverige inte i någon form

skulle medverka i USA-alliansens krig.

Det sätt på vilket resolution 678 drevs igenom av USA i

säkerhetsrådet var ett uttryck för en stormaktspolitik. Att

acceptera resultatet av sådan stormaktspolitik som ett slags

vidareutveckling av FN-stadgan strider mot normal

rättsuppfattning. Regeringen borde ha verkat för att återbörda

beslutsrätten till FN.

Regeringen borde enligt min mening ha begärt att

generalförsamlingen inkallades, vilket flera andra regeringar

gjorde.

d. Krigsmaterielexport (avsnitt 13) såvitt avser viss export

från FFV

Vid årets granskning har framkommit nya uppgifter om hur de

s.k. Englandsavtalens innehåll och deras tillämpning har

redovisats inom regeringskansliet. Enligt min mening är

omständigheterna sådana, att det framstår som anmärkningsvärt,

om det inte därigenom i kretsen av regeringsledamöter i december

1986 funnits kunskap om avtalens rätta innebörd.

I övrigt har inte granskningen i denna del gett anledning till

något uttalande.

e. Krigsmaterielexport (avsnitt 13) såvitt avser Indien

Vad gäller Indien framfördes det enligt min mening -- jämför

vad som sades vid en utfrågning av utrikesministern den 3 april

1990 (1989/90:KU30, bilaga B 7, s. 220--221) -- varningar till

utrikesministern från indisk sida för att uppgifter som Bofors

skulle kunna lämna skulle kunna vara besvärande för Sverige och

Indien.

f. Vissa underrättelse- och säkerhetsfrågor (avsnitt 15)

Enligt min mening borde de två sista styckena i utskottets

yttrande i detta avsnitt haft följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det ställt utom allt tvivel att

svensk militär underrättelsetjänst genom IB har bedrivit

åsiktsregistrering i stor skala. Däremot är det ännu en öppen

fråga om och i så fall när verksamheten har upphört. Den

promemoria som utskottet fått från försvarsdepartementet tillför

dock inget nytt, utan upprepar gamla påståenden.

Det är uppseendeväckande att utskottet fick denna intetsägande

redovisning först den 31 mars 1992. Det fanns då inte längre tid

att genomföra de utfrågningar och det utredningsarbete som

skulle ha behövts. Utskottet avser att återkomma i ärendet så

att klarhet kan vinnas i frågan.

g. Öresundsbron -- beslutsunderlag (avsnitt 19)

Enligt min mening lider beslutet om en fast förbindelse över

Öresund av allvarliga brister till följd av den tidigare

regeringens och den tidigare riksdagsmajoritetens handläggning

av frågan. Det mest anmärkningsvärda är att miljöprövningen

skall ske efter beslutet. Miljöfrågorna borde givetvis ha varit

klarlagda innan beslutet fattades. Vidare saknas en ordentlig

redovisning av de trafikflöden som kan förväntas. De

knapphändiga uppgifter som finns i propositionen är i realiteten

bara gissningar.

Artikel 11 i 1974 års konvention om skydd av Östersjöns marina

miljö föreskriver samråd då fråga är om miljöskadlig verksamhet

som medför eller kan medföra störning av väsentlig betydelse i

annan fördragsslutande stat. Som framgår av utrikesutskottets

yttrande har regeringen ansett att brobygget inte innebär någon

sådan miljöstörning. Enligt min mening har det på grundval av

det hittills tillgängliga materialet inte varit möjligt att göra

denna bedömning. Regeringen borde därför ha samrått med övriga

berörda Östersjöstater.

h. Samråd mellan regeringsföreträdare och riksbanken om

penningpolitiken (avsnitt 21)

Redan i min anmälan konstaterades att samråd ägde rum med

finansministern dels vid besluten om räntehöjningar i oktober

1990, dels vid beslutet att höja marginalräntan den 5 december

1991. Granskningen har bekräftat detta rent formella iakttagande

av grundlagen.

Min anmälan gällde också om regeringen följt riksdagsbesluten

om den ekonomiska politikens "allmänna inriktning" eller om man

i praktiken överlåtit på riksbankschefen och finansministern att

sinsemellan göra upp om denna. Byggde besluten om att söka

medlemskap i EG på kortsiktiga och akuta riksbanksbeslut, som i

sin tur byggde på bristfälligt underlag och kanske också på en

politisk vilja hos riksbankens ledande företrädare?

Intresset för att få ett svar på denna senare fråga förefaller

vara minimalt från regeringarnas, riksbankschefens och

utskottets sida. Jag anser att utskottet bör återkomma till

denna granskning.

i. Ersättning till en enskild företagare (avsnitt 24)

Riksdagens majoritet beslöt den 15 maj 1991 att "det måste

ankomma på regeringen att bedöma huruvida och med vilket belopp

ersättning bör utges" till Halvar Alvgard. Den nya regeringen

valde att glömma bort ordet "huruvida" i detta beslut och lät

prövningen grundas på den borgerliga reservationen, som utgick

ifrån att pengar skulle utbetalas. Det är olyckligt att

justitierådet Soleruds utredning inte fick fullföljas och att

regeringen tog så lätt på frågan om ersättningsbeloppets

storlek.

Enligt uppgifter i massmedia som ej dementerades under

utfrågningen har statsministern i samband med offentliggörandet

av beslutet om ersättningen sagt att Alvgard har "chikanerats av

myndigheterna under lång tid". Denna typ av uttalanden är värda

klander från utskottets sida. Inga belägg har lagts fram för att

myndigheterna har handlat fel. Om statsministern menade att det

var lagarna det var fel på kan inte myndigheterna anklagas för

detta och då borde regeringen ha lagt fram förslag till

lagändring. I annat fall kan uttalandet inte ses som annat än

ett försök till styrning av myndigheternas agerande i ärende som

rör myndighetsutövning mot enskild eller tillämpning av lag. Mot

bakgrund av vad utskottet anfört under avsnitt 11 kan uttalandet

då inte anses förenligt med regeringsformens regler.

Statsministern borde nämligen ha räknat med att uttalandet

skulle kunna uppfattas som direktiv.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet

1. beträffande Sanktionerna mot Irak (avsnitt 12 e)

borde ha gett riksdagen till känna vad ovan anförts i denna del,

2. beträffande Krigsmaterielexport (avsnitt 13) såvitt avser

viss export från FFV borde ha gett riksdagen till känna vad

ovan anförts i denna del,

3. beträffande Vissa underrättelse- och säkerhetsfrågor

(avsnitt 15) borde ha gett riksdagen till känna vad ovan

anförts i denna del,

4. beträffande Ersättning till en enskild företagare

(avsnitt 24) borde ha gett riksdagen till känna vad ovan

anförts i denna del.

Konstitutionsutskottet

1992-03-12

kl. 10.03--11.52

Bilaga B 1

Utfrågning av krigsmaterielinspektören, ambassadören Sven

Hirdman och departementssekreteraren Gunnar Klinga angående

krigsmaterielexport1

Thage G Peterson: Jag vill rikta en speciell

välkomsthälsning till krigsmaterielinspektören ambassadör Sven

Hirdman och departementssekreterare Gunnar Klinga. Vi är

tacksamma för att ni med så kort varsel velat komma till

utskottet för att svara på frågor beträffande de anmälningar som

har kommit in för granskning av vissa delar av era områden.

Jag har kommit överens med ambassadör Hirdman om att han först

får ordet för en kortare inledning. Sedan tänkte jag göra så i

dag, att den som vill ställa en fråga får svar direkt av

ambassadör Hirdman och sedan har frågeställaren möjlighet att ge

en replik.

Sven Hirdman: Jag uppskattar möjligheten att få komma till

konstitutionsutskottet igen -- jag har kommit hit minst en gång

om året, så jag känner och uppskattar rutinerna.

Som jag har förstått det finns det flera ämnen som utskottet

vill höra mig om. Det gäller de s.k. Englandsavtalen med

Storbritannien, som avsåg viss utförsel av granatgevärsmateriel

från FFV till Storbritannien och i några fall vidare till andra

länder.

Det andra ämnet gäller regeringens inställning till

krigsmaterielexport till Jugoslavien. Det tredje ämnet avser

frågor rörande regeringens inställning till

krigsmaterielförsäljning och krigsmaterielpolitik avseende Iran.

Sedan är det ytterligare två kompletterande ämnen. Det ena

omfattar tydligen några frågor rörande vår inställning till

Indien och Boforsavtalet med Indien, och slutligen är det några

frågor i anslutning till ett tidigare regeringsbeslut avseende

export till Burma.

Det är alltså åtminstone fem ämnen. Jag tänkte att det kunde

vara praktiskt att jag inleder med några ord om ett ämne i

taget, och jag börjar med Englandsavtalen.

Avtalen från 1963, som dåvarande förenade fabriksverken slöt

med engelska staten, har tidigare utförligt redovisats för

konstitutionsutskottet -- jag var här bl.a. våren 1988 -- och

det är också behandlat av utskottet i granskningsbetänkandet, så

jag tänker inte gå in på förhistorien.

1 Med -- -- -- markerad text utesluten av sekretesskäl.

Jag vill hänvisa till att Eskilstuna tingsrätt i en dom

nyligen, den 28 januari, som jag tror att ni har tagit del av,

har givit en ingående och enligt min åsikt bra redovisning av

detta avtalskomplex, vilka arrangemang som har förelegat och

vilka affärer som har förekommit mellan FFV och det brittiska

försvarsministeriet. Det är den bästa redovisning jag har sett

av det komplexet. I domslutet från tingsrätten i Eskilstuna

konstateras klart att regeringen och myndigheterna har

vilseletts av FFV under resans gång beträffande vem som var

slutmottagare för utförsel av granatgevärsmaterielen till

Storbritannien.

Den fråga som har rests i granskningsanmälan avser en

promemoria som dåvarande inspektören Carl Algernon skrev den 12

december 1986 inför ett sammanträde i utrikesnämnden. Jag vill

kommentera detta något. Jag har överlämnat en

underlagspromemoria till konstitutionsutskottet, daterad den 5

december 1991. Jag utgår från att ni har tagit del av denna, men

jag kan ändå göra några kommentarer till vad som står i

promemorian.

I december 1986 skulle det äga rum ett sammanträde med

utrikesnämnden, och då skulle man behandla en framställning som

hade inkommit om leverans av granatgevärsammunition från Sverige

------. Inför detta sammanträde skrev Algernon en promemoria

där han tecknade bakgrunden. För något halvår sedan har delar av

den promemorian läckt ut till pressen, och det har lett till

frågan, om detta innebar att regeringen visste av att det hade

förekommit en felaktig tillståndsgivning eller felaktiga

utförselbeslut.

Jag vill redovisa vilken läsart som såväl jag som statsrådet

Anita Gradin, som var ansvarigt statsråd i december 1986, har

tillämpat. Vi kan inte fråga Algernon själv, eftersom han avled

i januari 1987.

I promemorian noterar Algernon att år 1963 hade FFV tecknat

ett avtal med dåvarande brittiska försvarsministeriet -- War

Office -- om leverans och licenstillverkning av materiel till

Storbritannien. Avtalet gav rätt för köparen att även leverera

till sina dåvarande kolonier. Sedan sägs det att sådana

leveranser förefaller ha gjorts. Ordet "leveranser" anknyter

till vad som har sagts innan, att avtalet avsåg leverans och

licenstillverkning. Den information som departementet under

årens lopp hade fått från FFV var att licenstillverkning av

detta system pågick i Storbritannien. Då läser man här om

leveranser i anslutning till licenstillverkningen, och sådana

var tillåtna.

Sedan talas det om att den brittiska tillverkaren haft

svårigheter. Tillverkningen skedde i detta fall på licens, och

det var också helt legalt. Man har haft svårigheter och inte

kunnat fortsätta leveranser från sin tillverkning till vissa

utomeuropeiska länder, och därför hade dessa kommit att vända

sig direkt till Sverige, till FFV och regeringen, för att få

tillstånd att köpa. Det var så det presenterades i Algernons

promemoria, och så presenterades det för statsrådet Gradin

personligen. När hon sedan tog upp detta i utrikesnämnden

konstaterade hon att det fanns framställningar från -- -- -- om

att få köpa granatgevärsmateriel. Det diskuterades i nämnden och

i den politiska beredningen, om man skulle tillgodose detta

önskemål och hur det stämde med riktlinjerna för svensk

krigsmaterielexport. I bägge fallen ville man göra en restriktiv

bedömning av förhållandena i mottagarländerna, och det blev

avslag på önskemålen om leverans av granatgevärsmateriel från

Sverige.

I handlingarna som vi har redovisat för konstitutionsutskottet

och som har kommenterats i den allmänna debatten finns en

tidigare promemoria ställd till Algernon från FFV sommaren 1986.

Den baserades på informationer från FFV. I denna tidigare

promemoria finns en formulering som tyder på att Algernon

sommaren 1986 bör ha fått insikt om att det i viss utsträckning

hade förekommit vidareleveranser av i Sverige tillverkad

granatgevärsmateriel från FFV via Storbritannien till andra

länder.

En fråga man kan ställa sig är vad han gjorde med denna

information. Det kan jag inte svara på, eftersom Algernon är

död, men det finns ingen återspegling av det i det skriftliga

material vi har kvar på departementet eller hos dem som vi talat

med, exempelvis Gradin och tjänstemännen som hade med Algernon

att göra. Det finns ingenting som bestyrker att han skulle ha

diskuterat med dem. Jag kan alltså inte besvara frågan hur

Algernon tänkte då.

Avseende regeringens befattning med Englandsavtalen kvarstår

alltså att första gången som regeringen, statsråden, fick

vetskap om att en oriktig vidareexport hade ägt rum via

Storbritannien under 1960- och 1970-talen var i december 1987,

när några journalister på Dagens Nyheter kunde belägga detta.

Det ledde till att vi utredde saken inom

krigsmaterielinspektionen. Jag tror det var den 7 januari 1988

som vi fick dokumentariska belägg för att det hade ägt rum på

detta enligt vår uppfattning felaktiga sätt under slutet av

1960-talet och under 1970-talet.

Kurt Ove Johansson: Jag skulle vilja börja med det som har

kommit fram i domstolen, att FFV har vilselett regeringen när

den fattade sitt beslut om utförsel -- det talades om falska

premisser.

Det finns ingen anledning att betvivla att man processuellt

har prövat saken på ett tillfredsställande sätt. Men jag skulle

vilja att Sven Hirdman något utvecklade det som är av intresse

för konstitutionsutskottets prövning av regeringen. En sak är

att man blir vilseledd, en annan är att det ställs krav också på

en regering att se till att det underlag man har är så riktigt

som möjligt. Skulle du kunna utveckla vad regeringen gjorde för

att försäkra sig om att det underlagsmaterial som man hade till

sitt förfogande verkligen var korrekt?

Sven Hirdman: Jag kanske får kommentera den frågan, som

jag tror vi har diskuterat tidigare här.

Vad regeringen visste var att Storbritannien för egen räkning

hade anskaffat Carl Gustaf-systemet år 1963. Man införde alltså

granatgeväret Carl Gustaf som allmän beväpning i den brittiska

armén. Det var en mycket stor order på sin tid. Det var allmänt

känt att först Storbritannien och sedan även andra stater som

Tyskland, Canada m.fl. hade gjort det. Detta har regeringen hela

tiden vetat. Bl.a. på grundval av en enkät som genomfördes i

slutet av 1960-talet hos den svenska försvarsindustrin visste

regeringen i vilken utsträckning man hade tecknat licensavtal

med andra länder för sin utrustning -- detta var i samband med

en av de parlamentariska utredningarna.

Då fick man skriftliga rapporter om att FFV hade beviljat

licenstillverkning av Carl Gustaf-systemet i Storbritannien. Det

krävdes inte regeringens tillstånd på den tiden för att överlåta

en licens, utan det kravet infördes först 1983. Regeringen

visste alltså att Storbritannien hade köpt Carl Gustaf-systemet

och hade det i sin armé och att det pågick licenstillverkning.

Under alla dessa år sedan 1963 inkom det löpande från FFV och

Storbritannien utförselansökningar för granatgevärsmateriel.

Regeringen uppfattade att det gällde utförsel för användning i

och av Storbritannien.

Man kan då fråga sig hur det var med slutanvändarintygen.

Redan i riktlinjerna 1971 hade man aviserat att Sverige skulle

börja tillämpa ett förfarande med slutanvändarintyg, dvs. man

skulle kräva att mottagarländerna bestyrkte att de skulle ha

materielen för egen räkning. Men det fanns en passus i

riktlinjerna om att om inte särskilda skäl talade för någonting

annat, så skulle man begära slutanvändarintyg.

Den praxis som sedan etablerades under 1960- och 1970-talen

innebar att man begärde slutanvändarintyg bara vad gällde det

man betraktade som mera osäkra utomeuropeiska länder. -- -- --.

Det kan diskuteras om det var riktigt. I efterhand framstår

det väl att det hade varit bättre att man hade tillämpat

förfarandet strikt. Men detta gällde inte bara utförsel till

Storbritannien utan också till andra västländer. Först med den

nya lagstiftningen 1983 och den praxis som då etablerades blev

förfarandet med slutanvändarintyg norm med krav på att det

alltid skulle tillämpas. Det har diskuterats tidigare i

konstitutionsutskottet att det möjligen kunde riktas kritik mot

att man inte hade tillämpat förfarandet med slutanvändarintyg.

Regeringens uppfattning var att lagstiftningen och

riktlinjerna tydligt talade om de utrikespolitiska restriktioner

vi har för export av krigsmateriel från Sverige. Det finns såväl

utrikes- som neutralitetspolitiska skäl mot export. Man ansåg

det självklart att det ankom på det ansökande företaget att tala

om vilket som var slutmottagarland. Det gjorde alltså inte FFV.

Kurt Ove Johansson: Har jag förstått materialet korrekt,

att man kan slå fast att Algernon den 30 juni 1986 var med om

att det trots förändringarna i lagstiftningen 1983 vad gällde

slutanvändarintyg skedde vidareexport via Storbritannien till

Mellanöstern?

Sven Hirdman: Det är svårt att ge ett exakt svar på den

frågan -- endast Algernon hade kunnat ge det.

I början av 1983 infördes nya rutiner för exporten,

innebärande krav på slutanvändarintyg. Det gick ut en

cirkulärskrivelse från krigsmaterielinspektionen till företagen

om att de skulle inkomma med slutanvändarintyg. Då kom det

klagomål eller protestbrev från industrierna. De skrev: "Det här

är ett krav som våra kunder kommer att tycka är besvärande. Vi

har pågående affärer där vi tidigare inte framställt sådana här

önskemål. Det förorsakar oss affärsmässiga och andra problem att

plötsligt införa nya rutiner." Bofors och FFV och flera andra

företag pläderade för att man skulle skynda långsamt och inte i

pågående affärer, som ännu inte var avslutade, framställa krav

på slutanvändarintyg.

Då gick Algernon till sitt statsråd, dåvarande

handelsministern Mats Hellström, och fick veta att det inte

kunde medges undantag, utan man skulle tillämpa förfarandet med

slutanvändarintyg.

Det framförde Algernon till bolagen. Man insåg inom FFV att

man i och med detta inte kunde fortsätta med re-exportaffärerna

via Storbritannien. Det framgår av en polisuppteckning av en

utfrågning med dåvarande marknadschefen i FFV Bengt Mattsson att

han någon gång 1984 gått upp till Algernon och lagt korten på

bordet och talat om hur Englandsavtalen i verkligheten hade

tillämpats.

Det är mycket sannolikt att Algernon fick veta detta post

factum, efter det att re-exportaffärerna i praktiken hade

upphört genom det svenska kravet på slutanvändarintyg.

Engelsmännen kunde inte lämna ett intyg om att de skulle ha

materielen för egen räkning, om den skulle sändas vidare till

något land i Afrika eller Mellersta Östern. I det engelska

försvarsdepartementet insåg man att man inte kunde fortsätta

affärerna i och med det svenska kravet. Allting tyder på att FFV

i efterhand berättade hur det var och hade varit, och då sade

Algernon att de fick sluta med detta.

Man kan fråga sig vad Algernon kunde göra då. Borde han ha

slagit larm tidigare om att det förekommit felaktigheter under

1970-och 1980-talen? Vi kan inte avgöra hur han tänkte.

Kurt Ove Johansson: Om man får utgå från att Algernon

visste det här 1986, så är den springande punkten i

granskningsärendet vad man visste om saken i regeringen. Det har

vi också prövat flera gånger i utskottet, och vi har inte kunnat

hitta någonting som skulle kunna bevisa, om nu Algernon visste

det här 1986, att också regeringen kände till samma sak före

1988.

Är det så att under den tid som har gått ingenting nytt har

framkommit? Det finns fortfarande inga dokument eller annan

bevisning som visar att regeringen före 1988 skulle ha vetat

någonting i den frågan?

Sven Hirdman: Så är det.

Ingela Mårtensson: Först skulle jag vilja kommentera

beskrivningen av FFV-avtalet, där det talas om leverans och

licenstillverkning av Carl Gustaf. Jag tycker det är klart att

det handlar om leverans av Carl Gustaf och licenstillverkning --

alltså två delar. Här gör tydligen KMI en tolkning som om det i

stället skulle ha stått om licenstillverkning och leverans. Jag

tycker att detta ändå kan tolkas så att man har rätt att

leverera också Carl Gustaf svensktillverkade vapen -- det är en

kommentar som jag vill göra.

Jag vill ställa en fråga som gäller FFV:s promemoria till

Algernon. Sven Hirdman säger: vad gjorde han med denna

promemoria? Enligt vad jag förstår har Anita Gradin inte fått ta

del av denna promemoria. Har andra statsråd fått ta del av den,

exempelvis Ingvar Carlsson och Sten Andersson?

[B

Sven Hirdman: Det är litet svårt att ägna sig åt språklig

exeges av ett papper som man inte själv har skrivit. Jag skulle

kanske inte ha uttryckt mig på samma sätt som Algernon, men i de

åberopade styckena talar Algernon om att avtalen avsåg

leveranser och licenstillverkning, och så har vissa leveranser

förekommit. Man måste läsa detta i sammanhang med det följande

stycket, där det uttryckligen talas om en tillverkning i

Storbritannien och att Storbritannien inte för tillfället kan

försörja länderna inom samväldet. Det sägs i anslutning till att

det talas om tillverkning i Storbritannien. Det tyder på att vad

man talar om är leveranser från licenstillverkningen. Så säger

man att eftersom dessa länder inte kan få leveranser från

licenstillverkningen i Storbritannien har de vänt sig till

Sverige.

När jag första gången läste denna promemoria för något år

sedan var det så jag uppfattade den. Jag har visat den för flera

andra personer. Anita Gradin, som också läste den, sade: "Det

var så jag tolkade och presenterade det i utrikesnämnden".

Henrik Westander har en annan läsart, men det kan jag inte göra

mycket åt.

Sedan var det fråga om den promemoria som Algernon fick den 30

juni 1986. Den är definitivt inte delgiven några statsråd.

Promemorian var föranledd av att det hade kommit in en begäran

från ett företag i Storbritannien -- -- --. -- -- -- var också

ett land som hade fått leveranser från Storbritannien av sådan

här materiel. Nu hade britterna sagt i mitten på 80-talet:

"Sorry, vi kan inte leverera granater till ------, eftersom

den svenska regeringen kräver slutanvändarintyg från oss i

Storbritannien."

Då vände sig agenturen -- -- -- till svenska ambassaden i

London och frågade om man i stället kunde få köpa direkt från

Sverige. Detta skickades hem till Algernon. Han visste väl

egentligen inte mycket om vad det var fråga om, och därför bad

han FFV tala om hurdant läget var -- -- --. Då skrev man inom

FFV en promemoria och skickade den till Algernon. Den redovisade

Englandsleveranserna. Den promemorian är i sin tur av Algernon

delgiven tillbaka till vår ambassad i London. Sedan meddelades

också ambassaden i London för vidare befordran till -- -- -- att

det inte var möjligt för den svenska regeringen att bevilja

tillstånd för utförsel till -- -- -- från Sverige av

granatgevärsmateriel. Det blev alltså ett negativt svar på den

konkreta fråga som hade tagits upp under sommaren 1986.

Ingela Mårtensson: Jag har inte uttalat mig om Henrik

Westanders läsart. Vi har detta dokument på kansliet. Jag hade

sett Englandsavtalet vid tidigare granskning, och när jag läste

att det står om leveranser och licenstillverkning tyckte jag att

det var ganska klart. Jag hade läst Englandsavtalet innan jag

såg den här texten. Men sedan framkom precis det som Sven

Hirdman säger, att det var svårigheter med tillverkningen.

Samtidigt får man uppfattningen att Carl Gustaf finns runt om i

länderna där nere. Man vet också i FFV att det har spritt sig i

världen. Det kan inte vara någon nyhet för KMI och regeringen

att vapnen fanns spridda i världen.

Jag konstaterar att FFV:s promemoria till Algernon inte har

delgivits Ingvar Carlsson eller Sten Andersson -- ingen av dem

har tagit del av den.

Sven Hirdman: Det är korrekt som Ingela Mårtensson säger,

att den inte är delgiven vare sig Anita Gradin, Ingvar Carlsson,

Sten Andersson eller något annat statsråd.

Får jag göra en kommentar beträffande förekomsten av Carl

Gustaf i olika länder. Det var allmänt bekant att många länder

hade Carl Gustaf-systemet, först och främst genom att

Storbritannien i början på 1960-talet hade anskaffat stora

mängder. Vid den tiden var Storbritannien ansvarigt för

försvaret i flera kolonier, protektorat osv. som ingick i

samväldet. När sedan britterna drog sig tillbaka från öster om

Suez 1966--67 överlät de i flera fall den materiel som deras

trupper hade haft till de nya statsbildningarna -- det gällde

Malaysia, Singapore, Botswana osv. En hel del av Carl

Gustaf-materielen blev kvar till följd av detta.

Ända till 1983 hade vi en regel i vårt regelverk som sade att

en stat som hade köpt krigsmateriel från Sverige efter fem år

kunde fritt förfoga över denna. Den Carl Gustaf-materiel som

britterna hade köpt och innehaft i mer än fem år kunde de helt

legalt överlåta till andra länder utan att bryta något åtagande

mot den svenska regeringen. Det var bekant att de här gevären

fanns på många håll. Det stod i militärkalendrar, exempelvis

Military Balance, vilken försvarsmateriel olika stater hade. Det

framgick tydligt att många länder hade Carl Gustaf.

Johan Lönnroth: Jag har hittat begreppet

"leveranstillverkad materiel" i den promemoria som Sven Hirdman

skrivit. Var det en ren felskrivning?

Sven Hirdman: Står de orden där, så är det ett skrivfel

som gjorts på KMI. Jag har inte upptäckt det vid

korrekturläsning. Det skall vara "licenstillverkad". Jag tror

att jag i efterhand har sett att det var något skrivfel. Jag

beklagar detta.

Det står på s. 4 överst i mittenstycket "leveranstillverkad".

Det skall vara "licenstillverkad".

Johan Lönnroth: Sedan vill jag fortsätta med den fråga som

Ingela Mårtensson tog upp: På sista sidan, s. 13, i den nya

promemorian från den 11 mars finns en kopia ur Z-artikeln.

Längst ner till höger finns ett utdrag ur Carl Algernons

promemoria till utrikesnämndens möte den 12 december 1986. Det

står där: "År 1963 tecknade FFV avtal med War Office, numera

Ministry of Defence, London, om leverans och licenstillverkning

i Storbritannien av vapensystemet Carl Gustaf. Avtalet medgav

rätt för köparen att förse vissa länder, 'protected colonies and

mandated territories', med materielen i fråga." Det står

"materielen", alltså pluralis. Såsom Ingela Mårtensson redan har

sagt kan detta inte tolkas på annat sätt än att det handlar om

två olika saker, å ena sidan leveranser och å andra sidan

licenstillverkad materiel.

Sedan är det en saklig felaktighet om innebörden av 1963 års

avtal, men det är irrelevant i sammanhanget.

De som tog del av denna promemoria måste rimligen antingen

inte ha läst det som står där, eller också måste de ha blivit

misstänksamma beträffande innebörden. Jag vill att Sven Hirdman

kommenterar påståendet att det är rimligt att tänka sig att de

som tog del av denna promemoria åtminstone började fundera kring

innebörden av det som står om leveransoch licenstillverkning.

Sven Hirdman: Enligt vad regeringskansliet hade fått veta

avsåg avtalen en stor leverans till Storbritannien 1963, som

innebar rätt för Storbritannien att även förse sina dåvarande

kolonier med materielen. Avtalen avsåg också till viss del

licenstillverkning av utrustning i Storbritannien med en

motsvarande rätt för Storbritannien att leverera från

licenstillverkningen.

Jag kan möjligen hålla med om att om det enda underlag som

hade presenterats för Anita Gradin och regeringen i december

1986 hade varit detta stycke och ingenting annat, så borde man

kanske ha ställt vissa frågor, men nu finns det en fortsättning

på denna promemoria, och statsråden läser hela promemorian, inte

bara ett stycke. I andra stycket står det att den brittiske

tillverkaren hade svårigheter och inte kunde försörja de länder

som han tidigare hade försörjt, och därför vände de sig direkt

till Sverige.

Det var så Anita Gradin och alla andra uppfattade saken. De

läste hela materialet, och de fick inga andra upplysningar. Det

stämde också med den information som fanns institutionellt i

regeringskansliet. Det fanns en promemoria från FFV 1978 där man

sade att det förekom licenstillverkning i Storbritannien, som

försörjde sina samväldesländer. Det hade lett till att man hade

levererat granatgevärsmateriel till Australien vid en tidpunkt

när Sverige inte ville leverera granatgevärsammunition

till Australien.

Johan Lönnroth: Då vill jag också ta upp frågan om

delgivning av promemorian.

I den första diskussionspromemorian, från den 12 februari,

står det på s. 8: "Carl Algernons promemoria har enligt uppgift

inför sammanträdet med utrikesnämnden delgetts de statsråd och

tjänstemän som deltog i sammanträdet, nämligen Ingvar Carlsson,

Sten Andersson och Anita Gradin samt Pierre Schori och

utrikesnämndens sekreterare. Den upplästes emellertid inte vid

sammanträdet, utan sammanfattades på sätt som redovisas i

granskningspromemorian."

Jag skulle först vilja veta, om Sven Hirdman kan reda ut hur

uppgiftslämnandet har gått till. Vilka är det som har talat om

för vem vilka som har fått ta del av promemorian?

Vidare skulle jag vilja veta på vad sätt det första stycket i

Algernons promemoria sammanfattades vid utrikesnämndens

sammanträde.

Sven Hirdman: Jag har försökt informera mig i ärendet och

vill redovisa de rutiner som följs när det gäller frågor som

skall tas upp i utrikesnämnden.

Det bestäms några veckor före utrikesnämndens sammanträde

vilka frågor som skall tas upp på dagordningen. I varje fråga

tas det fram ett underlag. I detta fall gällde det behandlingen

av frågor om utförsel av krigsmateriel från Sverige till ett par

länder. Det ankom på krigsmaterielinspektionen att bereda detta.

Därför skrev Algernon promemorian den 12 december 1986.

På de exemplar som vi har i vårt arkiv finns inte antecknat

exakt till vilka promemorian delgavs, men jag har hört mig för

om rutinerna och vet vilka rutiner vi tillämpar nu. En sådan

promemoria går till UD:s politiska avdelning, och det görs i

ordning en pärm med underlag för utrikesnämnden. Den delges med

sina underlagspromemorior statsministern, utrikesministern och

naturligtvis föredragande statsrådet, som i detta fall var

utrikeshandelsminister Anita Gradin. De tre statsråden får del

av sådana promemorior. Anita Gradin har för mig bekräftat att

hon tagit del av promemorian. Den har beretts med henne innan

den gick till UD.

Vidare är det två tjänstemän inom UD som alltid deltar i

utrikesnämndens sammanträden, nämligen kabinettssekreteraren --

det var då Pierre Schori -- och chefen för politiska

avdelningen, polchefen, då Jan Eliasson. De sex personerna fick

del av den här promemorian. Sådana promemorior går inte i övrigt

ut exempelvis till utrikesnämndens ledamöter, utan det är ett

internt beredningsmaterial inom UD.

Här ställdes frågan hur det hade redovisats på utrikesnämnden.

Det är underkastat sekretess, -- -- --.

Det var på detta sätt som Anita Gradin hade uppfattat frågan:

skall vi medge utförsel från Sverige till de här länderna? Det

var inte fråga om Englandsavtal och vidareleveranser, utan det

var fråga om leveranser från Sverige till dessa länder.

------.

Johan Lönnroth: -- -- --.

Sven Hirdman: -- -- --.

Beträffande beredningen dessförinnan av promemorian vill jag

säga att jag har talat med några personer -- Anita Gradin,

Jörgen Holgersson och Carl Johan Åberg, som också rimligen har

tagit del av promemorian -- och de har inte uppfattat det på

annat sätt än jag har redovisat.

Thage G Peterson: Vi kan då lämna punkt 1. Jag är

angelägen att alla utskottsledamöter får tillfälle att ställa

sina frågor.

Vi går vidare till nästa punkt.

Sven Hirdman: Det gäller krigsmaterielexport till

Jugoslavien. Låt mig då först kommentera frågan med en

principiell synpunkt. Av de ärenden som behandlas i dag är detta

underkastat den största sekretessen.

-- -- --.

Jag fann det märkligt när jag i går förberedde mig för

utfrågningen i konstitutionsutskottet att jag blev nedringd av

journalister som ville tala om en uppgift som egentligen endast

finns i den promemoria som vi har lämnat till

konstitutionsutskottet. Det gällde ett beslut, som jag skall

kommentera senare, som regeringen fattade i augusti förra året

beträffande vissa komponenter. Det var fråga om retur av

jugoslavisk materiel. Jag har förklarat för journalisterna att

vi har fattat det beslutet, men jag vill understryka att ärendet

är underkastat sekretess.

Thage G Peterson: Jag tackar ambassadören för detta

påpekande.

Jag hade tänkt avrunda vår utfrågning av

krigsmaterielinspektören genom att framför allt för oss som är

nya i utskottet påpeka vad som sägs i 4 kap. 15 §

riksdagsordningen: "Ledamot eller suppleant eller tjänsteman i

utskott får ej obehörigen yppa vad som enligt beslut av

regeringen eller utskottet skall hållas hemligt med hänsyn till

rikets säkerhet eller av annat synnerligen viktigt skäl som

betingas av förhållandet till främmande stat eller mellanfolklig

organisation."

Jag vill för oss nyvalda ledamöter i konstitutionsutskottet --

de gamla känner väl till denna bestämmelse -- understryka vad

grundlagen säger och vad krigsmaterielinspektören har sagt om

största sekretess. Det material som lämnas av

krigsmaterielinspektören vid en sluten utfrågning är självfallet

hemligt.

Ingela Mårtensson: Om jag uppfattade det rätt sade Sven

Hirdman att det här materialet hade lämnats bara till

konstitutionsutskottet. Det lät som om det skulle ha kunnat

läcka ut härifrån till massmedia. Vi har fått promemorior till

kansliet som är hemliga. Finns det någon misstanke om att det

skulle läcka härifrån?

Sven Hirdman: Jag har ingen aning om hur uppgiften kom ut

i pressen. Det ankommer inte på mig att göra efterforskningar om

det. Jag bara konstaterar att det är märkligt, och det är

skadligt för våra sekretessintressen -- -- --. Därför vill jag

ännu en gång säga att det är viktigt att sekretessen bevaras i

det ärendet.

Thage G Peterson: Jag anbefaller utskottets ledamöter och

tjänstemän vad som sägs i 4 kap. 15 § riksdagsordningen. Jag

föreslår att det tas till protokollet att jag har delgivit

utskottets ledamöter och tjänstemän innehållet i 4 kap. 15 §

riksdagsordningen.

Sven Hirdman: Jag går då in på den anmälan som har lämnats

till utskottet och skall redovisa den politik som har tillämpats

gentemot Jugoslavien på krigsmaterielområdet.

Vi har i promemorian den 13 november lämnat en mycket fyllig

redovisning. Jugoslavien har varit ett stort mottagarland för

svensk krigsmateriel. Det har skett omfattande leveranser av

krigsmateriel under såväl 70-talet som 80-talet.

I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet avsåg

leveranserna i första hand luftvärnsmateriel, Boforspjäser,

såväl för marint bruk -- de installerades på jugoslaviska

örlogsfartyg -- som arméluftvärn, bl.a. systemet BOFI, som

Jugoslavien köpte i stora mängder. Det var en utförsel för

åtskilliga hundra miljoner kronor per år under 1970-talet och

början av 1980-talet.

Sedan har det också varit en omfattande utförsel av krut och

sprängämnen till Jugoslavien, det har varit utförsel av

elektronisk materiel och vidare av materiel som är

försvarsmateriel men inte klassificeras som krigsmateriel

------.

-- -- --. Vi har i de redovisningar som vi har lämnat till

riksdagen för krigsmaterielexporten angivit utförselsiffrorna.

Det var 80 miljoner kr. år 1988, 601 miljoner år 1989 och 53

miljoner år 1990. -- -- --.

Under senare delen av 1980-talet fattades endast ett fåtal

utförselbeslut avseende Jugoslavien. Det hade två orsaker. Det

var vikande efterfrågan från jugoslavisk sida, och det var

vikande säljintresse hos den svenska försvarsindustrin, eftersom

Jugoslavien inte hade finansiella resurser att köpa mer materiel

från Sverige. Vidare började vi inom krigsmaterielinspektionen

och regeringskansliet göra en mer restriktiv bedömning av

förhållandena i Jugoslavien. Man kunde se de etniska problemen

växa sig starkare exempelvis i Kosovo.

-- -- --.

Under hela 1990 och början av 1991 sade vi till de svenska

försvarsindustrierna att utvecklingen i Jugoslavien var sådan

att man nog inte kunde påräkna utförseltillstånd för ny materiel

till Jugoslavien. Det sade vi vid de möten vi fortlöpande har

med försvarsindustrin.

Vi hade heller ingen export 1991 -- den uppgick till noll

kronor. Dock hade regeringen under första halvåret 1991 givit en

del utförseltillstånd för reservdelar till tidigare levererad

svensk materiel. Där stödjer sig regeringen i sitt handlande på

det som står i riktlinjerna för krigsmaterielexporten från 1971,

att en stat som har fått köpa ett svenskt vapensystem skall

kunna påräkna att köpa reservdelar även om det uppstått sådana

förhållanden att man inte kan bevilja nyförsäljning av svensk

materiel. Man skall alltså kunna få reservdelar till system som

man redan innehar, även om man skulle hamna i någon konflikt. I

praktiken gäller det också ammunition som är specialiserad för

vapensystemet i fråga, och underhållsutrustning. Detta går

tillbaka på erfarenheter vi gjorde på 1960-talet när det gällde

vissa leveranser till Australien. Det står i riktlinjerna, och

med stöd av detta hade regeringen i tre--fyra fall under första

halvåret 1991 beviljat utförsel av reservdelar.

Sedan förvärrades situationen i Jugoslavien snabbt. Det var en

påtaglig acceleration i försämringen under maj månad, och det

ledde fram till ett krigsutbrott den 27 juni i Slovenien, där

fysiska strider uppstod.

Det ledde till att regeringen i början av juli förra året --

jag tror det var den 11 juli -- fattade ett ännu mer långtgående

beslut. Man återkallade nämligen beslut man tidigare under 1991

hade fattat om att medge utförsel av svenska reservdelar till

Jugoslavien, som ännu inte hade hunnit expedieras. Det tar ofta

ett antal månader från det att ett företag har fått regeringens

tillstånd tills den fysiska leveransen äger rum. Således

återkallade man under sommaren tillstånden tills vidare.

Det är en mycket drastisk åtgärd. -- -- --.

Det finns ytterligare två exempel. Det ena är från slutet av

1970-talet när oroligheterna började i Iran. Regeringen fattade

ett beslut i november 1978 om att återkalla några

utförseltillstånd, som inte var expedierade, avseende Iran. Jag

tror att det också finns något exempel i samband med kuppen emot

Allende i Chile 1973. Men det är en ovanlig och mycket stark

åtgärd, som bryter mot den praxis jag tidigare redovisade, att

man skall kunna medge reservdelsleveranser även om oroligheter

uppstår i landet.

Detta skedde i juli 1991. När regeringen ytterligare granskade

affärerna med Jugoslavien fann man någon månad senare, i slutet

av augusti, såsom vi har redovisat i promemorian, att ett ärende

var av speciell karaktär. -- -- --. De hade därför skickats

tillbaka till Sverige för garantiservice och reparation. De hade

kommit under andra halvåret 1990 och var färdiga att returneras

till Jugoslavien under 1991.

Tillståndet hade då återkallats i första omgången under

sommaren 1991, men regeringen fann vid närmare prövning att det

var obilligt. Det var inte svensk egendom, utan jugoslavisk

egendom, och det gällde en retursändning, icke export och icke

försäljning av svensk krigsmateriel. Därför fattade regeringen

den 29 augusti det beslut som figurerade i pressdiskussionen att

medge retur av de här komponenterna. Det var inte ett helt

vapensystem, -- -- --.

I den bedömning som vi gjorde ingick naturligtvis också att

det här icke kunde ha någon som helst inverkan på den aktuella

konflikten i Jugoslavien, -- -- --.

Det här beslutet fattades i slutet av augusti. Situationen i

Jugoslavien fortsatte att förvärras, och det blev tal om

internationella åtgärder. Bl.a. beslöt de stater som är

medlemmar av den europeiska säkerhetskonferensen ESK vid ett

möte den 4 september att uppmana sina 35 medlemsstater att icke

genomföra några vapenleveranser till Jugoslavien. Naturligtvis

ställde sig svenska regeringen bakom detta, liksom svenska

regeringen ställde sig bakom det beslut som FN:s säkerhetsråd

den 25 september förra året fattade om embargo på alla

leveranser av vapen och militär utrustning till Jugoslavien. Det

beslutet av säkerhetsrådet tillkom för övrigt på begäran av den

jugoslaviske utrikesministern. Sverige har naturligtvis meddelat

FN:s generalsekreterare att vi helt stöder detta -- det tar över

den inhemska politik vi har på detta område och utgör ett

ovillkorligt hinder.

Jag skall till sist säga några ord också om en incident under

sommaren 1991, som väckte en del uppmärksamhet. Det gällde fyra

ingenjörer -- -- -- som gjorde ett servicebesök i Jugoslavien

kring den 10--11 juni 1991. Medan de eskorterades av det

jugoslaviska försvaret -- -- --, blev de hejdade av militanta

kroatiska bybor och det blev en incident kring detta.

Vi inom KMI var inte informerade om att detta servicebesök

skulle äga rum. Hade vi tillfrågats innan man åkte ner, hade vi

väl avrått från ett besök i den situation som rådde när

striderna höll på att bryta ut. Å andra sidan är det

rörelsefrihet i landet, och det krävdes inget tillstånd för att

åka ut på sådana här besök.

Det blev en incident. -- -- --. I en olycklig kommentar sade

man att man höll på med marknadsföring. Det gav sken av att man

höll på att marknadsföra ny materiel, och det skulle strida mot

regeringens politik. Den incidenten ledde till en skriftväxling

som jag hade med biträdande borgmästaren i Split.

Ingela Mårtensson: Jag vill fråga om det tillstånd som

gavs i augusti. Det krävdes ju ändå ett tillstånd av regeringen

för att man skulle skicka tillbaka materielen, så det ankom på

den svenska regeringen att bestämma huruvida det skulle

levereras eller ej. Sven Hirdman har själv skrivit till vice

borgmästaren att man inte skulle tillåta några leveranser av

krigsmateriel. Nu hade visserligen inte FN-resolutionen

antagits, men om FN-resolutionen hade gällt före beslutet av den

svenska regeringen, hur hade man då gjort?

Sven Hirdman: Det är riktigt att det krävdes tillstånd

från regeringen. Vi har ett geografiskt utförselförbud för

krigsmateriel. Vad som står i lagen är att krigsmateriel inte

får föras ut ur riket utan regeringens tillstånd -- punkt. Det

är ur lagstiftarens synpunkt likgiltigt huruvida det är svensk

eller utländsk materiel, hur den kommit in och vem som äger den.

Skall man föra ut krigsmateriel över gränserna, måste man ha

regeringens tillstånd. Krigsmateriel är ju farliga produkter

som kan leda till att folk kommer till skada, och det kommer in

säkerhetssynpunkter.

Detta gäller också i fråga om transitering. Våra grannländer

Norge och Finland både importerar och exporterar krigsmateriel

helt legitimt. Av geografiska skäl måste en del transporter gå

över svenskt territorium. Det krävs alltså i varje enskilt fall

ett svenskt regeringsbeslut, om Finland importerar några

granater från Tyskland som går genom Sverige med långtradare.

Det krävs regeringens tillstånd också om finnarna säljer

granater som transporteras via Sverige. Det är självklart att

svenska regeringen respekterar alla beslut som våra nordiska

grannländer fattar om sin export och import av krigsmateriel. Om

den finska regeringen fattar ett beslut om att exportera

krigsmateriel till Chile, ett land till vilket vi inte medger

utförsel, vill inte Sverige hindra den finska utförseln, och

tillstånd beviljas rent rutinmässigt. Men det är riktigt som

Ingela Mårtensson säger att det krävs ett formellt beslut.

I det här fallet liksom i alla andra fall måste regeringen

göra en sakbedömning av omständigheterna. Sakbedömningen i detta

fall visade att det icke var fråga om svenskägd materiel, utan

jugoslaviskägd, och det var en retursändning. Man kan ställa sig

frågan hur vi skulle uppträda i motsvarande situation. Vi köper

en del krigsmateriel från andra länder, t.ex. komponenter till

JAS som vi köper från USA. Vi skickar sådan materiel till USA

för service. Om amerikanerna skulle lägga embargo på vår

materiel, skulle vi reagera med kraft. En suverän stat förväntar

sig inte att en annan suverän stat uppträder på det sättet.

Det finns ett parallellfall som ligger några år tillbaka.

------. På samma grund som gäller här gav svenska regeringen

tillstånd till retursändning i det fallet.

Brevet till biträdande borgmästaren skrev jag efter den

uppståndelse som ägde rum i samband med det svenska

servicebesöket. Jag bekräftade att svenska regeringen icke gav

tillstånd för försäljning av svensk krigsmateriel till

Jugoslavien och inte heller medgav upplåtelse av

tillverkningsrättigheter eller andra åtgärder som innebar export

av svensk krigsmateriel. Men när brevet formulerades var

åtminstone inte jag medveten om retursändningen -- annars skulle

jag ha gjort en reservation för detta. Men jag betraktar det som

två helt olika saker. I brevet talades det om svensk export av

krigsmateriel, men här var det fråga om retur av jugoslavisk

materiel.

Ingela Mårtensson: I brevet talas det väl inte om export

av svensk krigsmateriel, utan det talas om leveranser. Det står

inte explicit att det skulle vara export av svensk materiel,

utan leveranser av krigsmateriel.

Sedan ställde jag frågan hur beslutet stämde med

FN-resolutionen.

Sven Hirdman: Brevet utgjorde inte något regeringsbeslut,

utan var ett försök av mig att förklara för biträdande

borgmästaren i Split vilken inställning regeringen hade till

krigsmaterielexport till Jugoslavien. Det kan inte jämställas

med ett regeringsbeslut.

Nota bene: regeringen fattade inte något formellt beslut om

att inga leveranser av något slag skulle kunna ske till

Jugoslavien. Det fanns inget sådant formellt regeringsbeslut om

detta, utan regeringen fattade beslut i det konkreta ärendet om

tillstånd för reservdelar. Regeringen gör alltid en

sakbedömning. I det här fallet ansåg alla som deltog i

bedömningen att det vore orimligt att inte tillåta en

retursändning.

Vad gäller FN-beslutet är man inne på en tolkningsfråga. Vad

som står i FN:s säkerhetsrådsbeslut är att säkerhetsrådet kräver

att alla medlemsstater omedelbart skall införa embargo på alla

leveranser av vapen och militär utrustning till Jugoslavien. Det

finns ingen förteckning knuten till säkerhetsrådets beslut som

definierar vad som är vapen och militär utrustning. Jag har för

egen del sagt till våra svenska företag att man skall göra en

vid definition. I vår krigsmaterielförteckning har vi en ganska

snäv definition av vad som är vapen och krigsmateriel. Flera

länder har bredare definitioner. Jag har sagt att vi skall

tillämpa en bredare definition. När vi fått förfrågningar om

vissa produkter som inte står på förteckningen men ändå är för

militärt bruk har vi sagt att företagen inte kan leverera,

eftersom det skulle strida mot FN-beslutet, som Sverige

naturligtvis uppfyller till punkt och pricka.

Frågan är hypotetisk, eftersom beslutet om retursändningen

fattades en månad tidigare. Vi fick en rapport från mottagarna,

eftersom det var hemlig materiel, att de hade fått materielen i

medio av september dvs. innan säkerhetsrådets beslut fattades.

Skulle frågan uppkomma efter säkerhetsrådets beslut, fick man

möjligen höra huruvida andra länder hade tolkat FN:s förbud så

att det avser även retursändningar.

Ingela Mårtensson: Vilken tolkning gör Sven Hirdman?

Sven Hirdman: Jag anser att man skall göra en vid tolkning

av beslutet, så att det vore oriktigt t.o.m. att tillåta

retursändningar för närvarande. Om vi fick en framställning om

retursändning nu, skulle väl rådet vara att det inte är möjligt

för närvarande så länge säkerhetsrådets beslut är i kraft.

Johan Lönnroth: Om det nu fanns ett antal goda argument

för att tillåta denna retursändning, fanns det väl ingen rimlig

anledning att inte offentliggöra beslutet? Jag vill fråga om

Sven Hirdman har någon bedömning av vad orsaken kan vara till

att man inte kunde tala om att man hade fattat detta beslut.

Sven Hirdman: Det är flera skäl. Ett principiellt skäl är

att alla regeringens konkreta beslut om utförsel av

krigsmateriel är underkastade sekretess. Utrikes-och

försvarssekretess gäller för vad olika länder anskaffar till

sitt försvar. Vi kan inte avslöja vilka vapen som Indien eller

Pakistan eller Malaysia köper. Det är så för alla länder.

Nu förekommer det naturligtvis att vissa uppgifter ändå blir

allmänt kända. Det har exempelvis blivit allmänt känt att Indien

köpt svenska haubitsar. Men grundregeln är sekretess för alla

konkreta uppgifter om krigsmaterielleveranser.

-- -- --. Det är uteslutet att Sverige skulle kunna bryta

sådana avtal. Inget land skulle våga sälja hemlig utrustning

till Sverige om vi inte kunde hålla tätt i sådana frågor. Jag

beklagar att detta har kommit ut.

Johan Lönnroth: Jag förstår att det inte fick komma ut

vilken karaktär denna materiel hade, men det gjordes ett antal

dementier allmänt om att man inte tänkte tillåta vare sig

leverans eller export. Varför kunde man inte föra något allmänt

resonemang om att leveranser av den här typen inte är tillåtna?

Var det nödvändigt att det skulle komma ut uppgifter om exakt

vilken materiel det gällde, om detta skulle bli offentliggjort?

Sven Hirdman: Vi har skickliga journalister i landet. Om

vi i månadsskiftet augusti-september hade klargjort vilken

inställning vi har till leveranser av krigsmateriel till

Jugoslavien men sagt att det undantagsvis hade fattats ett annat

beslut, eftersom det gällde en retursändning av jugoslavisk

materiel, skulle journalisterna inte ha gett sig innan de snokat

reda på varje detalj i ett sådant beslut och kopplat det till

andra uppgifter. Vår erfarenhet säger att om vi med hänsyn till

svenska utrikes- och försvarspolitiska intressen vill ha

sekretess beträffande ett visst ärende, kan vi inte gå ut med

sådan information.

Thage G Peterson: Vi går vidare till nästa ärende, som

gäller Iran.

Sven Hirdman: Det finns en fråga rörande ett visst

telegram som UD 1987 skickade till vår ambassad i Teheran. Jag

vill ange bakgrunden.

Vi har tidigare inför konstitutionsutskottet redovisat

regeringens inställning till krigsmaterielexport till Iran. Den

29 april 1988 lämnade vi en längre redovisning som svar på ett

frågebatteri med ett 60-tal eller 80-tal konkreta frågor rörande

avslag under 1970-och 1980-talen på ansökningar om leveranser.

Detta lämnades till konstitutionsutskottet. När jag var här den

7 mars 1990 redovisade jag vilken politik regeringen hade följt.

Det var ganska små mängder som utfördes. Men så finns det ett

stort tillstånd från 1976, som gällde 13 luftvärnspjäser för

fartyg som skulle utföras från Bofors via ett franskt varv.

Varvet skulle bygga örlogsfartyg, som skulle levereras med

svenska pjäser till Iran. Regeringens tillstånd 1976 avsåg dels

fartygspjäserna och dels 40 mm granater för dessa pjäser. Det

förekom också några beslut om sprängämnen och sådant, men de var

av betydligt lägre dignitet.

Sedan försämrades situationen, och redan i november 1978

beslöt regeringen att suspendera tillståndsgivningen till Iran,

och man återkallade rentav vissa tillstånd som hade beviljats.

Här var den svenska regeringen ganska framsynt. Detta var i

november 1978, drygt ett år innan shahen störtades och en revolt

förde Khomeini till makten.

Då, 1978, återkallades bl.a. ett tillstånd som hade givits

till Bofors att utföra ammunition till pjäserna. En del av

ammunitionen hade då utförts, men icke allt. Att iranierna inte

fick sin ammunition ledde till upprepade krav under 1980-talet

från iransk sida till Bofors och till den svenska regeringen om

att få den kontrakterade ammunitionen. Det ledde slutligen till

att Bofors måste betala skadestånd.

Sedan har vi uppgifterna om Robot 70. Utan tvivel förelåg i

slutet på 1970-talet och början av 1980-talet ett iranskt

intresse av att få köpa Robot 70. Det var en av världens mest

moderna luftvärnsrobotar. Det är väl inte heller någon hemlighet

att det förelåg intresse hos Bofors att få sälja Robot 70 till

Iran. Bofors ställde då frågor till regeringen och

regeringskansliet, men man fick ett enständigt nej som svar,

eftersom krig hade utbrutit i september 1980 mellan Iran och

Irak. Det var då helt uteslutet med tanke på den svenska

krigsmaterielexportpolitiken att bevilja utförsel av Robot 70

till Iran.

Sedan började i mitten av 1980-talet uppgifter att cirkulera i

pressen om att Iran på något sätt hade fått tillgång till Robot

70. Den mest konkreta källa som vi har spårat är en exiltidning

i London, Al Taqiri, som i april 1985 uppgav att Iran hade

omkring 200 Robot 70. Sedan har dessa tidningsuppgifter

cirkulerat runt i pressen och på diplomatiskt håll och har

publicerats som om de vore fakta i Military Balance, som utges i

London, och även i den svenska debatten har det gjorts gällande

att Iran på ena eller andra sättet kommit över Robot 70 i strid

med regeringens beslut.

Man har från svenskt officiellt håll noga undersökt detta.

Medborgarkommissionen, som verkade 1987--88, lade ner stora

ansträngningar på granskning av dokument och på utfrågningar och

har utförligt i sitt betänkande i maj 1988 redovisat sin

slutsats, som är att Iran icke förfogar över Robot 70.

Vidare har Bohlins Revisionsbyrå gjort en särskild granskning

av all tillverkning av Robot 70. Materielverket har varit

inkopplat på detta. -- -- --. Därför kan man fastställa exakt

hur många Robot 70 som har tillverkats. Vi har gjort räkningar

av robotorna i svenska och -- -- -- och har vänt oss till alla

länder som fått köpa Robot 70 för att förvissa oss om att inget

land som fått köpa roboten har vidareexporterat den till Iran.

Vi är övertygade om att ingen vidareexport har ägt rum.

-- -- --. Men trots det har dessa uppgifter valsat runt i

pressen, och naturligtvis har man från irakisk sida under kriget

uppgivit litet lösligt att Iran har Robot 70.

Allt detta var bakgrunden till att utrikesdepartementets

politiska avdelning någon gång i början av 1987 skickade ett

telegram till vår ambassad i Teheran åberopande dessa

spekulationer. Man sade att vi har gjort ansträngningar för att

se om det var riktigt. Det hade även rapporterats om lösa

spekulationer från vår ambassad i Teheran enligt vilka

militärattachéer i Teheran sagt att det fanns Robot 70 där. UD

skrev i ett telegram den 16 februari 1987 till ambassaden i

Teheran att de här uppgifterna finns, men vi har inte i vårt

material någonting som tyder på att Robot 70 skulle ha

levererats till Iran. Man säger att det är svårt att hantera

Robot 70, och det krävs kvalificerad utrustning. Men ändå frågar

man: vet ni någonting mer om detta?

Man nämner också i telegrammet till ambassaden att vi är

angelägna om att inte dra på oss uppmärksamhet, eftersom det är

så lösa uppgifter och vi inte vill ta dem för riktiga.

Författaren av telegrammet använder formuleringen att vi inte

vill virvla upp något damm, men samtidigt vill vi och

förundersökningsledningen -- det pågick även rättsliga

undersökningar i Sverige -- veta om det förekommit illegal

utförsel av Robot 70 från Bofors till Iran. Man var intresserad

av att få belyst om det fanns fog för påståendena eller om det

är felaktiga uppgifter.

Det här var alltså icke, vilket har påståtts i pressen, ett

försök av UD att lägga locket på, utan tvärtom ingick detta i de

undersökningar som hade pågått åtminstone sedan mitten av

1980-talet att få klarhet i huruvida Robot 70 förekom i Iran

eller om något land kan ha vidareexporterat robotar dit. Men det

fick ske, sade UD till ambassaden, på ett diplomatiskt korrekt

sätt.

Det kom aldrig något bestyrkande från ambassaderna i Teheran

eller Bagdad som tydde på att det finns några Robot 70 i Iran,

utan vi står fast vid den slutsats som vi kom till för flera år

sedan.

Johan Lönnroth: I den promemoria som Sven Hirdman har

skrivit står det någonting om att det inte är meningsfullt att

granska alla telegram. Betyder det att man kan vara säker på att

det inte finns några andra intressanta telegram som innehåller

uppgifter om att robotarna skulle finnas i Iran?

Sven Hirdman: Vi har gått igenom de dossierer på UD där

det finns material rörande vapenaffärer. Sedan finns det oerhört

mycket telegram och skrivelser. Gunnar Klinga, som har gått

igenom materialet, kanske kan kommentera det.

Gunnar Klinga: Det är riktigt att det finns en mycket stor

mängd meddelanden. Det talades i anmälan om alla meddelanden

mellan UD och ambassaderna i Teheran och Bagdad. Det är ett

synnerligen omfattande material. Men som Sven Hirdman säger: i

de dossierer som vi har gått igenom finns inga ytterligare

uppgifter av det slaget.

Sven Hirdman: De dossiererna handlar t.ex. om kulturutbyte

mellan Sverige och Iran, om kulturella relationer, om

fastighetsaffärer, om personalbesättningen på ambassaden i

Teheran och allt mellan jord och himmel. Det är inte särskilt

meningsfullt att leta där efter uppgifter om förekomst av Robot

70. UD har ett mycket välorganiserat arkiv med kompetent

personal. Handlar ett telegram om krigsmateriel eller har det

beröring med krigsmateriel och försvar, läggs det i en särskild

dossier. Där har vi liksom andra tjänstemän gått igenom alla

handlingar, så vi går i godo för att det inte finns några andra

uppgifter.

Johan Lönnroth: Den 5 mars 1987 dementerade Arne Thorén

att det skulle ha kommit rapporter från Irak som gick ut på att

Iran hade tillgång till Robot 70. Det är väl uppenbart att

Thorén då inte talade sanning. Jag skulle vilja be Sven Hirdman

bekräfta att det var så, och dessutom vill jag veta om Sven

Hirdman har några funderingar kring varför han inte talade

sanning.

Sven Hirdman: Jag kommer inte ihåg Thoréns telegram.

Visst har det förekommit påståenden från irakisk sida. Jag

kommer ihåg från 1987, när kriget mellan Iran och Irak

fortfarande pågick, att -- -- --. När vi kontrollerade det

visade det sig att uppgifterna kom från den arabiskspråkiga

tidskriften Al Taqir i april 1985. Man har alltså från irakisk

sida inte kunnat komma med något annat belägg.

Vi har vid något tillfälle direkt instruerat ambassaden i

Bagdad att försöka ta reda på om det fanns några rejäla belägg

på irakisk sida för denna uppfattning. Irakierna har ju också

sitt underrättelseväsen, som kunde tänkas bestyrka om roboten

fanns i Iran. Det har de alltså inte kunnat göra. Jag förmodar

att Thorén syftade på detta. Men det har inte kommit några

konkreta belägg från irakisk sida.

Jag redovisade de undersökningar vi har gjort, men man får

också dra den slutsatsen, att om Iran hade haft, som här sägs,

200--300 Robot 70 under kriget, så hade man använt dem. Iran var

utsatt för ett fruktansvärt irakiskt flygbombardemang -- Irak

hade tidvis luftherravälde -- och hade nog använt sina robotar

hur man än hade fått dem.

Jag vill tillägga till det jag sade om våra undersökningar,

att det finns Robot 70 i Bahrein och Dubai till följd av

smugglingen över Singapore. -- -- --. De bör finnas kvar och

icke ha gått vidare till Iran. Även den kontrollen har gjorts.

Thage G Peterson: Vi går över till punkt 4.

Sven Hirdman: Såsom jag uppfattat det gäller det några

frågor avseende dels Indien, dels Burma. Jag tar först Bofors

affärer med Indien.

Sakfrågorna i samband med tillstånden för utförsel av

haubitsar, regeringsöverenskommelser m.m. -- allt detta är

tidigare i detalj behandlat av konstitutionsutskottet. Jag vill

bara göra några ytterligare kommentarer.

Sedan konstitutionsutskottets behandling förra året har

regeringen beslutat att lämna ut hela den fullständiga

hemligstämplade RRV-rapporten till den indiska regeringen. Där

ändrade regeringen ett tidigare beslut, och indierna har nu fått

hela rapporten.

Under förra året behandlade vi en rättshjälpsframställning som

den indiska regeringen hade lämnat in på diplomatisk väg någon

gång under 1990. Det officiella svaret överlämnades till den

indiska regeringen den 30 juni 1991. Det svaret är offentligt.

Där redovisade regeringen rättsläget i Sverige vad gällde vad

som kunde lämnas ut och inte kunde lämnas ut och i vad mån

utfrågningar kunde äga rum här i Sverige.

Det är värt att notera att sedan detta officiella svar gavs

till Indien den 30 juni 1991 har indiska regeringen icke

återkommit till den svenska regeringen till dags dato i

Boforsaffären.

Sedan har vi uppgifterna som publicerades för ett par veckor

sedan i Dagens Nyheter baserade på en anonym källa. Jag vet lika

litet som någon annan vad det är för anonym källa. Vi kan inte

agera på basis av sådana anonyma påståenden.

I tisdags besvarade utrikeshandelsminister Ulf Dinkelspiel en

fråga i riksdagen av centerpartisten Pär Granstedt med

anknytning till de här uppgifterna. Han frågade vilka åtgärder

regeringen kunde tänka sig vidta. Det redovisade Dinkelspiel.

Han sade just att regeringen inte kan agera på basis av anonyma

obestyrkta uttalanden. Regeringens hållning förblir att det är

fråga om affärstransaktioner mellan dåvarande Bofors och dess

affärspartner i utlandet, och endast de sitter inne med

sanningen om utbetalningarna. Såväl den nuvarande regeringen som

den förra har enträget uppmanat Bofors att medverka till att

klarhet skapas och att lämna ut uppgifter som behövs till de

indiska myndigheterna.

Dinkelspiel konstaterade också att om det har begåtts några

rättsliga oegentligheter, är det inte regeringen som skall

ingripa, utan det är en sak för åklagare.

Den advokat som det indiska undersökningsorganet Central

Bureau of Investigation anlitar i Stockholm, Gunnar Berg, gjorde

för några veckor sedan en framställning till den svenska

riksåklagaren för sina indiska uppdragsgivares räkning och

begärde att riksåklagaren skulle föranstalta om återupptagande

av den förundersökning rörande eventuellt bestickningsbrott i

Sverige i Boforssaken som tidigare hade lagts ned. I detta

ärende fattade riksåklagaren ett beslut den 10 mars i år --

alltså i tisdags. Riksåklagaren konstaterade att i skrivelsen

från advokat Berg och hans indiska uppdragsgivare hade inte

åberopats några omständigheter i sak som inte redan varit

föremål för åklagares prövning. Det finns inte heller någon

anledning anta att det genom ytterligare utredning skulle

framkomma uppgifter av betydelse i åtalsfrågan. Riksåklagaren

ansluter sig därför till Ringbergs och Hagelbergs bedömning och

finner inte skäl för ändring av beslutet att inte återuppta

förundersökningen. Det är ett officiellt beslut som

riksåklagaren har fattat. Det är helt och hållet hans beslut.

Det bör kanske nämnas att den sista konstaterade utbetalningen

från Bofors till dess s.k. agenter ägde rum den 30 mars 1987.

Eftersom preskriptionstiden för bestickningsbrott i Sverige är

femton år, är eventuellt brott mot svensk lagstiftning

preskriberat i Sverige den 30 mars 1992 -- jag säger detta bara

som en upplysning.

Jag vet alltså inte vem den anonyma källan är och om det finns

fog för uppgifterna. Jag måste erkänna att jag är ganska

skeptisk. Det verkar vara ett hopkok av gamla uppgifter.

Thage G Peterson: Ambassadören sade att den indiska

regeringen inte till dags dato har återkommit till den svenska

regeringen. Vilken var utgångstidpunkten?

Sven Hirdman: Det var sedan den svenska regeringen den 30

juni 1991 lämnade det officiella svaret på den indiska

rättshjälpsframställningen som är ställd till den svenska

regeringen.

Ingela Mårtensson: Regeringen har alltså inte vidtagit

några åtgärder med anledning av det här? Är det så man skall se

det, att regeringen inte har försökt få bestyrkt eller ta reda

på vad artikeln bygger på?

Sven Hirdman: Regeringen kan lika litet som någon annan

forska efter massmedias källor. Regeringen kan inte heller på

basis av anonyma påståenden dra i gång aktioner.

Vad regeringen kan göra -- och det gjorde Dinkelspiel så sent

som i tisdags i riksdagen -- är att upprepa sitt krav att de som

har någonting att berätta i ärendet framträder respektive att

affärsledningen för Bofors och Nobelindustrier redovisar vad de

vet om betalningarna. Man kan i och för sig säga att det var en

åtgärd av regeringen att upprepa denna uppmaning som regeringen

ställt till dem som är inblandade i affärstransaktionerna.

Jag kan tillägga att det i regeringskansliet behandlas en

framställning från Svenska Freds om att den nuvarande regeringen

skall pröva de sekretessbeslut som den tidigare regeringen

fattade under åren 1987--91 och som avsåg olika

vapenexportärenden. Man har alltså begärt att regeringen mot

bakgrund av sekretesslagstiftningen skall pröva huruvida

sekretess alltjämt gäller i ett hundratal ärenden som rör snart

sagt allt möjligt, inklusive ett par ärenden som rör Indien.

Det pågår inom utrikesdepartementet ett utredningsarbete. Man

tar fram alla handlingar och bedömer mot bakgrund av

sekretesslagstiftningen om uppgifterna i någon viss handling

numera kan lämnas ut, även om de kanske inte kunde lämnas ut för

tre eller fyra år sedan. Det granskningsarbetet är mycket

omfattande. Jag tror att departementet har anslagit bortåt

800000 kronor till detta, och förhoppningsvis kan det leda

fram till att ytterligare några uppgifter kan lämnas ut,

inklusive sådana med anknytning till Boforsaffären. Det är dock

min egen uppfattning, eftersom jag kunnat studera handlingarna,

att man inte kommer att finna någon ytterligare vägledning i de

handlingar som finns i regeringskansliet beträffande karaktären

av de gamla utbetalningarna. Det är möjligt att det kan komma ut

några intressanta uppgifter. Det meddelade Dinkelspiel i

riksdagen, så det kan också anses som en åtgärd.

Johan Lönnroth: Sedan konstitutionsutskottet granskade

denna fråga senast, jag tror det var 1990, har det framkommit

uppgifter om ett möte mellan Indiens biträdande utrikesminister

Natvar Singh och Sten Andersson den 30 september 1987.

------.

Jag undrar om Sven Hirdman kan bekräfta detta och gärna också

kommentera det.

Sven Hirdman: Det är riktigt att det var ett möte på

hösten 1987, möjligen omkring den 30 september, mellan Sten

Andersson, som då befann sig hos vår FN-delegation i New York,

och biträdande indiske utrikesministern Natvar Singh. De hade

ett enskilt samtal, och där behandlades även Boforsaffären. Det

finns hos UD en telegrafisk rapport om detta samtal, som jag

tror vi har lämnat till konstitutionsutskottet.

-- -- --.

Det ledde till att UD medverkade till att Bofors

representanter reste till Indien och lämnade ytterligare

upplysningar. Under slutet av 1987 och första halvåret 1988

lämnades en del upplysningar från Boforsledningen till indiska

regeringen om betalningarna. Det var en följd av den anmaning

som Sten Andersson fick av den indiske vice utrikesministern.

Johan Lönnroth: Det lär inom Bofors ha sagts offentligt

att det var löjligt att kalla provisioner för

avvecklingskostnader. Känner man sig på UD lurad av Bofors på

denna punkt?

Sven Hirdman: Termen avvecklingskostnader tror jag

förekommer första gången i RRV-rapporten. Generaldirektören,

förre finansministern Ingemar Mundebo, som hade blivit chef för

RRV, fick regeringens uppdrag i slutet av april eller början av

maj 1987 att utreda vad som kan ha förekommit. Det var mot

bakgrund av en hemställan som hade inkommmit från den indiska

regeringen. Regeringen vidtog den unika åtgärden att be RRV

undersöka detta. RRV hade egna utfrågningar av Bofors

representanter. Man gick igenom det material som fanns hos

riksbanken, och man tog in affärskorrespondens. I RRV-rapporten

återges termen avvecklingskostnader för agentavtal. Där dyker

den upp första gången.

Min egen bedömning är att den till dels säkert är riktig. Vi

vet att Bofors hade avtal med olika agentbolag i Indien sedan

1970-talet och vi vet att den indiska regeringen på våren 1985

ställde krav på utländska firmor att inte göra affärer med

indiska regeringen via agenter, utan det skulle vara direkt med

den indiska regeringen. Det ledde till att man omförhandlade och

avvecklade en del agentavtal.

Sedan visar väl materialet på vad som är allmänt känt, att det

därutöver fanns andra typer av överenskommelser mellan Bofors

och utländska bolag. Huruvida betalningarna till dem var

avvecklingskostnader vet jag inte. Den frågan kan inte jag svara

på, det kan bara Bofors göra.

Thage G Peterson: Då går vi till ärendet om Myanmar.

Sven Hirdman: Jag har inte börjat använda den

beteckningen, även om det är den korrekta beteckningen, utan jag

använder namnet Burma.

Det förekom en mycket obetydlig utförsel av svensk

krigsmateriel till Burma på 1970-talet, jag tror det var delar

till 40 mm-systemet. Men ett stort och viktigt beslut fattades

den 16 december 1982 om att medge att Förenade fabriksverken

fick utföra granatgevärssystemet Carl Gustaf till Burma. Det

rörde sig om rätt mycket materiel. -- -- --.

Beslutet var omtvistat, eftersom förhållandena i Burma är

minst av allt stabila. Det har rått inbördeskrig i landet sedan

1948. Burma är splittrat mellan olika etniska minoriteter, av

vilka Karen är en. Det finns flera gerillarörelser, och det har

varit ständiga strider. Läget i Burma var litet bättre under

1950- och 1960-talen när U Nu regerade. Burma hade också en

ganska bemärkt position i den alliansfria rörelsen, och burmesen

U Thant var FN:s generalsekreterare. Man eftersträvade då någon

burmesisk form av socialism. Det är ett buddhistiskt land. Men

redan under 1970-talet hade striderna i Burma ökat i omfattning.

Jag var själv inte med när regeringsbeslutet fattades i

december 1982 om tillståndet till utförsel av materiel. Själva

utförseln ägde rum under 1983. Värdet uppgick till 33 miljoner

kronor, och det var ganska mycket.

År 1984 återkom FFV på uppdrag av de burmesiska myndigheterna

som ville köpa ytterligare reservdelar och ammunition till

granatgevärssystemet. I linje med vår allmänna praxis borde de

ha fått sådant tillstånd för reservdelar och ammunition,

eftersom det är skrivet så i riktlinjerna. Men år 1984 ville

inte regeringen bevilja framställningen. I praktiken

konstaterade regeringen därmed att beslutet från 1982 var

olämpligt med hänsyn till situationen i Burma.

FFV och Burma återkom sedan ytterligare 1987 och ville igen ha

reservdelar och ammunition och hänvisade till riktlinjerna och

till den svåra situationen, men regeringen sade nej.

Regeringen har sedan 1982 icke beviljat någon enda utförsel av

krigsmateriel till Burma. Läget i Burma har förvärrats under

senare år. Det förekommer grova kränkningar av mänskliga

rättigheter, och det råder rent inbördeskrig.

Den burmesiska armén har använt granatgevären mot

gerillarörelserna i Burma. Den har i dessa strider förlorat

vapen, och karengerillan har erövrat en del granatgevär. Det

innebär att båda sidorna har granatgeväret.

Detta har uppmärksammats internationellt. Norsk TV har i

Dagsrevyn visat ett program om detta. Man hade haft ett filmteam

i Burma. Man var upprörd och gjorde en intervju med mig per

telefon.

Sedan har det förekommit uppgifter under 80-talet om

vidareexport av svensk krigsmateriel från andra länder till

Burma avseende dels granatgevär, dels 40 mm-ammunition,

------.

Vi har undersökt dessa uppgifter direkt hos -- -- --

myndigheter. Vi har också fått tillgång till bildbevis. En

svensk journalist, Bertil Lintner, gift med en burmesiska, är

ofta inne i Burma. Vi har på bilderna kunnat se

tillverkningsnumren, men alla de dokumentariska bevis vi

hittills har sett tyder på att vapnen härrör från det

ursprungliga partiet från 1982. På den nivån står vi.

Det har förekommit någon uppgift, som jag tror jag redovisade

förra året i konstitutionsutskottet, att Jugoslavien skulle ha

sålt fartyg med svenska pjäser till Burma. Vi undersökte detta

och fann då att det inte var några svenska pjäser ombord.

I sak har svenska regeringen samma inställning som den norska

till Burma. Vi tar avstånd från kränkningarna av mänskliga

rättigheter. Sverige lade i höstas i generalförsamlingen fram

ett resolutionsutkast som kritiserar Burma i starka ordalag. Vi

har också i Genève agerat i kommittén för mänskliga rättigheter.

Det är uteslutet att vi skulle medge någon utförsel av

krigsmateriel till Burma.

Thage G Peterson: Jag vill framföra utskottets tack till

ambassadör Hirdman för att han med stor kompetens har svarat på

våra frågor. Jag tackar också departementssekreterare Gunnar

Klinga.

Konstitutionsutskottet

1992-03-17

kl. l3.00--l3.45

Bilaga B 2

Offentlig utfrågning av departementsrådet Ove Bring,

utrikesdepartementet, angående sanktionerna mot Irak

Thage G Peterson: "Sanktionerna mot Irak" är ärendet för

denna utfrågning. KU har efter anmälan av Ingela Mårtensson,

Folkpartiet, till granskning tagit upp den svenska regeringens

agerande i samband med Gulfkriget. Vi har bett UD:s

folkrättsrådgivare, departementsrådet Ove Bring, att komma till

utskottet för att svara på frågor. Jag har kommit överens med

Ove Bring att han först skall göra en kort inledning.

Välkommen, Ove Bring!

Ove Bring: Tack, herr ordförande. Jag har förstått min

uppgift så, att jag som folkrättsjurist skall kommentera

FN-stadgans regler vad gäller övergången från ekonomiska

sanktioner till militära åtgärder mot bakgrunden av

säkerhetsrådets beslut under Gulfkriget och Sveriges förhållande

till detta beslut.

När man diskuterar dessa frågor bör det ske mot bakgrunden av

FN:s kollektiva säkerhetssystem i stort.

FN som organisation är till för att förhindra krig. Det skall

inte ske kortsiktigt genom eftergifter till en aggressor utan

långsiktigt och permanent genom garantier till FN:s

medlemsstater att de skall skyddas mot varje aggressionsförsök.

Det är alltså inte tillräckligt att skydda freden temporärt,

utan det är den permanenta freden som eftersträvas. Det är detta

som ligger i tanken på ett kollektivt säkerhetssystem.

Anledningen till att FN-stadgan har den här ambitiösa

framtoningen är att man har försökt lära sig en läxa från

Nationernas förbunds tid. Då var det eftergifter och

beslutsvånda i förhållande till Mussolinis invasion av Etiopien

l935 och i förhållande till Hitler l938, dvs.

Münchenöverenskommelsen som slutade i Tjeckoslovakiens delning.

Den här politiken under NF-tiden gav inte fred utan motsatsen.

När FN-stadgan skrevs i San Francisco l945 var tanken att FN:s

kollektiva säkerhetssystem skulle bli starkare än Nationernas

förbunds.

Inledningen till FN:s stadga säger:

"Vi, de Förenade Nationernas folk, är beslutna att rädda

kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår

livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden."

Den här inledande passusen i FN-stadgan har ofta åberopats som

en grund för att FN som organisation inte kan och inte skall ta

några som helst beslut om att gå till krig och ta till väpnade

åtgärder.

Det är emellertid viktigt att komma ihåg att det FN-stadgan

föreskriver inte är ett pacifistiskt system i den meningen att

man utesluter krigshandlingar för att garantera den kollektiva

säkerheten. Tvärtom ger kapitel VII i stadgan möjlighet till

väpnad reaktion i extremfall. Dessa extremfall är listade i

artikel 39 -- det kan röra sig om ett hot mot freden, ett

fredsbrott eller en angreppshandling. Någotdera av dessa tre

förhållanden kan legitimera såväl ekonomiska sanktioner efter

beslut från säkerhetsrådet som väpnade åtgärder från rådets

sida. Det behöver alltså inte ens föreligga en

aggressionshandling -- ett angrepp mot en annan stat behöver

inte ha skett, utan det räcker enligt artikel 39 att det

föreligger ett hot mot freden för att säkerhetsrådet skall kunna

utnyttja möjligheten att tillgripa antingen ekonomiska

sanktioner eller militära åtgärder. Nu var det inte det som var

fallet i Irak--Kuwait-kriget, utan där var det fråga om ett

redan inträffat fredsbrott.

FN-stadgans kapitel VII föreskriver en viss tågordning när det

gäller sanktioner. I första hand skall artikel 41 tillämpas --

"åtgärder icke innebärande vapenmakt", som det formuleras, dvs.

ekonomiska, diplomatiska eller andra sanktioner av fredlig art.

Först i andra hand kommer artikel 42 in i bilden, dvs. att om

säkerhetsrådet finner att den här typen av åtgärder har visat

sig otillräcklig eller från början förefaller vara otillräcklig,

så kan rådet besluta om inskridande medelst luft-, sjö- och

landstridskrafter.

Jag tror att det räcker med den bakgrunden som inledning.

Thage G Peterson: Tack, Ove Bring, för den inledningen.

Jag lämnar nu ordet fritt för utskottets ledamöter att ställa

frågor.

Ingela Mårtensson: Vi har fått en PM som redogör för hur

Sverige har agerat. Det är om denna redogörelse jag skulle vilja

ställa några frågor.

Det står i promemorian:

Regeringen använde under hösten 1990 sina möjligheter att

påverka den internationella debatten om hur

Irak/Kuwait-konflikten skulle lösas.

Jag skulle vilja veta hur regeringen försökt påverka den

internationella debatten. Det står nämligen också i promemorian

att Sverige ansåg att man skulle låta de här sanktionerna verka

på lång sikt -- såvitt jag förstår på längre sikt än vad som

faktiskt blev fallet.

Skulle vi alltså först kunna få en redogörelse för vad Sverige

gjorde under hösten 1990 för att sanktionerna skulle verka?

Ove Bring: Jag har inte sett det som min uppgift att

beskriva det svenska politiska agerandet under hösten 1990 och i

början av 1991. Annika Söder på UD:s politiska avdelning, enhet

7, har till utskottet ingivit en promemoria. I denna står just

att regeringen har verkat för den tågordningen: så länge som

möjligt ekonomiska sanktioner och först i sista hand väpnade

motåtgärder. Till promemorian har fogats ett antal

pressmeddelanden som visar att detta hela tiden varit

regeringens strävan.

Jag är inte rätt person att redovisa regeringens handlande,

utan jag har kommit hit för att redovisa vissa frågor som har

samband med FN-stadgans bestämmelser.

Thage G Peterson: Det är korrekt, och det var också vår

avsikt med Ove Brings besök i utskottet.

Ingela Mårtensson: Jag trodde att vi också skulle få

ställa frågor om regeringens handlande. Jag var inte närvarande

vid det sammanträde då utskottet fattade beslutet att kalla Ove

Bring till en utfrågning. Jag ber därför att få återkomma till

denna fråga i ett senare sammanhang.

Jag skulle då vilja fråga hur man bedömer att säkerhetsrådet i

resolution 678 bemyndigar vissa medlemsstater att själva få

besluta i stället för att säkerhetsrådet gör det. Jag tycker

själv att det är en märklig ordning att man nästan ger carte

blanche för medlemsstaterna att bedöma vilka åtgärder som skall

vidtas.

Ove Bring: Det är riktigt att detta beslut inte stod i

exakt överensstämmelse med artikel 42 i FN-stadgan. Artikel 42

har en mycket ambitiös framtoning; man förutsätter att det skall

finnas avtal mellan säkerhetsrådet och medlemsstater som skall

bidra militärt. Dessa avtal skall vara slutna i förväg, och de

skall innehålla uppgifter om vilka styrkor som skall sättas in,

hur styrkorna skall transporteras, hur de skall vara beväpnade,

osv. Det har under det kalla krigets tid inte ansetts

meningsfullt att sluta sådana avtal; det har aldrig kommit några

avtal till stånd. Inte desto mindre förutsätter artikel 42 att

det finns sådana här avtal i bakgrunden.

Det är också så, att artikel 42 förutsätter att det är FN som

organisation och säkerhetsrådet som sådant som skall fatta

beslut om och genomföra militära operationer. Så var det inte i

det här fallet, utan säkerhetsrådet fick nöja sig med en mindre

ambitiös modell där man gav ett mandat till de stater som redan

befann sig vid Gulfen att få tillgripa väpnade åtgärder.

Denna typ av mandat för enskilda stater är helt klart inte

tanken bakom FN-stadgans artikel 42. Å andra sidan är det inte

någon medlemsstat -- förutom Irak och möjligen Cuba -- som har

hävdat att säkerhetsrådets agerande står i strid mot FN-stadgans

syften. Majoriteten i FN har godtagit denna "innovation", denna

anpassning till politiska realiteter för att man skulle kunna

fatta ett snabbt beslut i frågan. Under höstens

generalförsamling var det inga stater som opponerade sig mot

säkerhetsrådets hantering av Gulfkrisen, utan detta "artikel 41

1/2-beslut", som det ibland kallas av folkrättsjuristerna, fick

ett slags tyst accept.

Östen Undén sade år 1950 i generalförsamling när det var tal

om att gå vid sidan av stadgans ordalydelse genom den s.k.

Achesonplanen: "Det är bra för vår organisation liksom för varje

skriven stadga att man kan utveckla den dynamiskt och organiskt,

så att den inte blir en död bokstav." Undén menade med det att

det inte är ovanligt att internationella traktater behöver

utvecklas genom praxis och att man därför kan gå något vid sidan

av ordalydelsen, om detta svarar mot organisationens syften. Det

var väl någonting av det som hände under Gulfkrisen, när

säkerhetsrådet antog resolution 678.

Ingela Mårtensson: Du talade om extremfall då man kan

använda sig även av militära medel eller våld för att

återupprätta ordning. Jag vill då fråga om Indonesiens annektion

av Östra Timor är ett sådant fall där man skulle kunna använda

sig av militära medel?

Thage G Peterson: Denna utfrågning gäller Irak och inte

Indonesien.

Ingela Mårtensson: Jag ställer den frågan för att vi skall

kunna göra en jämförelse. Det har sagts att i och med att det

kalla kriget är slut, så har det uppstått en annan situation och

andra möjligheter för säkerhetsrådet att fatta beslut. Det

förekommer fortfarande konflikter i världen, och min fråga

gällde om det finns möjligheter att ingripa militärt även i

dessa konflikter.

Ove Bring: I och för sig skulle det mycket väl kunna vara

möjligt, om det rådde enighet i säkerhetsrådet om att

Indonesiens annektion av Östra Timor skall betraktas som en

aggressionshandling. Kuwaitinvasionen är emellertid unik i

modern historia. Det fanns inga möjligheter att ha någon annan

uppfattning än att detta var en klar aggression från Iraks sida.

Konflikten Indonesien--Östra Timor är mycket svårare. Det råder

olika uppfattningar om denna, och någon politisk enighet i

säkerhetsrådet är inte att vänta. Säkerhetsrådet är inte något

judiciellt organ, inte en domstol som dömer i olika fall efter

klara kategorier, utan det är ett politiskt organ, där det krävs

politisk enighet för att man skall fatta beslut. Redan av det

skälet skulle det inte vara möjligt att åstadkomma någonting i

fallet Indonesien--Östra Timor.

Catarina Rönnung: Det var intressant att höra Ove Brings

folkrättsliga utläggningar och hans redogörelse för FN-stadgans

bestämmelser och för FN:s agerande.

Jag kan berätta för åhörarna att regeringens åtgärder i

samband med Gulfkriget redan tidigare har granskats av KU på

fyra punkter -- den folkrättsliga aspekten samt frågorna om

tillstånd till utförsel av krigsmateriel, det svenska

fältsjukhuset och statsminister Carlssons brev till Iraks

president. Vad vi nu skall ta ställning till är om regeringen på

något sätt kunde ha handlat annorlunda med anledning av FN:s

resolution 678 att säkerhetsrådet skulle tillgripa alla

nödvändiga medel för att förmå Irak att avbryta ockupationen av

Kuwait.

Jag skall inte föregripa realbehandlingen. Vi har fått ett

mycket bra underlag från UD genom Annika Söders promemoria, och

jag har därför bara en enda fråga att ställa. Innan tidsfristen

skulle gå ut den 15 januari, vädjade utrikesministern till FN:s

generalsekreterare att denne skulle engagera sig mer aktivt för

att få till stånd en fredlig lösning. Jag skulle vilja veta

litet mer om vad som stod i utrikesministerns brev till

generalsekreteraren.

Ove Bring: Jag har inte läst in mig på det brevet och inte

heller på den svenska regeringens agerande under den här tiden,

utan det har varit en sak för UD:s politiska avdelning, enhet 7,

att besvara hur regeringen har agerat.

När jag ändå har ordet kan jag ge en folkrättslig kommentar. I

och med att FN:s säkerhetsråd till slut fattade det beslut som

låg i resolution 678 och trots att den svenska regeringen strax

dessförinnan hade försökt förmå generalsekreteraren att sträva

efter en fredlig lösning, uppstod för den svenska regeringen

liksom för alla andra regeringar som är anslutna till FN-stadgan

en skyldighet att stödja organisationens vägval. Artikel 25 i

stadgan säger att alla medlemmar skall lämna FN allt bistånd i

varje åtgärd som organisationen företar i överensstämmelse med

stadgan samt avhålla sig från att lämna bistånd till någon stat

mot vilken FN vidtar förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder.

Med andra ord: Så snart FN har fattat ett beslut om åtgärder mot

en stat för att säkra fred och säkerhet, har vi som anslutit oss

till FN-stadgan inget annat val än att stödja de beslutade

åtgärderna. Den stat som inte kan acceptera det får följa den

schweiziska modellen och stå utanför FN.

Man förutsätter att säkerhetsrådet gör en korrekt folkrättslig

bedömning. Naturligtvis kan det finnas olika politiska

bedömningar med i bilden, men man har som FN-medlem inte fria

händer att ta strid mot FN som organisation efter det att rådet

har fattat ett bindande beslut i frågor om fred och säkerhet.

Johan Lönnroth: I de kommentarer till resolutionerna som

finns i promemorian från UD heter det att resolution 665 och "än

mer resolution 678 -- -- -- har hälsats som historiska dokument

varigenom FN anses ha återtagit den roll för den kollektiva

säkerheten som dess grundare en gång föreställt sig".

Jag kopplar detta till en artikel i Dagens Nyheter den 13

februari 1991 av Ove Bring, där han skriver:

Det har sagts att supermakterna är skenheliga i sin

uppbackning av FN-stadgans principer och säkerhetssystem. I det

förflutna har Sovjetunionen invaderat Afghanistan och USA

intervenerat i Granada och Panama utan att bry sig om

FN-stadgans principer.

Det är emellertid svårt att förstå att det faktum att

folkrätten fungerat dåligt tidigare i dag skall hindra oss från

att bejaka och välkomna att FN-stadgans system börjar fungera

som det var tänkt l945.

Detta är alltså Ove Brings uppfattning och -- förmodar jag --

inte UD:s officiella. Jag skulle ändå vilja fråga: Anser Ove

Bring att FN egentligen borde ha intervenerat såväl i

Afghanistan som i Granada och Panama? Är detta en uppfattning

som så att säga är bred inom det svenska utrikesdepartementet?

Ove Bring: Vad som står i artikeln är inte att FN skall

intervenera och inte heller att FN skall intervenera med väpnade

medel. Det är i stället en fråga om huruvida folkrätten kan

upprätthållas eller inte. Vi kan konstatera att folkrättsliga

regler i FN-stadgan inte har fungerat i de kriser som nämns i

artikeln. Det är det som ibland har sagts vara "dubbla

standards" i världspolitiken att stormakterna själva inte kunnat

acceptera restriktioner under FN-stadgan men däremot kunnat

genomföra restriktioner mot en tredje part -- i det här fallet

Irak. Det är helt riktigt att detta är en fråga om dubbla

standards, och det var med anledning av den debatten som denna

formulering kom till. Det faktum att det inte har fungerat i det

förflutna innebär inte, som jag skriver i artikeln, att man inte

bör välkomna att FN 1991 fungerade som det var tänkt.

Johan Lönnroth: Ove Bring konstaterar också i den här

DN-artikeln, liksom i dag, att resolution 678 egentligen stred

mot FN-stadgan, bl.a. i den meningen att de stater som skulle

bidra med militära insatser egentligen borde ingå ett avtal om

hur detta skulle genomföras.

Ove Bring skriver vidare att i och med att parterna ingått ett

internationellt avtal har man rätt att bryta mot stadgans

bestämmelse "genom en ny praxis som vinner allmän accept". Jag

undrar litet över uttrycket "allmän accept". Det var väl ändå

säkerhetsrådet som fattade det här beslutet att bryta mot praxis

utan -- förmodar jag -- att tillfråga exempelvis Sveriges

regering. Då blir min principiella fråga: Har säkerhetsrådet

rätt att skapa denna nya praxis?

Ove Bring: Man bör komma ihåg att det inte var så

dramatiskt att säkerhetsrådet bröt mot någon tidigare praxis.

Det kollektiva säkerhetssystemet hade inte kunnat fungera

tidigare -- det fanns ingen tidigare praxis. Vad man nu gjorde

var att försöka hitta en handlingsmodell som kunde fungera i den

situation som rådde. Då valde man en modell som inte hade

uttryckligt stöd i stadgan. Säkerhetsrådet kan naturligtvis

initiera en ny praxis, men det innebär inte automatiskt att

denna praxis blir betraktad som legitim. Det är faktiskt mycket

viktigt att en majoritet av medlemsstaterna i FN på något sätt

accepterar denna nya praxis. Det är å andra sidan ingenting

märkligt att ett avtal vidareutvecklas genom praxis. Det sker på

alla områden -- med förbundsavtal, löneavtal osv. Det behöver

inte automatiskt betraktas som att man bryter mot ett avtal att

man hittar nya modeller för att låta avtalsregleringen

utvecklas.

Johan Lönnroth: Ove Bring uttryckte det ändå så i

DN-artikeln, att det var ett direkt brott mot FN:s stadga. Det

gällde just att träffa ett avtal med de deltagande staterna. Det

är väl i och för sig ingenting orimligt, och innebörden av detta

beslut måste vara att säkerhetsrådet tämligen ensidigt bröt mot

FN-stadgan och därmed formade en praxis. Sedan är det möjligt

att detta i efterhand har accepterats, men det har inte skett

formellt.

Ove Bring: Man bröt mot FN-stadgans ordalydelse. Det fanns

inte någon praxis som indikerade att man skulle kunna sluta

sådana här avtal. Regeln om dessa avtal hade varit en död

bokstav alltsedan 1945. Det hade inte gått att få till stånd den

här typen av avtal under det kalla kriget. När Gulfkriget bröt

ut, var det så dags att planera för ett gemensamt militärt

kommando. Den stat som framför allt bidrog till de väpnade

aktionerna -- USA -- ville minimera sina egna förluster; man

ville inte ha ett stort antal bodybags hem till USA, något

som skulle kunna uppröra den amerikanska opinionen. Därför var

det inte politiskt realistiskt att välja en modell som hade

inneburit försinkningar, en spridning av militärt

beslutsfattande, minskad effektivitet i beslutsfattandet och i

krigföringen. För att det hela skulle fungera realistiskt och

politiskt valde man en modell som var snabb och effektiv. Man

valde att utnyttja de länder som redan fanns på plats -- man

valde att utnyttja det amerikanska kommandot, ungefär som under

Koreakriget, då man faktiskt också gick något vid sidan av

stadgans ordalydelse.

Detta är en form av anpassning till politiska realiteter.

Johan Lönnroth: Den här DN-artikeln finner jag mycket

intressant och vill därför citera ytterligare en formulering:

"För de FN-allierade bör det finnas en bred marginal till varje

typ av krigföring som är folkrättsligt tveksam." Ove Bring sade

också i sitt inledningsanförande att syftet med reglerna för när

FN kan ingripa är att man skall eftersträva en permanent fred.

Det har nu gått ett år sedan denna DN-artikel skrevs och kriget

pågick.

Jag skulle då vilja fråga Ove Bring: Vad anser du nu, när vi

vet litet mer om detta, om denna "marginal -- -- -- som är

folkrättsligt tveksam"?

Ove Bring: Vad jag tänkte på när jag skrev detta var de

folkrättsliga regler som finns för krigföring, dvs. att man

skall skydda civilbefolkningen från krigshandlingar, att man

skall behandla krigsfångar väl osv. Vi var under Gulfkrigets

inledning många som ansåg att FN-sekretariatet var väl svagt och

ointresserat av att försöka övervaka att krigföringen skedde i

enlighet med folkrättsliga regler. Generalsekreteraren gjorde

inte mycket i denna fråga. Internationella röda korset gjorde en

del.

Det fanns en politisk vilja hos de FN-allierade att leva upp

till den s.k. distinktionsprincipen, dvs. att man skall göra en

distinktion mellan militära mål, civila objekt och

civilbefolkningen. Den principen lyckades man respektera. Den

målsättningen fanns hela tiden, och det har ingen bestridit.

En annan folkrättslig princip är proportionalitetsprincipen.

Den innebär att även om man inriktar sina attacker enbart på

militära mål, exempelvis vägnät, kommunikationer,

vattenledningar som kan vara militära mål, bör man inte

åstadkomma sådana skador på dessa mål, att effekterna för

civilbefolkningen blir alltför ödesdigra. Här råder en viss

tveksamhet huruvida inte attackerna mot vägar,

vattenanläggningar, energiverk osv. i Irak i alltför hög grad

fick till effekt att civilbefolkningen led skada och fortfarande

gör det. Detta kan i efterhand sägas vara en överträdelse av

proportionalitetskriterierna. Man måste väga värdet av militära

attacker mot de risker för civilbefolkningen som uppstår genom

en militär attack. I dagens läge har flera folkrättsjurister

kritiska synpunkter på hur detta fungerade. Den diskussionen är

ännu inte avslutad. Vi får alltmer material om Gulfkriget och

kan därför nu göra en mer korrekt bedömning av vad som hände.

Din andra fråga gällde den permanenta freden. Det är klart att

det här föreligger en paradox. USA och de andra allierade var så

försiktiga att inte överträda mandatet enligt resolution 678,

som i alla fall var ett mandat att säkra fred och säkerhet i

regionen, att man av politiska skäl inte var beredd att gå mot

Bagdad och flytta på Saddam Hussein. Man gjorde inte det.

Denna folkrättsliga återhållsamhet tyckte jag var mycket

motiverad i det läget, eftersom det hade sett mycket illa ut om

koalitionen så att säga hade tagit för sig ordentligt under

detta FN-mandat och gått mot Bagdad när många trodde att det

inte skulle finnas något behov av det. Nu efteråt kan man säga

att fred och säkerhet i regionen de facto inte har säkrats trots

detta FN-ingripande.

Vilka slutsatser leder då detta till? Borde man ha gått

hårdare fram? Jag tycker inte det. Den återhållsamhet som

visades när man stoppade vid Iraks gräns anser jag trots allt

var riktig. Värdet för framtiden ligger i att det utgått en

signal till eventuella diktatorer i vår värld att FN numera är

beslutsfähigt -- FN kan komma att reagera mot aggressioner. I

den meningen tror jag att Kuwaitfallet är ett avskräckande

exempel mot framtida aggressioner.

Bertil Fiskesjö: Enligt artikel 43 kan säkerhetsrådet

anmoda medlemsstaterna att t.ex. ställa upp med väpnad trupp.

Det är alltså säkerhetsrådet som har den befogenheten. Min fråga

är när säkerhetsrådet delegerade den befogenheten till ett

knippe stater?

Begäran om vår medverkan kom faktiskt från Storbritannien, om

jag inte missminner mig. Denna begäran inskränkte sig då till

önskemål om ett fältsjukhus. Det gick då en suck av lättnad

genom Sverige, eftersom detta inte ställde några stora moraliska

krav på oss. Tvärtom låg detta i linje med Sveriges

traditionella insatser på humanitetens område.

Om Storbritannien i stället hade krävt att vi skulle sända

trupper, hade då detta ur folkrättslig synpunkt gjort någon

skillnad jämfört med att det hade varit säkerhetsrådet som

framställt denna begäran?

Ove Bring: Det hade varit en stor skillnad. Om

säkerhetsrådet hade krävt att Sverige skulle sända trupp till

Gulfen, hade säkerhetsrådet kunnat utforma den uppmaningen som

ett bindande beslut. Vi hade då haft skyldighet att leva upp

till våra förpliktelser enligt FN-stadgan och sända trupp. Rådet

hade inte behövt göra detta till ett bindande beslut, utan man

kunde ha gett det formen av t.ex. en rekommendation.

Om Storbritannien hade begärt att vi skulle sända trupp till

Gulfen, hade vi kunnat invända att säkerhetsrådets resolution

678 inte krävde av oss att vi skulle sända militär hjälp. Vi

kunde också ha sagt att det inte heller fanns något annat

säkerhetsrådsbeslut som krävde av oss att vi skulle sända

militär hjälp.

Däremot innehöll säkerhetsrådsresolutionen 678 en allmän

uppmaning till stater att ge appropriate support --

någon form av med hänsyn till omständigheterna "lämpligt"

bistånd. Vi hade då kunnat hävda att det för vår del inte var

ett "lämpligt bistånd" att sända militär trupp -- det fanns

andra som kunde göra det bättre.

När vi däremot fick en förfrågan om ett fältsjukhus, tyckte vi

att det var en typ av bistånd som vi inte gärna kunde säga nej

till, eftersom det i resolution 678 låg en bindande uppmaning

att utomstående stater skulle lämna någon form av appropriate

support. Och vad var "appropriate" för Sverige? Det är i och

för sig en bedömningsfråga, men det hade sett mycket illa ut

folkrättsligt om vi hade sagt nej till begäran om ett

fältsjukhus.

Bertil Fiskesjö: Det innebär då att eftersom

beslutsfattandet på något sätt hade delegerats, blev kraven på

oss mildare. Om vi så hade önskat skulle vi också ha kunnat säga

nej till begäran om ett fältsjukhus med t.ex. motiveringen att

vi inte ville riskera sjukvårdssoldaters liv i den här

konflikten men att vi vore villiga att ställa exempelvis

transportfartyg till förfogande.

Ove Bring: Om vi inte hade velat ställa upp med ett

fältsjukhus, hade vi kunnat säga nej, ifall vi samtidigt hade

erbjudit någon annan hjälp. Det viktiga i detta läge när vi hade

fått en begäran om hjälp var att vi ställde upp och gav någon

form av hjälp. Det var det som säkerhetsrådets resolution krävde

av utomstående stater. När detta aktualiserades i förhållande

till Sverige, hade det inte varit möjligt för oss att bara säga

nej till alla propåer. Någonting behövde vi säga ja till. Vi

valde att säga ja till fältsjukhuset, men vi hade kunnat säga ja

till någonting annat också.

Ingela Mårtensson: Kvarstår detta bemyndigande för denna

grupp av medlemsstater att säkra fred och säkerhet i regionen,

något som ju ännu inte har uppnåtts?

Du talade tidigare om effekterna av krigshandlingarna på

civilbefolkningen. Det är ju framför allt bristen på

baslivsmedel och mediciner på grund av sanktionerna som har haft

stora effekter framför allt på barnen, som utsatts för lidande

-- man befarar att många kommer att dö. Hur överensstämmer detta

med folkrätten?

Ove Bring: Mandatet att säkra fred och säkerhet i regionen

står kvar -- resolution 678 anses i den delen fortfarande vara

giltig. Det är det som motiverar att sanktionerna fortfarande

finns kvar. Sanktionerna finns nu kvar för att pressa Saddam

Hussein att nedmontera sin kapacitet av massförstörelsevapen. Så

länge som dessa massförstörelsevapen finns kvar i handen på en

politiker av den här typen, är det svårt att säga att man har

säkrat fred och säkerhet i regionen.

Det är naturligtvis en oerhört svår bedömning att väga detta

mot det lidande som Iraks barn råkar ut för genom att

sanktionerna hela tiden fortgår. Säkerhetsrådet har enligt

artikel 50 skyldighet att lindra effekterna av sanktioner i

förhållande till utomstående stater. Säkerhetsrådet försöker

också lindra effekterna av sanktionerna i förhållande till Iraks

civilbefolkning. Det har gjorts fler och fler undantag från

sanktionslistan, och i dessa dagar diskuterar man i

säkerhetsrådet frågan om att göra ytterligare undantag. Man vill

emellertid inte helt släppa sanktionerna, eftersom man då

förlorar pressen på Saddam Hussein att nedmontera sin

massförstörelsekapacitet.

Ingela Mårtensson: Formellt ingår baslivsmedel och medicin

i sanktionerna, men är det rent faktiskt så, att baslivsmedel

och medicin inte får sändas till Irak?

Ove Bring: För medicin har det redan gjorts undantag. Det

finns pengar på olika konton i Storbritannien och USA. Det är

fråga om irakiska exportinkomster sedan gammalt som har frusits.

Man har sagt att man är beredd att köpa medicin för dessa pengar

och sända den medicinen till Irak. Detta kan ske redan i dag, om

Saddam Hussein ger ett klartecken. Men han vill inte göra det,

eftersom medicinen i så fall kommer att kanaliseras direkt till

de behövande genom FN-kontroll. Hussein är inte beredd att

acceptera denna FN-kontroll.

Medicin är alltså redan undantagen från sanktionerna. När det

gäller baslivsmedel är situationen litet mer svåröverskådlig.

Jag kan inte riktigt svara på den frågan, men i princip omfattas

baslivsmedel av sanktionerna.

Catarina Rönnung: Jag är intresserad av att få höra om

Sverige i FN har uttalat någon mening om att en del av

krigföringen i Irak drabbade civilbefolkningen onödigt hårt,

t.ex. att man gick för hårt fram vid bombning av vägnät och

annat. Har det förekommit någon debatt där Sverige har hävdat

den åsikten?

Ove Bring: Svar nej! Jag tror inte att något europeiskt

land har känt sig moget att framföra en sådan kritik. Man måste

veta exakt vad som hände under kriget innan man kan komma med

påståenden i den här riktningen. Däremot finns naturligtvis en

oro för att dessa regler de facto inte har följts.

Robert Söderblom, KU:s kanslichef: Om jag fattade Ove

Bring rätt, är säkerhetsrådets och Världsorganisationens

konstitutionella befogenheter ganska obegränsade. Nu var det

ockupationen av Kuwait som utlöste de aktuella åtgärderna, men

såvitt jag förstått hade det inte förelegat något folkrättsligt

hinder att gå vidare och störta Saddam Hussein.

Detta aktualiserar en lång rad av de problem som vi har i vår

omvärld. Man diskuterar i Sverige det förhållandet att vi i vår

biståndspolitik ställer krav på de länder som vi lämnar bistånd

till -- det hävdas att biståndet helst skall gå till

demokratier.

Vad jag åsyftar är Världsorganisationens konstitutionella

befogenheter att konkret lägga sig i medlemsstaternas politiska

system.

Ove Bring: Artikel 2 (7) säger att FN som organisation

inte skall och inte får blanda sig i staternas inre

angelägenheter, såvida det inte föreligger ett hot mot

internationell fred och säkerhet och säkerhetsrådet då agerar

enligt kapitel VII i stadgan. De beslut som säkerhetsrådet

fattar med motiveringen att det föreligger ett internationellt

fredshot kan inte relateras till principen om icke-inblandning.

Den principen blir i sådana situationer icke tillämplig.

Det är en mycket aktuell trend hos säkerhetsrådet att man, för

att kunna fatta beslut i olika ärenden, klassificerar allt fler

situationer som hot mot internationell fred och säkerhet.

I april förra året gjorde tre NATO-länder i norra Irak en form

av humanitär intervention för att skydda kurder. Säkerhetsrådet

förmådde inte fullt ut legitimera den här situationen, men man

påbörjade ändå en sådan legitimering genom att säga att det

förelåg ett hot mot internationell fred och säkerhet till följd

av flyktingströmmarna och kurdernas besvärliga situation.

Somalia och Jugoslavien är aktuella exempel på fall när

säkerhetsrådet agerar i en blandform av intern konflikt och

internationell konflikt. Säkerhetsrådet håller i det avseendet

på att utveckla sin praxis genom att något omdefiniera begreppet

"inre angelägenheter" eller snarare begreppet "hot mot fred och

säkerhet" och ge det en mer extensiv och omfattande innebörd.

Det är en mycket intressant folkrättslig utveckling. Den har

både positiva och negativa effekter.

Thage G Peterson: Ingen ytterligare talare har anmält sig.

Önskar Ove Bring göra någon avslutande kommentar?

Ove Bring: Nej, herr ordförande. Jag tycker att det har

varit en intressant diskussion, som har spänt över ganska stora

områden -- större än vad jag trodde skulle bli fallet när jag

kom hit.

Thage G Peterson: Det tycker vi också.

Jag vill tacka UD:s folkrättsrådgivare Ove Bring för hans

beredvillighet att svara på våra frågor. Jag vill också tacka

åhörarna för deras uppmärksamhet.

Utfrågningen är härmed avslutad.

Konstitutionsutskottet

1992-03-19

kl.10.02--10.51

Bilaga B 3

Offentlig utfrågning av rättschefen Hans Corell,

utrikesdepartementet, om traktatfrågor m.m.

Thage G Peterson: Vi hälsar rättschefen Hans Corell

välkommen till denna utfrågning. Vi sätter värde på att han

kommer hit för att svara på frågor.

Konstitutionsutskottet granskar återkommande traktatfrågor.

Granskningen gäller i huvudsak om traktater förelagts riksdagen

i överensstämmelse med regeringsformens regler.

Rättschefen Corell har aktualiserat frågan hos

konstitutionsutskottet i en skrivelse om avtal med de nya

staterna i Europa och om hur Sverige på ett så smidigt sätt som

möjligt skall kunna lösa avtalsproblemen. Det gäller i första

hand de avtal som godkänts av riksdagen.

En annan fråga som aktualiserats är förvaltningsmyndigheternas

förteckningar över ingångna internationella överenskommelser.

Hittills har vi vid en preliminär genomgång fått uppfattningen,

att myndigheternas åligganden inte har skötts på ett

tillfredsställande sätt. Det kanske vi återkommer till under

utfrågningen med rättschefen.

Jag ger först rättschefen Corell möjlighet att säga några ord

som inledning utöver texten i promemoriorna.

Hans Corell: Det är som sagt två ärenden som är uppe till

diskussion. Det ena är hur förvaltningsmyndigheterna har levt

upp till sin skyldighet att till utrikesdepartementets

rättsavdelning redovisa en förteckning över sina ingångna

offentligrättsliga avtal med andra länder. Det andra ärendet

gäller frågor om relationerna till f.d. Sovjetunionen,

sammansmältningen av de båda Tyskland och utvecklingen på

Balkan. Jag börjar med förvaltningsmyndigheterna.

Som ordföranden konstaterade har utskottet redan noterat att

förvaltningsmyndigheterna inte har levt upp till sin skyldighet.

Jag återknyter till att utskottet i sitt betänkande 1988/89

tog upp den frågan. Utskottet sade att det med uppmärksamhet

skulle följa regeringens handlande på detta område, och i det

ingår frågan om förvaltningsmyndigheternas redovisning.

Resultatet av diskussionerna för några år sedan blev att

regeringen utfärdade en förordning den 22 november 1990,

som trädde i kraft vid årsskiftet 1990/91. I förordningen sägs

att förvaltningsmyndigheter som med stöd av 10 kap. 3 §

regeringsformen ingår offentligrättsliga överenskommelser med

andra regeringar eller stater eller kommunala myndigheter i

andra länder skall lämna en förteckning över gällande sådana

överenskommelser. Första gången skulle en förteckning lämnas den

1 juli 1991 och därefter den 31 januari varje år. UD:s

rättsavdelning har påmint alla rättsavdelningar i

regeringskansliet om detta. Jag har redovisat för utskottet de

tre skrivelser som vi har skickat ut under den tid

bestämmelserna varit i kraft.

Redovisningen är rätt splittrad. Jag tror att man på sina håll

har missuppfattat hur man skall handla. Vi hade uppe frågan

häromdagen på ett möte med alla rättschefer i regeringskansliet.

Jag tror man får räkna med att det kan ta en viss tid innan

myndigheterna har kommit in i en rutin.

Vi har också diskuterat på UD:s rättsavdelning om vi skulle

göra en mall eller blankett för detta, men vi tycker att det är

ett ålderdomligt sätt att gå till väga. De flesta myndigheterna

datoriserar sina register och bör kunna ställa upp dem på ett

sätt som passar just dem. Det viktiga är att de uppgifter som

skall finnas är med. Jag tror vi får räkna med att det kan ta

någon tid. Det viktigaste är att arbetet har påbörjats. Jag tror

det är nyttigt för myndigheterna att göra en sådan genomgång.

Därmed får de själva en bättre överblick över de

överenskommelser som de har ingått.

Thage G Peterson: Vi noterar med tillfredsställelse det

som rättschefen Corell sade, att ni har tagit initiativ till ett

möte med berörda rättschefer. Vi har gått igenom det material

som ni har sänt in och har inte några klagomål på uppställningar

och redovisningar. Däremot tycker vi att det är en splittring

vad gäller vad myndigheterna tagit upp i sina förteckningar.

Jag tror inte utskottet har avsikten att lägga regeringen

detta till last. Däremot kan vi påpeka att regeringen har ansvar

för att det nu bringas ordning och reda i förhållandena, så att

vi kan få en bättre tingens ordning när det gäller avtalen. Vi

har noterat den öppenhet med vilken Hans Corell har redovisat

läget och hoppas att vi vid nästa genomgång kan få en

fullständig redovisning från myndigheterna. Regeringen har KU:s

stöd när det gäller att få fram alla uppgifter.

Bertil Fiskesjö: Jag instämmer i att de redovisningar som

vi har fått från UD och framför allt från ambassadör Corell är

bra, men jag skulle vilja ställa en fråga som kanske är svårare

att svara på.

I och för sig är det naturligtvis ur praktisk synpunkt

nödvändigt att myndigheter ingår avtal med varandra, men bilden

blir splittrad. En del avtal blir bindande för statsmakterna

utan att man egentligen vet om det. Jag vill fråga om du har

någon uppfattning om frekvensen och hur myndigheterna agerar

helt allmänt. Håller de sig strikt inom sina befogenheter, eller

tenderar de att bli allt yvigare?

Hans Corell: Jag tror det är för tidigt att svara på den

frågan. Också jag blir något bekymrad när jag ser redovisningen,

kanske framför allt med tanke på vad det kommer att innebära för

rättsavdelningen. Ansvaret ligger här på en enhet som redan är

mycket hårt belastad. Det pågår en utveckling inom traktaträtten

av en omfattning som vi inte har sett på flera år.

Vi håller dessutom på att datorisera registren. Personalen

arbetar allt vad den kan. Skall man ovanpå detta lägga en

omfattande dialog med förvaltningsmyndigheterna? Mina tjänstemän

har haft många telefonsamtal och givit många råd om hur

förteckningarna skall ställas upp. Genom förteckningar får vi

större möjlighet att göra jämförelser om hur myndigheterna

förvaltar sin behörighet att ingå avtal. Där kan det uppkomma

många frågor som föranleder mycket arbete.

Jag har också i min skrivelse till utskottet pekat på att vi

här kan komma in på något slags förvaltningsrevision. Om

regeringen föreskriver att rättsavdelningen skall ta emot

förteckningar, har vi en skyldighet att övervaka att

förteckningarna lämnas in, men frågan är hur långt skyldigheten

sträcker sig. Har vi behörighet att granska hur

förvaltningsmyndigheterna sköter redovisningen? Jag håller före

att vi knappast har det. Förvaltningsmyndigheterna agerar

självständigt enligt grundlagen, och vi har särskilda organ som

granskar dem.

Detta är en problematik som jag velat visa på. Det kunde vara

intressant att få något vägledande uttalande.

Bertil Fiskesjö: Jag har inte någon färdig uppfattning i

den frågan, men att det kan bli bekymmersamt och i vissa

avseenden redan är det är uppenbart. Hur kontrollen skall ske

får man fundera på.

Jag skulle vilja ställa ytterligare en kompletterande fråga.

Jag ser i ett av papperen att skyldighet att föra förteckningar

åvilar även sådana kommunala myndigheter som är behöriga att

ingå internationella överenskommelser. Kan du svara på vad det

är för internationella överenskommelser och vilka kommunala

myndigheter som kan tänkas bli aktuella i sådana sammanhang?

Birger Hagård: Jag vill ställa en fråga om hur frekvent

det är att kommunala myndigheter ingår sådana överenskommelser.

Kan du över huvud taget säga någonting om det på detta stadium?

Man kan förutsätta att det blir allt vanligare framöver.

Hans Corell: För att ta det sista först tror jag att det

delvis sammanhänger med den kommunala kompetensen. Jag har såsom

frågeställaren antydde för litet underlag för att komma med

något konkret svar på frågan. Men jag föreställer mig att när

kommuner har speciella kontakter med varandra kan det bli fråga

om avtal. Jag vet inte hur det är på hamnområdet, men

färjeförbindelser kan utgöra en sådan länk att det kan vara

naturligt att träffa avtal. Jag ber att få återkomma med ett

besked när vi har ett större underlag.

Över huvud taget vill jag säga att det för oss är ett problem

att nå de rätta adressaterna, eftersom vi inte vet vilka

myndigheter som har ingått sådana här avtal. Vi kan föreställa

oss att det finns myndigheter som har den rätten genom

delegation. Ni har själva sett i den redovisning som vi har

lämnat att det t.ex. inom universitetsvärlden förekommer

skiftande redovisning. Frågan är varför det är på det viset.

Denna sak har jag diskuterat med rättschefen Tersmeden i

utbildningsdepartementet. Han antydde, för att exemplifiera, att

universiteten ingår ramavtal om vetenskapligt samarbete, som

sedan kan föranleda ett stort antal avtal som bara avser en

kortare period, exempelvis om utbyte av gästprofessorer. Frågan

är om detta över huvud taget hör till den kategori som skall

redovisas.

Både när det gäller kommunala avtal och när det gäller vissa

myndighetsavtal tror jag att vi kommer att få se en brokig flora

avtal, där det är svårt att dra en klar gräns mellan sådana

avtal som skall redovisas och sådana som inte skall redovisas.

Thage G Peterson: Jag har en följdfråga till det som

Birger Hagård tog upp om de statliga avtalen. Jag trodde att

myndigheterna under respektive departements ansvarsområde

underrättade och lämnade redovisning till rättschefen i

departementet när de tecknat avtal. Under mina sex år som

industriminister hade jag det så. De flesta avtalen tecknades av

styrelsen för teknisk utveckling och rymdforskningsdelegationen

och i viss mån av statens provningsanstalt.

Betyder det att departementen inte känner till myndigheternas

göranden och låtanden?

Hans Corell: På detta område har det varit så.

Myndigheterna hade inte någon skyldighet att lämna någon

redovisning till departementen om avtal som de träffat. Inom

industridepartementet var det kanske så. Men jag märker nu på

redovisningarna att det inte har varit så i alla departement.

Det var mot den bakgrunden som utskottet för några år sedan tog

upp frågan. Nu kan det inte råda någon tvekan om att det finns

en sådan skyldighet.

Thage G Peterson: Om ingen mer önskar ordet beträffande

myndigheters förvaltningsöverenskommelser, kan vi lämna den

punkten och gå vidare.

Hans Corell: Det är en intressant utveckling som vi har

sett under de allra senaste åren. Vi har sett exempel på att

stater har gått samman -- en statssuccession som inneburit att

en stat har uppgått i en annan -- och vi ser just nu exempel på

en disintegration, där en stat har upplösts i flera

beståndsdelar. Detta är någonting som man i folkrätten kallar

statssuccession.

Om jag börjar med Sovjetunionen var den stora frågan vad som

hände statssuccessionsrättsligt sett. Hade en ny stat uppstått

eller ett antal nya stater, eller var någon av dem bara en

fortsättning av den gamla staten, medan de andra var nya stater?

För att göra en lång historia kort kan jag säga att det har

rått olika uppfattningar. Men jag och mina kolleger i

Europarådets medlemsstater har hållit nära kontakt i denna

fråga. Vi hade den 16 januari ett extra sammanträde i en

särskild kommitté under Europarådet som är avsedd för samråd

mellan oss. Det visade sig att länderna har litet olika

uppfattningar om den Ryska federationen. På vissa håll ansåg man

att det var fråga om en fortsättning av Sovjetunionen och att

övriga stater var nya statsbildningar, medan vi i Sverige och

vissa andra länder har intagit ståndpunkten att Ryska

federationen är successor till Sovjetunionen. I Sverige

betraktar vi Ryska federationen som successor eller

huvudarvtagare till Sovjetunionen. Men vi anser också att de

andra staterna succederar Sovjetunionen och också är arvtagare.

Detta är viktigt när man ser på hur vi skall göra med de avtal

som gällde mellan Sverige och Sovjetunionen. Vi har mellan 50

och 60 avtal -- vi håller på att bilateralt stämma av

förteckningarna för att få dem helt överensstämmande.

När vi säger att Sovjetunionen är huvudarvtagare, innebär det

att vi anser att de avtal som Sverige har ingått med

Sovjetunionen alltfort gäller. Jag tror det är samma bild man

får när man hör med kollegerna som intagit ståndpunkten att

Ryska federationen bara är en fortsättning av Sovjetunionen --

de kommer till samma praktiska resultat.

Sedan är det naturligt att man i en dialog med Ryska

federationen går igenom alla avtal för att se efter om de bör

gälla. Jag tror att vi kommer fram till att en del av avtalen

kanske inte har någon funktion att fylla i framtiden, och i så

fall får man iaktta de vanliga formerna för uppsägning av

internationella avtal. Det kan vi säkert komma överens om.

De andra staterna betraktar vi också som successorer. I de

länder i Europa där man anser att Ryska federationen är en

fortsättning av Sovjetunionen anser man i alla fall att

succession kan förekomma i de andra fallen. Det betyder att vi

även här har anledning att gå igenom avtalsfloran för att se

efter i vilken utsträckning avtalen med f.d. Sovjetunionen skall

gälla också i den bilaterala relationen mellan t.ex. Sverige och

den nya staten.

Naturligtvis vore det bäst om man kunde ha nya, fräscha och

uppmoderniserade avtal på alla dessa områden, men vi har inte

resurser, inte ens på svensk sida, att omedelbart få fram nya

avtal, och man har det framför allt inte på mottagarsidan. Det

måste finnas hundratals bilaterala avtal som Sovjetunionen har

slutit, och många länder tar i likhet med Sverige kontakt med de

nya staterna för att klara ut de traktaträttsliga

mellanhavandena. Av praktiska skäl måste man fortsätta att

tillämpa avtalen, även om de inte är så moderna. De får

moderniseras i takt med att man hinner med det.

Jag vill understryka när det gäller utrikesdepartementets roll

att vi naturligtvis svarar för den övergripande traktaträttsliga

bevakningen, och vi ansvarar också för vissa områden, t.ex.

avtal på det konsulära området eller investeringsskyddsavtal,

men i övrigt är det fackdepartementen som har ansvaret. Gäller

det t.ex. ett dubbelbeskattningsavtal, är det

finansdepartementet som förhandlar. På så sätt är det också hos

den mottagande staten. Det gör att det är fackdepartementen som

bestämmer när de skall förhandla och hur angeläget det är att

förhandla: Hur ålderdomliga är avtalen, och kan de tillämpas

ytterligare någon tid?

När det gäller Tyskland är situationen något annorlunda. Där

är det en stat som uppgår i en annan. Enligt folkrätten

fortsätter avtalen att gälla, om det inte framgår att motsatsen

skulle strida mot avtalens anda eller de är så beskaffade att

det skulle framstå som olämpligt att avtalen gäller. Där ser jag

inte några problem. Vi har haft överläggningar med företrädare

för utrikesdepartementet i Bonn, och vi kom fram till i vilken

utsträckning de gamla avtalen med DDR skall gälla respektive

inte gälla. Där ser jag inte heller något konstitutionellt

problem. Det räcker här med att regeringen noterar att enligt

folkrätten vissa avtal har upphört att gälla.

Statssuccessionen efter f.d. Sovjetunionen är däremot litet

mer besvärlig. Jag har i en promemoria redovisat några tankar

omkring detta. Jag är tacksam för att ha fått tillfälle att ta

upp detta med konstitutionsutskottet.

Utrikesministern är naturligtvis angelägen om att allting går

formellt rätt till. Samtidigt vill vi inte agera på ett sätt som

orsakar riksdagen arbete i onödan. Jag har här redovisat en idé

som går ut på att man i en dialog med en av de nya staterna som

är arvtagare till Sovjetunionen skulle unilateralt förklara att

man anser att vissa av avtalen skall gälla -- man förtecknar dem

helt enkelt. Sedan skulle regeringen ta upp frågan till

bedömning, och om man delar den uppfattningen skulle man

publicera listan, och därmed skulle saken vara klar.

Ett problem är att några av dessa avtal är sådana som

riksdagen tidigare har godkänt. Enligt regeringsformen finns det

ingen absolut korrespondens mellan att riksdagen godkänner ett

avtal och behörigheten att säga upp avtalet. Regeringen är i

vissa fall behörig att säga upp ett avtal även om riksdagen en

gång i tiden har godkänt det.

Jag skulle för utskottets bedömning vilja redovisa ett

alternativ till det förslag som jag har redovisat i promemorian,

där riksdagen inte är inblandad på annat sätt än att man kan ta

del av ett regeringsbeslut. Ett alternativ kunde vara att

regeringen i en skrivelse till riksdagen redovisar en lista över

de avtal som regeringen tillsammans med motparten har bedömt bör

gälla. Därmed skulle riksdagen få möjlighet att pröva, om

bedömningen är riktig, utan att samtidigt behöva ta upp till

särskilt beslut ett avtal som riksdagen en gång har godkänt.

Det viktigaste för oss är att vi kan få någon vägledning. Jag

vet att riksdagen egentligen kan uttala sig bara i form av ett

formellt beslut, men en dialog i den här frågan tror jag skulle

vara till stor hjälp för regeringen och därmed också för oss som

förhandlar med motparten, så att vi kan redovisa för den hur vi

skall gå till väga.

Avslutningsvis vill jag säga att det här problemet finns i

alla länder. När jag träffar mina kolleger redovisar de samma

praktiska inställning: Man går igenom avtalen och ser vilka som

skall gälla. Ett större problem kan vara hur man skall hantera

det konstitutionellt på hemmaplan.

Jag beklagar att det blev en lång utläggning, men det är en

komplicerad fråga.

Thage G Peterson: Vi har noterat det alternativa förslag

som går ut på att regeringen i en skrivelse till riksdagen

skulle redovisa vilka avtal som skall gälla, så att det inte

behöver bli dubbla beslut.

Jag har två frågor. Den första frågan är om rättschefen Corell

vågar göra någon bedömning av hur många avtal det kan gälla som

avser gamla Sovjetunionen. Jag förstår mycket väl att det inte

går att ange några exakta tal, men vi kanske kan få en

uppfattning om storleksordningen.

Den andra frågan: Kommer ni att ge förtur till de stater i

gamla Sovjetunionen som står utanför den nya OSS-unionen, alltså

de baltiska staterna och Georgien?

Hans Corell: När det gäller avtal som har godkänts av

riksdagen har vi försökt noga analysera läget. Det finns nio

avtal som vi vet att riksdagen har godkänt. Men jag anser mig

vara skyldig att litet noggrannare undersöka bakgrunden,

eftersom vissa av de avtal som riksdagen inte har haft uppe till

bedömning är ingångna före den nya regeringsformens tillkomst.

Man måste nog snegla också på den nya regeringsformen.

En indikation kan vara att av 50--60 avtal är 9 med säkerhet

sådana som har behandlats av riksdagen. Av dem skall åtminstone

ett par sägas upp enligt den bedömning vi gör. Jag kan som

exempel nämna konsularavtalet. Numera har Ryska federationen

anslutit sig till den stora grupp av länder i världen som

tillämpar Wienkonventionerna om diplomatiska och konsulära

förbindelser. På svensk sida anser vi att man skall tillämpa de

reglerna. Vi kommer att föreslå en uppsägning, men där ser jag

inga problem.

På andra områden, t.ex. fiskeområdet, måste nog avtalen gälla

tills man fått en bättre överblick och fackdepartementen kan se

om de skall omförhandlas.

Den andra frågan gällde prioritetsordningen. Jag reser nu rätt

flitigt. Jag har klarat ut förhandlingar på tjänstemannaplanet

med samtliga baltiska stater. Åt dem har vi givit den största

prioriteten. Vi bedömer att vi nu skall hantera detta internt,

och en dialog med riksdagen är ett led i arbetet på svensk sida.

Sedan innebär mina resplaner att jag i början av april reser

till Moskva, Kiev och Minsk för att göra motsvarande

genomgångar. Vi har också börjat planeringen av diskussionerna

med de övriga staterna i Samfundet för oberoende stater, och vi

har tagit de första kontakterna med Slovenien och Kroatien. Det

är alltså en intensiv verksamhet på gång.

Bertil Fiskesjö: Antalet verkar ju inte avskräckande. Du

har skrivit i din promemoria att riksdagen inte bör

överansträngas, om jag får uttrycka det med litet andra ord.

Det är inte så många avtal det gäller, men det måste väl i

realiteten bli fler, eftersom det är nya stater med vilka man

skall teckna motsvarande avtal som man haft tidigare med

Sovjetunionen. Av det skälet blir det väl rent formellt flera

avtal.

Hans Corell: Det är just det som är frågan. Vi menar på

svensk sida att det förekommer en statssuccession också i

förhållande till de nya staterna. Om det finns ett avtal mellan

Sverige och f.d. Sovjetunionen på ett visst område, kommer vår

utgångspunkt att vara att det avtalet skall tillämpas också

mellan Sverige och den nyblivna staten, om det är i vårt

intresse. Det är omöjligt att omedelbart förhandla fram nya

avtal på alla dessa områden. Det kräver mycket mer arbete än att

man gör en teknisk genomgång av redan existerande avtal och

konstaterar vilka som bör gälla tills vidare mellan staterna.

Nio avtal är naturligtvis inte särskilt mycket, men om de

skall redovisas fullständigt, skall det kanske överlämnas nya

propositioner till riksdagen med text på svenska och ryska --

den texten finns i och för sig redan i riksdagstrycket. Det är

mot den bakgrunden som jag velat aktualisera frågan med

riksdagens utskott.

Bertil Fiskesjö: Man skall inte ta ställning omedelbart,

men jag tycker att det enklaste väl ändå är att man förfar på

ett korrekt sätt utifrån vad som tidigare har gällt. Om avtalen

inte är kontroversiella och det inte innebär något särskilt

merarbete för regeringen, ser jag inte vilka skäl som skulle

finnas att tillämpa en speciell ordning. Men det är möjligt att

jag inte har insett hur komplicerat det kan vara. Jag menar att

problemet reduceras genom att det gäller så förhållandevis få

avtal.

När jag ändå har ordet vill jag ställa en annan fråga, som

anknyter till den tidigare redovisningen. Hur blir det med alla

förvaltningsavtal med myndigheter som nu inte längre existerar?

Måste utrikesdepartementet gå in och hjälpa myndigheterna att

klara ut skyldigheter och rättigheter?

Hans Corell: Vad gäller den första frågan vill jag säga

att vad vi nu ser är någonting närmast unikt, att en

statsbildning helt enkelt upplöses och utvecklas i femton nya.

Den gamla statsbildningen har en mängd avtal med Sverige som har

godtagits av regeringen eller -- där så har varit nödvändigt av

konstitutionella skäl -- av riksdagen.

Eftersom vi inte kan förhandla och teckna nya avtal med dessa

områden utan bara skall klara ut i vilken utsträckning de nya

statsbildningarna ärver de redan ingångna avtalen, är det som

jag ser det mera en ordningsfråga att klara ut vilka avtal som

skall tillämpas i fortsättningen.

I det läget kan man säga att om riksdagen redan har godkänt

att ett avtal skall tillämpas inom en viss geografisk sfär, kan

det kanske vara att besvära riksdagen i onödan om man kommer

tillbaka med ett nytt avtal, som är det gamla avtalet i ett nytt

omslag, för att få det godkänt av riksdagen.

Regeringen måste självfallet iaktta regeringsformen, men det

här är en situation som inte är förutsedd i regeringsformen.

Även de mest erfarna folkrättsjurister i andra länder som jag

har talat med tycker att detta är unikt. Alla vill söka sig fram

på de mest pragmatiska vägarna.

Vad det handlar om är att så snabbt som möjligt ge ett klart

besked. Inte minst måste man ha allmänheten i åtanke. Vad är det

som gäller mellan Sverige och Vitryssland eller mellan Sverige

och Ukraina? Ni kan tänka er innehållsförteckningen i Sveriges

överenskommelser med främmande makter -- vad kommer där att stå

under rubriken Ukraina? Det är bra om vi kan redovisa så snart

som möjligt att där kommer först ett antal avtal som har slutits

mellan Sverige och Sovjetunionen och som Sverige och Ukraina

anser skall gälla alltjämt. Så får man lägga till en upplysning

i Sveriges överenskommelser med främmande makter, att vi har

gjort en genomgång.

Det här är en övergångsfråga. Så fort som möjligt kommer vi

naturligtvis att ersätta avtalen med nya. Det gäller särskilt i

förhållande till de baltiska staterna -- i det fallet vill man

så snabbt som möjligt ha nya avtal.

När det gäller förvaltningsmyndigheterna har jag ännu inte

hört någonting. Ett skäl är måhända att dessa avtal kan vara mer

begränsade i sin tillämpning, och då uppkommer inga problem i

statssuccessionsfrågan, om avtalen geografiskt kan lokaliseras

till ett visst område. Å andra sidan kan avtalen vara knutna

till regeringsavtal. Jag misstänker att det kan vara så på

kommunikationsområdet. Det är en fråga som vi är observanta på.

Ulla Pettersson: Hittills har vi talat mest om sådana

avtal som man förutsätter skall fortsätta. Som exempel på frågor

som åtminstone varit kontroversiella kan man nämna den

ekonomiska zonen i Östersjön, tidigare kallad den vita zonen.

Jag skulle med utgångspunkt från det exemplet vilja veta hur en

sådan fråga hanteras.

Hans Corell: Det är viktigt att vi behandlar det som en

fråga om statssuccession. Ett avtal är slutet mellan Sverige och

f.d. Sovjetunionen. Avtalet har sin grund i de geografiska

förutsättningarna. Man kan säga att rätten till havsområdena i

Östersjön genereras av ett område som numera tillhör andra

stater.

Vår uppfattning på svensk sida är att ett sådant här avtal

fortsätter att gälla. Detta kan sägas vara det enda fall där man

får riktigt klara indikationer i traktaträtten. Det finns

nämligen bestämmelser om detta både i Wienkonventionen om

traktaträtt och i en annan konvention från 1978, som ännu inte

har trätt i kraft. Där sägs att avtal som är besläktade med

gränsavtal, om jag får uttrycka mig litet förenklat, alltjämt

gäller.

Jag har inte sett några egentliga problem med det här avtalet.

En annan sak är att fyra stater har intressen i det område där

vi tidigare förhandlade med en stat. De måste sinsemellan

klara ut sina mellanhavanden. Jag tycker det är viktigt att vi

på svensk sida visar respekt för detta och bara konstaterar att

vi har en avgränsningslinje, och det är den som gäller. Sedan

måste man på den andra sidan klara ut sina mellanhavanden.

Ingela Mårtensson: En sak är om vi anser att det avtal

som har slutits skall föras över på de nya staterna. Men hur ser

dessa nya stater på frågan? Anser också de att avtalet bara

skall föras vidare, eller har de så mycket andra problem att de

inte ens orkar ta upp detta?

Hans Corell: Det är klart att man har många andra problem.

Just därför är det viktigt att vi agerar pragmatiskt. Samma

pragmatism möter man på den andra sidan. Det är påfallande hur

praktiskt man går till väga på alla håll.

Jag kan inte se att det borde uppkomma några problem. Det

handlar mest om att så snabbt som möjligt göra en bedömning, om

ett visst avtal har betydelse för ett område som nu tillhör en

annan stat. Har det inte det, för man bort frågan ur

diskussionen; har det betydelse, gör man en bedömning, om man

kan använda avtalet eller om man omedelbart måste förhandla fram

ett nytt avtal. Svaret är troligen att det egentligen behövs ett

nytt avtal men att man inte klarar det på de närmaste två tre

åren, och vi kan inte ha ett avtalslöst tillstånd. Jag tror det

är viktigt för allmänheten och företagen att få veta vad som

gäller.

Björn von der Esch: Det är tänkt att EES-avtalet skall

införlivas med svensk rätt så snart det är ratificerat. Sådant

kräver normalt någon transformation. Därmed kommer vi in på

åtminstone delar av EG-rätten. EG-rätten bygger i sin tur på

Europakonventionen som vi hittills inte har införlivat med vår

lagstiftning. Kommer den bakvägen in i svensk lagstiftning i och

med att vi införlivar EES-avtalet?

Hans Corell: Det är en fråga som kanske inte exakt hör

samman med de båda frågor som vi diskuterar här. Det finns en

särskild avdelning inom UD som håller på just med EES-avtalet,

och rättschefen Pernilla Lind är den verkliga experten på det

området.

Men eftersom jag sysslat rätt mycket med Europakonventionen

kan jag säga att det är riktigt att Europakonventionen anses

tillhöra EG-rätten. Om vi kommer med i systemet, kommer

Europakonventionen att få ett annat genomslag i Sverige än den

haft tidigare. Men jag vill samtidigt understryka att frågan har

varit uppe till diskussion i regeringen. Det sitter nu en

utredning som granskar frågan om att göra en inkorporering av

Europakonventionen i svensk rätt.

Domstolarna har i ökande utsträckning börjat se på

Europakonventionen när de tolkar den inhemska rätten. Det finns

flera exempel på att regeringsrätten och högsta domstolen har

gjort uttryckliga referenser till avgöranden i Europadomstolen.

Jag vill avsluta med att säga att jag inte tror att det blir

så dramatiska förändringar. Visserligen har Sverige fällts ett

antal gånger i Europadomstolen såsom utskottet vet, men den som

studerar de fällande domarna mer i detalj finner att det inte är

fullt så dramatiskt som många har velat göra gällande. Det har

funnits vissa egenheter i vårt rättssystem som inte har stämt

med Europakonventionen. Det kunde man inte förutse från början.

Konstitutionsutskottets betänkande när konventionen

ratificerades innehåller inte särskilt mycket och inte heller

propositionen. Först genom domstolens domar genom åren har

rätten utvecklats, och därmed har det stått klart att vissa drag

i olika länders rättssystem inte har stämt med konventionen.

Sverige har figurerat flitigt i sammanhanget, men vi har en

upplyst allmänhet och har god information på det området. Det

gör att många har klagat. Det är naturligtvis beklagligt att vi

har fällts av domstolen, men när de första vågorna har lagt sig

och vi kunnat justera det inhemska rättssystemet tror jag att vi

står oss väl i förhållande till Europakonventionen i jämförelse