Bet. 1991/92:LU11

Lagutskottets betänkande

1991/92:LU11

Förverkande av rätt att ta arv, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionen

Utskottet

Hemställan

1991/92

LU11

Sammanfattning

I betänkandet behandlas förslag från regeringen (prop.

1990/91:194) om ändringar i bl.a. reglerna om förverkande av

arv. För närvarande gäller att den som genom mord eller dråp

dödar en annan person har förverkat sin rätt att ta arv eller

testamente efter den avlidne. Undantag gäller dock för den som

är under 15 år eller som handlat under inflytande av vissa

psykiska störningar. Liknande regler finns beträffande rätten

till försäkringsersättning efter den avlidne. Regeringens

förslag innebär att tillämpningsområdet för förverkandereglerna

vidgas. Också den som genom vissa andra grova våldsbrott än mord

eller dråp orsakat en persons död skall förlora sin arvsrätt

m.m. Vidare föreslås att den nuvarande undantagsregeln för

psykiskt störda lagöverträdare ändras. Om synnerliga skäl

föreligger skall såväl sådana personer som andra kunna få

behålla sin rätt till arv m.m.

Vidare behandlas en med anledning av regeringens förslag väckt

motion (fp) vari begärs att förverkandemöjligheterna vidgas.

I ärendet har inkommit en skrivelse från Synskadades

riksförbund.

Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag och

avstyrker motionen.

Propositionen

I proposition 1990/91:194 föreslår regeringen

(justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet att riksdagen

antar i propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i föräldrabalken,

2. lag om ändring i ärvdabalken,

3. lag om ändring i jordabalken,

4. lag om ändring i rättegångsbalken,

5. lag om ändring i lagen (1924:323) om verkan av avtal, som

slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet,

6. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,

7. lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev,

8. lag om ändring i lagen (1946:805) med särskilda

bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar,

9. lag om ändring i lagen (1946:819) om upptagande av ed för

rättighets tillvaratagande i utlandet,

10. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),

11. lag om ändring i namnlagen (1982:670).

Lagförslagen har intagits i bilaga till betänkandet.

Motionen

1990/91:L31 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen beslutar om sådan ändring i 15 kap. 2 § ärvdabalken

och sådan lydelse av 100 a § lagen (1927:77) om försäkringsavtal

att utvidgning sker av möjligheterna till förverkande av rätt

att ta arv eller testamente eller att få försäkringsersättning.

Utskottet

Enligt 15 kap. 1 § ärvdabalken (ÄB) har den som genom

brottslig gärning uppsåtligen bragt någon om livet förverkat sin

rätt till arv eller testamente efter den avlidne. Vidare gäller

att den som uppsåtligen dödar någon som är arvinge eller

testamentstagare efter någon annan inte får bättre rätt till arv

eller testamente efter denne än om den dödade hade levt.

Undantag görs dock för det fallet att gärningsmannen var under

15 år eller handlade under inflytande av sådan själslig

abnormitet som avses i 30 kap. 6 § brottsbalken, dvs.

sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av

så djupgående natur att den måste anses som jämställd med

sinnessjukdom. De redovisade reglerna skall enligt 15 kap. 3 §

ÄB även tillämpas på den som utan att vara gärningsman har

medverkat till brottet. Om någon har förverkat sin rätt till

arv, skall kvarlåtenskapen fördelas som om han hade dött före

arvlåtaren (15 kap. 4 § ÄB).

I lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) finns bestämmelser

om utbetalning av försäkringsersättning vid uppsåtligt eller

vårdslöst framkallande av försäkringsfall. Huvudregeln är att

försäkringsbolaget inte är skyldigt att utge ersättning till den

som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har orsakat den

uppkomna skadan. Vid livförsäkring ger försäkringen dock skydd

även vid grov vårdslöshet. Om den oaktsamhet som framkallat

försäkringsfallet inte har varit grov, svarar försäkringsbolaget

fullt ut för sina åtaganden. Under särskilda förhållanden,

nämligen om den som orsakade skadan var under 15 år eller

handlade under inflytande av djupgående själslig abnormitet,

skall även uppsåtligt eller genom grov vårdslöshet framkallade

skador ersättas.

De regler i FAL som nu har beskrivits är dispositiva. I

försäkringsvillkoren kan därför med bindande verkan för båda

parter föreskrivas att rätten till ersättning faller bort redan

vid helt ringa vårdslöshet. Villkoren kan emellertid också, som

är vanligt vid exempelvis ansvarsförsäkring, ge ett mer

långtgående skydd än som följer av FALs regler och medge att

ersättning utgår trots att skadan framkallats genom vårdslöshet

som är grov. De allra flesta försäkringsbolag tillämpar dock

villkor som inte avviker från lagens bestämmelser i detta

avseende.

Enligt 12 kap. 2 § andra stycket äktenskapsbalken skall 15

kap. 1 och 3 §§ ÄB om förlust av rätt till arv gälla också i

fråga om rätten för den efterlevande maken att vid bodelning få

del i den avlidnes giftorättsgods liksom beträffande rätten för

den efterlevande maken att behålla sitt giftorättsgods som sin

andel vid bodelningen.

Av 12 § tredje stycket i lagen (1987:232) om sambors

gemensamma hem (sambolagen) följer att bestämmelserna om förlust

av rätten till arv gäller också i fråga om rätten för en

efterlevande sambo att vid bodelning få del i den avlidnes

egendom. På grund av bestämmelserna i lagen (1987:813) om

homosexuella sambor tillämpas 12 § tredje stycket sambolagen

också i homosexuella samboförhållanden.

I propositionen föreslås att rätten att ta arv eller

testamente skall förverkas -- förutom vid uppsåtligt dödande --

när arvlåtaren avlider till följd av en brottslig gärning som

arvingen eller testamentstagaren har begått uppsåtligen och som

innefattar våld på person. En förutsättning är dock att

lindrigare straff än ett år inte är föreskrivet för brottet.

Förslaget innebär att förverkande skall ske inte bara såsom

hittills varit fallet vid mord och dråp utan också vid dödsfall

till följd av brotten grov misshandel, rån och grovt rån samt

våldtäkt och grov våldtäkt. Regeringen föreslår vidare att det

nuvarande undantaget för psykiskt störda lagöverträdare

avskaffas och ersätts med en generell regel av innebörd att

rätten att ta arv eller testamente inte skall förverkas när det

bedöms föreligga synnerliga skäl mot det med hänsyn till

gärningens beskaffenhet. Vid denna bedömning skall också beaktas

om gärningsmannen begick brottet under påverkan av en allvarlig

psykisk störning eller om han var under arton år och hans

handlande hade samband med uppenbart bristande utveckling,

erfarenhet eller omdömesförmåga hos honom. De nya principerna

för rätten att ta arv eller testamente skall tillämpas även på

rätten till försäkringsersättning efter den avlidne. De kommer

också att gälla vid bodelning enligt äktenskapsbalken och

sambolagstiftningen.

Slutligen föreslås i propositionen att uttrycken

"sinnessjukdom, sinnesslöhet, hämmad förståndsutveckling" och

liknande termer i föräldrabalken, ärvdabalken m.fl.

författningar byts ut mot begreppet psykisk störning. Förslaget

innebär en anpassning till den terminologi som efter årsskiftet

1991-1992 skall användas inom lagstiftningen om psykiatrisk

tvångsvård och inom straffrätten.

Lagändringarna avses träda i kraft den 1 januari 1992.

I motion L31 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) kritiseras de

föreslagna förverkandereglerna. Enligt motionärerna bör den

naturliga utgångspunkten vara att om en person har orsakat en

annan människas död så har gärningsmannen förverkat sin arvsrätt

m.m. efter den avlidne. Denna princip bör gälla vid alla brott

oavsett om gärningen begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet

samt oavsett straffskalans spännvidd. Motionärerna framhåller

vidare att det bör finnas möjlighet till rimliga undantag från

den förordade huvudregeln. I detta hänseende föreslår de att

inte bara gärningens beskaffenhet och gärningsmannens psykiska

tillstånd och ålder utan också samtliga andra omständigheter

skall beaktas vid bedömningen av om det föreligger synnerliga

skäl mot förverkande. I motionen yrkas att ärvdabalken och lagen

om försäkringsavtal ändras så att en utvidgning sker av

förverkandemöjligheterna.

Utskottet vill för sin del erinra om att det i den allmänna

debatten under senare år åtskilliga gånger satts i fråga

huruvida inte nuvarande regler ger alltför långtgående

möjligheter för den som orsakat en annans död att få ut arv

eller försäkringsersättning efter den avlidne. I riksdagen har

frågan aktualiserats vid två tillfällen med anledning av

motioner som främst tagit sikte på det ovillkorliga undantaget

för den som handlat under inflytande av psykisk sjukdom.

Utskottet har därvid framhållit (bet. 1986/87:18 och 1989/90:23)

att det kan framstå som stötande för det allmänna

rättsmedvetandet att den som uppsåtligen bragt en annan person

om livet skall kunna dra ekonomisk nytta av dödsfallet genom

utfående av arv, testamentslott och försäkringsersättning.

Utskottet har också påpekat att det kan vara svårt att

upprätthålla en enhetlig praxis vid avgörande av frågor rörande

tillämpningen av undantagsreglerna i ärvdabalken och

försäkringsavtalslagen. Som utskottet bedömt saken finns det

därför skäl som talar för att bestämmelserna bör ändras.

Samtidigt har utskottet understrukit att de psykiskt sjuka inte

helt bör uteslutas från arvsrätt m.m. I enlighet härmed har

utskottet förordat att en översyn kom till stånd. Vad som

anförts från utskottets sida har riksdagen som sin mening gett

regeringen till känna.

Utskottet konstaterar att förslaget i propositionen ligger väl

i linje med de synpunkter som utskottet tidigare anfört

beträffande frågan om psykiskt störda lagöverträdares rätt till

arv m.m. efter dem som de bragt om livet. Utskottet ställer sig

alltså bakom förslaget i den delen. Enligt utskottets mening är

det vidare motiverat att tillämpningsområdet för

förverkandereglerna utvidgas till att omfatta också andra brott

än mord och dråp. De gärningar som därvid främst bör komma i

fråga är sådana som innefattar grovt våld mot en person och som

leder till brottsoffrets död. En ytterligare utvidgning av

bestämmelsernas tillämpningsområde i enlighet med tankegångarna

i motionen ställer sig utskottet däremot tvekande inför. Om

reglerna skulle gälla vid vårdslöshetsbrott skulle det innebära

att de kom att omfatta exempelvis fall då någon genom

vårdslöshet i trafik varit vållande till sin makes död. Att den

vållande i ett sådant fall skulle förlora arvsrätten kan

utskottet inte finna motiverat; den personliga sorgen får anses

vara en tillräckligt tung börda att bära. Det bör vidare påpekas

att inte bara rätten att ta arv eller testamente bortfaller utan

också rättigheterna vid bodelning och utbetalning av

försäkringsersättning. För en make som vållat den andre makens

död kan därför betydande ekonomiska konsekvenser uppkomma som

inte står i rimlig proportion till vad som ligger honom till

last.

Enligt utskottets mening finns det ytterligare ett skäl som

talar mot att vårdslöshetsbrott skall kunna föranleda att rätten

till arv m.m. förverkas. Som motionärerna själva påpekar måste

nämligen en utvidgning av förverkandemöjligheterna kombineras

med en undantagsregel som medger att samtliga omständigheter kan

vägas in vid bedömningen av om det föreligger synnerliga skäl

mot ett förverkande. En sådan regel skulle i sin tur medföra att

frågan huruvida eller i vilken utsträckning t.ex. arvsrätten

eller rätten till försäkringsersättning skall förverkas kan bli

föremål för tvist i praktiskt taget varje fall där någon

omkommit till följd av brott från en anhörigs sida. Med ett mer

begränsat tillämpningsområde för förverkandereglerna kan

undantagsregeln utformas så att hänsyn får tas endast till vissa

särskilt angivna skäl. Fördelen med en sådan konstruktion är som

framhålls i propositionen att huvudregeln kan tillämpas utan

särskild utredning i alla fall där inte någon särskild

omständighet påkallar något annat.

Vad som sagts ovan har enligt utskottets mening bärkraft också

när det gäller frågan om arvsrätten skall förverkas vid andra

uppsåtliga gärningar än allvarliga våldsbrott som direkt riktar

sig mot arvlåtarens person. Utskottet har i och för sig en viss

förståelse för tanken att arvsrätten bör vara förverkad när

någon misshandlat en annan till döds utan att brottet bedömts

som grovt. Utskottet är emellertid i vart fall för närvarande

inte berett att förorda en vidgning av förverkandemöjligheterna

utöver vad som föreslås i propositionen. Den framtida

utvecklingen får visa i vad mån ytterligare ändringar är

påkallade.

Sammanfattningsvis anser utskottet att förslaget i

propositionen är väl avvägt, och utskottet tillstyrker att det

genomförs. Ställningstagandet innebär att utskottet avstyrker

bifall till motionen.

Vad slutligen gäller regeringens förslag om en ändrad

terminologi i föräldrabalken m.fl. författningar vill utskottet

erinra om att riksdagen redan år 1976 (se bet. LU 1975/76:33)

uttalade sig till förmån för att uttrycken sinnesslöhet och

sinnessjukdom i den familjerättsliga lagstiftningen borde

ersättas med modernare begrepp. Riksdagen begärde därför hos

regeringen en översyn av frågan. Med hänsyn till det samband som

finns mellan den begärda översynen och begreppsbildningen inom

lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och om behandlingen av

psykiskt störda lagöverträdare får utskottet godta att

lagstiftningsåtgärderna har fått anstå under 15 år i avvaktan på

en reform av sistnämnda regelsystem. En sådan reform har nu

genomförts (prop. 1990/91:58, bet. JuU34 och SoU13). Utöver det

anförda föranleder propositionen i denna del inte några

uttalanden från utskottets sida, och utskottet tillstyrker

bifall till lagförslagen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förverkande av arv

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L31 antar

regeringens förslag till lag om ändring i ärvdabalken såvitt

avser 15kap. 1 och 3§§ och lag om ändring i lagen (1927:77)

om försäkringsavtal,

2. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i föräldrabalken,

dels lag om ändring i ärvdabalken i den mån det inte

omfattas av vad utskottet hemställer under moment 1,

dels lag om ändring i jordabalken,

dels lag om ändring i rättegångsbalken,

dels lag om ändring i lagen (1924:323) om verkan av avtal,

som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet,

dels lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev,

dels lag om ändring i lagen (1946:805) med särskilda

bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar,

dels lag om ändring i lagen (1946:819) om upptagande av ed

för rättighets tillvaratagande i utlandet,

dels lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),

dels ock lag om ändring i namnlagen (1982:670).

Stockholm den 19 november 1991

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe

Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),

Bengt Kindbom (c), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s),

Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s) och Hans

Stenberg (s).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

I propositionen framlagda lagförslag

Bilaga