Bet. 1991/92:LU14

Lagutskottets betänkande

1991/92:LU14

Produktansvar

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1991/92

LU14

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande dels proposition 1990/91:197 om

produktskadelag, dels två med anledning av propositionen väckta motioner, dels

ock sex fristående motioner varav fyra väckts under riksmötet 1989/90 och två

under riksmötet 1990/91.

Syftet med den i propositionen föreslagna lagstiftningen är att reglera

skadeståndsansvaret när bristfälliga produkter orsakar personskador och skador

på konsumentegendom. Förslaget bygger på ett EG-direktiv om produktansvar som

antogs år 1985.

Propositionens förslag till produktskadelag innebär i korthet följande.

Ersättningsskyldighet skall föreligga oavsett om någon har varit vårdslös eller

ej (strikt ansvar). Skadeståndsansvaret för produktskador skall omfatta skador

som orsakas av lösa saker, och skall gälla i sådana fall där skadan har

orsakats av att produkten inte har varit så säker som skäligen kunnat

förväntas. Ansvaret skall omfatta även s.k. utvecklingsskador, dvs. skador som

beror på säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskapliga expertisen

kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp.

Skadeståndsskyldiga skall vara i första hand den som har tillverkat den

skadegörande produkten och, i fråga om en importerad produkt, den som har

importerat den. Även den som utger sig för att vara tillverkare av produkten

genom att förse den med sitt namn eller varumärke eller något annat

särskiljande kännetecken skall vara strikt ansvarig jämte tillverkaren och

importören. Om det inte framgår av en produkt vem som har tillverkat eller

importerat den, skall var och en som har tillhandahållit den skadegörande

produkten vara ansvarig, såvida han inte pekar ut någon i ett tidigare led i

distributionskedjan som ansvarig för produkten. Det strikta produktansvaret

skall begränsas till skador som orsakas av sådana produkter som tillverkas

eller tillhandahålls inom ramen för en näringsverksamhet. -- Den nya lagen

föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.

I ärendet har inkommit en skrivelse från Sveriges Köpmannaförbund.

Utskottet förordar -- med anledning av en fp-motion -- tre ändringar i den

föreslagna lagstiftningen. Sålunda föreslår utskottet att lagen skall benämnas

Produktansvarslag samt att

lagen skall träda i kraft först den 1 januari 1993. Utskottet föreslår också en

kompletterande bestämmelse som innebär att utvecklingsskador, i linje med

EG-direktivets huvudregel, kan undantas från produktansvaret. Vidare förordar

utskottet två tillkännagivanden från riksdagen med anledning av motionsyrkanden

från fp och c. De gäller dels frågan om en särskild jämkningsregel för

personskada, dels frågan om en utvidgning av produktansvaret till att omfatta

hela den offentliga sektorns verksamhet.

Med ovan förordade ändringar tillstyrker utskottet förslaget i propositionen

samt avstyrker bifall till övriga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats två reservationer och ett särskilt yttrande från

s-ledamöterna samt meningsyttring från v-suppleanten i utskottet.

Propositionen

I proposition 1990/91:197 föreslår regeringen (justitiedepartementet) --

efter hörande av lagrådet --

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till

produktskadelag.

I propositionen bereds riksdagen också tillfälle att ta del av vad i

propositionen anförts om

undantag från importörsansvaret (avsnitt 2.5.4),

krav på bevis om orsakssamband mellan skadegörande händelse och aktuell skada

(avsnitt 2.8.1),

skadeståndsrättsliga specialregler (avsnitt 2.10.2),

Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar (avsnitt 2.11).

Lagförslaget återfinns i bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1991/92:L1 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

läkemedelsskadeförsäkringen.

1991/92:L2 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om att lagens rubrik skall vara

produktansvarslag,

2. att riksdagen beslutar om undantag från produktansvar vid vissa

utvecklingsskador i enlighet med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utvidgning av produktansvar till säljare och tidigare säljled,

4. att riksdagen beslutar om införande av en särskild jämkningsregel vid

medvållande i enlighet med vad i motionen anförts,

5. att riksdagen beslutar om införande av en uttrycklig hänvisning till

skadeståndslagen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utvidgning av produktansvarslagen till offentliga sektorn,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

konsumentköplagen för utvidgning av produktansvaret,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

konsumenttjänstlagen för utvidgning av produktansvaret,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i skadeståndslagen

beträffande jämkning vid medvållande,

10. att riksdagen beslutar att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1993.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1989/90

1989/90:L614 av Olof Johansson m.fl. (c) vari -- med hänvisning till vad som

anförs i motion 1989/90:Jo822 -- yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag till en obligatorisk ansvarsförsäkring för kemikalier.

1989/90:L707 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den kommande lagstiftningen om produktansvar även bör omfatta

offentlig verksamhet.

1989/90:L717 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om produktansvar och oförutsebara utvecklingsfel.

1989/90:L721 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det skall råda ett strikt och fullt produktansvar för de skador

som produkten förorsakar människor och natur i enlighet med gällande lagar,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det för varje i Sverige saluförd produkt skall finnas en

registrerad produktansvarig person eller styrelse.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990/91

1990/91:L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utformning av en ny produktskadelag.

1990/91:L736 av Carl Frick och Inger Schörling (mp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det skall råda ett strikt och fullt produktansvar för de skador,

som produkten förorsakar människor och natur i enlighet med gällande lagar,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det för varje i Sverige saluförd produkt skall finnas en

registrerad produktansvarig person eller styrelse.

Utskottet

Inledning

Med produktansvar avses det skadeståndsansvar som den som tillhandahållit en

produkt har för en skada som produkten orsakar. I svensk rätt finns inga

särskilda lagregler om produktansvar. Ansvaret för produktskador regleras

därför i princip av skadeståndslagen (1972:207) och i vissa fall av

skadeståndsrättslig speciallagstiftning. För skadeståndsskyldighet förutsätts

enligt skadeståndslagen att skadan har orsakats av någon genom vårdslöshet.

Redan år 1972 beslöt regeringen att tillkalla produktansvarskommittén för att

utreda frågor om ersättning för produktskador. Kommittén framlade år 1979 sitt

slutbetänkande (SOU 1979:79) Produktansvar II, vari föreslogs en allmän lag om

produktansvar för personskador. Vid remissbehandlingen av betänkandet motsatte

sig emellertid de flesta remissinstanserna -- av ekonomiska och

handelspolitiska skäl -- ett genomförande av förslaget och framhöll att

utvecklingen i Europa borde avvaktas.

EGs ministerråd antog den 25 juli 1985 ett direktiv angående samordning av

medlemsländernas lagstiftning om produktansvar. Direktivet föreskriver strikt

ansvar för skador som orsakas av defekta produkter. Skadeståndsansvarig är i

första hand den som har tillverkat produkten eller importerat den till

Gemenskapen. Avvikelser från reglerna i direktivet är tillåtna endast i de fall

direktivet uttryckligen medger det. Enligt direktivet var medlemsstaterna

förpliktade att bringa sin nationella lagstiftning i överensstämmelse med

direktivet senast den 30 juli 1988. Hittills har nio medlemsländer införlivat

direktivet med nationell rätt.

I propositionen erinrar föredragande statsrådet om att det inom Europa pågår

en omfattande integrationsprocess i syfte att skapa ett europeiskt ekonomiskt

samarbetsområde, EES, där samtliga EGs och EFTAs medlemsländer skall ingå. Ett

led i denna process är att EFTA-länderna skall anpassa sin lagstiftning till de

delar av EGs regelverk som parterna gemensamt definierat som relevanta och dit

hör direktivet om produktansvar. Mot denna bakgrund föreslås i propositionen

att direktivet skall införlivas med svensk rätt genom en ny lag om

produktansvar. Till grund för propositionen ligger också en inom

justitiedepartementet utarbetad departementspromemoria (Ds 1989:79)

Produktskadelag, vilken har remissbehandlats.

Utskottet kan för sin del konstatera att EES-förhandlingarna nyligen har

resulterat i att parterna kommit överens om ett EES-avtal som skall träda i

kraft den 1 januari 1993. I det regelverk som omfattas av avtalet ingår

EG-direktivet angående produktansvar. När Sverige tillträder avtalet blir vi

således förpliktade att införa en lagstiftning om produktansvar som är förenlig

med direktivet. Enligt utskottets mening bör riksdagen nu -- utan att avvakta

ett ställningstagande till EES-avtalet -- fatta beslut om ett lagreglerat

produktansvar. Finland, Island, Norge och Österrike har också redan tagit detta

steg. Härtill kommer att en sådan lagstiftning får anses ligga väl i linje med

vår egen interna rättsutveckling.

Utskottet kommer nedan -- efter en redovisning av propositionens huvudsakliga

innehåll -- att under skilda rubriker behandla de förslag i propositionen som

aktualiserats i motionerna samt vissa andra delar av propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en särskild produktskadelag som innefattar ett

skärpt skadeståndsansvar för produktskador. Förslaget bygger på ett EG-direktiv

om produktansvar som antogs år 1985.

Det skärpta skadeståndsansvaret för produktskador skall omfatta skador som

orsakas av lösa saker (produkter). Därmed avses såväl industriellt som

hantverksmässigt framställda produkter och naturprodukter oavsett om de har

bearbetats eller ej. Ansvaret för en produkt skall inte upphöra därför att

produkten införlivas som en beståndsdel i någon annan lös egendom eller i fast

egendom.

Ersättningsskyldighet skall föreligga oavsett om någon har varit vårdslös

eller ej (strikt ansvar). Det strikta ansvaret begränsas till att gälla sådana

fall där skadan har orsakats av att produkten inte har varit så säker som

skäligen kunnat förväntas. Produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn till

dess förutsebara användning, marknadsföringen av produkten, bruksanvisningar,

tidpunkten då produkten sattes i omlopp och övriga omständigheter.

Det strikta ansvaret skall omfatta även s.k. utvecklingsskador, dvs. skador

som beror på säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskapliga expertisen

kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp.

Skadeståndsskyldigheten skall omfatta ersättning för personskador samt skador

på konsumentegendom. När ersättningen för en sakskada bestäms skall en

självrisk på 3 500 kr. dras av.

Skadeståndsskyldiga skall vara i första hand den som har tillverkat den

skadegörande produkten och, i fråga om en importerad produkt, den som har

importerat den. Även den som har marknadsfört produkten som sin genom att förse

den med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande kännetecken

skall vara strikt ansvarig jämte tillverkaren och importören. Om det inte

framgår av en produkt vem som har tillverkat eller importerat den, skall var

och en som har tillhandahållit den skadegörande produkten vara ansvarig, såvida

han inte pekar ut någon i ett tidigare led i distributionskedjan som ansvarig

för produkten.

Det strikta produktansvaret skall begränsas till skador som orsakas av sådana

produkter som tillverkas eller tillhandahålls inom ramen för en

näringsverksamhet.

I den mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt produktskadelagen,

skall den som har lämnat ersättning för skadan enligt konsumentköplagen

(1990:932) eller konsumenttjänstlagen (1985:716) ha rätt att av den som är

ansvarig enligt produktskadelagen återfå vad han har betalat.

Den som vill ha ersättning enligt produktskadelagen skall väcka talan inom

tre år efter det att han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen

kunde göras gällande. Som yttersta gräns skall dock gälla att talan om

ersättning måste väckas inom tio år efter det att den skadegörande produkten

sattes i omlopp.

Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt produktskadelagen får inte

åberopas mot den som har rätt till ersättning.

Produktskadelagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.

Lagens rubrik

I propositionen föreslås att den nya lagen -- efter mönster av nyare

ersättningsrättsliga speciallagar, exempelvis trafikskadelagen och

miljöskadelagen -- skall få rubriken Produktskadelag.

Bengt Harding Olson (fp) föreslår i motion 1991/92:L2 yrkande 1 att lagen i

stället skall benämnas Produktansvarslag.

Utskottet konstaterar att uttrycket produktansvar är den term som genomgående

används i nordisk juridisk litteratur och debatt för det skadeståndsrättsliga

ansvaret för bristfälliga produkter. Termen är en direkt översättning av

engelskans "product liability" och anknyter därmed också till internationellt

språkbruk. Utskottet anser -- i likhet med motionären -- att avgörande skäl

talar för att lagens rubrik skall knyta an till denna inarbetade benämning för

skadeståndsansvaret för bristfälliga produkter. Rubriken produktansvar ger

också enligt utskottets mening en bättre beskrivning av vad lagen handlar om.

Utskottet förordar sålunda med bifall till motion 1991/92:L2 yrkande 1 och med

avslag på propositionen i denna del att lagen skall ges rubriken

produktansvarslag.

Utskottet kommer nedan att genomgående använda beteckningen produktansvarslag

för den nya lagstiftningen.

Lagens tillämpningsområde

Enligt propositionen skall det skärpta skadeståndsansvaret gälla skador som

orsakas av lösa saker (produkter). Skadeståndsansvaret skall omfatta skador som

orsakas av såväl industriellt som hantverksmässigt framställda produkter och

naturprodukter, oavsett om de har undergått någon bearbetning eller ej. I

enlighet med EG-direktivet skall lagen således gälla bl.a. skador inom

transportområdet, läkemedelsskador, patientskador och arbetsskador. Däremot

undantas -- i linje med EG-direktivet -- skador som omfattas av

atomansvarighetslagen.

I motion 1991/92:L1 av Barbro Westerholm (fp) framhålls att produktskador som

orsakas av läkemedel redan ersätts genom ett väl fungerande frivilligt

ersättningssystem i Sverige. Denna lösning innebär enligt motionären en rad

fördelar i jämförelse med att låta produktansvarslagen omfatta läkemedel.

Motionären -- som refererar till uttalanden från chefen för läkemedelsenheten

vid Världshälsoorganisationens (WHO) Europakontor -- framhåller att det svenska

försäkringssystemet är effektivt, snabbt och billigt, eftersom det inte

föranleder höga advokatarvoden, samt dessutom humant. Mot bakgrund av det

anförda anser motionären att en förutsättning för att läkemedel skall omfattas

av produktansvarslagen är att läkemedelsförsäkringen bevaras. Om sådana

garantier inte kan ges bör enligt motionären läkemedlen undantas från

produktansvarslagen med bevarande av nuvarande försäkringssystem.

Utskottet kan konstatera att propositionens förslag står i överensstämmelse

med EG-direktivet. Enligt direktivet (artikel 2) undantas visserligen

obearbetade lantbruksråvaror och jaktprodukter från direktivets

tillämpningsområde, men i artikel 15 1 a ges medlemsländerna möjlighet att

bestämma att även sådana produkter skall omfattas. Direktivet föreskriver

endast ett absolut undantag (artikel 14), nämligen för skada som uppstår genom

en atomolycka och som täcks av internationella konventioner som medlemsstaterna

har ratificerat. En bestämmelse, som emellertid är av intresse i detta

sammanhang, är artikel 13 i direktivet. Enligt denna artikel skall direktivet

inte påverka de skadelidandes rättigheter enligt de skadeståndsregler som

gäller då direktivet meddelas. Denna regel innebär att såväl allmänna

skadeståndsrättsliga regler som särskilda bestämmelser om ersättningsskyldighet

får behållas vid sidan av de regler som skall gälla enligt direktivet.

Utskottet har den principiella uppfattningen att produktansvarslagen bör ges

ett så heltäckande tillämpningsområde som möjligt och således gälla även för

produktskador som nu regleras av speciella skadeståndsregler.

Vad särskilt angår läkemedelsskador vill utskottet erinra om att den svenska

läkemedelsförsäkringen utgör en kollektiv försäkring. Försäkringstagarna, dvs.

företag som tillverkar eller importerar läkemedel, har frivilligt åtagit sig

att ersätta läkemedelsskada och detta åtagande har försäkrats hos ett särskilt

konsortium. En frivillig försäkring utgör enligt utskottets mening inte ett

sådant särskilt ansvarssystem som enligt EG-direktivets artikel 13 kan ersätta

ett lagreglerat ansvar. Med hänsyn härtill och till att direktivet inte medger

något undantag för läkemedel skulle ett sådant undantag i den svenska

lagstiftningen inte vara förenligt med Sveriges skyldigheter enligt

EES-avtalet. Inte heller är det med utgångspunkt i EG-direktivet möjligt att

lagstiftningsvägen göra läkemedelsförsäkringen till ett obligatorium. Utskottet

utgår dock från att läkemedelsföretagen även i framtiden kommer att känna sitt

ansvar och bibehålla läkemedelsförsäkringen som ett komplement till

produktansvarslagen.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen i nu behandlad del och

avstyrker bifall till motion 1991/92:L1.

Utvecklingsskador

EG-direktivet gäller alla personskador och skador på konsumentegendom. I

fråga om utvecklingsskador, dvs. skador som beror på säkerhetsbrister som inte

ens den främsta vetenskapliga expertisen kunde förutse vid den tidpunkt då

produkten sattes i omlopp, finns en särskild bestämmelse i artikel 7 e. I denna

artikel föreskrivs att producenten inte skall vara ansvarig till följd av

direktivet om han bevisar att det på grundval av det vetenskapliga och tekniska

vetandet vid den tidpunkt då han satte produkten i omlopp inte var möjligt att

upptäcka defekten. Producenten går alltså fri från ansvar om han visar att det

är en utvecklingsskada. I direktivets artikel 15 första stycket b öppnas

emellertid en möjlighet för medlemsstaterna att avstå från att införa en

undantagsregel motsvarande artikel 7 e.

Som redovisats tidigare föreslås i propositionen att ersättningsskyldighet

enligt produktansvarslagen skall föreligga oavsett om någon har varit vårdslös

eller ej, dvs. strikt ansvar skall föreligga. Det strikta ansvaret skall enligt

propositionen omfatta även s.k. utvecklingsskador, och någon särskild

undantagsbestämmelse föreslås inte.

I motion 1991/92:L2 av Bengt Harding Olson (fp) kritiseras propositionens

förslag om ett absolut ansvar även för utvecklingsskador. Enligt motionärens

uppfattning bör man även i Sverige välja den ansvarsmodell för

utvecklingsskador som EG-direktivet innehåller. En sådan ordning påverkar inte

konsumentens skydd i någon nämnvärd omfattning, eftersom svårigheterna för en

producent att bevisa att det är en utvecklingsskada är betydande. Motionären

begär därför i yrkande 2 att den svenska lagen utformas enligt EGs regel på

denna punkt.

I den under den allmänna motionstiden vid riksmötet 1989/90 väckta motionen

L717 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande (yrkande

6) om att den kommande produktansvarslagen inte bör omfatta ansvar för

utvecklingsskador.

Utskottet vill erinra om att av de nio länder som hittills har införlivat

direktivet med sin lagstiftning har endast ett land, nämligen Luxemburg, valt

att utnyttja möjligheten i artikel 15 första stycket b och således föreskriva

ett ovillkorligt ansvar för utvecklingsskador. Enligt tillgängliga uppgifter

överväger även de återstående EG-länderna att ge tillverkarna möjlighet att

undgå ansvar för utvecklingsskador. Beträffande situationen i EFTAs

medlemsländer kan nämnas att den österrikiska och den isländska lagen undantar

utvecklingsskador på samma sätt som EG-direktivet, medan man i Finland och

Norge följt Luxemburgs exempel och stadgat ett ovillkorligt ansvar.

Den helt överväldigande majoriteten av EGs medlemsländer har sålunda valt

eller kommer sannolikt att välja att följa EG-direktivet och således ge

producenter m.fl. en möjlighet att undgå skadeståndsansvar för

utvecklingsskador. Vid en bedömning av hur den svenska lagen skall utformas i

förevarande hänseende måste enligt utskottets mening stor hänsyn tas till de

skadelidandes berättigade anspråk på att kunna få ersättning också för

utvecklingsskador. Också effekterna för den svenska industrin måste emellertid

vägas in. Som framgår av redogörelsen ovan har artikel 7 e i direktivet fått en

mycket restriktiv utformning, dels genom det sätt på vilket begreppet

utvecklingsskada definierats, dels genom att bevisbördan lagts på den som bär

produktansvaret. Endast om den ansvarige kan bevisa att en utvecklingsskada

föreligger går han fri från ansvar. En motsvarande regel i den svenska lagen

skulle -- i jämförelse med propositionens förslag -- därför inte försvaga den

enskildes skydd i någon nämnvärd omfattning. Även om det således sett från

den skadelidandes sida i praktiken inte har någon större betydelse om en

produktansvarsreglering utformas i enlighet med EG-direktivet eller enligt

propositionen kan man inte bortse från att regeringens förslag skulle medföra

att den svenska industrin åläggs strängare ansvarsregler än vad som gäller för

industrin i det stora flertalet av de stater som kommer att omfattas av ett

EES-avtal. Detta förhållande torde kunna utgöra ett incitament för svenska

företag -- särskilt i branscher där risken för utvecklingsskador inte är helt

försumbar -- att förlägga sin produktutveckling och i förlängningen även sin

tillverkning till länder som undantar utvecklingsskadorna från produktansvaret.

En sådan utveckling skulle enligt utskottets mening vara ytterst beklaglig.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att övervägande skäl talar för

att ett sådant restriktivt utformat undantag för utvecklingsskador, som

återfinns i EG-direktivet, bör införas även i den svenska produktansvarslagen.

I fråga om tillämpningen av den nu förordade undantagsregeln anser sig

utskottet inte böra göra några uttalanden härom. Det bör ankomma på domstolarna

att med utgångspunkt i EG-direktivet och med vägledning av den rättspraxis som

bildats inom EG och som kan komma att utvecklas inom EES-området avgöra hur den

ifrågavarande bestämmelsen skall tillämpas.

Det anförda innebär sammanfattningsvis att utskottet ställer sig bakom

önskemålen i motionerna 1991/92:L2 yrkande 2 och 1989/90:L717 yrkande 6.

Produktansvarets omfattning

I propositionen föreslås att skadeståndsskyldigheten enligt

produktansvarslagen skall omfatta ersättning för personskador och skada på

konsumentegendom. Däremot skall inte skada på den skadeorsakande produkten

själv innefattas i ansvaret. Inte heller skall ersättning enligt

produktansvarslagen utgå för ren förmögenhetsskada. När ersättning för sakskada

bestäms skall enligt propositionen en självrisk på 3500kr. dras av.

I motion 1989/90:L721 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkande 9 och i motion

1990/91:L736 av Carl Frick och Inger Schörling (mp) yrkande 7 begärs ett

tillkännagivande om att ett strikt produktansvar bör gälla för alla skador som

produkten förorsakar människor och natur i enlighet med gällande lagar.

Utskottet kan konstatera att propositionens förslag rörande omfattningen av

produktansvaret helt står i överensstämmelse med EG-direktivet. Det tillgodoser

också motionärernas önskemål såvitt gäller personskador. När det gäller

motionsyrkandena i övrigt vill utskottet erinra om att miljöskadelagen i många

fall är tillämplig när användningen av olika produkter orsakar skador på

miljön. Att införa ytterligare regler rörande strikt skadeståndsansvar för

miljöskador finner utskottet inte motiverat. Med det anförda tillstyrker

utskottet bifall till propositionen i aktuell del och avstyrker motion

1989/90:L721 yrkande 9 och motion 1990/91:L736 yrkande 7.

Skadeståndsansvariga

Kretsen av skadeståndsskyldiga

När det gäller kretsen av skadeståndsskyldiga föreslås i propositionen att

först och främst den som tillverkar, frambringar eller insamlar en produkt

skall vara ansvarig. Strikt ansvar skall även åvila den som importerar en

produkt för att sätta den i omlopp här i landet. Vidare skall den som

marknadsför en produkt som sin genom att förse den med sitt namn eller

varumärke eller annat särskiljande kännetecken -- jämte tillverkaren eller

importören -- ha ett strikt produktansvar. För anonyma produkter, dvs. sådana

produkter där det inte framgår vem som tillverkat eller importerat den och det

inte heller finns någon här i landet som har marknadsfört den som sin, skall

var och en som tillhandahållit produkten ha ett strikt ansvar. Möjlighet skall

dock finnas för den som tillhandahållit produkten att undgå skadeståndsansvar

genom att anvisa någon i tidigare produktions- eller distributionsled som

ansvarig.

Bengt Harding Olson (fp) framhåller i motion 1991/92:L2 att den skadelidandes

rätt till skadestånd blir utan värde i de fall de huvudansvariga är på

obestånd eller inte kan anträffas. För att stärka den skadelidandes ställning

föreslår motionären att ett subsidiärt skadeståndsansvar för säljare i olika

säljled -- i linje med vad som gäller enligt konsumentköplagen -- bör övervägas

även för produktskador. I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande härom.

I motion 1989/90:L721 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkande 10 och i motion

1990/91:L736 av Carl Frick och Inger Schörling (mp) yrkande 8 begärs

tillkännagivanden om att det för varje i Sverige saluförd produkt skall finnas

en registrerad produktansvarig person eller styrelse.

Utskottet konstaterar att propositionens förslag även i denna del

överensstämmer med EG-direktivet. En viss avvikelse finns dock såvitt gäller

importörsansvaret, vartill utskottet återkommer nedan. Direktivet medger inte

införande av regler om vare sig ett subsidiärt skadeståndsansvar för säljare i

olika säljled eller om en produktansvarig person eller styrelse. Med hänsyn

härtill avstyrker utskottet bifall till motionerna 1991/92:L2 yrkande 3,

1989/90:L721 yrkande 10 och 1990/91:L736 yrkande 8.

Undantag från importörsansvaret

I EG-direktivets artikel 3 andra stycket regleras importörens produktansvar.

Regeln föreskriver att den som importerar en produkt till Gemenskapen skall

anses vara en producent i direktivets mening och ansvara som producent. Detta

innebär att det är endast den som importerar en produkt från ett land utanför

Gemenskapen som bär produktansvaret. Vid handel mellan länder inom Gemenskapen

är importören inte ansvarig utan endast producenten i exportlandet.

Enligt förslaget i propositionen skall importörens produktansvar gälla

generellt. I det sammanhanget tar föredragande statsrådet upp frågan huruvida

EG-direktivets regel om importörens ansvar bör föranleda några

lagstiftningsåtgärder från svensk sida. Därvid konstateras att regelns inverkan

på konkurrensförhållandena har diskuterats sedan år 1987 inom en expertgrupp

bestående av företrädare för EFTAs medlemsländer och EG-kommissionen. Frågan

behandlas också inom ramen för EES-förhandlingarna. Enligt propositionen är

önskemålet från EFTA-länderna att få till stånd ett konkurrensneutralt system i

den meningen att en importör i ett EG-land inte längre på grund av

produktansvarsreglerna har anledning att föredra import från ett annat EG-land

framför import från ett EFTA-land. För att uppnå detta syfte bör

importörsansvaret tas bort vid handel mellan ett EG-land och ett EFTA-land och

vid handel mellan EFTA-länder. I propositionen framhålls dock att en sådan

ordning skulle kunna medföra nackdelar för den skadelidande, eftersom denne då

skulle vara tvungen att ta kontakt med en tillverkare i ett annat land. Om

importörsansvaret skulle avskaffas, behövs regler om domsrätt och

domsverkställighet som gör den utländske tillverkaren åtkomlig för den

skadelidande, och i propositionen erinras om att sådana regler finns i

Luganokonventionen av den 16 september 1988 om domstols behörighet och om

erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. -- Föredragande

statsrådet uppger sig ha för avsikt att återkomma med förslag när resultatet av

EES-förhandlingarna föreligger. Några särskilda lagstiftningsåtgärder föreslås

därför inte i propositionen. Riksdagen bereds dock tillfälle att ta del av vad

som anförts i denna fråga.

Enligt vad utskottet nu har inhämtat har EES-förhandlingarna lett till den

lösningen att regeln om importörens ansvar vid import mellan ett EFTA-land och

Gemenskapen och mellan EFTA-länder inte skall gälla i förhållandet mellan

sådana stater som har ratificerat Luganokonventionen. En förutsättning härför

är emellertid att en dom till den skadelidandes fördel genom ratifikationerna

blir verkställbar mot den som har tillverkat produkten eller mot den som har

importerat den till EES-området. -- Utskottet har också erfarit att en svensk

ratificering av Luganokonventionen för närvarande förbereds i

justitiedepartementet.

Som framgår av det anförda torde frågan om importörens ansvar komma att få en

för svensk del tillfredsställande lösning. Några uttalanden från riksdagens

sida är alltså inte erforderliga. Utskottet utgår från att en proposition med

förslag om godkännande av Luganokonventionen kommer att föreläggas riksdagen i

sådan tid att Sverige kan tillträda konventionen före produktansvarslagens

ikraftträdande.

Näringsverksamhet

Såväl EG-direktivet som förslaget till en svensk produktansvarslag bygger på

principen att skadeståndsansvaret skall omfatta endast produkter som satts i

omlopp i näringsverksamhet. Termen näringsverksamhet anges i propositionen ha

samma innebörd som den har i konsumenträttslig lagstiftning, dvs. en verksamhet

av ekonomisk art som bedrivs yrkesmässigt.

I motion 1991/92:L2 av Bengt Harding Olson (fp) framhålls att

produktansvarslagen bör utvidgas till att omfatta hela den offentliga sektorns

verksamhet och således omfatta även produkter som inte enbart är satta i omlopp

i en näringsverksamhet. Motionären begär i yrkande 6 ett tillkännagivande i

enlighet härmed.

Även i den under den allmänna motionstiden 1989/90 väckta motionen L707 av

Martin Olsson m.fl. begärs att lagstiftningen om produktansvar skall omfatta

också offentlig verksamhet.

Utskottet kan konstatera att det skadeståndsansvar som tillverkare eller

importör skall ha enligt produktansvarslagen även omfattar produkter som staten

eller en kommun förvärvar av en näringsidkare för att användas i offentlig

verksamhet. Vad som däremot faller utanför lagens tillämpningsområde är skador

som orsakas av sådana produkter som ett offentligt organ självt tillverkat

eller importerat för att användas i en offentlig verksamhet som inte kan anses

som näringsverksamhet. Utskottet kan för sin del inte finna att ett sådant

undantag från skadeståndsskyldigheten för produktskador är motiverat. Sett från

bl.a. de skadelidandes synvinkel framstår det som angeläget att ett strikt

ansvar gäller för alla produktskador oavsett om produkten i fråga satts i

omlopp i näringsverksamhet eller tillverkats och tillhandahållits inom ramen

för offentlig verksamhet. Det kan visserligen hävdas att den offentliga sektorn

redan ålagts ett strikt ansvar för produktskador genom högsta domstolens praxis

(se NJA 1989 s. 389). Som lagrådet påpekat bygger det emellertid på ett

rättsläge som inte föreligger sedan produktansvarslagen trätt i kraft. Endast

den framtida rättstillämpningen kan visa vilken betydelse som rättsfallet

egentligen har. Att en rättsfråga avgjorts i praxis är enligt utskottets mening

inte heller något skäl för att avstå från lagstiftning. Huruvida en

lagreglering på detta område bör ske genom en utvidgning av

produktansvarslagens tillämpningsområde eller i annan form undandrar sig

emellertid utskottets bedömning. Det bör därför ankomma på regeringen att

föranstalta om att frågan snarast blir föremål för närmare överväganden. Därvid

bör särskilt beaktas om en utvidgning av produktansvarslagen på nu förordat

sätt är förenlig med EG-direktivet. Vad utskottet sålunda anfört bör med

anledning av motionerna 1991/92:L2 yrkande 6 och 1989/90:L707 ges regeringen

till känna.

Skadelidandes medvållande

Enligt 6 kap. 1 § skadeståndslagen kan skadestånd jämkas under vissa

förutsättningar när vållande på den skadelidandes sida har förelegat. Skilda

regler gäller därvid för personskada å ena sidan och för sakskada å andra

sidan. Vid sakskada kan skadestånd jämkas om den skadelidande genom vållande

(dvs. uppsåtligen eller genom vårdslöshet) har medverkat till skadan. Vid

personskada däremot kan skadestånd jämkas, endast om den skadelidande själv

uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan.

EG-direktivet (artikel 8 andra stycket) föreskriver att skadestånd vid

produktskada kan jämkas vid såväl personskada som sakskada om vållande på den

skadelidandes sida har medverkat till skadan. Som tidigare redovisats

innehåller EG-direktivet emellertid en regel (artikel 13) enligt vilken

direktivet inte skall påverka de rättigheter som en skadelidande kan ha enligt

den skadeståndslagstiftning som gäller vid den tidpunkt då direktivet meddelas.

I propositionen förordas -- med hänvisning till artikel 13 i direktivet --

att skadeståndslagens regler om jämkning av skadestånd på grund av medvållande

på den skadelidandes sida skall tillämpas även när skadeståndsansvaret följer

av produktskadelagen. Någon särskild jämkningsregel har därför inte intagits i

lagförslaget. Föredragande statsrådet framhåller att den ifrågavarande artikeln

-- i likhet med direktivet i övrigt -- formellt gäller endast för EG-länderna

men att den torde kunna tillämpas analogt för EFTA-länderna. Statsrådet anser

mot denna bakgrund att det inte bör föreligga något hinder för att Sverige

behåller de nu generellt gällande jämkningsreglerna även för produktskador. En

sådan lösning är också, framhålls det vidare, mer gynnsam för den skadelidande

när det gäller personskada.

I motion 1991/92:L2 av Bengt Harding Olson (fp) påpekas att enligt

EG-direktivet kan jämkning av skadestånd vid personskada ske om den

skadelidande själv genom vårdslöshet medverkat till skadan, medan regeringens

förslag innebär att skadeståndet vid personskada får jämkas endast om det

föreligger uppsåt eller grov vårdslöshet från den skadelidandes sida. Vid en

jämförelse mellan dessa alternativ framstår, enligt motionären, inställningen

inom EG som en rimligare ståndpunkt. EGs regel överensstämmer också med

Europarådskonventionen samt norsk och finsk lagstiftning. Mot bakgrund av det

anförda begärs i motionen (yrkande 4) att riksdagen beslutar att i

produktansvarslagen införa en särskild jämkningsregel vid medvållande som

överensstämmer med EG-direktivets regel härom. I motionen begärs vidare

(yrkande 9) förslag från regeringen om en motsvarande ändring av

skadeståndslagens jämkningsregel.

Enligt utskottets principiella uppfattning bör produktansvarslagen inte

heller på denna punkt avvika från EG-direktivet. Också andra skäl talar för att

jämkning av skadestånd vid produktskada bör ske om den skadelidande genom

vårdslöshet medverkat till skadan oavsett om det är fråga om personskada eller

sakskada. Ett starkt sådant skäl är enligt utskottets mening att svenska

företag skall ha möjligheter att konkurrera utomlands på likvärdiga villkor med

företagen inom EG-länderna. Utskottet kan dock inte överblicka de konsekvenser

som en jämkningsbestämmelse i enlighet med motionärens förslag kan få för bl.a.

de skadelidande. Med hänsyn till att utskottet nedan kommer att föreslå att

lagen skall träda i kraft först den 1 januari 1993 finns det dock utrymme för

ytterligare överväganden i frågan, och utskottet är därför inte berett att nu

förorda en särskild jämkningsbestämmelse i produktansvarslagen i enlighet med

EG-direktivet. Regeringen bör efter överväganden av spörsmålet återkomma till

riksdagen med förslag till en särskild jämkningsregel i produktansvarslagen, om

inte starka skäl talar mot en sådan reglering. Detta bör ske i sådan tid att

bestämmelsen kan träda i kraft samtidigt som produktansvarslagen i övrigt. Vad

utskottet med anledning av motion 1991/92:L2 yrkande 4 sålunda anfört bör ges

regeringen till känna.

När det sedan gäller den mer övergripande frågan om ändring i

skadeståndslagens allmänna regel om jämkning vid personskada kan utskottet i än

mindre grad än på produktansvarsområdet överblicka konsekvenserna av en sådan

lagändring. Spörsmålet måste enligt utskottets mening ses i ett större

sammanhang än inom ramen för det nu aktuella ärendet. Det kan dock inte

uteslutas att utformningen av skadeståndslagens jämkningsbestämmelse kan komma

att aktualiseras i samband med de överväganden rörande jämkning vid

produktskador som utskottet ovan förordat. Något särskilt tillkännagivande

finner utskottet emellertid inte påkallat, och motion 1991/92:L2 yrkande 9

avstyrks följaktligen.

Krav på bevis om orsakssamband

Inom skadeståndsrätten gäller i princip att den som begär ersättning skall

styrka sitt krav. Det innebär att den skadelidande skall bevisa att en

skadegörande händelse har inträffat, att en skada har uppkommit samt att

händelsen har orsakat skadan. Bevisbördan åligger således den skadelidande.

Hur stark bevisning som erfordras i varje enskilt fall avgörs

i princip av domstolarna. I bl.a. miljöskadelagen finns dock en regel om

bevislättnad för den skadelidande. Enligt denna regel behöver den skadelidande

inte fullt ut bevisa orsakssambandet mellan den skadegörande händelsen och

skadan, utan det är tillräckligt att han visar att det finns övervägande

sannolikhet för ett sådant samband.

EG-direktivet (artikel 4) föreskriver att det åligger den skadelidande att

bevisa skadan, defekten och orsakssambandet mellan defekten och skadan.

Bestämmelsen anger alltså att det är den skadelidande som har bevisbördan.

Däremot sägs inget i direktivet om vilken grad av sannolikhet som krävs för att

beviskravet skall vara uppfyllt.

I propositionen diskuteras spörsmålet om en bevislättnadsregel -- motsvarande

den i miljöskadelagen -- skall införas i produktansvarslagen. Enligt

propositionen skulle det dock innebära betydande svårigheter att på lämpligt

sätt avgränsa tillämpningsområdet för en sådan bestämmelse. Härtill kommer att

vare sig den norska eller den finska lagen innehåller någon regel om

bevislättnad. Slutsatsen blir att produktansvarslagen inte bör reglera

beviskravet i fråga om orsakssambandet mellan en skadegörande händelse och den

aktuella skadan. Det får i stället överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra

hur stark bevisning som skall krävas i varje enskilt fall. I propositionen

påpekas dock att det i svensk rättspraxis har utbildats principer som bör vara

vägledande för den fortsatta rättstillämpningen. Sålunda har högsta domstolen i

ett fall om produktskada (se NJA 1982 s. 421, det s.k. Leo-målet), anfört att

det är angeläget att beviskravet inte ställs så högt att den skadelidandes

möjlighet till gottgörelse blir illusorisk. -- Riksdagen bereds

genom propositionen tillfälle att ta del av vad som i denna fråga anförs av

föredragande statsrådet.

Utskottet konstaterar att EG-direktivet överlämnat åt de rättstillämpande

organen i de enskilda medlemsstaterna att avgöra bevisvärderingsfrågorna.

Således bör inte heller den svenska produktansvarslagen reglera beviskravet för

orsakssambandet mellan den skadegörande händelsen och skadan. Det får ankomma

på de rättstillämpande myndigheterna att i varje enskilt fall avgöra huruvida

den skadelidande inom ramen för bevisbörderegeln kan komma i åtnjutande av

bevislättnader. Några uttalanden om vilka beviskrav som därvid bör ställas

anser sig utskottet inte böra göra.

Förhållandet mellan produktansvarslagen och annan skadeståndsrättslig

lagstiftning

I propositionen framhålls att den skadelidande skall ha rätt att åberopa

skadeståndslagen som grund för sin talan även i fråga om skada som faller inom

produktansvarslagens tillämpningsområde. Någon uttrycklig bestämmelse härom i

produktansvarslagen behövs inte enligt propositionen.

I propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad föredragande

statsrådet anför om skadeståndsrättsliga specialregler. Enligt statsrådet får

förhållandet mellan produktansvarslagen och andra skadeståndsrättsliga

specialbestämmelser bedömas från fall till fall och någon lagbestämmelse om det

behövs inte.

Bengt Harding Olson (fp) begär i motion 1991/92:L2 yrkande 5 att en särskild

bestämmelse om att skadeståndslagen alltid är tillämplig bör införas i

produktansvarslagen.

Utskottet erinrar om att enligt 1 kap. 1 § skadeståndslagen skall

bestämmelserna i den lagen tillämpas, om ej annat är särskilt föreskrivet eller

föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i

avtalsförhållanden. För produktansvaret innebär detta att skadeståndslagens

allmänna bestämmelser gäller i frågor som inte regleras särskilt i

produktansvarslagen. Av skadeståndslagen följer emellertid också att lagen i

sin helhet kan bli tillämplig på produktskador. Regeln i 1 kap. 1 §

skadeståndslagen är nämligen inte avsedd att hindra att skadeståndslagen

tillämpas i stället för en skadeståndsrättslig speciallag. Avgörande för om en

sådan tillämpning är tillåten är dock vad som föreskrivs i speciallagen. Även

om produktansvarslagen allmänt sett ger den skadelidande en starkare ställning

än skadeståndslagen kan det tänkas förekomma fall där produktansvarslagen i och

för sig blir tillämplig men där den skadelidande skulle ha fördel av att i

stället grunda sin talan på skadeståndslagens allmänna culparegel. Det kan

också förekomma situationer där en produktskada faller inom tillämpningsområdet

för någon annan skadeståndsrättslig speciallag, samtidigt som

produktansvarslagen blir tillämplig på skadefallet. Inte heller en sådan

valmöjlighet bör vara utesluten. Någon olägenhet med den i propositionen

förordade ordningen kan utskottet inte se. Tvärtom är det för den skadelidande

en fördel att ha alternativ vid sin skadeståndstalan. Denna ordning som

sålunda ger möjlighet för den skadelidande att åberopa antingen

skadeståndslagen eller skadeståndsrättsliga specialregler för sin talan även i

fråga om produktskador är också förenlig med EG-direktivet. Dessa alternativa

möjligheter för den skadelidande får med önskvärd tydlighet anses framgå av att

förslaget till produktansvarslag inte innehåller någon regel som gör den

lagen exklusivt tillämplig på produktskador. Någon uttrycklig bestämmelse i

produktansvarslagen om att skadeståndslagen alltid kan tillämpas anser

utskottet därför vara överflödig. En sådan bestämmelse skulle för övrigt

snarare kunna ge upphov till missuppfattningar i fråga om förhållandet mellan

produktansvarslagen och annan skadeståndsrättslig speciallagstiftning. Med det

anförda ställer sig utskottet bakom propositionen i nu behandlad del och

avstyrker följaktligen bifall till motion 1991/92:L2 yrkande 5.

Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar

Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar, som antogs år 1973,

hade den 1 juli 1991 ratificerats av sex stater, nämligen Frankrike,

Jugoslavien, Luxemburg, Nederländerna, Norge och Spanien. Vidare har Belgien,

Italien och Portugal undertecknat konventionen.

I propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad föredragande

statsrådet anför om Haagkonventionen. Enligt vad statsrådet därvid framhåller

bör Sverige för närvarande inte ansluta sig till konventionen. Skälen härför är

bl.a. att Haagkonventionen fått en begränsad anslutning. Vidare framhålls att

ett antal länder med vilka Sverige sammantaget har en stor del av sitt

handelsutbyte inte kan förväntas ansluta sig till konventionen inom överskådlig

tid. Ytterligare ett skäl är att den svenska produktansvarslagstiftningen har

utformats i överensstämmelse med de regler som kommer att gälla inom EES och

att det därför inte är lika angeläget att harmonisera lagvalsreglerna som det

hade varit om Sverige valt att införa särregler i olika avseenden.

Inte heller utskottet anser att det för närvarande finns skäl för att Sverige

skall tillträda Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar. Såsom

framhålls i propositionen kan dock frågan komma i ett annat läge om

konventionen skulle vinna en bredare anslutning.

Produktansvarslagens ikraftträdande

I propositionen framhålls att det är angeläget att de nya reglerna om skärpt

produktansvar kan börja gälla så snart som möjligt. Den föreslagna lagen

innehåller emellertid bestämmelser av sådant slag att viss tid behövs från det

att lagen har antagits till dess att den träder i kraft. Efter en avvägning

mellan dessa synpunkter föreslås i propositionen att den nya lagen skall träda

i kraft den 1 juli 1992.

I motion 1990/91:L2 av Bengt Harding Olson (fp) understryks vikten av en viss

övergångstid efter att produktansvarslagen har beslutats till dess att den

träder i kraft. Med hänsyn till att riksdagen sannolikt kommer att anta den nya

produktansvarslagen först under slutet av år 1991 blir övergångstiden i

realiteten endast ett halvår med den föreslagna ikraftträdandetidpunkten.

Motionären begär därför i yrkande 10 att lagen skall träda i kraft först den 1

januari 1993.

Såsom påpekats i såväl propositionen som motionen är en övergångstid

nödvändig för att de som kan ådra sig ansvar enligt produktansvarslagen

skall kunna beakta de nya reglerna i sin verksamhet. Exempelvis kan

importörerna behöva avtalsvägen försäkra sig om möjlighet att kräva ersättning

av den utländske tillverkaren eller säljaren. Också gällande

produktansvarsförsäkringar måste anpassas till de nya förutsättningarna. Som

motionären påpekar kan riksdagen förväntas ta ställning till den föreslagna

produktansvarslagen först i slutet av december 1991. Den tid som då återstår

fram till den föreslagna ikraftträdandetidpunkten är enligt utskottets mening

för kort med hänsyn till de övergångsåtgärder som är nödvändiga. Som utskottet

ovan framhållit rörande importörsansvaret i produktansvarslagen är det

också en fördel om denna fråga löses innan lagen träder i kraft. Med hänsyn

till det sagda anser utskottet -- i likhet med motionären -- att lagen bör

träda i kraft den 1 januari 1993. Härigenom uppnås också en samordning med

EES-avtalet som avses träda i kraft vid samma tidpunkt. Utskottet tillstyrker

alltså bifall till motion 1991/92:L2 yrkande 10.

Mot de delar av propositionen som inte berörts särskilt har utskottet ingen

erinran. Utskottets ovan gjorda ställningstagande tillgodoser önskemålet i

motion 1990/91:L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) om att de svenska

produktansvarsreglerna skall anpassas till vad som är standard inom EG (yrkande

10). Någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionsyrkandet är således

inte erforderligt.

Produktansvaret i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen

Enligt 31 § konsumentköplagen skall säljarens skadeståndsansvar på grund av

fel i den försålda varan omfatta även skador som på grund av felet uppkommer på

annan egendom. En motsvarande bestämmelse för felaktiga tjänster finns i 31 §

konsumenttjänstlagen. Ansvaret är emellertid i båda fallen begränsat till

egendom som tillhör köparen eller någon medlem i hans hushåll och som är avsedd

huvudsakligen för enskilt ändamål.

I motion 1991/92:L2 av Bengt Harding Olson (fp) begärs (yrkandena 7 och 8)

att produktansvaret i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen utvidgas till

att omfatta all egendom som finns i hushållet och för vilken någon

hushållsmedlem har ansvaret, såsom exempelvis lånad egendom.

Spörsmålet behandlades av utskottet med anledning av en v-motion i samband

med införandet av en ny konsumentköplag. I sitt av riksdagen godkända

betänkande 1989/90:LU35 framhöll utskottet att det sett med allmänhetens ögon

måste te sig svårförståeligt att endast egendom som tillhör konsumenten och

hans hushållsmedlemmar skall kunna ersättas, medan andra föremål som finns i

hushållet och som de har ansvaret för skall falla utanför säljarens

produktansvar. Den ekonomiska förlusten blir, fortsatte utskottet, i princip

densamma för hushållsgemenskapen, låt vara att vid hyrd och leasad egendom m.m.

förlusten består i att konsumenten eller någon annan blir ersättningsskyldig

för skadan gentemot egendomens ägare. Utskottet uttalade därför att en

utvidgning av produktansvaret enligt konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen

är motiverad. Hur säljarens ansvar för skador på annan än konsumenten och

hushållsmedlemmarna tillhörig egendom bör utformas ansåg utskottet emellertid

vara en juridiskt-tekniskt komplicerad fråga. Av denna orsak var utskottet inte

berett att förorda en omedelbar ändring av reglerna i konsumentköplagen och

konsumenttjänstlagen utan ansåg att spörsmålet om den lagtekniska lösningen

borde bli föremål för närmare överväganden av regeringen. Det anförda gavs

regeringen till känna.

Utskottet vidhåller sin ovan redovisade uppfattning om att produktansvaret i

konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen bör utvidgas till att omfatta all

egendom i konsumentens hushåll som är avsedd för huvudsakligen enskilt ändamål

och som någon i hushållet är ansvarig för. Med hänsyn till riksdagens tidigare

begäran utgår utskottet från att regeringen nu snarast låter utarbeta och lägga

fram förslag till erforderliga lagändringar. Något nytt tillkännagivande i

frågan är därför inte påkallat, och utskottet avstyrker således bifall till

motion 1991/92:L2 yrkandena 7 och 8.

Obligatorisk ansvarsförsäkring för kemikalier

Olof Johansson m.fl. (c) begär i motion 1989/90:L614 förslag till en

obligatorisk ansvarsförsäkring för kemikalier. I motiveringen till motionen

anförs att tillverkare och importörer av kemikalier bör åläggas att ta en

ansvarsförsäkring för sina produkter för att förstärka kontrollen av

kemikalier. Enligt motionärerna skulle en sådan försäkring leda till ett

minskat och mera ansvarsfullt bruk av farliga kemikalier, tillföra ekonomiska

resurser till olycksfallsförebyggande åtgärder samt framför allt förbättra

ersättningsmöjligheterna för de skadelidande.

Utskottet har tidigare behandlat frågan om obligatorisk ansvarsförsäkring för

kemikalieskador (se senast 1989/90:LU9).

Utskottet har därvid framhållit att en ansvarsförsäkring endast täcker det

skadeståndsansvar som enligt gällande rätt kan utkrävas av

skadevållaren/försäkringstagaren. Genom en obligatorisk ansvarsförsäkring kan

man således inte komma till rätta med bristfälligheter i det

skadeståndsrättsliga regelsystemet. För att man skall kunna åstadkomma ett

förbättrat skydd för de skadelidande och öka företagens benägenhet att vidta

förebyggande åtgärder krävs alltså i första hand en skärpning av

ansvarsreglerna. Sådana skärpta ansvarsregler övervägdes också, har utskottet

påpekat, inom ramen för det inom justitiedepartementet pågående arbetet med en

lagstiftning för produktskador. Utskottet, som ansett sig inte böra föregripa

regeringens ställningstagande till frågan om produktansvarets utformning, har

dock framhållit att om en lagstiftning på produktskadeområdet genomförs kan

spörsmålet om en försäkring för kemikalieskador komma i ett annat läge. Mot

denna bakgrund har utskottet ansett att det fanns anledning att då uppställa

krav på en obligatorisk ansvarsförsäkring för kemikalier.

Utskottet har ovan förordat att en ny lag om produktansvar införs. Denna lag

innebär att tillverkare och importörer åläggs ett strikt skadeståndsansvar för

de person- och sakskador som en produkt orsakar på grund av en säkerhetsbrist.

Utskottet kan konstatera att förutsättningarna för införandet av obligatorisk

ansvarsförsäkring härigenom ändrats. Det finns dock enligt utskottets mening

all anledning att förmoda att näringsidkarna själva tar initiativ till att

ansvarsförsäkra sig och/eller att anpassa gällande produktansvarsförsäkringar

till de nya ansvarsreglerna. Genom att utskottet ovan förordat att lagen skall

träda i kraft först den 1 januari 1993 har näringsidkarna också getts skäligt

tidsutrymme härför. Vidare utgår utskottet från att regeringen följer

utvecklingen på detta område och, om det skulle visa sig att

ansvarsförsäkringar inte tecknas i erforderlig omfattning, tar de initiativ som

får anses påkallade. Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att motion

1989/90:L614 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagens rubrik

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:L2 yrkande 1 och med avslag på

propositionen i denna del beslutar att lagens rubrik skall vara

Produktansvarslag,

s.y. (s)

2. beträffande undantag för läkemedel

att riksdagen med avslag på motion 1991/92:L1 antar det i propositionen

framlagda lagförslaget, såvitt avser 4 §,

3. beträffande utvecklingsskador

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:L2 yrkande 2 och med anledning

av motion 1989/90:L717 yrkande 6 antar det i propositionen framlagda

lagförslaget, såvitt avser 8 § med den ändring att paragrafen erhåller i bilaga

2 som Utskottets förslag betecknade lydelse,

res. 1 (s)

men. (v) delvis

4. beträffande skadeståndsansvariga m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1989/90:L721 yrkandena 9 och 10, motion

1990/91:L736 yrkandena 7 och 8 samt motion 1991/92:L2 yrkande 3 antar det i

propositionen framlagda lagförslaget, såvitt avser 1, 6 och 7 §§,

5. beträffande undantag från importörsansvaret

att riksdagen lägger propositionen i denna del (avsnitt 2.5.4) till

handlingarna,

6. beträffande produktansvar för offentlig verksamhet

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:L707 yrkande 6 och

1991/92:L2 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

7. beträffande en särskild jämkningsregel i produktansvarslagen

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:L2 yrkande 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 2 (s)

men. (v) delvis

8. beträffande jämkningsregeln i skadeståndslagen m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:L2 yrkandena 5 och 9,

9. beträffande krav på bevis om orsakssamband

att riksdagen utan ställningstagande till vad regeringen anfört lägger

propositionen i denna del (avsnitt 2.8.1) till handlingarna,

10. beträffande skadeståndsrättsliga specialregler

att riksdagen lägger propositionen i denna del (avsnitt 2.10.2) till

handlingarna,

11. beträffande Haagkonventionen

att riksdagen lägger propositionen i denna del (avsnitt 2.11) till

handlingarna,

12. beträffande lagförslaget i övrigt

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:L2 yrkande 10 antar det i

propositionen framlagda lagförslaget, i den mån det inte omfattas av vad

utskottet hemställt ovan under momenten 1--4, med den ändringen att tidpunkten

för ikraftträdandet bestäms till den 1 januari 1993,

13. beträffande EG-anpassning

att riksdagen avslår motion 1990/91:L716 yrkande 10 i den mån yrkandet inte

tillgodosetts genom vad utskottet hemställt ovan,

14. beträffande produktansvaret i konsumentköplagen m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:L2 yrkandena 7 och 8,

15. beträffande obligatorisk ansvarsförsäkring för kemikalier

att riksdagen avslår motion 1989/90:L614.

Stockholm den 3 december 1991

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Owe

Andréasson (s), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s),

Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Lena Boström

(s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Maud Ekendahl

(m) och Carl B Hamilton (fp).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i

utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga

behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Utvecklingsskador (mom. 3)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar

Thollander, Lena Boström och Carin Lundberg (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Utskottet

vill" och på s. 9 slutar med "yrkande 6" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns det flera starka skäl som talar för att

utvecklingsskador -- i enlighet med propositionen -- inte bör undantas från

produktansvaret. Utskottet vill härvid peka på att en stor del av värdet med

ett strikt ansvar för produktskador ligger just däri att den skadelidande har

rätt till ersättning för utvecklingsskador. Ett undantag för utvecklingsskador

skulle vidare kunna motverka tillverkningsindustrins intresse att satsa på

forskning för att få kännedom om hittills okända skaderisker. Om industrin i

stället åläggs ett strikt ansvar för utvecklingsskador, kan det vara ett

incitament för en ökad satsning på sådan forskning. Ett ytterligare starkt skäl

är de processekonomiska följderna. Genom att skadeståndsansvaret kommer att

gälla oavsett om en produkt har en säkerhetsbrist eller inte uppnår man en klar

ansvarsregel som kan motverka processer och leda till att den skadelidande kan

få sin ersättning snabbare. Om å andra sidan tillverkaren skulle ges möjlighet

att -- i enlighet med motionärernas önskemål -- undgå ansvaret genom att bevisa

att det förelåg en utvecklingsskada skulle det kunna medföra att han ådrog sig

stora kostnader för utredning och bevisning. För att tillverkaren skall gå fri

från skadeståndsansvar får det nämligen, som påpekas i propositionen,

förutsättas att han förebringar utredning om vetenskapens och teknikens mest

avancerade ståndpunkt vid den tidpunkt då han satte produkten i omlopp. Att

styrka ett sådant påstående torde i allmänhet vara svårt, och det finns då en

betydande risk för att den ansvarige i onödan drar på sig stora kostnader.

Som anförs i propositionen är emellertid frågan om ansvaret för

utvecklingsskador framför allt en fråga om vem som rimligen bör bära kostnaden

för dessa skador. Tre slags kostnadsbärare kan komma i fråga, nämligen det

allmänna, den skadelidande och tillverkaren eller någon annan som har

tillhandahållit den skadegörande produkten. Enligt gällande rätt bär det

allmänna en stor del av kostnaden för personskador genom socialförsäkringen.

Resten av kostnaderna får för närvarande den skadelidande bära, medan

tillverkar- och leverantörssidan går helt fri från kostnadsansvar. Att det

allmännas ansvar skall kvarstå oförändrat har inte ifrågasatts. Däremot talar

övervägande skäl för att återstående kostnader nu bör läggas på tillverkare

eller leverantörer och inte längre bäras av den skadelidande. I anslutning

härtill vill utskottet framhålla att det för den som lidit skada av en produkt

är ointressant om produkten var optimal i förhållande till de tekniska och

vetenskapliga erfarenheterna vid den tid då produkten lämnade tillverkarens

kontroll. För den skadelidande är det väsentliga att produkten rent faktiskt

har vållat en skada. Ett undantag för utvecklingsskador skulle också mot denna

bakgrund te sig egendomligt. En sådan lösning skulle heller inte vara i

samklang med vare sig den riskfördelning som är vanlig i svensk skadeståndsrätt

eller strävandena att skapa ett fullgott konsumentskydd.

När det slutligen gäller den svenska exportindustrins konkurrensförmåga i

förhållande till EG-länderna vill utskottet understryka att EG-direktivets

undantag för utvecklingsskador (artikel 7 e) är synnerligen restriktivt

utformat. En första kraftig begränsning ligger i definitionen av vad som är en

utvecklingsskada. Vidare måste beaktas att det är producenten som har

bevisbördan för påståendet att det föreligger en utvecklingsskada. I själva

verket torde därför en lagstiftning på grundval av EG-direktivets

undantagsregel i praktiken sällan ge ansvarsfrihet. Även om den svenska lagen

inte skulle undanta utvecklingsskador, blir det således i realiteten inte någon

mer betydelsefull skillnad mellan förhållandena för den svenska industrin och

för industrin i de EG-länder som valt att följa EG-direktivet på denna punkt.

Några nackdelar i konkurrenshänseende behöver därför knappast befaras.

Sammanfattningsvis anser utskottet alltså att de skadelidande skall ha rätt

till ersättning för utvecklingsskador på samma sätt som för andra

produktskador. Utskottet ställer sig således bakom propositionen i denna del

och avstyrker bifall till motionerna 1991/92:L2 yrkande 2 och 1989/90:L717

yrkande 6. Utskottet har i övrigt ingen erinran mot propositionens förslag om

produktansvarets innebörd.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande utvecklingsskador

att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:L717 yrkande 6 och 1991/92:L2

yrkande 2 antar det i propositionen framlagda lagförslaget såvitt avser 8 §,

2. En särskild jämkningsregel i produktansvarslagen (mom. 7)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar

Thollander, Lena Boström och Carin Lundberg (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "Enligt

utskottets" och på s. 14 slutar med "avstyrks följaktligen" bort ha följande

lydelse:

I likhet med vad som anförs i propositionen finner utskottet att

EG-direktivet inte utgör något hinder mot att vi för produktskadornas del

behåller den nuvarande jämkningsbestämmelsen i skadeståndslagen. Det finns

också starka skäl för en sådan ordning. En grundläggande tanke bakom

utformningen av produktansvarslagstiftningen är, som påpekas i propositionen,

att varor i det moderna samhället tillverkas och distribueras i sådana former

att det är omöjligt för enskilda människor att själva undersöka och bedöma

varornas egenskaper. Den enskilde tvingas därför lita på att tillverkaren och

distributören noggrant kontrollerar sina produkter och tydligt informerar om

eventuella skaderisker. Vid produktskador gör sig alltså intresset av ett

fullgott skydd för konsumenterna gällande med alldeles särskild styrka. Det kan

då inte gärna komma i fråga att på detta område göra ett avsteg från vad som

normalt gäller i fråga om jämkning av skadestånd vid personskador och därigenom

avsevärt försämra den skadelidandes möjligheter att få ersättning för sina

förluster. En jämkningsregel rörande personskador efter mönster av

EG-direktivet skulle emellertid innebära just en sådan försämring. Sett från

konsumentskyddssynpunkt är det således angeläget att på produktskadeområdet

några avsteg inte görs från den ordning som normalt gäller vid andra fall av

personskador. Enligt utskottets mening finns det inte heller någon anledning

att befara att jämkningsbestämmelsen i skadeståndslagen skulle leda till

resultat som blev oskäligt betungande för dem som bär ansvaret för

produktskador. Det bör nämligen kunna krävas av näringsidkarna att de har

ansvarsförsäkringar som täcker det skadeståndsansvar som kan uppkomma i deras

verksamhet. Ett tillfredsställande försäkringsskydd får också anses ligga i

näringsidkarnas eget intresse.

På grund av det anförda delar utskottet uppfattningen i propositionen att den

allmänna jämkningsbestämmelsen i skadeståndslagen bör gälla även vid

produktskador. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion 1991/92:L2 yrkande

4. Utskottets ställningstagande innebär att utskottet ställer sig avvisande

också till yrkande 9 i motionen.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande en särskild jämkningsregel i produktansvarslagen

att riksdagen avslår motion 1991/92:L2 yrkande 4,

Särskilt yttrande

Lagens rubrik

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar

Thollander, Lena Boström och Carin Lundberg (alla s) anför:

Enligt vår mening skulle det ha varit en fördel om den nya lagen -- i likhet

med andra skadeståndsrättsliga speciallagar -- i stället fått rubriken

produktskadelagen. Vi avstår emellertid från att framställa något yrkande härom

med hänsyn till att frågans betydelse trots allt är begränsad.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom partiet

inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

John Andersson (v) anför:

Jag delar den uppfattning som förs fram av utskottets socialdemokratiska

ledamöter i reservation 1 om utvecklingsskador och reservation 2 om en särskild

jämkningsregel i produktansvarslagen.

Mot bakgrund härav anser jag att utskottet under moment 3 och 7 borde ha

hemställt:

3. beträffande utvecklingsskador

att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:L717 yrkande 6 och 1991/92:L2

yrkande 2 antar det i propositionen framlagda lagförslaget såvitt avser 8 §,

7. beträffande en särskild jämkningsregel i produktansvarslagen

att riksdagen avslår motion 1991/92:L2 yrkande 4,

I propositionen framlagt lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagt förslag till ändring i propositionens lagförslag

Bilaga 2

Regeringens förslag

Utskottets förslag

8 §

Skadeståndsskyldig enligt 6 eller 7 § är inte den som

1. visar att han inte har satt produkten i omlopp i en näringsverksamhet,

2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte produkten i

omlopp, eller

2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte produkten i

omlopp,

3. visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma överens med

tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet.

3. visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma överens med

tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet, eller

4. visar att det på grundval av det vetenskapliga och tekniska vetandet vid

den tidpunkt då han satte produkten i omlopp inte var möjligt att upptäcka

säkerhetsbristen.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionerna 2

Motioner väckta med anledning av propositionen 2

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1989/90 3

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990/91 3

Utskottet 4

Inledning 4

Propositionens huvudsakliga innehåll 5

Lagens rubrik 6

Lagens tillämpningsområde 6

Utvecklingsskador 8

Produktansvarets omfattning 9

Skadeståndsansvariga 10

Kretsen av skadeståndsskyldiga 10

Undantag från importörsansvaret 11

Näringsverksamhet 12

Skadelidandes medvållande 13

Krav på bevis om orsakssamband 14

Förhållandet mellan produktansvarslagen och annan skadeståndsrättslig

lagstiftning 15

Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar 16

Produktansvarslagens ikraftträdande 17

Produktansvaret i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen 17

Obligatorisk ansvarsförsäkring för kemikalier 18

Hemställan 19

Reservationer 21

Utvecklingsskador (s) 21

En särskild jämkningsregel i produktansvarslagen (s) 23

Särskilt yttrande

Lagens rubrik (s) 24

Meningsyttring (v) 24

Bilaga 1 I propositionen framlagt lagförslag 25

Bilaga 2 Av utskottet framlagt förslag till ändring i propositionens

lagförslag 28