Bet. 1991/92:LU16

Lagutskottets betänkande

1991/92:LU16

Uppgifter om fornminnen i gravationsbevis

Innehåll

Sammanfattning

Motionen

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

1991/92

LU16

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en motion vari föreslås

ett tillkännagivande om att uppgifter om fornminnen skall

redovisas i gravationsbevis.

Motionen har remissbehandlats, varvid yttranden avgetts av

domstolsverket, riksantikvarieämbetet och statens historiska

museer, statens lantmäteriverk, centralnämnden för

fastighetsdata, Gotlands tingsrätt samt Mäklarsamfundet. En

sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 1.

Vidare har på lagutskottets begäran kulturutskottet avgett

yttrande i ärendet. Yttrandet har fogats till betänkandet

som bilaga 2.

Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Motionen

1990/91:L501 av Gudrun Norberg (fp) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om uppgift i gravationsbevis om förekomst

av fornminnen.

Utskottet

Allmän bakgrund

Bestämmelser om fornminnen finns i lagen (1988:950) om

kulturminnen m.m. (kulturminneslagen). Fasta fornlämningar

såsom gravar, minnesvårdar, lämningar av bostäder, ruiner av

borgar m.m. och det område som hör till resp. lämning

(fornlämningsområde) får inte utan länsstyrelsens tillstånd

rubbas, tas bort, grävas ut, täckas över eller genom

bebyggelse eller på annat sätt ändras eller skadas.

Länsstyrelsen får i ett tillståndsbeslut ställa upp villkor

som syftar till undersökning och dokumentation av

fornlämningen eller till att den bevaras.

Undersökningskostnader och andra kostnader för att villkor

uppfylls åläggs som regel den som vill utföra det

arbetsföretag som tillstånd söks för.

Kulturminneslagen innehåller också bestämmelser om

fornlämningar som nyupptäcks. Om en fornlämning påträffas

under arbete skall detta omedelbart avbrytas i den del som

berör lämningen och anmälan ske till länsstyrelsen. Om någon

vägras tillstånd till ingrepp i en fornlämning, som när den

påträffas var helt okänd och utan synligt märke ovan jord,

är han berättigad till skälig ersättning av allmänna medel,

om fornlämningen vållar honom betydande hinder eller

olägenhet. Ersättningen bestäms av länsstyrelsen. Den som

avser att utföra ett arbetsföretag, som innebär att ett

större markområde tas i anspråk, kan i förväg åläggas av

länsstyrelsen att bekosta en arkeologisk utredning för att

ta reda på om en fast fornlämning kommer att beröras.

Gravationsbeviset är ett bevis som utfärdas av

inskrivningsmyndigheten på grundval av innehållet i

fastighetsboken eller tomträttsboken. Om regeringen

föreskrivit att inskrivning skall ske i inskrivningsregister

i stället för i fastighetsboken eller tomträttsboken lämnas

gravationsbevis av centralnämnden för fastighetsdata (CFD)

på grundval av uppgifter i fastighetsdatasystemet.

Gravationsbeviset är framför allt avsett att lämna uppgifter

om ägarförhållandena samt de belastningar (gravationer) i

form av inteckningar och andra inskrivningar, t.ex.

servitut, som vilar på en fastighet samt om deras

förhållande till varandra. Därjämte innehåller

gravationsbeviset vissa andra uppgifter från

fastighetsboken, tomträttsboken eller från det i

fastighetsdatasystemet ingående inskrivningsregistret, som

kan vara av intresse för en långivare. Någon fullständig

bild av alla de rättigheter och förfoganderättsliga

begränsningar som berör en fastighet ges emellertid inte.

Gravationsbeviset innehåller t.ex. inga uppgifter om kända

fasta fornlämningar som kan finnas på en fastighet. Närmare

bestämmelser om vad ett gravationsbevis skall innehålla

finns i gravationsbeviskungörelsen (1971:710) och i 6 §

kungörelsen (1974:1063) om fastighetsbevis m.m.

Fastighetsdatasystemet är ett ADB-system för lagring och

presentation av fastighetsinformation. Förutom

inskrivningsmyndigheternas uppgifter om ägarförhållanden,

inteckningar och annat finns i systemet dels

fastighetsregistreringsmyndigheternas uppgifter om

fastigheter, samfälligheter och planer m.m., dels

information från fastighetstaxeringslängderna.

Fastighetsdatasystemet skall enligt nu gällande planer vara

infört i hela landet år 1995. Systemet omfattar i dag

omkring 75 % av landets fastigheter. Ansvaret för

genomförandet av fastighetsdatareformen åvilar CFD som

därvid samverkar med domstolsverket (DV) och statens

lantmäteriverk (LMV).

För att kartlägga förekomsten av fasta fornlämningar har

riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAÄ)

sedan lång tid tillbaka bedrivit en i stort sett

riksomfattande inventeringsverksamhet. Inventeringen har

bl.a. använts till att bygga upp det s.k.

fornlämningsregistret, som förs av RAÄ centralt. För

närvarande pågår arbete med att föra över

fornlämningsregistret till ADB. I samband därmed tillförs

fastighetsregistret i fastighetsdatasystemet uppgifter om

fornlämningar samt lägesuppgifter för dessa i form av

koordinatangivelser. Sedan år 1990 pågår en àjourföring av

lägesuppgifterna i samband med att CFD inom ramen för

fastighetsdatasystemet successivt bygger upp ett

planregister med bl.a. olika markanvändningsbestämmelser. En

aviseringsrutin har utarbetats i samråd mellan RAÄ och CFD,

som bl.a. innebär att också uppgifter om resp. typ av

fornlämning tillförs planregistret.

Skriftliga uppgifter om innehållet i

fastighetsdatasystemet lämnas av CFD i form av

fastighetsbevis. Närmare bestämmelser härom finns i

kungörelsen (1974:1063) om fastighetsbevis m.m. All

information i fastighetsregistret, således i förekommande

fall även uppgifter om fornminnen, redovisas i

fastighetsbeviset. Enligt 3 § tredje stycket kungörelsen

gäller fastighetsbeviset som gravationsbevis.

Motionsmotivering

I motion 1990/91:L501 anför Gudrun Norberg (fp) att

förekomsten av kulturminnen i vissa fall kan utgöra en

belastning på fastigheten. När en fastighet byter ägare

skall köparen upplysas om allt som belastar fastigheten.

Även förekomsten av fornminne bör enligt motionären ingå i

upplysningen. Om en planerad utbyggnad på fastigheten inte

kan ske på grund av ett fornminne kan köparen känna sig

lurad. För att undanröja misstag genom ofullständiga

uppgifter föreslår motionären att förekomsten av fornminnen

skall skrivas in i fastighetsregistret eller

gravationsbeviset. En köpare som kontrollerar vilka lån och

servitut som belastar fastigheten får då samtidigt

upplysningar om förekomsten av eventuella fornminnen.

Utskottets överväganden

Utskottet delar motionärens uppfattning att det är

värdefullt för en köpare att från annat håll än säljaren få

information om fornminnen på fastigheten. Som redovisats

ovan finns emellertid uppgifter om fornminnen tillgängliga i

fastighetsdatasystemet. Den som vill ha uppgifter om

fornlämningar eller annat som kan inskränka möjligheten att

förfoga över en viss fastighet, t.ex. planbeslut av olika

slag, har möjlighet att erhålla uppgift härom i form av

fastighetsbevis. För fastigheter som ännu inte redovisas i

fastighetsregistret finns motsvarande uppgifter att tillgå

hos fastighetsregistermyndigheten. Mot den bakgrunden har

kulturutskottet och så gott som samtliga remissinstanser

avstyrkt bifall till motionen. Lagutskottet finner inte

heller för sin del skäl att förorda författningsändringar

som innebär att uppgifter om fornminnen skall lämnas i

gravationsbevis. I linje med vad kulturutskottet uttalat

anser lagutskottet att det kan vara lämpligt att den som

beställer ett gravationsbevis informeras om att ytterligare

uppgifter om den ifrågavarande fastigheten kan erhållas i

ett fastighetsbevis eller, om fastigheten ännu inte omfattas

av fastighetsdatasystemet, finns att tillgå hos

fastighetsregistermyndigheten.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion

L501.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande fornminnen i gravationsbevis

att riksdagen avslår motion 1990/91:L501.

Stockholm den 4 februari 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m),

Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad

(s), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Lena

Boström (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart

Fridén (m), Hans Stenberg (s) och Stina Eliasson (c).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Remissyttranden över motion 1990/91:L501

Bilaga 1

På lagutskottets begäran har yttrande över motionen

avgivits av domstolsverket, riksantikvarieämbetet och

statens historiska museer, statens lantmäteriverk,

centralnämnden för fastighetsdata, Gotlands tingsrätt och

Mäklarsamfundet. Remissinstanserna har därvid anfört

följande.

Domstolsverket

Fastighetsdatasystemet är ett ADB-system för lagring och

presentation av fastighetsinformation. I systemet finns

fastighetsregistermyndigheternas uppgifter om fastigheter,

samfälligheter, planer m m. Inskrivningsmyndigheternas

uppgifter om ägarförhållanden, inteckningar och annat finns

också i systemet, liksom information från

fastighetstaxeringslängderna. Allt samlat och tillgängligt

samtidigt.

Fastighetsdatareformen är ännu inte genomförd i hela

landet. Den som önskar få motsvarande uppgifter om en

fastighet, som ej omfattas av fastighetsdatasystemet, måste

därför vända sig till dels fastighetsregistermyndigheten,

dels inskrivningsmyndigheten och dels skattemyndigheten.

Uppgift om fast fornlämning och bestämmelse beträffande

marks användning, som meddelats enligt bl a lagen (1988:950)

om kulturminnen m m, redovisas inom ramen för

fastighetsdatasystemet i fastighetsregistret. När det gäller

fastigheter som ej omfattas av fastighetsdatasystemet

finns uppgift härom att tillgå i jordregister eller

motsvarande, dvs hos fastighetsregistermyndigheten.

Officiella bevis om innehållet i fastighetsdatasystemet

lämnas bl a i form av fastighetsbevis. Fastighetsbevis

innehåller uppgifter från bl a fastighetsregistrets

huvudregister -- däribland den uppgift motionären

efterfrågar -- och inskrivningsregistret. Fastighetsbevis

gäller som gravationsbevis. Gravationsbevis utfärdas såväl i

fastighetsdatasystemet som beträffande fastigheter som

alltjämt förs i fastighetsbok. Gravationsbevis innehåller

endast uppgifter från inskrivningsregister alternativt

fastighetsbok och ger således inte en fullständig bild av de

rättigheter och förfoganderättsliga begränsningar som berör

en viss fastighet.

Den som vill få uppgift om officialrättigheter, planer och

bestämmelser som berör en fastighet som omfattas av

fastighetsdatasystemet har således möjlighet att erhålla

uppgift härom i form av fastighetsbevis, direkt via

terminaluppkoppling mot fastighetsdatasystemet eller efter

förfrågan hos registermyndighet. När det gäller fastighet

som ej omfattas av fastighetsdatasystemet finns uppgiften

endast tillgänglig hos fastighetsregistermyndigheten.

Anledning saknas enligt DVs mening att vid sidan härav

redovisa uppgiften i gravationsbevis. Beträffande de

fastigheter som förs i fastighetsbok skulle en sådan ordning

medföra ett betydande merarbete för inskrivningsmyndigheten.

Motsvarande sätt att redovisa uppgift om belastning på viss

fastighet förekommer för övrigt när det gäller t ex

officialservitut.

Fastighetsdatasystemet skall enligt nu gällande planer

vara infört i hela landet 1995. Systemet omfattar idag cirka

75 procent av landets fastigheter. Enligt DVs mening

tillgodoser fastighetsdatareformen i allt väsentligt de

syften som motionären vill uppnå.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer

Lagskyddet för fornlämningar

Lagskyddet för fasta fornlämningar grundar sig på

bestämmelserna i 2 kap lagen (1988:950) om kulturminnen m m

(KML). Bestämmelserna har i sammandrag följande innebörd.

Fasta fornlämningar är skyddade direkt på grund av lagen.

Det krävs alltså inte något kompletterande

förvaltningsbeslut. De lämningar som räknas upp i 2 kap 1 §

KML samt det område (fornlämningsområde) som enligt 2 kap 2

§ KML hör till resp lämning får enligt 2 kap 6 § KML inte

utan tillstånd rubbas, tas bort, grävas ut, täckas över

eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt

ändras eller skadas. Tillstånd till ingrepp i

fornlämningsområdet får ges av länsstyrelsen, som i samband

därmed också får ställa upp villkor som syftar till

undersökning

och dokumentation av fornlämningen eller till att den

bevaras (2 kap 12 och 13 §§ KML). Undersökningskostnader och

andra kostnader för att dessa villkor uppfylls åläggs som

regel den som vill utföra det arbetsföretag som tillstånd

söks för. Länsstyrelsen beslutar om kostnadsansvaret och det

finns möjlighet för den som är missnöjd med ett sådant

beslut att begära överprövning hos fastighetsdomstolen (2

kap 14 och 25 §§ KML).

KML innehåller också regler rörande fornlämningar som

nyupptäcks. Om en fornlämning påträffas under arbete, skall

detta omedelbart avbrytas i den del som berör lämningen och

anmälan ske till länsstyrelsen (2 kap 10 § KML). Om någon

vägras tillstånd till ingrepp i en fornlämning, som när den

påträffas var helt okänd och utan synligt märke ovan jord,

är han berättigad till skälig ersättning av allmänna medel,

om fornlämningen vållar honom betydande hinder eller

olägenhet. Ersättningen bestäms av länsstyrelsen (2 kap 15 §

KML). Den som utför ett arbetsföretag som hänför sig till en

fornlämning som inte förut varit känd, svarar inte heller

för undersökningskostnader m m (2 kap 14 § KML). Däremot kan

den som avser att utföra ett arbetsföretag, som innebär att

ett större markområde tas i anspråk, i förväg åläggas av

länsstyrelsen att bekosta en arkeologisk utredning för att

ta reda på om en fast fornlämning kommer att beröras (2 kap

11 § KML).

Fornlämningsområdet

Fornlämningsområdets omfattning regleras normalt endast

genom föreskriften i 2 kap 2 § KML, dvs är "ett så stort

område på marken eller på sjöbotten som behövs för att

bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med

hänsyn till dess art och betydelse". Det finns dock

möjlighet för länsstyrelsen att fastställa gränserna för

fasta fornlämningar, efter hörande av berörda

fastighetsägare (s k gränsbestämning). När ett

gränsbestämningsbeslut har vunnit laga kraft, skall

fastighetsregistermyndigheten underrättas (5 § förordningen

(1988:1188) om kulturminnen m m). Rättsverkan av ett

gränsbestämningsbeslut är närmast den att därmed blir

avgjort inom vilket område länsstyrelsens tillstånd fordras

för olika markingrepp. Ett gränsbestämningsbeslut kan

överklagas hos kammarrätten.

I den praktiska tillämpningen blir fasta fornlämningar

sällan gränsbestämda genom självständiga beslut. Det finns

endast ca 200 sådana fornlämningar i landet. I stället

tillämpas bestämmelserna så att länsstyrelsen, när en fråga

aktualiseras om tillstånd till ingrepp berörande en

fornlämning, tar ställning till hur stort

fornlämningsområdet är och vilka åtgärder som kräver

tillstånd. Tillämpningen blir på detta sätt flytande. För

att inte en företagare eller fastighetsägare ensidigt skall

bedöma sådana gränsdragningsfrågor, har genom 2 kap 10 § KML

ålagts den som vill utföra ett arbetsföretag som kan beröra

en fast fornlämning att samråda med länsstyrelsen.

Länsstyrelsens uppfattning i tillståndsärendet om områdets

omfattning kan inte överklagas särskilt, men kan bli föremål

för överprövning av regeringen genom att beslutet i

tillståndsfrågan överklagas dit.

Såväl fastighetsägare som andra, bl a kommunala plan- och

byggorgan, kan ibland uppfatta KML:s regler om lagskyddets

omfattning som svävande och oprecisa. Genom att

fornlämningsområdets utsträckning på marken endast

undantagsvis är fastställt på förhand, kan det vara svårt

att bilda sig en föreställning om vilka åtgärder som kräver

länsstyrelsens tillstånd, om tillstånd över huvud taget

kommer att beviljas och vilka kostnader i form av

undersökning m m som kan bli aktuella för att tillståndet

skall kunna utnyttjas. Det kan i sammanhanget erinras om att

tillståndsproceduren i fornlämningsärenden inte lagmässigt

samordnats med planeringsförfarandet och lovprövningen

enligt plan- och bygglagen (1987:10). Det finns sålunda

inget formellt hinder mot att en kommun antar en plan, som

visar sig inte kunna genomföras därför att länsstyrelsen

finner en fornlämning vara så betydelsefull att den inte bör

tas bort. Under samrådsskedet av planförfarandet bör dock

förekomsten av fornlämningar i anslutning till planområdet

bli klarlagd genom länsstyrelsens medverkan.

Det ligger i sakens natur att fornlämningars utsträckning

i vissa fall inte kan bestämmas med någon exakthet bara

genom en okulär besiktning. En exakt bestämning fordrar

arkeologiska undersökningar, som förutom kostnader medför

att själva fornlämningen mer eller mindre förstörs. Det går

alltså inte att en gång för alla avgöra vilka områden av

landet som är skyddade som fornlämningsområden. Inte sällan

påträffas fornlämningar, som inte har något synligt märke

ovan jord. Det gäller särskilt förhistoriska boplatser, som

ofta är belägna i närheten av tidigare kända gravfält.

Kunskapskällor rörande fornlämningar

För att så långt som möjligt klarlägga förekomsten av

fasta fornlämningar har RAÄ sedan lång tid -- i nuvarande

form sedan 1939 -- bedrivit en i stort sett riksomfattande

inventeringsverksamhet. Omfattningen av inventeringen har

bestämts av utgivningen och sedermera revideringsarbetet för

lantmäteriverkets ekonomiska karta. På kartan redovisas

fornlämningarnas ovan mark synliga delar med de

avgränsningar som från fall till fall kan skönjas. Genom att

kartan marknadsförs för överkomliga belopp, kan

fastighetsägare, kommuner, andra markanvändare och

allmänheten ta del av vilka registerfastigheter som berörs

av synliga fasta fornlämningar.

Inventeringen har därutöver använts till att bygga upp det

s k fornlämningsregistret, som förs av RAÄ centralt, men som

också i duplikat är tillgängligt på varje länsstyrelse. Till

skillnad från andra offentliga fastighetsregister förs

fornlämningsregistret inte på grund av något

författningsgivet åläggande för RAÄ. Det finns därför inte

heller några föreskrifter som reglerar vad registret skall

innehålla eller hur innehållet skall kommuniceras med

enskilda eller myndigheter.

Fornlämningsregistret består av två delar. Den första är

en arkivkarta (ortofoto) i skala 1:10 000, där samtliga i

fält påträffade fornlämningar är markerade, dvs både de på

kartan tryckta och R-markerade fornlämningarna och de

presumtiva fornlämningar (s k svartmarkeringar), som också

antecknats i fält men bedömts som något osäkra till sin

karaktär och därför ej har aviserats till lantmäteriverket

för tryckning på ekonomiska kartan. Den andra delen är en

textdel där fornlämningarna beskrivs efter ett formaliserat

system tillsammans med identifikations- och lägesuppgifter.

Registret förs sockenvis med löpande numrering efter

Antikvarisk-topografiska arkivets (ATA:s) sockenförtecknig.

Det av fastighetsregistermyndigheterna manuellt förda

fastighetsregistret kan innehålla uppgifter om fasta

fornlämningar, men gör det mera sällan. Fastighets- och

tomträttsböckerna hos inskrivningsmyndigheterna innehåller

inga uppgifter om fasta fornlämningar.

Fornlämningar i fastighetsdatasystemet

För närvarande pågår ett omfattande arbete med att föra

över fornlämningsregistret till ADB-media, dels för att

underlätta handläggningen av kulturmiljöfrågor centralt och

regionalt, dels för att göra registeruppgifterna mer

tillgängliga för forskare och allmänhet.

Överföringsarbetet medför också att fastighetsregistret i

fastighetsdatasystemet tillförs en uppgift om att den

aktuella fastigheten är belastad med fornlämning samt

lägesuppgifter i form av koordinatangivelser för dessa.

Uppgiften utgör för närvarande tilläggsinformation i

registret och redovisas ej i gravationsbevis.

Sedan 1990 pågår en àjourföring av dessa uppgifter i

samband med att centralnämnden för fastighetsdata (CFD)

successivt bygger upp ett planregister, innehållande bl a

olika markanvändningsbestämmelser, inom ramen för

fastighetsdatasystemet. En aviseringsrutin har utarbetats i

samråd mellan RAÄ och CFD. Rutinen innebär i korthet, att

förutom de tidigare lägesuppgifterna tillförs planregistret

också uppgifter om respektive fornlämnings nummer och typ, t

ex gravfält, hällristning eller fornåkerområde. Utöver dessa

uppgifter lägger RAÄ på försök också in textuppgifter om

enstaka fornlämningars och fornlämningsområdens

utsträckning (t ex 100x250 m). Därigenom byggs

planregistrets uppgifter om fornlämningar successivt ut.

RAÄ:s àjourföring sker i direkt samarbete med länens

fastighetsregistermyndigheter och har hittills genomförts i

Jämtlands län. Den är i det närmaste avslutad i Gotlands län

och pågår för närvarande i Kronobergs län.

Synpunkter på motionsyrkandet

I de manuellt förda fastighets- och tomträttsböckerna

finns författningsenligt inga uppgifter om fasta

fornlämningar. De inskrivningsmyndigheter som utfärdar

gravationsbevis på grundval av innehållet i dessa böcker kan

alltså inte för närvarande lämna de uppgifter motionären

efterlyser. Ett tillgodoseende av motionärens önskemål

kräver inte endast författningsändringar, utan också ett

omfattande arbete med att manuellt föra över uppgifter från

fornlämningsregistret.

I fastighetsdatasystemet är det sannolikt inte tekniskt

särskilt svårt att i form av gravationsbevis lämna de

uppgifter som redan finns i registren om fasta

fornlämningar. RAÄ utgår dock från att de registertekniska

förutsättningarna belyses av andra remissinstanser.

Frågan är om uppgifter rörande fasta fornlämningar är av

den arten att de lämpligen kan lämnas i gravationsbevis med

hänsyn till det syfte som motionären vill främja, nämligen

att förbättra säkerheten vid fastighetsomsättningar.

Även beträffande redan registrerade fornlämningar råder

det väsentligt olika förutsättningar att avgöra vilken

betydelse fornlämningsförekomsten kan ha som en belastning

på fastigheten beroende på vilken typ av fornlämning det rör

sig om. Hällristningar, runstenar, mindre minnesvårdar och

andra minnesmärken torde normalt inte utgöra någon

belastning alls. Ägaren kan t ex inte åläggas att bekosta

vården av dem och hindren för en alternativ markanvändning

är knappast avsevärda, särskilt inte i relation till den

positiva uppskattning av fornlämningar av detta slag som

normalt finns hos både ägare och allmänhet. Möjligen kan

någon gång allmänhetens intresse stå i konflikt med

ägarintressena. Men även i de fall en fornlämning av detta

slag utgör en belastning -- det kan t ex vara fallet om en

väg skall dras över fastigheten -- torde en

fastighetsspekulant inte kunna undgå att få kunskap om

fornlämningar av denna typ på annat och bättre sätt än genom

en uppgift i ett registerutdrag.

Ruiner av byggnadsverk kan utgöra en mer allvarlig

belastning på fastighetsvärdet, eftersom en ägare här på

grund av plan- och bygglagstiftningen och

skadeståndslagstiftningen kan vara skyldig att vårda ruinen

och tillse att besökare så långt möjligt inte utsätts för

skaderisk. Inte heller denna typ av fornlämningar kan undgå

att upptäckas av en normalt aktsam fastighetsspekulant.

De fornlämningstyper som från markanvändningssynpunkt kan

innebära särskilda bekymmer är de som helt eller delvis inte

syns ovan marknivån, t ex boplatser, kulturlager och andra

lämningar av arbetsliv och näringsfång. Samtidigt är

registeruppgifterna om dessa slags fornlämningar endast

undantagsvis så precisa att de kan tjäna till någon direkt

ledning för en fastighetsköpare. Det torde ofta vara svårt

att avgöra vilka registerfastigheter som berörs fysiskt av

sådana fornlämningar och än svårare att bedöma vilka som kan

anses berörda av deras fornlämningsområden. Endast sällan

skulle det vara möjligt att redovisa utsträckningen av

fornlämning och fornlämningsområde på ett sådant sätt som en

presumtiv köpare har anledning att förvänta sig av ett

gravationsbevis, med dess i övrigt precisa uppgifter om

inteckningar, servitut rörande rätt att ta väg eller vatten,

att vidmakthålla ledningar samt andra belastningar i närmare

angivna delar av fastigheten. Inte heller blir det möjligt

för en köpare att med ledning av endast uppgiften om

förekomsten av en fornlämning i ett gravationsbevis bedöma

vilken belastning denna kan utgöra. För att göra en sådan

bedömning är köparen ändå hänvisad att vända sig till

länsstyrelsen för att få veta om tillstånd till ingrepp kan

medges och vilka kostnader som kan vara förenade med detta.

Givetvis kan det sägas att endast uppgiften om förekomsten

av en fornlämning, som kan utgöra en belastning på

fastigheten är värdefull för en spekulant. Han får därigenom

en signal om att ytterligare undersökningar kan vara

nödvändiga. Värdet härav får vägas mot den nackdel som

möjligheten att misstolka frånvaron av uppgifter i ett

gravationsbevis kan medföra i de många fall där en

fornlämning ändå visar sig finnas på fastigheten. Det kan

inte bortses från att ett författningsåliggande för

inskrivningsmyndigheterna att lämna uppgifter i

gravationsbevis om fornlämningar, kan föranleda att mindre

kunniga köpare övertolkar avsaknaden av

fornlämningsuppgifter i ett gravationsbevis och försummar

att göra de närmare undersökningar som är påkallade.

I vart fall innan planregistret är utbyggt över landet

kommer det att finnas åtskilliga andra uppgifter om

fastigheter som inte kommer att vara tillgängliga via

inskrivnings- eller fastighetsregistren. Det kan gälla

planförhållanden, vägprojekt eller ålägganden som beslutats

av en kommunal nämnd. Mot den bakgrunden torde avsaknaden av

uppgifter rörande fornlämningar i gravationsbevis inte ha

någon avgörande betydelse för säkerheten vid

fastighetsomsättningar.

Hur god registerinformationen än kan bli, kan man -- som

nämndes tidigare -- inte bortse från att den aldrig kan bli

fullständig och att fornlämningar även framdeles successivt

kommer att nyupptäckas. Det kan nämnas att antalet i

fornlämningsregistret intagna fornlämningar till följd av

den år 1974 inledda revideringen av den ekonomiska kartan

har ökat med 30--40 procent.

Här bör till slut påminnas om den information som den

ekonomiska kartan ger. Visserligen skulle uppgifter i ett

gravationsbevis kunna hållas aktuellare än kartan, som

revideras mer sällan, men det är ändå svårt att föreställa

sig att informationen i ett gravationsbevis skulle kunna

göras bättre än kartan.

Statens lantmäteriverk

För områden inom vilket det nya fastighetsregistret förs

redovisas i registret om en fastighet berörs av fast

fornlämning. I fastighetsregistret redovisas även uppgifter

om detaljplaner och andra markreglerande bestämmelser.

Vidare redovisas belastningar i form av ledningsrätter,

officialservitut och officialnyttjanderätter.

Allt detta är uppgifter som en presumtiv fastighetsköpare

bör ha tillgång till inför ett förvärvsbeslut. Ingen av

dessa uppgifter redovisas i gravationsbevis.

Gravationsbeviset är ursprungligen ett bevis om uppgifter

i fastighets- och tomträttsböckerna som förs av

inskrivningsmyndigheterna. Beviset används i första hand vid

kreditgivning. I och med att fastighetsdatasystemet införs

och fastighets- och inskrivningsregistren hanteras med hjälp

av ett gemensamt ADB-system finns praktiska möjligheter att

låta gravationsbeviset innehålla uppgifter från båda dessa

register.

I samband med den översyn av innehåll och utformning av

gravationsbeviset som nyligen genomförts (se SFS 1989:752)

aktualiserade LMV frågan om inte upplysningar av den typ som

nämnts i det föregående borde redovisas i beviset. De

användargrupper som deltog i översynen uttalade dock

entydigt att de inte har något intresse av att denna typ av

uppgifter redovisas i beviset. Gravationsbeviset får därför

nu anses ha ett ändamålsenligt innehåll för att i första

hand tillgodose behoven i samband med kreditgivning.

Det mer allmänna informationsbehov som en presumtiv köpare

av en fastighet har, kan mycket väl tillgodoses utan att

dessa uppgifter tas in i gravationsbeviset.

Gravationsbeviset är nämligen inte det enda officiella bevis

som utfärdas från fastighets- och inskrivningsregistren. En

fullständig redovisning av uppgifterna i fastighets- och

inskrivningsregistret lämnas i ett fastighetsbevis.

Fastighetsbeviset är alltså ett ändamålsenligt dokument för

den som behöver komplett information om vilka uppgifter som

finns redovisade om en fastighet. Fastighetsbeviset gäller

även som gravationsbevis. Det kan beställas på samma sätt

och till samma kostnad som ett gravationsbevis.

De fasta fornlämningarna redovisas även på den till

fastighetsregistret hörande registerkartan samt på den

tryckta allmänna karta som går under beteckningen "Gula

kartan" (tidigare ekonomiska kartan).

Sammanfattningsvis anser LMV att det inte finns skäl att

komplettera gravationsbeviset med uppgifter om fasta

fornlämningar och avstyrker det väckta förslaget.

Centralnämnden för fastighetsdata

Skriftliga uppgifter om innehållet i

fastighetsdatasystemet lämnas enligt

fastighetsbeviskungörelsen (1974:1063) bland annat i form av

gravationsbevis. Innehållet i detta officiella

registerutdrag har fastställts och författningsreglerats

efter samråd med olika användare av systemet. Syftet med

gravationsbeviset är att det skall utgöra ett rationellt

instrument för kreditgivning. Detta har nyligen resulterat i

en omredigering och begränsning av informationen varvid

bland annat uppgifter om belastande officialservitut enligt

kreditinstitutens uttryckliga önskemål utmönstrats (se SFS

1989:752).

Mot denna bakgrund ter det sig mindre lämpligt att uppgift

om fornminnen redovisas i gravationsbevis. Den undersökning

av fastighetsförhållandena som en presumtiv köpare har

anledning att göra bör ändå normalt föranleda begäran om

åtskilligt fler uppgifter än vad gravationsbeviset

innehåller. Bland annat kan detta gälla det närmare

innehållet i servitut som belastar fastigheten samt ifråga

om planer och bestämmelser.

Det bör också påpekas att all information i

fastighetsregistret, således i förekommande fall även

uppgifter om fornminnen, redovisas i fastighetsbeviset,

som är ett annat författningsreglerat registerutdrag, samt

att ett fastighetsbevis gäller som gravationsbevis.

Informationsbehovet kan således redan nu tillgodoses på

detta sätt.

Under hänvisning till det anförda avstyrker CFD det väckta

förslaget.

Gotlands tingsrätt

Förslaget måste bedömas mot bakgrund av det

fastighetsdatasystem som är under införande och uppbyggnad i

landet. Detta system är avsett att vara rikstäckande först

år 1995, samma år som det införs vid Gotlands tingsrätt som

sista tingsrätt i landet.

Fastighetsdatasystemet kommer att bestå av ett

huvudregister, fastighetsregistret, med olika delregister,

varav ett är inskrivningsregistret. Visserligen kommer

delregistren att föras av olika myndigheter, men samtliga

register kommer att kunna användas av alla myndigheter och

andra som är anslutna till systemet. Inskrivningsmyndigheten

kommer således att mycket enkelt på sina terminaler kunna ta

fram alla de uppgifter som myndigheten eller sökanden önskar

om den aktuella fastigheten, även om dessa uppgifter finns i

andra delregister.

I dagsläget finns för Gotlands län genom lantmäteriets

försorg samtliga kända fornminnen registrerade och upptagna

i ett av delregistren, planregistret. Motsvarande

registrering torde pågå även i andra delar av landet.

Avsikten är att i registret införa relativt detaljerade

beskrivningar av det aktuella fornminnet och givetvis även

uppgift om vilken fastighet fornminnet är beläget på.

Uppdatering och àjourförande av uppgifter angående

befintliga och nytillkomna fornminnen skall -- efter vad

tingsrätten förstått -- vara ett kommunalt åliggande, skött

av en kommunal fastighetsregistermyndighet. Genom att detta

arbete på Gotland redan är utfört och med de möjligheter som

datoriseringen erbjuder, torde det inte vara särskilt

arbetskrävande att i inskrivningsregistret ta in de

uppgifter om fornminnen som finns i det register som den

àjourförande myndigheten arbetar med. Det tycks i mycket

vara en fråga om i vilket register dessa uppgifter primärt

skall intas. Även om detta spörsmål något faller utanför vad

tingsrätten har att ta ställning till bör det anmärkas, att

det inte är självklart att det är just i den situation som

remissen avser, nämligen när en fastighet byter ägare, som

behovet av kunskap om fornminnen är störst. Det kan finnas

vägande skäl som talar för att dessa uppgifter om fornminnen

primärt bör finnas i något annat delregister, fört av annan

myndighet.

I likhet med motionställaren finner tingsrätten det

värdefullt för en köpare, liksom för en långivare, att från

annat håll än säljaren kunna erhålla information om

eventuella fornminnen på fastigheten. Fornminnen är utan

tvekan oftast en belastning på fastigheten som inskränker

ägarens rätt att disponera över denna. De till typen

närliggande byggnadsminnena skrivs sedan tidigare in i

fastighetsböcker och inskrivningsregister. De finns således

anmärkta på gravationsbevis liksom andra belastningar som

inteckningar och servitut. Det är däremot inte självfallet

att ett fornminne bara för att det utgör en belastning på

fastigheten skall noteras i gravationsbeviset. Det finns en

mängd belastningar som i hög grad inskränker äganderättens

innehåll utan att de noteras i gravationsbevis, såsom

officialservitut och naturskydd i olika former. Däremot

torde regelmässigt finnas uppgift om dessa belastningar i

fastighetsregistret eller i något av delregistren. Det bör

även påpekas att vad ett gravationsbevis skulle kunna visa

om fornminnen aldrig skulle bli en absolut garanti för att

det inte skulle finnas ytterligare fornminnen på

fastigheten. Tidigare okända fornminnen upptäcks ständigt,

särskilt på Gotland. I detta hänseende skiljer sig

fornminnen från andra typer av belastningar som nu finns

upptagna i inskrivningsregistret.

Värdet för en köpare att känna till förekomsten av

fornminnen är odiskutabelt. Genom datoriseringen och den

redan existerande katalogiseringen av fornminnen på de

belastade fastigheterna torde själva överförandet av dessa

på inskrivningsregistret kräva en marginell arbetsinsats.

Detta utgör ett allmänt stöd för förslaget.

Uppgifter om fornminnen och andra belastningar torde å

andra sidan bli lätta att erhålla för en intresserad köpare

alldeles oavsett om de intas i inskrivningsregistret eller

inte. Under förutsättning att gravationsbeviset även i

framtiden avser att vara en standardiserad handling,

utgörande en direkt information om allt vad

inteckningssidan upptar, kommer om motionen leder till

lagstiftning en stor mängd ytterligare anteckningar att

inflyta i beviset. På Gotland är det vanligt med ett

flertal, ända upp till ett femtontal, fornminnen på en

fastighet. Det är uppenbart att gravationsbevisen, som bland

annat långivare handskas med, till en följd av förslaget

skulle bli alltmer omfattande handlingar, åtminstone om det

nuvarande systemet för anteckningar bibehålls.

Gravationsbevisen skrivs i fastighetsdatasystemet ut

centralt med användande av modern teknik, varför inte heller

detta skulle innebära något merarbete för

inskrivningsmyndigheten. En märkbart ökad arbetsbelastning

skulle följa först med själva àjourförandet för det fall att

inskrivningsregistret skulle bli det primära registret för

uppgifter om fornminnen.

Tingsrätten kan sammantaget inte se några skäl som direkt

talar mot det aktuella förslaget. Den enda egentliga

invändningen rör snarare hur det låter sig förenas med

fastighetsdatasystemets uppbyggnad och ansvarsområden. Därom

är dock tingsrätten mindre väl skickad att uttala sig. Den

funktion som gravationsbeviset har i juridiskt hänseende

skulle kunna uppfyllas redan genom en förenklad markering i

inskrivningsregistret om att fornminne belastar fastigheten.

En sådan förenklad uppgift i inskrivningsregistret

tillsammans med hänvisning till annat register menar

tingsrätten vara ett alternativ möjligt att överväga.

Mäklarsamfundet

När en fastighet byter ägare anses säljaren ha skyldighet

att upplysa om samtliga för honom kända belastningar på

fastigheten. Känner ägaren till förekomst av fornminne skall

redan nu information lämnas till köparen.

Att successivt införa uppgifter om fornminne i GB har

stora fördelar eftersom det ofta i praktiken blir en

indirekt ekonomisk belastning på fastigheten. För

kreditgivare kan en sådan upplysning ha mycket stor

betydelse särskilt när det gäller exploateringsfastigheter.

Inskrivningsuppgifter bör inskränkas till att endast ange

att fornminne finns och inte omfatta några specifika

uppgifter.

Mäklarsamfundet tillstyrker bifall till motionen.

Kulturutskottets yttrande

1991/92:KrU1y

Bilaga 2

Uppgift om fornminne i gravationsbevis

Till lagutskottet

Lagutskottet har den 15 oktober 1991 beslutat bereda

kulturutskottet tillfälle att yttra sig över motion

1990/91:L501 om uppgift om fornminne i gravationsbevis jämte

remissyttranden över motionen.

Utskottet

Fornminnen på en fastighet kan enligt motion L501 utgöra

en belastning på fastigheten då nyttjanderätten kan

inskränkas om fornminnena t.ex. hindrar bebyggelse. Detta

kan i sin tur medföra att fastigheten minskar i värde. En

köpare bör enligt motionärens mening upplysas om allt som

belastar fastigheten. Därför bör uppgift om förekomsten av

fornminne införas i gravationsbevis.

I remissyttranden över motionen redovisas att

fastighetsdatasystemet -- som omfattar

fastighetsregistermyndigheternas uppgifter om fastigheter,

samfälligheter, planer m.m., inskrivningsmyndigheternas

uppgifter om ägarförhållanden, inteckningar m.m. samt

information från fastighetstaxeringslängderna -- kommer att

vara infört i hela landet år 1995. I dag omfattar systemet

ca 75 % av landets fastigheter. Från fastighetsdatasystemet

kan erhållas registerutdrag i form av dels fastighetsbevis

med uppgifter från hela systemet, dels gravationsbevis med

uppgifter från den del av systemet som härrör från

inskrivningsmyndighet.

Fastighetsdatasystemet innehåller bl.a. uppgifter om

fornlämningar. Dessa uppgifter tas in i fastighetsbevis.

Sådant bevis gäller som gravationsbevis, eftersom det

innehåller bl.a. de uppgifter som gravationsbevis skall

omfatta.

För de fastigheter som ännu inte omfattas av

fastighetsdatasystemet kan uppgifter om fornlämningar

erhållas från fastighetsregistermyndigheten. Om dessa

uppgifter även skulle kunna erhållas i gravationsbevis

utfärdat av inskrivningsmyndighet som ännu inte är ansluten

till fastighetsdatasystemet, skulle detta enligt flera av

remissinstanserna medföra ett betydande merarbete för

inskrivningsmyndigheterna. Med hänsyn härtill och då

fastighetsdatasystemet om några år kommer att omfatta hela

landet anser utskottet att det inte är motiverat att

tillstyrka motionärens önskemål.

Enligt kulturutskottets mening är det emellertid motiverat

att möjligheten övervägs att till den som får

gravationsbevis -- från inskrivningsmyndighet eller från

fastighetsdatasystemet -- skall överlämnas information om

att uppgifter om förekomsten av fornlämningar finns i

fastighetsbevis och att sådana uppgifter kan erhållas från

fastighetsregistermyndighet i de fall fastigheten ännu inte

omfattas av fastighetsdatasystemet. Vid dessa överväganden

måste dock beaktas vad riksantikvarieämbetet påpekat,

nämligen att om det i fastighetsregistret saknas uppgifter

om fornlämningar, detta inte får ges den tolkningen att det

inte finns fornminnen på fastigheten. Okända sådana kan

finnas och upptäckas först i samband med att bebyggelse

påbörjas.

Stockholm den 4 december 1991

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Elisabeth

Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja Bäckström (s), Berit

Oscarsson (s), Stina Gustavsson (c), Anders Nilsson (s), Leo

Persson (s), Rose-Marie Frebran (kds), Anne Sörensen (nyd),

Ingegerd Sahlström (s), Björn Kaaling (s), Carl-Johan Wilson

(fp), Alwa Wennerlund (kds) och Ronny Karlsson (fp).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.