Bet. 1991/92:LU24

Lagutskottets betänkande

1991/92:LU24

Konsumentpolitiska frågor m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1991/92

LU24

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag (proposition

1991/92:100) till anslag för marknadsdomstolen (bilaga 13), konsumentverket,

allmänna reklamationsnämnden, stöd till konsumentorganisationer,

konsumentforskning och bidrag till miljömärkning av produkter (bilaga 14).

Vidare behandlas 17 motioner som tar upp olika konsumentpolitiska frågor och

två motioner som gäller utbildningskrav för fastighetsmäklare. Av de i ärendet

behandlade motionerna har två väckts under den allmänna motionstiden vid

riksmötet 1990/91 och 17 vid riksmötet 1991/92.

Som ett led i ärendets behandling har utskottet gjort ett studiebesök vid

konsumentverket. Vidare har representanter för allmänna reklamationsnämnden

inför utskottet gett en redovisning av nämndens verksamhet och resursbehov.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen i förevarande delar. Med

anledning av ett motionsyrkande (c, m och fp) förordar utskottet också ett

tillkännagivande om en översyn av de bestämmelser i konsumentköplagen

(1990:932) som gäller konsumenters rätt till avbeställning. I övrigt avstyrks

samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats fem reservationer.

Propositionen

I proposition 1991/92:100 bilaga 13 (näringsdepartementet) föreslår

regeringen under punkt I 1 (s. 141--143) att riksdagen till

Marknadsdomstolen för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på

5270000 kr.

I propositionen bilaga 14 (civildepartementet) föreslår regeringen vidare

dels under punkt D 1 (s. 40 och 41) att riksdagen till

Konsumentverket för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på

73319000 kr.,

dels under punkt D 2 (s. 42 och 43) att riksdagen till Allmänna

reklamationsnämnden för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på

12489000 kr.,

dels under punkt D 3 (s. 43 och 44) att riksdagen till Stöd till

konsumentorganisationer för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag

på 2080000 kr.,

dels under punkt D 4 (s. 44 och 45) att riksdagen till

Konsumentforskning för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på

1939000 kr.,

dels under punkt D 5 (s. 45 och 46) att riksdagen till Bidrag till

miljömärkning av produkter för budgetåret 1992/93 anvisar ett

reservationsanslag på 3000000 kr.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990/91

1990/91:L731 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari hemställs att riksdagen hos

regeringen begär förslag till ändring av marknadsföringslagen så att

könsdiskriminerande reklam förbjuds.

1990/91:L736 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp) vari hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att kommersiell reklam i massmedier inte skall främja

könsdiskriminering, rasism och resursslöseri.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92

1991/92:L701 av Ingbritt Irhammar och Elving Andersson (båda c) vari

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om miljömärkning och varudeklaration om miljöskadliga ämnen.

1991/92:L702 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. vari hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om extrapriser.

1991/92:L704 av Bengt Kronblad m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lokal

konsumentpolitik.

1991/92:L705 av Bengt Silfverstrand och Johnny Ahlqvist (båda s) vari

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett opartiskt tvisteråd vid handel med begagnade bilar.

1991/92:L706 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari hemställs att riksdagen till

stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1992/93 anvisar 3000000

kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 5080000 kr.

1991/92:L708 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrad sammansättning av

miljömärkningsstyrelsen i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny konstruktion av

finansieringssystemet för miljömärkning,

3. att riksdagen till bidrag till miljömärkning av produkter för budgetåret

1992/93 anvisar 3900000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således

6900000 kr.

1991/92:L710 av Carin Lundberg m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om extrapriser.

1991/92:L711 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen

hos regeringen begär att den snarast till riksdagen återkommer med förslag till

lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam.

1991/92:L712 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om direktiven till översyn av konsumentverksamheten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om nödvändigheten av att konsumentverket ges möjligheter att arbeta med

de inför EG-anpassningen strategiska frågorna,

4. att riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med förslag om hur

den lokala konsumentverksamheten skall stimuleras.

1991/92:L713 av Stig Rindborg (m) vari hemställs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av

konsumentpolitiken.

1991/92:L714 av Rune Backlund m.fl. (c, m, fp) vari hemställs att riksdagen

hos regeringen begär förslag om sådan ändring i konsumentköplagen att en

inskränkning sker i den generella avbeställningsrätten vad avser

specialbeställda varor och beställningsvaror av större värde i enlighet med vad

i motionen anförts.

1991/92:L718 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (båda c) vari hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

skärpta krav på utbildning och auktorisation för fastighetsförmedlare och

fastighetsvärderare.

1991/92:L720 av Max Montalvo (nyd) vari hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att

bensinbolagen åläggs att tydligt skylta aktuella bensinpriser så att korrekt

prisinformation ges och prisjämförelser underlättas för riktig konkurrens.

1991/92:Ub520 av Dan Eriksson i Stockholm (nyd) vari hemställs

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det i

direktiven till sittande utredning om fastighetsmäklare skall ingå att se över

och föreslå väsentligt förstärkt utbildning samt förslag att lägga in en

obligatorisk praktikdel.

1991/92:Jo203 av Göran Persson m.fl. (s) vari hemställs

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förslag till åtgärder för att sanera användningen av extrapriser.

1991/92:Jo612 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari hemställs

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utvärdering av positiv miljömärkning och om miljöfarlighetsmärkning.

1991/92:Jo646 av Lars Werner m.fl. (v) vari hemställs

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om sammansättningen av miljömärkningsstyrelsen.

Utskottet

1 Inledning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag till anslag för

budgetåret 1992/93 till marknadsdomstolen (avsnitt 2), konsumentverket och

allmänna reklamationsnämnden (avsnitt 3), stöd till konsumentorganisationer

jämte en motion (L706) med anknytning till detta anslag (avsnitt 5), anslag

till konsumentforskning (avsnitt 6) samt bidrag till miljömärkning av produkter

jämte en motion (L708 yrkande 3) med anknytning till detta anslag (avsnitt 7).

Vidare behandlas närmare tjugo motionsyrkanden om olika konsumentpolitiska

frågor, varav två (L712 yrkande 1 och L713) gäller direktiven till en i

budgetpropositionen aviserad översyn av konsumentpolitiken (avsnitt 3), ett

(L712 yrkande 2) konsumentverkets arbete inför EG-anpassningen (avsnitt 3), ett

(L705) råd för tvister om bilköp (avsnitt 3), två (L704 och L712 yrkande 4)

lokal konsumentverksamhet (avsnitt 5), sex (L708 yrkande 2, L708 yrkande 1,

Jo646 yrkande 8, Jo612 yrkande 29 och L701) miljömärkning av produkter (avsnitt

7), fyra (L720, L702, L710 och Jo203 yrkande 6) prisinformation (avsnitt 8),

tre (1990/91:L731, 1990/91:L763 yrkande 3 och L711) könsdiskriminerande reklam

(avsnitt 9), ett (L714) avbeställning vid konsumentköp (avsnitt 10).

Avslutningsvis behandlas två motionsyrkanden (L718 och Ub520 yrkande 2) som

gäller kompetenskrav för fastighetsmäklare (avsnitt 12).

Som en allmän bakgrund till förslagen i propositionen och motionerna vill

utskottet erinra om att nuvarande mål och riktlinjer för konsumentpolitiken

lades fast av riksdagen våren 1986 (prop. 1985/86:121, LU34, rskr. 292).

Riksdagsbeslutet innebär att målet för konsumentpolitiken skall vara att stödja

hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka

konsumenternas ställning på marknaden. Konsumentpolitiken skall sålunda bli

tydligare inriktad på hushållsekonomiska frågor och då särskilt hushållens

baskonsumtion. Tre särskilt viktiga utvecklingslinjer pekas ut i

riksdagsbeslutet. För det första skall den lokala verksamheten ges hög

prioritet. Utbyggnaden, som skall ske genom kommunernas frivilliga åtaganden,

bör ha som mål att konsumentpolitisk verksamhet inrättas i alla kommuner.

Vidare bör de lokala konsumentmyndigheternas arbetsuppgifter och myndigheterna

samarbete med andra intressenter ges större omfattning. För det andra skall

särskilt utsatta grupper stödjas. För det tredje förordas att fler grupper i

samhället engageras i konsumentpolitiken. Konsumenternas möjligheter att

påverka produktion och distribution av varor och tjänster kan på det sättet

förstärkas. Ett ökat engagemang från organisationer eftersträvas. Vidare skall

företagen ha ett större ansvar för att förbättra konsumenternas förhållanden.

För att uppnå målet med konsumentpolitiken skall särskilda insatser göras när

det gäller att utveckla konsumenternas kunskaper genom utbildning,

konsumentinformation och information från företagen m.m. Forskning och andra

undersökningar om konsumenternas förhållanden skall få hög prioritet.

2 Anslaget till marknadsdomstolen

Marknadsdomstolen (MD) handlägger ärenden enligt konkurrenslagen (1982:729),

lagen (1991:921) om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om

jordbruksprodukter, marknadsföringslagen (1975:1418), konsumentkreditlagen

(1977:981), lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av

alkoholdrycker, lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av

tobaksvaror, konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen (1971:112) om

avtalsvillkor mellan näringsidkare samt produktsäkerhetslagen (1988:1604).

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till MD för budgetåret 1992/93

anvisar ett förslagsanslag på 5270000 kr. Avsikten var att MD fr.o.m.

budgetåret 1992/93 skulle ingå i det nya budgetsystemet med treåriga

medelsramar. I budgetpropositionen (bil. 13, s. 133) föreslås att en ny

konkurrensmyndighet inrättas den 1 juli 1992 genom att uppgifter från nuvarande

näringsfrihetsombudsmannen (NO) och statens pris- och konkurrensverk (SPK) förs

samman i en organisation samtidigt som NO och SPK läggs ned. För att MD skall

kunna ingå i samma budgetsystem som den den nya konkurrensmyndigheten föreslås

en ettårig budgetram för domstolen.

Förslaget till medelsberäkning för MD föranleder inga erinringar från

utskottets sida, och utskottet tillstyrker därför bifall till regeringens

förslag i denna del.

3 Anslaget till konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden, översynen

av konsumentpolitiken m.m.

Konsumentverket (KOV) är den centrala förvaltningsmyndigheten för

konsumentfrågor med uppgift att stödja hushållen i deras strävan att effektivt

utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden. I

anslutning till detta fullgörs de uppgifter som ankommer på

konsumentombudsmannen (KO) enligt marknadsföringslagen (1975:1418),

produktsäkerhetslagen (1988:1604) och lagen (1971:112) om avtalsvillkor i

konsumentförhållanden. Verket fullgör vidare uppgifter enligt

konsumentkreditlagen (1977:981), konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen

(1971:1081) om bestämning av volym och vikt, prisinformationslagen (1991:601)

samt förordningen (1990:643) om glesbygdsstöd.

Allmänna reklamationsnämnden (ARN) har till uppgift att pröva tvister mellan

konsumenter och näringsidkare rörande varor, tjänster och andra nyttigheter som

tillhandahållits huvudsakligen för enskilt bruk (konsumenttvister) samt att ge

rekommendationer om hur tvisterna bör lösas. Nämnden skall dessutom på begäran

av domstol yttra sig i konsumenttvister. Vidare skall nämnden stödja

kommunernas medling i sådana tvister genom bl.a. utbildning och rådgivning till

konsumentvägledare på lokal nivå. ARN skall också informera konsumenter och

näringsidkare om nämndens praxis.

På samma sätt som gällde för MD var avsikten att både KOV och ARN fr.o.m.

budgetåret 1992/93 skulle slussas in i det nya budgetsystemet, och de båda

myndigheterna har avgett fördjupade anslagsframställningar som avser tiden fram

t.o.m budgetåret 1994/95. I budgetpropositionen aviserar civilministern en

översyn av konsumentpolitiken som skall omfatta inriktningen och omfattningen

av verksamheten, det statliga åtagandet vad gäller konsumentfrågor samt den

organisatoriska strukturen på området. En kommitté skall tillkallas för

översynsarbetet som avses omfatta såväl KO som ARN. Mot den bakgrunden föreslås

i budgetpropositionen oförändrade ettåriga förslagsanslag för budgetåret

1992/93, till KOV på 73319000 kr. och till ARN på 12489000 kr.

Förslagen till medelsberäkning för KOV och ARN föranleder inga erinringar

från utskottets sida. Regeringens förslag tillstyrks således också i dessa

delar.

Inriktningen av den aviserade översynen tas upp av Inga-Britt Johansson m.fl.

(s) i motion L712 vari motionärerna erinrar om EFTA:s ministerdeklaration på

konsumentområdet. I deklarationen anges vissa frågor som ansetts särskilt

viktiga för samarbete, nämligen ökad marknadstransparens och förbättrad

konsumentinformation, förbättring av konsumenternas rättigheter speciellt vid

gränsöverskridande transaktioner, utveckling av tvistlösningsmekanismer

speciellt för att lösa gränsöverskridande tvister, åtgärder mot otillbörlig

marknadsföring och avtalsvillkor inklusive nödvändig marknadsövervakning,

samarbete om konsumenters säkerhetskrav på varor och tjänster, ökat

konsumentinflytande i standardiseringen, europeiska lösningar på konsumenternas

skuldsättningsproblem, tillvaratagande av konsumenternas rätt att vara

representerade i konsumentpolitiska sammanhang, integrering av

konsumentpolitiken i andra politikerområden samt samarbete med Central- och

Östeuropa för att utveckla konsumentpolitiken där och bidra med åtgärder.

Enligt motionärernas mening bör de frågor som sålunda tas upp i EFTA:s

ministerdeklaration om konsumentpolitiken speciellt utpekas i direktiven till

den kommande utredningen. I motionen yrkas tillkännagivande härom (yrkande 1).

Motionärerna vill också ha till stånd ett tillkännagivande om nödvändigheten av

att KOV ges möjligheter att redan nu arbeta med de inför EG-anpassningen

strategiska frågorna (yrkande 2).

Stig Rindborg (m) kritiserar i motion L713 utvecklingen av den svenska

konsumentpolitiken. Enligt motionären är det angeläget att regeringen

tillkännager sin avsikt att främja marknadsekonomin, där en fungerande pris-

och prestationskonkurrens utgör konsumentskyddets viktigaste garant.

När det gäller den i propositionen aviserade utredningen har utskottet ingen

annan uppfattning än civilministern att en översyn av konsumentpolitiken är

påkallad. Inte minst angeläget är sålunda att följderna på det

konsumentpolitiska området av vårt närmande till EG blir belysta. Som framhålls

i propositionen finns det också andra frågor som kräver analyser. Det gäller

bl.a. avvägningen mellan olika typer av konsumentpolitiska åtgärder,

utvecklingen av de frivilliga organisationernas insatser och företagens egna

ansträngningar för att förbättra konsumenternas föhållanden samt möjligheten

att utveckla alternativ till anslagsfinansiering av verksamheten. Till saken

hör också, som anförs i propositionen, att myndighetsstrukturen på

konsumentområdet, som byggdes upp i början av 1970-talet, i stor sett har varit

oförändrad de senast 15 åren.

Enligt utskottets mening bör regeringens ställningstaganden till den närmare

inriktningen för en översyn av konsumentpolitiken inte föregripas. Utskottet

förutsätter dock att regeringen vid utformningen av direktiven beaktar vad som

framförts i EFTA:s ministerdeklaration den 17 september 1991 (III EFTA/BR

12/91). Något särskilt tillkännagivande därom från riksdagens sida anser

utskottet inte nödvändigt. Utskottet avstyrker således bifall till motion L712

yrkande 1.

När det gäller yrkande 2 i motion L712 vill utskottet erinra om att KOV i sin

fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1992/93--1994/95 förklarat att

man avser att återkomma till frågan om ytterligare resursbehov när det gäller

den internationella verksamheten som föranleds av den europeiska integrationen.

Verket anför därvid att det i dag inte närmare går att överblicka resursbehovet

av vare sig ett EES-avtal eller ett eventuellt svenskt medlemskap i EG. Av

anslagsframställningen framgår vidare att KOV under senare år intensivt och med

framgång deltagit i det internationella arbetet. Utskottet kan mot denna

bakgrund inte finna annat än att det finns en god beredskap inom KOV för att

fortsätta det arbete som behövs inför EG-anpassningen. Med hänsyn till vad som

anförs i propositionen utgår utskottet också från att regeringen beaktar

behovet av resurser för att KOV skall kunna ta till vara de svenska

konsumenternas intressen inom ramen för ett EES-avtal. Något särskilt

tillkännagivande i saken från riksdagens sida kan utskottet inte finna

erforderligt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L712 yrkande 2.

Utskottet kan inte heller se att något tillkännagivande i enlighet med vad

som förordas i motion L713 är påkallat. De uttalanden som görs i den

föreliggande budgetpropositionen om vikten av konkurrens för en väl fungerande

marknad till gagn för konsumenterna tyder, enligt utskottets mening, på att

regeringen är väl medveten om att den framtida konsumentpolitiken inte kan

grundas på något annat än ett marknadsekonomiskt synsätt. Utskottet avstyrker

därför bifall också till motion L713.

En fråga som berör ARN:s verksamhet tas upp i motion L705. Bengt

Silfverstrand och Johnny Ahlqvist (båda s) begär i motionen tillkännagivande om

inrättande av ett opartiskt råd för slitande av biltvister. Rådet skall ha till

uppgift att snabbt lösa tvister mellan köpare och säljare av begagnade bilar.

Motionärerna menar bl.a. att den möjlighet till tvistlösningar som ARN erbjuder

på ifrågavarande område inte är tillräcklig.

Utskottet erinrar om att KOV under många år bedrivit ett intensivt och

omfattande arbete i syfte att förbättra konsumentskyddet vid köp av bilar.

Konsumentverkets riktlinjer för varudeklaration av begagnad personbil (KOVFS

1989:1), som gäller sedan slutet av år 1989, innebär att alla begagnade bilar

som säljs av bilhandlare till enskilda konsumenter skall vara varudeklarerade.

Varudeklarationen skall innehålla bl.a. uppgifter om bilmärke och modell,

eventuella garantier, skatt och försäkring samt uppgifter om bilens säkerhet i

enlighet med vad som anges i AB Svensk Bilprovnings protokoll. För bilar som

kostar mer än 15000 kr. gäller dessutom att varudeklarationen skall omfatta

ytterligare 15 punkter som rör bilens kondition. Om köparen begär det skall

säljaren lämna skriftlig information om kostnaderna för att reparera de fel som

noterats i varudeklarationen. KOV har också gett ut en mängd

informationsmaterial som gäller bilar och bilköp.

Trots KOV:s insatser på området kan det givetvis inte undvikas att en hel del

bilköp leder till tvist mellan säljare och köpare. För lösande av sådana

tvister finns inom ARN en särskild avdelning, motoravdelningen. Inom

motoravdelningen prövas, förutom konsumenttvister om köp och tjänster avseende

bilar, också sådana tvister som rör motorcyklar, husvagnar, motorredskap och

liknande produkter. För att få ett ärende prövat vid motoravdelningen måste

tvisten gälla ett belopp som överstiger 500 kr. Vid ärendenas avgöranden

företräds konsumenterna av representanter för KOV, Motorförarnas

Helnykterhetsförbund, Motormännens Riksförbund och Oljekonsumenternas Förbund.

Näringsidkarna företräds av ledamöter från Bilindustriföreningen,

Motorbranschens Riksförund och Petroleumhandelns Riksförbund. Två

representanter från vardera sidan deltar vid varje sammanträde. En

följsamhetsundersökning avseende motoravdelningens beslut under år 1990 visar

att i 70 % av de ärenden i vilka konsumentens talan helt eller delvis bifallits

konsumenten fått den av motoravdelningen rekommenderade rättelsen. Efter

artiklar i tidskriften Råd & Rön ökade följsamheten till 90 %. Under budgetåret

1990/91 inkom drygt 900 ärenden till motoravdelningen. I 43 % av de prövade

ärendena bifölls konsumentens talan helt eller delvis. I 37 % av fallen

ogillades talan, och i 20 % avstod nämnden från att yttra sig eller uttalade en

rekommendation för hur tvisten borde lösas. Den genomsnittliga

handläggningstiden för ett ärende på motoravdelningen var år 1991 drygt sex

månader (ARN:s Årsbok 1990/91).

Av det redovisade kan utskottet inte dra någon annan slutsats än att ARN är

ett ändamålsenligt forum för slitande av konsumenttvister som gäller köp av

bilar. Enligt utskottets mening finns det inte någon anledning för riksdagen

att förorda inrättande av ytterligare ett organ för tvistlösningar på

ifrågavarande område. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L705.

4 Lokal konsumentverksamhet

Frågor som gäller lokal konsumentverksamhet tas upp i två motioner. I motion

L704 uttrycker Bengt Kronblad m.fl. (s) oro för att den lokala

konsumentverksamheten inte utvecklas på det sätt och i den omfattning som 1986

års konsumentpolitiska beslut förutsatte. I motionen anförs att den fortsatta

satsningen bör ske på lokal nivå för att de krav som EG ställt på den

nationella konsumentpolitiken skall kunna följas upp. Enligt motionärerna är

den lokala konsumentpolitiken ytterst viktig för möjligheterna att nå ut till

konsumenterna. I motionen yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts.

Inga-Britt Johansson m.fl. (s) anser i motion L714 att den lokala

konsumentverksamhetens roll är underskattad när det gäller marknadsbevakning

och reklamationshantering. Motionärerna yrkar att riksdagen begär att

regeringen snarast skall återkomma med förslag om hur den lokala

konsumentverksamheten skall stimuleras (yrkande 4).

Utskottet vill påminna om att riksdagen behandlade den lokala

konsumentverksamheten våren 1991 med anledning av en skrivelse från regeringen

(skr. 1990/91:143, LU37). I skrivelsen redovisades bl.a. de åtgärder som

regeringen hade vidtagit för att stödja sådan verksamhet. Åtgärderna syftade

till att öka kunskaperna om den kommunala konsumentverksamheten och dess

effekter samt utveckla formerna för en effektivare kommunal

konsumentverksamhet. Åtgärderna hade också till syfte att stärka frivilliga

organisationers möjligheter att lokalt arbeta med konsumentfrågor samt att

effektivisera det statliga stödet till den lokala konsumentverksamheten. Vad

som anfördes i skrivelsen föranledde inga erinringar från riksdagens sida.

Bland de åtgärder som redovisades i skrivelsen var ett uppdrag till KOV att

utreda hur stödet till den lokala konsumentverksamheten kan utvecklas (dnr

C91/676/MA). I uppdraget, som skall redovisas till regeringen senast den 31

augusti 1992, ingår att i samråd med riksrevisionsverket (RRV) och Svenska

kommunförbundet ta fram lokalt och centralt användbara modeller för att

utvärdera effekterna av den kommunala konsumentverksamheten. Inom ramen för

uppdraget bör samarbete med högskolor och universitet eftersträvas. I uppdraget

ingår också att lämna förslag till hur information om utvärderingsmodellerna

skall spridas i kommunerna. När det gäller konsumentvägledarna skall KOV i

samråd med bl.a. kommunförbundet samt berörda universitet och högskolor

undersöka om möjligheterna för vägledarna att genomgå kvalificerad

vidareutbildning kan ökas. KOV skall vidare i samråd med ARN ytterligare

utveckla modeller för lokal reklamationshantering samt utreda och lägga fram

förslag om hur arbetsmetoder och samarbete mellan stat och kommun kan utvecklas

när det gäller marknadsbevakning. Uppdraget innebär också att KOV skall lämna

en samlad redovisning av det statliga stödets omfattning och inriktning samt en

utvärdering av stödets effekter.

Som påpekas i propositionen är den lokala konsumentverksamheten viktig i det

konsumentpolitiska arbetet. Frågan om hur konsumenterna också i framtiden skall

kunna tillförsäkras ett lokalt stöd måste därför ägnas fortsatt uppmärksamhet.

Den aviserade översynen av konsumentpolitiken skall, enligt vad civilministern

anger, också omfatta den lokala konsumentverksamheten. Med hänsyn härtill och

till det uppdrag som lämntats KOV anser utskottet att önskemålen i motionerna

är väl tillgodosedda. Något särskilt uttalande i saken från riksdagens sida är

således inte påkallat. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L704

och L714 yrkande 4.

5 Stöd till konsumentorganisationer

Genom riksdagens beslut om livsmedelspolitiken våren 1990 (prop. 1989/90:146,

bet. JoU25, rskr. 327) infördes ett särskilt stöd till ideella

konsumentorganisationer. För innevarande budgetår har 2000000 kr. anvisats

för ändamålet. Syftet med stödet är att stimulera och stärka konsumenternas

inflytande på livsmedelskedjans olika led i frågor som rör livsmedelspolitiken.

Medlen, som disponeras av KOV, är avsedda att användas bl.a. som stöd till

ideella organisationer som bedriver projekt med anknytning till livsmedels- och

konsumentpolitiska frågor.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till stöd till

konsumentorganisationer för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag

på 2080000 kr.

Annika Åhnberg m.fl. (v) anser i motion L706 att det föreslagna anslaget är

för litet. I motionen pekas på en mängd olika områden där motionärerna anser

att insatser från ideella konsumentorganisationer behövs. Motionärerna yrkar

att riksdagen skall anvisa 3000000 kr. mer än vad regeringen föreslagit.

Utskottet har, liksom för ett år sedan när frågan om en höjning av det då

föreslagna anslaget var aktuell med anledning av motionsyrkanden (se bet.

1990/91:LU22), ingen annan uppfattning än motionärerna i fråga om betydelsen av

ett statligt stöd till frivilliga konsumentorganisationer. I likhet med

civilministern anser emellertid utskottet att någon större förändring av

anslaget i förhållande till det nuvarande inte bör ske i avvaktan på resultatet

av översynen av konsumentpolitiken. KOV har i sin anslagsframställning också

begärt ett oförändrat anslag. Med hänsyn härtill och med beaktande av det

statsfinansiella läget har utskottet inte någon erinran mot den medelsberäkning

som gjorts i budgetpropositionen. Utskottet tillstyrker alltså regeringens

förslag och avstyrker bifall till motion L706.

6 Konsumentforskning

Genom riksdagens forskningspolitiska beslut våren 1990 (prop. 1989/90:90,

bet. LU22, rskr. 331) inrättades ett särskilt anslag för konsumentforskning.

Medlen disponeras av KOV.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till konsumentforskning för

budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 1939000 kr.

Förslaget föranleder inga erinringar från utskottets sida, och utskottet

tillstyrker därför regeringens förslag också i denna del.

7 Miljömärkning av produkter

På förslag av regeringen anvisade riksdagen år 1989 under ett nytt anslag

särskilda medel för miljömärkning av produkter (prop. 1989/90:25, bet. LU13,

rskr. 81). Med anslaget finansieras ett system för frivillig och enhetlig

positiv miljömärkning. Systemet har kommit till i nordisk samverkan och bygger

på enhetliga nordiska kriterier, vilka fastställs av ett särskilt

samordningsorgan under Nordiska ministerrådet.

Miljömärkningen i Sverige organiseras inom ramen för

standardiseringskommissionens i Sverige (SIS) certifieringssystem samt handhas

av en särskild miljömärkningsstyrelse och en referensgrupp. Mellan staten och

SIS finns ett särskilt avtal om miljömärkningen. Enligt avtalet består

styrelsen av ordföranden och tio andra ledamöter. Andra styrelseledamöter än

ordföranden utses av SIS styrelse efter förslag av KOV, naturvårdsverket,

kemikalieinspektionen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Kooperativa

förbundet, Svenska naturskyddsföreningen, Miljöförbundet, Sveriges

industriförbund, Grossistförbundet svensk handel och Sveriges köpmannaförbund.

I fråga om referensgruppen gäller att den skall bestå av lägst 20 och högst 30

ledamöter, som utses av SIS styrelse efter förslag av miljömärkningsstyrelsen.

Ledamöterna skall representera dels myndigheter och organisationer inom

konsument- och miljövårdsområdena, dels industri och handel samt dels allmänna

samhällsintressen och forskning.

Verksamheten med miljömärkningen avsågs i huvudsak finansierad genom avgifter

och ersättningar från de företag som vill miljömärka sina produkter. Under

uppbyggnadsskedet förutsattes emellertid att medel tillhandahölls över

statsbudgeten. Medlen skall återbetalas när systemet ekonomiskt kan bära detta.

Vid anslagets inrättande beräknades det totala behovet av medelstillskott under

de fem första åren till omkring 6000000 kr.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 1992/93 till

bidrag för miljömärkning av produkter i form av ett engångsbidrag anvisar ett

reservationsanslag på 3000000 kr.

Annika Åhnberg m.fl. (v) begär i motion L708 att riksdagen anvisar

3900000 kr. mer än vad regeringen föreslagit (yrkande 3). Genom att anslå

vad miljömärkningsstyrelsen begärt anser motionärerna att miljömärkningsarbetet

kan intensifieras. Motionärerna vill också ha till stånd en översyn av

systemets finansiering (yrkande 2). Enligt motionärerna fungerar inte

konstruktionen med avgiftsfinansiering på det sätt som det var tänkt.

Utskottet noterar att det för budgetåret 1992/93 föreslagna anslaget innebär

att den totala medelsramen som var utgångspunkten i avtalet mellan staten och

SIS kommer att överskridas med 2600000 kr. Det är således uppenbart att

utvecklingen av kriterier för miljömärkning varit mer resurskrävande än vad man

förutsåg i slutet av 1980-talet. Sådana kriterier har emellertid nu lagts fast

för några produkter. Enligt vad utskottet erfarit har också ett

papperstillverkande företag nyligen erhållit licens för användande av

miljömärket, och ytterligare ansökningar är aktuella. I likhet med

civilministern och motionärerna anser utskottet att det är angeläget att

märkningen nu snarast etableras på marknaden. Ytterligare resurser för

kriterieutvecklingen och marknadsföringen av systemet bör därför anslås.

Utskottet finner inte skäl att göra någon annan bedömning än vad som görs i

budgetpropositionen om resursbehovet för budgetåret 1992/93. Ställningstagandet

innebär således att utskottet tillstyrker bifall till propositionens förslag i

denna del och avstyrker motion L708 yrkande 3.

Vad sedan gäller yrkande 2 i motion L708 om en översyn av

miljömärkningssystemets finansiering konstaterar utskottet att SIS i skrivelse

till regeringen uttalat att kriteriearbetet i första hand måste täckas av

statsbidrag, medan certifieringsverksamheten bör täckas av märkningsavgifter

(bil. 13, s. 45). Såvitt framgår av budgetpropositionen har något

ställningstagande från regeringens sida till vad SIS sålunda föreslagit inte

gjorts, och enligt utskottets mening bör ett sådant avvaktas innan riksdagen

tar några initiativ i frågan. Med det anförda avstyrker utskottet bifall också

till yrkande 2 i motion L708.

I motion L708 framförs också kritik mot miljömärkningsstyrelsen, och

motionärerna vill ha förslag från regeringen om en annan sammansättning

(yrkande 1). Genom att Industriförbundets och Grossistförbundets företrädare

har satt sina egna partsintressen framför miljöns har, menar motionärerna,

verksamheten gått alltför sakta, blivit misskrediterad och tappat i

trovärdighet.

Också i motion Jo646 av Lars Werner m.fl. (v) kritiseras

miljömärkningsstyrelsens sammansättning. Motionärerna ifrågasätter den

nuvarande ordningen med partsrepresentanter och vill ha till stånd ett

tillkännagivande i saken (yrkande 8).

I motion Jo612 yrkar Ingvar Carlsson m.fl. (s) tillkännagivande om en

utvärdering av miljömärkningen (yrkande 29 delvis). Motionärerna efterlyser

bl.a. regeringens bedömning av verksamhetens utveckling, vilken de menar borde

ha funnits med i budgetpropositionen.

Som framgår av vad som redovisats ovan har det uppenbarligen initialt

förelegat svårigheter med miljömärkningen. Bl.a. har arbetet med att ta fram

kriterier tagit längre tid än beräknat. Enligt utskottets mening finns det

drygt två år efter det att systemet introducerades i Sverige inte tillräckliga

skäl att anta att förseningarna har sin orsak i miljömärkningsstyrelsens

sammansättning. Utskottet vill erinra om att liknande miljömärkningssystem

utomlands också haft svårigheter att komma i gång. I Tyskland där ett system

för miljömärkning varit i bruk i 15 år fanns enligt uppgift år 1979 miljömärket

på mindre än 50 produkter. I slutet av år 1990 var mer än 4000 produkter

miljömärkta. Som tidigare nämnts synes den hittillsvarande verksamheten i

Sverige nu ha gett resultat, och i budgetpropositionen gör civilministern

bedömningen att flera miljömärkta produkter kommer att finnas på marknaden

redan innevarande år. Mot bakgrund av det sagda anser utskottet att det inte är

påkallat med några initiativ från riksdagens sida när det gäller

miljömärkningsstyrelsens sammansättning. Utskottet avstyrker därför bifall till

motionerna L708 yrkande 1 och Jo646 yrkande 8.

När det gäller den i motion Jo612 begärda utvärderingen av miljömärkningen

vill utskottet erinra om att SIS enligt regleringsbrevet för innevarande

budgetår senast den 1 september 1992 skall lämna en redogörelse för sin

verksamhet samt för medelsanvändningen under budgetåret 1991/92. Vidare uttalas

i budgetpropositionen att regeringen noggrant kommer att följa upp

miljömärkningsarbetet under 1992. Mot denna bakgrund utgår utskottet från att

den i motionen begärda utvärderingen kommer till stånd utan något initiativ

därom från riksdagens sida.

Utskottet vill vidare upplysa att EG:s miljöministrar i december 1991 blev

överens om en förordning om miljömärkning. Systemet blir frivilligt och

tillåter andra miljömärken parallellt. Produktkategorier och miljökriterier

skall beslutas av en kommitté med representanter för medlemsländerna. Innan

kommissionen lägger fram förslag för denna kommitté skall den konsultera ett

rådgivande organ med representanter för olika samhällsintressen. Tilldelningen

av miljömärket sker i de enskilda medlemsländerna med en möjlighet för andra

länder att resa invändningar inom en begränsad tid. Beträffande miljömärkets

utseende enades miljöministrarna om en blomma med tolv stjärnor kring ett E.

Enligt utskottets mening bör utvecklingen av den sålunda föreslagna ordningen

inom EG avvaktas ytterligare innan det kan bli aktuellt med någon mera

omfattande översyn och utvärdering av den svenska miljömärkningen. På sikt kan

det enligt utskottets mening inte uteslutas att frågor om en samordning med

miljömärkningen inom EG kan aktualiseras.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Jo612 yrkande 29

delvis.

Ytterligare frågor som gäller miljömärkning tas upp i två motioner. I motion

Jo612 begär Ingvar Carlsson m.fl. (s) att regeringen skall se till att

obligatorisk miljöfarlighetsmärkning nu kan genomföras i praktiken (yrkande 29

delvis).

Ingbritt Irhammar och Elving Andersson (båda c) efterlyser i motion L701

märkning och deklaration av miljöfarliga ämnen i rengöringsmedel,

hygienartiklar och kosmetika. Motionärerna anser att det är angeläget att

allmänheten får tillgång till sådan information bl.a. för att nå uppsatta

miljömål. Vidare menar motionärerna att det på sikt bör utarbetas ett

kompletterande system för miljövarudeklarationer. I motionen begärs

tillkännagivande om vad som sålunda anförts.

Kontrollen över kemiska produkter i allmänhet från hälso- och

miljöskyddssynpunkter utövas av kemikalieinspektionen (KI). När det gäller

kosmetiska och hygieniska produkter är läkemedelsverket tillsynsmyndighet. I

5 § lagen (1985:426) om kemiska produkter föreskrivs att den som hanterar eller

importerar en kemisk produkt skall vidta de åtgärder och iaktta de

försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motverka skada på

människor eller i miljön. Därvid skall sådana kemiska produkter undvikas som

kan ersättas med mindre farliga produkter (substitutionsprincipen). Enligt 8 §

skall den som tillverkar, importerar eller överlåter en kemisk produkt genom

märkning eller på annat sätt lämna uppgifter av betydelse från hälso- och

miljöskyddssynpunkt (produktinformation). Enligt 11 § förordningen (1985:835)

om kemiska produkter skall KI meddela de föreskrifter om produktinformation som

behövs för bestämmelsens tilllämpning. I fråga om kosmetika och hygieniska

produkter skall sådana föreskrifter meddelas av läkemedelsverket.

I likhet med motionärerna ser utskottet som positivt om produkter i större

omfattning än för närvarande kan märkas med avseende på innehållet av

miljöfarliga ämnen. Enligt utskottets mening måste emellertid frågan om

obligatorisk miljöfarlighetsmärkning lösas inom ramen för det regelverk som det

förestående EES-avtalet ställer upp. Ett väsentligt förhandlingsmål på

varuområdet har varit att så långt som möjligt avveckla existerande tekniska

handelshinder som uppstår till följd av skiljaktiga tekniska föreskrifter och

förhindra uppkomsten av nya. En allmän bedömning är att Sverige kan behålla

sina miljökrav i de fall de är mer långtgående än EG:s motsvarande regler.

EFTA-länderna har inom ramen för EES-avtalet generellt åtagit sig att följa

EG:s harmoniserade regler på varuområdet. För sådana områden där de svensk

reglerna bedömts motsvara en högre skyddsnivå har särlösningar utarbetats. När

det gäller kemikalier har en särlösning utarbetats som innebär att parterna är

ense om syftet att EFTA-länderna skall acceptera EG:s regler om klassificering

och märkning av farliga kemikalier som de är utformade den 1 januari 1995.

Under tiden skall EG och EFTA samarbeta för att minska skillnaderna. Skulle

Sverige eller något annat EFTA-land finna att man den 1 januari 1995 ändå inte

kan acceptera EG:s regler skall dessa inte tillämpas av landet i fråga. Ett

sådant land kommer då att stå utanför samarbetet i denna del såvida inte annat

överenskoms.

Såvitt utskottet kunnat finna uppställs inte inom EG sådana krav som innebär

generell obligatorisk miljöfarlighetsmärkning av konsumentprodukter. Om Sverige

skulle besluta föreskrifter om obligatorisk miljömärkning som inte motsvaras av

någon EG-regel kan det enligt utskottets mening inte uteslutas att detta skulle

uppfattas som ett tekniskt handelshinder. Det har visserligen förekommit att

miljöintressen godtagits som grund för särbestämmelser i ett EG-land. Frågan om

sådana intressen skulle godtas som skäl för svenska föreskrifter om

obligatorisk miljömärkning kan utskottet dock inte besvara inom ramen för detta

ärende. Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att riksdagen för

närvarande inte bör ta initiativ till en obligatorisk miljöfarlighetsmärkning.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Jo612 yrkande 29 i denna

del.

När det sedan gäller motion L701 påminner utskottet om att motionsyrkanden

med liknande syften tidigare behandlats av utskottet vid flera tillfällen (se

bet. 1987/88:LU31, 1989/90:LU21 och 1990/91:LU22). Utskottet har därvid delat

motionärernas uppfattning om önskvärdheten av att informationen till

konsumenterna rörande miljöfarliga produkter förbättras men avstyrkt bifall

till motionerna med hänvisning bl.a. till pågående arbete vid berörda

myndigheter och internationella organ i syfte att få till stånd förbättrade

kunskaper och informationsåtgärder om miljöfarliga ämnen. Med hänsyn härtill

har några åtgärder från riksdagens sida med anledning av de då aktuella

motionerna inte ansetts erforderliga.

När nu ett liknande motionsspörsmål åter aktualiseras vill utskottet först

erinra om att 1991 års miljöpolitiska beslut (prop. 1990/91:90, JoU30) innebär

en betydande utveckling av kemikaliekontrollen. Beslutet innebär bl.a.

skyldighet att förhandsanmäla nya kemiska ämnen, en utbyggnad av KI:s

produktregister, forsatt arbete med kriterier och föreskrifter om

klassificering och märkning av varor efter deras miljöfarlighet samt utvidgade

bemyndiganden för bl.a. KI att förbjuda skadliga ämnen och produkter med stöd

av lagen om kemiska produkter. Beslutet medför att förutsättningarna för att få

till stånd sådan konsumentinformation som motionärerna efterlyser förbättras

betydligt. Ett väsentligt steg i denna riktning har nyligen tagits genom att KI

beslutat om föreskrifter och allmänna råd om klassificering och märkning vid

överlåtelse av miljöfarliga kemiska ämnen (KIFS 1992:1 och 1992:2).

Föreskrifterna, som träder i kraft den 1 januari 1993, ställer samma krav som

anvisas i ett EG-direktiv (91/325 EEC, som innehåller den 12:e tekniska

anpassningen av direktiv 67/548 EEC -- det s.k. substansdirektivet).

Föreskrifterna innebär att förpackningen till ett miljöfarligt kemiskt ämne vid

överlåtelse skall vara märkt på svenska med ämnets namn, riskupplysning,

skyddsupplysning, skyddsanvisning samt tillverkarens eller importörens namn och

adress. Riskupplysningen skall anges enligt en eller flera föreskrivna

riskfraser, t.ex. "mycket giftigt för vattenorganismer, giftigt för växter,

farligt för ozonskiktet". Skyddsanvisningen skall likaså anges med en eller

flera skyddsfraser som ger besked om lämpliga skyddsåtgärder vid ämnets

hantering, t.ex. "släpp inte ut i avloppsnätet eller i miljön, lämnas in för

auktoriserad behandling, tas om hand som miljöfarligt avfall". I sammanhanget

kan också nämnas kemikalieinspektionens allmänna råd (1991:1) om

produktinformation om ämnen med miljöfarliga egenskaper, vilka innebär att ett

ämne som klassificerats som miljöfarligt bör åtföljas av produktinformation på

ett varuinformationsblad vid överlåtelse för yrkesmässig användning.

Produktinformationen bör också ges när ämnet förekommer i en beredning.

När det gäller hygienartiklar och kosmetika har läkemedelsverkets arbete

hittills i huvudsak varit inriktat på sådana produkters skadlighet på

människors hälsa. Enligt vad utskottet erfarit har läkemedelsverket nu påbörjat

ett kartläggningsarbete när det gäller miljöfarliga ämnen i hygienartiklar och

kosmetika.

Av det ovan redovisade framgår att inhemskt arbete med att få till stånd

förbättrade kunskaper och informationsåtgärder om miljöskadliga ämnen fortgår

och har gett ett önskvärt resultat i form av bl.a. föreskrifter och allmänna

råd i fråga om märkning och deklaration av miljöskadliga ämnen. Även om det som

hittills uppnåtts i första hand avser produkter som används yrkesmässigt torde

enligt utskottets mening åtgärderna på sikt få genomslag också för

konsumentprodukter. Miljöinformation används för övrigt redan i dag vid

marknadsföring av en del rengöringsprodukter såsom tvättmedel och vissa

bilvårdsprodukter. Med hänsyn härtill och med beaktande av vad utskottet ovan

anfört i frågan om obligatorisk miljömärkning på konsumentprodukter kan några

åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionen inte anses

erforderliga. Uskottet avstyrker därför bifall också till motion L701.

8 Prisinformation m.m.

Enligt prisinformationslagen (1991:601), som träder i kraft den 1 april 1992

(SFS 1991:1938), är näringsidkare i detaljistledet skyldiga att lämna

information om priset på de varor och tjänster som de tillhandahåller

konsumenterna. Prisinformation skall i regel lämnas när näringsidkare

marknadsför bestämda varor och tjänster. Priset på varor och tjänster skall

anges korrekt och tydligt. Jämförpriser skall anges beträffande sådana varuslag

för vilka konsumentverket har fastställt särskilda beräkningsgrunder. Om det

slutliga priset för en tjänst inte kan uppges skall i stället för priset anges

grunderna för beräkningen av priset. Priset för en vara skall anges antingen på

själva varan eller i dess omedelbara närhet.

I motion L720 vill Max Montalvo (nyd) ha till stånd ett tillkännagivande om

att bensinbolagen åläggs att tydligt skylta aktuella bensinpriser så att

konsumenterna får korrekt prisinformation och kan göra prisjämförelser. Enligt

motionären brister för närvarande många bensinbolag i dag när det gäller

information om bensinpriserna.

Som framgått av redovisningen ovan träder prisinformationslagen i kraft den 1

april 1992. Lagen gäller självfallet också för bensinbolagen, och utskottet

utgår från att de i motionen påtalade bristerna i bolagens prisinformation

kommer att undanröjas i och med att lagen träder i kraft. Något

tillkännagivande från riksdagens sida kan mot den bakgrunden inte anses

påkallat, och utskottet avstyrker bifall till motion L720.

Nuvarande system med extrapriser kritiseras i tre motioner. Bengt-Ola Ryttar

m.fl. (s) anser i motion L702 att den generella prisnivån skulle kunna sänkas

avsevärt om handeln slopade extrapriserna, vilka dessutom saboterar varje

konsuments ansats till att göra planerade inköp. Motionärerna vill att

extraprissystemet skall förbjudas och begär tillkännagivande om detta.

Samma yrkande framställs i motion L710 av Carin Lundberg m.fl. (s).

Motionärerna ger i motionen en beskrivning av extraprissystemets användning i

butikerna, och de karaktäriserar systemet som ett "nollsummespel". Slutsatsen

görs att extraprissystemet inte är lönsamt vare sig för handeln eller

konsumenterna och att det därför bör förbjudas.

I motion Jo203 anser Göran Persson m.fl. (s) att tiden är mogen för en

genomgripande sanering av extrapriser och därmed sammanhängande prissättning.

Regeringen bör enligt motionärerna återkomma till riksdagen med förslag till

åtgärder som behövs för att åstadkomma en utveckling där konsumentintresset

sätts i centrum (yrkande 6).

Utskottet erinrar om att extrapriser redan i mitten av 1970-talet var föremål

för debatt, vilket bl.a. resulterade i att KOV utfärdade riktlinjer (KOVFS

1977:1) för information till konsumenter vid tillfälliga prisaktiviteter för

dagligvaror (extrapriser). Reglerna började tillämpas år 1978 och innebär i

korthet att termen "extrapris" eller röd prismärkningslapp endast får användas

om varan i fråga ingår i kedjans ordinarie sortiment, om varan har ett

ordinarie tillämpat pris, om prisnedsättningen är minst 10 % (utom för varor

med låg marginal) samt om nedsättningen varar högst fyra veckor. KOV:s

riktlinjer har på avgörande punkter fastställts och i vissa delar preciserats i

MD:s praxis (se bl.a. rättsfallet MD 1990:13).

Handelns intresse för kampanjrabatter (extrapriser) behandlades av

livsmedelsutredningen i det år 1987 avgivna betänkandet (SOU 1987:44)

Livsmedelspriser och livsmedelskvalitet. Utredningen föreslog bl.a. att

systemet med dubbel prismärkning (ordinarie pris och extrapris) skulle ersättas

med ett enprissystem, där endast ett pris, det faktiskt tillämpade, skulle

anges vid annonsering och prismärkning. Detta pris skulle enligt utredningen

kunna vara ett nedsatt pris i förhållande till tidigare tillämpat pris.

Motioner med yrkanden om förbud mot extrapriser eller åtgärder i syfte att

begränsa användningen av sådan prissättning har behandlats av riksdagen flera

gånger tidigare. Senast behandlades frågan våren 1991 (bet. 1990/91:LU36), och

utskottet konstaterade då att extraprissystemet var föremål för överväganden av

konkurrenskommittén. Enligt utskottet borde resultatet av kommitténs arbete

inte föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida, och riksdagen

avslog på utskottets hemställan bifall till de då aktuella motionerna.

Konkurrenskommittén har nu avslutat sitt arbete, och i betänkandet (SOU

1991:59) Konkurrens för ökad välfärd behandlar kommittén frågor om tillfälliga

prisnedsättningar och extrapriser. Kommittén konstaterar därvid att det

föreligger problem kring sådana prissättningar och att dessa problem har att

göra med dålig efterlevnad av nu gällande regler, oklarheter i tolkningen och

missbruk av begreppet "extrapris". Kommittén föreslår bl.a. förbud mot

horisontellt prissamarbete som omfattar en väsentlig del av marknaden. Förbudet

föreslås träffa överenskommelser och i samförstånd tillämpade gemensamma

förfaranden men också påtryckningar i syfte att få till stånd en

överenskommelse eller ett gemensamt agerande. Förslaget omfattar såväl fall som

innebär att ett visst pris eller rabatt bestäms som att olika former av

rekommendationer om priser och rabatter utfärdas. Konsekvenserna av kommitténs

förslag blir att flertalet nuvarande cirkaprislistor kommer att drabbas av

förbudet liksom det nuvarande prissamarbetet inom de stora livsmedelsblocken.

För mindre företag föreslår kommittén ett särskilt undantag. Det föreslagna

förbudet mot prissamverkan syftar i första hand till att öka konkurrensen. Om

förslaget genomförs kommer det emellertid också att omöjliggöra jämförelser med

ett ordinarie pris som butiken inte sjäv tillämpat utan som tagits från

butikskedjans cirkaprislista och därigenom framstår som fiktivt.

Konkurrenskommittén föreslår vidare att prisinformationslagen skall

kompletteras med en regel som innebär att marknadsföring inte får utformas så

att konsumenter vilseleds om förmånligheten av ett pris. Om en tillfällig

prisnedsättning marknadsförs som särskilt förmånlig genom t.ex. uttryck som

"extrapris", "chockpris" eller genom iögonenfallande färger måste nedsättningen

enligt förslaget vara påtaglig i förhållande till det pris som omedelbart

dessförinnan tillämpats på försäljningsstället under rimligt lång tid.

Varaktigheten av ett erbjudande och andra eventuella begränsningar skall

enligt förslaget framgå tydligt. Kommittén har också övervägt att komplettera

prisinformationslagen med möjlighet för regeringen eller KOV att utfärda

närmare föreskrifter om den föreslagna regelns tillämpning men stannat för att

i stället låta regelns närmare innebörd bli fastlagd genom MD:s praxis.

Konkurrenskommitténs betänkande har remissbehandlats. Med beaktande främst av

framförda remissynpunkter, det kommande EES-avtalet och till utvecklingen inom

EG har inom näringsdepartementet utarbetats ett delvis nytt lagförslag som i

dagarna presenterats i promemorian (Ds 1992:18) Ny konkurrenslag. Promemorians

lagförslag innebär en anpassning till konkurrensbestämmelserna i Romfördraget.

Dessutom innehåller promemorian nya överväganden och förslag när det gäller

tillämpande organ och instansordningen för prövning av konkurrensärenden.

Förslaget i promemorian innefattar i dessa delar sådana förändringar i

förhållande till konkurrenskommitténs lagförslag att en ny remissbehandling har

bedömts nödvändig.

I fråga om förbud mot prissamarbete föreslås i promemorian att undantag skall

kunna medges när det är fråga om mindre omfattande samarbete och det trots

sådant samarbete upprätthålls en effektiv konkurrens mellan enskilda företag

eller företagsgrupper. Det avgörande för bedömningen skall enligt promemorian

vara samarbetets effekter på konkurrenssituationen på den relevanta marknaden

varvid samarbetets omfattning måste tillmätas stor betydelse. I promemorian

sägs att en proposition om förstärkt konkurrenspolitik kommer att föreläggas

riksdagen senare under året.

Enligt utskottets mening bör riksdagen nu avvakta regeringens vidare

ställningstaganden till promemorieförslaget och konkurrenskommitténs förslag

till kompletteringar av prisinformationslagen. I sammanhanget måste beaktas att

bruket av extrapriser inom dagligvaruhandeln numera tycks vara i avtagande.

Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L702, L710 och Jo203 yrkande

6.

9 Könsdiskriminerande reklam

Åtgärder mot könsdiskriminerande reklam begärs i tre motioner. I motion

1990/91:L731 begär Inger Schörling m.fl. (mp) att marknadsföringslagen skall

ändras så att sådan reklam förbjuds. Enligt motionärerna är de egenåtgärder som

vissa branschorganisationer vidtagit inte tillräckliga för att erforderliga

saneringsåtgärder skall komma till stånd.

I motion 1990/91:L763 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp) yrkas

tillkännagivande om att kommersiell reklam inte skall främja

könsdiskriminering, rasism och resursslöseri (yrkande 3).

Inga-Britt Johansson m.fl. (s) anser i motion L711 att regeringen snarast bör

lägga fram förslag om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam. Motionärerna

anför att det är oförenligt med dagens syn på jämställdhet att kvinnor eller

män i marknadsföring beskrivs på ett sätt som strider mot kravet på mänsklig

värdighet och principen om enskilda människors skilda värde och rättigheter

oavsett kön. Resultatet av åtgärder från näringslivets etiska råd mot

könsdiskriminering är enligt motionärerna alltför klent beroende på dels att

många som producerar reklam står utanför rådets inflytande, dels att rådets

verksamhet saknar offentlighet.

I samband med 1986 års riksdagsbeslut om inriktningen av konsumentpolitiken

(prop. 1985/86:121, LU34, rskr. 292) gav regeringen KOV i uppdrag att i

samarbete med berörda parter följa och dokumentera den könsdiskriminerande

reklamens utveckling samt att redovisa sina erfarenheter och bedömningar till

regeringen senast vid 1988 års utgång. I början av år 1989 avlämnade KOV

rapporten 1988/89:5 Könsdiskriminerande reklam -- Nu skall den bort! I

rapporten föreslås att lagstiftning införs mot reklam som kränker ettdera könet

och att lagstiftningen kopplas till marknadsföringslagen. KOV:s rapport

innehöll inget lagförslag.

I syfte att komplettera KOV:s rapport med ytterligare beslutsunderlag

upprättades år 1990 inom civildepartementet promemorian (dnr MA 581/89)

Lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam, som innehåller ett förslag till

lag mot könsdiskriminerande marknadsföring. Förslaget utgår från att

övervakande och rättstillämpande organ när det gäller ingripanden mot

könsdiskriminerande reklam skall vara desamma som när det gäller ingripanden

mot marknadsföring i allmänhet, nämligen KO och MD. Promemorians förslag

innebär att ingripanden mot könsdiskriminerande marknadsföring skall göras från

i princip samma utgångspunkter som när det gäller ingripanden mot reklam i

allmänhet. De principer som gäller för bedömning av marknadsföringsåtgärder

enligt marknadsföringslagen kommer enligt förslaget i princip att gälla även

när det gäller könsdiskriminerande marknadsföringsåtgärder.

I promemorian redovisas också näringslivets s.k. egenåtgärder som vidtagits i

syfte att motverka könsdiskriminerande reklam. År 1989 inrättades för detta

ändamål Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK) med

Annonsörföreningen, Sveriges Reklamförbund, Svenska Tidningsutgivareföreningen,

Veckopressens Tidningsutgivareförening (Vectu), Föreningen Svensk Fackpress

(Factu), Reklaminformation AB, Affischeringsföretagens Förening och Swedish

Direct Marketing Association (Swedma) som huvudmän.

Promemorian har remissbehandlats och övervägs för närvarande inom

civildepartementet.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning (se bl.a. bet. 1989/90:LU21) att

något uttalande från riksdagens sida inte är påkallat så länge frågan om

lagstiftning om förbud mot könsdiskriminerande reklam är föremål för beredning

inom regeringskansliet. Med anledning av vad som anförs i motion L711 vill

utskottet tillägga att, även om ERK iakttar sekretess i sina ärenden, rådets

ställningstaganden som innebär att viss reklamåtgärd befunnits diskriminerande

mot endera könet -- s.k. fällande uttalanden -- offentliggörs genom

underrättelser till pressen (se t.ex. Konsumenträtt & Ekonomi, nr 5, 1991). Den

omständigheten att rådets verksamhet saknar offentlighet innebär således inte,

enligt utskottets mening, att rådets beslut skulle sakna betydelse vid framtida

utformning av reklam. I tider med minskande möjligheter att via statsbudgeten

finansiera åtgärder i syfte att förbättra konsumentinformation och

marknadsbevakning framstår varje form av näringslivets egenåtgärder enligt

utskottet som allt angelägnare.

Vad särskilt gäller önskemålen i motion 1990/91:L736 vill utskottet utöver

det redan sagda erinra om att rasism i reklam kan föranleda straff enligt

bestämmelserna i 7 kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen och 16 kap. 8 §

brottsbalken om hets mot folkgrupp. I sammanhanget kan också påpekas att

utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering enligt sina direktiv (dir.

1990:37) har till uppgift bl.a. att se över bestämmelserna i lagen (1986:442)

mot etnisk diskriminering. I den mån några särskilda regler mot rasism i reklam

skulle erfordas utgår utskottet från att utredningen tar upp detta i sitt

arbete, som skall vara slutredovisat före utgången av år 1992. Något initiativ

i saken från riksdagen sida är därför inte erforderligt. Inte heller är någon

åtgärd påkallad med anledning av motionsyrkandet i övrigt.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna 1990/91:L731, L711

och 1990/91:L763 yrkande 3.

10 Avbeställning vid konsumentköp

Konsumentköplagen (1990:932) trädde i kraft den 1 januari 1991 och ersatte då

1973 års lag i samma ämne. Den nya konsumentköplagen ingår som ett led i det

köprättsliga reformarbete som också resulterat i bl.a. lagen (1987:822) om

internationella köp och den nya köplagen (1990:931).

En av nyheterna i konsumentköplagen gäller konsumentens möjligheter att

avbeställa en vara innan leverans har skett. Om köparen avbeställer varan innan

den har avlämnats har säljaren inte längre rätt att hålla fast vid köpet och

kräva full betalning. Säljaren har dock i ett sådant fall möjlighet att få

ersättning (41 § första stycket) för särskilda kostnader som han haft för att

ingå och fullfölja avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på

annat sätt. Han får också ersättning för särskilda kostnader till följd av

avbeställningen samt för förlust i övrigt med skäligt belopp. Sistnämnda regel

innebär att ersättningen skall bestämmas så att den ger viss kompensation för

utebliven vinst, dock inte i allmänhet hela det överskott som skulle ha

uppstått för säljaren om köpet fullföljts (det s.k. positiva

kontraktsintresset). Enligt 41 § andra stycket har säljaren möjlighet att

förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid bl.a. avbeställning om den

är skälig med hänsyn till vad som kan anses tillkomma en säljare enligt 41 §

första stycket. När köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat

ett anbud från köparen föreligger däremot inte någon rätt för säljaren att få

ersättning av köparen (41 § tredje stycket). Detsamma gäller om köparen visar

att avbeställningen beror på hinder som köparen skäligen inte kunde förväntas

ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha

undvikit eller övervunnit.

I sammanhanget finns också anledning att redovisa vad som gäller i fråga om

köparens rätt till avbeställning enligt konsumenttjänstlagen (1985:716).

Enligt konsumenttjänstlagen, som trädde i kraft den 1 juni 1986, har

konsumenten också en i princip ovillkorlig rätt att avbeställa tjänsten innan

den slutförts. Avbeställs tjänsten har näringsidkaren rätt till ersättning för

utfört arbete och för förluster som han gör på grund av att han inrättat sig

efter uppdraget (42 §). Regeln innebär bl.a. att näringsidkaren får

tillgodoräkna sig vinst på den del av arbetet som redan utförts och vinsten på

eventuellt nödvändiga avslutningsarbeten. Någon rätt till ersättning för hela

den vinst han skulle ha gjort om avtalet fullföljts har han dock inte. Har

näringsidkaren på grund av avtalet om den tjänst som sedermera avbeställts

varit tvungen att avböja andra uppdrag och går han till följd härav miste om

inkomst har han däremot rätt till ersättning för detta inkomstbortfall.

Reglerna i konsumentköplagen om konsumentens rätt till avbeställning

kritiseras av Rune Backlund m.fl. (c, m, fp) i motion L714. Motionärerna anser

att bestämmelserna innebär att respekten för ingångna avtal begränsas och att

konsumenten inte gör tillräckligt noggranna överväganden innan ett avtal sluts.

Vidare har det, enligt motionärerna, visat sig att den ersättning som utgår

till företagaren vid avbeställningar inte motsvarar dennes förluster.

Avbeställningsrätten i konsumentköplagen riskerar också, menar motionärerna,

att bli till nackdel för konsumenten genom att han får betala en större

handpenning eller beställningsavgift än eljest. Särskilt för mindre

näringsidkare är det svårt att göra kalkyler med den obegränsade

avbeställningsrätten. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag om sådan ändring i konsumentköplagen att en inskränkning sker i den

generella avbeställningsrätten vad avser specialbeställda varor och

beställningsvaror av större värde.

Utskottet erinrar om att liknande invändningar framfördes motionsvägen vid

riksdagens behandling av regeringens förslag till ny konsumentköplag. Utskottet

avstyrkte därvid på närmare anförda skäl bifall till den då aktuella motionen

och tillstyrkte propositionens förslag i denna del (se bet. 1989/90:LU35 s.

36). Kritiken aktualiserades på nytt våren 1991 i en motion, och utskottet

vidhöll då sitt tidigare ställningstagande (se bet. 1990/91:LU 22 s. 40).

När nu samma spörsmål ytterligare en gång tagits upp är utskottet berett att

ta fasta på den framförda kritiken. I likhet med motionärerna anser utskottet

att konsumentköplagens bestämmelser om konsumentens generella

avbeställningsrätt kan kritiseras utifrån flera utgångspunkter. För det första

kan det ifrågasättas om bestämmelsen ger konsumenterna någon fördel över huvud

taget. Genom den oinskränkta avbeställningsrätten kan konsumenten i stället

ledas till att inte göra tillräckligt noggranna överväganden innan han ingår

ett köpeavtal. För det andra kan bestämmelsen också ha som effekt att respekten

för ingångna avtal luckras upp rent allmänt och får spridning till andra

områden. För det tredje kan det sättas i fråga om inte bestämmelsen medför

oönskade effekter genom att säljare av beställningsvaror i allt större

utsträckning än tidigare tar ut handpenning eller beställningsavgifter i en

omfattning som knappast gynnar konsumenterna. De kostnader som är förenade med

avbeställningsrätten slår givetvis också tillbaka på konsumentkollektivet i

form av främst ökade priser.

Enligt utskottets mening finns det således anledning att överväga om inte

lagbestämmelsen bör ändras. Utskottet saknar emellertid underlag för att kunna

ta ställning till om en sådan ändring som motionärerna önskar få till stånd bör

genomföras. Spörsmålet bör alltså övervägas ytterligare. Konsumentköplagen har

nu varit i kraft i drygt ett år, och utskottet anser att det bör vara möjligt

att få fram ett närmare underlag för att man skall kunna bedöma hur

bestämmelserna om köparens avbeställningsrätt kommit att tillämpas i praktiken

och vilka konsekvenser de fått för näringsidkare och konsumenter. Det bör

ankomma på regeringen att föranstalta om en sådan utvärdering och, om så

befinns erforderligt, återkomma till riksdagen med förslag till ändringar i

konsumentköplagen. Eftersom den fria avbeställningsrätten i konsumentköplagen

inte kan ses isolerad från motsvarande bestämmelser i konsumenttjänstlagen

anser utskottet att det finns skäl att även låta sistnämnda bestämmelser

omfattas av den förordade utvärderingen.

Vad utskottet sålunda har anfört bör riksdagen med anledning av motion L714

ge regeringen till känna.

11 Kompetenskrav för fastighetsmäklare

Lagen (1984:81) om fastighetsmäklare är tillämplig på fysiska personer som

yrkesmässigt förmedlar fastigheter, tomträtter och vissa andra objekt. I lagen

finns både näringsrättsliga och civilrättsliga regler. De näringsrättsliga

bestämmelserna innebär att fastighetsmäklare skall vara vara registrerade hos

länsstyrelsen. För registrering uppställs vissa krav såsom att

fastighetsmäklaren skall vara ansvarsförsäkrad till ett belopp av minst

500000 kr., att han skall ha viss utbildning och vara lämplig för

verksamheten, m.m. Utbildningen skall omfatta fastighetsrätt,

fastighetsförmedling, byggnads- och värderingsteknik samt företagsekonomi.

Fyller en registrerad fastighetsmäklare inte längre de uppställda kraven kan

registreringen återkallas. Fastighetsmäklare som driver verksamhet utan att

vara registrerad i vederbörlig ordning kan av länsstyrelsen åläggas att vid

vite upphöra med verksamheten.

Några motsvarande bestämmelser om fastighetsvärderingsmän finns inte.

Ett tillkännagivande om skärpta krav på utbildning och auktorisation för

fastighetsförmedlare och fastighetsvärderare begärs i motion L718 av Agne

Hansson och Marianne Jönsson (båda c). Motionärerna menar bl.a. att det är

förvånande att det inte krävs högskolekompetens för utövande av mäklaryrket.

Även i andra avseenden bör lagstiftningen ses över, bl.a. i fråga om hur

fastighetsmäklare skall utföra sina uppdrag. Sanktionsförfarandet vid brott mot

god fastighetsmäklarsed bör därvid ägnas särskild uppmärksamhet i syfte att

åstadkomma säkrare förhållanden för kunderna på fastighetsmarknaden. När det

gäller fastighetsvärderare anser motionärerna att frågan om hur deras arbete

utförs har minst lika stor betydelse för kundens trygghet och för att stävja

svindleri och andra brott. Frågan om kvalifikationskrav och andra

näringsrättsliga bestämmelser för fastighetsvärderingsmän bör därför tas upp

till prövning i lämpligt sammanhang.

I motion Ub520 framhåller Dan Eriksson i Stockholm (nyd) att

utbildningskraven på fastighetsmäklare är alltför lågt ställda och att det

tagit motionären endast 11 dagar att läsa in och tentera

fastighetsmäklarutbildningen. I motionen begärs ett tillkännagivande om att det

pågående översynsarbetet skall resultera i en väsentligt förstärkt utbildning

med en obligatorisk praktikdel (yrkande 2).

Frågor om fastighetsmäklare har behandlats flera gånger under senare år med

anledning av motioner. Hösten 1988 fann riksdagen på utskottets hemställan

(bet. 1988/91:LU1) att en översyn av lagen om fastighetsmäklare var befogad,

vilket gavs regeringen till känna. De motionsspörsmål som behandlades senast

våren 1991 rörde främst utbildningskrav för fastighetsmäklare och

fastighetsvärderingsmän. Utskottet framhöll därvid i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1990/91:LU26 att det självfallet är angeläget att fastighetsmäklarna

har en tillfredsställande utbildning. Det finns därför skäl, anförde utskottet,

att överväga huruvida de utbildningskrav som för närvarande ställs är till

fyllest eller om nivån bör höjas. Utskottet saknade emellertid underlag för en

närmare bedömning av i vilket avseende utbildningen eventuellt skulle behöva

kompletteras. I de då aktuella motionerna hade -- bortsett från önskemål om

högskoleutbildning -- inte anförts några mer konkreta exempel på brister i den

nuvarande utbildningen. Att det i fastighetsmäklarlagen skulle uppställas krav

på högskoleutbildning för alla mäklare kunde utskottet inte förorda. Ett sådant

villkor skulle bl.a. medföra att det helt övervägande antalet av de i dag

yrkesverksamma mäklarna blev obehöriga. Till saken hör också, framhöll

utskottet, att mäklarnas verksamhet avser en mängd skiftande uppdrag, allt från

förmedling av hyresrätter och okomplicerade överlåtelser av mindre

bostadsrättslägenheter med låga värden till försäljningar av värdefulla

industrifastigheter och flerfamiljshus. Det torde enligt utskottets mening

knappast kunna hävdas att högskoleutbildning är erforderligt vid samtliga

sådana typer av förmedlingsuppdrag. Inte heller kunde utskottet ställa sig

bakom tanken att man efter mönster av vad som gäller för advokater och

revisorer skulle införa någon form av klassificering av mäklarna med

utgångspunkt i deras utbildning. En uppdelning av mäklarkåren på mer resp.

mindre kvalificerade mäklare torde nämligen bli meningsfull, framhöll

utskottet, om den kombinerades med föreskrifter om att vissa mäklaruppdrag

skall förbehållas de kvalificerade mäklarna. Utskottet kunde inte finna annat

än att en sådan ordning skulle leda till att underlaget för mäklarverksamhet på

mindre orter och i glesbygden skulle minska och att de mer inkomstbringande

förmedlingsuppdragen skulle koncentreras till en grupp mäklare i främst

storstadsregioner och större tätorter. Vid en bedömning av frågan om

utbildningskraven för fastighetsmäklare måste vidare, menade utskottet, beaktas

att de missförhållanden inom mäklarbranschen som i olika sammanhang påtalats

inte främst synes ha sin orsak i att mäklarnas utbildning är otillräcklig. Att

problem uppkommit torde i stället kunna hänföras till att kontrollen över

mäklarnas verksamhet i vart fall tidigare varit bristfällig och att mindre

seriösa mäklare därför kunnat agera fritt utan några större risker för

ingripanden. Minst lika viktigt som utbildningskraven var därför enligt

utskottets mening att länsstyrelserna kan utöva en effektiv tillsyn över

mäklarna. Vidare pekade utskottet på att ökade resurser för

tillsynsverksamheten tillförts länsstyrelserna i de tre storstadslänen och att

den av riksdagen hösten 1988 begärda översynen pågick inom

justitiedepartementet. Av inhämtade uppgifter framgick att översynen bl.a.

omfattade utbildningsfrågor. Utskottet utgick vidare från att spörsmålen om

såväl organisationen av mäklarnas utbildning som utbildningsnivån kommer att

övervägas under översynen. I avvaktan på resultatet av det pågående arbetet

ansåg utskottet att de då aktuella motionerna såvitt de avsåg

fastighetsmäklarna inte borde föranleda någon åtgärd.

Också beträffande fastighetsvärderingsmännen anslöt sig utskottet i 1991 års

betänkande (bet. 1990/91:LU26) till motionärernas uppfattning om vikten av en

tillfredsställande utbildning. Enligt utskottet var dock behovet av åtgärder

från statsmakternas sida inte lika framträdande när det gäller kontroll av

fastighetsvärderingsmännens utbildning och verksamhet som när det är fråga om

fastighetsmäklarnas. Utskottet kunde i vart fall inte finna det lämpligt att

den pågående översynen av fastighetsmäklarlagen skulle vidgas till att omfatta

kompetenskrav för fastighetsvärderingsmän. De aktualiserade motionsspörsmålen

fick därför enligt utskottet övervägas i annat lämpligt sammanhang. Utskottet

ville inte utesluta att en allmän uppstramning av fastighetsmäklarnas

verksamhet kan få positiva effekter också på fastighetsvärderingssidan. I

första hand bör således, framhöll utskottet, utvecklingen på området avvaktas

innan man tar ställning till frågan om särskilda kompetenskrav för

fastighetsvärderingsmän bör införas.

Vad utskottet sålunda uttalade för mindre än ett år sedan äger fortfarande

giltighet både när det gäller fastighetsmäklare och fastighetsvärderingsmän.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer den pågående översynen av

fastighetsmäklarlagen att redovisas i promemoria under senvåren 1992. I

avvaktan på promemorians förslag och regeringens vidare ställningstaganden i

frågor som gäller kompetenskrav för fastighetsmäklare m.m. är inte utskottet

berett att förorda något riksdagsinitiativ med anledning av de nu aktuella

motionerna. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L718 och Ub520

yrkande 2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till marknadsdomstolen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag under tolfte huvudtiteln

till Marknadsdomstolen för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på

5270000 kr.,

2. beträffande anslag till konsumentverket

att riksdagen med bifall till regeringens förslag under trettonde huvudtiteln

till Konsumentverket för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på

73319000 kr.,

3. beträffande anslag till allmänna reklamationsnämnden

att riksdagen med bifall till regeringens förslag under trettonde huvudtiteln

till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1992/93 anvisar ett

förslagsanslag på på 12489000 kr.,

4. beträffande översynen av konsumentpolitiken m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:L712 yrkandena 1 och 2 samt motion

1991/92:L713,

res. 1 (s)

5. beträffande råd för biltvister

att riksdagen avslår motion 1991/92:L705,

6. beträffande lokal konsumentverksamhet

att riksdagen avslår motion 1991/92:L704 och motion 1991/92:L712 yrkande 4,

7. beträffande stöd till konsumentorganisationer

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion

1991/92:L706 under trettonde huvudtiteln till Stöd till

konsumentorganisationer för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag

på 2080000 kr.,

8. beträffande konsumentforskning

att riksdagen med bifall till regeringens förslag under trettonde huvudtiteln

till Konsumentforskning för budgetåret 1992/93 anvisar ett

reservationsanslag på 1939000 kr.,

9. beträffande bidrag till miljömärkning av produkter

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion

1991/92:L708 yrkande 3 under trettonde huvudtiteln till Bidrag till

miljömärkning av produkter för budgetåret 1992/93 anvisar ett

reservationsanslag på 3000000 kr.,

10. beträffande miljömärkningssystemets finansiering

att riksdagen avslår motion 1991/92:L708 yrkande 2,

11. beträffande miljömärkningsstyrelsen

att riksdagen avslår motion 1991/92:L708 yrkande 1 och motion 1991/92:Jo646

yrkande 8,

12. beträffande utvärdering av miljömärkningen

att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo612 yrkande 29 delvis,

res. 2 (s)

13. beträffande obligatorisk miljöfarlighetsmärkning

att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo612 yrkande 29 delvis,

res. 3 (s)

14. beträffande varudeklarationer om miljöfarliga ämnen

att riksdagen avslår motion 1991/92:L701,

15. beträffande information om bensinpriser

att riksdagen avslår motion 1991/92:L720,

16. beträffande extrapriser

att riksdagen avslår motion 1991/92:L702, motion 1991/92:L710 och motion

1991/92:Jo203 yrkande 6,

res. 4 (s)

17. beträffande könsdiskriminerande reklam

att riksdagen avslår motion 1990/91:L731, motion 1990/91:L763 yrkande 3 och

motion 1991/92:L711,

18. beträffande konsumenters avbeställningsrätt

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:L714 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 5 (s)

19. beträffande kompetenskrav för fastighetsmäklare m.fl.

att riksdagen avslår motion 1991/92:L718 och motion 1991/92:Ub520 yrkande

2.

Stockholm den 17 mars 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per

Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson

(fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Gunnar Thollander (s), Lena Boström

(s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Hans Stenberg (s), Maud Ekendahl

(m) och Stina Eliasson (c).

Reservationer

1. Översynen av konsumentpolitiken m.m. (mom. 4)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar Thollander, Lena Boström,

Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Enligt

utskottets" och på s. 8 slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning i motion L712 om betydelsen av

EFTA:s ministerdeklaration på konsumentområdet, och enligt utskottets mening

bör regeringen vid utformning av direktiven till den aviserade utredningen

särskilt beakta vad som däri framförts.

När det sedan gäller yrkande 2 i samma motion delar utskottet också

motionärernas uppfattning om nödvändigheten att KOV ges möjligheter att

omedelbart börja arbeta med de inför EG-anpassningen strategiska frågorna.

Behovet av resurser för att KOV skall kunna ta till vara de svenska

konsumenternas intressen inom ramen för ett EES-avtal bör enligt utskottets

mening särskilt uppmärksammas av regeringen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L712

yrkandena 1 och 2 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande översynen av konsumentpolitiken m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:L712 yrkandena 1 och 2 samt med

avslag på motion 1991/92:L713 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

2. Utvärdering av miljömärkningen (mom. 12)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar Thollander, Lena Boström,

Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "När det"

och slutar med "29 delvis" bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion Jo612 finns det i budgetpropositionen ingen närmare

utvärdering av det arbete som hittills bedrivits med miljömärkningen. I linje

med vad som anförs i motionen anser utskottet att det vore värdefullt om en

sådan utvärdering kom till stånd, särskilt mot bakgrund av den kritik som

framställts mot verksamheten i massmedia. Enligt utskottets mening bör

regeringen omgående ta initiativ härtill och därefter redovisa sina bedömningar

och eventuella förslag till riksdagen. Den omständigheten att EG:s

miljöministrar kommit överens om en förordning om miljömärkning inom EG utgör

inte skäl för att en utvärdering i enlighet med motionsönskemålet inte skall

komma till stånd.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion Jo612

yrkande 29 delvis ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande utvärdering av miljömärkningen

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Jo612 yrkande 29 delvis som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Obligatorisk miljöfarlighetsmärkning (mom. 13)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar Thollander, Lena Boström,

Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "I

likhet" och på s. 15 slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna ser utskottet som ytterst positivt om produkter i

större omfattning än för närvarande kan märkas med avseende på innehållet av

miljöfarliga ämnen, och enligt utskottets mening är tiden nu mogen för att

överväga föreskrifter därom. Utskottet anser det ingalunda självklart att

sådana föreskrifter skulle uppfattas som tekniska handelshinder, och inom EG

har miljöintressen godtagits som grund för särbestämmelser. Det anförda leder

utskottet till den uppfattningen att frågan kräver ytterligare överväganden.

Det bör ankomma på regeringen att föranstalta om en utredning som får i uppdrag

att närmare belysa frågan och lämna erforderliga förslag.

Vad utskottet sålunda anför bör riksdagen med bifall till motion Jo612

yrkande 29 i denna del som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande obligatorisk miljöfarlighetsmärkning

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Jo612 yrkande 29 delvis som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Extrapriser (mom. 16)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar Thollander, Lena Boström,

Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med

"Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 6" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det angeläget att konkurrenskommitténs förslag

till åtgärder mot extrapriser snarast leder till lagstiftning. Som framhålls i

motionerna och som också framgår av konkurrenskommitténs betänkande används

systemet med extrapriser i en omfattning och på ett sådant sätt som är helt

oacceptabelt från konsumentsynpunkt. Sålunda saluförs vissa varor alltid till

extrapris och prisinformationen blir då helt missvisande. Utskottet anser i

likhet med motionärerna att tiden är mogen för en genomgripande sanering av

extrapriser och liknande prissättningar. Regeringen bör snarast återkomma till

riksdagen med förslag till de åtgärder som behövs för att åstadkomma en

nödvändig sanering av bruket med extrapriser.

Vad utskottet sålunda har anfört bör riksdagen med anledning av motionerna

L702 och L710 samt med bifall till motion Jo203 yrkande 6 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:

16. beträffande extrapriser

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Jo203 yrkande 6 och med

anledning av motion 1991/92:L702 och motion 1991/92:L710 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Konsumenters avbeställningsrätt (mom. 18)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar Thollander, Lena Boström,

Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med

"Utskottet erinrar" och på s. 23 slutar med "till känna" bort ha följande

lydelse:

Utskottet erinrar om att motionsyrkanden liknande det i motion L714 prövades

av riksdagen våren 1990 i samband med konsumentköplagens tillkomst (prop.

1989/90:89, bet. 1989/90:LU35). I sitt av riksdagen godkända betänkande

framhöll utskottet att konsumenterna kan ha flera olika bevekelsegrunder för

att vilja dra sig tillbaka från ett köp och att en rätt till avbeställning

borde införas i konsumentköplagen. Utskottet pekade även på att steg i riktning

mot en rätt till avbeställning hade tagits genom regeringens förslag till ny

köplag (prop. 1989/90:76), vilket utskottet då nyligen hade tillstyrkt (bet.

1989/90:LU34). Köplagsförslaget innebar att köparen under vissa förutsättningar

får avbeställa en vara som skall tillverkas eller anskaffas särskilt för honom.

Utskottet fann det emellertid inte till fyllest med en sådan begränsad

avbeställningsrätt på konsumentområdet utan framhöll att andra lösningar måste

hittas. En möjlighet kunde därvid vara att konsumenten i enlighet med

tankegångarna i en då aktuell motion fick avbeställningsrätt då

förutsättningarna för köpet ändrats. Enligt utskottet var det emellertid

knappast möjligt att hitta kriterier som på ett lämpligt och entydigt sätt

fångade in just sådana fall men utestängde andra. En begränsning i

avbeställningsrätten på det i motionen förordade sättet var således enligt

utskottet inte någon framkomlig väg. Någon annan metod för att åstadkomma en

meningsfull begränsning i avbeställningsrätten kunde utskottet inte finna.

Enligt utskottet var då den enda tänkbara lösningen att konsumenten fick

avbeställa en vara oavsett anledningen därtill. Det blev då nödvändigt att på

konsumentköpsområdet göra ett avsteg från principen att avtal skall hållas. För

den av utskottet förordade generella avbeställningsrätten talade också att

konsumenterna genom bestämmelserna i konsumenttjänstlagen redan tillerkänts en

ovillkorlig avbeställningsrätt när det gäller tjänster. I och för sig kunde det

enligt utskottets mening hävdas att skillnaderna mellan konsumentköp och

konsumenttjänster är betydande. Vid tillverkningsavtal är dock, uttalade

utskottet, likheterna stora mellan å ena sidan köp och å andra sidan sådana

avtal som innefattar tjänster, och gränsdragningen mellan de avtal som faller

under konsumenttjänstlagen och de som skall bedömas enligt konsumentköplagen

är beroende av vem som tillhandahåller material för tillverkningen av varan.

Vidare framhöll utskottet att särskilda problem skulle kunna uppkomma vid s.k.

blandade avtal, då näringsidkare dels säljer en vara till konsumenten, dels

åtar sig att utföra ett visst arbete på den. Att rätten till avbeställning i

sådan fall skall bero på hur avtalet rättsligen etiketterats kunde enligt

utskottet te sig svårförståeligt för den enskilde konsumenten.

Av de angivna skälen ställde sig utskottet bakom förslaget i propositionen

att konsumenten bör ha en i princip ovillkorlig rätt att avbeställa ett köp.

Utskottet erinrade emellertid samtidigt om att det självfallet är angeläget att

regelsystemet utformas så att näringsidkaren inte drabbas av några förluster på

grund av avbeställningen. Det var också viktigt, framhöll utskottet, att

reglerna inte uppmuntrar konsumenterna till oöverlagda köp. Näringsidkaren

borde därför ha rätt till ersättning när avbeställning sker. Enligt utskottets

mening fick förslaget i propositionen såvitt gällde ersättningsrättens

generella omfattning anses innebära en fullt godtagbar avvägning mellan de

olika intressen som gjorde sig gällande i frågan. -- Utskottets nu redovisade

ställningstagande innebar att de då aktuella motionerna avstyrktes.

Kritiken aktualiserades på nytt våren 1991 i en motion, och utskottet vidhöll

då sin tidigare ståndpunkt (bet. 1990/91:LU22).

Enligt utskottets mening har några nya omständigheter inte tillkommit som bör

föranleda att riksdagen nu frångår sina tidigare ställningstaganden beträffande

avbeställningsrätten enligt konsumentköplagen. Utskottet avstyrker alltså

bifall till motion L714.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:

18. beträffande konsumenters avbeställningsrätt

att riksdagen avslår motion 1991/92:L714.