Bet. 1991/92:LU26

Lagutskottets betänkande

1991/92:LU26

Upphovsrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1991/92

LU26

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner om

upphovsrättsliga frågor. En motion (s) rör skyddet för folkmusik

och två motioner (kds) angår upphovsmännens rättigheter när verk

framförs i samband med gudstjänst. I den fjärde motionen (s) tas

upp frågor rörande rättigheterna till noter.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.

Motionerna

1991/92:L801 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den nuvarande lagstiftningen om

upphovsrätt bör kompletteras med regler som skyddar traditionell

musik.

1991/92:L802 av Alwa Wennerlund och Rose-Marie Frebran (kds)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att musik som framförs som

komplement i en gudstjänst skall undantagas från STIM-avgifter.

1991/92:L805 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ett bibehållet undantag för gudstjänstmusik i

upphovsrättslagen.

1991/92:Kr226 av Per Olof Håkansson (s) vari -- såvitt nu är i

fråga -- yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en utredning av

rättighetsfrågorna m.m. på musikområdet i syfte att undanröja

onödiga hinder m.m.,

Utskottet

1 Allmän bakgrund

Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och

konstnärliga verk ger ett tidsbegränsat skydd åt den som skapat

ett sådant verk. Skyddet innebär att den som skapat verket har

rätt att utnyttja detta ekonomiskt och har ett visst ideellt

betonat inflytande över hur och i vilka sammanhang det används.

Har flera medverkat vid tillkomsten av det skyddade verket har

var och en av dem upphovsrätt.

Begreppen litterärt och konstnärligt verk i lagen är mycket

vidsträckta. Till litterära verk räknas bl.a. skönlitteratur och

beskrivande framställningar i ord såsom vetenskapliga arbeten

och handböcker. Som konstnärliga verk räknas i princip alla

former, i vilka verk skapas i syfte att nå en konstnärlig

verkan, t.ex. i bild, rörelse eller toner. Till denna grupp hör

bl.a. målningar, alster av bildhuggarkonst, sceniska verk som

teaterpjäser och koreografiska verk, musikaliska kompositioner

både när de framförs och framträder i notskrift samt filmverk,

både spelfilmer och under vissa förutsättningar kortfilmer och

journalfilmer.

För att en produkt över huvud taget skall anses som ett verk

och därmed komma i åtnjutande av skydd enligt lagen måste den ha

vad man brukar kalla verkshöjd. Kravet på verkshöjd kan

uttryckas så, att en produkt är ett verk, om den praktiskt sett

inte har kunnat framställas av två personer oberoende av

varandra. Utanför skyddet faller därför idéer och uppslag som

flera kan tänkas komma på, vanliga nyhetsmeddelanden, vardagliga

samtal, enklare nyttoföremål och andra prestationer av

rutinmässig eller alldaglig karaktär.

Ett verk kan framträda i många olika former. Det kan vara

fixerat på ett materiellt underlag, dvs. i ett exemplar.

Exemplar av verket är inte blott en bok eller en målning, som

kan ge en omedelbar upplevelse av verket, utan också en

grammofonskiva, en filmremsa, en trycksats, en matris osv., som

endast medelbart kan ge en sådan upplevelse. Verket kan också

framträda i obeständig form, t.ex. i uppläsarens ord, i tonerna

av ett musikstycke, i bilden på filmduken eller

televisionsskärmen. Alla former vari verket framträder faller

inom dess skyddssfär, även bearbetningar.

Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt verk

innefattar en principiell ensamrätt att framställa exemplar av

verket och att göra verket tillgängligt för allmänheten, t.ex.

genom att framföra eller visa det offentligt och sprida exemplar

av verket. Som framställning av exemplar anses bl.a.

fotokopiering av en bok eller ett nothäfte eller inspelning av

verket på band eller annan anordning från vilken det kan

återges.

Ett verk framförs offentligt när det presenteras för

allmänheten i obeständig form, t.ex. när en dikt läses upp, ett

musikstycke spelas, en film visas eller ett verk sänds ut i

ljudradio eller televisionen. Ett framförande är offentligt, när

det sker på en plats, dit allmänheten äger tillträde. Härmed

jämställs det fallet att framförandet anordnas i

förvärvsverksamhet inför en större sluten krets, framför allt på

en större arbetsplats (s.k. industrimusik).

Det upphovsrättsliga skyddet gäller i 50 år, som regel räknat

från upphovsmannens död.

Upphovsrättslagen innehåller också regler om s.k. närstående

rättigheter. Dessa regler ger musiker, skådespelare och andra

utövande konstnärer ett rättsligt skydd då de framför litterära

eller konstnärliga verk. Till de närstående rättigheterna räknas

även det skydd som fonogramproducenter samt radio- och

TV-företag har enligt upphovsrättslagen.

Skyddet för upphovsmän, utövande konstnärer m.fl. är i vissa

avseenden inskränkt av hänsyn till allmänna eller enskilda

intressen.

Den som gör intrång i de rättigheter som lagen ger upphovsmän

och andra rättighetshavare kan dömas till straff och förpliktas

utge skadestånd.

Upphovsrättslagen omfattar inte fotografier. Fotografers

rättigheter till sina bilder regleras i stället genom

bestämmelserna i lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild.

Dessa regler, som är tillämpliga på bl.a. fotografer som

medverkar vid filminspelningar och i TV-sändningar, ansluter

nära till upphovsrättslagens regelsystem.

Den upphovsrättsliga lagstiftningen gäller främst svenska verk

och prestationer. Genom Sveriges anslutning till olika

internationella konventioner har Sverige förpliktat sig att ge

skydd också åt verk och prestationer med ursprung i ett stort

antal andra länder. Den svenska lagstiftningen bygger liksom

motsvarande lagar i andra nordiska länder på innehållet i dessa

konventioner. Bland sådana konventioner kan här nämnas särskilt

1886 års Bernkonvention för skydd av litterära och konstnärliga

verk, 1952 års världskonvention om upphovsrätt och 1961 års

internationella konvention om skydd för utövande konstnärer,

framställare av fonogram samt radioföretag (Romkonventionen).

Konventionerna bygger på i huvudsak två principer. Den ena är

att varje konventionsstat skall ge samma skydd åt verk och

prestationer från andra konventionsstater som staten i fråga ger

sina nationella verk och prestationer. Den andra är att en

konventionsstat är förpliktad att garantera de andra

konventionsstaternas verk och prestationer visst minimiskydd.

Den svenska upphovsrättslagstiftningen har varit föremål för

en allmän översyn av upphovsrättsutredningen (Ju 1976:02). Också

i övriga nordiska länder har liknande utredningsarbeten kommit

till stånd. Upphovsrättsutredningen har bedrivit sitt arbete i

etapper och avlämnade år 1990 sitt slutbetänkande (SOU 1990:30)

Översyn av upphovsrättslagstiftningen -- fotografirättens

integration -- 2 kap. upphovsrättslagen -- särskilda frågor om

konstverk. Utredningen har tidigare avlämnat två promemorior med

lagstiftningsförslag samt fyra delbetänkanden. Promemoriorna och

tre av delbetänkandena har helt eller delvis lett till

lagstiftning. Utredningens slutbetänkande och fjärde

delbetänkande, (SOU 1988:31) Översyn av

upphovsrättslagstiftningen, Delbetänkande 4 som behandlar --

enskilt bruk -- institutionell exemplarframställning, har

remissbehandlats och är jämte vissa av utredningens tidigare

förslag föremål för överväganden inom justitiedepartementet.

Inom EG har upphovsrättsfrågorna under senare år tilldragit

sig allt större uppmärksamhet. År 1990 utfärdade EG-kommissionen

ett meddelande med titeln "Follow-up to the Green Paper. Working

Programme of the Commission in the Field of Copyright and

Neighbouring Rights". Dokumentet avses främst vara ett underlag

för diskussion om åtgärder för att stärka upphovsrätten och de

närstående rättigheterna. Av dokumentet framgår att kommissionen

strävar efter en omfattande harmonisering av EG-ländernas

nationella regelverk på området. Ett första steg avses bli ett

förslag till direktiv från kommissionen om att samtliga

EG-länder skall vara anslutna till Bernkonventionens s.k.

Paristext samt Romkonventionen vid utgången av år 1992. I ett

längre tidsperspektiv är syftet att åstadkomma en harmonisering

av upphovsrätten i ett antal särskilt betydelsefulla hänseenden.

2 Skydd för folkmusik

2.1 Arbete inom WIPO och Unesco

Skyddet för folkmusik togs år 1980 upp inom Unesco, där en

arbetsgrupp tillsattes för frågan. Gruppens arbete resulterade i

en rekommendation om att WIPO:s och Unescos sekretariat fick i

uppdrag att revidera ett tidigare utarbetat förslag till

modellag. En sådan revidering skedde sedermera inom

sekretariaten, och ett förslag till modellag antogs år 1982 av

en expertkommitté, som tillsatts av WIPO:s och Unescos

generaldirektörer efter rekommendation av organisationerna.

Förslaget till modellag omfattar inte bara folkmusik utan

också andra konstarter som folkdans, folksagor m.m. En

förutsättning för skydd är att verken ingår i en konstnärlig

tradition som utvecklats i en bygd eller av enskilda personer

och speglar traditionella konstnärliga uttrycksmedel i bygden.

Skyddet gäller oavsett om verket på något sätt materialiserats

eller endast lever vidare muntligen. Enligt modellagen får --

med vissa undantag -- skyddade verk inte utan myndighets

tillstånd publiceras eller mångfaldigas eller framföras

offentligt genom radio och TV eller på annat sätt. Även

spridning av exemplar av verket omfattas av skyddet. Myndigheten

i fråga har rätt att bestämma avgifter för verkens utnyttjande.

Skyddet är inte tidsbegränsat och gäller vid sidan av det skydd

som kan tillkomma verket på grund av upphovsrättsliga regler.

Såvitt känt har inte något industriland infört en särreglering

på grundval av modellagen.

2.2 Motionsmotivering

I motion 1991/92:L801 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist

(s) hävdas att folkmusik inte omfattas av upphovsrättslagen och

att lagen bör ändras så att upphovsrättslig ersättning kan utgå

till denna genre i samma utsträckning som andra musikgenrer.

Motionärerna anser att den av WIPO och Unesco utarbetade

modellagen kan vara ett riktmärke och kan inte finna några

hinder mot att en lagstiftning genomförs i Sverige på grundval

av modellagen.

2.3 Utskottets överväganden

Utskottet erinrar om att motioner med samma syfte som den nu

aktuella prövats i riksdagen såväl våren 1988 (bet. LU

1987/88:28) som hösten 1991 (bet. 1991/92:LU5). Då frågan senast

behandlades underströk utskottet att upphovsrättslagen gäller

för alla former av litterärt och konstnärligt skapande och

således också för folkmusik. Likaså skyddas de som bearbetar och

framför folkmusik. Samtidigt förhåller det sig obestridligen så,

fortsatte utskottet, att åtskilliga verk inom folkmusiken faller

utanför det skydd som upphovsrättslagen ger. En orsak härtill

kunde enligt utskottet vara att skyddstiden, 50 år från

upphovsmannens död, gått till ända. En annan anledning kunde

vara att verket inte kan tillskrivas någon viss upphovsman

därför att det har kommit till genom långvarig utveckling i en

viss trakt och under medverkan av en obestämd krets människor. I

dessa hänseenden, påpekade utskottet, skiljer sig emellertid

inte folkmusiken från andra former av konstnärligt skapande. För

t.ex. många verk inom den seriösa musiken som allmänt utnyttjas

har skyddstiden gått till ända, och inom jazzen är det inte

ovanligt att verk saknar kända upphovsmän. Någon anledning till

att just folkmusiken skulle ges ett mera långtgående

upphovsrättsligt skydd än andra konstnärliga alster kunde

utskottet inte finna. Inte heller i övrigt hade det framkommit

några omständigheter som föranledde utskottet att frångå sin

tidigare bedömning av spörsmålet. Utskottet vidhöll sålunda sin

uppfattning att några särskilda regler om skydd för folkmusik

inte borde införas. En annan sak var enligt utskottet att det

kan finnas anledning att i ett vidare perspektiv överväga

huruvida skyddet för litterära och konstnärliga verk bör

förbättras med hänsyn till de intressen som gör sig gällande på

bl.a. musikområdet. Denna fråga föll dock utanför ramen för det

då aktuella ärendet. Behovet av ökade ekonomiska resurser till

folkmusiken fick därför tills vidare tillgodoses på annat sätt

än genom särskild lagstiftning. Liksom tidigare förutsatte

utskottet att regeringen följer utvecklingen på området. På

hemställan av utskottet avslog riksdagen motionerna.

Enligt utskottets mening finns det inte anledning för

riksdagen att nu knappt ett halvår senare ändra sin inställning

till frågan om införandet av särskilda regler om skydd för

folkmusik. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L801.

3 Upphovsrätten till noter

3.1 Gällande ordning

Med musikaliska verk avses i upphovsrättslagen musikaliska

kompositioner, och det upphovsrättsliga skyddet för dem omfattar

alla de former som verket kan framträda i, främst då

framföranden, inspelningar och notskrift. Liksom när det gäller

andra upphovsrättsligt skyddade verk har upphovsmannen till ett

musikaliskt verk en ensamrätt att framställa exemplar (kopior)

av verket och framföra verket offentligt. Varje nothäfte och

inspelning vari verket framträder är ett exemplar av verket.

Utan upphovsmannens samtycke får dock privatpersoner framställa

enstaka exemplar för enskilt bruk. Som enskilt bruk räknas bl.a.

att en person tar kopior av ett verk för nyttjande inom mindre,

slutna kretsar av mera privat karaktär, t.ex. föreningar eller

klubbar. Om kopieringen sker för att verket skall göras

tillgängligt för allmänheten, exempelvis vid en offentlig

konsert, eller för repetition inför ett sådant frammförande

krävs upphovsmannens tillstånd. I upphovsmannens rättigheter

ingår också en rätt att ensam bestämma över om och i vilken

omfattning exemplar av verket skall spridas till allmänheten

t.ex. genom försäljning, uthyrning eller utlåning. Rätten att

sprida exemplar av verket är emellertid inskränkt i

betydelsefulla hänseenden. Enligt 23 § upphovsrättslagen får

sålunda exemplar av litterära och musikaliska verk sedan de en

gång givits ut fritt spridas vidare bland allmänheten. På grund

av denna bestämmelse kan bl.a. utlåning inom ramen för den

offentliga biblioteksverksamheten bedrivas utan upphovsmännens

tillstånd. När det gäller musikaliska verk gäller dock att

uthyrning och därmed jämförlig verksamhet inte får ske utan

samtycke från upphovsmannen.

Upphovsmannen kan helt eller delvis överlåta sin rätt att

utnyttja verket ekonomiskt. Sålunda kan genom förlagsavtal en

förläggare få rätt att genom tryck eller på annat liknande sätt

månfaldiga och ge ut exempelvis ett musikverk.

Spörsmålet om musiklivets möjligheter att få tillgång till

notmaterial har samband med frågan om kostnaderna för utskrift

och utgivning av noter. Mot bakgrund av att utgivningen och

distributionen av noter varit bristfällig i många avseenden har

sedan åtskilliga år medel anvisats över statsbudgeten i bidrag

till dels Musikaliska akademien för att stimulera utgivningen av

noter till äldre svenska tonsättares verk, dels STIM:s

informationscentral för svensk musik (Svensk musik) för bl.a.

utgivning av noter till samtida svensk musik. En anledning till

statsbidragen har också varit att strukturförändringar inom

musikhandeln lett till att det på många håll finns begränsade

möjligheter att köpa noter. I 1991/92 års budgetproposition

(prop. 1991/92:100 bil. 12, C 3 Stöd till fonogram och

musikalier) föreslås att för budgetåret 1992/93 361 000 kr.

utgår som stöd till utgivning av äldre svenska tonsättares verk.

För STIM/Svensk musik föreslås ett bidrag på 1842000 kr. för

information och utgivning av noter.

3.2 Motionsmotivering

I motion Kr226 (yrkande 4) framhålls att det för ett aktivt

musikliv är av vitalt intresse att tillgången till noter

tryggas. Flera olika förhållanden begränsar emellertid

musiklivets möjligheter att få tillgång till noter. Hindren

beror sällan på tonsättarnas uppträdande utan snarast på

kommersiella och juridiska förhållanden. Motionären anser att

upphovsrättsfrågorna på området är komplicerade och att en

översyn bör ske i syfte att det svenska musiklivets tillgång

till noter skall öka.

3.3 Tidigare behandling

Regeln i upphovsrättslagen att uthyrning av musikaliska verk

kräver samtycke från upphovsmannen fick sin nuvarande utformning

genom en lagändring år 1982 (prop. 1982/83:40, LU 11). Tidigare

gällde att uthyrning av noter men inte inspelade verk omfattades

av upphovsmannens rättigheter.

Beträffande upphovsmannens rättigheter vid uthyrning av noter

framhölls i det till grund för upphovsrättslagen liggande

betänkandet (SOU 1956:25 Förslag till lag om upphovsmannarätt

till litterära och konstnärliga verk, m.m.) att inom

musikförlagsbranschen uthyrning var en normal form för

distribution av mer omfattande notmaterial, såsom noter till

orkester- och körverk. De svenska musikförlagen ombesörjde i

regel själva spridningen av sådana noter, varvid dessa i

allmänhet uthyrdes mot viss avgift för varje utförande. Kända

svenska köpare brukade dock få förvärva exemplar med äganderätt.

Förlagen hade enligt betänkandet utan stöd av lagbestämmelser

kunnat upprätthålla ett rätt effektivt uthyrningsmonopol, vilket

i de flesta fall var en förutsättning för att verkets utgivning

skall kunna finansieras. Då uthyrning emellertid blivit en

normal form att förfoga över musikverk av detta slag, syntes det

riktigast att hänföra uthyrningen till tonsättarens ensamrätt.

Därigenom gav man bl.a. musikförlagen rättslig möjlighet att

inskrida mot uthyrning, som äger rum utan tillstånd. I

proposition 1959:17 med förslag till upphovsrättslag anslöt sig

departementschefen till vad som anfördes i betänkandet.

Hösten 1987 behandlade utskottet en motion med samma syfte som

den nu aktuella motionen. I sitt av riksdagen godkända

betänkande LU 1987/88:9 avstyrkte utskottet på närmare anförda

skäl bifall till motionen. Utskottet framhöll därvid bl.a. att

motionärens önskemål fick ses mot bakgrund av att orkestrar,

körer m.m. i stor utsträckning är hänvisade till att hyra de

noter som behövs och att hyreskostnaderna i många fall kan vara

höga. Endast i begränsad mån fanns noter tillgängliga för

utlåning eller för försäljning. Till bilden hörde också att

handel och uthyrningsverksamhet med noter för vissa typer av

musik inte var ekonomiskt bärkraftig.

Utskottet hänvisade också till en rapport som avlämnats av

statens kulturråd år 1985. Av rapporten framgick att både

utgivningen och distributionen av noter var bristfällig i många

avseenden. Problemen på området berodde i viss mån på att

produktionen av notmaterial var kostsam. En starkt bidragande

orsak var också enligt rapporten att rätten att framställa

kopior av noter för enskilt bruk i stor utsträckning utnyttjas

på ett inte tillåtet sätt och att denna privatkopiering gjort

handeln med noter olönsam. I sammanhanget erinrade utskottet om

att riksdagen -- för att öka tillgången på noter -- på förslag

av regeringen beviljat särskilda medel för bidrag till

notutskrifter och notutgivning.

3.4 Utredningsarbete

Den nuvarande regeln om kopiering för enskilt bruk har

behandlats av upphovsrättsutredningen i dess andra delbetänkande

(SOU 1983:65, Översyn av upphovsrättslagen Delbetänkande 2 som

behandlar -- närstående rättigheter -- enskilt

bruk -- videogram). Utredningen föreslog en skärpning av

bestämmelsen som bl.a. innebär att det i princip skall vara

förbjudet att anlita utomstående för kopiering av musikaliska

verk. Syftet med förslaget är att begränsa tillämpningsområdet

för bestämmelsen om kopiering för enskilt bruk till sådant

mångfaldigande som sker för att tillgodose en enskild persons

behov av att framställa något eller några exemplar för ett rent

personligt bruk. I delbetänkandet 4 återkom utredningen till

frågan om det enskilda bruket och tog därvid upp också det

halvenskilda bruket eller den s.k. institutionella

exemplarframställningen. Utredningen vidhöll sin tidigare

uppfattning att rätten att fritt framställa exemplar av skyddade

verk i princip endast skall få utnyttjas inom den rent privata

sfären. I den mån det finns intresse av att utanför den privata

sfären kopiera verk borde enligt utredningen det behovet

tillgodoses med stöd av en särskild ordning. I delbetänkandet 4

föreslås att bestämmelsen i 11§ upphovsrättslagen om kopiering

för enskilt bruk ändras så att rätten att fritt framställa

exemplar av ett skyddat verk begränsas till den rent privata

sfären. Förslaget innebär att det inte längre skall vara möjligt

att inom ramen för regeln om kopiering för enskilt bruk göra

inspelningar eller andra kopior av skyddade verk inom

myndigheter, företag, organisationer m.m., s.k. institutionell

exemplarframställning. Enligt förslaget skall det i princip inte

heller bli möjligt att låta utomstående framställa exemplar av

bl.a. musikaliska verk. Myndigheters och andras behov av att

kunna framställa exemplar för den egna verksamheten föreslås bli

tillgodosett genom en ordning med avtalslicenser. I betänkandet

lägger utredningen också fram förslag på de områden av

institutionell exemplarframställning som ansetts mest angelägna.

Förslagen gäller kopiering av tidnings- och tidskriftsartiklar

för intern information till anställda och vissa andra,

inspelning av radio- och TV-program för visning på

vårdinrättningar och inom undervisningsverksamhet samt

inspelning av radio- och TV-program med ekonomiskt, politiskt,

religiöst eller liknande innehåll för intern visning.

Utredningens förslag övervägs för närvarande inom

regeringskansliet.

3.5 Utskottets överväganden

I likhet med motionären anser utskottet att det är en

grundläggande förutsättning för musiklivet att utbudet av

notmaterial är brett och allsidigt. Att noter finns tillgängliga

på marknaden är också av stor betydelse för tonsättarna eftersom

deras möjligheter att få sina verk spelade då ökar.

Som framgår av redogörelsen ovan behandlade utskottet år 1987

en motion med samma syfte som den nu aktuella. Sedan dess har --

såvitt utskottet kunnat finna -- några nämnvärda förändringar på

området inte inträffat. Fortfarande är således orkestrarna i

betydande utsträckning hänvisade till att låna noter till

orkesterverk från olika notbibliotek eller hyra materialet från

musikförlagen. Lånemöjligheterna är enligt inhämtade

upplysningar i stort sett begränsade till äldre musikaliska verk

för vilka den upphovsrättsliga skyddstiden gått ut. Noter till

nyare verk lär i huvudsak endast kunna hyras, och

hyreskostnaderna är förhållandevis höga. Från statsmakternas

sida har musiklivets behov av notmaterial fortlöpande ägnats

upmärksamhet, och riksdagen har på förslag av regeringen

alltsedan början av 1980-talet anvisat särskilda medel för

bidrag till notutskrifter och notutgivning. Som utskottet

påpekade år 1987 kan emellertid problemen på området inte lösas

enbart genom statliga bidrag. Även utformningen av det

upphovsrättsliga regelsystemet måste övervägas. Utskottet har

därför förståelse för att motionären nu åter tagit upp

rättighetsfrågorna på musikområdet. Enligt utskottets mening bör

dock inte komma i fråga att problemen skall lösas genom ett

slopande eller en stark begränsning av upphovsmännens rätt att

bestämma över uthyrningen av musikaliska verk. En sådan ändring

kan få negativa effekter på utbudet av notmaterial och därmed

strida mot motionärens syften. När det gäller noter till kör-

och orkesterverk har nämligen förhållandena på marknaden inte

förändrats i någon mer väsentlig grad sedan upphovsrättslagen

kom till, och fortfarande är notuthyrning en huvudsaklig

inkomstkälla inom branschen. De ovan (avsnitt 3.3) redovisade

skälen för att upphovsmännen givits en ensamrätt till

notuthyrning har därför i allt väsentligt fortfarande bärkraft.

I sammanhanget vill utskottet också peka på att en orsak till

att orkestrarna har svårigheter att få tillgång till notmaterial

är att själva notproduktionen är kostsam. Detta förhållande

synes knappast kunna rättas till genom inskränkningar av

upphovsmännens rättigheter.

En åtgärd som däremot på sikt kan tänkas leda till ett

förbättrat utbud av noter kan vara en begränsning av de

nuvarande möjligheterna till kopiering för enskilt bruk. I

kulturrådets rapport år 1985 (se avsnitt 3.3) uttalades att

privatkopieringen gjort handeln med noter olönsam, och utskottet

har -- med hänsyn till vad som i andra sammanhang framkommit

rörande effekterna av privatkopieringen -- anledning att anta

att detta uttalande fortfarande har giltighet. Frågan om

skärpning av upphovsrättslagens regel om kopiering för enskilt

bruk bereds för närvarande inom regeringskansliet på grundval av

upphovsrättsutredningens förslag i delbetänkandet 4. Regeringens

ställningstagande till spörsmålet bör inte föregripas. Utskottet

utgår emellertid från att regeringen vid sitt ställningstagande

tar hänsyn till förhållandena på notområdet och även i övrigt

överväger vilka åtgärder som kan behövas för att stimulera

utbudet av noter.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Kr226

yrkande 3.

4 Framförande av verk vid gudstjänst

4.1 Gällande ordning

Som tidigare nämnts får litterära och musikaliska verk som

huvudregel inte framföras offentligt utan tillstånd av

upphovsmannen. Enligt en särskild undantagsregel i

upphovsrättslagen (20 §) får dock verk som är utgivna framföras

offentligt vid gudstjänst eller undervisning. Utgivna verk får

också framföras offentligt vid tillfällen där framförande av

verk inte är det huvudsakliga samt tillträdet är avgiftsfritt

och anordnandet inte sker i förvärvssyfte. Även för

allmännyttiga ändamål får verken framföras om de medverkande gör

det utan ersättning.

4.2 Motionsmotiveringar

I motionerna 1991/92/:L802 av Alwa Wennerlund och Rose-Marie

Frebran (kds) samt 1991/92:L805 av Tuve Skånberg (kds) hänvisas

till att upphovsrättsutredningen föreslagit att undantagsregeln

i 20 § upphovsrättslagen slopas. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om att undantaget för gudstjänstmusik skall

behållas i upphovsrättslagen.

4.3 Utredningsarbete

Den nuvarande regeln i 20 § upphovsrättslagen om undantag

beträffande offentliga framföranden som sker vid gudstjänst m.m.

har tagits upp av upphovsrättsutredningen i slutbetänkandet.

Utredningen föreslår att undantagsregeln slopas. Som skäl för

förslaget framhåller utredningen bl.a. att det -- med nutida

betraktelsesätt -- knappast kan anses rimligt att upphovsmän som

skapar verk avsedda att användas vid gudstjänster och liknande

förrättningar inte skall ha rätt att begära ersättning, när

deras verk framförs just i sådana sammanhang. Med nuvarande

ordning berövas dessa upphovsmän i praktiken den huvudsakliga

inkomstkällan för denna produktion. Utredningen anser att det

finns starka skäl för en ändring till upphovsmännens förmån och

att det saknas några allmänna skäl som talar mot en ändring.

Slutbetänkandet har remissbehandlats, och förslagen bereds för

närvarande inom regeringskansliet.

4.4 Utskottets överväganden

Som framgår av den lämnade redovisningen övervägs för

närvarande frågan om upphovsmännens rättigheter när verk

framförs vid gudstjänst och i vissa andra sammanhang.

Regeringens ställningstagande till frågan bör inte föregripas

genom några uttalanden från riksdagen i saken. Utskottet

avstyrker därför bifall till motionerna L802 och L805.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande skyddet för musikaliska verk

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L801 och 1991/92:Kr226

yrkande 3,

2. beträffande undantag för gudstjänstmusik

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L802 och 1991/92:L805.

Stockholm den 17 mars 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe

Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),

Bengt Kindbom (c), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Stig

Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Hans Stenberg (s), Maud

Ekendahl (m) och Stina Eliasson (c).