Bet. 1991/92:LU27

Lagutskottets betänkande

1991/92:LU27

Försäkringsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motioner från allmänna motionstiden 1990/91

Utskottet

Hemställan

1991/92

LU27

Sammanfattning

I betänkandet behandlas tre motioner om patientförsäkringen och två motioner

som berör vissa frågor om personförsäkringar. Utskottet avstyrker bifall till

motionerna.

Motioner från allmänna motionstiden 1990/91

1990/91:L613 av Elisabeth Persson och Margó Ingvardsson (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en ändring i villkoren för patientförsäkringen vid behandlingsskada,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om retroaktiv ersättning till personer som smittats med hepatit non A

non B men som fått avslag på sin begäran om ersättning av patientförsäkringen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om patientskadenämndens sammansättning.

1990/91:L619 av Roland Larsson och Marianne Jönsson (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en

höjning av ersättningsbeloppen från patientförsäkringen.

1990/91:L623 av Görel Thurdin och Marianne Andersson i Vårgårda (c) vari --

med hänvisning till vad som anförs i motion 1990/91:So528 -- yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av en generell höjning av skadeståndsnivåerna när det gäller

personskador,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om samhällets ansvar när det gäller beslut om ersättningsnivåer vid

behandlingsskador m.m.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991/92

1991/92:L601 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om likvärdiga

försäkringsvillkor för alla barn.

1991/92:L609 yrkande 1 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om försäkringsvillkor för diabetikerna.

Utskottet

I betänkandet behandlas tre motioner om patientförsäkringen och två motioner

som berör vissa frågor om personförsäkringar.

Patientförsäkringen

Gällande ordning

Några särskilda regler om ersättning för skador som uppstått genom felaktig

medicinsk behandling finns inte i gällande rätt. Detta innebär att

sjukvårdshuvudmännens skadeståndsansvar -- liksom skadeståndsfrågorna i övrigt

inom sjukvårdens område -- skall bedömas enligt bestämmelserna i

skadeståndslagen (1972:207).

Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen (SkL) åligger det arbetsgivare att svara

för bl.a. personskada, som hos honom anställd arbetstagare vållar genom fel

eller försummelse i tjänsten, oavsett vilken ställning arbetstagaren intar

(s.k. principalansvar).

Regler om hur ersättning vid personskada skall bestämmas finns i 5 kap. SkL

och bygger på principen att en skadelidande skall få full ersättning för sina

skador. Enligt 5 kap. 1 § SkL kan den som har tillfogats personskada få

ersättning både för ekonomisk och för s.k. ideell skada. Som ekonomisk skada

ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter till följd av skadan samt

förlorad arbetsförtjänst och framtida inkomstförlust. Ideell skada gottgörs i

form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande men.

Sveda och värk avser skadeföljder under den akuta sjukdomstiden, medan lyte och

men omfattar bestående lidande eller obehag. Till ideell skada hänförs även

vissa olägenheter i övrigt till följd av skadan.

Skadestånd för sveda och värk samt lyte och framtida men bestäms i praktiken

med ledning av tabeller som fastställs av trafikskadenämnden. Tabellerna, som

upptar schablonbelopp vid olika grader av lidande och olika typer av skador,

anger riktpunkter, och varje skadeärende bedöms efter en prövning av

förhållandena i det enskilda fallet. Sedan slutet av 1970-talet har

schablonbeloppen kontinuerligt justerats med hänsyn till förändringarna i

penningvärdet.

De av trafiksskadenämnden fastställda tabellerna är inte tillämpliga vid

allvarligare skadetyper. Dessa skadetyper betecknas som maximalfall; man

skiljer därvid mellan större och mindre maximalfall. Till större maximalfall

hänförs typiskt sett skadade med förlamningstillstånd i samtliga extremiteter

och som mindre maximalfall räknas t.ex. personer med förlamningstillstånd från

midjan och nedåt. Ersättningsnivån vid maximalskador ligger över högsta

tabellersättningen och inkluderar ersättning för sveda och värk samt lyte och

annat stadigvarande men. Ersättningen, vars storlek är beroende av den

skadelidandes ålder, utgår fr.o.m. den 1 januari 1991 för en 25 år gammal

person vid större maximalfall med 555 000 kr. och vid mindre maximalfall med

420 000 kr.

Sedan den 1 januari 1975 finns en särskild typ av kollektiv ansvarsförsäkring

för sjukvården, kallad patientförsäkring vid behandlingsskada.

Försäkringen meddelas av ett konsortium av försäkringsbolag. Staten, samtliga

kommuner och landstingskommuner har avtal om sådan försäkring.

Patientförsäkring tecknas även av i stort sett alla privata vårdgivare.

Försäkringens ersättningsbestämmelser har setts över vid ett flertal

tillfällen. De nu gällande bestämmelserna är från den 1 juli 1991.

Från patientförsäkringen utgår ersättning utan att den skadelidande behöver

bevisa att förutsättningar för skadeståndsansvar föreligger, dvs. att skadan

har vållats genom fel eller försummelse. Försäkringen har en viktig

begränsning. Den gäller bara skada som är en följd av beslut eller åtgärd från

sjukvårdens sida. Normala och ofrånkomliga sjukdoms- och skaderisker måste

fortfarande bäras av patienten.

Ersättning på grund av försäkringen utgår för behandlingsskada. Med

behandlingsskada förstås enligt försäkringens ersättningsbestämmelser skada

eller annan komplikation av kroppslig art som med övervägande sannolikhet

uppkommit som en direkt följd av undersökning, behandling eller annan dylik

åtgärd och som utgör en sådan komplikation till en medicinskt motiverad åtgärd

som kunnat undvikas. Med behandlingsskada avses också skada som lett till svår

invaliditet eller dödsfall och som uppkommit som en direkt följd av

undersökning eller behandling av sådan sjukdom eller skada som obehandlad är av

övergående art eller i vart fall inte kan leda till allvarligare besvär för

patienten. Sistnämnda bestämmelse är en nyhet i förhållande till vad som gällde

före den 1 juli 1991. Vidare föreligger behandlingsskada när skada uppkommit

eller inte kunnat förhindras till följd av att med teknisk apparatur framtagna

undersökningsresultat varit oriktiga eller att faktiskt iakttagbara

sjukdomssymtom i samband med diagnostik inte tolkas på sätt som överensstämmer

med allmänt vedertagen medicinsk praxis. Slutligen ersätts också skada till

följd av olycksfall som har samband med behandlingen samt med vissa

begränsningar skada som orsakats av infektion.

I en särskild bestämmelse i villkoren för patientförsäkringen anges att med

behandlingsskada avses inte vissa närmare angivna skador. Sålunda anses --

enligt en fr.o.m. den 1 juli 1991 delvis ändrad bestämmelse -- som

behandlingsskada inte en komplikation som är en följd av ett nödvändigt

förfarande för diagnosticering eller behandling av sådan sjukdom eller skada

som obehandlad är direkt livshotande eller leder till svår invaliditet.

Tidigare var innebörden av bestämmelsen att som behandlingsskada ansågs inte en

komplikation som är en följd av ett från medicinsk synpunkt nödvändigt

risktagande för diagnostisering eller behandling av sådan sjukdom eller skada

som obehandlad är livshotande eller innebär risk för svår invaliditet eller

svårt lidande.

Ersättning från patientförsäkringen utgår inte heller för skada eller

komplikation som omfattas av åtagande att utge ersättning för läkemedelsskada

(läkemedelsförsäkringen) och som med beaktande av de anvisningar som gällt för

användningen inte kunnat undvikas.

Ersättning vid behandlingsskada bestäms enligt 5 kap. SkL i den mån inte

annat anges i villkoren. Särskilda regler gäller enligt dessa villkor i fråga

om ersättning för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men,

olägenheter i övrigt samt i viss mån beträffande framtida inkomstförlust.

Försäkringen är samordnad med andra ersättningsanordningar vid personskada på

så sätt att ersättning på grund av försäkringen är sekundär till sådana

förmåner som kan utgå enligt socialförsäkringen eller på grund av

försäkringsavtal m.m.

Den som under åberopande av försäkringen vill kräva ersättning för

behandlingsskada skall framställa sitt krav inom tre år från den tidpunkt då

skadan först visade sig, dock inte senare än tio år efter det att den

skadegörande åtgärden vidtogs.

För att följa utvecklingen och föreslå justeringar av

försäkringsbestämmelserna finns ett särskilt samarbetsorgan,

Patientförsäkringens samrådsgrupp, vari ingår företrädare för

sjukvårdshuvudmännen och försäkringskonsortiet.

För att pröva principiella eller tvistiga fall av behandlingsskador har

inrättats en nämnd, patientskadenämnden, som består av sex ledamöter. Nämnden

har att pröva de skadefall som hänskjuts dit. Skadelidande, försäkringstagare

eller försäkringsgivare kan begära att ett ärende tas upp till prövning av

nämnden. Regeringen utser ordförande samt tre andra ledamöter, av vilka två

företräder patientintressen och en medicinsk sakkunskap. Sjukvårdshuvudmännen

utser två ledamöter jämte ersättare. Före den 1 juli 1991 ingick i nämnden

endast en av regeringen utsedd ledamot som företrädde patientintressena. I

stället utsåg då försäkringsgivaren en ledamot.

Tvist mellan försäkringsgivaren och skadelidande avgörs av skiljemän enligt

lagen (1929:145) om skiljemän.

Motionsmotiveringar

I motion 1990/91:L613 av Elisabeth Persson och Margó Ingvardsson (v) anförs

att starka skäl talar för att patientförsäkringens bestämmelser om vad som

skall anses vara ersättningsbar behandlingsskada ändras till patienternas

förmån. Enligt motionärerna bör ersättning sålunda utgå till de patienter som

fått sällsynta komplikationer eller som fått sådana komplikationer som de

rimligen inte kunnat förutse innan behandlingen eller undersökningen vidtogs.

Vidare bör ersättning utgå om patienten drabbas av en obotlig sjukdom till

följd av behandling som krävt blodtransfusion eller användning av

hjärt-lungmaskin. Ersättning bör även utgå retroaktivt till dem som under

1980-talet vid behandling smittats av hepatit non A non B men som fått avslag

på tidigare begäran om ersättning härför från patientförsäkringen. Motionärerna

anser också att den medicinska sakkunskapen i patientskadenämnden bör stärkas

och patientflytandet öka i nämnden.

I motion 1990/91:L619 av Roland Larsson och Marianne Jönsson (c) framhålls

att ersättningsbeloppen för lyte och men är otillbörligt låga med hänsyn till

det fysiska och psykiska lidande som den skadade ofta drabbas av. Det är därför

enligt motionärerna rimligt att de maximibelopp för lyte och men som kan utgå

från patientförsäkringen minst fördubblas.

I motion 1990/91:L623 av Görel Thurdin och Marianne Andersson (c) anförs att

utgångspunkten vid fastställande av ersättning för personskada måste vara att

den skadade tillerkänns full kompensation. Patientförsäkringen uppfyller enligt

motionärerna i dag inte denna målsättning och ersättningsbeloppen när det

gäller personskada måste därför höjas väsentligt. I motionen påpekas vidare att

det finns en avgörande skillnad mellan patientförsäkringen och privata

försäkringar. Den private försäkringstagaren kan själv påverka

försäkringsskyddets utformning och nivå. När det däremot gäller

patientförsäkringen finns inte denna möjlighet till påverkan för enskilda

människor. Mot den bakgrunden är det enligt motionärerna rimligt att noga pröva

formerna för hur ersättningsnivåerna i patientförsäkringen fastställs.

I motionen framhålls också att patientförsäkringens koppling till de privata

försäkringsbolagen är mycket tveksam. Det bör enligt motionärerna vara en

uppgift för samhället att fastställa de ramar och kriterier för kompensation

som skall gälla när enskilda människor skadas i samhällets vårdorganisation.

Utredningsarbete

På begäran av riksdagen tillkallade regeringen i slutet av år 1988 en

kommitté (Ju 1989:01) med uppgift att se över reglerna om ersättning för

ideell skada i samband med personskada m.m.

Av direktiven (dir. 1988:76) framgår att en huvuduppgift för kommittén är att

överväga om och i så fall i vilken utsträckning ersättningsnivån vid ideell

skada bör höjas. Det framhålls att en vanlig uppfattning är att den nuvarande

ersättningen vid allvarliga skador är låg i förhållande till den ersättning som

betalas vid små skador. Kommittén bör undersöka om det finns fog för denna

uppfattning. En väsentlig fråga för kommittén är, enligt vad som anförs i

direktiven, om de allmänna höjningarna av ersättningsnivån vid ideell skada som

har genomförts på senare tid är tillräckliga eller om en ytterligare anpassning

till den ökade levnadsstandarden är befogad. Kommittén bör vidare överväga om

det finns skäl att beakta också förluster av andra livskvaliteter än vad som

ersätts i dag, t.ex. skadans inverkan på den egna självkänslan. Enligt

direktiven bör kommittén även undersöka om det finns fog för det påstående som

ofta förs fram i den allmänna debatten att skadestånden i Sverige för ideell

skada vid en internationell jämförelse ligger på en påfallande låg nivå.

En annan huvudfråga som kommittén enligt direktiven bör ta ställning till är

vilka ersättningsprinciper som skall tillämpas när ersättningen för ideell

skada bestäms och hur ersättningsnormer för ideell skada skall fastställas.

Kommittén bör därvid överväga om det är möjligt att ge domstolarna en mera

framträdande roll beträffande dessa frågor än de har för närvarande.

Bland de övriga frågor som kommittén skall överväga märks frågan huruvida

ersättning för ideell skada skall kunna ges för den oro för framtida skador som

kan upplevas av dem som genom en skadeståndsgrundande handling har utsatts för

t.ex. viss strålning, som erfarenhetsmässigt ger upphov till cancer hos en viss

del av befolkningen, eller har blivit smittade av hivvirus utan att ännu ha

visat några symtom på sjukdomen aids.

Beträffande ersättning för ideell skada för den som har smittats av

hivvirus har kommittén våren 1991 avlämnat ett delbetänkande (SOU 1991:34)

HIV-smittade -- ersättning för ideell skada. I betänkandet anförs att när det

gäller skador till följd av hiv är skadeföljderna på många sätt särpräglade.

Det som framför allt skiljer hivsmitta från många andra skadetyper är att

smittan i de flesta fall -- såvitt nu är känt -- leder till en för tidig död

efter ett accelerande sjukdomsförlopp. Utredningen redovisar närmare olika

faktorer av såväl psykisk som social natur som den anser är av betydelse för

bedömningen av skadeståndsfrågan när det gäller hivsmittade. Utredningens

bedömning är att skadeverkningarna sammantagna för det överväldigande flertalet

av dem som har smittats av hiv måste innebära ett så stort lidande att de vid

en tillämpning av nuvarande skadeståndsrättsliga principer närmast är att

jämställa med de mindre maximalfallen enligt försäkringsrättslig praxis (se

ovan).

Kommittén beräknas avsluta sitt arbete vid årsskiftet 1992/93.

Under år 1989 undersökte försäkringsinspektionen -- numera finansinspektionen

-- skadehanteringen hos konsortiet för patientförsäkring med anledning av

kritik som hade framförts i pressen mot försäkringen. Undersökningen

dokumenterades i en promemoria den 5 oktober 1989 vari konstaterades att det

fanns vissa brister i skadehanteringen. Inspektionen förelade konsortiet att

senast vid utgången av år 1990 till inspektionen inkomma med en skriftlig

redogörelse över dels hur en översyn av arbetsrutinerna kunde leda till kortare

handläggningstider, dels de åtgärder som vidtagits för att förbättra

informationen till den enskilde skadelidande.

När det gäller frågan huruvida en ersättningsbar behandlingsskada föreligger

eller inte konstaterade försäkringsinspektionen i den ovan nämnda promemorian

att gränsdragningen inrymde svåra medicinska överväganden. Om den gränsdragning

som gjorts är riktig eller inte låg enligt inspektionen dock utanför ramen för

undersökningen. När det gäller frågan om ersättningsbeloppen till de

skadelidande skulle vara för låga hänvisade inspektionen i sin undersökning

till det utredningsarbete som kommittén om ideell skada utför.

I inspektionens undersökning aktualiserades ytterligare ett spörsmål,

nämligen patientskadenämndens sammansättning. Inspektionen ansåg sig i och för

sig inte ha grund för att ifrågasätta att patienternas intressen inte

tillgodoses genom nuvarande sammansättning. För att öka förtroendet för nämnden

kunde det dock enligt inspektionens mening vara motiverat att ytterligare

stärka patienternas inflytande i nämnden. Inspektionen skulle därför framföra

denna synpunkt till justitiedepartementet och kommittén om ideell skada för

eventuell åtgärd.

I en skrivelse i slutet av år 1990 till försäkringsinspektionen har

konsortiet för patientförsäkring kommenterat de påpekanden som

försäkringsinspektionen gjorde med anledning av dess undersökning av

skadehanteringen hos konsortiet. I skrivelsen redovisas ett antal redan

genomförda och planerade åtgärder som enligt konsortiet skapar förutsättningar

för en effektivare handläggning av skadeärendena och förbättrar informationen

om patientförsäkringen till enskilda.

Konsortiet redovisar i skrivelsen också ett förslag till ändrad

sammansättning av patientskadenämnden i syfte att stärka patientinflytandet.

Tidigare behandling

Spörsmål rörande ersättningen vid patientskador har tidigare behandlats

av riksdagen. När motioner i sådana frågor senast prövades våren 1990 uttalade

lagutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (1989/90:LU30) att det är

angeläget att patienter tillförsäkras ett fullgott ekonomiskt skydd vid

behandlingsskador. Utskottet anförde att de skadelidandes ställning förbättrats

i betydelsefulla avseenden genom tillkomsten av patientförsäkringen. Efter de

förändringar av försäkringsvillkoren som fortlöpande genomförts under senare

år får försäkringen, anförde utskottet vidare, numera anses i stort svara mot

de krav som kan ställas. Detta uteslöt enligt utskottet emellertid inte att det

fortfarande kunde finnas utrymme för förbättringar. I frågan om

förutsättningarna för ersättningsrätt erinrade dock utskottet om att

patientförsäkringen -- till skillnad från exempelvis socialförsäkringen -- är

en enskild försäkring som tecknats genom avtal mellan å ena sidan

försäkringsgivarna och å andra sidan bl.a. staten och andra sjukvårdshuvudmän.

Utformningen av de villkor som skall gälla vid behandlingsskador kan därför,

fortsatte utskottet, inte styras av statsmakterna såvida inte genom

lagstiftning införs en rätt till ersättning vid sådana skador. Ett sådant steg

var utskottet inte berett att förorda. Utskottet pekade på att staten, i sin

egenskap av försäkringstagare, däremot har möjlighet att i praktiken påverka

innehållet i försäkringsavtalet och därmed även förutsättningarna för att

försäkringsersättningen skall utgå. Den begränsningen, erinrade utskottet om,

gäller dock att patientförsäkringen liksom andra försäkringsformer måste följa

sedvanliga försäkringsrättsliga principer som lagts fast i

försäkringsrörelselagen (1982:713). Utskottet anförde vidare -- med hänvisning

till vissa uttalanden i försäkringsinspektionens ovannämnda undersökning av

skadehanteringen hos konsortiet för patientförsäkring -- att utskottet för sin

del saknade tillräckligt underlag för en bedömning av frågan huruvida den

gjorda gränsdragningen mellan ersättningsbar och inte ersättningsbar

behandlingsskada är riktig eller inte. Utskottet utgick emellertid ifrån att

den särskilda samrådsgrupp som finns för bl.a. ändringar av

försäkringsvillkoren noga överväger spörsmålet.

Med anledning av en motion om höjda ersättningsbelopp från

patientförsäkringen uttalade utskottet i nyssnämnda betänkande bl.a. att

utskottet inte kunde finna några bärande skäl för att just de som tillfogats

behandlings- eller läkemedelsskador generellt sett skulle vara berättigade till

påtagligt högre ersättning för ideell skada än andra människor som oförskyllt

drabbas av en personskada. Utskottet var med hänvisning till det

utredningsarbete som bedrivs av kommittén för ideell skada inte berett att

förorda att riksdagen skulle göra några uttalanden rörande ersättningsnivån

inom patient- och läkemedelsförsäkringarna. I sammanhanget hänvisade utskottet

också till att ersättningen för ideell skada från försäkringarna utgår med

generellt sett högre belopp än den allmänt gällande ersättningsnivån för sådan

skada.

Utskottets överväganden

Med anledning av vad som anförs i de nu aktuella motionerna rörande

patientförsäkringen vill utskottet än en gång slå fast att patientförsäkringen

-- till skillnad från exempelvis socialförsäkringen -- är en enskild försäkring

som tecknas genom avtal mellan å ena sidan försäkringsgivarna och å andra

sidan bl.a. staten och sjukvårdshuvudmännen. Utformningen av de villkor som

skall gälla vid behandlingsskador kan därför inte styras av statsmakterna

såvida inte genom lagstiftning införs en rätt till ersättning vid sådana

skador. Ett sådant steg är utskottet lika litet nu som tidigare berett att

förorda. I sin egenskap av försäkringstagare har dock staten liksom

sjukvårdshuvudmännen möjlighet att påverka innehållet i försäkringsavtalet och

därmed förutsättningarna att försäkringsersättning skall utgå. Den

begränsningen gäller dock att patientförsäkringen liksom andra

försäkringsformer måste följa sedvanliga försäkringsrättsliga principer som

lagts fast i försäkringsrörelselagen.

I linje med vad utskottet tidigare uttalat vid behandlingen av motioner

rörande patientförsäkringen anser utskottet att det är angeläget att

patientförsäkringen är utformad så att patienterna tillförsäkras ett fullgott

ekonomiskt skydd vid behandlingsskador. I syfte att förbättra de skadelidandes

situation har också under tidigare år olika ändringar av försäkringsvillkoren

skett fortlöpande. Vissa ytterligare sådana förändringar har genomförts sedan

de nu aktuella motionerna väcktes. Som närmare redovisats ovan gäller sålunda

sedan den 1 juli 1991 att ersättning för behandlingsskador i vissa fall kan

utgå när den skadeframkallande behandlingen eller undersökningen inte kunnat

undvikas. Vidare har det i motion L613 kritiserade undantaget från

ersättningsbara behandlingsskador ändrats så att ersättning numera är utesluten

blott i de fall en komplikation är en följd av ett nödvändigt förfarande för

bl.a. behandling av en sådan sjukdom eller skada som obehandlad är direkt

livshotande eller leder till svår invaliditet. Också patientskadenämndens

sammansättning har ändrats, och i nämnden ingår numera två av regeringen

utsedda ledamöter som representerar patientintressena.

Enligt utskottets mening innebär de vidtagna förändringarna att yrkande 1 i

motion L613 numera tillgodosetts. I väsentlig mån har också motionärernas

önskemål (yrkande 3) rörande patientskadenämndens sammansättning tillgodosetts.

I sammanhanget vill utskottet även framhålla att det ligger inom ramen för det

utredningsarbete som bedrivs av kommittén om ideell skada att överväga

sammansättningen av de olika skadeprövningsnämnder som finns på

försäkringsområdet. Den särskilda frågan om patientskadenämndens sammansättning

har enligt vad utskottet inhämtat också aktualiserats inom kommittén med

anledning av försäkringsinspektionens synpunkter på nämndens sammansättning.

Någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motion L613 i dessa delar är

således inte påkallad.

Vad härefter angår den i motionen upptagna frågan om retroaktiv ersättning

(yrkande 2) vill utskottet erinra om att -- som redan berörts --

patientförsäkringen är en enskild försäkring för vilken gäller vanliga

försäkringsrättsliga principer. Utmärkande för försäkringar i allmänhet är att

någon, som på förhand vill skydda sig mot en viss risk, betingar sig ersättning

om skada uppkommer. I gengäld betalar han ett bidrag till försäkringsgivaren

även om skaderisken inte skulle realiseras. Ett försäkringsavtal måste således

avse en oviss händelse, och det teoretiska underlaget för beräkningen av

ersättningsbelopp, försäkringspremie, försäkringstagarens självrisk m.m. utgörs

av en sannolikhetskalkyl. En händelse som redan inträffat kan ej täckas genom

försäkring. Frågan om retroaktiv ersättning för behandlingsskador kan därför

endast lösas lagstiftningsvägen. I enlighet med vad utskottet uttalat ovan är

utskottet inte berett att förorda en sådan lösning.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L613.

När det sedan gäller de spörsmål om ersättningsnivån inom patientförsäkringen

och normerna för fastställande av ersättningsbeloppen som tas upp i motionerna

L619 och L623 konstaterar utskottet att motionärernas önskemål i allt

väsentligt rör den ersättning för ideell skada som utgår ur försäkringen. I

linje med vad utskottet ovan framhållit kan utskottet dela motionärernas

uppfattning att det är angeläget att den som skadas på grund av felbehandling

kompenseras fullt ut för skadan. Som utskottet tidigare uttalat då

ersättningsnivån inom patientförsäkringen aktualiserats i riksdagen finns det

emellertid inte några bärande skäl för att just de som tillfogas

behandlingsskador generellt sett skall vara berättigade till påtagligt högre

ersättning än andra människor som oförskyllt drabbas av en personskada.

Ersättning ur patientförsäkringen bestäms också med ledning av de allmänna

bestämmelserna i 5 kap. skadeståndslagen. Av redovisningen ovan i avsnittet

Utredningsarbete framgår att skadeståndslagens regler om ersättning för ideell

skada för närvarande ses över av kommittén om ideell skada. Enligt direktiven

för utredningsarbetet är kommitténs huvuduppgifter att överväga om den

nuvarande ersättningsnivån bör höjas samt vilka ersättningsprinciper som bör

tillämpas. I kommitténs uppdrag ingår också att överväga den särskilda fråga

som tas upp i motion L623 (yrkande 2), nämligen hur normer för ersättningens

bestämmande skall fastställas.

I avvaktan på resultatet av det utredningsarbete som pågår anser utskottet

att motionerna L619 och L623 inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd,

och utskottet avstyrker således bifall till dem.

Personförsäkringar

Gällande ordning

Privat försäkringsverksamhet bygger på en organiserad samverkan av ett

kollektiv som vill skydda sig mot likartade risker. I kollektivets intresse

skall försäkringsgivaren se till att premien för varje försäkring täcker de

väntade utgifterna för skador som kan drabba kollektivet. Avtal om privata

liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar liksom om andra försäkringar som

tecknas av enskilda regleras för närvarande huvudsakligen i lagen (1927:77) om

försäkringsavtal (FAL). Reglerna i FAL är i stor utsträckning tvingande till

förmån för försäkringstagarna. På vissa för försäkringstagarna viktiga områden

råder dock avtalsfrihet, bl.a. i fråga om vad en försäkring skall täcka eller

vilka risker försäkringen skall erbjuda skydd mot. Också beträffande premiens

storlek råder avtalsfrihet. Någon skyldighet att i enskilda fall meddela

försäkring finns inte enligt FAL. I praktiken innebär den nuvarande regleringen

i FAL att försäkringsbolagen när det gäller exempelvis livförsäkringar och

andra personförsäkringar har stora möjligheter att ensamma bestämma

försäkringsvillkoren. Bolagen tillämpar emellertid i betydande omfattning

gemensamma riktlinjer vid den individuella prövningen av om och i vilken

utsträckning försäkring skall tecknas. I fråga om personförsäkringar gäller

detta bl.a. bedömningen av vilken inverkan den blivande försäkringstagarens

hälsotillstånd skall ha på försäkringsvillkoren.

Försäkringsvillkoren påverkas också i betydande utsträckning av reglerna i

försäkringsrörelselagen (1982:713) som innehåller bl.a. offentligrättsliga

bestämmelser om hur försäkringsrörelse skall bedrivas och om

finansinspektionens tillsyn över försäkringsbolagen. Denna reglering avser att

säkerställa att försäkringsbolagen kan infria sina förpliktelser enligt

ingångna försäkringsavtal (soliditetsprincipen) samt att bolagen driver

verksamheten under iakttagande av principen om skälighet, dvs. att försäkringar

erbjuds till kostnader som är skäliga med hänsyn till den risk de skall täcka.

Dessa principer innebär att premierna inom varje försäkringskollektiv måste

vara tillräckliga för försäkringsbolagets riskåtagande, att

kapitalförvaltningen måste ordnas så att försäkringstagarnas sparade medel inte

äventyras samt att någon övervältring av kostnaderna inte får ske mellan olika

försäkringskollektiv eller riskgrupper.

Motionsmotiveringar

I motion 1991/92:L609 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) påtalas att

diabetiker inte har rätt att teckna försäkringar på lika villkor som andra.

Skall en diabetiker teckna en sjuk- eller olycksfallsförsäkring kräver

försäkringsbolagen högre premier på grund av en bedömd ökad risk. Mot bakgrund

av dagens högtstående sjukvård är enligt motionärerna en sådan syn på

risktagandet svårmotiverad. Motionärerna anser att samhället bör gå in och

utjämna de ojämlikheter som finns mellan diabetiker och andra. Antingen kunde

försäkringsbolagen förmås att inte kräva förhöjd premie eller så bör samhället

svara för den förhöjda premien.

I motion 1991/92:L601 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) framhålls att de flesta

barn i Sverige har en trygghet i form av försäkring mot sjukdom och olycksfall.

Motionären påpekar emellertid att möjligheten att teckna försäkring mot sjukdom

är utesluten för vissa barn. Sålunda krävs för adopterade barn att de har

uppnått 18 månaders ålder samt vistats i minst ett år i Sverige. När det gäller

för tidigt födda barn tillämpas olika villkor beroende på barnets födelsevikt.

Enligt motionären är det inte acceptabelt att nämnda grupper av barn inte kan

få samma försäkringsskydd som övriga barn, och i motionen begärs därför ett

tillkännagivande om att likvärdiga försäkringsvillkor bör gälla för alla barn.

Utredningsarbete

Försäkringsavtalslagen (FAL) har varit föremål för översyn av

försäkringsrättskommittén. Kommittén avlämnade år 1986 betänkandet (SOU

1986:56) Personförsäkringslag och år 1989 betänkandet (SOU 1989:88)

Skadeförsäkringslag. I det förstnämnda betänkandet läggs fram förslag till nya

bestämmelser om liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar som skall ersätta FAL:s

regler om sådana försäkringar. En nyhet i förslaget är att en

försäkringssökande skall ha en självständig rätt att teckna den försäkring som

försäkringstekniken medger med hänsyn till hans hälsotillstånd m.m. Avsikten

med den nya regeln är dock inte att påverka den bedömning försäkringsbolagen i

dag gör på grundval av sökandens hälsotillstånd. Betänkandena har

remissbehandlats och övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.

Tidigare behandling

Motionsyrkanden om rätten för diabetiker att teckna försäkring har

tidigare prövats av riksdagen. Utskottet har därvid (se bet. 1988/89:LU28 och

1989/90:LU30) -- mot bakgrund av vad som anförts år 1988 av den dåvarande

justitieministern vid besvarandet av en fråga -- utgått från att spörsmålet

ingående skulle komma att övervägas av regeringen i samband med beredningen av

försäkringsrättskommitténs ovannämnda betänkande (SOU 1986:56)

Personförsäkringslag. Någon riksdagens åtgärd i saken har därför inte ansetts

påkallad.

Riksdagen behandlade hösten 1991 en motion om försäkringsvillkor för barn

med samma inriktning som den nu aktuella motionen 1991/92:L601. Motionen

remissbehandlades. I sitt av riksdagen godkända betänkande avstyrkte utskottet

på närmare anförda skäl bifall till motionen (bet. 1991/92:LU2).

Utskottets överväganden

Motioner rörande diabetikers rätt att teckna personförsäkring på samma

villkor som andra grupper i samhället har som framgått av redogörelsen ovan

tidigare behandlats av riksdagen flera gånger. Utskottet har därvid (se senast

bet. 1989/90:LU30) utgått från att spörsmålet ingående kommer att övervägas av

regeringen i samband med beredningen av försäkringsrättskommitténs betänkande

(SOU 1986:56) Personförsäkringslag. Någon riksdagens åtgärd i saken har

därför inte ansetts påkallad.

Det nämnda betänkandet övervägs alltjämt inom justitiedepartementet. Med

hänsyn härtill och då några nya omständigheter som bör föranleda ett ändrat

ställningstagande från riksdagens sida inte har framkommit, avstyrker utskottet

bifall till motion L609 yrkande 1.

Spörsmålet om likvärdiga försäkringsvillkor för barn, som tas upp i

motion L601, behandlades av riksdagen hösten 1991 med anledning av en motion

med samma inriktning som den nu aktuella (bet. 1991/92:LU2). Som utskottet

anförde då är det olyckligt att inte alla barn i dag har samma möjligheter att

få ett fullgott försäkringsskydd mot sjukdom genom frivillig försäkring. Inom

ramen för de nuvarande principerna om soliditet och skälighet i

försäkringsverksamhet är det emellertid inte möjligt att åstadkomma en ordning

som medger att individuella försäkringar tecknas för barn som fötts för tidigt

eller fötts utom Norden på samma villkor som gäller för andra barn. I varje

enskilt fall måste nämligen försäkringsvillkoren utformas med utgångspunkt i

den risk som försäkringen skall täcka. Angeläget är emellertid att

försäkringsbolagen vid sin riskbedömning tar hänsyn till de framsteg som görs

inom läkarvetenskapen. Avslutningsvis vill utskottet också erinra om att

kollektiva försäkringar i vissa fall kan erbjuda erforderligt försäkringsskydd.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande patientförsäkringen vid behandlingsskada

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L613, 1990/91:L619 och 1990/91:L623,

2. beträffande personförsäkringar

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L601 och 1991/92:L609 yrkande 1.

Stockholm den 24 mars 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per

Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson

(fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson

(m), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Lena Boström (s), Stig

Rindborg (m) och Carin Lundberg (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i

utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga

behandlingen av ärendet.