Bet. 1991/92:LU28

Lagutskottets betänkande

1991/92:LU28

Ny konsumentkreditlag

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1991/92

LU28

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande dels proposition

1991/92:83 om ny konsumentkreditlag, dels tre med anledning av

propositionen väckta motioner, dels ock två fristående motioner.

Syftet med den i propositionen föreslagna lagstiftningen

är främst att åstadkomma en anpassning till EG:s regelsystem om

konsumentkrediter. Genom denna anpassning får konsumenterna ett

förstärkt skydd när det gäller de s.k. fristående krediterna,

dvs. lån och andra krediter som saknar direkt samband med ett

särskilt köp eller en viss tjänst.

I propositionen föreslås vidare nya regler som begränsar

kreditgivarens rätt att höja räntan under löpande avtal.

Förutsättningarna för räntehöjningar skall preciseras i avtalet

och räntan får höjas bara som en följd av vissa slag av

kostnadsökningar. Också kreditgivarens möjligheter att säga upp

kreditavtalet till betalning i förtid inskränks. Konsumenten får

å sin sida rätt att betala sin skuld tidigare än enligt avtalet.

Kreditgivaren får inte ta ut någon särskild ersättning av

konsumenten vid förtidsbetalning, utom i de fall när avtalet

löper med bunden ränta. Konsumenten får vidare ett bättre skydd

i sådana fall då det förekommer flera parter på näringssidan. Om

konsumenten av misstag betalar till fel näringsidkare, skall han

normalt ändå få tillgodoräkna sig betalningen. -- Den nya

konsumentkreditlagen skall, i likhet med den nu gällande lagen,

bli tvingande till konsumentens förmån. Lagen föreslås träda i

kraft den 1 oktober 1992.

I ärendet har inkommit skrivelser från Direkthandelsföretagens

förening, Finansbolagens förening, Finansinspektionen, AB

Spintab, Stadshypotekskassan, Handelsbanken Hypotek och Skandia

Group.

I samband med behandlingen av ärendet har företrädare för

Direkthandelsföretagens förening den 25 februari 1992 inför

utskottet redovisat synpunkter på regeringens förslag. Vidare

har en hearing ägt rum inför utskottet den 31 mars 1992 med

företrädare för justitiedepartementet, finansdepartementet,

finansinspektionen, konsumentverket, statens bostadskreditnämnd,

AB Spintab och Stadshypotekskassan.

Utskottet förordar -- med anledning av framförda önskemål från

AB Spintab och Stadshypotekskassan -- två ändringar i den

föreslagna lagstiftningen. Ändringarna rör dels kreditgivares

rätt till betalning i förtid, dels kreditgivares rätt till

ersättning när kredittagaren betalar skulden i förtid och fråga

är om kredit för vilken har lämnats statlig kreditgaranti.

Vidare förordar utskottet att lagen skall träda i kraft den 1

januari 1993.

Med ovan förordade ändringar tillstyrker utskottet förslaget i

propositionen samt avstyrker bifall till samtliga

motionsyrkanden.

Propositionen

I proposition 1991/92:83 föreslår regeringen

(justitiedepartementet) -- efter hörande av lagrådet -- att

riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. konsumentkreditlag,

2. lag om ändring i utsökningsbalken,

3. lagen om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,

4. lag om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,

5. lag om ändring i reglementet (1968:654) för Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar,

6. lag om ändring i lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan

näringsidkare m.fl.

Lagförslagen återfinns i bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1991/92:L12 av Margit Gennser och Stig Rindborg (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att slopa kravet på obligatorisk

kontantinsats,

2. att riksdagen beslutar att detaljreglering av betalning av

skuld i förtid (22 §) skall utgå,

3. att riksdagen beslutar att utforma lagbestämmelsen så, att

det klart framgår huruvida kontoköp ingår i begreppet

"kreditköp".

1991/92:L13 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om införande av regler för att öka

konsumentskyddet.

1991/92:L14 av Elisabeth Persson och John Andersson (v) vari

yrkas att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen

anförts om krav på kreditprövning i konsumentkreditlagen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92

1991/92:L306 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts angående skuldsaneringslagen.

1991/92:L308 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av en lag om sanering av skulder.

Utskottet

Inledning

Genom den nuvarande konsumentkreditlagen, som trädde i kraft

den 1 juli 1979, infördes en i princip heltäckande

konsumentskyddande reglering för krediter som lämnas i samband

med köp av varor. Flera av lagreglerna har senare gjorts

tillämpliga även på vissa tjänster som tillhandahålls på kredit.

När det däremot gäller sådana kreditavtal som inte har ett

direkt samband med köp eller tjänster -- s.k. fristående

krediter -- lämnas dessa i stort sett oreglerade i

konsumentkreditlagen. Regler finns bara om marknadsföringen samt

om betalningsansvaret vid förlust av kontokort. Samma

förhållande som för fristående krediter råder också för krediter

som har samband med andra tjänster än sådana som omfattas av

konsumenttjänstlagen, exempelvis resor.

EG:s ministerråd antog den 22 december 1986 ett direktiv om

konsumentkrediter, vilket ändrades genom ett nytt direktiv den

22 februari 1990. Med direktivet avses fortsättningsvis det

första direktivet med beaktande av de i tilläggsdirektivet

antagna ändringarna. EG-direktivet är ett s.k. minimidirektiv,

vilket innebär att medlemsländerna måste uppnå minst den

konsumentskyddsnivå som direktivet föreskriver men har frihet

att behålla eller införa regler som ligger över denna nivå, dvs.

regler som är förmånligare för konsumenterna. Den enda

begränsningen är att medlemsländerna måste följa sina åtaganden

enligt Romfördraget, vilket innebär att bestämmelserna inte får

komma i konflikt med den grundläggande principen i EG om fri

rörlighet för varor och tjänster.

I propositionen erinrar föredragande statsrådet om att

förhandlingar då nyligen slutförts mellan EFTA-länderna och EG

om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES, där samtliga

EFTA:s och EG:s medlemsländer skall ingå. Till följd härav skall

EFTA-länderna anpassa sin lagstiftning till vissa delar av EG:s

regelverk och dit hör direktivet om konsumentkrediter.

I propositionen konstateras att direktivet på vissa punkter ger

konsumenterna ett mer långtgående skydd än den nuvarande svenska

konsumentkreditlagen. Mot denna bakgrund föreslås i

propositionen att en anpassning till EG-direktivet görs genom en

ny konsumentkreditlag. Till grund för propositionen ligger också

en inom justitiedepartementet utarbetad departementspromemoria

(Ds 1990:84) Ny konsumentkreditlag, vilken har remissbehandlats.

Utskottet kan för sin del konstatera att ett EES-avtal som

avses träda i kraft den 1 januari 1993 har undertecknats av

parterna den 2 maj 1992. I det regelverk som omfattas av avtalet

ingår EG-direktivet om konsumentkrediter. När Sverige tillträder

avtalet blir vi således förpliktade att införa en

konsumentkreditlagstiftning som är förenlig med direktivet.

Enligt utskottets mening bör riksdagen redan nu fatta beslut om

ett införlivande av direktivet i svensk rätt. Med hänsyn till

att direktivets konsumentskyddsregler även omfattar de s.k.

fristående krediterna får en anpassning av den svenska

lagstiftningen till följd att konsumenterna får ett skydd också

när det gäller sådana krediter. En brist i den nuvarande

lagstiftningen rättas därmed till.

Utskottet kommer nedan -- efter en redovisning av

propositionens huvudsakliga innehåll -- att under skilda

rubriker ta upp de förslag i propositionen som aktualiserats i

motionerna och som eljest tilldragit sig utskottets

uppmärksamhet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom den nya lagen införs bl.a. regler som begränsar

kreditgivarens rätt att höja räntan under löpande avtal.

Förutsättningarna för räntehöjningar skall preciseras i avtalet

och räntan får höjas bara som en följd av vissa slag av

kostnadsökningar. Lagen innehåller också begränsningar i rätten

att ta ut avgifter för krediten och att höja avgifterna under

avtalsperioden.

Vidare inskränks kreditgivarens möjligheter att säga upp

kreditavtalet till betalning i förtid. Konsumenten får å sin

sida rätt att betala sin skuld tidigare än enligt avtalet.

Kreditgivaren får inte ta ut någon särskild ersättning av

konsumenten vid förtidsbetalning. Undantag från denna regel

gäller bara när avtalet löper med bunden ränta.

Konsumenten blir också bättre skyddad i sådana fall då det

förekommer flera parter på näringssidan. Om han av misstag

betalar till fel näringsidkare, får han normalt ändå

tillgodoräkna sig betalningen.

Avtal om konsumentkrediter skall i fortsättningen ingås

skriftligen.

Den nya konsumentkreditlagen blir, liksom den nu gällande,

tvingande till konsumentens förmån. Lagen föreslås träda i kraft

den 1 oktober 1992.

Lagens tillämpningsområde m.m.

Enligt propositionen skall den nya konsumentkreditlagen i

princip gälla för alla krediter som är avsedda huvudsakligen för

enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en

näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Endast två

undantag görs från lagens tillämpningsområde, nämligen för

författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel samt för

pantlåneverksamhet enligt lagen härom.

Med begreppet kreditköp skall enligt den föreslagna nya lagen

avses köp av en vara, då säljaren lämnar köparen anstånd med

någon del av betalningen eller då någon del av betalningen

erläggs med ett belopp som köparen får låna av säljaren eller av

någon annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan

denne och säljaren.

I motion L12 av Margit Gennser och Stig Rindborg (m) anförs

att den föreslagna lagen ger upphov till begreppsförvirring när

det gäller frågan om kontoköp skall anses som kreditköp eller

inte. Enligt motionärerna talar vissa uttalanden i propositionen

för att kontoköp ingår i begreppet kreditköp medan andra

uttalanden om exempelvis kontantinsats tyder på att kontoköp

inte är ett kreditköp. I motionen begärs därför ett

förtydligande av lagtexten så att det klart framgår huruvida

kontoköp ingår i begreppet kreditköp och således omfattas av

lagen.

Utskottet kan konstatera att begreppet kreditköp i den nya

lagen har samma innebörd som i nuvarande lag. Som framgår av

propositionens specialmotivering skall begreppet kreditköp

sålunda -- på samma sätt som nu gäller -- innefatta

avbetalningsköp, andra delbetalningsköp, låneköp och kontoköp.

Enligt utskottets mening kan det inte råda något tvivel om att

kontoköp är en form av kreditköp och omfattas av lagen. Att en

åtskillnad görs mellan kontoköp och övriga kreditköp när det

gäller kontantinsats beror inte på att kontoköp i något avseende

är undantaget från lagens tillämpningsområde utan skillnaden är

hänförlig till begreppet god kreditgivningssed och dess

innebörd, vartill utskottet återkommer nedan. Mot bakgrund av

det anförda finner utskottet att motion L12 yrkande 3 inte

påkallar någon riksdagens åtgärd.

Näringsidkarens allmänna skyldigheter

I propositionen föreslås att en särskild regel om

näringsidkarens allmänna skyldigheter införs. Det skall sålunda

åligga näringsidkaren att i sitt förhållande till konsumenten

iaktta god kreditgivningssed och därvid ta till vara

konsumentens intressen med tillbörlig omsorg. Bestämmelsen skall

inte vara förenad med någon direkt sanktion, men skall ses som

en markering av näringsidkarens ansvar.

Utskottet kan konstatera att kreditavtal har stor betydelse

för hushållens ekonomiska förhållanden, och det måste därför

krävas av kreditgivarna att de tar ett visst ansvar gentemot

låntagarna och tar till vara deras intressen med tillbörlig

omsorg. Även om flertalet kreditgivare redan i dag uppfyller

nämnda krav förekommer det också undantag. Enligt utskottets

mening finns det därför skäl att i den nya konsumentkreditlagen

uttryckligen markera kreditgivarnas ansvar gentemot

konsumenterna. I begreppet god kreditgivningssed ligger -- såsom

framhålls i propositionen -- att kreditgivaren såväl inför ett

kreditavtal som under den tid avtalet gäller skall handla

omdömesgillt och ansvarsfullt mot konsumenten. Utgångspunkten

för kreditgivarens agerande måste vara att kreditavtal är

känsligare från konsumentsynpunkt än de flesta andra avtal

eftersom kreditavtal i stor utsträckning påverkar konsumentens

ekonomiska förhållanden. Syftet med bestämmelsen är enligt

propositionen inte bara att betona kreditgivarens ansvar utan

även att utgöra en grundval för lagens mer konkreta regler och

en utfyllande norm för tolkning. Exempelvis kan en bestämmelse

med föreslagen innebörd ha betydelse i sådana sammanhang som

inte närmare föreslås reglerade i lagen. Utskottet återkommer

härtill under rubrikerna Kreditprövning och Marknadsföring.

Utskottet tillstyrker med det anförda att den föreslagna

bestämmelsen om näringsidkarens skyldigheter införs i lagen.

Kreditprövning

I den till grund för propositionen liggande promemorian

föreslogs regler om kreditprövning, som i huvudsak innebar att

innan en kredit beviljas skulle kreditgivaren normalt vara

skyldig att särskilt pröva om konsumenten har ekonomiska

förutsättningar att klara åtagandet. Kreditprövning skulle dock

inte krävas vid vanliga fakturakrediter eller när krediten var

högst 2000kr. Vid bristfällig kreditprövning skulle

fordringen kunna jämkas efter vad som är skäligt.

Promemorians förslag om kreditprövning följdes upp i

lagrådsremissen, varvid dock tillämpningsområdet begränsades

avsevärt. Sålunda föreslogs att kreditprövningen endast skulle

omfatta krediter överstigande 10000kr. Vidare föreslogs att

vid underlåtenhet att göra kreditprövning eller vid bristfällig

sådan skulle fordringen kunna jämkas efter vad som var skäligt

under förutsättning att det stod klart att en tillfredsställande

kreditprövning borde ha föranlett kreditgivaren att inte bevilja

krediten.

Lagrådet godtog förslaget såvitt gällde föreskriften om att

kreditprövning skulle ske, men riktade allvarlig kritik mot den

föreslagna jämkningsbestämmelsen. En sådan jämkningsregel kunde

enligt lagrådet befaras vålla avsevärda tillämpningsproblem, och

lagrådet fann att övervägande skäl talade mot att en bestämmelse

av detta innehåll upptas i lagen.

Föredragande statsrådet instämmer i lagrådets kritik mot den

föreslagna jämkningsbestämmelsen och anser att en sådan

bestämmelse inte bör komma i fråga. Vidare konstaterar hon att

förslaget om lagstiftning angående kreditprövning motiverades --

såväl i promemorian som i lagrådsremissen -- med behovet av

regler för att motverka en fortsatt s.k. överskuldsättning.

Enligt statsrådets mening finns det dock för närvarande inget

behov av några särskilda lagstiftningsåtgärder för att motverka

överskuldsättning. Däremot står det helt klart att en

kreditprövning normalt ändock bör göras innan en kredit

beviljas. Att en sådan prövning kommer till stånd ligger

emellertid i kreditgivarnas eget intresse inte minst för att

undvika framtida kreditförluster. Enligt statsrådets mening

visar också utvecklingen på kreditmarknaden under den senaste

tiden att kreditgivarna själva har reagerat mot den tidigare

alltför bristfälliga kreditprövningen. De omfattande

kreditförluster som drabbat kreditgivarsidan på grund av en

alltför lättsinnig kreditprövning har medfört en självsanering

på marknaden. Med hänsyn härtill och till att en särskild regel

om kreditprövning i enlighet med lagrådsremissen skulle ge

upphov till praktiska tillämpningssvårigheter finner statsrådet

att en sådan regel inte bör införas. Avslutningsvis framhåller

hon att det i de flesta fall måste anses strida mot god

kreditgivningssed att avstå från varje form av kreditprövning,

och att det får ankomma på tillsynsmyndigheterna att övervaka

att god kreditgivningssed iakttas även i detta avseende.

Frågan om införande av en obligatorisk kreditprövning tas upp

i två motioner. I motion L13 av Birthe Sörestedt och Bengt

Silfverstrand (s) framhålls att det fortfarande finns behov av

att motverka överskuldsättning. För att stärka konsumentskyddet

bör därför den i lagrådsremissen föreslagna lagstiftningen om

kreditprövning införas, dock med den ändringen att ett annat

sanktionssystem övervägs i stället för den föreslagna

jämkningsbestämmelsen. I motionen begärs i denna del ett

tillkännagivande i enlighet med det anförda. I motion L14 av

Elisabeth Persson och John Andersson (v) framhålls att det inte

är till fyllest att hänvisa till kreditgivarens eget intresse av

en lämplig kreditprövning. Enligt motionärerna är det uppenbart

att kreditprövning inte sker i erforderlig omfattning vilket får

till följd att många människors ekonomi raseras. Mot denna

bakgrund anser motionärerna att lagrådsremissens förslag om

obligatorisk kreditprövning bör införas och även den däri

föreslagna jämkningsbestämmelsen.

Enligt utskottets mening är det angeläget att en

kreditprövning normalt kommer till stånd innan en kredit

beviljas. Att så också sker torde -- såsom framhålls i

propositionen -- ligga i kreditgivarens eget intresse för att

undvika framtida kreditförluster. Vidare får kreditgivaren genom

den ovan redovisade regeln om näringsidkarens allmänna

skyldigheter ett uttalat ansvar gentemot konsumenterna. Såsom

anförs i propositionen måste kreditgivaren agera med

utgångspunkt från att kreditavtal ofta har stor betydelse för

kundens ekonomiska förhållanden och därför är känsligare från

konsumentsynpunkt än de flesta andra avtal. Det är särskilt

detta som är avsett att hållas fram när det i paragrafen sägs

att kreditgivaren är skyldig att ta till vara konsumentens

intressen med tillbörlig omsorg.

I kreditgivarens ansvar ligger bl.a. att försöka medverka till

att privatpersoner inte skuldsätter sig på ett sätt som är

alltför långtgående i betraktande av deras inkomster och övriga

ekonomiska förhållanden. Det innebär att kreditgivaren, om

krediten inte är ringa, normalt måste göra en seriös

kreditprövning innan kredit lämnas. Rör det sig om en kredit som

kan antas ha betydelse för kundens ekonomi, får det anses strida

mot god kreditgivningssed att avstå från kreditprövning, om inte

kreditgivaren har särskild anledning att utgå från att

konsumenten har utrymme i sin ekonomi för det nya åtagandet.

Det anförda leder utskottet till slutsatsen att den föreslagna

bestämmelsen om näringsidkarens allmänna skyldigheter utgör ett

tillräckligt incitament för att erforderliga kreditprövningar

skall komma till stånd. Någon

särskild regel med krav på kreditprövning bör således nu inte

införas. Utskottet vill dock understryka tillsynsmyndigheternas

ansvar att övervaka att god kreditgivningssed iakttas i detta

avseende.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

L13 i nu behandlad del och L14.

Marknadsföring

I den till grund för propositionen liggande

departementspromemorian (Ds 1990:84) Ny konsumentkreditlag

föreslogs ett sanktionerat förbud mot tillhandahållande av

ansökningsformulär för kredit i vissa sammanhang. Undantag från

förbudet föreslogs gälla för det fall att konsumenten

efterfrågade krediten eller tillhandahållandet skedde i lokaler

som disponeras av kreditgivaren eller den som förmedlar

krediten. Förslaget motiverades främst med behovet av regler för

att motverka överskuldsättningen.

Som redan tidigare nämnts anser föredragande statsrådet att

det enligt hennes mening -- i vart fall för närvarande -- inte

behövs några särskilda lagstiftningsåtgärder för att motverka

överskuldsättning. I propositionen anförs vidare att det

föreslagna förbudet mot tillhandahållande av ansökningsformulär

skulle medföra betydande konkurrensnackdelar för exempelvis

postorderföretag, som har sin huvudsakliga kundkontakt medelst

postbefordran. Nackdelar i konkurrenshänseende kan också tänkas

uppkomma för svenska kreditgivare i förhållande till utländska

kreditgivare. Ytterligare nackdelar med förslaget är enligt

propositionen de svårlösta tillämpningsproblem som skulle

uppkomma. Slutsatsen i propositionen blir att det inte bör

införas något förbud mot att i vissa sammanhang tillhandahålla

ansökningsformulär för kredit.

I motion L13 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s)

anförs att det fortfarande finns behov av att motverka

överskuldsättning eftersom det alltjämt utbjuds krediter på ett

alltför lättvindigt sätt. Mot denna bakgrund anser motionärerna

att ett förbud mot att i vissa sammanhang tillhandahålla

ansökningsformulär för kredit bör övervägas ytterligare, och de

begär i denna del ett tillkännagivande härom.

Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen

att något direkt förbud mot tillhandahållande av

ansökningsformulär nu inte bör införas. Utskottet vill dock

framhålla att frånvaron av ett direkt förbud inte innebär att

det blir fritt fram för oseriös marknadsföring. Såsom ovan

redovisats föreslås att en särskild regel om näringsidkarens

allmänna skyldigheter införs. Näringsidkaren skall vara skyldig

att iaktta "god kreditgivningssed" i sitt förhållande till

konsumenten. Häri ligger, som ovan berörts, att kreditgivaren

både inför ett kreditavtal och medan avtalet gäller skall handla

omdömesgillt och ansvarsfullt mot konsumenten. Genom kravet på

god kreditgivningssed ställs således vissa anspråk också på

kreditgivarens marknadsföring. Bestämmelsen bör ses som en

särskild markering av kravet på god sed vid marknadsföring av

krediter vid sidan av det mer generella ansvar som åläggs

näringsidkaren genom regeln om otillbörlig marknadsföring i 2 §

marknadsföringslagen. Såsom anförs i propositionen får kravet på

god kreditgivningssed i detta sammanhang anses innefatta att

näringsidkaren är skyldig att iaktta viss återhållsamhet och

måttfullhet i sin marknadsföring. En kredit får exempelvis inte

framställas på ett sätt som är ägnat att missleda konsumenten i

fråga om de ekonomiska konsekvenserna av krediten. Även sådan

marknadsföring som framställer krediten som en helt bekymmersfri

lösning på kundens eventuella ekonomiska problem får anses

strida mot god sed. Detsamma gäller sådan marknadsföring som

lockar kunden att fatta ett oöverlagt beslut om att binda sig

för krediten. Enligt utskottets mening bör ett grundläggande

synsätt vid kreditgivning vara att initiativet till att söka

kredit skall ligga hos konsumenten.

Utskottet vill vidare understryka att marknadsföring av krediter

i princip bör vara neutral, eller med andra ord bör det

överlåtas åt konsumenten att själv att avgöra i vad mån krediten

är förmånlig för honom. Det sagda innebär dock inget hinder mot

att fördelarna med en kredit jämfört med andra krediter

framhålls på ett sakligt sätt.

Utskottet vill också erinra om att marknadsföring som står i

strid med god kreditgivningssed samtidigt ofta torde innefatta

otillbörlig marknadsföring enligt 2 § marknadsföringslagen, och

således blir regelsystemet i den lagen tillämpligt. Det innebär

att marknadsdomstolen på talan av konsumentombudsmannen kan

förbjuda näringsidkaren vid vite att fortsätta med

marknadsföringen i fråga (2 och 5 §§ marknadsföringslagen).

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att motion L13 i

nu behandlad del inte bör föranleda någon riksdagens ytterligare

åtgärd.

Kontantinsats

I propositionen föreslås att gällande regler om kontantinsats

skall bibehållas. Detta innebär att säljaren vid kreditköp skall

ta ut en kontantinsats av köparen i enlighet med god

kreditgivningssed. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20

procent av varans kontantpris, om inte särskilda förhållanden

föranleder annat.

I motion L12 av Margit Gennser och Stig Rindborg (m) anförs

att ett viktigt syfte med den nya konsumentkreditlagen är att

åstadkomma överensstämmelse med gällande regler inom EG. När det

gäller den i propositionen föreslagna regeln om kontantinsats

konstaterar dock motionärerna att någon sådan överensstämmelse

inte åstadkommes eftersom EG-direktivet inte innhåller någon

motsvarande regel. Motionärerna pekar också på

att bestämmelsen inte skall gälla för kontokortskrediter och att

den således utgör ett konkurrenshinder i dubbla hänseenden.

Mot denna bakgrund begär motionärerna i yrkande 1 att riksdagen

beslutar att slopa kravet på kontantinsats.

Utskottet konstaterar att kravet på kontantinsats har gällt

alltsedan den nuvarande konsumentkreditlagen infördes. I

förarbetena till den lagen (se prop. 1976/77:123) angavs att

syftet med kontantinsats vid kreditköp framför allt var att

motverka oöverlagda och oönskade kreditköp. Ett ytterligare skäl

angavs vara att när kreditbeloppet begränsas kan också hela

kreditförhållandet i regel avslutas inom kortare tid och till

lägre kostnad för konsumenten. Härigenom skulle konsumenten i

större utsträckning kunna bibehålla sin framtida valfrihet på

marknaden. Vidare framhölls att en inte alltför ringa

kontantinsats också bidrar till att varans värde vid varje tid

bättre svarar mot den återstående skulden enligt kreditavtalet.

Enligt utskottets mening äger dessa skäl för kontantinsats

alltjämt giltighet. Utskottet kan vidare inte finna att ett

bibehållande av kravet på kontantinsats skulle vara oförenligt

med en EG-anpassning. Direktivet innehåller visserligen inga

regler om kontantinsats men såsom inledningsvis nämnts är

direktivet ett s.k. minimidirektiv. Detta innebär att Sverige

måste uppnå minst den konsumentskyddsnivå som direktivet

föreskriver men har frihet såväl att behålla som att införa

regler som ligger över denna nivå. Enligt utskottets mening är

ett krav på kontantinsats förmånligare för konsumenten inte

minst på lång sikt, och medför alltså en högre

konsumentskyddsnivå.

En särskild fråga är om kravet på kontantinsats skall gälla

även vid kontoköp. Även denna fråga diskuterades ingående vid

den nuvarande konsumentkreditlagens tillkomst (se prop.

1976/77:123). Departementschefen konstaterade därvid att det

stod i överensstämmelse med praxis att kontantinsats inte tas ut

vid kreditköp som sker inom ramen för vanligen förekommande

kontokortssystem. Ett krav på kontantinsats i köpögonblicket

ansågs helt främmande för idén med kontokortssystem och skulle

också ge upphov till olika praktiska problem. Därtill kom att

ett krav på kontantinsats för kontoköp också skulle kunna

försvåra de svenska kontokortssystemens deltagande i

internationellt arbete på området. Enligt departementschefen

borde ordningen med kontokortskrediter inte kompliceras i

vidare mån än konsumentskyddsintresset från andra synpunkter

verkligen påkallade. Departementschefen förordade dock inte

något generellt undantag för kontoköpen. Enligt hans mening

borde frågan i stället lösas genom att den ifrågavarande

bestämmelsen gavs lydelsen att säljaren skall ta ut

kontantinsats "i enlighet med god sed på marknaden". Eftersom

det inte var praxis med kontantinsats vid kontoköp kunde

det inte anses strida mot god sed att underlåta att ta ut sådan

insats.

Såsom framgår av den nu aktuella propositionen torde i dag så

gott som alla kontoköp i praktiken genomföras utan att någon

kontantinsats erläggs. Enligt utskottets mening saknas det skäl

att nu frångå praxis på området. Det förtjänar emellertid att

understrykas att kontokortssystemen i och för sig omfattas av

reglerna om kontantinsats. Den föreslagna regleringen med krav

på kontantinsats "i enlighet med god kreditgivningssed" medger

dock att kontoköp kan -- och tills vidare bör -- undantas från

kravet på kontantinsats. Den fortsatta utvecklingen på

kreditmarknaden får utvisa om det i framtiden kan vara befogat

att ställa krav på kontantinsats även i fråga om kontoköp.

Avslutningsvis vill utskottet i detta sammanhang framhålla

att reglerna om kontantinsats inte bör kringgås genom att

kontantinsatsen vid exempelvis ett avbetalningsköp betalas med

ett kreditkort. Utskottet förutsätter att regeringen noga följer

utvecklingen på detta område och vid behov vidtar erforderliga

åtgärder.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till

propositionen i nu behandlad del och avstyrker bifall till

motion L12 yrkande 1.

Kreditgivarens rätt att säga upp krediten i förtid

I propositionen föreslås att kreditgivaren skall ha rätt att

få betalning i förtid endast om han har gjort förbehåll härom i

avtalet. En ytterligare förutsättning är att det föreligger ett

väsentligt betalningsdröjsmål från konsumentens sida eller att

det står klart att konsumenten undandrar sig betalning.

Kreditgivaren skall därjämte ha rätt till förtida betalning när

en säkerhet som har ställts för krediten har försämrats

avsevärt. Vid betalningsdröjsmål föreslås att konsumenten får

rätt till fyra veckors uppsägningstid, räknat från den tidpunkt

då meddelande om uppsägning avsändes i rekommenderat brev till

konsumentens vanliga adress eller utan sådan åtgärd kom

konsumenten till handa. Konsumenten ges därvid vissa möjligheter

att omintetgöra en uppsägning genom att före uppsägningstidens

utgång betala vad som förfallit jämte dröjsmålsränta.

I motion L12 av Margit Gennser och Stig Rindborg (m)

kritiseras den föreslagna bestämmelsen om fyra veckors

uppsägningstid vid betalningsdröjsmål. Motionärerna framhåller

att bestämmelsen är en opåkallad nyhet i svensk rätt. Redan

kravet på väsentligt betalningsdröjsmål torde väl tillgodse

anspråken på rättssäkerhet. Vidare innebär nämnda krav att en

relativt lång tid har förflutit innan uppsägning över huvud

taget kan ske. Att därutöver införa en uppsägningstid på fyra

veckor kan enligt motionärerna inte anses motiverat. I motionen

framhålls också att bestämmelsen saknar motsvarighet i

EG-direktivet. Mot bakgrund av det anförda begär motionärerna i

yrkande 2 att den ifrågavarande bestämmelsen utgår.

Utskottet vill erinra om att vid uppsägning av en skuld på

grund av betalningsdröjsmål har kredittagaren redan enligt nu

förekommande avtalsvillkor ofta rätt till fyra veckors

uppsägningstid samt en möjlighet att omintetgöra uppsägningen

genom att betala de förfallna delarna av skulden jämte

dröjsmålsränta före utgången av uppsägningstiden. Således

innebär den föreslagna bestämmelsen om uppsägningstid snarare

en lagreglering av en vanligtvis tillämpad princip än en nyhet i

svensk rätt. Utskottet vill också framhålla att en viss

uppsägningstid innebär påtagliga fördelar för konsumenten. Många

gånger kan nämligen bakgrunden till dröjsmålet vara sådan att

det skulle framstå som orimligt om konsumenten inte fick en

möjlighet att omintetgöra uppsägningen. Därtill kommer att det

oftast är förmånligare för kreditgivaren att kredittagaren

fullgör sina förpliktelser enligt avtalet än att avtalet upphör.

Utskottet vill vidare framhålla att förslaget om uppsägningstid

i propositionen har modifierats i förhållande till promemorians

förslag så till vida att uppsägningstiden skall räknas från den

tidpunkt då meddelande om uppsägning avsändes i rekommenderat

brev till konsumentens vanliga adress i stället för från den

tidpunkt då uppsägningen kom konsumenten till handa. Härigenom

motverkas det förhållandet att konsumenterna håller sig undan

uppsägningen och sålunda äventyrar kreditgivarnas rätt. När det

till sist gäller anpassningen till EG:s regelsystem om

konsumentkrediter vill utskottet åter erinra om att direktivet

är ett minimidirektiv, vilket ger Sverige möjlighet att införa

regler som är förmånligare för konsumenterna än vad direktivet

föreskriver.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L12

yrkande 2.

Under utskottets beredning av ärendet har önskemål om vissa

ändringar i den nya konsumentkreditlagen framförts av AB Spintab

och Stadshypotek. Ett av dessa förslag rör kreditgivarens rätt

till betalning i förtid. Bakgrunden till institutens begäran är

kortfattat följande. Före år 1990 använde AB Spintab och

Stadshypotek i sin bundna utlåning skuldebrev enligt vilka

kredittagaren erhöll en kredit med en löptid om i allmänhet 5

eller 10 år. Krediten var emellertid baserad på en betydligt

längre amorteringstid, som vanligen uppgick till 30 eller 40 år.

Kreditgivarens avsikt var normalt att vid kredittidens slut

förnya krediten. En förnyelse av krediten skedde på så sätt att

kreditgivaren aviserade kredittagaren om att den befintliga

krediten skulle upphöra och att kredittagaren hade möjlighet att

teckna ny kredit. Vid förlängning tecknades nytt skuldebrev och

ny pantsättning gjordes. Detta system medförde stora

administrativa kostnader för kreditgivaren och även besvär för

kredittagaren. Mot denna bakgrund har AB Spintab och

Stadshypotek -- i samråd med finansinspektionen och

konsumentverket -- tagit fram en ny typ av skuldebrev, som

används sedan 1990. Enligt den nya typen motsvarar kreditens

löptid redan från början den tänkta amorteringstiden, dvs.

30--40 år. Räntan för krediten binds för en viss bestämd tid,

villkorsperiod, som exempelvis är 2 eller 5 år, och dagen

för en ny sådan period kallas villkorsändringsdag. Endera

parten kan säga upp krediten till betalning vid varje

villkorsperiods slut. Om båda parter väljer att inte säga upp

krediten, fortsätter krediten att gälla för en ny

villkorsperiod.

AB Spintab och Stadshypotek har framhållit att den föreslagna

regleringen av kreditgivarens rätt till betalning i förtid

(21§) får till följd att krediter enligt den nya

skuldebrevstypen inte kan sägas upp under hela dess löptid i

annat fall än då kredittagaren i något avseende misskött sig.

Av den föreslagna bestämmelsen i 23 § följer att banker och

Stadshypotek enligt andra författningar har möjlighet att göra

strängare förbehåll om förtida betalning. Denna möjlighet står

dock inte till buds för AB Spintab och andra bostadsinstitut.

Enligt AB Spintab måste kreditgivarna vid krediter med en löptid

på upp till 40 år ha möjlighet att säga upp krediten i samband

med villkorsperiodens slut. En återgång till den tidigare

skuldebrevstypen med fem års löptid och förhandling om ny kredit

skulle annars bli följden, eftersom instituten inte med hänsyn

till den egna upplåningen kan binda upp sin utlåning under så

lång tid som 30--40 år.

Enligt utskottets mening synes det från konsumentsynpunkt vara

fördelaktigt om bostadsinstituten kan behålla det system med

krediter på 30--40 år som nu används. Såsom framhållits av AB

Spintab krävs emellertid då med hänsyn till institutens egen

upplåning att instituten ges en möjlighet att säga upp krediten

även i andra situationer än dem som propositionens lagförslag

reglerar. Utskottet förordar därför att sådan möjlighet öppnas

genom ett tillägg i den föreslagna lagtexten. Denna möjlighet

till uppsägning bör dock enligt utskottets mening vara ytterligt

begränsad för att inte konsumentskyddet skall urholkas. För det

första bör en utvidgad rätt till förtida betalning bara

föreligga när det gäller krediter

för bostadsändamål. Med krediter för bostadsändamål avses främst

krediter som beviljas mot säkerhet i fastighet eller

bostadsrätt. Även krediter som beviljas exempelvis för bostad på

ofri grund eller liknande bör dock omfattas av bestämmelsen.

Vidare bör räntan för krediten vara bunden i minst tre månader.

Som en ytterligare förutsättning för kreditgivarens

uppsägningsrätt bör gälla att det föreligger synnerliga skäl. En

omständighet som därvid bör beaktas är kredittidens längd.

Endast om krediten har en löptid på minst 30 år kan det anses

att kreditgivaren har synnerliga skäl att säga upp krediten.

Därutöver bör det normalt krävas att kreditgivaren befinner sig

i sådan ekonomisk kris att kreditgivarens fortsatta verksamhet

är i fara om krediterna inte får sägas upp. Även om

kreditgivaren inte befinner sig i ekonomisk kris kan synnerliga

skäl anses föreligga när kreditgivaren själv inte på rimliga

villkor kan låna upp de medel som behövs för att täcka de

utestående krediterna. Också andra liknande förhållanden bör

kunna ge kreditgivaren en rätt att säga upp en kredit vid

villkorsperiodens slut. Att kreditgivaren önskar öka sin inkomst

av verksamheten för att på så sätt utjämna tillfällga ekonomiska

svackor som uppkommit eller kan uppkomma på sikt kan däremot

inte anses utgöra synnerliga skäl. Behovet av sådana

inkomstförstärkningar får tillgodoses inom ramen för den

möjlighet att få till stånd en ränteändring som lagen kommer att

ge. Till denna fråga återkommer utskottet nedan.

Enligt utskottets mening bör bostadsinstituten genom den ovan

förordade lagändringen kunna behålla sina nuvarande långfristiga

krediter. Utskottet vill i detta sammanhang också framhålla att

avsikten vid kreditgivning för bostadsändamål i allmänhet är att

tillgodose ett långfristigt finansieringsbehov. Om löptiden för

en kredit som har lämnats konsumenten i ett sådant fall inte är

långfristig utan exempelvis endast fem år, men amorteringstiden

i praktiken är beräknad på en avsevärt längre tid får det antas

att parterna vid kreditavtalets ingående har haft den gemensamma

avsikten att krediten skall förlängas vid löptidens slut. Om

konsumenten önskar förlängd kredit får det i ett sådant fall

anses strida mot god kreditgivningssed att inte förnya krediten

vid avtalstidens slut, om inte särskilda skäl talar mot en

förlängning. Sådana särskilda skäl kan exempelvis vara att

kredittagaren inte skött krediten på ett tillfredsställande sätt

men också att kreditgivaren på grund av brist på tillgång till

egen upplåning eller av andra skäl inte har medel tillgängliga

för fortsatt upplåning.

Med den föreslagna ändringen tillstyrker utskottet

propositionens förslag i nu behandlad del.

Kreditgivarens rätt att ändra räntan

I propositionen föreslås att kreditgivarens rätt att höja

räntan under löpande avtalsperiod begränsas. Förutsättningarna

för ändringar i räntesatsen skall anges i avtalet och räntan får

höjas endast som en följd av vissa i lagen angivna händelser,

nämligen kreditpolitiska beslut, ökade upplåningskostnader för

kreditgivaren eller andra kostnadsökningar som kreditgivaren

inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks. Vidare skall

kreditgivaren vara skyldig att tillämpa avtalsvillkor om

ränteändringar på samma sätt till konsumentens fördel som till

hans nackdel. Dessutom skall kreditgivaren vara skyldig att

underrätta konsumenten om beslutade ränteändringar.

Som ovan redovisats har önskemål om vissa ändringar i den nya

konsumentkreditlagen framförts av AB Spintab och Stadshypotek.

Ett av dessa förslag rör kreditgivarens rätt att ändra räntan.

Enligt AB Spintab och Stadshypotek måste kreditgivare vid

krediter med en löptid på upp till 40 år ha möjlighet att fritt

få ändra räntesatsen vid räntebindningsperiodens slut.

Kreditgivningen skulle annars innebära ett alltför stort

risktagande, vilket i sin tur skulle omöjliggöra eller i vart

fall starkt fördyra upplåningen. Den marginal som ett

bostadsinstitut behöver ta ut bestäms av de kostnader som

institutet har för sin rörelse. För att kunna fortleva måste

instituten ha möjlighet att höja sin marginal, eftersom denna är

institutets enda inkomstkälla. AB Spintab och Stadshypotek begär

därför att den föreslagna bestämmelsen om kreditgivarens rätt

att ändra räntan kompletteras på sådant sätt att kreditgivare

fritt får ändra räntesatsen vid ny villkorsperiod för krediter

där räntan är bunden och kreditens löptid är minst tio år.

Utskottet vill med anledning av AB Spintabs och Stadshypoteks

önskemål i detta avseende framhålla följande. Enligt utskottets

mening ger propositionens lagförslag kreditgivarna betydande

möjligheter att ändra räntan till sin förmån. Som framgår av den

aktuella paragrafen -- 11§-- får kreditgivarna kompensera

sig fullt ut inte bara för ökade upplåningskostnader utan även

för andra ökade kostnader. Det sagda innebär att kreditgivarna

kan kompensera sig för uppkomna kreditförluster i rörelsen och

andra liknande kostnader under förutsättning att dessa kostnader

inte skäligen kunde förutses av kreditgivaren när avtalet

ingicks. Således innebär bestämmelsen redan med den i

propositionen föreslagna utformningen betydande

räntehöjningsrisker för konsumenten. Att dessutom ge

kreditgivarna möjlighet att fritt ändra räntan för att öka sin

vinst skulle helt klart försämra konsumentens ställning, och

detta kan utskottet inte ställa sig bakom.

Utskottet vill också framhålla att den ovan förordade

ändringen av bestämmelsen om kreditgivarens uppsägningsrätt kan

ha betydelse även i nu förevarande sammanhang. Sålunda kan en

kreditgivare -- när angivna krav för uppsägning föreligger --

säga upp krediten till betalning i förtid och samtidigt erbjuda

en ny kredit med högre ränta.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet

propositionens förslag i nu behandlad del.

Kredittagarens rätt att lösa krediten i förtid

I propositionen föreslås att kredittagaren skall ha rätt att

utan kostnad betala sin skuld i förtid. Kreditgivaren skall då

få tillgodoräkna sig endast ränta och ersättning för kostnader

som är hänförliga till tiden före betalningen, bl.a. hela

kostnaden för uppläggning av krediten. När räntan är bunden för

hela eller en del av avtalstiden skall kreditgivaren dessutom ha

rätt till skälig ersättning för eventuell ränteförlust för

återstående del av den tiden.

AB Spintab och Stadshypotek har med anledning av

propositionen också i denna del framfört begäran om ett

förtydligande av lagtexten. Motiveringen härför är

sammanfattningsvis följande. Enligt propositionens förslag

gäller att när en kredittagare i förtid återbetalar en kredit

med bunden ränta har kreditgivaren rätt att -- för återstående

avtalad kredittid -- få ersättning för skillnaden mellan räntan

på krediten och räntan på nya krediter av motsvarande slag. För

att denna rätt till ersättning skall föreligga krävs att räntan

är bunden. Genom förordningen (1991:1924) om statlig

kreditgaranti för bostäder har ett nytt system med "topplån"

till bunden ränta införts. För den statliga kreditgarantin

erlägger instituten en kreditgarantiavgift, vilken beräknas i

procent av kreditens storlek. Kreditgarantiavgiften tas ut av

kredittagaren genom ett s.k. rörligt räntetillägg, vilket under

kreditens pågående räntebindningsperiod kan ändras vid

motsvarande ändring av kreditgarantiavgiften. Mot denna bakgrund

föreslår instituten att en ändring sker så att det klart framgår

att rätt till kompensation vid förtida betalning även kan

erhållas vid krediter med statlig kreditgaranti på samma sätt

som om räntan i sin helhet är bunden.

Utskottet anser sig böra tillmötesgå kreditinstitutens begäran

på denna punkt. Enligt utskottets mening förefaller det helt

rimligt att kreditgivarnas kostnader för den nya

kreditgarantiavgiften får tas ut av kredittagarna. Genom att

garantiavgiften beräknas som en procentsats av resp. kredits

storlek är det ofrånkomligt att det s.k. räntetillägget också

utgår i form av en procentsats. Att garantiavgiften kan ändras

med omedelbar verkan innebär givetvis att räntetillägget måste

kunna ändras vid samma tidpunkt. Mot denna bakgrund och med

hänsyn till att garantiavgiften för närvarande uppgår till

endast 0,5 procent av kreditbeloppet torde det enligt utskottets

mening vara orimligt om det rörliga räntetillägget skulle

medföra att räntan i sin helhet anses som rörlig. Utskottet

förordar därför ett tillägg i den förevarande bestämmelsen av

innebörd att för krediter för vilka lämnats statlig

kreditgaranti och där räntan är bunden för hela eller del av

avtalsperioden skall räntan -- förutom den del som motsvaras av

kreditgarantiavgiften -- anses som bunden.

Med den föreslagna ändringen tillstyrker utskottet

propositionen i förevarande del.

Lagens ikraftträdande

I propositionen föreslås att den nya konsumentkreditlagen

skall träda i kraft den 1 oktober 1992.

Såsom framhålls i propositionen förutsätter en del av de

föreslagna lagändringarna betydande omläggningar av avtalstexter

och rutiner hos kreditgivarna. Också de berörda myndigheterna

torde ha behov av viss tid för sitt förberedelsearbete. Enligt

utskottets mening bör därför tiden mellan riksdagsbeslutet om

den nya lagen och lagens ikraftträdande inte vara alltför kort.

Med hänsyn härtill och till att riksdagen kan förväntas ta

ställning till den föreslagna nya konsumentkreditlagen först i

början av juni 1992

anser utskottet att lagens ikraftträdandetidpunkt bör uppskjutas

till den 1 januari 1993. Härigenom uppnås också en samordning

med EES-avtalet som avses träda i kraft vid samma tidpunkt.

Mot de delar av propositionen som inte berörts särskilt har

utskottet ingen erinran.

Övriga frågor

Skuldsaneringslag

Med anledning av ett riksdagsbeslut (bet. LU 1987/88:12, rskr.

57) tillkallades år 1988 insolvensutredningen (Ju 1988:02) med

uppdrag att utreda ett antal spörsmål på konkursrättens område.

I enlighet med vad som angavs i direktiven (dir. 1988:52)

behandlade utredningen med förtur frågan om skuldsanering för

fysiska personer. Utredningens förslag i den delen lades fram i

delbetänkandet (SOU 1990:74) Skuldsaneringslag. Betänkandet

innehåller förslag till lagstiftning som skall göra det möjligt

för överskuldsatta fysiska personer som inte driver

näringsverksamhet att under vissa förutsättningar genom beslut

av tingsrätt få till stånd en lättnad i sin skuldbörda.

Skuldsanering innebär att gäldenären helt eller delvis befrias

från ansvar för betalningen av de skulder som enligt rättens

beslut omfattas av skuldsaneringen. I olikhet med vad som är

fallet vid konkurs syftar skuldsanering till att slutligt

reglera gäldenärens ekonomiska situation. Fullgör han den av

rätten fastställda avbetalningsplanen finns ingen restskuld kvar

för honom. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för

närvarande inom regeringskansliet.

Frågan om införande av en skuldsaneringslag i enlighet med

insolvensutredningens förslag tas upp i den med anledning av

propositionen väckta motionen L13 av Birthe Sörestedt och Bengt

Silfverstrand (s). Motionärerna anför att det är önskvärt att en

skuldsaneringslag snarast införs för att konsumenterna skall få

ett samlat skydd, och de begär ett tillkännagivande i enlighet

härmed.

Också i de under den allmänna motionstiden väckta motionerna

L306 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) och L308 av Torgny Larsson (s)

framhålls angelägenheten av att regeringen snarast framlägger

förslag till en skuldsaneringslag i enlighet med

insolvensutredningens förslag, och i motionerna begärs

tillkännagivanden härom.

Utskottet anser för sin del att det är angeläget att en

möjlighet till skuldsanering för fysiska personer införs i

Sverige. Såsom utskottet framhöll hösten 1987 i sitt ovannämnda

betänkande LU 1987/88:12 måste dock en viktig utgångspunkt vara

att regler om skuldsanering inte får leda till en allmän

uppluckring av betalningsmoralen i samhället. Huruvida

insolvensutredningens förslag om en skuldsaneringslag utgör en

lämplig avvägning mellan dessa intressen anser sig utskottet

inte nu böra uttala sig om. Utskottet utgår emellertid från att

förslaget noga övervägs inom regeringskansliet och att

regeringen därefter återkommer till riksdagen med någon form av

förslag till skuldsanering för fysiska personer. Något

tillkännagivande med anledning av motionerna finner utskottet

inte erforderligt.

Leasingverksamhet

I den med anledning av propositionen väckta motionen L13 av

Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s) tas också upp

frågan om konsumentskyddet vid leasingavtal. Motionärerna

framhåller att en lagstiftning som reglerar denna verksamhet

och tar till vara konsumentintresset snarast bör införas.

Utskottet vill med anledning härav erinra om att den år 1988

tillsatta leasingutredningen (Ju 1988:01) enligt sina direktiv

(dir. 1988:15) skall analysera konsumentskyddsaspekterna vid

s.k. finansiell leasing. I direktiven nämns särskilt att

utredaren bör belysa gränsdragningsproblemen mellan finansiell

leasing och kreditköp. Leasingutredningen väntas avge sitt

slutbetänkande under år 1993. Enligt utskottets mening bör en

utvidgning av konsumentskyddet vid leasing anstå i avvaktan på

leasingutredningens arbete. Motion L13 i nu behandlad del bör

således inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kreditprövning

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L13 i denna del och

1991/92:L14,

2. beträffande tillhandahållande av ansökningsformulär

att riksdagen avslår motion 1991/92:L13 i denna del,

3. beträffande ny konsumentkreditlag

att riksdagen med avslag på motion 1991/92:L12 antar

regeringens förslag till ny konsumentkreditlag med

de ändringarna att dels 21, 22 och 24§§ erhåller i bilaga 2

som Utskottets förslag betecknade lydelse, dels tidpunkten

för ikraftträdandet bestäms till den 1 januari 1993,

4. beträffande utsökningsbalken m.m.

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i

dels utsökningsbalken,

dels lagen (1968:430) om mervärdeskatt,

dels lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,

dels reglementet (1968:654) för Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar,

dels ock lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan

näringsidkare m.fl.,

med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms

till den 1 januari 1993,

5. beträffande en skuldsaneringslag

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L13 i denna del,

1991/92:L306 och 1991/92:L308,

6. beträffande konsumentskydd vid leasingavtal

att riksdagen avslår motion 1991/92:L13 i denna del.

Stockholm den 21 maj 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe

Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),

Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s),

Stig Rindborg (m), Hans Stenberg (s), Stina Eliasson (c) och

Lars Stjernqvist (s).

I propositionen framlagda lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagda förslag till ändringar i regeringens

förslag till ny konsumentkreditlag

Bilaga 2

Regeringens förslag Utskottets förslag

21 §

Kreditgivaren har rätt att få betalning i förtid endast om

han har gjort förbehåll om detta i avtalet samt någon av

följande omständigheter föreligger:

1. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med

betalning av ett belopp som överstiger tio procent av

kreditfordringen.

2. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med

betalning av ett belopp som överstiger fem procent av

kreditfordringen och dröjsmålet avser två eller flera poster som

förfallit vid olika tidpunkter.

3. Konsumenten är på annat sätt i väsentligt dröjsmål med

betalning.

4. Säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats.

5. Det står klart att konsumenten genom att avvika, skaffa

undan egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att

betala sin skuld.

Om säkerhet som ställts för krediten utgörs av förbehåll om

återtaganderätt, har kreditgivaren rätt till betalning i förtid

på grund av försämrad säkerhet endast om konsumenten uppsåtligen

eller genom grov vårdslöshet har orsakat att säkerheten avsevärt

försämrats.

När fråga är om

kredit för

bostadsändamål och

räntan för krediten

är bunden för hela eller

en del av avtalstiden, dock

minst tre månader, har

kreditgivaren, om han har

gjort förbehåll om det i

avtalet och synnerliga skäl

föreligger, rätt att

utan hinder av

bestämmelserna i första

och andra styckena få

betalning i förtid på

den dag då den tid för

vilken räntan är bunden

löper ut.

22 §

Vill kreditgivare få betalt Vill kreditgivare få betalt

i förtid enligt 21 § i förtid enligt 21 §

första stycket 1--3 första stycket 1--3 eller

gäller en uppsägningstid tredje stycket gäller en

av minst fyra veckor räknat uppsägningstid av minst

från den tidpunkt då fyra veckor räknat från

kreditgivaren sänder ett den tidpunkt då

meddelande om uppsägningen kreditgivaren sänder ett

i rekommenderat brev till meddelande om uppsägningen

konsumenten under dennes i rekommenderat brev till

vanliga adress eller konsumenten under dennes

uppsägningen utan en vanliga adress eller

sådan åtgärd kommer uppsägningen utan en

konsumenten till handa. sådan åtgärd kommer

konsumenten till handa.

Har kreditgivaren krävt betalning i förtid enligt 21 § första

stycket 1--3, är konsumenten ändå inte skyldig att betala i

förtid, om han före utgången av uppsägningstiden betalar vad som

förfallit jämte dröjsmålsränta. Detsamma gäller om konsumenten

vid uppsägning enligt 21 § första stycket 4 eller 5 eller andra

stycket genast efter uppsägningen eller inom medgiven

uppsägningstid ställer godtagbar säkerhet för fordringen.

Har konsumenten tidigare med stöd av bestämmelserna i andra

stycket befriats från skyldigheten att betala skulden i förtid,

gäller inte bestämmelserna i det stycket.

24 §

Vid förtidsbetalning enligt 20--23 §§ skall följande iakttas

när kreditgivarens fordran beräknas:

1. Konsumenten skall betala ränta och andra kostnader för

krediten för tiden fram till förtidsbetalningen men inte för

tiden därefter. Vid beräkningen skall tillämpas grunder som står

i överensstämmelse med god kreditgivningssed.

2. Kreditgivaren får inte 2. Kreditgivaren får inte

tillgodoräkna sig någon tillgodoräkna sig någon

ersättning för att ersättning för att

skulden betalas i förtid. skulden betalas i förtid.

Är räntan för en Är räntan för en

kredit bunden för hela kredit bunden för hela

eller en del av avtalstiden eller en del av avtalstiden

har dock kreditgivaren, om han har dock kreditgivaren, om han

gjort förbehåll om det, gjort förbehåll om det,

rätt att för rätt att för

återstående del av den återstående del av den

tiden av konsumenten ta ut tiden av konsumenten ta ut

ersättning för ersättning för

skillnaden mellan räntan skillnaden mellan räntan

på krediten och räntan på krediten och räntan

på nya krediter av på nya krediter av

motsvarande slag. motsvarande slag. Har för

en kredit med bunden ränta

lämnats statlig

kreditgaranti och utgår

avgift för garantin

gäller detsamma

beträffande den del av

räntan som inte motsvaras

av kreditgarantiavgiften.

3. Om vid kreditköp förtidsbetalning sker på annan tid än en

förfallodag som har bestämts i avtalet, skall den anses ha skett

den första förfallodagen efter betalningen. Detsamma gäller när

en konsument vid avtal om en tjänst som avses i

konsumenttjänstlagen (1985:716) har fått kredit enligt vad som

sägs i 3 § angående köp.

Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta en vara enligt

25§, tillämpas 27 och 28 §§ vid den uppgörelse som då skall

ske mellan parterna.

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Propositionen2

Motionerna2

Motioner väckta med anledning av propositionen2

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/923

Utskottet3

Inledning3

Propositionens huvudsakliga innehåll4

Lagens tillämpningsområde m.m.4

Näringsidkarens allmänna skyldigheter5

Kreditprövning6

Marknadsföring8

Kontantinsats9

Kreditgivarens rätt att säga upp krediten i förtid11

Kreditgivarens rätt att ändra räntan14

Kredittagarens rätt att lösa krediten i förtid15

Lagens ikraftträdande16

Övriga frågor16

Skuldsaneringslag16

Leasingverksamhet17

Hemställan17

Bilaga 1 I propositionen framlagda lagförslag19

Bilaga 2 Av utskottet framlagda förslag till ändringar i

regeringens förslag till ny konsumentkreditlag37