Bet. 1991/92:LU30

Lagutskottets betänkande

1991/92:LU30

Vårdnad och umgänge med barn m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1991/92

LU30

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet elva motioner som rör frågor om vårdnad och

umgänge med barn. I motionerna yrkas att riksdagen skall ta initiativ till

åtgärder som går ut på att ytterligare stärka barns rättsliga ställning.

Motionerna tar också upp frågor som gäller underhållsbidrag, de

underhållsskyldigas situation och kostnader för umgänge med barn. Vidare

behandlar de aktuella motionerna processuella frågor i vårdnads- och

umgängesmål samt spörsmål om sekretesskydd för barn.

I betänkandet behandlas också en motion som gäller förordnande av god man.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner. Till betänkandet har

fogats en meningsyttring.

Motionerna

1991/92:L401 av Inger Lundberg och Maud Björnemalm (båda s) vari hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om kostnadsfördelningen mellan parterna i verkställighetsmål i

förvaltningsdomstol avseende umgänge mellan barn och föräldrar.

1991/92:L402 av Inger Lundberg och Maud Björnemalm (båda s) vari hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av uppföljning av domstolarnas tillämpning av bestämmelserna

angående hänsyn till barn under tolv år i umgängesmål.

1991/92:L405 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om sekretesskyddet för barn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av att underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation

snarast utreds,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av att umgängesresor för barn och föräldrar, talerätt för

mor- och farföräldrar samt gemensam familjelagstiftning utreds.

1991/92:L407 av Charlotte Cederschiöld (m) vari hemställs att riksdagen av

regeringen begär en utvärdering av lagen om vårdnad och umgänge i enlighet med

vad som anförts i motionen.

1991/92:L411 av Chatrine Pålsson (kds) vari hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagstiftningen angående

"barnens rätt",

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av satsningar för barnen i ett EG-perspektiv.

1991/92:L412 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari hemställs att riksdagen hos

regeringen begär förslag till sådan ändring i föräldrabalken och

äktenskapsbalken att en rättvisare fördelning av försörjningsansvaret för

gemensamma barn kan uppnås i enlighet med vad som i motionen anförts i denna

fråga.

1991/92:L413 av Per Stenmarck och Maud Ekendahl (båda m) vari hemställs att

riksdagen beslutar om sådan förändring av föräldrabalken att barnens rätt till

umgänge med båda föräldrarna tryggas.

1991/92:L417 av Elisabeth Persson (v) vari hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en barnbalk.

1991/92:L418 av Gustaf von Essen (m) vari hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder i syfte att

säkra barnens rätt.

1991/92:L423 av Tuve Skånberg (kds) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ändring av sekretesslagstiftningen för umgängesföräldrar.

1991/92:L426 av Carl-Johan Wilson (fp) vari hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att överförmyndare

åläggs tillse att den utan vars samtycke överförmyndaren ämnar förordna god man

bereds möjlighet att själv utse och konsultera juridiskt biträde och få ärendet

prövat inför domstol.

1991/92:So612 av Lars Werner m.fl. (v) vari hemställs

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utformning av bidrag till

umgängesresor,

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en barnbalk enligt vad

som anförts om barns rättigheter.

Utskottet

1 Inledning

I betänkandet behandlar utskottet ett tjugotal motionsyrkanden som rör frågor

om vårdnad och umgänge med barn, varav tre (L411 yrkande 1, L417 och So612

yrkande 20) gäller en genomgripande översyn av föräldrabalkens regelsystem, ett

(L407) en utvärdering av bestämmelserna om vårdnad och umgänge, ett (L405

delvis) frågan om gemensam nordisk familjelagstiftning, ett (L411 yrkande 2)

satsningar för barnens rätt i ett EG-perspektiv (avsnitt 2), tre (L405 yrkande

2, L412 och L418 delvis) underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation,

fyra (L405 yrkande 3 delvis, L413, L418 delvis och So612 yrkande 18) kostnader

för umgänge och umgängesresor (avsnitt 3), två (L402 och L418 delvis) barns

ställning och inflytande i vårdnads- och umgängesmål, ett (L418 delvis)

omprövning av vårdnadsbeslut, två (L405 yrkande 3 delvis och L418 delvis)

talerätt för mor- och farföräldrar när det gäller umgänge med barnbarn, ett

(L401) rättegångskostnader i verkställighetsmål (avsnitt 4), tre (L405 yrkande

1, L418 delvis och L423 yrkande 1) sekretesskydd för barn (avsnitt 5).

Avslutningsvis behandlas en motion som gäller förordnande av god man (avsnitt

6).

Som en allmän bakgrund vill utskottet erinra om att den svenska

familjerätten sedan början av 1970-talet har varit föremål för en fortlöpande

reformering. Utvecklingen på området har präglats av bl.a. strävanden att

tillgodose barnets intressen i relationen till föräldrarna. År 1973 ändrades

föräldrabalkens (FB) regler om vårdnad av barn (prop. 1973:32, bet. LU20).

Reformen innebar bl.a. att frågan om vem av makarna som bär skulden till att

deras äktenskap söndras inte får tillmätas betydelse vid avgörande av vem av

dem som efter skilsmässan skall få vårdnaden om barnen. Samtidigt med dessa

ändringar infördes bestämmelser som syftade till att stärka fäders möjlighet

att få vårdnaden om sina barn i de fall föräldrarna inte är gifta med varandra.

Bestämmelserna innebär att föräldrarna likställs när det gäller rätten att

efter särskild prövning få vårdnaden om sina barn.

Ett annat viktigt steg i reformarbetet togs år 1976 då det infördes en

möjlighet för föräldrar, som inte är gifta med varandra eller som har skilt

sig, att efter prövning av domstol få gemensam vårdnad om sina barn. Vidare

utmönstrades termerna barn i äktenskap och barn utom äktenskap ur

lagstiftningen som ett led i avvecklingen av den särreglering som gällt för

barn till föräldrar som inte varit gifta med varandra. I detta

lagstiftningsärende begärde riksdagen på hemställan av lagutskottet att förslag

till nya regler om underhållsbidrag skulle läggas fram med förtur (prop.

1975/76:170, bet. LU33).

Riksdagens begäran ledde till att det år 1978 företogs en genomgripande

reform av underhållsreglerna i FB som bl.a. innebar att dessa -- liksom

bestämmelserna om bidragsförskott -- anpassades till de nya vårdnadsreglerna

(prop. 1978/79, bet. LU9).

I början av år 1983 fattade riksdagen beslut om ändring i FB:s bestämmelser

om vårdnad och umgänge (prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17). Ett av syftena

med lagändringarna var att stärka barnens rättsliga ställning. Genom

lagändringarna blev det bl.a. möjligt för makar att utan särskilt

domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva vårdnaden om sina barn.

Vidare förenklades förfarandet i fall då ogifta föräldrar som bor tillsammans

med sina barn vill få gemensam vårdnad om barnen. I de ändrade bestämmelserna

slogs också fast att barnets vårdnadshavare har ansvar för att barnets behov av

umgänge med den andra föräldern tillgodoses.

Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i FB:s bestämmelser om

verkställighet av allmän domstols avgörande om vårdnad och umgänge (prop.

1982/83:165, bet. LU41).

Ett ytterligare steg i reformarbetet togs hösten 1990 då riksdagen fattade

beslut om vissa ändringar i bl.a. FB:s regler om vårdnad och umgänge (prop.

1990/91:8, bet. LU13). Lagändringarna, som trätt i kraft den 1 mars 1991,

syftar särskilt till att underlätta en utveckling mot att föräldrarna i större

utsträckning än hitintills skall ta ett gemensamt ansvar för barnet och själva

komma överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall lösas. De nya reglerna

innebär att s.k. samarbetssamtal i vårdnads- och umgängestvister skall erbjudas

föräldrar i alla kommuner. Vidare kan domstolen i ett mål om vårdnad eller

umgänge ta initiativ till att samarbetssamtal kommer till stånd. Även FB:s

bestämmelser om gemensam vårdnad har ändrats. Gemensam vårdnad skall numera

kunna komma i fråga inte bara när föräldrarna är ense om det utan också då

ingen av dem utesluter denna vårdnadsform. Ogifta föräldrar kan få gemensam

vårdnad genom en anmälan till socialnämnden i samband med att faderskapet

fastställs. Vidare har termen faderskapserkännande bytts ut mot termen

faderskapsbekräftelse. För sådana fall då gemensam vårdnad inte är aktuell utan

endera föräldern skall anförtros vårdnaden skall domstolen liksom tidigare

avgöra frågan om vem av föräldrarna som skall ha vårdnaden efter vad som är

bäst för barnet. Genom en ny bestämmelse har slagits fast att domstolen vid

bedömningen av vad som är bäst för barnet skall fästa avseende särskilt vid

barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Reglerna om

umgänge har kompletterats med en föreskrift om att vårdnadshavaren skall lämna

sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget. Vidare har en erinran

förts in i socialtjänstlagen om att socialnämnden också efter det att en tvist

om vårdnad eller umgänge har avgjorts skall tillgodose det behov av stöd och

hjälp som kan föreligga. När det gäller förfarandet i vårdnadsmål har den

ändringen genomförts att interimistiska beslut i stället för att avse vårdnaden

skall kunna ta sikte på vem barnet skall bo tillsammans med. En annan nyhet är

att vårdnadsutredningar skall utföras av en tjänsteman vid socialnämnden och

att utredningarna skall överlämnas till domstolen utan ställningstaganden från

nämndens sida. Domstolen kan ge vissa riktlinjer för vårdnadsutredningen och

sätta ut en tid inom vilken den bör vara slutförd. Domstolen har skyldighet att

vaka över att utredningen bedrivs skyndsamt.

Utskottet vill vidare redovisa några statistiska uppgifter rörande

vårdnads- och underhållsavgöranden år 1989. Statistiska centralbyrån (SCB) har

i rapporten Vårdnad och underhåll av minderåriga presenterat en undersökning

rörande samtliga domar och beslut vid tingsrätterna år 1989 som rör vårdnad.

Undersökningen omfattar drygt 10000 avgöranden vilka berör omkring 17500

barn till föräldrar som tidigare varit gifta med varandra. För 76 % av dessa

barn innebar avgörandena fortsatt gemensam vårdnad, för 22 % att modern blev

ensam vårdnadshavare och för 2 % att fadern blev ensam vårdnadshavare. Av de

barn där den gemensamma vårdnaden fortsatte vistades 90 % huvudsakligen hos

modern och 10 % huvudsakligen hos fadern. Av barnen under sex år fick fadern

ensam vårdnaden om endast 1 % medan modern ensam fick vårdnaden om 32 %. Fadern

fick ensam vårdnaden om drygt 2 % av pojkarna och drygt 1 % av flickorna.

Syskongrupper delades sällan mellan föräldrarna.

Av rapporten framgår vidare att för 55 % av barnen fastställdes

underhållsbidrag i samband med vårdnadsavgörandet. För drygt 8700 barn

betalar fadern underhållsbidrag, och för drygt 800 barn betalar modern

underhållsbidrag. Av antalet fastställda underhållsbidrag skulle således över

90 % betalas av fadern. För 3 % av barnen reglerades umgängesrätten.

I rapporten görs en jämförelse med motsvarande avgöranden första halvåret

1983, dvs. före de lagändringar som gjorde det möjligt för makar att utan

särskilt domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva vårdnaden om sina

barn. Jämförelsen visar att beslut om gemensam vårdnad mer än fördubblats.

Sålunda har andelen barn med gemensam vårdnad ökat från 36 % till 76 %.

Avgöranden som innebär att modern blivit ensam vårdnadshavare har minskat från

hälften första halvåret 1983 till drygt en femtedel år 1989.

När det gäller barn till föräldrar som inte är gifta med varandra omfattar

undersökningen närmare 1400 barn, varav för omkring hälften beslutats

gemensam vårdnad.

Strävandena mot ett större hänsynstagande till barnets intresse, som präglat

det svenska lagstiftningsarbetet, har också kommit till uttryck på det

internationella planet. Sålunda antog Förenta nationernas generalförsamling år

1989 en konvention om barnets rättigheter (FN:s barnkonvention).

Konventionen godkändes av riksdagen våren 1990 (prop. 1989/90:107, bet. SoU28,

rskr. 350) och trädde för svenskt vidkommande i kraft hösten 1990. Hittills har

konventionen ratificerats av omkring 100 stater.

Konventionen innehåller bestämmelser avsedda att tillförsäkra barn

grundläggande rättigheter och att bereda barn skydd mot övergrepp och

utnyttjande. I artikel 2 slås fast att konventionsstaterna är förpliktade att

utan någon form av diskriminering tillförsäkra ett barn de rättigheter som

barnet har enligt konventionen. I artikel 3 föreskrivs att vid alla åtgärder

som rör barn skall barnets bästa komma i främsta rummet. Enligt artikel 4

förbinder sig konventionsstaterna att vidta alla lämpliga åtgärder, bl.a

lagstiftningsåtgärder, för att genomföra de rättigheter som erkänns i

konventionen.

I konventionen finns flera bestämmelser som helt eller delvis rör frågor om

vårdnad och umgänge. I artikel 12 åläggs konventionsstaterna att tillförsäkra

barn rätten att fritt ge uttryck för sina åsikter, när barnet är i stånd att

bilda sig egna åsikter. I alla domstolsförhandlingar och administrativa

förfaranden skall barnet ges en möjlighet att bli hört, antingen direkt eller

genom företrädare eller något lämpligt organ. Enligt artikel 18 skall

konventionsstaterna göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av

principen att båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnets uppfostran

och utveckling. Föräldrarna har enligt artikeln det främsta ansvaret för

barnets uppfostran och utveckling. I artikel 27 fastslås att det är föräldrarna

eller andra för barnet ansvariga som inom ramen för sin förmåga och sina

ekonomiska resurser i första hand är skyldiga att säkerställa de levnadsvillkor

som är nödvändiga för barnets utveckling.

För att kontrollera efterlevnaden av konventionen har FN tillsatt en särskild

kommitté. I Sverige har en särskild arbetsgrupp tillsatts för att följa

tillämpningen och genomförandet av konventionen här i landet. Den svenska

regeringen skall senast den 1 september 1992 rapportera till FN om hur Sverige

efterlever konventionen.

År 1994 är proklamerat som FN:s familjeår, och under år 1992 kommer

regeringen att tillsätta en ledningsgrupp för de svenska insatserna under

familjeåret.

2 Ytterligare reformarbeten m.m.

Yrkanden om att riksdagen skall ta initiativ till ytterligare

reformarbeten förs fram i tre motioner. I motion L411 framhåller Chatrine

Pålsson (kds) att det, trots de senaste lagändringarna när det gäller vårdnad

och umgänge, kvarstår en del missförhållanden. Motionären yrkar att riksdagen

hos regeringen begär en översyn av lagstiftningen angående "barnens rätt"

(yrkande 1).

Elisabeth Persson (v) anser i motion L417 att det finns skäl att omarbeta

lagstiftningen om vårdnad och umgänge med ett barnperspektiv som utgångspunkt.

Motionären menar att föräldra- och vuxenperspektivet, som präglar nuvarande

lagstiftning, bidrar till att konservera barns utsatthet. En ny barnbalk skulle

göra det möjligt att anlägga ett konsekvent barnperspektiv i lagstiftningen och

därmed möjliggöra att barnens behov och rättmätiga krav på respekt blir

överordnade. I motionen yrkas ett tillkännagivande om vad som sålunda anförts

om en ny barnbalk.

Liknande synpunkter förs fram i motion So612 av Lars Werner m.fl. (v).

Motionärerna anser att ett barnperspektiv bör vara utgångspunkten i

lagbestämmelserna om t.ex. vårdnad av barn. I motionen yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till en barnbalk i enlighet med det anförda (yrkande

20).

En utvärdering av bestämmelserna om vårdnad och umgänge begärs av

Charlotte Cederschiöld (m) i motion L407. Som stöd för yrkandet anför hon att

det bl.a. av rapporter från Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige

(ROKS) och Barnens rätt i samhället (BRIS) samt av uppgifter från enskilda

föräldrar och familjerättsadvokater framgår att barn med våld lyfts i väg

gråtande och skrikande för att umgås med den andra föräldern.

Utskottet vill erinra om att FB under de senaste 20 åren har varit föremål

för en fortlöpande reformering med strävanden mot ett allt större

hänsynstagande till barnets intressen och barnets bästa. Som ett led i detta

arbete tillsattes år 1977 en parlamentarisk utredning om barnets rätt med

uppdrag att överväga olika åtgärder för att stärka barns rättsliga ställning.

Utredningen skulle enligt sina direktiv kartlägga problemområdet och ange i

vilka ämnen lagändringar borde komma i fråga. Utredningen bedrev sitt arbete

fram till år 1987, då återstående uppgifter överfördes till

förmynderskapsutredningen (Ju 1984:07). Under den tioårsperiod utredningen om

barnens rätt bedrev sitt arbete avgav utredningen betänkandena (SOU 1978:10) Om

förbud mot aga, (SOU 1979:63) Om föräldraansvar m.m. och (SOU 1987:7) Barnens

rätt 3 Om barn i vårdnadstvister -- talerätt för barn m.m.

Utredningens förslag har delvis lett till lagstiftning. Sålunda bygger bl.a

en del av de senaste ändringarna i FB som genomfördes hösten 1990 (prop.

1990/91:8, bet. LU13) på förslag som ursprungligen lagts fram av utredningen om

barnens rätt. I lagstiftningsärendet ansåg utskottet, med anledning av ett

motionsyrkande med förslag om att stärka barnets ställning, att det finns

anledning att överväga en ordning som medger att barnets uppfattning och

synpunkter i vårdnads- och umgängesmål kan tas till vara på ett mer påtagligt

sätt än vad gällande rätt erbjuder. Vidare borde enligt utskottet barnens

möjligheter att få ett grundläggande inflytande i vårdnads- och

umgängesprocesser öka. Det var emellertid inte givet att en talerätt för barnet

med formell partsställning i processen och tillgång till offentligt biträde och

ombud är den enda tänkbara lösningen. Det kunde också enligt utskottet finnas

andra sätt att ge barnet en starkare och mer framskjuten position i vårdnads-

och umgängesmål. Utskottet var emellertid inte berett att ta ställning till hur

frågan närmare skulle lösas utan spörsmålet borde enligt utskottet övervägas

ytterligare, och det fick ankomma på regeringen att bestämma formerna härför.

Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen regeringen till känna, och enligt

vad utskottet erfarit övervägs frågan för närvarande inom

justitiedepartementet.

I sammanhanget vill utskottet också peka på FN:s barnkonvention. Även om det

svenska tillträdet hösten 1990 inte föranlett någon ändrad lagstiftning innebär

konventionen i sig en ständig påminnelse för såväl myndigheter som enskilda om

barnens rättigheter i olika sammanhang, och regeringen har också tillsatt en

särskild arbetsgrupp för att följa tillämpningen och genomförandet av

konventionen.

Mot denna bakgrund kan utskottet inte finna att det för närvarande föreligger

något behov av en sådan mera genomgripande översyn av FB:s regelsystem som

föreslås i motionerna L411 yrkande 1, L417 och So612 yrkande 20. Utskottet

utgår dock från att regeringen följer den forsatta utvecklingen på området och

vid behov föranstaltar om de åtgärder som kan anses vara påkallade i syfte att

ytterligare stärka barnens ställning.

Vad därefter gäller motion L407 anser utskottet att en utvärdering av de nu

gällande bestämmelserna om vårdnad och umgänge, vilka varit i kraft i ett drygt

år, bör anstå. Ytterligare erfarenheter från tillämpningen av de nya reglerna

måste avvaktas innan en meningsfull utvärdering kan komma till stånd.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L407, L411 yrkande

1, L417 och So612 yrkande 20.

I motion L405 av Kaj Larsson m.fl. (s) begärs tillkännagivande om en

utredning med syfte att få till stånd en gemensam nordisk

familjelagstiftning. Motionärerna framhåller att det finns flera

intresseföreningar i bl.a. Norden som arbetar för en gemensam

familjelagstiftning vad gäller umgänge och underhåll till barn (yrkande 3

delvis).

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om betydelsen av

gemensamma nordiska regler på familjerättens område. Som utskottet tidigare

uttalat med anledning av en motion om vikten av nordiskt lagstiftningssamarbete

(se bet. 1990/91:LU21) ligger det ett särskilt värde i att de nordiska länderna

samarbetar i civilrättsliga lagstiftningsfrågor och har en i huvudsak likartad

lagstiftning. Stora delar av den svenska lagstiftningen på centrala områden har

också tillkommit i nordiskt samarbete, vilket resulterat i att det på flera

områden råder överensstämmelse mellan lagreglerna i de nordiska länderna. Vad

särskilt gäller familjerätten vill utskottet erinra om att

familjelagssakkunniga under sitt arbete med äktenskapsbalken hade ett flertal

överläggningar med motsvarande kommittéer i de andra nordiska länderna. En

väsentlig utgångspunkt för samarbetet var därvid att eftersträva så stor

nordisk rättslikhet som möjligt, och införandet av äktenskapsbalken år 1987

innebar också att vi kom att närma oss till vad som gäller i andra nordiska

länder på detta område.

Även om metoden att tillsätta parallella kommittér i de nordiska länderna,

som tillämpats sedan början av 1900-talet, numera inte alltid kan tillämpas i

det nordiska lagstiftningsarbetet på familjerättens område håller sig varje

nordiskt land ständigt informerat om vad som sker i de övriga nordiska länderna

i syfte att om möjligt få till stånd så likartade regler som möjligt. Vidare

förekommer så gott som regelmässigt i varje lagstiftningsärende på

familjerättens område överläggningar mellan de nordiska länderna. Sålunda

föregicks 1982 och 1990 års ändringar i FB:s regler om vårdnad och umgänge av

överläggningar med företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och

Norge (se prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17 och prop. 1990/91:8, LU13).

Enligt vad som redovisas i årets budgetproposition (prop. 1991/92:100, bil. 3,

s. 26) pågår för närvarande ett nordiskt samarbete rörande en översyn av den

internordiska regleringen av äktenskap, vårdnad, adoption och förmynderskap.

Utskottet vill vidare erinra om att Nordiska rådet vid flera tillfällen

understrukit behovet av så likartade regler som möjligt på familjerättens

område, särskilt med hänvisning till nordbornas allmer ökade rörlighet. I

uttalande över Nordiska ministerrådets berättelse år 1991 (C 1) (Nordiska rådet

40:e sessionen 1992, C 2, supplement, s. 13) konstaterar Juridiska utskottet

med tillfredsställelse att det nordiska lagstiftningssamarbetet på det

familjerättsliga området går i riktning mot en större nordisk rättslikhet.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att någon riksdagens åtgärd med

anledning av motion L405 yrkande 3 i denna del inte är erforderlig, och

utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet.

Chatrine Pålsson (kds) vill i motion L411 ha till stånd ett tillkännagivande

från riksdagens sida när det gäller satsningar för barnens rätt i ett

EG-perspektiv (yrkande 2). Till stöd för yrkandet framhålls att det inför ett

svenskt inträde i EG är nödvändigt att vidga perspektivet också till de

mänskliga rättighetsfrågorna som bl.a. barnens rätt utgör.

Även om ett svenskt närmande till EG skapar förutsättningar för människors

fria rörlighet och en gemensam arbetsmarknad som också omfattar arbetstagarnas

familjemedlemmar anser utskottet att ett blivande EES-avtal och ett eventuellt

svenskt EG-medlemskap i sig knappast påkallar några omedelbara

lagstiftningsåtgärder på familjerättens område. Utskottet vill dock erinra om

att Europeiska rådets överenskommelse i Maastricht i slutet av år 1991 innebär

att EG-medlemsstaterna enats om att inleda judiciellt samarbete i bl.a.

civilrättsliga frågor. Utskottet utgår från att regeringen följer utvecklingen

av samarbetet och i den mån detta skulle innebära krav på ändrade regler på

familjerättens område tar de initiativ som förhållandena påkallar. Med det

anförda avstyrker utskottet bifall till motion L411 yrkande 2.

3 Underhållsskyldighet och kostnader för umgänge med barn

Enligt 7 kap. 2 § FB skall förälder fullgöra sin underhållsskyldighet genom

att betala underhållsbidrag till barnet, om föräldern inte har vårdnaden om

barnet och inte heller varaktigt bor tillsammans med barnet eller har vårdnaden

om barnet gemensamt med den andra föräldern, men barnet varaktigt bor

tillsammans med endast den andra föräldern.

Underhållsbidrag fastställs genom dom eller avtal. Talan om underhållsbidrag

tas upp av tingsrätten i den ort där den underhållsskyldige har sin hemvist.

Finns inte någon behörig domstol tas målet upp vid Stockholms tingsrätt. Fråga

om underhållsbidrag kan väckas även i samband med mål om fastställande av

faderskap till barn, äktenskapsmål eller mål om vårdnaden om barn.

När underhållsbidrag bestäms får den bidragsskyldige förbehålla sig ett

belopp för eget eller annans underhåll (förbehållsbelopp) enligt bestämmelserna

i 7 kap. 3 § FB. Förbehållsbeloppet för den bidragsskyldiges eget underhåll

innefattar alla vanliga levnadskostnader. Bostadskostnaden beräknas för sig

efter vad som är skäligt. De andra levnadskostnaderna beräknas med ledning av

ett normalbelopp som per år utgör 120 % av gällande basbelopp. Om det finns

särskilda skäl får ett belopp förbehållas för underhåll åt make som den

bidragsskyldige varaktigt bor tillsammans med. Med make jämställs annan som den

bidragsskyldige varaktigt bor tillsammans med, om de har gemensamma barn. Ett

sådant förbehållsbelopp skall normalt vara 60 % av basbeloppet. Om den

bidragsskyldige har hemmavarande barn får han vidare förbehålla sig ett belopp

som tillsammans med vad som utges till barnet av den andre föräldern eller för

dennes räkning per år utgör 40 % av gällande basbelopp. Rätten kan dock i

särskilda fall om det är motiverat bestämma ett annat förbehållsbelopp.

Dom eller avtal om underhåll kan jämkas av rätten, om ändrade förhållanden

föranleder det. Avtal om underhåll kan också jämkas om avtalet är oskäligt med

hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och förhållandena i övrigt (7

kap. 10 § FB).

För underhållsberättigade barn kan utgå bidragsförskott enligt lagen

(1964:143) om bidragsförskott. Bestämmelserna innebär att staten förskotterar

det underhållsbidrag som den underhållsskyldige föräldern har att utge. Om

detta bidrag understiger en viss del av basbeloppet utgår ett särskilt

utfyllnadsbidrag. Ärenden om bidragsförskott handhas av riksförsäkringsverket

och de allmänna försäkringskassorna. Antalet barn för vilka bidragsförskott

utges kan beräknas till drygt 281000. Medelsbehovet för budgetåret 1992/93 är

beräknat till 3085 milj.kr. (prop. 1991/92:100, bil. 6).

När en umgängesberättigad förälder är bosatt på annan ort än barnet kan

utövande av umgängesrätten vara förenat med särskilda kostnader. Sådana

kostnader kan endast i begränsad utsträckning beaktas vid bestämmandet eller

betalandet av underhållsbidrag. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1990 s.

219 uttalat att även om domstolarna endast i undantagsfall bör meddela beslut

om på vilken plats ett umgänge skall påbörjas och avslutas och hur

umgängeskostnaderna skall fördelas, föreskrifter av detta slag kan vara

påkallade, om en utebliven reglering skulle innebära att det önskvärda umgänget

inte kommer till stånd eller minskas i en utsträckning som går ut över barnets

intressen. Någon generell möjlighet för en sådan förälder att få ersättning för

umgängeskostnader finns inte. Dock har en förälder som är skyldig att betala

underhållsbidrag rätt till avdrag på bidraget, om han eller hon haft barnet hos

sig under en sammanhängande tid av minst fem hela dygn. Avdraget är en

fyrtiondel av underhållsbidraget för varje helt dygn som barnet vistas hos

föräldern. Om det finns särskilda skäl kan domstolen bestämma andra villkor för

denna avdragsrätt (7 kap. 11 § FB). Föräldrarna kan också själva avtala om

andra villkor.

År 1987 tillkallade regeringen på begäran av riksdagen (bet. SoU 1985/86:29)

en kommitté med uppgift att göra översyn av reglerna för underhållsbidrag och

bidragsförskott. Underhållsbidragskommittén, som avslutade sitt arbete våren

1990, har avgett betänkandena (SOU 1990:8 och 1990:48) Samhällsstöd till

underhållsbidragsberättigade barn del I--III. Kommittén redovisar i sitt

betänkande tre olika modeller som tänkbara ersättningar till det nuvarande

bidragsförskottssystemet. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs nu i

regeringskansliet. Enligt vad utskottet erfarit är siktet inställt på att en

proposition skall överlämnas till riksdagen hösten 1992.

När det gällde frågan om underhållsbidrag ansåg sig kommittén inte ha

möjlighet att behandla dessa frågor inom den givna tidsramen. I en skrivelse

den 19 december 1989 överlämnade därför kommittén frågorna till

socialdepartementet för övervägande i annat sammanhang. För detta arbete

tillsattes i början av år 1991 en beredningsgrupp under ledning av företrädare

för socialdepartementet och med medverkan av justitiedepartementet,

finansdepartementet, riksförsäkringsverket och socialstyrelsen.

Frågor som gäller underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation

tas upp i tre motioner. I motion L405 av Kaj Larsson m.fl. (s) anförs att

nuvarande bestämmelser om beräkning av underhållsbidrag är krångliga och ger

upphov till skiftande praxis. Föräldrarnas osäkerhet om vad som är "rätta"

underhållsbidraget har enligt motionärerna medfört att föräldrar i stor

omfattning överlåtit beräkningen av underhållsbidrag till domstol. I motionen

kritiseras också bestämmelserna om möjligheterna till avdrag på

underhållsbidrag då den underhållsskyldige haft barnet hos sig under en

sammanhängande tid av minst fem dygn. Enligt motionärerna bör

underhållsbidraget betalas i förhållande till det faktiska antalet dagar barnet

vistats hos den underhållsskyldige. Vidare anser motionärerna att den förälder

som inte är förhindrad att utöva umgänge med sitt barn på grund av

umgängessabotage eller sjukdom borde betala ett högre underhållsbidrag för att

kompensera vårdnadshavaren för merutgifter för barnpassning m.m. I motionen

begärs tillkännagivande om vad som sålunda anförts om behovet av att

underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation snarast utreds (yrkande

2).

Gustaf von Essen (m) anser i motion L418 (delvis) att nedsättning av

underhållsbidraget skall kunna ske även i de fall då barnet vistats kortare tid

än fem dagar hos den underhållsskyldige föräldern. I motionen yrkas ett

tillkännagivande i frågan.

Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) anför i motion L412 att försörjningsbördan för

ensamstående fäder i många fall kan bli ytterst betungande. Detta enligt

motionärerna välkända förhållande leder till att många fäder fastnar i en

hopplös försörjningsfälla och att de i ökande grad skaffar sig s.k. svarta

inkomster. I motionen begärs förslag till sådana lagändringar som innebär en

rättvisare fördelning av försörjningsansvaret för gemensamma barn.

Utskottet påminner om att frågor om underhållsbidrag har behandlats av

riksdagen flera gånger med anledning av motioner med samma syften som de nu

aktuella. Senast behandlades spörsmålen våren 1991, och utskottet erinrade då i

sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:LU29 om att frågorna var föremål

för behandling av den ovan angivna beredningsgruppen. Med hänsyn härtill ansåg

utskottet att de då aktuella motionerna inte påkallade någon riksdagens åtgärd.

Enligt vad utskottet erfarit är frågorna om underhållsbidrag fortfarande

föremål för behandling inom beredningsgruppen. I avvaktan på resultatet av

gruppens arbete anser utskottet att några åtgärder från riksdagens sida inte är

påkallade.

Frågan om de underhållsskyldigas situation har behandlats tidigare med

anledning av ett motionsyrkande. Utskottet har därvid utgått från att även

detta spörsmål kommer att övervägas av den ovan angivna beredningsgruppen och

avstyrkt bifall till den då aktuella motionen (se bet. 1990/91:LU13). När nu de

underhållsskyldigas situation åter aktualiseras motionsvägen vill utskottet

understryka angelägenheten av att frågan tas upp under det pågående arbetet.

Skulle det visa sig att problemet på området inte kan lösas inom ramen för

beredningsgruppens arbetsuppgifter får frågan om en särskild utredning i saken

tas upp till övervägande. Något särskilt tillkännagivande från riksdagens sida

är emellertid lika litet nu som tidigare erforderligt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L405 yrkande 2,

L418 i denna del och L412.

Frågor som gäller kostnader för umgänge och umgängesresor tas upp i fyra

motioner. I motion L413 begär Per Stenmarck och Maud Ekendahl (båda m) att

riksdagen beslutar om sådana ändringar i FB att barnens rätt till umgänge med

båda föräldrarna tryggas. Motionärerna föreslår ett tillägg till 6 kap. 15 § FB

med innebörd att, om inte annat avtalats, kostnaderna för umgänge skall delas

lika mellan föräldrarna.

Gustaf von Essen (m) anser i motion L418 (delvis) att båda föräldrarna bör

dela umgängeskostnaderna lika för att säkra barnets rätt och möjlighet till

umgänge med båda föräldrarna. Vidare anser motionären att det bör vara möjligt

att få avdrag i självdeklarationen för umgängesresor. I de fall där

reseavstånden är långa och resekostnaderna höga anser motionären att ett system

med gratisresor bör övervägas. Motionären vill också ha till stånd en utökad

möjlighet för umgängesföräldern att få göra avdrag på underhållsbidraget när

han har haft barnet hos sig. Även kortare vistelse än fem dygn hos den

underhållsskyldige bör medföra rätt till nedsättning av underhållsbidraget. I

motionen yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts.

I motion L405 av Kaj Larsson m.fl. (s) anförs att barn genom

försäkringskassan borde tillförsäkras minst tolv umgängesresor om året, då

avståndet till umgängesföräldern är mer än 20 mil, och att båda föräldrarna bör

dela umgängeskostnaderna lika då vårdnadshavaren flyttar mer än 10 mil från

separationsorten. Vidare föreslår motionärerna avdragsrätt i självdeklarationen

för umgängesresor med barn. I motionen yrkas tillkännagivande om vad som

sålunda anförts (yrkande 3 delvis).

Lars Werner m.fl. (v) framhåller i motion So612 att det för att umgängesrätt

med barn skall fungera krävs fria resor för barn som skall träffa en förälder

som inte bor på samma ort. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag till utformning av bidrag till umgängesresor (yrkande 18).

Spörsmålet om kostnaderna för umgängesresor har behandlats av riksdagen

åtskilliga gånger tidigare med anledning av motioner med samma syften som de nu

aktuella motionerna. År 1988 underströk utskottet i sitt av riksdagen godkända

betänkande LU 1987/88:33 att det är olyckligt att ekonomiska omständigheter

lägger hinder i vägen för barnets umgänge med den ena föräldern. Mot bakgrund

av vad utskottet hade framhållit om barnets behov av goda och nära relationer

till båda sina föräldrar var det enligt utskottet angeläget att problemet med

resekostnaderna fick sin lösning. Vidare framhöll utskottet att det tidigare

(se bl.a. bet. 1986/87:25) ställt sig positivt till att spörsmålet i hela sin

vidd togs upp till övervägande i samband med den då pågående översynen av

reglerna för underhållsbidrag och bidragsförskott. Utskottet förordade därför

att de år 1988 väckta motionerna skulle överlämnas till kommittén för översyn

av reglerna om underhållsbidrag till barn och bidragsförskott för att tas i

beaktande i utredningsarbetet.

Vid riksdagsbehandlingen hösten 1990 av liknande motionsyrkanden (bet.

1990/91:LU13) redovisade utskottet att underhållsbidragskommittén inte ansett

sig ha möjlighet att behandla dessa frågor utan överlämnat dem till

socialdepartementet för överväganden i annat sammanhang. Enligt utskottet var

det mycket angeläget att problemet med resekostnader vid utövande av

umgängesrätten snarast får en lösning. Lika litet som tidigare var utskottet

emellertid berett att i sak ta ställning till hur frågan skulle lösas.

Regeringen borde därför skyndsamt ta upp frågan till närmare överväganden och

därefter återkomma med förslag till riksdagen. Vad utskottet sålunda anfört

med anledning av motionerna gavs regeringen till känna.

Senast behandlade utskottet motioner om kostnader för umgängesresor våren

1991 (bet. 1990/91:LU29). Utskottet hänvisade då till sina tidigare uttalanden

i frågan och ansåg att de då aktuella motionerna inte påkallade någon vidare

åtgärd med hänsyn till att spörsmålet var föremål för beredning inom den ovan

angivna beredningsgruppen.

Utskottet har inte nu någon annan uppfattning i saken. Enligt utskottets

mening är det således fortfarande mycket angeläget att frågan om

umgängeskostnaderna får en lösning. Med hänvisning till riksdagens tidigare

uttalanden utgår utskottet också från att regeringen så snart det kan ske

återkommer till riksdagen med ett förslag.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L413, L418 i denna

del, L405 yrkande 3 i denna del och So612 yrkande 18.

4 Vissa processuella frågor

Mål om vårdnad och umgänge samt om överflyttning av vårdnaden handläggs,

såsom tidigare framgått, av de allmänna domstolarna, dvs. i första hand av

tingsrätt med möjlighet för den förlorande parten att överklaga avgörandet till

hovrätt och därefter, under vissa förutsättningar, till högsta domstolen.

Enligt 6 kap. 15 § FB kan allmän domstol besluta om ett barns umgänge inte bara

i förhållande till en förälder, som inte är vårdnadshavare, utan också i

förhållande till någon annan som står barnet nära. Frågor om barns umgänge med

någon annan än en förälder prövas av domstolen endast på talan av socialnämnd.

En förälder kan enligt 6 kap. 6 eller 7 § FB när som helst begära omprövning av

vårdnaden vid tingsrätten. Något lagligt hinder mot att en sådan begäran

framställs omedelbart efter det att ett tidigare avgörande har vunnit laga

kraft finns inte.

Frågor om verkställighet av allmän domstols avgöranden i vårdnads- och

umgängesmål handläggs av förvaltningsdomstolarna, dvs. i första hand av

länsrätt, vars avgörande kan överklagas till kammarrätt och därefter, under

vissa förutsättningar, till regeringsrätten. När länsrätten förordnar om

verkställighet kan den förelägga vite eller, under särskilda förutsättningar,

besluta om polishämtning. Har barnet fyllt 12 år får verkställighet enligt 21

kap. 5 § FB inte ske mot dess vilja, utom då länsrätten finner det nödvändigt

av hänsyn till barnets bästa. Detsamma gäller, om barnet ännu inte fyllt 12 år

men har nått en sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt.

Enligt 21 kap. 6§ kan länsrätten i samband med muntlig förhandling höra

barnet inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att

barnet inte kan ta skada av att höras. Länsrätten kan vägra verkställighet om

det är uppenbart att förhållandena ändrats sedan allmän domstol fattade sitt

beslut och det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan om vårdnad

eller umgänge tas upp på nytt. Om länsrätten på nu angivna skäl vägrar

verkställighet skall vårdnads- eller umgängesfrågan tas upp av allmän domstol,

om den som ansökt om verkställighet, dennes motpart eller socialnämnden gör

ansökan om detta. Däremot kan länsrätten inte själv påkalla att saken prövas i

allmän domstol.

Frågor som gäller barns ställning och inflytande i vårdnads- och

umgängesmål tas upp i två motioner. Gustaf von Essen (m) anser i motion L418

(delvis) att det bör finnas en särskild ställföreträdare för barnet i de fall

föräldrarna inte kan enas och där det är tydligt att barn och föräldrar kan ha

skilda intressen. När barnet fyllt 12 år anser motionären att barnet bör ha

rätt till ett eget ombud. I motionen yrkas tillkännagivande härom.

I motion L402 tar Inger Lundberg och Maud Björnemalm (båda s) upp frågor om

tillämpningen av bestämmelsen i 21 kap. 5 § FB. Motionärerna anser att

bestämmelsen i praktiken tillämpas så att domstolarna tar hänsyn till barnets

vilja endast när det fyllt 12 år. I motionen yrkas ett tillkännagivande om

behovet av en uppföljning av domstolarnas tillämpning av bestämmelsen.

Som tidigare redovisats fattade riksdagen hösten 1990 beslut om vissa

ändringar i FB:s regler om vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13). I

samband därmed behandlades frågor om barns ställning i mål om vårdnad och

umgänge med anledning av flera motionsyrkanden. Utskottet redovisade därvid ett

förslag om barns talerätt samt rätt till ombud och biträde som lagts fram år

1987 av utredningen om barnets rätt i betänkandet (SOU 1987:7) Barnets rätt 3.

Utredningens förslag innebar att barn fr.o.m. 12 års ålder skall få talerätt i

mål om vårdnad och umgänge, dvs. bli en med föräldrarna i princip likvärdig

part i sådana mål, och att barn även under 12 år skall kunna få offentligt

biträde som i egenskap av dess särskilda ställföreträdare får föra barnets

talan inför domstolar och andra myndigheter. Enligt utskottet hade det varit

önskvärt om i propositionen hade redovisats vilken inställning som regeringen

hade till de förslag om talerätt m.m. som lagts fram av utredningen om barnets

rätt. Även om förslagen i propositionen var inriktade på samförståndslösningar

ansåg utskottet att man inte kunde avskriva de synpunkter som utredningen om

barnets rätt framfört, i vart fall inte förrän man närmare kan överblicka

erfarenheterna av tillämpningen av de då föreslagna nya reglerna i FB. I linje

med vad som framhölls i en av de då aktuella motionerna ansåg därför utskottet

att det fanns anledning att överväga en ordning som medger att barnets

uppfattning och synpunkter i vårdnads- och umgängesmål kan tas till vara på ett

mer påtagligt sätt än vad gällande rätt erbjuder. Vidare borde barnets

möjligheter att få ett grundläggande inflytande i vårdnads- och

umgängesprocesser öka. Enligt utskottets mening var det emellertid inte givet

att en talerätt för barnet med formell partsställning i processen och tillgång

till offentligt biträde och ombud var den enda tänkbara lösningen. Det kunde

också, framhöll utskottet, finnas andra sätt att ge barnet en starkare och mer

framskjuten position i vårdnads- och umgängestvister. Utskottet var emellertid

inte berett att ta ställning till hur frågan närmare skulle lösas. Spörsmålet

borde därför övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang. Enligt utskottet

borde det ankomma på regeringen att bestämma formerna härför.

Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen regeringen till känna, och som

tidigare redovisats övervägs för närvarande frågan om att stärka barns

ställning i mål om vårdnad och umgänge inom justitiedepartementet. Med hänsyn

härtill kan något tillkännagivande från riksdagens sida nu inte anses

erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L418 i denna

del och L402.

Den nuvarande möjligheten för en förälder att när som helst begära

omprövning av ett vårdnadsbeslut kritiseras av Gustaf von Essen (m) i

motion L418. Motionären vill ha till stånd en ordning som innebär att en andra

vårdnadsprocess inte bör få startas förrän efter att en viss tid förflutit

efter det att vårdnadsfrågan genom dom vunnit laga kraft.

Även sistnämnda spörsmål behandlades i det ovan angivna lagstiftningsärendet

(prop. 1990/91:8, bet. LU13). I propositionen tog föredragande statsrådet upp

frågan om det borde införas en bestämmelse i FB som skulle ge domstol möjlighet

att avvisa eller ogilla en talan som väckts inom en viss tid, kanske två år,

efter det att en tidigare talan prövats. I propositionen framhöll föredragande

statsrådet att en sådan regel förutsätter såväl att domstolen har kännedom om

det tidigare avgörandet som att domstolen på grundval av innehållet i

stämningsansökan kan avgöra om den nya talan är obefogad eller inte. I de fall

en ny talan är befogad bör, enligt vad som anfördes i propositionen, en ny

prövning komma till stånd. I annat fall skulle man få ge avkall på den

grundläggande principen att vårdnads- och umgängesfrågan vid varje tidpunkt

skall lösas efter vad som är bäst för barnet. De svårigheter som skulle

uppkomma för domstolen genom att redan vid stämningsansökans ingivande tvingas

avgöra om talan är obefogad eller inte ger, anfördes i propositionen, anledning

till tvekan inför möjligheten att begränsa rätten till omprövning. Vidare

påpekade föredragande statsrådet att -- med hänsyn till domstolens

utredningsansvar -- utrymmet för tillämpning av regler som går ut på att en

talan omedelbart skall avslås eller ogillas är begränsat i mål om vårdnad och

umgänge. I propositionen gjorde statsrådet den bedömningen att några ändringar

av reglerna om omprövning av vårdnadsavgöranden inte bör göras.

Lagutskottet framhöll för sin del att det torde råda en allmän samstämmighet

i fråga om önskvärdheten av att reglerna om talerätten i mål om vårdnad och

umgänge inte missbrukas. Behovet av någon form av begränsning i rätten till

omprövning i vårdnadsmål måste dock, framhöll utskottet, vägas mot såväl de

principiella betänkligheter vilka med utgångspunkt i barnets intresse gör sig

gällande vid en begränsning av omprövningsrätten som de svårigheter för

domstolen vilka en regel av angivet slag skulle medföra. Utskottet framhöll

också att effekterna av den nya regeln i FB 6 kap. 6 a §, att domstolen vid

bedömningen av vad som är bäst för barnet skall fästa avseende särskilt vid

barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna och som syftar

till att motverka umgängessabotage, i väsentlig mån skulle gå förlorade om

vårdnaden kunde omprövas först efter en viss tidsperiod. Vid en samlad

bedömning kom utskottet till samma slutsats som redovisats i propositionen,

nämligen att övervägande skäl talar för att några ändringar av reglerna om

omprövning inte borde göras.

Utskottet har nu ingen annan uppfattning. I sammanhanget vill utskottet också

erinra om att domstolsutredningen i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna

inför 2000-talet lagt fram förslag som går ut på att minska möjligheterna att

onödigtvis processa i vårdnads- och umgängesmål. Sålunda har utredningen

föreslagit att frågor om verkställighet av avgöranden om vårdnad om barn och

umgänge med barn skall handläggas av tingsrätterna i stället för av

länsrätterna. Vidare har domstolsutredningen föreslagit att det skall införas

krav på prövningstillstånd för att få ett sådant avgörande överprövat av

hovrätt och att det utom i prejudikatfall inte skall gå att överklaga

hovrättens avgörande. Utredningen menar bl.a. att en ordning, enligt vilken den

domstol som har dömt i målet om vårdnad eller umgängesrätt också prövar

verkställigheten, skulle ha den fördelen att den med all säkerhet skulle minska

de tvistande parternas benägenhet att göra verkställighetsförfarandet till en

repris på rättegången i allmän domstol. Ett system enligt vilket möjligheterna

att få tingsrättens avgörande överprövat är som utredningen ser det en

ändamålsenlig lösning i syfte att begränsa processandet i vårdnads- och

umgängesmål. Domstolsutredningens förslag är för närvarande föremål för

remissbehandling.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L418 i denna del.

Införande av en självständig talerätt för mor- och farföräldrar i

umgängesfrågor begärs i två motioner. Gustaf von Essen (m) yrkar i motion

L418 ett tillkännagivande om att barnets rätt till far- och morföräldrar bör

säkerställas genom att dessa får egen talerätt om umgänge med barnbarnen.

Enligt motionären har det aldrig hänt att socialnämnd väckt talan om en sådan

umgängesrätt.

Också Kaj Larsson m.fl. (s) begär i motion L405 tillkännagivande om att mor-

och farföräldrar bör få talerätt när det gäller umgängesfrågor (yrkande 3

delvis). Motionärerna anför bl.a. att en sådan rätt finns inom vissa EG-länder.

Utskottet vill erinra om att bestämmelsen i 6 kap. 15 § FB utgår från

synsättet att vårdnadshavaren skall se till att barnet får sitt behov av

umgänge med olika personer tillfredsställt. Härmed åsyftas inte bara att barnet

bör få träffa olika personer som det längtar efter utan att barnet skall få

träffa anhöriga m.fl. som det är berikande för barnet att vara tillsammans med.

I vårdnadshavarens ansvar ligger att han eller hon på olika sätt skall

uppmuntra barnet att träffa inte bara den förälder som inte har vårdnaden utan

också andra personer som står barnet särskilt nära, t.ex. mor- och

farföräldrar. Reglerna på området innebär givetvis också att vårdnadshavaren

skall ta större hänsyn till barnets egen inställning i umgängesfrågor i takt

med barnets utveckling.

Vid bedömningen av motionärernas önskemål måste också beaktas att

umgängesreglerna i FB tillkommit i barnets intresse. Det är således uteslutande

barnets intresse och behov av att träffa t.ex. mor- och farföräldrar som skall

tillgodoses, inte mor- och farföräldrarnas intresse att träffa sina barnbarn.

Enligt utskottets mening är nuvarande ordning, som innebär att socialnämnden

genom stämning -- efter utredning och bedömning om det är till fördel för

barnet -- får ta upp frågan om umgängesrätt med annan person än en förälder,

till fyllest. Det behov som ett barn i ett enskilt fall kan ha att träffa sina

mor- eller farföräldrar torde i regel kunna tillgodoses i samband med att den

umgängesberättigade föräldern har barnet hos sig. En särskilt talerätt för mor-

och farföräldrar skulle dessutom komma att stå i strid med strävandena mot att

i så stor utsträckning som möjligt begränsa processandet när det gäller vårdnad

och umgänge.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L418 i denna del

och L405 yrkande 3 i denna del.

I motion L401 tas upp en fråga som gäller gäller rättegångskostnaderna i

mål om verkställighet av domar eller beslut om vårdnad eller umgänge. Enligt

21 kap. 13 § FB gäller att länsrätten enligt vad som är skäligt får förordna

att den ena parten skall ersätta motpartens rättegångskostnader. I praxis torde

bestämmelsen tillämpas så att den vinnande parten som regel får ersättning för

kostnader som varit påkallade i målet.

Denna bestämmelse kritiseras av Inger Lundberg och Maud Björnemalm (båda s) i

den ovan angivna motionen. Enligt motionärerna kan socialarbetare och advokater

redovisa flera exempel på där den ena föräldern satt ansökan om verkställighet

i system för att försämra den andra förälderns ekonomi. Motionärerna menar att

vardera parten bör få stå för sina rättegångskostnader också i

verkställighetsmålen.

Utskottet ifrågasätter inte att bestämmelsen i 21 kap. 13 § FB i vissa fall

kan upplevas som orättvis. Utskottet saknar dock underlag för att närmare kunna

ta ställning till om en sådan ändring som motionärerna önskar få till stånd bör

genomföras. Den ordning som motionärerna förordar är enligt utskottets mening

inte heller invändningsfri. Att inte kunna få ersättning för sina

rättegångskostnader i ett verkställighetsmål som t.ex. har sin orsak i att

vårdnadshavaren uppenbart ägnar sig åt umgängessabotage kan också upplevas som

orättvist.

Som redovisats tidigare har domstolsutredningen i sitt betänkande (SOU

1991:106) Domstolarna inför 2000-talet föreslagit att frågor om verkställighet

av avgöranden om vårdnad om barn och umgänge med barn skall handläggas av

tingsrätterna i stället för av länsrätterna. Utredningen har också föreslagit

en särskild bestämmelse om kostnadsansvaret i bl.a. sådana mål (33 § förslaget

till domstolsförfarandelag). Den föreslagna bestämmelsen innebär att domstolen

får besluta att den ena parten skall svara för den andra partens kostnader i

den utsträckning detta med hänsyn till omständigheterna i målet är skäligt. Den

föreslagna regleringen innebär att den nuvarande kostnadsbestämmelsen i 21 kap.

13 § FB kan upphävas.

Domstolsutredningens betänkande är, som tidigare redovisats, för närvarande

föremål för remissbehandling. Utskottet utgår från att frågan om

rättegångskostnadernas fördelning i verkställighetsmålen kommer att närmare

övervägas i samband med att regeringen efter avslutad remissbehandling tar

ställning till domstolsutredningens förslag. I avvaktan härpå anser utskottet

att några initiativ från riksdagens sida inte är påkallade, och utskottet

avstyrker bifall till motion L401.

5 Sekretesskydd för barn

I motion L423 begär Tuve Skånberg (kds) tillkännagivande om att

sekretesslagen bör ändras så att umgängesföräldern har rätt att få ta del av

sitt barns skolgång och besöka sitt barn i skolan, likaså vid sjukhusvistelser

ha rätt att bli underrättad om barnets sjukdom och behandling samt besöka det

på sjukhuset (yrkande 1).

Liknande synpunkter framförs i motion L418 (delvis) av Gustaf von Essen (m),

som vill ha till stånd ett tillkännagivande om att ytterligare förstärkningar

av umgängesförälderns rätt till upplysningar och information om barnet bör

övervägas.

I motion L405 anför Kaj Larsson m.fl. (s) att gällande

sekretesslagstiftning innebär att umgängesföräldern utestängs från att ta del

i barnets skolgång eller att besöka det vid sjukhusvistelser. Även övrig

information om barnet t.ex. från sociala myndigheter når endast

vårdnadshavaren. Motionärerna yrkar tillkännagivande om vad som sålunda anförts

om sekretesskyddet för barn (yrkande 1).

Utskottet erinrar om att riksdagen våren 1989 prövade ett motionsyrkande med

samma inriktning som de nu aktuella. I sitt av riksdagen godkända betänkande

1988/89:LU33 erinrade utskottet därvid om att konstitutionsutskottet hösten

1988 hade behandlat en motion vari begärdes en översyn av sekretessreglerna för

hälso- och sjukvården i syfte att förbättra möjligheterna för en förälder som

inte har vårdnaden om sitt barn att få upplysningar om barnet när det är

intaget för vård. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1988/89:KU14 hade

konstitutionsutskottet -- med hänvisning till ett av socialstyrelsen i ärendet

avgivet yttrande -- framhållit att det på området får anses föreligga ett visst

utrymme för uppgiftslämnande av aktuellt slag till den förälder som inte har

vårdnaden om sitt barn, även om vårdnadshavarens samtycke skulle saknas. Vidare

framhöll konstitutionsutskottet att det självfallet är angeläget att åtgärder

vidtas om nuvarande ordning medför olägenheter i praktiken för den förälder som

endast har umgängesrätt. Enligt konstitutionsutskottet hade det dock inte

framgått att situationen skulle vara sådan att det var påkallat att ta det i

motionen begärda initiativet. Konstitutionsutskottet avstyrkte därför motionen.

Lagutskottet ansåg för sin del att riksdagen inte borde frångå sitt tidigare

ställningstagande i frågan och avstyrkte den då aktuella motionen.

I samband med ändringarna i FB hösten 1990 (prop. 1990/91:8, bet. LU13)

infördes den 1 mars 1991 en särskild regel i 16 kap. 15 § FB av innebörd att

vårdnadshavaren skall vara skyldig att lämna umgängesföräldern bl.a. sådana

upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget, såvida inte särskilda skäl

talar emot det. I lagstiftningsärendet behandlade utskottet ett liknande

motionsyrkande som de nu aktuella, varvid utskottet ansåg att det inte fanns

skäl för riksdagen att ändra ståndpunkt i frågan. I sammanhanget påpekade

utskottet också att den då föreslagna regeln i 16 kap. 5 § FB om

vårdnadshavarens upplysningsskyldighet i viss mån tillgodosåg motionens syfte.

Frågan aktualiserades åter motionsvägen våren 1991, varvid utskottet i sitt

av riksdagen godkända betänkande 1990/91:LU29 uttalade att det är viktigt att

även umgängesföräldern hålls underrättad om barnets förhållanden. Vidare

erinrade utskottet om att bestämmelsen i 16 kap. 15 § FB tar sikte på

upplysningar om förhållanden som på ett mera ingripande eller betydelsefullt

sätt påverkar barnets nuvarande eller framtida situation. Det kan exempelvis

vara fråga om barnets hälsa, skolgång, uppehållsort, feriearbete eller

särskilda fritidsintressen. Genom införandet av denna bestämmelse, framhöll

utskottet vidare, har skyldigheten för vårdnadshavaren att lämna upplysningar

om barnet till umgängesföräldern tydligare markerats. Bestämmelsen hade då helt

nyligen trätt i kraft, och enligt utskottets mening borde dess effekt för

umgängesförälderns möjlighet till information om barnet avvaktas innan någon

annan lösning förordades. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall till den

då aktuella motionen.

Enligt utskottets mening finns det inte skäl att nu frångå detta

ställningstagande. Således bör effekterna av den nya bestämmelsen i 16 kap.

15 §, som nu varit i kraft endast ett drygt år, fortfarande avvaktas. Det

informationsbehov som en umgängesberättigad förälder kan ha om sitt barn torde

i allmänhet enligt utskottets mening kunna tillgodoses genom att

vårdnadshavaren ger den information som bestämmelsen förutsätter. När det

gäller bestämmelserna i sekretesslagstiftningen vill utskottet understryka att

dessa kommit till för att skydda barnet och att inte ens vårdnadshavaren har en

oinskränkt rätt att få del av alla sekretessbelagda uppgifter som gäller om

barnet. Utskottet är således inte berett att förorda några ändringar i

sekretesslagen som innebär att en umgängesberättigad förälder skulle få

möjlighet att få ut sekretessbelagda uppgifter.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L423 yrkande 1,

L418 i denna del och L405 yrkande 1.

6 Förordnande av god man

Om någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat

hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin

rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, skall rätten, om det

behövs, förordna god man för honom eller henne. Förordnande får inte meddelas

utan samtycke av den för vilken god man skall utses, om inte den enskildes

tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas (11 kap. 4 § FB).

Ansökan om förordnande av god man får enligt 11 kap. 15 § FB göras av

överförmyndaren, förmyndare, den som ansökan avser, om han eller hon har fyllt

16 år, samt av hans eller hennes make och närmaste släktingar. I 11 kap. 16 §

föreskrivs att i ärenden om förordnande av god man för någon som har fyllt 16

år rätten skall bereda denne tillfälle att yttra sig om det kan ske. Om det

inte är obehövligt skall rätten också inhämta yttrande från make och närmaste

släktingar, överförmyndaren, vårdinrättning, omsorgsnämnd och socialnämnd. Den

som ansökningen avser skall höras muntligen om det kan ske utan skada för honom

eller henne och det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken

gäller. Rätten kan dock underlåta att höra den enskilde muntligen om denne

själv har gjort ansökan eller medgivit det ifrågasatta förordnandet eller det

annars finns särskilda skäl. Om samtycke inte föreligger skall rätten innan den

förordnar god man inhämta läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den

enskildes hälsotillstånd. Enligt förordningen (1988:1366) om utredningen i

ärenden om förordnande av god man och förvaltare meddelar socialstyrelsen

föreskrifter om sådan utredning.

Rättens beslut i frågor som gäller godmanskap får överklagas, förutom av den

som beslutet rör, av var och en som har rätt att göra ansökan i frågan.

I motion L426 av Carl-Johan Wilson (fp) hävdas att det torde vara vanligt att

överförmyndare hänvisar till läkarintyg för att den enskildes tillstånd inte

skall inhämtas. Motionären yrkar tillkännagivande om att överförmyndare åläggs

att se till att den enskilde -- utan vars samtycke överförmyndaren ämnar

förordna god man -- bereds möjlighet att själv utse och konsultera juridiskt

biträde och få ärendet prövat inför domstol.

Utskottet kan inte finna annat än att gällande bestämmelser om förordnande av

god man innebär att den enskildes skyddsbehov är väl tillgodosett. Detta

utesluter emellertid inte att det i enstaka fall kan förekomma beslut som

grundats på ett alltför bristfälligt utredningsmaterial. Utskottet erinrar om

att justitieombudsmannen (JO) vid ett flertal tillfällen i ärenden som gällt

förordnande av god man haft anledning att uttala sig om överförmyndarens och

rättens prövning av behovet av ingripande mot enskilda mot bakgrund av den

utredning som gjorts i ärendena (se bl.a. JO:s ämbetsberättelser 1985/86 s. 68,

1986/87 s. 38, Iakttagelser och uttalanden med anknytning till

förmynderskapslagstiftningen samt JO:s ämbetsberättelse 1991/92:1 s. 38). I

dessa uttalanden har JO understrukit vikten av att ärenden av detta slag

handläggs med stor omsorg samt att såväl överförmyndaren som rätten måste

tillse att utredningsmaterialet är sådant att det i varje särskilt fall står

klart att godmansförordnande är vad som erfordras för att den enskilde skall få

bistånd.

Utskottet utgår från att JO också fortsättningsvis ägnar dessa spörsmål

uppmärksamhet. Med hänsyn härtill finner utskottet inte anledning till någon

åtgärd i saken från riksdagens sida, och utskottet avstyrker bifall till motion

L426.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ytterligare reformarbeten m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L407, 1991/92:L411 yrkande 1,

1991/92:L417 och 1991/92:So612 yrkande 20,

men. (v)

2. beträffande gemensam nordisk familjelagstiftning

att riksdagen avslår motion 1991/92:L405 yrkande 3 i denna del,

3. beträffande satsningar för barnens rätt i ett EG-perspektiv

att riksdagen avslår motion 1991/92:L411 yrkande 2,

4. beträffande underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L405 yrkande 2, 1991/92:L412 och

1991/92:L418 i denna del,

5. beträffande kostnader för umgänge och umgängesresor

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L405 yrkande 3 i denna del,

1991/92:L413, 1991/92:L418 i denna del och 1991/92:So612 yrkande 18,

men. (v)

6. beträffande barns ställning och inflytande i vårdnads- och umgängesmål

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L402 och 1991/92:L418 i denna del,

7. beträffande omprövning av vårdnadsbeslut

att riksdagen avslår motion 1991/92:L418 i denna del,

8. beträffande talerätt för mor- och farföräldrar

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L405 yrkande 3 i denna del och

1991/92:L418 i denna del,

9. beträffande rättegångskostnader i verkställighetsmål

att riksdagen avslår motion 1991/91:L401,

10. beträffande sekretesskydd för barn

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L405 yrkande 1, 1991/92:L418 i denna

del och 1991/92:L423 yrkande 1,

11. beträffande förordnande av god man

att riksdagen avslår motion 1991/92:L426.

Stockholm den 23 april 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds),

Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik

(s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Richard

Ulfvengren (nyd), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m),

Hans Stenberg (s) och Stina Eliasson (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i

utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga

behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet

inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

John Andersson (v) anför:

1. Ytterligare reformarbeten m.m. (mom. 1)

Reformarbetet när det gäller barnens rättigheter bör fortgå. Som anförs i

bl.a. motionerna L417 och So612 präglas bestämmelserna som gäller vårdnad och

umgänge med barn, trots ett intensivt reformarbete under senare år, fortfarande

av ett vuxenperspektiv som bidrar till att konservera barnens utsatthet. Det

finns därför skäl att gå vidare i lagstiftningen enligt de linjer som framförts

bl.a. av utredningen om barnens rätt. Det naturliga målet för detta arbete bör

vara att utforma en barnbalk, med bestämmelser utformade utifrån barnens egna

utgångspunkter -- inte från de vuxnas. Det pedagogiska värdet av sådana

bestämmelser torde inte kunna överskattas, och bestämmelserna skulle dessutom i

rättstillämpningen leda till en utveckling där barnets bästa på ett helt

annat sätt än för närvarande sätts i förgrunden.

Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

2. Kostnader för umgänge och umgängesresor (mom. 5)

Spörsmål om kostnader för umgängesresor har behandlats av riksdagen

åtskilliga gånger tidigare med anledning av motioner med samma syften som de nu

aktuella motionerna. Utskottet har därvid framhållit att det är angeläget att

problemet snarast fick sin lösning. Hösten 1990 anförde utskottet i sitt av

riksdagen godkända betänkande (bet. 1990/91:LU13) att regeringen skyndsamt

borde ta upp frågan till överväganden och därefter återkomma med förslag till

riksdagen, och vad utskottet sålunda anfört gavs regeringen till känna. När

frågorna behandlades senast våren 1991 vidhöll utskottet sitt tidigare

ställningstagande. Något tillkännagivande ansågs emellertid inte erforderligt

med hänsyn till pågående arbete.

När nu frågor om kostnader för umgängesresor på nytt aktualiseras

motionsvägen kan konstateras att regeringen ännu inte har framlagt något

förslag trots att det gått ett och halvt år från tillkännagivandet och

utredningsarbete uppenbarligen pågått i denna fråga. Mot denna bakgrund kan jag

inte se annat än att ett nytt tillkännagivande från riksdagens sida är påkallat

i syfte att påskynda regeringens förslag.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 1 och 5 borde

ha hemställt:

1. beträffande ytterligare reformarbeten m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:L411 yrkande 1, 1991/92:L417

och 1991/92:So612 yrkande 20 samt med avslag på motionen 1991/92:L407 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

5. beträffande kostnader för umgänge och umgängesresor

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:L405 yrkande 3 i denna

del, 1991/92:L413, 1991/92:L418 i denna del och 1991/92:So612 yrkande 18 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.