Bet. 1991/92:LU31

Lagutskottets betänkande

1991/92:LU31

Ändring i jordabalken

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motion väckt med anledning av propositionen

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

1991/92

LU31

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet förslag från regeringen

(prop. 1991/92:110) om ändringar i bl.a. jordabalken. En av de

föreslagna lagändringarna rör formkravet vid köp av fast egendom

och innebär att en oriktig uppgift om köpesumman i

köpehandlingen inte längre skall medföra att köpet blir

ogiltigt. I stället skall köparen och säljaren bli bundna av den

uppgivna köpesumman. Övriga lagändringar syftar till

rationaliseringar inom inskrivningsväsendet.

Vidare behandlas tre motioner. I en av dessa, som väckts under

allmänna motionstiden år 1992, begärs förslag till en sådan

ändring rörande formkravet som framläggs i propositionen. I en

annan av motionerna begärs att motsvarande ändring skall

genomföras beträffande köp av bostadsrätter. I den tredje

motionen tas upp frågor om kungörelsekostnader vid

lagfartssammanträden och i ärenden om tvångslikvidation av

aktiebolag.

I ärendet har inkommit en skrivelse från rådmannen Lars

Andersson, Uppsala tingsrätt.

Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen. Utskottet

förordar vidare med anledning av motionen om kungörelsekostnader

att riksdagen beslutar om ytterligare en ändring i jordabalken.

De två övriga motionerna avstyrks av utskottet.

Propositionen

I proposition 1991/92:110 föreslår regeringen

(justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet att riksdagen

antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i jordabalken,

2. lag om ändring i lagen (1973:98) om inskrivningsregister.

I propositionen bereds riksdagen också tillfälle att ta del av

vad som anförs av föredragande statsrådet om

dels överlåtelseförbud m.m. vid köp av fast egendom och

tomträtt (avsnitt 2.1),

dels formkravet vid förvärv av bostadsrätter (avsnitt

2.3).

Lagförslagen har intagits i bilaga 1 till betänkandet.

Motion väckt med anledning av propositionen

1991/92:L15 av Mikael Odenberg (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar att 6 kap. 4 § bostadsrättslagen (1991:614) skall ha

den lydelse som angivits i motionen.

Motioner från allmänna motionstiden 1992

1991/92:L503 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ändring i 4 kap. 1 § jordabalken i enlighet med vad som anförts

i motionen.

1991/92:L507 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

betalningsskyldigheten enligt 13 kap. 6 § aktiebolagslagen och

20 kap. 12 § jordabalken.

Utskottet

I propositionen föreslås en ändring av jordabalkens regler om

överlåtelse av fast egendom. I propositionen behandlas även

vissa frågor om överlåtelseförbud vid förvärv av fast egendom

och tomträtt. Till grund för propositionen i dessa delar ligger

1983 års småhusköpsutrednings betänkande (SOU 1988:66) Köp av

byggnad på ofri grund m.m., vilket remissbehandlats. I syfte att

åstadkomma rationaliseringar på inskrivningsväsendets område

föreslår regeringen vidare några andra lagändringar.

Vid köp av fast egendom måste vissa formkrav iakttas för att

köpet skall vara giltigt. Enligt 4 kap. 1 § jordabalken skall

köpet ske genom en skriftlig köpehandling som underskrivs av

både säljaren och köparen och som innehåller en förklaring av

säljaren att egendomen överlåts på köparen. I paragrafen

föreskrivs också att köpeskillingen skall anges i

köpehandlingen. Med köpeskillingen avses därvid den verkligen

avtalade köpeskillingen. Om parterna av någon anledning i

köpehandlingen angivit en annan köpeskilling än den verkliga, är

köpet i sin helhet ogiltigt.

Kravet på att köpeskillingen skall anges korrekt infördes

genom den nya jordabalken. Lagstiftaren ville härigenom

förhindra olika former av vilseledanden av tredje man eller

myndigheter (se prop. 1970:20 del B1 s.150 f. och bet. 3LU

1970:80 s. 197 f.). Om parterna har angivit en lägre

köpeskilling än den verkliga kan, framhålls det i förarbetena,

avsikten vara att undgå full lagfartsstämpel eller undvika

realisationsvinstbeskattning hos säljaren. Om parterna å andra

sidan har angivit en högre köpeskilling än den verkliga, kan

meningen t.ex. vara att vilseleda arrendatorer som har

förköpsrätt till den sålda fastigheten.

Den civilrättsliga konsekvensen av att parterna -- vid sidan

av vad som angivits i köpehandlingen -- träffar en särskild

överenskommelse om köpeskillingens storlek är att vem som helst

av parterna kan få köpet i sin helhet ogiltigförklarat. Den

oriktiga uppgiften om köpeskillingen utgör en bestående

ogiltighetsgrund. Senare förvärv av äganderätt, panträtt eller

annan rätt som hänför sig till fastigheten kan inte göras

gällande om köpet går åter. När förvärvaren av rättigheten har

varit i god tro är dock rättsläget inte helt klart.

Vid avtal om överlåtelse av bostadsrätt genom köp finns ett

formkrav som innehållsmässigt anknyter till vad som gäller vid

överlåtelse av fast egendom. Tidigare återfanns detta formkrav i

12a § bostadsrättslagen (1971:479). Bestämmelsen har utan

ändring i sak förts över till 6 kap. 4 och 5 §§ i den nya

bostadsrättslag som trätt i kraft den 1 juli 1991 (prop.

1990/91:92, BoU13, rskr. 247, SFS 1991:614). Bostadsrättslagen

anslöt inte från början till formkravet i jordabalken, utan

bestämmelsen infördes först genom lagstiftning år 1982.

Anledningen till att det då infördes ett formkrav även vid köp

av bostadsrätt var bl.a. att få till stånd en precisering av

avtalsvillkoren och i övrigt att skapa ordning och reda i

rättsförhållandena (se prop. 1981/82:169 s. 61 f.).

I den nu aktuella propositionen föreslås att jordabalken

ändras så att köp av fast egendom skall vara giltigt även om

uppgiften om köpeskillingen i köpehandlingen är oriktig. Den

uppgift om köpeskillingen som finns i köpehandlingen skall vara

bindande för parterna, men köpeskillingen skall kunna jämkas om

det skulle vara oskäligt att parterna blev bundna av den.

Någon motsvarande ändring föreslås inte i bostadsrättslagen. I

propositionen framhåller föredragande statsrådet att det kan

sättas i fråga om inte ändringar motsvarande dem som föreslagits

i jordabalken bör införas också när det gäller formkravet i

bostadsrättslagen. Förhållandena är dock enligt statsrådet i

viktiga avseenden olika vid de båda egendomstyperna. Det finns

bl.a. inte någon möjlighet att få inteckning i bostadsrätt, och

det finns över huvud taget inte någon särskild reglering av de

tredjemansrättsliga aspekterna vid överlåtelse av bostadsrätt.

Föredragande statsrådet anser därför att frågan om eventuella

ändringar i formkravet vid överlåtelse av bostadsrätt måste bli

föremål för ytterligare överväganden innan något förslag i denna

del läggs fram. I propositionen bereds riksdagen tillfälle att

ta del av vad som sålunda anförts.

I motion L503 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s),

som väckts under allmänna motionstiden år 1992, yrkas att

regeringen skall framlägga förslag till ändring i 4 kap. 1 §

jordabalken av innebörd att oriktig köpeskillingsuppgift skall

bli bindande för parterna vid ett fastighetsköp och inte medföra

att köpet blir ogiltigt.

I motion L15 av Mikael Odenberg (m) framhålls att de skäl som

talar för en ändring av reglerna för fastighetsköp också gör sig

gällande vid bostadsrättsöverlåtelser. Motionären påpekar bl.a.

att korrekta uppgifter om köpeskillingen för bostadsrätter har

betydelse för tredje man. Visserligen kan bostadsrätter inte

intecknas men de har enligt motionären ändock fått allt större

betydelse som kreditsäkerhet. Liksom vid inteckning i fast

egendom är det, framhåller motionären, olyckligt med en ordning

där panten i efterhand kan visa sig värdelös till följd av att

köpet är ogiltigt. Motionären yrkar att en bestämmelse

motsvarande den som föreslås i propositionen skall införas i

bostadsrättslagen.

Utskottet vill för sin del framhålla att det finns ett starkt

behov av att reglerna om köp av fast egendom har en utformning

som motverkar att parterna i köpehandlingen lämnar oriktiga

uppgifter om den verkliga köpesumman. Den ogiltighetspåföljd som

nu gäller enligt jordabalken kan i och för sig anses väl

tillgodose detta behov. Samtidigt förhåller det sig emellertid

så, som närmare redovisas i propositionen och som också berörs i

motion L503, att den nuvarande ordningen innebär påtagliga

nackdelar när det gäller såväl det inbördes förhållandet mellan

köparen och säljaren som skyddet för tredje man. Sålunda kan

ogiltighetspåföljden bl.a. utnyttjas i påtryckningssyfte av den

ena parten och detta kanske lång tid efter det att köpet

avslutats. Utskottet anser därför att det finns skäl för en

ändrad ordning. Den lösning av frågan som föreslås i

propositionen innefattar enligt utskottets mening en godtagbar

lösning på de hittillsvarande problemen utan att man därmed gör

avkall på kravet att den riktiga köpeskillingen skall framgå av

köpehandlingen. Utskottet förordar således att riksdagen antar

regeringens förslag till ändring i 4 kap. 1 § jordabalken.

Ställningstagandet innebär att önskemålet i motion L503 blir

helt tillgodosett, och någon riksdagens vidare åtgärd med

anledning av motionen är inte påkallad.

Vad härefter angår överlåtelser av bostadsrätter kan utskottet

dela uppfattningen i motion L15 att det finns anledning att

överväga om inte en ändring av reglerna också på detta område

bör komma till stånd. Ett skäl för en sådan anpassning är att

det, sett med allmänhetens ögon, kan te sig svårförståeligt att

de rättsliga följderna av en oriktig uppgift om köpeskillingen

inte skall vara enhetliga vid fastighetsköp och förvärv av

bostadsrätter. Utskottet är emellertid inte berett att förorda

en omedelbar ändring av bostadsrättslagen. Det får därför

ankomma på regeringen att ta upp frågan till närmare

övervägande. Med hänsyn till vad som anförs i propositionen

utgår utskottet från att sådana överväganden också kommer till

stånd. Något uttalande från riksdagens sida med anledning av

motion L15 är alltså inte påkallat, och utskottet avstyrker

bifall till motionen.

I propositionen bereds riksdagen vidare tillfälle att ta del

av vad föredragande statsrådet anför om överlåtelseförbud m.m.

vid köp av fast egendom och tomträtt.

Utskottet behandlade vid 1979/80 års riksmöte en motion om

införandet av lagstöd för överlåtelseförbud vid

fastighetsförsäljningar och tomträttsupplåtelser. Utskottet

konstaterade därvid (se bet. LU 1979/80:28) att det var mindre

tillfredsställande att det saknades klara regler på området med

hänsyn till att många kommuner brukade ställa upp olika villkor

om överlåtelseförbud vid förmedling av småhus och tomter till

enskilda personer. Utan att i sak ta ställning till önskemålet i

motionen ansåg utskottet att frågan huruvida bestämmelser om

överlåtelseförbud skulle införas borde bli föremål för närmare

överväganden. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening

regeringen till känna. Med anledning av riksdagens begäran fick

1983 års småhusköpsutredning i uppdrag att behandla frågan.

Utredningen föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1988:66, Köp av

byggnad på ofri grund, m.m.) en generell lagbestämmelse om att

avtal skall kunna träffas om att köparen inom fem år från köpet

inte får sälja fastigheten vidare till ett högre pris än vad han

själv har betalat.

I propositionen framhålls att det finns ett visst stöd för

uppfattningen att det redan i dag är möjligt att vid köp av fast

egendom träffa avtal om förbud mot vidareöverlåtelse.

Föredragande statsrådet delar emellertid utredningens bedömning

att rättsläget får anses vara oklart och att ett helt säkert

svar inte kan ges på frågan i vad mån ett överlåtelseförbud i en

köpehandling avseende fast egendom är giltigt.

Av närmare anförda skäl anser föredragande statsrådet att en

lagreglering av avtalade överlåtelseförbud vid fastighetsköp bör

komma till stånd endast om det finns ett mycket påtagligt behov

av att ge säljaren en i lag klart fastslagen möjlighet att genom

avtal med köparen förhindra att denne inom viss tid, av

utredningen föreslagen till fem år, säljer fastigheten vidare

till ett högre pris. Enligt statsrådet är emellertid behovet av

en sådan möjlighet inte stort. Mot denna bakgrund och med hänsyn

till remisskritiken anser statsrådet att utredningens förslag

till regler om förbud mot överlåtelse av fast egendom inte bör

genomföras. Vad som sagts nu gäller även den motsvarande regel

för tomträtter som utredningen har föreslagit. Med dessa

ställningstaganden bör det enligt statsrådets mening inte heller

komma i fråga att införa en av utredningen föreslagen regel om

överlåtelseförbud med anknytning till vissa familjerättsliga

förordnanden m.m.

Vad som anförs i propositionen beträffande överlåtelseförbud

m.m. ger inte utskottet anledning till några särskilda

uttalanden. Utskottet anser att riksdagen med godkännande av det

anförda bör lägga propositionen i denna del till handlingarna.

De i propositionen föreslagna ändringarna på

inskrivningsväsendets område föranleder inte några erinringar

från utskottets sida, och utskottet tillstyrker att förslagen

genomförs.

I motion L507 av Olle Schmidt (fp) tas upp en fråga om

kungörelsekostnader vid lagfartssammanträden och i ärenden om

tvångslikvidation av aktiebolag.

När anmälan eller ansökan görs hos allmän domstol om

tvångslikvidation av ett aktiebolag gäller enligt 13 kap. 5 §

aktiebolagslagen (1975:1385) att domstolen skall kalla bolaget

samt aktieägare och borgenärer som vill yttra sig i ärendet att

inställa sig inför rätten. Kallelsen skall bl.a. kungöras i

Post- och Inrikes Tidningar genom rättens försorg. I 13 kap. 6 §

aktiebolagslagen föreskrivs att den som har ansökt om

tvångslikvidation och som har fått vidkännas kostnader för

delgivning eller kungörelse eller för expeditioner i ärendet,

skall ha gottgörelse för sina kostnader av bolagets medel, om

bolaget försätts i likvidation eller om rätten eljest finner det

skäligt. Vid anmälan skall sådana kostnader ersättas av bolaget

eller, om bolaget saknar medel, av statsverket.

Regler om lagfartssammanträde finns i 20 kap. jordabalken.

Syftet med lagfartssammanträde är att en fastighetsägare i vissa

fall skall kunna få lagfart trots att de formella

förutsättningarna inte är uppfyllda. Lagfartssammanträde skall

kungöras i ortstidning och i Post- och Inrikes Tidningar. Enligt

20 kap. 12 § tredje stycket jordabalken skall kostnaden för

lagfartssammanträde betalas av sökanden. Kostnaden för syn skall

dock betalas av staten.

Vid sidan av de nämnda reglerna finns i ett stort antal andra

författningar bestämmelser om skyldighet för de allmänna

domstolarna att utfärda kungörelser.

Bestämmelsen i 20 kap. 12 § jordabalken om sökandens

skyldighet att betala kostnaderna för lagfartssammanträde

infördes år 1975 i samband med att möjligheterna att hålla

lagfartssammanträden utvidgades (prop. 1975/76:21, bet. LU1).

I lagstiftningsärendet berördes frågan om risken för missbruk av

den nya möjligheten till lagfartssammanträde. Därvid framhölls

att denna risk motverkades av att sökanden fick svara för

kostnaderna och i första hand då för kungörelse- och

inställelsekostnaderna. Vidare påpekades att en regel om

sökandens kostnadsansvar var motiverad med hänsyn till att de

oklarheter som kunde föranleda ett lagfartssammanträde ofta hade

sin grund i förhållanden för vilka fastighetsägaren eller hans

företrädare borde svara samt att oklarheterna troligen

återspeglades i priset eller på annat sätt i villkoren för

förvärvet.

Någon allmän, författningsreglerad skyldighet för sökande och

andra att betala kostnader för kungörelser som utfärdades av

allmän domstol fanns inte då den nämnda ändringen i jordabalken

skedde. I praktiken gällde emellertid att kostnaderna som regel

skulle återgäldas av sökanden. Betalningsskyldigheten följde av

allmänna principer eftersom kungörelserna ansågs utfärdade för

sökandens räkning. Vid 1986/87 års riksmöte (prop. 1986/87:26,

bet. JuU13) godkände riksdagen vissa riktlinjer

för en reform av avgiftssystemet vid de allmänna domstolarna.

Reformen innebar i huvudsak att domstolarnas utgifter för

kungörelsekostnader -- med vissa närmare angivna undantag --

inte längre skulle ersättas av sökanden utan i stället betalas

genom att belasta ett anslag. Staten skulle kompensera sig för

kostnaderna genom en generell höjning av ansökningsavgifterna i

tvistemål och domstolsärenden. Samtidigt slopades sökandens

skyldighet att i vissa fall lösa s.k. expeditioner, dvs. domar,

beslut eller bevis. Någon ändring av reglerna i 13 kap. 6 §

aktiebolagslagen och 20 kap. 12 § jordabalken skedde inte i

ärendet. Bortsett från en hänvisning till att kungörande förekom

i likvidationsärenden gjordes i propositionen inte heller några

uttalanden rörande dessa bestämmelser. Vid riksdagsbehandlingen

berördes frågan över huvud taget inte.

Efter riksdagens beslut utfärdade regeringen förordningen

(1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna. Enligt

förordningen skall ansökningsavift betalas i bl.a.

likvidationsärenden enligt aktiebolagslagen med 275 kr. I

lagfartsärenden utgår inte någon ansökningsavgift men sökanden

är skyldig att betala en expeditionsavgift på 600 kr. för

inskrivningsmyndighetens beslut i ärendet.

I motionen hänvisas till att domstolsverket i sin publikation

Domstolsverket informerar (1988 nr 3) uttalat att några

kostnader för kungörelser i likvidationsärenden och vid

lagfartssammanträden inte skall tas ut och att någon

författningsändring inte är påkallad härför. Enligt motionären

följer många domstolar detta uttalande utan att det har lagstöd.

Motionären anser att regeringen bör få i uppdrag att utreda om

betalningsskyldigheten enligt aktiebolagslagen och jordabalken

skall finnas kvar och, om den skall slopas, återkomma till

riksdagen med förslag till ändringar i de nämnda lagarna. Skall

betalningsskyldigheten kvarstå bör regeringen enligt motionären

snarast vidta erforderliga åtgärder för att 1987 års förordning

skall bringas i samklang med gällande lagstiftning.

Med anledning av vad som anförs i motionen vill utskottet

framhålla att syftet med det år 1987 införda avgiftssystemet vid

de allmänna domstolarna måste antas ha varit -- även om frågan

inte berördes närmare vare sig i propositionen eller vid

riksdagsbehandlingen -- att några kostnader för kungörelser i

likvidationsärenden och vid lagfartssammanträden inte längre

skulle tas ut av sökande m.fl. utan i stället

anslagsfinansieras. Några praktiska, bärande skäl för att just

dessa kungörelsekostnader skulle särbehandlas torde nämligen

inte ha förelegat och föreligger inte heller nu. Såvitt

utskottet har kunnat utröna torde nuvarande praxis också vara

att ersättning för kungörelsekostnader i de aktuella ärendena

inte tas ut. När det gäller lagfartssammanträdena har utskottet

i sak inte några invändningar mot att bestämmelsen i 20 kap. 12

§ jordabalken kommit att tillämpas på det sätt som skett. Med

hänsyn till ordalydelsen av bestämmelserna i 20 kap. 12 § tredje

stycket och de i anslutning till reglerna gjorda

motivuttalandena kan det emellertid ifrågasättas huruvida inte

en sådan utveckling borde ha givits ett uttryckligt stöd i lag

redan i samband med 1987 års omläggning av avgiftssystemet.

Någon sådan lagändring kom dock som nämnts inte till stånd. I

klarhetens intresse och för att 20 kap. 12 § tredje stycket

skall bringas i överensstämmelse med nuvarande praxis anser

utskottet att reglerna nu bör förtydligas så att det

uttryckligen framgår att sökanden inte skall svara för

kungörelsekostnader vid lagfartssammanträden. Det kan lämpligen

ske genom att det i 20 kap. 12 § tredje stycket angivna

undantaget för synekostnader utvidgas till att avse också

kungörelsekostnader. Utskottet förordar att riksdagen med

anledning av motionen genomför en sådan ändring i jordabalken.

Saken ställer sig annorlunda när det gäller

kungörelsekostnader i likvidationsärenden. Som framgår av

redogörelsen ovan innehåller 13 kap. 6 § aktiebolagslagen --

till skillnad från 20 kap. 12 § jordabalken -- inte någon

särskild regel om att sökanden skall betala kostnaderna i

ärendet. Endast i den mån sökanden till följd av bestämmelser i

andra författningar blivit skyldig utge ersättning för

kungörelsekostnader kan enligt 13 kap. 6 § aktiebolagslagen det

bolag som likvidationsärendet avser förpliktas betala för dessa

kostnader. Eftersom sökandens betalningsskyldighet bortfallit

genom 1987 års omläggning av avgiftssystemet uppkommer således

aldrig frågan om bolagets betalningsskyldighet. Någon ändring i

aktiebolagslagen kan därför för närvarande inte anses nödvändig

för undvikande av oklarheter. Det kan emellertid vara lämpligt

att hänvisningen till kungörelsekostnader i 13 kap. 6 §

aktiebolagslagen slopas i samband med någon annan ändring i

lagrummet. Utskottet utgår från att regeringen tar initiativ

till en sådan ändring vid lämpligt tillfälle. I sammanhanget

vill utskottet erinra om att domstolsutredningen i sitt

betänkande (SOU 1991:100) Domstolarna inför 2000-talet

föreslagit att ärenden rörande tvångslikvidation av aktiebolag

flyttas över från de allmänna domstolarna till patent- och

registreringsverket. Någon riksdagens vidare åtgärd med

anledning av motionen i denna del kan med hänsyn till det

anförda inte anses erforderlig.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande köp av fast egendom

att riksdagen dels antar regeringens förslag till lag om

ändring i jordabalken såvitt avser 4 kap. 1 och 2 §§, dels

avslår motion 1991/92:L503,

2. beträffande köp av bostadsrätt

att riksdagen med godkännande av vad utskottet anfört och med

avslag på motion 1991/92:L15 lägger propositionen i denna del

(avsnitt 2.3) till handlingarna,

3. beträffande överlåtelseförbud

att riksdagen med godkännande av vad regeringen anfört lägger

propositionen i denna del (avsnitt 2.1) till handlingarna,

4. beträffande kungörelsekostnader

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:L507 dels

beslutar att 20 kap. 12 § jordabalken skall erhålla ändrad

lydelse i enlighet med utskottets förslag i bilaga 2, dels

beslutar om sådan ändring av ingressen till regeringens förslag

till lag om ändring i jordabalken som föranleds härav,

5. beträffande inskrivningsväsendet m.m.

att riksdagen antar regeringens förslag till dels lag om

ändring i jordabalken i den mån det inte omfattas av vad

utskottet hemställt under momenten 1 och 4, dels lag om ändring

i lagen (1973:98) om inskrivningsregister.

Stockholm den 23 april 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt

Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s),

Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren

(nyd), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén

(m), Hans Stenberg (s) och Stina Eliasson (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

I proposition 1991/92:110 framlagda lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagt förslag till ändring i 20kap. 12 §

jordabalken

Bilaga 2

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

12 §

Vid lagfartssammanträde skall genom förhör med sökanden

eller på annat lämpligt sätt inhämtas upplysningar om förvärvet

och såvitt möjligt även utredas vem eller vilka som under de tio

åren närmast före ansökan innehaft fastigheten med

äganderättsanspråk. Protokoll skall föras rörande vad som

förekommit vid sammanträdet och i övrigt framkommit i ärendet.

Sedan protokollet uppsatts, skall ansökan om lagfart på

egendomen, under åberopande av protokollet såsom fångeshandling,

anses gjord på den inskrivningsdag som infaller närmast

därefter.

Kostnaden för Kostnaden för

lagfartssammanträde betalas lagfartssammanträde betalas

av sökanden. Kostnad för av sökanden. Kostnad för

syn betalas dock av staten. kungörelse och syn betalas

dock av staten.