Bet. 1991/92:LU32

Lagutskottets betänkande

1991/92:LU32

Äktenskaps- och sambofrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1991/92

LU32

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tio motioner rörande

äktenskaps- och sambolagstiftningen. I en motion (c) tas upp

frågan om medling mellan makar. En motion (c) rör lagfart på

fast egendom för makar, och två motioner (m resp. kds) angår

reglerna om behandlingen av pensionsrättigheter vid bodelning. I

en motion (kds) begärs en utvärdering av lagen om sambors

gemensamma hem och lagen om homosexuella sambor. Fem motioner

(två s, en fp, en c och en v) tar upp frågan om registrerat

partnerskap.

Utöver de nämnda motionerna behandlar utskottet också två

motioner (m resp. v) om namnfrågor.

Utskottet förordar med anledning av motionen om

sambolagstiftningen att en utvärdering av lagen om sambors

gemensamma hem kommer till stånd och hemställer att detta ges

regeringen till känna. Övriga motionsyrkanden avstyrks av

utskottet.

Till betänkandet har fogats en reservation (s) om registrerat

partnerskap samt en meningsyttring (v) om registrerat

partnerskap och om namnlagen.

Motionerna

1991/92:L403 av Ulla Tillander och Rune Backlund (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om arbete för att medling införs för

människor som är på väg att skiljas i de fall där barn är

inblandade.

1991/92:L408 av Ingvar Svensson (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av en utvärdering av sambolagstiftningarna.

1991/92:L410 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att göra

en begränsad översyn av namnlagen vad avser de båda områden som

berörs i motionen om mellannamnets placering och

patronymikon/metronymikon ur ett internationellt perspektiv.

1991/92:L414 av Berit Andnor m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att införande av registrerat partnerskap för

homosexuella utgör en önskvärd komplettering av svensk

familjerätt.

1991/92:L415 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till lag om partnerskap för

homosexuella enligt vad i motionen anförts om en sådan lag.

1991/92:L416 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om registrerat

partnerskap för homosexuella.

1991/92:L421 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en översyn av namnlagen i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1991/92:L422 av Karin Pilsäter och Ingela Mårtensson (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om registrerat partnerskap för homosexuella.

1991/92:L504 av Marianne Andersson och Larz Johansson (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en förenklad process för att dela lagfart

mellan makar.

1991/92:Sf218 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas

4. att riksdagen i enlighet med vad som i motionen anförts

uttalar att 10 kap. 3 § tredje stycket äktenskapsbalken inte

skall ges en restriktiv tolkning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bedömningen av samtliga pensioners

fördelning vid bodelning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att studera frågan om frivilliga föravtal

i privata pensionsförsäkringar.

1991/92:Sf230 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en återgång till tidigare regler om värdet

av ålderspension vid bodelning,

1991/92:K424 av Christina Linderholm (c) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om det angelägna i att utredningen om

registrerat partnerskap slutförs snarast.

Utskottet

1 Inledning

Som en allmän bakgrund till de motioner rörande främst

äktenskaps- och sambolagstiftningen som behandlas i betänkandet

vill utskottet erinra om att den familjerättsliga lagstiftningen

under de senaste två årtiondena har varit föremål för en

genomgripande omarbetning. Efter en lång rad av delreformer på

äktenskapsrättens område under denna tid fattade riksdagen

(prop. 1986/87:1, bet. LU18) i april 1987 beslut om att

giftermålsbalken (GB) skulle ersättas med en ny balk,

äktenskapsbalken (ÄktB). I samband därmed beslöt riksdagen också

om genomförandet av lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem

(sambolagen) samt om viktiga ändringar i ärvdabalken (ÄB).

Vidare antog riksdagen våren 1987 lagen (1987:788) om införande

av äktenskapsbalken samt annan följdlagstiftning till

äktenskapsbalken m.m. (prop. 1986/87:86, bet. LU26). Till grund

för lagstiftningen låg familjelagssakkunnigas huvudbetänkande

Äktenskapsbalk (SOU 1981:85). Senare samma år infördes lagen

(1987:813) om homosexuella sambor (prop. 1986/87:124, bet.

LU28).

Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1988 och

innebär betydelsefulla förändringar främst i fråga om

förmögenhetsordningen i äktenskapet och fördelningen av makarnas

egendom vid äktenskapets upplösning. Ett uttalat syfte med

förändringarna har varit att åstadkomma en högre grad av

ekonomisk rättvisa mellan makarna vid äktenskapsskillnad.

Ändringarna i ÄB syftar till att skapa möjligheter för den

efterlevande maken att få ärva den avlidne makens kvarlåtenskap

och därmed att kunna sitta kvar i orubbat bo. Införandet av

sambolagen har i främsta rummet föranletts av behovet av att

tillförsäkra den svagare parten i ett samboförhållande vissa

rättigheter i fråga om det gemensamma hemmet då sammanlevnaden

upphör. Avsikten har däremot inte varit att söka uppnå en med

äktenskapet jämförbar reglering av samboförhållanden. Genom

lagen om homosexuella sambor har sambolagen och regler i vissa

andra lagar gjorts tillämpliga på homosexuella

samboförhållanden.

Ändringarna i äktenskapslagstiftningen har inneburit flera

nyheter i fråga om bodelning mellan makar. Möjligheterna att

frångå huvudregeln om likadelning vid bodelning med anledning av

äktenskapsskillnad har vidgats genom att den allmänna

jämkningsregel som fanns även tidigare givits ett något utökat

tillämpningsområde. Sålunda kan numera den ena maken av sitt

giftorättsgods få behålla mer än sin andel av giftorättsgodset

om en likadelning skulle vara oskälig med hänsyn särskilt till

äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska

förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vidare har i ÄktB

införts en särskild regel om jämkning av äktenskapsförord.

Regeln innebär att om ett villkor i ett äktenskapsförord är

oskäligt med hänsyn till förordets innehåll, omständigheterna

vid förordets tillkomst, senare inträffade förhållanden och

omständigheterna i övrigt får det jämkas eller lämnas utan

avseende vid bodelningen. En förenkling har också skett av den

s.k. vederlagsregeln, och den ger numera en make rätt till

kompensation vid bodelningen endast då den andra maken i

särskilt angivna fall inom viss tid innan talan om

äktenskapsskillnad väcktes har minskat sitt giftorättsgods. I

förhållande till GB innebär ÄktB även den förändringen att

privata pensionsförsäkringar som utgör giftorättsgods inte skall

ingå i bodelningen. En annan nyhet är att också enskild egendom

kan dras in i bodelningen, om makarna är överens om det.

På grundval av bl.a. de erfarenheter som vunnits sedan ÄktB:s

ikraftträdande, genomfördes hösten 1989 (prop. 1989/90:30, bet.

LU11) vissa ändringar i ÄktB:s regler om bodelning. Ändringarna,

som trädde i kraft den 1 januari 1990, innebär att makes rätt

till kompensation enligt den s.k. vederlagsregeln har vidgats

från att ursprungligen ha avsett transaktioner inom ett år före

talan om äktenskapsskillnad till att omfatta transaktioner inom

en treårstid. Vidare infördes en regel om att rätt till

pensionsförsäkring av sådant slag som normalt skall hållas

utanför bodelning kan dras in i bodelningen, om det skulle vara

oskäligt att hålla rättigheten utanför.

2 Medling

2.1 Allmän bakgrund

Före år 1974 gällde att äktenskap kunde upplösas genom

äktenskapsskillnad eller genom återgång. Äktenskapsskillnad

kunde i vissa fall erhållas omedelbart och annars efter

föregående hemskillnad. Innan mål om hemskillnad fick tas upp av

domstol måste medling eller åtminstone försök till medling ha

ägt rum.

I samband med en reform av den familjerättsliga lagstiftningen

år 1973 (prop. 1973:32, bet. LU20, rskr. 256) ändrades bl.a.

reglerna i GB om upplösning av äktenskap. Därvid upphävdes

bestämmelserna om hemskillnad samt bestämmelserna om omedelbar

äktenskapsskillnad på särskilda grunder. I stället skulle en

make i princip ha rätt till omedelbar äktenskapsskillnad. Om

endast en av makarna ville skiljas eller om makarna eller en av

dem har vårdnaden om eget barn under 16 år skulle dock

skilsmässan föregås av en betänketid på minst sex månader.

Betänketiden löpte från den dag då makarnas gemensamma ansökan

kom in till domstolen eller, när de var oense i

skilsmässofrågan, den dag då den ena makens ansökan delgavs den

andra maken. Inom ett år från det betänketid började löpa måste

åtminstone en av makarna fullfölja skilsmässan genom att hos

domstolen ansöka om dom på äktenskapsskillnad. I annat fall var

frågan om äktenskapsskillnad förfallen.

Bestämmelserna i GB rörande upplösning av äktenskap har i sak

oförändrade förts över till ÄktB.

I 1973 års lagstiftningsärende avskaffades också den

obligatoriska medlingen och ersattes med ett system som ger

möjlighet till frivillig medling. Enligt förarbetena till den

ändrade lagstiftningen hade den obligatoriska medlingen

betydande nackdelar. I jämförelse med medlingen ansågs frivillig

familjerådgivning kunna erbjuda väsentliga fördelar när det

gällde att förebygga förhastade skilsmässor.

2.2 Motionsmotivering

I motion L403 av Ulla Tillander och Rune Backlund (båda c)

uttrycks en oro för de höga skilsmässotalen i vårt land.

Motionärerna konstaterar att sociala forskningsrön visar att en

skilsmässa är en svår upplevelse som sätter djupa spår hos alla

inblandade, och särskilt barnen, som är den svagaste parten,

drabbas hårt. Enligt motionärerna är det sannolikt att människor

som upplever en situation av söndring i sina äktenskap skulle

behöva hjälp utifrån för att få sin situation analyserad på ett

objektivt sätt. Många praktiska problem skulle kunna undanröjas

om hjälp i form av rådgivning och samtal stod till buds.

Samhället måste därför enligt motionärerna vidta kraftfulla

åtgärder för att söka förhindra onödiga skilsmässor där barn är

inblandade. En lämplig åtgärd anser motionärerna vara att införa

obligatorisk medling för de människor som är på väg att skiljas

i de fall där barn är inblandade. I motionen begärs ett

tillkännagivande i enlighet härmed.

2.3 Utskottets överväganden

Som utskottet framhöll år 1991 (bet. 1990/91:LU21) vid

behandlingen av en motion med samma syfte som den nu aktuella

behöver människor som befinner sig i en skilsmässosituation både

stöd och hjälp. Inte minst viktigt är enligt utskottets mening

att familjer med barn kan få stöd i krissituationer. I linje med

sin tidigare inställning i saken anser utskottet dock inte att

behovet av stödåtgärder bör tillgodoses genom ett återinförande

av den obligatoriska medlingen. Denna form av medling hade

nämligen betydande nackdelar. Redan det förhållandet att

medlingen var obligatorisk var ägnat att göra makarna negativt

inställda till den. Härtill kom att medlingen i normalfallet

företogs i omedelbar anslutning till talans väckande eller med

andra ord vid en mycket sen tidpunkt, då makarna eller i vart

fall den ena av dem redan hade bestämt sig för att skiljas.

Dessutom kunde den obligatoriska medlingen lätt upplevas både

som en onödig formalitet och som ett opåkallat intrång i

personliga angelägenheter. I jämförelse med medlingen erbjuder

enligt utskottets mening den frivilliga familjerådgivningen

väsentliga fördelar för människor som har behov av hjälp för att

lösa sina konflikter. Utskottet vill därför åter understryka

vikten av att människor i krissituationer har tillgång till en

väl utbyggd familjerådgivning. Riksdagen har också gett

regeringen till känna att verksamheten med familjerådgivning bör

tryggas (bet. 1990/91:SoU7, rskr. 51). Utskottet vill även

påpeka att de stöd- och hjälpinsatser som ideella organisationer

kan erbjuda utgör ett värdefullt komplement till

familjerådgivningen för människor i krissituationer.

I anslutning till det anförda vill utskottet också erinra om

de nya reglerna om vårdnad och umgänge, som har trätt i kraft

den 1 mars 1991. Reglerna innebär bl.a. att föräldrar som skall

skiljas alltid får möjlighet till s.k. samarbetssamtal i

vårdnads- och umgängesfrågor. När samarbetssamtal aktualiseras

är visserligen skilsmässan som regel ett faktum, men enligt

utskottets mening är den införda möjligheten till sådana samtal

en viktig åtgärd när det gäller att åstadkomma

samförståndslösningar för barnets bästa och därmed förhindra för

barnet skadliga konsekvenser av föräldrarnas separation.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L403.

3 Makars pensionsrättigheter

3.1 Äktenskapsbalkens bodelningsregler

ÄktB bygger, liksom fallet var med GB, på principen att

makarna i ett äktenskap är två ekonomiskt sjävständiga individer

som var och en äger och disponerar över den egendom som han

eller hon fört med sig in i äktenskapet eller förvärvat under

äktenskapet.

ÄktB utgår i likhet med GB från att makar kan ha två slag av

tillgångar, nämligen giftorättsgods och enskild egendom. Enligt

huvudregeln i 7 kap. 1§ ÄktB är en makes egendom

giftorättsgods i den mån den inte är enskild egendom. I vilka

fall en makes egendom kan vara enskild anges i 7 kap. 2§ ÄktB.

Främst märks det fallet att makarna genom äktenskapsförord

bestämt att viss egendom skall vara enskild. Egendom som är

enskild på grund av äktenskapsförord kan göras till

giftorättsgods genom nytt äktenskapsförord. Vidare anges i

lagrummet att egendom kan vara enskild om en make har fått den i

gåva från någon annan än den andra maken med det villkoret att

egendomen skall vara mottagarens enskilda. Detsamma gäller i

fråga om egendom som under sådant villkor tillfaller en make

genom arv eller testamente. Vidare kan enligt lagrummet vad som

trätt i stället för enskild egendom utgöra enskild egendom. 7

kap. 2§ ÄktB innefattar en uttömmande reglering av de sätt på

vilka egendom kan göras till den ena makens enskilda egendom,

vilket innebär att enskild egendom kan tillskapas genom några

andra rättshandlingar än de nämnda.

I fråga om gåvor mellan makar gällde tidigare att gåvorna som

regel skulle ske i form av äktenskapsförord. Numera skall

äktenskapsförord emellertid inte användas för gåvor mellan makar

(8 kap. ÄktB). Enligt ÄktB gäller sålunda att en gåva som en

make ger den andra maken blir bindande mellan makarna på samma

sätt som gäller för andra personer. För att den av makarna som

mottog gåvan skall få sakrättsligt skydd mot den andra makens

borgenärer fordras dock att gåvan registreras vid en tingsrätt.

Registrering behövs dock inte för personliga presenter som inte

står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor. Vill

den ena maken att gåvan skall vara den andres enskilda egendom

måste äktenskapsförord härom upprättas.

När ett äktenskap upplöses skall makarnas egendom fördelas

mellan dem genom bodelning. Om makarna är överens om det kan

bodelning också ske under äktenskapets bestånd. I likhet med GB

bygger ÄktB på principen att makarnas giftorättsgods vid

bodelningen skall delas lika mellan dem sedan vardera maken

erhållit täckning för sina skulder. Skuldtäckning skall normalt

ske ur giftorättsgodset (11 kap. 2 § ÄktB). Har skulderna

särskild anknytning till enskild egendom, t.ex. skulder för

underhåll av en fastighet som är enskild egendom, gäller

särskilda regler.

Enligt bestämmelser i 10 kap. 3 § ÄktB har vardera maken rätt

att undanta viss egendom eller rättighet från bodelning trots

att egendomen eller rättigheten utgör giftorättsgods. Av

lagrummets första stycke följer att exempelvis rätten till

pension från den allmänna försäkringen liksom pension från

arbetsgivaren skall hållas utanför bodelningen. Detsamma torde

gälla en anställds rätt enligt en pensionsförsäkring som

arbetsgivaren tecknat. Av andra stycket i paragrafen följer att

också rätt till pension på grund av en privat försäkring som

någon av makarna äger skall undantas. En förutsättning är dock

att utfallande belopp skall beskattas som inkomst och att

försäkringen gäller rätt till (1) ålderspension eller

invalidpension, eller (2) efterlevandepension i fall då rätt

till utbetalning av pension föreligger vid bodelningen. Enligt

ett till paragrafen tillagt tredje stycke, som trätt i kraft den

1 januari 1990, skall rätt till nu angivet slag av pension dock

helt eller delvis ingå i bodelningen om det med hänsyn till

äktenskapets längd, makarnas ekonomiska förhållanden och

omständigheterna i övrigt skulle vara oskäligt att undanta

pensionsrätten från bodelning.

Bestämmelserna i 10 kap. 3§ ÄktB om privata

pensionsförsäkringar innebär en nyhet i förhållande till äldre

rätt. Enligt GB gällde att sådana försäkringar skulle ingå i

bodelningen.

De regler som tidigare fanns i GB om makes rätt till vederlag

vid bodelning saknar som tidigare berörts direkt motsvarighet i

ÄktB. GB:s bestämmelser innebar att en make under äktenskapet

skulle vårda sitt giftorättsgods så att det inte otillbörligen

minskades till den andra makens nackdel. Om den makens intressen

åsidosatts på ett otillbörligt sätt hade den maken rätt att bli

kompenserad vid bodelningen så att resultatet i huvudsak blev

detsamma som om den andra maken inte brutit mot sin

vårdnadsplikt. I ÄktB har maken givits rätt till vederlag endast

för det fall att en make inför en förestående äktenskapsskillnad

gjort vederlagsfria transaktioner. Till skillnad från GB är

rätten till kompensation inte beroende av att den maken handlat

i illojalt syfte. Bestämmelsen i ÄktB (11 kap. 4§) innebär att

resultatet av bodelningen skall korrigeras om den ena maken inom

viss tid -- som med giltighet från den 1 januari 1990 förlängts

från ett år till tre år -- före ansökan om äktenskapsskillnad

genom gåva avhänt sig giftorättsgods i inte obetydlig omfattning

eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin

enskilda egendom. Detsamma gäller när giftorättsgodset använts

till att öka värdet av en sådan pensionsförsäkring som enligt 10

kap. 3§ ÄktB inte skall ingå i bodelningen. Korrigeringen i

fråga skall göras så att man vid bodelningen beräknar den andra

makens andel i boet som om det aktuella giftorättsgodset

alltjämt hade funnits kvar.

Sedan den egendom som inte skall ingå i bodelningen frånskilts

och korrigering gjorts för skuldtäckning och för dispositioner,

som någon av makarna gjort inom tre år från ansökan om

äktenskapsskillnad, skall som huvudprincip makarnas samlade

giftorättsgods delas lika mellan dem. Denna princip kan

emellertid frångås i vissa situationer då ett strikt

fasthållande vid en likadelningsregel skulle leda till ett

oskäligt resultat. Sålunda stadgas i 12 kap. 1§ ÄktB att vid

bodelning som förrättas under makarnas livstid ena maken av sitt

giftorättsgods kan få behålla mer än sin andel av

giftorättsgodset om en likadelning skulle vara oskälig med

hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas

ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Med stöd

av denna bestämmelse kan alltså den av makarna som, efter avdrag

för skulder, har mest giftorättsgods i särskilda fall helt eller

delvis förhindra att en förmögenhetsöverföring sker till den

andra maken. Den förstnämnda maken har dock aldrig rätt att ta i

anspråk vad som hör till den andra makens giftorättsgods.

Är en make försatt i konkurs när bodelning skall förrättas

eller finns det andra särskilda skäl att över huvud taget inte

dela giftorättsgodset skall vardera maken behålla sitt

giftorättsgods som sin andel.

I ÄktB har vidare införts en särskild regel om jämkning av

äktenskapsförord. Om ett villkor i ett äktenskapsförord är

oskäligt med hänsyn till förordets innehåll, omständigheterna

vid förordets tillkomst, senare inträffade förhållanden och

omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller lämnas utan

avseende vid bodelningen (12 kap. 3§ ÄktB).

3.2 Motionsmotiveringar

I motion Sf218 av Charlotte Cederschiöld (m) anförs att

införandet av äktenskapsbalken i flera olika avseenden medfört

att kvinnans ställning blivit mindre trygg. Det sagda gäller

enligt motionärerna inte minst bestämmelsen i 10 kap. 3§ ÄktB

om behandlingen av pensionsförsäkringar vid bodelning.

Motionären anser att den komplettering av lagrummet med en

jämkningsbestämmelse som genomfördes år 1989 i och för sig var

välkommen men inte tillräckligt långtgående. Avsikten från

lagstiftarens sida är nämligen att jämkningsmöjligheten skall

betraktas som en undantagsregel som skall tillämpas restriktivt

och komma till användning bara i t.ex. sådana fall där den av

makarna som inte har försäkringen skulle komma att stå

egendomslös eller näst intill egendomslös efter bodelningen.

Enligt motionären bör tillämpningen av jämkningsregeln snarast

ändras så att möjlighet öppnas att skapa rättvisa i det enskilda

fallet. Motionären yrkar (yrkande 4) att riksdagen uttalar att

jämkningsregeln inte skall ges en restriktiv tolkning.

Motionären framhåller vidare att makar som vill och kan

sinsemellan ordna sina pensionsfrågor och andra ekonomiska

förhållanden bör ha en möjlighet till det. Motionären anser att

det vid sidan av jämkningsregeln bör finnas en möjlighet för

makar att träffa avtal om hur pensionsförsäkringar skall

fördelas dem emellan. En sådan avtalsmöjlighet bör gälla både

försäkringar som tecknas i framtiden och redan tecknade

försäkringar. Motionären yrkar (yrkande 6) att riksdagen hos

regeringen snarast begär förslag till lagändring som medger

makar att i förväg avtala om hur pensionsförsäkringar skall

fördelas vid en eventuell framtida bodelning. Slutligen tas i

motionen upp frågan om behandlingen av makarnas samtliga

pensionsrättigheter vid bodelningen. Enligt motionären kan det

-- bl.a. mot bakgrund av urholkningen av ATP-systemet -- finnas

skäl att vid bodelningen till viss del väga in även makarnas

kollektiva pensionsrättigheter, och motionären begär ett

tillkännagivande härom (yrkande 5).

Också i motion Sf230 av Margareta Viklund (kds) tas upp olika

frågor rörande kvinnans ställning i pensionshänseende.

Motionären påpekar bl.a. att privata pensionsförsäkringar enligt

GB skulle ingå i bodelningen. ÄktB har emellertid medfört att

värdet av ålderspension på grund av en privat försäkring i

princip kan beaktas vid bodelning endast när makarna är överens

om det. De nya reglerna innebär enligt motionären att klyftan

mellan kvinnors och mäns pensioner ökat ytterligare. Motionären

begär (yrkande 3) därför ett tillkännagivande om att

bestämmelserna bör ändras så att värdet av privat ålderspension

åter skall inräknas vid bodelning.

3.3 Tidigare behandling

Motionsyrkanden med samma syfte som yrkandena i motionerna

Sf218 och Sf230 har prövats tidigare av riksdagen (se bl.a. bet.

1989/90:LU11). Senast behandlades frågorna våren 1991 då

utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:LU21

avstyrkte bifall till de då aktuella motionerna. Beträffande

skälen för ställningstagandet hänvisas till det nämnda

betänkandet.

3.4 Utskottets överväganden

Med anledning av att frågor rörande behandlingen av makars

pensionsförmåner vid bodelning nu åter aktualiserats vill

utskottet erinra om att pensionsberedningens slutbetänkande (SOU

1990:76) Allmän pension för närvarande övervägs inom

socialdepartementet. I betänkandet har beredningen tagit upp

frågan om delning av pensionsrätt mellan makar inom ATP.

Beredningen har därvid -- efter sammanvägning av skäl för och

emot ett system med likadelning mellan makar av den ATP-rätt

som de intjänat under äktenskapet -- ställt sig avvisande till

ett sådant system. Vid övervägande av andra tänkbara lösningar

har beredningen dock funnit att en framkomlig väg skulle vara en

utvidgning av tillämpningsområdet för den jämkningsregel som

införts i 10 kap. 3§ tredje stycket äktenskapsbalken. Enligt

beredningen skulle denna regel möjligen i en något modifierad

form kunna utsträckas till att avse även pensionsrätt inom ATP

och de kollektivavtalsreglerade tjänstepensioneringarna. Något

mer konkret förslag har dock inte framlagts, utan beredningen

har inskränkt sig till att framhålla vikten av att en lösning

enligt det skisserade alternativet prövas i något sammanhang som

är mer lämpligt än inom ramen för en utredning på den allmänna

försäkringens område.

Enligt utskottets mening bör det beredningsarbete som nu pågår

inom regeringskansliet rörande den allmänna pensionen avvaktas.

Med hänsyn till vad som anförts i pensionsberedningens

betänkande utgår utskottet från att behovet av eventuella

ändringar i ÄktB kommer att övervägas under detta arbete. Någon

riksdagens vidare åtgärd med anledning av motion Sf218 yrkandena

4--6 och motion Sf230 yrkande 3 är således inte påkallad, och

utskottet avstyrker följaktligen bifall till yrkandena.

4 Lagfart för makar

4.1 Gällande ordning

Reglerna om lagfart är av central betydelse vid överlåtelser

av fast egendom. Sålunda inträder bl.a. de fulla

rättsverkningarna av en fastighetsöverlåtelse först i och med

att lagfart meddelas på förvärvet. Närmare bestämmelser om

meddelande av lagfart finns i 20 kap. jordabalken. Reglerna

bygger på att den som med äganderätt och i enlighet med en av

rättsordningen godtagen överlåtelseform har förvärvat en

fastighet kan beviljas lagfart. Dessutom krävs i princip att

överlåtelsen skett skriftligen. Äganderätt till fast egendom kan

uppkomma genom flera olika typer av förvärv. Exempel på sådana

är köp, byte, gåva och arv samt expropriation. Också den som vid

bodelning tillskiftats en fastighet får äganderätt till

fastigheten.

Innehar två eller flera personer en fastighet med

samäganderätt kan var och en av delägarna få lagfart på sin

andel i fastigheten. Detta gäller bl.a. när två makar

tillsammans köpt eller på annat sätt förvärvat en fastighet.

Även om endast den ena maken utåt sett uppträtt som köpare av en

fastighet och ensam beviljats lagfart på den, har emellertid i

rättspraxis slagits fast att den andra maken under vissa

förutsättningar kan ha en s.k. dold samäganderätt till

fastigheten. Om domstol genom dom förklarat att en make har en

dold samäganderätt till fastigheten torde den maken sedermera

kunna söka och beviljas lagfart på sin andel (se Anders Agell

Äganderätten till fastighet för makar och sambor).

4.2 Motionsmotivering

I motion L504 av Marianne Andersson och Larz Johansson (c)

framhålls att det för makar som i dag köper en fastighet är

ganska självklart att begära delad lagfart så att de båda står

som fastighetsägare. Så har det dock enligt motionärerna inte

alltid varit. Av tradition har det oftast varit mannen som sökt

lagfart. I många fall vill makarna emellertid nu få till stånd

en ändring av lagfarten och föra över hälften av fastigheten

till den andra maken. Inom ramen för nuvarande regler kan det

ske genom att den make som har lagfart på fastigheten säljer

eller skänker bort hälften av fastigheten till den andra maken.

Makarna kan också begära bodelning under äktenskapet. Oavsett

vilket tillvägagångssätt som används är dock förfarandet både

besvärligt och kostsamt. Enligt motionärerna bör det öppnas en

möjlighet för makar som är ense om saken att få

lagfartsförhållandena ändrade på ett enklare sätt i de fall den

ena maken ändock har giftorätt i fastigheten. Motionärerna anser

att frågan kan lösas genom att makarna genom en enkel handling

-- exempelvis en förtryckt blankett -- får begära hos

inskrivningsmyndigheten att lagfarten fr.o.m. en viss dag skall

stå i bådas namn.

4.3 Utskottets överväganden

Som framgår av redogörelsen ovan kan lagfart beviljas för den

som med äganderätt förvärvat en fastighet. Att en make har

giftorätt i egendom som tillhör den andre parten i äktenskapet

innebär emellertid inte att maken kan anses äga någon del i

egendomen. ÄktB bygger -- som redovisats i avsnitt 3.1 -- på

principen att makarna i ett äktenskap äger var och en sin

egendom oavsett om den utgör giftorättsgods eller enskild

egendom. Först när bodelning skall ske mellan makarna blir

uppdelningen av makarnas tillgångar i giftorättsgods och enskild

egendom av betydelse. Den ene makens rättigheter beträffande den

andra makens giftorättsgods innefattar då främst en rätt att vid

bodelningen i princip få ekonomisk kompensation med ett värde

som motsvarar hälften av värdet på giftorättsgodset. Någon rätt

för den ene maken att också få överta egendom som utgör den

andres giftorättsgods följer inte av bodelningsreglerna. När det

gäller fast egendom som utgör makarnas permanentbostad liksom i

fråga om bohaget i det gemensamma hemmet gäller dock särskilda

regler som innebär att den ene maken kan få överta den andra

makens egendom.

Utskottet har i och för sig förståelse för syftet med

motionen. Den lämnade redogörelsen visar emellertid att ett

tillgodoseende av motionärernas önskemål skulle kräva

genomgripande förändringar av det nuvarande regelsystemet.

Sådana ändringar är utskottet inte berett att förorda. I de fall

där den ene maken ensam beviljats lagfart måste det därför

liksom hittills krävas att äganderätten till en del av

fastigheten överlåts på den andra maken för att den sistnämnda

också skall få stå som lagfaren ägare. Utskottet vill i

sammanhanget peka på att makarna också har möjlighet att genom

dom få fastslaget att den ena maken har samäganderätt till en

fastighet som lagfarits i den andres namn. Med det anförda

avstyrker utskottet bifall till motion L504.

5 Sambolagstiftningen

5.1 Allmän bakgrund

Som inledningsvis nämnts beslutade riksdagen under våren 1987

om införandet av lagen om sambors gemensamma hem (sambolagen).

Sambolagen är tillämplig i fråga om sådana samboförhållanden i

vilka en ogift man och en ogift kvinna lever tillsammans under

äktenskapsliknande förhållanden. Lagen innebär att när ett

samboförhållande upplöses får samborna en giftorättsliknande

rätt till delning av sådan egendom i det gemensamma hemmet som

har anskaffats för gemensamt begagnande. Huvudregeln är alltså

att värdet av den gemensamma bostaden och bohaget i den skall

delas lika mellan samborna. Denna huvudregel kan dock -- på

samma sätt som vid bodelning mellan makar -- frångås om en

likadelning skulle framstå som oskälig. För sådana sambor som

önskar hålla isär sina ekonomiska förhållanden har en möjlighet

öppnats att avtala om att lagens delningsregler inte skall gälla

i deras samboförhållande.

När ett samboförhållande upphör genom den ena sambons död

finns i sambolagen en kompletterande bodelningsregel. Enligt

denna bestämmelse har den efterlevande alltid rätt att som sin

andel få ut så mycket av den behållna egendomen efter avdrag för

skulder att det motsvarar värdet av två basbelopp, dock endast i

den mån egendomen räcker till.

I åtskilliga andra lagar finns regler som knyter an till

sambobegreppet i sambolagen och som ger sambor i princip samma

rättigheter och skyldigheter som äkta makar.

Genom lagen (1987:813) om homosexuella sambor, som trädde i

kraft den 1 januari 1988, har bestämmelserna i sambolagen och

vissa andra lagar gjorts tillämpliga också i fall då två

personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande.

För homosexuella parförhållanden gäller i Danmark en lag om

registrerat partnerskap. Lagen trädde i kraft den 1 oktober 1989

och innebär att två personer av samma kön kan få till stånd en

registrering av ett partnerskap mellan dem. I och med

registreringen har den lagstiftning som gäller för makar

motsvarande tillämpning i betydelsefulla delar, bl.a. vad avser

de ekonomiska rättsverkningarna av ett äktenskap. I vissa

hänseenden har dock de rättsregler som gäller för makar inte

gjorts tillämpliga på parterna i ett registrerat partnerskap.

Det är bl.a. fallet beträffande rätten till gemensam vårdnad om

barn samt i fråga om möjligheten att adoptera barn.

Frågan om införandet av en svensk motsvarighet till den danska

lagen har åtskilliga gånger aktualiserats i riksdagen genom

motioner (se senast bet. 1990/91:LU21). Då spörsmålet

behandlades våren 1990 framhöll utskottet i sitt av riksdagen

godkända betänkande 1989/90:LU23 att tiden kunde vara mogen för

en utvärdering av i vad mån lagen om homosexuella sambor medfört

de fördelar för homosexuella som det var avsikten att de nya

reglerna skulle ge dem. Utvärderingen borde också innefatta en

kartläggning av andra frågor som de homosexuella upplevde som

ett problem. Utskottet utgick från att en sådan utvärdering

skulle komma till stånd i lämpligt sammanhang. Frågan huruvida

vi i Sverige skall införa regler om registrerat partnerskap

efter mönster av den lagstiftning som antagits i Danmark ansåg

utskottet däremot vara för tidigt väckt. Sedan länge har i

Norden rått rättslikhet i spörsmål med anknytning till

familjerätten, och utskottet ansåg det angeläget att denna

rättslikhet bevaras. Såvitt utskottet hade sig bekant fanns det

då inte i något annat nordiskt land planer på att följa Danmarks

exempel. Enligt utskottet var det angeläget att regeringen tog

initiativ till överläggningar med övriga nordiska länder rörande

möjligheterna till en lagstiftning på området i nordiskt

samförstånd. I avvaktan på utvecklingen i våra grannländer borde

emellertid frågan om en svensk lagreglering vila. Med hänvisning

till det anförda avstyrkte utskottet bifall till de då aktuella

motionerna.

Socialstyrelsen, som efter ett beslut av regeringen år 1987

har ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för de

homosexuella, tog härefter upp frågan i en skrivelse till

regeringen den 18 juni 1990 och föreslog en lagstiftning om

registrerat partnerskap, byggd på den danska lagen.

Regeringen har den 10 januari 1991 beslutat tillkalla en

kommitté för att dels göra en utvärdering av lagen om

homosexuella sambor, dels överväga en lagstiftning om s.k.

registrerat partnerskap. Av direktiven (dir. 1991:6) framgår

att en grundläggande fråga när det gäller en lagstiftning om

registrerat partnerskap är vilket tillämpningsområde en sådan

lagstiftning bör ha. Kommittén bör överväga om lagen bör omfatta

enbart homosexuella relationer eller om den i stället bör utgå

från någon form av hushållsgemenskap och i så fall vilken.

Vidare konstateras i direktiven att socialstyrelsens förslag går

ut på att ett registrerat partnerskap med vissa undantag skall

få samma rättsverkningar som ett äktenskap har. En viktig

uppgift för kommittén blir därför att inventera äktenskapets

olika rättsverkningar för att kunna bedöma vilka undantag som

med en sådan utgångspunkt ter sig påkallade. En sådan genomgång

torde främst ta sikte på familjerättsliga regler. Även inom

andra rättsområden finns dock ett stort antal regler som tar

sikte på äktenskaplig samlevnad och som alltså behöver övervägas

i förevarande sammanhang. Kommittén bör vidare analysera de

internationella privaträttsliga aspekter som ett system med s.k.

registrerat partnerskap kan föra med sig. Med hänsyn till

önskvärdheten av nordisk rättslikhet på bl.a. familjerättens

område, bör kommittén också ta del av de erfarenheter som har

vunnits i Danmark och informera sig om situationen på det

aktuella området i de andra nordiska länderna (jämför bet.

1989/90:LU23). Utifrån angivna utgångspunkter bör kommittén ta

ställning till om en lagstiftning om registrerat partnerskap bör

införas i Sverige och vilken omfattning och inriktning som den i

så fall bör ha.

5.2 Motionsmotiveringar

I motion L408 av Ingvar Svensson (kds) kritiseras

lagstiftningen om sambors gemensamma hem och homosexuella sambor

från flera olika utgångspunkter. Motionären ifrågasätter behovet

av särskilda regler för heterosexuella och homosexuella sambor

och framhåller att det äktenskapsrättsliga regelsystemet normalt

bör tillämpas vid långvarig samlevnad mellan en man och en

kvinna. Enligt motionären bör en utvärdering av

sambolagstiftningens konsekvenser komma till stånd i syfte att

man skall få underlag för en bedömning av om lagarna är

relevanta och på ett tillfredsställande sätt löser de problem

som de är avsedda att lösa.

I motion L414 av Berit Andnor m.fl. (s) hänvisas till

kommittén om registrerat partnerskap och framhålls att riksdagen

normalt inte brukar göra några uttalanden under pågående

utredningsarbete. Enligt motionären är dock den politiska

situationen när det gäller frågan om registrerat partnerskap

sådan att riksdagen nu bör göra ett principuttalande till förmån

för införandet av en sådan samlevnadsform.

I motion L415 av Lars Werner m.fl. (v) betonas vikten av att

kvarvarande diskriminering av homosexuella undanröjs.

Motionärerna pekar på att vissa av de rättigheter och

skyldigheter som följer med äktenskapet inte gäller för ogifta

sammanboende medan andra rättsverkningar av äktenskapet kan bli

tillämpliga på dem endast efter avtal. Enligt motionärerna bör

problemet nu lösas genom att det införs en lag om registrerat

partnerskap och därmed skapas jämlikhet för homosexuella par.

Också i motion L416 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) framhålls att

homosexuella par inte kan få tillgång till de rättigheter och

skyldigheter som äktenskapet ger. Genom att nuvarande

lagstiftning således gör skillnad mellan heterosexuella och

homosexuella markerar samhället sin inställning till de

homosexuella, vilket har inte bara formell utan också symbolisk

betydelse. Motionärerna anser att en lag om registrerat

partnerskap skulle lösa praktiska problem och att regeringen

snarast bör framlägga förslag till en sådan lag.

Karin Pilsäter och Ingela Mårtensson (fp) anför i motion L422

att det bör öppnas en möjlighet för homosexuella att ingå s.k.

registrerat partnerskap i syfte att de skall få större trygghet.

Införandet av registrerat partnerskap skulle också bidra till

upprätthållandet av fasta relationer och skapa ökad öppenhet

kring homosexualitet. Enligt motionärerna är det angeläget att

den kommitté som arbetar med frågan utan dröjsmål kan komma fram

till ett principiellt ställningstagande och att kommittén -- i

den mån det behövs för utredning av de juridiska spörsmålen --

tillförs ytterligare resurser, allt för att regeringen snarast

skall kunna framlägga ett förslag om införande av partnerskap.

I motion K424 av Christina Linderholm (c) anförs att det är

angeläget att utredningen om registrerat partnerskap snarast

slutförs så att riksdagen ges möjlighet att besluta i frågan.

5.3 Utskottets överväganden

Som tidigare redovisats trädde äktenskapsbalken liksom

sambolagen och lagen om homosexuella sambor i kraft den 1

januari 1988. De nya reglerna har således tillämpats i något

mera än fyra år. Enligt utskottets mening är det, sett från mera

allmänna utgångspunkter, angeläget att effekterna av

lagstiftningen systematiskt utvärderas och följs upp från

statsmakternas sida. Det sagda gäller givetvis särskilt

beträffande genomgripande reformer som är av stor betydelse för

de enskilda i samhället. Frågan om en utvärdering av den år 1987

genomförda äktenskaps- och sambolagstiftningen har också flera

gånger aktualiserats i olika sammanhang. I maj 1989 tog sålunda

justitiedepartementet initiativ till en hearing om utfallet av

denna lagstiftning. Vad som därvid framkom gav emellertid inte

underlag för något annat ställningstagande än att

äktenskapsbalken behövde ändras på två punkter. Vid denna

tidpunkt torde emellertid -- såvitt utskottet nu kan bedöma --

erfarenheterna från tillämpningen av de nya reglerna ha varit

alltför begränsade. Frågan fick förnyad aktualitet år 1990 då,

som tidigare nämnts, utskottet uttalade att tiden kunde vara

mogen för en utvärdering av lagen om homosexuella sambor (se

bet. 1989/90:LU23). Sedermera tillkallade regeringen kommittén

(Ju 1991:01) om registrerat partnerskap med uppdrag att bl.a.

göra en sådan utvärdering. Enligt vad utskottet inhämtat

beräknar kommittén att slutföra sitt arbete under hösten 1992.

Som framgår av det anförda är önskemålet i motion L408 redan

tillgodosett såvitt avser lagen om homosexuella sambor. Enligt

utskottets mening är det angeläget att en utvärdering nu också

kommer till stånd beträffande sambolagen. Det bör ankomma på

regeringen att bestämma i vilket sammanhang och under vilka

former en sådan utvärdering skall ske. Utskottet vill dock

understryka att utvärderingen inte får leda till att det

pågående utredningsarbetet rörande registrerat partnerskap

försenas. Frågorna har inte heller sådant samband med varandra

att en samordning är påkallad.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av

motion L408 som sin mening ge regeringen till känna.

När det härefter gäller motionerna rörande registrerat

partnerskap anser utskottet -- helt i linje med sin inställning

till frågan våren 1991 (se bet. 1990/91:LU21) -- att resultatet

av det arbete som bedrivs inom kommittén om registrerat

partnerskap bör avvaktas. Riksdagen bör således inte genom några

uttalanden i saken föregripa kommitténs överväganden, och

utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L414, L415

yrkande 1, L416 yrkande 1, L422 samt K424 yrkande 6.

6 Namnlagen

6.1 Gällande rätt

Bestämmelser om personnamn, varmed avses efternamn, mellannamn

och förnamn, finns i namnlagen (1982:670). Lagen trädde i kraft

den 1 januari 1983 och ersatte då 1963 års lag i ämnet. Till

grund för den nu gällande lagen ligger en strävan till

jämställdhet i namnrättsligt hänseende mellan kvinnor och män

och till lika behandling av barn till föräldrar som är gifta med

varandra och barn till ogifta föräldrar. Den nya namnlagen

kännetecknas av att den ger betydligt större utrymme än äldre

bestämmelser åt den enskilde att själv bestämma vilket namn hon

eller han vill bära.

Med mellannamn avses enligt 1982 års namnlag vad som i

1963 års lag kallades tilläggsnamn. Mellannamnet skall alltid

bäras mellan förnamn och efternamn. Samma regel gällde enligt

1963 års lag beträffande tilläggsnamn.

Genom ordningen med mellannamn ges make möjlighet att visa

både sin nuvarande och sin tidigare familjeanknytning. Maken kan

också genom mellannamn upprätthålla namnsamhörighet med barn i

tidigare äktenskap. För barn finns möjlighet att genom

mellannamn visa samhörighet med båda sina föräldrar när dessa

har olika efternamn. Detsamma gäller adoptivbarn och fosterbarn

i förhållande till resp. adoptivföräldrar och fosterföräldrar.

Namnlagens bestämmelser om rätten att bära mellannamn innebär

i huvudsak följande. En make som har förvärvat den andre makens

efternamn får bära ett tidigare efternamn som mellannamn. Har

båda makarna under äktenskapet behållit sina tidigare efternamn,

får en av dem med den andre makens samtycke bära den andres

efternamn som mellannamn, under förutsättning att namnet inte

har förvärvats på grund av ett tidigare äktenskap. Ett barn till

föräldrar med skilda efternamn får -- om barnet förvärvat den

ena förälderns efternamn -- bära den andras namn som mellannamn.

Om den ena av föräldrarna gifter sig med någon annan än den

andre föräldern och förvärvar den nya makens efternamn får

barnet det namnet som mellannamn om den nya maken samtycker till

det. För adoptivbarn finns vissa ytterligare möjligheter att

bära mellannamn. Särskilda bestämmelser finns också om

fosterbarns rätt att bära mellannamn.

Den som vill bära ett mellannamn skall anmäla detta till

folkbokföringsmyndigheten. Vill han eller hon inte längre bära

mellannamnet skall också anmälan härom göras till denna

myndighet. Till skillnad från efternamnet är mellannamnet

personligt och kan inte föras vidare till make eller barn.

Från mellannamn är att skilja dubbelnamn, som är ett efternamn

bestående av två namn vilka vart för sig kan utgöra efternamn.

Namnen är i regel förenade med varandra genom ett bindestreck.

Fr.o.m. 1963 års lag är det inte möjligt att förvärva

dubbelnamn, och 1982 års namnlag innehåller en uttrycklig

bestämmelse om att dubbelnamn inte får godkännas som nybildat

efternamn. Det intresse som skulle kunna tillgodoses genom

dubbelnamn har ansetts i stället få tillgodoses genom

mellannamn.

Namnlagens bestämmelser om efternamn innebär bl.a. att

barn vid födseln förvärvar föräldrarnas efternamn, när dessa har

samma namn. Om föräldrarna har olika efternamn, får de välja

vilketdera namnet barnet skall ha, såvida de inte redan har

annat barn under sin gemensamma vårdnad. I ett sådant fall

förvärvar barnet vid födseln det efternamn som det senast födda

syskonet bär. Får föräldrarna välja namn, kan de också välja ett

namn som endera av dem burit som ogift. Görs inte någon anmälan,

anses barnet vid födseln ha förvärvat moderns efternamn (1 §).

Den som vill byta ett efternamn som har förvärvats vid födseln

till ett annat efternamn som bärs av någon av föräldrarna kan

göra detta genom anmälan till folkbokföringsmyndigheten. Om byte

skall ske till ett efternamn, som någon av föräldrarna förvärvat

genom äktenskap med annan än den andra av föräldrarna, krävs

dock samtycke av maken i det äktenskapet. Genom anmälan till

folkbokföringsmyndigheten kan byte ske även till ett efternamn

som någon av föräldrarna senast har burit som ogift. Barn som

inte fyllt 18 år kan byta efternamn ett obegränsat antal gånger.

Sedan barnet fyllt 18 år får byte till annat namn med anknytning

till föräldrarna däremot ske endast en gång. Den som vill byta

sitt efternamn till ett nybildat efternamn eller till ett

efternamn utan anknytning till föräldrarna får göra ansökan

därom hos patent- och registreringsverket, varvid vissa

begränsningar gäller i fråga om namnvalet. Namnlagen medger

också med vissa begränsningar byte till makes efternamn. En make

som under äktenskapet har bytt efternamn kan inte därefter byta

till den andre makens efternamn.

Med patronymikon och metronymikon avses namn som är

bildade på genitiven av faderns resp. moderns förnamn med

tillägg av -son eller -dotter. Sådana namnbildningar kan

godkännas som förnamn och således ges ett barn vid födseln.

Patronymikon och metronymikon som förnamn kan också förvärvas

senare i livet genom anmälan till folkbokföringsmyndigheten

eller ansökan hos patent- och registreringsverket. Det är vidare

möjligt att genom byte få rätt att bära ett patronymikon eller

metronymikon som efternamn, dock endast om det föreligger

särskilda skäl. Enligt namnlagens förarbeten bör som särskilda

skäl för namnbytet kunna åberopas t.ex. att det önskade namnet

tidigare funnits som efternamn eller använts som förnamn i

sökandens släkt. En annan omständighet som särskilt kan beaktas

är att sökanden har ett vanligt eller mindre tjänligt efternamn

och därför önskar byta till ett patronymikon eller metronymikon.

6.2 Motionsmotiveringar

I motion L410 av Charlotte Cederschiöld (m) tas upp frågor

rörande mellannamn samt patronymikon och metronymikon som en

särskild namnenhet.

Enligt motionären leder den nuvarande placeringen av

mellannamn till att detta namn ofta uppfattas som efternamnet,

vilket leder till missförstånd och därmed till svårigheter för

namninnehavaren och andra. Den pågående internationaliseringen

och inte minst vårt närmande till EG har medfört att problemet

med mellannamnets placering har accentuerats. Motionären anser

därför att namnlagen bör ändras så att mellannamnet kallas

tilläggsnamn och placeras efter efternamnet.

Motionären anser att också bruket av patronymikon och

metronymikon bör tas upp i ett internationellt perspektiv. I

motionen påpekas att idén med patronymikon och metronymikon är

att förfädernas förnamn med tillägg av ändelsen -son eller

-dotter skall föras vidare och att detta är en hävdvunnen

kulturell sedvänja som bör få leva vidare och ges bättre

förutsättningar i ett europeiserat Sverige. Motionären

framhåller att dessa efternamn i dag förs över till barnen och

nämner det fallet att sonen Björn övertar moderns, för honom

mindre passande, efternamn Karlsdotter. Björn är dock varken

någons dotter eller Karls dotter ty Karl är hans morfar. Enligt

motionären kan sådana fall få negativa effekter för användningen

av patronymikon och metronymikon när syftet är att namnet skall

växla mellan generationerna. I det sammanhanget nämner

motionären att patronymikon i dag bärs som förnamn, mellannamn

och efternamn. Också den frågan behöver enligt motionären ses

över.

Även i motion L421 av Elisabeth Persson m.fl. (v) riktas

kritik mot namnlagen. Enligt motionären är regelsystemet alltför

invecklat, och motionären finner det svårförståeligt att

namnfrågor skall handläggas både av patent- och

registreringsverket och av folkbokföringsmyndigheterna.

Motionären är emellertid särskilt kritisk mot att mellannamnet

skall placeras före efternamnet, en ordning som ofta ger upphov

till missförstånd inte minst utomlands. Motionären anser att

problemen kan lösas om mellannamnet åter kallades tilläggsnamn

och därjämte placerades efter efternamnet. En annan lösning kan

vara att låta den enskilde bära ett bindestreck mellan

mellannamnet och efternamnet.

6.3 Utskottets överväganden

Utskottet erinrar om att reglerna i 1982 års namnlag bygger på

en omsorgsfull avvägning mellan å ena sidan intresset av

namnstabilitet och å andra sidan den enskildes önskemål om att

själv få bestämma vilket namn han eller hon skall bära. Som

utskottet påpekade år 1990 (bet. 1990/91:LU3) vid behandlingen

av en motion med i huvudsak samma syfte som de nu aktuella bör

det därför krävas starka skäl för att man i något mera

väsentligt avseende skall frångå den nuvarande ordningen.

Det sagda gäller bl.a. bestämmelserna om byte av efternamn.

Såvitt utskottet har sig bekant har dessa regler inte inneburit

några mera påtagliga problem i den praktiska tillämpningen. De

får också anses vara till fyllest för att den enskilde i ett

sådant fall som tagits upp i motion L410 skall kunna byta sitt

efternamn till ett som passar honom bättre. Namnlagen medger

sålunda att ett barn som förvärvat den ena förälderns efternamn

byter till ett efternamn som den andre föräldern bär eller som

någon av föräldrarna burit som ogift. Han har också möjlighet

att byta till ett patronymikon eller metronymikon, dvs. ett namn

som bildats på faderns resp. moderns förnamn med tillägg av

ändelsen -son. Utskottet kan därför inte finna att någon ändring

av namnlagen i detta hänseende är påkallad. Motionärens önskemål

synes emellertid gå längre än så och syfta till att ett förnamn

skall kunna föras vidare som efternamn från generation till

generation med tillägg av ändelsen -son eller -dotter alltefter

namninnehavarens kön. Ett införande av patronymikon och

metronymikon som en sådan, särskild namnenhet kan utskottet inte

ställa sig bakom. Sådana bestämmelser skulle ytterligare

komplicera regelsystemet och dessutom strida mot intresset av

namnstabilitet. Ett mera allmänt önskemål om namnregler av denna

art torde för övrigt knappast föreligga.

Något annorlunda ställer sig saken i fråga om motionärernas

önskemål rörande placeringen av mellannamn. Otvivelaktigt

förekommer det fall då ett mellannamn uppfattas som efternamnet,

vilket kan leda till svårigheter för namninnehavaren och andra.

Utskottet är emellertid lika litet nu som då frågan senast

prövades (se bet. 1990/91:LU28) berett att förorda en ändring

som skulle innebära att mellannamnet placerades efter

efternamnet. Ordningen för placeringen av mellannamnet och dess

motsvarighet enligt 1963 års namnlag har nu funnits i drygt 30

år, och förväxlingsrisker skulle säkerligen uppkomma också vid

en ändrad placering. Inte heller kan utskottet ställa sig bakom

den i motion L421 framförda tanken att mellannamnet skall få

sammanbindas med efternamnet medelst ett bindestreck och därmed

komma att utgöra ett dubbelnamn. Möjligheten att förvärva

dubbelnamn avskaffades redan genom 1963 års namnlag, och några

bärande skäl för att den åter skall införas föreligger inte.

Vad slutligen angår den kritik som i övrigt framförs mot

namnlagen i motion L421 vill utskottet framhålla att det

förhållandevis detaljerade regelsystemet i namnlagen är

resultatet av den avvägning som skett mellan de delvis

motstridiga intressen som gör sig gällande på området. Också

bestämmelserna om handläggningen av namnärenden skall ses mot

bakgrund av den gjorda intresseavvägningen. Dessa regler bygger

på principen att den enskilde automatiskt eller efter en enkel

anmälan till folkbokföringsmyndigheten skall kunna förvärva

vissa förnamn, mellannamn samt förälders eller makes efternamn

utan någon närmare prövning. Vid andra namnförvärv skall en

särskild prövning ske om namnbytet kan godkännas, och ansökan

skall då ske hos patent- och registreringsverket. Några bärande

skäl för att de grundläggande principerna bakom namnlagen nu bör

överges har inte framförts i motionen.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till

motionerna L410 och L421.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande medling

att riksdagen avslår motion 1991/92:L403,

2. beträffande makars pensionsrättigheter

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf218 yrkandena 4, 5 och 6

samt motion 1991/92:Sf230 yrkande 3,

3. beträffande delad lagfart

att riksdagen avslår motion 1991/92:L504,

4. beträffande sambolagen

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:L408 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

utvärdering,

5. beträffande registrerat partnerskap

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L414, 1991/92:L415

yrkande 1, 1991/92:L416 yrkande 1, 1991/92:L422 samt

1991/92:K424 yrkande 6,

res. (s)

6. beträffande namnlagen

att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L410 och 1991/92:L421.

men. (v)

Stockholm den 23 april 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt

Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s),

Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren

(nyd), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén

(m), Hans Stenberg (s) och Stina Eliasson (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Registrerat partnerskap (mom. 5)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad,

Gunnar Thollander, Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla s)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "När det" och slutar med "yrkande 6" bort ha följande

lydelse:

Utskottet konstaterar att nuvarande lagstiftning ger en

betydande frihet åt heterosexuella par att välja den

samlevnadsform som passa dem bäst. De kan sålunda antingen leva

samman i ett förhållande som ger dem ett begränsat skydd enligt

sambolagen eller gifta sig och därmed komma i åtnjutande av alla

de rättsverkningar som följer med äktenskapet. För de par som så

önskar är det också möjligt att leva i ett förhållande som står

utanför sambolagen. Homosexuella par har inte motsvarande

valfrihet, utan de kan välja endast mellan att leva samman med

det begränsade skydd som följer av sambolagen eller att stå

utanför den lagen. Som berörs i flera av motionerna kan denna

brist på valfrihet för homosexuella par ses som en markering

från samhällets sida. Att de homosexuella i sina parförhållanden

inte kan få tillgång till de rättsverkningar som är förknippade

med äktenskapet är emellertid inte bara en symbolisk fråga utan

kan också medföra praktiska och juridiska problem.

På grund av det anförda delar utskottet uppfattningen i

motionerna att det är angeläget att det införs en lagstiftning

om registrerat partnerskap som ger homosexuella par i princip

samma rättigheter och skyldigheter som gäller för gifta

heterosexuella par. Som framgår av redogörelsen ovan utreds

spörsmålet för närvarande av kommittén om registrerat

partnerskap. I kommitténs uppdrag ingår inte bara att överväga

själva principfrågan om registrerat partnerskap utan också att

pröva vilka av äktenskapets rättsverkningar i olika avseenden

som bör knytas till ett partnerskap. Enligt direktiven för

utredningsarbetet skulle kommittén slutföra sitt arbete under

första halvåret. Utredningsarbetet har dock försenats och

kommittén har, enligt vad utskottet inhämtat, nu fått anstånd

till den 20 december 1992.

Med hänsyn till frågans betydelse och till den försening som

drabbat utredningsarbetet anser utskottet att ett avsteg nu bör

ske från den gängse ordningen att några uttalanden inte görs i

en fråga under pågående utredning. Utskottet vill således som

sin principiella uppfattning uttala att en lag om registrerat

partnerskap bör införas. Det får sedan ankomma på kommittén att

överväga de mera praktiska frågorna om vilka rättsverkningar som

skall knytas till partnerskapet. Utskottet vill understryka

vikten av att det återstående utredningsarbetet bedrivs

skyndsamt och att regeringen så snart det kan ske för riksdagen

framlägger förslag till den erforderliga lagstiftningen. Vad

utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av

motionerna L414, L415 yrkande 1, L416 yrkande 1, L422 och K424

yrkande 6 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande registrerat partnerskap

att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:L414,

1991/92:L415 yrkande 1, 1991/92:L416 yrkande 1, 1991/92:L422 och

1991/92:K424 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet

John Andersson (v) anför:

1. Registrerat partnerskap

Jag delar den uppfattning som förs fram av utskottets

socialdemokratiska ledamöter i reservationen om registrerat

partnerskap.

2. Namnlagen

Jag delar de synpunkter som förs fram i motion L421 när det

gäller placeringen av mellannamn. På grund av mellannamnets

nuvarande placering är det mycket vanligt att tveksamheter

uppstår i det dagliga livet om mellannamnets status. Som exempel

på fall där mellannamnet felaktigt behandlas som efternamn är

kontokort och patientbrickor, där det liksom i en del register

av utrymmesskäl inte finns plats för mer än ett namn utöver

förnamnet. Att det i förhållande till efternamnet underordnade

mellannamnet i så stor utsträckning fortfarande efter närmare 30

år felaktigt uppfattas som efternamn måste enligt min mening

bero på att nuvarande regler inte står i överensstämmelse med

vad som de flesta människor uppfattar som en naturlig och

ändamålsenlig ordning. Det finns därför skäl att se över

gällande bestämmelser för mellannamn. En lämplig nyordning

skulle kunna vara att mellannamn ersattes med en annan

namnenhet, lämpligen benämnd tilläggsnamn, med placering efter

efternamnet. Även andra förslag till lösningar i syfte att

förhindra att mellannamnet uppfattas som efternamn bör givetvis

studeras.

Jag instämmer vidare i den kritik mot förfarandet i

namnärenden som motionärerna framför. Den nuvarande ordningen är

i flera avseenden onödigt krånglig och för många människor helt

obegriplig. Som framgår av redovisningen ovan är det en mängd

olika instanser som har att befatta sig med namnfrågor av olika

slag. Enligt min mening finns det skäl att se över också

namnlagens bestämmelser i dessa avseenden i syfte att få fram en

förenklad handläggningsordning. I samband därmed bör också

bestämmelserna som innebär att avgift utgår för vissa slags

namnbyten bli föremål för överväganden i syfte att i så stor

utsträckning som möjligt låta namnbyten vara avgiftsfria.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

6 borde ha hemställt:

6. beträffande namnlagen

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:L421 och med

anledning av motion 1991/92:L410 som sin mening ger regeringen

till känna vad ovan anförts.