Bet. 1991/92:LU33

Lagutskottets betänkande

1991/92:LU33

Skadeståndsansvaret för polishundar

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionen

Utskottet

Hemställan

1991/92

LU33

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1991/92:111 om statens ansvar

för skador som orsakas av polishundar m.m. Regeringens förslag innebär att

skador som orsakas av en polishund när en polisman använder den i tjänsten

inte längre skall omfattas av strikt skadeståndsansvar, om den skadelidande har

betett sig på ett sådant sätt att det varit påkallat att ingripa mot honom. För

sådana skador skall i stället allmänna skadeståndsregler gälla. Med polisens

tjänstehundar likställs enligt regeringens förslag under vissa förutsättningar

hundar som används inom försvarsmakten.

I samband med förslaget behandlar utskottet en med anledning av propositionen

väckt motion vari yrkas att undantaget från det strikta skadeståndsansvaret

även skall gälla fall då en polisman använt en hund som inte är tjänstehund.

Utskottet tillstyrker att riksdagen antar lagförslaget. Motionen avstyrks av

utskottet.

Propositionen

I proposition 1991/92:111 föreslår regeringen (justitiedepartementet) --

efter hörande av lagrådet -- att riksdagen antar ett i propositionen framlagt

förslag till lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och

katter.

Lagförslaget har intagits i bilaga till betänkandet.

Motionen

1991/92:L16 av Anders Svärd (c) vari yrkas att riksdagen antar regeringens

förslag med den ändringen att undantaget från det strikta ansvaret även skall

gälla då polisman använt annan hund än tjänstehund för att lösa en uppgift, om

i övrigt inga anmärkningar föreligger.

Utskottet

Enligt 1 § lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter (tillsynslagen)

skall hundar och katter hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till deras

natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador

eller avsevärda olägenheter. Skada som orsakas av en hund skall enligt 6 §

tillsynslagen ersättas av dess ägare även om han inte är vållande till skadan.

Detta strikta skadeståndsansvar gäller också för den som mer varaktigt använder

någon annans hund eller fungerar som fodervärd eller liknande. Som skäl för att

ålägga hundägare ett strikt ansvar för skador som hunden orsakar har anförts

bl.a. att det för den allmänna rättsuppfattningen framstår som naturligt att

hundägaren får ersätta de skador som hans hund orsakar och att ett strikt

ansvar framtvingar nödvändig omsorg och aktsamhet från hundägarens sida.

Tillsynslagens skadeståndsregler gäller även för polishundar. Detta innebär

att staten har ett strikt skadeståndsansvar för skador som orsakas av sådana

hundar. Det strikta skadeståndsansvaret gäller även om skadan uppstår vid ett

befogat ingripande med en polishund, t.ex. för att försvara någon mot ett

brottsligt angrepp eller för att hejda en tjuv vid ett pågående inbrott.

I propositionen föreslås ett tillägg till 6 § tillsynslagen som innebär

undantag från det strikta skadeståndsansvaret när det gäller skador som

polishundar orsakar. Om den skadelidande har betett sig på ett sådant sätt att

det varit påkallat att ingripa mot honom skall enligt förslaget strikt

skadeståndsansvar inte föreligga för de skador som orsakas av en tjänstehund

när en polisman använder den i tjänsten. Förslaget medför att 3 kap.

skadeståndslagen (1972:207) om skadeståndsansvar för det allmänna kommer att

gälla för sådana skador. Detta innebär normalt att endast skador som har

orsakats uppsåtligen eller av vårdslöshet skall ersättas av staten.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juni 1992.

Propositionen grundar sig på en inom justitiedepartementet upprättad

promemoria om statens ansvar för skador som orsakats av polishundar m.m.

Promemorian har remissbehandlats.

Som skäl för förslaget anför föredragande statsrådet att det för det allmänna

rättsmedvetandet måste framstå som egendomligt att någon, som t.ex. genom att

angripa en polisman med våld föranleder att polishunden sätts in för att skydda

polismannen, skall kunna få ersättning för den skada som hunden därvid åsamkar

honom då åtgärden att sätta in hunden framstår som försvarlig och någon

försummelse i samband med ingripandet inte heller i övrigt föreligger. I

propositionen görs en jämförelse med vad som skulle ha gällt i en motsvarande

situation om polismannen i stället försvarat sig med batongen eller pistolen

och därvid åstadkommit skada på angriparen. Föredragande statsrådet konstaterar

därvid att det som huvudregel i sådana fall gäller att det inte föreligger

något strikt ansvar, utan bara ett ansvar för skador som orsakats uppsåtligen

eller genom vårdslöshet. Enligt föredragandens mening finns det inte något skäl

att behandla de båda situationerna olika.

Enligt utskottets mening är den i propositionen föreslagna ordningen befogad

inte minst från de av föredragande statsrådet anförda principiella

utgångspunkterna. Som redovisas i propositionen har också från polisens sida

kunnat konstateras att de nuvarande reglerna i många fall uppfattas som ett

hinder i polisens arbete genom att hundförarna tvekar att använda sina hundar

trots att detta är befogat. Utskottet vill vidare understryka att förslaget

inte innebär några ändringar när det gäller användandet av polishundar i

tjänsten. Denna form av våldsanvändning skall alltså även i fortsättningen ske

inom ramen för de allmänna befogenheter som polisen har, vilket innebär att

hundföraren eller dennes förman alltid har att avgöra om det föreligger

förutsättningar enligt gällande bestämmelser för att anlita hunden för att

genomföra tjänsteåtgärden. Liksom för närvarande måste därvid bedömas om

åtgärden är befogad och en avvägning göras mellan styrkan av den insats som

insättandet av hunden innebär och vikten av tjänsteåtgärden varvid det skall

föreligga proportionalitet mellan behov och insats. Ett beslut att använda hund

mot en person måste därför liksom för närvarande föregås av noggranna

överväganden.

I sammanhanget finns skäl att påpeka att undantaget från det strikta

skadeståndsansvaret endast avser sådana situationer när ingripandet med hund

varit befogat. Om en "oskyldig" tillfogas skador gäller enligt förslaget att

staten också i fortsättningen har ett strikt skadeståndsansvar.

Undantaget från det strikta skadeståndsansvaret är enligt förslaget utformat

så att det bara omfattar tjänstehundar. Med tjänstehundar inom polisväsendet

avses dels hundar som ägs av staten och som enligt särskilda avtal har

överlämnats till hundförare att sköta, dels hundar som ägs av hundförare och

som enligt särskilda avtal ställs till polisväsendets förfogande. Detta

innebär att undantaget inte blir tillämpligt om en polisman eller vakt har

använt någon annan hund för att genomföra en tjänsteåtgärd.

Invändningar mot förslaget i denna del framförs i motion L16 av Anders Svärd

(c). I motionen yrkas att riksdagen skall anta regeringens förslag med den

ändringen att undantaget från det strikta skadeståndsansvaret även skall gälla

då polisman använt en annan hund än tjänstehund för att lösa en uppgift, om i

övrigt inga anmärkningar föreligger. Motionären menar att undantaget från det

strikta skadeståndsansvaret borde gälla även i fall då en hundförare löser en

tjänsteuppgift oklanderligt med hjälp av en icke tjänstehund.

Den lösning som motionären förordar har den fördelen att begreppet

tjänstehund inte skulle behöva föras in i

undantagsbestämmelsen och att det för bedömningen av ersättningsfrågan inte

erfordras någon utredning om vilken typ av hund som orsakat skadan. Kommittén

för översyn av det allmännas skadeståndsansvar (Ju 1989:03) har också i sitt

remissvar ansett det onödigt att föra in begreppet tjänstehund i tillsynslagen.

Enligt utskottets mening torde emellertid frågan endast vara teoretisk. Som

redovisas i propositionen förekommer det nämligen i praktiken knappast att

hundar som inte är tjänstehundar används för att genomföra en polisiär

tjänsteåtgärd.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att någon ändring av

förslaget i enlighet med motionärens önskemål inte är påkallat. Utskottet

avstyrker därför bifall till motionen.

I propositionen föreslås att undantaget från det strikta skadeståndsansvaret

skall omfatta även hundar som används av vissa militära vakter. Som skäl härför

anförs att sådana hundar ibland kan få samma eller liknande bevaknings- och

skyddsuppgifter som polishundarna och att sådan vaktpost eller annan som vid

försvarsmakten tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning

enligt polislagen (1984:387) likställts med polisman i flera avseenden när det

gäller rätten att använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd.

Utskottet kan mot denna bakgrund inte se att det finns skäl att göra någon

skillnad mellan polishundar och hundar som används av vissa militära vakter.

Förslaget till ändring i tillsynslagen föranleder således inte några

erinringar från utskottets sida, och utskottet förordar att den föreslagna

ändringen genomförs.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med avslag på motion 1991/92:L16 antar regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter.

Stockholm den 23 april 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds),

Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik

(s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Richard

Ulfvengren (nyd), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m),

Hans Stenberg (s) och Stina Eliasson (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i

utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga

behandlingen av ärendet.

I proposition 1991/92:111 framlagt lagförslag

Bilaga