Bet. 1991/92:LU35

Lagutskottets betänkande

1991/92:LU35

Allmänna arvsfonden, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Bilaga

1991/92

LU35

Sammanfattning

I betänkandet behandlas en motion om avstående av arv som tillfallit allmänna

arvsfonden, en motion som tar upp frågor om förvaltningen av egendom som

tillfallit fonden och en motion om jäv vid bevittning av testamente. Den

förstnämnda motionen har remissbehandlats. Yttranden har därvid avgetts av

riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, kammarkollegiet samt

Sveriges advokatsamfund.

Beträffande motionen om avstående av arv föreslår utskottet att riksdagen med

anledning av motionen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört. Utskottet avstyrker bifall till de båda andra motionerna.

Motioner

1991/92:L404 av Leif Marklund m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att till 5 § arvsfondslagen göra ett tillägg, som ger juridiska

personer vissa möjligheter att erhålla kontanta medel för iordningställande av

kulturhistoriskt värdefull egendom som arvsfonden avstått från,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ikraftträdandet för tillägget sker senast den 1 juli 1992.

1991/92:L406 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om

följande tillägg till 10 kap. 4 § ärvdabalken: Ej heller må någon tagas till

vittne vid förordnande till förening, trossamfund, företag eller därmed

jämförbar organisation i vilken han är verksam.

1991/92:L420 av Jan-Olof Franzén och Ingvar Eriksson (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

allmänna arvsfonden.

Utskottet

Allmänna arvsfonden

Bakgrund

Enligt 1734 års lag skulle den dödes egendom, då arvingar inte fanns, såsom

danaarv tillfalla kronan. Genom 1928 års arvslag uteslöts kusiner och

avlägsnare släktingar från arvsrätt. Av denna begränsning följde en utvidgning

av det allmännas arvsrätt. Det ansågs vid förarbetena till 1928 års lag

riktigast att egendom som tillföll det allmänna inte togs i anspråk för vanliga

statsutgifter utan användes för något visst allmännyttigt ändamål. Därför

föreskrevs i arvslagen att arv, till vilket ingen arvinge fanns, skulle

tillfalla en fond, benämnd allmänna arvsfonden.

Den grundläggande bestämmelsen om allmänna arvsfondens rätt till arv finns

numera i 5 kap. 1 § ärvdabalken (ÄB). Regeln stadgar att om ingen arvinge finns

skall arvet tillfalla allmänna arvsfonden. Närmare bestämmelser om arvsfondens

ändamål och förvaltningen av fondens medel finns i lagen (1928:281) om allmänna

arvsfonden (AfL). Enligt 1 § AfL skall den egendom som tillfaller fonden i arv

eller genom gåva eller testamente utan sammanblandning med andra medel

förvaltas av kammarkollegiet som en särskild fond för främjande av vård och

fostran av barn och ungdom samt omsorgen om handikappade.

Egendom som har tillfallit allmänna arvsfonden och som inte har avståtts

skall säljas och de behållna medlen överlämnas till kammarkollegiet. De

huvudsakliga reglerna om försäljning av fast egendom som tillfallit fonden

finns i förordningen (1971:727) om försäljning av staten tillhörig fast egendom

m.m. Enligt förordningen skall den säljande myndigheten se till att

köpeskillingen blir den högsta möjliga och att den i varje fall inte

understiger egendomens saluvärde, om inte annat särskilt föreskrivs. Lös

egendom skall i princip säljas på offentlig auktion.

Någon närmare anvisning om vilka syften som kan tillgodoses ur fonden lämnas

inte i AfL. I 2 § stadgas emellertid, att understöd inte får lämnas för åtgärd

som det åligger stat eller kommun att bekosta. I den praktiska tillämpningen

har emellertid vissa regler efter hand utbildats. Man skiljer sålunda mellan

understöd till institutioner och understöd till enskilda. Till den första

kategorin hör bl.a. barnkolonier och olika lokaler för ungdomens

fritidsverksamhet, t.ex. ungdomsgårdar. Understöd till enskilda personer har i

vissa fall utgått dels i form av bidrag till studier eller yrkesutbildning,

dels för anskaffande av invalidfordon åt yngre personer. Av 2 § framgår vidare

att det är regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer som beslutar om

utdelning av understöd ur fonden.

I 5 § AfL regleras möjligheterna att till annan avstå arv som tillfallit

allmänna arvsfonden. Av bestämmelserna framgår att fråga om avstående i första

hand skall prövas med hänsyn till vad som kan antas överensstämma med

arvlåtarens yttersta vilja. Avstående från arv kan ske till förmån för både

fysisk och juridisk person. Med hänsyn till att det ibland kan vara svårt att

få tillräckligt underlag för att kunna bedöma arvlåtarens yttersta vilja kan

arv även i annat fall avstås till släkting eller annan som har stått arvlåtaren

nära. Som förutsättning gäller här att avståendet kan anses "billigt".

Genom en lagändring år 1981 (bet. LU 1980/81:11) infördes i AfL en möjlighet

att avstå arv som utgörs av egendom vilken är av väsentlig betydelse från

kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller kulturvårdssynpunkt till

juridisk person som har särskilda förutsättningar att ta hand om egendomen på

lämpligt sätt (5 § första stycket tredje meningen). Regeringen har nyligen i

ett ärende som gällde avstående av arv på den i nyssnämnda lagrum angivna

grunden avslagit ansökan såvitt den avsåg kontanter ur boets behållning med den

motiveringen att ett kontant belopp lagligen inte kunde avstås på ifrågavarande

grund. I ansökan hade uppgetts att de kontanta medlen behövdes för att ställa i

ordning egendomen.

Motionsmotiveringar

I motion L404 av Leif Marklund m.fl. (s) anförs att de institutioner som

allmänt sett kan anses vara lämpliga att ta hand om egendom som avståtts från

bl.a. kulturhistorisk synpunkt i regel inte har haft ekonomiska resurser för

att sköta iordningsställandet. De har därför samtidigt begärt ett kontant

bidrag ur fondmedlen för att kunna ta emot egendomen och ställa den i ordning.

För att intentionerna bakom den av riksdagen år 1981 beslutade utvidgningen av

möjligheterna till avstående av egendom skall kunna förverkligas är det enligt

motionärerna nödvändigt att AfL erbjuder även en möjlighet att kunna avstå

kontanta medel till juridiska personer i här avsedda fall. En sådan möjlighet

bör omgärdas av vissa begränsningar. T.ex. bör kontanterna inte få användas

till underhåll och drift.

I motion L420 av Jan-Olof Franzén och Ingvar Eriksson (m) anförs att allmänna

arvsfondens insatser alltmer kommit att beröra områden som ligger inom den

kommunala kompetensen. Starka skäl talar enligt motionärerna för att kommunerna

övertar fondens verksamhet på det lokala planet. En sådan förändring torde

också ha ett starkt stöd i allmän rättsuppfattning. När arvet inte kan

förvaltas av släktingar bör det ske i ett sammanhang där den avlidnes

förhållanden var bekanta och där den avlidne var verksam.

Utredningsarbete

Med anledning av en begäran från riksdagen våren 1990 om en översyn av

allmänna arvsfondens ändamålsbestämmelse (bet. 1989/90:SoU29) har regeringen

tillkallat en särskild utredare (S 1991:04) med uppdrag att se över

ändamålsbestämmelsen samt vissa frågor rörande dess tillämpning och

beslutanderätten vid utdelning av stöd ur fonden. I sistnämnda hänseende skall

utredaren enligt direktiven (dir. 1991:3) göra en analys och en bedömning av de

innehållsmässiga och administrativa effekterna av den delegering av

arvsfondsärenden till underordnad myndighet som hittills förekommit. Mot

bakgrund av strävandena att begränsa antalet förvaltningsärenden hos regeringen

bör vidare möjligheterna att delegera även andra grupper av arvsfondsärenden

från regeringen till lämplig myndighet övervägas. Utredaren, som getts namnet

arvsfondsutredningen, beräknas avsluta sitt arbete under hösten 1992.

Sammanfattning av remissyttranden beträffande motion L404

På lagutskottets begäran har yttranden över motionen avgetts av

riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, kammarkollegiet samt

Sveriges advokatsamfund.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAÄ) instämmer med

motionärerna att det ofta kan finnas ett stort behov av likvida medel för att

den avstådda egendomen skall kunna tas om hand på ett riktigt sätt av

mottagaren. RAÄ tillstyrker därför motionen. RAÄ tillstyrker också att

lagändringen träder i kraft den 1 juli 1992.

Kammarkollegiet redovisar att avstående av egendom som är av intresse

från bl.a. kulturhistorisk synpunkt åberopats i 39 fall av sammanlagt 655

beslut om arvsavstående sedan möjligheten att avstå egendom på den aktuella

grunden infördes år 1981. I ett antal fall har även medgivits avstående av

kontanta belopp för iordningställande av egendomen. Anledningen till sistnämnda

medgivanden är att kollegiet tolkat ett regeringsbeslut från år 1984 så att

även kontanta medel skulle kunna avstås. Kollegiet hänvisar emellertid till att

regeringen genom ett beslut från år 1991 uttalat att avstående av kontanta

medel på nu aktuell grund lagligen inte kan ske. Kollegiet delar motionärernas

uppfattning att det är nödvändigt att -- med de av motionärerna angivna

begränsningarna -- möjlighet öppnas att också kontanta medel kan avstås. Belopp

som sålunda avstås bör ses som ett bidrag till iordningställandet för att säkra

egendomens bestånd och inte avse underhåll och drift. Om det inte blir möjligt

att avstå även ett belopp för iordningställande eller motsvarande kommer det

enligt kollegiet att bli svårt att avstå byggnader av väsentlig betydelse från

kulturhistorisk eller kulturvårdssynpunkt till en förening som har kunskaper

och engagemang för att ta emot egendomen och vårda den men för vilken en

initialkostnad skulle bli alltför betungande. Kollegiet har ingen erinran mot

att den föreslagna lagändringen träder i kraft den 1 juli 1992.

Sveriges advokatsamfund har ingen erinran mot motionärernas förslag.

Utskottets överväganden

Beträffande frågan om arvsavstående vill utskottet erinra om att den

särskilda möjligheten att avstå egendom av intresse från bl.a. kulturhistorisk

synpunkt infördes år 1981 efter initiativ av lagutskottet (bet. LU 1980/81:11).

Utskottet konstaterade i lagstiftningsärendet att bestämmelserna om att egendom

som tillfallit arvsfonden skall försäljas till högsta möjliga pris leder till

att kultur- och naturvårdande institutioner och organisationer i vissa fall får

svårt att förvärva egendomen, som det är önskvärt att bevara. Utskottet ansåg

att det var angeläget att egendom av ifrågavarande slag kan övertas av sådana

institutioner och organisationer som har särskilda förutsättningar att ta hand

om egendomen på lämpligt sätt. Enligt utskottet torde det kunna bli fråga om

arvsavstående för nu aktuella ändamål endast i något enstaka fall om året. Ett

avstående torde därför, fortsatte utskottet, inte i någon nämnvärd grad påverka

fondens understödjande verksamhet.

Utskottet har fortfarande den uppfattningen att det bör finnas möjlighet för

juridiska personer som bedöms lämpliga att få överta egendom som tillfallit

allmänna arvsfonden och som är av intresse från kulturhistorisk eller från

kultur- och naturvårdssynpunkt. Av remissyttrandena framgår emellertid att det

uppenbarligen i många fall är på det viset att de institutioner och

sammanslutningar som kan komma i fråga -- ofta museer, bibliotek eller

hembygdsföreningar -- saknar resurser för finansiering av nödvändiga

upprustningsåtgärder, t.ex. konservering och liknande kvalificerade åtgärder,

beträffande egendomen och därför inte anser sig kunna ta emot egendomen. Som

både motionärerna och remissinstanserna påpekar innebär detta att den särskilda

möjlighet till arvsavstående som infördes år 1981 inte kan utnyttjas i enlighet

med intentionerna vid bestämmelsens tillkomst. Detta förhållande är inte

tillfredsställande. Arvsfondslagen bör därför ändras så att en möjlighet ges

till avstående från inte bara kulturhistoriskt m.m. intressant egendom utan

även medel för egendomens upprustande och bevarande. En lagändring med denna

innebörd har också tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Utskottet är emellertid inte nu berett att ta ställning till frågan om vilka

närmare förutsättningar som bör gälla för att arvsfondens medel skall få

avstås. Det spörsmålet bör övervägas ytterligare, och enligt utskottets mening

torde övervägandena lämpligen kunna ske i samband med det utredningsarbete som

bedrivs av 1991 års arvsfondsutredning.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion L404 som

sin mening ge regeringen till känna.

Vad härefter angår det spörsmål om förvaltningen av allmänna arvsfondens

medel som tas upp i motion L420 vill utskottet erinra om att riksdagen våren

1990 avslog motionsyrkanden om att allmänna arvsfondens medel skall avsättas

för eller tillfalla verksamheter i den kommun där arvlåtaren var mantalskriven

(bet. 1989/90:SoU29). I det sammanhanget avslog riksdagen också motionskrav om

att frågor om anslag ur allmänna arvsfonden skall prövas av kommunerna. Den nu

aktuella motionen L420 har samma inriktning som de nämnda motionsyrkandena.

Några nya omständigheter som bör föranleda riksdagen att nu inta en annan

ståndpunkt till spörsmålen har enligt utskottets mening inte framkommit.

Härtill kommer att -- som tidigare redovisats -- frågor rörande delegation av

arvsfondsärenden för närvarande utreds av 1991 års arvsfondsutredning.

På grund av det anförda anser utskottet att motion L420 inte bör föranleda

någon riksdagens vidare åtgärd, och utskottet avstyrker således bifall till

motionen.

Jäv vid bevittning av testamente

Gällande ordning

Bestämmelser om upprättande och återkallelse av testamente finns i 10 kap.

ÄB. Enligt ÄB är testamentet en formbunden rättshandling. Testamente skall med

vissa undantag upprättas skriftligen, dvs. att förordnandet skall innefattas i

en handling som av testator underskrivs. Testamentet skall upprättas med två

vittnen. Upprättandet skall ske i båda vittnenas samtidiga närvaro. Detta

innebär inte att vittnena måste vara närvarande när testamentets text avfattas,

utan det är tillräckligt att testator i deras närvaro undertecknar

testamentshandlingen eller vidkänns redan befintlig underskrift. Det är över

huvud taget inte erforderligt att vittnena får kännedom om innehållet av

testators förordnande. Vittnena skall dock ha kännedom om handlingens egenskap

av testamente. De skall vidare bestyrka handlingen med sina namn.

I 10 kap. 4 § ÄB finns bestämmelser om testamentsvittnenas personliga

kvalifikationer och särskilda behörighetskrav. I första stycket av paragrafen

anges de jäv som föranleder hela testamentets ogiltighet, bl.a. att vittnet på

grund av sinnessjukdom saknar insikt om betydelsen av vittnesbekräftelsen eller

är testators make. Andra stycket innehåller stadgande om ett jäv som inte

hänför sig till testamentet i dess helhet utan endast inverkar på giltigheten

av förordnanden med viss innebörd. Sålunda stadgas förbud att ta någon till

vittne angående förordnande till förmån för honom själv eller vissa honom

närstående personer. Överträdelse härav gör testamentet i denna del ogiltigt

men berör inte dess verkan i övrigt. Som närstående räknas vittnets make, de

som med vittnet är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag och

vittnets syskon. I rättsfallet NJA 1963 s. 464 ansågs att egenskapen av

ställföreträdare för testamentstagaren (Filadelfiaförsamling) -- föreståndare

för församlingen och ordförande i dess styrelse -- inte medförde obehörighet

att vara testamentsvittne.

Motionsmotivering

I motion L406 av Karin Pilsäter (fp) erinras om att jävsreglerna angående

testamentsvittnen i ärvdabalken inte hindrar personer i förtroendeställning

eller därmed jämförbar ställning i organisation att vara testamentsvittnen vid

förordnanden till den organisation där de är verksamma. För att minska

möjligheterna till otillbörlig påverkan bör lagen ändras så att även nyss

angivna fall utgör jävssituationer.

Utskottets överväganden

Som framgår av redogörelsen ovan är innebörden av gällande regler om jäv för

testamentsvittnen att en ställföreträdare för en juridisk person inte är

obehörig att vara vittne vid testamentariska förordnanden till förmån för

organisationen. Utskottet saknar i ärendet underlag för en bedömning av

huruvida den nuvarande ordningen inneburit några mera påtagliga problem. Från

mera principiella utgångspunkter kan det dock enligt utskottets mening

ifrågasättas huruvida den som har att företräda en organisations intressen bör

tillåtas bevittna testamenten som avser organisationen. Med hänsyn härtill

finns det anledning att överväga en utvidgning av tillämpningsområdet för

jävsbestämmelsen i 10 kap. 4 § andra stycket ÄB. Vad som då främst kan komma i

fråga är att låta bestämmelsen omfatta ställföreträdare för den som avses med

ett testamentsförordnande. Utskottet kan däremot inte finna det motiverat att

enbart det förhållandet att en person är verksam i organisationen skall

föranleda att han blir obehörig att bevittna testamentet. Frågan om huruvida en

ny jävsregel bör införas, liksom en sådan bestämmelses närmare utformning,

måste emellertid enligt utskottets mening bli föremål för ytterligare

överväganden, och utskottet utgår från att regeringen i lämpligt sammanhang tar

upp spörsmålet. Något initiativ i saken från riksdagens sida kan inte anses

påkallat, och utskottet avstyrker därför bifall till motion L406.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande decentralisering av allmänna arvsfondens förvaltning

att riksdagen avslår motion 1991/92:L420,

2. beträffande avstående av arv som tillfallit allmänna arvsfonden

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:L404 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande jäv vid bevittning av testamente

att riksdagen avslår motion 1991/92:L406.

Stockholm den 28 april 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per

Stenmarck (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),

Bengt Kindbom (c), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s),

Stig Rindborg (m), Lennart Fridén (m), Hans Stenberg (s), John Bouvin (nyd) och

Lars Stjernkvist (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i

utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga

behandlingen av ärendet.

Remissyttrande över motion 1991/92:L404

Bilaga

På lagutskottets begäran har yttrande över motionen avgivits av

riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, kammarkollegiet och

Sveriges advokatsamfund. Remissinstanserna har därvid anfört följande.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer:

RAÄ känner till åtminstone ett fall, i vilket regeringen vid sidan av själva

den kulturhistoriskt värdefulla egendomen även har avstått från ett

kontantbelopp till den mottagande juridiska personen (regeringens beslut

biläggs). De närmare omständigheterna i det fallet är inte kända för RAÄ.

Motionärernas uppfattning att möjligheterna till avstående av kontanta medel är

starkt begränsade förefaller grundade. RAÄ vill gärna instämma med motionärerna

i att det ofta kan finnas ett stort behov av likvida medel för att den avstådda

egendomen skall kunna tas om hand på ett riktigt sätt av mottagaren. Det kan

t.ex. vara fråga om konservering och liknande kvalificerade åtgärder, som är så

kostnadskrävande att det är svårt att finna utrymme för dem i ett mottagande

museums eller hembygdsförenings budget. RAÄ vill därför varmt tillstyrka

motionen.

Om motionärernas önskemål att en lagändring skall träda i kraft redan den 1

juli 1992 skall kunna förverkligas, torde fordras att utskottet -- i likhet med

vad som skedde 1981 -- självt tar initiativ till att förelägga riksdagen det

erforderliga lagförslaget. RAÄ tillstyrker även att så sker.

Kammarkollegiet:

Arv som utgörs av egendom, vilken är av väsentlig betydelse från

kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller kulturvårdssynpunkt, får

avstås till en juridisk person som har särskilda förutsättningar att ta hand om

egendomen på lämpligt sätt, 5 § första stycket tredje meningen lagen (1928:281)

om allmänna arvsfonden.

Bestämmelsen trädde i kraft 1981-07-01. Under förarbetena diskuterades om

inte införande av en möjlighet att kunna bevara

sådan egendom borde ses som en ändring av arvsfondens ändamål.

Det uttalades också farhågor att utvidgningen skulle leda till att betydande

belopp skulle undandras från arvsfondens ursprungliga och angelägna ändamål.

Under tiden 1981-07-01--1991-12-31 har fattats 655 beslut om avstående.

Bestämmelsen har åberopats i 39 fall, dvs. i genomsnitt ca 4 ärenden per år.

Den egendom som avståtts på denna grund har haft ett sammanlagt

bouppteckningsvärde av ca 2 milj.kr. I 7 av fallen har det, utöver den egendom

som ansetts vara av väsentlig betydelse från någon av de i lagen angivna

synpunkterna, avståtts ett kontant belopp för att ställa i ordning egendomen.

Det har varit fråga om belopp i storleksordningen 5 000 kr.--150 000 kr.

Sammanlagt har 583 000 kr. avståtts för detta ändamål. Under tiden

1981-07-01--1991-06-30 har det kommit in sammanlagt ca 880 milj. kr. netto i

arvsmedel till arvsfonden sedan avståenden dragits av.

Anledningen till att även ett belopp kommit att avstås är att kollegiet

tolkat ett regeringsbeslut 1984-02-09, KY 3151/83, så att det för att egendom

skall kunna bestå ibland också skall kunna vara möjligt att avstå ett belopp

till t.ex. en reparation som är nödvändig för egendomens fortsatta existens.

Det kan många gånger vara svårt att säga om åtgärden kan anses ligga inom

kollegiets förvaltaransvar eller inte.

I ett regeringsbeslut 1991-11-21, C 90/1384/ST, har regeringen emellertid

uttalat att ett kontant belopp lagligen inte kan avstås på den grund som anges

i 5 § första stycket tredje meningen arvsfondslagen.

Kammarkollegiet delar motionärernas uppfattning. För att intentionerna med

den av riksdagen beslutade utvidgningen av kretsen som egendom får avstås till

inte skall gå förlorade, är det nödvändigt att -- med de av motionärerna

angivna begränsningarna -- möjlighet öppnas att också kunna avstå kontanta

medel. Kollegiet anser att det inte kan bli fråga om att avstå ett belopp som

helt täcker kostnaderna för att ställa i ordning den egendom som skall avstås.

Belopp som avstås i fall som dessa bör ses som ett bidrag till

iordningställandet för att säkra egendomens bestånd och bör inte få avse

underhåll och drift. Frivilligt arbete och medel från andra håll måste också

förutsättas. Sådana bidrag utgör bevis för egendomens betydelse liksom för

mottagarens vilja och förmåga att långsiktigt ta hand om egendomen på lämpligt

sätt.

Det finns inte någon möjlighet att kontrollera att det kontanta belopp som

avståtts för att ställa i ordning en byggnad enligt den renoveringsplan som bör

finnas också används för detta ändamål. Garantin får anses ligga i att

avstående i dessa fall skall ske till en juridisk person med någon stadga.

Om det inte blir möjligt att avstå även ett belopp för iordningställandet

eller motsvarande torde möjligheten att avstå egendom på denna grund till

största delen komma att gälla kulturhistoriskt värdefullt lösöre av mindre

omfattning och som inte behöver dokumenteras, eller egendom av väsentlig

betydelse från naturvårdssynpunkt t.ex. skogsområden med inte obetydliga

marknadsvärden till myndighet eller motsvarande som har resurser att ta emot

dessa. Däremot kommer det bli svårt att avstå byggnader av väsentlig betydelse

från kulturhistorisk eller kulturvårdssynpunkt till en förening som har

kunskaper och engagemang för att ta emot egendomen och vårda den men för vilken

en större initialkostnad skulle bli alltför betungande. Byggnader som avståtts

med ett belopp till iordningställande har som kollegiet uppfattat saken betytt

mycket för den bygd som fått ta emot egendomen.

1991 års arvsfondsutredning som beräknas vara avslutad under hösten 1992 är

enligt sina direktiv oförhindrad att ta upp även frågor av detta slag.

Utredningens huvuduppgift är att se över allmänna arvsfondens

ändamålsbestämmelse samt vissa frågor rörande dess tillämpning och

beslutanderätten vid utdelning av stöd ur fonden. Eftersom den föreslagna

bestämmelsen inte kan antas komma att tillämpas annat än i enstaka fall per år

och den bör tillämpas restriktivt anser kollegiet att möjligheten att

tillgodose arvsfondens ändamål inte påverkas i någon större utsträckning. Det

kan därför inte anses nödvändigt att låta frågan behandlas i

arvsfondsutredningen.

Lagtexten föreslås lyda: Om det behövs för att kunna ställa i ordning egendom

som skall tas om hand får ett kontant belopp av det arv som tillfallit

arvsfonden samtidigt avstås till den som tar emot egendomen.

Kollegiet har inte något att erinra mot att den föreslagna lagändringen

träder i kraft senast 1992-07-01.

Sveriges advokatsamfund:

Sveriges advokatsamfund som beretts tillfälle att avge yttrande över motion

1991/92:L404 av Leif Marklund m.fl. angående avstående av egendom som

tillfallit allmänna arvsfonden, har inte någon erinran mot motionärernas

förslag.