Bet. 1991/92:LU36

Lagutskottets betänkande

1991/92:LU36

Luganokonventionen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionen

Utskottet

Hemställan

1991/92

LU36

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet förslag från regeringen (prop. 1991/92:128)

om att riksdagen skall dels godkänna den konvention om domstols behörighet och

om verkställighet av domar på privaträttens område som antogs av EG:s och

EFTA:s medlemsländer i Lugano den 16 september 1988, dels anta ett antal

förslag till den lagstiftning som krävs för att Sverige skall kunna tillträda

konventionen.

I betänkandet behandlar utskottet vidare en motion som väckts med anledning

av propositionen och vari framförs önskemål att den normala instansordningen

skall gälla beträffande förfarandet enligt Luganokonventionen i fråga om beslut

om verkställighet av utländska domar.

Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag och avstyrker bifall

till motionen.

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen (justitiedepartementet) att riksdagen

dels godkänner den i Lugano den 16 september 1988 antagna konventionen om

domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område med

den reservation som har angetts,

dels antar i propositionen framlagda förslag till

1. lag med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen,

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

3. lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av domar

som meddelats i Schweiz,

4. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),

5. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av

nordiska domar på privaträttens område,

6. lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av

österrikiska domar på privaträttens område,

7. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och

handräckning.

Lagrådets yttrande har inhämtats över lagförslagen.

Lagförslagen har intagits i bilaga till betänkandet.

Motionen

1991/92:L17 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna att den vid framtida förhandlingar bör verka

för att den normala instansordningen blir gällande i Sverige.

Utskottet

Mellan EFTA- och EG-länderna antogs år 1988 en konvention om domstols

behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område.

Luganokonventionen är parallell till och så gott som identisk med den år 1968

mellan EG-länderna ingångna Brysselkonventionen. Luganokonventionen gäller

mellan EFTA-länderna och EG-länderna samt mellan EFTA-länderna inbördes.

Konventionen är en s.k. dubbel konvention och innehåller förutom regler om

domstols behörighet att pröva tvister med internationell anknytning även

bestämmelser om erkännande och verkställighet av utländska domar. Konventionens

tillämpningsområde är begränsat till privaträtten, dock inte hela privaträttens

område; bl.a. är flera familjerättsliga frågor, liksom konkurs- och

skiljedomsförfarandena, undantagna.

Luganokonventionen är en generell konvention och ersätter i princip de

generella verkställighetskonventioner som redan gäller mellan staterna. För

Sveriges del innebär detta bl.a. att 1977 års konvention mellan Danmark,

Finland, Island, Norge och Sverige om erkännande och verkställighet av domar på

privaträttens område skall fortsätta att gälla endast på de områden som faller

utanför Luganokonventionens tillämpningsområde och i fråga om avgöranden som

har meddelats före Luganokonventionens ikraftträdande. Luganokonventionen

ersätter däremot inte de olika speciella konventioner som konventionsstaterna

har ingått eller kan komma att ingå på särskilda områden.

Enligt Luganokonventionen får i princip inga andra behörighetsregler än de

som framgår av densamma tillämpas gentemot en svarande som har hemvist i en

konventionsstat. Konventionsstaterna får emellertid, med visst undantag,

tillämpa nationella behörighetsregler gentemot svarande med hemvist i andra

stater än dem som har tillträtt Luganokonventionen.

Bestämmelserna i konventionen om erkännande och verkställighet av domar

(Avdelning III) är utformade i syfte att stärka domstolens roll i

rättegångsstaten och i motsvarande mån begränsa domstolens roll i

erkännande-/verkställighetsstaten. Även om domstolen i rättegångsstaten grundat

sin behörighet på nationella behörighetsregler -- t.ex. därför att svaranden

hade hemvist i en stat som inte tillträtt Luganokonventionen -- skall domen

erkännas och verkställas i andra konventionsstater med tillämpning av

bestämmelserna i Avdelning III. Detta följer av konventionens struktur som

bygger på en princip om "fri rörlighet för domar" och på att domstolens

behörighet endast undantagsvis får prövas i erkännande-/verkställighetsstaten.

Konventionen utgår vidare från att den meddelade domen är i sin ordning. Den

utländska domen får således aldrig omprövas i sak.

Något särskilt förfarande behöver inte anlitas enligt Luganokonventionen för

att en dom som har meddelats i en konventionsstat skall erkännas i andra

konventionsstater. Däremot föreskriver konventionen ett särskilt förfarande,

exekvaturförfarande, i verkställighetsstaten för att en utländsk dom skall

få verkställas. Förfarandet kan delas in i tre olika stadier. Det första

stadiet utgörs av ett summariskt förfarande där frågan om verkställighet avgörs

på grundval av de handlingar som sökanden gett in och utan att motparten hörs.

Om verkställighet medges kan sökandens motpart, dvs. gäldenären, ansöka om

ändring av avgörandet, och den process som då anhängiggörs (det andra stadiet)

är kontradiktorisk, dvs. utgör ett tvåpartsförfarande. Möjlighet finns för den

förlorande parten att föra upp frågan i högsta instans (tredje stadiet).

De domstolar som i resp. konventionsstat skall pröva verkställighetsfrågan i

de olika stadierna (exekvaturmyndigheter) räknas upp i särskilda artiklar i

Avdelning III av konventionen.

För Sveriges del innebär regleringen att Svea hovrätt har att pröva

verkställighetsfrågan såväl i det första som i det andra stadiet, vare sig

prövningen sker på sökandens eller gäldenärens begäran, medan överprövningen i

det tredje stadiet ankommer på högsta domstolen.

Konventionsstaterna har stannat för olika lösningar i frågan om valet av

exekvaturdomstolar. De flesta, bland dem Danmark och Norge, har lagt den

inledande prövningen på lokal domstol och det andra ledet av

exekvaturförfarandet på överordnad instans. Fem länder -- förutom Sverige --

har valt att låta samma domstol ha hand om förfarandet i både det första och

det andra skedet.

Konventionsstaterna skall underrätta depositarien, schweiziska federala

rådet, om de lagändringar som konventionsstaterna vidtar med avseende på bl.a.

förteckningarna över de utsedda exekvaturmyndigheterna (artikel VI i Protokoll

nr 1). Av sistnämnda bestämmelse framgår således att konventionsstaterna

ensidigt kan besluta om ändringar i fråga om de utvalda exekvaturdomstolarna.

Det är enbart exekvaturprövningen som regleras i Luganokonventionen, inte

verkställigheten som sådan. För denna gäller således den nationella

lagstiftningen. Detta innebär för Sveriges del att kronofogdemyndigheten

handhar verkställigheten enligt bestämmelserna i utsökningsbalken.

I konventionen finns särskilda regler om att erkännande eller

verkställighet av utländska domar får vägras i vissa fall, bl.a. om

erkännande eller verkställighet skulle strida mot grunderna för rättsordningen

(ordre public) i den stat där domen görs gällande.

Regeringen föreslår i propositionen att Sverige skall tillträda

Luganokonventionen med reservation dock för en bestämmelse i Protokoll nr 1 som

innebär att handlingar kan sändas för delgivning mellan konventionsländerna på

tjänstemannanivå. Vidare föreskrivs att konventionen i sin helhet skall

införlivas med svensk rätt genom inkorporering i en särskild lag. Den valda

lagstiftningsmetoden innebär att det i en särskild lag föreskrivs att

konventionstexten skall gälla som svensk lag. Lagförslaget innehåller också

vissa kompletterande föreskrifter. Sålunda föreslås bl.a. att Svea hovrätt vid

den inledande exekvaturprövningen skall bestå av en lagfaren domare. I

förslaget finns också en bestämmelse om att en domare som handlagt ett mål i

första stadiet är jävig att handlägga mål om samma sak i det andra stadiet.

Propositionen innehåller även förslag till den ytterligare lagstiftning som

krävs för att Sverige skall kunna tillträda konventionen samt förslag till

vissa särskilda ändringar i 1977 års nordiska verkställighetslag.

I motion L17 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) kritiseras den lösning som i

konventionen valts för Sveriges vidkommande i fråga om exekvaturmyndigheter.

Motionärerna anser att man inte bör frångå den normala instansordningen. Svea

hovrätt bör därför inte pröva verkställighetsfrågan i såväl första som andra

skedet utan den inledande prövningen bör ankomma på tingsrätt vars avgörande

sedan kan överklagas till hovrätt. Alternativt anser motionärerna att

Stockholms tingsrätt kan anförtros prövningen i första skedet.

Som påpekas i propositionen saknar svensk rätt i stor utsträckning regler om

domstols internationella behörighet på privaträttens område. I den mån sådana

regler finns bygger de ofta på internationella åtaganden inom vissa

specialområden såsom atomansvarighet, transport och patent. Även i frågor om

erkännande och verkställighet av domar i internationella förhållanden är det

svenska regelsystemet ofullständigt. Utländska domar kan således verkställas i

Sverige endast i begränsad utsträckning och möjligheterna till verkställighet

utomlands av svenska domar är på motsvarande sätt begränsade. I en tid som

präglas av en ökad internationalisering vad gäller bl.a. handel och personers

rörlighet får det enligt utskottets mening anses värdefullt att en

harmonisering av reglerna om domstols behörighet kan ske och att det skapas

förutsättningar för att avgöranden som meddelats i ett land generellt kan

verkställas i andra stater. Av särskild betydelse för frågan om godkännande av

Luganokonventionen är att förhandlingarna om ett europeiskt ekonomiskt

samarbetsområde, EES, har utgått från att EG- och EFTA-staterna skulle komma

att tillträda Luganokonventionen. En direkt koppling mellan EES-förhandlingarna

och Luganokonventionen har exempelvis gjorts på området för produktansvar.

Under förhandlingarna har sålunda den regel i EG-direktivet om produktansvar

som handlar om importörens ansvar uppmärksammats. Bakgrunden härtill är

EFTA-ländernas önskemål att få till stånd ett konkurrensneutralt system för

importörsansvaret vid handel EFTA-länderna sinsemellan och mellan EG- och

EFTA-länderna. EES-avtalet innebär att importörens produktansvar vid import

mellan ett EFTA-land och EG eller EFTA-länder sinsemellan inte skall gälla i

förhållandet mellan sådana stater som ratificerat Luganokonventionen i den

utsträckning som en dom till den skadelidandes fördel på grundval av

konventionen blir verkställbar mot den som har tillverkat produkten eller som

har importerat den till EES-området. EG:s direktiv om produktansvar har

införlivats med svensk rätt i produktansvarslagen (prop. 1990/91:197, bet.

1991/92:LU14, SFS 1992:18) som avses träda i kraft den 1 januari 1993.

Med det anförda tillstyrker utskottet att Sverige tillträder

Luganokonventionen och har inte någon erinran mot att konventionen införlivas

med svensk rätt genom inkorporering.

När det gäller den i motionen aktualiserade frågan om valet för svenskt

vidkommande av exekvaturmyndigheter i Luganokonventionen kan utskottet ha

förståelse för motionärernas uppfattning att olika domstolar bör ha hand om

exekvaturförfarandet i det första resp. det andra stadiet. Vad som emellertid

talar mot att nu ompröva valet av exekvaturdomstolar för Sveriges del enligt

Luganokonventionen är att den i propositionen förordade lösningen står i

överensstämmelse med den ordning som redan gäller för exekvaturförfarandet

enligt andra verkställighetskonventioner som Sverige tillträtt. Enligt

utskottets mening är det dock motiverat att en utvärdering av de för- och

nackdelar som är förknippade med de föreslagna svenska reglerna om

exekvaturförfarandet kommer till stånd efter det att konventionen varit i kraft

en tid. I propositionen förutskickas också att en sådan utvärdering skall ske

och att en omprövning av valet av exekvaturmyndigheter därvid kan komma att

göras. Någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionen är därför inte

påkallad, och utskottet avstyrker bifall till motion L17.

Utöver det anförda föranleder förslagen i propositionen inte några uttalanden

från utskottets sida. Utskottet tillstyrker således att lagförslagen antas.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande Luganokonventionen

att riksdagen

dels godkänner den i Lugano den 16 september 1988 antagna konventionen om

domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område med

den reservation som har angetts i propositionen,

dels antar regeringens förslag till

1. lag med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen,

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s.1),

3. lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av

domar som meddelats i Schweiz,

4. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),

5. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av

nordiska domar på privaträttens område,

6. lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av

österrikiska domar på privaträttens område,

7. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och

handräckning,

2. beträffande exekvaturdomstolar

att riksdagen avslår motion 1991/92:L17.

Stockholm den 14 maj 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per

Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson

(fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Richard

Ulfvengren (nyd), Stig Rindborg (m), Hans Stenberg (s), Maud Ekendahl (m),

Inga-Britt Johansson (s) och Stina Eliasson (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i

utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga

behandlingen av ärendet.

I proposition 1991/92:128 framlagt lagförslag

Bilaga