Bet. 1991/92:LU37

Lagutskottets betänkande

1991/92:LU37

Ny lönegarantilag

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1991/92

LU37

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet förslag från regeringen om en ny

lönegarantilag, som skall ersätta den nuvarande lagen (1970:741) om statlig

lönegaranti vid konkurs (prop. 1991/92:139), samt fem med anledning av

propositionen väckta motioner. Vidare behandlas sju motioner som väckts under

den allmänna motionstiden vid riksmötet 1991/92 och som tar upp frågor rörande

lönegarantin och konkurser.

Lagförslaget innebär flera nyheter. Maximiersättningen för betalningen enligt

garantin för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt

enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979) sänks, från nuvarande tolv basbelopp,

till högst 100000 kr. Prövningsförfarandet av lönegarantifrågor hos

kronofogdemyndigheten avskaffas, och besluten i lönegarantifrågor i konkurser

utan bevakning skall fattas av förvaltare. Överprövning av förvaltarens beslut

möjliggörs genom att en arbetstagare som är missnöjd med förvaltarens beslut

får väcka talan mot staten vid den tingsrätt som handlägger konkursärendet.

Staten genom tillsynsmyndigheten ges en motsvarande rätt om myndigheten finner

att förvaltarens beslut är oriktigt. Vidare innehåller lagförslaget

bestämmelser om arbetstagarens upplysningsskyldighet gentemot förvaltaren.

Utskottet har inhämtat yttrande över propositionen och de med anledning av

propositionen väckta motionerna från arbetsmarknadsutskottet. Yttrandet har

fogats som bilaga 3 till betänkandet.

I samband med behandlingen har företrädare för arbetsmarknadsdepartementet,

Centralorganisationen SACO/SR, Föreningen Sveriges Kronofogdar, Företagarnas

riksorganisation, Konkursförvaltarkollegiernas förening, Landsorganisationen i

Sverige (LO), Sveriges industriförbund och Tjänstemännens Centralorganisation

(TCO) inför utskottet redovisat synpunkter på regeringens förslag.

I ärendet har inkommit en skrivelse från Byggentreprenörerna samt en gemensam

skrivelse från Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och

Privattjänstemannakartellen (PTK).

Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen och avstyrker bifall till

samtliga motionsyrkanden. Till betänkandet har fogats en reservation (s) och

två särskilda yttranden (s resp. nyd).

Propositionen

I proposition 1991/92:139 föreslår regeringen (arbetsmarknadsdepartementet)

-- efter hörande av lagrådet -- att riksdagen antar i propositionen framlagda

förslag till

1. lönegarantilag,

2. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),

3. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.

Lagförslagen har intagits i bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1991/92:139

1991/92:L18 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari hemställs

1. att riksdagen avslår förslaget om ny paragraf 9 i den föreslagna nya

lönegarantilagen,

2. att riksdagen beslutar att paragraf 9 i den föreslagna lönegarantilagen

skall ha följande lydelse:

För fordran med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979) gäller

garantin för varje arbetstagare högst ett belopp som motsvarar sju gånger det

vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen

(1962:381) om allmän försäkring. Betalning för fordran som avser ersättning

för särskilda kostnader utgår framför annan fordran,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om fortsatt utredningsbehov rörande lönefordringar och konkurs,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om överprövning av förvaltarens beslut.

1991/92:L19 av John Andersson (v) vari hemställs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lönegarantins

maximibelopp bestäms till sex basbelopp.

1991/92:L20 av Anders Nilsson m.fl. (s) vari hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i

lönegarantilagen att maximibeloppet ligger avsevärt över 100000 kr., att

beloppet knyts till gällande basbelopp enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om

allmän försäkring och att betalning därvid utgår för fordran som avser

ersättning för särskilda kostnader framför annan fordran,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i övrigt i

motionen anförts om behovet att bevara nivån på den sociala

skyddslagstiftningen vad avser konkurser.

1991/92:L21 av Harald Bergström (kds) vari hemställs att riksdagen beslutar

att försäkringskassan skall handha utbetalningen av den statliga lönegarantin.

1991/92:L22 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utvidga kretsen som kan få ersättning enligt lönegarantilagen,

2. att riksdagen beslutar följande lydelse av 7 § i lönegarantilagen:

Betalning enligt garantin lämnas för sådan fordran på lön eller semesterlön

eller semesterersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen

(1970:979) och för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 §

samma lag,

3. att riksdagen beslutar följande lydelse av 29 §:

Om en arbetstagare är missnöjd med förvaltarens beslut enligt 16 eller 18 §,

får han vid tingsrätt väcka talan mot staten inom tre veckor från det att

han fick del av beslutet. Statens talan förs vid tingsrätten av

tillsynsmyndigheten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om rättshjälp i lönegarantitvister,

5. att riksdagen beslutar att ersättningen bör begränsas till samma

ersättningsnivå som gäller för arbetslöshetsförsäkringen, dvs. för närvarande

90 % av inkomsten samt beräknas på lönedelar upp till 7,5 basbelopp.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92

1991/92:L302 av Bengt Kronblad m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en

översyn av konkursreglerna.

1991/92:L303 av Isa Halvarsson (fp) vari hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en

lagändring vad avser konkursförvaltarkretsen.

1991/92:L304 av Lars Andersson (nyd) vari hemställs att riksdagen hos

regeringen begär förslag till sådan ändring i lönegarantilagstiftningen att

lönegarantiprövningen överförs från kronofogdemyndigheterna till

konkursförvaltarna.

1991/92:L305 av Ulf Melin och Göte Jonsson (m) vari hemställs att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

nödvändigheten av en översyn av den statliga lönegarantins regelsystem.

1991/92:L307 av Claus Zaar m.fl. (nyd) vari hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av

lönegarantin.

1991/92:Ju832 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari -- såvitt nu är i fråga --

hemställs

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en översyn i vissa fall av lönegarantireglerna.

Utskottet

1 Inledning

För att tillförsäkra att arbetstagare alltid skall få någon betalning för sin

fordran mot en arbetsgivare som försätts i konkurs infördes år 1971 lagen

(1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs (prop. 1970:201, bet. 1LU79,

rskr. 450). Lönegarantilagen kan allmänt sägas innebära att staten står som

garant för fordringar på lön m.m. som har förmånsrätt enligt 12 och 13 §§

förmånsrättslagen (1970:979), dvs. fordringar på lön och aktuell pension

respektive fordran på framtida pension, samt att staten övertar fordringarna --

med motsvarande förmånsrätt -- och inträder i konkursen som borgenär.

Att arbetsgivaren är försatt i konkurs är således huvudförutsättningen för

att garantin skall träda i tillämpning (1 § lönegarantilagen).

Lönegarantisystemet är därför intimt sammankopplat med bestämmelserna om

konkurs och förmånsrättsordningen vid konkurs.

Enligt 1 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) skall en gäldenär som är på

obestånd efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs. Konkursens

omedelbara funktion är att tvångsvis genomföra en ordning för tillgodoseende av

konkurrerande betalningsanspråk. Konkurslagstiftningen bygger på principen, att

då flera borgenärer inte kan fullt ut tillgodoses, de skall bära förlusten

proportionellt mot storleken av vars och ens fordran. Principen har dock i

avsevärd utsträckning modifierats genom införande av förmånsrätt för skilda

fordringar, s.k. prioriterade fordringar.

Förmånsrättslagen skiljer mellan särskild och allmän förmånsrätt. Särskild

förmånsrätt avser viss egendom. Som exempel kan nämnas att särskild förmånsrätt

i lös egendom som hör till näringsverksamhet följer med företagshypotek.

Särskild förmånsrätt i fast egendom följer t.ex. med inteckning. Allmän

förmånsrätt avser all egendom som ingår i gäldenärens konkursbo. Allmän

förmånsrätt har t.ex. under vissa förutsättningar fordringar på skatt samt

vissa fordringar på lön. Förmånsrättslagen reglerar den inbördes

företrädesrätten mellan särskilda förmånsrätter respektive allmänna

förmånsrätter. Särskild förmånsrätt har i princip företräde framför allmän

förmånsrätt.

Enligt 12 § förmånsrättslagen följer allmän förmånsrätt med arbetstagares

fordran på sådan lön eller annan ersättning på grund av anställningen, som inte

förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökan gjordes, och

på lön eller ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader.

Förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen följer även med fordran på pension

vilken tillkommer arbetstagaren eller dennes efterlevande för högst ett år

innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader. Enligt 13 §

förmånsrättslagen följer allmän förmånsrätt med fordran på framtida pension

till arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes

efterlevande. Därvid får dock intjänad del av utfäst pension inte avse större

årlig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän

försäkring.

Värdet av det skydd en allmän förmånsrätt ger är dock helt beroende av om det

finns några tillgångar i konkursboet. Saknas tillgångar kan ingen utdelning

ske, varför en fordran kan visa sig vara värdelös, trots förmånsrätten, och det

är mot bakgrund av detta förhållande som lönegarantin tillskapats.

Lönegarantisystem finns i någon form i de flesta västeuropeiska länder, och

inom EG gäller sedan år 1980 ett särskilt direktiv (80/987/EEG) som syftar till

harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om lönegaranti vid konkurs.

Frågan om skydd av arbetstagarens fordran i händelse av arbetsgivarens

insolvens har också varit föremål för behandling vid en ILO-konferens sommaren

1991. Syftet är att arbeta fram en konvention och en rekommendation som tar

sikte på både lönefordringars företrädesrätt och införandet av

lönegarantisystem.

Lönegarantin i Sverige finansieras genom en arbetsgivaravgift. Avgiften var

ursprungligen 0,02 % av den lönesumma arbetsgivaren gett ut under året.

Därefter har avgiften höjts successivt och uppgår fr.o.m. år 1979 till 0,2 %.

Avgifterna tillförs en fond, lönegarantifonden, som förvaltas av

kammarkollegiet. Fondens tillgångar är avsedda att täcka kostnaderna för

ersättningar enligt garantin.

Under början av 1980-talet aktualiserades en del frågor och problem rörande

lönegarantin. Utbetalningarna från lönegarantifonden ökade anmärkningsvärt.

Vidare gjordes gällande att lönegarantin kommit att få en annan användning än

den som ursprungligen var tänkt och medfört att konkurs många gånger

utnyttjades för rekonstruktion av företag på obestånd eftersom lönegarantin

betalar en stor del av konkursboets driftkostnader för tiden efter konkursen.

Mot denna bakgrund tillsattes lönegarantiutredningen år 1982 med uppgift att

göra en utvärdering och översyn av lönegarantisystemet (dir. 1982:58).

Utredningen avlämnade år 1983 betänkandet (Ds A 1983:15) Ändringar i

lönegarantisystemet och år 1985 betänkandet (SOU 1986:9) Ny lönegarantilag.

Betänkandena har remissbehandlats. Lönegarantiutredningen avslutade sitt

uppdrag år 1988 med att överlämna slutbetänkandet (SOU 1988:27) Lönegarantin

och förmånsrättsordningen -- om lönegarantins betydelse för det ökande antalet

konkurser. I betänkandet framlades förslag om förändringar i förmånsrättslagen

som syftar till att minska den attraktionskraft som konkursen, enligt

utredaren, hade fått på grund av den statliga lönegarantin.

Den proposition som nu föreligger till behandling grundar sig på

lönegarantiutredningens första två delbetänkanden.

Frågor som rör lönegarantin är för närvarande också föremål för överväganden

inom insolvensutredningen (Ju 1988:02). Utredningens huvuduppdrag är bl.a. att

utreda frågan om ett lagreglerat rekonstruktionsförfarande utom konkurs (dir.

1988:52 och 1990:74). I uppdraget ingår även att mer förutsättningslöst se över

de delar av förmånsrättslagen som berörs av rekonstruktionsfrågorna.

Lönegarantiutredningens slutbetänkande (SOU 1988:27), Lönegarantin och

förmånsrättsordningen -- om lönegarantins betydelse för det ökande antalet

konkurser, har överlämnats till insolvensutredningen för beaktande under

utredningsarbetet. Genom tilläggsdirektiv hösten 1991 (dir. 1991:93) har

uppdraget utvidgats till att också innefatta undersökningar om huruvida företag

som är försatta i konkurs och som under uppsägningstiden drivs vidare med

utnyttjande av lönegarantimedel negativt påverkar andra företag i branschen,

och om lönegarantin i sådana situationer leder till osund konkurrens mellan

företagen. Utredningen kommer -- enligt vad som anges i propositionen -- i det

sammanhanget bl.a. in på frågan i vad mån lönegarantin har kommit att användas

som en form av företagsstöd vid rekonstruktion av konkursföretag. I

utredningens uppdrag ligger således att överväga åtgärder som förhindrar

missbruk av reglerna och som är ägnade att begränsa samhällets kostnader för

lönegarantin.

Insolvensutredningen beräknar att slutföra sitt arbete hösten 1992.

Utskottet kommer nedan, efter att ha redovisat propositionens huvudsakliga

innehåll (avsnitt 2), att under skilda rubriker behandla de förslag i

propositionen som aktualiseras i motionerna, nämligen om garantins omfattning

(L18 yrkande 1 och 2, L19, L20 yrkande 1 och 2 samt L22 yrkande 2 och 5)

(avsnitt 3), handläggningen (L304) (avsnitt 4), utbetalningen (L21) (avsnitt 5)

och överprövningen (L18 yrkande 4 samt L22 yrkande 3 och 4) (avsnitt 6).

Avslutningsvis behandlar utskottet motioner med yrkanden om att riksdagen skall

ta initiativ till ytterligare reformarbeten när det gäller lönegarantin och

konkurser (L18 yrkande 3, L22 yrkande 1, L302, L303, L305, L307 och Ju 832

yrkande 14) (avsnitt 7).

2 Propositionens huvudsakliga innehåll

Att arbetsgivaren är försatt i konkurs skall även i fortsättningen vara en

grundförutsättning för att en lönefordran skall ersättas genom garantin. I

lagförslaget slås fast att den anställning till vilken lönefordran har

uppkommit måste ha övervägande anknytning till Sverige eller svenska

förhållanden för att garantin skall utgå. Förfarandet i de fall att

arbetsgivaren har försatts i konkurs utomlands regleras.

När det gäller frågan om garantins omfattning föreslås att maximiersättning

för fordringar med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen bestäms till

100000 kr. Förslaget innebär att maximibeloppets koppling till basbeloppet

enligt 1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring tas bort.

Det föreslås vidare att beslut i lönegaranti i konkurser utan bevakning skall

fattas av förvaltare. Det nuvarande, från konkursen fristående,

prövningsförfarandet av lönegarantifrågor hos kronofogdemyndigheten avskaffas.

Enligt den nu gällande lagen kan arbetstagare som är missnöjd med

kronofogdemyndighetens beslut besvära sig till hovrätten. Detta, i princip

skriftliga, förfarande föreslås ersatt av ett muntligt förfarande i

tingsrätten. Arbetstagare som vill att förvaltarens beslut överprövas får väcka

talan mot staten vid den tingsrätt som handlägger konkursärendet. Staten genom

tillsynsmyndigheten i konkurs ges en motsvarande rätt att väcka talan mot

arbetstagaren om tillsynsmyndigheten finner att förvaltarens beslut är

oriktigt.

För uppsägningslön omfattar förmånsrätten enligt 12 § förmånsrättslagen

endast vad som överstiger inkomst som arbetstagare under uppsägningtiden har

förvärvat i en annan anställning eller borde ha kunnat förvärva i en

anställning han skäligen borde ha godtagit.

Lagförslaget innebär vidare att arbetstagaren skall vara skyldig att upplysa

förvaltaren om bl.a. inkomster som arbetstagaren har under uppsägningstiden

från en annan anställning. Det föreslås också att garantibelopp för

uppsägningslön inte skall få betalas ut innan arbetstagaren till länsstyrelsen

har lämnat en försäkran på heder och samvete om sina anställnings- och

avlöningsförhållanden under uppsägningstiden.

Bedömningen av hur sådana uppgifter påverkar förmånsrätten för arbetstagarens

fordran på uppsägningslön och därmed hans rätt till garantibelopp är en

materiell fråga, som bör avgöras i samma ordning som lönegarantifrågor i

allmänhet. I propositionen föreslås därför att avräkning från garantibelopp för

uppsägningslön endast skall få ske efter en underrättelse eller, i konkurser

utan bevakning, beslut av en förvaltare. Förslaget innebär att

utbetalningsfunktionen renodlas.

Den nya lönegarantilagen jämte följdändringar i konkurslagen och lagen

(1981:691) om socialavgifter föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.

3 Garantins omfattning

Som inledningsvis berörts omfattar lönegarantin sådana löne- och

pensionsfordringar som anses förtjänta av det särskilda skydd som förmånsrätten

innebär. Begreppet lön är detsamma i lönegarantilagen som i 12 §

förmånsrättslagen. Med lön avses allt som kan hänföras till avlöningsförmån på

grund av anställningen, oberoende av i vilken form lönen utgår (tidlön,

ackordsersättning, arvode, provision, tantiem eller annan andel i vinst,

utfästa gratifikationer, risktillägg, kallortstillägg, naturaförmån). Även

avtalsenliga omkostnader i tjänsten omfattas av garantin

(resekostnadsersättning, traktamente, ersättning för hållande av egen bil eller

annan utrustning). Förmånsrätten och därmed den ersättning som kan utgå från

lönegarantin är dock tidsbegränsad. När det gäller lön eller annan ersättning

på grund av anställningen omfattas endast fordringar som inte har förfallit

till betalning tidigare än ett år före konkursansökan samt under skälig

uppsägningstid, dock högst för sex månader. Om arbetstagaren inte utfört

arbete för konkursgäldenären under uppsägningstiden omfattar förmånsrätten

endast sådan inkomst som överstiger vad arbetstagaren under den tid lönen eller

ersättningen avser förvärvat i en annan anställning eller uppenbarligen borde

ha kunnat förvärva i en anställning som han skäligen borde ha godtagit. Med

inkomst från annan anställning jämställs utbildningsbidrag som utgår vid

arbetsmarknadsutbildning om bidraget avser samma tid som lönefordran har

beviljats efter uppsägningen.

I vissa fall kan dock förmånsrätten också omfatta en fordran som har

förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursansökan. Så är

förhållandet om fordran har varit föremål för tvist och talan har väckts, eller

förhandling som föreskrivs i kollektivavtal har begärts, inom sex månader från

förfallodagen, och konkursansökan görs inom sex månader från det att tvisten

slutligt avgjorts. Även semesterlön och semesterersättning som har intjänats

före konkursansökan omfattas av förmånsrätten för vad som står inne för det

löpande och de två föregående intjänandeåren.

Om en arbetstagare vill försätta arbetsgivaren i konkurs på grund av en

fordran som omfattas av lönegarantin betalas ersättning från garantin även för

den kostnaden samt vissa kostnader arbetstagaren kan åläggas om konkursen

avskrivs enligt 14 kap. 3 § konkurslagen.

När det gäller lönefordringar i konkurs finns en generell begränsning av

innebörd att man inte får göra gällande fordran på lön, arvode eller pension i

den mån fordran uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med hänsyn till

gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt (5

kap. 2 § första stycket konkurslagen).

I den nuvarande lönegarantilagen finns dessutom en ytterligare begränsning.

Ersättning för fordringar som omfattas av 12 § förmånsrättslagen kan utgå från

lönegarantin med ett maximalt belopp per anställd motsvarande tolv gånger det

basbelopp som gäller vid konkursbeslutet. Maximibeloppet utgör 404400 kr. för

år 1992. När lönegarantilagen infördes år 1971 uppgick motsvarande belopp till

tre gånger basbeloppet. Höjningen till nuvarande belopp har skett successivt

och föranletts i första hand av ändringar i lönefordringarnas förmånsrätt (se

prop. 1971:107, bet. InU 18, rskr. 221, prop. 1971:178, bet. LU 26, rskr. 353,

prop. 1975/76:12, bet. LU 5, rskr. 115). Begränsningsregeln omfattar inte

kostnader som arbetstagaren kan ha haft för arbetsgivarens försättande i

konkurs.

I propositionen föreslås, som tidigare redovisats, att det maximala

garantibeloppet som kan utgå för fordran med förmånsrätt enligt 12 §

förmånsrättslagen bestäms till 100000 kr. Beloppets koppling till basbeloppet

enligt 1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring tas således bort. Förslaget berör

inte ersättning enligt lönegarantin för fordran på framtida pension med

förmånsrätt enligt 13 § förmånsrättslagen. Inte heller berörs möjligheten att

få ersättning från garantin för kostnader som hänför sig till gäldenärens

försättande i konkurs och för kostnader som arbetstagaren har ålagts att utge

enligt 14 kap. 3 § konkurslagen.

I propositionen redovisas vissa uppgifter om antalet konkurser och om

utbetalningarna från lönegarantifonden. Utgifterna för fonden följer naturligen

antalet inträffade konkurser. Under 1980-talet var antalet konkurser omkring

5000--6000 per år, och utbetalningarna från fonden uppgick då i genomsnitt

till 500--600 milj.kr. per budgetår. Under år 1990 var antalet konkurser

närmare 11000, varav nästan 10000 var företagskonkurser. Ökningen fortsatte

under år 1991 då det totala antalet konkurser i landet uppgick till 18424,

varav 17378 utgjorde företagskonkonkurser. Utbetalningarna från

lönegarantifonden ökade samtidigt till över 1800 milj.kr. för budgetåret

1990/91. Antalet konkurser fortsätter att stiga även under innevarande

budgetår. År 1991 översteg antalet arbetstagare som erhöll garantimedel i

Stockholms län antalsmässigt det antal arbetstagare som under mera normala år

totalt i hela landet erhållit lönegaranti. Kammarkollegiet har, enligt vad som

upplyses i propositionen, beräknat att utbetalningarna under innevarande

budgetår kommer att uppgå till mer än 3000 milj.kr., vilket innebär en närapå

femdubbling av utbetalningarna jämfört med budgetåret innan.

Enligt arbetsmarknadsministern talar i första hand kostnadsskäl för att

maximibeloppet skall sänkas. En sänkning bidrar också enligt hans mening till

att minska möjligheterna av en felaktig användning av garantin. Genom att slopa

kopplingen till basbeloppet uppnås den fördelen att statens åtaganden enligt

garantin inte ökas automatiskt, vilket redan i sig enligt

arbetsmarknadsministern är värt att eftersträva. När det sedan gäller det

föreslagna maximibeloppet -- 100000 kr. -- hänvisas i propositionen till att

det av siffror från länsstyrelsen i Stockholms län kan utläsas att endast 10 %

av arbetstagarna år 1991 erhöll garantimedel överstigande detta belopp. Med

hänvisning till uppgifter från lönegarantiutredningen och från länsstyrelsen i

Stockholms län avseende utbetalning av lönegarantimedel år 1991 framhåller

arbetsmarknadsministern att den ram som bestäms av maximibeloppet i de flesta

fall inte berörts. Någon beloppsbegränsning av lönegarantin har därför inte

gällt i praktiken, trots att den statliga lönegarantin aldrig har syftat till

att ersätta samtliga löntagares alla lönefordringar i arbetsgivarens konkurs.

Om man vill stävja utgifterna från lönegarantin och samtidigt bekämpa missbruk

och inte avsedd användning är det enligt arbetsmarknadsministern ofrånkomligt

att beloppsgränsen måste bestämmas på ett sådant sätt att den kommer att drabba

arbetstagare med höga lönefordringar mot arbetsgivaren.

Propositionens förslag om en sänkning av garantins maximibelopp kritiseras i

fyra av de fem motioner som väckts med anledning av propositionen. Ian

Wachtmeister m.fl. (nyd) vill i motion L22 ha till stånd ytterligare

begränsningar så att ersättning endast skall utgå för fordran på lön,

semesterlön och semesterersättning (yrkande 2). Vidare vill motionärerna att

ersättningsnivån för lönefordringar begränsas på samma sätt som gäller för

arbetslöshetsförsäkringen, dvs. för närvarande 90 % av inkomsten beräknad på

lönedelar upp till 7,5 basbelopp (yrkande 5). Med sistnämnda komplettering

anser motionärerna att ytterligare besparingar om 200--300 milj.kr. kan göras.

I motion L18 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) yrkas att lönegarantins maximibelopp

skall bestämmas till sju basbelopp (yrkandena 1 och 2). Motionärerna menar att

den i propositionen föreslagna ändringen leder till att många arbetstagare i

framtiden inte kommer att få full kompensation. Förslaget drabbar särskilt

äldre arbetstagare med längre uppsägningstider och vissa yrkeskategorier såsom

byggnadsarbetare med innestående stora ackordsöverskott och tjänstemän med

månadslöner på 20000--25000 kr. eller mer. Vidare missgynnas särskilt

arbetstagare i glesbygd som har svårt att få ett nytt arbete. Dessutom måste

enligt motionärerna beaktas att det i vissa fall kan ta avsevärd tid att få

arbetsgivare försatta i konkurs.

Liknande synpunkter framförs av Anders Nilsson m.fl. (s) i motion L20, vari

hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i

lönegarantilagen att maximibeloppet ligger avsevärt över 100000 kr. och att

beloppet knyts till basbeloppet (yrkande 1). Enligt motionärerna kommer

regeringens förslag om det genomförs att särskilt drabba anställda i små

företag där det inte är ovanligt att arbetstagarna av lojalitetsskäl inte tagit

ut lön och därför har flera månadslöner innestående när konkursen inträffar. I

motionen anförs vidare att en sänkning av maximibeloppet skulle innebära att

Sveriges höga anseende inom ILO för vår sociala skyddslagstiftning skulle gå

förlorat. I motionen begärs därför också ett tillkännagivande om behovet av att

bevara nivån på den sociala skyddslagstiftningen vad avser konkurser (yrkande

2).

John Andersson (v) yrkar i motion L19 att maximibeloppet bestäms till sex

basbelopp. Enligt motionären är det svårt att överblicka konsekvenserna av en

så kraftig nedsättning som regeringens förslag innebär. Genom att knyta

ersättningsbeloppet till basbeloppet uppnår man fördelen att beloppet inte

behöver justeras för att behålla sitt realvärde.

Enligt utskottets mening inger utvecklingen när det gäller utbetalningarna

från lönegarantin farhågor, vilka bekräftas i kompletteringspropositionen

(prop. 1991/92:150 del I bil. I:8 s. 15). För nästa budgetår beräknas

kostnaderna för lönegarantin att uppgå till omkring 3600 milj.kr. och

inkomsterna till omkring 1200 milj.kr. Vid ingången av nästa budgetår

beräknas att lönegarantifonden kommer att ha en ingående balans (överskott) som

uppgår till 600 milj.kr. Utgifterna i fonden kommer således att överstiga

tillgångarna med 1800 milj.kr. I kompletteringspropositionen föreslår därför

regeringen att den rörliga kredit i riksgäldskontoret som kammarkollegiet

disponerar för lönegarantiärenden höjs från nuvarande 200 milj.kr. till 2000

milj.kr. för nästa budgetår. Vid beräkningen av hur mycket den rörliga krediten

måste höjas har regeringen tagit hänsyn till förslaget i den nu aktuella

propositionen om en begränsning av maximiersättningen.

Utskottet finner mot denna bakgrund att det är synnerligen angeläget med

omedelbara åtgärder i syfte att begränsa utbetalningarna från lönegarantin. En

sänkning av maximibeloppet framstår därvid som en nödvändighet. Förutom rent

statsfinansiella skäl finns det enligt utskottets mening också andra skäl att

sänka det maximala garantibeloppet. En sänkning innebär nämligen, som

arbetsmarknadsministern anfört, att det beloppsmässiga utrymmet för missbruk

eller överutnyttjande av garantin minskas. Utskottet konstaterar också att det

inte i någon av de aktuella motionerna uttryckligen sätts i fråga att åtgärder

med den inriktning som propositionens förslag innebär är erforderliga. Vad

saken således främst gäller är på vilken nivå maximibeloppet skall ligga och om

det skall vara knutet till basbeloppet.

På lagutskottets begäran har arbetsmarknadsutskottet yttrat sig över

propositionen jämte de motioner som väckts med anledning av den.

Arbetsmarknadsutskottet har därvid anslutit sig till regeringens förslag att

maximibeloppet skall bestämmas till 100000 kr. och att kopplingen till

basbeloppet tas bort. I sitt yttrande erinrar arbetsmarknadsutskottet om att

den statliga lönegarantin aldrig syftat till att ersätta samtliga löntagares

alla lönefordringar i arbetsgivarens konkurs och att en beloppsbegränsning av

kostnadsskäl infördes redan när garantin kom till år 1971. Eftersom endast en

eller ett par procent av arbetstagarna under det senaste året erhållit

garantibelopp överstigande 200000 kr. delar arbetsmarknadsutskottet den

uppfattning som förs fram i propositionen, nämligen att en beloppsgräns på

omkring 185000 kr. inte innebär någon verklig begränsning av lönegarantin.

Vidare pekar arbetsmarknadsutskottet på att den konstruktion av maximibeloppet

som föreslås i propositionen kommer att drabba arbetstagare med mycket stora

lönefordringar, och utskottet kan därför inte dela uppfattningen att lagens

karaktär av social skyddslagstiftning skulle gå om intet med det föreslagna

maximibeloppet. I likhet med propositionen anser arbetsmarknadsutskottet att

lagens sociala syfte får anses tillgodosett även med en beloppsgräns på

100000 kr.

När det gäller motion L22 konstaterar arbetsmarknadsutskottet att

motionsförslagen innebär att skilda regler skulle gälla för olika kategorier av

arbetstagare och för de allra flesta betyda ett i förhållande till regeringens

förslag lägre maximibelopp. Dessutom kommer inte fordringar på annat än lön,

semesterersättning och pension att omfattas av garantin.

Arbetsmarknadsutskottet anser att regeringens förslag grundar sig på väl gjorda

avvägningar, och utskottet förordar därför att motion L22 i berörda delar

avstyrks.

Sammanfattningsvis delar arbetsmarknadsutskottet således regeringens

uppfattning att det är angeläget att sätta beloppsgränsen på ett sådant sätt

att man når syftet att begränsa utgifterna från lönegarantin och samtidigt

bekämpa missbruk och inte avsedd användning av garantin. Genom att garantins

koppling till basbeloppet slopas och maximibeloppet anges till ett bestämt

krontal uppnås också att statens åtaganden inte automatiskt ökar.

Arbetsmarknadsutskottet tillstyrker således regeringens förslag om garantins

omfattning och förordar att de aktuella motionerna avstyrks.

Lagutskottet ansluter sig till vad arbetsmarknadsutskottet anfört. Utskottet

kan således inte heller för sin del finna annat än att det nya maximibelopp som

föreslås i propositionen i nuvarande situation är en rimlig lösning för att

åstadkomma minskade utgifter utan risk för att lönegarantisystemet skall

förlora sina sociala syften. Förslaget innebär således enligt utskottets mening

att lönegarantisystemet också fortsättningsvis kan fylla en viktig funktion som

skydd för arbetstagarnas lönefordringar när arbetsgivaren kommit på obestånd.

En ytterligare fördel med förslaget är att det är ägnat att motverka den

snedvridning av konkurrensen inom åtminstone vissa branscher som det nuvarande

lönegarantisystemet påstås ha medfört. En sänkning av lönegarantins

maximibelopp enligt regeringens förslag med de effekter som det i praktiken är

fråga om kan enligt utskottets mening på intet sätt påverka Sveriges anseende

inom ILO eller andra internationella organisationer.

I sammanhanget måste också beaktas att nu föreliggande förslag, i avvaktan på

resultatet av insolvensutredningens arbete, i stora delar måste ses som ett

provisorium. Det kan nämligen hållas för troligt att insolvensutredningens

överväganden leder till att ytterligare ändringar i lönegarantisystemet bör

genomföras varvid maximibeloppets storlek åter kan komma att omprövas. Med

hänsyn till lönegarantins betydelse för arbetstagarna och för näringslivet vill

utskottet understryka det angelägna i att kommande förslag från

insolvensutredningen bereds skyndsamt inom regeringskansliet så att riksdagen

snarast möjligt får tillfälle att ta ställning till den framtida utformningen

av lönegarantisystemet. Utskottet utgår från att regeringen noga följer

tillämpningen av de i propositionen föreslagna reglerna och -- i den mån

förhållandena påkallar det -- återkommer till riksdagen med förslag till

justeringar i samband med en proposition på grundval av insolvensutredningens

förslag.

På grund av det anförda förordar utskottet att den i propositionen föreslagna

ändringen av maximibeloppet för lönegarantin genomförs. Ställningstagandet

innebär att utskottet avstyrker bifall till motionerna L18 yrkandena 1 och 2,

L19 och L20 yrkande 1.

Några ytterligare inskränkningar i lönegarantin bör enligt utskottets mening

nu inte komma i fråga, och utskottet avstyrker därför bifall till motion L22

yrkandena 2 och 5.

Inte heller finner utskottet erforderligt med något tillkännagivande i

enlighet med vad som begärs i motion L20 yrkande 2.

4 Handläggningen

Konkurslagens handläggningsregler innebär att rätten efter konkursbeslutet

förordnar en konkursförvaltare och bestämmer tid för ett edgångssammanträde.

Förvaltaren övertar därefter handhavandet av konkursboet och påbörjar dess

avveckling. Vid edgångssammanträdet skall av förvaltaren upprättad

bouppteckning över gäldenärens tillgångar och skulder beedigas av gäldenären.

Räcker konkursboets tillgångar inte till betalning av konkurskostnaderna och

andra skulder som boet har ådragit sig avskrivs konkursen. Om boets tillgångar

medger utdelning till borgenär med förmånsrätt för sin fordran upprättar

förvaltaren ett utdelningsförslag som fastställs av rätten. Förvaltaren utdelar

därefter tillgängliga medel enligt förslaget och avger slutredovisning.

Konkursen anses avslutad i och med att utdelningsförslaget har fastställts.

I de fall boets tillgångar räcker till betalning också av fordringar utan

förmånsrätt förordnar rätten om bevakningsförfarande med ett efterföljande

anmärkningsförfarande. En sådant beslut innebär bl.a. fastställande av en sista

dag när bevakning av fordringar skall få äga rum och om tid för ett

förlikningssammanträde där frågor om de bevakade fordringarnas betalnings- och

förmånsrätt behandlas. Konkursförvaltaren, bevakande borgenärer och

konkursgäldenären har nämligen rätt att rikta anmärkningar mot bevakningarna.

Om förlikning inte kan uppnås prövas fordringarna av rätten. Också i fall då

bevakning förekommit avslutas konkursen genom att förvaltaren upprättar ett

utdelningsförslag som fastställs av tingsrätten, varefter utdelning sker till

de berättigade.

Handläggningsordningen för lönegarantiärenden är beroende av om det är fråga

om en konkurs utan bevakning eller en konkurs med bevakning. I konkurser utan

bevakning avgörs lönegarantifrågor av kronofogdemyndigheten i det län där

konkursgäldenären är bosatt. Ärendena anhängiggörs vanligtvis genom att

förvaltaren underrättar myndigheten om sådana fordringar som kan omfattas av

lönegarantin (6 § första stycket lönegarantilagen). Kronofogdemyndigheten är

dock skyldig att självmant pröva frågan om lönegarantin är tillämplig så snart

en fordran i konkursen blir känd för myndigheten (8 § första stycket

lönegarantilagen). När det gäller lönegarantifrågor som avgörs av

kronofogdemyndigheten kan via garantin betalas fordringar som blivit kända för

myndigheten inom ett år efter det att konkursen avslutades eller beslut om

avskrivning av konkursen vann laga kraft. Kronofogdemyndigheten skall göra sin

prövning skyndsamt och därefter utan dröjsmål underrätta länsstyrelsen om

fordringar som funnits betalningsgrundande (8 § första och fjärde stycket

lönegarantilagen). För sin utredning av om lönegaranti skall utgå har

kronofogdemyndigheten möjligheter att höra arbetstagaren och arbetsgivaren.

Förfarandet är dock vanligtvis helt skriftligt och beslutet grundas på de

uppgifter som har inkommit från förvaltaren.

Lönegarantifrågor i konkurser med bevakning avgörs i samband med

bevakningsförfarandet. Lönegaranti kan i sådana konkurser utgå endast för

fordringar som har bevakats (3 § lönegarantilagen). När det gäller frågan om

lönegaranti kan utgå skall förvaltaren snarast underrätta länsstyrelsen, som är

utbetalningsmyndighet, om de lönefordringar som enligt hans bedömning är klara.

Förvaltaren bevakar också dessa fordringar för arbetstagarens räkning. Om

förvaltaren skulle finna att en lönefordran inte är klar får den bevakas av

arbetstagaren själv. I så fall lämnar förvaltaren uppgift till länsstyrelsen

först sedan fordran efter bevakning har blivit utdelningsgill (7 § första och

tredje stycket lönegarantilagen). Förfarandet är i huvudsak muntligt.

I propositionen föreslås -- huvudsakligen i enlighet med

lönegarantiutredningens förslag -- att beslut i lönegarantifrågor i konkurser

utan bevakning skall fattas av förvaltare. Det nuvarande från konkursen

fristående prövningsförfarandet av lönegarantifrågor i konkurser utan bevakning

avskaffas. Som skäl för förslaget anförs bl.a. att det framstår som mest

rationellt att förvaltarna övertar beslutanderätten också i konkurser utan

bevakning. Förvaltarna har, anför arbetsmarknadsministern, de bästa

förutsättningarna för att utreda lönegarantiärenden, och de gör redan i dag en

stor del av utredningsarbetet i dessa ärenden. Den föreslagna ordningen medför

dessutom att arbetstagarna får ut sina lönefordringar snabbare än med den

nuvarande handläggningsordningen.

Enligt utskottets mening innebär propositionens förslag i denna del att

handläggningen av lönegarantiärenden blir enhetligare och effektivare. Det

reformbehov som sedan länge funnits blir därmed tillgodosett. Utskottet

tillstyrker därför propositionen i denna del.

Utskottets nu gjorda ställningstagande ligger helt i linje med önskemålen i

motion L304 av Lars Andersson (nyd) om sådana ändringar i

lönegarantilagstiftningen att prövningen överförs från kronofogdemyndigheterna

till konkursförvaltarna. I likhet med arbetsmarknadsutskottet finner

lagutskottet att motionen därför inte bör föranleda någon riksdagens vidare

åtgärd.

5 Utbetalningen

Utbetalningen av lönegarantimedel handhas för närvarande av länsstyrelsen i

det län dit konkursdomstolen hör. Vid utbetalningen fullgör länsstyrelsen

arbetsgivarens skyldigheter när det gäller skatteavdrag m.m. Länsstyrelsen

bevakar också att maximigränsen om tolv basbelopp inte överskrids.

Utbetalningsmyndigheten skall dessutom iaktta vissa materiella bestämmelser

bl.a. om avräkning från uppsägningslön (12 § lönegarantilagen). Bestämmelsen

har sin orsak i att ett beslut om lönegaranti vanligtvis avser arbetstagarens

totala lönefordran mot arbetgivaren, dvs. även lön under uppsägningstiden.

Enligt den ordning som gäller i dag är arbetstagaren inte skyldig att upplysa

förvaltaren om eventuella inkomster från en ny anställning. Det är också så

att i konkurser utan bevakning kronofogdemyndigheten oftast har fattat sitt

beslut i lönegarantiärendet innan frågan om avräkning uppkommer.

För att kunna fullgöra sina uppgifter beträffande avräkning har länsstyrelsen

möjlighet att som villkor för utbetalning av uppsägningslön föreskriva att

arbetstagaren skall avge en försäkran om sina anställnings- och

löneförhållanden under uppsägningstiden. Föreskriften är emellertid inte

obligatorisk. Om en arbetstagare är missnöjd med länsstyrelsens beslut om

avräkning kan detta enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer överklagas

till regeringen. Antalet överklaganden uppgår, enligt vad som uppges i

propositionen, till tre-fyra varje år.

I propositionen gör arbetsmarknadsministern bedömningen att den nuvarande

ordningen är otillfredsställande, och han föreslår därför att

utbetalningsfunktionen skall renodlas. Förslaget innebär i den delen att

arbetstagaren skall upplysa förvaltaren om inkomster som arbetstagaren har

under uppsägningstiden från en annan anställning, om dessa avser samma tid som

hans fordran i konkursen. Föreskrift om en obligatorisk skyldighet för

arbetstagare att före utbetalning av garantibelopp för uppsägningslön till

länsstyrelsen lämna en försäkran på heder och samvete om sina anställnings- och

avlöningsförhållanden under uppsägningstiden tas in i lönegarantilagen.

Avräkning från uppsägningslön skall ske endast efter en underrättelse från

förvaltare eller, i konkurser utan bevakning, på grund av en förvaltares

beslut.

Propositionen innehåller inget förslag om ny myndighet för handhavandet av

utbetalningar av garantibelopp. Arbetsmarknadsministern anser dock att

länsstyrelsen på sikt bör befrias från denna uppgift.

Enligt utskottets mening innebär förslaget såvitt rör utbetalningsfunktionen

betydande fördelar i förhållande till den nuvarande ordningen, och utskottet

tillstyrker propositionen också i denna del.

I motion L21 av Harald Bergström (kds) yrkas att riksdagen skall besluta att

försäkringskassan skall ha hand om utbetalningen av den statliga lönegarantin.

I likhet med arbetsmarknadsministern och motionären anser utskottet att

länsstyrelsen i framtiden bör befrias från sina nuvarande uppgifter på detta

område. Enligt utskottets mening bör det utredningsarbete i frågan som aviseras

i propositionen avvaktas innan riksdagen gör något ställningstagande i frågan

vilken myndighet som skall överta länsstyrelsens uppgifter.

Arbetsmarknadsutskottet har i sitt yttrande intagit samma ståndpunkt.

Lagutskottet avstyrker därför bifall till motion L21.

6 Överprövningen

Nu gällande bestämmelser om överprövning i lönegarantiärenden innebär

beträffande lönegarantifrågor i konkurser med bevakning att arbetstagaren själv

får bevaka fordringen om förvaltaren finner att den inte är klar. Arbetstagaren

har därvid samma möjligheter som andra bevakande borgenärer att få frågan

prövad av rätten vid en förhandling. Ett sådant avgörande kan överklagas till

hovrätten och högsta domstolen enligt vad som gäller för tvistemål i allmänhet.

När det gäller lönegarantifrågor i konkurser utan bevakning kan, om

kronofogdemyndigheten finner att fordran inte omfattas av lönegarantin,

myndighetens beslut överklagas till hovrätten. I det helt övervägande antalet

fall avgörs målet där efter ett skriftligt förfarande. Mot hovrättens beslut

får talan inte föras utom i särskilda av hovrätten medgivna fall (9 §

lönegarantilagen). Om kronofogdemyndigheten skulle ha beviljat utbetalning av

lönegarantimedel där sådana inte skulle ha utgått finns inga bestämmelser i

lönegarantilagen om överklagande av kronofogdemyndighetens beslut.

I propositionen föreslås att en arbetstagare som är missnöjd med förvaltarens

beslut får väcka talan mot staten inom tre veckor från det han fick del av

beslutet. Målet skall handläggas enligt vad som i allmänhet gäller för

tvistemål. Talan skall väckas vid den tingsrätt som handlägger konkursärendet.

Statens talan förs av tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndighet som finner att

förvaltarens beslut är oriktigt får inom samma tid väcka talan mot

arbetstagaren. Enligt den föreslagna ordningen för prövning av tvistiga

lönegarantiärenden och för tvistiga avräkningsfrågor i konkurser utan bevakning

kommer domstolsprocessen således att föras mellan arbetstagaren och staten. I

ett sådant mål får förordnas att vardera parten skall stå för sina

rättegångskostnader även om arbetstagaren förlorar målet. I enlighet med vad

som gäller i dag skall arbetstagaren ha möjlighet att erhålla allmän rättshjälp

enligt rättshjälpslagen (1972:429).

Maj-Lis Lööw m.fl. (s) ifrågasätter i motion L18 det lämpliga i att

tillsynsmyndigheten skall vara motpart när arbetstagaren för talan mot

förvaltarens beslut att vägra lönegaranti. Motionärerna menar att förslaget i

propositionen synes gå mindre bra ihop med tillsynsmyndighetens roll och att

konkursförvaltaren bör vara arbetstagarens motpart i ett sådant fall. I

motionen yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts om överprövning av

förvaltarens beslut (yrkande 4).

Utskottet vill erinra om att lönegarantiutredningens förslag i denna del

innebar att överprövningen skulle följa reglerna för prövning av tvistiga

fordringar i konkurs. I den mån förvaltaren finner att en fordran inte är klar

för betalning enligt garantin skulle, enligt utredningens förslag, fordringen

på arbetstagarens begäran prövas vid konkursdomstolen. Denna ordning har

översiktligt beskrivits i avsnitt 3 och innebär ett förlikningsförfarande inför

rätten med en eventuell fortsatt prövning i rättegång och följaktligen med

konkursboet genom förvaltaren som motpart. Som redovisas i propositionen godtog

de flesta remissinstanserna förslaget om att tveksamma fall skulle prövas av

tingsrätten. Däremot ansåg de att förslaget inte gav staten tillräckliga

möjligheter till efterkontroll, och flertalet av remissinstanserna föreslog att

staten skulle ges rätt att föra talan i lönegarantiärenden.

I propositionen har arbetsmarknadsministern tagit fasta på remisskritiken och

föreslår staten genom tillsynsmyndigheten som arbetstagarens motpart vid

överprövningen av förvaltarens beslut. Mot den av motionärerna förordade

ordningen med konkursförvaltaren som arbetstagarens motpart kan samma kritik

framföras som remissintanserna gjort gentemot utredningens förslag, nämligen

att staten då inte får tillräckliga möjligheter till efterkontroll. Eftersom

det är gentemot staten som arbetstagaren riktar sitt anspråk är enligt

utskottets mening propositionens förslag i denna del dessutom helt konsekvent.

Det finns också enligt utskottets mening skäl att utifrån processrättsliga

utgångspunkter ifrågasätta motionärernas förslag. Domstolsprocessen i

lönegarantiärendena är nämligen tänkt att följa rättegångsbalkens

tvistemålsregler. Med denna handläggningsordning är det mindre lämpligt att den

instans som fattat det beslut som arbetstagaren vill ha ändrat --

konkursförvaltaren -- skall ha partsställning i tingsrätten.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L18

yrkande 4.

Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vill i motion L22 att riksdagen beslutar om ett

tillägg i 29 § första meningen varav skall framgå att talan skall väckas vid

tingsrätt (yrkande 3). Vidare vill motionärerna ha till stånd ett

tillkännagivande från riksdagens sida när det gäller arbetstagarens kostnader

för allmän rättshjälp i lönegarantimål. Vid en förlikning menar motionärerna

att det inte är självklart att arbetstagaren skall behöva stå för sina

kostnader (yrkande 4).

Utskottet finner inte skäl att förorda det av motionärerna begärda tillägget

i 29 §. Av 32 § lagförslaget framgår nämligen med all önskvärd tydlighet att

talan enligt bl.a. 29 § skall väckas vid den tingsrätt som handlägger

konkursärendet.

När det sedan gäller frågan om allmän rättshjälp vill utskottet peka på att

propositionen inte innebär någon ändring i förhållande till vad som gäller i

dag. Arbetstagare som vill få till stånd en överprövning av förvaltarens beslut

kommer att ha möjlighet att erhålla rättshjälp enligt rättshjälpslagen. Som

redovisats tidigare kommer rättegångsbalkens tvistemålsregler att bli

tillämpliga vid domstolsprövningen. Beträffande rättegångskostnader föreskrivs

i 18 kap. rättegångsbalken som huvudregel att förlorande part skall ersätta

motparten hans rättegångskostnad om inte annat är föreskrivet. För att en

arbetstagare som har förlorat ett lönegarantimål inte skall drabbas av denna

bestämmelse innehåller förslaget till ny lönegarantilag en särskild bestämmelse

(33 §) som innebär att rätten får besluta att vardera parten skall bära sina

rättegångskostnader, även om arbetstagaren har förlorat målet. Detta innebär

att arbetstagaren i normalfallet endast behöver betala sina egna

rättegångskostnader om han skulle förlora målet. Har arbetstagaren dessutom

beviljats allmän rättshjälp riskerar han endast att få betala ett i förhållande

till hans inkomster och förmögenhet bestämt maximibelopp. Vinner arbetstagaren

processen får han ersättning för sina rättegångskostnader enligt vad som gäller

för tvistemål i allmänhet.

Om parterna förlikas gäller enligt 18 kap. rättegångsbalken att vardera

parten skall bära sin kostnad om inte annat har avtalats. Någon särskild

bestämmelse om rättegångskostnadernas fördelning i händelse av en förlikning

har inte intagits i lagförslaget, och frågan har inte berörts närmare i

propositionen. Såvitt utskottet kan bedöma finns det emellertid ingenting som

hindrar att tillsynsmyndigheten i ett enskilt mål som är föremål för

förlikningsförhandlingar tar hänsyn till att arbetstagaren kan ha haft vissa

kostnader, inkl. maximibeloppet för rättshjälpsavgiften, och ger arbetstagaren

ett förlikningsbud med beaktande härav. Utskottet är emellertid inte berett att

göra några närmare utalanden om tillsynsmyndighetens agerande i sådana fall.

Det får ankomma på tillsynsmyndigheten att i varje särskilt fall göra de

bedömningar i rättegångskostnadsfrågan som förhållandena kan föranleda.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L22 yrkande 3 och 4.

Mot de delar av propositionen som inte ovan berörts särskilt har utskottet

ingen erinran. I det skede som lagstiftningsarbetet på ifrågavarande område

befinner sig anser utskottet att förslaget i propositionen är väl ägnat att

läggas till grund för en ny lag om den statliga lönegarantin.

Vid behandlingen av förslaget har uppmärksammats att det, förutom de

följdändringar som föreslås i konkurslagen och lagen om socialavgifter, också

krävs en följdändring i 22 § lagen (1991:1047) om sjuklön. Utskottet förordar

därför att även lagen om sjuklön ändras.

7 Ytterligare utredningsarbete m.m.

Begäran om ytterligare utredningsarbete när det gäller lönegarantin

förs fram i flera motioner. I motion L18 anför Maj-Lis Lööw m.fl. (s) att det

inte är rimligt att verksamhet drivs vidare under längre tid med hjälp av

lönegarantimedel. Motionärerna vill vidare ha till stånd en översyn av reglerna

om förmånsrätt i konkurs, försättande i konkurs och delgivningsbestämmelserna

(yrkande 3).

Liknande synpunkter förs fram i motion Ju832 av Ingvar Carlsson m.fl. (s).

Motionärerna anför bl.a. att det inte är rimligt att staten i praktiken betalar

alla kostnader för personal under flera månader när rörelsen fortsätter. Den

sociala tryggheten i systemet får emellertid inte gå förlorad. Det faktum att

några få missbrukar systemet får inte tas till intäkt för att inskränka alla

löntagares sociala trygghet. Regeländringarna skall därför ta sikte endast på

missbrukssituationerna. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad som sålunda anförts om en översyn i vissa fall av

lönegarantireglerna (yrkande 14).

I motion L305 anför Ulf Melin och Göte Jonsson (båda m) att det under senare

år framkommit flera uppmärksammade fall som gör att det finns anledning att

göra en översyn av regelverket om den statliga lönegarantin. Det finns, anser

motionärerna, många fall där företag strax före en konkurs har anställt

personal som sedan fått ut lönegaranti i sex månader. En del företag har använt

sig av lönegarantin för att rekonstruera företaget. Motionärerna yrkar att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

nödvändigheten av en översyn av den statliga lönegarantins regelsystem.

Claus Zaar m.fl. (nyd) anför i motion L307 att lönegarantin måste omprövas på

grund av att den används för andra syften än avsedda. Motionärerna menar att

lönegarantin ger upphov till onödigt "mygel" och byråkrati. I motionen yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en översyn av lönegarantin.

Också Bengt Kronblad m.fl. (s) begär i motion L302 (delvis) en översyn av

bl.a. lönegarantibestämmelserna. Motionärerna vill också ha till stånd åtgärder

som minskar möjligheten att ägarkretsen direkt efter en konkurs driver

företaget vidare utan att ha gjort några nya insatser av eget kapital eller

andra genomgripande förändringar.

Som tidigare nämnts avlämnade lönegarantiutredningen år 1988 sitt

slutbetänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och förmånsrättsordningen -- om

lönegarantins betydelse för det ökade antalet konkurser. I betänkandet

redovisades bl.a. förslag om förändringar i förmånsrättslagen som syftade till

att minska den attraktionskraft som konkursen enligt utredaren hade fått på

grund av den statliga lönegarantin. Till grund för förslaget låg tanken att

garantin, som bara gäller vid konkurs, i ett samhällsekonomiskt perspektiv

snedvridit valet av form för rekonstruktion av företag som går dåligt. Enligt

utredaren hade förmånsrättslagen betydelse för vilken eller vilka kategorier av

förmånsberättigade borgenärer som tjänade på en rekonstruktion genom konkurs.

Utredaren ansåg att syftet att stimulera till rekonstruktioner utan konkurs

bäst tillgodosågs genom en ändring i förmånsrättslagen på så vis att fordringar

på vad utredaren benämnde produktiv lön gav bästa förmånsrätt, före bl.a.

företagshypotek. Med produktiv lön avsågs lön för sådant arbete som lagts ned

på egendom som omfattas av företagshypotek och därigenom varit till nytta för

den som innehade företagshypoteket. Enligt utredaren skulle den föreslagna

ändringen av förmånsrättslagen minska antalet rekonstruktioner av företag genom

konkurs. Emellertid fick man enligt utredaren även i framtiden räkna med sådana

rekonstruktioner. Det fanns därför skäl att uppmärksamma att lönegarantin på

ett spekulativt sätt kunde utnyttjas maximalt när konkursboets rörelse såldes

och de anställda fick nya anställningar hos köparen av rörelsen. För att

förhindra ett sådant utnyttjande av lönegarantin föreslogs i betänkandet att

tillsynsmyndigheten förbättrade sin kontroll av lönegarantilagens tillämpning

vid företagsöverlåtelser. I betänkandet föreslogs en särskild bestämmelse

härom.

Som också tidigare nämnts tillkallades år 1988 insolvensutredningen (Ju

1988:02). I direktiven till utredningen (dir. 1988:52) anförs bl.a. att frågan

om rekonstruktion av näringsverksamhet har samband med

förmånsrättslagstiftningen på det sättet att borgenärer som anser sig ha

betryggande säkerhet för sina fordringar ofta saknar intresse att ta initiativ

till åtgärder när de ser att gäldenären har hamnat i en besvärlig ekonomisk

situation. I direktiven framhålls vidare att det ibland påstås att borgenärer

med säkerhet i företagshypotek, vilka ofta är professionella kreditgivare,

saknar tillräckliga incitament att aktivt följa upp sin kreditgivning.

Direktiven hänvisar i det sammanhanget till att lönegarantiutredningen berört

just den frågan i sitt slutbetänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och

förmånsrättsordningen. Enligt direktiven till insolvensutredningen finns det

anledning att mot den angivna bakgrunden mer förutsättningslöst se över i

första hand de delar av förmånsrättslagen som berörs av

rekonstruktionsfrågorna. De förslag som lönegarantiutredningen lagt fram bör,

framhålls det vidare, bedömas i ljuset av de överväganden som kan komma att

göras av insolvensutredningen i det sammanhanget. Lönegarantiutredningens

betänkande överlämnades därför till insolvensutredningen för att beaktas i

utredningsarbetet.

I slutet av år 1991 gav regeringen genom tilläggsdirektiv (dir. 1991:93)

insolvensutredningen i uppdrag att också överväga andra lönegarantifrågor. I

tilläggsdirektiven framhålls bl.a. att lönegarantin utgör ett viktigt skydd för

de anställda när företaget går i konkurs men att det visat sig att reglerna

också kan missbrukas. Det har enligt direktiven även gjorts gällande att

konkursdrabbade företag drivs vidare med hjälp av lönegarantimedel på ett sätt

som skadar andra företag i branschen. Justitieministern framhåller i

tilläggsdirektiven att hon och arbetsmarknadsministern är överens om att

åtgärder måste sättas in för att man skall komma till rätta med de avigsidor

och missbruk av lönegarantireglerna som kan förekomma. I tilläggsdirektiven

anförs vidare att det bör överlämnas till insolvensutredningen att beakta

sådana aspekter på lönegarantins tillämpning som avser effekterna för de

konkursdrabbade företagen och andra företag i samman bransch när det gäller

möjligheterna att konkurrera på lika villkor. Av direktiven framgår även att

utredningen särskilt bör uppmärksamma vilka följder det får för konkurrensen

mellan olika företag i en viss bransch att företag drivs vidare med

lönegarantimedel under viss tid. Finner utredningen att användningen av

lönegarantimedel medför problem i detta hänseende bör utredningen enligt

direktiven föreslå de ändringar som kan behövas för att motverka eller komma

till rätta med problemen.

I anslutning till den lämnade redovisningen vill utskottet erinra om att

riksdagen hösten 1991 behandlade en motion med samma inriktning som några av de

nu aktuella. Motionen remissbehandlades. I sitt av riksdagen godkända

betänkande 1991/92:LU6 uttalade utskottet att lönegarantisystemet fyller en

viktig funktion som skydd för arbetstagarnas lönefordringar när arbetsgivaren

kommit på obestånd. Lönegarantilagen har, framhöll utskottet vidare,

självfallet särskilt stor betydelse då antalet konkurser och

företagsnedläggningar ökar. I den praktiska tillämpningen hade det emellertid

visat sig att gällande bestämmelser ger upphov till avgränsningsproblem och

andra svårigheter. Sålunda hade utformningen av förmånsrättslagen medfört

tillämpningssvårigheter när det är fråga om rätten till lönegaranti för

arbetstagare som är delägare i företaget eller som eljest har ett väsentligt

inflytande över det. Vidare uttalade utskottet att det är oklart vad som gäller

i frågor om personer med ledande ställning i stiftelser och ideella föreningar.

Utskottet hänvisade också till att i den då aktuella motionen påpekats att

handläggningen av lönegarantiärenden för vissa lönefordringar och därmed

jämställda fordringar är tidsödande samt att förmånsrätten för dessa fordringar

egentligen inte är motiverad av sociala skäl. Mot bakgrund av det anförda ansåg

utskottet i likhet med flertalet av de instanser som yttrat sig över motionen

att en översyn av lönegarantireglerna och förmånsrätten för lönefordringar var

motiverad. Utskottet utgick emellertid från att spörsmålen skulle komma att

övervägas av insolvensutredningen och ansåg att något särskilt tillkännagivande

från riksdagens sida med anledning av den då aktuella motionen inte var

påkallat.

Utskottet konstaterar nu att insolvensutredningens arbete fortskridit och att

ett betänkande är att vänta före årets utgång. I sammanhanget vill utskottet

också hänvisa till att arbetsmarknadsministern i den nu aktuella propositionen

uttalar att den kraftiga ökningen av utbetalningarna från lönegarantifonden som

har skett under det senaste året motiverar att regelsystemet dessutom i annat

sammanhang ses över i syfte att effektivisera granskningen av att lönegarantin

används på det sätt den är avsedd för.

Utskottet utgår från att de spörsmål som tas upp i de nu aktuella motionerna

kommer att behandlas i det utredningsarbete som för närvarande bedrivs av

insolvensutredningen eller som kan komma till stånd i annat sammanhang. Något

särskilt tillkännagivande från riksdagens sida med anledning av motionerna kan

därför inte anses påkallat. Utskottet avstyrker således bifall till motionerna

L18 yrkande 3, L302 i denna del, L305, L307 och Ju832 yrkande 14.

En fråga som gäller kretsen av förmånsberättigade tas upp i motion L22 av

Ian Wachtmeister m.fl. (nyd). Motionärerna vill ha till stånd en utredning med

uppgift att utvidga kretsen för dem som bör kunna få lönegaranti. Också

enskilda småföretagare och andra som är att jämställa med vanliga arbetstagare,

men som inte omfattas av arbetstagarebegreppet i lönegarantilagen, bör enligt

motionärerna ha rätt till lönegaranti (yrkande 1).

Arbetsmarknadsutskottet har i sitt yttrande förklarat sig inte kunna ställa

sig bakom yrkandet att utvidga kretsen av garantiberättigade på det sätt som

föreslås i motionen, och arbetsmarknadsutskottet har därför förordat att

motionen också i denna del skall avstyrkas.

Lagutskottet har ingen annan uppfattning. Enligt utskottets mening torde det

inte vara möjligt att utvidga lönegarantin på det sätt som motionärerna

förespråkar och samtidigt behålla den nuvarande konstruktionen med

lönegarantins koppling till förmånsrättslagen.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L22 yrkande 1.

Frågor som gäller konkursförvalningen tas upp i två motioner. I motion

L302 (delvis) anför Bengt Kronblad m.fl. (s) att tillsynsmyndigheten bör ges

ökade möjligheter att bevaka att konkursförvaltarna verkligen tillvaratar alla

fordringsägares intressen och att sunda affärsmetoder iakttas både före och

under en konkurs. Vidare anser motionärerna att det är viktigt att inte ett

fåtal konkursförvaltare belastas med ett orimligt antal stora och komplicerade

konkurser. Personer som deltar i planering av konkurser skall diskvalificeras

som konkursförvaltare. Enligt motionärernas mening är det också viktigt med en

översyn av konkursreglerna i syfte att öka kravet på det formella avslutandet

av konkurser och en noggrann granskning av slutrapporterna. Motionärerna vill

även ha till stånd åtgärder som syftar till att införa någon form av "karens"

innan ny verksamhet får startas på nytt efter en konkurs. I motionen yrkas ett

tillkännagivande om vad som sålunda anförts om behovet av en översyn av

konkursbestämmelserna.

I motion L303 anför Isa Halvarsson (fp) att domstolarna i dag har en

benägenhet att inte förordna andra konkursförvaltare än dem som vanligtvis

arbetar inom domkretsen även om vederbörande är aktiv förvaltare i närliggande

domstolar. Enligt motionären är det viktig att rekryteringen kan ske även

"utifrån" så att den monopolsituation som nu föreligger försvinner. I motionen

yrkas ett tillkännagivande om behovet av lagändring i syfte att utvidga kretsen

av förvaltare.

Som framgått tidigare innebär gällande bestämmelser att rådigheten över den

egendom som ingår i konkursboet i och med konkursbeslutet övergår från

gäldenären till förvaltaren. Konkursförvaltaren utses av rätten efter hörande

av tillsynsmyndigheten. Enligt 7 kap. 1 § konkurslagen skall förvaltaren ha den

särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara

lämplig för uppdraget. Förvaltaren får inte stå i ett sådant förhållande till

gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba

förtroendet för hans opartiskhet i konkursen. De nuvarande kraven på

förvaltarens kvalifikationer tillkom i huvudsak genom en konkurslagsreform år

1979 (prop. 1978/79, bet. LU 19, rskr. 309). Reformen har inneburit att

förvaltaruppdrag numera i princip endast anförtros advokater som har

specialiserat sig på konkursförvaltning. I 1979 års lagstiftningsärende

underströks att utvecklingen i näringslivet och samhället i övrigt gjort att

stora krav i allmänhet måste ställas på en konkursförvaltare. Förvaltaren

behöver, förutom juridiska kunskaper, även ha insikter i företagsekonomi och

kunskaper om bokföring och redovisning. Han skall också, enligt vad som vidare

uttalades, vara väl förtrogen med arbetsrättsliga och arbetsmarknadspolitiska

frågor. Samtidigt som de allmänna kompetenskraven på förvaltarna skärptes genom

1979 års reform begränsades borgenärernas inflytande över valet av förvaltare.

Tidigare hade förvaltare utsetts av borgenärerna. I fortsättningen skulle

förvaltare utses av konkursdomare, och borgenärernas inflytande är inskränkt

till att framföra synpunkter på valet av förvaltare till konkursdomaren. För

att ytterligare understryka den självständiga ställning förvaltare innehar har

frågan om förvaltarjäv efter ett initiativ från utskottets sida (se bet. LU

1986/87:32) fått en uttrycklig reglering genom en lagändring som trädde i kraft

år 1989. Bestämmelsen innebär att förvaltare inte får stå i ett sådant

förhållande till gäldenären, borgenären eller någon annan att det är ägnat att

rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen. Inte heller i övrigt får

det finnas någon omständighet som medför att förtroendet för förvaltares

opartiskhet rubbas.

Konkurslagens regler om tillsyn över förvaltningen innebär att

tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen bedrivs på ett

ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med lag och andra författningar.

Myndigheten skall särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs

i onödan och att myndigheten, när den finner det lämpligt, kan fordra

redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter motiverar det, får

myndigheten utse revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltning

i övrigt. I viktigare frågor skall förvaltaren höra tillsynsmyndigheten och

särskilt berörda borgenärer. En ytterligare möjlighet till kontroll av

förvaltningen finns genom att en borgenär kan få en granskningsman tillsatt.

Sanktionerna mot en konkursförvaltare utgörs av -- frånsett eventuellt ansvar

för förmögenhetsbrott -- att han kan entledigas från sitt uppdrag. Genom 1987

års lagstiftning har i konkurslagen upptagits materiella regler om en

förvaltares skadeståndsskyldighet. Enligt en särskild bestämmelse skall en

förvaltare ersätta de skador som han vid fullgörandet av sitt uppdrag

uppsåtligen eller av oaktsamhet tillfogar boet, en borgenär eller gäldenären.

En förvaltare skall alltid avge slutredovisning för sin förvaltning till

tillsynsmyndigheten. Till redovisningen skall bifogas de handlingar som är av

betydelse för kontrollen av den. Slutredovisning kan alltid klandras av

gäldenären och tillsynsmyndigheten och under vissa förutsättningar av borgenär.

Med anledning av vad som anförs i motion L302 vill utskottet också erinra om

bestämmelserna i lagen (1986:436) om näringsförbud. Bestämmelserna innebär

bl.a. att näringsförbud, om det är påkallat från allmän synpunkt, får meddelas

den som försatts i konkurs och då var enskild näringsidkare, om han förfarit

grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt vad

som ålegat honom i näringsverksamhet. Vid prövningen om näringsförbud är

påkallat från allmän synpunkt skall särskilt beaktas om åsidosättandet varit

systematiskt eller syftat till betydande vinning, om det medfört eller varit

ägnat att medföra betydande skada eller om näringsidkaren tidigare dömts för

brott i näringsverksamhet. Om näringsverksamheten bedrivits av t.ex. ett

aktiebolag kan näringsförbud komma i fråga för ledamot eller suppleant i

styrelsen samt verkställande direktör och vice verkställande direktör.

Näringsförbudet kan meddelas för lägst tre och högst fem år. Den som är

underkastad näringsförbud får givetvis inte driva näringsverksamhet. Han får

inte heller t.ex. vara stiftare av ett aktiebolag eller vara ledamot eller

suppleant i styrelsen för ett aktiebolag. Överträdelse av ett näringsförbud kan

leda till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller

fängelse i högst sex månader. Ett näringsförbud som överträds får förlängas med

högst fem år.

Mot bakgrund av denna redovisning kan utskottet inte finna annat än att

gällande bestämmelser om konkursförvaltare och tillsynen över deras verksamhet

är väl ägnade att förhindra sådan verksamhet som beskrivs i motion L302. Detta

utesluter naturligtvis inte att förvaltningen i enstaka fall kan skötas på ett

sätt som ger anledning till kritik. Utskottet utgår emellertid ifrån att i den

mån oegentligheter förekommer dessa beivras enligt de bestämmelser som

lagstiftningen erbjuder. I avvaktan på regeringens ställningstaganden till

insolvensutredningens kommande förslag anser sig utskottet inte kunna ta

initiativ till ytterligare utredningsarbete på konkursrättens område.

Beträffande en eventuell översyn av bestämmelserna om näringsförbud kommer,

enligt vad utskottet erfarit, denna fråga att bli föremål för behandling i

näringsutskottet under hösten 1992 med anledning av motionsyrkanden.

När det sedan gäller val av konkursförvaltare anser utskottet i linje med vad

som motionärerna anför att det är viktigt att inte förvaltarna belastas med för

många uppdrag. De kompetenskrav som konkurslagen ställer upp innebär emellertid

att endast ett mindre antal specialiserade personer kan komma i fråga för

förvaltaruppdrag. Det är vidare enligt utskottets mening ofrånkomligt att en

särskild bedömning måste göras i varje särskilt fall. Exempelvis bör i en

mycket omfattande konkurs större krav ställas på en förvaltare än vad som

behöver vara fallet i en mindre konkurs. Att en förvaltare tidigare visat sig

olämplig utgör givetvis skäl för att inte förordna honom på nytt. Å andra sidan

innebär visad lämplighet att förvaltaren kan anförtros ytterligare och mer

omfattande uppdrag, vilket givetvis kan leda till att utomstående uppfattar

förnyade förordnanden som ett monopol. Enligt utskottets mening finns det inte

skäl till antagande att förhållandena är sådana att något omedelbart initiativ

från riksdagens sida är påkallat i syfte att utvidga kretsen av förvaltare.

Enligt vad utskottet erfarit har man emellertid inom justitiedepartementet

uppmärksamheten riktad mot dessa frågor med anledning av hovrättsavgöranden.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L302 i denna del

och L303.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lönegarantins maximibelopp

att riksdagen med avslag på motion 1991/92:18 yrkande 1 och 2, motion

1991/92:L19, motion 1991/92:L20 yrkande 1 och motion 1991/92:L22 yrkande 5

antar regeringens förslag till lönegarantilag, såvitt avser 9 §,

res. (s)

2. beträffande social skyddslagstiftning

att riksdagen avslår motion 1991/92:L20 yrkande 2,

3. beträffande lönegarantilagen i övrigt m.m.

att riksdagen

dels med avslag på motion 1991/92:L18 yrkande 4, motion 1991/92:L21,

motion 1991/92:L22 yrkandena 2, 3 och 4 samt motion 1991/92:L304 antar

regeringens förslag till lönegarantilag, i den mån det inte omfattas av vad

utskottet hemställt ovan under 1,

dels antar regeringens förslag till lag om ändring i konkurslagen

(1987:672) och lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

dels antar av utskottet i bilaga 2 framlagt förslag till lag om ändring i

lagen (1991:1047) om sjuklön,

4. beträffande ytterligare utredningsarbete m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:L18 yrkande 3, motion 1991/92:L22 yrkande

1, motion 1991/92:L302, motion 1991/92:L303, motion 1991/92:L305, motion

1991/92:L307 och motion 1991/92:Ju832 yrkande 14.

Stockholm den 21 maj 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per

Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson

(fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar

Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Stig Rindborg (m), Hans Stenberg (s),

Stina Eliasson (c) och Lars Stjernkvist (s).

Reservation

Lönegarantins maximibelopp (mom. 1)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad,

Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Lars Stjernkvist (alla s)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som

börjar med "Utskottet finner" och på s. 12 slutar med "yrkande

1" bort ha följande lydelse:

Lagutskottet kan för sin del mot denna bakgrund acceptera en

viss sänkning av lönegarantins maximibelopp av kostnadsskäl.

Däremot kan utskottet inte se att en sänkning av maximibeloppet

i sig är ett medel att komma till rätta med det missbruk av

lönegarantimedel som kan förekomma. I den mån missbruk

förekommer anser utskottet att detta bör bekämpas med

effektivare regler om kontroll. I propositionen finns inte

heller någon närmare redovisning eller analys av vilken typ av

missbruk som skulle föreligga och på vilket sätt ett sänkt

maximibelopp skulle kunna leda till att missbruket upphör.

Vid bestämmandet av det belopp som högst skall kunna utgå från

lönegarantin måste man enligt utskottets mening utgå från de

förhållanden som gäller i verkligheten. I en vanlig konkurs har

arbetstagarna regelmässigt minst en månadslön innestående samt

semesterersättning med åtminstone 14 % på den under

intjänandeåret utbetalda lönen. En anställd som har fyllt 45 år

har rätt till sex månaders uppsägningslön. Den genomsnittliga

lönen inom LO är för närvarande 13300 kr. i månaden. Redan vid

konkursutbrottet har således den genomsnittlige LO-medlemmen en

innestående lönefordran som kan variera mellan 15100 kr. och

37000 kr. beroende på när under året konkursen inträffar. Med

det i propositionen föreslagna maximibeloppet på 100000 kr. är

det uppenbart att full ersättning för uppsägningslön och

semesterersättning inte kan utgå. För vissa yrkesgrupper, t.ex.

byggnadsarbetare, med stora innestående ackordöverskott kommer

regeringens förslag att slå betydligt hårdare. Detsamma gäller

tjänstemän med löner på omkring 20000 kr. eller mer i månaden,

vilka med några månadslöner och semesterersättning innestående

snabbt kommer upp i fordringsbelopp som överstiger 100000 kr.

Också sjömän med ofta stora innestående fordringar på s.k.

vederlag tillhör de yrkesgrupper som drabbas särskilt hårt om

regeringens förslag skulle antas av riksdagen.

Oavsett yrkeskatergori kommer arbetstagare som är anställda i

mycket små företag och hos oseriösa arbetsgivare att bli

särskilt utsatta. Den som är anställd i ett litet företag har

ofta en personlig relation till ägaren, vilket innebär att

arbetstagaren ofta avstår från att ta ut lön för att rädda

företaget och undvika konkurs. När det gäller oseriösa

arbetsgivare kommer den anställdes innestående lönefordring att

växa medan arbetstagaren undandrar sig delgivning av

konkursansökan.

Enligt utskottets mening är det en brist att propositionen

inte innehåller någon närmare analys av hur ett sänkt

maximibelopp för lönegarantin kommer att slå för olika

yrkesgrupper och i olika fall. Till saken hör också att det i

propositionen föreslagna maximibeloppet grundar sig på

lönegarantiutredningens förslag som lades fram i november 1983,

dvs. för snart nio år sedan. Det är enligt utskottets mening

uppenbart att förhållandena sedan dess ändrats i så avsevärd

grad att betänkandet inte längre kan läggas till grund för de

bedömningar och avvägningar som skall göras i dag.

Den föreslagna sänkningen kan också med fog antas komma att

leda till helt motsatta effekter än vad som åsyftas. Det kan

nämligen antas att ett maximibelopp på 100000 kr. leder till

att personer i ledande befattningar eller anställda med

attraktiv yrkesutbildning i företag som tillfälligtvis får

ekonomiska svårigheter helt enkelt säger upp sig. Detta

försvårar givetvis möjligheten att fortsätta driften eller att

överlåta rörelsen och leder till att en konkurs -- som drar med

sig alla anställda i företaget -- helt i onödan blir oundviklig.

En sådan utveckling kan under inga omständigheter accepteras med

hänsyn till nuvarande sysselsättningsläge.

Utskottet ser det vidare som en brist i regeringens förslag

att kopplingen till basbeloppet tas bort. Förslaget i den delen

kan inte innebära annat än att regeringen varje år då

basbeloppet ändras får återkomma till riksdagen och begära

lagändring i syfte att bibehålla lönegarantins värde. Enligt

utskottets mening finns det inte skäl att frångå den ordning som

hittills gällt med en koppling till basbeloppet.

Med det anförda anser utskottet att regeringens förslag om

begränsning av lönegarantin är alltför långtgående och därför

bör ändras. Lönegarantin bör även i fortsättningen knytas till

basbeloppet och garantin för fordran med förmånsrätt enligt 12 §

förmånsrättslagen bör gälla för varje arbetstagare med högst ett

belopp som motsvarar sju gånger vid det vid tiden för

konkursbeslutet gällande basbeloppet. En sådan ordning får

enligt utskottets mening anses utgöra en rimlig lösning för att

åstadkomma minskade utgifter utan risk för att

lönegarantisystemet skall förlora sina sociala syften.

Regeringens förslag däremot innebär att lönegarantisystemet inte

i fortsättningen kan fylla sin viktiga funktion som skydd för

arbetstagarnas lönefordringar när arbetsgivaren kommit på

obestånd.

Ställningstagandet, som helt överensstämmer med den avvikande

meningen som framförts av s-ledamöterna i

arbetsmarknadsutskottets yttrande, innebär att utskottet

tillstyrker bifall till motion L18 yrkandena 1 och 2. Härigenom

tillgodoses helt önskemålen i motion L19 och L20 yrkande 1.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande lönegarantins maximibelopp

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:L18 yrkandena 1

och 2 samt med anledning av motion 1991/92:L19 och motion

1991/92:L20 yrkande 1 samt med avslag på motion 1991/92:L22

yrkande 5 antar regeringens förslag till lönegarantilag såvitt

avser 9 § med den ändringen att paragrafen erhåller följande

lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

9 §

För fordran med För fordran med

förmånsrätt enligt 12 förmånsrätt enligt 12

§ §

förmånsrättslagen förmånsrättslagen

(1970:979) gäller garantin (1970:979) gäller garantin

för varje arbetstagare med för varje arbetstagare med

högst 100000 kronor. högst ett belopp som

Betalning för fordran som motsvarar sju gånger det

avser ersättning för vid tiden för

särskilda kostnader konkursbeslutet gällande

utgår framför annan basbeloppet enligt 1 kap. 6

fordran. § lagen (1962:381) om

allmän försäkring.

Betalning för fordran som

avser ersättning för

särskilda kostnader

utgår framför annan

fordran.

Särskilda yttranden

1. Lönegarantilagen i övrigt m.m. (mom. 3)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad,

Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Lars Stjernkvist (alla s)

anför:

Som framhålls i motion L18 kan det finnas skäl att mot

bakgrund av tillsynsmyndighetens roll ifrågasätta det lämpliga i

att myndigheten skall vara arbetstagarens motpart i de fall

arbetstagaren för talan mot förvaltarens beslut att vägra

utbetalning av lönegarantimedel. Konkursförvaltaren eller

kronofogdemyndigheten är andra tänkbara motparter. Vi utgår

emellertid från att insolvensutredningen i sitt arbete även

kommer att behandla denna fråga, och vi finner därför inte skäl

att nu reservera oss mot propositionens förslag i denna del.

2. Lönegarantilagen i övrigt m.m. (mom. 3)

Richard Ulfvengren (nyd) anför:

Ny demokrati har i motion L22 lagt fram förslag om hur

lönegarantin skulle kunna fungera. Ny demokrati har också lagt

en rad förslag som berör själva konkursförfarandet. Enligt min

mening är det första som borde göras att förändra och förenkla

regelverket för företagen så att de inte lika lätt som i dag kan

försättas i konkurs. För de företag som efter dessa åtgärder

ändock går i konkurs bör reglerna om företrädesordningen enligt

förmånsrättslagen (1970:979) ändras på så sätt att

underleverantörer kommer "högre upp på stegen" i syfte att

förhindra den s.k. dominoeffekten.

De anställda bör även i fortsättningen ha någon form av

lönegaranti, som dock bör begränsas till lön och

semesterersättning samt eventuellt pension. Lönegarantin bör

dock inte omfatta andra förmåner. Vidare bör lönegarantin

jämställas med andra försäkringsformer och vara knuten till

basbeloppet. En tänkbar lösning är att införa olika

ersättningsregler för skilda situationer. Exempelvis skulle

ersättning kunna utgå med 100 % till den som arbetar kvar under

hela konkursen och uppsägningstiden, medan den som inte arbetar

kvar i företaget men som är aktivt arbetslös får en ersättning

med 90 %. En ännu lägre ersättning med förslagsvis 80 % kan då

utgå till den som är passivt arbetslös.

Jag kan konstatera att utskottet avstyrkt bifall till

flertalet motioner med hänvisning till det pågående arbetet inom

insolvensutredningen. Denna utredning skall om allt går väl

redovisa sitt resultat hösten 1992. Det nu förordade förslaget

om en ny lönegarantilag är således bitvis ett provisorium, och

jag avstår därför nu från att yrka bifall till motion L22. Jag

förutsätter dock att regeringen i samband med beredningen av

insolvensutredningens kommande förslag kommer att beakta de

synpunkter som här framförts.

Av regeringen framlagda lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagt lagförslag

Bilaga 2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön

Härigenom föreskrivs att 22 § lagen (1991:1047) om sjuklön

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §

Ersättning enligt 20 § Ersättning enligt 20 §

lämnas inte om staten lämnas inte om staten

svarar för arbetstagarens svarar för arbetstagarens

fordran hos arbetsgivaren fordran hos arbetsgivaren

enligt lagen (1970:741) om enligt lönegarantilagen

statlig lönegaranti vid (1992:000).

konkurs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

Arbetsmarknadsutskottets yttrande

1991/92:AU4y

Bilaga 3

Statlig lönegaranti vid konkurs

Till lagutskottet

Lagutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att

yttra sig över proposition 1991/92:139 om statlig lönegaranti

vid konkurs jämte de med anledning av propositionen väckta

motionerna 1991/92:L18 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s), 1991/92:L19 av

John Andersson (v), 1991/92:L20 av Anders Nilsson m.fl. (s),

1991/92:L21 av Harald Bergström (kds) och 1991/92:L22 av Ian

Wachtmeister m.fl. (nyd) samt den under allmänna motionstiden

1992 väckta motionen 1991/92:L304 av Lars Andersson (nyd).

Propositionen

I propositionen föreslås en ny lönegarantilag som skall

ersätta den nuvarande lagen (1970:741) om statlig lönegaranti

vid konkurs.

Följande uppgifter lämnas om gällande ordning vilka har

intresse i detta sammanhang.

Lönegarantireglerna innebär en statlig garanti för att en

arbetstagare som har en löne- och pensionsfordran mot en

insolvent arbetsgivare får betalt för sin fordran vid

arbetsgivarens konkurs. Betalning enligt garantin utgår för

fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt

12 § förmånsrättslagen (1970:979) och för fordran på pension som

har förmånsrätt enligt 12 eller 13 § samma lag.

Begreppet lön har i lönegarantilagen samma innebörd som i 12 §

förmånsrättslagen. Med lön avses allt som kan hänföras till

avlöningsförmån på grund av anställningen. Även avtalsenliga

omkostnader i tjänsten omfattas. Betalning enligt garantin utgår

för fordran som har uppkommit inom ett år före

konkursansökningen men också för lön eller ersättning under

skälig uppsägningstid. Förmånsrätten gäller också före

konkursansökningen intjänad semesterlön eller

semesterersättning.

Ersättning för fordringar som omfattas av 12 §

förmånsrättslagen kan utgå från lönegarantin med ett maximalt

belopp per anställd motsvarande tolv gånger det basbelopp som

gäller vid konkursbeslutet. Maximibeloppet utgör för år 1992

404400kr. Höjningen till nuvarande belopp har skett

successivt och föranletts i första hand av ändringar i

förmånsrättsordningen. Senaste ändringen gjordes år 1975.

Nuvarande regler för handläggningen av lönegarantifrågor är

beroende av om bevakningsförfarande anordnas i konkursen eller

inte.

Lönefordringars betalningsrätt och förmånsrätt avgörs i

konkurser med bevakning genom bevaknings- och

anmärkningsförfarande. Lönegaranti kan endast utgå för

fordringar som har bevakats. Förvaltaren skall snarast

underrätta länsstyrelsen om de lönefordringar som enligt hans

bedömning är klara. Beträffande ej klara fordringar lämnar

förvaltaren uppgift till länsstyrelsen sedan fordran efter

bevakning blivit utdelningsgill.

I konkurser där bevakning inte förekommer prövas

lönegarantianspråk av kronofogdemyndigheten (KFM) i ett från

konkursen fristående förfarande. Ärendena anhängiggörs genom att

förvaltaren underrättar KFM om sådana fordringar som kan

omfattas av garantin. KFM är också skyldig att självmant pröva

frågan om lönegarantin är tillämplig så snart en fordran i

konkursen blir känd för myndigheten. Även KFM är skyldig att

utan dröjsmål underrätta länsstyrelsen om fordringar som funnits

betalningsgrundande.

Förslagen innebär såvitt nu är av intresse följande.

Det maximala garantibeloppet som kan utgå för fordran med

förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen anges i den nya

lönegarantilagen till bestämt krontal. Beloppets koppling till

basbeloppet tas således bort. Den maximala ersättningen för

dessa fordringar bestäms till 100000 kr.

Som skäl för detta förslag anges bl.a. följande. Den statliga

lönegarantin har aldrig syftat till att ersätta samtliga

löntagares alla lönefordringar i arbetsgivarens konkurs. Redan

när garantin infördes talade kostnadsskäl för en

beloppsbegränsning av garantin. Utbetalningarna från

lönegarantifonden uppgick förra året till 1,8 miljarder kronor.

Kammarkollegiet som förvaltar fonden har beräknat att

utbetalningarna under innevarande budgetår kommer att uppgå till

mer än tre miljarder kronor. Kostnadsskäl talar således alltjämt

för att garantin skall vara beloppsbegränsad. Tillgängliga

siffror tyder på att endast en eller ett par procent av

arbetstagarna har erhållit garantibelopp överstigande 200 000

kr. Skulle man bestämma beloppsgränsen i närheten av detta

belopp, som i dagens penningvärde ligger nära maximibeloppet när

garantin infördes, betyder det ingen verklig begränsning av

lönegarantin.

Om man vill begränsa utgifterna från garantifonden, bekämpa

missbruk och icke avsedd användning av garantin är det enligt

regeringens mening ofrånkomligt att beloppsgränsen måste

bestämmas på ett sådant sätt att den kommer att drabba

arbetstagare med höga lönefordringar mot arbetsgivaren. Även om

maximibeloppet bestäms till 100000 kr. får garantins sociala

syfte anses tillgodosett.

Vad härefter angår handläggningen av lönegarantifrågor

föreslås att beslut i lönegarantifrågor i konkurser utan

bevakning skall fattas av förvaltare. Det nuvarande

prövningsförfarandet av lönegarantifrågor i konkurser utan

bevakning avskaffas.

Vad slutligen gäller utbetalningsmyndighet föreslås att

ersättning enligt lönegarantin skall utbetalas av länsstyrelsen.

På sikt bör dock länsstyrelserna befrias från denna uppgift.

Som skäl för att på sikt befria länsstyrelserna från denna

uppgift anges att man bör överväga om det finns andra

möjligheter som bättre tillgodoser behovet av en rationell

utbetalningsorganisation. Denna fråga kräver således ytterligare

utredning. Det framstår därför som lämpligt att länsstyrelserna

tills vidare får fortsätta att svara för denna uppgift.

Som tidigare har nämnts anser regeringen att det är viktigt

att så långt det är möjligt minska riskerna för missbruk av

lönegarantin. Ett sådant missbruk kan t.ex. vara att

arbetstagaren uppbär inkomst från annan arbetsgivare samtidigt

med att han erhåller ersättning från lönegarantin. För att

förhindra sådant missbruk föreslås att det i lagen förs in en

föreskrift om skyldighet för arbetstagaren att upplysa

förvaltaren om förhållanden som kan medföra avräkning från hans

uppsägningslön. Det föreslås också att det i lagen införs en

föreskrift om att länsstyrelsen inte får betala ut garantibelopp

för uppsägningslön förrän arbetstagaren har lämnat en försäkran

om sina anställnings- och avlöningsförhållanden under

uppsägningstiden.

Motioner

I tre av de fem motioner som väckts med anledning av

propositionen förordas en fortsatt knytning av ersättningen

enligt lönegarantin till basbeloppet. Det gäller motionerna L18

(s), L19 (v) och L20 (s). Motionärerna är dock beredda att sänka

maximala antalet basbelopp, i de två förstnämnda motionerna till

sju resp. sex basbelopp. I motion L20 har maximala antalet

basbelopp inte angetts. Motionärerna i L22 (nyd) anser att man

med en av dem förordad konstruktion skulle kunna spara

ytterligare 200--300 milj.kr. utöver den besparing som

regeringens förslag kommer att innebära. Det kan ske genom att

ersättningen begränsas till samma nivå som gäller för

arbetslöshetsförsäkringen, dvs. för närvarande 90%, samt

beräknas på lönedelar upp till 7,5 basbelopp.

Med sina förslag om en fortsatt knytning av garantin till

basbeloppet avstyrker motionärerna i motionerna L18, L19 och L20

den föreslagna maximigränsen på 100 000 kr. I de

socialdemokratiska motionerna anförs bl.a. följande som skäl för

detta avstyrkande.

Vid en konkurs har arbetstagarna ofta fordringar på

innestående lön och semesterersättning. Dessutom tillkommer

uppsägningslön för mellan en och sex månader. Den av regeringen

föreslagna begränsningen leder till att många arbetstagare inte

kommer att få full kompensation.

Om en så kraftig faktisk begränsning av rätten till

lönegaranti som regeringen föreslår skall genomföras anser

motionärerna i motion L18 att förmånsrättslagen bör ses över så

att lönefordringar placeras högre i förmånsrättsordningen. Även

andra kompletterande utredningar behöver göras, bl.a. krävs

utredning om begränsningens konstruktion.

I motion L18 framförs att missbruk av lönegarantimedel som kan

förekomma självfallet skall bekämpas. Någon analys finns enligt

motionärerna emellertid inte i propositionen av vilken typ av

missbruk som förekommer. I motion L20 hänvisas i denna del till

att lönegarantiutredningen i sitt slutbetänkande år 1988 kom

fram till att missbruk av lönegarantin var av begränsad

omfattning och betydelse. Några belägg för att situationen

väsentligt skulle ha förändrats därefter finns inte enligt

motionärerna.

Motionerna L18 och L19 vänder sig mot förfarandet att

verksamheten i konkursdrabbade företag kan drivas vidare med

hjälp av lönegarantimedel. Ett sådant förfarande kan få till

följd att konkurrensen snedvrids i vissa branscher. Detta kan

knappast stå i överensstämmelse med de intentioner som

föranledde garantins införande, hävdar motionärerna i motion

L19.

I motion L22 (nyd) föreslås att lönegarantin utsträcks till

att omfatta sådana enskilda småföretagare eller andra som är att

jämställa med vanliga arbetstagare men som inte omfattas av

arbetstagarbegreppet i nuvarande lagstiftning. Dessutom anser

motionärerna att det inte är rimligt att få ersättning enligt

garantin för andra anställningsförmåner än lön,

semesterersättning och pension.

Frågan om utbetalande myndighet tas upp i motion L21 (kds).

Motionären anser att försäkringskassan, som har en väl utbyggd

utbetalningsapparat, bör kunna ta över utbetalningar av den

statliga lönegarantin.

I motion L304 (nyd) föreslås att prövningen av

lönegarantiärenden i konkurser utan bevakning förs över från

kronofogdemyndigheterna till konkursförvaltarna.

Utskottet

Vad först angår frågan om det maximala garantibeloppet kan

utskottet för sin del ansluta sig till regeringens förslag att

detta skall bestämmas till 100 000 kr. och att beloppets

koppling till basbeloppet därvid tas bort.

De invändningar mot förslaget som framförs i motionerna L18,

L19 och L20 kan arbetsmarknadsutskottet således inte ansluta sig

till. Den statliga lönegarantin har -- som framhålls i

propositionen -- aldrig syftat till att ersätta samtliga

löntagares alla lönefordringar i arbetsgivarens konkurs. Av

bl.a. kostnadsskäl infördes en beloppsbegränsning redan när

garantin infördes år 1971. Inte minst detta skäl talar för att

ytterligare begränsa beloppet på grund av de mycket stora

utbetalningar från lönegarantifonden som sker i dag.

Kammarkollegiet, som förvaltar fonden, räknar nämligen med att

utbetalningarna innevarande budgetår kommer att uppgå till mer

än tre miljarder kronor, en avsevärd ökning i jämförelse med de

redan under 1980-talet förhållandevis höga belopp per budgetår

som utbetalades.

Lönegarantiutredningen föreslog i betänkandet Ds 1983:15 att

maximibeloppet skulle bestämmas till 100 000 kr. Maximibeloppet

uppgick vid den tidpunkten till 232 800 kr. I jämförelse med

dagens maximibelopp på 404 400 kr. motsvarar det av utredningen

föreslagna beloppet i dag en nedsättning till ca 185 000 kr.

I propositionen redovisas siffror från länsstyrelsen i

Stockholms län som visar att ca 10 % av arbetstagarna erhöll

garantimedel med belopp överstigande 100000 kr. år 1991. Som

ovan nämnts har bara en eller ett par procent av arbetstagarna

under det senaste året erhållit garantibelopp överstigande

200000 kr. Arbetsmarknadsutskottet delar därför propositionens

uppfattning att en beloppsgräns på ca 185000 kr. inte innebär

någon verklig begränsning av lönegarantin.

Den konstruktion av maximibeloppet som föreslås i

propositionen kommer främst att drabba arbetstagare med mycket

stora lönefordringar. Utskottet kan emellertid inte dela

motionärernas uppfattning att lagens karaktär av social

skyddslagstiftning skulle gå om intet med det föreslagna

maximibeloppet. I likhet med propositionen anser utskottet att

lagens sociala syfte får anses tillgodosett även med en

beloppsgräns på 100 000 kr.

Vad härefter angår frågan om eventuellt missbruk av

lönegarantin ansåg lönegarantiutredningen att missbruket är av

begränsad omfattning och betydelse. Så torde förhållandet vara

även för de fall som utredningen kallar "inte åsyftad

användning" av garantin, exempelvis i de s.k.

rekonstruktionsfallen där det kan förekomma att köpares

tillträde till konkursgäldenärens rörelse senareläggs för att

arbetstagarnas uppsägningstid skall löpa ut och garantin därmed

kan utnyttjas maximalt. Genom att garantin kommit att få en

annan användning än den som ursprungligen var tänkt skulle detta

förhållande eventuellt kunna vara en av förklaringarna till

utbetalningarnas storlek, menar lönegarantiutredningen.

Det är emellertid viktigt att, som framhålls i propositionen,

så långt det är möjligt minska riskerna för missbruk. I detta

syfte föreslår regeringen att det i lagen införs föreskrifter om

skyldighet för arbetstagaren att lämna uppgifter dels till

konkursförvaltaren, dels till länsstyrelsen om sina

anställnings- och avlöningsförhållanden under uppsägningstiden.

Sammanfattningsvis delar arbetsmarknadsutskottet således

regeringens uppfattning att det är angeläget att sätta

beloppsgränsen på ett sådant sätt att man når syftet att

begränsa utgifterna från lönegarantifonden och samtidigt bekämpa

missbruk och icke avsedd användning av garantin. Genom att

garantins koppling till basbeloppet slopas och maximibeloppet

anges till bestämt krontal uppnås också att statens åtaganden

inte automatiskt ökar.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag om

garantins omfattning medan nu behandlade motioner avstyrks, i

förekommande fall i berörda delar.

Vad härefter angår förslaget i motion L22 (nyd), som utskottet

har förstått det, innebär detta att skilda regler skulle gälla

för olika kategorier arbetstagare och för de allra flesta betyda

ett i förhållande till regeringens förslag lägre maximibelopp.

Dessutom kommer inte fordringar på annat än lön,

semesterersättning och pension att omfattas av garantin.

Arbetsmarknadsutskottet anser att regeringens förslag grundar

sig på väl gjorda avvägningar. Motionen avstyrks därför i nu

berörda delar.

Utskottet kan inte heller ställa sig bakom yrkandet i motion

L22 att utvidga kretsen av garantiberättigade på det sätt som

föreslås i motionen. Motionen avstyrks därför även i denna del.

I likhet med propositionen anser arbetsmarknadsutskottet att

man bör avvakta ytterligare utredning innan man tar slutlig

ställning till vilken myndighet som skall ha hand om

utbetalningarna. Länsstyrelserna bör därför tills vidare vara

utbetalningsmyndighet. Motion L21 bör således avslås.

Vad slutligen angår förslaget i motion L304 (nyd) om

prövningen av lönegarantiärenden är motionen tillgodosedd med

regeringens förslag. Motionen bör därför inte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 maj 1992

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Ingela Thalén

I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Anders G

Högmark (m), Kjell Nilsson (s), Marianne Andersson (c), Lahja

Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Harald

Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman (s),

Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Kent Olsson (m), Berit

Andnor (s) och Sigge Godin (fp).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Avvikande meningar

1.Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund,

Monica Öhman, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser

att den del av arbetsmarknadsutskottets yttrande som börjar med

"Vad först" och slutar med "berörda delar" bort ha följande

lydelse:

Vad först angår frågan om det maximala garantibeloppet kan

utskottet för sin del inte ansluta sig till regeringens förslag

att detta skall bestämmas till 100 000 kr. Det gäller såväl

beloppets storlek som konstruktionen på beloppsgränsen. En så

kraftig begränsning som nu föreslås bör inte införas utan att

det gjorts kompletterande utredningar, t.ex. om

lönefordringarnas placering i förmånsrättsordningen. Några

sådana utredningar föreligger inte. Förslaget innebär om det

genomförs att lönegarantin förlorar sin karaktär av social

skyddslagstiftning.

Som framförs i motionerna L18 (s) och L20 (s) är det

föreslagna taket så lågt att en vanlig arbetstagare ganska snart

kommer upp till detta belopp när det gäller innestående lön och

semesterersättning samt krav på uppsägningslön. Som

exemplifieras i motion L18 kommer byggnadsarbetare med stora

innestående ackordsöverskott liksom tjänstemän med en månadslön

på 20 000--25 000 kr. ganska snart upp till maximibeloppet utan

att i någon högre grad kunna utnyttja sin lagstadgade rätt till

uppsägningslön. Med regeringens förslag kommer emellertid den

äldre arbetskraften och anställda hos oseriösa arbetsgivare att

drabbas hårdast.

Utskottet anser det självfallet angeläget att eventuella

missbruk av lönegarantimedel skall bekämpas. Om det förekommer

missbruk görs det i propositionen inte någon analys av vilken

typ av missbruk det i så fall skulle vara fråga om. Däremot kan

den nuvarande företeelsen att företagare använder lönegarantin

som ett konkurrensmedel starkt ifrågasättas. Man låter staten

stå för de anställdas löner och tillgodogör sig själv

intäkterna. Ett sådant förfarande bör inte accepteras. Man

stävjar emellertid inte ett sådant missbruk genom att hindra

löntagarna från att få ut sin rättmätiga lön. I stället krävs

bättre tillsyn och kontroll.

Utskottet anser att en knytning till gällande basbelopp har

klara fördelar och förordar därför i likhet med motionärerna i

motionerna L18, L19 och L20 en fortsatt sådan koppling.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att maximala antalet

basbelopp sänks och anser att ett rimligt antal kan vara sju

basbelopp.

Med det anförda anser utskottet att regeringens förslag om

begränsning av lönegarantin bör avslås och att riksdagen i

stället beslutar att lönegarantin även i fortsättningen knyts

till basbeloppet och att garantin för fordran med förmånsrätt

enligt 12 § förmånsrättslagen gäller för varje arbetstagare med

högst ett belopp som motsvarar sju gånger det vid tiden för

konkursbeslutet gällande basbeloppet.

Förslaget i motion L22 (nyd) som utskottet har förstått det

skulle -- även i jämförelse med regeringens förslag -- innebära

ytterligare försämringar av lönegarantin för de allra flesta

arbetstagare i arbetsgivarens konkurs. Bara arbetstagare med

mycket höga löner och därmed stora lönefordringar skulle med den

föreslagna konstruktionen kunna komma i närheten av de belopp

som kan komma i fråga med motionens förslag. Den avstyrks därför

i aktuella delar.

2.Laila Strid-Jansson (nyd) anser att den del av

arbetsmarknadsutskottets yttrande som börjar med "Vad först" och

slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion L22 (nyd) att betalning

enligt garantin ytterligare kan begränsas.

Det kan ske genom att den föreslagna maximiersättningen

kompletteras med följande tillägg. Ersättningen bör begränsas

till samma ersättningsnivå som gäller för

arbetslöshetsförsäkringen, dvs. för närvarande 90% av

inkomsten, samt beräknas på lönedelar upp till 7,5 basbelopp.

Dessutom bör betalning enligt garantin lämnas endast för fordran

på lön eller semesterlön eller semesterersättning samt för

fordran på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 §

förmånsrättslagen.

Utskottet anser vidare att kretsen av personer som kan få

statlig lönegaranti bör utvidgas till sådana enskilda

småföretagare eller andra som är att jämställa med vanliga

arbetstagare.

Motion L22 tillstyrks därför i nu berörda delar, medan

motionerna L18, L19 och L20 avstyrks, i förekommande fall i

aktuella delar.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet

Karl-Erik Persson (v) anför:

Jag biträder den av Socialdemokraterna avgivna avvikande

meningen.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionerna 2

Motioner väckta med anledning av proposition 1991/92:139 2

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92 3

Utskottet 4

1 Inledning 4

2 Propositionens huvudsakliga innehåll 6

3 Garantins omfattning 7

4 Handläggningen 12

5 Utbetalningen 14

6 Överprövningen 15

7 Ytterligare utredningsarbete m.m. 18

Hemställan 24

Reservation 25

Lönegarantins maximibelopp (s) 25

Särskilda yttranden 27

1. Lönegarantilagen i övrigt m.m. (s) 27

2. Lönegarantilagen i övrigt m.m. (nyd) 27

Bilaga 1 Av regeringen framlagda lagförslag 29

Bilaga 2 Av utskottet framlagt lagförslag 35

Bilaga 3 Arbetsmarknadsutskottets yttrande 1991/92:AU4y 36