Bet. 1991/92:LU5

Lagutskottets betänkande

1991/92:LU05

Upphovsrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Bilaga

Innehållsförteckning

1991/92

LU5

Sammanfattning

I betänkandet behandlas sex motioner om upphovsrättsliga

frågor. I en motion (s) framförs önskemål om ökade möjligheter

till utgivning av talböcker. Tre motioner (fp och c, v resp. mp)

rör upphovsrätten till folkmusik. En motion (m) avser frågan om

utskrift av radioprogram och en gäller möjligheten för

konsumentverket att spela in TV-reklam.

Utöver dessa motioner behandlas i betänkandet en motion (fp)

om användningen av personbilder i massmedia m.m. Motionen har

remissbehandlats. En sammanställning av remissyttranden har

intagits i bilaga till betänkandet.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner med

hänvisning bl.a. till förslag som framlagts av

upphovsrättsutredningen.

Motioner

1990/91:L801 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om lagstiftning om rätt till egen bild.

1990/91:L803 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en ändring av upphovsmannarättslagen som gör

det möjligt för flyktingar och invandrare att låna talböcker.

1990/91:L804 av Alexander Chrisopoulos m.fl. (v) vari -- med

hänvisning till vad som anförs i motion 1990/91:Kr285 -- yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om upphovsrättslagstiftning på musikområdet.

1990/91:L805 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om programutskrifter från Sveriges Radio.

1990/91:L806 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp, c) vari -- med

hänvisning till vad som anförs i motion 1990/91:Kr326 -- yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om upphovsrättlagstiftningen på musikområdet.

1990/91:L808 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari -- med

hänvisning till vad som anförs i motion 1990/91:Kr331 -- yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om upphovsrättslagstiftningen på musikområdet.

1990/91:L809 av Carl Frick (mp) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till skyndsam ändring i

upphovsrättslagen som går ut på att konsumentverket,

konsumentombudsmannen eller annan myndighet som kan komma ifråga

får rätt att spela in, bevara och citera radio- eller

TV-sändning samt i övrigt utnyttja det inspelade i myndighetens

verksamhet.

Utskottet

1 Allmän bakgrund

Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och

konstnärliga verk ger ett tidsbegränsat skydd åt den som skapat

ett sådant verk. Skyddet innebär att den som skapat verket har

rätt att utnyttja detta ekonomiskt och har ett visst ideellt

betonat inflytande över hur och i vilka sammanhang det används.

Har flera medverkat vid tillkomsten av det skyddade verket har

var och en av dem upphovsrätt.

Begreppen litterärt och konstnärligt verk i lagen är mycket

vidsträckta. Till litterära verk räknas bl.a. skönlitteratur och

beskrivande framställningar i ord såsom vetenskapliga arbeten

och handböcker. Som konstnärliga verk räknas i princip alla

former, i vilka verk skapas i syfte att nå en konstnärlig

verkan, t.ex. i bild, rörelse eller toner. Till denna grupp hör

bl.a. målningar, alster av bildhuggarkonst, sceniska verk som

teaterpjäser och koreografiska verk, musikaliska kompositioner

både när de framförs och framträder i notskrift samt filmverk,

både spelfilmer och under vissa förutsättningar kortfilmer och

journalfilmer.

För att en produkt över huvud taget skall anses som ett verk

och därmed komma i åtnjutande av skydd enligt lagen måste den ha

vad man brukar kalla verkshöjd. Kravet på verkshöjd kan

uttryckas så, att en produkt är ett verk, om den praktiskt sett

inte har kunnat framställas av två personer oberoende av

varandra. Utanför skyddet faller därför idéer och uppslag som

flera kan tänkas komma på, vanliga nyhetsmeddelanden, vardagliga

samtal, enklare nyttoföremål och andra prestationer av

rutinmässig eller alldaglig karaktär.

Ett verk kan framträda i många olika former. Det kan vara

fixerat på ett materiellt underlag, dvs. i ett exemplar.

Exemplar av verket är inte blott en bok eller en målning som kan

ge en omedelbar upplevelse av verket, utan också en

grammofonskiva, en filmremsa, en trycksats, en matris osv., som

endast medelbart kan ge en sådan upplevelse. Verket kan också

framträda i obeständig form, t.ex. i uppläsarens ord, i tonerna

av ett musikstycke, i bilden på filmduken eller

televisionsskärmen. Alla former vari verket framträder faller

inom dess skyddssfär, även bearbetningar.

Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt verk

innefattar en principiell ensamrätt att framställa exemplar av

verket och att göra verket tillgängligt för allmänheten, t.ex.

genom att framföra eller visa det offentligt och sprida exemplar

av verket. Som framställning av exemplar anses bl.a. inspelning

av verket på band eller annan anordning från vilken det kan

återges.

Ett verk framförs offentligt när det presenteras för

allmänheten i obeständig form, t.ex. när en dikt läses upp, ett

musikstycke spelas, en film visas eller ett verk sänds ut i

ljudradio eller televisionen. Ett framförande är offentligt, när

det sker på en plats, dit allmänheten äger tillträde. Härmed

jämställs det fallet, att framförandet anordnas i

förvärvsverksamhet inför en större sluten krets, framför allt på

en större arbetsplats (s.k. industrimusik).

Det upphovsrättsliga skyddet gäller i 50 år, som regel räknat

från upphovsmannens död.

Upphovsrättslagen innehåller också regler om s.k. närstående

rättigheter. Dessa regler ger musiker, skådespelare och andra

utövande konstnärer ett rättsligt skydd då de framför litterära

eller konstnärliga verk. Sådana framföranden får inte utan

konstnärens samtycke spelas in på film, varmed jämställs

videogram, på fonogram (grammofonskivor, kassettband, m.m.)

eller på annan anordning genom vilken de kan återges. De får

inte heller utan rättighetshavarens samtycke sändas ut i bl.a.

radio eller TV. Inspelningar av framföranden får mångfaldigas

endast med konstnärens medgivande. Vidare gäller att utövande

konstnärer har rätt till ersättning då ljudinspelningar används

vid radio, TV-sändningar eller utnyttjas offentligt i

förvärvssyfte. Också för de utövande konstnärerna gäller en

50-årig skyddstid, räknad från framförandet.

Till de närstående rättigheterna räknas även det skydd som

fonogramproducenter samt radio- och TV-företag har enligt

upphovsrättslagen. Fonogram får inte utan producentens samtycke

eftergöras eller överföras till andra anordningar genom vilka de

kan återges. Vidare har fonogramproducenten rätt till ersättning

då ljudupptagningen används vid radio- eller TV-sändning eller

utnyttjas offentligt i förvärvssyfte. Beträffande radio- och

TV-sändningar gäller att de inte utan företagets medgivande får

återutsändas eller spelas in på en anordning genom vilken de kan

återges. Gjorda inspelningar får inte överföras till någon annan

sådan anordning såvida inte företaget samtycker.

Skyddet för upphovsmän, utövande konstnärer m.fl. är i vissa

avseenden inskränkt av hänsyn till allmänna eller enskilda

intressen.

Den som gör intrång i de rättigheter som lagen ger upphovsmän

och andra rättighetshavare kan dömas till straff och förpliktas

utge skadestånd.

Upphovsrättslagen omfattar inte fotografier. Fotografers

rättigheter till sina bilder regleras i stället genom

bestämmelserna i lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild.

Dessa regler, som är tillämpliga på bl.a. fotografer som

medverkar vid filminspelningar och i TV-sändningar, ansluter

nära till upphovsrättslagens regelsystem.

Den upphovsrättsliga lagstiftningen gäller främst svenska verk

och prestationer. Genom Sveriges anslutning till olika

internationella konventioner har Sverige förpliktat sig att ge

skydd också åt verk och prestationer med ursprung i ett stort

antal andra länder. Den svenska lagstiftningen bygger liksom

motsvarande lagar i andra nordiska länder på innehållet i dessa

konventioner. Bland sådana konventioner kan här nämnas särskilt

1886 års Bernkonvention för skydd av litterära och konstnärliga

verk, 1952 års världskonvention om upphovsrätt och 1961 års

internationella konvention om skydd för utövande konstnärer,

framställare av fonogram samt radioföretag (Romkonventionen).

Konventionerna bygger på i huvudsak två principer. Den ena är

att varje konventionsstat skall ge samma skydd åt verk och

prestationer från andra konventionsstater som staten i fråga ger

sina nationella verk och prestationer. Den andra är att en

konventionsstat är förpliktad att garantera de andra

konventionsstaternas verk och prestationer visst minimiskydd.

Den svenska upphovsrättslagstiftningen har varit föremål för

en allmän översyn av upphovsrättsutredningen (Ju 1976:02). Också

i övriga nordiska länder har liknande utredningsarbeten kommit

till stånd. Upphovsrättsutredningen har bedrivit sitt arbete i

etapper och avlämnade år 1990 sitt slutbetänkande (SOU 1990:30)

Översyn av upphovsrättslagstiftningen--fotografirättens

integration--2 kap. upphovsrättslagen--särskilda frågor

om konstverk. Utredningen har tidigare avlämnat två promemorior

med lagstiftningsförslag samt fyra delbetänkanden. Promemoriorna

och tre av delbetänkandena har helt eller delvis lett till

lagstiftning. Utredningens slutbetänkande och fjärde

delbetänkande, (SOU 1988:31) Översyn av

upphovsrättslagstiftningen, Delbetänkande 4 som behandlar --

enskilt bruk -- institutionell exemplarframställning, har

remissbehandlats och är jämte vissa av utredningens tidigare

förslag föremål för överväganden inom justitiedepartementet.

Inom EG har upphovsrättsfrågorna under senare år tilldragit

sig allt större uppmärksamhet. År 1990 utfärdade EG-kommissionen

ett meddelande med titeln "Follow-up to the Green Paper. Working

Programme of the Commission in the Field of Copyright and

Neighbouring Rights". Dokumentet avses främst vara ett underlag

för diskussion om åtgärder för att stärka upphovsrätten och de

närstående rättigheterna. Av dokumentet framgår att kommissionen

strävar efter en omfattande harmonisering av EG-ländernas

nationella regelverk på området. Ett första steg avses bli ett

förslag till direktiv från kommissionen om att samtliga

EG-länder skall vara anslutna till Bernkonventionens s.k.

Paristext samt Romkonventionen vid utgången av år 1992. I ett

längre tidsperspektiv är syftet att åstadkomma en harmonisering

av upphovsrätten i ett antal särskilt betydelsefulla hänseenden.

Här kan särskilt nämnas en uteslutande rätt till mångfaldigande

och spridning för utövande konstnärer, fonogram- och

videoproducenter samt radio- och TV-företag, liksom en

uteslutande rätt för konstnärerna och radio- och TV-företagen

att kontrollera inspelning av deras framföranden resp.

sändningar.

2 Skydd för folkmusik

2.1 Motionsmotiveringar

I motionerna 1990:L804 av Alexander Chrisopoulos m.fl (v),

L806 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp, c) och L808 av Inger

Schörling m.fl. (mp) framförs önskemål om att upphovsrättslagen

skall ses över i syfte att den skall bli tillämplig på

folkmusik.

2.2 Arbete inom WIPO och UNESCO

Skyddet för folkmusik togs år 1980 upp inom UNESCO, där en

arbetsgrupp tillsattes för frågan. Gruppens arbete resulterade i

en rekommendation om att WIPOs och UNESCOs sekretariat fick i

uppdrag att revidera ett tidigare utarbetat förslag till

modellag. En sådan revidering skedde sedermera inom

sekretariaten, och ett förslag till modellag antogs år 1982 av

en expertkommitté, som tillsatts av WIPOs och UNESCOs

generaldirektörer efter rekommendation av organisationerna.

Förslaget till modellag omfattar inte bara folkmusik utan

också andra konstarter som folkdans, folksagor m.m. En

förutsättning för skydd är att verken ingår i en konstnärlig

tradition som utvecklats i en bygd eller av enskilda personer

och speglar traditionella konstnärliga uttrycksmedel i bygden.

Skyddet gäller oavsett om verket på något sätt materialiserats

eller endast lever vidare muntligen. Enligt modellagen får --

med vissa undantag -- skyddade verk inte utan myndighets

tillstånd publiceras eller mångfaldigas eller framföras

offentligt genom radio och TV eller på annat sätt. Även

spridning av exemplar av verket omfattas av skyddet. Myndigheten

i fråga har rätt att bestämma avgifter för verkens utnyttjande.

Skyddet är inte tidsbegränsat och gäller vid sidan av det skydd

som kan tillkomma verket på grund av upphovsrättsliga regler.

Såvitt känt har inte något industriland infört en särreglering

på grundval av modellagen.

2.3 Tidigare behandling

Vid 1987/88 års riksmöte behandlade utskottet två motioner

vari hävdades att folkmusik och folkdans inte skyddas av

upphovsrättslagen och att villkoren för dessa kulturformer

skulle förbättras om Sverige införde ett upphovsrättsligt skydd

för folkmusiken efter mönster av den modellag som utarbetats

inom WIPO och UNESCO.

I sitt av riksdagen godkända betänkande LU1987/88:28 avstyrkte

utskottet bifall till motionerna. Utskottet konstaterade därvid

att modellagen i väsentliga avseenden skiljer sig från det

upphovsrättsliga regelsystemet. Sålunda bygger inte lagen på att

det finns någon upphovsman till verket i fråga, något som är en

grundläggande förutsättning för uppkomsten av upphovsrättsligt

skydd enligt de internationella konventioner som finns på

upphovsrättens område och som ligger till grund för

lagstiftningen i Sverige och det helt övervägande antalet andra

länder i världen. Vidare gäller skyddet till skillnad från

upphovsrättslagstiftningen utan tidsbegränsning. Även om

utskottet hade förståelse för motionärernas önskan att värna om

folkmusiken ifrågasatte utskottet från principiella

utgångspunkter huruvida man för en särskild konstart lämpligen

borde införa en lagstiftning som på detta sätt avvek från vad

som gäller för annan konstnärlig verksamhet. Utskottet framhöll

vidare att den av motionärerna begärda lagregleringen i den

praktiska tillämpningen kunde medföra svårbemästrade

gränsdragningsproblem. En annan omständighet som måste vägas in

var att ett system med tillståndsgivning för användningen av

folkmusik förutsatte att en administration byggs upp för

ändamålet, vilken måste finansieras genom avgifter från

användarna av musiken. Sådana avgifter i förening med uttagandet

av ersättning för själva utnyttjandet av folkmusik medförde

enligt utskottet kostnader för användarna som inte uppvägdes av

fördelarna för folkmusiklivet i stort.

Utöver det anförda framhöll utskottet att den praktiska

betydelsen av en särskild lagstiftning till skydd för

folkmusiken inte borde överdrivas. Enligt utskottet torde

sålunda i vart fall den musik som skapas här i landet som regel

ha en eller flera kända upphovsmän och därmed vara omfattad av

upphovsrättslagen. I den mån verk som faller utanför lagens

tillämpningsområde blivit bearbetade eller utnyttjats för

nyskapelser ger upphovsrättslagen skydd åt dessa prestationer

under en tid som sträcker sig 50 år efter bearbetarens eller

nyskaparens död. Helt utanför det rent upphovsrättsliga skyddet,

fortsatte utskottet, faller därför endast äldre, inte bearbetade

verk. Vid inspelningar och framföranden av sådana traditionella

verk skyddas emellertid de utövande konstnärerna.

På grund av det sagda kunde utskottet inte ställa sig bakom de

då aktuella motionsförslagen. Behovet av ökade ekonomiska

resurser till folkmusiken och folkdansen fick tillgodoses på

annat sätt än genom en lagstiftning efter mönster av modellagen.

Utskottet förutsatte att regeringen följde utvecklingen på

området.

2.4 Utskottets överväganden

Med anledning av de nu aktuella motionerna vill utskottet än

en gång stryka under att upphovsrättslagen gäller för alla

former av litterärt och konstnärligt skapande och således också

för folkmusik. Likaså skyddas, som tidigare nämnts, dem som

bearbetar och framför folkmusik. Samtidigt förhåller det sig

obestridligen så att åtskilliga verk inom folkmusiken faller

utanför det skydd som upphovsrättslagen ger. En orsak härtill

kan vara att skyddstiden, 50 år från upphovsmannens död, gått

till ända. En annan anledning kan vara att verket inte kan

tillskrivas någon viss upphovsman därför att det har kommit till

genom långvarig utveckling i en viss trakt och under medverkan

av en obestämd krets människor. I dessa hänseenden skiljer sig

emellertid inte folkmusiken från andra former av konstnärligt

skapande. För t.ex. många verk inom den seriösa musiken som

allmänt utnyttjas har skyddstiden gått till ända, och inom

jazzen är det inte ovanligt att verk saknar kända upphovsmän.

Någon anledning till att just folkmusiken skulle ges ett mera

långgående upphovsrättsligt skydd än andra konstnärliga alster

kan utskottet inte finna. Inte heller i övrigt har det enligt

utskottets mening framkommit några omständigheter som föranleder

utskottet att frångå sin tidigare bedömning av spörsmålet.

Utskottet vidhåller sålunda sin uppfattning att några särskilda

regler om skydd för folkmusik inte bör införas. En annan sak är

att det kan finnas anledning att i ett vidare perspektiv

överväga huruvida skyddet för litterära och konstnärliga verk

bör förbättras med hänsyn till de intressen som gör sig gällande

på bl.a. musikområdet. Denna fråga faller dock utanför ramen för

det nu aktuella ärendet. Behovet av ökade ekonomiska resurser

till folkmusiken får därför tills vidare tillgodoses på annat

sätt än genom särskild lagstiftning. Liksom tidigare förutsätter

utskottet att regeringen följer utvecklingen på området. Med det

anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L804, L806

och L808.

3 Utgivning av talböcker

3.1 Motionsmotivering

I motion 1990/91:L803 av Maud Björnemalm m.fl. (s) framhålls

att länsbiblioteket i Örebro bedrivit försöksverksamhet med

utlåning av talböcker till invandrare. Utvärderingen av

verksamheten visar enligt motionärerna flera positiva effekter.

Från invandrarlärarhåll har sålunda bl.a. konstaterats att

användningen av talbok i kombination med en vanlig bok

underlättat för invandrare att tillägna sig svenska språket.

Vidare har invandrarnas ordförråd blivit bättre, ordförståelsen

har ökat och uttalet har förbättrats. Även för invandrare som

genomgått organiserad svenskundervisning har försöksverksamheten

haft positiva effekter. Motionärerna anser mot denna bakgrund

att det nu finns anledning till en ändring av

upphovsrättslagen som möjliggör talboksutlåning till invandrare

och flyktingar.

3.2 Gällande ordning

Upphovsrättslagen ger, som tidigare redovisats, den som skapat

ett verk en principiell ensamrätt att framställa exemplar av

verket och att sprida exemplar bland allmänheten eller på annat

sätt göra verket tillgängligt för allmänheten. Varje form som

verket framträder i är ett exemplar. En inspelning av en

uppläsning ur ett litterärt verk är således ett exemplar av

verket. Också de som framför verk, s.k. utövande konstnärer,

samt fonogramproducenter och radio- och TV-företag har vissa

rättigheter enligt upphovsrättslagen.

Rättigheterna är inte oinskränkta. Av hänsyn till olika

intressen har betydelsefulla inskränkningar gjorts i

upphovsmännens samt de utövande konstnärernas och andra

rättighetshavares rätt att förfoga över sitt verk. En viktig

sådan undantagsregel gäller spridningen av exemplar. Sedan ett

litterärt eller musikaliskt verk givits ut får exemplar som

omfattas av utgivningen fritt spridas vidare och visas

offentligt. Genom detta undantag kan exempelvis tryckta skrifter

lånas ut från bibliotek. Uthyrning av inspelningar av

musikaliska verk omfattas inte av undantaget.

En särskild undantagsregel tar sikte på framställningen av

talböcker. Enligt 18§ andra stycket upphovsrättslagen får

bibliotek och organisation efter tillstånd av regeringen och på

de villkor som angetts i tillståndet framställa exemplar av

utgivet litterärt verk genom ljudupptagning om exemplaren skall

användas för utlåning till blinda och andra svårt vanföra. Med

uttrycket "svårt vanföra" avses personer som på grund av

rörelsehinder inte kan hantera en vanlig bok. Genom förordningen

(1961:348) med tillämpningsbestämmelser till lagarna (1960:729

och 730) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och

om rätt till fotografisk bild har länsbiblioteken och Stockholms

stadsbibliotek fått rätt att framställa talböcker till läsblinda

och vanföra som är förhindrade att ta del av verket genom

exemplar som utkommit i handeln. Särskilda tillstånd för

framställning av talböcker har vidare givits Bibliotekstjänst

AB, Synskadades Riksförbund (SRF), SRF Tal & Punkt AB samt

Talboks- och Punktskriftsbiblioteket.

Upphovsrättslagen ger inte upphovsmännen någon rätt till

ersättning från dem som framställer talböcker enligt 18§ andra

stycket. Efter mönster av den s.k. biblioteksersättningen har

dock införts särskilda regler om ersättning till upphovsmän och

översättare när deras texter utnyttjas för talböcker. Medel för

ersättningarna anvisas årligen via statsbudgeten.

Den lagfästa rätten till framställning av talböcker har

kompletterats genom ett särskilt avtal som slutits mellan

skolöverstyrelsen och Sveriges författarförbund. Avtalet ger

möjlighet till framställning av talböcker för utlåning till

afasisjuka, ordblinda samt psykiskt utvecklingsstörda. Av

avtalet framgår att rörelsehindrade, långtidssjuka och

konvalescenter har rätt att låna talböcker.

3.3 Utredningsarbete

Frågan om utgivning av talböcker har tagits upp av

upphovsrättsutredningen i dess år 1990 avlämnade slutbetänkande.

Enligt utredningen bör talboksförsörjningen i fortsättningen

regleras genom en ordning som grundar sig på kollektiva avtal,

och utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen i 18§

andra stycket upphovsrättslagen byts ut mot en

avtalslicensbestämmelse. Förslaget innebär att bibliotek och

annan som bedriver utlåning i organiserade former skall kunna

träffa avtal om framställning av talböcker med en organisation

som företräder ett flertal av svenska upphovsmän på området. Ett

sådant avtal gäller också gentemot upphovsmän som inte företräds

av organisationen under vissa förutsättningar. Förslaget avser

endast talboksframställning för utlåning till blinda och andra

läshandikappade, dvs. de grupper som för närvarande

tillhandahålls talböcker med stöd av den nu gällande

bestämmelsen i upphovsrättslagen eller det ovan redovisade

avtalet mellan skolöverstyrelsen och Sveriges författarförbund.

Enligt utredningen bör en avtalslicensbestämmelse inte omfatta

barn i förskoleåldern eller invandrare. Utredningen anser att en

utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde till dessa

grupper inte kan komma i fråga eftersom regleringen då riskerar

att i varje fall inkräkta på upphovsmännens legitima intressen

och därigenom skulle strida också mot Bernkonventionen.

3.4 Utskottets överväganden

Som påpekas av motionärerna kan talböcker vara ett värdefullt

redskap vid svenskundervisningen för våra invandrare. För

utskottet framstår det därför som angeläget att talböcker kan

framställas för utlåning till invandrarna. Några hinder mot att

talböcker produceras för detta ändamål föreligger inte enligt

gällande regler, dock under förutsättning att upphovsmännen

lämnar sitt samtycke. Det ovan redovisade avtalet mellan

skolöverstyrelsen och Sveriges författarförbund visar också att

sådana överenskommelser kan träffas, och utskottet vill

understryka vikten av att denna möjlighet tas till vara för att

talboksutgivningen till invandrare skall säkras. När det gäller

motionärens önskemål om en ändring av upphovsrättslagen vill

utskottet emellertid hänvisa till att upphovsrättsutredningen

vid sina överväganden av frågan funnit att en lagreglering inte

är möjlig med hänsyn till våra förpliktelser enligt

Bernkonventionen. Utredningens Betänkande bereds för närvarande

inom regeringskansliet. Enligt utskottets mening bör regeringens

ställningstagande i saken inte föregripas genom några uttalanden

från riksdagens sida. Motion L803 bör således inte föranleda

någon riksdagens vidare åtgärd, och utskottet avstyrker

följaktligen bifall till motionen.

4 Utskrift och inspelning av radio- och TV-program

4.1 Motionsmotiveringar

I motion 1990/91:L805 av Margit Gennser (m) framhålls att det

är mycket svårt att få utskrifter av program från Sveriges

Radios riksradioprogram m.m. Många gånger behövs sådana

utskrifter för att utsagor i programmen skall kunna verifieras

eller kontrolleras. Från Sveriges Radios sida vägrar man ofta

att tillhandahålla programutskrifter med hänvisning till

upphovsrätten. Motionären är medveten om att vissa

upphovsrättsliga problem föreligger men anser det vara ett

oeftergivligt krav att riksdagen och dess ledamöter får tillgång

till alla de program som sänts av Sveriges Radio i dess egenskap

av monopolföretag.

I motion 1990/91:L809 av Carl Frick (mp) erinras om att

konsumentverket skall beivra otillbörlig marknadsföring i bl.a.

radio och TV. För att verket skall kunna fullgöra denna uppgift

och sina andra åligganden är det enligt motionären nödvändigt

att verket har möjlighet att spela in radio- och TV-sändningar,

att utnyttja det inspelade materialet i sin verksamhet samt

sprida inspelningarna vidare. Motionären anser att

upphovsrättslagen bör ändras så att konsumentverket,

konsumentombudsmannen eller annan myndighet får rätt att spela

in, bevara och citera radio- och TV-sändningar samt utnyttja

inspelningarna i sin verksamhet.

4.2 Gällande ordning

Det upphovsrättsliga regelsystemet gäller till förmån för

bl.a. programutbudet i radio och TV. Inte bara

teaterföreställningar, nöjesprogram och liknande sändningar

omfattas av skyddet utan också journalfilmer, reportage och mera

kvalificerade intervjuer. Även reklamfilmer kan vara föremål för

upphovsrätt. Utanför skyddssfären faller egentligen bara enklare

nyhetsmeddelanden och framställningar som endast registrerar ett

händelseförlopp.

Som redovisats i föregående avsnitt är upphovsmännens m.fl.

rättigheter till sina prestationer inskränkta i flera avseenden.

En sådan inskränkning är den nämnda fria spridningen av

litterära och musikaliska verk. Undantaget från spridningsrätten

omfattar dock inte filmverk. Som filmverk räknas bl.a.

kortfilmer, reportage och spelfilmer och detta oavsett om det är

fråga om biograffilm eller videoinspelningar. Ett annat

väsentligt undantag (11§) medger att enstaka exemplar av

skyddade verk och prestationer framställs för enskilt bruk utan

tillstånd från rättighetshavaren. Om ett verk spelats in eller

på annat sätt kopierats med stöd av denna bestämmelse får det

inte användas för annat ändamål. Enligt en av högsta domstolen

år 1984 (NJA 1984 s.304) meddelad dom i ett mål om

upphovsrättsintrång är bestämmelsen inte tillämplig när Sveriges

Radio på beställning av utomstående personer framställer kopior

av bevarade programinspelningar. Ett ytterligare undantag är den

s.k. citaträtten. I överensstämmelse med god sed får citat göras

ur offentliggjort verk, dock endast i den omfattning som

betingas av ändamålet (14§ första stycket). Citaträtten kan

inte uttnyttjas för inspelning av hela det skyddade verket. I

kritisk eller vetenskaplig framställning får vidare

offentliggjort konstverk avbildas i anslutning till texten

(14§ andra stycket).

Enligt 24§ upphovsrättslagen gäller att vad som muntligen

eller skriftligen anförs inför en myndighet eller i statlig

eller kommunal representation eller vid offentlig överläggning

om allmänna angelägenheter får återges utan rättighetshavarnas

samtycke. Bestämmelsen omfattar bl.a. offentliga debatter i

politiska och andra frågor som berör allmänheten oavsett yrken

eller specialintressen och är tillämplig vid exempelvis debatter

i radio eller TV.

Några av undantagen i upphovsrättslagen har samband med radio-

och TV-sändningar och verksamheten vid arkivet för ljud och

bild. Ett sådant undantag har tillkommit för att radio- och

TV-företag skall kunna spela in program för att sedan sända dem

på lämplig tid eller använda dem för reprissändningar. Har

företaget fått rättighetshavarens tillstånd att sända ett

skyddat verk har företaget enligt 22 § upphovsrättslagen rätt

att på de villkor som bestäms av regeringen spela in verket utan

särskilt samtycke, s.k. efemär inspelning. Regler för efemära

inspelningar finns i den tidigare nämnda förordningen med

tillämpningsbestämmelser till upphovsrättslagen och

fotografilagen. I förordningen föreskrivs bl.a. att efemära

inspelningar skall förstöras inom ett år om inte annat avtalats

med rättighetshavarna. Inspelningarna får med ett visst undantag

inte utlämnas till någon utomstående. Av 22a§

upphovsrättslagen följer att företaget också får spela in

skyddade verk för att säkerställa framtida bevisning om

programmets innehåll. Genom en lagändring som trätt i kraft den

1 juli 1991 har möjligheten att göra sådana s.k.

referensupptagningar utvidgats till fall då det behövs för att

statlig myndighet skall kunna fullgöra sina uppgifter när det

gäller att i efterhand utöva tillsyn över

utsändningsverksamheten. Referensupptagningar av den förstnämnda

typen får endast användas för bevisändamål när det gäller

yttrandefrihetsbrott. Rätt att ta del av inspelningarna och att

få utskrift av vad som yttrats i programmet har endast

justitiekanslern och enskild som anser att yttrandefrihetsbrott

begåtts mot honom eller att han lidit skada på grund av sådant

brott. Behöriga att få del av referensupptagningar enligt den

nya regeln är radionämnden, närradionämnden och kabelnämnden.

Bestämmelser om referensupptagningar finns i

radioansvarighetslagen (1966:756) och förordningen (1967:226) om

tillämpningen av radioansvarighetslagen. Referensupptagningar

med dokumentariskt värde får vidare bevaras i arkivet för ljud

och bild. Arkivet för ljud och bild får göra kopior av

offentliggjorda verk för bevarande i arkivet samt för

forskningsändamål göra enstaka kopior av sådana verk. Sådana

kopior får inte användas för annat ändamål, t.ex. för enskilt

studium (22 c §).

Av betydelse för möjligheterna till inspelning och utskrifter

av radio- och TV-program är vidare artiklarna 9 o 11 bis i

Bernkonventionen samt artikel 7 i Romkonventionen. Artikel 9 i

Bernkonventionen föreskriver att upphovsmän till litterära och

konstnärliga verk har uteslutande rätt att mångfaldiga verken på

vad sätt och i vilken form det vara må. Konventionsstaterna kan

dock i sin lagstiftning tillåta mångfaldigande i vissa särskilda

fall förutsatt att mångfaldigandet inte gör intrång i det

normala utnyttjandet av verket och inte heller oskäligt

inkräktar på upphovsmännens legitima intressen. Enligt artikel

11 bis gäller att i avsaknad av avtal tillstånd till radio- och

TV-sändningar av skyddade verk inte innefattar tillstånd att

spela in utsändningen. Konventionsstaterna får dock i sin

nationella lagstiftning införa regler om efemära upptagningar

som görs av radio- eller TV-företaget med dess egna hjälpmedel

och för dess egna utsändningar. Det är också tillåtet för

staterna att i lagstiftningen ta in bestämmelser om bevarande i

offentligt arkiv av inspelningar som äger ovanlig dokumentarisk

karaktär. Genom artikel 7 i Romkonventionen garanteras utövande

konstnärer ett skydd mot bl.a. att deras framföranden utan

samtycke spelas in och att gjorda inspelningar olovligen

mångfaldigas. Efemära upptagningar är tillåtna också enligt

Romkonventionen men de får inte utan rättighetshavarnas samtycke

mångfaldigas för annat ändamål.

Den ovan redovisade, utvidgade möjligheten för radio- och

TV-företag att göra referensupptagningar infördes i samband med

att riksdagen våren 1991 (prop. 1990/91:149, bet. KU35) fattade

beslut om att den marksända televisionen i Sverige skulle öppnas

för reklamfinansierade sändningar från ett från Sveriges Radio

fristående företag. Omläggningen av TV-politiken föranledde

åtskilliga ändringar i bl.a. radiolagen (1966:755). I radiolagen

har sålunda jämte annat införts bestämmelser om annonsering i

TV. En sådan bestämmelse tar sikte på annonser riktade till

barn. I allt väsentligt skall dock marknadsföringslagen

tillämpas på kommersiell TV-reklam vilket innebär att det

ankommer på konsumentverket och konsumentombudsmannen att

övervaka reklamen. När det gäller att övervaka efterlevnaden av

radiolagens annonsregler är emellertid radionämnden

tillsynsmyndighet.

Radiolagens annonsregler gäller inte TV-reklam som förekommer

i satellit- eller kabelsändningar. Marknadsföringslagens regler

tillämpas dock på dessa sändningar.

4.3 Tidigare behandling

Frågan om tillhandahållande av utskrifter av radio- och

TV-program behandlades år 1987 i riksdagen med anledning av en

motion som hänvisats till konstitutionsutskottet. På begäran av

konstitutionsutskottet yttrade sig lagutskottet över motionen. I

yttrandet (LU 1987/88:2y) fann lagutskottet på närmare anförda

skäl att några ändringar i upphovsrättslagen inte borde

genomföras i syfte att ge allmänheten en generell och

ovillkorlig rätt att få kopior av radio- och TV-program. Det

sagda uteslöt emellertid inte att det beträffande vissa typer av

program såsom olika debattprogram i samhällsfrågor kunde vara

befogat och med iakttagande av våra internationella

förpliktelser också möjligt att inskränka upphovsmännens

ensamrätt av hänsyn till allmänhetens intresse. Utskottet

erinrade härvidlag om att riksdagen på hemställan av

konstitutionsutskottet i betänkandet KU 1982/83:11 hade som sin

mening givit regeringen till känna, att spörsmålet om rätten att

få utskrifter av främst radio- och TV-program i samhällsfrågor

borde ses över och att därvid de upphovsrättsliga hindren borde

behandlas. Enligt vad lagutskottet år 1987 hade inhämtat

övervägdes sistnämnda fråga av upphovsrättsutredningen. I

avvaktan på utredningens ställningstagande borde enligt

lagutskottets mening riksdagen inte göra något uttalande i

saken. Utskottet förordade därför att motionen avstyrktes.

I sitt av riksdagen godkända betänkande KU 1987/88:21

hemställde konstitutionsutskottet att riksdagen skulle förklara

motionen besvarad med vad utskottet anfört. I betänkandet

framhöll konstitutionsutskottet att det var angeläget att frågan

om rätt att i efterhand ta del av Sveriges Radios program fick

en snar lösning. Konstitutionsutskottet hänvisade till att ett

förslag till lösning var att vänta från upphovsrättsutredningen

och delade lagutskottets uppfattning att riksdagen i avvaktan på

detta förslag inte borde göra något uttalande.

4.4 Utredningsarbete

Frågan om enskildas möjligheter att i efterhand få del av

utskrifter eller inspelningar av radio- och TV-program har

övervägts av upphovsrättsutredningen i delbetänkandet 4 (SOU

1988:31). I betänkandet framhåller utredningen att 24§

upphovsrättslagen i stor utsträckning ger enskilda möjlighet att

i efterhand få del av program som innehåller inlägg i

samhällsfrågor och andra inlägg i den offentliga debatten.

Samtidigt framhåller utredningen att det är oklart om

bestämmelsen omfattar sådana utfrågningar i allmänna

angelägenheter som numera ofta förekommer i radio och TV. I

syfte att programföretag skall kunna tillhandahålla enskilda

utskrifter och inspelningar av också sådana program föreslår

utredningen att en särskild bestämmelse härom införs i 11§

upphovsrättslagen.

I betänkandet föreslås vidare att bestämmelsen i 11§

upphovsrättslagen om kopiering för enskilt bruk ändras så att

rätten att fritt framställa exemplar av ett skyddat verk

begränsas till den rent privata sfären. Förslaget innebär att

det inte längre skall vara möjligt att inom ramen för regeln om

kopiering för enskilt bruk göra inspelningar eller andra kopior

av skyddade verk inom myndigheter, företag, organisationer m.m.,

s.k. institutionell exemplarframställning. Myndigheters och

andras behov av att kunna framställa exemplar för den egna

verksamheten föreslås i stället bli tillgodosett genom en

ordning med avtalslicenser. Enligt förslaget skall det bl.a. bli

möjligt för myndigheter m.fl. att med stöd av en

avtalslicensbestämmelse göra inspelningar av radio- och

TV-program för intern information i politiska, ekonomiska och

religiösa dagsfrågor.

Delbetänkandet 4 har remissbehandlats och förslagen övervägs

för närvarande inom justitiedepartementet.

4.5 Utskottets överväganden

Vad först gäller den i motion L805 upptagna frågan konstaterar

utskottet i likhet med upphovsrättsutredningen framhålla att

24§ upphovsrättslagen redan ger betydande möjligheter för

enskilda personer att få utskrifter från företagen inom Sveriges

Radio-koncernen av program som innehåller debatter i

samhällsfrågor m.m. Beträffande radio- och TV-intervjuer m.m. i

allmänna samhällsfrågor med politiker, tjänstemän m.fl. har, som

nämnts ovan, upphovsrättsutredningen framlagt ett förslag som

skall möjliggöra att programutskrifter och inspelningar kan

tillhandahållas enskilda av programföretagen. Genom redan

gällande ordning och upphovsrättsutredningens förslag är

motionärens önskemål i allt väsentligt tillgodosett. Något

initiativ från riksdagens sida med anledning av motion L805 är

således inte påkallat, och utskottet avstyrker bifall till den

motionen.

Inte heller kan någon riksdagens åtgärd anses påkallad

beträffande det i motion L809 upptagna spörsmålet om

konsumentverkets rätt att spela in radio- och TV-sändningar.

Enligt vad utskottet inhämtat är nämligen frågan redan föremål

för överväganden inom regeringskansliet med anledning av en

skrivelse från verket den 5 maj 1990 till justitiedepartementet.

I skrivelsen framhåller konsumentverket att det är en angelägen

uppgift för konsumentverket att övervaka reklamen. En effektiv

bevakning av TV-reklamen kräver emellertid att TV-sändningarna

får spelas in utan särskilt tillstånd från rättighetshavarna i

varje särskilt fall. I syfte att sådana inspelningar skall kunna

genomföras föreslår konsumentverket att upphovsrättslagen

ändras. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet

bifall också till motion L809.

5 Användning av personbilder

5.1 Motionsmotivering

I motion L804 av Bengt Harding Olson (fp) tas upp frågan om

användningen främst i massmedia av personbilder utan den

avbildades tillstånd. Motionären framhåller att det i ett

rättssamhälle måste finnas ett starkt skydd för den personliga

integriteten som också omfattar ett skydd mot att någon blir

avbildad mot sin vilja och mot att personbilder sprids i inte

önskvärd omfattning. Enligt motionären upplever åtskilliga

människor det som obehagligt att bilder av dem utnyttjas i olika

sammanhang medan andra har en annan inställning. I motionen

anförs flera olika exempel på fall då personer fotograferats och

bilderna sedan använts i massmedia för skiftande ändamål. Enligt

motionären saknar Sverige till skillnad från exempelvis

Tyskland, Italien, Schweiz och Österrike särskilda regler som

förhindrar att personbilder används utan den avbildades

tillstånd. Motionären framhåller att skyddet för personbilder

fått ökad aktualitet genom det sätt på vilket massmedia numera

utnyttjar bildmaterial utan tillbörlig respekt för privatlivets

helgd. Det finns därför ett klart uttalat behov av regler om

skydd mot i vart fall inte auktoriserat offentliggörande av

personbilder som inte har ett oavvisligt allmänintresse. Enligt

motionären kan ett sådant skydd relativt lätt konkretiseras och

avgränsas, och det är påkallat särskilt med hänsyn till bilders

starka identifieringseffekt. Motionären anser att en

lagstiftning på området kan få flera positiva effekter. Sålunda

ökas den enskildes trygghet, och möjlighet öppnas för den

kränkte att få skadestånd. Samtidigt kan tilltron till massmedia

ökas. Enligt motionären kan en möjlig lösning av frågan vara en

kraftfull förstärkning av integritetsskyddet inom ramen för det

fotorättsliga regelsystemet.

5.2 Gällande ordning

Varje svensk medborgare är enligt 1 kap. 1§

tryckfrihetsförordningen (TF) tillförsäkrad rätten att i tryckt

skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna

handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne

som helst. Tryckfrihetens syfte anges i samma lagrum vara att

säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.

Ingripanden mot någon på grund av innehållet i en tryckt skrift

kan ske endast i de fall TF medger det, och inskränkningar i

tryckfriheten kan inte göras genom vanlig lag såvida inte TF

tillåter det. Den som överskrider de gränser för

yttrandefriheten som uppställs i TF gör sig skyldig till

tryckfrihetsbrott enligt 7 kap. 4 och 5§§. Av 7 kap. 4§ TF

följer att bl.a. förtal och förolämpning i tryckt skrift -- dvs.

gärningar som i andra fall kan bestraffas som ärekränkningsbrott

enligt 5 kap. brottsbalken -- utgör tryckfrihetsbrott.

Yttrandefriheten i radio och TV garanteras inte av TF utan

genom radioansvarighetslagen (1966:756) och ett ytterligare

antal lagar på det radiorättsliga området. I dessa författningar

finns regler om bl.a. yttrandefrihetsbrott. Missbruk av

yttrandefriheten i radio och TV kan medföra ansvar och

skadeståndsskyldighet endast om gärningen innefattar

yttrandefrihetsbrott, varmed avses de gärningar som anges i

bl.a. 7 kap. 4§ TF. Till skillnad från TF har

radioansvarighetslagen m.fl. författningar inte karaktär av

grundlag, vilket innebär att yttrandefriheten i radio och TV kan

inskränkas genom vanlig lag.

Riksdagen har våren 1991 (prop. 1990/91:64, bet. KU21) som

vilande antagit ett av regeringen framlagt förslag till

yttrandefrihetsgrundlag. Den nya grundlagen, som avses träda i

kraft den 1 januari 1992, skall skydda yttrandefriheten i radio,

TV, filmer, videogram, ljudupptagningar m.m.

Yttrandefrihetsgrundlagen bygger på samma principer som TF.

Ett grundläggande mål för den offentliga verksamheten skall

enligt 1 kap. 2§ tredje stycket regeringsformen vara bl.a. den

enskildes personliga välfärd. Generella lagregler om skydd för

den personliga integriteten saknas emellertid, och varken TF

eller någon annan författning innehåller bestämmelser som gäller

integritetskränkande publicering av personbilder och andra

uppgifter. Inte heller finns det några allmänna bestämmelser som

ger en person rätt till skadestånd om ett fotografi eller annan

bild av honom utan tillstånd utnyttjas på ett sätt som är

kränkande för hans personliga integritet. I den mån

bildanvändningen är ärekränkande kan dock ansvar enligt 7 kap.

4§ TF eller 5 kap. brottsbalken ådömas. Endast i kommersiella

sammanhang har det ansetts erforderligt med ett särskilt skydd

mot att personbilder används utan den avbildades tillstånd.

Enligt lagen (1978:800) om namn och bild i reklam gäller sålunda

att näringsidkare vid marknadsföring av varor, tjänster eller

andra nyttigheter inte får använda framställning i vilken annans

namn eller bild utnyttjas utan dennes samtycke. Den som

uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbudet kan dömas

till böter. Oavsett om förbudet överträtts uppsåtligen eller av

vårdslöshet har den vars namn eller bild utnyttjats rätt till

skadestånd.

På massmediaområdet har sedan länge funnits pressetiska regler

om bl.a. publicering av personbilder. De nuvarande etiska

reglerna som tillämpas av pressen, radio och TV innebär att man

i massmedia skall avstå från publicitet som kan kränka

privatlivets helgd, om inte ett oavvisligt samhällsintresse

kräver offentlig belysning. I fråga om bildmaterial sägs vidare

att bilder som kan kränka eller såra skall undvikas samt att

bilder inte får förfalskas eller utges för att vara autentiska

när de inte är det. Efterlevnaden av de pressetiska reglerna

övervakas av Pressens opinionsnämnd och Allmänhetens

pressombudsman. När det gäller sändningar i radio och TV har

radionämnden att övervaka att programföretagen utövar sin

sändningsrätt i enlighet med både radiolagen och företagens

avtal med staten. Statens nuvarande avtal med företagen inom

Sveriges Radio-koncernen föreskriver bl.a. att den enskildes

privatliv skall respekteras i programverksamheten, om inte ett

oavvisligt samhällsintresse kräver något annat.

5.3 Tidigare behandling

Integritetsskyddsutredningen tillkallades år 1966 för att

främst överväga åtgärder mot de ökade risker för

integritetskränkningar som den moderna tekniken för

ljudupptagning och fotografering medför. Kommittén avlämnade år

1974 delbetänkandet (SOU 1974:85) Fotografering och integritet.

I betänkandet föreslogs att bestämmelser skulle införas i

brottsbalken om straff för den som olovligen fotograferar någon

annan i hemmet eller på annan från allmän insyn skyddad plats.

Vidare föreslog utredningen en särskild lag om TV-övervakning.

På grundval av sistnämnda förslag infördes sedermera lagen

(1977:20) om TV-övervakning. Kommitténs förslag om straff för

olovlig fotografering ledde däremot inte till lagstiftning.

Skälet härför var (se prop. 1975/76:194 s. 6) att det var svårt

att ta ställning till vilka åtgärder som behövde vidtas mot

olovlig fotografering, innan det gick att överblicka i vad mån

det var möjligt att ingripa mot spridning av fotografier m.m.

som rörde enskildas privata förhållanden, ett spörsmål som

kommittén skulle överväga i ett senare skede av

utredningsarbetet. Kommittén fullföljde sitt uppdrag i den delen

genom framläggandet av betänkandet (SOU 1980:8) Privatlivets

helgd. I betänkandet konstaterades att 1 kap. 2§

regeringsformen innehåller ett målsättningsstadgande om att det

allmänna skall värna den enskildes privatliv men att svensk rätt

saknar ett allmänt skydd för den enskildes integritet. Då

kommittén försökte besvara frågan om hur målsättningen skulle

uppfyllas kunde enighet inte uppnås. Fyra av kommitténs åtta

ledamöter ansåg att den enskildes privatliv skyddas tillräckligt

genom massmedias egen självsanering inom den dåvarande

organisationen. En ledamot ville därutöver införa en särskild

rätt till ekonomisk gottgörelse för den enskilde som drabbats

och även ge personen i fråga möjlighet att föra skadeståndstalan

vid allmän domstol. Tre ledamöter förordade lagstiftning som i

huvudsak skulle innebära att de pressetiska normerna och

självsaneringsorganens praxis upphöjdes till lag. I betänkandet

redovisades de tre olika linjerna vid sidan av varandra.

Integritetsskyddskommitténs betänkande om privatlivets helgd

remissbehandlades, varvid det visade sig att

meningsskiljaktigheterna inom kommittén återspeglades i

remissutfallet. Regeringen beslöt därefter att överlämna

betänkandet jämte remissyttrandena till

yttrandefrihetsutredningen som tillkallats år 1977 för att

utreda frågor om en ny yttrandefrihetsgrundlag.

Yttrandefrihetsutredningen avlämnade år 1983 betänkandet (SOU

1983:70) Värna yttrandefriheten, vari framlades förslag till en

ny yttrandefrihetsgrundlag. I betänkandet tog utredningen också

upp de frågor som behandlats av integritetsskyddskommittén.

Yttrandefrihetsutredningen konstaterade (se SOU 1983:70 s. 250

och 251) att kraven på en förstärkning av integritetsskyddet

tycktes hänföra sig uteslutande till de journalistiska

uttrycksformerna, nämligen press, radio och TV. Det missnöje som

rådde riktade sig med andra ord mot den yttrandefrihet som

skyddas genom tryckfrihetsförordningen och

radioansvarighetslagen. Enligt yttrandefrihetsutredningen borde

det allmänna liksom dittills visa förtroende för den

självsanerande verksamheten. Utredningen påpekade härvidlag

bl.a. att -- även om pressetiken åsidosatts genom allvarliga

integritetskränkningar -- läget allmänt sett inte var

oroväckande och att standarden i Sverige var högre än på många

andra håll i världen.

Yttrandefrihetsutredningen avrådde bestämt från att man

lagstiftningsvägen förstärker integritetsskyddet på något av de

sätt som diskuterats inom integritetsskyddskommittén. De fina

nyanseringar som krävs vid avvägningen mellan

yttrandefrihetsintresset och integritetsskyddsintresset

medförde, fortsatte utredningen, att ämnesområdet lämpade sig

bättre för självsanering än för lagreglering, vilken

nödvändigtvis skulle bli trubbig och trög såväl i fråga om

normer som tillämpning. Inte heller ersättningslinjen kunde

förordas av yttrandefrihetsutredningen.

Betänkandet Värna yttrandefriheten lades efter

remissbehandling till grund för förslagen i proposition

1986/87:151 om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m.

Förslagen i propositionen avsåg i huvudsak grundlagsskyddet för

tryckta skrifter, medan yttrandefrihetsutredningens förslag om

ändrade grundlagsregler för radio, TV, filmer m.m. inte togs upp

i propositionen utan skulle beredas ytterligare under

parlamentarisk medverkan. I propositionen (s. 44) berörde

departementschefen den av utredningen övervägda frågan om

kriminalisering av kränkningar av privatlivets helgd e.d.

Departementschefen ansåg att man mera bör lita till de regler

som gäller inom pressens självsanerande verksamhet och

motsvarande regler på radio- och TV-området än på lagstiftning.

Att inskränka den grundlagsskyddade tryckfriheten och

yttrandefriheten i övrigt utan att det fanns någon mera allmän

uppslutning bakom detta var för departementschefens del

otänkbart. Det var också svårt att göra den grannlaga avvägning

mellan yttrandefrihets- och integritetsskyddsintressena som

måste göras om man skulle utforma en ansvarsbestämmelse. Inte

heller såg departementschefen det som lämpligt att utöka

möjligheterna att få ersättning så som föreslagits av en ledamot

i integritetsskyddskommittén.

I samband med behandlingen av proposition 1986/87:151 avslog

riksdagen på hemställan av konstitutionsutskottet i betänkandet

KU 1987/88:36 bl.a. en motion vari framfördes önskemål om en

översyn av gällande etiska regler och skadeståndsbelopp vid

kränkningar av den enskildes integritet. Som skäl för

ställningstagandet anförde konstitutionsutskottet att några

åtgärder då inte var påkallade från statsmakternas sida i syfte

att undvika publicitetsskador för enskilda. Det var emellertid

angeläget att regeringen noggrant följer utvecklingen och om det

skulle visa sig erforderligt återkommer med förslag till

åtgärder. Vad som då bl.a. bör kunna övervägas var enligt

konstitutionsutskottet ett genomförande av ett av

yttrandefrihetsutredningen framlagt förslag till ändring av

ärekränkningsreglerna.

Vid 1989/90 års riksmöte behandlade lagutskottet en motion om

lagstiftning mot utnyttjande av personbilder utan den avbildades

tillstånd. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:LU24

avstyrkte utskottet -- med hänvisning bl.a. till att frågan

tidigare behandlats i olika sammanhang -- bifall till motionen.

5.4 Sammanfattning av remissyttranden

På utskottets begäran har remissyttranden över motion L801

avgivits av justitiekanslern (JK), Svea hovrätt, Stockholms

tingsrätt, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet,

Sveriges advokatsamfund, Pressens opinionsnämnd, Allmänhetens

pressombudsman, Svenska tidningsutgivareföreningen, Svenska

journalistförbundet, Svenska fotografernas förbund,

Konstnärernas riksförbund (KRO) och Konstnärliga och litterära

yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS).

När det gäller frågan huruvida det finns behov av särskilda

lagregler mot integritetskränkande användning av personbilder

har remissinstanserna olika uppfattningar. JK, Pressens

opinionsnämnd, Tidningsutgivareföreningen och

Journalistförbundet anser i huvudsak att gällande regler är

tillräckliga och att några ingrepp i den grundlagsfästa

yttrandefriheten inte bör göras. Enligt dessa remissinstanser

kan eventuella problem på området lösas genom självsanerande

verksamhet. Också KLYS ställer sig avvisande till tanken på

ingrepp i yttrandefriheten. Svea hovrätt delar motionärens

uppfattning att det finns ett visst behov av lagstiftning på

området men framhåller samtidigt att spörsmålet inte lämpar sig

för en generell lagreglering. Fotografernas förbund anser den

enda framkomliga vägen vara att fotograferna ges ett större

ansvar för att personbilder inte är integritetskränkande.

Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, juridiska

fakultetsstyrelsen, Advokatsamfundet, Pressombudsmannen samt KRO

tillstyrker eller förklarar sig intet ha att invända mot att

frågan om lagstiftning till skydd för integriteten närmare

utreds.

Samtliga remissinstanser med undantag för KRO ställer sig --

oavsett sin inställning till frågan om en lagreglering --

avvisande till förslaget i motionen att det inom ramen för det

upphovsrättsliga regelsystemet skulle skapas ett skydd mot

integritetskränkande användning av personbilder.

5.5 Utskottets överväganden

Som utskottet påpekade år 1990 (bet. 1989/90:LU24) vid

behandlingen av ett motionsyrkande med samma syfte som det i

motion L801 är det inte godtagbart att bilder av personer

utnyttjas på ett sätt som kränker den avbildades personliga

integritet. Om man lagstiftningsvägen skall ge enskilda skydd

mot integritetskränkande publicering av bilder kräver det

emellertid en inskränkning av den grundlagsskyddade

tryckfriheten och informationsfriheten. Det sistnämnda gäller

också den lösning som förordas av motionärerna, nämligen en

lagreglering inom ramen för det upphovsrättsliga regelsystemet.

Att genomföra en lagstiftning om skydd mot integritetskränkande

användning av personbilder är -- som framhölls av utskottet år

1990 och av departementschefen i proposition 1986/87:151 om

ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. -- otänkbart så länge

som det inte finns någon mera allmän uppslutning bakom detta. Av

redogörelsen ovan under 5.3 framgår att frågan om en

förstärkning av integritetsskyddet när det gäller personbilder

har övervägts i olika sammanhang under de senaste årtiondena

utan att enighet kunnat uppnås om en lösning. De remissyttranden

som inhämtats över den nu aktuella motionen visar att -- även om

flera remissinstanser intet har att invända mot en förnyad

översyn -- oenighet alltjämt föreligger. På en punkt är dock

enigheten bland remissinstanserna stor, nämligen att en lösning

inte bör sökas inom ramen för upphovsrättslagstiftningen.

På grund av det anförda kan utskottet inte finna det motiverat

att riksdagen för närvarande tar något initiativ i saken.

Utskottet vill dock peka på att de senaste årens framsteg på

datorområdet kan medföra att behovet av lagstiftning till skydd

för den personliga integriteten ökar. Med hjälp av den moderna

datortekniken är det nämligen numera möjligt att på olika sätt

ändra och förvanska fotografiska bilder så att de svårligen kan

skiljas från originalfotografier. I linje med vad som tidigare

uttalats i saken av konstitutionsutskottet (se bet.

KU1987/88:36) och lagutskottet (bet. 1989/90:LU24) vill

utskottet därför understryka vikten av att regeringen noga

följer den fortsatta utvecklingen och tar de initiativ som kan

visa sig bli erforderliga i syfte att motverka publicitetsskador

för enslida. Utskottet avstyrker med det sagda bifall till

motion L801.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande skydd för folkmusik

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L804, 1990/91:L806 och

1990/91:L808,

2. beträffande talböcker

att riksdagen avslår motion 1990/91:L803,

3. beträffande utskrifter m.m. av radio- och TV-program

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L805 och 1990/91:L809,

4. beträffande utnyttjande av personbilder

att riksdagen avslår motion 1990/91:L801.

Stockholm den 12 november 1991

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe

Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),

Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Lars

Andersson (nyd), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Carin

Lundberg (s) och Hans Stenberg (s).

Remissyttranden över motion 1990/91:L801

Bilaga

På lagutskottets begäran har yttrande över motionen avgivits

av justitiekanslern, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt,

juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Sveriges

advokatsamfund, Pressens opinionsnämnd, Allmänhetens

pressombudsman, Svenska tidningsutgivareföreningen, Svenska

journalistförbundet, Konstnärliga och litterära yrkesutövares

samarbetsnämnd, Konstnärernas riksorganisation och Svenska

fotografernas förbund. Remissinstanserna har därvid anfört

följande.

Justitiekanslern:

Som framhålls i motionen är det angeläget att rättsordningen

bereder ett starkt skydd för den personliga integriteten. Den

utgör otvivelaktigt ett av de viktigaste inslagen i det

rättsliga skydd som bör tillkomma den enskilde. En sådan syn på

vikten av den personliga integriteten har också kommit till

uttryck på skilda håll i vår lagstiftning. På konstitutionell

nivå understryks vikten av att respektera den personliga

integriteten bl.a. av målsättningsstadgandet i 1 kap. 2 § andra

stycket regeringsformen. Också i tryckfrihetsförordningen finns

vissa bestämmelser som tar sikte på skyddet för den personliga

integriteten (se t.ex. 1 kap. 4 § andra stycket och 7 kap. 6 §

andra stycket).

Inte heller i övrigt saknas föreskrifter som värnar den

enskilde mot olika slags intrång i den personliga sfären. I de

hänseenden som kommer i blickpunkten med anledning av motionen

är i första hand det straffsanktionerade skyddet mot förtal att

märka. I det av motionären åberopade arbetet av Marianne Levin

(s. 65 f.) pekas också på lagen (1978:800) om namn och bild i

reklam samt på föreskrifter i den immaterialrättsliga

lagstiftningen (lagen /1960:729/ om upphovsrätt till litterära

och konstnärliga verk, lagen /1960:730/ om rätt till fotografisk

bild, varumärkeslagen /1960:644/, mönsterskyddslagen /1970:485/

samt marknadsföringslagen /1975:1418/). Ytterligare exempel kan

anföras från datalagen (1973:289), kreditupplysningslagen

(1973:1173), inkassolagen (1974:182), lagen (1990:484) om

övervakningskameror m.m. och sekretesslagen (1980:100).

Svensk lag innehåller alltså flera föreskrifter till skydd för

den personliga integriteten. Men det skydd som finns gäller

skilda aspekter av integriteten. Utöver regeringsformens

målsättningsstadgande finns inte någon generell lagregel om den

personliga integriteten. Detta kan givetvis vara av betydelse

inte minst i fråga om oauktoriserad spridning av bilder i

massmediala former.

Det torde inte vara möjligt att avgöra om standarden inom

svenska massmedier har förbättrats eller försämrats under senare

år i fråga om respekten för den personliga integriteten. Den har

dock ansetts vara högre i vårt land än på många andra håll i

världen (prop. 1986/87:151 s. 41). Inte desto mindre skulle det

vara fel att förneka att det förekommer kränkningar som inger en

kännbar oro (jämför a. prop. s.41, 295 f.).

Den i motionen väckta frågan om ett särskilt lagfäst stöd för

rätten till egen bild måste i vart fall ses mot bakgrunden av

vårt hävdvunna skydd för tryckfriheten och den efter dess

mönster utbildade lagstiftningen till skydd för yttrandefriheten

i olika former av ljudradio och television. Den senare

regleringen kan väntas komma att utvidgas till nya områden och

befästas i den nya yttrandefrihetsgrundlag om vilken riksdagen

fattat ett första beslut under våren 1991.

Den tanke som motionären har fört fram förutsätter att ett

medgivande till lagstiftning om rätt till egen bild tas in i

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Det kan

inte anses försvarligt att hävda att det nuvarande medgivandet i

1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen skulle lämna utrymme för en

sådan lagstiftning. Den tänkta rätten till egen bild framstår

inte som någon egentlig del av upphovsrätten. Snarare torde det

vara fråga om ett längre gående skydd mot kränkningar än det som

åstadkoms främst genom de nuvarande förtalsreglerna.

Mot denna bakgrund kan det enligt min mening knappast anses

befogat att anse tiden mogen för att införa ett sådant lagskydd

som föreslås i motionen. I stället bör man även i fortsättningen

i första hand lita till den självsanerande verksamhet som

förekommer på de allra mest betydelsefulla områden där spridning

av bilder av enskilda kan äga rum, nämligen i fråga om pressen

samt den rikstäckande svenska TV-verksamheten. Även beträffande

andra spridningsformer bör en sådan verksamhet uppmuntras

(jämför prop. 1986/87:151 s. 44).

Skulle ändå lagstiftning övervägas bör den enligt min mening

inte gå ut på att obehörig bildanvändning görs straffbar (jämför

det i prop. 1978/79:2 s. 30 återgivna yttrandet av JK). I

motionen nämns att frågan borde kunna lösas genom en kraftfull

förstärkning av integritetsskyddet inom fotorätten. Jag har i

och för sig inte någon erinran mot att en sådan lösning prövas,

om lagstiftning skulle anses påkallad. Jag vill dock betona att

det bör krävas ett klart utrett och dokumenterat behov av

lagstiftning innan statsmakternas hittillsvarande inställning i

den fråga som väckts genom motionen överges.

Svea hovrätt:

Även om hovrätten delar Bengt Harding Olsons bedömning att det

finns ett visst behov av en förstärkning av den enskildes

ställning när det gäller sådan publicering av kränkande bilder

som avses i motionen, är de situationer som kan aktualiseras i

sammanhanget så skiftande att frågan inte torde lämpa sig för en

generell lagreglering. Detta har lagutskottet också konstaterat

i det betänkande som Bengt Harding Olson hänvisar till

(1989/90:LU24). Frågan nu gäller emellertid också om den

upphovsrättsliga och fotografirättsliga lagstiftningen kan

användas i sådant syfte, om man likväl önskar lagstifta i

frågan.

Hovrätten kan av följande skäl inte ställa sig bakom

motionärens förslag. Upphovsrätten och fotografirätten syftar

till att skydda den som har skapat ett verk resp. ett fotografi

mot användning av alstret utan samtycke från upphovsmannen resp.

fotografen. Skyddet är så konstruerat att det ger upphovsmannen

och fotografen en ensamrätt att bestämma över ekonomiskt viktiga

användningsformer av verket resp. fotografiet och att motsätta

sig att detta används på ett sätt som kan uppfattas som

kränkande (den ideella rätten). Att i detta skyddssystem, som är

konventionsreglerat och uppbyggt på samma sätt som motsvarande

system i andra länder, föra in också ett skydd för den avbildade

personen, dvs för motivet, vilket är vad Bengt Harding Olson

föreslår, skulle vara helt artfrämmande och bör inte komma i

fråga.

Stockholms tingsrätt:

Den självsaneringslinje som hittills valts för att motarbeta

integritetskränkningar avseende bl a otillbörligt utnyttjande av

bilder på enskilda personer har inte kunnat förhindra åtskilliga

övertramp i massmedia. Möjligheten för den enskilde att reagera

mot otillbörligt utnyttjande av den egna bilden måste av många

upplevas som otillräcklig. Tingsrätten ställer sig därför inte

avvisande till att frågan om ett utökat skydd för rätten till

den egna bilden genom lagstiftning ånyo övervägs. Emellertid är

det tveksamt om en sådan lagstiftning -- såsom motionären synes

föreslå -- skall inrymmas i den immaterialrättsliga

lagstiftningen. Den egenbildsrätt som regleras inom upphovs- och

fotorätten anknyter nämligen uteslutande till det framställda

verket och är därför av ett annat slag än en rättighet som är

inriktad på att skydda den enskildes integritet. De exempel som

motionären ger på skyddsvärda intrång utgör enligt tingsrättens

mening otillbörliga handlingar nära besläktade med förtal,

ärekränkning och ofredande. De är i likhet med nämnda brott

förtjänta av att vara kriminaliserade. För tingsrätten

förefaller det därför naturligast att inordna en eventuell

lagstiftning om rätten till egen bild i brottsbalken. En annan

möjlighet är att bygga ut lagen om rätt till namn och bild i

reklam. Det kan noteras att departementschefen i samband med

tillkomsten av denna lag uttalade att den skulle kunna bilda en

naturlig utgångspunkt för fortsatt utbyggnad på angränsande

områden (prop. 1978/79:2 s. 51).

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet:

Fakultetsstyrelsen delar den uppfattning om behovet av

förstärkt skydd för den personliga integriteten såvitt gäller

rätten till egen bild som kommer till uttryck i motionen. Den

reglering som nu finns i lagen (1978:800) om namn och bild i

reklam är alldeles otillräcklig. Styrelsen har emellertid svårt

att se att någon tillfredsställande lösning kan ske i

upphovsrättslig ordning. Det är tämligen långsökt att förmena

att någon har upphovsrätt till sitt eget utseende, och ett

fotograferingsförbud kan knappast ses som ett led i en

upphovsrätt. Fakultetsstyrelsen vill förorda att en särskild

utredning tillsätts för utarbetande av förslag till ny

lagstiftning.

Sveriges advokatsamfund:

Det kan konstateras att medierna i Sverige, i jämförelse med

hur det är i flera andra länder, är återhållsamma med

publiceringar av det slag som motionären anger som exempel på

skäl till den föreslagna lagstiftningen. Enligt samfundets

uppfattning råder det i Sverige inte några påtagliga

missförhållanden i nu aktuellt avseende, med beaktande av det

starka intresset av massmedias möjligheter till publicering i

granskande, redogörande, satiriska eller andra syften. Även om

det således enligt samfundets uppfattning inte föreligger något

akut behov av lagstiftning på området, kan det sägas att

massmedias allt starkare genomslagskraft ger anledning att ånyo

överväga om det är möjligt att finna en lagstiftningsmodell som

skyddar enskildas berättigade intresse av att deras bild inte

utnyttjas på ett sätt som kränker den personliga integriteten,

samtidigt som detta skydd inte på ett menligt sätt påverkar

mediernas frihet enligt de tankar som ligger bakom

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Samfundet anser därför att det är motiverat att frågan utreds.

Samfundet ställer sig däremot tveksamt till förslaget att

frågan regleras inom upphovsrätten. Rent systematiskt hör frågan

inte hemma här, men framförallt är den av sådan principiell

räckvidd och har så stark påverkan på andra rättsområden att en

lösning knappast ryms inom upphovsrätten. Frågan är värd att

utredas utifrån sina egna förutsättningar.

Pressens opinionsnämnd:

Utskottet hemställde i betänkandet 1989/90:LU24 att riksdagen

skulle avslå motionen 1989/90:L804 av Harding Olson angående

lagstiftning om rätt till egen bild. I motiveringen anförde

utskottet att en lagstiftning som skall ge enskilda skydd mot

integritetskränkande publicering av bilder kräver inskränkning

av den grundlagsskyddade tryckfriheten och informationsfriheten.

Att genomföra en sådan lagstiftning var enligt utskottet -- som

därvid anslöt sig till ett uttalande av departementschefen i

proposition 1986/87:151 om ändringar i tryckfrihetsförordningen

m m -- otänkbart så länge som det inte finns någon mera allmän

uppslutning bakom detta. Riksdagen beslöt i enlighet med

utskottets hemställan.

I den nu aktuella motionen anför Harding Olson att utskottet

vid sin tidigare behandling av frågan inte tycks ha prövat den

upphovsrättsliga vägen. I samband med den översyn av

upphovsrätten inklusive fotorätten som pågår inom

justitiedepartementet borde enligt motionären ett legalt skydd

kunna skapas "mot åtminstone oauktoriserat offentliggörande av

personbilder som inte är av oavvisligt allmänintresse".

Opinionsnämnden vill påpeka att den antydda lösningen skulle

innebära ett betydande ingrepp i informationsfriheten. Bl a

skulle den i realiteten leda till att bildpublicering av större

folksamlingar i samband med sport- och idrottsevenemang,

politiska demonstrationer och liknande helt omöjliggjordes. De

av utskottet tidigare anförda argumenten är således giltiga även

mot det av motionären nu anvisade lagstiftningsalternativet.

Till Allmänhetens Pressombudsman och Pressens Opinionsnämnd

har under den senaste 15-årsperioden kommit in ett

förhållandevis litet antal anmälningar om sådana bildmässiga

personlighetsintrång, som exemplifierats i den nu aktuella

motionen. Någon tendens till ökning av anmälningsfrekvensen har

inte förmärkts.

De problem som tagits upp av motionären synes enligt

opinionsnämndens mening kunna bemästras med det legala skydd som

redan finns i förening med massmediernas självsanerande

verksamhet.

Allmänhetens pressombudsman:

Gällande rätt lämnar i stort sett fältet fritt för både

fotografering och publicering av bilder av personer -- endast i

reklamsammanhang finns ett visst skydd. Som motionären påpekar

skiljer sig svensk rätt härvidlag från vad som vanligen gäller

utomlands. Formellt sett kan det alltså här synas föreligga en

lucka i det rättsliga skyddet för den enskildes integritet.

I motionen redovisas ett fyllig "axplock av inte ovanliga

situationer", där den personliga integriteten kränks genom

bildanvändning av olika slag. Jag vill inte bestrida att i vart

fall somliga av dessa axplock förekommer och får betraktas som

stötande intrång i den enskildes privatliv. Till stor del

bedömer jag dock exemplen som företeelser vilka man förvisso kan

ogilla men vilka är svåråtkomliga genom lagstiftning. -- I ett

av de fall motionären nämner vill jag parentetiskt tillfoga en

iakttagelse från PO:s verksamhet. Det gäller bilder som

införskaffas från offentliga register för publicering. När så

sker är det inte ovanligt att personer med samma namn förväxlas

och en person som inte har något med den publicerade nyheten att

göra avbildas i tidningen. Publicitetsskadorna -- som alltså

beror på slarv och är helt onödiga -- kan bli ganska stora;

tidningarna tenderar tyvärr att bagatellisera dem.

I motionen sägs att "problemen med personavbildningar i

massmedia och bristande respekt för privatlivet ökat påtagligt

på senare tid". Uppfattningen att pressen visar allt mindre

respekt för privatlivet har kontinuerligt framförts så länge vi

haft en fri press. Intrycket att det just under senare år skulle

ha blivit sämre ställt får stå för motionären. För egen del är

jag snarast benägen att påstå motsatsen. När det gäller skyddet

för enskilda personers namn och bild i pressen framstår

åttiotalet närmast som idylliskt från pressetisk synpunkt.

Om man blickar framåt finns dock orostecken. Att användningen

av bilder i media undergår en förändring är påtagligt. "Bra"

bilder blir allt viktigare och de tekniska möjligheterna till

bildmanipulationer innebär stora risker för missbruk. Det är

möjligt att detta motiverar en närmare utredning om behovet av

lagstiftning på det område motionen behandlar.

Vid tidigare tillfällen då denna fråga väckts i

lagstiftningssammanhang har pressens självsanerande verksamhet

ofta lyfts fram och bedömts som ett tillräckligt remedium för

att hantera tendenser till missbruk. Detta synsätt bör dock inte

anammas alltför reflexmässigt. De pressetiska reglerna utgör

inte ett effektivt skydd mot all otillbörlig bildanvändning. Det

bör bl a erinras om att en integritetskränkande bildpublicering

sällan kan repareras genom publicering av rättelse eller ett

uttalande från opinionsnämnden, vilket kan vara ett skäl till

att bildpubliceringar endast undantagsvis anmäls till PO. Även

andra särdrag i den pressetiska prövningen -- som det skulle

föra för långt att gå in på i detta sammanhang -- gör det svårt

för PO och Pressens opinionsnämnd att övervaka pressens

bildanvändning.

Dessutom går vi nu in i en delvis ny mediesituation, där en

långtifrån betydelselös del av medierna, nämligen de tre svenska

kabelkanalerna och all utländsk teve som kan ses i Sverige,

varken lyder under radionämnden eller bekänner sig till de

pressetiska reglerna. Huruvida detta kommer att utnyttjas som

"profilering" eller om dessa medier i praktiken kommer att följa

sedvänjorna i de tidigare etablerade medierna återstår att se.

Jag vill alltså inte utesluta att den fråga motionären väckt

bör övervägas ytterligare. Däremot tror jag inte alls på den

lösning han föreslår.

För det första är detta inte upphovsrättsliga frågor. Vad det

gäller är avvägningen mellan yttrandefrihet och i viss mån

offentlighetsprincipen å ena sidan och den personliga

integriteten å den andra. Det är förvisso så att ett skydd för

egen bild i utländsk rätt stundom ligger inom upphovsrätten och

att man alltså formellt sett kan rubricera det så. Det betyder

dock inte att sakens yttrandefrihetsrättsliga aspekter

försvinner.

För det andra förhindrar tryckfrihetsförordningen en

utsträckning av upphovsrättslagstiftningen i den riktning

motionären anger. TF gör undantag för lagstiftning som skyddar

"den andliga odlingens intressen" (TF 1:8). Detta tolkas i och

för sig som ett undantag för upphovsrättslig lagstiftning.

Undantagets räckvidd kan diskuteras. Klart är emellertid att all

lagstiftning som kallas upphovsrättslig inte kan inskränka TF:s

tillämpningsområde (jfr Axberger, Tryckfrihetens gränser, s 62

f).

Det som motionären har i åtanke, om jag tolkar hans angivna

exempel rätt, är ett betydligt längre gående skydd än det i

egentlig mening upphovsrättsliga. Det kräver tveklöst tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga överväganden -- av grannlaga natur

dessutom. Det är t ex uteslutet att en upphovsrättslig

bestämmelse som anger att ett foto taget på allmän plats inte

får publiceras i tryckt skrift utan avbildade personers samtycke

skulle kunna få genomslag i rättstillämpningen utan ändring i

TF.

I motionen sägs vidare att ett legalt skydd av det slag

motionären har i åtanke skulle vara "förhållandevis lätt att

konkretisera och avgränsa". Jag delar inte den förhoppningen.

Det skulle vara utomordentligt svårt att i lagtext avgränsa den

legitima bildanvändningen från den otillbörliga -- jag betvivlar

att det är genomförbart annat än i form av en generalklausul.

Det kräver under alla förhållanden ingående rättspolitiska

överväganden av icke allenast upphovsrättslig art.

Jag konstaterade inledningsvis att svensk rätt skiljer sig

från utländsk när det gäller rätten att fotografera och

publicera bilder. Vid en rättspolitisk bedömning bör man därvid

inte automatiskt utgå från att det är svensk rätt som bör

anpassas. Rätten att fritt fotografera på allmän plats, rätten

att använda bilder som tas i offentliga sammanhang, rätten att

använda bilder som utgör allmänna handlingar etc -- allt detta

kan ses som karakteristiska inslag i svensk rättstradition, som

ett uttryck för vår syn på yttrandefrihet och offentlighet i ett

öppet samhälle. Den fråga motionären väckt hänger samman med och

bör inte isoleras från rättsbegrepp som offentlighetsprincip,

meddelarfrihet och allemansrätt -- alla viktiga inslag i vår

rättsordning som saknar motsvarighet i de flesta andra länder.

Svenska tidningsutgivareföreningen:

För ett år sedan avstyrkte utskottet (i betänkandet

1989/90:LU24) bifall till en motion från Harding Olson med

väsentligen samma innehåll. De argument som då anfördes av

utskottet har alltjämt sin giltighet.

Ny är endast motionärens rekommendation att man skall "pröva

den upphovsrättsliga vägen". Rekommendationen står i strid med

utskottets iakttagelse att det krävs en inskränkning av den

grundlagsskyddade tryckfriheten och informationsfriheten om man

lagstiftningsvägen skall ge enskilda skydd mot

integritetskränkande publicering av bilder.

Att genomföra en sådan lagstiftning fann utskottet -- med

instämmande i ett uttalande av departementschefen i proposition

1986/87:151 om ändringar i tryckfrihetsförordningen m m --

otänkbart så länge som det inte finns någon mera allmän

uppslutning kring detta. Bakgrunden var de skilda meningar som

kommit till uttryck när integritetsfrågor i omgångar utretts.

Oenigheten speglade det förhållandet att saken är komplicerad.

Mot varandra står intressen som har tyngd. Det är inte enkelt

att finna den rätta avvägningen.

Det bör dock observeras att det här aktuella

integritetsintresset inte saknar skydd och att de motstående

yttrandefrihets- och informationsfrihetsintressena helt skulle

förlora sitt om man tog fasta på motionärens uppslag att reglera

frågan i upphovsrättslagen, som reservationslöst har

definierats ut ur tryckfrihetsförordningen.

Därtill kommer en besvärande lagteknisk omständighet.

Upphovsrättslagens föremål är den rätt som tillkommer skaparen

av ett verk, inte verkets motiv.

Den av motionären rekommenderade vägen är alltså stängd.

Motsatsen skulle innebära att ännu ett yttrandefrihetsbrott

skulle prövas i icke yttrandefrihetsrättslig ordning, vid sidan

av den "kränkning av den andliga odlingens intressen" som nu för

en lika undanskymd som svårmotiverad tillvaro i

upphovsrättslagen.

Ett integritetsskydd finns redan inför bildernas tillkomst.

Där reser bestämmelserna om hemfridsbrott och om skydd mot olaga

intrång hinder, om också inte vid fotografering på distans med

teleobjektiv. Hindren förstärks av de journalistiska yrkesregler

som kräver hänsyn vid utförande av fotograferingsuppdrag och vid

anskaffning av bilder.

Beträffande publicering av bilder har förtalsparagrafen sin

aktualitet, om publiceringen kan utsätta någon för andras

missaktning. I publiceringsfrågan spelar också de etiska

reglerna för press, radio och TV en viktig roll.

De manar till varsamhet med bilder. Även för bilder gäller att

man skall avstå från publicitet som kan kränka privatlivets

helgd, om inte ett oavvisligt allmänintresse kräver offentlig

belysning.

Vidare gäller att bilders innehåll inte får förfalskas genom

beskärning, montage eller missvisande bildtext. Icke autentiska

bilder får inte utges vara autentiska.

Reglerna tjänar som ett stöd för en ansvarig hållning inför

den publicistiska uppgiften. Och etiken utvecklas under

diskussion. En sådan har initierats och kan med fördel

intensifieras om de risker för övertramp som följer med de nya

tekniska möjligheterna.

TU uppfattar gärna Bengt Harding Olsons motion som ett bidrag

till den etiska diskussionen. Men den provkarta på olämpliga

publiceringar som han ger i motionen belyser svårigheten att

motverka integritetskränkningar genom en preciserad och

ändamålsenlig lag. Däremot är den öppen för en pressetisk

prövning.

De erfarenheter som Pressens opinionsnämnd och Allmänhetens

pressombudsman har i det här avseendet är inte så omfattande att

de tyder på att det för pressens del skulle röra sig om ett

stort problem. Men de är tillräckligt omfattande för att röja en

botfärdighet. De som klandras brukar inte försvara sig utan

generade försöka förklara sig.

Med stöd av det anförda föreslår Svenska

tidningsutgivareföreningen att lagutskottet även denna gång

avstyrker bifall till motionen.

Svenska journalistförbundet:

Den i motionen väckta frågan har avhandlats i samband med att

behovet av förstärkt skydd för den personliga integriteten

blivit grundligt övervägt i olika statliga utredningar under

1970- och 1980-talet. Integritetsskyddskommittén behandlade den

i sina betänkanden "Fotografering och integritet" (1974:85) och

"Privatlivets fred" (1980:8). Yttrandefrihetskommittén, som

sistnämnda betänkande överlämnades till för beaktande, avrådde i

sitt betänkande "Värna yttrandefriheten" (1983:70) från att man

lagstiftningsvägen förstärkte integritetsskyddet på något av de

sätt som diskuterades inom integritetsskyddskommittén.

Svenska journalistförbundet (SJF) delar

yttrandefrihetskommitténs slutsats att de nyanseringar som krävs

vid avvägningen mellan yttrandefrihetsintresset och

integritetsskyddsintresset gör att ämnesområdet lämpar sig

bättre för självsanering än lagstiftning. Enligt SJFs

uppfattning har också den självsanerande verksamheten, som

bedrivs utifrån det etiska regelverket för press, radio och tv,

visat sig effektiv även när det gäller att förhindra

bildpublicering som kan kränka eller såra. Det är endast i ett

fåtal fall per år som Allmänhetens pressombudsman, Pressens

opinionsnämnd och Radionämnden har anledning att klandra

bildpubliceringar. Tillsammans med gällande bestämmelser om

förtalsbrotten i tryckfrihetsförordningen och

radioansvarighetslagen måste nämnda etiska regelverk sägas

uppfylla högt ställda krav på skydd för den personliga

integriteten även på det området som avses i motionen. SJF

avstyrker därför motionärens förslag till lagstiftning om rätt

till egen bild.

Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd:

KLYS delar motionärens uppfattning att det behövs ett skydd

för den personliga integriteten och att detta skydd också kan

leda till en begränsning av rätten att publicera enskild persons

bild. Integritetsskyddet har emellertid många aspekter och för

var och en av dessa finns det i regel ett mer eller mindre tungt

vägande motstående intresse. Innan man söker definiera begreppet

rätten till egen bild måste man därför noggrant analysera i

vilka situationer en kränkning av denna rätt kan komma ifråga

samt vilka anspråk av annan art som kan ställas mot den

enskildes.

Motionären påpekar att professor Marianne Levin behandlar

frågan i en skrift "Rätt till egen bild" och att motionen

grundar sig på denna skrift.

"Rätt till egen bild" utgör en vetenskaplig undersökning och

det ligger därför i sakens natur, att materialet presenteras

förutsättningslöst. Detta gäller särskilt den lista över

"exempel på bildmässiga personlighetsintrång" som Levin

framlägger. Listan kan därför inte betraktas som en systematisk

genomgång av problemen; tvärtom framstår den genom sin blandning

av helt olika frågeställningar (delvis sådana som redan kan få

sin lösning genom tillämpning av gällande lag eller av Pressens

Samarbetsnämnds "Spelregler för press, radio och TV") som ett

diskussionsunderlag för allmän debatt. Svårigheten att med

utgångspunkt i exempelsamlingen formulera ett "integritetsskydd"

framgår av Marianne Levins eget utkast till lagändring; det

uppfyller knappast de krav man bör ställa på en sådan

inskränkning i yttrandefriheten som förslaget innebär.

Genom att in extenso återge Marianne Levins exempelsamling och

till denna knyta endast mycket kortfattade reflexioner om

"gällande rätt", "tilltagande problem" och "önskvärd reform" har

motionären knappast tydliggjort spörsmålet på ett sådant sätt,

att riksdagen kan ta ställning till "vad i motionen anförts om

lagstiftning om rätt till egen bild". Motionen framstår i dessa

delar huvudsakligen som ett inlägg i den allmänna debatt i

vilken grundmaterialet från Levins avhandling är ett viktigt

inslag.

Motionen avslutas med ett påstående att man inte tycks ha

"prövat den upphovsrättsliga vägen". Vad motionären menar med

det citerade uttrycket framgår inte av kontexten, och

formuleringen torde inte heller i sig väcka några

föreställningar om vilka åtgärder som åsyftas. Eftersom

motionären antar att "frågan" borde kunna lösas i samband med en

översyn av upphovsrätten, inklusive fotorätten, kan man

emellertid få uppfattningen att han åsyftar en inskränkning i

sådan rätt till förmån för avbildad person. Inskränkning av

sådan typ är emellertid helt främmande för upphovsrätten utom

för sådant fall att den avbildade tillförsäkrat sig rätt att

begränsa användning av bilden. Detta är emellertid inte en

upphovsrättslig fråga i egentlig mening.

Såvitt framgår av exempelsamlingen avser motionärens förslag i

stället syfta till en begränsning inte blott av upphovsmännens

och fotografernas yrkesutövning utan även av alla andras rätt

att utnyttja sådant material, alltså i sak en allvarlig

inskränkning i yttrandefriheten. Det ter sig alldeles otänkbart

att man så lättvindigt som med en anslutning till motionärens

ganska lösliga funderingar skulle kunna ge regeringen till känna

att riksdagen önskar ett sådant ingrepp i vår grundlagsfästa

yttrandefrihet.

Med stöd av det anförda får KLYS avstyrka att riksdagen gör

det av motionären föreslagna tillkännagivandet.

Konstnärernas riksorganisation:

Motionärens synpunkter delas i stort av KRO. Det är angeläget

att komma åt den sensationsjournalistik som bedrivs där någon

som helst hänsyn inte tages till den personliga integriteten.

Det är uppenbart att massmedias egen självsanering inte alltid

fungerar som den skall i alla sammanhang. Om en lagstiftning på

området skall komma till stånd är det viktigt att klart avgränsa

de situationer där tryckfriheten och yttrandefriheten skall få

vika till skydd för den personliga integriteten. KRO anser, i

motsats till motionären, att det kan vara en svår uppgift att

konkretisera och avgränsa ett sådant skydd. Förslaget att

införliva eventuella regler om rätten till egen bild i

upphovsrättslagen/fotografilagen är dock i och för sig bra. Det

kan vara lämpligt att i samma lagstiftning som är till skydd för

upphovsmannen även införa regler som inskränker upphovsmannens

exklusiva rätt att använda sina bilder.

Av de exempel på bildmässiga personlighetsintrång som

uppräknas i motionen finns det två som enligt KRO:s mening inte

bör föranleda någon inskränkning i lagstiftning. Det är

"teckningar av identifierbara personer i nedsättande/intima

situationer" och "bilder som monteras ihop t ex en känd persons

huvud på en naken kropp". Det skulle innebära ett för stort

intrång i konstnärernas fria skapande att lagstifta bort

möjligheten att uttrycka sig med karikatyr. Här är också

gränsdragningarna ännu svårare. Det torde väl ändå vara så att

är man politiker eller annan känd person så får man finna sig i

även grova karikatyrer. Om bilden i sådana fall skulle vara

kränkande för personen finns det ju alltid en möjlighet att

stämma konstnären för förtal. Det skulle också eventuellt kunna

bli fråga om tryckfrihetsåtal.

Svenska fotografernas förbund:

I samband med den pågående upphovsrättsutredningen har en

diskussion om "fotografiskt intrång" initierats utifrån det

faktum att bilder som upplevs kränka den personliga integriteten

förekommer i pressen med jämna mellanrum. Bengt Harding Olson

har väckt en motion om rätten till egen bild, där han föreslår

att detta problem regleras i samband med fotografins integration

i upphovsrätten.

Svenska Fotografernas Förbund vill inte förneka att

fotografier har använts på ett sätt som kan anses stötande för

enskilda personer. Vi vill dock hävda att, genom den etiska

debatt som pågår inom fotografkåren och med de frivilliga

pressetiska regler som finns, problemen i Sverige är av långt

mindre grad än i flertalet jämförbara länder, däribland flera av

de länder som nämns i motionen, då p g a att de har en

lagstiftning som ger den avbildade ett starkare skydd. Vi delar

inte motionärens bedömning att problemen är i tilltagande, med

undantag på en punkt. Bruket av datormanipulerade bilder har

tilltagit.

De problem som finns är av tre olika kategorier, att

fotografen i själva fotograferingssituationen är närgången och

påflugen, att bilden genom manipulering eller placering i ett

textsammanhang får en annan innebörd än den reella, och

slutligen att fotografen fotograferar en person i ett sådant

sammanhang så att den avbildade upplever det som ett intrång i

den personliga integriteten vid en ev publicering.

Den första situationen torde redan i dag vara olaglig,

eftersom det kan anses som en form av ofredande.

Bildmanipulering har alltid förekommit. Idag går det dock så

mycket snabbare och med så mycket högre kvalitet att vi har fått

en ny situation. Den datoriserade bildhanteringen medför att

bildelement kan plockas bort eller in i bilder och flera bilder

kan sammanföras till en, m m, m m, utan kvalitetsförändringar

och på mycket kort tid.

Bildmanipulering har sedan länge varit vanligt i

reklambildssammanhang, men börjar nu också förekomma i pressen.

Detta medför att pressbildens autencitet kommer att ifrågasättas

om inte någon form av markering av bilder som förändrats jämfört

med ursprungsmaterialet införs. Detta bör vara ett gemensamt

intresse mellan fotografen, tidningsutgivaren och

tidningsläsaren. Detta medför att troligtvis kan detta lösas

genom en förändring av de pressetiska reglerna. En

fotograforganisation (Nordiska Pressfotografernas Förening)

har tagit initiativ till att en sådan förändring ska genomföras

i Norden.

Ett liknande problem finns när genrebilder placeras som

illustration till en text utan att bilderna har något som helst

samband med den. Ofta finns en brasklapp i bildtexten, "OBS,

människorna på bilden har inget samband med textens innehåll".

Även här torde en skärpning av de frivilliga pressetiska

reglerna vara en bättre väg än lagstiftning. Dessutom har den

enskilde fotografen mycket svårt att kontrollera i vilka

sammanhang hans/hennes bilder kommer att förekomma i. Flertalet

av dessa bilder hämtas ur bildarkiv och publiceras utan

fotografens kännedom. Anses det att en lagstiftning krävs bör

följaktligen ansvaret här ligga på den ansvarige utgivaren,

eftersom det är ju inte bilden i sig som är stötande. Detta

gäller även de manipulerade bilderna.

Annat är det beträffande de bilder som tas av t ex brottsoffer

utan dennes vetskap eller godkännande. Här kan den avbildade

uppleva att bilden i sig är stötande för hans/hennes

personliga integritet, och här har fotografen också ett direkt

ansvar för sin bild. De pressetiska reglerna säger här att en

bild ska inte publiceras om det får negativa konsekvenser för

den avbildade, om inte ett allmänintresse överväger. Om inte

dessa frivilliga regler anses tillfyllest kan ev en lagstiftning

bli nödvändig. Ett stort problem här är att ge det önskade

skyddet för den avbildade, utan att konsekvenserna blir onödiga

inskränkningar i yttrandefriheten för fotograferna.

En väg att gå är att kriminalisera fotograferande av

människor där deras personliga integritet kränks, eller rent av

all fotografering utan tillstånd. Detta är naturligtvis en

ytterst stor inskränkning för fotografer. I praktiken skulle en

sådan lag omöjliggöra så gott som all professionell

fotografering utanför ateljén! En annan väg är att kriminalisera

publiceringen av bilder utan de avbildades tillstånd. Även

en sådan lag skulle medföra stora inskränkningar för fotografen.

Vi gör den bedömningen att den skada som yttrandefriheten lider

är långt större än den förbättring av skyddet av den personliga

integriteten som en lagstiftning utformat efter något av dessa

två förslag skulle ge. En annan nackdel är den

informationsbegränsning som ett krav på godkännande från den

avbildade torde medföra. Det blir alltför enkelt för en avbildad

att ange att bilder med ev "obekväma" fakta inte får publiceras,

om ett tvingande krav på godkännande från denne införs.

En framkomlig väg skulle däremot vara att ge fotografen ett

större ansvar att bilden inte kan anses stötande mot den

personliga integriteten. Det skulle innebära att själva

fotograferingssituationen inte förändras, jämfört med idag. På

så sätt begränsas skadorna på yttrandefriheten radikalt. Först

efteråt, när bilden är framtagen, kan fotografen göra en

bedömning om bilden kan anses vara stötande för den personliga

integriteten. Genom att göra bilden tillgänglig för publicering

kan fotografen anses ha gett sitt omdöme att bilden inte kan

anses stöta den avbildades integritet.

En lagstiftning utformad på detta sätt skulle flytta

tidpunkten där fotografen måste ta ställning till om bilden kan

anses kränkande från en tidpunkt, fotograferandet, där

fotografen har att träffa en lång rad andra avgöranden av

konstnärligt gestaltande karaktär, till en, överlämnandet av ett

godkänt reproduktionsoriginal, där denne har tillfälle till

noggrann eftertanke och ev rådfråga juridisk expertis. Syftet,

att få en större respekt för den personliga integriteten och att

kunna beivra ev övertramp, kan nås utan att inskränkningar sker

i fotografens yttrandefrihet och samhällets informationsbehov.

En ev lagstiftning bör naturligtvis inte utformas så att ett

sådant godkännande från fotografen på något som helst sätt

skulle frita den ansvarige utgivaren från det slutgiltiga

bedömandet och ansvaret för om en bild kan publiceras.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 1

Utskottet 2

1. Allmän bakgrund 2

2. Skydd för folkmusik 5

2.1 Motionsmotiveringar 5

2.2 Arbete inom WIPO och UNESCO 5

2.3 Tidigare behandling 5

2.4 Utskottets överväganden 6

3. Utgivning av talböcker 7

3.1 Motionsmotivering 7

3.2 Gällande ordning 7

3.3 Utredningsarbete 8

3.4 Utskottets överväganden 9

4. Utskrift och inspelning av radio- och TV-program 9

4.1 Motionsmotiveringar 9

4.2 Gällande ordning 10

4.3 Tidigare behandling 12

4.4 Utredningsarbete 13

4.5 Utskottets överväganden 13

5. Användning av personbilder 14

5.1 Motionsmotivering 14

5.2 Gällande ordning 15

5.3 Tidigare behandling 16

5.4 Sammanfattning av remissyttranden 18

5.5 Utskottets överväganden 19

Hemställan 19

Bilaga Remissyttranden över motion 1990/91:L801 21