Bet. 1991/92:LU6

Lagutskottets betänkande

1991/92:LU06

Konkursrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

1991/92

LU6

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sju motioner som tar upp olika

konkursrättsliga spörsmål. Tre av motionerna rör frågor om värdering av

gäldenärens egendom vid främst konkurs. De övriga motionerna tar upp frågor om

konkursförvaltarens uppgifter vid ekonomiska brott, revision vid konkurs,

överlåtelse av fordringar i fysisk persons konkurs och arbetstagares

lönefordringar i konkurs.

Utskottet har inhämtat remissyttranden över de tre motionerna om värdering av

gäldenärens egendom från riksskatteverket, Stockholms tingsrätt,

kronofogdemyndigheten i Malmöhus län, kronofogdemyndigheten i Värmlands län,

Sveriges industriförbund, Företagarnas riksorganisation, Sveriges

Föreningsbankers förbund, Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Föreningen Sveriges kronofogdar, Konkursförvaltarkollegiernas förening och

Ackordscentralen Stockholm. Remissyttrandena har intagits i bilaga 1 till

betänkandet.

Vidare har utskottet inhämtat remissyttranden över motionen om arbetstagares

lönefordringar i konkurs från riksskatteverket, kronofogdemyndigheten i

Stockholms län, Sveriges industriförbund, Företagarnas riksorganisation,

Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation,

Landsorganisationen, Föreningen Sveriges kronofogdar,

Konkursförvaltarkollegiernas förening och Ackordscentralen Stockholm.

Remissyttrandena har intagits i bilaga 2 till betänkandet.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Motionerna

1990/91:L301 av Gullan Lindblad m.fl. (m, c, v) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär en utredning och förslag rörande tillvägagångssättet vid

värdering i konkursärenden liksom av tillämpningen av utsökningsbalken och

utsökningsförordningen syftande till så hög grad av objektivitet och

rättssäkerhet som möjligt.

1990/91:L303 av Isa Halvarsson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär en utredning och förslag om tillvägagångssättet vid värdering i

konkursärenden liksom av tillämpningen av utsökningsbalken och

utsökningsförordningen syftande till så hög grad av objektivitet och

rättssäkerhet som möjligt.

1990/91:L304 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av

konkurslagen.

1990/91:L308 av Britta Bjelle och Lars Sundin (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av

en utredning av möjligheterna till ett effektivare utnyttjande av

konkursförvaltare vid förundersökning i brottmål samt av konkursförvaltares

ställning, ansvar och skyldigheter vid sådant förfarande.

1990/91:L309 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en

översyn av lönegarantilagstiftningen, konkurslagen och förmånsrättslagen.

1990/91:L310 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till sådan ändring i konkurslagen (1987:672) att

obligatorisk revision införs vid konkurs.

1990/91:L912 av Kersti Johansson och Bengt Kindbom (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna vid frågor om överlåtelse

av fordringar vid fysisk persons konkurs.

Utskottet

Allmänt

Efterlevnaden av civilrättsliga regler om betalningsskyldighet garanteras i

sista hand av att en gäldenärs egendom tvångsvis, genom utsökning och konkurs,

kan användas till att tillgodose fordringsägarna.

Regler om utsökning finns i utsökningsbalken (UB). Utsökningsförfarandet

omfattar, i vad avser penningfordringar, två olika former, nämligen utmätning

och införsel. Utmätning får användas för uttagande av alla slags fordringar,

och genom utmätning får i princip tas i anspråk all slags egendom som inte är

undantagen enligt särskilda regler. Införsel får äga rum för vissa slags

fordringar som ansetts kvalificerade därför, t.ex. fordringar på

underhållsbidrag och skatter.

Konkursinstitutet regleras väsentligen genom konkurslagen (1987:672)

som trädde i kraft den 1 januari 1988. Konkurslagen (KL) utgör slutpunkten för

ett långvarigt och genomgripande arbete med reformering av den tidigare

konkurslagen från 1921. Reformarbetet har genomförts i etapper. Särskilt

viktiga delreformer skedde dels år 1975 (prop. 1975:6, bet. LU12) avseende i

första hand den s.k. materiella konkursrätten, dels år 1979 (prop. 1978/79:105,

bet. LU19) främst avseende konkursförvaltningens organisation och införande av

en ny ordning för handläggning av mindre konkurser.

Åtskilliga lagar vid sidan av KL har stor betydelse för konkursinstitutets

funktion. Särskilt kan här nämnas förmånsrättslagen (1970:979), lagen

(1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs och ackordslagen (1970:847).

Pågående arbete

Med anledning av ett riksdagsbeslut (bet. LU 1987/88:12, rskr. 57)

tillkallades år 1988 insolvensutredningen (Ju 1988:02) med uppdrag att utreda

ett antal spörsmål på konkursrättens område. Enligt direktiven (dir. 1988:52)

till kommittén skulle i första hand utredas dels ett nytt

rekonstruktionsförfarande för företag i ekonomisk kris, dels skuldsanering,

dels en bättre anpassning av den konkursrättsliga lagstiftningen till

internationella förhållanden och dels frågan om konkursgäldenärens rätt att

överklaga vissa beslut rörande försäljning av konkursboets egendom.

Beträffande spörsmålet om ett nytt rekonstruktionsförfarande angavs i

direktiven att målet för ett sådant förfarande skulle vara att rädda företag

som i och för sig är livskraftiga men som på grund av särskilda omständigheter

hamnat i kris. I uppdraget låg enligt direktiven först och främst att

förutsättningslöst överväga frågan om det bör införas ett alternativ till

konkurs och ackord. Utredningen skulle vidare se över de delar av

förmånsrättsordningen som berördes av rekonstruktionsfrågorna.

I enlighet med vad som angavs i direktiven till insolvensutredningen

behandlade utredningen med förtur frågan om skuldsanering för fysiska personer.

Utredningens förslag i den delen lades fram i delbetänkandet (SOU 1990:74)

Skuldsaneringslag. Betänkandet innehåller förslag till lagstiftning som skall

göra det möjligt för överskuldsatta fysiska personer som inte driver

näringsverksamhet att under vissa förutsättningar genom beslut av tingsrätt få

till stånd en lättnad i sin skuldbörda. Skuldsanering innebär att gäldenären

helt eller delvis befrias från ansvar för betalningen av de skulder som enligt

rättens beslut omfattas av skuldsaneringen. I olikhet med vad som är fallet vid

konkurs syftar skuldsanering till att slutligt reglera gäldenärens ekonomiska

situation. Fullgör han den av rätten fastställda avbetalningsplanen finns ingen

restskuld kvar för honom. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för

närvarande inom regeringskansliet.

Hösten 1989 behandlade näringsutskottet ett antal motioner som bl.a. rörde

frågor om etableringskontroll i fråga om näringsverksamhet (bet. 1989/90:NU7,

rskr. 246). I ärendet förordade näringsutskottet att en utredning kom till

stånd med ett övergripande uppdrag att föreslå samordnade åtgärder ägnade att

hejda den enligt utskottets mening oroande konkursutvecklingen. Riksdagen gav

som sin mening regeringen till känna vad utskottet anfört.

Med anledning av riksdagens beslut tillkallade industriministern i slutet av

år 1990 en kommitté för att utreda behovet av åtgärder ägnade att begränsa

antalet företagskonkurser samt att -- om det behövdes -- föreslå samordnade

åtgärder i denna riktning. Enligt direktiven (dir. 1990:75) till kommittén

ingår i utredningsuppdraget bl.a. att analysera behovet av

rekonstruktionsåtgärder innan företag blivit insolventa, dvs. närmast sådana

förebyggande åtgärder som syftar till förnyelse av företag i kris.

Samtidigt som beslut fattades om sistnämnda utredning meddelades

tilläggsdirektiv till insolvensutredningen (dir. 1990:74). Genom dessa

tilläggsdirektiv klargörs att insolvensutredningen skall utreda

rekonstruktionsfrågor som har samband med att ett företag har kommit på

obestånd eller har betalningssvårigheter medan andra rekonstruktionsfrågor,

dvs. mer förebyggande åtgärder, ankommer på den nya konkursutredningen. Med

hänsyn till det angelägna i att frågor som rör rekonstruktion av företag i kris

får sin belysning så snart som möjligt, är det vidare enligt tilläggsdirektiven

lämpligt att frågan om en anpassning av den konkursrättsliga lagstiftningen

till internationella förhållanden bryts ut och behandlas i särskild ordning.

Gäldenärs försättande i konkurs m.m.

Gällande rätt

Enligt 1 kap. 2 § KL skall en gäldenär som är på obestånd efter egen eller en

borgenärs ansökan försättas i konkurs. Med obestånd (insolvens) avses enligt

andra stycket i paragrafen att gäldenären inte rätteligen kan betala sina

skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig. Insolvens anses

föreligga om gäldenärens ställning är sådan att han inte kan betala sina

skulder allteftersom de förfaller. I detta ligger att en gäldenär kan vara

likvid på kort sikt, dvs. ha till omedelbart förfogande pengar eller andra

lättrealiserade tillgångar som svarar mot hans aktuella behov av

betalningsmedel, men ändå vara insolvent på längre sikt.

Ansökan om konkurs görs hos tingsrätt, som har att pröva konkursansökan och

meddela beslut om gäldenärens försättande i konkurs om förutsättningar för det

föreligger.

I 2 kap. 7--9 §§ KL meddelas särskilda bestämmelser om bevisningen angående

gäldenärens insolvens. En uppgift av gäldenären att han är insolvent skall

godtas, om det inte finns särskilda skäl att inte göra det (7 §). Görs ansökan

om gäldenärens försättande i konkurs av en borgenär är denne i princip skyldig

att visa att gäldenären är insolvent.

För sådana fall då gäldenären inte själv medger att han är på obestånd finns

vissa presumtionsregler (2 kap. 8 och 9 §§ KL) som borgenären kan åberopa.

Enligt 8 § anses en gäldenär, om inte annat visas, vara insolvent när det vid

utmätning enligt UB inom de senaste sex månaderna före konkursansökningen har

framgått att han saknat tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen,

dvs. den fordran för vilken exekution sökts. Detsamma gäller, enligt andra

meningen i paragrafen, om gäldenären har förklarat sig inställa sina

betalningar. Bestämmelsen i 9 § avser att gäldenären underlåtit att efterkomma

betalningsanmaning. De omständigheter som anges i dessa paragrafer är sådana

att de oberoende av närmare kännedom om gäldenärens tillgångar och skulder

typiskt sett utgör tillförlitliga tecken på obestånd.

Om borgenären har åberopat en presumtionsregel måste gäldenären, för att

undgå att bli försatt i konkurs, visa att han trots den presumtionsgrundande

omständigheten ändå är solvent, dvs. att han kan infria sina skulder i

vederbörlig ordning eller att han endast tillfälligt är oförmögen till detta.

Det gäller då för gäldenären att få fram en mera omfattande och allsidig bild

av den ekonomiska ställningen som kan visa att han är solvent. Det kan härvid

tänkas att gäldenären åberopar t.ex. andra uppgifter beträffande värdet av sin

egendom än de som ligger till grund för konkursansökan. Sådana värderingsfrågor

kan också komma upp i högre rätt om gäldenären överklagar konkursbeslutet.

Motionsmotiveringar

I motionerna 1990/91:L301 av Gullan Lindblad m.fl. (m, c, v), 1990/91:L303 av

Isa Halvarsson (fp) och 1990/91:L304 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) anförs att

det förekommer fall där gäldenärer på felaktiga grunder försätts i konkurs

därför att gäldenärens egendom värderats för lågt. Motionärerna föreslår att en

översyn och ändring görs av tillvägagångssättet vid värdering av den

konkurshotades egendom vid konkurser. Motionärerna anför att även reglerna om

värdering av utmätt fast egendom i UB bör ses över av samma skäl.

Sammanfattning av remissyttranden

På lagutskottets begäran har yttranden över motionerna L301, L303 och L304

avgetts av riksskatteverket (RSV), som inhämtat synpunkter från

kronofogdemyndigheterna i Stockholms, Malmöhus, Gävleborgs och Norrbottens län,

samt av Stockholms tingsrätt, kronofogdemyndigheten i Malmöhus län,

kronofogdemyndigheten i Värmlands län, Sveriges industriförbund, Företagarnas

riksorganisation, Sveriges Föreningsbankers förbund, Svenska Bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Föreningen Sveriges kronofogdar,

Konkursförvaltarkollegiernas förening och Ackordscentralen Stockholm.

RSV, Stockholms tingsrätt, kronofogdemyndigheten i Malmöhus län

och Föreningen Sveriges kronofogdar anser sammanfattningsvis att

nuvarande regler på ett tillfredsställande sätt beaktat bl.a. gäldenärens

intresse i fråga om värderingen av hans egendom vid konkurs och utmätning, att

motionärernas förslag endast skulle innebära ökade kostnader och att det

således inte föreligger behov av den översyn som motionärerna efterlyser. Samma

uppfattning i stort har kronofogdemyndigheten i Värmlands län som dock

anser att det finns skäl att låta RSV och Sveriges advokatsamfund utarbeta

vissa riktlinjer för bedömningen av frågan när det är lämpligt att utvidga

kretsen av sakkunniga värderingsmän. Även Konkursförvaltarkollegiernas

förening, till vars yttrande Ackordscentralen Stockholm ansluter sig,

anser att gäldenärens rättsskyddsintresse väl beaktats i gällande rätt men

tillfogar att det eventuellt bör göras en översyn av bl.a. reglerna om

tingsrätternas handläggning av konkursmålen i syfte att stärka gäldenärens

rätt.

Industriförbundet vill inte motsätta sig att frågan om värdering av

konkurshotads egendom blir föremål för översyn men framhåller att försiktighet

bör iakttas beträffande alla åtgärder som riskerar att öka kostnaderna i

samband med konkurs. Företagarnas riksorganisation anser att det norska

systemet med en särskild gjeldsnemnd bör övervägas om det visar sig att detta

system medfört ett större mått av rättssäkerhet. Svenska Bankföreningen

ställer sig positiv till att frågan utreds närmare i sammanhang med de pågående

utredningarna på konkursområdet. Svenska sparbanksföreningen är också i

princip positiv till att frågan utreds närmare men framhåller att

insolvensutredningens arbete först bör avvaktas.

En fullständig redovisning av remissyttrandena finns i bilaga 1 till

betänkandet.

Utskottets överväganden

Utskottet erinrar om att vid rättens prövning av en konkursansökan är

parterna -- borgenär och gäldenär -- i princip fria att anföra de uppgifter och

åberopa den bevisning som de anser styrker deras sak. Några hinder finns

således i princip inte mot att t.ex. närmare uppgifter om gäldenärens egendom i

olika avseenden förs in i processen till belysning av insolvensfrågan. Vid

rättens prövning av en konkursansökan gäller allmänna processrättsliga regler

för bevisning i tvistemål och några särskilda bestämmelser med avseende på

värdering av gäldenärens egendom i det sammanhanget finns inte.

De frågor om värdering av gäldenärens egendom som tas upp i motionerna L301,

L303 och L304 får en särskild betydelse för det fall att borgenären till stöd

för sin konkursansökan åberopar en av presumtionsreglerna i KL. Dessa regler

innebär ju att gäldenären skall anses vara på obestånd om vissa däri angivna

omständigheter, som oberoende av närmare kännedom om gäldenärens tillgångar och

skulder typiskt sett utgör tillförlitliga tecken på insolvens, är för handen.

Även i dessa fall har emellertid gäldenären möjlighet att föra bevisning mot

antagandet om hans insolvens och åberopa t.ex. andra uppgifter rörande värdet

av hans egendom än de som ligger till grund för konkursansökan.

Beträffande värdering av egendom vid utmätning blir inte som fallet är vid

prövning av en konkursansökan allmänna processrättsliga regler om t.ex.

bevisning tillämpliga. Här gäller i stället särskilda regler i UB om att

kronofogdemyndigheten skall beskriva och värdera den egendom som kan bli

föremål för utmätning. Därvid får vid behov sakkunniga anlitas. Vid försäljning

av fast egendom på offentlig auktion med anledning av t.ex. utmätning kan

fastighetsägaren överklaga auktionen och göra gällande att fastigheten sålts

till ett för lågt pris.

Enligt utskottets mening ger nuvarande ordning betryggande garantier för att

en gäldenär inte skall behöva försättas i konkurs i andra fall än då han

verkligen är på obestånd. Såvitt känt har det inte heller i den praktiska

tillämpningen visat sig att avsaknaden av särskilda regler om värderingen av

konkursgäldenärens egendom mera allmänt vållat problem. Av såväl

remissyttrandena som motionerna framgår också att bakgrunden till motionärernas

önskemål är ett enskilt fall. I likhet med flertalet av de myndigheter och

organisationer som yttrat sig över motionerna anser utskottet således att någon

särskild översyn av konkursreglerna i enlighet med yrkandena i motionerna

inte är motiverad. Utskottet beaktar härvid också att olika spörsmål rörande

rekonstruktion av företag i kris för närvarande övervägs av två utredningar och

att värderingsspörsmål härvid kan komma att aktualiseras.

Inte heller anser utskottet att någon särskild översyn av utsökningsbalken är

påkallad.

Med hänvisning till vad som sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till

motionerna L301, L303 och L304.

Konkursförvaltningen

Gällande rätt

Genom konkursbeslutet förlorar gäldenären rådigheten över den egendom som

ingår i konkursboet. Rådigheten tillkommer i stället förvaltaren, som utses av

rätten efter hörande av tillsynsmyndigheten. Enligt 7 kap 1 § KL skall

förvaltaren ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt

även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Förvaltaren får inte stå i ett sådant

förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att

rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen. De nuvarande kraven på

förvaltarens kvalifikationer tillkom i huvudsak genom 1979 års reform av

konkursrätten. Avsikten var enligt uttalanden i förarbetena att

förvaltaruppdrag i princip skulle anförtros endast åt personer --

företrädesvis advokater -- som specialiserat sig på konkursförvaltning, men

även andra, t.ex. ledande tjänstemän hos ackordscentral, kunde komma i fråga.

Förvaltarens allmänna åligganden är enligt 7 kap. 8 § första stycket KL att

ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de

åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet. Detta innebär

att förvaltaren skall eftersträva ett så gott ekonomiskt resultat som möjligt.

Han skall emellertid också, t.ex. vid avyttring av en av gäldenären bedriven

rörelse, beakta de anställdas och det allmännas gemensamma intresse att

sysselsättningen främjas långsiktigt. Paragrafens andra stycke upptar en

bestämmelse om detta.

I 7 kap. 10 § KL finns en regel om att förvaltaren i viktigare frågor skall

höra tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer, om det inte

föreligger hinder mot det. Förvaltaren skall i sådana frågor höra även

gäldenären, om det lämpligen kan ske. Med viktigare frågor avses här t.ex.

frågor om driften av gäldenärens rörelse och om försäljning av värdefull

egendom.

En av de första viktiga uppgifterna för förvaltaren är att utreda boets

tillstånd. Hit hör upprättandet av bouppteckning, som skall beedigas av

gäldenären vid ett s.k. edgångssammanträde (om edgångssammanträde se 6 kap.

3--5 §§ KL). I övrigt kan nämnas bl.a. att förvaltaren har att snarast upprätta

en s.k. förvaltarberättelse, innehållande bl.a. uppgifter om boets tillstånd

och orsakerna till gäldenärens obestånd. Berättelsen skall innehålla bl.a.

uppgift i förekommande fall om att misstanke om brott som avses i 11 kap.

brottsbalken (brott mot borgenärer m.m.) anmälts till åklagare. Enligt 7 kap.

16 § KL skall förvaltaren nämligen omedelbart underrätta allmän åklagare bl.a.

om han finner att gäldenären kan misstänkas för sådan brottslighet samt därvid

ange grunden för misstanken. Allmän åklagare skall enligt 17 kap. 7 § KL ha

tillgång till alla handlingar som rör boet vilka kan lämna upplysning om

huruvida gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förfarande mot sina

borgenärer.

Förvaltningen skall stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet.

Tillsynsmyndigheter är vissa kronofogdemyndigheter som av regeringen utsetts

därtill.

Konkursboets egendom skall i princip säljas så snart det lämpligen kan ske.

Bestämmelser om försäljning av egendom finns i 8 kap. KL. Försäljning av vanlig

lös egendom som inte sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse skall äga

rum på auktion eller i annan ordning som förvaltaren finner mest fördelaktig

för att ta till vara borgenärernas intressen. Om fast egendom finns i boet kan

förvaltaren begära att den säljs exekutivt, dvs. säljs i den ordning som

föreskrivs i 12 kap. UB för utmätt fast egendom.

De genom försäljningen av konkursboets egendom influtna medlen skall -- i den

mån de inte gått åt till betalning av konkurskostnader, främst arvode till

förvaltaren, och skulder som konkursboet som sådant i övrigt ådragit sig, dvs.

vad som benämns massaskulder -- av förvaltaren delas ut till borgenärerna.

Det finns inga särskilda regler om revision i konkurs. Bestämmelser om

revision beträffande aktiebolag och ekonomiska föreningar finns i

aktiebolagslagen (1975:1385) resp. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

För vissa andra företag finns föreskrifter om revision i lagen (1980:1103) om

årsredovisning m.m. i vissa företag (årsredovisningslagen). Enligt 4 kap. 1 §

årsredovisningslagen skall företag som är årsredovisningsskyldiga enligt lagen

utse en eller flera revisorer. Skyldigheten att avge årsredovisning är enligt 2

kap. 1 § årsredovisningslagen i sin tur knuten till åliggandet enligt

bokföringslagen (1976:125) att upprätta årsbokslut. Av sistnämnda lag framgår

att skyldighet att upprätta årsbokslut, som avslutning på den löpande

bokföringen under räkenskapsåret, åligger förutom aktiebolag och ekonomisk

förening även handelsbolag och enskild näringsidkare, i sistnämnda fall under

förutsättning att omsättningen uppgår till viss storlek.

Nu angivna allmänna regler om revision är tillämpliga även för det fall

företaget eller föreningen är i konkurs.

Bestämmelserna om revision kan i korthet sägas innebära följande. För revisor

finns vissa allmänna behörighets- och kvalifikationskrav. Minst en revisor

skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor. I den omfattning som god

revisionssed bjuder skall revisor granska företagets årsredovisning jämte

räkenskaperna samt styrelsens och verkställande direktörens förvaltning.

Revisor skall för varje räkenskapsår avge revisionsberättelse till

bolagsstämman resp. föreningsstämman eller, i fråga om företag som omfattas av

årsredovisningslagen, till den årsredovisningsskyldige.

Revisionsberättelsen skall innehålla uttalande om huruvida årsredovisningen

uppgjorts enligt lag. Beträffande aktiebolag och ekonomiska föreningar skall

revisionsberättelsen även innehålla uttalande angående ansvarsfrihet för

styrelseledamöterna och verkställande direktören liksom angående fastställandet

av balansräkningen och resultaträkningen samt det i förvaltningsberättelsen

framställda förslaget till dispositioner beträffande bolagets resp. föreningens

vinst eller förlust. I fråga om företag som omfattas av årsredovisningslagen

gäller i sistnämnda hänseenden i stället en allmän möjlighet för revisor att i

revisionsberättelsen meddela sådana upplysningar som han önskar bringa till den

årsredovisningsskyldiges kännedom.

Motionsmotiveringar

Enligt motion 1990/91:L308 av Britta Bjelle och Lars Sundin (fp) finns det

skäl att överväga en klarare och effektivare rollfördelning mellan åklagare och

konkursförvaltare vid utredning om ekonomisk brottslighet. Staten skulle kunna

finansiera den ytterligare utredning som konkursförvaltaren finner nödvändig

för att presentera ett bättre beslutsunderlag för de rättsvårdande

myndigheterna. En regel som ger möjlighet att särskilt förordna

konkursförvaltare för ytterligare utredning i alla slags konkurser bör enligt

motionärerna övervägas.

I motion 1990/91:L912 av Kersti Johansson och Bengt Kindbom (c) anförs att en

fordran som föreligger vid konkurs inte bör kunna överlåtas på annan och att

den under alla förhållanden bör ha en preskriptionstid som inte överskrider den

som gäller i brottmål av olika slag.

Enligt motion 1990/91:L310 av Bengt Harding Olson (fp) föreligger det behov

av en kompetent genomförd revision vid konkurs. Revisorns skyldighet att

årligen göra revision och upprätta revisionsberättelse bör utvidgas till att

avse revision jämte revisionsberättelse per konkursdagen.

Utskottets överväganden

Vad först angår yrkandet i motion L308 vill utskottet erinra om att

konkursförvaltaren skall vara opartisk och att han skall ta till vara såväl

borgenärernas som gäldenärens intressen. Han skall också beakta

sysselsättningsaspekter. Förvaltarens främsta uppgift är att främja en så snabb

och förmånlig avveckling av konkursboet som möjligt. Enligt utskottets mening

skulle det rimma mindre väl med förvaltarens allmänna ställning och uppgifter

att -- utöver den undersöknings- och anmälningsplikt beträffande brott som

redan åligger förvaltaren -- införa en skyldighet för honom att närmare utreda

ekonomisk brottslighet med anknytning till konkursen. Utskottet vill också

påpeka att avvecklingen av konkursboet kan komma att avsevärt försinkas om

förvaltaren i enlighet med motionärernas förslag skall bistå de rättsvårdande

myndigheterna med utredningar.

Det sagda innebär inte att utskottet tar avstånd från syftet med motionen,

nämligen att bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten skall

effektiviseras. De problem som finns på området har emellertid inte samband med

det konkursrättsliga regelsystemet utan måste -- som antyds av motionärerna

själva -- ses mot bakgrund av att det inom polis- och åklagarmyndigheterna inte

i tillräcklig utsträckning finns personal med sådan utbildning som erfordras

vid förundersökningar om ekonomiska brott. Utskottet vill därför hänvisa till

vad justitieministern anförde då hon den 24 oktober 1991 besvarade en

interpellation om den ekonomiska brottsligheten. Hon framhöll därvid att

riksåklagaren och rikspolisstyrelsen fått i uppdrag att utreda olika frågor om

sådan brottslighet. Uppdraget omfattar såväl en kartläggning av det aktuella

läget när det gäller myndigheternas insatser mot den ekonomiska brottsligheten

som förslag till åtgärder på kort och lång sikt från statsmakternas och

myndigheternas sida. Enligt justitieministern ingår det i uppdraget bl.a. att

belysa om det behövs förändringar av polisens och åklagarnas utbildning och

vilka förändringar som kan behöva göras i fråga om samverkan mellan olika

personalkategorier. Justitieministern var inte beredd att föregripa

riksåklagarens och rikspolisstyrelsens slutsatser och förslag men underströk

samtidigt det angelägna i att den ekonomiska brottsligheten bekämpas.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motion L308 inte bör

föranleda någon riksdagens vidare åtgärd, och utskottet avstyrker således

bifall till motionen.

När det gäller önskemålet i motion L310 om revision i konkurs vill utskottet

understryka att till konkursförvaltare endast får utses personer som har de för

uppdraget nödvändiga kvalifikationerna. Kravet innebär att konkursförvaltaren

bl.a. skall ha de kunskaper och erfarenheter som erfordras för att han skall

kunna bedöma konkursboets tillstånd och orsakerna till gäldenärens obestånd.

Samtidigt vill utskottet framhålla att en med särskild sakkunskap utförd

granskning av gäldenärens förhållanden vid konkursutbrottet kan vara av

betydelse för förvaltarens utredningsarbete. Om en sådan granskning kommer till

stånd får förvaltaren också ett bättre underlag för sina överväganden i fråga

om huruvida det finns förutsättningar för företagets fortsatta drift. Som

framgår av redovisningen ovan överväger insolvensutredningen för närvarande

frågor rörande rekonstruktion av företag som kommit på obestånd. Utskottet

utgår från att därvid också spörsmålet om behovet av särskild revision kommer

att aktualiseras. I avvaktan på resultatet av insolvensutredningens arbete

finns det därför inte anledning för riksdagen att ta något initiativ i saken.

Utskottet avstyrker således bifall till motion L310.

Utskottet övergår härefter till den fråga som tas upp i motion L912.

Otvivelaktigt förhåller det sig så att en konkurs sällan ger borgenärerna

utdelning för deras fordringar. För gäldenärer som är fysiska personer eller

som drivit rörelse i form av handelsbolag innebär nuvarande ordning att de

också efter en konkurs svarar för de skulder som inte till fullo betalats ur

konkursboet. Om gäldenären däremot är ett aktiebolag eller en ekonomisk

förening anses den juridiska personen upplöst i och med konkursens avslutande

och borgenärernas kvarstående fordringar kan då inte drivas in. Som

motionärerna påpekar finns det för närvarande inte några hinder mot att

fordringar på en fysisk person som försatts i konkurs överlåts till en ny

borgenär som sedan kan avkräva gäldenären betalning. I vad mån det mera allmänt

förekommer att inkassoföretag och liknande företag systematiskt köper upp

konkursborgenärers fordringar undandrar sig utskottets bedömning. Oavsett

frågans räckvidd vill utskottet emellertid framhålla att det ovan redovisade

förslaget till skuldsaneringslag som år 1990 framlagts av insolvensutredningen

kan minska de problem som motionärerna aktualiserat. Enligt förslaget skall

under vissa förutsättningar en fysisk person kunna få sina skulder nedsatta

efter beslut av tingsrätt. Möjligheten till skuldsanering skall stå öppen för

bl.a. fysiska personer som tidigare drivit näringsverksamhet och försatts i

konkurs. Förslaget är motiverat av bl.a. att denna grupp ofta har en betydande

restskuld som blir en övermäktig skuldbörda. Insolvensutredningens betänkande

övervägs för närvarande inom regeringskansliet. Regeringens ställningstagande

bör inte föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida med anledning

av den nu aktuella motionen. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion

L912.

Statlig lönegaranti vid konkurs

Gällande rätt

Som berörts tidigare skall de genom försäljningen av konkursboets egendom

influtna medlen delas ut till borgenärerna. Man skiljer därvid mellan

prioriterade och oprioriterade fordringar, allteftersom fordringen är resp.

inte är förenad med förmånsrätt enligt förmånsrättslagen.

Förmånsrättslagen skiljer mellan särskild och allmän förmånsrätt. Särskild

(eller speciell) förmånsrätt gäller vid utmätning och konkurs samt avser viss

egendom. Som exempel kan nämnas att särskild förmånsrätt i lös egendom som hör

till näringsverksamhet följer med företagshypotek. Särskild förmånsrätt i fast

egendom följer t.ex. med inteckning eller utmätning. Allmän (eller generell)

förmånsrätt gäller endast vid konkurs och avser all egendom som ingår i

gäldenärens konkursbo. Allmän förmånsrätt har t.ex. fordringar på skatt (under

vissa förutsättningar) samt vissa fordringar på lön. Förmånsrättslagen reglerar

den inbördes företrädesrätten mellan särskilda förmånsrätter resp. allmänna

förmånsrätter. Enligt en särskild bestämmelse i lagen har i princip särskild

förmånsrätt företräde framför allmän förmånsrätt.

Ett viktigt skydd för förmånsberättigade lönefordringar erbjuder lagen

(1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs, som tillkom i anslutning till

förmånsrättslagen. Lönegarantilagen kan allmänt sägas innebära att staten

garanterar prioriterade lönefordringar enligt 12 eller 13 § förmånsrättslagen,

dvs. fordringar på lön och aktuell pension resp. fordran på framtida pension,

och för de övertagna fordringarna själv -- med motsvarande förmånsrätt --

inträder i konkurrensen med övriga borgenärer.

Enligt 12 § förmånsrättslagen följer allmän förmånsrätt med arbetstagares

fordran på sådan lön eller annan ersättning på grund av anställningen som ej

förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökan gjordes och

på lön eller ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Termen

lön anses inrymma allt som kan hänföras till avlöningsförmån på grund av

anställning. Även ersättning för avtalsenliga omkostnader i tjänsten räknas

hit. Som exempel kan nämnas resekostnadsersättning och traktamente samt

ersättning för hållande av egen bil eller annan utrustning.

I paragrafens tredje stycke finns en undantagsregel som innebär att

arbetstagare som själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i

gäldenärens företag och som hade väsentligt inflytande över dess verksamhet

inte har förmånsrätt enligt bestämmelsen för lön eller pension. Vad som sagts

nu gäller även om gäldenären är juridisk person utan att vara näringsidkare.

Av nämnda undantagsregel framgår att arbetstagare som t.ex. har en post

aktier i ett bolag som går i konkurs inte utan vidare är utesluten från

förmånsrätt enbart på grund av aktieinnehavet. Inte heller utesluter en

ställning som medfört väsentligt inflytande över företaget, t.ex. såsom

verkställande direktör, i och för sig förmånsrätt.

I förarbetena till undantagsregeln har uttalats att det, för att väsentlig

andel skall anses föreligga, bör krävas att andelen är relativt betydande,

t.ex. en tredjedel. Ibland kan dock en mindre andel vara till fyllest, t.ex. om

aktierna i övrigt är starkt spridda.

Högsta domstolen (HD) har prövat frågan om innebörden av uttrycket väsentlig

andel i rättsfallen NJA 1983 s. 713 I och II, vilka gällde bl.a. huruvida

arbetstagare som ägt 29 % av aktierna i konkursföretaget (I) resp. arbetstagare

som jämte syskon ägt 26 % av aktierna (II) ansetts äga väsentlig andel i

företaget. HD uttalade -- med hänvisning till bl.a. uttalanden i förarbetena --

att som en riktpunkt synes kunna anges att en andel i de flesta fall får

betraktas som väsentlig om aktierna är så fördelade att arbetstagaren med hjälp

av sitt (och närståendes) aktieinnehav allmänt sett får antas ha påtagliga

möjligheter att driva igenom sin vilja på bolagsstämman. Denna förutsättning

kan enligt HD i varje fall inte anses vara för handen om någon annan aktieägare

har en betydligt större andel av aktierna än den för vilken arbetstagaren

svarar, inte heller om två eller flera andra aktieägare har aktieposter av

ungefär samma storlek som arbetstagarens. HD fann mot den angivna bakgrunden

att i ingetdera fallet väsentlig andel kunde anses föreligga.

Med väsentligt inflytande bör enligt uttalanden i förarbetena förstås att

vederbörandes inflytande på verksamheten i dess helhet var så betydande att det

ekonomiska resultatet varit i väsentlig grad beroende av hans förmåga,

handlande eller ståndpunktstagande.

Motionsmotivering

I motion 1990/91:L309 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) hänvisas

till ovannämnda rättsfall från högsta domstolen. Motionärerna menar att

domstolens tolkning ger möjligheter för intressenter i ett företag att genom en

lämplig disposition av aktieinnehavet utesluta att någon av aktieägarna skall

anses ha väsentlig andel. Ett sätt att undvika alltför orimliga effekter av

systemet kan enligt motionärerna vara att antingen väsentligt aktieinnehav

eller väsentligt inflytande för arbetstagaren borde vara tillräckligt för att

vederbörande skall vara undantagen förmånsrätt.

Motionärerna hänvisar vidare till uttalanden i förarbetena att

undantagsregeln är tillämplig även på juridiska personer som inte är

näringsidkare, t.ex. stiftelser och ideella föreningar. Detta ger

styrelseledamöter i t.ex. en ideell förening möjlighet att åberopa förmånsrätt

för lönefordran i föreningens konkurs, vilket enligt motionärerna kan

diskuteras.

Motionärerna påpekar också att vissa slag av lönefordringar eller fordringar

som är att jämställa med lön är ganska tidsödande att handlägga i konkursen

utan att förmånsrätt för anspråket egentligen är motiverad ur social synvinkel.

Motionärerna nämner som exempel att arbetsgivare tillhandahåller fri bil och

fri bensin åt arbetstagaren eller att arbetsgivaren betalar bensinen men

arbetstagaren själv håller bil.

Motion L309 tar vidare upp det faktum att förmånsrätt följer även med

fordringar på övertidsersättning som inarbetats under uppsägningstid.

Konkursförvaltaren kan i fall där verksamheten fortsätter efter

konkursutbrottet beordra personalen till övertidsarbete för att exempelvis

säkerställa viss produktion eller utförsäljning av varulager. Följden härav

blir enligt motionärerna att innehavare av fordran med säkerhet i

företagshypotek i regel får större utdelning än vad som annars blivit fallet,

medan staten bestrider kostnaden för förfarandet.

Motionärerna pekar även på ett antal frågor som rör konkursförvaltarens

disposition av personalen. Motionärerna menar att arbetstagarens skyldighet att

stå till arbetsgivarens förfogande för att vara berättigad till uppsägningslön,

utnyttjas av vissa konkursförvaltare på så sätt att arbetstagaren utför arbete

under uppsägningstiden för annans räkning men betalas av lönegarantimedel.

Enligt motionärerna måste syftet med lönegarantilagstiftningen i detta

hänseende vara att eventuell arbetsinsats under uppsägningstiden skall ske för

konkursboets förkovran.

Enligt motionen är lönegarantilagstiftningen väl generös och en översyn i

högsta grad befogad. Vid en sådan översyn bör vissa ändringar göras i

förmånsrättslagen i enlighet med vad som anförts i motionen. Ett klart

uttalande bör göras beträffande vad som gäller i fråga om ideella föreningar

och liknande organisationer. Vissa inskränkningar av de förmånsberättigade

fordringarna är enligt motionärerna också önskvärda. Det bör vidare övervägas

om inte övertid under uppsägningstid skall utgöra massafordran.

Konkursförvaltaren bör inte heller få använda konkursgäldenärens anställda till

arbete utanför konkursboet.

Sammanfattning av remissyttranden

På lagutskottets begäran har yttranden över motion 1990/91:L309 avgetts av

riksskatteverket (RSV), som inhämtat synpunkter från kronofogdemyndigheterna i

Stockholms, Malmöhus, Gävleborgs och Norrbottens län, samt av

kronofogdemyndigheten i Stockholms län, Sveriges industriförbund, Företagarnas

riksorganisation, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges

akademikers centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO),

Föreningen Sveriges kronofogdar, Konkursförvaltarkollegiernas förening och

Ackordscentralen Stockholm.

RSV har -- sammanfattningsvis -- inget att invända mot att de spörsmål

som tas upp i motionen övervägs ytterligare. Dessa överväganden bör därvid

främst gälla vissa principiella frågor som rör rätten till lönegaranti, framför

allt när ett fåmansbolag med enstaka anställda försätts i konkurs. Vidare bör

det enligt RSV övervägas en ändring beträffande lönegarantianspråk från

personer med ledande ställning i stiftelser och ideella föreningar och om inte

de förmåner som bör omfattas av lönegarantin kan avgränsas på ett enklare och

mer entydigt sätt.

Kronofogdemyndigheten i Stockholms län anser också att vissa

inskränkningar i de förmånsberättigade fordringarna är önskvärda. Däremot anser

myndigheten, till skillnad från motionärerna, att båda de nuvarande

förutsättningarna för undantagsregelns tillämpning -- väsentlig andel och

väsentligt inflytande -- bör bibehållas, liksom att förvaltaren bör kunna

utnyttja personalen för arbete i ett annat företag, dock under förutsättning

att vederlag utgår som kan flyta in i konkursboet. Myndigheten anser vidare att

lönegarantilagstiftningen bör kopplas till sjukförsäkrings- och

arbetslöshetslagstiftningen med de begränsningar som gäller vid utbetalning av

sådana ersättningar.

Sveriges industriförbund och LO tillstyrker en översyn av reglerna.

Industriförbundet anser att översynen kan ske inom ramen för någon av de

pågående utredningarna på konkursområdet. TCO och SACO anser däremot

inte att de problem som motionärerna redovisar motiverar en översyn.

Föreningen Sveriges kronofogdar ifrågasätter omfattningen av de anspråk

som lönegarantin kan avse. Vidare anser föreningen att väsentligt andelsinnehav

ensamt skall vara diskvalificerande för förmånsrätt och att förmånsrätt för

lönefordringar i stiftelser och föreningar bör ses över särskilt.

Konkursförvaltarkollegiernas förening tillstyrker en utredning som syftar

till bl.a. att begränsa och förtydliga möjligheten att erhålla lönegaranti för

personer tillhörande närstående- och ägandekretsen.

Ackordscentralen Stockholm delar de åsikter som framförs i motionen om en

översyn av regelsystemet. Ackordscentralen anser att lönegarantisystemets

nuvarande utformning medför att onödigt många krisdrabbade företag försätts i

konkurs. Lönegaranti bör enligt Ackordscentralen kunna utgå även vid offentligt

ackord, varigenom ackordsinstrumentet skulle bli vanligare med ett minskat

antal konkurser som följd. Ackordscentralen vill därför att regeringen vidtar

åtgärder för att utreda förutsättningarna för lönegaranti vid offentligt

ackord.

En fullständig redovisning av remissyttrandena finns i bilaga 2 till

betänkandet.

Pågående arbete

År 1982 tillkallades en särskild utredare för att göra en översyn av den

statliga lönegarantin vid konkurs. Utredaren arbetade under namnet

lönegarantiutredningen. I betänkandet (SOU 1986:9) Ny lönegarantilag lade

utredaren fram förslag till ett nytt förfarande för prövning av

lönegarantiärenden. Uppgiften att betala ut garantibelopp borde vidare enligt

utredningen flyttas över från länsstyrelserna till kronofogdemyndigheterna.

Utredaren avstod dock från att föreslå detta med hänvisning till att de

dåvarande ekonomiadministrativa rutinerna hos kronofogdemyndigheterna inte

gjorde en överflyttning möjlig. I regeringens proposition 1990/91:150 med

förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1991/92, m.m.

(kompletteringspropositionen) anförde chefen för arbetsmarknadsdepartementet

att det efter den omorganisation av kronofogdemyndigheterna som skett sedan

lönegarantiutredningen lade fram sitt betänkande nu inte längre fanns några

hinder mot att en sådan rationalisering av lönegarantihanteringen genomfördes,

som utredningen ansåg lämplig. En omorganisation som innebär att

utbetalningsfunktionen förs över från länsstyrelserna till

kronofogdemyndigheterna borde därför enligt departementschefen genomföras.

Riksdagen har godkänt de riktlinjer som sålunda föreslogs (1990/91:FiU37, rskr.

390). Förslagen i betänkandet Ny lönegarantilag bereds för närvarande vidare

inom arbetsmarknadsdepartementet.

Lönegarantiutredningen avlämnade år 1988 sitt slutbetänkande (SOU 1988:27)

Lönegarantin och förmånsrättsordningen -- om lönegarantins betydelse för det

ökade antalet konkurser. I betänkandet redovisades bl.a. förslag om förändring

i förmånsrättsordningen som syftade till att minska den attraktionskraft som

konkursen enligt utredaren hade fått på grund av den statliga lönegarantin.

Till grund för förslaget låg tanken att garantin, som bara gäller vid konkurs,

i ett samhällsekonomiskt perspektiv snedvridit valet av form för rekonstruktion

av företag som går dåligt. Enligt utredaren hade förmånsrättsordningen

betydelse för vilken eller vilka kategorier av förmånsberättigade borgenärer

som tjänade på en rekonstruktion genom konkurs. Utredaren ansåg att syftet att

stimulera till rekonstruktioner utan konkurs bäst tillgodosågs genom en ändring

av förmånsrättsordningen på så vis att fordringar på vad utredaren benämnde

produktiv lön gavs bästa förmånsrätt, före bl.a. företagshypotek. Med produktiv

lön avsågs lön för sådant arbete som lagts ned på egendom som omfattas av

företagshypotek och därigenom typiskt sett var till nytta för den som innehade

företagshypoteket.

Enligt utredaren skulle den föreslagna ändringen av förmånsrättsordningen

minska antalet rekonstruktioner av företag genom konkurs. Emellertid fick man

enligt utredaren även i framtiden räkna med sådana rekonstruktioner. Det fanns

därför skäl att uppmärksamma att lönegarantin på ett spekulativt sätt kunde

utnyttjas maximalt när konkursboets rörelse såldes och de anställda fick nya

anställningar hos köparen av rörelsen. För att förhindra ett sådant utnyttjande

av lönegarantin föreslogs i betänkandet att tillsynsmyndigheten förbättrade sin

kontroll av lönegarantilagens tillämpning vid företagsöverlåtelser. I

betänkandet föreslogs en särskild bestämmelse härom i

tillämpningsbestämmelserna till lagen.

Som tidigare nämnts tillkallade justitieministern år 1988

insolvensutredningen (Ju 1988:02). I direktiven till utredningen (dir.

1988:52) anförs bl.a. att frågan om rekonstruktion av näringsverksamhet har

samband med förmånsrättslagstiftningen på det sättet att borgenärer som anser

sig ha betryggande säkerhet för sina fordringar ofta saknar intresse att ta

initiativ till åtgärder när de ser att gäldenären har hamnat i en besvärlig

ekonomisk situation. I direktiven framhålls vidare att det ibland påstås att

borgenärer med säkerhet i företagshypotek, vilka ofta är professionella

kreditgivare, saknar tillräckliga incitament att aktivt följa upp sin

kreditgivning. Direktiven hänvisar i det sammanhanget till att

lönegarantiutredningen berört just den frågan i sitt slutbetänkande (SOU

1988:27) Lönegarantin och förmånsrättsordningen. Enligt direktiven till

insolvensutredningen finns det anledning att mot den angivna bakgrunden mer

förutsättningslöst se över i första hand de delar av förmånsrättsordningen som

berörs av rekonstruktionsfrågorna. De förslag som lönegarantiutredningen lagt

fram bör, framhålls det vidare, bedömas i ljuset av de överväganden som kan

komma att göras av insolvensutredningen i det sammanhanget.

Lönegarantiutredningens betänkande bör därför överlämnas till utredaren för att

beaktas i utredningsarbetet.

Vid regeringssammanträde den 7 november 1991 har regeringen genom

tilläggsdirektiv (dir. 1991:93) gett insolvensutredningen i uppdrag att också

överväga vissa andra lönegarantifrågor.

Utskottets överväganden

Enligt utskottets mening fyller lönegarantisystemet en viktig funktion som

skydd för arbetstagarnas lönefordringar när arbetsgivaren kommit på obestånd.

Lönegarantin har självfallet särskilt stor betydelse då -- som fallet är för

närvarande -- antalet konkurser och företagsnedläggningar ökar. I den praktiska

tillämpningen har det emellertid visat sig att gällande bestämmelser ger upphov

till avgränsningsproblem och andra svårigheter. Som framhålls i motion L309 har

sålunda utformningen av undantagsregeln i 12 § tredje stycket förmånsrättslagen

medfört tillämpningssvårigheter när det är fråga om rätten till lönegaranti för

arbetstagare som också är delägare i företaget eller som eljest har ett

väsentligt inflytande över det. Oklart är vidare vad som gäller i fråga om

personer med ledande ställning i stiftelser och ideella föreningar. I motionen

påpekas också att handläggningen av lönegarantianspråk för vissa lönefordringar

och därmed jämställda fordringar är tidsödande samt att förmånsrätten för dessa

fordringar egentligen inte är motiverad av sociala skäl.

I sammanhanget vill utskottet vidare framhålla att statens utgifter för

lönegarantin stigit kraftigt under senare år. Utgiftsstegringarna är givetvis

en följd av det ökande antalet konkurser men även andra omständigheter torde ha

medverkat till att kostnaderna ökat. De i motionen påtalade förhållandena utgör

exempel på sådana omständigheter. I massmedia har också under senare tid gjorts

gällande att lönegarantisystemet i betydande omfattning missbrukas.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet i likhet med flertalet av de

instanser som yttrat sig över motionen att en översyn av lönegarantireglerna

och förmånsrätten för lönefordringar är motiverad. Som berörts ovan skall

insolvensutredningen enligt sina direktiv se över de delar av

förmånsrättsordningen som berörs av rekonstruktionsfrågorna. Helt nyligen har

också regeringen genom tilläggsdirektiv givit insolvensutredningen vidgade

arbetsuppgifter. I tilläggsdirektiven framhålls bl.a. att lönegarantin utgör

ett viktigt skydd för de anställda när företaget går i konkurs men att det

visat sig att reglerna också kan missbrukas. Det har enligt direktiven även

gjorts gällande att konkursdrabbade företag drivs vidare med hjälp av

lönegarantimedel på ett sätt som skadar andra företag i branschen.

Justitieministern framhåller i tilläggsdirektiven att hon och

arbetsmarknadsministern är överens om att åtgärder måste sättas in för att man

skall komma till rätta med de avigsidor och missbruk av lönegarantireglerna som

kan förekomma. Enligt vad justitieministern inhämtat från

arbetsmarknadsministern har denne för avsikt att under våren 1992 föreslå

regeringen att lägga fram förslag om ändringar i lönegarantireglerna. Förslagen

kommer att beröra bl.a. storleken på de belopp som skall kunna utbetalas från

lönegarantin och vem som skall besluta i fråga om lönegarantimedlen. I

tilläggsdirektiven anförs vidare att det bör överlämnas till

insolvensutredningen att beakta sådana aspekter på lönegarantins

tillämpning som avser effekterna för de konkursdrabbade företagen och andra

företag i samma bransch när det gäller möjligheterna att konkurrera på lika

villkor. Av direktiven framgår även att utredningen särskilt bör uppmärksamma

vilka följder det får för konkurrensen mellan olika företag i en viss bransch

att företag kan drivas vidare med lönegarantimedel under viss tid. Finner

utredningen att användningen av lönegarantimedel medför problem i detta

hänseende bör utredningen enligt direktiven föreslå de ändringar som kan

behövas för att motverka eller komma till rätta med problemen.

Mot bakgrund av den lämnade redogörelsen utgår utskottet från att de spörsmål

som tagits upp av motionärerna kommer att övervägas av insolvensutredningen och

under det arbete som förestår inom arbetsmarknadsdepartementet. Något särskilt

tillkännagivande från riksdagens sida med anledning av motionen är alltså inte

påkallat. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L309.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av konkurslagen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L301, 1990/91:L303, 1990/91:L304,

1990/91:L308, 1990/91:L310 och 1990/91:L912,

2. beträffande arbetstagares lönefordringar i konkurs

att riksdagen avslår motion 1990/91:L309.

Stockholm den 12 november 1991

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per

Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson

(fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson

(m), Lars Andersson (nyd), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg

(s) och Hans Stenberg (s).

Remissyttranden över motionerna 1990/91:L301, L303 och L304

Bilaga 1

På lagutskottets begäran har yttranden över motionerna avgetts av

riksskatteverket, Stockholms tingsrätt, kronofogdemyndigheten i Malmöhus län,

kronofogdemyndigheten i Värmlands län, Sveriges industriförbund, Företagarnas

riksorganisation, Sveriges föreningsbankers förbund, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Föreningen Sveriges kronofogdar,

Konkursförvaltarkollegiernas förening och Ackordscentralen Stockholm.

Riksskatteverket (RSV) har i sin tur inhämtat yttrande över motionerna från

kronofogdemyndigheterna i Göteborgs och Bohus, Kristianstads och Värmlands län.

Yttrandet från kronofogdemyndigheten i Värmlands län är likalydande med

myndighetens yttrande till lagutskottet och har därför utelämnats i

sammanställningen. Det föreligger vidare ett särskilt yttrande till RSV från

länskronodirektören vid kronofogdemyndigheten i Värmlands län.

Remissinstanserna har därvid anfört följande.

RSV

Motionärerna uttrycker farhågor över att KFMs värderingar av tillgångar i

konkurs- och utsökningsärenden inte är tillräckligt tillförlitliga. RSV anser

att det inte finns anledning till sådana farhågor. Verket avstyrker därför

bifall till motionerna.

Det är ofta förekommande att KFM ansöker om att en gäldenär skall försättas i

konkurs. Innan en ansökan görs bedömer myndigheten om gäldenären kan anses vara

på obestånd. I den bedömningen ingår också en uppskattning av vilket värde

gäldenärens tillgångar har. RSV anser, i likhet med motionärerna, att det är av

stor vikt att KFMs bedömningar är tillförlitliga.

Också i samband med verkställighet enligt utsökningsbalken gör KFM

uppskattningar om värdet av gäldenärens tillgångar. En första uppskattning görs

när en utmätning ifrågasätts, när myndigheten prövar om och vilken egendom som

skall utmätas hos gäldenären. Senare sker en noggrannare värdering i målet, bl

a för att myndigheten skall kunna iaktta bestämmelsen att utmätt egendom inte

får säljas till uppenbart underpris (9 kap 4 § och 12 kap 40 § utsökningsbalken

UB). Det är av stor betydelse för både sökanden och gäldenären att KFMs

uppskattning av egendomens värde är korrekt.

KFM kan anlita sakkunnig person för värdering av egendomen (6 kap 9 § och 12

kap 3 § UB). RSV har i utbildningssammanhang m m förordat användningen av

sakkunniga värderingsmän. Bl a i fråga om fastigheter och bostadsrätter anlitas

regelmässigt utomstående värderingsmän.

En värdering kan inte överklagas för sig. Part eller annan som anser att KFMs

egen värdering eller sakkunnigvärdering som införskaffats är felaktig kan

emellertid komma in med påpekanden och beriktiganden, eller t ex lämna in ett

annat sakkunnigutlåtande om värdet. Det förekommer också att KFM i ett mål

skaffar in värdeutlåtanden från flera sakkunniga, t ex i fråga om

skogsfastigheter eller andra specialobjekt.

Den som anser att KFM utgått från en felaktig värdering kan överklaga

försäljningen och påstå att egendomen sålts till ett för lågt pris. Det

förekommer att en ägare till en fastighet som sålts på exekutiv auktion

överklagar försäljningen och därvid åberopar nya värdeintyg om fastigheten. Det

är dock mycket sällan en högre instans funnit anledning att upphäva en

försäljning på den grunden.

När KFM gör en konkursansökan är det vanligt att gäldenären vid ett tidigare

utmätningsförsök helt saknat tillgångar som kunnat utmätas. Följaktligen är

konkursbeslutet inte beroende av någon värdering av egendom. När utmätningsbar

egendom funnits har gäldenären möjlighet att inför tingsrätten förebringa

bevisning om att hans egendom har ett högre värde än vad den uppskattats till

under ärendets handläggning. Är han inte nöjd med tingsrättens avgörande kan

han överklaga beslutet.

De erfarenheter som kommit till RSVs kännedom om konkurs och

utsökningsärenden ger inte vid handen att någon allmän kritik kan riktas mot de

värderingar KFM använder. Verket hänvisar också till de yttranden från KFM som

bifogas i detta ärende. Visserligen skulle en gäldenär, som inte själv agerar

och bevakar sin rätt, i ett enskilt fall kunna drabbas t ex av att KFM haft fel

underlag för sin bedömning. Det aktuella fall som har föranlett motionerna är

ett exempel på detta. RSV anser emellertid att den nuvarande lagstiftningens

och rättstillämpningens avvägning mellan olika intressen -- kostnadsaspekterna,

effektiviteten, rättssäkerheten -- är acceptabel. Enligt RSVs mening finns det

därför inte skäl att utreda frågan.

Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län

Vid genomgång av motionerna har kronofogdemyndigheten tolkat dessa som

förslag om förändring av såväl utsökningsbalkens regler om värdering av fast

egendom som konkurslagen. I första hand torde då avses konkurslagen 2 kap 8 §.

Kronofogdemyndigheten går här inte in på frågan om eventuell ändring av

konkurslagens regler om obeståndspresumtion, utan tar endast upp frågan om

värdering av egendom i samband med verkställighet enligt 4 kap UB. Någon

egentlig skillnad föreligger härvid inte mellan värdering av lös respektive

fast egendom.

Inledningsvis kan sägas att kronofogdemyndigheten inte alls känner igen de

situationer, som motionärerna tar upp. Inte heller anser kronofogdemyndigheten

att "stor rättsotrygghet" föreligger med nuvarande konkurs- och

värderingsregler.

Då fråga är om en presumtiv konkursgäldenär och utmätningsförrättning hålles

är enligt kronofogdemyndighetens mening huvudfallet det, att ingen

utmätningsbar egendom överhuvudtaget påträffas -- gäldenären är "total-SUT".

Någon diskussion med denne om värdering etc. förekommer då normalt inte.

För den händelse utmätningsbar egendom påträffas utmätes den och försäljes.

Därefter görs en avräkning mot utmätningsfordran varpå frågan om ingivande av

konkursansökan tas upp till bedömning. Endast i mycket speciella undantagsfall

ges konkursansökan in när försäljningsärende pågår. Det förväntade

försäljningsvärdet ligger i sådana fall väsentligt under utmätningsfordran och

gäldenären torde med sådant förfarande inte drabbats av någon rättsotrygghet.

I SUT- eller del-SUTsfall kan naturligtvis den situationen uppkomma att

egendom som påträffas av kronofogdemyndigheten bedöms sakna exekutivt värde men

gäldenären är av en helt annan uppfattning. Man kan t ex tänka sig att en

tavelsamling påträffas och åsikterna mellan gäldenären och

kronofogdemyndigheten går starkt isär om värdet. En annan situation kan t ex

vara den att en fastighet inte bedöms ge mer vid en exekutiv försäljning än vad

som åtgår till att förnöja panthavarna.

I de skissade situationerna tillkallas normalt en sakkunnig värderingsman

enligt UB 6:9 eller 12:3. Skulle i det läget oenighet fortfarande råda mellan

gäldenären och kronofogdemyndigheten om påträffad egendoms värde har gäldenären

naturligtvis möjlighet att själv föranstalta om att ytterligare sakkunnig

tillkallas för värdering. Vid en därefter följande konkursförhandling får

tingsrätten ta ställning till den åberopade obeståndsbevisningen. Eftersom

utmätning ej ägt rum har gäldenären i mellantiden även möjlighet att sälja sin

egendom och betala konkursfordran.

Kronofogdemyndigheten kan inte erinra sig något fall där konkursansökan

drivits till konkursbeslut där osäkerhet om värdering av gäldenärens egendom

ställts på sin spets på sätt som angivits av motionärerna.

Kronofogdemyndigheten anser vidare att antalet värderingsmän som tillkallats

inte är avgörande. Olika värderingsmän kan komma fram till varierande värden

och en värdering återspeglar inte någon objektiv sanning om egendomens värde.

Detta förhållande har inte minst konstaterats i nu rådande tider av sjunkande

fastighetspriser och konstaterad överbelåning. Den riktigaste värderingen av

gäldenärens egendom torde man därför få först vid en försäljning.

De av motionärerna föreslagna ändringarna synes inte motiverade från

rättssäkerhetssynpunkt utan skulle medföra en onödigt tillkrånglad

indrivning, kraftiga fördyrningar och tidsutdräkt. Kronofogdemyndigheten

avstyrker därför motionerna.

Kronofogdemyndigheten i Kristianstads län

Kronofogdemyndigheten anser att motionerna bör avslås.

Den direkta anledningen till motionerna anges vara ett enskilt konkursärende

där konkursbeslutet kan ha tillkommit till följd av en alltför låg värdering av

gäldenärens tillgångar.

Det framgår inte tydligt av motionerna om kritiken riktar sig mot någon del

av själva konkursförfarandet eller mot kronofogdemyndighetens värdering som kan

utgöra presumtion för obestånd vid ett yrkande i domstol om konkurs. Motionerna

kan i stället antas ge ett allmänt uttryck för det otillfredsställande

förhållandet att det i praktiken kan inträffa att en gäldenär kan försättas i

konkurs utan att vara på obestånd.

Enligt kronofogdemyndighetens uppfattning är det nuvarande regelsystemet för

hur obeståndsfrågor avgörs utformat på ett sätt som är både ändamålsenligt och

rättssäkert. Om en gäldenär bestrider ett yrkande om konkurs med motiveringen

att han inte är på obestånd prövar domstolen frågan och kan då komma att ta

ställning till skilda uppfattningar om värdet av gäldenärens tillgångar. Det är

svårt att se hur man med ändrade regler skulle kunna åstadkomma, allmänt sett,

säkrare bedömningar i värderingsfrågor än vad domstolarna presterar i dag.

Ytterst avgörs inte frågan om konkurs av värdet på gäldenärens tillgångar.

Det är i stället obeståndsfrågan, d v s frågan om gäldenärens förmåga att

betala sin skuld som skall prövas. Vid den prövningen kan presumtionsregeln i 2

kap 8 § konkurslagen bli tillämplig. Enligt den skall gäldenären anses vara på

obestånd, om han vid utmätningsförsök inom de senaste sex månaderna före

konkursansökningen visat sig sakna tillgångar till full betalning av

utmätningsfordringen. Kronofogdemyndighetens värdering av gäldenärens

tillgångar blir avgörande för obeståndsfrågan, om inte annat visas.

Kronofogdemyndighetens värdering har således betydelse för domstolens

prövning av obeståndsfrågan men den behöver inte vara slutligt avgörande för

frågan. Om gäldenären inte är aktiv -- han underlåter tex att inställa sig

vid domstolsförhandlingen -- kan naturligtvis kronofogdemyndighetens värdering

leda till ett konkursbeslut även om den inte stämmer med det verkliga värdet.

Det förhållandet bör ändå accepteras med hänsyn till kravet på att gäldenärens

underlåtenhet inte bör hindra en snabb handläggning av konkursfrågan. En

förutsättning bör dock vara att kronofogdemyndigheterna håller ett godtagbart

kvalitetsmått i sitt värderingsarbete, som f ö har stor omfattning.

Enligt kronofogdemyndighetens uppfattning är det således knappast

regelsystemet som brister, om någon sätts i konkurs utan att vara på obestånd.

Anledningen är snarare att hänföra till gäldenärens underlåtenhet att agera.

Det sagda hindrar emellertid inte att RSV kan behöva överväga om åtgärder

behöver vidtas för att förbättra kronofogdemyndigheternas värderingsmetoder.

Det förefaller dock inte finnas någon mer utbredd kritik mot

kronofogdemyndigheternas värderingar. Möjligen borde sakkunniga anlitas i

större utsträckning än vad fallet är nu. Det är emellertid en kostnadsfråga.

För egen del anser kronofogdemyndigheten att de i exekutiv ordning utförda

värderingarna, allmänt sett, håller en tillräckligt hög kvalitetsnivå.

Kronofogdemyndigheten i Värmlands län, länskronodirektören

Under snart 40 år har jag i Värmland först som landsfiskal och sedan som

kronofogde ägnat mig åt exekutiv verksamhet. Endast i något enstaka fall har

värderingen av såld egendom vållat några större problem. I det nu aktuella

fallet, som jag personligen handlagt, och som föranlett motionerna, har det

sannolikt gått fel. Värderingar utförda av gäldenären efter det samtliga

domstolar prövat ärendet visar att de exekutivt sålda fastigheterna sannolikt

var värda betydligt mer än vad de såldes för. I målet föreligger en rad

omständigheter, som medfört, att ärendet varit svårt att handlägga. Sålunda har

gäldenären under lång tid varit intagen på mentalsjukhus och omyndigförklarats

samt haft en son som förmyndare. Denne har inte förvaltat faderns egendom på

rätt sätt. Vid konkursförhandling har gäldenären -- nu myndig -- beedigat

bouppteckningens innehåll och angiven värdering utan att komma med någon

invändning. Först långt senare reagerar han, då det är för sent.

Lantbruksnämnden har varit involverad i ärendet och godkänt köpeskillingarna.

Detta har alltså varit ett ärende fyllt av problem.

Flera av motionärerna har personligen uppvaktat mig i ärendet och jag har

delgett dem fullödig information. Jag har också förklarat för dem att om jag

känt till samtliga fakta innan ansökan om konkurs ingavs kanske bedömningen

från min sida blivit en annan. Att taga detta synnerligen enstaka fall till

intäkt för att ändra lagstiftningen på sätt motionärerna föreslår är enligt min

uppfattning onödigt.

Stockholms tingsrätt

Inledning

Enligt 1 kap 2 § konkurslagen skall en gäldenär som är på obestånd efter egen

eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs, om inte annat är föreskrivet.

Med obestånd (insolvens) avses enligt samma lagrum att gäldenären inte

rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast

tillfällig. Solvensfrågan bedöms således inte primärt utifrån relationen mellan

gäldenärens tillgångar och skulder.

I flertalet av de konkursansökningar som ges in till tingsrätten av en

borgenär förs bevisning om obestånd genom att någon av presumtionsreglerna i 2

kap 8 och 9 §§ konkurslagen åberopas. De omständigheter som anges i dessa

lagrum är sådana att de oberoende av närmare kännedom om gäldenärens tillgångar

och skulder typiskt sett utgör tillförlitliga tecken på obestånd.

Behovet av värderingsmän

Om borgenären har åberopat en presumtionsregel måste gäldenären visa att han

inte är på obestånd för att undvika konkurs. Det gäller då för gäldenären att

få fram en mera omfattande och allsidig bild av den ekonomiska ställningen som

kan visa solvens. Härvid har värdet av tillgångarna naturligtvis betydelse som

ett av flera moment. Enligt tingsrättens uppfattning är det dock relativt

sällsynt att själva värderingen av tillgångarna har någon avgörande betydelse

för konkursfrågan. Under 1990 och fram till slutet av maj 1991 har cirka 5500

konkursansökningar kommit in till tingsrätten. Av dessa har drygt 3000 utgjorts

av borgenärsansökningar. Vid prövningen av dessa ansökningar har

värderingsfrågor inte i något fall haft någon framträdande roll. Det står ju

även gäldenären fritt att föra bevisning -- genom värderingsman eller på annat

sätt -- om tillgångarnas värde.

Samma betraktelsesätt kan anläggas när borgenären för annan bevisning om

obestånd än enligt någon av presumtionsreglerna.

Det kan även noteras att det finns möjligheter till rättshjälp i

konkursärenden.

Gjeldsnemnd

Vad gäller den norska konkurslagen är den uppdelad i delar. Första delen är

närmast en ackordslagstiftning medan andra delen rör konkursförfarandet.

Gjeldsnemndens sammansättning och uppgifter regleras i den del som avser ackord

m m och gäller således inte värdering inför en konkurs. Likartade bestämmelser

finns i den svenska ackordslagen (1970:847) och god man som förordnas enligt

denna lag har i flera avseenden samma eller liknande uppgifter och befogenheter

som gjeldsnemnden.

Noteras kan att ackordsärendenas antal ökat kraftigt hos tingsrätten under

det senaste året.

Tingsrättens bedömning och slutsats

Mot bakgrund av vad som anförts ovan gör tingsrätten den bedömningen att det

inte finns något behov av sådana lagstiftningsåtgärder som efterlysts av

motionärerna.

Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län

Motionärernas begäran har uppenbarligen föranletts av en konkurs som

inträffade i Värmland 1985. Den bakomliggande historien var i korthet följande.

Lantbrukaren Lars Arne Berg i Kil blev på grund av skulder i enskilda och

allmänna mål föremål för verkställighetsåtgärder av kronofogdemyndigheten i

Karlstad, varvid Bergs fastigheter utmättes upprepade gånger under åren

1977--1984. Värdering och beskrivning av fastigheterna, som ägde rum i maj

1984, utfördes av Driftsbyrån, Skogskontoret i Karlstad. Fastigheterna

värderades då till 975 000 kr. I november 1984 hade kronofogdemyndigheten för

verkställighet mot Berg flera enskilda mål och en restförd skatteskuld om 490

086 kr. Myndigheten delgav därför Berg en betalningsuppmaning enligt dåvarande

4 § konkurslagen. Eftersom skulden inte erlades av Berg ingavs konkursansökan

till Karlstad tingsrätt som avgjorde målet den 8 januari 1985 varvid Berg

försattes i konkurs. Berg inställde sig ej vid huvudförhandlingen.

De utmätta fastigheterna såldes vid exekutiv auktion den 23 mars 1985 för 1

020 000 kr. Vid annonseringen av den exekutiva auktionen redovisades värden

samt andra uppgifter från Driftsbyråns värdering. Värderingsintyget låg också

till grund för kronofogdemyndighetens beslut att godkänna avgivet bud på

fastigheterna.

Enligt en skrivelse från konkursförvaltaren till Driftsbyrån har efter

auktionen framkommit att den av Driftsbyrån gjorda värderingen hade allvarliga

brister, framförallt med avseende på redovisningen av virkesförråd. Enligt

konkursförvaltaren borde köpeskillingen vid auktionen ha blivit mycket högre om

värderingsutlåtandet utfärdats med tillbörlig omsorg. Konkursboet har därför

gjort gällande att Driftsbyrån är skyldig att ersätta den skada som vållats

Arne Berg.

Vid en översyn av lagstiftningen bör enligt motionärerna övervägas om två av

varandra oberoende värderingsmän bör anlitas för bedömning av en egendoms värde

inför hotande konkurs, alternativt att den norska konkurslagen får stå modell

för ett förfarande med en särskild nämnd som dels skall bistå gäldenären, dels

tillvarata fordringsägarnas intressen. Motionärernas förslag synes i första

hand beröra dels presumtionsreglerna för obestånd i konkurslagen, dels reglerna

för förfarandet vid värdering och beskrivning av fast egendom inför exekutiv

auktion.

Enligt konkurslagens regler kan den som är på obestånd (insolvens) försättas

i konkurs, antingen på egen eller borgenärs ansökan. Med obestånd menas att

gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och att betalningsoförmågan

inte är endast tillfällig. Om gäldenären bestrider att han är på obestånd måste

konkurssökande borgenär bevisa detta faktum. Bevisningen kan fullgöras på olika

sätt. I 2 kap 8--9 §§ konkurslagen finns vissa bestämmelser som underlättar

bevisbördan för borgenären. Om ett förhållande som sägs i dessa bestämmelser

föreligger anses gäldenären vara på obestånd. Gäldenären har dock möjlighet att

vid konkursförhandlingen åberopa motbevisning som styrker hans solvens. Redan

med nuvarande lagstiftning har gäldenärens intressen således beaktats. I detta

sammanhang bör också betonas gäldenärens möjlighet att erhålla uppskov med

huvudförhandlingen under en kortare tid, eventuellt för att få fram ytterligare

bevisning som styrker hans solvens. En grundläggande förutsättning är

naturligtvis att gäldenären inställer sig vid tingsrätten och argumenterar för

sin sak.

För att en gäldenär skall kunna bli försatt i konkurs krävs för närvarande

ingen värdering av hans eventuella tillgångar, såvida inte bevisningen i

konkursansökningsmålet grundas på ett resultatlöst utmätningsförsök. En

gäldenär kan vara ägare till en viss tillgångsmassa men ändå lagtekniskt vara

på obestånd om han inte exempelvis genom avyttring av egendom eller upptagande

av lån kan betala sina förfallna skulder. Mot bakgrund härav kunde förslaget om

värderingsmän synas vara mer motiverat om grunden för konkurs hade varit

insufficiens istället för insolvens. Att införa insufficiens som konkursgrund

skulle emellertid medföra orimliga konsekvenser. Förslaget om värderingsmän

synes därför inte förbättra rättssäkerheten för gäldenären eftersom dennes

intressen väl beaktats genom möjligheterna till motbevisning i

konkursdomstolen.

Förslaget om en särskild nämnd inom ramen för konkursförfarandet synes mera

höra hemma under frågor om rekonstruktion av företag som råkat på obestånd men

som på sikt är livskraftiga än under frågan om gäldenärens möjlighet att

undvika konkurs på grund av bristande utredning om gäldenärens tillgångar.

Enligt 12 kap 3 § 3 st utsökningsbalken får vid behov sakkunnig person

anlitas för beskrivning och värdering av den egendom som skall säljas. Vid

kronofogdemyndigheten i Malmö anlitas regelmässigt lantmäteriet för dessa

uppgifter. Såvitt är känt har uppdragen utförts med noggrannhet och korrekta

värderingar. Det är uppenbart att dessa uppgifter, som kan ha stor betydelse

för den enskilde, skall utföras av därtill kompetent person. Förslaget med två

skilda värderingsmän synes inte medföra några fördelar för gäldenären. Vem

skall exempelvis slita tvisten om två värderingar utfaller olika? Det går inte

att bortse från kostnadsaspekten i dessa fall. Borgenären drabbas ofta av stora

ränteförluster vid extra dröjsmål med försäljningen och de ökade kostnaderna

som skulle uppkomma med dubbla värderingar skulle vara till skada såväl för

gäldenären som för borgenärerna. En viss kontroll av värdet ligger också i

konkurrensen mellan spekulanterna. Vid en fri budgivning kan dessa i regel

förväntas betala vad egendomen enligt deras uppfattning är värd. Det är inte

sannolikt att detta värde alltför mycket avviker från ett normalt marknadspris.

Sammanfattningsvis anser kronofogdemyndigheten att anledning saknas att ändra

lagstiftningen i den riktning som motionärerna föreslagit. I det fåtal fall där

en myndighet med fog anklagas för fel eller försummelse i sin tjänsteutövning

bör rättelse kunna ske skadeståndsvägen.

Kronofogdemyndigheten i Värmlands län

Såvitt vi har förstått av motionerna är frågeställningen: bör inte värdering

av egendom ske av fler än en värderingsman eller av en speciell nämnd? Skälet

för att man skall ha mer än en värderingsman, eller speciell nämnd är att samma

objekt skulle bedömas av fler än en person och att man därigenom skulle få en

mer rättvis värdering. En utvidgning av sakkunniga skulle vara aktuell endast

när det gäller försäljning av egendom med stort förmögenhetsvärde, t ex hyres-

och jordbruksfastigheter, flygplan, värdefull konst m m.

De regler som idag gäller för värdering av utmätt gods finns i 6 kap 9 § och

12 kap 3 § utsökningsbalken och beträffande försäljning av konkursegendom

framgår detta av 8 kap konkurslagen.

Utmätt egendom

I utsökningsbalken 6 kap 9 § 12 kap 3 § ges (KFM) möjlighet att, beträffande

utmätt egendom anlita sakkunnig person vid värderingen. I praktiken innebär

detta att KFM alltid, vid betydande värden eller då egendom är svårbedömbar,

anlitar sakkunniga. Vid dessa tillfällen vänder man sig som regel till ortens

sakkunniga eller där sådan saknas, till sakkunniga utanför länet. Huruvida en

eller flera värderingsmän är att föredra, måste bedömas i det enskilda fallet,

men normalt anlitas endast en sakkunnig. Värdet på egendom kan variera avsevärt

på kort tid, som ex kan nämnas konst och större fastigheter. Myndigheten har

den uppfattningen att sakkunnigas utlåtande varierar stort i dessa fall. Det är

marknadskrafterna d v s efterfrågan och utbud som ofta styr värdet på

egendomen. En offentlig auktion där allmänheten visar vad den är beredd att

betala för egendomen kan således vara det bästa tillfället att värdera

egendomen. Naturligtvis under förutsättning att det finns spekulanter

närvarande. Den erfarenheten som finns på myndigheten är att intresset är stort

vid s k kvalitetsauktioner och auktioner där stora fastigheter är till

försäljning.

Enligt myndighetens mening finns redan inom ramen för gällande rätt möjlighet

att anlita fler än en sakkunnig. Problem kan ofta uppstå när dessa kommer till

olika resultat. I dessa fall finns endast en möjlighet enligt vår mening och

det är att låta egendomen säljas på exekutiv auktion. Ägaren har därefter

möjlighet att genom besvär till Hovrätten hävda att köpeskillingen är för låg.

Andra aspekter, som måste beaktas är, att värderingar är dyra, speciellt vid

större objekt och kan variera mellan 20 000 och 50 000 kronor, att

försäljningen ofta drar ut på tiden, vilket enligt vår uppfattning alltid

medför ökade kostnader. Det måste påpekas att kostnaderna i sista hand drabbar

ägaren till egendomen. Däremot måste det kunna ställas höga krav på de

värderingsmän som anlitas och att de har någon form av auktorisation.

Värmlands län har under 1990 haft ett onormalt stort antal ansökningar om

exekutiva fastighetsförsäljningar, bland de högsta i riket. Fastighetsmarknaden

i Värmland är vikande och priserna svårbedömbara. Som exempel på hur

värderingen förhåller sig till vad en köpare är beredd att betala för en

fastighet, bifogas uppgifter från försäljningar av sex exekutiva

fastighetsauktioner under våren 1991. De som gjort värderingarna är mycket

sakkunniga värderingsmän.

Konkursegendom

Konkurslagens 8:e kap reglerar försäljning av egendom i konkurser och

grundprincipen är den, att förvaltaren skall sälja egendomen på så sätt att så

liten ekonomisk skada som möjligt skall drabba borgenärerna och därmed

konkursgäldenären. På senare tid har dock sysselsättningsaspekter rubbat på

denna princip i och med att förvaltaren kan sälja till annan än högstbjudande

såvida arbetstillfällen kan bli kvar på verksamhetsorten. Skulle en förvaltare

företa affärshandlingar, som att sälja egendom till underpris har

konkursgäldenären alltid i samband med slutredovisningen möjligheter att

klandra förvaltningen och därigenom ställa skadeståndskrav mot förvaltaren.

Därför anser KFM att gäldenärens möjligheter att få prövat felaktiga

värderingar och därigenom möjlighet att få ekonomisk kompensation, finns

reglerad i konkurslagen 17 kap. Att lagstifta om flera värderingsmän eller en

särskild nämnd skulle inte förbättra gäldenärens situation.

Sammanfattning

Med anledning av vad som sagts ovan anser KFM i Värmlands län att i gällande

rätt redan finns utrymme för att anlita mer än en värderingsman och således

saknas skäl för en ändring av utsökningsbalken och konkurslagen. Däremot finns

kanske skäl att Riksskatteverket och Advokatsamfundet lämnar vissa

rekommendationer/riktlinjer när det är lämpligt att utvidga kretsen av

sakkunniga värderingsmän.

Fastighet 27>Värdering 45>Värde- ringsdat. 65>Såld auk.

87> Köpe- skilling

00>Fjuserud 1:56,

00>Eda kommun 40>285 000:- 58>1991-01-31

84>1991-03-14 (2:a) 98>220 000:-

00>Södra Ämterud,

00>Eda kommun 40>315 000:- 58>1991-01-14

84>1991-03-14 (1:a) 98>250 000:-

00>Töckmarks-Bön 1:278,

00>Årjängs kommun 40>475 000:- 58>1990-08-19

84>1991-03-20 (2:a) 98>275 000:-

00>Björby 1:111,

00>Torsby kommun 40>345 000:- 58>1991-03-04

84>1991-04-16 (1:a) 98>280 001:30

00>Sundshagen 1:33,

00>Eda kommun 40>100 000:- 58>1991-04-17

84>1991-05-14 (3:e) 98>60 000:-

00>Solberga 1:71,

00>Eda kommun 40>200 000:- 58>1991-04-17

84>1991-05-14 (2:a) 98>150 000:-

Siffran inom parentes anger vid vilket försäljningsförsök som fastigheten

har sålts.

Sveriges industriförbund

I de remitterade motionerna begärs en översyn av tillvägagångssättet för

värdering av en konkurshotad persons tillgångar. Bakgrunden till motionerna

synes vara ett ärende, där man enligt konkursgäldenären själv undervärderat

hans egendom och därmed försatt honom i konkurs på oriktiga grunder.

Det omtalade fallet har inte kommit till industriförbundets kännedom.

Förbundet kan inte heller med stöd av andra erfarenheter uttala sig om huruvida

värderingen av konkurshotade personers egendom utgör ett praktiskt

rättssäkerhetsproblem. Förbundet utesluter emellertid inte att så kan vara

fallet och vill därför inte motsätta sig att frågan blir föremål för översyn.

Industriförbundet vill emellertid framhålla att försiktighet bör iakttagas

beträffande alla åtgärder som riskerar att öka kostnaderna i samband med

konkurs. Detta gäller oavsett om dessa kostnader är tänkta att bestridas med

allmänna medel eller belasta konkursboet och därigenom i slutändan bäras av

borgenärerna.

Företagarnas riksorganisation

Den värdering som motionärerna åsyftar är värdering enligt utsökningsbalken

12 kap 3 § avseende exekutiv försäljning av fast egendom.

Att värderingen inför en sådan försäljning kan bli för låg och leda till för

lågt pris för fastighetsägaren är uppenbart. Detta torde emellertid inte kunna

rättas till bara genom ändringar i lagstiftningen utan genom att ifrågavarande

värdering utförs med stor omsorg.

Den norska modellen bör härvid kunna övervägas, om det visar sig, att man i

Norge uppnått ett större mått av rättssäkerhet.

Sveriges föreningsbankers förbund

I samtliga motioner föreslås att en översyn och ändring sker av

tillvägagångssättet för värdering av en konkurshotad persons egendom. Det

föreslås därvid att två av varandra helt oberoende värderingsmän anlitas för

bedömning av en egendoms värde inför en hotande konkurs alternativt att --

såsom i Norge -- domstol ges möjlighet att utse en särskild gäldsnämnd.

I konkurslagen finns inga regler angående värdering av egendom inför en

hotande konkurs. Förbundet ställer sig därför frågande till vilka

regelförändringar som åsyftas. Efter det att beslut om konkurs föreligger

åligger det däremot konkursförvaltaren att med iakttagande av bestämmelserna i

konkurslagen se till att erforderlig värdering kommer till stånd. Då

förslagsställarna sålunda inte angivit vilka regler i konkurslagen som

förslaget syftar på har förbundet ingen möjlighet att yttra sig över detta.

Svenska bankföreningen

I motionerna 1990/91:L301, L303 och L304 av Gullan Lindblad m fl, Isa

Halvarsson resp Lisbeth Staaf-Igelström hemställs att riksdagen hos regeringen

begär en utredning och förslag angående tillvägagångssättet vid värdering i

konkursärenden syftande till att en så hög grad av objektivitet och

rättssäkerhet som möjligt kan åstadkommas. I motionerna L301 resp L303

hemställs vidare om att reglerna i utsökningsbalken och utsökningsförordningen

om värdering skall bli föremål för utredning. Motionärerna pekar härvid i sina

resp motioner på fall där en alltför låg värdering av egendom fått till följd

att personer försatts i konkurs samt redovisar några enligt deras uppfattning

alternativa lösningar på problemet såsom att anlita två av varandra oberoende

värderingsmän eller att inrätta en speciell nämnd -- efter modell från Norge --

som bl a skulle kunna ta upp frågor om värdering av en konkursgäldenärs

egendom.

Den av motionärerna väckta frågeställningen har diskuterats inom

bankföreningens juristkommitté. Även om ledamöterna för egen del inte hade

konfronterats med problematiken kring för låg värdering av konkurshotads

egendom uteslöts inte att frågan var förtjänt att utredas i ett större

sammanhang. Föreningen ställer sig alltså positiv till att denna fråga blir

föremål för utredning i särskild ordning.

Konkurslagstiftningen är för närvarande föremål för översyn av den s k

insolvensutredningen (dir 1988:52 samt 1990:74), som utreder frågor om

rekonstruktion av företag vilka har kommit på obestånd eller har

betalningssvårigheter. En kommitté har vidare tillsatts för att utreda frågor

rörande konkurser m m (dir 1990:75). Enligt direktiven skall den utredningen bl

a föreslå åtgärder som kan begränsa konkursfrekvensen samt "pröva

effektiviteten hos olika former av kontrollinriktade åtgärder".

Riksskatteverket gör dessutom en utvärdering av utsökningsbalken, som senast

redovisats i en delrapport (RSV Rapport 1990:5). Det bör alltså vara möjligt

att låta frågan om värdering av konkurshotads egendom utredas i något av nu

nämnda sammanhang.

Svenska sparbanksföreningen

Svenska sparbanksföreningens funktion som branschorgan och företrädare för

sparbanksrörelsen kommer under 1991 att övertas av Sparbanksgruppen AB, som är

det blivande holdingbolaget i den koncern som enligt planerna kommer att

omfatta större delen av det nuvarande sparbankssystemet. Sparbanksföreningen,

som alltjämt i formell mening företräder sparbankerna i vissa remissfrågor, har

under behandlingen av detta ärende samrått med Sparbanksgruppen AB.

Sparbanksföreningen har förståelse för de problem som motionerna berör, dvs

att en konkursgäldenär helt saknar möjlighet att påverka t ex värdering av

konkursboets egendom inför en exekutiv försäljning. Det är också

otillfredsställande att en konkursgäldenär inte har möjlighet att överklaga en

exekutiv försäljning av konkursboets egendom. De medel som står till buds är

att klandra konkursförvaltarens slutredovisning samt att påpeka ev

felaktigheter vid avläggande av bouppteckningsed.

I detta sammanhang vill dock Sparbanksföreningen erinra om de utredningar som

redan är tillsatta och till vilka direktiv uttryckligen givits att utreda bl a

frågan om möjlighet för en konkursgäldenär att överklaga en exekutivförsäljning

och tillvägagångssättet vid värdering av konkursboets egendom. Exempel härpå är

Insolvensutredningen, direktiv 1988:52.

Sparbanksföreningen föreslår att man avvaktar resultatet av främst

Insolvensutredningens översyn, innan frågan görs till föremål för förnyad

utredning. Sparbanksföreningen kan således för närvarande inte tillstyrka

förslaget i motionerna.

Föreningen Sveriges kronofogdar

Sammanfattning

Föreningen Sveriges kronofogdar avstyrker motionerna. De har alla sin

upprinnelse i ett konkursärende i Värmland, där den konkursdrabbades egendom

blivit felaktigt värderad före konkursutbrottet.

För konkurs krävs antingen ansökan av gäldenären själv eller av borgenär. En

borgenär, som ansöker om att någon skall försättas i konkurs, har bevisbördan

för att obestånd föreligger. Gäldenären kan sedan i sin tur förebringa

motbevisning om att han inte är på obestånd. Det står honom härvid fritt att

anlita en eller flera värderingsmän, sakkunniga etc.

Allmänt

Det kan ifrågasättas om behov föreligger av strängare bestämmelser för den

värdering som skall ske av gäldenärens egendom såväl inom special- som

generalexekutionen. I utsökningsbalken finns bestämmelser om värdering i 6 kap

9 § (lös egendom) och 12 kap 3 § (fast egendom) samt i konkurslagen i 7 kap 13

§ (all slags egendom).

I praktiken anlitas i exekutiva sammanhang särskild värderingsman när fråga

är om sådana objekt som förrättningsmannen saknar kunskap och förutsättningar

att värdera. Värderingen enligt balken har ju i första hand det syftet att

utmätning inte skall ske av mer tillgångar än nödvändigt för att

exekutionsfordringen skall bli betald och i andra hand att tjäna som vägledning

för att egendom vid den exekutiva försäljningen inte skall säljas till

underpris. Att anlita två värderingsmän för dessa situationer skulle vara både

kostsamt och opraktiskt, framför allt om de kommer till olika

värderingsresultat, då kanske ytterligare en tredje värderingsman behövs för

att fastställa värdet.

I konkurs är det konkursförvaltaren som har ansvaret för att boets egendom

realiseras på ett för borgenärerna ekonomiskt nöjaktigt sätt. Naturligtvis kan

felaktiga bedömningar av värden på egendom ske inom konkursförvaltningens ram.

Om så sker finns tillsynsmyndigheten i konkurs som skall tillse att

konkursförvaltaren sköter sina åligganden och som i förekommande fall kan se

till att slarviga förvaltare inte får nya förvaltarförordnanden. I mera

allvarliga fall av misskötsel kan en förvaltare drabbas av skadeståndsansvar.

Befintliga bestämmelser är enligt föreningens mening tillräckligt

verkningsfulla för att garantera rättssäkerheten i konkursmålen. Ytterligare

bestämmelser på sätt som motionärerna föreslår skulle endast medföra höjda

konkurskostnader och göra konkursförfarandet mera tungrott.

I den norska lagen "Lov om gjeldsforhandling og konkurs (konkursloven)"

finns bestämmelser om "gjeldsforhandling" och "gjeldsnemnd". Under

gjeldsforhandlingen råder gäldenären fortfarande över sin egendom, men med

vissa begränsningar. Enligt föreningens norska kollegor praktiseras förfarandet

mycket sällan och kan i det närmaste anses obsolet.

Avslutningsvis kan nämnas, att det av Insolvensutredningens kommittédirektiv

(Dir. 1988:52) framgår, att saken redan är under utredning.

Konkursförvaltarkollegiernas förening

Den situation, som behandlats i samtliga motioner, avser endast konkurser

där fysisk person eller enskilda firmor är inbegripna. Situationen kan således

icke inträffa avseende aktiebolag. Om en konkursansökan sker av annan än

gäldenären själv, skall enligt konkurslagens 2 kap 8 § bevisning beträffande

gäldenärens insolvens företes. Enligt lagens 2 kap 4§ skall det anses att

gäldenären är insolvent när det vid verkställighet enligt 4 kap

Utsökningsbalken inom de senaste sex månaderna före konkursansökningen har

framgått att han saknat tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen.

Normalt är det kronofogdemyndigheten, som är den som begär fysiska personer i

konkurs och som också då före konkurs verkställt den utredning, som

föranstaltas i 4 kap Utsökningsbalken.

Normalt avslutas utmätningsförfarandet genom att det upprättas ett s k

SUT-intyg (saknar utmätningsbara tillgångar). Denna handling är sedan underlag

för bedömning av obeståndet när domstolen behandlar själva

obeståndssituationen. Om utredningen skett på ett korrekt sätt med medverkan

från gäldenären själv, så måste det vara ytterst sällsynt att en person, som

skulle vara solvent, bedöms som insolvent med efterföljande intyg. Enligt 2 kap

8 § konkurslagen, så är inte bara själva utsökningsförrättningen grund för

konkursbeslutet. Domstolen skall därefter själv ta ställning till frågan och

gäldenären har då möjlighet att vid den förhandling, som sker vid domstolen,

bevisa att han har full betalning av utmätningsfordringen. Det är med andra ord

ingen automatik vid beslut om konkurs. Automatiken inträder endast i de fall,

då gäldenären själv inte inställer sig vid domstolen eller förhåller sig

passiv.

Enligt de regler, som finns i konkurslagen, har en gäldenär, som ändock blir

försatt i konkurs, möjlighet, om det är så att insolvens icke föreligger, att

begära överprövning av tingsrättens beslut.

Vi anser att de skyddsregler som finns, måste bedömas tillfredsställande från

alla parters synvinkel, även om vi självklart också, som motionärerna anför, är

medvetna om att detta är ett mycket stort ingrepp för den fysiska personen. Att

ytterligare utöka regelverk i enlighet med den norska modell, som motionärerna

hänvisar till, regler som ytterligare kommer att utöka kostnader för samhället,

synes inte i dagens situation som genomförbart. Eventuellt så borde

kronofogdemyndigheten göra intern översyn av de regler man använder i enlighet

med 4 kap 9§ Utsökningsbalken såväl som att domstolarna skulle göra en intern

översyn över hur man handlägger frågor av detta slag, allt för att stärka

gäldenärens rätt, så att icke eventuella missgrepp blir aktuella.

Konkursförvaltarkollegiernas förening får därför härmed avstyrka motionerna.

Ackordscentralen Stockholm

Vi ansluter oss till de synpunkter som framförts av

Konkursförvaltarkollegiernas förening och avstyrker således nämnda motioner.

Remissyttranden över motion 1990/91:L309

Bilaga 2

På lagutskottets begäran har yttrande över motionen avgivits av

riksskatteverket (RSV), kronofogdemyndigheten i Stockholms län, Sveriges

industriförbund, Företagarnas Riksorganisation, Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),

Landsorganisationen i Sverige (LO), Föreningen Sveriges kronofogdar,

Konkursförvaltarkollegiernas förening och Ackordscentralen Stockholm.

RSV har i sin tur inhämtat yttranden från kronofogdemyndigheterna i

Stockholms, Malmöhus, Gävleborgs och Norrbottens län. Yttrandet från

kronofogdemyndigheten i Stockholms län är likalydande med det yttrande

myndigheten avgivit till utskottet och har därför uteslutits ur

sammanställningen. SACO har bifogat yttranden som inhämtats från

Civilekonomernas riksförbund (CR), Sveriges civilingenjörsförbund (CF) och

Sveriges tandläkarförbund. Remissinstanserna har därvid anfört följande.

RSV

I motiven hemställs om viss översyn av lönegarantilagen och andra berörda

lagar i syfte att begränsa lönegarantibetalningar. RSV har inget att invända

mot att frågorna övervägs ytterligare.

Lönegarantilagen har gällt i stora delar oförändrat i drygt 20 år. Betydande

ändringar i lagstiftningen har föreslagits av lönegarantiutredningen i

betänkandena Ändringar i lönegarantisystemet (Ds A 1983:15), Ny lönegarantilag

(SOU 1986:9) och Lönegarantin och förmånsrättsordningen -- om lönegarantins

betydelse för det ökade antalet företagskonkurser (SOU 1988:27).

Konkursförvaltarens disposition av personalen

RSV har yttrat sig över de två förstnämnda betänkandena. I det tredje

betänkandet (SOU 1988:27 s 165 ff) behandlas den fråga som i motiven tas upp

under rubriken "Konkursförvaltarens disposition av personalen". Det betänkandet

har inte varit ute på remiss. Under hand har inhämtats att insolvensutredningen

för närvarande överväger i betänkandet diskuterade frågor, bl a löners

förmånsrätt. Också skiljelinjen gentemot massafordringar (övertidsersättning

under uppsägningstid) torde tas upp där.

Enligt RSVs uppfattning finns det goda skäl för att på denna punkt klargöra

rättsläget genom lagstiftningsåtgärder. Det bör påpekas att de lönegarantimedel

som kan komma att utbetalas i samband med företagsöverlåtelser uppgår, när det

gäller företag med många anställda, till mycket stora belopp. Det är också

därför viktigt att lagstiftningen anger hur stor frihet konkursförvaltaren har

i sitt agerande. Det vore önskvärt med fastare principer och riktmärken än att

saken får avgöras beroende på om det är fråga om "otillbörligt utnyttjande av

garantin" (SOU 1988:27 s 167).

RSV ställer sig dock frågande inför det i motiven presenterade förslaget att

konkursförvaltaren inte skulle få utnyttja de anställda till arbete annat än i

konkursboet.

Motionärerna har vidare tagit upp några enskilda frågor angående

lönegarantibestämmelsernas tillämplighet. RSV lämnar följande synpunkter på

dessa.

Rätt till lönegaranti för den som äger väsentlig andel i företaget och har

väsentligt inflytande

Enligt RSVs mening är det olyckligt att myndigheterna tvingas gång efter

annan pröva rättsläget med olika aktieposters procentandelar m m. Fördelningen

av aktieposter kan variera på så många olika sätt att rätten till lönegaranti

ofta är osäker trots flera avgöranden av hovrätter och högsta domstol. Först

när högsta domstolen avgjort en fråga kan man vara säker på vad som gäller när

aktierna fördelats på det sätt som varit aktuellt i det av HD prövade fallet.

Från KFM, som prövar det helt övervägande antalet lönegarantianspråk,

framhålls ofta att det förekommer tveksamma yrkanden från delägare i

fåmansbolag. Det hävdas att delägarna och närstående till dem utnyttjar

möjligheter till lönegaranti på ett sätt som lagstiftaren knappast kan ha

avsett.

RSV har inte underlag till att bedöma om, och i så fall i vilken

utsträckning, missbruk av lönegaranti kan förekomma. Verket anser emellertid

att lagstiftaren borde diskutera vissa principiella frågor som rör rätten till

lönegaranti framför allt när ett fåmansbolag med enstaka anställda försätts i

konkurs.

Rätt till lönegaranti för personer med ledande ställning i stiftelser och

ideella föreningar

Det torde finnas skäl att överväga en ändring i vad gäller bedömningen av

lönegarantianspråk från personer med ledande ställning i stiftelser och ideella

föreningar. Verket ansluter sig till motionärernas uppfattning att dessa

personer inte alltid bör vara berättigade till lönegaranti.

Vilka fordringar skall omfattas av lönegarantin

Lönegarantins omfattning bestäms genom regleringen i förmånsrättslagen. Denna

koppling har i och för sig inte ifrågasatts. Hur långt arbetstagarnas

förmånsrätt skall sträcka sig har bedömts efter allmänna överväganden om hur

långt man ansett att deras intressen bör skyddas. Förmånsrättsbestämmelsernas

konsekvenser för lönegarantin torde inte ha funnits med i bedömningen.

RSV vill nu framhålla att lönegarantiprövningen kompliceras avsevärt genom

att anspråken ofta omfattar olika förmåner, både större och ekonomiskt mindre

betydelsefulla. Att bedöma sådana yrkanden kan kräva särskilda förfrågningar

eller annan ytterligare utredning. Problem har också uppstått när förmånernas

ekonomiska värde skulle bestämmas. Det är ofrånkomligt att handläggningen av

lönegarantiärenden härigenom tar mer tid och resurser. När ärendemängden

ökar på sätt som varit fallet under senare tid finns risk för att

utbetalningarna kan försenas på grund härav.

Enligt verkets mening bör det övervägas om inte lönegarantins omfattning i

dessa delar skulle kunna avgränsas på ett enklare och mera entydigt sätt. Det

finns skäl att dessutom särskilt diskutera vissa förmåner, som kan uppfattas

som alltför generösa.

Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län

Motionärerna tar upp problem som är välkända för KFM i Malmö.

Lönegarantilagstiftningen har nu gällt i drygt 20 år. Kostnaderna beräknades

ursprungligen till cirka 20 miljoner kronor per år men uppgick under

kalenderåret 1990 till drygt en miljard kronor. Samtidigt kan konstateras att

en ny flora av löneförmåner vuxit fram i näringslivet vilket medfört

svårigheter för KFM att fastställa vad som egentligen avtalats i

anställningsförhållandet och vad som skall utgå i ersättning på grund av

avtalet. Från konkursförvaltarhåll har uttalats att lönegarantilagstiftningen

är omotiverat generös.

I motionen tas inledningsvis upp frågan om andelsägande i juridisk person som

är arbetsgivare till delägaren. Det anförda rättsfallet har -- som påpekas i

motionen -- underlättat för aktieägarna att avtalsvägen tillförsäkra sig

förmånsrätt för sina lönefordringar. Mestadels är frågan aktuell i småbolag med

endast få delägare och anställda. Det är angeläget att en översyn nu kommer

till stånd och att regelsystemet anpassas till vad som var grundtanken i

lagstiftningen, nämligen att endast den som utförde arbete mer för annans än

för egen räkning skulle ha förmånsrätt för sin lönefordran.

Vad som sägs i motionen om stiftelser m fl bör klarläggas. Även ifråga om vad

som sägs under rubriken "Den förmånsberättigade fordringen" är en översyn

befogad.

Under rubriken "Konkursförvaltarens disposition av personalen" berör

motionärerna vissa problem i samband med överlåtelse av konkursboets

tillgångar. Frågan har tidigare diskuterats i lönegarantiutredningens

betänkande "Lönegarantin och förmånsrättsordningen -- om lönegarantins

betydelse för det ökade antalet företagskonkurser", SOU 1988:27. Utgångspunkten

i betänkandet är att de anställda får nya anställningar hos köparen (s. 166).

Enligt betänkandet förekommer det att köparen och säljaren kommer överens om

att anställningen hos köparen skall ske först sedan de anställdas

uppsägningstider i de tidigare anställningarna hos konkursgäldenären löpt ut.

Utredningen menar (bet. s. 167) att en framkomlig väg att utmönstra oacceptabla

rekonstruktionsfall skulle vara att utgå från de nuvarande avräkningsreglerna.

I det av utredningen åberopade rättsfallet NJA 1985 s. 50 hade arbetstagaren

avtalat om ny anställning med sin tidigare chef som startat ett nytt företag.

Högsta domstolen ansåg därvid att avräkning kunde ske med hälften av

löneförmånerna under uppsägningstiden. Kan nämnda rättsfall åberopas i de

situationer som beskrivs i motionen? Utgången i rättsfallet byggde på

förutsättningen att ett anställningsavtal träffats mellan Hellström

(arbetstagaren) och Argena (arbetsgivaren). Enligt motionen beordrar

konkursförvaltaren de anställda i konkursbolaget att utföra arbete åt köparen.

Kan det då utan vidare presumeras att personalen samtycker till att köparen

inträder som ny arbetsgivare? I ett av fallen i motionen anges som skäl för

förfaringssättet att köparen inte vill träda in i något anställningsavtal med

personalen förrän han konstaterat om rörelsen är lönsam.

För att ett nytt anställningsavtal skall anses ha kommit till stånd mellan

arbetstagaren och köparen av rörelsen bör rimligtvis dels förvärvaren ha

förpliktat sig att fullgöra den överlåtande arbetsgivarens skyldigheter,

dels arbetstagarna ha godtagit förvärvaren som ny motpart i det löpande

avtalsförhållandet. Om så ej är fallet är det osannolikt att avräkningsregeln

skall kunna tillämpas.

Sammanfattningsvis anser KFM att de problem motionärerna pekar på bör

utredas. Nuvarande regler ger många gånger orimliga effekter och är dessutom

betungande ur utredningssynpunkt. Slutligen vill KFM peka på en regel som

därutöver bör ändras vid en översyn av lagstiftningen.

Enligt 12 § förmånsrättslagen gäller förmånsrätten om lönefordran, som

förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes,

varit föremål för tvist. Konkursansökningen skall då ha följt inom sex månader

från det att tvisten blivit slutligt avgjord. Med detta uttryck torde förstås

att saken inte längre kan tas upp till prövning. En tredskodom som inte är

delgiven svaranden medför således att förmånsrätten kan bestå under en längre

tid. Enligt 2 kap 6 § konkurslagen anses en borgenär dock vara behörig att

söka gäldenären i konkurs även om avgörandet inte vunnit laga kraft. Det kan

därför diskuteras om -- i de fall tvisten anhängiggjorts vid domstol -- inte

uttrycket "blivit slutligt avgjord" borde ersättas med "blivit avgjord genom

ett verkställbart domstolsavgörande".

Kronofogdemyndigheten i Gävleborgs län

Motionen behandlar frågeställningar, som under årens lopp, förmodligen

framkallat åtskillig huvudbry hos handläggare av lönegarantiärenden.

Regelverket, som styr lönegarantin, är i viss omfattning svårtolkat,

förarbetena ger dålig eller ingen vägledning alls och rättstillämpningen är

vacklande.

Väsentlig andel

Myndigheten ansluter sig till den uppfattning som uttalas i motionen, att

bestämmelsen i 12 § 3 st. förmånsrättslagen har en alltför generös utformning,

vilket innebär att personer med förhållandevis starkt ägarintresse i

konkursdrabbat företag åtnjuter förmånsrätt för sin lönefordran. Det torde

knappast ha varit lagstiftarens mening att staten även skulle svara för

delägares och företagsledares löner i den omfattning som numera förekommer.

Rättsfallens mångfald och ofta motstridiga bedömningar vittnar om att

författningstexterna är svårtillgängliga.

Ett sätt att försöka komma till rätta med problemet är kanske att stryka

ordet väsentlig och koppla ihop kriterierna andel och inflytande med 5 kap 2 §

KonkL. Bestämmelserna riktar sig mot samma krets av personer och avser att

begränsa dessa individers möjligheter att i konkurs få betalt för sin

lönefordran. Tiden bör nu vara mogen för en samordning av dessa paragrafer.

Eller varför inte radera ut hela tredje stycket i 12 § FRL och i stället

utvidga personkretsen i 5 kap. 2 § 2 st. KonkL och i övrigt formulera den så

att det endast i undantagsfall blir möjligt för personer med ägarintresse

och/eller företagsledande ställning att göra lönefordran gällande i en konkurs.

Föreligger inte betalningsrätt blir frågan om förmånsrätt betydelselös.

Vid en ev modernisering av reglerna bör man även titta på lagen om

anställningsskydd. Kan den personkrets som enligt 1 § skall undantas från

lagens tillämpning utvidgas?

Den förmånsberättigade fordringen

Sedan lönegarantins tillkomst har i arbetslivet pågått en oavbruten tillväxt

av nya förmåner, som utgår till arbetstagaren vid sidan av lönen. Numera finns

det en uppsjö av förmåner av olika slag. Förutom fri bil och fri bensin,

förekommer fri telefon, ersättning för parkeringskostnader -- för

kontorsmaterial -- för garagehyra -- för försäkringspremier, måltidskuponger,

fri gran och skinka till jul, fria hemresor till t ex Grekland 4--5 ggr per år

osv.

Det säger sig självt att förhållandet försvårar och fördröjer handläggningen

av ärendena. I den här delen är det mycket angeläget med en upprensning och ett

klargörande. Förslagsvis bör endast sådana förmåner som kan ersättas med

kontanter, om arbetstagaren avstår från förmånen, komma ifråga.

Förvaltarens disposition av personalen

Liknande fall av "missbruk" i samband med konkursförvaltarens överlåtelse av

bolag har förekommit i Gävleborgs län. En försäljning som den beskrivs i

motionen kan också få andra negativa konsekvenser än de som nämns där. Bl a

finns det risk för att ett "osunt" konkurrensförhållande uppstår.

Ett ex: En restaurang försätts i konkurs. Konkursförvaltaren driver till att

börja med företaget vidare med samma personal men har för avsikt att överlåta

restaurangen till delar av personalen (2--3 st.). Formellt sker en överlåtelse

när köparnas uppsägningstid närmar sig slutet. Under den tiden -- längst sex

månader -- kan man driva restaurangen med lägre omkostnader än andra

restauranger därför att lönegarantin betalar lönerna. Det finns följaktligen

utrymme för att sänka priset på en normallunch från t ex 50 kr till 35 kr. På

det sättet kan man -- i värsta fall -- driva ett annat restaurangföretag till

galgen. Exemplet kan appliceras på andra branscher. Det har t o m hänt att

konkursförvaltaren krävt att få överlåta ett bolag till delar av

personalstyrkan på det villkoret att lönegarantin skall gälla under hela

uppsägningstiden. Förvaltarna menar bl a att lönegarantin har en stark social

prägel och det ligger i både individens och samhällets intresse att det finns

sysselsättning. Vilken institution som betalar ut understödet torde vara

likgiltigt.

Lagen om statlig lönegaranti i konkurs har nu funnits i 20 år. Under den

tiden har endast marginella justeringar gjorts. Bl a saknas alltjämt regler som

berör internationella rättsförhållanden. Ärenden som tenderar att bli allt

vanligare.

Sammanfattningsvis vill jag understryka angelägenheten i att hela

regelsystemet som styr lönegarantin snarast blir föremål för en fullständig

översyn.

Kronofogdemyndigheten i Norrbottens län

Väsentlig andel

KFM tillstyrker motionsförslaget på av motionärerna anförda skäl.

Andra näringsidkare

Styrelseuppdrag i ideell förening/stiftelse bör jämställas med ägarintresse.

Ordinarie ledamot i förenings/stiftelses styrelse bör vara utesluten från

förmånsrätt för lönefordringar i konkurs.

Den förmånsberättigade fordringen

I denna del vill KFM gå betydligt längre vid en översyn av

lönegarantilagstiftningen än vad motionärerna föreslagit.

Av 12 § Fml framgår att arbetstagare har rätt till lön och annan ersättning

på grund av sin anställning som inte förfallit till betalning tidigare än ett

år innan konkursansökan gjordes samt semesterersättning för löpande och närmast

föregående två år.

KFM anser tidsperioderna för långa, vilket också kan fresta vissa mindre

seriösa företagare till missbruk.

Förmånsrätten borde begränsas till sex månader för lön och till löpande samt

närmast föregående års semesterersättning.

Därjämte borde arbetstagaren/hans fackliga organisation som förutsättning för

nämnda förmånsrätt vara skyldiga att inom viss kortare tid, förslagsvis

tre--fyra mån, inleda åtgärder för att få ut sina fordringar mot den försumlige

arbetsgivaren.

Det är otillfredsställande att -- som nu allt oftare förekommer -- särskilt

bland närstående och inom vissa "mindre seriösa företag" krav på ett--två års

innestående lön och två--tre års semesterersättningar åberopas i konkurs. Som

regel kan arbetstagaren inte lämna en nöjaktig förklaring till varför han inte

tagit ut sin lön eller än mindre varför han inte genom sin fackliga

organisation vidtagit några åtgärder mot arbetsgivaren. I många fall kan

uppenbart missbruk av lönegarantin misstänkas.

I samband med lönegarantibeslut har även uppmärksammats de många gånger

betydande övertidsersättningar arbetstagare begär från den statliga

lönegarantin. Förfallna övertidsersättningar bör begränsas till i vart fall de

maximala tillåtna enligt arbetstidslagen för de olika fackliga

organisationerna.

I fråga om uppsägningstiden vill KFM uppmärksamma att det på sina håll på

senare tid förekommit att arbetstagare med kort uppsägningstid åberopat sex

månaders uppsägningstid. I en del av dessa fall har det varit fråga om mindre

familjeföretag med förhållandet arbetsgivare/arbetstagare inom

närståendekretsen. KFM anser att den "skäliga uppsägningstiden" enligt

förmånsrättslagen om högst sex månader inte bör överskrida de i

anställningsskyddslagen stadgade uppsägningstiderna. Under inga förhållanden

borde längre uppsägningstider än i anställningsskyddslagen stadgade få åberopas

med mindre än att en formell förhandling skett med arbetstagares fackliga

organisation.

KFM vill även uppmärksamma att det ibland förekommer fall där näringsidkare

lägger ned sin verksamhet utan att säga upp sina anställda. Den anställde

förhåller sig passiv och vidtar inga åtgärder och kontaktar inte heller sin

fackliga organisation. Efter en tid av 6--12 mån går företagaren i konkurs som

regel efter ansökan från staten som skatteborgenär. I konkursen ställer de

anställda krav på såväl lön som uppsägningslön. Många gånger kan det här vara

fråga om betydande lönefordringar och uppsägningslöner, eftersom

uppsägningstiden börjar löpa först sedan konkursförvaltaren vidtagit åtgärder

för uppsägning.

Även i detta fall borde en åtstramning ske. Med en begränsning av tiden och

krav på ett aktivt handlande från den anställde/hans fackliga organisation som

ovan föreslagits, skulle en avsevärd förbättring kunna åstadkommas.

I motionen föreslås, att vissa typer av förmåner borde upphöra bl a på grund

av att dessa inte kan anses motiverade ur social synvinkel. Till förmånerna har

i motionen upptagits bl a fri bil och fri bensin. Förslaget är välmotiverat och

KFM vill i denna del sträcka sig så långt att alla förmåner under

uppsägningstid utom lön under lagstadgad uppsägningstid samt semesterersättning

för sådan lön utmönstras från lönegarantilagstiftningen och förmånsrätten i

konkurs.

Konkursförvaltarens disposition av personalen

KFM anser inte att nuvarande lagstiftning ger konkursförvaltare möjlighet att

utnyttja personalen i konkursbolaget till arbete annat än i konkursbolaget. Ej

heller anser KFM att den lönegarantiberättigade personalen får utnyttjas till

övertidsarbete inom lönegarantins ram. Övertidsarbete under uppsägningstid är

massafordran. Skulle mot förmodan förvaltare ha olika tillämpningar på dessa

punkter bör ett förtydligande ske antingen i konkurslagen eller i

förmånsrättslagen.

KFM vill slutligen framhålla att arbetstagare väl är i behov av ett starkt

skydd för sina lönefordringar i konkurs. Nuvarande lagstiftning är dock i här

av KFM berörda avseenden för generös och ger mindre seriösa möjligheter att

utnyttja skyddslagstiftningen på ett mindre önskvärt sätt.

Antalet konkurser och därmed även lönegarantiärenden ökar kraftigt.

Handläggningen är i många fall tidsödande och komplicerad. I ett län som

Norrbotten blir kontakterna KFM, konkursförvaltare, den fackliga organisationen

och den anställde många gånger tidsödande och betungande. Utbetalningarna kan

försenas och belastningen på hovrätten ökar.

En allsidig översyn av lagstiftningen i syfte att förenkla regelsystemet är

nödvändigt. Handläggningen av lönegarantiärenden måste effektiviseras, antalet

besvärsmål minskas och KFM:s möjligheter till en fortlöpande samordning av

såväl handläggning som utbetalning underlättas.

Kronofogdemyndigheten i Stockholms län

Sammanfattning

Kronofogdemyndigheten i Stockholms län (KFM-S) delar motionärernas

uppfattning att vissa inskränkningar av de förmånsberättigade fordringarna är

önskvärda. Beträffande fordringar på övertidsersättning borde de i motionen

berörda problemen lösas genom särskild reglering. De förslag som i övrigt

behandlas i motionen är inte av sådant slag att de medför några förenklingar

eller rationaliseringar i KFM-S verksamhet. Myndigheten anser inte heller att

de kritiserade bestämmelserna i övrigt vållar sådana problem vid handläggningen

att det finns skäl att vidta förändringar i enlighet med vad som anförts i

motionen.

Allmänt

Lönegarantiprövningen har under senare år vuxit i omfattning. Varje förslag

som innebär förenklingar ses därför av de handläggande myndigheterna med

särskild tillfredsställelse. De olägenheter som den nuvarande lagstiftningen

ger upphov till kan i huvudsak skyllas på det förhållandet att lönefordringar i

konkurs har en svag förmånsrättslig ställning. Skulle lönefordringarna få

utdelning i konkurs före företagshypoteksfordringar och skattefordringar skulle

konkursborgenärerna ha ett helt annat intresse av att

lönegarantiutbetalningarna hålls på en rimlig och för avvecklingsresultatet

gynnsam nivå. Denna fråga har aktualiserats gång efter annan utan att den har

kommit närmare sin lösning såvitt KFM-S har sig bekant.

Men även med nu gällande förmånsrättsregler är det möjligt att begränsa

lönegarantiutbetalningarna för att motverka den lockelse till missbruk som

systemet utövar på mindre nogräknade personer till följd av de höga

ersättningsbeloppen.

Lönegarantilagstiftningen är socialt betingad och skall vara ett ekonomiskt

skyddsnät för löntagarna. Vid lagens tillkomst hade man normalinkomsttagaren i

åtanke. Utvecklingen har gått därhän att många lönegarantiborgenärer är

höginkomsttagare. Visserligen finns det en beloppsgräns men inte sällan betalas

stora belopp ut i enskilda ärenden till följd av att lönegarantilagen är

kopplad till det arbetsrättsliga regelsystemet. Lönegarantilagstiftningens

sociala karaktär borde istället medföra att en koppling görs till

sjukförsäkrings- och arbetslöshetslagstiftningen med de begränsningar som

gäller vid utbetalning av sådana ersättningar. Problemen med s k fringe

benefits skulle därmed upphöra eftersom de endast skulle bli beaktade i den mån

de ingick i det sjukpenninggrundande löneunderlaget. Det kan också ifrågasättas

om rätten till lönegaranti skall kopplas till förmånsrättslagens regler om

förmånsberättigade lönefordringar som medger förmånsrätt för förfallna

lönefordringar upp till ett år före konkursansökningsdagen. Förslagsvis kunde

sex månader vara en rimlig tidrymd utan att den sociala skyddsaspekten träds

för när.

Om lönegarantin konstruerades som ett försäkringsskydd med ett visst

maximibelopp per månad skulle lönegarantihandläggningen förenklas avsevärt.

Minskat personalbehov för kronofogdemyndigheterna och minskade

utbetalningsbelopp skulle kunna bli följden utan att någon försämring sker för

flertalet löneborgenärer i konkurserna.

Avsnittet Väsentlig andel

Motionen

Som anförs i motionen har det i lagmotiven inte preciserats vad som är

väsentlig andel. Högsta Domstolen (HD) har i sitt beslut NJA 1983 s 716 anfört

att en andel i de flesta fall får betraktas som väsentlig om aktierna är så

fördelade att arbetstagaren med hjälp av sitt (och närståendes) aktieinnehav

allmänt sett får antas ha påtagliga möjligheter att driva igenom sin vilja på

bolagsstämman. I motionen ges genom olika typfall exempel på möjligheter att

genom en lämplig disposition av aktieinnehavet utesluta att någon aktieägare

skall anses ha väsentlig andel. För att komma till rätta med problemen

ifrågasätts om inte kravet på väsentlig andel och väsentligt inflytande

borde ersättas med antingen väsentlig andel eller väsentligt

inflytande.

Myndigheten

De beskrivna typfallen är välkända för lönegarantihandläggarna vid KFM-S. Med

skäl kan frågan ställas om det är rimligt att i sådana fall delägare skall ha

förmånsrätt. Ibland finns -- som påpekas i motionen -- inga andra anställda än

just aktieägarna som i princip arbetar för egen räkning. En aktiestock fördelad

på tre personer med envar 33 % aktieinnehav torde enligt allmän uppfattning

innebära att envar anses ha väsentlig andel. Men enligt HD:s beslut så är det

inte fallet. Just genom aktiefördelningen har ingen den maktposition som enligt

HD är förutsättningen för att ha en väsentlig andel.

Likväl bör man enligt KFM-S mening vid bedömningen av motionärernas förslag

noggrant väga olika skyddsintressen mot varandra. Motionärernas resonemang

synes till viss del bygga på att ägare vidtar aktiedispositioner i uppsåt att

bli berättigade till lönegarantimedel och att ett sådant förfarande skulle

kunna stoppas genom en ändring av kriterierna. Det förekommer helt klart sådana

fall där resultaten inte blir rimliga från lönegarantisynpunkt. Men samtidigt

kan konstateras att det stora flertalet lönegarantiärenden inte döljer något

missbruk. En ändring av kriterierna skulle ibland kunna få negativa, eller i

vart fall diskutabla effekter. I motionen tas som exempel och argument för en

lagändring upp ett fall där en hustru arbetar i den aktieägande mannens bolag

där mannen haft inflytandet. I detta fall kan man ställa sig frågan vari

missbruket bestått eller varför hon inte skulle få lönegaranti. Om hon utfört

ett rejält arbete framstår det inte som rimligt att enbart mannens aktieinnehav

och bolagskonstruktionen skulle diskvalificera hustrun.

Som ytterligare exempel kan tas ett bolag med tre delägare med vardera 33

procents aktieinnehav. Bolaget har under många år drivit framgångsrik

verksamhet med ett tjugotal anställda. En kris uppstår och bolaget går i

konkurs. I detta fall föreligger enligt KFM-S mening inte några särskilda skäl

för en ändring av gällande kriterier och praxis. Man kan ändra exemplet på så

sätt att de tre ägarna ensamma arbetar i bolaget och att detta gått i konkurs

kort tid efter starten. I detta fall kunde däremot en ändring av kriterierna

framstå som meningsfull. KFM-S har med dessa exempel velat peka på de

motstridiga intressen som kan finnas. Förändringar för att komma till rätta med

avarter i ett relativt sett litet antal fall i den totala lönegarantimängden

bör inte ske om dessa medför negativa konsekvenser för berättigade intressen.

Bland skälen i propositionen 1970 nr 142 mot att låta rekvisitet väsentligt

inflytande vara tillräckligt uppgavs att det kunde uppstå svårigheter att i ett

kritiskt läge få behålla eller nyanställa en person med väsentligt inflytande.

Dessa skäl är lika aktuella idag. Ett krisdrabbat företag måste ha möjligheter

att både behålla och knyta duktiga personer till sig.

Vid en samhällsekonomisk värdering måste de berörda intressena väga tyngre än

ett i och för sig berättigat skyddsintresse mot visst missbruk. Uppenbart

missbruk kan stoppas genom tillämpning av bestämmelserna i 5 kap. 2 §

konkurslagen (KL). Vid KFM-S har många avslagsbeslut jämlikt 5:2 konkurslagen

meddelats vilka i de flesta fall stått sig i hovrätten. Mot en verkställande

direktör kan under vissa förutsättningar avslagsbeslut även meddelas jämlikt

andra stycket i anförda lagrum jämfört med 4 kap 3 § KL.

KFM-S anser sammanfattningsvis att man skall behålla kravet på ekonomiskt

intresse i bolaget för den som skall uteslutas från betalningsrätt. Myndigheten

anser att en avvägning även i övrigt mellan olika intressen ger till resultat

att nuvarande kriterier bör behållas.

Avsnittet Den förmånsberättigade fordringen

I detta hänseende ansluter sig KFM-S helt till vad som anförs och föreslås i

motionen. Vad gäller fordringar på övertidsersättning som inarbetats under

uppsägningstid anser myndigheten att därmed sammanhängande i motionen närmare

berörda problem borde bli föremål för särskild reglering. Det är här fråga om

fördelningsproblematik mellan allmänna och särskilda förmånsrätter. Fall kan

inträffa där det för att bringa konkursen till ett bra ekonomiskt slut är

oundgängligen nödvändigt med övertidsarbeten o dyl. Myndigheten går inte

närmare in på olika alternativ för en sådan reglering.

Avsnittet Konkursförvaltarens disposition av personalen

KFM-S kan inte helt ansluta sig till vad som anförs i motionen. I motionen

tas som exempel upp att köpare av bl a varulager och inventarier vill hyra

personalen som lyfter lönegarantiersättning under uppsägningstiden mot

erläggande av marknadsmässiga löner och sociala avgifter. Tanken bakom

konstruktionen skulle, enligt motionärerna, vara att lönegaranti skall utgå

till arbetstagarna under uppsägningstiden. Det må så vara. Men samtidigt kan

konstateras att pengar just genom denna konstruktion flyter in till konkursboet

att fördelas på det allmänna konkursboet; något som annars inte skulle ske. I

motionen vidgas exemplet vidare till att avse två konkursbolag men i övrigt med

samma förutsättningar. Effekten blir densamma. Även här flyter pengar in till

konkursboet och slutresultatet blir bättre. Att inte tillåta detta skulle

strida mot borgenärskollektivets berättigade krav på bästa ekonomiska resultat

i den allmänna delen av konkursen. Endast fall där arbetskraften ställs till

förfogande utan vederlag skall vara förbjudna.

Sveriges industriförbund

Förbundet har inte till sig fått redovisat några erfarenheter angående

förekomsten av missbruk av de aktuella reglerna. Det är emellertid i flera

avseenden allvarligt om sådant missbruk förekommer. För det första medför

missbruket förluster både för samhället och för övriga borgenärer, exempelvis

leverantörer med oprioriterade fordringar. För det andra kan alltför generösa

lönegarantiregler leda till att bolag försätts i konkurs "i onödan", i syfte

att de anställda skall komma i åtnjutande av lönegarantin.

Förbundet tillstyrker därför att bestämmelserna om arbetstagares

lönefordringar i konkurs blir föremål för en översyn. Härvid bör övervägas om

denna översyn kan ske inom ramen för någon av de pågående utredningarna om

insolvens- och konkursfrågor.

Företagarnas riksorganisation

Vad avser arbetstagares lönefordringar i konkurs och därvid gällande

lagstiftning noterar organisationen att det är svårt att utforma en

lagstiftning som beaktar varje tänkbart enskilt fall. Vi anser att lagstiftarna

i detta fall måste låta rättspraxis avgöra, när lönegarantin skall utgå eller

ej.

Organisationen finner också, att praxis fortfarande byggs på vad gäller

ifrågavarande lagstiftning. Organisationen föreslår därför, att någon åtgärd i

denna fråga inte bör vidtagas.

TCO

Motionärerna har uppmärksammat brister i regelsystemet vid konkurs enligt

följande.

Begreppet "väsentlig andel" i 12 § förmånsrättsordningen har säger

motionärerna fått en olycklig tolkning. Om tre aktieägare äger vardera en

tredjedel av aktiekapitalet utan att vara närstående till varandra är de inte

undantagna från förmånsrätt. Om två arbetstagare äger aktierna med 60 %

respektive 40 % anses inte minoritetsdelägaren ha väsentlig andel. Om två

aktieägare haft vardera hälften av aktiekapitalet är rättsläget osäkert. I det

inte ovanliga fallet att endast två makar är anställda får hustrun ofta

lönegaranti på grund av att det varit omöjligt att utreda de verkliga

förhållandena i fråga om inflytande. Ser man till problemet ur

handläggningssynpunkt är det ofta svårt att fastställa vem som har varit

aktieägare och vilka andelstal varje aktieägare haft vid den tidpunkt då

obeståndet inträtt. I motionen anförs exempel på att en man, hans hustru och

fyra söner lyckats få lönegaranti i ett antal konkurser där de en i taget

uppträtt som styrelse och övriga familjemedlemmar officiellt inte haft något

inflytande.

Motionärerna föreslår att det inte bör krävas såväl väsentlig andel som

väsentligt inflytande för att man skall vara undantagen förmånsrätt. Det skall

alltså räcka med antingen eller.

TCO kan inte acceptera motionärernas förslag. Visserligen förekommer det

säkert ett missbruk av lönegarantin, men såsom lönegarantiutredningen

funnit (SOU 1988:27 s. 71) torde detta missbruk vara av begränsad omfattning.

TCO har medlemsförbund, som har många medlemmar i ledande ställning som, utan

att äga aktier, många gånger arbetar mycket hårt i syfte att rädda ett företag

från konkurs. Att så att säga offra denna stora grupp för att komma åt ett

veterligen mycket begränsat missbruk kan enligt TCOs uppfattning inte vara

rimligt.

I förarbetena sägs att begreppet väsentlig andel även gäller juridisk person

som inte är näringsidkare, t ex stiftelse eller ideell förening som inte driver

någon verksamhet. Uttalandet förefaller -- sägs det i motionen -- märkligt med

hänsyn till att dessa typer av juridiska personer regelmässigt inte har

delägare. Vid en kronofogdemyndighet påstås några bra fall förekommit där en

förening haft ett fåtal medlemmar och där hela styrelsen varit anställd av

föreningen.

Om förmånsrätt inte varit åsyftad i dessa fall bör det framgå klart av

lagstiftningen. Med motionärernas förslag löses emellertid frågan. Ett klart

uttalande bör göras vad som gäller i fråga om ideella föreningar och liknande

organisationer.

TCO kan inte dela motionärernas uppfattning. Det missbruk motionärerna

åsyftar torde inte vara omfattande. Däremot skulle med motionärernas förslag en

stor grupp arbetstagare inom organisationssverige riskera att hamna utanför det

sociala skyddsnätet i händelse av en konkurs.

I motionen anförs vidare att vissa fordringar är tidsödande ur

handläggningssynpunkt utan att förmånsrätt för anspråket egentligen är

motiverad ur social synpunkt. Exempel är att arbetsgivare tillhandahåller fri

bil och fri bensin åt arbetstagaren eller att arbetsgivaren betalar bensinen

men arbetstagaren själv håller bil. Det har -- sägs det i motionen --

förekommit fall där arbetstagaren begärt ersättning för bilresa till Österrike

för skidsemester under uppsägningstid. Det lär också förekomma att andra än

arbetstagaren utnyttjar dennes bensinkort lika väl som att andra varor än

bensin inhandlas på kortet.

Denna typ av fordring bör inte vara förmånsberättigad, framhålls det i

motionen.

Avtal om fri bil och fri bensin innebär en kostnad för arbetsgivaren och en

förmån för arbetstagaren. Avtalet skiljer sig inte från andra avtal om löner

eller löneförmåner. Konsekvensen av ett sådant avtal är att arbetstagaren får

en något lägre bruttolön än han eller hon skulle fått om löneförmånen inte

utgick. Att särbehandla den arbetstagare, som avtalar om en viss löneförmån, i

förhållande till den arbetstagare, som får hela sin lön i form av pengar, är

enligt TCOs uppfattning inte rättvist. Inte heller på denna punkt kan ett

missbruk, som veterligen inte är omfattande, motivera en social nedskärning.

Ett ytterligare problem som tas upp i motionen är följande:

förmånsrätt följer på fordringar på övertidsersättning som inarbetas under

uppsägningstid. Sålunda kan konkursförvaltaren i fall där verksamheten

fortsätter efter konkursutbrottet beordra personalen till övertidsarbete för

att exempelvis säkerställa viss produktion eller utförsäljning av varulager.

Följden härav blir att innehavare av fordran med säkerhet i företagshypotek kan

få större utdelning än vad som eljest blivit fallet medan staten bestrider

kostnaden för förfarandet.

I motionen föreslås att: övertid under uppsägningstid skall utgöra

massafordran.

Lönegarantiutredningen föreslog i sitt betänkande SOU 1988:27 att

förmånsrättsordningen skulle ändras så att fordringar på produktiv lön ges

bästa förmånsrätt. Förslaget avstyrktes i ett särskilt yttrande (s. 191 ff.) i

vilket TCO helt instämmer. Motionärernas förslag är dock väsentligt mindre

långtgående och kan inte förväntas få samma negativa konsekvenser för

arbetstagarna. TCO vill därför inte avvisa förslaget.

Konkursförvaltare beordrar ibland personalen att för lönegarantimedel arbeta

i ett annat bolag. Ett exempel är att förvaltaren säljer varulager och

inventarier på anbud. Köparen ställer emellertid som villkor att han får hyra

personalen av konkursboet under uppsägningstiden mot erläggande av

marknadsmässiga löner och sociala avgifter. Ett annat exempel är att två bolag,

A och B, försätts i konkurs varvid samma förvaltare förordnas i båda

konkurserna. Verksamheten i A läggs ned men förvaltaren lånar ut de anställda i

A för att arbeta i B utan vederlag till As konkursbo. Syftet med

lönegarantilagstiftningen har enligt motionärerna knappast varit att

arbetstagarna skall utföra arbete för annans räkning, utan eventuell

arbetsinsats under uppsägningstiden har väl förutsatts skola ske för

konkursboets förkovran.

Det föreslås därför i motionen att: konkursförvaltaren inte bör få använda

konkursgäldenärens anställda till arbete utanför konkursboet.

Detta problem är berört i SOU 1988:27 s. 165 ff. Såvitt TCO är bekant torde

det i vart fall numera vara mycket ovanligt att en konkursförvaltare spekulerar

med lönegarantimedel på ett för samhället icke önskvärt sätt. Såsom

lönegarantiutredningen funnit torde det heller inte vara praktiskt genomförbart

att utmönstra de oacceptabla rekonstruktionsfallen i en särskild bestämmelse. I

många fall kanske det dessutom är en förutsättning för fortsatt sysselsättning

att de anställda snabbt går över till ett övertagande företag. En ordning, i

enlighet med vad motionärerna föreslår, skulle därmed kunna medföra skada för

sysselsättningen. TCO avstyrker därför förslaget.

SACO

SACO anser inte att de problem som motionärerna redovisar är av sådan

omfattning att de motiverar en översyn av lagstiftningen inom det aktuella

området.

Motiven för detta ställningstagande återfinns i inkomna yttranden från

medlemsförbunden Civilekonomernas Riksförbund (CR), Sveriges

Civilingenjörsförbund (CF) och Sveriges Tandläkarförbund.

CR och CF har vid denna fråga samarbetat med varandra och har därvid funnit

god samstämmighet i våra uppfattningar varför förbunden avger bilagda

gemensamma yttrande.

Yttrande

Allmänna synpunkter

Motionen uttrycker en vilja att se över lönegarantireglerna sedan

motionärerna har uppfattat vissa tillämpningsproblem av i huvudsak praktisk

karaktär.

Förbunden delar motionärernas allmänna uppfattning att

lönegarantilagstiftningen i stort sett fungerar bra. Redan härigenom måste

motiven för behovet av ändringar väga mycket tungt. Vidare har motionärerna

särskilt pekat på de praktiska handläggningsproblem som kan förekomma och vars

lösning lagstiftningen antas kunna ge.

Förbunden anser inte att de problem som motionärerna redovisar är av sådan

omfattning att de motiverar en översyn av lönegarantilagen, förmånsrättslagen

och konkurslagen, utan snarare bör de lösas i den praktiska tillämpningen.

Som grund för förbundens ståndpunkt ligger att åtskilligt av redovisade

problem kan åtgärdas inom ramen för annan lagstiftning t.ex. i

kringgåendefallen genom hänvisning till brottsbalken och därtill hörande

bestämmelser avseende s.k. ekobrott och i andra fall genom konkursförvaltarens

ansvar enligt konkurslagen och i förekommande fall enligt advokatsamfundets

stadgar. Förbunden konstaterar också rent allmänt att tvistefrågor i samband

med konkurser endast i undantagsfall ens leder till förbundens ingripande i

form av förhandlingar, än mindre i form av rättsprövning.

Väsentlig andel m.m.

Förbunden konstaterar såsom motionärerna påpekar att det är möjligt att

systematiskt missbruka lönegarantisystemet liksom fallet är även med andra

trygghetssystem. Huruvida detta görs inom ramen för familjeföretag eller icke

och i vilken omfattning sådant missbruk sker är inte närmare klarlagt. I första

hand måste åtgärder vidtas genom redan tillgängliga regler i stället för att

försämra möjligheterna till trygghet för gruppen egna företagare. Många

medlemmar har vid driftsinskränkningar med uppsägning som följd som enda

alternativ att övergå till egen verksamhet och bör kunna påräkna tryggheten av

lönegaranti i nuvarande omfattning. I sammanhanget bör också beaktas att

möjligheten att ingripa mot statistiskt konstaterat missbruk kan och bör

övervägas mot bakgrund av avgiftssystemet t.ex. genom att vissa förhöjda

avgifter kan ifrågakomma med paralleller från sakförsäkringsområdet.

Förmånsberättigade fordringar

Motionärerna angriper vissa typer av ersättningar och föreslår att dessa

särbehandlas i förmånsrättslagen. Förbundens uppfattning är att rättsläget är

klarlagt och att eventuella ändringar beträffande vissa slag av ersättningar

enbart föranleder ytterligare problem i den praktiska handläggningen.

Beträffande särskilt bilförmån kan anmärkas att förmånen av helt fri bil torde

innefatta även drivmedel för vilket den anställde beskattas. Även i detta fall

torde direkta missbruk kunna stävjas genom att garantimedel inte ställs till

förfogande.

Förbunden har däremot ingen erinran mot att lönefordringar som vederlag för

utfört arbete under uppsägningstid belastar konkursboet som massafordran

istället för att belasta lönegarantisystemet. Detta torde t.ex. vara bättre

förenligt med konkursinstitutets ursprungliga syfte.

Konkursförvaltarens disposition över personalen

Utgångspunkten vid byte av arbetsgivare är att sådant inte kan ske annat än

efter den anställdes godkännande dvs avtal om anställning sker inte ensidigt.

Det förtjänar också påpekas att arbetsgivare som avser att genomföra viktigare

förändring av arbets- eller anställningsförhållande för medlem i

kollektivavtalsbunden organisation är skyldig att ta initiativ till förhandling

med organisationen.

Dessa regler gäller även i en konkurssituation då konkursförvaltaren inträder

som företrädare för arbetsgivaren.

Konkursförvaltarens disposition av personal är således inte så obegränsad som

motionärerna anger. Vidare gäller -- oavsett dispositionsfrågans omfattning --

att arbetsgivaren/konkursförvaltaren har rätt att avräkna t.o.m. sådan inkomst

som den anställde skäligen hade bort kunna förvärva i annan anställning. Regeln

återfinns i lagen om anställningsskydd och innebär såvitt förbundet kan bedöma

hinder mot det missbruk som motionärerna redovisar.

Sammanfattning

Förbunden anser således inte att det föreligger något behov av översyn av

lagstiftningen vare sig för att förhindra missbruk eller för att underlätta den

praktiska tillämpningen. Däremot anser förbunden att vissa lönefordringar som

uppkommit som en följd av arbete i konkursboet bör betraktas som

massafordringar.

Tandläkarförbundet

Motionärerna önskar en översyn av lönegarantilagstiftningen, konkurslagen och

förmånsrättslagen för att komma tillrätta med sådan fördelning av aktieinnehav,

som är gjord i syfte att säkerställa förmånsrätt för lönefordringar vid

konkurs.

I nuvarande lagstiftning finns genom undantagsregeln i 12 § tredje stycket

förmånsrättslagen ett instrument för domstolarna att i vissa fall avhända

arbetstagare sådan förmånsrätt. Bedömningen om så skall ske bör göras från fall

till fall med hänsyn till föreliggande omständigheter.

Undantagsregeln är utformad så att undantag från förmånsrätt skall komma i

fråga för arbetstagare, som själv eller jämte närstående äger väsentlig andel i

företaget och som har väsentligt inflytande över dess verksamhet.

Motionärerna vill nu ha en lagändring, framför allt avseende undantagsregeln

i förmånsrättslagen som syftar till att "sänka ribban" när det gäller vilka

rekvisit som skall vara uppfyllda för att undanta andelsägare från förmånsrätt.

Dels vill man styrka kravet på både väsentlig andel och väsentligt

inflytande och menar att antingen en väsentlig andel eller ett

väsentligt inflytande bör räcka för undantag. Här är motionärerna inne och

tummar på rättssäkerheten för berörda. En väsentlig andel (t ex aktieposter)

går förvisso att styrka men var skall man dra gränsen för ett väsentligt

inflytande för någon som samtidigt har en minoritetsandel i företaget?

Dels tycks motionärerna mena att något skumt är på gång om ett antal personer

bildar aktiebolag och därvid fördelar andelarna/aktierna lika mellan sig. Trots

att detta inte är något ovanligt eller onaturligt eller behöver vara moraliskt

förkastligt menar motionärerna att ingen andelsägare bör ha förmånsrätt,

eftersom obeståndet i de flesta fall "kan sägas vara en indirekt följd av deras

eget handlande eller ståndpunktstagande".

Motionärernas förslag kan enligt förbundets uppfattning medföra försämrad

rättssäkerhet speciellt för småföretag, där andels-/aktiespridningen av

naturliga skäl ofta inte blir av större omfattning. Motionärernas förslag har

karaktär av generalklausul. En generell tillämpning av denna kan medföra att

andelsägare förlorar sin förmånsrätt antingen det är befogat eller ej.

Förbundet anser därför att nuvarande lydelse av 12 § tredje stycket

förmånsrättslagen jämte den av HD gjorda uttolkningen är väl avvägd och svarar

mot lagstiftningens andemening.

LO

-- -- --

LO delar den grundsyn som motionärerna ger uttryck för, nämligen att reglerna

endast ska tillämpas på de situationer som de ursprungligen var avsedda för.

Motionärernas mål kan sägas vara att minska statens kostnader för löneskyddet

medan LOs mål är att arbetstagarna inom LOs avtalsområden ska få ersättning för

förlorad arbetsinkomst och varken mer eller mindre än den.

Många av LO-förbundens medlemmar som arbetat i företag som gjort konkurs har

svårt att få ut statlig lönegaranti beroende på att arbetsgivarna håller sig

undan och att lönekraven därmed ofta hinner förfalla innan konkursen är ett

rättsligt faktum. LO har som sin mening framfört att en lösning vore att

ett-årsfristen för lönegarantikrav förlängs eller tas bort.

På LOs kongress 1991 togs beslut om att LO ska verka för ett förändrat

regelsystem kring den statliga lönegarantin i syfte att nedbringa väntetiden

mellan företagets obestånd och möjligheter att få statlig lönegaranti. Ett sätt

att nedbringa väntetiden som bör prövas är att det blir möjligt för den

fackliga organisationen och den anställde att söka ersättning i avvaktan på

konkursbeslut i fall där arbetsgivaren genom att medvetet hålla sig undan

försenar beslutet.

LO har i olika remissvar framhållit vikten av att ett enhetligt

arbetstagarbegrepp tillämpas av våra domstolar. Arbetsdomstolens tilllämpning

av arbetstagarbegreppet har därvid från LOs sida framhållits som den mest

genomtänkta medan hovrätternas tillämpning av begreppet i många fall ställt bl

a medlemmar av Musikerförbundet utan berättigad ersättning. LOs förslag till

lösning har varit att föra över lönegarantimålen från hovrätterna till AD, men

med nuvarande målinströmning till AD är det inte någon realistisk lösning

utan andra förslag måste prövas.

Med dessa tilläggsförslag är LO beredd att förutom på ett par punkter

tillstyrka en översyn i enlighet med vad motionärerna föreslår. Motionärerna

går för långt i sin spariver när de anser att arbetstagare som beordrats till

övertidsarbete av en konkursförvaltare ska bjuda staten alternativt konkursboet

på sin arbetsinsats genom att de anser att lönegarantin inte bör omfatta sådant

övertidsarbete. Vidare ger inte motionärernas exempel om ideella föreningars

styrelseledamöter anledning att ifrågasätta gällande lagtillämpning på området.

LO är dessutom inte på detta stadium villig att låsa sig för motionärernas

förslag om hur problemet med att avgränsa ägande och väsentligt inflytande i

aktiebolag ska lösas.

Föreningen Sveriges kronofogdar

Sammanfattning

Föreningen delar motionärernas uppfattning att vissa inskränkningar är

önskvärda vad gäller de förmånsberättigade lönefordringarna och därmed också

lönegarantin. Det bör vara tillräckligt att det i löneborgenärens familj finns

en dominerande ägarandel för att förmånsrätt där skall vara utesluten. För

föreningar och stiftelser bör en särskild översyn av reglerna göras. Vidare bör

lönegarantilagstiftningens sociala karaktär medföra en koppling till

sjukförsäkringslagstiftningen och annan sociallagstiftning så att

lönegarantiersättningen begränsas i motsvarande mån. Härigenom skulle

kronofogdemyndigheternas (KFM) hantering avsevärt förenklas, inte minst genom

att även icke kontanta löneförmåner kopplas till sjukförsäkrings- och

sociallagstiftningens regler. Slutligen anser föreningen att frågan om

konkursförvaltarens disposition av personalen bör kunna lösas inom ramen för

befintlig lagstiftning.

Väsentlig andel och/eller bestämmande inflytande

För närvarande gäller att en löneborgenär diskvalificeras från förmånsrätt

och lönegaranti först när båda kriterierna om väsentlig andel och bestämmande

inflytande är uppfyllda. Löneborgenären är vidare diskvalificerad om någon

honom närstående ägt den väsentliga andelen om han själv har ett bestämmande

inflytande. I sådana fall har t o m i rättspraxis en löneborgenär

diskvalificerats när han själv inte ägt en enda aktie. Denna teleologiska

tolkning av begreppet "jämte närstående" har kritiserats av Lindblom i

Festskrift till Hessler 1988, då uttalandena i förarbetena inte ansågs ha

täckning i lagtexten. Oavsett hur lagtexten skall tolkas så anser föreningen

att det i dagsläget är för lätt för dominerande ägare och dessas närstående att

få betalning ur lönegarantin. Föreningen anser att nuvarande regler lätt leder

till att företag med svag ekonomi drivs alltför länge så att ägare och dessas

närstående i en framtida konkurssituation kan förlita sig på lönegarantin.

Å andra sidan finner föreningen att behov ofta föreligger att utifrån

anställa en skicklig företagsledare till ett krisföretag så att detta åter kan

komma i balans. Att diskvalificera dessa företagsledare utan ägarinflytande

kan motverka dessa syften. Föreningen anser därför att dessa även

fortsättningsvis skall åtnjuta förmånsrätt.

Föreningens slutsats är därför den, att lagtexten bör omformuleras så att

väsentligt andelsinnehav ensamt är diskvalificerande, oavsett om den väsentliga

andelen ägs av löneborgenären, dennes närstående eller löneborgenären och

dennes närstående. Å andra sidan skall inte inflytande utan koppling till

andelsinnehav diskvalificera från förmånsrätt.

Föreningar och stiftelser

Motionärerna har påpekat att ideella föreningar och stiftelser inte kan sägas

ha några delägare i egentlig mening. I ekonomiska föreningar är vidare ägandet

ofta så utspritt att inga dominerande ägare finns. Med dagens lagstiftning har

därför företagsledare och arbetande styrelseledamöter i fall som dessa

förmånsrätt för lönefordringar. Föreningen anser därför att en särskild översyn

är påkallad beträffande denna kategori av juridiska personer.

Den förmånsberättigade lönefordringen

Vid KFM:s handläggning av lönegarantiärenden har på senare år en snårskog av

olika löneförmåner vid sidan om den kontanta lönen dykt upp, vilket orsakar

tidsödande utredningar. Föreningen ifrågasätter om alla dessa s k fringe

benefits skall omfattas av lönegarantin. I och för sig kan skattereformen

medföra en viss upprensning på detta område. Eftersom lönegarantilagstiftningen

är en form av social lagstiftning kan det ifrågasättas om inte det maximala

ersättningsbeloppet per löneborgenär skall sättas till vad som motsvarar en

årslön om sju och ett halvt basbelopp eller en månadslön om f n 20.125 kr, dvs

samma maximibelopp som gäller för den maximala sjukpenninggrundande inkomsten.

Vad gäller t ex tjänstebilsförmåner bör dessa beräknas till de förmånsvärden

som gäller vid beskattningen. Så beräknas bilförmånerna i allmänhet redan nu.

Eftersom föreningen anser att dessa inte kontanta löneförmåner skall inräknas i

det maximala ersättningsbeloppet innebär detta en förenkling av hanteringen och

förebygger möjligheterna till missbruk.

Konkursförvaltarens disposition av personalen

Såvitt föreningen kan förstå står löneborgenärerna under uppsägningstiden

till konkursboets förfogande men kan inte tas i anspråk för arbete i andra

konkursbon som förvaltaren driver såvitt inte särskilt anställningsavtal har

träffats om detta. Motsvarande måste gälla om arbetstagarna skall utföra arbete

åt köparbolaget. Föreningen anser inte att lagstiftning i dessa frågor är

påkallad, då tvistefrågor i dessa avseenden bör kunna lösas inom ramen för

befintlig lagstiftning.

Konkursförvaltarkollegiernas förening

Föreningen tillstyrker en utredning syftande till att begränsa och förtydliga

möjligheten att erhålla lönegaranti för personer tillhörande närstående- och

ägandekretsen. Härvid bör emellertid observeras att det visat sig vara av stort

värde att lönegarantin säkerställer att företagsledare kvarstår i sin tjänst

under konkursavvecklingen.

När det gäller utnyttjande av arbetskraften hos tredje man är detta ett

felaktigt och mot lagen stridande förfaringssätt och detsamma behöver inte, i

den mån det förekommer, rättas till genom ändrad lagstiftning, utan bör kunna

korrigeras genom åtgärder från tillsynsmyndigheterna.

En eventuell utredning skulle också kunna se över lönegarantireglerna

sålunda att arbetstagare inte belastar lönegarantin i de fall andra arbeten

erbjudes på arbetsmarknaden. I praktiken utnyttjas lönegarantin i väldigt många

fall som betald semester trots att arbeten stått till förfogande på

arbetsmarknaden.

Ackordscentralen Stockholm

Vi delar de åsikter som framförts i motionen om att regelsystemet bör ses

över på det sätt som anförts.

I ett vidare perspektiv kan också konstateras att lönegarantisystemets

nuvarande utformning medför att onödigt många krisdrabbade företag försättes i

konkurs.

Bakgrunden är den omständigheten att lönegaranti utgår enbart i händelse av

konkurs. Detta har medfört att framför allt bankerna med säkerheter i form av

företagshypotek föredrar konkursförfaranden i krisdrabbade företag med många

anställda.

Med hjälp av lönegarantin kan företaget i konkurs hållas vid liv av

konkursförvaltaren. Vid försäljning av rörelsen eller avveckling av denna får i

många fall företagshypoteksinnehavarna, trots fördelning av effekterna av

förkovran, en gynnad ställning genom den lönegarantiavlönade personalens

arbetsinsatser.

Jämfört med andra lösningar, som t ex ett ackordsförfarande, begränsas

bankernas risker i de konkurser som drabbar framför allt personalintensiva

företag. Detta medför att bankerna i många fall motsätter sig

ackordsförfaranden eller andra genomgripande rekonstruktionsåtgärder för att

undvika en konkurs.

Resultatet blir oöverskådlig kapitalförstöring, kännbara kreditförluster

samt ökad arbetslöshet.

I de flesta fall täcker inte lönernas förmånsrätt i konkurs en återbetalning

av utkvitterad lönegaranti varför det finns en uppenbar risk för att

arbetsgivaravgifterna måste höjas för att säkerställa lönegarantifonderna.

Enligt vårt synsätt borde lönegaranti också kunna utgå vid offentliga

ackordsförfaranden. Härigenom skulle ackordsinstrumentet bli vanligare med ett

minskat antal konkurser som följd.

Det får förutsättas att de obeståndsdrabbade företag som skulle komma att

beröras av lönegarantiutbetalningar i händelse av ett tilltänkt reviderat

ackordsförfarande i annat fall skulle ha försatts i konkurs med

lönegarantiutbetalningar som följd. Någon nämnvärd fördyring för staten skulle

en dylik reform inte få.

Vi hemställer därför att regeringen vidtar åtgärder för att utreda

förutsättningarna för lönegaranti i händelse av offentligt ackord.