Bet. 1991/92:LU7

Lagutskottets betänkande

1991/92:LU07

Sakrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1991/92

LU7

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner med

sakrättslig anknytning. I en av motionerna (fp) begärs

tillkännagivande om en översyn av det sakrättsliga

konsumentskyddet. I de tre andra (c, fp resp. m) begärs

åtgärder i syfte att försvåra förvärv av stöldgods.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.

Motionerna

1990/91:L902 av Martin Olsson m.fl. (c) vari hemställs att

riksdagen hos regeringen begär att tillämpningen av lagen om

godtrosförvärv undersöks och att förslag till erforderliga

lagändringar framläggs.

1990/91:L905 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) vari

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om översyn av det sakrättsliga

konsumentskyddet.

1990/91:L909 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Carl-Johan

Wilson (fp) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn

av gällande regler om förvärv av stöldgods.

1990/91:L914 av Göran Ericsson (m) vari -- med hänvisning

till vad som anförts i motion 1990/91:T439 -- hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av en översyn av lagen om

hittegods,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av en översyn av regeln om

godtrosförvärv mot bakgrund av vad som anförts i motionen.

Utskottet

1 Allmän bakgrund

Med termen sakrätt avses rättigheter som är gällande

inte bara mellan parterna i ett rättsförhållande utan också

mot utomstående person -- tredje man. Som exempel på sakrätt

kan nämnas äganderätt och panträtt. Det sakrättsliga

regelsystemet avser i huvudsak frågan om i vilken

utsträckning och under vilka förutsättningar parterna i ett

avtalsförhållande har skydd mot tredje man på motpartens

sida vid överlåtelse eller upplåtelse av en rättighet.

Betydelsen av de sakrättsliga reglerna är särskilt stor när

det gäller den ena avtalspartens möjligheter att freda sitt

anspråk mot den andra partens borgenärer vid utmätning eller

konkurs som riktar sig mot den sistnämnde. Förvärvarens

sakrättsliga skydd vid utmätning eller konkurs mot motparten

brukar kallas separationsrätt.

Någon allmän bestämmelse om när äganderätten går över från

säljaren till köparen vid överlåtelse av lös egendom och

köparen därigenom blir sakrättsligt skyddad finns inte i

svensk lagstiftning. Tidpunkten för äganderättens övergång

har ansetts kunna bestämmas enligt två principer. Den ena

innebär att äganderätten övergår till köparen i och med

avtalet (avtalsprincipen). Den andra principen innebär att

äganderätten övergår först genom tradition

(traditionsprincipen), dvs. då egendomen överlämnas till

köparen som därmed fått den i sin besittning. Med uttrycket

besittning avses i juridiska sammanhang det faktiska

förhållandet att någon, med eller utan rätt, innehar

någonting -- inte att någon har en viss rättighet till t.ex.

ett föremål eller en fastighet.

Vid tidpunkten för tillkomsten av 1734 års lag eller något

senare ansågs avtalsprincipen gälla som en allmän grundsats

vid köp av lös egendom. Genom tillkomsten av förordningen

(1835:25 s. 3) angående vad som iakttagas bör vid handel med

lösören, vilka köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

ändrades rättsläget såvitt gällde sådan lös egendom som

brukar betecknas lösören, dvs. i princip alla flyttbara

saker såsom fordon, maskiner, möbler, råmaterial och varor.

Förordningen ersattes år 1845 med en ny förordning i ämnet

vars bestämmelser fortfarande är gällande. År 1977 ändrades

dock rubriken till lag (1845:50 s. 1) om handel med lösören

som köparen låter i säljarens vård kvarbliva. Liksom 1835

års förordning var 1845 års förordning ursprungligen

tillämplig endast vid utmätning men utvidgades år 1907 till

att också gälla vid konkurs. Bestämmelserna innebär att den

som köper lösöre men låter det stanna kvar hos säljaren

måste iaktta vissa formföreskrifter för att egendomen skall

kunna skyddas mot att den utmäts för säljarens skuld och,

vid säljarens konkurs, mot att den räknas in bland

konkursboets tillgångar. Bland formföreskrifterna ingår att

en skriftlig handling skall upprättas över köpet, att

uppgifter om köpet skall kungöras genom annonsering i en

ortstidning samt att köpehandlingen skall uppvisas för

kronofogdemyndigheten och registreras hos tingsrätten.

De nämnda reglerna om s.k. lösöreköp kom i rättspraxis att

motsatsvis tolkas så att köp av lösöre som inte sker enligt

formföreskrifterna kan ges sakrättsligt skydd först sedan

egendomen kommit i köparens besittning. Sedan början av

1900-talet har traditionsprincipen blivit den härskande vid

köp av lösöre. Kravet på besittningsöverföring gäller numera

vid alla köp av lösöre och oavsett om köparen betalat i

förskott eller först vid leveransen. Högsta domstolen har i

rättsfallet NJA 1987 s. 3 uttalat att överlåtelse av andel i

lösöre från den som äger egendomen i dess helhet för att bli

giltig mot överlåtarens borgenärer kräver besittningsändring

eller någon motsvarande åtgärd. Som det främsta skälet för

att upprätthålla traditionsprincipen anförde högsta

domstolen det syfte som kravet på besittningsöverföring i

allmänhet anses ha, nämligen att motverka skenöverlåtelser

och därigenom förhindra att egendom undandras borgenärerna.

I den juridiska litteraturen och rättspraxis har också andra

skäl för traditionsprincipen åberopats.

Också vid byte, gåva och pantsättning knyts de

sakrättsliga verkningarna till besittningen. Besittningens

betydelse för övergången av äganderätten har även kommit

till uttryck i utsökningsbalken (UB). Enligt 4 kap. 18 § UB

skall den som har lös egendom i sin besittning antas vara

ägare till den om det inte framgår att egendomen tillhör

någon annan. Presumtionen medför att egendom i någons

besittning i allmänhet kan mätas ut för vederbörandes skuld.

Reglerna i UB kan på detta sätt sägas vara en spegelbild av

vad som gäller vid förvärv av lös egendom.

Den omständigheten att en person fått besittning till en

sak har vidare betydelse för hans möjligheter att skydda

sina rättigheter vid förvärv av egendom från en person som

saknar rätt att förfoga över egendomen, t.ex. när det är

fråga om förvärv av stöldgods. I sådana fall blir

förvärvaren skyddad mot den rätte ägarens anspråk på att få

tillbaka egendomen, om förvärvaren fått egendomen i sin

besittning och var i god tro (exstinktionsprincipen).

Bestämmelser härom finns i lagen (1986:796) om

godtrosförvärv av lösöre, vilken trädde i kraft den 1

januari 1987.

Lagen innefattar i huvudsak en kodifiering av de

rättsregler på området som utbildats i rättspraxis. Lagen

innebär emellertid också en skärpning och precisering av de

krav som ställs på en förvärvare av lösöre för att denne

skall anses vara i god tro. Sålunda skall enligt 3 § en

förvärvare anses ha varit i god tro endast om det är

sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under

vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana

att han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt

att förfoga över egendomen. Regeln, som kom till bl.a. i

syfte att motverka handeln med stöldgods, kan sägas innebära

att, om situationen vid köpetillfället på något sätt avviker

från vad som kan anses normalt, krav ställs på särskild

försiktighet hos förvärvaren.

I samband med lagens tillkomst uttalade lagutskottet i

sitt av riksdagen godkända betänkande LU 1986/87:4 (s. 5)

att bestämmelsen i 3 § om innebörden av kravet på god tro

tillgodosåg de önskemål riksdagen tidigare framställt om en

lagstiftning som försvårar möjligheterna till förvärv av

stöldgods. Samtidigt konstaterade utskottet att regeln inte

innebär någon inskränkning av möjligheterna att göra

legitima godtrosförvärv.

Lagen om godtrosförvärv av lösöre innehåller också regler

om att den som på grund av någon annans godtrosförvärv har

förlorat äganderätten till viss egendom har rätt att få

tillbaka egendomen mot lösen. Den som vill lösa till sig

egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren inom tre

månader från det att han fick eller måste antas ha fått

kännedom om dennes innehav. Gör han inte det är rätten att

kräva tillbaka egendomen förlorad (4 §). Lösenbeloppet skall

motsvara innehavarens kostnader för förvärvet av egendomen

och dess förbättring. Vidare skall hänsyn tas till

förändringar i penningvärdet. Beloppet behöver dock aldrig

överstiga sakens värde i den allmänna handeln (5 §). Rätten

till lösen torde ha störst betydelse när det gäller

personliga värdeföremål med andra värden än rent ekonomiska,

museiföremål och andra saker där utgiven

försäkringsersättning inte medger ersättningsköp.

Om förvärvaren inte har gjort ett godtrosförvärv måste han

lämna ifrån sig saken utan lösen men har alltid rätt att

återfå erlagd köpeskilling från den obehöriga överlåtaren.

När det gäller borttappade eller eljest förlorade saker

finns bestämmelser i bl.a. lagen (1938:121) om hittegods.

Reglerna innebär i huvudsak att upphittaren har en

anmälningsplikt, som syftar till att den rätte ägaren skall

få tillbaka sin egendom. Om någon ägare inte ger sig till

känna inom tre månader från det att fyndet anmäldes hos

polismyndigheten eller om ägaren inte kommer inom en månad

från det att han av polismyndigheten underrättades om fyndet

tillfaller godset upphittaren. Också i andra fall då ägaren

kan anses ha gett upp sin rätt till godset tillfaller detta

upphittaren. Är godset i polismyndighetens vård och

underlåter upphittaren att inom en månad betala

polismyndighetens kostnader eller kan han eljest anses ha

gett upp sin rätt skall godset tillfalla staten (4 §).

Beträffande stöldgods där ägaren inte är känd finns

bestämmelser i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.

Bestämmelserna innebär bl.a. att sådant gods som anträffas

hos någon som uppenbart saknar rätt till egendomen eller

anträffas utan att vara i någons besittning skall tas i

förvar om det inte är uppenbart oskäligt.

2 Motionsmotiveringar

Bengt Harding Olson m.fl. (fp) anser i motion 1990/91:L905

att det bör tillskapas ett bättre sakrättsligt skydd för

konsumenterna, dock utan att traditionsprincipen behöver

frångås som en huvudregel. Syftet kan enligt motionärerna

uppnås genom att den nuvarande lösöreköplagen ersätts med en

modern rättslig reglering. Eftersom någon modernisering av

lösöreköplagen inte är aktuell krävs ett tillkännagivande

från riksdagens sida.

I motion 1990/91:L902 av Martin Olsson m.fl. (c)

ifrågasätts om tillämpningen av nuvarande regler om

godtrosförvärv på avsett sätt förhindrar handel med

stöldgods. Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen

begär att tillämpningen av lagen om godtrosförvärv undersöks

och att förslag till erforderliga lagändringar läggs fram.

Också i motion 1990/91:L909 av Ingrid Ronne-Björkqvist och

Carl-Johan Wilson (fp) begärs en översyn av gällande regler

om godtrosförvärv främst i syfte att minska

tillgreppsbrotten i handeln.

Göran Ericsson (m) yrkar i motion 1990/91:L914

tillkännagivande om en översyn av lagen om hittegods

(yrkande 1) och bestämmelserna om godtrosförvärv (yrkande

2). Motiveringarna återfinns i motion 1990/91:T439, vari

motionären anför att de nuvarande reglerna kan utnyttjas för

att komma över stöldgods.

3 Tidigare behandling

Frågor om en översyn av det sakrättsliga regelsystemet har

behandlats av riksdagen flera gånger under senare år med

anledning av bl.a. motioner med liknande innehåll som de nu

aktuella. Motionerna har därvid avstyrkts av riksdagen på

hemställan av utskottet. Beträffande motiven för

ställningstagandena hänvisas till betänkandena LU 1987/88:1,

1989/90:LU5, 1989/90:LU27 och 1989/90:LU35.

4 Utskottets överväganden

Vad först gäller yrkandet i motion 1990/91:L905 om ett

bättre sakrättsligt skydd för konsumenter vill utskottet

erinra om att detta spörsmål, som ovan nämnts, behandlats

vid flera tillfällen under senare år, senast våren 1990 i

samband med förslaget till ny konsumentköplag (prop.

1989/90:89, LU35). Utskottet avvisade därvid tanken på att

man skulle frångå traditionsprincipen och därmed kravet på

besittning med hänsyn bl.a. till den betydelse som detta

krav har på många rättsområden. Samtidigt framhöll utskottet

att ställningstagandet inte uteslöt att det fanns anledning

att närmare överväga om de problem som kravet på

besittningsöverföring medför kan lösas på annat sätt än

genom en uppluckring av nuvarande regler. En lösning som

utskottet pekade på kunde vara att ersätta den nuvarande

lösöreköplagen med en mera tidsenlig och för köparen

användbar reglering. Mot bakgrund av departementschefens

uttalanden i propositionen ansåg sig utskottet kunna utgå

från att spörsmålet om en modernisering av lösöreköplagen

skulle komma att övervägas ytterligare inom

regeringskansliet.

Då nu spörsmålet om det sakrättsliga konsumentskyddet åter

aktualiseras finner utskottet inte skäl att frångå sin

tidigare uppfattning i saken. Utskottet förutsätter därvid

liksom tidigare att frågan om att ersätta den nuvarande

lösöreköplagen med tidsenliga och för köparen praktiskt

hanterbara bestämmelser kommer att tas upp till närmare

övervägande inom regeringskansliet. Med hänsyn till att de

flesta konsumenter saknar kännedom om kravet på

besittningsöverföring vill utskottet också understryka

vikten av att informationsarbete kommer till stånd i syfte

att göra klart för konsumenterna vilka risker de kan löpa

när en betald vara lämnas kvar hos säljaren och om vilka

åtgärder de bör vidta för att förhindra rättsförluster.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall

till motion 1990/91:L905.

Vad härefter gäller frågan om en översyn av bestämmelserna

om godtrosförvärv vill utskottet i linje med sina

tidigare ställningstaganden (se senast bet. 1989/90:LU27)

framhålla att lagen om godtrosförvärv innebär en skärpning

och precisering av de krav som ställs på en förvärvare för

att denne skall anses vara i god tro. Enligt utskottets

mening finns inte anledning att nu ompröva de principer och

skäl som ligger bakom lagen.

I anslutning till det anförda vill utskottet påpeka att

ett frångående av nuvarande huvudprincip i lagen om

godtrosförvärv skulle innebära att det vid exempelvis

överlåtelse av stöldgods blev den godtroende förvärvaren som

drabbades av en ekonomisk förlust i stället för den

ursprunglige ägaren. Med nuvarande försäkringssystem finns i

allmänhet goda möjligheter för den enskilde att försäkra sig

mot skador som uppkommer på grund av stölder m.m. medan

några motsvarande möjligheter inte torde stå till buds för

den som i god tro förvärvat något som tillhör en annan

person. Enligt utskottets mening utgör detta förhållande ett

starkt skäl för gällande ordning.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

1990/91:L902, 1990/91:L909 och 1990/91:L914 yrkande 2.

När det slutligen gäller motion 1990/91:L914 yrkande 1

vill utskottet inte utesluta att det förekommer att

bestämmelserna i lagen om hittegods kan leda till att

någon i enstaka fall kommer över föremål som han eller någon

annan har stulit. Det påtalade problemet är dock inte av

sådan betydelse att det motiverar någon allmän översyn av

lagen. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen också

i denna del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av det sakrättsliga

konsumentskyddet

att riksdagen avslår motion 1990/91:L905,

2. beträffande översyn av reglerna om godtrosförvärv

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L902, 1990/91:L909

och 1990/91:L914 yrkande 2,

3. beträffande översyn av reglerna om hittegods

att riksdagen avslår motion 1990/91:L914 yrkande 1.

Stockholm den 12 november 1991

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger

Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe

Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s),

Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m),

Lars Andersson (nyd), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m),

Carin Lundberg (s) och Hans Stenberg (s).