Bet. 1991/92:LU8

Lagutskottets betänkande

1991/92:LU08

Vissa skadeståndsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1991/92

LU8

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet åtta motioner med skadeståndsrättslig

anknytning, varav sju väckts under den allmänna motionstiden vid riksmötet

1990/91 och en våren 1991 med anledning av proposition 1990/91:181 om sjuklön

m.m. Tre av motionerna gäller frågor om vårdnadshavares skadeståndsansvar (m,

fp resp. c). De fem övriga tar upp frågor om frihet från skadeståndsansvar mot

brottsling (fp, m), skadestånd vid integritetskränkningar (m), värnpliktigs

skadeståndsansvar (m), verkställighet av domar beträffande brottsskadestånd

(fp) resp. regressrätt för arbetsgivare avseende utbetald sjuklön (m).

Beträffande frågan om regressrätt förordar utskottet ett tillkännagivande. I

övrigt avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandena.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990/91

1990/91:L307 av Bengt Harding Olson (fp) vari hemställs att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättrad

exekutionshjälp beträffande brottsskadestånd.

1990/91:L603 av Allan Ekström (m) vari hemställs att riksdagen beslutar förse

värnpliktslagen med följande tillägg:

Värnpliktig skall vårda och ansvara för materiel som han har hand om. Han är

skyldig att ersätta förlust eller annan skada som han uppsåtligen eller av

oaktsamhet vållar i fråga om materiel som utlämnats till honom för personligt

bruk.

1990/91:L608 av Bengt Harding Olson och Allan Ekström (fp, m) vari hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i skadeståndslagen

(1982:207) om frihet från skadeståndsansvar gentemot brottsling i enlighet med

vad som anförts i motionen.

1990/91:L614 av Olof Johansson m.fl. (c) vari -- med hänvisning till vad som

anförts i motion 1990/91:Ju821 -- hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om ett utvidgat skadeståndsansvar

för föräldrar.

1990/91:L616 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari -- med hänvisning till vad som

anförts i motion 1990/91:Ju823 -- hemställs att riksdagen begär att regeringen

utfärdar tilläggsdirektiv till ungdomsbrottskommissionen (Ju 1990:07) rörande

en utvidgad skadeståndsskyldighet för vårdnadshavare avseende barns

skadegörande handlingar.

1990/91:L617 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari -- med hänvisning till vad som

anförts i motion 1990/91:Ju825 -- hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om skyndsam utredning beträffande

rätt till skadestånd för integritetskränkning.

1990/91:L618 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari -- med hänvisning till vad som

anförts i motion 1990/91:Ju827 -- hemställs att riksdagen hos regeringen begär

förslag till ökat skadeståndsansvar för föräldrar på sätt som anges i motionen.

Motion väckt med anledning av proposition 1990/91:181 om sjuklön m.m.

1990/91:Sf52 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari hemställs

10. att riksdagen beslutar om regressrätt för utgiven sjuklön i enlighet med

vad som anförts i motionen.

Utskottet

1 Vårdnadshavares skadeståndsansvar

1.1 Gällande ordning

Någon uttrycklig regel om föräldrars ansvar för skador som deras barn

åstadkommer finns inte i svensk rätt. Däremot finns i skadeståndslagen

(1972:207) en regel om barnets eget skadeståndsansvar (2 kap. 2 §). Innebörden

av regeln är att ett barn under 18 år är skyldigt att ersätta skador bara i den

mån det är skäligt med hänsyn till bl.a. barnets ålder och utveckling,

handlingens beskaffenhet samt om det finns en ansvarsförsäkring för barnet. I

praxis har regeln tillämpats så att mycket små barn endast undantagsvis anses

kunna åläggas eget skadeståndsansvar medan äldre barn anses kunna ådra sig

sådant eget ansvar om än begränsat till beloppen. Om barnet omfattas av en

ansvarsförsäkring utdöms dock oftast fullt skadestånd.

Även om det alltså saknas uttrycklig reglering av föräldrars

skadeståndsansvar anses ändå föräldrar och andra som har en tillsynsskyldighet

över underåriga kunna bli ansvariga för skador som barnet vållar och detta

oavsett om barnet självt är skadeståndsskyldigt. Föräldrars tillsynsplikt

framgår av 6 kap. 2 § föräldrabalken (FB) vari föreskrivs att ett barns

vårdnadshavare svarar för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till

dess ålder, utveckling och övriga omständigheter. Bestämmelsen avser i första

hand vårdnadshavarens skyldigheter mot barnet, men den anger även vilken

uppsiktsskyldighet över barnet som vårdnadshavaren har i förhållande till

utomstående (se prop. 1981/82:168 s. 23 samt rättsfallen NJA 1976 s. 458 och

1977 s. 186). Av lagrummets utformning följer att vårdnadshavarens

tillsynsplikt förändras alltefter barnets ålder och mognad för att helt upphöra

då barnet fyllt 18 år.

Genom 23 kap. 6 § andra stycket brottsbalken har vårdnadshavarens

tillsynsplikt fått en särskild straffsanktion. Enligt lagrummet kan föräldrar

eller uppfostrare eller förmyndare dömas till straff om de underlåter att

hindra den som står under deras vård och lydnad från att begå brott. En

förutsättning är dock att det skall ske utan fara för dem själva eller deras

närmaste och utan anmälan till myndighet.

Föräldrar som underlåtit att följa en straffsanktionerad plikt att handla kan

bli skadeståndsskyldiga på samma sätt som i allmänhet gäller vid brottsliga

gärningar. Har föräldrarna brustit i sin allmänna plikt att utöva tillsyn över

barnet kan skadeståndsansvar för barnets handlande uppkomma om deras

underlåtenhet varit vårdslös eller uppsåtlig. I rättspraxis har i åtskilliga

fall förutsättningarna för föräldrars skadeståndsansvar vid bristande tillsyn

ansetts uppfyllda när det gällt mindre barn. I de fall skador orsakats av äldre

barn har däremot föräldrarna bedömts inte ha brustit i sin tillsyn (se t.ex.

rättsfallen NJA 1957 s. 254 och 1970 s. 68 och 463). Det skadeståndsansvar som

föräldrarna har för sitt barns handlande är självständigt och förutsätter inte

att barnet självt kan åläggas ersättningsskyldighet, något som är av särskild

betydelse när barnet av olika skäl inte kan förpliktas utge skadestånd.

1.2 Utredningsarbete

Våren 1990 överlämnade brottsförebyggande rådet (BRÅ) en rapport (BRÅ-PM

1990-1) till regeringen vari föreslås att det i 2 kap. 2 § SkL införs en regel

som utvidgar föräldrars skadeståndsansvar. Förslaget innebär att föräldrar

eller andra som har vårdnaden om underårig skall svara för skador som den

underårige vållar. Ansvaret skall dock vara begränsat till högst en femtedels

basbelopp och gälla vid sidan av den underåriges eget skadeståndsansvar. Den

föreslagna regeln innebär således att en förälder kan få betala en skada som

hans eller hennes barn vållar med för närvarande högst 6 440 kr. Beloppet skall

enligt förslaget inte kunna täckas av ansvarsförsäkring. En förutsättning för

förslagets genomförande är därför att försäkringsbolagen utvidgar självrisken i

motsvarande mån för dessa fall eller på annat sätt gör undantag i försäkringen.

Förutom en utvidgad skadeståndsskyldighet föreslår arbetsgruppen olika åtgärder

i syfte att förbättra föräldrarnas möjligheter att ta ansvar för de unga.

Rapporten har varit föremål för remissbehandling. Remisstiden utgick under

våren 1991, och rapporten övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.

I slutet av år 1989 tillkallade regeringen en utredning, den s.k.

våldskommissionen, med uppdrag att motverka våldet och förbättra stödet till

brottsoffren. I kommissionens uppdrag låg bl.a. att utvärdera de hittills

vidtagna åtgärderna och inventera vad som ytterligare kan göras. I sitt

slutbetänkande, (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer, förklarar sig kommissionen

biträda förslaget i BRÅ-rapporten om en utvidgning av föräldrarnas

ersättningsansvar för sina barns skadegörande handlingar. Kommissionen

konstaterar vidare att ungdomsbrottsligheten ökat kraftigt från 1900-talets

början fram till 1970-talet, då ökningen avtog, men att ungdomsbrottsligheten

fortfarande ligger på en oroväckande hög nivå. Det är därför enligt

kommissionen väsentligt att föräldrarna mobiliseras och att deras ansvar och

betydelse för barnens utveckling lyfts fram även i lagstiftningen. Kommissionen

anför också att gällande lagstiftning utgår från att barn har behov av och rätt

till att deras föräldrar ställer upp vid deras sida vid motgångar och

svårigheter. Enligt våldskommissionen bör detta också komma till uttryck i FB,

och kommissionen föreslår ett tillägg i 6 kap. 2 § med innehåll att

vårdnadshavare svarar för att barnet får det skydd och stöd barnet behöver, om

det riskerar att utvecklas ogynnsamt.

Också våldskommissionens betänkande har varit föremål för remissbehandling,

och förslagen övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.

1.3 Motionsmotiveringar

Motiveringen till motion 1990/91:L614 av Olof Johansson m.fl. (c) återfinns i

motion 1990/91:Ju821 om åtgärder mot brott, vari begärs tillkännagivande om ett

utvidgat skadeståndsansvar för föräldrar. Enligt motionärernas mening måste

föräldrars ansvar för de skador deras barns brott leder till skärpas.

Britta Bjelle m.fl. (fp) anser i motion 1990/91:L616 att frågan om

vårdnadshavares skadeståndsskyldighet bör bli föremål för utredning.

Motiveringen till motionen återfinns i motion 1990/91:Ju823, vari motionärerna

hänvisar till amerikanska studier som visar att föräldrars direkta ansvar för

sina barns skadegörande handlingar har en gynnsam effekt på

ungdomsbrottsligheten.

I motion 1990/91:L618 anför Rolf Dahlberg m.fl. (m) att föräldrar skall ha

ansvar för skador som deras barn förorsakar. Motionärerna menar att man bör

välja en modell för skadeståndsansvarets omfattning så att

ersättningsskyldigheten görs avhängig av föräldrarnas inkomst och

försörjningsbörda. I motionen begärs förslag till ökat skadeståndsansvar för

föräldrar i enlighet med det anförda.

1.4 Utskottets överväganden

Utskottet erinrar om att motioner med yrkanden om ett vidgat

skadeståndsansvar för föräldrar och andra vårdnadshavare har behandlats av

riksdagen vid ett flertal tillfällen (se senast 1989/90:LU25). Utskottet har

därvid framhållit bl.a. att det under senare år blivit allt vanligare att

underåriga gör sig skyldiga till skadegörelse och andra brott som drabbar både

enskilda personer och det allmänna. För utskottet har det därför framstått som

angeläget att olika vägar prövas i syfte att motverka denna utveckling, och

utskottet har påpekat att en lösning kan vara att vårdnadshavare stimuleras att

ta ett större ansvar för sina barns handlande.

Då frågan om föräldrars skadeståndsansvar nu åter aktualiserats motionsvägen

vill utskottet ånyo stryka under vikten av att ungdomsbrottsligheten motverkas

genom olika åtgärder som bl.a. är ägnade att hos vårdnadshavare inskärpa det

ansvar de har för barns handlande. Förslag med denna inriktning har också som

ovan redovisats framlagts av BRÅ och våldskommissionen. Enligt utskottets

mening bör regeringens ställningstaganden till förslagen inte föregripas genom

några uttalanden från riksdagen i frågan om skadeståndsansvaret för föräldrar

och andra vårdnadshavare. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna

L614, L616 och L618.

2 Frihet från skadeståndsansvar gentemot brottsling

2.1 Gällande ordning

Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar i 2 kap. 1 § SkL innebär att

var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada

skall ersätta skadan. Enligt 6 kap. 1 § SkL gäller att skadestånd med anledning

av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller av grov

oaktsamhet har medverkat till skadan. Skadestånd med anledning av sakskada

eller ren förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida

har medverkat till skadan. För samtliga skadetyper gäller att jämkning skall

ske efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor

och omständigheterna i övrigt.

SkL innehåller inga särskilda bestämmelser om skadestånd till den som har

skadats vid utövande av brottslig eller annan otillåten handling. I sådana fall

tillämpas vanliga skadeståndsrättsliga grundsatser. En utförlig redovisning för

rättsläget har lämnats i utskottets betänkande 1989/90:LU25 vartill hänvisas.

2.2 Motionsmotivering

I motion 1990/91:L608 av Bengt Harding Olson (fp) och Allan Ekström (m)

hävdas att det i SkL bör införas en bestämmelse med innebörd att frihet från

skadeståndsansvar skall föreligga i förhållande till den brottsling som skadats

i samband med utövande av brottslig handling, som på ett icke ringa sätt kränkt

någon annan person eller dennes rätt. Genom införande av en sådan

lagbestämmelse ("säkerhetsventil") skulle rättsläget bli klarare och

lagstiftningen bringas i samklang med det allmänna rättsmedvetandet.

Motionärerna anser att det bör ankomma på regeringen att förelägga riksdagen

förslag till en sådan lagändring.

2.3 Utskottets överväganden

Som utskottet framhållit då liknande motionsyrkanden tidigare behandlats i

riksdagen (se senast bet. 1989/90:LU25) får det anses följa av allmänna

skadeståndsrättsliga grundsatser att den skadelidande inte har rätt till

skadestånd i sådana situationer som motionen tar sikte på (se Bertil Bengtsson,

Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 205 ff., och Jan Hellner, Skadeståndsrätt,

1985, s. 105 f.). Den som är ansvarig för säkerheten i en fastighet är inte

skadeståndsskyldig i förhållande till tjuvar och andra kvalificerade obehöriga

besökare, om skadan inträffar till följd av brister i t.ex. skyddsanordningar.

Annorlunda torde det dock förhålla sig, om en inbrottstjuv skadas i en fälla

som fastighetsägaren har gillrat. Lindriga former av hemfridsbrott och olaga

intrång torde inte utesluta att inkräktaren har rätt till skadestånd (jfr

rättsfallet NJA 1973 s. 141).

I enlighet med denna uppfattning om rättsläget har utskottet tidigare tagit

avstånd från tanken på en särskild reglering av frågan i SkL. Några nya

omständigheter som bör föranleda ett ändrat ställningstagande har inte

framkommit. Med anledning av vad som anförts i motionen rörande ansvaret för

skador som orsakas av polis- och vakthundar vill utskottet tillägga att --

enligt vad utskottet inhämtat -- regeringen avser att under våren 1992

framlägga ett förslag till ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar

och katter. Utskottet avstyrker med det sagda bifall till motion L608.

3 Skadestånd vid integritetskränkningar

3.1 Gällande ordning

Regler om bestämmande av ersättning vid personskada finns i 5 kap. SkL.

Bestämmelserna bygger liksom övriga regler i SkL på principen att en

skadelidande skall få full ersättning för sina skador. De är tillämpliga såväl

då en skada orsakats genom brottsligt förfarande som då skadeståndsskyldighet

eljest föreligger. Enligt 5 kap. 1 § SkL kan den som har tillfogats personskada

få ersättning både för ekonomisk skada och för s.k. ideell skada. Ideell skada

gottgörs i form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat

stadigvarande men. Sveda och värk avser skadeföljder under den akuta

sjukdomstiden, medan lyte och men omfattar bestående lidande eller obehag. Till

ideell skada hänförs även vissa olägenheter i övrigt till följd av skadan.

Rätten till ersättning för ideell skada knyter således an till att det

uppkommit en personskada. I vissa fall kan emellertid ideell skada ersättas

även om någon direkt personskada inte föreligger. Närmare bestämmelser härom

finns i 1 kap. 3 § SkL. Detta lagrum anses ge rätt till ersättning för obehag

och lidande som kan uppkomma vid hemfridsbrott. Huruvida rätt till ersättning

föreligger för sådant psykiskt lidande som kan drabba en person i samband med

att hans bostad blir skövlad och förstörd vid ett inbrott är däremot oklart.

3.2 Utredningsarbete

Med anledning av en begäran från riksdagen år 1986 (se bet. LU 1986/87:3)

tillkallade regeringen i december 1988 en kommitté för att se över reglerna om

ersättning för ideell skada i samband med personskada m.m. Enligt direktiven

(dir. 1988:76) skall kommitténs huvuduppgifter vara att överväga dels om den

nuvarande ersättningsnivån bör höjas, dels vilka ersättningsprinciper som bör

tillämpas och dels hur normer för att bestämma ersättningen bör fastställas. I

samband med de spörsmål rörande ersättningsprinciperna som kommittén skall

behandla anges i direktiven att utredningen också bör överväga om ersättning

enligt 1 kap. 3 § SkL skall kunna ges för den chock och bestörtning som kan

upplevas av den som finner sin bostad skövlad efter ett inbrott eller en

omfattande skadegörelse.

Kommitténs arbete beräknas vara avslutat vid årsskiftet 1992-1993.

3.3 Motionsmotivering

Motiveringen till motion 1990/91:L617 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) återfinns i

motion 1990/91:Ju825 om stöd till brottsoffer, vari framhålls att många som

drabbas av inbrott i sin bostad upplever brottet som en grov kränkning och

känner oro för att händelsen skall upprepas. Motionärerna påpekar att det i dag

inte finns någon rätt till ersättning för lidande av denna art och hävdar att

integritetskränkningen bör ersättas som ideell skada. Skadestånd bör också

kunna utgå för exempelvis förlust av egendom med särskilt affektionsvärde.

Enligt motionärernas mening är en lagändring på detta område mycket angelägen,

och den av regeringen tillsatta utredningen om ideellt skadestånd bör därför

bedriva sitt arbete med skyndsamhet.

3.4 Utskottets överväganden

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen ankommer det på utredningen om

ideell skada att överväga det i motionen upptagna spörsmålet om ersättning för

den kränkning ett bostadsinbrott kan innebära. I linje med vad utskottet

framhållit då liknande motionsyrkanden tidigare behandlats (se senast bet.

1989/90:LU25) förutsätter utskottet att också frågan om ersättning för förlust

av egendom med affektionsvärde kommer att aktualiseras under utredningsarbetet.

Utskottet utgår vidare från att utredningen bedriver sitt arbete skyndsamt.

Något särskilt tillkännagivande med anledning av motionen kan med hänsyn till

det sagda inte anses erforderligt, och utskottet avstyrker bifall till motion

L617.

4 Värnpliktigs skadeståndsansvar

4.1 Gällande ordning

I skadeståndshänseende likställs värnpliktiga med arbetstagare (6 kap. 4§ 1

SkL). Genom införandet av SkL blev arbetstagares skadeståndsansvar kraftigt

begränsat. Före lagens ikraftträdande hade arbetstagare i allmänhet fullt

skadeståndsansvar när han genom fel eller försummelse i sin tjänst vållat

arbetsgivare eller tredje man skada. Enligt 4 kap. 1 § SkL är arbetstagare

numera ansvarig för skada som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten

endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens

beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga

omständigheter.

4.2 Motionsmotivering

I motion 1990/91:L603 av Allan Ekström (m) kritiseras det förhållandet att

värnpliktiga inte har fullt skadeståndsansvar, vilket enligt motionären är

oförenligt med den allmänna civilrättsliga grundsatsen att den som omhänderhar

annans egendom är skyldig att vårda saken och att vara aktsam om den med risk

för att behöva utge skadestånd. I motionen yrkas att riksdagen skall besluta om

ett tillägg till värnpliktslagen (1941:967) med innehåll att värnpliktig skall

vara skyldig att ersätta förlust eller annan skada som han uppsåtligen eller av

oaktsamhet vållar i fråga om materiel som utlämnats till honom för personligt

bruk.

4.3 Tidigare riksdagsbehandling

Motionsyrkanden med samma syfte som det nu aktuella prövades i riksdagen år

1986 i samband med behandlingen av proposition 1985/86:9 om disciplinförseelser

av krigsmän m.m. Efter begäran av justitieutskottet yttrade sig lagutskottet i

ärendet. På hemställan av justitieutskottet i betänkandet JuU 1985/86:24

avslogs motionerna. Beträffande de närmare skälen för ställningstagandet

hänvisas till lagutskottets yttrande LU 1985/86:1y.

4.4 Utskottets överväganden

Som framhålls i den nu aktuella motionen kan det synas mindre väl förenligt

med allmänna civilrättsliga principer att värnpliktiga inte bär det fulla

skadeståndsansvaret för utrustning som utlämnas till dem för personligt bruk

under tjänstgöring vid försvarsmakten. Samma synsätt gör sig givetvis gällande

också i fråga om ansvaret för utrustning som utlämnas till fast anställd

personal. Utskottet konstaterar emellertid att det inte finns anledning att

överväga någon särskild skadeståndsrättslig reglering för de fast anställda

inom försvarsmakten som avviker från vad som gäller för arbetstagare i

allmänhet. Inte heller kan en skärpning anses motiverad när det gäller

värnpliktigas och andra personalkategoriers ansvar för personskador och för

skador på egendom som brukas gemensamt under tjänstgöringen. I motionen har

inte heller begärts någon sådan ändring av gällande regler. Med hänsyn härtill

ställer sig utskottet tvekande till den av motionären föreslagna ordningen. Som

utskottet påpekade år 1986 kan det i och för sig hävdas att en skärpning av de

värnpliktigas skadeståndsansvar för personlig utrustning är ägnad att nedbringa

kostnaderna för materielförluster inom försvaret. En särlagstiftning om

värnpliktigas ansvar i enlighet med motionärens önskemål är emellertid förenad

med såväl praktiska som principiella nackdelar. Det kan sålunda framstå som

mindre lämpligt att skilda regler skall gälla för värnpliktiga och fast

anställda, inte minst mot bakgrund av att en värnpliktig inte har någon

möjlighet att själv avgöra vilken utrustning han skall ta emot och att hans

ekonomiska förhållandena skiljer sig från en anställds. Enligt utskottets

mening kan det också upplevas som orättvist att en värnpliktig men inte en

anställd blir ersättningsskyldig då utrustning förlorats under likartade

former. Vidare kan det te sig omotiverat för de värnpliktiga att ansvaret för

personlig utrustning skulle vara strängare än för den -- oftast betydligt

värdefullare -- egendom som utlämnats för gemensamt bruk. Detta kan på sikt

medföra att de värnpliktiga blir mindre benägna att vara aktsamma om den

gemensamma materielen. Vid en samlad bedömning av de skäl som kan anföras för

och emot motionsförslaget anser utskottet att nackdelarna med förslaget är så

beaktansvärda att någon ändring inte bör komma till stånd.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L603.

5 Verkställighet av domar i skadeståndsmål

5.1 Gällande ordning

Den som genom ett domstolsavgörande blivit tillerkänd skadestånd och som

misslyckas att på frivillighetens väg få ut tillerkänd ersättning kan sedan

domen vunnit laga kraft ansöka om verkställighet hos kronofogdemyndigheten och

på det sättet få ut skadeståndsbeloppet. Verkställigheten sker i form av

utmätning hos den skadeståndsskyldige. Närmare regler härom finns i

utsökningsbalken (UB).

I utsökningsärenden skall enligt UB statens kostnader för förfarandet hos

kronofogdemyndigheten ersättas. Ersättningsskyldigheten vilar på sökanden, men

kronofogdemyndigheten skall utan särskild begäran härom ta ut

förrättningskostnaderna från gäldenären.

I vissa fall då brottsoffer inte kan få skadan ersatt genom att den som

begått brottet betalar skadestånd eller genom försäkringsersättning kan

ersättning utgå av statsmedel enligt bestämmelser i brottsskadelagen

(1978:413). Utgår brottsskadeersättning inträder staten intill det utgivna

beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd till den del detta inte har

avräknats vid bestämmande av ersättningen.

5.2 Utredningsarbete

År 1985 uppdrog regeringen åt BRÅ att kartlägga i vilka hänseenden det finns

behov av stöd och hjälp från samhällets sida åt den som drabbas av brott och i

vilka former dessa behov lämpligen kan tillgodoses. Sedan BRÅ år 1986 avlämnat

promemorian (1986:1) Stöd och hjälp åt brottsoffer -- En probleminventering,

fick BRÅ samma år i uppdrag av regeringen att göra en fördjupad undersökning av

vissa frågor som tagits upp i promemorian. Resultatet av detta arbete

redovisades i rapporten (1988:1) Brottsoffer. I rapporten föreslås bl.a. att

samhället bör underlätta för brottsoffer att så snabbt som möjligt få ut

skadestånd som tilldömts dem av domstolarna. Om brottsoffret inte kan förmå den

skyldige att betala skadeståndet bör staten medverka till att detta utbetalas

eller till att brottsoffret på annat sätt får ekonomisk kompensation. Vidare

bör enligt rapporten en förutsättningslös utredning om behovet av en förbättrad

förmånsrätt för skadestånd övervägas.

Regeringen överlämnade i slutet av år 1989 BRÅ-rapporten till

våldskommissionen. Våldskommissionen slutförde sitt arbete år 1990 genom

avlämnande av betänkandet (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer. I betänkandet

redovisar kommissionen bl.a. vilka åtgärder som redan vidtagits för att hjälpa

brottsoffer och pekar ut vad som kan göras i framtiden. I det sammanhanget

nämns BRÅs förslag beträffande utfående av skadestånd och förmånsrätten.

Våldskommissionens betänkande övervägs för närvarande inom regeringskansliet.

5.3 Motionsmotivering

I motion 1990/91:L307 av Bengt Harding Olson (fp) framhålls att nuvarande

ordning när det gäller verkställighet av domar bör ändras i syfte att

underlätta för brottsskadelidande att få ut skadestånd av den

skadeståndsskyldige. Enligt motionären bör sålunda domar, vari någon

förpliktats utge skadestånd på grund av brott, sedan de vunnit laga kraft

omedelbart översändas från domstolen direkt till kronofogdemyndigheten. Hos

kronofogdemyndigheten bör sedan verkställighet ske med förtur och utan

kostnader för den skadeståndsberättigade. Dessutom anser motionären att denna

typ av skadestånd bör tillerkännas bästa förmånsrätt vid konkurrens med den

brottslige gäldenärens andra skulder. Enligt motionären är den föreslagna

exekutiva hjälpen nödvändig om man vill göra allvar av satsningen på att

förbättra den brottsskadelidandes rättsliga ställning. I motionen yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts.

5.4 Utskottets överväganden

I linje med vad utskottet uttalade år 1988 vid behandlingen av ett likartat

motionsyrkande (bet. 1988/89:LU4) kan utskottet helt ansluta sig till

motionärens uppfattning om vikten av att brottsoffrens ställning stärks och att

deras möjligheter att få ut skadestånd förbättras i olika avseenden. Av den

ovan lämnade redogörelsen framgår att spörsmålet om indrivning av

brottsskadestånd redan aktualiserats inom regeringskansliet med anledning av

BRÅ-rapporten och våldskommissionens betänkande. Regeringens ställningstagande

i saken bör inte föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L307.

6 Regressrätt för utbetald sjuklön

6.1 Gällande ordning, m.m.

Före år 1975 fanns inga enhetliga regler om samordning mellan å ena sidan

skadestånd samt å andra sidan olika sociala förmåner och andra ersättningar som

kan utgå vid en personskada. När det gällde vissa former av ersättning framgick

det av annan lagstiftning än den rent skadeståndsrättsliga att ersättningen

skulle beaktas vid bestämmande av skadestånd. I andra hänseenden hade i

lagstiftningen lämnats helt öppet vad som gällde vid sammanträffande mellan

skadestånd och andra förmåner. I viss omfattning styrdes samordningen av vad

som gällde beträffande regressrätten, dvs. rätten för den som utgivit

ersättning att från skadevållaren återkräva vad som utbetalats. Förelåg

regressrätt för den som hade utgett en förmån avräknades denna på skadeståndet.

Annars skulle den skadeståndsskyldige få riskera att betala dubbelt.

Beträffande sjuklön till arbetstagare gällde före år 1975 att en arbetsgivare

som hade betalat ut sådan lön eller motsvarande ersättning kunde utöva

regressrätt för beloppet mot den som var skadeståndsskyldig (se t.ex.

rättsfallet NJA 1955 s. 676 och prop. 1975:12 s. 44).

Genom en reform år 1975 (prop. 1975:12, bet. LU 16) ändrades reglerna om

skadestånd vid personskada. De nuvarande bestämmelserna bygger på principen att

skadeståndet skall täcka den verkliga förlusten så att varken under- eller

överkompensation uppstår samt att det därför skall ske en samordning mellan

skadeståndet och olika förmåner som kan utgå vid en personskada på så sätt att

förmånerna avräknas på skadeståndsbeloppet. Någon regressrätt skall inte

föreligga beträffande de avräknade förmånerna. Bestämmelserna bygger vidare på

grundsatsen att avräkningen skall ske enligt en nettometod, dvs. att

skadeståndets belopp skall bestämmas så att det motsvarar endast den del av

förlusten som de s.k. samordningsförmånerna inte täcker. Det sistnämnda innebär

att skadeståndsskyldighet över huvud taget inte föreligger för belopp som skall

avräknas.

Enligt 5 kap. 1 § SkL skall skadestånd vid personskada omfatta ersättning för

dels sjukvårdskostnader och andra utgifter, dels inkomstförlust, dels ock sveda

och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till

följd av skadan. Av 5 kap. 2 § SkL följer att ersättning också utgår för bl.a.

förlust av underhåll i de fall personskadan lett till döden. Reglerna om

avräkning av samordningsförmåner finns i 5 kap. 3 § SkL. De tar sikte på

bestämmandet av skadestånd för inkomstförlust eller förlust av underhåll, när

den skadelidande är berättigad också till annan ersättning för förlusten. De

förmåner som skall avräknas är för det första ersättning som utgår på grund av

obligatorisk försäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL)

eller på grund av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) eller annan

likartad förmån (3 § 1). Vidare skall avräknas sjuklön eller pension som utges

av arbetsgivare på grund av anställningsavtal (3 § 2). Avräkning skall också

göras för pension som utgår på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring

samt för periodisk ersättning som utgår på grund av sådan olycksfalls- eller

sjukförsäkring som har meddelats på grund av kollektivavtal (3 § 3 och 4). En

ersättning som faller utanför ramen för bestämmelserna i 5 kap. 3§ SkL skall

inte avräknas vid bestämmandet av skadestånd. En annan sak är att en sådan

ersättning på grund av allmänna skadeståndsrättsliga principer ändock kan komma

att tas i beaktande då skadeståndsbeloppet fastställs. Men den som utgivit

ersättningen har då i allmänhet rätt att från skadevållaren återkräva vad som

utbetalats.

Som framgår av det sagda är sjukpenning ur den obligatoriska sjukförsäkringen

en sådan förmån som skall avräknas vid bestämmandet av skadestånd. För många

anställda gäller att de utöver sjukpenningen har rätt till särskild ersättning

vid sjukdom på grund av avtal med arbetsgivaren. För bl.a. statligt anställda

gäller s.k. arbetsgivarinträde, vilket innebär att arbetsgivaren betalar ut

sjuklön till den anställde och i gengäld erhåller den sjukpenning som

tillkommer arbetstagaren. Även sådan sjuklön skall avräknas i

skadeståndshänseende.

Våren 1991 beslutade riksdagen om införandet av en lagreglerad sjuklön (prop.

1990/91:181, bet. SfU18). Lagen (1991:1047) om sjuklön träder i kraft den 1

januari 1992.

Den nya lagen innebär i huvudsak att en arbetstagare ges rätt att under de

första 14 dagarna av varje sjukdomsfall (sjuklöneperiod) behålla viss andel av

den lön och andra anställningsförmåner som han annars skulle ha gått miste om

till följd av sjukdomen. Andelen är normalt 75 % under de tre första dagarna

med sjuklön och 90 % under de återstående dagarna. Rätten till sjukpenning

enligt AFL gäller inte under sjuklöneperioden. Lagen om sjuklön är tvingande

till arbetstagarens förmån.

Företag med få anställda skall kunna teckna en frivillig försäkring hos

försäkringskassan mot de sjuklönekostnader över en viss nivå som företaget kan

komma att drabbas av. Försäkringsmöjligheten skall stå öppen för arbetsgivare

vars sammanlagda lönekostnader under ett kalenderår -- efter avdrag för sociala

avgifter o.d. -- beräknas inte överstiga summan av 60 basbelopp. De närmare

villkoren för försäkringen avses bli fastställda av regeringen.

6.2 Motionsmotivering

I motion 1990/91:Sf52, som väckts av Gullan Lindblad m.fl. (m) med anledning

av proposition 1990/91:181 om sjuklön m.m., påpekas att sjuklön kommer att utgå

i de fall när en person skadats av en annan person så att sjukdom eller skada

uppstått. Denna situation har enligt motionärerna inte uppmärksammats i

förslaget till lag om sjuklön. Motionärerna anser att arbetsgivaren bör ha

regressrätt i sådana fall som t.ex. när han tvingas betala ut sjuklön till en

arbetstagare därför att denne blivit rånad och nedslagen på sin fritid och blir

sjukskriven.

6.3 Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att den lagstadgade rätt till sjuklön för arbetstagare

i allmänhet som införs fr.o.m. den 1 januari 1992 är en nyhet i svensk

lagstiftning. Någon ändring av bestämmelserna i 5 kap. 3 § SkL skedde inte i

samband med att den nya lagstiftningen om sjuklön genomfördes. Vad som kommer

att gälla i fråga om arbetsgivarens regressrätt beträffande utbetald sjuklön

blir därför att bedöma med ledning av nuvarande bestämmelser i SkL. Som framgår

av redogörelsen ovan är regressrätten för en utgiven ersättning beroende av om

ersättningen är att betrakta som en samordningsförmån eller som någon annan

form av förmån. Om ersättningen faller utanför tillämpningsområdet för reglerna

i 5 kap. 3 § SkL föreligger i princip inte några lagliga hinder för

arbetsgivaren att kräva skadevållaren på det belopp som utgivits i sjuklön. Är

det däremot fråga om en samordningsförmån är regressrätt utesluten. Ett

ställningstagande till motionärernas förslag kräver därför ett klarläggande av

huruvida den lagstadgade sjuklönen utgör en sådan förmån som enligt 5 kap. 3 §

skall avräknas vid bestämmandet av skadestånd.

Vid en bedömning av den fråga som sålunda aktualiserats genom motionen måste

det beaktas att reglerna i 5 kap. 3 § SkL innefattar en uttömmande reglering av

vilka typer av ersättningar som skall avräknas. Vid tillkomsten av dessa

bestämmelser fanns som redan nämnts inte någon lagstadgad rätt till sjuklön för

arbetstagare. I de fall sjuklön utgick grundades arbetstagarens rättigheter på

avtal. Under förarbetena till 5 kap. 3 § SkL har det därför inte funnits

anledning att närmare diskutera något annat än den avtalsreglerade sjuklönen.

Rådande förhållanden återspeglar sig också i det i lagrummet (3 § 2) använda

uttrycket "sjuklön eller pension som utges av arbetsgivare på grund av

anställningsavtal". Med utgångspunkt i endast lagtexten kan det synas

tvivelaktigt om sjuklön som utges enligt den nya lagen skall avräknas från

skadestånd på samma sätt som avtalsreglerad sjuklön. Ett arbetsrättsligt

synsätt på tolkningsfrågan kan dock föranleda att de båda sjuklöneformerna

kommer att jämställas. Utskottet anser sig inte med anledning av motionen böra

göra något uttalande om hur regeln i 5 kap. 3 § 2 SkL rätteligen bör tolkas med

avseende på det nya sjuklönesystemet utan kan endast konstatera att -- i

avvaktan på vägledande domstolsavgöranden -- rättsläget får anses vara

svävande. Härtill kommer att särskilda problem kan uppkomma i de fall

ersättning utgår från en sådan försäkring som arbetsgivaren skall ha möjlighet

att teckna hos försäkringskassan. Enligt uttalanden under förarbetena till

5 kap. 3 § SkL (prop. 1975:12 s. 225) skall nämligen sjuklön som utges genom

annan försäkring än den obligatoriska sjukförsäkringen inte avräknas från

skadestånd.

Ytterligare en regel i 5 kap. 3 § SkL bör beröras i förevarande sammanhang.

Som tidigare nämnts skall avräkning även ske för bl.a. förmån som är likartad

med ersättning som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt AFL eller

på grund av LAF (3 § 1). Det kan hävdas att under en begränsad sjukdomstid

rätten till sjuklön ersätter den nuvarande ordningen med sjukpenning och att

sjuklönen därför är en med socialförsäkringsförmånerna jämställd ersättning. Å

andra sidan kan det, sett i ett vidare perspektiv, också göras gällande att

rätten till sjuklön är en annan form av ersättning än de förmåner som utgår

enligt AFL eller LAF. Med hänsyn till det sagda och då förarbetena inte heller

i den nu aktuella frågan ger någon direkt vägledning kan det enligt utskottets

mening ifrågasättas huruvida sjuklönen är en sådan med

socialförsäkringsförmånerna likartad ersättning som skall avräknas då

skadeståndet bestäms.

Sammanfattningsvis anser utskottet således att det för närvarande inte är

helt klart om bestämmelserna i 5 kap. 3 § SkL omfattar sjuklön som utgår enligt

den nya lagen. Därmed är det också osäkert vad som gäller i fråga om

arbetsgivares möjligheter att utöva regressrätt för sjuklönen. Eftersom det rör

sig om en tillämpningsfråga av stor praktisk betydelse är det självfallet

otillfredsställande att rättsläget skall vara svävande. Enligt utskottets

mening är det därför angeläget att ett klarläggande snarast möjligt sker

lagstiftningsvägen. Utskottet är emellertid för sin del inte berett att nu

framlägga ett förslag till lagändring som löser problemet. Det bör i stället

ankomma på regeringen att i hela dess vidd överväga den principiella frågan om

avräkning för sjuklön och arbetsgivares regressrätt samt framlägga förslag till

de lagstiftningsåtgärder som erfordras.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motion Sf52 yrkande 10 bör ges

regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande vårdnadshavares skadeståndsansvar

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L614, 1990/91:L616 och 1990/91:L618,

2. beträffande frihet från skadeståndsansvar gentemot brottsling

att riksdagen avslår motion 1990/91:L608,

3. beträffande skadestånd vid integritetskränkningar

att riksdagen avslår motion 1990/91:L617,

4. beträffande värnpliktigs skadeståndsansvar

att riksdagen avslår motion 1990/91:L603,

5. beträffande verkställighet av domar i skadeståndsmål

att riksdagen avslår motion 1990/91:L307,

6. beträffande regressrätt för utbetald sjuklön

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf52 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört om ett klarläggande av rättsläget.

Stockholm den 21 november 1991

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per

Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt

Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd),

Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Carl B Hamilton (fp), Inga-Britt Johansson

(s) och Lars Stjernkvist (s).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i

utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga

behandlingen av ärendet.