Bet. 1991/92:NU2

Näringsutskottets betänkande

1991/92:NU02

Utvinning av sand och olja på kontinentalsockeln

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1991/92

NU2

Ärendet

I detta betänkande behandlas 14 motioner om utvinning av sand

och olja på den svenska kontinentalsockeln. Motionerna har

väckts dels under allmänna motionstiden, dels med anledning av

proposition 1990/91:87 om näringspolitik för tillväxt, dels med

anledning av proposition 1990/91:90 om en god livsmiljö.

Sammanfattning

Utskottet avstyrker samtliga motioner. Bl.a. erinrar utskottet

om att det är regeringen och inte riksdagen som har att pröva

enskilda ansökningar om tillstånd till utvinning på

kontinentalsockeln. Vidare påpekas att det fr.o.m. den 1 juli

1992 kommer att föreskrivas att miljökonsekvensbeskrivningar

normalt skall upprättas vid sådana ansökningar. I frågan om

prospektering efter olja i Östersjön anser utskottet att det är

önskvärt att det klargörs vilka fyndigheter som finns på den

svenska kontinentalsockeln. Samtidigt betonas riskerna från

miljösynpunkt med oljeprospektering i Östersjön.

Motionerna

Yrkanden

De motioner från allmänna motionstiden som behandlas här

är följande:

1990/91:N230 av Jens Eriksson (m) och Sven Eric Lorentzon (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utländska utvinningar av sten,

sand och grus på svensk kontinentalsockel i Kattegatt.

1990/91:N293 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari -- med

motivering i motion 1990/91:Jo425 -- yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

oljeutvinning och sandsugning.

1990/91:N339 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen

1. hos regeringen begär förslag till ändring i

kontinentalsockellagen så att miljöskyddslagen blir gällande i

enlighet med vad som anförts i motionen,

2. beslutar att koncessionsnämnden [för miljöskydd] blir

tillståndsprövande myndighet i fråga om prospektering,

borrning och utvinning av olja.

1990/91:N340 av Lars Norberg (mp) och Carl Frick (mp) vari

yrkas att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna att öppnandet av

nya oljekällor till havs måste upphöra,

2. som sin mening ger regeringen till känna att regeringen

internationellt skall verka för en internationell konvention som

förbjuder öppnande av nya oljekällor till havs,

3. som sin mening ger regeringen till känna att regeringen

skall verka för att alla åtgärder för oljeutvinning i Östersjön

avbryts.

1990/91:N361 av Carl Frick (mp) och Eva Goës (mp) vari -- med

motivering i motion 1990/91:T262 -- yrkas att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om stopp för oljeprospektering utanför Gotland,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förbud för oljeutvinning i Östersjön.

1990/91:N363 av Leif Olsson (fp) och Kenth Skårvik (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

frågan om riskerna med olje- och gasutvinning i Kattegatt och

Skagerrak, särskilt med avseende på fiskerinäringens framtid,

bör utredas.

1990/91:N364 av Carl Frick (mp) vari -- med motivering i

motion 1990/91:U670 -- yrkas att riksdagen

1. beslutar att de påbörjade prospekteringarna i Östersjön

skall avbrytas med omedelbar verkan,

2. beslutar att oljeutvinning från svensk sida inte skall

tillåtas utanför Gotland.

1990/91:N365 av Carl Frick (mp) vari yrkas att riksdagen

1. beslutar att de påbörjade prospekteringarna i Östersjön

[skall] avbryt[a]s med omedelbar verkan,

2. beslutar att oljeutvinning från svensk sida inte skall

tillåtas utanför Gotland.

1990/91:N448 av Bo Hammar (v) och Jan Strömdahl (v) såvitt

gäller yrkandet (2) att riksdagen beslutar att alla former av

borrning efter olja i Östersjön på svenskt vatten [skall]

förbjudas.

De motioner som har väckts med anledning av proposition

1990/91:87 och behandlas här är följande:

1990/91:N46 av Carl Frick m.fl. (mp) såvitt gäller yrkandet

(2) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om riskerna med oljeutvinning utanför Gotlands

kust och oljenedsmutsning av Östersjön.

1990/91:N47 av Carl Frick m.fl. (mp) såvitt gäller yrkandet

(3) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om riskerna med oljeutvinning utanför Gotland

och oljenedsmutsning av Östersjön.

De motioner som har väckts med anledning av proposition

1990/91:90 och behandlas här är följande:

1990/91:N51 av Gunnar Björk m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om tillämpning av försiktighetsprincipen och internationella

åtaganden vid behandling av ansökningar om oljeutvinning i

Östersjön.

1990/91:N53 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari -- med motivering

i motion 1990/91:Jo108 -- yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att

oljeutvinning i Östersjön ej skall tillåtas.

1990/91:N57 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari -- med

motivering i motion 1990/91:Jo118 -- yrkas att riksdagen

1. hos regeringen begär lagförslag som innebär att

oljeborrning och prospektering i Östersjön förbjuds,

2. -- om yrkande 1 inte bifalls -- hos regeringen begär

förslag till lagändring så att oljeborrning blir

tillståndspliktig enligt miljöskyddslagen och koncessionsnämnden

[för miljöskydd] blir tillståndsprövande myndighet.

Motivering

I motion 1990/91:N230 (m) erinras om att Sverige och Danmark i

mitten av 1980-talet i samband med gränsförhandlingar träffade

en överenskommelse om möjlighet för danska företag att under en

övergångstid få utvinna sand, grus och sten på den svenska

kontinentalsockeln i Kattegatt. På de berörda områdena, som

tidigare har tillhört Danmark, har det sedan länge bedrivits

sandutvinning. Enligt motionärerna har utvinningen av sand

(sandsugning) orsakat stora skador. Syrebrist och

svavelvätebottnar har uppstått i fiske- och

reproduktionsområden. I motionen krävs att skadornas omfattning

skall klarläggas och att det skall undersökas hur havsbottnen

skall kunna återställas. Motionärerna anser vidare att inga nya

tillstånd till sandutvinning bör lämnas när de nuvarande löper

ut.

Utvinningen av sand i Kattegatt har också tagits upp i motion

1990/91:N293 (m). Fisket är beroende av en god miljö, framhålls

det. Sandsugningen i Kattegatt har förorsakat omfattande skador

på havsbottnen, och den måste därför underställas strängare

miljökrav. Höga krav på säkerhet måste även gälla för att

oljeutvinning i Östersjön och i Skagerrak skall tillåtas, anför

motionärerna. De menar att miljökonsekvensbedömningar borde ingå

i underlagen vid tillståndsprövningen rörande oljeutvinning,

sandsugning och liknande projekt.

I motion 1990/91:N363 (fp) framförs liknande synpunkter om

riskerna för miljön och för det svenska fisket med en framtida

olje- och gasutvinning i Kattegatt och Skagerrak. En

oljekatastrof i Skagerrak skulle troligen slå ut det marina

livet för flera år framåt. Motionärerna anser att det bör göras

en analys av riskerna med utvinning av olja och gas i

Västerhavet. Riskerna borde studeras främst med avseende på

fiskerinäringens framtid.

Östersjön är för närvarande ett av världens mest förorenade

hav, sägs det i motion 1990/91:N51 (c). Samhällets inställning

till oljeutvinning i detta innanhav kommer, hävdar motionärerna,

att vara av central betydelse för Östersjöns framtid. De bedömer

att riskerna med en oljeutvinning i Östersjön är så stora att

verksamheten inte kan förenas med en god miljöomsorg. De

internationella åtaganden som Sverige har gjort på miljöområdet

-- bl.a. vid Östersjökonferensen i Ronneby hösten 1990 -- måste,

anförs det, tillämpas vid bedömningen av tillståndsansökningar.

Alla former av borrning efter olja i Östersjön skall

förbjudas, krävs det i motionerna 1990/91:N53 (v) och

1990/91:N448 (v). Motiveringen till yrkandet i den förstnämnda

motionen finns i motion 1990/91:Jo108 (v). Där konstateras att

Östersjön är ett unikt vattenområde, vars tillstånd omedelbart

måste förbättras genom olika åtgärder. Risken för nya eller

ökande miljöförstörande utsläpp måste effektivt undanröjas. Inga

mänskliga aktiviteter får tillåtas som ens kan misstänkas leda

till ett förvärrat tillstånd, anför motionärerna.

Företrädare för miljöpartiet de gröna har i åtta motioner

tagit upp frågan om prospektering efter olja i Östersjön.

Motionärerna anser genomgående att sådan verksamhet av miljöskäl

inte skall tillåtas. Östersjön är redan så förorenad att varje

ytterligare utsläpp måste förhindras, sägs det i bl.a. motion

1990/91:N340 (mp). Det finns enligt motionärerna inga exempel på

att oljeutvinning till sjöss har kunnat ske utan att det har

uppstått oljespill. Som ett ytterligare motiv för att

oljeutvinning i Östersjön inte skall tillåtas anges i denna

motion att förbränningen av fossila bränslen måste minskas av

hänsyn till den s.k. växthuseffekten. Sverige borde därför verka

för tillkomsten av en internationell konvention som förbjuder

öppnande av nya oljekällor till havs.

I motion 1990/91:N339 (mp) påpekas att miljöskyddslagen

(1969:387) inte gäller vid prövning av tillstånd för anläggning

utanför territorialgränsen. Lagen (1966:314) om

kontinentalsockeln ger regeringen rätt att meddela tillstånd

till oljeborrning, men vid den prövningen, säger motionärerna,

krävs inte att miljöaspekter skall beaktas. Miljöskyddslagens

tillåtlighetsregler och krav på försiktighetsmått gäller inte,

vilket bl.a. innebär att krav på utredning om alternativ

lokalisering aldrig har ställts. I motionen begärs att

kontinentalsockellagen skall ändras så att miljöskyddslagen

blir gällande vid tillståndsprövningen. Vidare borde

koncessionsnämnden för miljöskydd bli den tillståndsprövande

myndigheten. Samma synpunkter kommer till uttryck i motion

1990/91:N57 (mp).

Uppgifter i anslutning till motionerna

Gällande bestämmelser

Lagen om kontinentalsockeln

För t.ex. utvinning av olja och sand på den svenska

kontinentalsockeln krävs tillstånd enligt lagen (1966:314) om

kontinentalsockeln (kontinentalsockellagen). Denna lag

innehåller bl.a. följande.

Med kontinentalsockeln förstås havsbottnen och dess underlag

inom allmänt vattenområde samt inom visst havsområde därutöver.

Med kontinentalsockelns naturtillgångar avses bl.a. mineraliska

naturtillgångar på havsbottnen och i dess underlag (1§).

Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess

naturtillgångar tillkommer staten (2§). Regeringen eller

myndighet som regeringen bestämmer får meddela tillstånd för

annan än staten att bl.a. utvinna naturtillgångar från

kontinentalsockeln. Tillstånd skall avse bestämt område och viss

tid (3§). Vid tillstånd kan anges bestämmelser som är

påkallade från allmän synpunkt, såsom föreskrift om företagets

ledning, sättet för arbetenas utförande, rapportering rörande

verksamheten, användning av produkterna och åtgärder till

bevarande av fyndighet eller borrhål, samt föreskrift till

förebyggande av vattenförorening eller till skydd för sjöfarten,

fisket eller annat allmänt eller enskilt intresse (4§).

Tillstånd kan återkallas av regeringen eller den myndighet som

har meddelat tillståndet, om föreskrift eller villkor för

tillståndet åsidosätts eller om det i annat fall föreligger

synnerliga skäl. Om ett tillstånd återkallas utan att

innehavaren har åsidosatt föreskrift eller villkor för

tillståndet, är innehavaren berättigad att erhålla ersättning av

staten för beslut till följd av åtgärd som han har vidtagit med

anledning av koncessionen (5§).

Enligt kontinentalsockelförordningen (1966:315) är det

Sveriges geologiska undersökning (SGU) som utövar tillsyn över

efterlevnaden av föreskrifter och villkor för tillstånd enligt

kontinentalsockellagen. Det åligger SGU att vid tillsynen

samverka med annan myndighet vars verksamhet berörs av

tillståndet.

Tillstånd till sand-, grus- eller stentäkt på område som i sin

helhet är beläget inom allmänt vattenområde i havet meddelas

enligt förordningen (5§) av SGU utom i vissa undantagsfall. Om

den täkt som avses med ansökningen är av större omfattning eller

kan medföra betydande skadeverkningar eller annars om statens

naturvårdsverk begär det, skall SGU med eget yttrande hänskjuta

ärendet till regeringen.

Tillstånd till utvinning av andra ämnen än sand, grus eller

sten meddelas av regeringen. I samband med tillståndsprövningen

inhämtas regelmässigt yttranden från, förutom SGU, bl.a.

fiskeriverket (tidigare fiskeristyrelsen), naturvårdsverket,

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut samt berörda

länsstyrelser och kommuner.

Enligt beslut av riksdagen (prop. 1990/91:90, 1990/91:BoU18)

har den 1 juli 1991 vissa bestämmelser om

miljökonsekvensbeskrivningar införts i lagen (1987:12) om

hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen). En

miljökonsekvensbeskrivning skall enligt lagen möjliggöra en

samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller

åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med

naturresurser. Riksdagen har tidigare beslutat (prop.

1988/89:92, 1990/91:NU7) att kontinentalsockellagen skall

anknytas till naturresurslagen den 1 juli 1992. Detta innebär

bl.a. att regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer får föreskriva att det i ärenden rörande tillstånd

enligt kontinentalsockellagen skall upprättas en

miljökonsekvensbeskrivning. Regeringen har våren 1991 i

proposition 1990/91:90 om en god livsmiljö (s.185) anfört att

sådana beskrivningar normalt bör upprättas vid tillståndsärenden

innefattande rätt till borrning eller utvinning enligt

kontinentalsockellagen. Detta, meddelades det, avsåg regeringen

att föreskriva om när ändringen i naturresurslagen träder i

kraft den 1 juli 1992. I propositionen sades också att

naturvårdsverket och boverket bör beredas tillfälle att yttra

sig över den upprättade miljökonsekvensbeskrivningen.

Miljöskyddslagen

Förutom tillstånd enligt kontinentalsockellagen krävs för

provborrning efter och utvinning av olja eller naturgas

tillstånd enligt miljöskyddslagen (1969:387) när det rör sig om

svenskt sjöterritorium. Frågan om sådant tillstånd prövas av

berörd länsstyrelse.

För provborrning och utvinning som äger rum på den del av

kontinentalsockeln som ligger utanför svenskt sjöterritorium

gäller alltså inte miljöskyddslagen. Det betyder att prövning

enligt denna lag inte i ett sådant fall är en förutsättning för

att t.ex. en anläggning för provborrning efter olja skall få

inrättas. Dock gäller enligt kontinentalsockellagen (10§) att

svensk lag, t.ex. miljöskyddslagen, är tillämplig även utanför

territorialgränsen om anläggning redan finns.

Utvinning av sand i Kattegatt

Meddelade tillstånd

Danska företag har sedan länge bedrivit sandutvinning på vissa

delar av havsbottnen i Kattegatt -- Stora och Lilla Middelgrund

samt Rödebanke -- vilka enligt en överenskommelse mellan Danmark

och Sverige år 1985 numera ligger i huvudsak inom svenskt

område.

År 1986 lämnade regeringen tillstånd enligt

kontinentalsockellagen till fem danska företag att t.o.m. den 30

september 1991 utvinna vissa mängder sand, grus och sten i Stora

resp. Lilla Middelgrund, totalt 320000 m3 resp. 280000

m3 per år. Flertalet remissinstanser hade ställt sig

positiva till företagens ansökningar. Dessa hade dock avstyrkts

av fiskeristyrelsen och Varbergs kommun.

Bland de villkor som regeringen angav för tillstånden var

följande. Viss kvantitetsavgift jämte mervärdeskatt skulle

erläggas till SGU. Täktverksamheten skulle vara underkastad

kontroll genom SGU och kustbevakningen. Den utrustning som

användes för täktverksamheten skulle vara av sådant utförande

att täkt kunde bedrivas utan att permanenta större gropar,

förhöjningar eller fördjupningar uppstod samt att omfattningen

och effekten av grumlingar kunde begränsas till ett minimum. Om

täkt enligt tillståndet inverkade menligt på allmänna intressen

skulle SGU äga minska eller utesluta enligt tillståndet medgiven

täktvolym, täktområde eller del av sådant område. Av

täktavgifterna skulle 4% avsättas till fiskefrämjande åtgärder

för att bekosta de undersökningar m.m. som fiskeristyrelsen

önskade utföra. Dessa undersökningar skulle dock inte få

inkräkta på täktverksamheterna.

Enligt uppgift från SGU har i huvudsak endast tillstånden

rörande Stora Middelgrund utnyttjats av de danska företagen.

Från år 1986 till hösten 1991 har utvinningen på den svenska

delen av detta grund uppgått till totalt -- för hela perioden --

ca 265000 m3 sand, att jämföra med den i tillstånden

maximerade kvantiteten om totalt 320000 m3 per år. Sanden

har uteslutande avsatts för industriändamål i Danmark.

Tillstånd till sandutvinning har under senare år också lämnats

för två områden i Öresund (Västra Haken och Sandflyttan) och för

ett område utanför norra delen av Gotland.

Ansökningar om nya tillstånd

Under våren 1991 har två företag, Malmökrita AB och AB

Glassand, hos regeringen ansökt om tillstånd att utvinna sand

vid Stora Middelgrund. Det senare bolaget har också begärt

tillstånd till utvinning vid Lilla Middelgrund; denna begäran

har emellertid senare återtagits. I avvaktan på prövningen av

företagets ansökan om tillstånd till sandutvinning vid Stora

Middelgrund har AB Glassand även ansökt om interimistiskt

tillstånd till fortsatt verksamhet med stöd av tidigare meddelat

tillstånd till företagets systerbolag, A/S Carl Nielsen, vilket

har löpt ut den 30 september 1991.

SGU har i september 1991 inkommit till regeringen med ett

yttande över ansökningarna. SGU har i sin tur inhämtat yttranden

från ett flertal myndigheter och kommuner.

Rikspolisstyrelsen (säkerhetspolisen), överbefälhavaren,

riksantikvarieämbetet och kustbevakningen har inga erinringar

emot ansökningarna. Dessa tillstyrks också av sjöfartsverket

under förutsättning att sjöfart och fiske inte hindras.

Övriga remissinstanser avstyrker ansökningarna.

Fiskeristyrelsen har avstyrkt med hänsyn till områdets betydelse

för fisket. Naturvårdsverket har genom ett beslut år 1988

förklarat Stora och Lilla Middelgrund vara av riksintresse för

naturvård och friluftsliv enligt naturresurslagen. Till

riksintressena för naturvård, friluftsliv och fisket hänvisar

också länsstyrelsen i Hallands län samt Halmstads och Varbergs

kommuner. Statens meteorologiska och hydrologiska institut anser

att täkttillstånd inte skall beviljas förrän verksamhetens

inverkan på främst fisket har kartlagts. Boverket menar att en

miljökonsekvensbeskrivning bör göras innan beslut om nya

tillstånd kan fattas. Verket tillstyrker emellertid ett

interimistiskt tillstånd för AB Glassand, dock längst till den 1

juli 1992.

Till SGU har i ärendet inkommit flera skrivelser, bl.a. från

Sveriges fiskares riksförbund och Greenpeace, med begäran om att

ansökningarna skall avslås. Danska miljöministeriet har däremot

inga erinringar emot ansökningarna och framhåller i sin

skrivelse att den utvunna sanden har stor betydelse för

industrin i Danmark.

SGU, som enligt sin instruktion på bästa sätt skall främja

utnyttjandet av landets mineralresurser, konstaterar i yttrandet

till regeringen att täktverksamhet har bedrivits på Stora

Middelgrund under årtionden. Sandsugningen har varit

koncentrerad till en begränsad del (10%) av hela grundområdet.

Av denna del ligger hälften på svenskt och hälften på danskt

territorium. Det berörda området kan enligt SGU betraktas som en

transportbotten med normalt ringa beväxning där fortsatt

utvinning av sand bör tillåtas. Den övriga delen av grundet

består av andra jordarter än sand, och det är detta område som

är betydelsefullt för fisket. SGU anser därför att exploatering

av Stora Middelgrund kan förenas med intresset av att fisket och

naturvården i området värnas.

Ansökningarna bereds för närvarande i regeringskansliet.

Regeringen (föredragande: industriminister Rune Molin) beslutade

i september 1991 att förlänga giltighetstiden för det tidigare

meddelade tillståndet till A/S Carl Nielsen i avvaktan på

regeringens ställningstagande till AB Glassands ansökan, dock

längst till utgången av år 1991.

Tidigare riksdagsbehandling

Hösten 1987 behandlade utskottet (NU 1987/88:4) en motion (m)

som syftade till att utvinningen av sand från danska företags

sida på den svenska kontinentalsockeln i Kattegatt skulle

stoppas. Utskottet erinrade om att riksdagen inte kunde ingripa

i ett enskilt ärende som handläggs enligt gällande lag av

vederbörande förvaltningsmyndighet, i detta fall regeringen.

Dess beslut i ärendet refererades av utskottet, som därefter

anförde:

Ett sådant avgörande som regeringen i det nämnda fallet har

haft att träffa innebär på ett ovanligt påtagligt sätt en

avvägning mellan motstående intressen. Den sand som man vill

utvinna utgör ett värdefullt industriellt råmaterial. Allmänt

gäller att utvinning av sand, grus och sten i havsområden kan

vara ett alternativ till en motsvarande utvinning till lands,

som ofta är tvivelaktig från naturvårdssynpunkt. Samtidigt står

det klart att sand-, grus- och stentäkt på havsbottnen riskerar

att skada fisket och även i övrigt inverka ofördelaktigt på

naturmiljön. Regeringens beslut, enligt vilket ansökningarna

inte har bifallits fullt ut, är ett uttryck för att riskerna har

tagits på allvar. Bland de villkor som anges är att SGU har

möjlighet att på olika sätt inskränka tillståndets räckvidd

ifall den tillåtna sandtäkten inverkar menligt på allmänna

intressen. Någon värdering utöver vad nu sagts av regeringens

ställningstagande i det aktuella ärendet finner utskottet inte

anledning att ge sig in på.

Motionen avstyrktes enhälligt av utskottet och avslogs av

riksdagen.

Riksdagen har senare vid två tillfällen på förslag av

utskottet avslagit motioner om den pågående sandutvinningen i

Öresund. Vid det senaste tillfället, våren 1990, behandlades en

motion (m) med krav på att utvinningen skulle stoppas. På nytt

framhöll utskottet (1989/90:NU33) att riksdagen inte kunde

ingripa i ett enskilt fall på det sätt som motionärerna hade

begärt. Utskottet uttalade att det fick förutsättas att de

myndigheter som har att tillvarata naturvårdens intressen noga

följer utvecklingen och tar de initiativ som kan visa sig

motiverade.

Prospektering efter olja i Östersjön

Meddelade tillstånd

Regeringen meddelade under år 1988 fem tillstånd till

prospektering efter olja och gas på kontinentalsockeln i

Östersjön eller dess närhet. Tillstånden har omfattat

undersökningar genom geofysiska och andra mätningar och har

gällt i två eller tre år. Fyra av tillstånden har också givit

tillståndshavarna möjlighet till provborrning om borrvärda

indikationer skulle påvisas.

Ett av tillstånden har genom beslut av regeringen i februari

1991 förlängts att gälla t.o.m. år 1993, dock endast beträffande

ett av de fyra delområden som det ursprungliga tillståndet

omfattade. En ansökan om förlängning av ett annat tillstånd

prövas för närvarande av regeringen (se följande avsnitt).

Ytterligare ett annat tillstånd upphör att gälla i november

1991. Övriga två tillstånd har löpt ut.

I november 1990 beslutade regeringen att ge tillstånd till

geokemiska provtagningar under perioden 1 april 1991--30

september 1991 inom tre angivna områden på kontinentalsockeln i

södra Östersjön och i Kattegatt. Om det vid dessa undersökningar

skulle visa sig att områdena är intressanta från

oljeprospekteringssynpunkt krävs ytterligare tillstånd för att

seismiska undersökningar och provborrning skall få genomföras.

Ansökan om nytt tillstånd

SGU överlämnade i juni 1991 till regeringen yttrande över en

ansökan från Satellite Exploration AB, Gotlandsolja AB och

International Petroleum Limited om förlängning av tillstånd till

prospektering efter olja och gas i Östersjön. Bolagen har vidare

begärt att tillståndet även skall omfatta möjlighet till

provborrning.

SGU har i två omgångar inhämtat synpunkter på bolagens ansökan

från berörda centrala myndigheter, länsstyrelsen i Gotlands län

samt Gotlands kommun. I den andra omgången har remissinstanserna

beretts tillfälle att yttra sig över den

miljökonsekvensbeskrivning som bolagen låtit genomföra som ett

resultat av den första remissomgången.

Miljökonsekvensbeskrivningen har också i ett senare skede

kompletterats.

Flertalet remissinstanser, bl.a. naturvårdsverket, tillstyrker

bolagens ansökan under förutsättning att vissa villkor uppställs

eller har ingen erinran emot att ansökan bifalls.

Fiskeristyrelsen har avstyrkt ansökan med hänvisning till att

det aktuella området i Östersjön är ett viktigt fångstområde för

yrkesfisket. Utsläpp av olja vid oljeborrning skulle enligt

fiskeristyrelsen få svåra skadeverkningar för fisket i ett

ytterst känsligt och värdefullt område. I dessa synpunkter har

kammarkollegiet instämt. Även Sveriges fiskares riksförbund,

Greenpeace, Svenska naturskyddsföreningen m.fl. har i skrivelser

till SGU krävt att ansökan skall avslås.

SGU tillstyrker att bolagens tillstånd till prospektering

efter olja och gas förlängs med ytterligare tre år samt att

tillståndet utvidgas till att också gälla rätt till borrning.

Även om importen av olja till Sverige har minskat kraftigt är

oljebehovet fortfarande stort. En möjlighet att utnyttja

inhemska tillgångar måste enligt SGU betraktas som synnerligen

tilltalande. Etablering av en oljeverksamhet i området skulle

vidare, framhålls det, vara av stor betydelse för bl.a.

sysselsättningen på Gotland. För att en rimlig avvägning skall

kunna göras mellan de intressen som står i konflikt med varandra

i ärendet krävs kännedom om tyngden av resp. intresse. Därför

bör provborrningar tillåtas, anser SGU. Först därefter kan

ställning tas till vilket intresse som väger tyngst eller om en

kompromiss därvidlag är möjlig.

Helsingforskonventionen

Sverige och övriga Östersjöstater undertecknade år 1974 i

Helsingfors konventionen om skydd av Östersjöområdets marina

miljö -- den s.k. Helsingforskonventionen. År 1980 trädde

konventionen i kraft sedan den hade ratificerats av de berörda

staterna. Konventionen omfattar Östersjön, Bottniska viken,

Finska viken, Öresund, Stora och Lilla Bält samt Kattegatt upp

till en linje mellan Skagen och Göteborg.

Syftet med konventionen är att alla former av havsföroreningar

i Östersjöområdet skall förhindras. Det gäller utsläpp från

landbaserade källor, utsläpp från fartyg, atmosfäriskt nedfall,

dumpning samt föroreningar som orsakas av att havsbottnen

utforskas och/eller exploateras. De fördragsslutande parterna

har i konventionen åtagit sig bl.a. (artikel 10) att vidta alla

lämpliga åtgärder för att förhindra sådan förorening av

Östersjöområdets marina miljö som orsakas av utforskning av

eller utvinning från resp. stats del av havsbottnen eller av

annan därmed sammanhängande verksamhet.

Arbetet kring konventionen leds av den s.k.

Helsingforskommissionen (HELCOM). Närmare preciseringar av vad

de olika staterna bör göra för att förhindra vissa föroreningar

finns angivna i de rekommendationer som HELCOM beslutar om.

År 1988 antog HELCOM en rekommendation om vad som bör iakttas

vid utforskning av eller utvinning från havsbottnen

(rekommendation 9/5). Där stadgas bl.a. att en

miljökonsekvensutredning skall genomföras innan borrningar

påbörjas. Utredningen skall avse borrområdet och omfatta kemiska

undersökningar av vatten och bottensediment samt undersökningar

av flora och fauna. Efter avslutad borrning och under

utvinningsfasen skall undersökningarna upprepas. Vidare anges i

rekommendationen förbud mot vissa utsläpp av borrvätskor, förbud

mot användning av dieseloljebaserade borrvätskor och förbud mot

utsläpp av vatten som innehåller 15 mg olja per liter eller mer.

Det sägs också att sjö- och flygtrafiken till och från

plattformar skall regleras så att djurlivet inte störs.

Detaljerade uppgifter om pågående offshore-verksamheter skall

årligen lämnas in till HELCOM, som sedan vidarebefordrar

informationen till övriga konventionsstater.

År 1989 antogs en rekommendation om de åtgärder som

bör vidtas för att minimera föroreningar från

offshore-anläggningar (rekommendation 10/10). Enligt denna skall

staterna innan anläggningarna tas i drift upprätta planer för

hur sådana föroreningar skall bekämpas. I rekommendationen anges

också de krav som utrustningarna för mekanisk och kemisk

bekämpning av oljeföroreningar skall uppfylla.

Så snart en rekommendation har antagits av HELCOM åligger det

konventionsstaterna att påbörja arbetet med att införa

bestämmelserna i rekommendationen.

Under senare år har vissa internationella konferenser på

miljöområdet anslutit sig till den s.k. försiktighetsprincipen.

Så har gjorts bl.a. vid Nordiska rådets havsmiljökonferens

hösten 1989 och vid den s.k. Östersjökonferensen i Ronneby

hösten 1990. Försiktighetsprincipen innebär att t.ex. utsläpp i

haven inte skall tillåtas om utsläppet tros orsaka skadliga

miljöeffekter. Även om det sålunda saknas direkta vetenskapliga

belägg för de skadliga effekterna skall utsläppen inte tillåtas.

För närvarande pågår en översyn av Helsingforskonventionen.

Enligt uppgift från miljödepartementet är detta översynsarbete

inriktat bl.a. på att försiktighetsprincipen skall införas i

konventionen.

Svar på fråga i riksdagen

Miljöminister Birgitta Dahl besvarade i januari 1990 (RD

1989/90:51 s.29) en fråga (1989/90:289) av Åsa Domeij (mp) om

förbud mot oljeutvinning i Östersjön. Frågeställaren önskade

besked om när regeringen avsåg att återkomma till riksdagen med

lagförslag som innebar att Sverige bättre uppfyllde sina

internationella förpliktelser när det gällde oljeutvinning i

Östersjön. I svaret anförde statsrådet bl.a.:

För prospektering och utvinning av olja till havs krävs

tillstånd enligt kontinentalsockellagen och i fråga om svenskt

sjöterritorium miljöskyddslagen. Det är länsstyrelsen som avgör

om tillstånd skall lämnas enligt miljöskyddslagen och som efter

prövning fastställer villkoren för verksamheten. Regeringen

prövar frågor om tillstånd enligt kontinentalsockellagen.

För tillstånd till utvinning eller provborrning utanför

Sveriges sjöterritorium gäller endast kontinentalsockellagen.

När regeringen lämnar ett tillstånd enligt den lagen kan vid

tillståndet fogas föreskrifter som är påkallade för att

förebygga vattenförorening eller från andra allmänna synpunkter.

Detta innebär bl.a. att föreskrifter om miljöskyddsåtgärder och

andra försiktighetsmått kan meddelas i samband med att tillstånd

lämnas. Jag vill understryka att regeringen ser med stort allvar

på denna prövning och självfallet alltid föreskriver sådana

åtgärder som behövs för att skydda miljön.

Vad så angår de folkrättsliga förpliktelser Sverige påtagit

sig genom den s.k. Östersjökonventionen framgår av 5 §

miljöskyddslagen liksom av regeringens beslut i samband med att

tillstånd lämnas enligt kontinentalsockellagen på vilket sätt

konventionens krav skall iakttas.

Miljöhänsynen framgår inte särskilt klart av

kontinentalsockellagen, fortsatte statsrådet. Detta beror,

framhöll hon, på att lagen är 25 år gammal och att det vid

lagens tillkomst var en vanlig lagstiftningsteknik att använda

uttryck som "hänsyn till allmänt intresse" eller "allmän

synpunkt" när man avsåg miljövårdsfrågor. Härefter anfördes:

En särskild arbetsgrupp i regeringskansliet utreder för

närvarande konsekvenserna av att inrätta en svensk ekonomisk zon

i havsområdet utanför territorialgränsen. I arbetsgruppens

uppgifter ingår att presentera förslag som beaktar hänsynen till

havsområdenas marina miljö. Arbetsgruppen beräknas presentera

sitt arbete om en svensk ekonomisk zon under våren 1990.

Regeringen kommer självfallet att föreslå de lagändringar som

bedöms nödvändiga från miljöskyddssynpunkt.

Jag vill också erinra om att frågor som gäller skyddet av den

marina miljön skall tas upp i den pågående översynen av

miljöskyddslagstiftningen.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen tog senast våren 1990 ställning till motioner (mp)

med krav på ett stopp för oljeprospektering och oljeutvinning i

Östersjön. På förslag av utskottet (1989/90:NU32) avslogs

motionerna. Utskottet fann det önskvärt att det klargörs vilka

fyndigheter av olika slag som finns på den svenska

kontinentalsockeln men betonade samtidigt riskerna från

miljösynpunkt med oljeprospektering i Östersjön. Prospektering

efter olja i detta hav kan, sade utskottet, tillåtas endast

under förutsättning att den är förenad med höga miljökrav och

strikta säkerhetsbestämmelser. Motionerna följdes upp i en

reservation (vpk, mp).

Vid detta tillfälle behandlades även en motion (mp) i vilken

det begärdes en sådan ändring i kontinentalsockellagen att

prövning enligt miljöskyddslagen skulle ske vid

tillståndsprövning för oljeborrning på hela

kontinentalsockelområdet och inte som för närvarande bara på

svenskt sjöterritorium. Motionen avstyrktes av utskottet med

hänvisning till en inom regeringskansliet pågående utredning om

inrättande av en svensk ekonomisk zon (se följande avsnitt). En

reservation (vpk, mp) avgavs till förmån för motionen.

Förslag om svensk ekonomisk zon

En arbetsgrupp inom regeringskansliet har utrett frågan om

inrättande av en svensk ekonomisk zon. Gruppen föreslår i

rapporten (Ds 1990:41) Sveriges ekonomiska zon, som

presenterades sommaren 1990, att en sådan zon skall inrättas.

En ekonomisk zon skulle sträcka sig längre ut än

territorialgränsen. Inrättandet av en ekonomisk zon skulle

medföra utökad svensk jurisdiktion i fråga om bl.a. miljöskydd,

forskning och resursutnyttjande beträffande den utökade

suveränitetszonen. Rättigheterna till fiske och till utvinning

på kontinentalsockeln skulle emellertid inte förändras.

I rapporten har arbetsgruppen också tagit upp frågan om

miljöskyddslagens tillämplighet vid verksamhet på

kontinentalsockeln utanför territorialgränsen. Gruppen anser att

lagstiftningen bör kompletteras med bestämmelser om att

miljöskyddets intressen skall beaktas vid tillståndsprövning

rörande också denna del av kontinentalsockeln. Av lagtekniska

skäl föreslås att kompletteringen skall införas i

kontinentalsockellagen (4§). Enligt förslaget skall

miljöskyddets intressen beaktas vid all verksamhet som bedrivs

med stöd av tillstånd enligt denna lag.

Arbetsgruppens rapport har remissbehandlats och bereds för

närvarande inom regeringskansliet.

Utskottet

Efter gränsförhandlingar mellan Sverige och Danmark år 1985

kom vissa delar av Kattegatt att överföras i svensk ägo. I det

aktuella området har danska företag sedan länge bedrivit

sandsugning. År 1986 beviljade regeringen tillstånd enligt lagen

(1966:314) om kontinentalsockeln (kontinentalsockellagen) till

fem danska företag att utvinna sand m.m. i området (se s.6).

Dessa tillstånd har nyligen löpt ut. Två ansökningar om

tillstånd till fortsatt sandutvinning prövas för närvarande av

regeringen. Sveriges geologiska undersökning (SGU) har i

september 1991 yttrat sig till regeringen över ansökningarna.

SGU har i sin tur inhämtat yttranden från olika myndigheter och

kommuner. Enligt SGU bör fortsatt utvinning av sand i området

tillåtas. SGU anser att exploatering av sandområdet kan förenas

med intresset av att fisket och naturvården värnas. Flera

remissinstanser har en motsatt uppfattning.

I motionerna 1990/91:N230 (m) och 1990/91:N293 (m) krävs att

riksdagen skall göra uttalanden till regeringen om

sandutvinningen i Kattegatt. Denna har orsakat stora skador,

anförs det i den förra motionen. Omfattningen av skadorna och

möjligheten att återställa dessa borde undersökas. Enligt

motionärerna bör inga nya tillstånd till sandutvinning ges. Det

riksdagsuttalande som begärs i den senare motionen skulle gå ut

på att sandsugning skall underställas strängare miljökrav och

att miljökonsekvensbedömningar skall upprättas vid prövning av

tillstånd till bl.a. sandutvinning.

År 1987 behandlade riksdagen en liknande motion (m) om

sandutvinning i Kattegatt. På förslag av näringsutskottet

avslogs motionen. Utskottet (NU 1987/88:4) erinrade bl.a. om att

det är regeringen -- och inte riksdagen -- som handlägger

enskilda tillståndsärenden. Med samma motivering avslog

riksdagen år 1990 (1989/90:NU33) en motion (m) med syfte att

pågående sandutvinning i Öresund skulle stoppas.

Utskottet vill nu ånyo framhålla att riksdagen inte kan

ingripa i enskilda tillståndsärenden på sätt som har begärts i

motion 1990/91:N230 (m). Det är regeringen som har att göra en

avvägning mellan de motstående intressen som i det aktuella

fallet uppenbarligen föreligger. Enligt tidigare beslut av

riksdagen kommer, som framgår av den inledande redovisningen

(s.6), det fr.o.m. den 1 juli 1992 att föreskrivas att

miljökonsekvensbeskrivningar normalt skall upprättas vid

ansökningar om tillstånd enligt kontinentalsockellagen. Kravet i

motion 1990/91:N293 (m) på att bedömningar av

miljökonsekvenserna skall ingå i underlaget vid prövning av

tillstånd till bl.a. sandutvinning kommer sålunda att

tillgodoses fr.o.m. nämnda tidpunkt. Med det sagda avstyrks

motionerna 1990/91:N230 (m) och 1990/91:N293 (m), den senare i

här berörd del.

Frågan om oljeutvinning i främst Östersjön har tagits upp i

tolv motioner. Ett förbud mot prospektering efter och utvinning

av olja i Östersjön skulle införas enligt krav i nio av dessa

motioner, nämligen motionerna 1990/91:N53 (v), 1990/91:N448 (v),

1990/91:N46 (mp), 1990/91:N47 (mp), 1990/91:N57 (mp),

1990/91:N340 (mp), 1990/91:N361 (mp), 1990/91:N364 (mp) och

1990/91:N365 (mp). I motiveringen, som mera utförligt redovisas

i det föregående (s.3), anförs främst miljöskäl. Östersjön är

redan drabbad av miljöskador och tål inga ytterligare

påfrestningar, säger motionärerna. Som ett ytterligare motiv

anges i motion 1990/91:N340 (mp) att förbränningen av fossila

bränslen måste minskas av hänsyn till den s.k. växthuseffekten.

Sverige borde därför, enligt ett annat yrkande i denna motion,

verka för tillkomsten av en internationell konvention som

förbjuder öppnande av nya oljekällor till havs.

På motsvarande sätt som vid sandsugningsprojekt skulle enligt

kravet i motion 1990/91:N293 (m) miljökonsekvensbeskrivningar

upprättas vid prövning av tillstånd till utvinning av olja. Höga

krav på säkerhet måste ställas för att oljeutvinning skall

tillåtas, anser motionärerna. I motion 1990/91:N363 (fp) begärs

att de risker, särskilt med avseende på fiskerinäringen, som en

framtida utvinning av olja och gas i Kattegatt och Skagerrak är

förenad med skall analyseras. En oljekatastrof i Skagerrak

skulle troligen slå ut det marina livet för flera år framåt,

hävdas det. Motion 1990/91:N51 (c), slutligen, går ut på att de

internationella åtaganden som Sverige har gjort på miljöområdet

skall iakttas vid tillståndsprövningar rörande oljeutvinning i

Östersjön. Därvid borde även, anförs det, den s.k.

försiktighetsprincipen tillämpas. Även om det saknas

vetenskapliga belägg skall enligt denna princip t.ex. utsläpp i

haven som tros orsaka skadliga effekter inte tillåtas.

Med utgångspunkt i den s.k. Helsingforskonventionen (se

s.10) arbetar Sverige tillsammans med övriga Östersjöstater

för en förbättrad miljö i Östersjön. Enligt konventionen åtar

sig varje stat att vidta alla lämpliga åtgärder för att

föroreningar av Östersjöområdets marina miljö som orsakas av

utforskning av eller utvinning från resp. stats del av

havsbottnen skall förhindras. År 1988 antogs en rekommendation

om krav som bör uppställas vid offshore-verksamhet, och år 1989

antogs en rekommendation om de beredskapsåtgärder som bör vidtas

i samband därmed.

Som framgår av ett inledande avsnitt (s.9) meddelade

regeringen under år 1988 fem tillstånd -- enligt

kontinentalsockellagen -- till prospektering efter olja och gas

i Östersjön eller dess närhet. Ett av dessa tillstånd har

förlängts att gälla till utgången av år 1993, dock endast

beträffande ett av de fyra delområden som det ursprungliga

tillståndet omfattade. En ansökan om en förlängning av ett av de

andra tillstånden prövas för närvarande av regeringen. Enligt

ansökan skulle tillståndet i fortsättningen även omfatta

möjlighet till provborrning. SGU har i juni 1991 yttrat sig i

ärendet. SGU tillstyrker att tillståndet förlängs samt utvidgas

till att också gälla rätt till provborrning. En möjlighet att

utnyttja inhemska oljetillgångar måste enligt SGU betraktas som

synnerligen tilltalande. För att en rimlig avvägning skall kunna

göras mellan de motstående intressena i ärendet krävs, anser

SGU, kännedom om de tänkbara oljefyndigheterna. Därför borde

provborrningar tillåtas. Fiskeristyrelsen (numera fiskeriverket)

har avstyrkt ansökan med hänvisning till att det aktuella

området i Östersjön är ett viktigt fångstområde för yrkesfisket.

Riksdagen har senast våren 1990 på förslag av utskottet

avslagit motioner (mp) med krav på förbud mot oljeutvinning i

Östersjön. Utskottet (1989/90:NU32) fann det önskvärt att det

klargörs vilka fyndigheter av olika slag som finns på den

svenska kontinentalsockeln men betonade samtidigt riskerna från

miljösynpunkt med oljeprospektering i Östersjön. Prospektering

efter olja i detta hav kunde därför, sade utskottet, tillåtas

endast under förutsättning att den är förenad med höga miljökrav

och strikta säkerhetsbestämmelser. Motionerna följdes upp i en

reservation (vpk, mp).

Utskottet finner inte nu skäl till annat ställningstagande i

frågan om prospektering efter och utvinning av olja i Östersjön.

Beträffande kravet i motion 1990/91:N293 (m) angående

miljökonsekvensbeskrivningar erinrar utskottet om att det, som

tidigare nämnts, fr.o.m. den 1 juli 1992 kommer att föreskrivas

att sådana beskrivningar skall upprättas vid ansökningar om

tillstånd enligt kontinentalsockellagen. Utskottet förutsätter

vidare att regeringen beaktar de rekommendationer som antas inom

ramen för Helsingforskonventionen. Som har beskrivits i det

föregående (s.11) pågår för närvarande en översyn av

Helsingforskonventionen med syfte bl.a. att

försiktighetsprincipen skall föras in i konventionen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de nu

behandlade motionerna såvitt här är i fråga.

Förutom tillstånd enligt kontinentalsockellagen krävs för

provborrning efter och utvinning av olja eller naturgas

tillstånd även enligt miljöskyddslagen (1966:387) när det rör

sig om svenskt sjöterritorium. En ansökan om tillstånd enligt

den senare lagen prövas av länsstyrelsen. I frågan om t.ex. en

anläggning för provborrning efter olja skall få inrättas på den

del av kontinentalsockeln som ligger utanför territorialgränsen

gäller alltså inte miljöskyddslagen. Om en anläggning redan

finns gäller dock -- enligt en bestämmelse i

kontinentalsockellagen -- miljöskyddslagen även utanför svenskt

sjöterritorium.

I motion 1990/91:N339 (mp) begärs att kontinentalsockellagen

skall ändras så att miljöskyddslagen blir gällande vid prövning

av tillstånd till inrättande av anläggning utanför

territorialgränsen. Motionärerna yrkar också på att

koncessionsnämnden för miljöskydd skall bli tillståndsprövande

myndighet. Liknande krav har framförts i motion 1990/91:N57

(mp). I båda motionerna förordas emellertid i första hand att

ett förbud mot oljeutvinning i Östersjön skall införas.

En motion (mp) av samma innebörd som de två nu aktuella

avslogs våren 1990 på förslag av utskottet. Därvid erinrade

utskottet (1989/90:NU32) om att en särskild arbetsgrupp inom

regeringskansliet hade tillsatts för att utreda konsekvenserna

av inrättandet av en svensk ekonomisk zon och att det i gruppens

uppgifter ingick att utarbeta förslag som beaktar hänsynen till

havsområdets marina miljö. Motionen fick stöd i en reservation

(vpk, mp).

Arbetsgruppen har, som nämnts i den inledande redovisningen

(s.13), sommaren 1990 i en rapport presenterat resultatet av

sitt arbete. Gruppen har tagit upp den fråga som motionärerna

berör. I rapporten föreslås en ändring i kontinentalsockellagen

av innebörd att miljöskyddets intressen skall beaktas vid

tillståndsprövning rörande all verksamhet som bedrivs med stöd

av kontinentalsockellagen och sålunda även den verksamhet som

utövas på den del av kontinentalsockeln som ligger utanför

territorialgränsen. Rapporten bereds för närvarande inom

regeringskansliet.

Något initiativ av riksdagen i frågan är därmed enligt

utskottets mening inte erforderligt. De här berörda

motionsyrkandena avstyrks alltså.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utvinning av sand i Kattegatt

att riksdagen avslår motion 1990/91:N230 och motion

1990/91:N293 i ifrågavarande del,

2. beträffande utvinning av olja i Östersjön, m.m.

att riksdagen avslår motion 1990/91:N46 yrkande 2, motion

1990/91:N47 yrkande 3, motionerna 1990/91:N51 och 1990/91:N53,

motion 1990/91:N57 yrkande 1, motion 1990/91:N293 i

ifrågavarande del, motionerna 1990/91:N340, 1990/91:N361,

1990/91:N363, 1990/91:N364 och 1990/91:N365 och motion

1990/91:N448 yrkande 2,

men. (v)

3. beträffande tillståndsplikt för oljeborrning, m.m.

att riksdagen avslår motion 1990/91:N57 yrkande 2 och motion

1990/91:N339.

Stockholm den 5 november 1991

På näringsutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Anita Gradin

(s), Per-Richard Molén (m), Axel Andersson (s), Hadar Cars (fp),

Birgitta Johansson (s), Kjell Ericsson (c), Bo Finnkvist (s),

Karin Falkmer (m), Göran Hägglund (kds), Bengt Dalström (nyd),

Mats Lindberg (s), Jan Backman (m), Bo Bernhardsson (s) och

Anita Modin (s).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet,

vilket inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

Rolf L Nilson (v) anför:

Enligt min mening bör ett förbud mot prospektering efter och

utvinning av olja i Östersjön införas i enlighet med vad som

krävs i bl.a. motionerna 1990/91:N53 (v) och 1990/91:N448 (v).

Östersjön är så drabbad av miljöskador att den inte tål

ytterligare påfrestningar. Även om omfattande säkerhetskrav

uppställs är både prospektering och framför allt utvinning

förenad med stora miljörisker. Allvarliga skadeverkningar på

växt- och djurliv kan befaras. Risk finns att fisket i Östersjön

kommer att slås ut. En oljeutvinning i Östersjön skulle vidare

motverka övergången från olja till inhemska och förnybara

energikällor. Det är angeläget att oljeförbrukningen minskas

både i Sverige och globalt.

Jag anser alltså att prospektering efter och utvinning av

olja, liksom även av gas, inte bör tillåtas i Östersjön.

Regeringen bör enligt min mening återkomma till riksdagen med

förslag till erforderliga lagändringar med detta syfte såvitt

gäller den svenska delen av Östersjön. Innan dessa lagändringar

har trätt i kraft bör regeringen inte lämna nya tillstånd till

borrning efter olja eller gas.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottets

hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande utvinning av olja i Östersjön, m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N53, motion

1990/91:N57 yrkande 1, motion 1990/91:N340 yrkandena 1 och 3,

motion 1990/91:N361 yrkande 2, motion 1990/91:N364 yrkande 2,

motion 1990/91:N365 yrkande 2 och motion 1990/91:N448 yrkande 2,

med anledning av motion 1990/91:N46 yrkande 2, motion

1990/91:N47 yrkande 3, motion 1990/91:N340 yrkande 2, motion

1990/91:N361 yrkande 1, motion 1990/91:N363, motion 1990/91:N364

yrkande 1 och motion 1990/91:N365 yrkande 1 och med avslag på

motion 1990/91:N51 och motion 1990/91:N293 i ifrågavarande del

som sin mening ger regeringen till känna vad som i det

föregående har anförts i denna del.