Bet. 1991/92:NU8

Näringsutskottets betänkande

1991/92:NU08

Detaljhandel

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1991/92

NU8

Ärendet

I detta betänkande behandlas två motioner från allmänna

motionstiden om kommunala varuförsörjningsplaner och

detaljhandelns lokalisering.

Sammanfattning

I fråga om varuförsörjningsplaner uttalar sig utskottet mot en

ytterligare reglering. Förslag om nya ekonomiska styrmedel för

påverkan på detaljhandelns lokalisering har tidigare avvisats av

riksdagen, påpekar utskottet vidare, och frågan om plan- och

bygglagens roll i sammanhanget kommer snart att behandlas. Båda

motionerna avstyrks alltså.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1990/91:N223 av Kurt Ove Johansson (s) och

Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunala

varuförsörjningsplaner inom ramen för en total serviceplanering.

1990/91:N310 av Sonia Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om lokalisering av detaljhandel.

Motivering

Sveriges detaljhandel har en kapacitet som skulle räcka till

en dubbelt så stor befolkning som den nuvarande, anförs i motion

1990/91:N223 (s) med hänvisning till uppgifter i debatten om

matpriserna. För att man skall komma till rätta med de problem

-- däribland det stora antalet konkurser -- som är förknippade

med överetableringen inom detaljhandeln krävs att kommunerna

genomför en serviceplanering, anser motionärerna. En sådan

planering bör syfta till att skapa stabilitet i tillvaron för

den redan etablerade handeln och ge de anställda bättre trygghet

i arbetet. Även konsumenterna skulle, menar motionärerna, vinna

på en väl genomförd serviceplanering.

Också i motion 1990/91:N310 (s) hänvisas till matprisdebatten.

De krav på ökad konkurrens som har kommit till allt starkare

uttryck i denna debatt har gjort kommunerna mer undfallande och

ängsliga vid tillämpningen av det kommunala planmonopolet, heter

det. Tillgodoseendet av kraven på rättvisa och konkurrens

behöver emellertid, menar motionärerna, inte innebära att

samhället måste avstå från andra väsentliga krav.

Konkurrensaspekten kan beaktas genom t.ex. att man för alla

handelsintressenter ställer exakt samma krav på socialt och

miljömässigt lämplig lokalisering. Motionärerna finner att

utvecklingen har gått i fel riktning trots de juridiska

styrmedel som kommunerna har genom PBL. Behovet av ytterligare

styrmedel -- t.ex. ekonomiska -- för att man skall få en ur

nationellt perspektiv godtagbar utveckling bör därför utredas,

anser de.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Detaljhandelns struktur

En indelningsgrund för detaljhandeln är varuhushandel,

dagligvaruhandel (livsmedel och övriga branscher) och

fackhandel. Under främst 1960-talet och början av 1970-talet

genomgick detaljhandeln en markant strukturförändring, som kom

till uttryck genom bl.a. varuhusexpansion och

butiksnedläggelser. Utvecklingen härefter har varit något mindre

dramatisk. Antalet dagligvarubutiker samt stormarknader och

varuhus med livsmedelsavdelning uppgick år 1976 till ca 10000

och år 1990 till ca 8300. Den totala omsättningen av

dagligvaror beräknades år 1976 till ca 35 miljarder kronor; år

1990 hade omsättningen -- i löpande priser -- ökat till 149

miljarder kronor.

Plan- och bygglagstiftningen

Plan- och bygglagen (1987:10, PBL) innehåller bestämmelser som

ger kommunerna rätt att fatta beslut i frågor om dels

planläggning av mark och vatten, dels byggande. Frågor rörande

detaljhandeln i en kommun berörs på flera sätt av

lagbestämmelserna.

I lagens inledande bestämmelser i 1 kap. sägs att, vid

prövning av frågor enligt denna lag, både allmänna och enskilda

intressen skall beaktas, om inte annat är särskilt föreskrivet

(5 §).

S.k. allmänna intressen, som skall beaktas vid planläggning

och vid lokalisering av bebyggelse, anges i 2 kap. Planläggning

skall ske så att den främjar en från allmän synpunkt lämplig

utveckling och ger förutsättningar för en från social synpunkt

god bostads-, arbets-, trafik- och fritidsmiljö (1§).

Bebyggelse skall lokaliseras till mark som är lämpad för

ändamålet med hänsyn till bl.a. de boendes och övrigas hälsa och

möjligheterna att ordna samhällsservice (3§).

Närmare reglering av markens användning och bebyggelse sker

genom en s.k. detaljplan. Bestämmelser härom finns i 5 kap.

Jämfört med tidigare byggnadslagstiftning ger PBL ökade

möjligheter till preciseringar i detta avseende. När det gäller

handelsändamål kan enligt uttalanden i förarbetena (prop.

1985/86:1 s.576) tre kategorier regleras särskilt, nämligen

partihandel, detaljhandel med skrymmande varor och detaljhandel

med livsmedel. Huvudregeln är dock att handelsändamålet inte

ytterligare får preciseras i detaljplanen. Skälet till detta är

att konkurrensen inom ramen för den kommunala planeringen skall

ges ett så fritt spelrum som möjligt.

Kommunala varuförsörjningsplaner

Kommunala mål för varuförsörjningen syftar till en

konkretisering av kommunens allmänna ansvar för en

tillfredsställande lokal försörjning med kommersiell service.

Ett underlag i detta arbete kan vara s.k. kommunala

varuförsörjningsplaner. Dessa avser normalt dagligvaror och

drivmedel. Planerna bygger bl.a. på beräkningar av

konsumtionsunderlag och uppgifter om butikernas antal,

lokalisering och omsättning. I lagstiftningen ställs inga krav

på att kommunerna skall upprätta varuförsörjningsplaner; däremot

finns indirekta kopplingar till vissa författningar. Enligt

förordningen (1990:643) om glesbygdsstöd kan kommuner som

bekostar hemsändning av dagligvaror till konsumenter i glesbygd

erhålla bidrag härför från staten. En förutsättning för statligt

stöd är att kommunen har ett underlag som medger bedömning av

stödbehovet. Vidare behövs ofta underlag i form av en

varuförsörjningsplan vid upprättandet av detaljplaner enligt PBL

(se s.0). Ett tredje fall är lagen (1990:1183) om tillfällig

försäljning. I dess förarbeten sägs (prop. 1990/91:17

s.25f.) att den tillfälliga handeln i vissa fall kan utgöra

ett hot mot konsumenternas långsiktiga intresse av tillgång till

en god kommersiell service. Vikten av att den i

tillståndsärenden beslutande nämnden har tillfredsställande

underlag understryks.

Konsumentverket, som har till uppgift att bevaka

konsumenternas intressen på distributions- och

varuförsörjningsområdet, genomförde år 1990 en undersökning om

bl.a. förekomsten av kommunala varuförsörjningsplaner. Därvid

framkom att 220 av landets 284 kommuner hade planer av detta

slag, varav hälften kunde betecknas som i huvudsak aktuella.

Omkring 75 kommuner angav att de hade för avsikt att göra en

revidering. På frågan om kommunen -- efter PBLs ikraftträdande

-- har utnyttjat möjligheten att i detaljplan reglera ytan för

livsmedelsförsäljning svarade 62 kommuner ja.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor om detaljhandeln har behandlats av näringsutskottet vid

en rad tillfällen, senast våren 1990. Vid detta tillfälle

föreslogs i en motion (s) ett system för stöd till närbutiker. I

en annan (mp) förespråkades avgifter för den del av

detaljhandeln som genom sitt läge kunde anses bidra till ökade

samhällskostnader. Utskottet avstyrkte (1989/90:NU36 s.12f.)

båda motionerna.

Utskottet

Förbättrad kommunal serviceplanering på basis av

varuförsörjningsplaner efterlyses i den ena -- 1990/91:N223 (s)

-- av de båda motioner om detaljhandeln som behandlas här. I den

andra -- 1990/91:N310(s) -- begärs en utredning om ytterligare

styrmedel varigenom kommunerna kan påverka detaljhandelns

lokalisering.

Såsom har framgått av det föregående ställer lagstiftningen

inget krav på en kommun att den skall upprätta en

varuförsörjningsplan. Flertalet kommuner har emellertid sådana

planer. Utskottet finner inte skäl att föreslå någon ytterligare

reglering på detta område. Motion 1990/91:N223 (s) avstyrks

sålunda.

År 1990 avslog riksdagen, såsom ovan har redovisats, motioner

om nya ekonomiska styrmedel -- stöd resp. avgifter -- varigenom

detaljhandelns lokalisering skulle kunna påverkas. Den

nytillträdande regeringen har i proposition 1991/92:51 om en ny

småföretagspolitik anfört att den lokala konkurrensen bör

stimuleras genom friare etableringsmöjligheter för handeln, i

synnerhet livsmedelshandeln. I detta syfte har den föreslagit en

komplettering av bestämmelsen i 1 kap. 5§PBL (s.2f.) av

innebörd att näringsfrihet och en effektiv konkurrens skall

främjas. Propositionen kommer att behandlas av näringsutskottet

i betänkandet 1991/92:NU14. Med hänvisning till det sagda

avstyrker utskottet motion 1990/91:N310 (s).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kommunala varuförsörjningsplaner

att riksdagen avslår motion 1990/91:N223,

2. beträffande kommunernas styrning av detaljhandelns

lokalisering

att riksdagen avslår motion 1990/91:N310.

Stockholm den 19 november 1991

På näringsutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Anita Gradin

(s), Axel Andersson (s), Birgitta Johansson (s), Kjell Ericsson

(c), Bo Finnkvist (s), Karin Falkmer (m), Reynoldh Furustrand

(s), Göran Hägglund (kds), Bengt Dalström (nyd), Olle Lindström

(m), Mats Lindberg (s), Jan Backman (m), Bo Bernhardsson (s) och

Christer Eirefelt (fp).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.