Bet. 1991/92:NU9

Näringsutskottets betänkande

1991/92:NU09

Kreditupplysningslagen

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1991/92

NU9

Ärendet

I detta betänkande behandlas fyra motioner med yrkanden om

att regeringen skall anmodas att föranstalta om en översyn av

kreditupplysningslagen (1973:1173) eller lägga fram förslag om

vissa ändringar i denna lag.

Datainspektionen har efter remiss yttrat sig över motionerna i

två skrivelser.

Sammanfattning

Beträffande flertalet av önskemålen i motionerna hänvisar

utskottet till en pågående översyn av kreditupplysningslagen.

Frågan om rätt för en näringsidkare att liksom andra enskilda

personer få beställaruppgift när det lämnas kreditupplysning om

honom bör emellertid -- såsom också föreskrivs i

utredningsdirektiven -- inte tas upp till prövning. På den

punkten har riksdagen upprepade gånger slagit fast att den

nuvarande ordningen innebär en rimlig avvägning mellan två

legitima intressen. Alla motionsyrkandena avstyrks alltså.

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1990/91:N208 av Kersti Johansson (c) och Stina Gustavsson (c)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

kreditupplysningslagen i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1990/91:N226 av Birgitta Hambraeus m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att samma villkor bör gälla för småföretag

som för privatpersoner när det gäller kreditupplysning.

1990/91:N263 av Jan Strömdahl (v) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till sådan ändring i

kreditupplysningslagen att den omfrågade alltid har rätt att få

reda på vem som begärt kreditupplysning.

1990/91:N291 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) såvitt gäller

yrkandet (5) att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna att kreditupplysningsföretag bör vara skyldiga att införa

uppgift i kreditupplysning när skulden reglerats.

Motivering

Kreditupplysningslagen bygger, sägs det i motion 1990/91:N208

(c), uppenbarligen på uppfattningen att en näringsidkare om

vilken det begärs kreditupplysning skulle känna sig så kränkt

att han inte vill ha några förbindelser med den som frågar om

honom. I dagens samhälle som präglas av konkurrens måste ett

sådant synsätt anses förlegat, menar motionärerna. I det

meddelande om en kreditupplysnings innehåll som lämnas till den

omfrågade borde därför, även när denne är näringsidkare, ingå

uppgift om vem som har begärt upplysningen. Vidare borde av en

kreditupplysning framgå i vilken egenskap vederbörande är

omfrågad.

Ett företag som blir föremål för kreditupplysning har ingen

möjlighet att nå den som har begärt upplysningen, framhålls det

i motion 1990/91:N226 (c). En småföretagare kan emellertid

skadas allvarligt när någon har lämnat kreditupplysningar om

honom som inte är relevanta och som inte kan bemötas. Samma

regler borde därför gälla beträffande småföretag som beträffande

privatpersoner. En del upplysningsfirmor använder som affärsidé

en helt datoriserad kreditupplysningstjänst, anförs det vidare.

Detta innebär att ingen handlägger kreditundersökningen. Det

omfrågade företaget får alltid en kopia av upplysningen.

Möjligheten att korrigera felaktiga uppgifter ger dock inte

tillräckligt rättsskydd, säger motionärerna.

En kreditupplysning karakteriseras i motion 1990/91:N263 (v)

som ett så allvarligt ingrepp i den personliga integriteten att

den omfrågade måste anses ha ett berättigat intresse av att få

reda på vem som har begärt upplysningen.

Det avsnitt i motion 1990/91:N291 (fp) som innehåller

motiveringen för det nu aktuella yrkandet i denna motion har

rubriken Fasta spelregler och ökad rättssäkerhet. Företagare som

har haft betalningsförelägganden -- exempelvis på grund av

skatteskulder -- vilka efter kort tid har reglerats bör, anförs

det, inte för lång tid framåt belastas med anmärkningar vid

kreditupplysning.

Gällande bestämmelser m.m.

Kreditupplysningslagen (1973:1173) har som angivet syfte att

hindra att kreditupplysningsverksamhet leder till otillbörligt

intrång i den personliga integriteten eller till skada genom

oriktiga eller missvisande upplysningar (5§). Efterlevnaden av

lagen står under tillsyn av datainspektionen.

Lagen gäller för yrkesmässigt bedriven

kreditupplysningsverksamhet (1§). Med kreditupplysning avses

uppgift, omdöme eller råd som lämnas till ledning för bedömning

av annans kreditvärdighet eller vederhäftighet i övrigt i

ekonomiskt hänseende (2§). En speciell typ av

kreditupplysning, för vilken gäller särskilda skyddsregler, är

den s.k. personupplysningen. Med detta uttryck avses

kreditupplysning om enskild person, förutsatt att vederbörande

varken är näringsidkare eller har så väsentligt inflytande i

viss näringsverksamhet att uppgift om hans egna förhållanden

behövs för att belysa verksamhetens ekonomiska ställning. En

kreditupplysning som inte utgör personupplysning brukar kallas

företagsupplysning. Personupplysning får inte lämnas ut om det

finns anledning anta att upplysningen kommer att användas av

någon annan än den som har behov av den på grund av ingånget

eller ifrågasatt kreditavtal eller av liknande anledning.

En grundläggande regel om integritetsskydd kompletteras i

olika hänseenden av mera detaljerade föreskrifter. Dessa innebär

bl.a. följande. Var och en har rätt att mot skälig avgift hos

den som bedriver kreditupplysningsverksamhet få skriftligt

besked om huruvida det i verksamheten finns uppgifter lagrade om

honom och, om det finns sådana uppgifter, vad de har för

innehåll (10§). Den som avses med en kreditupplysning skall av

kreditupplysningsföretaget få meddelande om upplysning som har

lämnats om honom (11§). När personupplysning lämnas skall den

omfrågade samtidigt och kostnadsfritt tillställas ett skriftligt

meddelande om de uppgifter, omdömen och råd som upplysningen

innehåller rörande honom och vem som har begärt upplysningen.

När annan kreditupplysning rörande enskild person lämnas -- dvs.

företagsupplysning som inte avser juridisk person -- skall den

omfrågade på motsvarande sätt få meddelande om de uppgifter som

upplysningen innehåller rörande honom.

Med näringsidkare skall -- enligt ett motivuttalande (prop.

1973:155 s.140) -- i kreditupplysningslagen på samma sätt som

i vissa andra lagar förstås var och en som yrkesmässigt driver

verksamhet av ekonomisk natur. Beträffande de personer som i

lagen likställs med näringsidkare anförs det i motiven:

Till personer med väsentligt inflytande i viss

näringsverksamhet bör till en början hänföras sådana som har ett

väsentligt ekonomiskt intresse i verksamheten, t.ex. delägare i

handelsbolag eller kommanditbolag, aktieägare i fåmansbolag samt

aktieägare som har en större post aktier i annat aktiebolag. Hit

hör också de som har en ledande ställning i ett företag som

styrelseledamot, verkställande direktör eller på annat sätt. I

vissa fall kan också andra personer hänföras till den angivna

kategorin, t.ex. den som lämnat en större kredit till ett

företag och därigenom har möjlighet att påverka företagets

verksamhet.

Vissa ytterligare motivuttalanden (s.140f.) kan också ha

intresse i sammanhanget:

Givetvis kan det förekomma att en person som är näringsidkare

eller som står ett företag nära behöver kredit i egenskap av

privatperson. Rent principiellt borde en kreditupplysning som i

sådant fall lämnas om honom anses som personupplysning och

alltså vara underkastad de särskilda restriktioner i fråga om

innehåll m.m. som gäller beträffande personupplysningar. För

kreditupplysningsföretaget torde det dock ofta innebära

praktiska svårigheter att tillämpa olika regler i fråga om en

och samma person, beroende på i vilken egenskap han för

tillfället uppträder. Den som är näringsidkare e.d. torde också

normalt få finna sig i att han därmed får ett sämre

integritetsskydd även i de fall då han uppträder som

privatperson. Skulle emellertid kreditupplysningsföretaget, i

fall då kreditupplysning begärs om en person som i och för sig

är näringsidkare eller därmed likställd, få uppgifter som gör

det helt klart att den begärda upplysningen inte har något

samband med det företag eller den verksamhet dit personen är

knuten, bör kreditupplysningen behandlas som en

personupplysning.

Om en uppgift i kreditupplysning som har lämnats under de

senaste tolv månaderna eller i register misstänks vara oriktig

eller missvisande skall den som bedriver verksamheten se till

att förhållandet utreds utan dröjsmål (12§). Visar sig

uppgiften vara oriktig eller missvisande skall den rättas,

kompletteras eller uteslutas ur registret; i förekommande fall

skall rättelse tillställas var och en som har fått del av den.

Tidigare behandling

Rätt för näringsidkare att få beställaruppgift

Motioner om att kreditupplysningsföretagens skyldighet att

lämna beställaruppgift skulle utsträckas till att gälla även

fall då den omfrågade är näringsidkare har förekommit vid en rad

tidigare tillfällen. De har avslagits av riksdagen på förslag av

näringsutskottet (NU 1983/84:1, NU 1984/85:5, NU 1984/85:17, NU

1985/86:13, 1988/89:NU9, 1988/89:NU11, 1989/90:NU34).

Motionerna i ämnet har två gånger, senast år 1988, blivit

föremål för en omfattande remissbehandling. Remissyttrandena

innebar vid det senaste tillfället att motionärernas förslag

tillstyrktes av datainspektionen, Svenska arbetsgivareföreningen

(SAF), Sveriges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund men

avstyrktes av övriga remissinstanser. Dessa var

Upplysningscentralen UC AB och Esselte Soliditet AB -- de båda

största kreditupplysningsföretagen -- samt Svenska

bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges

föreningsbankers förbund, Finansbolagens förening, Sveriges

advokatsamfund, Småföretagens riksorganisation, Motorbranschens

riksförbund, Grossistförbundet Svensk handel och Tjänstemännens

centralorganisation.

Utskottet har upprepade gånger -- senast våren 1990 -- uttalat

att två intressen, som båda kan anses legitima, står mot

varandra i det aktuella fallet. Det gäller å ena sidan att

skydda enskilda personers integritet mot otillbörligt intrång, å

andra sidan att värna om möjligheterna till en effektiv

kreditupplysningsverksamhet som kan förebygga missriktad

kreditgivning och andra icke önskvärda dispositioner. Utskottets

slutsats har blivit att den gällande ordningen representerar en

rimlig avvägning mellan dessa två intressen.

Integritetsskyddsintresset har då, i enlighet med grundtankarna

bakom kreditupplysningslagen, ansetts gälla de personer som är

föremål för kreditupplysningar. Men det kan också, har utskottet

tillfogat, betraktas som en form av integritetsskydd att

upplysningar om en näringsidkares vederhäftighet i ekonomiskt

hänseende kan inhämtas utan att beställaren behöver röja sig för

den han begär upplysning om.

För första gången avgavs år 1988 en reservation (m, c, mp)

till förmån för en sådan lagändring som motionärerna hade

begärt. Motsvarande reservationer förekom åren 1989 och 1990.

Andra frågor

I betänkandet 1988/89:NU9 behandlades, utöver den fråga som

berörs i föregående avsnitt, även frågor om avgränsningen av

kategorin näringsidkare m.m. och om rätt att få besked om

uppgiftslämnare. Remissyttranden i dessa ämnen redovisades

utförligt.

Utskottet noterade att datainspektionen trots sin principiellt

gynnsamma inställning till det i en motion framlagda förslaget

om ändrad avgränsning av kategorin näringsidkare inte hade

funnit sig kunna förorda att detta skulle genomföras.

Motionärernas synpunkter skulle emellertid, sade utskottet, till

en del kunna tillgodoses utan lagändring genom en föreskrift

från datainspektionen. Utskottet sade sig utgå från att

inspektionen övervägde denna möjlighet. Motionen i aktuell del

avstyrktes men fick stöd i en reservation (c). Våren 1990

konstaterade utskottet (1989/90:NU34) att datainspektionen inte

hade utfärdat någon föreskrift i saken men hade saken aktuell.

Ett nytt motionsyrkande i ämnet avstyrktes med hänvisning till

att en lösning av det ifrågavarande problemet kunde väntas komma

till stånd utan något särskilt initiativ från statsmakternas

sida.

Den motion rörande besked om uppgiftslämnare som fanns vid det

förstnämnda tillfället gick ut på att var och en bör ha rätt att

mot skälig avgift hos ett kreditupplysningsföretag få besked om

huruvida det finns uppgifter om honom lagrade hos detta och, om

så är fallet, vad uppgifterna har för innehåll.

På närmare angivna grunder avstyrkte utskottet motionen; denna

följdes upp i en reservation (m, fp, c, mp).

Översyn av kreditupplysningslagen

Enligt ett bemyndigande som regeringen lämnade chefen för

justitiedepartementet i juni 1991 har justitieminister Gun

Hellsvik tillkallat en särskild utredare (justitierådet Staffan

Magnusson; Ju 1991:06) för att se över kreditupplysningslagen.

Utredarens

huvuduppgifter blir enligt direktiven (dir. 1991:69) att utreda

hur intresset av en effektiv kreditupplysning kan främjas utan

att kravet på personlig integritet och sekretess träds för när,

hur den svenska lagstiftningen skall anpassas till EGs regler

och därutöver i vilken utsträckning utländska företag bör ges

möjlighet att bedriva kreditupplysningsverksamhet i Sverige,

i vad mån utvecklingen i fråga om data- och informationsteknik

påkallar ändringar i kreditupplysningslagen.

I direktiven nämns förutom näringsutskottets betänkanden

rörande kreditupplysningslagen sedan riksmötet 1983/84 också de

tre av de nu aktuella motionerna som helt ägnas åt detta ämne.

Utredaren är, sägs det i direktiven, oförhindrad att ta upp även

sådana frågor som inte nämnts i dessa och lägga fram de förslag

som han finner påkallade. Ett undantag skall dock gälla. Mot

bakgrund av riksdagens ställningstaganden vid samtliga de

tillfällen då motioner väckts om att även näringsidkare skulle

ha rätt till beställaruppgift finns det, heter det i direktiven,

inte anledning att nu ta upp frågan om en sådan rätt.

Remissyttranden från datainspektionen

Datainspektionens inledningsvis nämnda remissyttranden har

avgetts innan inspektionen hade fått kännedom om regeringens

beslut rörande översyn av kreditupplysningslagen.

I frågan om beställaruppgifter förklarar datainspektionen att

den vidhåller sin uppfattning att även en näringsidkare bör få

reda på vem som har begärt kreditupplysning om honom.

En annan fråga är om det bör bli obligatoriskt för

kreditupplysningsföretag att lämna uppgift om i vilken egenskap

den omfrågade är föremål för upplysning -- såsom näringsidkare

(näringsanknuten) eller såsom privatperson. Inspektionen erinrar

om bestämmelsen i 9§ kreditupplysningslagen att

personupplysning får lämnas ut endast om legitimt behov av

upplysningen föreligger. Någon sådan begränsning finns inte,

framhålls det, i fråga om företagsupplysningar. Inspektionen

fortsätter:

Beställaren av en kreditupplysning anger själv för vilket

ändamål upplysningen begärs. Lagen innehåller inte något krav på

att beställaren skall ange om upplysningen avser en företagare

eller en företagsanknuten person i hans egenskap av

privatperson. Om det inte av någon omständighet i det enskilda

fallet klart framgår att en begäran avser den omfrågade såsom

privatperson, skall en företagsupplysning få lämnas (jfr prop.

1973:155, s.140f.). Det finns därför anledning att anta att

företagsupplysningar lämnas även i sådana situationer som avser

den omfrågade som privatperson.

Även om beställaren styr vid begäran av upplysning och

kreditupplysningsföretaget därför ofta saknar kunskap om

huruvida den begärda kreditupplysningen kanske rätteligen borde

gällt en personupplysning, har givetvis

kreditupplysningsföretaget kännedom om vilken form av upplysning

som företaget faktiskt har lämnat ut. I och för sig skulle

kreditupplysningsföretagen därför kunna åläggas en skyldighet

att i kreditupplysningar ange i vilken egenskap den omfrågade

blivit föremål för tidigare förfrågningar.

Datainspektionen ifrågasätter om, mot bakgrund av

bestämmelserna i kreditupplysningslagen, en sådan föreskrift

som begärts skulle fylla det avsedda syftet. Vid en sedan mer än

ett år pågående granskning av de båda största

kreditupplysningsföretagen har, meddelar inspektionen, även

beaktats hur uppgifter om tidigare förfrågningar anges i

kreditupplysningar. Inspektionen förklarar att den överväger

frågan om huruvida uppgifter om tidigare förfrågningar över

huvud taget bör tas in i en kreditupplysning, mot bakgrund av

att sådana uppgifter inte sällan framstår som missvisande.

De missvisande kreditupplysningsmetoder som åsyftas i motion

1990/91:N226 (c) torde, säger datainspektionen, vara de

verksamhetsformer som bedrivs under benämningen credit scoring

resp. kreditmall. Båda dessa tjänster utförs med -- och

förutsätter -- särskilda datoriserade program. Inspektionen

tillkännager sin avsikt att granska dessa verksamhetsformer

särskilt.

Utförligt behandlar datainspektionen frågan om det borde

föreskrivas skyldighet för kreditupplysningsföretag att införa

uppgift i kreditupplysning när en skuld har reglerats.

Därvid utgår inspektionen från att det aktuella yrkandet i

motion 1990/91:N291 (fp) avser även andra former av genom

myndighet konstaterad betalningsskyldighet än

"betalningsförelägganden" i den mening som anges i lagen

(1946:808) om lagsökning och betalningsföreläggande.

I ett separat yttrande tar datainspektionen upp frågan om

skyldighet för kreditupplysningsföretag att införa uppgift i

kreditupplysning när en skuld reglerats.

Något skydd för "personlig integritet" tillkommer, framhåller

datainspektionen, inte juridiska personer vare sig enligt

kreditupplysningslagen eller enligt datalagen (1973:289). För

juridiska personer gäller dock kravet att oriktiga eller

missvisande uppgifter inte får lagras eller lämnas ut.

Företagsupplysningar får, till skillnad från personupplysningar,

även innehålla uppgift om ansökan hos tingsrätt om

betalningsföreläggande och lagsökning samt uppgifter hämtade

från tidningar, andra publikationer och från vederbörande

företag.

Kreditupplysning lämnas, påpekas det, enligt definitionen i

kreditupplysningslagen till ledning för bedömning av annans

kreditvärdighet eller vederhäftighet i övrigt i ekonomiskt

hänseende. För en kreditgivares bedömning av någons

kreditvärdighet är det givetvis, säger inspektionen, av

betydelse inte endast att kredittagaren -- förr eller senare --

förmått betala sina skulder utan även om betalningen har skett

utan dröjsmål.

Datainspektionen erinrar om kreditupplysningslagens

bestämmelser om skyldighet att rätta oriktiga uppgifter etc. (se

s.4). När rättelse görs i ett kreditupplysningsregister, sker

det i allmänhet på begäran av den som upplysningen rör. I

föreskrifter (DIFS 1981:2) för tillämpningen av

kreditupplysningslagen har inspektionen angett när en uppgift

skall anses som missvisande. Den omständigheten att betalning

har erlagts sedan en betalningsförsummelse noterats i

kreditupplysningsregistret innebär givetvis inte att uppgiften

om betalningsförsummelsen blir att anse som missvisande.

Uppgiften anger att skulden inte har betalats i rätt tid. Den

uppgiften är korrekt även om skulden betalas senare. Dröjsmålets

varaktighet kan dock vara en faktor som beaktas i en

kreditsituation. En skyldighet för kreditupplysningsföretagen

att införa uppgift om när en skuld reglerats skulle därför

allmänt sett synas höja kvaliteten i kreditupplysningarna.

Något hinder att tillåta kreditupplysningsföretagen att lagra

och i kreditupplysningar ta in uppgift om när en skuld betalats

torde inte föreligga, säger datasinspektionen vidare. Det är

givetvis i och för sig möjligt att överväga att ålägga

kreditupplysningsföretagen en skyldighet att komplettera

uppgifterna om gäldenären med uppgift om betalning, som gjorts

efter det att en betalningsanmärkning registrerats.

Anteckningsskyldigheten borde i så fall inte begränsas till att

avse småföretagare.

Enligt datainspektionens uppfattning skulle det emellertid

vara svårt att åstadkomma en sådan generell

kompletteringsskyldighet. Kreditupplysningsföretagen har

nämligen inga förutsättningar att utan medverkan från gäldenären

eller borgenären få kunskap om när en skuld har betalats. För

att uppgifterna i registret i samtliga fall skulle kunna bli

korrekta måste i så fall någon åläggas en skyldighet att anmäla

när skulden betalats. Det ligger, framhåller inspektionen, i

gäldenärens eget intresse att uppgift om att betalning har skett

antecknas hos kreditupplysningsföretagen. Den gäldenär som inte

anmäler betalning får därför själv stå risken av utebliven

anmälan.

En sådan ordning som nämnts borde enligt inspektionens mening

ha sin grund i lagstiftningen; frågan om en ändring av

kreditupplysningslagen i detta hänseende borde emellertid inte

behandlas separat utan vid en mera allmän översyn av lagen.

Utskottet

Kreditupplysningslagen (1973:1173) innehåller bestämmelser som

syftar till skydd mot att kreditupplysningsverksamhet leder till

otillbörligt intrång i den personliga integriteten eller till

att oriktiga eller missvisande uppgifter lagras eller lämnas ut.

I lagen görs skillnad mellan personupplysningar och andra

kreditupplysningar; för de senare brukar benämningen

företagsupplysning användas. Detta senare begrepp har tämligen

vid innebörd. Som personupplysning räknas nämligen endast

kreditupplysning om "annan enskild person än den som är

näringsidkare eller annars har så väsentligt inflytande i viss

näringsverksamhet att uppgift om hans egna förhållanden behövs

för att belysa verksamhetens ekonomiska ställning".

Lagens bestämmelser om verksamhetens bedrivande m.m. är

avsevärt strängare när det gäller personupplysningar än när det

gäller företagsupplysningar. Det är i synnerhet detta

förhållande som genom åren har givit anledning till en rad

motioner med mer eller mindre preciserade förslag till ändringar

i kreditupplysningslagen. I det föregående har lämnats utförliga

uppgifter om behandlingen av sådana motioner under senare tid.

I år föreligger fyra motioner med yrkanden rörande

kreditupplysningslagen.

Den översyn som begärs i motion 1990/91:N208 (c) skulle avse

två frågor. Den ena, som också är ämnet för motion 1990/91:N263

(v), gäller införande av krav på att den som blir föremål för en

företagsupplysning skall, såsom är fallet beträffande

personupplysningar, få besked om vem som har beställt

upplysningen. Den andra har att göra med definitionen av

personupplysning. Det skulle krävas att det av en

kreditupplysning framgår i vilken egenskap vederbörande är

omfrågad. Åtminstone det första önskemålet torde innefattas även

i det yrkande som framställs i motion 1990/91:N226 (c). Samma

regler borde, när det gäller kreditupplysning, gälla för

småföretag som för privatpersoner. Förekomsten av en helt

datoriserad kreditupplysningstjänst kritiseras i denna

motion. I motion 1990/91:N291 (fp) begärs ett uttalande av

riksdagen till regeringen om att kreditupplysningsföretag bör

vara skyldiga att i förekommande fall i kreditupplysning införa

uppgift om när en där angiven skuld har blivit reglerad.

Regeringen har, såsom finns redovisat i det föregående,

beslutat om en översyn av kreditupplysningslagen genom en

särskild utredares försorg. Utredningsuppdraget -- som i alla

delar skall vara avslutat vid utgången av juni 1993 -- avser

huvudsakligen andra frågor än dem som motionärerna berör.

Utredaren har emellertid i det närmaste full frihet att ta

upp även andra frågor rörande kreditupplysningslagen än dem som

anges i direktiven för utredningen, och motionerna nämns -- med

ett undantag -- i direktiven. Utskottet utgår därför från att

utredaren kommer att uppmärksamma och pröva motionärernas

önskemål utan någon framställning från riksdagens sida.

På en punkt är, såsom har antytts, det nu sagda icke giltigt.

Frågan om näringsidkares rätt till beställaruppgift skall enligt

uttrycklig föreskrift i direktiven inte tas upp till ny

prövning. Detta motiveras med att riksdagen -- såsom har

utförligt redovisats i det föregående -- vid en rad tillfällen

har prövat frågan och därvid kommit till slutsatsen att den

nuvarande ordningen, som inte ger sådan rätt, representerar en

rimlig avvägning mellan två legitima intressen. Utskottet anser

inte att riksdagen bör ändra detta ställningstagande.

Det sagda innebär att utskottet avstyrker dels motion

1990/91:N263 (v) samt, i vad avser rätt för näringsidkare att få

beställaruppgift, motionerna 1990/91:N208 (c) och 1990/91:N226

(c), dels de båda sistnämnda motionerna i övrigt och motion

1990/91:N291 såvitt den behandlas här.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande rätt för näringsidkare att få

beställaruppgift

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:N208 och

1990/91:N226, båda i denna del, och motion 1990/91:N263,

2. beträffande ändringar i övrigt i kreditupplysningslagen

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:N208 och

1990/91:N226 i övriga delar och motion 1990/91:N291 yrkande 5.

Stockholm den 10 december 1991

På näringsutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Axel Andersson

(s), Birgitta Johansson (s), Kjell Ericsson (c), Bo Finnkvist

(s), Karin Falkmer (m), Reynoldh Furustrand (s), Göran Hägglund

(kds), Bengt Dalström (nyd), Leif Marklund (s), Olle Lindström

(m), Mats Lindberg (s), Jan Backman (m), Bo Bernhardsson (s) och

Gudrun Norberg (fp).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.