Bet. 1991/92:SfU10

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1991/92:SFU10

Invandrar- och flyktingpolitiken

Innehåll

Sammanfattning

Propositionerna

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga

Innehållsförteckning

1991/92

SfU10

ELFTE HUVUDTITELN

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande dels förslag i

proposition 1991/92:100 (bilaga 12, kulturdepartementet) till

anslagsberäkning för budgetåret 1992/93 under litt. A4 och

A5 samt under litt. D Invandring m.m., utom såvitt avser D2,

dels regeringens skrivelse 1991/92:80 om invandrar- och

flyktingpolitiken, dels motioner väckta med anledning av

skrivelsen och under den allmänna motionstiden med anknytning

till de olika anslagen.

De frågor som tas upp under olika avsnitt rör bl.a. rätten

till uppehållstillstånd i Sverige, främst då fråga är om asyl,

och internationellt samarbete i olika migrationsfrågor. Vidare

behandlas olika handläggningsfrågor. Inom den del av betänkandet

som främst rör anslagsfrågor behandlas bl.a. motioner om

invandrarverkets roll. Ett särskilt avsnitt behandlar åtgärder

mot främlingsfientlighet och rasism. En utskrift från utskottets

utfrågning om främlingsfientlighet och rasism är fogad till

betänkandet som bilaga.

Sju reservationer, tre särskilda yttranden och en

meningsyttring är fogade till betänkandet.

Propositionerna

Proposition 1991/92:100

Regeringen (kulturdepartementet) har i proposition

1991/92:100, bil. 12 under litt. A4, A5 och D 1 och 3--9,

föreslagit riksdagen att under elfte huvudtiteln

(A 4) till Internationell samverkan inom ramen för flykting-

och migrationspolitiken m.m. för budgetåret 1992/93 anvisa ett

reservationsanslag på 3000000 kr.,

(A 5) till Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism för

budgetåret 1992/93 anvisa ett reservationsanslag på 10000000

kr.,

(D 1)

1. medge att regeringen får bemyndiga statens invandrarverk

att under budgetåret 1992/93 vid extraordinära anspråk på

myndighetskapaciteten disponera högst 25000000 kr. utöver

anvisat anslag,

2. till Statens invandrarverks förvaltningskostnader för

budgetåret 1992/93 anvisa ett förslagsanslag på 444329000

kr.,

(D 3) till Åtgärder för invandrare för budgetåret 1992/93

anvisa ett reservationsanslag på 22426000 kr.,

(D 4) till Överföring av flyktingar m.m. för budgetåret

1992/93 anvisa ett förslagsanslag på 22500000 kr.,

(D 5) till Ersättning till kommunerna för åtgärder för

flyktingar m.m. för budgetåret 1992/93 anvisa ett förslagsanslag

på 4426000000 kr.,

(D 6) till Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen för

budgetåret 1992/93 anvisa ett reservationsanslag på 15589000

kr.,

(D 7) till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. för

budgetåret 1992/93 anvisa ett förslagsanslag på 3520000 kr.,

(D 8) till Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. för

budgetåret 1992/93 anvisa ett förslagsanslag på 84030000

kr.,

(D 9) till Utlänningsnämnden för budgetåret 1992/93 anvisa ett

förslagsanslag på 34000000 kr.

Skrivelse 1991/92:80

Genom regeringens skrivelse 1991/92:80 om invandrar- och

flyktingpolitiken bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad

statsrådet Birgit Friggebo anfört om invandrar- och

flyktingpolitiken.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92

1991/92:Sf602 av Marianne Jönsson och Ingbritt Irhammar (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om undantag från kravet på

feriearbetstillstånd för utländska ungdomar.

1991/92:Sf603 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om praktisk yrkesorientering för invandrare.

1991/92:Sf604 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om Sveriges flyktingpolitik.

1991/92:Sf605 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en aktiv flykting- och immigrationspolitik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om internationellt samarbete,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om flyktingar som inte omfattas av

Genèvekonventionen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en generös flyktingkvot,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om arbetskraftsinvandring,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om anhöriginvandring,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om återvandring.

1991/92:Sf606 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lagstiftning mot organiserad rasism,

4. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige tar

internationella initiativ för samarbete mot rasism.

1991/92:Sf607 av Nils T Svensson och Kurt Ove Johansson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ersättning till kommunerna för

mottagning av flyktingar.

1991/92:Sf609 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att statens

invandrarverk och utlänningsnämnden får i uppdrag att i sin

kvartalsvisa rapportering till regeringen och riksdagen särskilt

redovisa asylärenden där den sammanlagda handläggningstiden i

olika instanser från inlämnande av den första ansökan efter

ankomsten till Sverige till den aktuella dagens datum till icke

avgjort ärende har överskridit sex månader,

2. att riksdagen hos regeringen begär att åtgärder vidtas för

särskilt skyndsam handläggning av ärenden där den sammanlagda

handläggningstiden har överskridit sju månader.

1991/92:Sf610 av Lars Andersson (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i utlänningslagen att utvisning kan ske för alla brott

som har fängelse i straffskalan,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i utlänningslagen att de begränsningar som finns i

4kap. 10§ avskaffas,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i utlänningslagen att asocialitet som utvisningsgrund

återinförs.

1991/92:Sf611 av Eva Johansson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av förbättrad information till

flyktingar om svenska lagar, traditioner, seder och bruk,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ägna särskild uppmärksamhet åt

metodutveckling när det gäller att förmedla sådana kunskaper

till barn och unga.

1991/92:Sf612 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om överförande av ansvaret för

flyktingförläggningarna till kommunerna,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande

av fyra regionala asylnämnder för prövning av tillståndsärenden

i första instans,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om överförande av utlännings- och

medborgarskapslagstiftningen till utrikesdepartementets

ansvarsområde,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändrade regler om statsbidrag för

invandrartidningar,

5. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning

tillsätts med uppgift att lämna förslag om en partiell eller

total avveckling av invandrarverket.

1991/92:Sf613 av Lars Sundin (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

en översyn av bestämmelserna beträffande utvisning på grund av

brott.

1991/92:Sf614 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder mot rasism och

främlingsfientlighet.

1991/92:Sf615 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ungdomars möjlighet att erövra en plats i

samhället varvid speciellt bör betonas att ungdomar icke skall

diskrimineras i jämförelse med flyktingar och andra invandrare.

1991/92:Sf616 av Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär en allsidig utredning om

konsekvenserna av slopande av tvåårsgränsen vid

uppehållstillstånd.

1991/92:Sf617 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av förbättrad invandrarinformation.

1991/92:Sf618 av Viola Furubjelke m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en riksomfattande informationskampanj om

svensk flyktingpolitik och flyktingars villkor i Sverige.

1991/92:Sf619 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om grunderna för flyktingpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att harmonisera flyktingpolitiken med de

nordiska länderna och EG:s medlemsstater,

5. att riksdagen upphäver bestämmelsen i 3kap. 4§ andra

stycket 2 utlänningslagen om särskilda skäl att inte bevilja

asyl och att bestämmelsen i 3kap. 4§ andra stycket om

synnerliga skäl skall gälla även för den som omfattas av 3 kap.

1§ 2 och3,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om återsändande av barnfamiljer till områden

där krig pågår eller där krigsliknande förhållanden råder,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avvisning med omedelbar verkställighet

till ett första asylland,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att dokumentlöshet ej får utgöra anledning

att vägra skyddsbehövande asyl,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rätten till muntlig handläggning hos

invandrarverket och utlänningsnämnden,

10. att riksdagen hos regeringen begär att invandrarverket

får i uppdrag att publicera en utförlig praxisredovisning,

11. att riksdagen hos regeringen begär att invandrarverket

får i uppdrag att göra tydliga beslutsmotiveringar i

asylärenden,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om inrättande av en advokatjour,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om utredning av barns egna asylskäl,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om sjukvården på förläggningar,

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att 2kap.

5§ andra stycket utlänningslagen ändras i enlighet med vad som

anförts i motionen,

21. att riksdagen hos regeringen begär att invandrarverket

får i uppdrag att avveckla det nuvarande systemet med

förtroendeläkare,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om anteckningar i resedokument och

främlingspass om oklar identitet,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en samlad redovisning av Sveriges

deltagande i det västeuropeiska samarbetet på flykting- och

invandringspolitikens område,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om riktlinjerna för att bevilja

besöksviseringar gällande medborgare från Iran m.fl. länder,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att använda visumpolitiken som ett

medel att hindra människor från att fly från sina hemländer,

26. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att

flyktingkvoten för den organiserade överföringen av flyktingar

till Sverige höjs till 3000 personer per år och att

4000000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit anslås för

detta ändamål för budgetåret 1992/93,

27. att riksdagen hos regeringen begär att statens

invandrarverk får i uppdrag att teckna kollektiv hemförsäkring

för asylsökande,

28. att riksdagen till åtgärder för diagnostisering och

behandling av tortyrskadade asylsökande anslår 25000000 kr.,

30. att riksdagen anslår ytterligare 1,5 milj.kr. till stöd

för återvandrande flyktingar.

1991/92:Sf620 av Bertil Danielsson och Leif Carlson (m) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändrad praxis i asylärenden.

1991/92:Sf622 av John Bouvin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar begränsa invandringen under ett

eller flera år till ett absolut minimum enligt FN:s

internationella flyktingkonvention,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

en utredning skall startas om hur flykting- och

invandrarproblematiken skall hanteras i framtiden för Sveriges

del,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skärpt

lagstiftning enligt vad i motionen anförts om att utvisa vid

grova eller upprepade brott,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om det nödvändiga i att klargöra för

invandrare, asylsökande och flyktingar vilka regler som gäller i

Sverige.

1991/92:Sf623 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att Stiftelsen Sveriges invandrarinstitut och museum bör

erhålla stöd ur kulturdepartementets anslag A5 för åtgärder

mot främlingsfientlighet och rasism.

1991/92:Sf625 av Claus Zaar m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att tillfälligt arbetstillstånd för utländsk

arbetskraft skall beviljas av lokal arbetsförmedling.

1991/92:Sf627 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

asylsökande kvinnor skall erbjudas kvinnliga poliser, advokater

och tolkar vid utredningsförhören,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

risk för stympning genom omskärelse skall betraktas som

flyktingskäl under rubriken annan social grupp enligt FN:s

flyktingkonvention.

1991/92:Sf628 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om snara åtgärder för att förbättra och

förstärka beredskapen för handläggning av utlänningsärenden och

för flyktingmottagning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en ny första instans för handläggning av

utlänningsärenden som inte kan avgöras efter enkel handläggning

av SIV,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att upplysning och undervisning mot

främlings- och invandrarfientlighet, rasfördomar och rasism

förstärks genom ett anslag med ytterligare 10milj.kr. utöver

det som föreslagits i budgetpropositionen, vilket sker genom

omfördelning inom budgetramen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om massmedias roll samt om att en

attitydundersökning snarast genomförs om orsaker till

främlingsfientlighet och ovilja mot invandrare samt om

rasfördomar och rasism i vårt land,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att framlägga förslag som undanröjer

orsaker till främlingsfientlighet och rasfördomar,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kampen mot brottslighet med rasistisk

bakgrund ges högsta prioritet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör ta internationellt

initiativ för att bekämpa främlingsfientlighet, rasfördomar och

rasism.

1991/92:Sf629 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning i enlighet

med vad i motionen anförts om arbetsfördelningen mellan olika

departement och statens invandrarverk,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder

för att starta ett socialt stödprojekt bland invandrarungdomar i

enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om stöd till invandrarorganisationerna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenskundervisning, yrkesutbildning och

praktik,

1991/92:Sf630 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den allmänna inriktningen på

invandrar- och flyktingpolitiken bör präglas av öppenhet och

ärlighet, varvid man särskilt bör vinnlägga sig om att ta itu

med sådana problem som kan te sig känsliga och besvärliga från

politisk synpunkt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att en öppen och ärlig debatt

sker i en bred parlamentarisk kommitté, en invandrar- och

flyktingpolitisk kommitté, som får till uppgift att inte bara

debattera utan också utreda, analysera och föreslå ändringar i

lagstiftningen samt informera allmänheten i invandrar- och

flyktingfrågor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att asylsökande bör arbeta i stället för

att placeras i passiva läger, dvs. temporära arbetstillstånd

under kortast möjliga tid i läger,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att behandlingen av asylärenden bör kunna

gå väsentligt snabbare än för närvarande,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att särskilda lån i stället för bidrag bör

användas för flyktingar sedan asyl beviljats, i syfte att

flyktingarna skall hjälpas in i samhället,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utvisning vid grov eller upprepad

brottslighet bör komma till användning i väsentligt större

omfattning än som sker för närvarande,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att varken asyl eller medborgarskap skall

beviljas brottslingar,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att Sverige bör koncentrera sitt

flyktingmottagande till de asylsökande som har allvarliga och

uppenbara skäl att fly från något,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av en klar och entydig samt

lättillämpad flyktingdefinition som grundas på att asyl endast

skall ges åt en utlänning som har allvarliga och uppenbara skäl

att fly från något.

1991/92:Sf631 av Liisa Rulander (kds) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om riktlinjer

för minoritetspolitiken,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en ny

arbetsfördelning för handläggning av invandrar- och

minoritetsfrågor på central nivå så att en klar uppdelning sker

mellan invandringsfrågor (med anknytning till invandringen till

Sverige) resp. minoritetsfrågor (med betoning av invandrarnas

och minoriteternas kulturella situation i Sverige).

1991/92:Sf632 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari

yrkas att riksdagen för budgetåret 1992/93 beslutar minska det

totala anslaget för Invandring m.m. (elfte huvudtitelnD) med

500000000 kr. eller till 6155494000 kr.

1991/92:Sf633 av Ines Uusmann m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om uppdrag till invandrarverket att redovisa

åtgärder för att stärka kvinnornas ställning i samhället.

1991/92:So268 av Marianne Jönsson m.fl. (c, s, m, fp, kds, v)

vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att förfarandet vid utvisning och

beviljande av svenskt medborgarskap ses över.

1991/92:So270 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om anslag till de antirasistiska

organisationerna.

1991/92:So292 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp)

vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om asyl för homosexuella flyktingar.

1991/92:U301 av Birgitta Wistrand (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kommunernas ansvar att ge de nya

svenskarna en allsidig introduktion till deras nya hemland.

1991/92:L415 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i

utlänningslagen i enlighet med vad i motionen anförts om en ny

definition av begreppet flykting.

1991/92:K433 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändring i utlänningslagen.

1991/92:U544 av Carl B Hamilton m.fl. (fp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om värdet av att Sverige som medlem i EG

verkar för att en samordnad asylpolitik får en liberal

utformning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om värdet av att Sverige som medlem i EG

verkar för att en europeisk flyktingkonvention kommer till stånd

i enlighet med vad i motionen anförts.

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1990/91 och

överlämnad från konstitutionsutskottet

1990/91:K247 av Jan-Olof Ragnarsson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande

ökad information om invandringens historiska orsaker,

klassmässiga aspekter och samhällsekonomiska effekter,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande

initiativ till en brett upplagd kampanj och idédebatt om kamp

mot rasism i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motion väckt med anledning av skrivelse 1991/92:80 om

invandrar- och flyktingpolitiken

1991/92:Sf17 av Berith Eriksson (v) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna -- med hänvisning till

den av riksdagen beslutade utökade flyktingkvoten för 1991/92 --

att särskilt hjälpbehövande flyktingar från lägren med irakiska

kurder i Turkiet bör ges asyl i Sverige.

Utskottet

Inledning

Regeringen redovisar i skrivelsen den svenska invandrings-,

invandrar- och flyktingpolitiken samt invandringen till Sverige.

Vidare beskrivs migrations- och flyktingsituationen i världen

samt Sveriges roll i det internationella migrations- och

flyktingpolitiska arbetet. En redogörelse ges också för den

svenska utlänningslagstiftningen och för mottagandet av

asylsökande och flyktingar i Sverige samt för de svenska

frivilligorganisationernas roll. Riksdagen bereds tillfälle att

ta del av vad som anförs i skrivelsen.

I skrivelsen görs skillnad mellan invandrings-, invandrar- och

flyktingpolitik.

Med invandringspolitik avses de principer och bestämmelser

som reglerar vilka utlänningar, inkl. asylsökande, som skall få

tillstånd att bosätta sig i Sverige. Den svenska invandringen är

sedan år 1967 reglerad för utomnordiska medborgare. De nuvarande

riktlinjerna för invandrings- och flyktingpolitiken lades fast

av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:100, bil. 15, AU22, rskr.

230) och konfirmerades vid 1983/84 års riksmöte (prop.

1983/84:144, SfU30, rskr. 410). Den utomnordiska invandringen

består huvudsakligen av flyktingar och personer som får bosätta

sig i Sverige av flyktingliknande eller humanitära skäl samt

anhöriga till här bosatta personer. Uppehålls- och

arbetstillstånd av rena arbetsmarknadsskäl beviljas i princip

bara om arbetskraftsbehovet inte kan tillgodoses inom Sverige,

och den utomnordiska arbetskraftsinvandringen har de senaste

åren uppgått till endast ett par hundra personer om året.

Invandrarpolitiken omfattar sådana åtgärder som samhället

vidtar för att underlätta invandrares, inkl. flyktingars,

introduktion och integrering i det svenska samhället. Målen för

invandrarpolitiken antogs av riksdagen år 1975 och sammanfattas

i begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan. År 1986

fastslogs att dessa övergripande mål alltjämt skall gälla (prop.

1985/86:98, SfU20, rskr. 301). Målen syftar till lika

rättigheter och möjligheter för invandrare i förhållande till

den övriga befolkningen. De skall också leda till respekt för

den enskildes identitet och integritet, möjligheter att utveckla

det egna kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som

i Sverige gäller för mänsklig samlevnad samt ömsesidig tolerans,

solidaritet och gemenskap mellan människor av olika ursprung.

Goda etniska relationer bör prägla det svenska samhället, och

samhället bör markera sitt avståndstagande från alla uttryck för

etnisk intolerans.

I skrivelsen framhålls att mottagandet i Sverige av flyktingar

endast är ett av flera element i den svenska

flyktingpolitiken. I denna ingår

internationellt agerande för att bidra till att

internationella konflikter motverkas och löses och för att

respekten för mänskliga rättigheter upprätthålls,

ekonomiskt stöd till organisationer som bedriver

flyktingarbete utanför Sverige,

internationellt samarbete för en solidarisk ansvarsfördelning

och för att stärka flyktingars rättsliga skydd,

överföring till Sverige av särskilt utsatta personer som

behöver en säker fristad undan förföljelse,

mottagande av flyktingar i Sverige enligt en asyllagstiftning

som i vissa avseenden ger med flyktingar jämförbara grupper ett

starkare skydd än vad 1951 års Genèvekonvention stadgar,

ett av staten finansierat kommunalt mottagande för flyktingar

m.fl., vilket syftar till att främja deras möjligheter att finna

sig till rätta i det svenska samhället,

särskilda insatser för att ge flyktingar och andra invandrare

lika villkor och möjligheter till integration i Sverige,

stöd till flyktingar som frivilligt vill lämna Sverige för att

bosätta sig i hemlandet eller annat land.

Det finns endast en universellt godtagen flyktingdefinition. I

FN:s konvention den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga

ställning (Genèvekonventionen) avses med uttrycket flykting --

utom personer som blivit att anse som flyktingar enligt vissa

äldre överenskommelser -- den som till följd av händelser som

inträffat före den 1 januari 1951, och i anledning av välgrundad

fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion,

nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller

politiska åskådning befinner sig utanför det land vari han är

medborgare samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan,

som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands

skydd. Motsvarande gäller den som, utan att vara medborgare i

något land, till följd av händelser som förut sagts befinner sig

utanför det land vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort

samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss

sagts, icke önskar att återvända dit. -- Genèvekonventionen har

senare kompletterats med 1967 års protokoll angående flyktingars

rättsliga ställning. Genom detta protokoll förpliktade sig

anslutande stater att tillämpa konventionens

flyktingbestämmelser utan begränsning till händelser före år

1951 eller i Europa. De stater som anslutit sig till

konventionen med den geografiska begränsningen till Europa har

emellertid kunnat behålla denna begränsning.

Afrikanska stater har en egen konvention om flyktingar

(OAU-konventionen). Konventionen, som antogs år 1969, har en

betydligt vidare flyktingdefinition. Den omfattar också personer

som på grund av yttre aggression, ockupation, utländsk dominans

eller händelser som allvarligt stör den allmänna ordningen i del

av eller hela det land i vilket han har sitt ursprung eller är

medborgare tvingas lämna sin vanliga bostad för att söka

tillflykt på en annan plats utanför sagda land. För

Centralamerikas del har ett snarlikt flyktingbegrepp accepterats

i den s.k. Cartagenadeklarationen från år 1984. Såvitt gäller

Asien har UNHCR:s exekutivkommitté -- med stöd av första

asylländer i Sydostasien -- godtagit en bestämmelse om att alla

asylsökande, i vart fall temporärt, skall tas emot av första

asylländerna och att tvångsrepatriering inte skall ske.

I skrivelsen erinras om att antalet flyktingar i världen ökat

under det gångna året och att antalet nu uppskattas till 17

miljoner, medan ett lika stort antal människor antas vara på

flykt inom sitt lands gränser, s.k. internflyktingar.

Invandringsfrågor

Allmänt

Enligt folkrätten bestämmer varje stat själv vilka regler som

skall gälla för inresa på dess territorium. Någon generell rätt

för en utlänning att besöka en stat finns således inte.

I utlänningslagen (1989:529) anges på vilka villkor

utlänningar får resa in i och ut ur Sverige samt vistas och ha

anställning här. I lagen anges också under vilka förutsättningar

en utlänning kan avvisas eller utvisas ur landet. Närmare

bestämmelser om lagens tillämpning finns i den av regeringen

utfärdade utlänningsförordningen (1989:547).

En utlänning får enligt huvudregeln inte uppehålla sig i

Sverige under längre tid än tre månader utan att ha

uppehållstillstånd. Undantag gäller för medborgare i Danmark,

Finland, Island eller Norge. Bestämmelser om uppehållstillstånd,

liksom om visering och arbetstillstånd, finns i 2kap.

utlänningslagen. Uppehållstillstånd innebär enligt 2§

tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss tid

(tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning

(permanent uppehållstillstånd).

Uppehållstillstånd skall i vissa fall ges enligt

bestämmelserna om asyl. Uppehållstillstånd får vidare ges till

en utlänning om han har särskild anknytning till Sverige eller

om han av humanitära skäl bör få bosätta sig här. Detsamma

gäller om utlänningen har fått arbetstillstånd eller har sin

försörjning ordnad på något annat sätt. Regeringen får

föreskriva att uppehållstillstånd kan ges även i andra fall.

Arbetstillstånd ges för viss tid. Det får avse ett visst slag av

arbete och förenas med de övriga villkor som behövs.

Enligt skrivelsen invandrade under år 1991 ca 44000

utländska medborgare till Sverige, av vilka ca 8000 var

nordiska medborgare. Under samma år utvandrade ca 15000

utländska medborgare, varav 12000 nordiska. Det totala

invandringsöverskottet var ca 29000 personer; för nordiska

medborgare var utvandringsöverskottet ca 4000 personer.

Under budgetåret 1990/91 beviljades sammanlagt ca 12830

personer asyl eller uppehållstillstånd av humanitära skäl. I det

angivna antalet ingår s.k. kvotflyktingar (1433), däremot inte

anhöriga till flyktingar och därmed jämställda personer, vilka

rest in i Sverige tillsammans med eller i nära anslutning till

dessa och som omfattas av samma särskilda mottagningsanordning

som flyktingar. Antalet sådana anhöriga som fick

uppehållstillstånd under budgetåret 1990/91 uppgick till 5416.

Antalet övriga anknytningsfall uppgick till 16575, antalet

personer som beviljades uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl

till 336 och antalet uppehållstillstånd för adoptivbarn till

1023. Sammanlagt beviljades under budgetåret ca 36180

personer uppehållstillstånd.

Under budgetåret 1990/91 sökte ca 20800 personer (inkl.

barn) asyl i Sverige, vilket innebär en kraftig minskning

jämfört med närmast föregående budgetår (ca 38700 personer

inkl. barn). Antalet asylsökande ökade därefter under andra

halvåret 1991, och det totala antalet asylsökande under denna

period beräknades komma att uppgå till ca 19000.

Rätt till uppehållstillstånd av asylskäl m.m.

De svenska bestämmelserna om asyl finns intagna i 3kap.

utlänningslagen. Enligt 4§ första stycket har flyktingar,

krigsvägrare och s.k. de facto-flyktingar rätt till asyl.

Definitionen av flykting (2§) överensstämmer med den som

finns i Genèvekonventionen. Ibland används därför benämningen

konventionsflyktingar för dessa personer.

Med krigsvägrare (3§) avses en utlänning som har

övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt

hemland eller behöver stanna i Sverige för att undgå förestående

krigstjänstgöring.

Utöver konventionsflyktingar och krigsvägrare ger lagen skydd

även åt andra personer som inte vill återvända till sitt hemland

på grund av de politiska förhållandena där och som har åberopat

tungt vägande omständigheter till stöd för detta. Det är här

fråga om personer som inte har varit utsatta för eller löper

risk att drabbas av så allvarlig förföljelse att de bör

betraktas som konventionsflyktingar men som ändå på grund av de

politiska förhållandena i hemlandet utsatts för eller riskerar

så svåra trakasserier att det inte är rimligt att begära att de

skall återvända dit. Bestämmelsen omfattar normalt inte den som

har tvingats att lämna sitt land på grund av yttre aggression,

ockupation eller inbördeskrig eller som riskerar förföljelse på

grund av kön eller homosexualitet. Undantagsvis kan emellertid

dessa omständigheter vara sådana att lagrummet anses

tillämpligt. För de personer som nu avses används ofta termen

de facto-flyktingar.

Begreppet asyl, som enligt 1989 års utlänningslag används för

det tillstånd att uppehålla sig i Sverige som ges såväl till

konventionsflyktingar som till krigsvägrare och de

facto-flyktingar, innebär att Sverige använder ett asylbegrepp

som i viss mån avviker från vad som är vedertaget

internationellt, nämligen att tala om asyl endast i samband med

skydd åt konventionsflyktingar.

Av humanitära skäl kan enligt 2kap. 4§ första

stycket2 utlänningslagen även andra utlänningar än de som

omfattas av asylreglerna få stanna i Sverige. Uppehållstillstånd

av humanitära skäl har i praxis beviljats personer som flytt

undan krig eller krigsliknande förhållanden som de riskerat att

drabbas av utan att ingå i någon krigsmakt. Uppehållstillstånd

på denna grund har också beviljats personer som på grund av

sjukdom eller andra personliga förhållanden bör få stanna i

Sverige. Bestämmelsen kan vidare omfatta personer som inte är

flyktingar men där förhållandena i det land till vilket de

skulle behöva resa ändå är sådana att det ter sig inhumant att

tvinga dem att återvända dit eller personer som riskerar

allvarligt straff eller förföljelse på grund av kön eller

homosexualitet. I vissa fall har uppehållstillstånd beviljats

personer som i och för sig borde avvisas eller utvisas men där

en verkställighet inte kan ske därför att det inte finns något

land där utlänningen tas emot. Uppehållstillstånd har också i

vissa fall beviljats när det funnits en kombination av

humanitära skäl och släktanknytning, som i sig inte varit

tillräckliga.

Varken konventionsflyktingar eller krigsvägrare och de

facto-flyktingar har någon ovillkorlig rätt att få en fristad i

Sverige. Asyl får nämligen vägras på följande grunder enligt

3kap. 4§ andra stycket utlänningslagen.

Om det av hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare

verksamhet eller med hänsyn till rikets säkerhet finns

synnerliga skäl att inte bevilja asyl.

Om det beträffande en krigsvägrare eller de facto-flykting

finns särskilda skäl att inte bevilja asyl.

I vissa fall där utlänningen kan sändas tillbaka till annat

nordiskt land enligt särskild överenskommelse.

I annat fall med hänvisning till den s.k. första

asylland-principen. Denna princip kan tillämpas om utlänningen

före ankomsten till Sverige har uppehållit sig i ett annat land

än hemlandet och, om han återsänds dit, är skyddad mot

förföljelse eller, i förekommande fall, mot att sändas till en

krigsskådeplats eller till hemlandet och också mot att sändas

vidare till ett annat land där han inte har motsvarande skydd.

Om utlänningen har särskild anknytning till ett annat land och

där är skyddad på det sätt som anges beträffande första

asylland-principen.

Regeringen får föreskriva undantag från första

asylland-principen för de fall då utlänningens anknytning till

Sverige är av sådan art att han inte bör nekas att få sin

ansökan om asyl prövad här.

Med synnerliga skäl (andra stycket1) avses enligt

motivuttalanden (prop. 1954:41 s. 77, LU 14, rskr. 155 och prop.

1975/76:18 s. 107, InU 24, JuU 15, rskr. 121 och 122) dels

situationer då det av hänsyn till rikets säkerhet framstår som

omöjligt att bevilja asyl, dels omständigheter som enligt

Genèvekonventionen diskvalificerar en flykting från

konventionens skydd. Sådana omständigheter kan vara brott mot

mänskligheten, krigsförbrytelser och liknande gärningar samt

grova icke-politiska brott före ankomsten till Sverige.

Med särskilda skäl (andra stycket2) avses enligt förarbetena

till den tidigare utlänningslagstiftningen (prop. 1975/76:18 s.

108 f., jfr även prop. 1983/84:144 s. 37 och prop. 1988/89:86 s.

156) att förhållandena är sådana att det bedöms vara nödvändigt

för att reglera invandringen. Det förutsattes inte att det

skulle vara helt omöjligt att ta emot dessa utlänningar i

Sverige; för att skydd skulle vägras skulle det dock vara fråga

om så många personer att det skulle medföra stora påfrestningar

för det svenska samhället och den svenska flyktingmottagningen

att ta emot dem i Sverige. Beträffande de facto-flyktingar

uttalades också att tyngden av de omständigheter utlänningen

åberopar måste tillmätas betydelse vid avgörande av frågan om

särskilda skäl föreligger. -- Beslut om att inskränka asylrätten

med hänvisning till att särskilda skäl föreligger med hänsyn

till mottagningsresurserna har fattats vid två tillfällen,

första gången år 1976 och andra gången i december 1989.

Även om en utlänning inte får uppehållstillstånd, får han inte

avvisas eller utvisas om det inte kan ske till ett land där han

åtnjuter visst skydd. En utlänning får således inte avvisas

eller utvisas till ett land där han riskerar dödsstraff,

kroppsstraff eller tortyr (non-refoulementprincipen). Han får

inte heller annat än i yttersta undantagsfall sändas till ett

land där han riskerar förföljelse. Inte heller får en utlänning

sändas till ett land där han riskerar vidaresändning till något

sådant land.

Rätt till arbetstillstånd

Med undantag för nordiska medborgare måste en utlänning ha

uppehålls- och arbetstillstånd för att arbeta i Sverige.

Arbetstillstånd ges för viss tid och får avse ett visst slag

eller vissa slag av arbete och förenas med de övriga villkor som

behövs.

Den utomnordiska arbetskraftsinvandringen har varit reglerad

under de senaste decennierna i enlighet med de riktlinjer för

den samlade invandrarpolitiken som riksdagen antog år 1968

(prop. 1968:142, SU 1968:196, rskr. 405) och som sedan i

tillämpliga delar fastställts vid 1983/84 års riksmöte (prop.

1983/84:144, SfU30, rskr. 410). Riktlinjerna förutsätter en

reglering av den utomnordiska arbetskraftsinvandringen, dels

därför att invandrarna skall ges möjlighet att leva under samma

betingelser som befolkningen i övrigt, dels därför att

möjligheterna till sysselsättning för kvinnorna, de äldre och de

handikappade inte får försämras genom oreglerad invandring.

Uppkommande arbetskraftsbehov skall därför i första hand fyllas

genom utnyttjande av de arbetsmarknadspolitiska medel som står

till buds innan tillstånd till arbetskraftsinvandring ges.

Prövningen av arbetskraftsbehovet skall ske i ett långt

perspektiv, och utländsk arbetskraft får inte användas som en

regulator av arbetskraftstillgången. Dessutom förutsätts att

arbetsmarknadsstyrelsen, efter hörande av arbetsmarknadens

parter, ger allmänna riktlinjer för tillståndsärendenas

bedömning med hänsyn till läget på arbetsmarknaden. I

proposition 1983/84:144 anförde föredragande statsrådet att det

mot bakgrund av den dittillsvarande utvecklingen och den

dåvarande sysselsättningssituationen saknades anledning att

räkna med något egentligt behov för Sveriges del av

arbetskraftsinvandring under överskådlig tid. Det var angeläget

att här i landet bosatta arbetssökande samt nordbor i första

hand tillgodosågs när arbetstillfällen fanns. Hon ansåg därför

att arbetskraftsinvandring i fortsättningen borde tillåtas

endast i undantagsfall och sedan det genom arbetsförmedlingens

aktiva medverkan hade visat sig att ett uppkommet

arbetskraftsbehov inte kunde tillgodoses genom arbetskraft som

fanns i Sverige. Som undantag från principen att utomnordisk

arbetskraftsinvandring inte borde vara tillåten nämndes i

propositionen främst nyckelfunktioner inom industrin och

näringslivet i övrigt samt inom vissa andra samhällsområden.

Vidare nämndes personer som behövs för kvalificerad forskning,

produktutveckling eller introduktion av en ny teknologi, liksom

inom det kulturella området. Även andra undantag borde enligt

propositionen kunna göras under särskilda förhållanden.

Motioner

Frågan om inriktningen av den svenska flykting- och

immigrationspolitiken tas upp i flera motioner.

Ingvar Carlsson m.fl. (s) framhåller i motion Sf605 att en

aktiv flykting- och immigrationspolitik omfattar insatser inom

både utrikes-, handels- och biståndspolitiken för att på lång

sikt och i samarbete med andra länder kunna påverka

grundorsakerna till att människor flyr och tvingas flytta.

Sveriges politik på detta område bör utifrån ett helhetstänkande

och en humanitär grundsyn ta sikte på att dels undanröja eller

lindra orsaker bakom flykt och påtvingad migration, dels skapa

ett system för reglering av invandringen till Sverige som bättre

än det nuvarande ger dem som bäst behöver det rätt att stanna i

vårt land. Den nationella invandringspolitiken skall dels ge

skydd till dem som har behov av det, dels ge möjlighet för nära

anhöriga att förena sig med varandra, dels skapa möjligheter

till besök, utbildning, praktik och arbete. Det regelsystem som

reglerar invandringen till Sverige bör i högre grad än det

nuvarande tillgodose behoven hos de mest behövande. En klarare

skillnad bör göras mellan å ena sidan personer som bör ha en i

princip ovillkorlig rätt att bosätta sig här och å andra sidan

övriga immigrationssökande. En principiell rätt till bosättning

bör tillkomma dem som är i behov av internationellt rättsligt

skydd, nämligen konventionsflyktingar och vissa andra med starka

skyddsbehov. Motionärerna begär ett tillkännagivande i enlighet

med det anförda (yrkande 1). -- En principiell rätt till

bosättning bör vidare enligt motionärerna tillkomma medlemmar av

kärnfamiljen, dvs. make/maka eller sambo samt minderåriga ogifta

barn till den som är bosatt här. Efter individuell prövning bör

rätt till bosättning också kunna ges föräldrar och nära

släktingar som är väsentligt beroende av den i Sverige bosatta

personen, s.k. sista länk-fall. Därutöver bör regeringen

fastställa en planeringsram för bosättning av anhöriga utanför

kärnfamiljen. Motionärerna begär ett tillkännagivande också i

enlighet med det sålunda anförda (yrkande 10). -- Motionärerna

begär vidare ett tillkännagivande om att de nuvarande

riktlinjerna om arbetskraftsinvandring bör tillämpas på ett mer

flexibelt och konjunkturanpassat sätt (yrkande 9).

Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begär i motion Sf630

tillkännagivanden om att den allmänna inriktningen på invandrar-

och flyktingpolitiken bör präglas av öppenhet och ärlighet,

varvid man särskilt bör vinnlägga sig om att ta itu med sådana

problem som kan te sig känsliga och besvärliga från politisk

synpunkt (yrkande 1), att det behövs en öppen och ärlig debatt i

en bred parlamentarisk kommitté med uppgift att utreda,

analysera och föreslå ändringar i lagstiftningen samt informera

allmänheten i invandrar- och flyktingfrågor (yrkande 2), att

Sverige bör koncentrera sitt flyktingmottagande till de

asylsökande som har allvarliga och uppenbara skäl att fly från

något (yrkande 10), och att det behövs en klar och entydig,

lättillämpad flyktingdefinition som grundas på att asyl endast

skall ges en utlänning som har allvarliga och uppenbara skäl att

fly från något (yrkande11). John Bouvin m.fl. (nyd) anför i

motion Sf622 att den nuvarande flykting- och invandrarpolitiken

är totalt felaktig och att något radikalt därför måste göras.

Motionärerna begär dels att riksdagen skall besluta att begränsa

invandringen under ett eller flera år till ett absolut minimum

enligt FN:s flyktingkonvention (yrkande 1), dels att en

utredning påbörjas om hur flykting- och invandrarproblematiken

skall hanteras i framtiden för Sveriges del (yrkande 2).

Sten Andersson i Malmö (m) begär i motion Sf604 ett

tillkännagivande om att Sverige efter förmåga bör bevilja asyl i

huvudsak åt konventionsflyktingar och att den största delen av

våra insatser bör gå till flyktingar som befinner sig i världens

många flyktingläger i stället för att rätten till asyl i Sverige

utvidgas.

Lars Werner m.fl. (v) anför i motion Sf619 att grundläggande

värderingar som humanism, medmänsklighet, alla människors lika

värde osv. inte får kompromissas bort för att en human och

generös flyktingpolitik innebär vissa administrativa kostnader i

initialskedet, och motionärerna begär ett tillkännagivande om

grunderna för flyktingpolitiken (yrkande 1). Motionärerna anser

vidare att bestämmelsen i 3kap. 4§ andra stycket2

utlänningslagen om särskilda skäl att inte bevilja asyl bör

avskaffas och att 3kap. 4§ andra stycket1 om synnerliga

skäl skall gälla även för dem som omfattas av 3kap. 1§ 2

och3 (krigsvägrare resp. de facto-flyktingar), och de begär

att riksdagen skall besluta härom (yrkande 5).

I andra motioner tas upp mera speciella frågor om asyl.

Två motioner tar upp behovet av skydd för homosexuella.

Lars Werner m.fl. (v) anför i motion L415 att, medan Sverige vid

en internationell jämförelse kommit relativt långt i arbetet för

homosexuellas rättigheter, är det i många länder så att

homosexuella fortfarande förtrycks, trakasseras av polisen,

avrättas, döms till fängelse eller sätts i mentalsjukhus.

Motionärerna kritiserar det förhållandet att homosexuella som

lyckats fly sitt land inte får asyl här på samma sätt som

politiska flyktingar, och de begär ett tillkännagivande om att

utlänningslagens flyktingdefinition bör utvidgas till att

omfatta även den som flytt förföljelse på grund av

homosexualitet samt att Sverige bör verka för att

Genèvekonventionens flyktingdefinition utvidgas på samma sätt

(yrkande 5). Även Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp)

påtalar i motion So292 yrkande 5 förföljelsen av homosexuella i

många stater och anser att flyktingar som förföljs i sitt

hemland på grund av sin sexuella läggning bör omfattas av rätten

till asyl, och de begär ett tillkännagivande härom.

Berith Eriksson m.fl. (v) framhåller i motion Sf627 att den

utbredda stympningen av kvinnor genom omskärelse, framför

allt i afrikanska stater, på olika sätt måste motarbetas och

uppmärksammas. Motionärerna anser att de kvinnor som söker asyl

för sig själva eller sina små döttrar av rädsla för att stympas

genom omskärelse skall erhålla flyktingstatus inom det nya

begreppet annan social grupp som antagits som ett tillägg till

flyktingkonventionen vid FN:s generalförsamling 1990.

Motionärerna begär ett tillkännagivande i enlighet med det

anförda (yrkande2).

Lars Werner m.fl. (v) anför i motion Sf619 att det förekommer

att invandrarverket beslutar om avvisning med omedelbar

verkställighet till första asylländer i tredje världen där den

asylsökande inte har trygghet mot vidaresändning till hemlandet.

Genom att det inte görs en fullständig utredning i dessa ärenden

händer det att alla skäl, t.ex. av humanitär art, som gör att

asylprövningen skall ske i Sverige inte uppmärksammas. Bl.a.

förekommer det enligt motionärerna att barns humanitära skäl

inte uppmärksammas när invandrarverket nöjer sig med en s.k.

grundutredning. Motionärerna begär ett tillkännagivande att

avvisning till första asylland inte bör ske om inte en grundlig

utredning visar att det i det enskilda fallet inte föreligger

någon risk för vidaresändning till hemlandet eller humanitära

skäl som medför att ansökan bör prövas i Sverige (yrkande 7). --

Motionärerna framhåller vidare att det är en humanitär plikt för

Sverige att inte avvisa barnfamiljer till områden där krig

pågår eller krigsliknande förhållanden råder samt att Sverige

genom att ansluta sig till FN:s barnkonvention åtagit sig att

till det yttersta av sin förmåga säkerställa barns överlevnad

och utveckling. De begär ett tillkännagivande om att

barnfamiljer inte skall återsändas till områden där krig pågår

eller krigsliknande förhållanden råder (yrkande6). -- I

motionen tas också upp frågan om dokumentlöshet.

Motionärerna anser att en väsentlig orsak till dokumentlöshet

hos asylsökande är de intensiva ansträngningarna från de flesta

västeuropeiska stater att stänga ute asylsökande, och att det

faktum att enskilda asylsökande tvingas följa anvisningar från

människosmugglare att göra sig av med handlingar inte -- som nu

sker -- får användas som skäl att avvisa människor med verkliga

skyddsbehov. De begär ett tillkännagivande om att dokumentlöshet

inte får utgöra anledning att vägra skyddsbehövande asyl

(yrkande 8). Motionärerna anför vidare i motionen att

möjligheten att anteckna oklar identitet i resedokument och

främlingspass strider mot Genèvekonventionen, och de begär ett

tillkännagivande om att bestämmelsen bör avskaffas (yrkande 22).

Frågan om betydelsen av brottslighet vid asylbedömningen

tas upp i två motioner. Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begär i

motion Sf630 yrkande 7 ett tillkännagivande om att varken asyl

eller svenskt medborgarskap skall beviljas brottslingar. Bertil

Danielsson och Leif Carlson (båda m) anser i motion Sf620 att

för de facto-flyktingar och vid svagare flyktingskäl brottslig

verksamhet under väntetiden bör vägas in i asylbedömningen i

större utsträckning än hittills, och motionärerna begär ett

tillkännagivande om att praxis bör bli strängare i detta

avseende (yrkande1).

Utskottets bedömning

I den regeringsförklaring som statsminister Carl Bildt avgav

den 4 oktober 1991 uttalade han att invandrar- och

flyktingpolitiken skulle föras i en anda av internationalism och

humanitet, att främlingsfientlighet och tendenser till rasism

skulle bekämpas och att ytterligare åtgärder mot diskriminering

av invandrare skulle vidtas. Sverige skulle även i

fortsättningen ha en reglerad invandring, men flyktingpolitiken

skulle förändras.

Kulturminister Birgit Friggebo framhöll härefter i ett

interpellationssvar den 6 december 1991 i riksdagens kammare att

en långsiktig politik måste bygga på en helhetssyn där man

samtidigt vidtar åtgärder -- i internationell samverkan -- för

att påverka grundorsakerna bakom flykt och påtvingad migration,

för att stärka flyktingskyddet och för att skapa med

majoritetsbefolkningen likvärdiga villkor för invandrare samt

etnisk harmoni i mottagarländerna. Inom ramen för en sådan

långsiktig strategi skulle Sverige komma att internationellt

verka för en reglering av skyddet för de personer som faller

utanför Genèvekonventionen. Vidare påpekades att regeringen har

för avsikt att söka sig så nära det pågående EG-arbetet som

möjligt och aktivt ta del av detta, bl.a. mot bakgrunden av

strävan inom EG att samordna och i viss utsträckning harmonisera

immigrations- och särskilt asylpolitiken inom EG-kretsen, varvid

också en breddning av flyktingskyddet regionalt för Europa kan

komma att diskuteras. I ett interpellationssvar den 20 februari

1992 hänvisade kulturministern också till pågående

internationella arbete för att få en gemensam generös syn på

flyktingpolitiken och framhöll försöken att skapa en gemensam

politik som har en generösare utgångspunkt än det rena

konventionsflyktingbegreppet.

Regeringen har också beslutat om direktiv bl.a. för översyn av

mottagandet av asylsökande och flyktingar (dir. 1992:25) och av

vissa delar av utlänningslagstiftningen m.m. (dir. 1992:51). Den

sistnämnda översynen skall bl.a. innefatta att undersöka vilka

möjligheter som regeringen i dag har att -- inom

regeringsformens ram -- genom generella föreskrifter styra

utveckling och praxis på utlänningslagstiftningens område och --

om det bedöms nödvändigt eller önskvärt -- föreslå de ändringar

och tillägg som kan vara motiverade.

Det beslut om att inskränka asylrätten som fattades i december

1989 med hänvisning till att särskilda skäl förelåg med hänsyn

till mottagningsresurserna innebar att -- utöver

konventionsflyktingar -- endast de som hade särskilt starkt

skyddsbehov skulle kunna påräkna asyl. -- I

regeringsförklaringen den 4 oktober 1991 anfördes att praxis vad

gällde behandling av ansökningar om asyl successivt skulle komma

att anpassas till det normala, och genom beslut den 19 december

1991 konstaterade regeringen i ett enskilt ärende att de

förhållanden som föranledde den tidigare regeringen att skärpa

kriterierna för att få asyl inte längre förelåg. Asyl beviljades

i beslutet en person som bedömts vara de facto-flykting, men som

inte skulle ha fått stanna här med den tillämpning av

utlänningslagen som gällt under de två senaste åren.

Regeringen uttalade samtidigt att vistelsetiden i Sverige inte

bör tillmätas särskild vikt vid bedömningen av en asylansökan,

utan vistelsetiden borde i fortsättningen beaktas som en av

flera omständigheter som kunde, men inte nödvändigtvis måste,

leda till att uppehållstillstånd beviljades. Samtidigt beslöt

regeringen också om dels bestämmelser av övergångskaraktär för

utlänningar som vistats i Sverige viss tid (3kap. 4a§

utlänningsförordningen), dels en bestämmelse om beaktande av den

anknytning till landet som barn kan få genom skolgång eller

liknande (förordning, 1991:1999, om uppehållstillstånd i vissa

utlänningsärenden).

Utskottet utgår från att den förändrade flyktingpolitik som

aviserats kommer att föras i den anda av internationalism och

humanitet som statsministern hänvisat till i

regeringsförklaringen, och som kulturministern också åberopat i

sina svar på frågor och interpellationer i riksdagens kammare.

Utskottet vill däremot inte förorda en sådan utformning, med

planeringsramar för vissa kategorier, av invandringspolitiken

som begärs i motion Sf605 och som huvudsakligen överensstämmer

med det av den förutvarande regeringen i proposition 1990/91:195

framlagda förslaget om en aktiv flykting- och

immigrationspolitik, vilket återkallats av den nuvarande

regeringen. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion Sf605

yrkandena 1, 9 och 10.

Även om utskottet sålunda utgår från att flyktingpolitiken

kommer att föras i en anda av internationalism och humanitet

vill utskottet inte utesluta att även andra hänsyn måste tas i

vissa situationer. Utskottet vill erinra om att denna fråga kan

beröras av översynen av regeringens möjlighet att styra praxis

som ingår i den översyn av vissa delar av

utlänningslagstiftningen som nyligen beslutats. Med det anförda

avstyrker utskottet bifall till motion Sf619 yrkandena 1 och5.

Utskottet vill inte hävda annan uppfattning än den i motion

Sf630 framförda att debatten i flykting- och invandrarfrågor bör

föras med öppenhet och ärlighet, men utskottet anser inte att

något riksdagens tillkännagivande behövs om detta. En utredning

om en sammanhållen flykting- och immigrationspolitik har nyligen

gjorts på uppdrag av den förutvarande regeringen, och den

nuvarande regeringen har initierat utredningar om delar av

utlänningslagstiftningen och mottagningssystemet. Utskottet

avstyrker med det anförda bifall till motionerna Sf622 yrkande 2

och Sf630 yrkandena 1 och 2. De svenska asylreglerna grundas på

att asyl beviljas dem som har allvarliga skäl att fly och har

sin utgångspunkt i den internationellt godtagna

flyktingdefinitionen, och utskottet anser därmed inte heller att

yrkandena 10 och 11 i motion Sf630 eller motion Sf604 bör ge

anledning till något riksdagens uttalande.

Utskottet konstaterar vidare att inskränkningar av det slag

som begärs i motion Sf622 yrkande 1 skulle innebära ett stopp

för den fria nordiska migrationen och för anhöriginvandring.

Utskottet avstyrker bifall till detta motionsyrkande.

Vid riksdagens behandling av proposition 1986/87:124 om de

homosexuellas situation i samhället konstaterade

socialutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU

1986/87:31 att en homosexuell person som förföljdes i sitt

hemland på grund av sin homosexuella läggning i praxis

beviljades uppehållstillstånd i Sverige av humanitära skäl

enligt (dåvarande) 31§ utlänningsförordningen medan

(dåvarande) 3§ utlänningslagen (om flykting) inte var

tillämplig. Enligt socialutskottets uppfattning erbjöd

tillämpningen av utlänningsförordningen i praktiken ett

tillfredsställande skydd för homosexuella som av sådana skäl

behövde en fristad i Sverige. Anledning saknades enligt

socialutskottet att närmast av formella skäl göra ett ingrepp i

flyktinglagstiftningen och därmed skapa ett svenskt

flyktingbegrepp som inte hade någon motsvarighet i FN:s

flyktingkonvention. Socialutskottet delade dock den oro som

kommit till uttryck bl.a. i en motion över att förföljelse mot

homosexuella från tid till annan förekom i vissa länder men

ansåg det uppenbart att, om en uttalad förföljelse mot

homosexuella just på grund av deras sexuella läggning skulle

uppstå i något land, det var möjligt att erbjuda en fristad i

Sverige utan ändring av gällande bestämmelser. Socialutskottet

ville samtidigt fästa uppmärksamheten på att förföljelse uppstod

på samma sätt på olika håll i världen mot många grupper

människor. Det var därför viktigt att ha en allmän beredskap för

att vid behov kunna agera för människor som var i behov av en

fristad på grund av förföljelse i sitt hemland. Utvecklingen i

andra länder måste av dessa skäl följas noga. Socialutskottet

utgick från att regeringen följde såväl tillämpningen av

utlänningslagstiftningen som utvecklingen i länder där politisk

förföljelse förekom eller kunde befaras uppstå. Av det anförda

följde enligt socialutskottets mening att det också ankom på

regeringen att ta de internationella initiativ som visade sig

påkallade för att lösa homosexuellas flyktingproblem.

Socialutskottet ansåg inte att det fanns behov av något

riksdagens uttalande i den frågan.

Socialförsäkringsutskottet har tidigare uttalat

(1990/91:SfU14) att homosexuella som förföljs på grund av sin

homosexualitet kan beredas skydd med tillämpning av gällande

bestämmelser och att någon ändring i dessa därför inte behövs

samt tillagt att även med den praxis som för närvarande gäller i

asylärenden m.m. den som annars av humanitära skäl skulle ha

fått uppehållstillstånd i Sverige kan få sådant om han eller hon

har särskilt starka skyddsbehov. -- Utskottet vidhåller denna

uppfattning och avstyrker bifall till motionerna L415 yrkande 5

och So292 yrkande5.

Av liknande skäl anser utskottet att kvinnor som söker asyl

för att undgå omskärelse bör bedömas enligt reglerna om

uppehållstillstånd av humanitära skäl och avstyrker bifall till

motion Sf627 yrkande2.

Ett beslut om avvisning eller utvisning får i princip endast

verkställas om det kan ske till ett land där utlänningen

erbjuds visst skydd. Invandrarverket får förordna om omedelbar

verkställighet av sitt avvisningsbeslut i ärenden där asylskäl

åberopats, om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl

och att uppehållstillstånd inte heller skall beviljas på någon

annan grund (8kap. 8§ utlänningslagen).

Beträffande omedelbar verkställighet i asylärenden anfördes i

proposition 1988/89:86 att sådan möjlighet måste finnas om

avvisning till ett första asylland skulle kunna genomföras.

Omedelbar verkställighet borde enligt vad som anfördes i

propositionen kunna ske bl.a. om utlänningen kunde återsändas

till ett land (s.k. första asylland), där han uppehållit sig

före ankomsten till Sverige och där han var skyddad mot

förföljelse och mot att sändas till ett land där han riskerade

förföljelse.

I propositionen angavs också att förordnande om omedelbar

verkställighet fick meddelas endast när det var uppenbart att

grund för asyl inte förelåg. En bedömning måste alltid göras av

omständigheterna i det enskilda fallet. Ett annat fall när det

var uppenbart att en asylansökan skulle avslås kunde vara att

det stod klart att utlänningens uppgifter var osanna i alla

väsentliga delar. Så snart några mer ingående överväganden

behövde göras om tilltron till sådana uppgifter som kan vara

asylgrundande var det emellertid uteslutet att förordna att

avvisningsbeslutet fick verkställas direkt. Det skulle också

vara uppenbart att uppehållstillstånd inte borde beviljas av

andra skäl, t.ex. anknytning eller humanitära skäl.

Utskottet (1988/89:SfU19) ansåg att de förutsättningar som

föreslagits för att invandrarverket skulle få förordna om

omedelbar verkställighet av avvisningsbeslut tillgodosåg

berättigade krav på rättssäkerhet. Utskottet vidhåller denna

uppfattning och avstyrker bifall till motion Sf619 yrkande7.

Utskottet utgår vidare från att något återsändande av

barnfamiljer till krigsområden inte sker och anser därmed att

något riksdagens uttalande med anledning av motion Sf619

yrkande6 inte heller är påkallat.

I regeringens skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken

under riksmötet 1989/90 redovisades att UNHCR hösten 1989 hade

antagit rekommendationer om internationella och nationella

åtgärder för att komma till rätta med bl.a. dokumentlösheten

och att regeringen den 2 november 1989 i ett enskilt asylärende

uttalat sig för en skärpning vid prövning av en dokumentlös

asylsökandes skäl för att få uppehållstillstånd i Sverige.

Skärpningen innebär att en dokumentlöshet som har till syfte att

vilseleda skall medföra att minskad tilltro sätts till de

åberopade asylskälen om inte starka skäl talar emot en sådan

bedömning. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16

ansåg utskottet att denna tillämpning stod i överensstämmelse

med UNHCR:s rekommendationer och att det var nödvändigt att även

på detta sätt vidta åtgärder för att söka komma till rätta med

det tilltagande problemet med dokumentlöshet.

Det fortsatta problemet med dokumentlösheten tas upp också i

årets skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken, och det

framhålls att utredningen i asylärenden starkt försvåras i de

fall där den asylsökande vid ankomsten saknar såväl identitets-

som färdhandlingar, att handläggningstiderna förlängs och att

avvisning till ett första asylland inte sällan omöjliggörs.

Enligt skrivelsen pågår arbete i en särskild arbetsgrupp med

anknytning till UNHCR med att analysera olika åtgärder för att

komma till rätta med dokumentlösheten. I gruppen ingår

representanter för några europeiska länders regeringar och

företrädare för olika frivilligorganisationer. En åtgärd som

diskuteras är ett samarbete mellan olika länder i fråga om

identitetskontroll.

Enligt Genèvekonventionen är en stat skyldig att utom i vissa

undantagsfall utfärda resedokument för flyktingar. Närmare

föreskrifter och formulär för dokumentet finns i bilaga till

konventionen. Invandrarverket skall enligt 3kap. 7§

utlänningslagen utfärda en särskild legitimationshandling för

resor utanför Sverige (resedokument) enligt föreskrifter som

regeringen meddelar. Handlingen får förses med anteckning om att

innehavarens identitet inte är styrkt (1kap. 10§

utlänningsförordningen). Detsamma gäller för främlingspass

(1kap. 12§ utlänningsförordningen). Reglerna om sådan

anteckning infördes i samband med den nya utlänningslagen. --

Utskottet (1988/89:SfU19) noterade vid sin behandling av

proposition 1988/89:86 att UNHCR i sitt remissvar över det

utredningsbetänkande som låg till grund för förslaget i

propositionen ansett att det skulle strida mot

Genèvekonventionens bestämmelser om obligatorisk rätt till ett

resedokument för flyktingar, om möjligheten för den som är

beroende av dokumentet för att förflytta sig över gränserna

inskränktes genom en anteckning om osäker identitet i

resedokumentet. Regeringen delade inte denna uppfattning.

Utskottet, som framhöll att lagrådet inte hade haft någon

invändning mot förslaget, delade den i propositionen uttalade

uppfattningen att det kunde ifrågasättas om det egentligen var

rimligt att alls utfärda en identitetshandling beträffande en

person vars identitet inte var styrkt. Eftersom det inte var

möjligt att vägra att utfärda resedokument till en

konventionsflykting, syntes det utskottet vara en lämplig

lösning att anteckning fick göras i dokumentet. Detsamma borde

gälla för främlingspass.

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i fråga om

betydelsen av dokumentlöshet vid asylprövning och om möjligheten

att anteckna osäker identitet i resedokument eller

främlingspass. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion

Sf619 yrkandena 8 och22.

I fråga om betydelse av brottslighet vid asylbedömning

vill utskottet till en början hänvisa till de regler som gäller

för att vägra asyl. Därutöver vill utskottet hänvisa till att

vid bedömningen av frågan om uppehållstillstånd på grund av

vistelsetid i Sverige enligt 3kap. 4a§

utlänningsförordningen eller enligt förordningen (1991:1999) om

uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden gäller att

uppehållstillstånd får beviljas om inte särskilda skäl talar

däremot. Som särskilda skäl anges i förordningsmotiven (1991:8)

bl.a. att utlänningen eller en medlem av hans familj vid

ankomsten eller senare har handlat på ett sätt som ger anledning

att ifrågasätta hans eller hennes beredvillighet att iaktta

grundläggande normer i samhället och att brott är en sådan

omständighet. -- I fråga om möjligheten för brottslingar att

erhålla svenskt medborgarskap vill utskottet erinra om att en

förutsättning för att få sådant medborgarskap enligt 6§ lagen

(1950:382) om svenskt medborgarskap är att den sökande har fört

en hederlig vandel.

Utskottet föreslår med det anförda att motionerna Sf620

yrkande 1 och Sf630 yrkande7 avslås.

Internationellt samarbete i migrationsfrågor

Ett särskilt avsnitt i skrivelsen behandlar det

internationella migrations- och flyktingpolitiska arbetet och

Sveriges roll i detta arbete. Det framhålls att migrations- och

flyktingpolitiska frågor står på dagordningen i en lång rad

internationella fora, och att Sverige verkar aktivt för att

internationellt bidra till varaktiga lösningar på både de

problem som orsakar folkomflyttningarna och de konsekvenser som

följer därav.

Inom FN:s ram behandlas flyktingpolitiska frågor med avseende

såväl på åtgärder för dem som tvingats på flykt (UNHCR, UNRWA)

som på insatser för att komma åt grundorsakerna bakom flykten.

UNHCR:s främsta uppgift är att ge rättsligt skydd åt flyktingar,

men inslaget av materiellt bistånd har ökat kraftigt med åren.

Flyktingproblemen har ökat kraftigt i omfattning och

komplexitet. De flesta flyktingrörelserna sker mellan länder i

tredje världen. UNHCR brukar ange tre möjliga lösningar på ett

flyktingproblem: frivillig repatriering, integration i första

asyllandet eller omplacering i tredje land. UNHCR strävar alltid

efter lösningar med bestående effekt. Hjälpen utformas när så är

möjligt så att den underlättar möjligheterna till

självförsörjning i asyllandet. Repatriering har blivit möjlig

för en del flyktinggrupper, vilket noteras som hoppingivande men

som samtidigt ställer krav på FN och regeringarna att kunna

erbjuda utvecklingsmöjligheter för de återvändande i

hemländerna. UNHCR samarbetar med andra FN-organ, regeringar och

frivilliga organisationer för att kunna fullgöra sina

funktioner. Det ställs allt högre krav på en ökad samordning

inom FN, vilket bl.a. inneburit att flyktingars livsmedelsbehov

tillgodoses genom FN:s livsmedelsprogram. Vid exekutivkommitténs

möte i oktober 1991 gavs signaler om en utvidgad roll för UNHCR.

Skyddsfrågorna skall noga ses över i samarbete med regeringarna,

bl.a. för att förbättra skyddet för grupper, som i dag inte

täcks av Genèvekonventionen. -- UNHCR:s verksamhet behandlas

varje höst i FN:s generalförsamling. Generalförsamlingen har

antagit en resolution till stöd för UNHCR:s verksamhet med bl.a.

de nordiska länderna som förslagsställare. Resolutionen

bekräftar UNHCR:s grundläggande uppgift att svara för

internationellt skydd av flyktingar och understryker behovet av

gemensamma internationella insatser till förmån för det ökande

antalet flyktingar och hemlösa.

Europarådet är sedan länge ett viktigt forum för mellanstatlig

dialog kring integration av invandrare i medlemsländerna. Där

har man också under en följd av år arbetat med asylrättsliga

spörsmål. Demokratiseringsprocessen i Central- och Östeuropa har

under år 1990 satt nya frågor på Europarådets dagordning. --

Inom Europarådets migrationskommitté (CDMG) har det europeiska

samarbetet rörande flyktingars och invandrares integration i

invandringsländerna fortsatt. Under året har det s.k. Community

Relations-projektet om olika aspekter på etniska relationer

slutförts, och projektets erfarenheter har sammanfattats i en

särskild rapport, Community and ethnic relations in Europe, som

redovisar strategier för att åstadkomma bättre etniska

relationer och ökad jämlikhet mellan flyktingar/invandrare och

övrig befolkning. Rapporten kommer att ligga till grund för det

fortsatta arbetet inom både Europarådet och de olika länderna.

-- Frågor om asylrätt och flyktingfrågor handhas i en

expertkommitté, CAHAR, som är direkt underställd

ministerkommittén. CAHAR har arbetat fram skilda rättsliga

instrument och har bl.a. utformat ett förslag till en konvention

om tillämpningen av den s.k. första asylland-principen. -- I

januari 1991 anordnades i Wien i Europarådets regi och med

Österrike som värd en ministerkonferens om migrationsrörelser

från Central- och Östeuropa. Vid konferensen antogs en

deklaration med rekommendationer om bl.a. information om

immigrationslagstiftning och arbetsmarknadsförhållanden i

Västeuropa, möjligheter till avtal om arbetskraftsinvandring och

bistånd till öst för ekonomisk utveckling och stärkande av de

mänskliga rättigheterna.

I skrivelsen behandlas även de immigrationspolitiska

aspekterna av den västeuropeiska integrationen. Inom ramen för

förhandlingarna om ett s.k. EES-avtal mellan EFTA och EG har

Sverige, såsom medlem av EFTA, markerat sitt intresse av att

delta i och bidra till det arbete som EG bedriver i syfte att

avveckla eller förenkla gränskontrollen för personer.

Utvecklingen har här under åren 1990 och 1991 kommit in i ett

avgörande skede, även om detta inte skett som en del av

EES-förhandlingarna. Immigrations- och gränskontrollfrågorna har

inte ingått i EES-förhandlingarna, eftersom EG-kommissionen har

saknat formell kompetens att föra förhandlingar på detta område.

Inom EG har arbetats fram en mellanstatlig konvention om

ansvarsfördelningen avseende behandlingen av asylärenden som

antogs i juni 1990, den s.k. Dublinkonventionen, som kan komma

att öppnas för tillträde av länder utanför EG-kretsen. Ett antal

länder, däribland Sverige, har förklarat sig intresserade av att

tillträda konventionen. Vidare har ett utkast till en

EG-konvention om den yttre gränskontrollen färdigställts. Under

förhandlingarnas gång har en lösning arbetats fram för att

EG-konventionen och den nordiska passunionen skall kunna

existera parallellt.

Av regeringens skrivelse framgår att det nordiska samarbetet i

migrations- och flyktingpolitiska frågor har utgjort en mycket

betydelsefull plattform för avstämning inför gemensamt eller

samordnat nordiskt agerande i internationella sammanhang. --

Flykting- och invandrarfrågor har under det gångna budgetåret

liksom tidigare stått på Nordiska rådets dagordning. Frågor om

de nordiska ländernas beredskap i situationer av massflykt och

planerna på eventuell harmonisering av asylpolitiken har stått

på dagordningen för det arbete som de nordiska regeringarna

bedriver inom den nordiska samrådsgruppen i flyktingfrågor

(NHSF).

-- Det nordiska utlänningsutskottet, som primärt ansvarar för

övervakningen av hur den nordiska passkontrollöverenskommelsen

tillämpas, har regelbundna samrådsmöten med företrädare för de

nordiska utlänningsmyndigheterna. I den nordiska

migrationsgruppen behandlas frågor om samarbete mellan de

nordiska länderna om integration av flyktingar och invandrare.

International Organization for Migration (IOM) har

medlemsländernas uppdrag att organisera överföring av flyktingar

och andra migranter mellan länder. Sverige har under lång tid

haft ett praktiskt inriktat samarbete med organisationen,

avseende transport till Sverige av kvotflyktingar och från

Sverige av återvandrare. IOM driver över hela världen olika

program avseende återvandring för flyktingar och asylsökande,

återanpassning, social rådgivning m.m. Under de senaste åren har

IOM spelat en mer aktiv roll än tidigare i anslutning till

diskussionerna om nya strategier för att hantera växande

migrations- och flyktingproblem.

Det internationella arbetet med att söka konstruktiva

lösningar på grundläggande migrations- och flyktingpolitiska

problem har fortsatt inom ramen för de informella konsultationer

mellan numera 16 länder i Västeuropa, Nordamerika och

Australien, som bedrivits sedan mitten av 1980-talet.

Konsultationerna har utvecklats till ett värdefullt forum för

dialog mellan länderna samt mellan länderna och UNHCR/IOM kring

långsiktiga flykting- och migrationspolitiska strategier. Under

år 1991 har en gemensam syn utvecklats härvidlag, där vikten

betonas av förstärkt internationell samverkan -- mellan länder

och organisationer -- för att på både kort och lång sikt söka

påverka grundläggande orsaker bakom flykt och påtvingad

migration.

I skrivelsen framhålls att Sverige har kommit att spela en

genomgående aktiv roll i praktiskt taget samtliga de nämnda

internationella sammanhangen, inte minst när det gällt att

betona behovet av att angripa grundorsakerna till flykt och

påtvingad migration. Här finns, framhålls det, en nära koppling

mellan demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, fredliga

lösningar av konflikter och den ekonomiska och sociala

utvecklingspolitik som förs i berörda länder. Sverige har vidare

aktivt verkat för att göra biståndet till flyktingar mer

effektivt samt aktivt deltagit i reformarbetet inom UNHCR.

FN-organens administrativa struktur och kapacitet, främst UNHCR

och FN:s program för livsmedelsbistånd, ses för närvarande över

i syfte att göra dem effektivare. En ökad samordning inom

FN-systemet behövs.

Ingvar Carlsson m.fl. (s) anför i motion Sf605 att det

internationellt behövs en inriktning av flykting- och

migrationspolitiska insatser på förebyggande åtgärder som

motverkar de obalanser och brister som tvingar människor att

bryta upp och att Sverige bör verka för att grundorsaker till

flyktingströmmar och annan påtvingad migration diskuteras mera

öppet och strukturerat och för att målmedvetna insatser vidtas

inom FN:s ram och i andra internationella organisationer. Det

internationella engagemanget i flyktingfrågor bör enligt

motionärerna på ett mera systematiskt och målmedvetet sätt

kopplas samman med strävan efter fred och säkerhet, arbete för

mänskliga rättigheter, livsmedelsförsörjning och miljövård.

Motionärerna begär (yrkande 2) ett tillkännagivande om vad som

anförts om internationellt samarbete. Vidare begär de

tillkännagivanden om att Sverige bör verka för en

internationellt överenskommen reglering av skyddet för sådana

personer som, utan att vara flyktingar enligt

Genèvekonventionen, är i behov av internationellt rättsligt

skydd (yrkande 7) och om att Sverige bör verka för en

internationellt gemensam syn på återvandring, eftersom risken

annars finns att återvändare från olika länder får helt olika

förutsättningar att klara hemkomsten (yrkande11).

Lars Werner m.fl. (v) anför i motion Sf619 att

flyktingpolitiken i de flesta västeuropeiska länder för

närvarande präglas av allt större restriktivitet, där

solidaritet och humanitet får allt mindre utrymme. Motionärerna

anser att inom EG planeras och genomförs åtgärder som riskerar

att stänga ute skyddsbehövande människor, t.ex. gemensam

viseringspolitik och åtgärder mot transportföretag som

transporterar asylsökande utan erforderliga resehandlingar och

viseringar och att regeringen bör ta kontakt på

statsministernivå med regeringarna i de övriga nordiska länderna

syftande till ett gemensamt nordiskt initiativ till en

alleuropeisk konferens med uppgift att åstadkomma ett

konventionsskydd för de facto-flyktingar och krigsvägrare.

Motionärerna begär ett tillkännagivande om att all harmonisering

av flyktingpolitiken med de nordiska länderna och EG:s

medlemsstater måste ske i enlighet med de normer som ger de

asylsökande det bästa skyddet (yrkande 2). Motionärerna anför

vidare att det ur demokratisk synvinkel är mycket angeläget att

regeringen ger riksdagen en samlad och fyllig redovisning av

Sveriges deltagande i det västeuropeiska samarbetet på flykting-

och invandringspolitikens område, och de begär ett

tillkännagivande härom (yrkande 23).

Carl B Hamilton m.fl. (fp) tar i motion U544 upp frågor om EG

och migrationen från tredje världen. Motionärerna påtalar risken

för att den gemensamma nämnaren för EG:s flyktingpolitik blir

det "snålaste" landets bestämmelser, men de anser samtidigt att

den nuvarande tendensen till ond cirkel av nya restriktioner kan

brytas endast genom samordning mellan Västeuropas länder. Av

humanitära skäl är det enligt motionärerna väsentligt att denna

mer samordnade asylpolitik får en liberal och generös

utformning. De svenska liberalerna vill inom EG verka för att

EG-länderna noga upprätthåller respekten för humanism och

mänskliga rättigheter och att flyktingar som söker sig till

Europa skall vara garanterade en rättstrygg behandling av sin

asylansökan. Utformningen av en gemensam praxis i

flyktingärenden bör förankras i internationell rätt genom att en

europeisk domstol inrättas dit beslut i flyktingärenden kan

överklagas. Motionärerna begär (yrkande 6) ett tillkännagivande

om värdet av att Sverige som medlem i EG verkar för att en

samordnad asylpolitik får en liberal utformning. Vidare måste

enligt motionärerna en europeisk flyktingkonvention utformas som

ger skydd inte bara åt politiska flyktingar utan också åt

människor som flyr undan krig, inbördeskrig, väpnade oroligheter

eller bristande förmåga hos ett lands regering att skydda sina

egna medborgare, och de begär (yrkande 7) ett tillkännagivande

om värdet av att Sverige som medlem i EG verkar för att en

europeisk flyktingkonvention kommer till stånd.

Berith Eriksson m.fl. (v) anför i motion Sf606 att det finns

ett nätverk av rasistiska organisationer i Europa och att det

därför behövs ett europeiskt och internationellt samarbete på

alla nivåer för att bekämpa dessa organisationers framfart och

skadegörelser. Sverige bör därför ta internationella initiativ

för samarbete mot rasism, och motionärerna begär ett

tillkännagivande härom (yrkande4). Ett internationellt

initiativ efterlyses också i motion Sf628 av Hans Göran Franck

m.fl. (s), där motionärerna begär ett tillkännagivande om att

Sverige bör ta ett sådant initiativ för att bekämpa

främlingsfientlighet, rasfördomar och rasism (yrkande8).

Av regeringens skrivelse framgår enligt utskottets uppfattning

att såväl den tidigare som den nuvarande regeringen lagt stor

vikt vid det internationella samarbetet inom flykting- och

migrationspolitikens område och aktivt drivit dessa frågor. Som

utskottet konstaterade i sina betänkanden 1989/90:SfU16 och

1990/91:SfU14 har regeringen tidigare tagit initiativ till ett

intensifierat samarbete såväl mellan de europeiska länderna som

mellan de nordiska länderna. Som återgivits ovan har också

kulturministern i interpellationssvar starkt betonat behovet av

internationell samverkan. Utskottet utgår från att regeringen

även fortsättningsvis kommer att spela en aktiv roll på det

internationella och nordiska planet. I frågan om en ny

flyktingkonvention vill utskottet också framhålla det arbete om

översyn av skyddsfrågorna i samarbete mellan UNHCR och

regeringarna, bl.a. för att förbättra skyddet för grupper som i

dag inte täcks av Genèvekonventionen. Utskottet avstyrker med

det anförda bifall till motionerna Sf605 yrkandena 2 och 7 och

Sf619 yrkande 2. Utskottet utgår också från att frågan om en

internationellt gemensam syn på återvandringen beaktas och

avstyrker också med det anförda bifall till motion Sf605

yrkande11.

Såvitt avser frågan om flyktingpolitiska riktlinjer i

EG-sammanhang anser utgår utskottet, bl.a. mot bakgrund av

kulturministerns ovan återgivna uttalanden om det

internationella samarbetet, att något tillkännagivande med

anledning av motion U544 yrkandena6 och7 inte behövs.

Regeringens skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken

innehåller, som ovan framgått, en tämligen fyllig redogörelse

för Sveriges deltagande i såväl västeuropeiskt som annat

internationellt samarbete. Enligt utskottets uppfattning bör

motion Sf619 yrkande 23 kunna anses tillgodosedd därmed, och

utskottet avstyrker bifall till detta motionsyrkande.

Även i fråga om internationellt samarbete mot rasism och

främlingsfientlighet anser utskottet att det av skrivelsen

framgår att detta arbete ägnas stor uppmärksamhet

internationellt, såväl inom Europarådet som i övrigt, och

utskottet avstyrker därmed bifall även till motionerna Sf606

yrkande 4 och Sf628 yrkande8.

Andra tillståndsfrågor

Viseringsregler

Visering innebär enligt 2kap. 1§ utlänningslagen tillstånd

att resa in i och vistas i Sverige under viss kortare tid.

Visering ges för högst tre månaders vistelse vid varje tillfälle

men kan begränsas till kortare tid och får förenas med villkor.

En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall enligt

1kap. 3§ ha visering, om han inte har uppehållstillstånd

eller är medborgare i ett annat nordiskt land. Regeringen får

föreskriva andra undantag från kravet på visering. Sådana

undantag har föreskrivits i 2kap. 1§ utlänningsförordningen.

Visering kan ges såväl för rena turistbesök som för besök hos

släktingar eller för arbete. För att visering skall medges krävs

i praxis att utlänningen kan försörja sig här och att han inte

kan antas komma att begå brott eller bryta mot utlänningslagens

bestämmelser. Visering medges inte om utlänningen kan antas ha

för avsikt att bosätta sig här utan att ha fått

uppehållstillstånd.

Frågan om viseringstvånget tas upp i motion Sf619 av Lars

Werner m.fl. (v). Motionärerna tar mycket starkt avstånd från

att visumpolitiken används som ett medel att hindra människor

att fly från förtryck och begär (yrkande 25) ett

tillkännagivande om att visumpolitiken inte får användas som ett

medel att hindra människor från att fly från sina hemländer.

Utskottet behandlade i sitt betänkande 1988/89:SfU19 frågan om

viseringstvångets betydelse för möjligheten att söka asyl i

Sverige. Utskottet erinrade till en början om att varje stat

själv reglerar tillträdet till sitt territorium. I

Genèvekonventionen anges vilka rättigheter och förmåner en

konventionsstat är skyldig att tillförsäkra flyktingar som

vistas inom dess område, bl.a. får en flykting inte avvisas

eller utvisas till gränsen mot ett område där han riskerar

politisk förföljelse. Däremot innebär inte konventionen någon

förpliktelse att hjälpa flyktingar att komma till ett land där

flyktingen kan få asyl. Några sådana skyldigheter finns inte

heller i någon av UNHCR:s rekommendationer.

Utskottet konstaterade senast i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1990/91:SfU14 att det utan viseringskrav skulle vara

förenat med stora svårigheter att reglera invandringen och kunde

därför inte tillstyrka ett avskaffande av visumkravet. Utskottet

framhöll vidare att den som kommer till Sverige och ansöker om

asyl inte behöver ha visum. Den som måste lämna sitt land och

resa till Sverige kan däremot i praktiken bli tvungen att

försöka skaffa ett visum. Utskottet vidhöll emellertid att ett

generellt viseringskrav är nödvändigt för att invandringen i

övrigt skall kunna regleras.

I direktiven till översynen av utlänningslagstiftningen nämner

kulturministern att hon i flera sammanhang framhållit risken för

att viseringsregler -- bl.a. i kombination med

sanktionsmöjligheter gentemot transportföretag som för med sig

utlänningar som saknar visering -- kan medföra olyckliga

konsekvenser för flyktingars möjligheter till skydd i ett annat

land. Utredaren bör därför enligt direktiven ägna denna fråga

särskild uppmärksamhet och också överväga om några ändrade

regler är påkallade i detta avseende.

Utskottet vidhåller i avvaktan på den aviserade översynen sin

redovisade bedömning och avstyrker därmed bifall till motion

Sf619 yrkande25.

Möjligheterna för anhöriga att få visering för att besöka

flyktingar och andra som har fått uppehållstillstånd i Sverige

tas också upp i motion Sf619 av Lars Werner m.fl. (v).

Motionärerna kritiserar gällande praxis för besöksvisering och

begär ett tillkännagivande om att riktlinjerna för

besöksvisering i proposition 1983/84:144 fortfarande är giltiga

för medborgare från Iran m.fl. länder (yrkande24).

I proposition 1983/84:144 om invandrings- och

flyktingpolitiken konstaterade föredragande statsrådet att

invandrarverkets praxis i viseringsärenden under de senare åren

och i förhållande till medborgare i vissa stater hade blivit mer

restriktiv än vad som kunde anses önskvärt. I propositionen

uttalades att en förändring mot en generösare viseringspraxis

måste ske utan dröjsmål, framför allt i fråga om släktbesök.

Sverige hade, inte minst som undertecknare av Helsingforsavtalet

men också i övrigt, ett ansvar för att den förda

invandringspolitiken inte ledde till splittring av familjer,

genom att anhöriga förlorade varje möjlighet att träffas. I

särskild grad gällde detta i sådana fall där den härvarande inte

kunde återvända till hemlandet. Det var enligt statsrådets

mening inte lämpligt att för alla situationer använda samma

bedömningsgrund. I de fall då det t.ex. var fråga om mycket nära

anhöriga och omständigheterna framstod som särskilt ömmande

borde visering ges. I mindre behjärtansvärda fall kunde det

däremot finnas anledning att följa principen att visering skall

beviljas om det inte framstår som sannolikt att avsikten med

besöket är en annan än den uppgivna. Någon anledning att mer

konkret lägga fast regler i detta hänseende förelåg inte enligt

statsrådet. I stället borde invandrarverkets styrelse leda

utvecklingen av verkets viseringspolitik. Utgångspunkten borde

därvid vara de synpunkter på en generös viseringspraxis som

getts uttryck i propositionen.

Utskottet instämde i sitt betänkande SfU 1983/84:30 i den i

propositionen gjorda bedömningen och ville för sin del framhålla

den utomordentliga betydelse det har för invandrarna i vårt land

att kunna ta emot släktingar och anhöriga på besök. Att så kan

ske var enligt utskottet viktigt inte minst mot bakgrunden av

att möjligheterna till bosättning hos anhöriga i Sverige trots

allt är begränsade för vad som enligt vår kulturuppfattning

uppfattas som mer avlägsna släktingar.

Invandrarverkets styrelse fattade i november 1987 beslut om

nya riktlinjer för viseringspraxis i fråga om iranska

medborgare. Bakgrunden till beslutet om nya riktlinjer var en

konstaterad "avhoppsfrekvens" på mellan 20 och 25% av

beviljade viseringar. Denna praxis tillämpades under åren 1988

och 1989, vilket ledde till att avhoppsfrekvensen för iranska

medborgare minskade. Innebörden var i princip att sökanden själv

fick göra troligt att syftet med resan till Sverige var ett

besök och inget annat. De nya riktlinjerna för besöksvisering

tillämpades också för medborgare i Libanon, Turkiet, Pakistan,

Bangladesh och Syrien. I särskilt ömmande fall tillämpades dock

en mer liberal praxis. Regelmässigt beviljades t.ex. visering

för att närvara vid en nära anhörigs begravning eller för att

besöka en nära anhörig som var svårt sjuk.

Under 1987/88 års riksmöte behandlade utskottet (se SfU

1987/88:27) en motion med begäran om ett tillkännagivande om att

visumbestämmelser inte bör användas på ett sätt som hindrar

utländska medborgare från att träffa i Sverige bosatta

släktingar. Utskottet hänvisade därvid till vad som anförts i

proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken

och uttalade att de av riksdagen år 1984 antagna principerna för

besöksvisering alltjämt borde äga giltighet, även om detta

innebar att släktbesök kunde komma att förhindras genom kravet

på visum. Den behandlade motionen borde därför inte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16

redogjorde utskottet för innehållet i en promemoria upprättad

den 15 november 1989 vid invandrarverkets tillståndsbyrå 4 om

visumansökningar för iranska medborgare. Utskottet vidhöll sin

bedömning att tillämpningen av viseringsbestämmelserna, framför

allt i fråga om släktbesök, borde vara generös och att de

riktlinjer som fastställdes av riksdagen år 1984 fortfarande

skulle gälla. Av den närmare redovisningen av invandrarverkets

praxis beträffande iranska medborgare framgick att det endast

under de första åren efter det att en person fått

uppehållstillstånd i Sverige ställdes särskilt hårda krav för

att visum skulle beviljas de anhöriga. Utskottet konstaterade

att visum i regel beviljades för såväl föräldrar som syskon när

tre resp. fem år gått. I speciellt ömmande situationer

beviljades dessutom alltid visering. Med hänsyn till att så

många "avhopp" tidigare skett och med beaktande av att

fortfarande 22% av visumansökningarna beviljades (av vilka

sedermera 18% "hoppar av"), tycks invandrarverket ändå, ansåg

utskottet, ha tillämpat bestämmelserna så generöst som

omständigheterna medgivit. Utskottet utgick från att

invandrarverket noga följde utvecklingen och skulle ändra sin

praxis i mer generös riktning så snart detta blev möjligt. I

regeringens skrivelse till förra årets riksmöte anfördes att

invandrarverket, sedan avhoppsfrekvensen för iranska medborgare

gått ned, den 30 mars 1990 beslutat om en mer generös praxis för

besöksviseringar. Innebörden av denna praxis är den som nyss

redogjorts för, nämligen en principiell karenstid för besök av

föräldrar om tre år och för syskon om fem år, medan i övriga

fall sökanden själv får göra troligt att syftet med resan till

Sverige är ett besök och inget annat, samt med tillämpning av en

mer liberal praxis i särskilt ömmande fall.

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i denna fråga och

avstyrker därmed bifall till motion Sf619 yrkande24.

S.k. uppskjuten invandringsprövning

En ordning med s.k. uppskjuten invandringsprövning gäller

enligt praxis beträffande uppehållstillstånd för make/maka eller

samboende om äktenskapet eller samboendet har uppkommit i

anslutning till eller snarast efter inresan. Denna ordning

innebär att utlänningen vanligen beviljas uppehållstillstånd för

sex månader i taget fyra gånger innan han eller hon får

permanent uppehållstillstånd. Eftersom detta innebär en väntan

på sådant tillstånd under två år används också benämningen

tvåårsregeln för den angivna ordningen.

Frågan om uppskjuten invandringsprövning tas upp i två

motioner.

Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s) pekar i motion Sf616 på de

känsliga och ömtåliga frågor som hänger samman med att utländska

medborgare utvisas i samband med skilsmässa, och motionärerna

anser att en allsidig utredning bör göras om konsekvenserna av

att slopa tvåårsregeln. Även Margareta Viklund (kds) påtalar i

motion K433 konsekvenserna av en utvisning till följd av att ett

äktenskap eller samboende på grund av misshälligheter upphör

inom två år, och hon begär (yrkande 2) ett tillkännagivande om

att tvåårsregeln inte bör tillämpas automatiskt.

I proposition 1983/84:144 om invandrings- och

flyktingpolitiken framhölls beträffande dessa fall att, när ett

äktenskap eller ett samboende bryts före tvåårsperiodens utgång,

samtliga omständigheter i det enskilda fallet bör beaktas vid

prövningen av om utlänningen skall få stanna. Som exempel på

sådana omständigheter angavs att det finns barn i förhållandet

eller att utlänningen har blivit misshandlad eller annars illa

behandlad i äktenskapet eller samboendet, riskerar att bli

socialt utstött vid återkomsten till hemlandet eller har hunnit

bli väl etablerad i arbetslivet. Vidare framhölls angelägenheten

av att undvika beslut som framstår som stötande för

rättskänslan. Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända

betänkande SfU 1983/84:30 att det är nödvändigt att vara

speciellt varsam vid handläggningen av dessa ärenden. Utskottet

ansåg att de överväganden som gjorts i propositionen i denna

fråga var tillfredsställande.

Vid behandlingen av frågan under 1985/86 års riksmöte erinrade

utskottet i betänkandet SfU 1985/86:21 om att invandrarverket, i

de ärenden där ömmande omständigheter förs fram, tar största

möjliga hänsyn till dessa vid prövningen av frågan om fortsatt

tillstånd trots att förbindelsen brutits före tvåårsperiodens

utgång.

I betänkandet 1988/89:SfU19 noterade utskottet därutöver att

regeringen, i de fall ett förhållande brutits på grund av

misshandel eller andra allvarliga trakasserier innan

tvåårsgränsen uppnåtts, tar mycket stor hänsyn till det och

tillåter utlänningen att stanna trots att anknytningen upphört.

Utskottet avstyrkte bifall till föreliggande motioner.

Utskottet vidhöll senast i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1990/91:SfU14 att det tills vidare är nödvändigt att,

när uppehållstillstånd söks på grund av en nyligen etablerad

anknytning till en person bosatt i Sverige, frågan om permanent

uppehållstillstånd avgörs först vid en senare tidpunkt. Som

framhölls i proposition 1983/84:144 skulle det, utan en sådan

möjlighet att pröva om det förhållande som åberopas som stöd för

ansökningen är seriöst, bli nödvändigt att inta en synnerligen

restriktiv hållning till invandring på denna grund, särskilt som

stora svårigheter föreligger att redan före inresan göra en

tillfredsställande utredning rörande allvaret i parternas

förhållande. Från den utgångspunkten var ordningen till förmån

även för sökandena. Utskottet hade emellertid förståelse för att

reglerna kan upplevas negativt. När ett äktenskap eller

samboende bryts före tvåårsperiodens utgång, beaktas dock

samtliga omständigheter i det enskilda fallet, och utskottet

konstaterade att därvid största möjliga hänsyn tas till ömmande

omständigheter. Särskilt tas mycket stor hänsyn till om ett

förhållande brutits på grund av misshandel eller andra

allvarliga trakasserier. Utskottet var mot denna bakgrund inte

berett att förorda någon ändring av reglerna och avstyrkte

därför bifall till då föreliggande motioner.

Statens invandrarverk har enligt skrivelsen fått i uppdrag att

belysa hur invandrarkvinnors liv förändras i det nya landet när

det gäller arbete, utbildning och familjemönster samt relationer

till samhället i övrigt och lämna förslag om vad som behöver

göras för att stärka invandrarkvinnors ställning. I uppdraget

ingår även att närmare undersöka situationen för kvinnor som

efter en kort bekantskap med en i Sverige bosatt man flyttat hit

och därefter utsatts för misshandel eller annan kränkande

behandling. Särskild uppmärksamhet skall därvid ägnas barnens

förhållanden. Också i övrigt bör verket eftersträva ökad kunskap

om de svårigheter och det våld som kan drabba utländska kvinnor

och föreslå lämpliga medel att förebygga och bekämpa detta.

Utskottet är alltjämt inte berett att förorda någon ändring av

gällande ordning, men utskottet vill erinra om att förhållandena

kan påverkas av Sveriges framtida förhållande till EG med fri

rörlighet över gränserna. Utskottet vill också erinra om att den

gällande ordningen, även om det tillhör undantagsfallen, kan

vara till skydd för den svagare parten i ett samboförhållande

genom att fortsatt uppehållstillstånd inte automatiskt beviljas

den som en gång fått sådant tillstånd på grund av förhållandet.

Utskottet utgår från att regeringen noga följer utvecklingen i

detta hänseende och redovisar den och resultatet av

invandrarverkets undersökning för riksdagen. Med det anförda

avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf616 och K433

yrkande2.

Handläggningen av tillståndsärenden

Handläggningen av ärenden om asyl

Ansvarig myndighet

Invandrarverket skall som första instans fatta beslut i alla

ärenden där behovet av asyl har åberopats (4kap. 4§

utlänningslagen). Detsamma skall gälla ärenden som rör nära

familjemedlemmar till asylsökande. Påstår utlänningen att han är

att anse som flykting, krigsvägrare eller de facto-flykting

skall polismyndigheten således överlämna ärendet till verket för

beslut. Detta gäller även om det för polismyndigheten framstår

som uppenbart att de åberopade grunderna inte kan medföra rätt

till asyl. Utlänningen behöver inte uttryckligen ansöka om asyl.

Frågan skall anmälas till verket även i annat fall om

polismyndigheten anser att de åberopade skälen skulle kunna

medföra asyl. Invandrarverket skall också fatta beslut i ärenden

som rör en utlänning som har vistats i Sverige mer än tre

månader i följd när frågan väcks om hans avvisning.

I flertalet övriga fall beslutar polismyndigheten om

avvisning. Polismyndigheten skall dock överlämna sådana

ärenden till invandrarverket om det enligt polismyndighetens

bedömning är tveksamt om avvisning bör ske. Detta gäller t.ex.

fall då det på grund av utlänningens personliga förhållanden

finns starka humanitära skäl för att låta honom få stanna.

I invandrarverkets nya organisation har utredningsslussar

inrättats för utredningar i asylärenden. Polisens

utredningsresurser koncentreras till slussarna, där de

asylsökande bor under utredningen, så att utredningen normalt

skall kunna genomföras inom två veckor från ansökan. Vid

utredningsslussarna skall finnas personal från invandrarverket

för handläggning av och beslut i asylärenden. Personal från

invandrarverket skall omgående fatta beslut i de klara ärendena,

medan beslut i övriga ärenden normalt skall fattas inom sex

veckor från det att polisens utredning är slutförd.

Regeringen uppdrog i maj 1991 åt invandrarverket att i samråd

med rikspolisstyrelsen och berörda polismyndigheter genomföra en

överföring av utredningsansvaret i asylärenden från

polismyndigheterna till invandrarverket den 1 juli 1992.

Uppdraget innefattar inte någon ändring när det gäller ansvaret

för att genomföra en s.k. grundutredning när en utlänning begär

asyl. Denna uppgift skall ligga kvar hos polismyndigheterna.

Genom överföringen av utredningsansvaret avses invandrarverket

få ett samlat ansvar för tillståndsverksamheten och ökade

möjligheter till rationell samordning av handläggningen av

asylärenden.

Hans Göran Franck m.fl. (s) anser i motion Sf628 att en

förbättrad och snabbare handläggning av utlänningsärenden kan

ske bl.a. genom att invandrarverket befrias från alla ärenden

som inte efter enkel handläggning kan bifallas och att en

särskild första instans bör upprättas för ärenden av det slag,

som fordrar mer ingående utredning. Motionärerna begär (yrkande

2) ett tillkännagivande om att regeringen bör låta utreda frågan

och snarast lägga fram förslag.

Liknande synpunkter framförs av Berith Eriksson m.fl. (v) i

motion Sf612. De anser att fyra regionala asylnämnder bör

inrättas som första instans i asylärenden där det finns

oklarheter eller där det gäller att utarbeta praxis, medan klara

fall och rutinärenden även i fortsättningen kan hanteras av

invandrarverket eller annan utsedd myndighet. Fördelarna med

sådana asylnämnder är enligt motionärerna att

tillståndsprövningen mer kommer att likna domstolarnas prövning,

att förutsättningarna för muntlig handläggning ökar, att större

öppenhet i verksamheten skapas och att antalet överklaganden

minskar. Motionärerna begär (yrkande 2) att regeringen skall

lägga fram förslag om inrättande av fyra regionala asylnämnder

för prövning av tillståndsärenden i första instans.

Utskottet har tidigare avstyrkt bifall till motioner av

liknande innebörd och därvid hänvisat till de år 1989 införda

reglerna om handläggning av asylärenden, varigenom alla sådana

ärenden skulle handläggas av invandrarverket. Utskottet anser

alltjämt att denna ordning bör behållas, och utskottet vill

särskilt peka på de fördelar som kan väntas vinnas genom att

utredningsansvaret i juli 1992 förs över till verket från

polismyndigheten. Med det anförda avstyrker utskottet bifall

till motionerna Sf612 yrkande 2 och Sf628 yrkande2.

Förnyad ansökan om uppehållstillstånd

En ansökan om uppehållstillstånd får i princip inte bifallas

om utlänningen befinner sig i Sverige när ansökan görs (2kap.

5§ utlänningslagen). Undantag gäller om utlänningen har rätt

till asyl här. Undantag gäller vidare vid återförening med en

nära familjemedlem som är stadigvarande bosatt i Sverige och som

utlänningen tidigare har sammanlevt med utomlands samt om det

annars finns särskilda skäl. -- Om utlänningen skall avvisas

eller utvisas enligt lagakraftvunnet beslut, får ansökan dock

bifallas bara om den grundar sig på omständigheter som inte har

prövats förut i ärendet och om han har rätt till asyl här eller

det annars finns synnerliga skäl av humanitär art.

I motion Sf619 anför Lars Werner m.fl. (v) att

invandrarverkets praxis när det gäller bedömningen av humanitära

skäl i samband med en ny ansökan om uppehållstillstånd enligt

2kap. 5§ andra stycket utlänningslagen utmärks av

utomordentlig hårdhet, och de begär att regeringen skall lägga

fram förslag om ändring av uttrycket "det annars finns

synnerliga skäl av humanitär art" i lagtexten till "det annars

finns starka humanitära skäl" (yrkande20).

Möjligheten till prövning i vissa fall av en ny ansökan om

uppehållstillstånd medan utlänningen är kvar i Sverige och trots

att det redan föreligger ett lagakraftvunnet verkställbart

beslut om avlägsnande infördes genom 1989 års utlänningslag,

samtidigt med att tidigare bestämmelser om överlämnande och

övertagande av verkställighetsärenden upphävdes.

I förarbetena till lagen (proposition 1988/89:86) framhölls

att för bifall till en ny ansökan måste krävas att det fördes

fram omständigheter som inte hade prövats i det tidigare ärendet

samt att de omständigheter som åberopades antingen innebar att

utlänningen hade rätt till asyl här eller innefattade synnerliga

skäl av humanitär art. En ny ansökan skulle således inte få leda

till att samma omständigheter blev föremål för en ny prövning

och inte heller till att omständigheter som inte hade prövats i

det tidigare avgjorda avvisnings- eller utvisningsärendet ledde

till bifall annat än i undantagsfall. Möjligheten att ge

uppehållstillstånd på grund av en ny ansökan innan ett

avlägsnandebeslut verkställs måste därför, även om helt nya

omständigheter förelåg, begränsas till de fall där det förelåg

mycket starka skäl. En ansökan om uppehållstillstånd skulle

således i dessa fall kunna beviljas bara under två

förutsättningar. Den ena var att utlänningen hade rätt till

asyl, den andra att det annars föreligger synnerliga skäl.

Härmed avsågs enligt propositionen mycket starka skäl av

humanitär art, t.ex. om det förelåg en risk för självmord eller

om ett avlägsnande annars skulle medföra allvarlig fara för

utlänningens liv eller hälsa. Humanitära skäl kunde finnas också

i andra situationer, t.ex. om verkställandet av det första

beslutet hade fördröjts under avsevärd tid på grund av

omständigheter som utlänningen inte kunnat råda över. I de

senare fallen torde ibland ett tidsbegränsat uppehållstillstånd

kunna ges.

Utskottet hade vid behandlingen av propositionen i sitt i

denna del av riksdagen godkända betänkande 1988/89:SfU19 inte

någon erinran mot förslaget i denna del. Utskottet delade i sitt

av riksdagen godkända betänkande 1990/91:SfU14 den restriktiva

syn på möjligheterna att göra ny ansökan om uppehållstillstånd

efter det att ärendet slutligt prövats som lagtexten tillsammans

med uttalandena i propositionen gav uttryck åt och avstyrkte

bifall till föreliggande motion i frågan.

Utskottet, som inhämtat att även frågan om prövning av ny

ansökan om uppehållstillstånd enligt 2kap. 5§ tredje stycket

utlänningslagen tas upp i direktiven till den översyn av vissa

delar av utlänningslagstiftningen, som regeringen beslutat om,

vidhåller i avvaktan på resultatet av denna översyn sin tidigare

inställning i frågan. Utskottet avstyrker därmed bifall till

motion Sf619 yrkande20.

Andra handläggningsfrågor

Lars Werner m.fl. (v) kritiserar i motion Sf619 också

invandrarverkets förtroendeläkare och begär att regeringen

skall ge invandrarverket i uppdrag att avveckla det nuvarande

systemet med förtroendeläkare i ärenden om uppehållstillstånd

(yrkande21).

Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande

1990/91:SfU14, liksom i tidigare betänkande, vid behandlingen av

en liknande motion att förtroendeläkarens uppgift i huvudsak är

att göra bedömningar av den befintliga utredningen i ett ärende

och att förtroendeläkarens bedömning sedan ingick som en del i

underlaget för invandrarverkets beslut och fann inte skäl att

föreslå någon översyn av systemet.

Utskottet finner inte heller nu skäl att föreslå någon översyn

av systemet och avstyrker därmed bifall till motion Sf619

yrkande21.

Enligt förvaltningslagen (1986:223) skall en part som vill

lämna uppgifter muntligt i ett ärende som avser

myndighetsutövning mot någon enskild få tillfälle till det, om

det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. I andra fall

bestämmer myndigheten om handläggningen skall vara muntlig. För

asylärenden vid invandrarverket finns en särskild regel om

muntlig handläggning. Enligt 11kap. 1§ utlänningslagen skall

det ingå muntlig handläggning i ett sådant ärende om det kan

antas vara till fördel för utredningen eller i övrigt främja ett

snabbt avgörande av ärendet. Muntlig handläggning skall även

annars företas på begäran av utlänningen, om inte en sådan

handläggning skulle sakna betydelse för att avgöra frågan om

uppehållstillstånd. -- I proposition 1988/89:86 med förslag till

utlänningslag m.m. framhölls att med muntlig handläggning avses

såväl informella telefonkontakter och sammanträffanden som mer

formella förhandlingar. I propositionen förordades i första hand

informella sammanträffanden mellan invandrarverkets personal,

utlänningen och, i förekommande fall, dennes biträde.

Sammanträffandet bör som regel avse kompletterande utredning,

inte ytterligare ett utredningsförhör utöver det som polisen

inledningsvis skall hålla med den asylsökande. I propositionen

framhölls vidare att förutsättningarna för muntlig handläggning

genom den omorganisation av invandrarverket som avsågs träda i

kraft den 1 juli 1989 i betydande grad skulle komma att

förbättras.

Lars Werner m.fl. (v) anför i motion Sf619 att invandrarverket

nästan alltid avslår yrkanden om muntlig handläggning.

Motionärerna anser att rätten till muntlig handläggning hos

invandrarverket måste göras ovillkorlig och samma regel införas

för handläggningen hos utlänningsnämnden. De begär (yrkande 9)

ett tillkännagivande härom.

Utskottet behandlade frågan om muntlig handläggning i

asylärenden senast i sitt av riksdagen godkända betänkande

1991/92:SfU4. Utskottet ansåg därvid att reglerna för muntlig

handläggning vid invandrarverket var till fyllest men

underströk, liksom vid tidigare behandling av frågan, vikten av

att gällande regler om muntlig handläggning följdes.

Även frågan om muntlig handläggning tas upp i direktiven till

översyn av vissa delar av utlänningslagstiftningen. Därvid

anmärks att institutet inte kommit till användning i den

utsträckning som förutsattes vid reglernas införande. Utredaren

bör enligt direktiven överväga vad som kan göras för att ge den

muntliga handläggningen den roll som avsågs då bestämmelsen

infördes.

Som ovan framgått skall ansvaret för utredning i asylärenden

fr.o.m. halvårsskiftet överföras till invandrarverket.

Förutsättningarna för muntlig handläggning bör därmed enligt

utskottets uppfattning förbättras. Med hänsyn härtill och till

att frågan således kommer att övervägas inom översynen av

utlänningslagstiftningen avstyrker utskottet bifall till motion

Sf619 yrkande9.

Lars Werner m.fl. (v) anför vidare i motion Sf619 att trots

uttalanden i förarbetena till den nya utlänningslagen

uppmärksammas och utreds inte barns egna skäl för

uppehållstillstånd i avsedd utsträckning. Motionärerna anser

därför att regeringen bör ge invandrarverket i uppdrag att

åstadkomma sådana handläggningsrutiner att barnens egna skäl i

asylärenden alltid utreds, och de begär ett tillkännagivande

härom (yrkande17).

Utskottet hänvisade i sitt betänkande 1988/89:SfU19 om

förslaget till ny utlänningslag till vad som framhållits i

propositionen om asylsökande barns situation. Där framhölls

bl.a. att barnen hade en särskilt utsatt position bland de

asylsökande. Många av dem hade utsatts för svåra påfrestningar

till följd av osäkra förhållanden i hemlandet i allmänhet eller

på grund av våld som hade riktats mot dem själva eller deras

anhöriga. Ett snabbt uppbrott från den invanda livsmiljön och

resan till ett främmande land under omständigheter som ofta var

svåra för barn att förstå kunde ytterligare drabba dem hårt.

Barnen måste därför i asylärenden uppmärksammas som individer

som kunde ha egna individuella skäl för uppehållstillstånd och

inte som bihang till föräldrarna. I samband med utredning av

asylärenden utfrågades därför numera vårdnadshavare om

medföljande barns förhållanden, bl.a. deras fysiska och psykiska

tillstånd, men också om eventuella egna asylskäl för barnen. Med

utgångspunkt däri fick avgöras om barnet självt borde höras, om

sociala myndigheter borde kopplas in eller om någon annan åtgärd

borde vidtas. Enligt av socialstyrelsen framlagda allmänna råd

borde asylsökande -- däribland barn -- ges en inledande

hälsoundersökning så snart som möjligt. För vissa grupper, bl.a.

barn, skulle denna inledande undersökning kunna följas upp av en

läkarundersökning. Uppgifter från dessa undersökningar skulle

efter medgivande från vårdnadshavaren kunna ingå i det

utredningsmaterial som skulle ligga till grund för beslut i

ärendet om uppehållstillstånd.

Utskottet vidhöll senast i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1990/91:SfU14 sin tidigare uppfattning att det

anförda gav goda förutsättningar för att i asylärenden som inte

ledde till omedelbar avvisning ta hänsyn till barnens särskilda

situation. Utskottet utgick även då från att regeringen

uppmärksamt följde hur målsättningen efterlevdes. Utskottet

ville samtidigt nämna att invandrarverket numera även hade en

förtroendeläkare med barn- och ungdomspsykiatri som speciell

kompetens. Utskottet ansåg alltjämt att vad som anförts i

propositionen om handläggningen av asylärenden som omfattar barn

gav goda förutsättningar för att ta hänsyn till barnens

situation. Utskottet utgick vidare från att invandrarverket

strävade efter att efterleva målsättningen och att regeringen

uppmärksamt följde utvecklingen. Utskottet ansåg att något

uttalande av riksdagen inte behövdes med anledning av

föreliggande motioner.

Utskottet, som även i denna fråga anser att förutsättningarna

att de angivna målsättningarna skall uppfyllas bör förbättras

genom att utredningsansvaret flyttas över till invandrarverket,

vidhåller den angivna inställningen och avstyrker bifall till

motion Sf619 yrkande17.

Enligt 20§ förvaltningslagen (1986:223) är myndigheter

skyldiga att vid ett ärendes avgörande lämna en

beslutsmotivering. Undantag gäller om beslutet inte går

någon part emot, om det av annan anledning är uppenbart

obehövligt att upplysa om skälen eller om det är nödvändigt med

hänsyn till rikets säkerhet, skyddet för enskildas personliga

eller ekonomiska förhållanden eller något jämförbart

förhållande, eller om ärendet är så brådskande att det inte

finns tid att utforma skälen.

Tidigare kritik mot att beslut i utlänningsärenden var

bristfälligt motiverade bemöttes med invändningen att

beslutsmotiveringar lämnades i den utsträckning som var möjlig

med hänsyn till sekretessreglerna. För att beslutsmotivering

skulle kunna lämnas i större utsträckning även i

utlänningsärenden, utan att känsliga uppgifter om utlänningens

personliga förhållanden skulle röjas genom att de togs in i

beslutet, gjordes därför i samband med införandet av 1989 års

utlänningslag en ändring i sekretesslagen. Ändringen innebär att

den sekretess i utlänningsärenden som föreskrivs i 7kap. 14§

andra stycket sekretesslagen (1980:100) skall gälla för

uppgifter i skälen till ett beslut. Detta innebär att en uppgift

om en enskilds personliga förhållanden är sekretessbelagd, om

det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den

enskilde eller någon honom närstående lider men. -- Beslut i

ärenden rörande visering, arbetstillstånd och tidsbegränsat

uppehållstillstånd är även i fortsättningen undantagna från

kravet på beslutsmotiveringar (11kap. 3§ utlänningslagen).

Lars Werner m.fl. (v) anser i motion Sf619 att

beslutsmotiveringarna hos invandrarverket fortfarande är ytterst

knapphändiga. Motionärerna framhåller att detta är en avgörande

brist ur rättssäkerhetssynpunkt, som gör det omöjligt för den

asylsökande att bedöma grunderna för ett avvisningsbeslut och

att utnyttja besvärsrätten på ett effektivt sätt. Motionärerna

anser att regeringen bör uppdra åt invandrarverket att tydligt

motivera besluten i asylärenden och begär ett tillkännagivande

om detta (yrkande11).

Av det ovanstående framgår att beslutsmotivering skall lämnas

i asylärenden. I proposition 1988/89:86 framhölls att det är

angeläget att skyldigheten att motivera beslut iakttas noggrant,

och detta gäller särskilt ärenden om avvisning eller utvisning

där frågan om asyl har prövats. Utskottet hänvisade till detta

vid sin behandling av motsvarande motionsyrkande i sina av

riksdagen godkända betänkanden 1990/91:SfU14 och 1991/92:SfU4

och ansåg att något uttalande från riksdagens sida med anledning

av en motion i frågan inte var påkallat. Utskottet vill även nu

hänvisa till vad som i propositionen framhållits om skyldigheten

att motivera beslut. Något ytterligare uttalande från riksdagens

sida var enligt utskottets uppfattning inte påkallat.

Utskottet, som noterar att generaldirektören vid

utlänningsnämnden Johan Fischerström vid utfrågning hos

utskottet den 2 april 1992 som sin uppfattning uttalat att

invandrarverkets beslutsmotiveringar var bra, anser inte heller

nu att något uttalande i frågan är påkallat av riksdagen. Med

detta avstyrks bifall till motion Sf619 yrkande11.

Lars Werner m.fl. (v) påpekar i motion Sf619 att diskussioner

om att inrätta en advokatjour för asylärenden där avvisning

med omedelbar verkställighet är aktuell har förts under relativt

lång tid mellan invandrarverket och Sveriges advokatsamfund och

att man därvid diskuterat bl.a. försök med en sådan

jourverksamhet vid utredningsslussen i Carlslund. Motionärerna

begär ett tillkännagivande om att regeringen bör ge

invandrarverket i uppdrag att snarast inleda en sådan

försöksverksamhet (yrkande12).

Utskottet konstaterade senast i sitt av riksdagen godkända

betänkande 1990/91:SfU14 att diskussioner om inrättande av en

advokatjour pågick mellan invandrarverket och Sveriges

advokatsamfund. Enligt utskottets uppfattning borde ansvaret för

en sådan jourverksamhet inte åvila invandrarverket, även om en

sådan verksamhet praktiskt underlättades av viss medverkan från

verket. Utskottet ansåg inte att något uttalande i frågan borde

göras av riksdagen och avstyrkte bifall till föreliggande

motioner i frågan.

Enligt vad utskottet erfarit pågår alltjämt diskussioner i

frågan mellan invandrarverket och advokatsamfundet. Utskottet

vidhåller sin tidigare uppfattning i frågan och avstyrker bifall

till motion Sf619 yrkande12.

Berith Eriksson m.fl. (v) framhåller i motion Sf627 de

svårigheter asylsökande kvinnor kan ha att berätta om

sexuella övergrepp och annat för män. Det är därför viktigt att

kvinnor från länder i Mellanöstern och från andra diktaturer

erbjuds kvinnliga poliser, advokater och tolkar vid

utredningsförhören, och motionärerna begär (yrkande 1) ett

tillkännagivande om att så skall ske.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om svårigheterna för

kvinnor i de angivna situationerna. Utskottet utgår från att de

ansvariga myndigheterna i största möjliga utsträckning tar

hänsyn till dessa svårigheter men inser samtidigt att

omständigheterna -- tillgången på tolkar och advokater, på

utredare med landkunskap -- ibland är sådana att önskemålen inte

går att tillgodose. Med detta avstyrker utskottet bifall till

motion Sf627 yrkande1.

Handläggningen av vissa ärenden om arbetstillstånd

Som nämnts ovan måste med undantag för nordiska medborgare en

utlänning ha uppehålls- och arbetstillstånd för att arbeta i

Sverige. Tillstånd utfärdas av statens invandrarverk.

Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar om riktlinjer för bedömningen

av ärenden om arbetstillstånd. Invandrarverket och

arbetsmarknadsstyrelsen har träffat överenskommelser om olika

yrkesgrupper som kan tillåtas arbetskraftsinvandra.

Invandrarverket skall i arbetstillståndsärenden samråda med

länsarbetsnämnden, om ansökan i ärendet inte skall avslås.

Sådant samråd anses dock ha skett om invandrarverket följt

arbetsmarknadsstyrelsens riktlinjer.

I vissa fall gäller undantag från kravet på arbetstillstånd.

Detta kan vara fallet vid arbete under kortare vistelser om

högst tre månader för vissa yrkesutövare och för sådana

utländska studerande som beviljats uppehåll i Sverige för

studier och arbetar under tiden den 15 maj--den 15 september.

Regeringen uppdrog i beslut den 10 januari 1991 åt

arbetsmarknadsstyrelsen och invandrarverket att genomföra

förändringar avseende hanteringen av vissa arbetstillstånd.

Förändringarna innebär att ett mer generellt och förenklat

säsongarbetstillstånd för tre månader har ersatt den tidigare

tillståndsformen för feriearbetande utländska studerande samt de

olika mellanformer för kortvariga tillfälliga arbetstillstånd

som vuxit fram de senaste åren. Det nya systemet bygger liksom

det tidigare på att arbetsmarknadsmyndigheterna fastställer

branschvisa kvoter efter samråd med parterna på arbetsmarknaden.

Hanteringen av dessa tillståndsärenden kan efter ändring i

utlänningsförordningen fr.o.m. den 15 februari 1991 (SFS

1991:29) och bemyndigande av invandrarverket skötas av

länsarbetsnämnderna i stället för av invandrarverket.

Frågor om tillstånd att arbeta i Sverige i vissa fall tas upp

i två motioner. Marianne Jönsson och Ingbritt Irhammar (c) anser

i motion Sf602 att alltför mycket krångliga regler finns kvar,

som att behovet av arbetskraft måste anmälas före den 15 januari

och att förhandlingar måste äga rum med Lantarbetareförbundet

innan länsarbetsnämnden kan fastställa ramar. De begär ett

tillkännagivande om att feriearbete och arbete inom

trädgårdsnäringen bör undantas från kravet på arbetstillstånd

för ungdomar. Claus Zaar m.fl. (nyd) anser i motion Sf625 också

att det behövs flexiblare regler bl.a. inom bär- och

trädgårdsodlingen, och de begär ett tillkännagivande om att

tillfälliga arbetstillstånd skall beviljas av lokal

arbetsförmedling.

Enligt utskottets uppfattning finns med nuvarande

arbetsmarknadssituation inte behov av ytterligare förenklingar i

hanteringen av arbetstillstånd för tillfälliga arbeten av den

typ som anges i motion Sf602. Utskottet vill också erinra om

att regeringen planerar att genom ändring i

utlänningsförordningen ge asylsökande rätt att förvärvsarbeta i

vissa fall, vilket också torde minska behovet av att importera

arbetskraft för trädgårdsnäringens behov.

I fråga om möjligheterna för lokal arbetsförmedling att

bevilja tillfälliga arbetstillstånd vill utskottet erinra om

att länsarbetsnämnderna kan delegera tillståndsgivningen till

arbetsförmedlingen, som organisatoriskt och förvaltningsmässigt

är en del av länsarbetsnämnden. Utskottet avstyrker därmed

bifall även till motion Sf625.

Avvisning och utvisning

Allmänt

En utlänning som befinner sig i Sverige kan avlägsnas ur

landet genom avvisning eller utvisning. En utlänning som inte

uppfyller de formella krav som gäller för inresa och vistelse i

Sverige -- således när han i förekommande fall saknar pass,

visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd -- får

avvisas utan tidsgräns enligt 4kap. 1§ utlänningslagen.

Vidare får en utlänning avvisas om han eller hon stannat kvar

sedan den viseringsfria tiden eller viseringen gått ut.

Även avlägsnande på grund av medellöshet och risk för

brottslig verksamhet skall ske genom avvisning (4kap. 2§

utlänningslagen). Tidsgränsen är för dessa fall tre månader.

En utlänning som haft uppehållstillstånd och stannar kvar i

landet efter det att uppehållstillståndet har gått ut eller

återkallats skall avlägsnas genom utvisning (4kap. 3§

utlänningslagen). Även avlägsnande på grund av brott skall ske

genom utvisning (4kap. 7§ utlänningslagen). Avlägsnande på

grund av asocialitet kan inte längre ske.

Utvisning på grund av brott

En grundlig översyn av bestämmelserna om utvisning på grund av

brott gjordes år 1980, och vissa justeringar gjordes år 1984.

Bestämmelserna har utan några sakliga ändringar förts över till

den nya utlänningslagen (4kap. 7--10§§). Utvisning på grund

av brott får endast ske om brottet varit av viss svårighetsgrad

-- i huvudsak om utlänningen döms för brott som kan leda till

fängelse i mer än ett år -- och det finns risk för fortsatt

brottslig verksamhet eller brottet är sådant att den dömde inte

bör få stanna här. Hänsyn skall tas till utlänningens levnads-

och familjeförhållanden samt hur länge han vistats i Sverige.

Bl.a. gäller att en utlänning som vistats i Sverige med

permanent uppehållstillstånd sedan minst två år när åtalet

väcktes, eller som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år,

får utvisas endast om det finns synnerliga skäl. För flyktingar

gäller ytterligare restriktioner. En flykting får utvisas endast

om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle

medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta

honom stanna här. Utvisning av en flykting får också ske om han

i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har

inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att

anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här. Slutligen

får en utlänning som kom till Sverige innan han fyllde femton år

och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år

över huvud taget inte utvisas på grund av brott. --

Utvisningsfrågan avgörs av den domstol som dömer i brottmålet.

Om en utlänning utvisas skall domstolen beakta det men som

utlänningen åsamkas genom utvisningen, när domstolen bestämmer

påföljden för brottet.

I fem motioner berörs reglerna om utvisning på grund av brott.

Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begär i motion Sf630 yrkande 6

ett tillkännagivande om att utvisning vid grov eller upprepad

brottslighet bör komma till användning i väsentligt större

omfattning än för närvarande, och John Bouvin m.fl. (nyd) begär

i motion Sf622 yrkande 3 ett förslag till skärpt lagstiftning

om utvisning vid grova eller upprepade brott. Lars Andersson (-)

kritiserar också, i motion Sf610, nuvarande lagstiftnings

begränsning av möjligheten att utvisa utlänningar som har begått

brott och uppträder asocialt. Han begär att förslag skall läggas

fram om ändring i utlänningslagen så att dels utvisning kan ske

för alla brott som har fängelse i straffskalan (yrkande 1), dels

begränsningarna för utvisning i 4kap. 5§ avskaffas (yrkande

2), dels asocialitet som utvisningsgrund återinförs

(yrkande3).

Även Lars Sundin (fp) kritiserar i motion Sf613 den gällande

lagstiftningen om utvisning på grund av brott, och han begär en

översyn av dessa bestämmelser.

Marianne Jönsson m.fl. (c, s, m, fp, kds, v) tar i motion

So268 upp det problem som utgörs av att utländska fäder tar med

sig sina barn utomlands och därmed skiljer dem från deras

svenska mödrar, även om dessa har vårdnaden om barnet. Ofta

lämnar männen barnen i sina hemländer till släktingar eller

andra och återvänder själva till Sverige. Männen kan visserligen

dömas för brottet här men utvisas inte. Motionärerna anser att

sådana brott är så allvarliga att det bör föranleda utvisning.

De anser inte heller att svenskt medborgarskap bör beviljas män

som dömts för egenmäktighet med barn. De begär därför (yrkande

3) att förfarandet vid utvisning och beviljande av svenskt

medborgarskap skall ses över.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om utvisning

på grund av brott och därvid ansett att de invandrarpolitiska

skälen mot att införa särregler för invandrare alltjämt har stor

bärkraft. Vid sin senaste behandling av frågan

(1990/91:SfU14) hänvisade utskottet till våldskommissionens

betänkande (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer. I detta

betänkande ansåg kommissionen att -- oavsett orsakerna till

kriminaliteten -- statistikuppgifterna om invandrarnas

brottslighet var oroande. Kommissionen ansåg att regelsystemet

för utvisning på grund av brott och dess tillämpning borde ses

över. Ett syfte med en sådan översyn var enligt kommissionen att

undersöka hur reglerna hade tillämpats och i vilken mån de

lämnade utrymme för godtycke och olikformig rättsskipning.

Kommissionen ansåg att det borde övervägas att göra det lättare

att utvisa kriminella utlänningar. Hänsynen till kriminella

personer fick inte gå före hänsynen till vanliga människors

trygghet, och det var enligt kommissionen bättre att kriminella

utlänningar utvisades än att det uppstod krav på längre

påföljder eller mindre human kriminalvård. -- Utskottet fann

inte anledning för riksdagen att frångå sitt tidigare

ställningstagande i frågan utan ansåg att beredningen av

våldskommissionens betänkande borde avvaktas.

Våldskommissionens betänkande är fortfarande föremål för

övervägande inom regeringskansliet. Utskottet, som vill erinra

om att möjligheten att utvisa utlänningar på grund av brott

begränsas av FN:s flyktingkonvention och FN:s konvention mot

tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling

eller bestraffning, anser alltjämt att beredningen av

betänkandet bör avvaktas och avstyrker därmed bifall till

motionerna Sf610 yrkandena 1--3, Sf613, Sf622 yrkande 3 och

Sf630 yrkande 6.

Frågan om åtgärder för att motverka olovligt bortförande av

barn i internationella förhållanden och möjligheterna att hjälpa

barn som utsätts för sådan kidnapping behandlas av lagutskottet

med anledning av flera motioner. Lagutskottet kommer att i

början av maj hålla en utfrågning i detta ärende.

Socialförsäkringsutskottet, som erinrar om att de åtgärder som

föreslås i motion So268 yrkande 3 berörs av beredningen av

våldskommissionens betänkande, anser att det nu inte finns

anledning för riksdagen att göra något uttalande för sådana

åtgärder. Utskottet utgår också från att regeringen har sin

uppmärksamhet riktad på det av motionärerna påtalade problemet

och ur ett vidare perspektiv överväger vad som bör göras för att

komma till rätta med dessa missförhållanden.

Anslag m.m.

A 4. Internationell samverkan inom ramen för flykting- och

migrationspolitiken m.m.

Från anslaget, som infördes genom tilläggsbudget I för

budgetåret 1991/92, betalas kostnader för särskilda

migrationspolitiska projekt och för Sveriges deltagande i

internationellt samarbete med syfte att utveckla och tillämpa

nya flykting- och migrationspolitiska strategier.

Enligt regeringens förslag i budgetpropositionen skall till

ändamålet för budgetåret 1992/93 anvisas ett reservationsanslag

på 3000000 kr. Anslagsförslaget har inte föranlett något

motionsyrkande, och utskottet biträder förslaget.

A 5. Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism

Anslaget är ett nytt anslag som föreslås för budgetåret

1992/93. Anslaget föreslås ställas till regeringens disposition

för insatser mot främlingsfientlighet och för att främja goda

etniska relationer, och det bör enligt budgetpropositionen

ankomma på regeringen att närmare bestämma inriktningen av

insatserna. För budgetåret 1992/93 föreslår regeringen att till

anslaget anvisas ett reservationsanslag på 10000000 kr.

Maj-Lis Lööw m.fl. (s) sammanfattar i motion Sf614 behovet av

insatser mot främlingsfientlighet och rasism i följande punkter:

politisk sammanhållning kring de demokratiska värdena, aktiv

invandrarpolitik, öppen debatt om invandringens betydelse och

dess villkor, ökade kunskaper om internationaliseringen, fakta

och informationsmaterial, stöd till folkrörelser, folkbildning

och kultur, stöd till skolan och lärarutbildningen, fortbildning

av journalister och skärpt lagstiftning. Motionärerna begär att

stöd för en sådan bred ansats i kampen mot

främlingsfientligheten och rasismen ges regeringen till känna.

Hans Göran Franck m.fl. (s) begär i motion Sf628

tillkännagivanden om massmedias roll samt om behovet av en

attitydundersökning om orsaker till främlingsfientlighet och

ovilja mot invandrare samt om rasfördomar och rasism i vårt land

(yrkande 4), om framläggande av förslag som undanröjer orsaker

till främlingsfientlighet och rasfördomar (yrkande 5), och om

högsta prioritering av kampen mot brottslighet med rasistisk

bakgrund (yrkande7). I motionen begärs också att till

upplysning och undervisning mot främlings- och

invandrarfientlighet, rasfördomar och rasism anslås ytterligare

10 milj.kr. genom omfördelning inom budgetramen (yrkande 3).

I motion Sf618 av Viola Furubjelke m.fl. (s) föreslås att ett

lämpligt belopp ur anslaget för åtgärder mot

främlingsfientlighet och rasism används till en riksomfattande

informationskampanj om svensk flyktingpolitik och flyktingars

villkor i Sverige.

I motion So270 anför Lars Werner m.fl. (v) att ungdomars allt

sämre villkor kan vara en grogrund för rasism om inget görs samt

att det i dag finns tydliga tendenser till en ökad

främlingsfientlighet bland ungdomar. Samtidigt, framhåller

motionärerna, är det ungdomar som går i främsta ledet i den

antirasistiska kampen, och det är viktigt att ta till vara

ungdomars egen förmåga och de antirasistiska strömningar som

finns. Motionärerna begär därför att antirastistika

organisationer beviljas medel ur anslaget mot

främlingsfientlighet och rasism (yrkande 7).

I en motion från förra årets riksmöte, 1990/91:K247 av

Jan-Olof Ragnarsson m.fl. (v), begärs dels förslag om ökad

information om invandringens historiska orsaker, klassmässiga

aspekter och samhällsekonomiska effekter (yrkande 1), dels

förslag om initiativ till en brett upplagd kampanj och idédebatt

om kamp mot rasism (yrkande2).

Karin Pilsäter (fp) tar i motion Sf623 upp verksamheten hos

Sveriges invandrarinstitut och museum i Botkyrka, som enligt

motionären bidrar till skapandet av ett mångkulturellt centrum

som med ett starkare samhällsstöd kan utvecklas till ett

nationellt kraftcentrum i arbetet med att stärka beredskapen att

möta främlingsfientliga och rasistiska föreställningar. Hon

begär ett tillkännagivande om att stiftelsen bör erhålla stöd ur

anslaget A5 för åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism.

Berith Eriksson m.fl. (v) begär i motion Sf606 yrkande 3 ett

tillkännagivande om lagstiftning mot organiserad rasism.

I budgetpropositionen framhåller regeringen att

främlingsfientlighet liksom tendenser till rasism och

antisemitism måste med kraft bekämpas. En rad initiativ härtill

har tagits av ideella organisationer och andra aktörer i

samhället. Regeringen har också en viktig roll i kampen mot

främlingsfientlighet, vilket har strukits under i

regeringsförklaringen. Insatserna bör utformas så att arbetet

stimuleras på ett brett plan. Regeringsinsatserna bör också

inriktas på att erhålla och sprida kunskap inom området. -- De

begärda medlen bör kunna användas för olika ändamål. De

insatsområden som kan komma i fråga är t.ex. skolan,

lärarfortbildningen, kulturen samt arbete bland ungdomar.

Förutom för direkta insatser kan det också bli aktuellt att

disponera medel för en ny rikstäckande attitydundersökning och

avgränsade studier inom området.

Även i regeringens skrivelse redovisas vissa åtgärder mot

etnisk diskriminering m.m., varav kan nämnas följande.

Vid Centrum för invandringsforskning vid Stockholms

universitet pågår för närvarande ett forskningsprojekt, med

ekonomiskt stöd från regeringen, som visar att andelen ungdomar

som är negativa mot invandringen ökat jämfört med tidigare

undersökningar.

Utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering, EDU, som

tillsattes av regeringen våren 1990, lämnade i september 1991

ett delbetänkande (SOU 1991:75) Organiserad rasism med förslag

till åtgärder mot rasistiska organisationer. I betänkandet

föreslås bl.a. att den som deltar i eller lämnar stöd åt en

sammanslutning som ägnar sig åt rasistisk förföljelse genom att

ligga bakom eller uppmana till brott med inslag av våld, hot

eller tvång skall kunna dömas för organiserad rasism. Detsamma

skall gälla den som bildar en sådan sammanslutning. Utredningen

föreslår också att rasistiska motiv eller rasistiska inslag i

brott skall utgöra en allmän straffskärpningsgrund. Betänkandet

remissbehandlas för närvarande. Enligt direktiven skall

utredningen även överväga möjligheten att lagstifta mot

diskriminering i arbetslivet samt se över lagen (1986:442) mot

etnisk diskriminering.

En av invandrarverkets uppgifter är att främja goda etniska

relationer genom kunskapsutveckling, metodutveckling och

erfarenhetsöverföring. Verket ger ut informationsmaterial,

anordnar och medverkar i olika former av utbildning i dessa

frågor samt ger råd till myndigheter, organisationer m.fl.

Verket samarbetar också med andra som arbetar inom området och

har möjligheter att ge bidrag till organisationer av olika slag

som genom projekt vill främja goda etniska relationer. -- Medel

för sådana projekt kan också beviljas genom den kommitté som

ansvarar för FN:s kulturårtiondes genomförande i Sverige. Det

mångkulturella samhällets möjligheter och problem är nämligen

ett huvudtema för de svenska insatserna för kulturårtiondet. --

Inom ramen för kulturårtiondet har verket i samarbete med SIDA

utvecklat arbetsmetoder för skolans undervisning i

internationella frågor.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) har också till

uppgift att motverka etnisk diskriminering genom

opinionsbildning och utbildningsinsatser samt genom rådgivning

till myndigheter och enskilda.

Slutligen nämns i skrivelsen den rapport, Att främja goda

etniska relationer, som under år 1991 getts ut av

arbetsmarknadsdepartementet. Den omfattar en utvärdering av

projekt som fått bidrag genom den tidigare kommissionen mot

rasism och främlingsfientlighet. Kommissionen hade 12 milj.kr.

till sitt förfogande. Efter beslut av regeringen hade medel

beviljats till ca 200 projekt med syfte att främja goda etniska

relationer. Utvärderingen utfördes i nära samarbete med

invandrarverket och omfattade ett femtontal projekt som

studerades relativt noggrant. Huvudmän för projekten var olika

organisationer. Utvärderingen visade enligt skrivelsen att

ambitionerna och den goda viljan ofta är stora när det gäller

att motverka rasism och främlingsfientlighet, men att varken

bidragsgivare eller föreningsfunktionärer är medvetna om hur

svårt detta är. Alltför många av de utvärderade projekten ledde

inte till de resultat som man hade hoppats på. En grundläggande

brist var att målet med projekten -- att främja goda etniska

relationer -- var oklart formulerade både av bidragsgivarna och

av dem som sökte bidragen. En annan brist hos många av projekten

var att de inte fick någon fortsättning i organisationens

ordinarie verksamhet eller på annat sätt påvisbara effekter.

Enligt utvärderingen har vissa slag av projekt bättre

förutsättningar än andra att lyckas. Det gäller projekt

som präglas av en genomtänkt människo- och samhällssyn grundad

på allas lika värde och där denna inställning kommer till

faktiskt uttryck i genomförandet,

där syftet att främja goda etniska relationer är förenligt med

organisationens allmänna syften och verksamhet,

där invandrarna inte betraktas som speciella utan där de är

integrerade i en verksamhet som också gäller andra,

som präglas av samverkan, alltså att de som berörs av frågorna

-- invandrarna själva -- har medinflytande i planering och

genomförande,

som använder sig av olika former av teater som metod.

Utöver de under detta anslag begärda medlen har 5 milj.kr. ur

allmänna arvsfonden ställts till förfogande för insatser inom

barnomsorgen i det mångkulturella samhället.

Den 4 februari 1992 lämnade regeringen i riksdagens kammare

information om åtgärder mot våld och främlingsfientlighet.

Kulturminister Birgit Friggebo framhöll därvid att regeringen

med kraft fördömde de yttringar av främlingsfientlighet och

rasism som brett ut sig under den senaste tiden. Hon framhöll

också alla enskildas personliga ansvar för det öppna och

toleranta samhället, eftersom det är i vardagslivets stämningar

som opinioner skapas och det därför är i vardagen det stora

arbetet mot intoleransen måste ske. Arbetet med att bekämpa

främlingsfientlighet och rasism handlade framför allt om att

långsiktigt påverka attityder i vårt samhälle, varvid det först

och främst gällde att undanröja missförhållanden som kunde

befrämja en avog inställning till de flyktingar som får stanna i

vårt land. Det handlade vidare om ett aktivt påverkande av

attityder, i vilket arbete skolan spelade en central roll.

Arbetet med att värna tolerans och öppenhet och att bekämpa

främlingsfientlighet och rasism måste bedrivas ständigt och

långsiktigt. -- Kulturministern hänvisade också till den inom

regeringskansliet nyligen gjorda inventeringen av tidigare

arbete på området och det omsorgsfulla arbete som med

inventeringen och en analys av detta bedrevs för att dels få

klarhet i vilka attityder och vilka bakomliggande faktorer som

skall angripas, dels finna verkningsfulla metoder att uppnå en

verklig förändring.

Utskottet har den 25 februari 1992 hållit en offentlig

utfrågning om främlingsfientlighet och rasism. Vid utfrågningen

behandlades i olika avdelningar dels forskningsrön om etniska

relationer och etniska konflikter i Sverige, dels frågan om hur

rasism och rasistiska organisationer skall motverkas, och dels

frågorna om hur olika invandrargrupper upplever sin situation

och vad som kan göras för att undvika etniska motsättningar. En

utskrift från utfrågningen är fogad som bilaga till detta

betänkande.

Utskottet vill till en början framhålla att vårt samhälle

bygger på respekten för människovärdet och respekten för den

enskilda individen, oavsett hudfärg, religion eller härkomst.

Yttringar av främlingsfientlighet och rasism måste därför med

kraft motverkas. Utskottet konstaterar härefter att stor enighet

råder om att kampen mot främlingsfientlighet och tendenser till

rasism handlar om betydligt mera än vad som kan innefattas inom

en snäv ram av speciella åtgärder. Arbetet med att värna

tolerans och öppenhet och att bekämpa främlingsfientlighet och

rasism måste, som kulturministern framhållit, bedrivas ständigt

och långsiktigt. Insatser utanför det invandrar- och

invandringspolitiska området har den största betydelse. I motion

Sf614 har framhållits bl.a. betydelsen av politisk

sammanhållning kring de demokratiska värdena och öppen debatt om

invandringens betydelse och villkor. Utskottet delar helt denna

uppfattning och vill i likhet med motionärerna framhålla

betydelsen av en bred ansats i kampen mot främlingsfientlighet

och rasism. Därmed anser utskottet att något tillkännagivande

härom till regeringen inte är påkallat.

I andra motioner har begärts tillkännagivanden om olika

åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism, såsom ökad

information om invandringens historiska orsaker, klassmässiga

aspekter och samhällsekonomiska effekter, informationskampanjer

och attitydundersökningar samt om stöd till antirasistiska

organisationer och till viss institution. I fråga om denna --

Stiftelsen Sveriges invandrarinstitut och museum -- har

utskottet inhämtat att regeringen den 1 april 1992 ur Allmänna

arvsfonden beviljat ett belopp av 500000kr. som bidrag till

ett projekt med anknytning till det mångkulturella samhället.

Utskottet, som med tillfredsställelse noterar den analys av

tidigare arbete på området som redovisats i skrivelsen och som

kulturministern hänvisat till vid regeringens information den 4

februari, utgår från att regeringen med utgångspunkt i den

analysen prövar vilka åtgärder som är mest angelägna.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

Sf618, Sf623, Sf628 yrkandena 4, 5 och 7, So270 yrkande 7 samt

1990/91:K247 yrkandena 1 och2.

I motion Sf628 yrkande 3 har begärts att ytterligare 10

milj.kr. skall anslås till ändamålet genom omfördelning inom

budgetramen. Motionärerna har inte lämnat förslag om var

motsvarande nedskärningar skall göras. Utskottet biträder, med

avstyrkande av bifall till motionen, regeringens förslag till

medelsanvisning.

Beträffande frågan om lagstiftning mot organiserad rasism

anser utskottet att pågående remissbehandling och beredning av

EDU:s delbetänkande bör avvaktas och avstyrker bifall till

motion Sf606 yrkande3.

Anslag till Invandring m.m.

Nu gällande system för mottagande av asylsökande och

flyktingar i Sverige, som i sina huvuddrag gäller sedan den 1

januari 1985 (prop. 1983/84:124, SfU 27, rskr. 295), innebär att

staten har ett övergripande ekonomiskt ansvar för

flyktingmottagandet, medan ansvaret i övrigt är delat mellan

stat och kommun. Statens invandrarverk är statlig huvudman för

mottagande av asylsökande och flyktingar. Invandrarverket driver

förläggningar för asylsökande och skall träffa överenskommelser

med kommunerna om att ta emot flyktingar och vissa andra

utlänningar.

Riktlinjerna för flyktingmottagandet ändrades i vissa delar i

samband med dels införande av lagen (1988:153) om bistånd åt

asylsökande m.fl. (prop. 1987/88:80, SfU17, rskr. 160), dels

beslut om en regionaliserad organisation för statens

invandrarverk (prop. 1987/88:58, SfU28, rskr. 339). Dessa

förändringar, som syftade till att handläggningen av asylärenden

skulle bli snabbare och säkrare, innebar att så gott som alla

asylsökande först tas emot på en utredningssluss där

asylutredningen genomförs. Därefter överförs de asylsökande som

inte har nära anhöriga i landet till en förläggning och vistas

där i avvaktan på beslut i asylärendet. Huvudsyftet med denna

styrning är att den asylsökande skall finnas tillgänglig under

utredningstiden för att möjliggöra en snabb och rationell

handläggning. Den som beviljas uppehållstillstånd skall så snart

som möjligt därefter erbjudas bostad i en kommun.

Målsättningen för utrednings- och handläggningstiderna i

asylärenden är att ett ärende i första instans, som inte kan

avgöras redan vid utredningsslussarna, skall klaras av inom två

månader från det att ärendet hamnar på myndigheternas bord. Om

beslutet blir negativt för den enskilde, måste därefter

lagstadgad tid för överklagande löpa. Därefter skall

överklagningsärenden kunna föras fram till beslut så snabbt att

ett ärende normalt inte skall behöva ta mer än sex månader från

det att handläggningen påbörjades hos polisen (prop.

1988/89:105, SfU17, rskr. 225).

Kommunerna har ansvar för introduktionen i det svenska

samhället av flyktingar som får uppehållstillstånd i Sverige.

Ett nytt system för samordnat flyktingmottagande och för

ersättning till kommunerna gäller fr.o.m. den 1 januari 1991

(prop. 1989/90:105, SfU21, rskr. 281). Detta system är en del av

ett samlat reformprogram med syfte att underlätta för främst

flyktingar att så snart som möjligt få en fast förankring i

svenskt arbets- och samhällsliv och därmed minska deras beroende

av samhällets stöd. I programmet ingår även en reformerad

svenskundervisning för vuxna invandrare (prop. 1989/90:102,

UbU27) och målinriktad prioritering inom arbetsmarknadsverket av

tidiga insatser till förmån för flyktingar och andra invandrare

(se 1989/90:AU11).

Regeringen har den 5 mars 1992 beslutat om direktiv (1992:25)

för en översyn av mottagandet av asylsökande och flyktingar.

Utredaren skall undersöka vilka regeländringar och andra

förändringar i det hittillsvarande systemet för

flyktingmottagande som krävs för att reducera antalet alltför

långa förläggningsvistelser och göra mottagandet av asylsökande

mer flexibelt samt lämna förslag till sådana förändringar. Ett

mål bör vara att de asylsökande i större utsträckning än i dag

själva bör kunna välja sitt boende och ordna sina

levnadsförhållanden i övrigt under väntetiden. Ett annat mål bör

vara att minska kostnaderna för mottagandet av asylsökande.

Utredaren bör undersöka hur frivilligorganisationer, privata

entreprenörer och kommuner kan få en ökad roll för att permanent

driva förläggningar och andra former av boende och verksamhet

för asylsökande liksom hur frivilligorganisationer -- efter

överenskommelse med kommuner och invandrarverket -- skulle kunna

ta över en del av de uppgifter i flyktingmottagandet som i dag

sköts av kommunerna.

I budgetpropositionen framhålls att det är mycket svårt att

göra en bedömning av antalet asylsökande under budgetåret

1992/93. Regeringen har i anslagsberäkningarna utgått från samma

antal som låg till grund för anslagsberäkningarna för det

innevarande budgetåret, dvs. ca 30000 asylsökande, och betonat

att det mot bakgrund av rådande osäkerhet om utvecklingen i vår

omvärld måste finnas en god beredskap för att möta en förändrad

situation.

I motion Sf632 anför Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd)

att de i en annan motion redovisat hur bl.a. flyktingpolitiken

kan effektiviseras och kostnaderna minskas. De begär med

hänvisning härtill att riksdagen för budgetåret 1992/93 beslutar

minska anslagen för Invandring m.m. med 500 milj.kr.

Motionärerna har varken i den nu redovisade motionen eller i

någon annan motion närmare preciserat hur de avser att

besparingarna inför nästkommande budgetår skall ske eller i vad

mån de avser att skära ned de olika anslagen. Utskottet

avstyrker bifall till motion Sf632.

D 1. Statens invandrarverks förvaltningskostnader

Invandrarverkets roll m.m.

Statens invandrarverk är central förvaltningsmyndighet för

invandrar- och medborgarskapsfrågor och, som nämnts ovan,

huvudman på den statliga sidan för överföring och mottagande av

flyktingar och för mottagning av asylsökande. Verket skall

bevaka behovet av åtgärder för invandrare och språkliga

minoriteter samt ha kontakt med invandrarnas organisationer.

Invandrarverkets centrala organisation omfattar tre

huvudenheter för resp. tillstånds- och medborgarskapsfrågor,

invandrar- och flyktingfrågor samt administration och

information. Dessutom finns en mindre planeringsavdelning som

fungerar som en verksstab.

Fyra regionkontor svarar för ledningen av

förläggningsverksamheten och det direkta samarbetet med

kommunerna. Regionkontoren träffar överenskommelser med

kommunerna i regionen om flyktingmottagande och samordnar

flyktingarnas bosättning i kommunerna. Handläggningen av

asylärenden skall normalt ske vid någon av invandrarverkets

permanenta utredningsslussar. För denna handläggning svarar en

tillståndsbyrå/enhet som ingår i verkets avdelning för

tillstånds- och medborgarskapsfrågor.

Lars Werner m.fl. (v) anser i motion Sf629 att det är

väsentlig skillnad på hur verkets arbete skall bedrivas enligt

verksamhetsplaner och på hur arbetet bedrivs i verkligheten. Ett

långt mödosamt och tålmodigt uppbyggnadsarbete vad gäller

invandrarpolitiken håller enligt motionärerna på att raseras,

samtidigt som alarmerande rapporter talar om ökad brottslighet

bland invandrarungdomar och utländska medborgare och om

invandrarungdomars och andra generationens invandrares ökade

andel bland personer med psykiska och psykosomatiska problem.

Motionärerna anser att ansvaret för invandrarpolitiska åtgärder

skall ligga där frågorna primärt behandlas och inte på ett

särskilt statligt verk, och de begär att en utredning görs om

arbetsfördelningen mellan olika departement och statens

invandrarverk (yrkande 1). I motion Sf612 av Berith Eriksson

m.fl. (v) anför motionärerna att en fortsatt decentralisering av

invandrarverkets ansvarsområden är nödvändig och att hela

ansvaret för olika invandrarpolitiska sakfrågor bör överföras

till de olika sakdepartementen. Motionärerna begär att en

utredning tillsätts med uppgift att lämna förslag om en partiell

eller total avveckling av invandrarverket (yrkande 5). I

motionen anförs vidare att ansvaret för asylprövningar,

medborgarskapsärenden och prövningar av besöksvisering bör

flyttas över till utrikesdepartementet, så att det blir en

starkare koppling och säkrare bedömning i frågor om den

politiska situationen i olika länder och i bedömningar om brott

mot mänskliga rättigheter, barnkonventionen och andra

internationella konventioner. De begär ett tillkännagivande om

överförande av utlännings- och medborgarskapslagstiftningen till

utrikesdepartementets ansvarsområde (yrkande 3).

Liisa Rulander (kds) tar i motion Sf631 upp frågor om

minoritetspolitiken. Hon anser det vara djupt olyckligt att

riksdagen i sitt beslut år 1986 om ändrade riktlinjer för

invandrarpolitiken strök ordet "minoritetspolitik" och gav

begreppet "valfrihet" en snävare betydelse än tidigare, och att

riktlinjerna inte längre avser en kulturpolitik för språkliga

minoriteter. Motionären anser att det behövs särskilda

riktlinjer för minoritetspolitiken och begär att regeringen

skall lägga fram förslag om sådana riktlinjer (yrkande 1).

Vidare anser hon att det är naturligt att samordna

kulturfrågorna för majoritetsgruppen och minoritetsgrupper till

kulturdepartementet, såsom nu skett, men att de arbetsuppgifter

som invandrarverket har bör delas upp i två klart skilda delar,

av vilka den ena avser invandrings- och flyktingfrågor samt de

direkta åtgärderna i samband med den närmaste tiden efter

invandringen och den andra avser frågor med betoning på

minoritetspolitik. Hon begär att regeringen lägger fram förslag

om en ny arbetsfördelning för handläggning av invandrar- och

minoritetsfrågor på central nivå i enlighet med det anförda

(yrkande 2).

Som återges i inledningen till detta betänkande omfattar

invandrarpolitiken sådana åtgärder som samhället vidtar för att

underlätta invandrares introduktion och integrering i det

svenska samhället. Målen för invandrarpolitiken antogs av

riksdagen år 1975 och sammanfattas i begreppen jämlikhet,

valfrihet och samverkan. År 1986 fastslogs att dessa

övergripande mål alltjämt skall gälla (prop. 1985/86:98,

SfU20, rskr. 301). Målen syftar till lika rättigheter och

möjligheter för invandrare i förhållande till den övriga

befolkningen. De skall också leda till respekt för den enskildes

identitet och integritet, möjligheter att utveckla det egna

kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som i Sverige

gäller för mänsklig samlevnad samt ömsesidig tolerans,

solidaritet och gemenskap mellan människor av olika ursprung.

Goda etniska relationer bör prägla det svenska samhället och

samhället bör markera sitt avståndstagande från alla uttryck för

etnisk intolerans. -- År 1986 fastslogs också att principen att

varje fackmyndighet inom sitt område har samma ansvar för

invandrare som för den övriga befolkningen bör ligga fast. Detta

innebär bl.a. att varje myndighet har ett ansvar för att

särskilda åtgärder vidtas för invandrare, medan invandrarverket

har kvar ett ansvar för samordning och bevakning av

myndigheternas åtgärder för invandrare.

Utskottet konstaterar att den efterlysta minoritetspolitiken i

huvudsak får anses ingå i invandrarpolitiken. Utskottet anser

med hänsyn härtill inte att motion Sf631 bör föranleda något

tillkännagivande av riksdagen.

Av riktlinjerna för invandrarpolitiken följer att olika

myndigheter inom sina ansvarsområden även skall beakta

invandrarnas behov och behovet av särskilda åtgärder för dem.

Enligt utskottets mening är det naturligt att ett visst ansvar

för samordning m.m. ligger hos invandrarverket. Utskottet vill

dock erinra om att invandrarverkets roll berörs av den översyn

av mottagandet av asylsökande och flyktingar som regeringen

lämnat direktiv till. Med det anförda avstyrker utskottet bifall

till motionerna Sf612 yrkande5 och Sf629 yrkande1.

I fråga om att överföra ansvaret för utlännings- och

medborgarskapsfrågor till utrikesdepartementet vill utskottet

dels erinra om att de lagstiftningsområden som motionärerna tar

upp nyligen förts över från arbetsmarknadsdepartementet till

kulturdepartementet, dels uttala att frågan om

ansvarsfördelningen inom regeringskansliet i första hand bör

anses som en intern fråga inom detta kansli. Utskottet avstyrker

därmed bifall även till motion Sf612 yrkande3.

Lars Werner m.fl. (v) kritiserar i motion Sf619 den

praxissammanställning som invandrarverket har gjort och

uttalandet i skr. 1991/92:80 att sammanställningen i första hand

är avsedd för det dagliga arbetet inom verket. Motionärerna

anser att detta inte står i god överensstämmelse med vad

riksdagen beslutat med anledning av prop. 1983/84:144, nämligen

att syftet med praxissamlingen bl.a. var att ge ledning och

information om lagstiftningens tillämpning till de asylsökande,

deras ombud och till massmedia och allmänheten. Den nuvarande

ytterst knapphändiga redovisningen är enligt motionärerna helt

otillräcklig för att tillgodose dessa syften, och motionärerna

begär att invandrarverket ges i uppdrag att publicera en

utförlig praxisredovisning (yrkande 10).

I proposition 1983/84:144 om invandrings- och

flyktingpolitiken underströk föredragande statsrådet starkt

vikten av att gällande regler, riktlinjer, motivuttalanden och

praxis blev föremål för en systematisk dokumentation och

spridning. Statsrådets uttalande i denna del föranledde inte

något uttalande från riksdagens sida (SfU 1983/84:30).

Invandrarverket har i etapper publicerat en sammanställning

över asylpraxis, praxis i fråga om andra tillstånd än sådana som

gäller asyl, och medborgarskapspraxis. Därutöver innehåller

sammanställningen vägledande uttalanden i frågor om tolkning och

tillämpning av utlänningslagen. Avsikten är att

sammanställningen skall ses över med jämna mellanrum och i ett

inledande skede tre gånger per år. Om något inträffar som på ett

avgörande sätt förändrar praxis avseende ett visst land eller

viss del av världen, kan redovisningen komma att justeras eller

kompletteras i det hänseendet även mellan de regelbundna

översynerna.

Även om det i introduktionen till praxissammanställningen sägs

att den i första hand är avsedd för det dagliga arbetet på

verkets olika tillståndsbyråer, hindrar detta inte att även

asylsökande, deras ombud, massmedia och allmänheten kan söka

ledning och information om lagstiftningens tillämpning i

densamma. Utskottet utgår från att verket vid den återkommande

översynen av sammanställningen överväger möjligheten till

förbättringar och anser inte att det finns skäl för regeringen

att utfärda närmare instruktioner till verket i detta avseende.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion Sf619

yrkande10.

Anslaget

Från anslaget finansieras verkets centrala förvaltning i

Norrköping, regionkontoren och funktionen för tillståndsprövning

vid utredningsslussarna.

För budgetåret 1992/93 föreslås i propositionen att under

anslaget D1. Statens invandrarverks förvaltningskostnader

skall anslås ett förslagsanslag på 444329000 kr. I beloppet

ingår ett beräknat ökat anslagsbehov på 95 milj.kr. för de nya

kostnader verket får när utredningsansvaret i asylärenden

fr.o.m. den 1juli 1992 överförs från polisorganisationen.

Föredragande statsrådet bedömer det vidare nödvändigt att

invandrarverket -- liksom under innevarande budgetår -- ges

möjlighet att snabbt kunna anpassa utrednings- och

mottagningskapaciteten till oväntade och kraftiga förändringar i

antalet asylsökande utlänningar och ärendemängder. Riksdagen

föreslås därför medge att regeringen får bemyndiga

invandrarverket att under budgetåret 1992/93 vid extraordinära

anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst 25000000

kr. utöver anvisat anslag. Liksom tidigare förutsätter ett

utnyttjande av bemyndigandet att förläggningskostnaderna därvid

reduceras i en omfattning motsvarande fyra gånger de

ianspråktagna förvaltningskostnaderna. Statsrådet framhåller att

det mot bakgrund av rådande osäkerhet om utvecklingen i vår

omvärld måste finnas en god beredskap för att möta en förändrad

situation.

Hans Göran Franck m.fl. (s) anför i motion Sf628 att Sverige

måste ha bättre resursberedskap, snabbare och effektivare

handläggning, ökad information och avbyråkratisering för att

bemästra problemen med att fullfölja vår traditionellt humana

och generösa flyktingpolitik, och de begär ett tillkännagivande

om att snara åtgärder behövs för att förbättra och förstärka

beredskapen för handläggning av utlänningsärenden och

flyktingmottagning (yrkande 1).

Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begär i motion Sf630 yrkande 4

ett tillkännagivande om att behandlingen av asylärenden bör

kunna gå väsentligt snabbare än för närvarande.

Kritiken i motionerna är svepande, och motionärerna preciserar

inte närmare vilka åtgärder de anser bör tillgripas för att nå

det önskade målet. Av såväl budgetpropositionen och skrivelsen

som i övrigt framgår enligt utskottets uppfattning att både

regeringen och myndigheterna i hög grad är inriktade på att

förkorta handläggningstiderna och att ha en god resursberedskap.

Utskottet anser inte att motionerna Sf628 yrkande 1 och Sf630

yrkande 4 bör föranleda något riksdagens uttalande.

Även Jerzy Einhorn (kds) tar upp frågan om

handläggningstiderna för asylärenden. Han begär i motion Sf609

dels att invandrarverket och utlänningsnämnden skall få i

uppdrag att i sin kvartalsvisa rapportering till regeringen och

riksdagen särskilt redovisa asylärenden där den sammanlagda

handläggningstiden i olika instanser från inlämnande av den

första ansökan efter ankomsten till Sverige till den aktuella

dagens datum till icke avgjort ärende har överskridit sex

månader (yrkande 1), dels att åtgärder skall vidtas för särskilt

skyndsam handläggning av ärenden där den sammanlagda

handläggningstiden har överskridit sju månader (yrkande 2).

Utskottet är inte berett att förorda de åtgärder som föreslås

i motionen. Utskottet utgår från att såväl invandrarverket som

utlänningsnämnden gör sina överväganden om prioriteringar av

ärendehandläggningen med utgångspunkten att ärendena avgörs så

snart som möjligt med bibehållen rättssäkerhet, och utskottet

avstyrker bifall till motion Sf609.

Utskottet biträder regeringens förslag till medelsanvisning

och till bemyndigande att medge invandrarverket att disponera

ytterligare medel.

D 2. Förläggningskostnader

Från anslaget finansieras invandrarverkets

förläggningsverksamhet. Förläggningsverksamheten omfattar dels

den fasta organisationen, dels de tillfälliga förläggningar som

den fasta organisationen vid behov kan kompletteras med.

I propositionen föreslås att under anslaget D 2.

Förläggningskostnader för budgetåret 1992/93 anvisas ett

förslagsanslag på 1603100000 kr. Medelsbehovet har

beräknats efter ett behov av i genomsnitt 13850

förläggningplatser och ett årligt antal asylsökande om ca

30000.

Regeringens förslag till medelsanvisning har inte föranlett

några motionsyrkanden. Efter det att de beräkningar som ligger

till grund för budgetpropositionen gjorts har utvecklingen i

fråga om antalet asylsökande och i fråga om avgörande av ärenden

medfört att kostnaderna beräknas öka betydligt. Regeringen har

också återkommit med begäran om ytterligare anslag såväl på

tilläggsbudget för innevarande budgetår som, i

kompletteringspropositionen, för budgetåret 1992/93. Utskottet

tar därför i annat sammanhang ställning till framställningarna

om medelsanvisning för budgetåret 1992/93.

Berith Eriksson m.fl. (v) anser i motion Sf612 att de kommuner

som tar emot flyktingar med uppehållstillstånd har byggt upp en

fungerande organisation och därför skulle kunna ta emot även

asylsökande under utredningstiden. Fördelarna med att kommunerna

tar över ansvaret för flyktingförläggningar är enligt

motionärerna att besluten kommer närmare kommunens invånare, att

insynen i verksamheten blir bättre, att medverkan av ortens

frivilligorganisationer kan stärkas, att tillfälliga

arbetsmöjligheter eller meningsfulla sysselsättningar kan

organiseras och att en vi-känsla kan skapas kring

flyktingmottagning som ett kommunalt åtagande. Motionärerna tror

också att ett kommunalt övertagande av ansvaret för mottagande

av asylsökande skulle innebära ytterligare

rationaliseringsvinster. De anser därför att en utredning

skyndsamt bör göras vad gäller möjligheten att kommunerna mot

ekonomisk ersättning även sköter förläggningsverksamheten under

de asylsökandes utredningstid, och de begär ett tillkännagivande

härom (yrkande 1).

Som ovan redovisats har regeringen beslutat om en översyn av

mottagningssystemet för asylsökande och flyktingar, varvid bl.a.

skall undersökas hur frivilligorganisationer, privata

entreprenörer och kommuner kan få en ökad roll för att permanent

driva förläggningar och andra former av boende och verksamhet

för asylsökande. Utskottet anser att resultatet av översynen bör

avvaktas och avstyrker bifall till motion Sf612 yrkande1.

Lars Werner m.fl. (v) begär i motion Sf619 yrkande 27 att

invandrarverket skall få i uppdrag att teckna kollektiv

hemförsäkring för asylsökande, och motionärerna pekar bl.a. på

att normen för asylbidrag är fastställd utan hänsyn till

kostnader för hemförsäkring.

Vid sin behandling av motsvarande motionsyrkande under förra

årets riksmöte uttalade utskottet i sitt betänkande

1990/91:SfU14 att enligt vad utskottet erfarit informerades de

asylsökande på slussar och förläggningar om möjligheterna att

försäkra sig och sin egendom, och utskottet ansåg att det

därefter borde ankomma på den enskilde asylsökande att ta

ställning till behovet av en hemförsäkring.

Utskottet vidhåller sin bedömning att frågan om hemförsäkring

bör ankomma på den enskilde asylsökande. Enligt utskottets

uppfattning bör något utvidgat ansvar i detta avseende inte

åläggas staten, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf619

yrkande27.

De sociala och medicinska förhållandena på förläggningarna

berörs också i motion Sf619 av Lars Werner m.fl. (v).

Motionärerna anför att sjukvården på förläggningar är av ojämn

kvalitet och att det första mottagandet för flyktingar, som ofta

är att jämställa med katastrofoffer, är av avgörande vikt, och

de begär ett tillkännagivande om att bästa möjliga sjukvård bör

tillhandahållas på förläggningarna (yrkande 18).

Asylsökande har rätt endast till akut sjukvård, akut tandvård,

förlossningsvård och vård vid abort. Socialstyrelsen har givit

ut Allmänna råd (1988:8) om hälsovård för flyktingar och

asylsökande. I råden anges vissa riktlinjer för vad som avses

med akutvård, bl.a. att den asylsökandes behov av vård måste

bedömas i perspektivet av att det kan dröja flera månader innan

han har möjlighet att få annan vård än akutvård och att detta

har särskilt stor betydelse när det gäller barn. I råden anges

vidare att en hälsoundersökning bör göras så snart som möjligt

efter personens ankomst till Sverige. När det gäller barn bör

hälsoundersökningen i allmänhet innefatta läkarundersökning.

Hälsoundersökningen bör ses som en familjeutredning där

undersökning av barn och föräldrar så långt möjligt samordnas.

Barn under sju år bör dessutom snarast, helst redan under tiden

på förläggningen, få kontakt med barnhälsovården så att en

barnhälsovårdsjournal kan upprättas. Skolbarn bör på samma sätt

få kontakt med skolhälsovården.

Socialstyrelsen redovisade i april 1991 regeringsuppdraget att

följa utvecklingen av det psykiska och fysiska hälsoläget hos

flyktingbarn och flyktingungdomar i Sverige. Styrelsen framhöll

att det fanns rapporter om att gällande regler om asylsökande

barns rätt till akut sjukvård tolkas godtyckligt och föreslog

att regeringen skulle ta initiativ till en närmare utredning om

en vidgad rätt till hälso- och sjukvård, inklusive tandvård, för

asylsökande barn. Denna fråga bereds enligt skrivelsen i

regeringskansliet.

Enligt regeringens skrivelse förbereds en uppföljning av de

hittills genomförda hälsoundersökningarna av asylsökande. Vidare

pågår en revidering av socialstyrelsens allmänna råd 1988:8 för

att få ett väldefinierat innehåll för hälsovård och akutvård.

Utskottet, som med tillfredsställelse noterar de överväganden

i frågan om akutsjukvård för asylsökande som pågår inom

regeringskansliet och hos socialstyrelsen, anser att någon

åtgärd med anledning av motion Sf619 yrkande18 inte är

påkallad.

Lars Werner m.fl. (v) anför i motion Sf619 att en så stor

andel som 20--25 % av de asylsökande har varit utsatta för

tortyr och att många har grava fysiska och psykiska skador.

Motionärerna anser att det är väsentligt att landstingen

erhåller statlig ersättning för att genomföra olika projekt för

behandling av tortyrskador hos asylsökande och metodutveckling

och personalutbildning på området. Det är vidare väsentligt att

medel anslås för ett centrum på nationell nivå för

diagnostisering och dokumentation av sådana skador, förslagsvis

med anknytning till Karolinska sjukhuset och invandrarverkets

utredningsslussar, och motionärerna begär att 25 milj.kr. skall

anslås för dessa ändamål (yrkande 28).

Utskottet hänvisade vid sin behandling av motsvarande

motionsyrkande under förra årets riksmöte (1990/91:SfU13) till

tidigare uttalanden av socialutskottet. Socialutskottet hade

erinrat om tidigare uttalanden beträffande vikten av att

invandrare och flyktingar med smärtsamma erfarenheter från tiden

före ankomsten till Sverige kan erhålla en god och efter deras

behov anpassad vård. Socialutskottet erinrade också om att

utskottet tidigare framhållit att stödet och hjälpen måste vara

tillgänglig där flyktingen vistas, och utskottet lämnade också

en redogörelse för olika verksamheter som pågick på flera håll i

landet för att ge tortyrskadade vård. Socialutskottet hade i

betänkandet 1988/89:SoU15 ansett det rimligt att staten

övergångsvis bidrar med uppbyggnaden av särskilda

stödverksamheter för flyktingar och invandrare med svåra

psykiska och fysiska men och att därför regeringen borde

överväga hur staten kan stödja en uppbyggnad av sådana

verksamheter i landstingens eller frivilligorganisationernas

regi. Detta hade riksdagen på förslag av utskottet som sin

mening gett regeringen till känna. Regeringen hade därefter

överlämnat riksdagsskrivelsen i denna del till utredningen (S

1989:1) om service, stöd och vård till psykiskt störda.

Socialförsäkringsutskottet ansåg att resultatet av

utredningsarbetet i denna del borde avvaktas. -- Den osäkerhet

som rått om psykiatriutredningens uppdrag efter meddelade

tilläggsdirektiv har nu undanröjts genom att regeringen genom

beslut den 9 april 1992 förklarat att direktiven för utredningen

omfattar uppdraget att överväga hur staten kan stödja en

uppbyggnad av stödverksamheter i landstingens eller

frivilligorganisationernas regi för flyktingar och invandrare

med svåra psykiska och fysiska men.

Resultatet av psykiatriutredningens arbete bör enligt

utskottets mening avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till

motion Sf619 yrkande28.

D 3. Åtgärder för invandrare

Från anslaget bekostas bidrag till den centrala verksamheten

vid invandrarnas riksorganisationer enligt förordningen

(1986:472) om statsbidrag till invandrarnas riksorganisationer

samt till vissa samarbetsorgan för sådana riksorganisationer.

Vidare bekostas från anslaget bidrag som utgår enligt

förordningen (1990:623) om bidrag till avgränsade

invandrarpolitiska projekt.

Härutöver fördelas vissa projektbidrag av statens kulturråd

inom ramen för insatser för FN:s kulturårtionde.

I propositionen föreslås att till anslaget D3. anvisas ett

reservationsanslag på 22426000 kr.

I motion Sf629 föreslår Lars Werner m.fl. (v) att resurser

skall ställas till kommunernas förfogande för ett socialt

stödprojekt för invandrarungdom. Projektet bör organiseras så

att invandrare anställs för att arbeta inom sin egen nations-

och språkgrupp. Arbetet måste bygga på uppsökande verksamhet men

bör ges en fast bas i form av lokalutrymmen i invandrartäta

bostadsområden. Stor frihet måste lämnas när det gäller

verksamhetens konkreta utformning för att den skall kunna

anpassas till skilda förhållanden. Motionärerna begär att

regeringen skall lägga fram förslag till åtgärder för att starta

ett socialt stödprojekt i enlighet med det anförda (yrkande 2).

I samma motion anförs att med tillräckligt stöd från det svenska

samhället kan invandrarorganisationerna göra viktiga insatser

för barn, ungdomar och kvinnor i de egna grupperna. De områden

som de anser bör anslagsmässigt prioriteras inom

invandrarpolitiken är bl.a. organisationsstödet till

invandrarorganisationernas kulturella verksamhet, stöd till

verksamhet bland invandrarkvinnor och stöd till vissa avgränsade

projekt, och de begär ett tillkännagivande härom (yrkande 3).

Ungdomskommittén, som tillsattes hösten 1989, överlämnade i

augusti 1991 sitt slutbetänkande (SOU 1991:60) Olika men ändå

lika -- Om invandrarungdomar i det mångkulturella Sverige.

Enligt kommittén är det inte möjligt att generellt uttala sig om

huruvida invandrarungdomar eller andra generationens

invandrare missgynnas i det svenska samhället. Den

socio-ekonomiska tillhörigheten kan ha större betydelse än det

etniska ursprunget för hur ungdomar klarar sig i det svenska

samhället. Kommittén kritiserar den bild som ibland ges av

invandrarungdomar som en särskilt problemfylld grupp. I

betänkandet betonas att invandrarungdomar med sina erfarenheter,

språkkunskaper och kulturella kompetens är en tillgång som måste

tas till vara på ett bättre sätt än i dag. Betänkandet bereds

för närvarande inom regeringskansliet.

Som utskottet framhöll i sitt betänkande 1990/91:SfU13 fick

barn- och ungdomsdelegationen under hösten 1990 i uppdrag av

regeringen att utse en särskilt projektansvarig med uppgift att

genom särskilda överenskommelser med kommuner, organisationer

och föreningar stimulera till ett intensifierat lokalt

utvecklingsarbete med avseende på utsatta ungdomar mellan 13 och

20 år i eftersatta bostadsområden, varmed främst avsågs de s.k.

miljonprogramsområdena i storstadsregionerna. Delegationen

skulle kunna använda 10 milj.kr. årligen under en treårsperiod

av de medel som disponeras av allmänna arvsfonden. Genom detta

utvecklingsarbete nås många invandrarungdomar. -- Insatserna

samordnas av en särskild arbetsgrupp och följs redan från

starten av en grupp utvärderare. Utvärderingen och en

redovisning av arbetsgruppens arbete skall enligt regeringens

skrivelse föreligga senast i februari 1995.

Statskontoret har på regeringens uppdrag gjort en kartläggning

av det anslagsfinansierade stödet till föreningslivet och under

året redovisat uppdraget till regeringen. I uppdraget ingick att

även redovisa förslag om hur en fördjupad prövning av stödet kan

göras. Statskontorets rapport (1991:6) bereds för närvarande

inom regeringskansliet. -- En arbetsgrupp inom

arbetsmarknadsdepartementet har samtidigt gjort en preliminär

översyn av systemet med statsbidrag till invandrarnas

riksorganisationer och redovisat några alternativ till nuvarande

ordning. Dessa frågor och de alternativa modellerna har under

våren 1991 diskuterats med invandrarrådet.

Utskottet, som vill erinra om att möjligheter till

projektbidrag också finns inom ramen för åtgärder mot

främlingsfientlighet och rasism (A5), avstyrker med hänsyn

till pågående utredningsarbete och projektverksamhet bifall till

motion Sf629 yrkandena2 och3.

Ines Uusmann m.fl. (s) tar i motion Sf633 upp

invandrarkvinnornas situation och begär att regeringen skall ge

invandrarverket i uppdrag att redovisa åtgärder för att stärka

kvinnornas ställning i samhället.

Av regeringens skrivelse framgår att invandrarverket under

hösten 1991 fått i uppdrag att belysa hur invandrarkvinnors liv

förändras i det nya landet och lämna förslag om vad som behöver

göras för att stärka invandrarkvinnors ställning. Motion Sf633

får därmed anses tillgodosedd, och utskottet avstyrker bifall

till motionen.

Lars Werner m.fl. (v) anser i motion Sf619 att det är viktigt

att svenska frivilligorganisationer ges ekonomiska

förutsättningar att lämna rådgivning och stöd åt flyktingar som

planerar att återvandra samt att ytterligare 1 milj.kr. bör

anslås för detta ändamål. De framhåller att återvandrare från

Sverige i Santiago och Valparaiso organiserat verksamhet för

hjälp till självhjälp för återvandrare samt anser att Sverige

bör anslå 0,5 milj.kr. per år under en treårsperiod för att

stödja denna verksamhet. Motionärerna begär således att

riksdagen skall anslå ytterligare 1,5 milj.kr. till stöd för

återvandrande flyktingar (yrkande 30).

Projektbidrag har under tidigare år kunnat utgå till

organisationer för deras projekt för stöd till flyktingarnas

frivilliga återvändande. Med hänsyn till det stora värdet av

projektet förutsätter utskottet en välvillig bedömning av frågan

om bidrag även under nästa budgetår inom ramen för tillgängliga

resurser. Utskottet är dock inte berett att förorda att

ytterligare medel av den storleksordning som föreslagits i

motionerna skall anvisas under anslaget, och utskottet avstyrker

därför bifall till motion Sf619 yrkande30.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till

medelsanvisning.

D 4. Överföring av flyktingar m.m.

Från anslaget bekostas organiserad överföring till Sverige av

flyktingar, bidrag enligt förordningen (1984:890) om bidrag till

flyktingars resor från Sverige för bosättning i annat land samt

bidrag enligt förordningen (1984:936) om bidrag till flyktingar

för kostnader för anhörigas resor till Sverige. Vidare betalas

också bidrag till resor från Sverige för vissa asylsökande som

vill lämna landet innan asylärendet är avgjort.

Sverige har sedan år 1950 haft ett av riksdagen beslutat

system för kollektiv överföring av flyktingar genom s.k.

flyktingkvoter. Fr.o.m. år 1973 har kvoten varit generell, dvs.

icke nationalitetsbestämd. Kvoten skall användas för uttagning

av flyktingar eller andra personer som befinner sig i en

särskilt utsatt situation och/eller för att ta hand om fall där

UNHCR har särskilda svårigheter att finna ett lämpligt

placeringsland. Den svenska kvoten är inte begränsad till

flyktingar i ordets formella bemärkelse, utan kan användas också

för personer som är förföljda och befinner sig i fara men ännu

inte kunnat lämna sitt land. Antalet faktiskt överförda

flyktingar varierar från år till år, eftersom uttagningsbeslut

inte alltid omedelbart kan följas av utresetillstånd från det

land där flyktingen befinner sig.

Regeringen ger budgetårsvis riktlinjer för kvotens användning.

Statens invandrarverk har ansvaret för uttagning och överföring

av flyktingar till Sverige. Uttagningarna sker i nära samverkan

med främst UNHCR. Fr.o.m. år 1989 samråder de nordiska

regeringarna regelmässigt i policyfrågor inom ramen för den

nordiska samrådsgruppen för flyktingfrågor.

Kvoten uppgick sedan mitten av 1970-talet och fram t.o.m.

förra budgetåret till ca 1250 personer per år. För budgetåret

1991/92 beslöt riksdagen att öka kvoten till 2000 personer

(prop. 1990/91:192, SfU13, rskr. 337). Samtidigt beslöt

riksdagen, som en tillfällig åtgärd med anledning av

flyktingsituationen i och kring Irak, att under budgetåret

ytterligare ca 1250 flyktingar och andra personer i behov av

skydd fick föras över till Sverige.

För budgetåret 1992/93 föreslår regeringen att till anslaget

D4. anvisas ett förslagsanslag på 22500000 kr. Beloppet

motsvarar en flyktingkvot om ca 2000 personer. I

budgetpropositionen anges att några önskemål från UNHCR för

närvarande inte finns om ytterligare överföring av flyktingar

till Sverige.

Ingvar Carlsson m.fl. (s) anför i motion Sf605 att en generös

kvot för organiserad överföring av flyktingar bör vara ett

centralt inslag i en aktiv flyktingpolitik och att den av

riksdagen fastställda kvoten bör kunna ökas genom beslut av

regeringen, om det internationella läget så kräver. De

mottagningserbjudanden som UNHCR har från länder som tar emot

flyktingar inom ramen för en kvot är helt otillräckliga,

framhåller motionärerna, och det är därför nödvändigt att

Sverige såväl successivt ökar den egna flyktingkvoten som

arbetar kraftfullt internationellt för att andra länder ökar

sina flyktingkvoter. Motionärerna begär ett tillkännagivande om

det anförda (yrkande 8).

Liksom motionärerna anser utskottet att Sverige bör visa

generositet i fråga om att ta emot flyktingar inom ramen för en

organiserad överföring av flyktingar. Utskottet anser också att

viss flexibilitet finns för överföring av flera flyktingar när

det internationella läget så kräver, och att riksdagens

styrning av flyktingkvotens storlek liksom hittills

huvudsakligen avser anslagsbeviljande. Utskottet anser att

frågan om önskvärdheten och förutsättningarna att öka

flyktingkvoten bör uppmärksammas kontinuerligt och utgår från

att så sker inom regeringskansliet. Med hänsyn till det

internationella samarbete som enligt vad som ovan redovisats

pågår, anser utskottet sig också kunna utgå från att även frågan

om olika länders möjligheter att ta emot flyktingar genom

överföring ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Med det anförda

avstyrker utskottet bifall till motion Sf605 yrkande8.

Lars Werner m.fl. (v) begär i motion Sf619 yrkande 26 att

flyktingkvoten bör ökas till 3000 personer och anslaget för

överföring av flyktingar m.m. ökas med 4milj.kr. utöver vad

regeringen föreslagit.

Som återgivits ovan finns för närvarande inte önskemål från

UNHCR om överföring av flyktingar utöver vad som föreslagits av

regeringen. Redan på grund härav men också med hänsyn till den

mycket ansträngda situationen inom mottagningssystemet anser

utskottet inte att nu bör beslutas någon ökning av

flyktingkvoten. Utskottet tillstyrker med det anförda

regeringens förslag till medelsanvisning och avstyrker bifall

till motion Sf619 yrkande26.

Berith Eriksson (v) begär i motion Sf17 med hänvisning till

den utökade flyktingkvoten för budgetåret 1991/92 att särskilt

hjälpbehövande flyktingar från lägren med irakiska kurder i

Turkiet ges asyl i Sverige.

Som återgivits ovan ger regeringen riktlinjer för användningen

av flyktingkvoten. Riksdagen har godkänt en extra överföring

under budgetåret 1991/92 med hänsyn till situationen i och kring

Irak. Något ytterligare uttalande av riksdagen om användningen

av denna extrakvot bör enligt utskottets uppfattning inte

göras, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf17.

D 5. Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar

m.m.

Ersättningssystemet och anslaget

Från anslaget betalas fr.o.m. den 1 januari 1991 ersättning

till kommuner och landstingskommuner enligt förordningen

(1990:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m.

Övergångsvis lämnas också ersättning från anslaget för sådana

flyktingar som togs emot i kommunerna före år 1991. Bestämmelser

för denna ersättning finns i förordningen (1990:928) om statlig

ersättning för ekonomisk hjälp till flyktingar som beviljats

uppehållstillstånd under åren 1988--1990.

Till anslaget föreslås i budgetpropositionen anvisas ett

förslagsanslag på 4426000000 kr. Förslaget har inte

föranlett något motionsyrkande, och utskottet biträder

förslaget.

Riksdagen antog under 1989/90 års riksmöte ett samlat

reformprogram i syfte att underlätta för flyktingar att så snart

som möjligt få en fast förankring i svenskt arbets- och

samhällsliv och därmed minska deras beroende av samhällets stöd.

Reformprogrammet bestod av följande delar:

en reformerad svenskundervisning (prop. 1989/90:102, UbU27),

målinriktad prioritering inom arbetsmarknadsverket av tidiga

insatser till förmån för flyktingar (prop. 1989/90:100, AU11),

åtgärder för att utveckla samverkan mellan de olika organ som

är engagerade i flyktingmottagandet och ett nytt

ersättningssystem till kommunerna för flyktingmottagandet

fr.o.m. den 1 januari 1991 (prop. 1989/90:105, SfU21).

I det nya systemet för ersättning till kommunerna har

ersättningarna för ekonomiskt bistånd till flyktingar och

huvuddelen av övriga bidrag till kommunerna lagts samman i en

schabloniserad engångsersättning som räknas upp årligen med

hänsyn till bl.a. kostnadsutvecklingen. För år 1992 uppgår

schablonersättningen till 135500 kr. för flyktingar som fyllt

16 år och 83100 kr. för barn under 16 år. Halvt schablonbelopp

lämnas till den kommun som först tar emot flyktingen och gör en

plan för hans eller hennes introduktion. Om flyktingen bor kvar

i kommunen i minst sex månader får kommunen ytterligare ett

halvt schablonbelopp. Ersättningen skall bl.a. täcka

genomsnittlig bostadskostnad och genomsnittlig kommunal kostnad

för grund- och påbyggnads-sfi. Särskilda beräkningsgrunder

gäller för ersättning vid flyttning till annan kommun än

mottagningskommunen.

Schablonersättningen utgår för mottagning av s.k.

kvotflyktingar, konventionsflyktingar, krigsvägrare, de

facto-flyktingar och utlänningar som fått uppehållstillstånd av

humanitära skäl. Ersättning utgår också för andra utlänningar

som placerats ut från invandrarverkets förläggningar till en

kommun. Schablonersättning lämnas i princip också för alla som

får uppehållstillstånd på grund av sin anknytning till en person

som mottagits som flykting, under förutsättning att den anhörige

anlänt inom två år från det att den först anlände togs emot i en

kommun.

Kommuner som träffat överenskommelse med invandrarverket om

flyktingmottagande får en grundersättning motsvarande

schablonersättningen för tre vuxna flyktingar för sin

basorganisation.

För handikappade och äldre flyktingar har i princip tidigare

ersättningssystem behållits, vilket innebär att kommunerna får

ersättning för kostnader för socialbidrag som utges till

flyktingar som vid tiden för uppehållstillstånd var över 60 år

eller som inte kan försörja sig på grund av sjukdom eller

handikapp som förelåg vid ankomsten till Sverige eller som har

samband med situationen som flykting. Ersättning lämnas enligt

det nya systemet också för kommunernas kostnader för social

hemhjälp och färdtjänst och ett halvt schablonbelopp utges vid

inflyttningen till kommunen.

Efter prövning i varje enskilt fall finns det i det nya

ersättningssystemet möjlighet för kommunerna att erhålla

ersättning för vissa typer av extraordinära kostnader. Sådana

kostnader kan vara att kommunerna vidtar särskilda

kostnadskrävande åtgärder för att få fram fler bostäder till

flyktingar, kostnader för tolkar vid mottagning av ny

flyktinggrupp eller kostnader för åtgärder för ett mycket stort

antal flyktingar under kort tid. Bidrag lämnas också till

kommuner som har betydande merkostnader till följd av att man

tagit emot flyktingfamiljer med många minderåriga barn eller

särskilt resurskrävande flyktinggrupper, t.ex. med stor andel

analfabeter.

För asylsökande och andra utlänningar som vistas i en kommun i

väntan på beslut om uppehållstillstånd utgår ersättning för

bistånd som lämnats enligt lagen om bistånd åt asylsökande m.fl.

Ersättning lämnas vidare för kostnader för asylsökande barn som

fått vård enligt socialtjänstlagen eller lagen om vård av unga,

kostnader för transporter av asylsökande till utredningsslussar

och förläggningar och kostnader för asylsökandes hemresor i

vissa fall. Invandrarverket ersätter också kommunerna för

kostnader för genomgångsbostäder till asylsökande och för vissa

extraordinära kostnader. Motsvarande ersättningsregler gäller

även för en utlänning som fått uppehållstillstånd men som

alltjämt vistas på en statlig förläggning för asylsökande eller

tillfälligt i en kommun i avvaktan på placering.

Särskilda resurser har avsatts för uppföljning och utvärdering

av det nya systemet. Uppföljningen avser såväl måluppfyllelse

som effekter på kostnadsfördelningen mellan stat och kommuner.

Den översyn av mottagandet av asylsökande och flyktingar som

regeringen gett direktiv för och som nämnts ovan omfattar också

frågor som rör det fortsatta mottagandet av de personer som

beviljats uppehållstillstånd. Basen för flyktingmottagandet bör

enligt direktiven också i fortsättningen vara överenskommelser

med kommunerna i hela landet, men liksom för asylsökande bör det

finnas möjlighet till ökad flexibilitet i mottagandet. Utredaren

bör undersöka hur frivilligorganisationer -- efter

överenskommelse med kommuner och invandrarverket -- skulle kunna

ta över en del av de uppgifter i flyktingmottagandet som i dag

sköts av kommunerna och klarlägga hur ersättning skall lämnas

till frivilligorganisationer som deltar i flyktingmottagandet.

Utredaren skall vidare ta del av den uppföljning av den nya

statliga ersättningen till kommunerna för flyktingmottagande

m.m. som görs av statens invandrarverk och Svenska

kommunförbundet och bedöma om det finns något i detta system som

motverkar ett rationellt mottagande av flyktingar i kommunerna.

I motion Sf607 av Nils T Svensson och Kurt Ove Johansson

framhålls att det nya ersättningssystemet missgynnar de stora

städerna, bl.a. Malmö, dit många flyktingar som tidigare har

tagits emot i andra kommuner flyttar sekundärt. Motionärerna

kritiserar dels att kommunerna inte får någon ersättning för

flyktingar som före år 1991 tagits emot i annan kommun och

därefter flyttat, dels att kommuner kan gå miste om ersättning i

de fall där invandrarverket gett någon uppehållstillstånd på

annan grund än flyktingskap. I motionen begärs ett

tillkännagivande om det anförda.

Enligt det fram till den 1 januari 1991 gällande

ersättningssystemet fick kommunerna ersättning för de faktiska

kostnaderna för sådan ekonomisk hjälp som enligt

socialtjänstlagen lämnats till flyktingar och andra utlänningar

som beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl samt till

flyktingens make eller maka och hemmavarande ogifta barn under

18 år. Ersättning utgick under det år uppehållstillstånd

beviljades samt för ytterligare tre år. Därutöver utgick vissa

ytterligare bidrag till kommunerna. För åren 1991--1993 lämnas

till kommunerna en schablonberäknad ersättning för ekonomisk

hjälp enligt 6§ socialtjänstlagen (1980:620) till vissa

flyktingar och andra utlänningar som beviljats

uppehållstillstånd under åren 1988--1990. Därutöver lämnas inom

ramen för anvisade medel särskild ersättning till kommuner som

bl.a. på grund av stor inflyttning av flyktingar från andra

kommuner under år 1991 bedöms få väsentligt lägre ersättning för

sina socialbidragskostnader än vad som skulle ha utgått enligt

tidigare bestämmelser.

Som ovan framgår har särskilda resurser avsatts för

uppföljning och utvärdering av det nya ersättningssystemet.

Uppföljningen skall avse såväl måluppfyllelse som effekter på

kostnadsfördelningen mellan stat och kommuner. Den utredare som

ser över flyktingmottagandet skall också ta del av den pågående

uppföljningen. Utskottet avstyrker bifall till motion Sf607.

Samhällsintroduktion m.m.

Den plan som bör göras i samråd med flyktingen så snart han

eller hon tagits emot i en kommun har till syfte att ge varje

flykting de nödvändiga förutsättningarna för att kunna leva och

verka normalt och självständigt i det svenska samhället. Den bör

innehålla introduktion om följande förhållanden:

bosättning,

kartläggning av den personliga situationen,

familjeförhållanden, utbildning och yrkeserfarenhet,

kartläggning av barnens situation och eventuellt behov av

stödinsatser,

svenska för invandrare,

samhälls-, studie- och arbetslivsorientering,

arbetsmarknadsservice,

kompletterande eller grundläggande utbildning i skilda former,

arbete,

rehabilitering.

Lars Werner m.fl. (v) begär i motion Sf629 yrkande 4 ett

tillkännagivande om att samhället skall tillhandahålla

svenskundervisning, yrkesutbildning och lämplig praktik på

sådana ekonomiska villkor att var och en kan delta samt att

kvalifikationer som förvärvats i Sverige eller utomlands skall

accepteras av arbetsgivare utifrån kvalifikationernas faktiska

värde.

Svenskundervisning för invandrare (sfi) är avsedd för

nyanlända vuxna invandrare. Varje kommun är skyldig att se till

att sfi erbjuds. Sfi är sedan budgetåret 1991/92 en del av det

offentliga skolväsendet för vuxna, och de grundläggande

bestämmelserna finns numera i skollagen.

Akademiskt utbildade invandrare har svårt att få arbete som

motsvarar deras utbildningsbakgrund. Orsakerna till detta är

många. För att underlätta för dessa invandrare att få sin

utbildning eller sina yrkeskunskaper jämförda med en motsvarande

svensk utbildning, kan universitets- och högskoleämbetet (UHÄ)

göra en jämförelse och ge ett utlåtande som kan underlätta för

svenska arbetsgivare att förstå den sökandes kompetens. På

regeringens uppdrag har riksrevisionsverket gjort en översyn av

UHÄ:s och andra myndigheters bedömningsverksamhet. En delrapport

avseende UHÄ:s ekvivaleringsverksamhet lämnades i oktober 1991,

och uppdraget har nyligen slutredovisats. För närvarande finns

för invandrare ca 20 kompletterande kurser med inriktning på

teknik, ekonomi, administration etc. Arbetsmarknadsverket

bedriver en rad aktiviteter och projekt för att finna metoder

att bättre ta till vara den kompetens som finns hos invandrare

med god utbildning. Vidare fortsätter utvecklingsarbetet med

s.k. yrkesprövning för invandrare. Arbetsmarknadsverkets

datorbaserade informationssystem (den s.k.

Kunskapsbanken/invandrarinformation) med uppgift om bl.a.

utvandrarländernas utbildningsväsen har utvecklats ytterligare.

Utskottet anser med hänsyn till att behovet av

svenskundervisning m.m. beaktas väl att motion Sf629 yrkande4

bör lämnas utan bifall.

Frågor om information till flyktingar och asylsökande om

svenska normer och svenskt sätt att leva tas upp i flera

motioner.

Eva Johansson m.fl. (s) anser i motion Sf611 att den

informationsverksamhet som invandrarverket bedriver på

flyktingförläggningar och i andra sammanhang och som syftar till

att ge en första inblick i svenska seder och traditioner,

lagstiftning och regelverk behöver utvidgas. Det behöver enligt

motionärerna inte alltid ske i verkets regi, utan insatser av

studieförbunden och andra organisationer bör stimuleras.

Motionärerna begär ett tillkännagivande om vikten av förbättrad

information till flyktingar om svenska lagar, traditioner, seder

och bruk (yrkande 1) samt ett tillkännagivande om att särskild

uppmärksamhet bör ägnas åt metodutveckling när det gäller att

förmedla sådana kunskaper till barn och unga (yrkande 2).

Birgitta Wistrand (m) anför i motion U301 att

invandrarfientlighet ofta bottnar i rädsla som har sin grund i

svag identitet och bristande kunskaper hos både gamla och nya

svenskar, och hon begär ett tillkännagivande om kommunernas

ansvar att ge de nya svenskarna en allsidig introduktion till

deras nya hemland (yrkande 2). Lennart Fridén (m) framför

liknande synpunkter i motion Sf617. Det är enligt motionären

nödvändigt dels med en väsentligt förbättrad information både

vid våra gränser och utomlands om svenska normer, dels med

ständigt återkommande kampanjer för öppenhet och tolerans hos de

"gamla svenskarna", och han begär ett tillkännagivande om

behovet av förbättrad invandrarinformation.

John Bouvin (nyd) begär i motion Sf622 yrkande 4 ett

tillkännagivande om det nödvändiga i att klargöra för

invandrare, asylsökande och flyktingar vilka regler som gäller i

Sverige.

Invandrarverket har gjort en genomgång av den verksamhet som

bedrivs vid förläggningarna. Genomgången har resulterat i ett

antal riktlinjer för verksamheten. Bl.a. förutsätts

förläggningen erbjuda viss verksamhet i organiserad form:

undervisning i svenska, barn- och fritidsverksamhet,

studiecirklar eller kurser kring olika ämnen etc. På många

förläggningar finns sedan lång tid tillbaka ett väl utvecklat

samarbete med olika organisationer på förläggningsorten --

idrottsföreningar och andra intresseorganisationer, ideella

föreningar samt kyrkor och religiösa samfund.

Utskottet har senast vid sin behandling av liknande

motionsyrkanden i sitt av riksdagen godkända betänkande

1990/91:SfU13 framhållit att det är viktigt för nyanlända

asylsökande att så snart som möjligt lära sig att tolka

beteenden och handlingsmönster i det svenska samhället och att i

övrigt känna till även oskrivna regler och normer, och utskottet

förutsatte att en god information om detta gavs åt asylsökande

inom svensk- och samhällsundervisningen på förläggningarna.

Även i direktiven för översyn av mottagningssystemet för

asylsökande och flyktingar framhålls vikten av att den inledande

introduktionen i det svenska samhället läggs upp på ett sätt som

underlättar förståelse för vårt lands kultur och dess normer och

värderingar liksom för de rättigheter och skyldigheter som vi

alla har som lever i Sverige. På så sätt kan onödiga konflikter

förebyggas i mötet mellan dem som kommit hit och det samhälle de

skall leva i.

Behovet av information till nyanlända asylsökande och till

flyktingar med uppehållstillstånd är således väl uppmärksammat,

och utskottet anser inte att något riksdagens uttalande behövs

med anledning av motionerna Sf611, Sf617, Sf622 yrkande 4 och

U301 yrkande2.

Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begär i motion Sf630 yrkande 3

ett tillkännagivande om att asylsökande bör arbeta i stället för

att placeras i passiva läger, dvs. temporära arbetstillstånd

under kortast möjliga tid i läger.

Margareta Viklund (kds) anser i motion Sf603 att i avvaktan på

resultatet av pågående utredningar om möjligheter att ge

asylsökande temporära arbetstillstånd bör en verksamhet liknande

skolornas praktiska yrkesorientering kunna prövas, och hon begär

ett tillkännagivande om det anförda.

Frågan om arbete och arbetstillstånd för asylsökande

aktualiserades vid åtskilliga tillfällen under föregående år.

Utskottet behandlade frågan om arbete för asylsökande senast i

sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:SfU13. Utskottet

ansåg med hänsyn till frågans komplexitet att frågan om

temporära arbetstillstånd för asylsökande behövde utredas

närmare och att regeringen snarast möjligt borde återkomma till

riksdagen med förslag i frågan. Regeringen tillsatte därefter en

särskild utredare (dir. 1991:86) med uppgift att pröva under

vilka förutsättningar och på vilka villkor asylsökande bör få

arbeta medan de väntar på beslut om uppehållstillstånd.

Utredaren skall bl.a. ta ställning till om vissa asylsökande bör

undantas från skyldigheten att ha arbetstillstånd eller om någon

form av temporära arbetstillstånd bör införas. Utredningsarbetet

skall vara slutfört senast den 30 juni 1992. Frågan om möjlighet

för asylsökande att ta arbete på den reguljära arbetsmarknaden

har därefter brutits ut ur utredningen för snabbehandling inom

regeringskansliet, och en inom kulturdepartementet upprättad

promemoria om arbetstillstånd för asylsökande är nu föremål för

remissbehandling. Regeringen har också genom proposition

1991/92:138 förelagt riksdagen förslag om ändring i lagen om

bistånd åt asylsökande m.fl. mot bakgrund av att möjligheten för

asylsökande att arbeta snarast skall kunna införas.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motionerna

Sf603 och Sf630 yrkande 3 bör lämnas utan bifall.

Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) föreslår i motion Sf615 att

ungdomars rätt relativt invandrares stadgas i lag, och de begär

ett tillkännagivande om ungdomars möjlighet att erövra en plats

i samhället varvid speciellt bör betonas att ungdomar icke skall

diskrimineras i jämförelse med flyktingar och andra invandrare.

I motion Sf630 yrkande 5 begär Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) ett

tillkännagivande om att särskilda lån i stället för bidrag bör

användas för flyktingar sedan asyl beviljats i syfte att

flyktingarna skall hjälpas in i samhället.

Enligt utskottets uppfattning kan inte "ungdomar" och

"invandrare" som kategorier sättas emot varandra. En orsak till

detta är att många invandrare är ungdomar. De förmåner som

tillkommer flyktingar m.fl., som har fått uppehållstillstånd i

Sverige, är tillgång till svenskundervisning och möjlighet att

få lån till hemutrustning på speciella villkor. I övrigt har de,

liksom andra invånare i Sverige, rätt till bistånd enligt

socialtjänstlagen, dvs. vid behov, och deras rätt att få hjälp

till bostad avgörs efter deras behov. Vissa särskilda

arbetsmarknadsinsatser görs också, liksom för andra särskilda

grupper. Utskottet anser det inte heller särskilt meningsfullt

att föreslå särskilda lån för flyktingar -- utöver de införda

hemutrustningslånen -- eftersom möjligheterna till

återbetalning, generellt sett, skulle vara mycket små. Med det

anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf615 och

Sf630 yrkande5.

D 6. Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen

Från anslaget utgår statsbidrag till den stiftelse som ger ut

Invandrartidningen.

Bestämmelser om stiftelsens verksamhet finns i dess stadgar

som beslutas av regeringen och i avtal mellan staten och

stiftelsen. Riksdagen godkände de nuvarande riktlinjerna för

stiftelsens verksamhet år 1988 (prop. 1987/88:110, SfU24, rskr.

301). Den reguljära tidningsutgivningen skall omfatta en

utgivning på nio språk med ca 44 nummer per år.

Berith Eriksson m.fl. (v) begär i motion Sf612 yrkande 4 att

regeringen skall få i uppdrag att undersöka hur reglerna kan

förändras så att även andra än stiftelsen kan komma i fråga för

statsbidrag till att ge ut invandrartidningar. Motionärerna tror

att flera bra tidningar då skulle kunna produceras till samma

kostnad.

Utskottet, som inhämtat att nuvarande avtal mellan staten och

stiftelsen gäller t.o.m. den 30 juni 1994, finner inte anledning

att nu förorda någon sådan översyn som motionärerna efterlyser,

och utskottet avstyrker bifall till motion Sf612 yrkande 4.

I propositionen föreslås att till stiftelsen anvisas ett

reservationsanslag på 15 589 000 kr. Utskottet har ingen erinran

mot den föreslagna medelsanvisningen.

D 7. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m.

Från anslaget betalas kostnader för ombudsmannen mot etnisk

diskriminering jämte kansli och för nämnden mot etnisk

diskriminering.

I propositionen föreslås ett förslagsanslag på 3 520 000 kr.,

och utskottet biträder förslaget.

D 8. Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl.

Från anslaget finansieras fr.o.m. den 1 januari 1991 kostnader

för lån till hemutrustning för flyktingar och vissa andra

utlänningar. Anslaget disponeras av centrala studiestödsnämnden

som administrerar lånen.

I propositionen föreslås att under anslaget anvisas ett

förslagsanslag på 84030 000 kr. Utskottet biträder förslaget.

D 9. Utlänningsnämnden

Från anslaget finansieras fr.o.m. den 1 januari 1992 den

nyinrättade myndighet, utlänningsnämnden, som skall besluta i

överprövningsärenden enligt utlännings- och

medborgarskapslagstiftningen.

Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit att till

utlänningsnämnden anvisas ett förslagsanslag 34000000 kr.

Kostnaderna för nämndens basorganisation med en kapacitet på

årsbasis för 4000--6000 utvisningsärenden har därvid

beräknats till 26,1 milj.kr. Till detta kommer kostnader för

extraordinära insatser som måste göras för att reducera de

ärendebalanser som nämnden övertagit från

arbetsmarknadsdepartementet den 1 januari 1992. I

budgetpropositionen beräknas sådan balansavarbetning behöva pågå

till månadsskiftet januari/februari 1993, och anslagsbehovet för

detta beräknas till 7,9 milj.kr.

Utskottet vill här erinra om att vid riksdagens behandling av

medelsanvisning till utlänningsnämnden för första halvåret 1992

(dvs. innevarande budgetår) regeringen i sitt förslag till

medelsanvisning (prop. 1991/92:25, bilaga 9) hade räknat med att

nämnden skulle få överta ca 5800 överklagade asylärenden från

regeringskansliet. En snabb avarbetning av dessa ärenden

framhölls vara nödvändig, och nämndens basorganisation med ca 60

anställda skulle därför förstärkas med ytterligare ca 40

anställda.

Senare har framkommit, bl.a. vid den utfrågning som utskottet

höll med utlänningsnämndens generaldirektör Johan Fischerström

den 2 april 1992, att det antal ärenden som utlänningsnämnden

fick överta från regeringskansliet i själva verket uppgick till

över 9200. Fischerström redogjorde vid utfrågningen också för

andra svårigheter i samband med intrimningen av den nya

organisationen.

Regeringen har härefter beslutat tillföra utlänningsnämnden

ytterligare resurser motsvarande omkring 60 nya tjänster under

sex månader. Regeringen har nyligen till riksdagen avlämnat

proposition 1991/92:150 med förslag till slutlig reglering av

statsbudgeten för budgetåret 1992/93, m.m.

(kompletteringspropositionen). I samband med förslag om

ytterligare medelsanvisning till förläggningskostnader för

budgetåret pekar kulturministern på att utlänningsnämnden har

övertagit mycket omfattande ärendebalanser från

regeringskansliet. Hon framhåller att det är av största vikt ur

såväl medmänsklig som ekonomisk synpunkt att nämnden har

erforderlig kapacitet att så snabbt som möjligt fatta beslut i

dessa inneliggande ärenden och att hon därför nyligen tagit

initiativ till en omedelbar och kraftig förstärkning av nämnden.

Preliminärt beräknas ett resurstillskott på ca 12,5 milj.kr. för

nästa budgetår, och kulturministern har för avsikt att återkomma

med en närmare bedömning av resursbehovet i tilläggsbudget I.

Hon förklarar att hon också i fortsättningen kommer att löpande

hålla sig underrättad om ärendeutvecklingen hos

utlänningsnämnden och vidta de ytterligare åtgärder som kan

behövas.

Utskottet, som utgår från att ärendeutvecklingen och behovet

av resurser hos utlänningsnämnden kommer att följas uppmärksamt

av det ansvariga statsrådet och att behov av ytterligare medel

kommer att anmälas på tilläggsbudget, biträder regeringens nu

föreliggande förslag till medelsanvisning.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande inriktningen av

flyktingpolitiken

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf605

yrkandena 1, 9 och10,

res. 1 (s)

2. beträffande grunder för flyktingpolitiken

m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619

yrkandena 1 och 5,

men. (v) - delvis

3. beträffande flyktskäl m.m.

att riksdagen avslår motionerna

1991/92:Sf604, 1991/92:Sf622 yrkande 2 och 1991/92:Sf630

yrkandena 1, 2, 10 och11,

res. 2 (nyd)

4. beträffande invandringsbegränsning

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf622

yrkande1,

5. beträffande asyl för homosexuella

att riksdagen avslår motionerna

1991/92:L415 yrkande 5 och 1991/92:So292 yrkande5,

men. (v) - delvis

6. beträffande asyl för att undgå

omskärelse

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf627

yrkande2,

men. (v) - delvis

7. beträffande återsändande till första

asylland m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619

yrkandena 6 och7,

men. (v) - delvis

8. beträffande dokumentlöshet

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619

yrkandena 8 och22,

men. (v) - delvis

9. beträffande brottslighets betydelse vid

asylprövning

att riksdagen avslår motionerna

1991/92:Sf620 yrkande 1 och 1991/92:Sf630 yrkande7,

res. 3 (nyd)

10. beträffande internationellt samarbete för

att förebygga påtvingad migration

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf605

yrkande2,

res. 4 (s)

11. beträffande internationella

överenskommelser om skydd för flyktingar

att riksdagen avslår motionerna

1991/92:Sf605 yrkande 7 och 1991/92:Sf619 yrkande2,

res. 4 (s)

men. (v) - delvis

12. beträffande gemensam syn på återvandring

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf605

yrkande11,

res. 4 (s)

13. beträffande flyktingpolitiska riktlinjer

inom EG m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:U544

yrkandena 6 och7,

14. beträffande redovisning av svenskt

deltagande i västeuropeiskt samarbete

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619

yrkande23,

men. (v) - delvis

15. beträffande internationell samverkan mot

rasism m.m.

att riksdagen avslår motionerna

1991/92:Sf606 yrkande 4 och 1991/92:Sf628 yrkande8,

16. beträffande visering

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619

yrkandena 24 och25,

men. (v) - delvis

17. beträffande uppskjuten

invandringsprövning

att riksdagen avslår motionerna

1991/92:Sf616 och 1991/92:K433 yrkande2,

18. beträffande inrättande av asylnämnder

att riksdagen avslår motionerna

1991/92:Sf612 yrkande 2 och 1991/92:Sf628 yrkande2,

men. (v) - delvis

19. beträffande förnyad ansökan om

uppehållstillstånd

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619

yrkande20,

men. (v) - delvis

20. beträffande förtroendeläkarinstitutet

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619

yrkande21,

men. (v) - delvis

21. beträffande muntlig handläggning

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619

yrkande9,

men. (v) - delvis

22. beträffande utredning om barns asylskäl

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619

yrkande17,

men. (v) - delvis

23. beträffande beslutsmotivering

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619

yrkande11,

men. (v) - delvis

24. beträffande advokatjour

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619

yrkande12,

men. (v) - delvis

25. beträffande kvinnlig tolk m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf627

yrkande1,

26. beträffande feriearbete m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf602,

27. beträffande lokal arbetsförmedling

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf625,

28. beträffande utvisning på grund av brott

att riksdagen avslår motionerna

1991/92:Sf610, 1991/92:Sf613, 1991/92:Sf622 yrkande 3 och

1991/92:Sf630 yrkande6,

res. 5 (nyd)

29. beträffande utvisning m.m. vid bortförande

av barn

att riksdagen avslår motion 1991/92:So268

yrkande3,

30. beträffande medelsanvisning till

internationell samverkan

att riksdagen med bifall till proposition

1991/92:100 till Internationell samverkan inom ramen för

flykting- och migrationspolitiken m.m. för budgetåret 1992/93

anvisar ett reservationsanslag på 3000000 kr.,

31. beträffande bred ansats i kampen mot

främlingsfientlighet

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf614,

32. beträffande disposition av medel mot

främlingsfientlighet m.m.

att riksdagen avslår motionerna

1991/92:Sf618, 1991/92:Sf623, 1991/92:Sf628 yrkandena 4, 5 och

7, 1991/92:So270 yrkande 7 och 1990/91:K247 yrkandena 1 och2,

men. (v) - delvis

33. beträffande medelsanvisning till åtgärder

mot främlingsfientlighet m.m.

att riksdagen med bifall till proposition

1991/92:100 och med avslag på motion 1991/92:Sf628 yrkande 3

till Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism för

budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på

10000000 kr.,

34. beträffande lagstiftning mot organiserad

rasism

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf606

yrkande3,

men. (v) - delvis

35. beträffande anslagen till Invandring

m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf632,

36. beträffande minoritetspolitik

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf631,

37. beträffande invandrarverkets roll m.m.

att riksdagen avslår motionerna

1991/92:Sf612 yrkandena 3 och 5 och 1991/92:Sf629 yrkande1,

men. (v) - delvis

38. beträffande praxissammanställning

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619

yrkande10,

men. (v) - delvis

39. beträffande förbättrad beredskap

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf628

yrkande1,

40. beträffande snabbare behandling av

asylärenden

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf630

yrkande4,

res. 6 (nyd)

41. beträffande äldre asylärenden

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf609,

42. beträffande medelsanvisning till statens

invandrarverks förvaltningskostnader

att riksdagen med bifall till proposition

1991/92:100

dels medger att regeringen får bemyndiga

statens invandrarverk att under budgetåret 1992/93 vid

extraordinära anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst

25000000 kr. utöver anvisat anslag,

dels till Statens invandrarverks

förvaltningskostnader för budgetåret 1992/93 anvisar ett

förslagsanslag på 444329000 kr.,

43. beträffande ansvaret för

flyktingförläggningar

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf612

yrkande1,

men. (v) - delvis

44. beträffande hemförsäkring för

asylsökande

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619

yrkande27,

men. (v) - delvis

45. beträffande hälso- och sjukvård

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619

yrkande18,

men. (v) - delvis

46. beträffande tortyrskador

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619

yrkande28,

men. (v) - delvis

47. beträffande stöd till

invandrarorganisationer m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf629

yrkandena 2 och3,

men. (v) - delvis

48. beträffande invandrarkvinnornas

ställning

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf633,

49. beträffande stödprojekt för återvandrare

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619

yrkande30,

men. (v) - delvis

50. beträffande medelsanvisning till åtgärder

för invandrare

att riksdagen med bifall till proposition

1991/92:100 till Åtgärder för invandrare för budgetåret

1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 22426000 kr.,

51. beträffande successivt ökad flyktingkvot

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf605

yrkande8,

52. beträffande medelsanvisning till

överföring av flyktingar m.m.

att riksdagen med bifall till proposition

1991/92:100 och med avslag på motion 1991/92:Sf619 yrkande 26

till Överföring av flyktingar m.m. för budgetåret 1992/93

anvisar ett förslagsanslag på 22500000 kr.,

men. (v) - delvis

53. beträffande särskild flyktingkvot

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf17,

men. (v) - delvis

54. beträffande medelsanvisning till

ersättning till kommunerna

att riksdagen med bifall till proposition

1991/92:100 till Ersättning till kommunerna för åtgärder för

flyktingar m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett

förslagsanslag på 4426000000 kr.,

55. beträffande ersättningen till kommunerna

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf607,

56. beträffande svenskundervisning m.m.

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf629

yrkande4,

men. (v) - delvis

57. beträffande information till invandrare

m.m.

att riksdagen avslår motionerna

1991/92:Sf611, 1991/92:Sf617, 1991/92:Sf622 yrkande 4 och

1991/92:U301 yrkande2,

58. beträffande sysselsättning för

asylsökande

att riksdagen avslår motionerna

1991/92:Sf603 och 1991/92:Sf630 yrkande3,

59. beträffande flyktingars villkor

att riksdagen avslår motionerna

1991/92:Sf615 och 1991/92:Sf630 yrkande5,

res. 7 (nyd)

60. beträffande regler om statsbidrag till

invandrartidningar

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf612

yrkande4,

men. (v) - delvis

61. beträffande medelsanvisning till

Stiftelsen Invandrartidningen

att riksdagen med bifall till proposition

1991/92:100 till Statsbidrag till Stiftelsen

Invandrartidningen för budgetåret 1992/93 anvisar ett

reservationsanslag på 15589000 kr.,

62. beträffande medelsanvisning till

ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m.

att riksdagen med bifall till proposition

1991/92:100 till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m.

för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 3520000

kr.,

63. beträffande medelsanvisning till lån till

hemutrustning

att riksdagen med bifall till proposition

1991/92:100 till Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl.

för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på

84030000 kr.,

64. beträffande utlänningsnämnden

att riksdagen med bifall till proposition

1991/92:100 till Utlänningsnämnden för budgetåret 1992/93

anvisar ett förslagsanslag på 34000000 kr.,

65. beträffande skrivelsen

att riksdagen lägger regeringens skrivelse

1991/92:80 till handlingarna.

Stockholm den 29 april 1992

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Doris Håvik

(s), Birgitta Dahl (s), Börje Nilsson (s), Karin Israelsson (c),

Lena Öhrsvik (s), Hans Dau (m), Nils-Olof Gustafsson (s),

Pontus Wiklund (kds), Leif Bergdahl (nyd), Gustaf von Essen (m),

Maud Björnemalm (s), Liselotte Wågö (m), Widar Andersson (s) och

Ingela Mårtensson (fp).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Inriktningen av flyktingpolitiken (mom. 1)

Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik,

Nils-Olof Gustafsson, Maud Björnemalm och Widar Andersson

(allas) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar

med "Utskottet utgår" och slutar med "och 10." bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottet uppfattning bör Sverige utveckla och föra en

aktiv flykting- och immigrationspolitik. Den bör utifrån ett

helhetstänkande och en humanitär grundsyn ta sikte på att dels

undanröja eller lindra orsaker bakom flykt och påtvingad

migration, dels skapa ett system för reglering av invandringen

som bättre än det nuvarande ger dem som bäst behöver det rätt att

stanna i Sverige. En klarare skillnad bör enligt utskottets

uppfattning göras mellan å ena sidan personer som bör ha en i

princip ovillkorlig rätt att bosätta sig här och å andra sidan

övriga immigrationssökande. En principiell rätt till bosättning

bör tillkomma dem som är i behov av internationellt rättsligt

skydd, nämligen konventionsflyktingar och vissa andra med starka

skyddsbehov. Detta innebär att de nuvarande skyddsreglerna för

krigsvägrare och de facto-flyktingar samt reglerna om

uppehållstillstånd av politiska eller humanitära skäl bör

ersättas av en ny regel för dem som behöver internationellt

rättsligt skydd. Vidare bör en principiell rätt till bosättning

tillkomma medlemmar av kärnfamiljen, dvs. make/maka eller sambo

samt minderåriga ogifta barn till den som är bosatt här. Efter

individuell prövning bör rätt till bosättning också kunna ges

föräldrar och nära släktingar som är väsentligt beroende av den i

Sverige bosatta personen, s.k. sista länk-fall. Därutöver bör

regeringen efter förslag av statens invandrarverk fastställa en

planeringsram för bosättning av anhöriga utanför kärnfamiljen.

Utskottet anser också att de nuvarande riktlinjerna för

arbetskraftsinvandring visserligen inte bör ändras men bör kunna

få en mer flexibel och konjunkturanpassad tillämpning.

Det anförda bör med bifall till motion Sf605 yrkandena 1, 9 och

10 ges regeringen till känna.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande inriktningen av flyktingpolitiken

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf605 yrkandena

1, 9 och10 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. Flyktskäl m.m. (mom. 3)

Leif Bergdahl (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar

med "Utskottet vill" och på s. 21 slutar med "riksdagens

uttalande." bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion Sf630 är flykting- och invandrarfrågorna

av stor vikt för det svenska folket. Enligt utskottets mening

krävs helt nya attityder till dessa frågor. Flyktingpolitiken,

invandringens omfattning och konsekvenser och närbesläktade

frågor bör debatteras öppet, och öppen information bör ges kring

flyktingmottagning och flyktingars situation, ekonomiska villkor,

brottslighet m.m. Den senaste tidens förändringar i vår omvärld,

såsom situationen i Baltikum och Östeuropa, måste påverka vår

bedömning. Målet bör vara en realistisk flykting- och

invandringspolitik med klara riktlinjer och ramar, som når

bredast möjliga enighet. En bred parlamentarisk invandrar- och

flyktingpolitisk kommitté bör tillsättas. Kommittén bör få till

uppgift att debattera, utreda, analysera och föreslå ändringar i

lagstiftningen samt informera allmänheten i invandrar- och

flyktingfrågor. -- Det svenska flyktingmottagandet bör

koncentreras till sådana utlänningar som har allvarliga och

uppenbara skäl att fly från något, och en klar, entydig och

lättillämpad flyktingdefinition bör utarbetas som grundas på att

asyl endast skall ges åt sådana utlänningar.

Det anförda bör med bifall till motion Sf630 yrkandena 1, 2, 10

och 11 ges regeringen till känna.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

3. beträffande flyktskäl m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf630 yrkandena

1, 2, 10 och11 och med avslag på motionerna 1991/92:Sf604 och

1991/92:Sf622 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

3. Brottslighets betydelse vid asylprövning (mom. 9)

Leif Bergdahl (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar

med "I fråga om" och på s. 24 slutar med "7 avslås." bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion Sf630 att

varken asyl eller medborgarskap skall beviljas brottslingar.

Detta bör ges regeringen till känna, och regeringen bör vidta de

åtgärder som föranleds av tillkännagivandet.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

9. beträffande brottslighets betydelse vid asylprövning

att riksdagen med bifall till motion

1991/92:Sf630 yrkande7 och med anledning av motion

1991/92:Sf620 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

4. Internationellt samarbete för att förebygga påtvingad

migration, internationella överenskommelser om skydd för

flyktingar och gemensam syn på återvandring (mom.10, 11 och 12)

Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik,

Nils-Olof Gustafsson, Maud Björnemalm och Widar Andersson

(allas) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar

med "Av regeringens" och slutar med "yrkande 11." bort ha

följande lydelse:

En internationell samsyn om behovet av en aktiv helhetspolitik

inom invandrings- och flyktingpolitikens område har vuxit fram

under senare tid. Behovet av ökad mellanstatlig samverkan är ändå

enligt utskottets uppfattning stort. Internationellt behövs en

inriktning av flykting- och migrationspolitiska insatser på

förebyggande åtgärder som motverkar de obalanser och brister som

tvingar människor att bryta upp, och Sverige bör verka för att

grundorsaker till flyktingströmmar och annan påtvingad migration

diskuteras mera öppet och strukturerat och för att målmedvetna

insatser vidtas inom FN:s ram och i andra internationella

organisationer. Utskottet vill framhålla att det internationella

engagemanget i flyktingfrågor på ett mera systematiskt och

målmedvetet sätt bör kopplas samman med andra frågor, såsom

strävan efter fred och säkerhet, arbete för mänskliga

rättigheter, livsmedelsförsörjning och miljövård. Regeringen bör

verka för att så sker. Vidare bör regeringen verka för att en

internationellt överenskommen reglering kommer till stånd av

skyddet för sådana personer som, utan att vara flyktingar enligt

Genèvekonventionen, är i behov av internationellt rättsligt

skydd. -- En viktig del av återvandringspolitiken måste enligt

utskottets mening vara att ge invandrare möjlighet att bevara och

utveckla sitt språk och sitt kulturarv samt att ge möjlighet till

utbildning som kan vara till nytta efter återvandringen. Det är

vidare nödvändigt att utveckla återvandringspolitiken i samarbete

med andra länder -- både hemländer och exilländer. Annars finns

det risk att återvändare från olika länder får helt olika

förutsättningar att klara hemkomsten. Regeringen bör därför även

verka för en internationellt gemensam syn på återvandring.

Det anförda bör med bifall till motion Sf605 yrkandena 2, 7 och

11 ges regeringen till känna.

dels att momenten 10--12 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

10. beträffande internationellt samarbete för att förebygga

påtvingad migration

att riksdagen med bifall till motion

1991/92:Sf605 yrkande2 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

11. beträffande internationella överenskommelser om skydd för

flyktingar

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf605 yrkande 7

och med avslag på motion 1991/92:Sf619 yrkande2 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. beträffande gemensam syn på återvandring

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf605 yrkande11

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Utvisning på grund av brott (mom. 28)

Leif Bergdahl (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar

med "Våldskommissionens betänkande" och slutar med "yrkande 6."

bort ha följande lydelse:

Personer som ägnar sig åt grov eller upprepad brottslighet bör

som framhålls i motion Sf630 utvisas i väsentligt större

omfattning än som sker för närvarande. Detta bör ges regeringen

till känna, och det bör ankomma på regeringen att vidta de

åtgärder som tillkännagivandet ger anledning till.

dels att moment 28 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

28. beträffande utvisning på grund av brott

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Sf622 yrkande

3 och 1991/92:Sf630 yrkande6, med anledning av motionerna

1991/92:Sf610 yrkandena 1 och 2 och 1991/92:Sf613 samt med avslag

på motion 1991/92:Sf610 yrkande 3 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

6. Snabbare behandling av asylärenden (mom. 40)

Leif Bergdahl (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar

med "Kritiken i" och slutar med "riksdagens uttalande." bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör som framhålls i motion Sf630

behandlingen av asylärenden kunna gå väsentligt snabbare än för

närvarande. Detta bör ges regeringen till känna, och regeringen

bör vidta de åtgärder som tillkännagivandet ger anledning till.

dels att moment 40 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

40. beträffande snabbare behandling av asylärenden

att riksdagen med bifall till motion

1991/92:Sf630 yrkande4 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

7. Flyktingars villkor (mom. 59)

Leif Bergdahl (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar

med "Enligt utskottets" och på s. 67 slutar med "yrkande 5." bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör ungdomar ha samma möjligheter

som invandrare att erövra en plats i samhället. I jämförelse med

flyktingar och andra invandrare bör således ungdomar inte

diskrimineras när det gäller att få arbete, utbildning och

bostad.

Vidare anser utskottet att flyktingar skall hjälpas in i

samhället på ett sådant sätt att den ekonomiska hjälpen i största

möjliga utsträckning ges som lån. En orsak till detta är att

bidrag både kan missbrukas och misstänkas för att missbrukas.

Särskilda lån och lånevillkor bör utformas för flyktingarna, och

lånen bör tecknas när asyl beviljats.

Det anförda bör ges regeringen till känna. Regeringen bör vidta

de åtgärder som tillkännagivandet ger anledning till.

dels att moment 59 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

59. beträffande flyktingars villkor

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Sf615 och

1991/92:Sf630 yrkande5 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Anslagen till Invandring m.m. (mom. 35)

Leif Bergdahl (nyd) anför:

Som anges i motion Sf632 bör flyktingpolitiken kunna

effektiviseras och kostnaderna minskas. I ett första skede anser

jag att en besparing på ca 500 milj.kr. bör kunna göras i

jämförelse med vad regeringen föreslagit för budgetåret 1992/93.

Eftersom jag inte kan överblicka i vad mån de olika anslagen inom

invandringsramen bör minskas har jag inget yrkande i fråga om

dessa anslag utan utgår från att regeringen beaktar möjligheterna

att göra den begärda besparingen inom de olika anslagen och

redovisar den för riksdagen.

2. Successivt ökad flyktingkvot (mom. 51)

Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik,

Nils-Olof Gustafsson, Maud Björnemalm och Widar Andersson

(allas) anför:

Vi anser att en generös kvot för organiserad överföring av

flyktingar bör vara ett centralt inslag i en aktiv

flyktingpolitik. Inom ramen för en sådan politik anser vi det

vara viktigt att Sverige dels är berett att öka sin egen

flyktingkvot, dels arbetar kraftfullt internationellt för att

andra länder ökar sina flyktingkvoter. Vi utgår från att

regeringen beaktar dessa behov inom det internationella

samarbetet, och vi har därför för närvarande inte anledning att

reservera oss i denna del.

3. Sysselsättning för asylsökande (mom. 58)

Leif Bergdahl (nyd) anför:

Som anförts i motion Sf630 bör asylsökande temporärt ges

möjlighet att arbeta under den tid de väntar på

uppehållstillstånd. Med hänsyn till att regeringen aviserat att

inom kort införa den möjligheten har jag nu inget yrkande i denna

del.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

Berith Eriksson (v) anför:

Beträffande grunderna för flyktingpolitiken (mom. 2) anser jag

att en rad grundläggande värderingar som humanism,

medmänsklighet, alla människors lika värde osv. prövas i samband

med förverkligandet av en generös och human flyktingpolitik.

Sådana värderingar får inte kompromissas bort för att en human

och generös flyktingpolitik innebär vissa administrativa

kostnader i initialskedet. Jag anser att bestämmelsen om

särskilda skäl att vägra krigsvägrare och de facto-flyktingar

asyl bör utgå ur utlänningslagen och att samma bestämmelse om att

asyl bör vägras endast om det föreligger synnerliga skäl som nu

gäller för konventionsflyktingar bör gälla även för krigsvägrare

och de facto-flyktingar. Bestämmelserna i 3kap. 4§

utlänningslagen bör ändras i enlighet härmed.

Beträffande asyl för homosexuella (mom. 5) anser jag det

orimligt att flyktingar med likartade skyddsbehov behandlas

olika. Utlänningslagens flyktingdefinition bör ändras så att även

homosexuella som flyr på grund av att de förföljs för sin

sexuella läggning omfattas av definitionen. Sverige bör också

verka för att Genèvekonventionens flyktingdefinition utvidgas på

motsvarande sätt.

Beträffande asyl för att undgå omskärelse (mom. 6) vill jag

framhålla att vid FN:s generalförsamling 1990 antogs ett tillägg

till Genèvekonventionen som innebar att flyktingstatus skulle

kunna grundas även på förföljelse på grund av tillhörighet till

annan social grupp än etnisk, religiös eller politisk. Den

utbredda stympningen av kvinnor genom omskärelse måste på olika

sätt motarbetas och uppmärksammas. Jag anser att de kvinnor som

söker asyl för sig själva eller sina små döttrar av rädsla för

att omskäras skall räknas in under det nya begreppet annan social

grupp och erhålla flyktingstatus.

Beträffande återsändande till första asylland (mom. 7) anser

jag att det är en humanitär plikt för Sverige att inte avvisa

barnfamiljer till krigsdrabbade områden. Sverige har genom att

ansluta sig till FN:s barnkonvention åtagit sig att till det

yttersta av sin förmåga säkerställa barns överlevnad och

utveckling.

Beträffande dokumentlöshet (mom. 8) vill jag framhålla att en

väsentlig orsak till denna är de intensiva ansträngningarna från

västeuropeiska stater att stänga ute asylsökande. Det faktum att

enskilda asylsökande tvingas följa anvisningar från

människosmugglare att göra sig av med handlingar får enligt min

mening inte användas som skäl att avvisa människor med verkliga

skyddsbehov. Jag anser vidare att bestämmelsen i

utlänningsförordningen om anteckning i resedokument och

främlingspass om oklar identitet strider mot Genèvekonventionen

och bör upphävas.

Beträffande internationella överenskommelser om flyktingskydd

(mom. 11) vill jag kritisera att flyktingpolitiken i de flesta

västeuropeiska länder för närvarande präglas av allt större

restriktivitet. Jag anser att all harmonisering med de nordiska

ländernas och EG:s medlemsstaters flyktingpolitik måste ske i

enlighet med de normer som ger de asylsökande det bästa skyddet

och att regeringen bör ta kontakt på statsministernivå med

regeringarna i de övriga nordiska länderna syftande till ett

gemensamt nordiskt initiativ till en alleuropeisk konferens med

uppgift att åstadkomma ett konventionsskydd för de

facto-flyktingar och krigsvägrare.

Beträffande redovisningen av svenskt deltagande i det

västeuropeiska samarbetet (mom. 14) vill jag framhålla att

samarbetet till största delen förlagts utanför formella EG-organ

för att undvika insyn från EG-parlamentet. Sverige har uttryckt

intresse för att delta i detta samarbete och har viktiga

internationella kontakter i dessa sammanhang.

Jag anser att det från demokratisk synpunkt är mycket angeläget

att regeringen ger riksdagen en samlad och fyllig redovisning av

Sveriges agerande i denna fråga.

Beträffande visering (mom. 16) vill jag ta mycket starkt

avstånd från att visumtvånget används för att hindra människor

från att fly från förtryck. Vidare vill jag i fråga om visering

för att besöka anhöriga i Sverige framhålla att det inte är

olagligt eller omoraliskt att inge en ansökan om permanent

uppehållstillstånd medan man vistas i Sverige på besöksvisering.

En sådan ansökan bör avgöras på normalt sätt med tillämpning av

gällande rätt. Invandrarverkets praxis beträffande visering för

bl.a. medborgare i Iran och Bangladesh, nämligen att de själva

får göra troligt att syftet med resan till Sverige är besök och

inget annat är inte acceptabel. Jag anser att riksdagen bör

uttala att de riktlinjer för besöksvisering som anges i

proposition 1983/84:144 alltjämt gäller. Besöksvisering bör

beviljas om det inte framstår som uppenbart att avsikten med

besöket är en annan, och i övriga fall bör besöksvisering

beviljas om det inte framstår som sannolikt att avsikten med

besöket är en annan än den uppgivna.

Beträffande asylnämnder (mom. 18) vill jag hänvisa till att

stark kritik under lång tid har framförts mot handläggningen av

tillståndsfrågor hos invandrarverket och polismyndigheter. Jag

anser därför att det nu bör inrättas asylnämnder i de fyra

regionerna som första prövningsinstans. Klara fall och

rutinärenden kan även i fortsättningen skötas av invandrarverket

eller annan utsedd myndighet, medan ärenden där det finns

oklarheter eller gäller utformningen av praxis bör handläggas av

en asylnämnd.

Beträffande förnyad ansökan om uppehållstillstånd (mom. 19)

anser jag att invandrarverkets praxis när det gäller bedömningen

av humanitära skäl för prövning av en sådan ansökan utmärks av

utomordentlig hårdhet. Ordalydelsen i 2kap. 5§ andra stycket

utlänningslagen bör därför ändras till att gälla då "det annars

finns starka humanitära skäl".

Beträffande förtroendeläkarinstitutet (mom. 20) anser jag att

det nuvarande systemet bör avvecklas.

Beträffande muntlig handläggning (mom. 21) vill jag peka på att

invandrarverket nästan alltid avslår yrkanden om sådan

handläggning. Detta är inte acceptabelt från

rättssäkerhetssynpunkt, och jag anser att rätten till muntlig

handläggning hos invandrarverket bör göras ovillkorlig både hos

invandrarverket och hos utlänningsnämnden.

Beträffande utredning om barns asylskäl (mom. 22) vill jag

anföra att, trots uttalanden i förarbetena till 1989 års

utlänningslag och bestämmelsen i barnkonventionen artikel 12,

barn nästan aldrig hörs i asylprocessen. Regeringen bör därför ge

invandrarverket i uppdrag att åstadkomma sådana

handläggningsrutiner att barns egna skäl i asylärenden alltid

utreds.

Beträffande beslutsmotivering (mom. 23) anser jag att

invandrarverkets beslutsmotiveringar trots ändringarna i

sekretesslagen i samband med 1989 års utlänningslag fortfarande

är mycket knapphändiga. Detta gör det omöjligt att bedöma

grunderna för ett avvisningsbeslut och är en avgörande brist från

rättssäkerhetssynpunkt. Jag anser därför att regeringen bör

överväga vilka åtgärder i form av författningsändringar eller

annat som kan behöva vidtas för att invandrarverket skall

motivera sina beslut i asylärenden tydligt.

Beträffande advokatjour (mom. 24) anser jag att inrättande av

en sådan jour för asylärenden där avvisning med omedelbar

verkställighet är aktuell vore av stor betydelse för att höja

rättssäkerheten. Diskussioner om inrättandet av en sådan

jourverksamhet har förts under relativt lång tid mellan

invandrarverket och Sveriges advokatsamfund. Bl.a. har

diskuterats en försöksverksamhet med en sådan jourverksamhet vid

utredningsslussen i Carlslund. Regeringen bör ge invandrarverket

i uppdrag att snarast inleda en sådan försöksverksamhet.

Beträffande åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism

(mom.32) och lagstiftning mot organiserad rasism (mom. 34)

anser jag dels att det i dag, samtidigt som det finns tydliga

tendenser till en ökad främlingsfientlighet bland ungdomar, är

ungdomar som går i främsta ledet i den antirasistiska kampen och

att därför antirasistiska organisationer bör beviljas medel ur

anslaget mot främlingsfientlighet och rasism, dels att det krävs

åtgärder som syftar till att öka informationen till det svenska

folket om invandringens historiska orsaker, klassmässiga aspekter

och inte minst samhällsekonomiska effekter, dels att Sverige

genom att ha underlåtit att lagstifta mot rasistiska

organisationer inte kan anses ha uppfyllt FN-konventionen om

avskaffande av alla former av rasdiskriminering.

Beträffande invandrarverkets roll (mom. 37) vill jag framhålla

att det är en väsentlig skillnad mellan hur verkets arbete skall

bedrivas enligt verksamhetsplaner och hur arbetet bedrivs i

verkligheten. Ett långt, mödosamt och tålmodigt uppbyggnadsarbete

vad gäller invandrarpolitiken håller på att raseras, samtidigt

som alarmerande rapporter talar om ökad brottslighet bland

invandrarungdomar och utländska medborgare och om

invandrarungdomars och andra generationens invandrares ökade

andel bland personer med psykiska och psykosomatiska problem.

Ansvaret för invandrarpolitiska åtgärder bör enligt min mening

ligga där frågorna primärt behandlas och inte på ett särskilt

statligt verk, och en utredning bör göras om arbetsfördelningen

mellan olika departement och statens invandrarverk. Jag anser

också att en fortsatt decentralisering av invandrarverkets

ansvarsområden är nödvändig och att hela ansvaret för olika

invandrarpolitiska sakfrågor bör överföras till de olika

sakdepartementen, och att en utredning bör tillsättas med uppgift

att lämna förslag om en partiell eller total avveckling av

invandrarverket. Vidare anser jag att utlännings- och

medborgarskapslagstiftningen bör överföras till

utrikesdepartementets ansvarsområde, vilket bör medföra att det

blir en säkrare bedömning i frågor om den politiska situationen i

olika länder och i bedömningar om brott mot mänskliga

rättigheter, barnkonventionen och andra internationella

konventioner.

Beträffande praxissammanställning (mom. 38) anser jag att den

sammanställning som invandrarverket hittills publicerat är helt

otillräcklig för att tillgodose de syften som uttalades i prop.

1983/84:144, dvs. att ge ledning och information om

lagstiftningens tillämpning till de asylsökande, deras ombud och

till massmedia och allmänheten. Jag anser därför att

invandrarverket bör ges i uppdrag att publicera en utförlig

praxisredovisning.

Beträffande ansvaret för flyktingförläggningar (mom. 43) anser

jag att de kommuner som tar emot flyktingar med

uppehållstillstånd har byggt upp en fungerande organisation och

därför skulle kunna ta emot även asylsökande under

utredningstiden. Fördelarna med detta är bl.a. att besluten

kommer närmare kommunens invånare, insynen i verksamheten blir

bättre, medverkan av ortens frivilligorganisationer kan stärkas

och tillfälliga arbetsmöjligheter eller meningsfulla

sysselsättningar kan organiseras samtidigt som

rationaliseringsvinster skulle kunna skapas. Möjligheterna för

kommunerna att mot ekonomisk ersättning även sköta

förläggningsverksamheten under de asylsökandes utredningstid bör

därför skyndsamt utredas.

Beträffande hemförsäkring för asylsökande (mom. 44) vill jag

framhålla att asylsökande ofta befinner sig i en mycket svår

situation när de anländer till Sverige. Det är inte rimligt att

de själva skall lösa frågan om försäkring för sin egendom. Normen

för asylbidrag är fastställd utan hänsyn till kostnader för

hemförsäkring. Den lämpligaste lösningen är enligt min

uppfattning att invandrarverket tecknar en kollektiv försäkring

för alla asylsökande.

Beträffande hälso- och sjukvård (mom. 45) vill jag framhålla

att sjukvården på förläggningarna är av ojämn kvalitet.

Möjligheterna för flyktingbarn som hamnar i svåra kriser under

väntetiden är små eller obefintliga. Flyktingar är ofta att

jämställa med katastrofoffer. Det första mottagandet är av

avgörande vikt, och eftersom det är svårt att reparera misstag

som begås då, bör nyanlända flyktingar få den bästa sjukvård vi

kan frambringa.

Beträffande tortyrskador (mom. 46) anser jag det nödvändigt att

medel anslås för ett centrum på nationell nivå för

diagnostisering och dokumentation av tortyrskador, förslagsvis

med anknytning till Karolinska sjukhuset och invandrarverkets

utredningsslussar. För ändamålet bör anslås 25 milj.kr.

Beträffande stöd till invandrarorganisationer m.m. (mom.47)

anser jag att regeringen bör lägga fram förslag till åtgärder för

att starta ett socialt stödprojekt för invandrarungdom. Resurser

för ett sådant projekt bör ställas till kommunernas förfogande.

Projektet bör organiseras så att invandrare anställs för att

arbeta inom sin egen nations- och språkgrupp. Arbetet bör bygga

på uppsökande verksamhet men bör ges en fast bas i form av

lokalutrymmen i invandrartäta bostadsområden. Stor frihet bör

också gälla verksamhetens konkreta utformning för att den skall

kunna anpassas till skilda förhållanden. Vidare anser jag att

invandrarorganisationerna med tillräckligt stöd från det svenska

samhället kan göra viktiga insatser för barn, ungdomar och

kvinnor i de egna grupperna och att de områden som anslagsmässigt

bör prioriteras inom invandrarpolitiken bl.a. är stödet till

invandrarorganisationernas kulturella verksamhet, stöd till

verksamhet bland invandrarkvinnor och stöd till vissa avgränsade

projekt.

Beträffande stöd till återvandrare (mom. 49) anser jag det

viktigt att svenska frivilligorganisationer ges ekonomiska

förutsättningar att lämna rådgivning och stöd åt flyktingar som

planerar att återvandra. 1milj.kr. bör anslås till detta

ändamål. Därutöver bör anslås förslagsvis 0,5milj.kr. per år

under en treårsperiod för att stödja den verksamhet som

återvandrare i Chile organiserat i Santiago och Valparaiso och

som syftar till hjälp till självhjälp för återvandrare.

Beträffande överföring av flyktingar m.m. (mom. 52) anser jag

att flyktingkvoten bör ökas till 3000 personer och att

ytterligare 4milj.kr. bör anslås till ändamålet för budgetåret

1992/93.

Beträffande särskild flyktingkvot (mom. 53) vill jag framhålla

att levnadsvillkoren i de tre lägren för kurdiska flyktingar i

Turkiet stadigt har försämrats, bl.a. vad gäller matransoner och

sjukvård, och att dödligheten bland barnen är hög. Med hänvisning

till det beslut som riksdagen fattade under våren 1991 att

tillfälligt öka flyktingkvoten med 1250 personer, i första hand

kurder från Irak, anser jag att en ny uttagningsdelegation bör

sändas till lägren i Turkiet för att ta ut särskilt

hjälpbehövande -- barn, gamla, sjuka och handikappade.

Beträffande svenskundervisning m.m. (mom. 56) anser jag det

nödvändigt att samhället tillhandahåller svenskundervisning,

yrkesutbildning och lämplig praktik på sådana ekonomiska villkor

att var och en kan delta och att kvalifikationer, förvärvade i

Sverige eller utomlands, skall accepteras av arbetsgivare utifrån

kvalifikationernas faktiska värde.

Beträffande statsbidrag till invandrartidningar (mom. 60) anser

jag att regeringen bör få i uppdrag att undersöka på vilket sätt

man kan förändra reglerna så att den nuvarande monopolsituationen

bryts och mångfald och konkurrens skapas och även andra än

stiftelsen kan komma i fråga för statsbidrag. Enligt min mening

kan då flera bra invandrartidningar produceras för samma kostnad.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.

2, 5--8, 11, 14, 16, 18--24, 32, 34, 37, 38, 43--47, 49, 52, 53,

56 och 60 borde ha hemställt:

2. beträffande grunder för flyktingpolitiken m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkandena 1

och5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

5. beträffande asyl för homosexuella

att riksdagen med bifall till motionerna

1991/92:L415 yrkande 5 och 1991/92:So292 yrkande5 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande asyl för att undgå omskärelse

att riksdagen med bifall till motion

1991/92:Sf627 yrkande2 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

7. beträffande återsändande till första asylland m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkandena 6

och7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

8. beträffande dokumentlöshet

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkandena 8

och22 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

11. beträffande internationella överenskommelser om skydd för

flyktingar

att riksdagen med bifall till motion

1991/92:Sf619 yrkande2 och med avslag på motion 1991/92:Sf605

yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

14. beträffande redovisning av svenskt deltagande i

västeuropeiskt samarbete

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande23

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. beträffande visering

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkandena

24 och25 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

18. beträffande inrättande av asylnämnder

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf612 yrkande 2

och med anledning av motion 1991/92:Sf628 yrkande2 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. beträffande förnyad ansökan om uppehållstillstånd

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande20

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

20. beträffande förtroendeläkarinstitutet

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande21

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

21. beträffande muntlig handläggning

att riksdagen med bifall till motion

1991/92:Sf619 yrkande9 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

22. beträffande utredning om barns asylskäl

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande17

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

23. beträffande beslutsmotivering

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande11

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

24. beträffande advokatjour

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande12

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

32. beträffande disposition av medel mot främlingsfientlighet

m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:So270 yrkande 7

och 1990/91:K247 yrkande 1, och med avslag på motionerna

1991/92:Sf618, 1991/92:Sf623, 1991/92:Sf628 yrkandena 4, 5 och 7

och 1990/91:K247 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

34. beträffande lagstiftning mot organiserad rasism

att riksdagen med bifall till motion

1991/92:Sf606 yrkande3 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

37. beträffande invandrarverkets roll m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Sf612

yrkandena 3 och 5 och 1991/92:Sf629 yrkande1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

38. beträffande praxissammanställning

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande10

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

43. beträffande ansvaret för flyktingförläggningar

att riksdagen med bifall till motion

1991/92:Sf612 yrkande1 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

44. beträffande hemförsäkring för asylsökande

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande27

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

45. beträffande hälso- och sjukvård

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande18

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

46. beträffande tortyrskador

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande28

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört, dels till ett nytt anslag Åtgärder för diagnostisering

och behandling av tortyrskadade asylsökande anvisar ett

reservationsanslag på 25000000 kr.,

47. beträffande stöd till invandrarorganisationer m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf629 yrkandena 2

och3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

49. beträffande stödprojekt för återvandrare

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande30

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört, dels till ett nytt anslag Stödprojekt för

återvandrare anvisar ett reservationsanslag på 1500000 kr.,

52. beträffande medelsanvisning till överföring av

flyktingar m.m.

att riksdagen med anledning av proposition 1991/92:100 och med

bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande 26 dels som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört, dels till

Överföring av flyktingar m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar

ett förslagsanslag på 26500000 kr.,

53. beträffande särskild flyktingkvot

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf17 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

56. beträffande svenskundervisning m.m.

att riksdagen med bifall till motion

1991/92:Sf629 yrkande4 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

60. beträffande regler om statsbidrag till

invandrartidningar

att riksdagen med bifall till motion

1991/92:Sf612 yrkande4 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

Bilaga

Offentlig utfrågning i socialförsäkringsutskottet om

främlingsfientlighet och rasism

Tisdagen den 25 februari 1992

Till utfrågningen har inbjudits företrädare för ett flertal

myndigheter och organisationer, vilka framgår av underbilaga 1.

I utfrågningen har deltagit ledamöter och suppleanter i

socialförsäkringsutskottet, se underbilaga 2.

Nedan följer en utskrift av vad som förekommit vid

utfrågningen.

Avd. 1

Forskningsrön om etniska relationer och etniska konflikter i

Sverige

Ordföranden: Mina damer och herrar! Jag ber att få hälsa

er alla hjärtligt välkomna hit. Det gäller såväl våra inledande

talare som övriga deltagare.

Frågor om flyktingfientlighet och rasism har, tyvärr, blivit

allt vanligare i vårt land. Det är därför ganska naturligt att

det utskott som handlägger flykting- och invandrarfrågorna

anordnar en offentlig utskottsutfrågning i detta mycket

angelägna ärende.

Tonvikten kommer att ligga på forskning och erfarenheter av

invandrarnas situation när de kommer till vårt land. Tidigare

har vi kanske mest handlagt asylfrågor. Men det är minst lika

viktigt att vi vet hur invandrarna behandlas och hur de har det

när de väl kommit till Sverige.

Planeringen för den här dagen är sådan att utfrågningen har

delats upp på tre olika avsnitt -- avdelningarna 1, 2 och 3.

Den första avdelningen gäller forskningsrön, etniska

relationer och etniska konflikter i Sverige. Den andra

avdelningen handlar om hur rasism och rasistiska organisationer

skall motverkas. På eftermiddagen tas den tredje avdelningen

upp, som handlar om hur olika invandrargrupper upplever sin

situation och om vad som kan göras för att motsättningar skall

kunna undvikas.

Efter första passet har vi 15 minuters rast. Då får ni

tillfälle att t.ex. leta upp en kaffeautomat eller besöka

riksdagens kafé. Lunchpaus blir det mellan kl. 12.30 och kl.

13.30. Utfrågningen beräknas vara avslutad omkring kl. 15.00.

Hela utfrågningen kommer att dokumenteras. Hela dagen har vi

stenografer med oss här. Jag ber att få hälsa nu sittande

stenograf välkommen hit. Stenograferna vill gärna ha manus om

sådant finns. Men de är vana vid att uppta de mest skilda

anföranden i detta hus.

Utskriften kommer efter tryckning att bifogas till det

betänkande som socialförsäkringsutskottet avger i flykting- och

invandrarfrågorna under vårsessionen.

Vid min sida har jag vice ordföranden Doris Håvik och

kanslichefen Siv Helmer, som förhoppningsvis ser när ni har

frågor på hjärtat. Jag återkommer senare till den saken.

Så ber jag att särskilt få välkomna Charles Westin från

centrum för invandrarforskning vid Stockholms universitet samt

Karin Edenhammar och Benny Marcel från Rädda barnen. Jag vet att

ni gärna vill uppträda tillsammans. Charles Westin får först

ordet för ett inledande anförande. Våra inledningstalare kommer

att ha 10--15-minutersanföranden. Därefter blir det tillfälle

att ställa frågor. Var så god, Charles Westin!

Charles Westin: Jag skall prata litet grand om

forskningsrön rörande etniska relationer och etniska konflikter

i Sverige -- ett ämne som under väldigt många år har varit

centralt just när det gäller forskningen kring invandringen i

Sverige.

Jag går tillbaka i historien, till slutet av 60-talet då

invandrarutredningen tillsattes. En central fråga bland många

andra var just frågan om relationerna mellan svenskar och

invandrare. Fanns det en risk i Sverige för att sådana

motsättningar skulle uppstå mellan värdbefolkningen, dvs.

svenskarna, och invandrarna som kunnat noteras i vissa andra

invandringsländer? I färskt minne fanns kravallerna, problemen

och motsättningarna i de svartas ghetton i USA:s storstäder.

En undersökning som invandrarutredningen lät göra gällde en

studie av svenska folkets attityder och inställning till

invandrare. Denna undersökning gjordes 1969. Några år senare

rapporterades den av Arne Trankell, som var professor vid

pedagogiska institutionen. Av den här undersökningen framgick

att människor med låg utbildning och folk med liten erfarenhet

av utlandsresor eller personer tillhörande arbetarklassen och

äldre personer hade en mera negativ inställning till invandrarna

än vad välutbildade och välbärgade personer med erfarenhet av

utlandsresor och med många kontakter med invandrare hade.

Om vi går framåt i tiden, fram till slutet av 70-talet, finner

vi att återkommande frågor i samhället rörde just relationerna

mellan svenskar och invandrare. Det fanns rapporter om att

invandrare diskriminerades. I Södertälje förekom slagsmål med

svenska och assyriska ungdomar inblandade. I den vevan

tillsattes diskrimineringsutredningen, som gjorde flera olika

undersökningar just för att studera förekomsten av

diskriminering. Dessutom förekom ett arbete rörande

lagstiftningen på det här området. Bl.a. genomfördes en ny

attitydundersökning med delvis samma frågor. Tvärtemot vad alla

väntade sig visade den undersökningen att inställningen till

invandrare hade blivit avsevärt mycket positivare. Det var en

väldigt stor överraskning, därför att man i samhället -- bland

opinionsbildare, hos massmedia och hos myndigheter -- nog var

ganska säker på att inställningen skulle ha blivit negativare,

att relationerna skulle ha försämrats.

När de här resultaten presenterades vid en presskonferens

trodde journalisterna inte på resultaten. Inte heller

rapporterade journalisterna särskilt mycket om resultaten. På

något sätt saknades intresset.

Litet senare, i mitten av 80-talet, dök ånyo uppfattningen upp

att rasismen var på framväxt i Sverige, att motsättningarna

ökade och att det fanns en mängd tecken på att problemen hade

tilltagit i fråga om relationerna mellan svenskar och

invandrare.

1987 gjordes också en undersökning, finansierad av

delegationen för invandrarforskning vid

arbetsmarknadsdepartementet och invandrarverket. Den

undersökningen visade att inställningen till invandrare inte

hade försämrats hos svenska folket. Tvärtom var inställningen i

stora drag ganska välvillig. Förbättringen var inte lika

påtaglig, stor, som vid vår mätning 1981. Å andra sidan var

perioden mellan mätningarna kortare.

Vad den undersökning som gjordes 1987 visade var

förskjutningar hos befolkningen. Yngre personer stod nämligen

för en något negativare inställning än tidigare. Det var en

obehaglig upptäckt och en riskfaktor. Ytterligare en kommission,

kommissionen mot främlingsfientlighet och rasism, tyckte att det

var viktigt att följa upp detta och att studera litet närmare

just den svenska ungdomens inställning i invandrarfrågorna. Av

den anledningen genomfördes en undersökning 1990 under ledning

av Anders Lange och mig. Första rapporten från denna kommer

nästa vecka. En del resultat har redan presenterats i en artikel

och har alltså figurerat i pressen. Den här undersökningen, med

delvis samma frågor och som därmed möjliggör jämförelser med

tidigare undersökningar, visar väldigt tydligt beträffande

frågor som rör mottagandet av flyktingar och invandring till

samhället samt vissa frågor som gäller aktuella debatter --

invandrares brottslighet och bostadsfrågorna exempelvis -- att

svarande i åldern 16--21 år har en avsevärt mera negativ

inställning än tidigare undersökningar visat att ungdomar har.

Det råder nog inget tvivel om att det har skett en

förskjutning, en förändring, bland ungdomarna. Det handlar då

inte främst om att människor har ändrat åsikter, utan det

handlar mera om att nytillkomna ungdomsgrupper, nya

ungdomsväljare -- för att använda politiska termer -- har andra

synpunkter i dessa frågor än de har som är litet äldre.

Vad beror då detta på? Vi är ganska så övertygade om att det

inte beror på mätproblem eller mätfel. Dessa kan svara för en

del av förändringen, men inte för hela förändringen. Det handlar

faktiskt om en ganska stor förändring just när det gäller

invandringen.

Jag skall fatta mig kort men vill ändå framhålla att jag tror

att man måste syna de här resultaten litet närmare. Väldigt

klart är att det är unga pojkar som står för den här

förändringen. Unga flickor däremot uttrycker sig inte negativt.

Det är alltså pojkar, unga män, som står för den här

förändringen. Det är något nytt jämfört med tidigare

undersökningar där vi inte har noterat könsskillnader. Vad beror

detta på? Själv tror jag att det finns väldigt många orsaker.

Det är svårt att peka ut en faktor som i sig förklarar allt.

Självfallet måste väl ungdomsfrågorna sättas i centrum. Under

den senaste tiden har det ju varit en konjunkturnedgång,

arbetslöshet osv. Så var det inte 1990, i varje fall inte i

samma utsträckning som nu. Jag menar ändå att ungdomsfrågorna

måste stå i centrum av debatten. På något sätt har nämligen

dessa frågor hamnat i bakvatten. Ungdomar drabbas kanske av

arbetslöshet i större utsträckning än medelålders människor gör

osv. Ungdomarna konkurrerar dessutom faktiskt med nyanlända

flyktingar och invandrare om jobb, bostäder och vissa andra

knappa resurser. Det här finns med någonstans i bakgrunden. Jag

tror att det är viktigt att ungdomsfrågorna kommer mera i

politikens centrum, om detta är möjligt.

Just när det gäller pojkar tror jag att vi också måste vara

medvetna om vilka åldrar det är fråga om, dvs. de övre tonåren.

Det kan gälla unga killar i 20-årsåldern. Här handlar det också

om konkurrensen om tillgängliga flickor. Vi kan inte bortse från

aspekten att svenska pojkar konkurrerar med invandrarpojkar om

tillgängliga flickor. I huvudsak är det då fråga om svenska och

finska flickor. Men det kan också gälla nordiska flickor. Jag

säger inte att detta är hela förklaringen. Det är dock en sak

som måste tas med i beräkningen.

Sedan finns det, naturligtvis, en rad andra saker, såsom

ungdomskulturen osv., som vi bör titta mera på, diskutera och

vara vaksamma på. Vi bör vara öppna för det som finns i fråga om

dagens ungdomskultur. Om man tänker efter finns det faktiskt

rätt mycket våld i det avseendet. Jag tror att allt detta måste

ses i relation till läktarvåldet, fotbollsvåldet etc. Det här

är en bit av dagens ungdomskultur. Naturligtvis är det kanske

bara en ytterst liten minoritet som ägnar sig åt dessa saker.

Självfallet är ju en majoritet av ungdomarna både solidariska

och välanpassade. En majoritet tar alltså avstånd från nämnda

företeelser. Men det finns ändå en minoritet som kanske så att

säga anger tonläget i olika sammanhang. I populärkulturen samt i

videofilmer och andra filmer förekommer, dess värre, mycket våld

i dag.

Jag påstår dock inte att det våld som finns där är orsaken

till de negativa attityderna. Man måste nämligen sätta in det

här i ett större sammanhang.

Av nämnda undersökning framgår också att ungdomar som ägnar

sig mycket åt videotittande -- särskilt gäller det då den typ av

actionfilmer, karatefilmer o.d. som innehåller mycket våld --

utan någon som helst jämförelse visar upp de mest negativa

attityderna till invandrarna. Men det går naturligtvis inte att

säga vad som är orsak till vad. Allt detta ingår i ett

sammanhang.

Sedan är det självfallet oerhört viktigt hur samhället och

opinionsbildare tolkar det hela och vilka budskap samhället ger

när det gäller inställningen till invandrare. Jag tänker då på

hur vi behandlar flyktingar och hur vi ser på dem.

Unga människor är mera lyhörda för förändringar, mode och

gångbara attityder. De håller ju på att skaffa sig en

vuxenidentitet med allt vad det innebär av grundläggande

värderingar, politiska ställningstaganden etc.

Därför är det viktigt att opinionsbildarna

-- regering, riksdag och myndigheter är oerhört centrala

opinionsbildare -- måste vara väldigt klara över vilka normer

som gäller i samhället. Det handlar om vilka budskap det är som

utgår från samhällets topp. Normer måste fastställas som säger

hur vi behandlar människor i vårt samhälle. Om det finns minsta

tvekan i det avseendet kan det, tror jag, få olyckliga

konsekvenser. I något sammanhang har jag nämnt att beslutet i

december 1989 om att begränsa flyktinginvandringen var

olyckligt. Det var inte själva budskapet som det var fel på --

förmodligen var det som gjordes helt nödvändigt i då rådande

situation. Däremot handlar det om det sätt på vilket det hela

presenterades.

Mot bakgrund av de uttalanden som förekom i samband med

folkomröstningen i Sjöbo något år tidigare rådde en sorts

oklarhet. Det var ett slags dubbla budskap. Jag tror att det var

olyckligt. Naturligtvis har det utnyttjats av de krafter i

samhället som vill verka mot invandrare och flyktingar.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag gärna svarar på

eventuella frågor.

Benny Marcel: Vi från Rädda barnen som är med här i dag är

förstås glada över att vi får delta i den här utfrågningen om en

så viktig fråga som den om främlingsfientlighet och rasism.

Vi tänkte också dela med oss av våra erfarenheter och

funderingar kring den här frågan. Vi börjar med att citera

Gunnar Alsmark, fil.dr i etnologi vid Lunds universitet:

Någon har sagt att Sverige är ett litet land med plats för

bara en åsikt åt gången. Det är fyndigt och elakt men inte helt

sant. Två åsikter skall det vara -- en för och en emot.

Åtminstone tycks det vara så när det gäller vår inställning till

invandrare och flyktingar. Ämnet har på något märkligt sätt

polariserat det svenska folket. Antingen är man för eller så

är man emot. En sådan syn skapar lätt ett vi och de,

ett de rättrogna kontra de förtappade. Men om allt tal

om tolerans och förståelse skall nå högre än retorikens

förnumstiga nivå är det viktigt att i stället fråga sig: I vilka

sammanhang och på vilket sätt är jag en med- eller motmänniska?

Gunnar Alsmark menar att motsättningarna snarare finns inom

oss än mellan olika människor.

Så ytterligare ett citat från en annan bok som kom ut för

några år sedan och som har titeln Blandsverige:

Hoppas man att 20 års massiv invandring av utländska arbetare

och flyktingar från jordens alla hörn skall upplevas som något

enbart positivt då blir man säkert besviken. Har man däremot en

mera realistisk förväntan på svenskarnas bemötande av främlingar

så blir bilden inte lika mörk. Visst finns det fientlighet,

förföljelse, kyla och ointresse, det är dokumenterat. Men om man

vill så kan man ju också se svenskar och invandrare mötas i en

mängd olika sammanhang under vänskapliga former, på

arbetsplatser, daghem, i skolor, på idrottsplatser, i

föreningar. Men det är inte Sörgårdar -- svenskarna är inte

världens hjärtligaste och spontant gästfriaste folk. Men vi har

hamnat i ett "blandland" på kort tid och utan större träning i

att i social samvaro hantera stora kulturella skillnader.

Vad vi kortfattat vill försöka förmedla här är detta med att

våga möta människan och barnet, som är i fokus för oss. Det

etniska mötet väljer vi att kalla detta möte. Det gäller att

kreativt kunna använda den historia och berättelse som växer

fram vid det mötet.

I arbetet för barn från olika kulturer är det nödvändigt att

ständigt jämföra och utbyta erfarenheter. Endast då en dialog

kommit till stånd kan vi i egentlig mening säga att vi börjar

förstå vår medmänniskas situation. Ibland är det svårt att se

varats villkor för ett barn med flyktingbakgrund. Ändå måste vi

fråga oss om verkligheten för ett barn är vad vi tycker oss se.

I vår iver att hjälpa och stödja samt förstå ett barns

verklighet och behov identifierar vi oss ofta i låsta och

färdiga program.

Genom ett alltför ensidigt synsätt finns dock risken att vi

hindrar barnets och våra egna möjligheter till det oväntade

mötet -- det som är paradoxalt, oregelmässigt, riskfyllt,

improviserat och unikt. Det etniska mötet kan också visa oss

vägen till barnets eget liv. Först då, tror vi, kan vi få en ny

kunskap som leder människan framåt.

Karin Edenhammar: Benny och jag representerar inte

forskningen. Snarare representerar vi opinionsbildning. Det är

dock viktigt för oss att utgå från forskning. Vår uppgift är ju

i viss mån att försöka ta del av forskningen, att göra den

begriplig och att föra ut den till dem som möter barnen. Det är

ju våra barn som möter de allra flesta människor som har en

annan etnisk bakgrund än den vi själva har. Vi vuxna möter ju

inte dessa människor. Hur många av er här gör det dagligen?

Ungarna på dagis och i skolan gör det däremot.

Därför skulle jag vilja fokusera på barnen. Det gäller således

min yrkeskunskap, eftersom jag är psykolog med intresse för

förutsättningarna för barns utveckling i tidiga år.

Jag skulle också vilja säga något om Charles Westins

undersökning. Jag har kontakt med en psykolog i Bergen som

nyligen har gjort en enkätundersökning bland ungdomar på

högstadiet och gymnasiet. Enkätundersökningen omfattar 1000

ungdomar i Bergen. De resultat som framkommit stämmer

synnerligen väl överens med vad Charles här har redovisat. Man

kan alltså se en ökad främlingsfientlighet bland de unga. Vidare

framgår skillnader mellan pojkars och flickors syn på kamrater

som kommer från andra kulturer.

Fördomar grundas tidigt i en människas liv. Vi har hitintills

talat om ungdomarna. Men de värderingar som vi bär med oss har

vi fått tidigt i livet. Och vad är det då som påverkar våra

värderingar, vår personlighetsutveckling? Det finns en känd

psykolog i Danmark som heter Steen Larsen. Han säger: Ett barn

föds som ett halvfabrikat. Kulturen och de sociala

omständigheterna gör resten.

Hur vi möter våra barn till vardags är erhört viktigt. Hur vi

formar barnomsorg och möjligheter för föräldrar att vara med

sina barn och hur vi formar skolan samt den utbildning och

information som vi ger de människor som möter barnen är det

viktiga. Beslut som fattas i det här huset har oerhört stor

betydelse för den status, det värde, som vi ger barnen.

Synen på barn har förändrats under de senaste tio åren. Vi vet

nu mycket mer om hur barn utvecklas. Dessutom vet vi att de

första åren är av stor betydelse.

Hur fördomar utvecklas har också med barns mentala och

känslomässiga utveckling att göra. Förskolebarnet är av sig

självt så att säga fördomsfullt, och då i den bemärkelsen att

det befinner sig på en utvecklingsnivå som gör att det inte kan

tänka flexibelt. Barnet ställer konkreta frågor och gör konkreta

påståenden: Varför är den svart? Varför har den inga ben? Den

sortens frågor ställer barn till oss. Vi måste möta de här

frågorna på samma konkreta och respektfulla sätt. Vi får inte

moralisera över att barn ser på andra människor på det här

sättet.

Barn som är i sjuårsåldern eller litet äldre börjar kunna

tänka flexibelt. De kan göra bedömningar och skilja mellan det

yttre och det inre -- dvs. de kan börja ha en medkänsla för

andra människor och leva sig in i hur andra människor har det.

De kan alltså se mera till de inre likheterna än till de yttre

olikheterna. Vi måste uppmuntra barnen att ha denna flexibilitet

i sitt tänkande, så att de märker att människor kan se olika ut

och att de kan bete sig olika. Men på många sätt är vi lika och

har samma behov och rättigheter.

Detta har vi stöd för i FN:s konvention om barnets

rättigheter, som verkligen försöker lyfta fram barnets bästa och

barnets rätt att inte bli diskriminerat.

Vi skulle kunna tala mycket om konventionen och dess

betydelse. Men jag tror inte att det finns tid för den just nu.

Avslutningsvis skulle jag vilja fokusera debatten till det som

kallas för: godhetsutvecklingen. Jag tycker att det är alldeles

utmärkt att vi uppmärksammar de övergrepp och kränkningar som

förekommit när det gäller människor som kommit till Sverige och

som har en annan bakgrund än vi. Vi måste göra manifestationer

och "statements" och visa att vi tar avstånd från det som

händer. Men, vi måste också fundera på om det går att uppfostra

människor till godhet. Skall vi alltså inte försöka fundera

också på detta med godhetsfostran?

På samma sätt som barn föds med möjligheter att utveckla

fördomar, på samma sätt har vi möjligheter att utveckla godhet

och empati för andra människor. Men det behövs stöd för detta.

Det är ingenting som går av sig självt. Barnen behöver stödjas i

utvecklingen av inlevelseförmågan och i förmågan att utveckla

vänskap mellan barn. Hur mycket uppskattar vi och bekräftar

barns vänskap? Jag tycker att det är litet. De behöver förmågan

att kunna bli vän med och förstå andra.

Om man är vän med en människa från en annan kultur, betraktar

man inte denna person som någon som är främmande, utan man

betraktar denna person som en människa. Det yttre spelar inte så

stor roll.

Det borde kanske vara en offentlig utfrågning om hur

godhetsutveckling och empatiutveckling ser ut.

Ordföranden: Tack för det. Det kanske kan bli föremål för

nästa utfrågning.

Benny Marcel: Jag skulle vilja förstärka vad Karin

Edenhammar sade med en kort illustration. Jag tänkte att det

skulle passa bra att göra denna illustration i detta hus, just

för att komma nära verkligheten.

Jag har i några år arbetat med lokalt flyktingmottagande och

rest runt i landets alla mindre kommuner där flyktingar har

tagits emot. På några av dessa ställen har det funnits liten

erfarenhet omkring flyktinginvandring. Det är när man kommer

nära människors liv -- precis som Karin Edenhammar beskrev --

som det finns en möjlighet att bemöta dem och ge dem svar.

Godheten och empatin, som är ett ganska nytt forskningsområde,

blir tydlig hos barn.

Jag var på en liten ort i Dalarna. Spaltkilometrar hade

skrivits i press om allt förfärligt som skulle hända, t.ex.

brottslighet och vad som kunde hända flickorna osv. Det här var

en "smitta". Jag tänkte att det var tur att dessa flyktingar

inte kunde förstå vad som skrevs i tidningarna i denna kommun.

Där skulle ske samlingar och manifestationer, och alla hade de

förstås goda intentioner. Där fanns representanter från

frivilligorganisationer, kommunen och kyrkan. Alla skulle tala

om den stora flyktinginvandringen. I själva verket var det tre

personer som skulle komma till orten.

Där fanns också en representant från högstadiet. Han hette

Erik. Han frågade spontant och på sitt sätt: "Är det du som

skall hålla i negerinformationen?" Det sades på brett dalmål.

Jag kände att ett sådant argument går att bemöta. Det är inte

fråga om en fördom, utan det är något som det går att svara på.

Vad som är svårt är att tränga in i människors sätt att försvara

sig genom att säga ja, hålla med, och vara rörande ense i en

fråga, för att sedan i själva verket göra ett helt annat

ställningstagande, privat.

Vi måste privat och kollektivt göra ett starkt

ställningstagande. Det är lika viktigt att stödja vänskap mellan

människor som att avslöja rasism och främlingsfientlighet.

Ordföranden: Inledningen har förvisso innehållit många

tänkvärda saker. Jag är övertygad om att här finns många frågor

och tyckanden.

Maud Björnemalm (s): Jag skulle vilja ställa en fråga till

Charles Westin. Du sade att det omkring 1981 hade skett en

förskjutning av uppfattningen. Förskjutningen har hela tiden

förstärkts. Det kunde konstateras 1991. Det var främst bland

ungdomarna. Jag uppfattade inte riktigt om ni hade tittat litet

närmare på orsakerna till förskjutningen.

Charles Westin: Det var inte fråga om en förskjutning från

1981 utan från 1987, sex år senare. Det gällde en undersökning

bland ungdomar. Undersökningen skulle visa på en fördjupad

analys av ungdomars attityder, men också försöka finna möjliga

förklaringar till varför den nytillkomna ungdomsgenerationen ser

mer negativt på invandringen än tidigare generationer.

Karin Israelsson (c): Beskedet om forskningen var

intressant. Det gällde även sammanställningen från Rädda barnen.

Går det att tro att nästa generation skall bli litet mera

tolerant, som har vuxit upp med dessa täta kontakter med

människor som ser annorlunda ut? Finns det något hopp för

framtiden?

Finns det någon skillnad mellan ungdomar i små kommuner och

stora kommuner? Varierar inställningen, eller är den lika över

hela landet?

Charles Westin: Jag kan svara på en del av frågan.

Jag tror att det finns hopp om att ungdomar även i framtiden

kommer att vara positivt inställda. Det handlar om hur vi

reagerar på det som har hänt, attentat och attacker mot

flyktingförläggningar osv.

Frågor som rör relationer mellan människor -- i det här fallet

mellan svenskar och invandrare -- berör grundläggande

värderingar. Det handlar om medmänsklighet och solidaritet. Det

är viktigt att påverka och nå ungdomen, när det gäller sådana

värderingar. När man har nått upp till 20--25-årsåldern och har

en negativ uppfattning om andra människor i samhället, t.ex.

invandrare, ändrar man inte så lätt uppfattning. Man är inte

mottaglig för sakargument. Det hela ligger mycket djupare.

Därför är det viktigt att nå barn och ungdomar i dessa frågor.

Det är viktigt och fint att dessa solidaritetsaktioner har

kommit till stånd. Det är också ett sätt för oss i det här

samhället att visa att vi inte accepterar negativa, intoleranta

uppfattningar om människor som kommer till Sverige.

Där fanns visst någon ytterligare fråga?

Karin Israelsson (c): Den gällde skillnaden mellan små och

stora kommuner.

Charles Westin: I den senaste ungdomsundersökningen har vi

inte funnit att det finns så stora skillnader. Men det beror på

att den är begränsad till fyra kommuner. Tidigare undersökningar

visar att det finns en stor skillnad mellan storstäder, större

städer och små kommuner på landsbygden. Det måste tillskrivas

det faktum att människor som tidigare bodde på landsbygden hade

egentligen litet kontakt med Sverige som ett mångkulturellt

samhälle, t.ex. med invandrare.

Informationen kommer huvudsakligen från massmedias

beskrivningar. Men det utgör en annan fråga som vi kanske kan ta

upp i något annat sammanhang. Bilden som förmedlas av massmedia

tenderar att fokuseras på negativa händelser som våld och

konflikter. Däremot finns det mindre utrymme för positiva

händelser, solidaritetsaktioner osv. Massmedias bild ger en

negativ förstärkning.

Margit Gennser (m): Charles Westin framförde en hypotes om

att mode i hög grad påverkar ungdomarnas attityder. Det gäller

då kortsiktiga förändringar. Dessutom sprids ofta modetrender

internationellt. Bl.a. har dessa problem funnits i Europa. Har

du studerat hur det här har kunnat sprida sig till Sverige? Har

du sett efter hur massmedia rapporterar från kontinenten och

Storbritannien? Vi såg likadana effekter på 60-talet. Vilka

åtgärder som vidtas är beroende av vilka förklaringar som finns

till de snabba förändringarna i ungdomsgrupperna. Om modeteorin

skulle fungera, stämmer inte riktigt Karin Edenhammars hypotes

att det är de första åren i en människas liv som har stor

betydelse. Dessutom borde attityder påverkas i hög grad i

förskolan. De barn det här gäller har gått på förskolan och

varit i daghem. Hur har modetrenden spritt sig?

Charles Westin: Nej, jag har inte tittat på det.

Med mode menar jag att ungdomar är lyhörda för de trender som

är aktuella i samhället. De tar åt sig av dessa trender för att

kunna bilda sig en egen politisk identitet och vuxenidentitet.

Självfallet finns det andra saker i barndomen och uppväxten

och föräldrarnas uppfattning som också måste vägas in. Jag tror

inte att dessa saker nödvändigtvis behöver vara motsägande,

dvs. vad Karin Edenhammar och vad jag sade.

Berith Eriksson (v): Orsaken till att vi ville höra Karin

Edenhammar och Benny Marcel var först och främst med utgångpunkt

från de tidningsartiklar vi hade läst om Rädda barnens

utredning.

Charles Westin talade också om vad det officiella Sverige gör

och som kan ha varit av betydelse.

I tidningsartiklar har man talat om gatubarn i Sverige, om

inlåsning av barn och ungdomar. Hur behandlar vi invandrar- och

flyktingbarn i Sverige? Behandlar vi dem annorlunda? Vilka

signaler ger det till svenska barn och ungdomar?

Vi har en tendens att tala om sådant som inte direkt ligger på

vårt bord. Men hur är det med sådant som i allra högsta grad

skulle kunna påverkas av oss här i riksdagen?

Hur har t.ex. diskussionerna runt terroristlagen, jakten på

kurderna för några år sedan förlöpt, och hur tog svenska

människor åt sig av de diskussionerna? Vilka signaler gav dessa

diskussioner?

Karin Edenhammar: Jag skulle först vilja kommentera

frågorna om förskolan.

Barn har gått i förskola i många år. Men det har varit en ökad

tillströmning av människor med en annan etnisk bakgrund. Det är

därför viktigt att påpeka att vad som händer med barn och

ungdomar under de första åren i deras liv är viktigt. Jag

vidhåller att det är betydelsefullt. Det finns förutsättningar

att påverka barnen i en positiv riktning.

Massmedia har en benägenhet att lyfta fram alla hemskheter.

Manifestationer gjorda av barn för sina kamrater som t.ex. är

utvisningshotade väcker inte så stor uppmärksamhet.

Rädda barnen försöker göra analyser och peka på kränkningar av

flyktingbarnens rättigheter. Där nämndes en av våra rapporter

som handlar om inlåsning av barn. Vi ifrågasätter och motsätter

oss i hög utsträckning sådana åtgärder.

Vi prövar att med hjälp av kunskap och opinionsbildning

försöka ändra attityder hos både barn och vuxna när det gäller

människor med annan etnisk bakgrund än vad vi själva har.

Charles Westin: Bl.a. har vi frågan om utredningen kring

mordet på Olof Palme och inriktningen på utredningen till PKK

och kurderna. Vid en undersökning av hur svenskar svarade på

frågor 1987 om hur lika eller olika de uppfattade ett antal

olika namngivna nationaliteter och etniska grupper, hamnade

kurderna helt klart längst ner på listan tillsammans med

iranier. Det här går inte att bevisa, men det finns mycket som

talar för att den negativa uppmärksamheten kring kurderna som

folkgrupp i samband med polisutredningen har lett till en

negativ bild av dem. Det är ganska säkert.

Iranierna var en nytillkommen flyktinggrupp. Det var mycket

uppmärksamhet i massmedia om ayatolla Khomeini. Jag har inte

riktigt tidsperspektivet klart om även dödsdomen mot Rushdie

kunde spela någon roll. Den islamiska fundamentalismen sågs som

något främmande för Sverige. Man var rädd att den förekom bland

iranska invandrare i Sverige.

De signaler och budskap som kommer från statsmakterna är

viktiga. Ett beslut i ett avseende kan utgöra signaler och

budskap som kan uppfattas på andra sätt av andra grupper i

samhället.

Berith Eriksson (v): Jag har en följdfråga angående

flyktingbarn.

Vi har i olika sammanhang fått upplysningar om i vilken

utsträckning flyktingbarn låses in. Har ni funnit att

invandrarbarn, eller barn med annan etnisk bakgrund, slås ut på

ett annat sätt än svenska ungdomar? Jag tänker på det som har

stått att läsa om gatubarn i Sverige, nämligen barn med

invandrarbakgrund.

Benny Marcel: Det är viktigt att klargöra definitioner när

man talar om gatubarn och barn med flyktingbakgrund. Det handlar

om två helt olika definitioner. Gatubarn är en olycklig

formulering.

En fråga var om barn med flyktingbakgrund eller

invandrarbakgrund har en tendens att slås ut. Vi har gjort en

longitudinell studie av iranska flyktingbarn i Sverige. Man har

följt barnen under fyra år. Forskningen har genomförts vid

flyktingcentret i Karlstad. Där finns iranska barn med svåra

traumatiska upplevelser av krig. Variabler såsom psykisk hälsa

och ohälsa har använts. Det har visat sig att barnen har varit

oerhört traumatiserade.

Efter terapier och samtal med barnen och stöd och behandling

har dessa svåra trauman kunnat läkas. I stället har tillkommit

att barnen känner ett utanförskap. Det är inte ett självvalt

utanförskap. De stöts ut och mobbas, och det största problemet

för barnen är att de inte har några svenska kamrater eller

vänner. De känner sig helt utanför. Där har förskolan och skolan

en viktig uppgift. Det rör sig om barn som är mellan fem och

åtta år gamla och som har följts under några år. Det är

alarmerande att så små barn som har haft så svåra upplevelser av

krig och konsekvenserna därav ändå känner att utanförskapet är

svårare än det tidigare traumat.

Det krävs kraftfulla åtgärder inom utbildningar av lärare,

förskollärare och barnomsorgspersonal, så att de är väl

förberedda och har verktygen för att kunna möta en blandkultur.

Ingela Mårtensson (fp): Det var intressant att höra

redovisningen av forskningsrönen. Redan i mitten av 80-talet

kunde man se en förskjutning av attityderna främst bland pojkar

i övre tonåren. Vad har de resultaten lett till? Har några

insatser gjorts för att kunna möta en sådan förändring? Nu

känner vi oss litet överraskade över allt det som händer omkring

oss i dag. Borde inte dessa attityder ha mötts på ett tidigt

stadium? Vad ledde resultatet till?

Ni nämnde Luciabeslutet 1989 och folkomröstningen i Sjöbo. Det

är händelser som har varit negativa för opinionen angående

invandrare och flyktingar. Finns det andra sådana politiska

beslut som också har påverkat i negativ riktning? Vad har

flyktingmottagandet betytt?

En annan fråga gäller språket. Benny Marcel talade om barnen

och deras svårigheter.

Charles Westin: Förändringarna i attityderna bland

ungdomar är relativt nytt. Vi märkte en liten tendens till det

1987. Det ledde till att vi gjorde en ny undersökning 1990. Vi

märkte en svag tendens bland ungdomar 1987.

Vad detta skall leda till nu kan inte jag svara på. Jag hoppas

att det leder till att vi får möjligheter att fortsätta med

forskningen. Det är en forskares önskemål att kunna bena ut

frågorna djupare.

Det är viktigt att frågorna tas upp på dagordningen i

samhället. Ungdomsfrågor behöver inte nödvändigtvis vara

kopplade till invandringen. De kanske får en mer central roll i

dag.

Vid en historisk återblick finns det en tendens som visar att

under 70-talet och fram till 80-talet utvecklades attityderna i

en positiv riktning, men det vara bara till en liten grad ett

resultat av specifika invandrarpolitiska åtgärder. Jag tror att

det var en effekt av den allmänna välfärdsutvecklingen i

samhället och hela den politik som har förts under lång tid i

vårt samhälle, dvs. solidaritet och demokrati som centrala

begrepp. Det har gällt att värna dem som har en svag position i

samhället. Det här har varit centrala mål i svensk politik under

lång tid. Effekterna av generella åtgärder i positiv riktning

kan alltså bli positiva.

Beslut som är mångtydiga kan ha denna negativa riktning, som

t.ex. Luciabeslutet och hela debatten omkring Sjöbo. Jag kan

inte komma på några andra politiska beslut just nu som har haft

den effekten. Den uppmärksamhet som flyktingfrågorna har fått i

massmedia och samhället i övrigt har dess värre varit negativa.

På lång sikt har det haft en negativ inverkan. Jag kan inte

komma på specifika beslut som har fattats i riksdagen eller

regeringen som har haft den effekten.

Ingela Mårtensson (fp): Det gällde om flyktingmottagandet

har haft någon betydelse.

Charles Westin: Min personliga uppfattning, som inte är

baserad på några djupgående studier, är att flyktingmottagandet

inte har fungerat som det var tänkt. Antalet flyktingar som kom

till Sverige under slutet av 80-talet var mycket större än

beräknat. Det har inneburit att det har blivit stockningar och

problem.

Skall man leta efter fel, var kanske systemet för tungrott.

Intentionerna var nog goda, dvs. att sprida flyktingarna över

hela landet. Men det har inte fungerat som det var tänkt, och

det har lett till negativa konsekvenser.

Diskussionen i Sjöbo handlade kanske mindre om flyktingar och

mera om att de lokala myndigheterna inte gillade styrningen från

Stockholm och Norrköping. Det har spelat en roll i många av de

orter där sådant lokalt motstånd har funnits.

Jag tror att samma typ av motstånd skulle gälla om vägverket

ville dra en stor motortrafikled genom marker som man värnar om

lokalt.

Jag tror inte att det ursprungliga motståndet i Sjöbo

utgjordes av fientlighet riktad mot flyktingar och invandrare.

Vi skapar rasism genom att vara rädda för rasismen. Det är

farligt att använda ordet rasism alltför löst i sådana

sammanhang. Vi måste vara försiktiga. Det handlar inte så mycket

om rasism som om en rädsla hos människor för det främmande.

Massmedia övertolkar lätt sådant i termer av rasism. Det är en

olycklig utveckling.

En sak som jag tyckte var fel var att den tidigare

invandrarministern, Georg Andersson, för några år sedan talade

mycket om rasism. Jag menar att det inte handlade så mycket om

rasism. Då fördes rasism in som en term i vår politiska debatt.

Jag tror att det var fel. Det finns förvisso rasistiska

organisationer och rörelser. Men de har inte så stort stöd bland

befolkningen. Låt oss jämföra situationen i Sverige med den i

Sydafrika och andra länder där det verkligen finns en etablerad

rasistisk diskriminering av olika folkgrupper.

Benny Marcel: Frågan gällde språk. Det är viktigt att inte

plocka ut språket ur dess sammanhang.

Gunnar Tingbjörn, lektor i svenska språket vid Göteborgs

universitet, utbildar lärare i svenska som andra språk och leder

forskningsgruppen SPRINS, (SPRåkutveckling hos INvandrarbarn i

Sverige) han menar bl.a. att det som är mest skrämmande just nu

när det gäller det som vanligtvis kallas social nedrustning, där

varje daghem blir en resultatenhet och varje kommundelsnämnd

blir en egen del, är att sådant slår hårt mot de barn som

behöver extra stöd. I någon kommundelsnämnd i Göteborg har

krävts läkarintyg för att kunna få hemspråksundervisning.

Hemspråksundervisning måste betraktas som ett barns rättighet!

Det är viktigt att inte lösgöra språket från den övriga

identitetsutvecklingen. Det har skett en revidering av

hemspråksundervisningen. Jag vill slå fast att språk är

identitet.

Samtidigt har mottagandet av flyktingar och invandrare i

Sverige stått modell för andra länder. Det är oerhört viktigt

att Sverige är tydligt i agerandet just nu. Det är viktigt att,

när man talar om att särart och identitet skall få utvecklas i

ett föränderligt europeiskt sammanhang, sätta ljuset på frågor

om språk, kultur och identitet.

Pontus Wiklund (kds): Charles Westin beskrev orsaker till

att unga män inte så sällan är negativa till invandrare. Jag

instämmer gärna i den beskrivningen.

När det gäller svensken i allmänhet finns även där rätt många

som vill bromsa invandring och invandrare på olika sätt. Det

finns säkert många olika orsaker till det. Men jag vill renodla

frågan.

Kan man säga att det huvudsakligen handlar om en rädsla för

det annorlunda kulturella beteendet och en svårighet att

försvara den egna kulturella traditionen osv.? Eller kan det

huvudsakligen vara en fråga om en rädsla för konkurrens om våra

resurser och sociala förmåner osv.?

Charles Westin: Det är en intressant fråga. Jag tror inte

att det går att renodla den så långt. Jag tror att båda sakerna

finns med. Det finns en rädsla för konkurrens om knappa resurser

som arbete, bostad osv. Men djupare finns en rädsla för det

främmande, och det är högst mänskligt. Vi kallar det

främlingsrädsla. Men det behöver inte nödvändigtvis innebära

fientlighet. Det är ett slags inbyggt kulturellt program.

Människor tillhör en kultur och försöker på olika sätt värna om

traditioner, språk osv.

Mycket handlar om föreställningar om den egna kulturen.

Samtidigt vet vi att språk och kultur förändras. Vi tar intryck

av andra kulturer. Det sker en ständig kulturell utveckling och

förändring. Intryck från andra länder och andra folkgrupper som

kommer till Sverige påverkar oss.

Arne Trankell som gjorde den första större analysen av

svenskars attityder gentemot andra folkgrupper tog upp frågan om

uppfattningen om invandraren som ett hot mot den kulturella

identiteten och uppfattningen av invandrare som ett hot mot den

socio-ekonomiska tryggheten. Jag tycker att den analysen

stämmer. Det är fråga om centrala faktorer. Båda finns med i

bakgrundsbilden.

Leif Bergdahl (nyd): Charles Westin sade att unga svenska

män är betydligt mer negativa än unga kvinnor mot invandrare.

Jag håller helt med om det. Jag har haft mycket kontakt med

invandrare tack vare min ställning i mitt parti. De ringer och

pratar med mig.

Vi kan göra en jämförelse med primater. Unga hannar som

försöker tränga in i en ny apflock blir direkt bortmotade. Det

blir slagsmål mellan de unga hannarna i flocken. Honorna har

ingenting emot att det kommer in unga hannar i flocken. Jag

tycker att det är intressant.

Är unga svenska män även mera negativa än svenska kvinnor mot

kvinnliga invandrare? Skiljer det sig där? Vilken inställning

har svenska flickor mot invandrarflickor?

Charles Westin: Jag vet inte om jag kan svara på alla

frågorna. Jag har inte underlag för det.

Först har vi frågan om primater. Visst är vi i en mening

primater själva. Men jag tror att det här är mer ett kulturellt

än ett biologiskt fenomen.

Hos många av de nytillkomna invandrarna, från t.ex. muslimska

länder, är flickorna mer hårt hållna. Föräktenskaplig sexualitet

är t.ex. förbjuden enligt lagen. Jag vet inte om det alltid

hålls. Flickorna från dessa länder är mer hårt hållna än vad

svenska och andra nordiska flickor är. Frågorna ligger mer på

det planet än det rent biologiska.

I den senaste undersökningen av ungdomar har vi funnit att

svenska flickor är attraherade av invandrarpojkar. De uppfattas

som mera direkt på sak, visar känslor tydligare osv.

Jag har inte något underlag för att besvara de andra frågorna.

Karin Edenhammar: Det gällde frågan om pojkar och flickor.

När det gäller inlevelseförmåga finns det undersökningar som

visar att flickor tidigare kan utveckla en inlevelseförmåga med

andra människor än pojkar. Det har i hög grad med vår

traditionella uppfostran att göra.

Pojkar i sexårsåldern vet redan och kan formulera att de skall

göra värnplikt. De har redan utvecklat en förmåga att se att det

finns vänner och fiender. Flickor har ännu inte i samma

utsträckning gjort värnplikt, men pojkar vet att de skall göra

det.

I krig identifierar sig flickor med offren, medan pojkarna

identifierar sig med soldaterna. Det finns tidiga skillnader

mellan pojkar och flickor och vad vi uppmuntrar hos pojkar och

flickor.

Vi tar inte riktigt på allvar att hjälpa pojkar att stoppa

sina aggressiva impulser. Barn lär sig mycket av vad vi vuxna

gör och hur vi förhåller oss. Men det syns inte utanpå hur vi

stoppar våra aggressiva impulser. Det är något som vi måste lära

ut: Man kan vara förbannad utan att behöva slåss. Det är alltså

en fråga om uppfostran.

Vi har gett ut en bok som heter Ansvar och uppror. Vi

diskuterar där frågor om inlevelseförmågans utveckling hos barn.

Gunnar Marstorp: Jag vill först ställa en fråga till

Charles Westin.

Det är inte bara invandrare som kommer till Sverige. Många

svenskar reser utomlands -- särskilt ungdomar. Hur påverkar det

inställningen till att leva tillsammans med folk från andra

nationer?

Vidare har vi EG-debatten. Finns det något där som skrämmer

grupper i Sverige så att de också blir rädda för invandringen?

Jag vill också vända mig till Benny Marcel. Han tog upp ett

exempel om tre flyktingar. Det var frågan om inledningsskedet.

Det är klart att folk då är spända. Min erfarenhet av många års

arbete i församlingar ute i landet är att den nya

flyktingmottagningen har varit positiv. De har blivit mötta och

folk har lärt känna dem och blivit vänner med dem. Folk har

lidit mycket med dem när de sedan skall skickas ut ur landet.

Frågorna finns i ett inledningsskede, och därefter kommer

medkänslan.

Charles Westin: Den första frågan handlade om svenska

ungdomar som reser utomlands. Det är ganska entydigt att

ungdomar som är intresserade av att tågluffa eller över huvud

taget resa utomlands och skaffa sig erfarenheter har en

positivare inställning till andra kulturer och till invandrare.

Där finns entydiga resultat sedan lång tid tillbaka.

Den andra frågan som gällde EG kan jag inte besvara.

EG-debatten svängde ganska plötsligt för en tid sedan. Jag vet

inte vad det har haft för inverkan på opinionen. Det finns

mycket i omvärlden som vi måste räkna med. Bl.a. har vi hela

situationen i Östeuropa och det kommunistiska systemets

avveckling. Det kan leda till ett ökat tryck av invandring till

Sverige.

Självfallet kommer trycket från utvecklingsländerna mot hela

västvärlden att förbli stort. I vilken mån EG finns med i det

sammanhanget vet jag inte.

Benny Marcel: Ja, först finns det ett motstånd, sedan

finns det en vilja att mötas. Det var precis vad som hände i det

här specifika fallet jag presenterade tidigare. Året efter stod

det spaltkilometrar i samma lokalpress om att ingen fick ta

flyktingarna från dem då de var utvisningshotade. Det var den

här pojkens och hans klasskamraters agerande som gjorde att

familjen så småningom fick stanna. Men det här var under den tid

människor som ännu inte hade färdiga uppehållstillstånd

placerades ut i kommuner.

Christina Rogestam: Jag tänkte inte ta upp en debatt om

flyktingmottagande, väntetider osv. Det brukar jag ha tillfälle

att informera utskottet om i andra sammanhang. Men vi har en

något annan erfarenhet än den Charles Westin har redovisat.

Jag vill använda några minuter till att informera utskottet om

vad som görs för att få fram olika typer av forskningsrön av hög

kvalitet.

Tidigare var det delegationen för invandrarforskning som höll

i sådana frågor. Den hade till förfogande, i genomsnitt, under

ett antal år 3,2 milj.kr. per år för att satsa på olika

forskningsprojekt. För två år sedan beslutade riksdagen att

denna delegation skall ingå i det nybildade socialvetenskapliga

forskningsrådet. Förra året satsade rådet 4,3 milj.kr. och

innevarande år 7,1 milj.kr. på forskning om internationell

migration och etiska relationer. Ungefär hälften av beloppet

innevarande år går till forskning om etniska relationer och

etnisk diskriminering. 20 % går till forskning om

flyktingpolitiken, 19 % om invandrarbarn och 12 % om invandrare

i arbetslivet.

På de olika universiteten har det vuxit fram ett antal

forskningscentra, bl.a. det mest välkända i Stockholm som

Charles Westin kommer från, men också i Uppsala. Rådet stöder

bildandet av centra i Göteborg, Lund och Umeå. Det finns också

diskussioner om att få fram ett speciellt tema om

etnocentricitet vid Linköpings universitet. Därmed skulle alla

stora universitet vara involverade i arbetet.

I en speciell grupp inom rådet arbetar man med dessa frågor

och försöker intressera fler forskare. Det är oerhört viktigt

för forskningen att goda forskare med kända namn är involverade

för att det skall bli kvalitet i resultaten och för att kunna

dra till sig pengar. Vi försöker därför på olika sätt att

intressera seniora forskare för att det här är oerhört spännande

och viktiga forskaruppgifter. Det gäller att stödja dem så att

de har resurser för att knyta till sig studenter för olika

forskningsuppgifter.

Rådet diskuterar nu möjligheten att få fram en ordentlig

utvärdering av den invandrarforskning som har bedrivits i

Sverige under de senaste åren och möjligen en internationell

bedömning av verksamheten. Vi diskuterar och har delvis beslutat

att satsa basstöd till de tre universitet som håller på att

bygga upp verksamheten, dvs. Göteborg, Lund och Umeå. Det är

meningen att där skall kunna bli ett nätverk av forskare som kan

stödja dem som är intresserade av detta arbete.

Det skall bli ett nationellt nätverk med professor Tomas

Hammar i Stockholm som sammanhållande person. Han innehar för

närvarande den enda professuren i invandrarforskning. Det skulle

vara ett sätt att ge forskarna möjlighet att träffas och

tillsammans arbeta fram intressanta projekt.

Tre doktorandtjänster har nu i vår tillsatts med unga lovande

forskare som arbetar inom detta ämnesfält. Vi hoppas mycket på

dem.

Vi för diskussioner om att ge ett brett programstöd på ett

antal ställen för att ge möjlighet till forskning under längre

tid än tre år, vilket är det normala. I stället skulle det kunna

vara forskning upp till tio tolv år för att kunna följa

utvecklingen i en stadsdel osv. Vi tror att det skulle vara ett

sätt att på sikt se till att myndigheter och inte minst riksdag

och regering har god forskning i botten för de

ställningstaganden som skall göras.

Gustaf von Essen (m): Charles Westin berörde kort

massmedias roll. Det finns väl någon representant från massmedia

här.

Charles Westin sade att massmedia ibland förstärker vissa

negativa händelser och på något sätt bidrar till att i vissa

fall polarisera eller underblåsa polariseringar. Jag förstod

inte riktigt vad han menade, men det kanske går att få en

förklaring. Samtidigt har jag en känsla av att massmedia ibland

moraliserar. Det kan i sin tur få en kontraproduktiv effekt --

modell Sjöbo. Det skulle vara intressant att få höra någon från

massmedia kommentera detta. Det gäller den svåra balansgången

att både framföra korrekta budskap, men ändå försöka undvika

överproduktiva eller kontraproduktiva effekter.

Jag har en fråga till representanten från LO. Fackföreningarna

har liksom många andra en stor uppgift att fylla i sammanhanget.

Det talas om att många yngre män känner rädsla för konkurrens om

arbeten osv. Det skulle kunna bidra i någon mån till vissa

främlingsfientliga attityder. Kan LO kommentera det påståendet?

Birgitta Dahl (s): Jag skulle vilja återkomma till

pojkarna. Gäller det pojkar som under alla förhållanden hade

varit sårbara, även om de ser starka och stöddiga ut, och skulle

ha behövt mer resurser? Vad kan vi göra nu? Är det möjligt att

utnyttja t.ex. arbetsplatsorganisationer eller värnplikten för

att kunna påverka attityder och kanske också stötta pojkarna?

Vidare har vi språket. Jag har fäst mig vid att vi har kommit

tillbaka till frågan om språket flera gånger. Charles Westin

sade t.ex. att det inte var beslutet i sig som kanske var fel,

men däremot budskapet. Det kunde vara vårt sätt att diskutera

fundamentalism och vissa sådana idéer, som vi naturligtvis tar

avstånd från, eller den kvinnosyn och syn på sexualiteten som

kan finnas.

Är det viktigt att vi är tydliga och talar om vad vi tycker i

dessa frågor, samtidigt som vi klargör att vi vet att de flesta

iranier eller kurder som finns i Sverige har flytt? Vi behöver

alltså bli mycket tydligare i vårt sätt att tala i stället för

att i något slags allmän svensk präktighet försöka skyla över.

Vidare har vi barn och resurser för dem, vare sig det handlar

om att uppfostra dem till goda människor eller att hjälpa barn

som kommer hit med svåra krigsskador.

Det finns en akut konflikt i min kommun Uppsala om just

resurserna. Från mitt parti har vi sagt att dessa bostadsområden

skall ha mer resurser per barn än andra. I den besparing som

görs nu framkommer det att i dessa kommundelar finns det

särskilt stora ekonomiska brister. Därför tas mycket resurser

från de kommundelarna. Det är ett jättetrauma. Jag skulle vilja

ha ett svar på den punkten, även om det är en retorisk fråga.

Jag upplever att just nu händer saker som är förödande.

Rune Backlund (c): Jag har också en fråga till Charles

Westin. Charles försökte ringa in pojkarna socialt. Går det att

ringa in gruppen invandrarfientliga pojkar socialt sett? Vilka

lyssnar pojkarna på när man skall försöka möta fördomarna och

bryta upp dem? Vilka är deras idoler? Med vilka kan vi nå dem

med kunskap och budskap?

Kent Karlsson: Först har vi frågeställningen om åsikter

och uppfattningar invandrare och människor från andra kulturer.

Många undersökningar tyder på att den rädsla som finns mot det

som är annorlunda och okänt och som kan utgöra en stark

konkurrent om arbetstillfällen osv. finns inom just

arbetarklassen, dvs. socialgrupp 3. Det är egentligen inte så

konstigt. När omfattningen av arbetslösheten kryper uppåt, är

det i första hand våra medlemmar som drabbas -- i stor

utsträckning de yngre medlemmarna.

När det är bekymmer med bostadspolitiken, är det i huvudsak

barn till LO-föräldrar som är de stora förlorarna.

Om vi tittar på område efter område som har framför allt att

göra med den generella välfärdspolitiken i Sverige, när den

sätts på prov och inte riktigt klarar att leva upp till vad

människor har rätt att förvänta sig, minskar naturligtvis

känslan och möjligheterna att ställa upp och känna solidaritet

med andra -- särskilt för det som känns främmande -- och blir

svårare att klara.

Jag tror inte att det är något särskilt konstigt med detta.

Receptet för att på sikt klara detta utgörs av två saker. Det

ena är en mycket långsiktig opinionsbildning och kunskapshöjning

i samhället -- särskilt bland våra grupper. Men framför allt

handlar det om att klara av den generella välfärdspolitiken.

Klarar vi att för människor förklara att vi har en skattepolitik

som känns riktig och rimlig, att vi klarar försörjningen av våra

barnfamiljer, att vi klarar hemtjänsten osv., klarar vi också

dessa frågor. Då drar vi undan benen för de grupper som sprider

myter i landet.

Från LO:s sida gör vi stora insatser när det gäller framför

allt opinionsbildning och kunskapshöjning bland våra medlemmar.

Olle Stenholm: Jag kom tydligen in fem sekunder efter det

att frågan framställdes. Går det att upprepa frågan?

Gustaf von Essen (m): Massmedia kan ha två roller i

behandlingen av dessa ämnen: dels genom att ta upp händelser av

olika slag där invandrare är med och förstärker negativa

attityder eller belysa händelser så att negativa attityder

indirekt uppstår, dels genom att moralisera och snarare höja upp

invandrare och sätta dem på piedestal och tycka att allt är

fantastiskt. Detta kan leda till en kontraproduktiv effekt. Jag

överdriver litet grand för att Olle Stenholm skall förstå

frågan. Som exempel blev det en kontraproduktiv effekt när media

skrev om Sjöbo.

Olle Stenholm: En allmän idealisering av invandrare kan

inte vara något framträdande fenomen i massmediernas

rapportering om relationerna mellan svenskar och invandrare och

främlingsfientlighet över huvud taget.

Men det kan aldrig vara så, att rädslan för att man skulle

eventuellt alienera de som har främlingsfientliga åsikter skulle

få leda till att massmedier avstår från att kritisera

främlingsfientlighet och avstår från att på olika sätt uttrycka

sin avsky för främlingsfientliga kriminella handlingar -- även

lagliga yttringar av främlingsfientlighet.

I den mån det finns en risk att det lilla fåtalet svenskar som

är aktivt främlingsfientliga alieneras på grund av massmediernas

rapportering, får man nog köpa den risken. Värdet av att

massmedierna brett engagerar sig i både upplysning och

opinionsbildning mot främlingsfientlighet är så mycket större.

Gustaf von Essen (m): Men det var inte det som var

poängen. Det var synd att du inte var med från början. Poängen

var om myndigheter, massmedia och den upplevda överheten har

hamnat i en debattsituation som gör att "vanligt folk" inte

känner igen sig och att det kan leda till en kontraproduktiv

effekt. Massmedias roll måste då också debatteras. Det kan inte

vara så att massmedia hittills har skött sin uppgift bara med

heder och alldeles perfekt. Det måste också finns någon mån av

självkritik.

Olle Stenholm: Det stora problemet med massmediernas

rapportering om främlingsfientlighet ligger inte på den punkten.

Skulle det vara så att människor börjar fyllas av misstro på

grund av att överheten i alla dess skepnader i Sverige tämligen

kompakt tar avstånd från främlingsfientlighet, tror jag att det

är ett litet problem. Jag tror inte att den allmänna opinionen

är formad på det sättet i Sverige.

Det finns skäl att rikta kritik mot massmediernas rapportering

om främlingsfientlighet. Men det gäller snarare att det finns

ett mått av perspektivlöshet. Alla massmedier och journalister

har en naturlig vilja att dra till sig uppmärksamheten med sitt

budskap. Det gör att de något uppförstorar och förvrider vissa

aspekter på främlingsfientligheten i Sverige. Det problem som

riksdagsmannen här talar om är marginellt.

Ordföranden: Den här frågan är ju ganska viktig, så jag

tror att Dagny Eliasson från Sveriges Radio kortfattat skall få

komplettera det svaret, trots att tiden är knapp.

Dagny Eliasson: Jag tycker att frågan är väldigt

väsentlig, och jag tycker att man utöver vad Olle Stenholm har

sagt kan hänvisa till att vi i vår radiolag har en

demokratibestämmelse, vilken innefattar att man om det

förekommer rasistiska eller främlingsfientliga utsagor skall

bemöta dem och ta avstånd från dem. Det kan i sig naturligtvis

ha lett till att man ibland kanske hellre valt bort den typen av

utsagor. Jag tror att vi på den punkten kanske skall vara litet

självkritiska: Det här har funnits och finns i samhället, men

det har inte förekommit i den omfattningen i media, eftersom man

tycker att det här är litet knepigt att ta i. Här liksom i så

många andra sammanhang har det i någon utsträckning förekommit

att man lagt locket på i stället för att låta det förekomma i

ett naturligt sammanhang.

Ett sätt att arbeta vidare med de här frågorna är att som vi

gör på lokalradion, som jag ytterst representerar, se till att

invandrare på ett naturligt sätt förekommer i alla sammanhang.

Det blir då inte en isolerad företeelse och inte heller ett eget

program, utan i varje situation där man diskuterar vad som

förekommer på det lokala planet skall invandrare finnas med --

det är synnerligen viktigt på det lokala planet där man

identifierar sig mer. Jag vet inte om det är ett sätt att komma

vidare, men vi försöker i alla fall.

Jag skulle bara vilja tillägga en sak apropå det som sades om

unga pojkar. Jag mötte häromdagen en man som kommer från

Bolivia. Han hade varit utsatt för en skinhead, som blev väldigt

rädd -- han var ensam och bolivianerna var tio stycken. Han

försökte gå därifrån. Bolivianen gick fram till honom och sade:

Du behöver inte vara rädd -- vi skall inte göra dig illa. --

Nej, men jag har min uppfattning; jag tycker ni är hemska,

svarade han. Bolivianen försökte tala med honom, och det visade

sig då att denne unge man från Sverige inte kunde någonting om

sin egen historia.

Jag sade till den invandraren att vi svenskar kan litet för

litet om deras kultur. Då svarade han: Det handlar inte om det.

Det handlar om att ni kan för litet om er egen kultur och er

egen identitet. Ni tror att det är fult att hissa flaggan och

att det är främlingsfientligt att vara stolt över att man är

svensk. Ni skall vara stolta över att ni är svenskar, och ni

skall veta varför.

Slutet på historien blev att bolivianen höll en föreläsning i

statskunskap, som han näst intill var professor i, för den unge

mannen.

Ordföranden: Nu försöker vi rationalisera litet. Det har

ställts ett antal frågor till Charles Westin, som skall få svara

på dem. Men dessförinnan har Maud Björnemalm också en fråga att

ställa, nämligen om någon kan säga vad ni menar med "ett

mångkulturellt samhälle". Vi tror att det kan betyda en hel del

i sammanhanget.

Maud Björnemalm (s): Det är precis den frågan jag vill

ställa. Jag vill fråga om det finns en vedertagen definition av

vad "ett mångkulturellt samhälle" är, eftersom vi ofta säger

att Sverige är ett mångkulturellt land.

Ordföranden: Tyvärr får de som ännu inte kommit till tals

vänta till nästa pass. Charles Westin får nu tillfälle att samla

upp några av frågorna och svara på dem.

Charles Westin: Jag kommer inte riktigt ihåg alla de

frågor som har ställts.

Kent Carlsson talade om unga pojkar ur arbetarklassen. Det han

sade stämmer mycket bra med de undersökningsresultat som vi har

fått fram. Det är just den gruppen som är mest utsatt. Gustaf

von Essen frågade om massmedia. Jag vill där göra ytterligare en

kommentar.

Det gäller inte bara massmedia -- det gäller också

myndigheterna i samhället, det gäller invandrares organisationer

-- att det finns en selektion av information som tenderar åt att

man förmedlar vidare det som är problematiskt i relationerna

mellan invandrare och svenskar. Det är fråga om konflikter eller

motsättningar, det är fråga om diskriminering eller slagsmål.

Det måste myndigheterna reagera på, det reagerar invandrarnas

organisationer på, och det tar massmedia självfallet upp och

bevakar. Det är i och för sig nödvändigt och viktigt.

Men de positiva aspekterna av etniska relationer, som

kvantitativt sett är oerhört mycket mer vanligt förekommande,

saknar naturligtvis i de flesta fall nyhetsvärde. Det är inte

sådant som myndigheterna har anledning att behandla, ta upp

eller reagera på, och det är inte sådant som invandrarnas

organisationer heller behöver reagera på, därför att det är det

naturliga tillståndet, det vanliga, det som vi väntar oss. Men i

de bilder som produceras i samhället, framför allt genom

massmedia, saknas oftast den delen. Det är enligt min

uppfattning anledningen till att massmedia ofta mer förmedlar

den negativa bilden. I den mån som vi är beroende av massmedia

får vi en skev bild.

På de flesta arbetsplatser, i de flesta skolor, i de flesta

bostadsområden finns något som etnologen Billy Ehn har kallat

samlevnadsfrid, dvs. ett slags nödvändigt, fungerande

samförstånd mellan människor av olika kulturer och från olika

länder, därför att man måste kunna fungera i vardagslivet, på

arbetet och i skolan. Men den biten saknas så att säga i de

bilder som förs ut av hur situationen ser ut.

Det är, som Birgitta Dahl sade, riktigt att det väldigt mycket

handlar om hur vi talar om de här sakerna. Jag tror att vi t.ex.

skall vara försiktiga med att använda ordet rasism när det inte

är fråga om renodlad rasism -- när det kanske handlar om rädsla

eller okunnighet om andra länders kulturer.

Det är viktigt att politiker, myndigheter, är klara, talar

tydligt och motiverar sina beslut. Decemberbeslutet 1989 var

enligt min uppfattning nödvändigt att fatta som situationen då

såg ut, men det blev konstigt när man sade att vi hade en

generös flyktingpolitik. Det blev ett budskap som inte stämde

med det beslut som hade fattats, och det tror jag var olyckligt.

Det finns säkert också andra exempel.

Ordföranden: Presidiet har konfererat och kommit fram till

följande. Vi tycker att Mustafa Karrakhi från Sveriges Muslimska

förbund också skall få komma till tals innan vi bryter för paus.

Var så god.

Mustafa Karrakhi: Min fråga gäller massmedia: Till hur

stor del har den negativa inställningen till invandringen

påverkats av massmedia, och hur stor roll spelar massmedia när

det gäller fientligheten mot invandrarna? Jag ställer den frågan

till Charles Westin.

Charles Westin: Jag är ledsen men jag uppfattade inte

frågan riktigt, eftersom jag samtidigt fick en fråga från

ordföranden.

Ordföranden: Var så god och upprepa frågan då.

Mustafa Karrakhi: Hur stor del av invandrarfientligheten

påverkas av massmedia -- finns det något slags uppgift om det?

Charles Westin: Det går inte att säga hur stor del som

påverkas av massmedia. Det finns inga möjligheter att svara på

den frågan.

Jag tror att massmedias roll i sammanhanget måste

uppmärksammas och analyseras, men det går inte att säga

exempelvis att 20 procent av invandrarfientligheten beror på

massmedia och 20 procent på någonting annat. Så kan man inte

ställa frågan rent forskningsmässigt.

En fråga som inte har besvarats och som jag inte vet om jag

kan besvara heller är frågan: Vad innebär det mångkulturella

samhället? Jag kan inte säga annat än att det innebär att vi här

i landet har accepterat att minoriteter från andra länder,

människor med andra nationaliteter, har rätt att bejaka sin

kultur och sin tradition, samtidigt som de också måste fungera

inom ramen för det svenska samhället och följa de lagar och

förordningar som vi bestämmer att vi skall ha här i samhället.

Men i det begreppet ingår väl en respekt för andra kulturer,

antar jag.

Maud Björnemalm (s): Jag delar Charles Westins

uppfattning. Men när man diskuterar med människor visar det sig

att olika människor har olika uppfattningar om vad ordet

mångkulturell betyder när man säger att Sverige är ett

mångkulturellt land; det är olika vad man lägger in i ordet

mångkulturell. Min fråga var om det finns någon vedertagen

definition av det begreppet -- för att underlätta och för att

man skall veta att man talar om samma sak när man talar om ett

mångkulturellt land. Men det finns alltså ingen?

Charles Westin: Jag tror att det begreppet infördes genom

invandrarutredningen. Jag har inte den aktuell i huvudet, men

jag tror att det var där begreppet infördes.

När det gäller massmedia vill jag nämna en rapport som är

skriven av Ylva Brunes och som handlar om hur invandrar-och

flyktingfrågor har behandlats i massmedia. Den är mycket

informativ och bra. Dessutom har två forskare vid

Journalisthögskolan som heter Torsten Thurén och Britt Hultén

också gjort en analys av invandrare i massmedia, så att säga.

Ordföranden: Då skulle första avdelningen vara avklarad.

Jag ber om ursäkt för att inte riktigt alla har fått komma till

tals. Men framför allt ber jag att få framföra ett varmt tack

till våra inledare Charles Westin, Benny Marcel och Karin

Edenhammar för mycket värdefulla inlägg och kloka svar på de

frågor som har ställts. Jag tackar också alla andra som har

deltagit i den här avdelningen.

Nu är vårt förslag att vi skjuter litet på nästa inledning --

jag ber Helene Lööw om ursäkt för det, men du är ju ensam

inledare och vi tror att vi skall hinna med nästa pass ändå. Vi

tar nu paus och återsamlas kl. 11.00. Tack så länge.

Avd. 2

Hur skall rasism och rasistiska organisationer motverkas?

Helene Lööw: Jag är historiker från Göteborgs universitet,

och jag har forskat om nationalsocialister och rasistiska

grupper i Sverige under de senaste tio åren.

Man kan konstatera att det inte existerar några

patentlösningar när det gäller att motverka sådana

organisationer. Det finns ingen universalmedicin som man kan ta

till i olika lägen när det gäller att bekämpa dessa

organisationer. Det är också en fråga om vad man avser att

bekämpa.

I dagsläget talas mycket om att rasism och rasistiska

organisationer skall förbjudas. Det talas också om att

främlingsfientliga grupper skall bekämpas. Man kan göra en rad

konstateranden om man studerar de rasistiska organisationer som

existerar i Sverige. Den bild som finns av dessa grupper, att

det skulle ligga en beväpnad nynazist i praktiskt taget varje

buske, saknar motsvarighet i verkligheten. I själva verket rör

det sig om mycket små grupper. Ibland är det inte ens

organisationer.

Jag skall något uppehålla mig vid vilka grupper som finns just

nu. En grupp som ofta förs fram i debatten kallas Vitt ariskt

motstånd, eller VAM. Det är ingen organisation. Den existerar

inte i de formerna. Det är en kamratförening för rasligt

intresserade. Den gruppen skulle därför inte kunna omfattas av

ett partiförbud eller ett organisationsförbud. Det är ingen

organisation. Det finns ingen organisationsstruktur att

förbjuda. Man kan näppeligen förbjuda människor att ha dessa

åsikter, att träffas och diskutera dem.

Det finns också en organisation som heter Kreativistens kyrka.

Det är en organisation, men den är försvinnande liten. Den är

rasideologisk, rasistisk. Men grupperingen definierar sig själv

som en kyrka. Gruppen har också egna biblar, katekeser, dop- och

vigselceremonier osv. Rent tekniskt skulle behandlingen av denna

organisation teoretiskt kunna falla under begreppet

religionsfrihet.

Det finns en organisation som heter Föreningen Sveriges

framtid. Det är inte något politiskt parti utan en sorts

förening. Gruppen är också mycket liten. Den skulle kunna

definieras som rasideologisk, rasistisk.

Det är ungefär vad som finns för närvarande.

Det antal människor som är aktiva i dessa organisationer

totalt sett är omkring 500. Utav dem skulle ett femtiotal

personer kunna karakteriseras som aktivister av olika slag. Med

aktivister menar jag personer som potentiellt skulle kunna begå

olika typer av kriminella handlingar för denna saks skull.

Denna lilla, mycket hårda kärna av aktivister sitter ganska

ofta i fängelse, vilket man lätt glömmer bort i diskussionen. De

500 personer som är aktiva i dessa organisationer har under en

mycket lång tid bedrivit denna typ av aktiviteter. En normal

karriär i dessa kretsar börjar i 10--12-årsåldern, hos pojkar.

Därför är dessa personer skenbart unga när de dyker upp i

tidningarna eller i rättegångar av olika slag. De har då hållit

på i 10--15 år. Om man skall bekämpa den gruppen hjälper inga

upplysningskampanjer. Den gruppen kan man inte nå.

Man kan också konstatera att grupper av detta slag har

existerat i det svenska samhället under de senaste 60--70 åren.

Det är sannolikt ett fenomen som vi får lära oss att leva med.

Då och då kommer de upp till ytan.

Det finns en grupp som jag brukar kalla parlamentarikerna. Det

är de som har valt att arbeta inom det parlamentariska systemet.

Där har vi Sverigedemokrater, Sjöbopartiet och Framstegspartiet

som större partiorganisationer. De är icke rasistiska. De är

inte heller främlingsfientliga. Det finns inte en enda

organisation här i landet som är generellt främlingsfientlig.

Allt handlar om vilka främlingar man talar om.

Samtliga dessa grupper, även de revolutionära delarna, kan

acceptera invandring från Europa. De kan acceptera vita

sydafrikaner, australier, nyzeeländare osv. Däremot kan inte

någon organisation acceptera invandring från tredje världen. Det

är vad det handlar om.

Det finns alltså ingen generellt främlingsfientlig

organisation.

Det diskuteras mycket om partiförbud och organisationsförbud

av olika slag. Det är en fråga som tidigare har diskuterats i

Sverige. Det hände första gången 1933. Då tillsattes en

utredning angående statsfientlig verksamhet. Man diskuterade då

huruvida man skulle förbjuda kommunister, nationalsocialister

och syndikalistiska organisationer. Den gången valde man inte

ett partiförbud. Det fanns många anledningar till det, men det

var framför allt därför att det hade visat sig verkningslöst i

de länder som haft partiförbud.

Både nationalsocialister och kommunister var förbjudna i olika

omgångar i Tyskland under 20-talet. Det hindrade aldrig den

politiska verksamheten. Det var likadant i Finland. Förbudet

hindrade inte heller där den politiska verksamheten. Vad som

händer är att de parlamentariska delarna omstruktureras och

fortsätter verksamheten medan de mer vapenintresserade,

revolutionära delarna går under jorden och blir mycket mer

svårövervakade och svårkontrollerbara.

Det finns i dag i en lång rad länder i Europa partiförbud och

förbud mot rasistiska organisationer. Det finns t.ex. i

Frankrike. Men det har inte hindrat Jean-Marie Le Pen och hans

Front National. Det finns en lagstiftning i England, som heller

inte har hindrat National Front. I Tyskland finns en

lagstiftning, som inte hindrar republikanerna eller de mer

revolutionära grupperna i deras verksamhet. Partiförbuden har

alltså visat sig vara ett slag i luften och något som är svårt

att tillämpa.

Frågan gäller vad man skall förbjuda, vilken typ av

organisationer. Skall man förbjuda partier eller föreningar, och

hur kommer man åt nätverk av olika slag? Det handlar också om

vad man riktar förbudet mot. Riktar man förbudet mot de 500

personer som jag talade om? De utgör inte någon som helst fara

för samhället. Däremot kan de i vissa fall utgöra en fara för de

grupper som kan drabbas av deras verksamhet. Men man skall komma

ihåg att mycket av det de sysslar med redan nu är

kriminaliserat. Det är kriminellt att ge ut tidningar och

tidskrifter som innehåller hets mot folkgrupp. Det är kriminellt

att trakassera och överfalla människor, i den mån de gör det.

Det är kriminellt att bedriva olika typer av hets mot folkgrupp

i närradiosändningar. Mycket av denna verksamhet är redan

kriminaliserat.

Partiförbud eller organisationsförbud har i vissa länder

dessutom inneburit att man skapar martyrer och legitimerar

verksamheten på sätt och vis. Många sådana här grupper vill de

facto bli förbjudna. Då kan de ideologiskt motivera en

upptrappning av verksamheten för mer tveksamma personer. Det är

också den sista bekräftelsen på att de står utanför det

existerande samhället och att samhället fullständigt har tagit

avstånd från dem.

Man skall ha klart för sig att alla dessa grupper uppfattar

sig som varande utanför samhället, utan någon del i samhället.

Deras huvudsakliga fiender är i realiteten inte invandrarna från

tredje världen, utan det är samhället som sådant. De uppfattar

samhället som något som aldrig givit dem någonting och som

aldrig kommer att ge dem någonting, något som är i grunden

lögnaktigt. Ett partiförbud skulle för dessa grupper innebära

den sista bekräftelsen på deras föreställningar. Dessutom skulle

man riskera att verksamheten trappades upp.

Det existerar, som sagt, redan nu en lagstiftning som innebär

att man kan komma åt större delen av denna verksamhet.

Opinionsbildning har använts många gånger för att komma till

rätta med dessa problem. Ibland har det god effekt, ibland har

det dålig effekt. Man kan t.ex. se på vad som hände i Sjöbo, där

det har fått helt motsatt effekt. Jag tror personligen inte på

några statligt dirigerade upplysningskampanjer. Jag tror snarare

på ett mer långsiktigt arbete, ett arbete där man framför allt

satsar på skolor osv. Man bör försöka göra detta till en

integrerad del, och inte en då och då återkommande kampanjdag.

Jag tror också att man måste inse och acceptera att denna

rasideologiska undergroundkultur alltid kommer att existera. Den

går inte att utrota totalt. Men man skall komma ihåg att den är

mycket liten.

Birgitta Dahl (s): Det var en intressant inledning. Jag

tror att den var medvetet provokativ, för att vi skulle komma i

gång med diskussionen.

Jag har två frågor till Helene Lööw. Varför hävdar du att man

inte är rasist om man är emot all invandring från tredje världen

men däremot accepterar vita? Varför skall samhället inte

fullständigt ta avstånd från de idéer och det handlande som det

här är fråga om? Det menar jag är nödvändigt. Däremot måste vi

naturligtvis se till att så många som möjligt kan återföras till

ett anständigt beteende.

Det har funnits stor enighet om att organisationsförbud har de

nackdelar som du beskriver och att onda idéer skall bekämpas i

öppen debatt. Men det som nu finns som en diskussionspunkt är om

det skulle finnas möjligheter att skärpa lagstiftningen eller

hitta lagstiftning som kan träffa rätt, utan att komma i

konflikt med yttrandefriheten och utan att driva dessa rörelser

under jorden. Jag undrar om inte det förslag som finns utarbetat

och som syftar till att kriminalisera handlingarna, enskilda

individers handlande snarare än organisationerna, skulle kunna

vara ett verksamt medel och t.ex. träffa dem som finns i ett

nätverk men inte i en fullständig organisation.

Jag skulle vilja ställa en fråga till representanterna för

polisen, Björn Eriksson m.fl. Bedömer ni att ni på ett

acceptabelt sätt kan klara att ge skydd åt de människor som

känner sig hotade nu? Jag vet att resurserna inte räcker till

fullständigt och att vi skulle behöva göra mer, men var befinner

vi oss? Vad har vi för svar att ge till de människor som är

oroliga? På vilket sätt kan andra samverka med polisen för att

förstärka detta skydd?

Jag vill vidare rikta en fråga till både Björn Eriksson och

t.ex. Helene Lööw. Är det galningar som skjuter eller är det som

har skett ett led i någon organiserad terrorverksamhet, som i så

fall hotar demokratin eller syftar till att hota tilltron till

demokratin? Tror polisen att ni kommer att kunna knäcka detta?

Jag tror att det är oerhört viktigt för att vi skall förstå de

krafter som ligger bakom och kunna bekämpa den oro och otrygghet

som detta skapat, inte bara bland invandrare och dem som är

direkt hotade utan också bland andra i Sverige.

Sigge Godin (fp): I det första avsnittet av utfrågningen

sade Charles Westin att budskapet är viktigt, att det är viktigt

med opinionsbildning. Helene Lööw var också inne på närradions

betydelse. Är det rimligt att personer som dömts för hets mot

folkgrupp -- jag tänker på Radio Islam t.ex. -- skall få verka

ute i skolorna som experter? Skolverkets representanter skulle

kanske kunna ha någon synpunkt på det.

Jag skulle också vilja fråga Helene Lööw: Finns det skäl att

skärpa närradiolagen för att motverka opinionsbildning av detta

slag? Frågan kan också gå tillbaka till Charles Westin: Hur ser

forskningen på den opinionsbildning som sådana här grupper

bedriver?

Helene Lööw: Jag vill klargöra min definition av de olika

grupperna. De rasideologiska, små grupperingarna tar avstånd

från invandrare från tredje världen av rasmässigt grundade skäl.

De andra organisationerna tar avstånd av religiösa skäl, då det

gäller muslimer. De tar också avstånd på etniska, kulturella

grunder. Det är motivet till avståndstagandet som är grunden för

min definition.

Jag har ingen aning om huruvida de skjutningar som har skett

skulle vara organiserad verksamhet eller inte. Jag har mycket

svårt att tro att de skulle vara det, helt enkelt därför att de

i så fall skulle ha klarats upp. Jag tror också att någon grupp

då hade tagit på sig ansvaret. Jag tycker att man skall vänta

tills en utredning är färdig innan man säger exakt vilket

fenomen det är frågan om. Det kan vara oerhört farligt att

utmåla det som att det kan vara en rasistisk

terroristorganisation som ligger bakom osv. Sedan kanske det

visar sig att det är en enstaka människa som har helt andra skäl

för att skjuta. Vad händer då?

Ibland kan det få motsatt effekt. Det har förekommit andra

fall av detta slag, där det sagts att det skulle vara rasistiska

terroristdåd. I verkligheten har det visat sig att det inte var

så. Då skriver man ingenting om fallet längre.

Birgitta Dahl (s): Om det visar sig vara en sjuk människa,

hur skall man då bedöma riskerna för att propaganda av detta

slag utlöser denna sorts handlingar?

Helene Lööw: Propagandan från dessa kretsar kan

naturligtvis utlösa denna typ av aktioner. Samtidigt kan

massmediabilden av dessa grupper förstärka den. Killarna från

dessa organisationer syns med vapen i händerna och huvor över

huvudet, och ibland blir de nästan någon sorts hjältefigurer, en

modern Robin Hood, utmanare av systemet. Det har lett till att

nya grupper av detta slag skapas på orter där de inte existerat

tidigare. Modet sprider sig. Man skapar nya tidningar osv.

Människor som tidigare har haft dessa åsikter har nu hittat ett

forum för dem och ett sätt att kanalisera dem. Den förstärkta

bilden kan sätta i gång sådana processer.

Man kan dock konstatera att det är få fall när det gäller

t.ex. bränder i flyktingförläggningar där gärningsmännen, i de

fall de grips, kan knytas till någon organisation. Däremot kan

en organisation av detta slag etablera sig på platserna efter

attentatet.

Naturligtvis måste man på något sätt komma till rätta med den

propaganda som sprids från dessa grupper, som kan ställa till

det. Men där stöter man också på problem. Vad gör man t.ex. med

romaner med teman av detta slag? Hur tar man ställning till

sagor där invandrar- och främlingfientlighet förekommer? Där

finns ett gungfly. Hur tar man ställning till den rasideologiska

musiken? Är den åtalbar eller inte?

Jag tror i och för sig att det är bra att man ser över

lagstiftningen och att man då studerar dessa fenomen. Om man

skulle försöka kriminalisera handlingar och inte organisationer,

är frågan vilka handlingar man kriminaliserar. Är det handlingar

som redan är kriminella? Eller skall man kriminalisera t.ex.

deltagande i demonstrationer av olika slag, bärande av symboler,

utdelande av flygblad? Då har man de facto kriminaliserat

organisationer.

Mycket av denna propaganda sprids via närradion.

Närradiokassetter säljs också. Dessa organisationer säljer stora

mängder inspelningar av närradiosändningar och liknande. Jag

tycker kanske att det är märkligt att människor som fällts för

hets mot folkgrupp kan återuppta närradiosändningarna igen när

de kommer ut ur fängelset. Där skulle man kunna tänka sig en

skärpning, åtminstone någon form av karantän, att det skulle gå

en viss tid innan någon åter fick ett sändningstillstånd. Men

det är problematiskt. Inom denna verksamhet byter man ansvarig

utgivare, både för tidningar och närradio. Det görs konstant.

Man delar på åtalen, så att säga, för att få nya tillstånd. Där

hamnar vi också i svårigheter.

Björn Eriksson: Jag kan inledningsvis göra det lätt för

mig genom att konstatera att det Helene Lööw har sagt stämmer

otroligt väl med den uppfattning vi har inom polisen. Jag har

svårt att se några större skillnader. Vi har också en bild av

hur många människor det handlar om. Vi brukar tala om 30--40

personer. Helene Lööw sade 50. Det kan vi möjligen bråka om, men

det är samma typ av analys som vi gör.

Vi vill angripa detta på tre sätt. Det strider inte heller mot

det som Helene Lööw sade. Ett sätt är att via säkerhetspolisen

hålla ett öga på dessa organisationer som sådana. Vi har

konstaterat att de inte utgör något hot mot statsskicket. Det är

inte organisationer som har den karaktären, precis som Helene

Lööw har sagt.

Vi menar att det är viktigt att komma åt de här motorerna. Där

har vi ett önskemål -- det har lagts fram ett förslag till

riksdagen -- om att få inrätta ett antal tjänster för att spåra

upp idégivarna. Nästan alla av dem är kriminella, har begått

brott och suttit i fängelse. Vi skulle gärna ha centrala

förutsättningar för att helt enkelt få reda på vilka dessa umgås

med, vad de kör för bilar och vad för slags brott de har begått

samt på vilket sätt de drar med sig efterföljare, de 500 som här

nämndes. Det tycker vi är en sak som kan göras.

När det sedan gäller brott som begås runt om i landet tycker

vi normalt att det bästa är att den lokala polisen sköter dem.

De kan sina egna besvärliga fall bäst. Därifrån över till frågan

hur vi bedömer situationen i landet.

Det var två frågor som hade ställts. Den ena var huruvida vi

tror eller inte tror att det är en galning som ägnar sig åt

olika aktiviteter i Stockholm. Nu är det egentligen inte jag som

skall svara på den frågan, för det är Stockholmspolisen som

leder utredningsarbetet. Jag tycker inte att jag gör mig skyldig

till något större övertramp om jag konstaterar att det är vår

uppfattning. Det är en galning eller galningar som håller på med

detta i Stockholm. Det gör ju inte saken mindre viktig. Vi tror

självfallet att vi kommer att kunna klara upp det här. Men vi

vill gärna göra det utan att ytterligare människor kommer till

skada, och det gör det svårt. Tyvärr är det så att risken för

att hon eller han repeterar sina brott är stor. Därför är det

ett starkt önskemål att få det här uppklarat innan ytterligare

människor skadas.

Den andra frågan gällde smittorisk. Att det finns en

smittorisk är ju uppenbart. Den kan ta sig två former. Den ena

är att någon annan börjar ägna sig åt samma typ av aktiviteter,

precis på samma sätt som när man skrev om hopp från

Katarinahissen. Då var det fler som hoppade. Den andra är att

det kommer in falska historier. Människor som är sjuka själva

uppger sig vara utsatta för brott när de i själva verket inte är

det. Dessa drar bort utredningsresurserna från vårt huvudspår,

nämligen de fall som faktiskt har inträffat.

Vi har ett dilemma där som jag gärna vill nämna. Det knyter an

till frågan om vi har ett acceptabelt skydd. Svaret är, om jag

skall vara ärlig, att vi naturligtvis inte har det. Vi kan inte,

vi har tyvärr inte förutsättningar att garantera de människor

som vandrat in i vårt land ett skydd på den nivån. Precis

detsamma gäller för kvinnoöverfall och liknande. Vi har inte

sådana resurser att vi kan koppla en polisman till varje drabbad

människa. Vi försöker göra olika saker under en och samma kappa,

och den kappan skall nämnas i det här sammanhanget för den

tycker jag är väldigt viktig. Det är att vi själva in i det

sista försöker att beväpna oss och höja våldsnivån och förvandla

oss till ett slags kommandosoldater. Det skulle vara ett

misslyckande i vårt demokratiska statsskick.

Metoderna är flera. En vanlig metod som jag känner oerhört

stor sympati med är att helt enkelt vädja till medmänniskorna,

att be människor att ställa upp för varandra. Vi uppfyller den

polisiära rollen att stödja den typen av kontakter och skapande

av aktiviteter så att det blir många som bryr sig, inte bara

polisen, som går och hälsar på hos folk. En annan metod är att

få de ordningspoliser som vi har att utföra en extra liten

tillsyn, att gå in och dricka en kopp kaffe med dem som är

utsatta och känner sig hotade, försöka skapa den trygghetskänsla

som vi alla bör kunna ha.

Med detta skulle jag vilja be biträdande chefen för

rikskriminalen att lämna några uppgifter om mängden brott av det

här slaget som vi har fått registrerade på polissidan. Det

betyder tyvärr inte att det är alla utan sådana som vi känner

till genom att de har polisanmälts.

Roland Ståhl: De brott det här gäller är framför allt, som

Helene Lööw nämnde, hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.

Under 1991 fick vi in 70 anmälningar till polisen i hela

Sverige. En anmälning kan i och för sig innehålla flera

händelser. Av dessa 70 anmälningar hade vi i 14 fall en

misstänkt gärningsman. Det innebär att de så småningom kommer

att leda till ett åklagarbeslut och sannolikt

domstolsförhandling.

När det gäller olaga diskriminering fick vi under 1991 in 56

anmälningar till polisen. Där är det samma sak: en anmälan kan

alltså innehålla fler gärningar. Där är antalet misstänkta

gärningsmän mindre, endast 5.

Jag tycker att det är viktigt att redogöra för dessa siffror,

för hela lagstiftningen i dessa delar är faktiskt ganska svår

att tillämpa. Av den anledningen har riksåklagaren redan 1985

gått ut i sina anvisningar och sagt att när det gäller dessa

brott är det viktigt att samla dem hos en överklagarmyndighet

just för att hålla en kontroll över hur lagstadgarna tillämpas.

Det visar också hur svårt vi har inom polisen att få tag i en

gärningsman, att tillämpa lagen på ett adekvat sätt.

Jag skulle vilja avsluta med att poängtera det rikspolischefen

sade om våra poliser. Det är viktigt att framföra att poliskåren

i Sverige är ett genomsnitt av allmänheten. Jag tror att svenska

poliser är lika upprörda som allmänheten när det gäller den här

typen av brott. De gör sitt allra bästa för att på alla sätt

komma till rätta med problemen.

Lena Landgren: Innan jag svarar på frågorna skulle jag

vilja ha en kort generalrepetition av de förändringar som skett

inom skolans område sedan 1 juli förra året. Vi fick ett nytt

styrsystem för skolan, med en väldigt kraftig avreglering. Vi

fick ett nytt statsbidragssystem, och vi fick en väldigt stark

decentralisering från staten till kommunerna vad gäller ansvaret

för skolan. Det betyder att svaret på den fråga som här ställdes

om att släppa in den här typen av personer i en svensk skola är

att det i dag är kommunens respektive skolledares och skolans

ansvar.

Vi har ändå kvar ett antal, hoppas vi, kraftfulla statliga

styrmedel. Vi har en skollag, där det väldigt tydligt sägs att

var och en som verkar inom skolan skall främja aktningen för

varje människas egenvärde och att verksamheten skall utformas i

överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar.

Detta styr skolan även om den numera är en kommunal

angelägenhet. Skollagen är alltså det övergripande

styrinstrumentet. Vi har också läroplanen, en ny är på gång, där

dessa frågor tas upp. Kommunerna får alltså inte göra precis hur

de vill i alla fall, men genomförandet av skolan är deras

ansvar. Sedan har vi skolverket, som har till uppgift att följa

upp och utvärdera vad som händer ute i skolorna utifrån de

nationella målen.

Jag vill gärna ge en motbild och visa exempel på insatser och

resultat som vi har lyckats åstadkomma sedan hösten. Vi startade

ju den 1 juli 1991 som myndighet. Myndigheten består av 240

personer. Den gamla statliga skoladministrationen omfattade 750

personer. Vi organiserar en liten del i Stockholm, och vi har 94

personer som vi kallar undervisningsråd spridda över hela

Sveriges yta och som ansvarar för att följa upp vad som händer i

det kommunala skolväsendet.

Vad vi gjorde i december var att gå ut till samtliga Sveriges

skolor, skolstyrelser, rektorer, våra grundskolor,

gymnasieskolor, särskolor och specialskolor med en uppmaning och

stöd till deras arbete mot rasism och främlingsfientlighet. Vi

kan alltså inte beordra fram åtgärder inom det här styrsystemet,

men vi kan stödja och bidra till en positiv utveckling. I de

brev som vi skickade ut till skolorna skickade vi med som bilaga

en förteckning över material som skulle kunna användas för att

arbeta mot främlingsfientlighet och rasism i skolorna. Det var

ganska praktiskt material framtaget dels av oss själva, dels av

invandrarverket och med tyngdpunkt på ett vardagligt arbete.

En del av materialet har man fått köpa, en del har varit

gratis. Efterfrågan på materialet har varit väldigt stor sedan

slutet av december. Vår bild är att man arbetar mycket aktivt

och träget ute i skolorna med dessa frågor. Vår uppfattning är

att träget, malande, gediget arbete är det som ger bästa effekt.

Vi frågade våra 94 undervisningsråd i slutet av december om de

kunde göra en snabb sondering av hur det ser ut i skolorna. Var

och en hade som ansvarsområde ungefär 3 kommuner. Deras bild av

hur det ser ut -- det var inte någon vetenskaplig undersökning

men det ger i alla fall en ögonblicksbild av hur situationen är

i skolorna -- är att de problem som upplevs i skolorna jämfört

med tidigare inte är större. De har alltså inte ökat. Vad man

kan notera är att det i vissa fall i skolorna har blivit en

mycket hårdare attityd. För en del elever har det blivit mera

tillåtet att använda sig av ord och beteenden som tidigare inte

var tillåtna. Men det är undantagsfall.

60 av 70 undervisningsråd hävdade efter sin snabbenkät att

skolorna upplever att massmediebilderna är mycket värre än det

är i verkligheten i skolorna. -- Nu talar jag alltså bara om

skolorna. -- Ingen av undervisningsråden kunde säga att

förekomsten av rasism och främlingsfientlighet i skolan var

större än vad medierna hade rapporterat. Detta är vardagsbilder,

och jag vill betona att det inte är någon vetenskaplig

undersökning.

Det efterlystes positiva exempel här förut, och jag kan

berätta att en mängd aktiva åtgärder med positiva förtecken

pågår i skolorna. De negativa fallen måste enligt skolans ansvar

mötas med en motbild. Motbilderna är av många slag. Man får

besök av Amnesty, några har faddersystem, man har kontakter med

andra länder, utbytessystem, kontakter med massmedierna,

kontakter med invandrargrupper, vuxna, barn, ett helt spektrum

av teman, morgonsamlingar, fortbildning för lärare. Framför allt

är eleverna mycket aktiva på olika fronter.

För att sluta där jag började: Vem det är som kan inbjudas i

skolan är ju en kommunal angelägenhet. Skolans personal har

alltså ansvar enligt skollagen och läroplanen att ge en motbild.

Jag kan inte svara på om man har mött med en motild, men man

skall göra det.

Jag vill avslutningsvis överlämna till utskottet sådant

material som vi har skickat ut i skolorna.

Sigge Godin (fp): Vi har talat om att vi skall ha ett rakt

språk, ett rakt budskap. I det här sammanhanget borde man från

skolverkets sida ändå ha ett klart budskap till skolorna. Att

straffa människor i det här sammanhanget är inte lämpligt. Man

skall självfallet ha en dialog där alla synpunkter får komma

fram. Men det kanske vore skäl att använda tydligt språk. Då

hade det varit litet lättare att svara på frågan.

Birgitta Dahl (s): För det första skulle jag vilja fråga

flera av de närvarande om de samverkar lokalt. Har ni någon

sorts system för att gripa in i ett tidigt stadium om det börjar

uppstå problem? Om polisen märker, skolorna märker,

invandraranläggningarna märker att några vuxna eller barn börjar

dra omkring, föra ett språk och bära sig åt på ett sätt som

tyder på att det är problem, samarbetar ni då på lokalt plan,

har ett nätverk för att ta itu med problemen och hantera dem på

ett begripligt sätt i skolan, föreningslivet eller på annat

sätt?

För det andra: Polisen har sedan några år vidgade möjligheter

att själv bestämma lokalt hur man skall använda sina resurser.

Har det som nu har hänt föranlett någon förändring?

För det tredje: Jag vill envisas om det här med lagstiftning.

Det är fler här, t.ex. diskrimineringsombudsmannens

representant, som skulle kunna ge synpunkter. Är den för vag och

för svag i dag? Vi talar faktiskt inte bara om förbud eller icke

förbud mot olika organisationer, utan vi talar om möjligheter

att göra lagstiftningen starkare och lättare att tillämpa. Det

här är inte ett fenomen bara på det här området -- jag har

upplevt på miljöområdet att lagstiftningen är så vag att det är

svårt att tillämpa den, svårt att bevisa brott och svårt att

bedöma. Vad har ni gjort för att komma åt detta? Räcker det med

att skärpa praxis och avdela särskilda resurser, eller behöver

lagstiftningen skärpas?

Björn Eriksson: Jag delar helt uppfattningen om

nödvändigheten av ett lokalt nätverk. Det är en av våra största

frågor inför 90-talet att uppnå det Birgitta Dahl här tar upp.

Vi är olika långt framme. Generellt vågar jag påstå att det inom

polisen och socialtjänsten blir allt bättre. Vi ligger längst

fram. Vi har litet svårt med skolsidan, beroende på att skolan

på många platser inte har känt riktigt på samma sätt för den

fostrande rollen. Det är litet av ett nederlag att släppa in

andra i skolmiljön. Men detta är någonting som vi måste bekämpa.

Enligt min uppfattning gör man det enklast genom att använda

de politiker som sitter i landets polisstyrelser, socialnämnder

och landets skoldelsnämnder för att skynda på för att skapa

dessa nätverk. Motståndet heter ofta sekretesslagstiftning. Det

är i en mening sant, men ofta används sekretessargumentet som

hinder för att behöva göra någonting. I själva verket är det

ofta så att de som är framgångsrika har klarat sig utmärkt med

dagens sekretesslagstiftning. Allt tryck som vi kan sätta på

våra myndigheter för att bygga lokala nätverk är av godo, inte

minst för oss inom polisen.

När det gäller användandet av de lokala resurserna tycker jag

att det har vridits åt rätt håll. Det är en effekt av

polisstyrelsers inflytande. Vi skall ha en samling om 14 dagar

med alla vice ordförande och ordförande i polistyrelserna,

förtroendevalda människor och landets polischefer, då vi bl.a.

skall diskutera denna fråga litet mera på djupet. Jag tycker mig

ändå märka en vridning åt rätt håll.

Jag vill gärna tillägga två saker. Den ena är -- där behöver

vi hjälp framför allt i den dialog som vi i dag för med

invandrarorganisationerna -- att få föräldrar till barn att bli

intresserade av att söka till polisyrket. En mycket väsentlig

del i det här är att vi får en mångfasetterad poliskår med

människor med invandrarbakgrund. De undersökningar som vi

hittills har gjort bland dem som har kommit in visar att det

ofta är ett mentalt motstånd att gå till en organisation som man

i det land man lämnat upplevt som repressivt. Jag tror att det

är väldigt bra om vi kunde påskynda processen och få människor

med invandrarbakgrund in i polisyrket.

Den andra frågan rör lagstiftningen. Vi är emot lagstiftning

mot rasistiska organisationer av de skäl som föredragshållaren

här nämnde. Däremot har vi fört en diskussion kring frågan hur

brottet skall bedömas, om det skall anses förgrovande att det

finns ett rasistiskt motiv så att det påverkar straffmätningen.

Många inom poliskåren har slagits av att det kanske ur

preventionssynpunkt ibland kunde vara bra om saker och ting

kunde bedömas som grövre därför att de har ett rasistiskt motiv.

Det kanske inte är ett kristallklart svar på frågan, möjligen en

positionsbestämning kring den diskussion som vi i dag för inom

poliskåren.

Frank Orton: I frågan huruvida lagstiftningen bör skärpas

har jag ännu inte skaffat mig en klar uppfattning, om det behövs

och vilka effekter man i så fall skulle försöka uppnå med det.

Jag tycker efter de fyra veckor som jag har varit i ämbetet att

det finns andra saker som är viktigare för ämbetet med dess

mycket begränsade personella resurser att just nu ägna sig åt,

och det är framför allt att försöka medverka i

opinionsbildningen.

Det är särskilt två saker som jag tycker är viktiga. Den ena

är att på allt sätt hjälpa till att sortera i debatten, att

sortera begreppen, att sortera fakta. I min tidigare verksamhet

som chef för radionämnden kunde jag konstatera hur lätt det kan

uppstå konfrontationer och friktion på grund av att man helt

enkelt inte vet vilka begrepp man använder. Vi hade åtskilliga

anmälningar mot inslag som hade med det här ämnesområdet att

göra. Det är också fullständigt självklart att om man pratar om

invandrare, flyktingar och utlänningar utan att göra klart för

sig vilka de olika grupperna är, hur de nu än skall definieras,

blir det missförstånd som kan leda till fördomar och

konfrontation. Det är också fullständigt klart att det är

viktigt att man på olika sätt medverkar till att ta fram fakta,

tala om hur förhållandena egentligen är för invandrare. Får de

80 000 kr. i statsbidrag precis när de kommer till gränsen? Det

är en fördom som jag har mött på senare tid. Det är viktigt att

klarlägga hur det förhåller sig. Det är viktigt att man inte

lägger locket på dessa frågor. Det gäller bidrag, förtur i

bostadskö, kriminalitet etc.

Den andra saken som jag tycker är viktig är attitydpåverkan.

Det initiativ som togs av min företrädare och som fördes vidare

av Eva Falkenberg var att starta en skolkampanj som består av

ett paket som DO presenterade för ett par dagar sedan. Jag vill

gärna uppehålla mig något vid detta.

Detta paket består av två videoband och en arbetsbok. Det ena

videobandet är till för eleverna, det andra för lärarna.

Arbetsboken skall användas i anslutning till videobanden.

Elevbandet och arbetsboken innehåller inte några färdiga

kunskaper om vad som är rätt eller fel. Syftet är att skapa

underlag i klassrummen för en diskussion och debatt kring dessa

frågor, för att man skall kunna öka medvetenheten, hjälpa till

att sortera i debatten, hjälpa till att komma till klarhet i vad

man själv tänker kring dessa frågor. Det är ett pedagogiskt

hjälpmedel, ett praktiskt verktyg som vi vill bidra med. I

lärarhandledningen finns å andra sidan en ganska omfattande

filosofi kring dessa frågor.

Vi tror att genom att människor får diskutera dessa frågor,

inte minst i skolan som är ett viktigt område, och ta ställning

till olika frågor kring invandrare som hittills har varit

tabubelagda, kan man påverka attityder och minska konfrontation

och friktion mellan olika grupper.

Vi har andra idéer på gång, men de får redovisas så småningom.

Beträffande den ursprungliga frågan om lagstiftning kommer vi

under våren att ge mera preciserade synpunkter än vad jag efter

mina fyra veckor och en dag i ämbetet kan ge.

Christina Rogestam: Jag skall fatta mig kort. Alla i

utskottet vet väl vilken mängd informationsmaterial som går ut

från invandrarverket i olika sammanhang. Vi försöker se till att

det finns specialmaterial för skolorna. Vi skräddarsyr material

för Folkrörelse-Sverige. Vi har ett mycket nära samarbete med

invandrarorganisationerna och försöker den vägen gå ut med

information och faktamaterial.

Vår uppfattning är att vår roll är att se till att den här

typen av information finns framme och finns tillgänglig på ett

lättbegripligt sätt. Däremot kan det aldrig vara särskilt bra

att en statlig myndighet går i spetsen för en

informationskampanj, för då får vi beskedet att det är ändå

någonting som ni får betalt för att göra. Jag tror att det är

mycket bättre att Folkrörelse-Sverige tar det i sina egna händer

och ser till att föra olika kampanjer och få ut informationen.

Men vi skall förse dessa organisationer med det material som de

behöver.

Ordföranden: Det tackar vi för. Det läses flitigt också av

utskottets ledamöter.

Christina Rogestam: Vi har faktiskt en oerhört stor

tillgång i de över 100 förläggningar som vi har runt om i landet

i form av den personal som därmed finns tillgänglig. Det finns

ett mycket nära samarbete med skolorna på orter där det finns

förläggningar. Det är mycket vanligt med öppet hus. Vi har många

studiebesök där allt flera förläggningar gör så att de

asylsökande är de som tar emot och visar runt. Man kommer inte

bara dit för att titta på någonting, utan det blir faktiskt ett

möte mellan människor. Det tror vi är oerhört viktigt när det

gäller att påverka attityderna långsiktigt.

Doris Håvik (s): Jag vill inledningsvis tacka Helene Lööw

för den utomordentliga introduktionen. Vi fick veta vilka

organisationer som finns, en del rasideologiska och rasistiska,

samt att det handlar om unga människor. Anledningen till att jag

begärde ordet är att Helene Lööw sade att man redan vid 10--12

års ålder är klar över var man står. Då frågar jag: Var

grundläggs dessa idéer och tankar? Hur kan skolan möta dem, för

de måste grundläggas i hemmet? Där kommer vi in på frågan: Hur

når vi dessa ungdomar? Har vi möjligheter att stämma i bäcken i

stället för i ån? Det Helene Lööw sade därvidlag skrämde mig

oerhört mycket, för det måste vara ett ständigt flöde av idéer

från hemmet? De måste vara ganska avancerade när man vid 10--12

års ålder kan ha så utpräglade tankar åt visst håll. Vad gör man

åt det? Har man inom skolan märkt att de kommer från hemmet? Vad

säger Helene Lööw?

Gustaf von Essen (m): Jag vill också tacka Helene Lööw för

en mycket intressant och spännande inledning. Det var verkligen

väl framfört dessutom.

Diskussionen rör sig egentligen i första hand om förbud mot

dessa organisationer. Men ett förbud kommer i konflikt med

yttrandefriheten, tryckfriheten och sådana frågor. Har Olle

Stenholm, som representerar Publicistklubben, någonting att

anföra därvidlag beträffande diskussionen om man skall förbjuda

eller icke förbjuda dessa organisationer?

Helene Lööw: När det gäller hur människor hamnar i de här

kretsarna kan man säga att åsikterna inte alltid kommer från

hemmen. Tittar man på den typiska "karriären" för personer i de

rasideologiskt hårda grupperna, finner man att det är i skolan

de första gången kommer i kontakt med dessa organisationer.

Detta sker på olika sätt. Tidigare har det funnits

organisationer som har satsat på skolorna. Man har spritt

väldigt mycket propaganda av olika slag på skolorna, under

mycket, mycket lång tid. Ibland har människor från de här

grupperna turnerat runt och hållit föredrag i skolorna.

Initiativtagarna till detta har kanske trott att om man visar

upp dessa figurer kommer barnen att ta avstånd från de här

grupperna. Så är det inte. Det finns alltid ungdomar som

attraheras av detta.

Barnen är naturligtvis inte fullfjädrade från början när de

hamnar i dessa organisationer. Men det finns ett spänningsmoment

i de här kretsarna, dvs. det är spännande att smyga omkring i

uniformer av olika slag, det är spännande att ägna sig åt litet

halvkriminell verksamhet.

De här grupperna erbjuder någonting som det övriga samhället

inte erbjuder dessa barn. De erbjuder ett totalt skydd mot

omvärlden. Det skall man komma ihåg, för det är mycket viktigt.

De här grupperna är mycket hårt slutna. Det är också grupper där

alla ställer upp för alla, där lojaliteten och solidariteten är

järnhårda. Man kan ta olika exempel: En del av dem som hamnar i

dessa grupper har varit mobbade i skolan. De upplever att de

aldrig har fått någon hjälp med de problemen. När de däremot

hamnar i de här gängen kommer äldre medlemmar av dessa gäng till

skolan och klår upp plågoandarna, vilket de tidigare inte har

kunnat få hjälp med.

Så småningom kommer de allt längre in i de här kretsarna. Att

bli en fullfjädrad medlem i dessa kamratkretsar kan ta upp till

sex sju års tid.

De allra flesta kan också exakt tala om det ögonblick då de

definitivt valde sida och tog ställning. De beskriver det ofta i

termer av närmast religiös upplevelse. En del hamnar där därför

att de har blivit misshandlade och trakasserade av

invandrargäng, därför att de har haft svenska flaggor på

kläderna eller något liknande. Det är ett vanligt skäl. Detta

beskriver de som den punkt där de tar definitiv ställning.

Men allt kommer inte från hemmen. För en del är det så, ja,

men det gäller långt ifrån alla. Det är i skolan de första

gången får kontakt med dessa grupper. Så är det nu också, för

saker och ting sprids på skolorna. Det förekommer faktiskt att

jag ibland blir uppringd av skolfolk som vill att man skall

rekommendera någon trevlig pojke från VAM som kan hålla

föredrag, för de skall ta dit någon från Stoppa rasismen. Jag

brukar alltid avråda från sådana saker. Jag tycker inte att det

är bra, jag tycker inte att det är lämpligt, just på grund av de

skäl jag har angett.

Det är mycket svårt att nå dessa grupper. Man måste förändra

medlemmarnas livssituation för att kunna plocka dem ur dessa

kretsar eller för att nå dem över huvud taget. De är inte

påverkbara av upplysningskampanjer. Dessutom erbjuder dessa

kretsar dem en total trygghet. De erbjuds ett skydd mot ett

samhälle som de uppfattar som fientligt. De erbjuds också

bostäder och liknande, eftersom det är mycket vanligt att man

delar lägenheter, man bor tillsammans. Äldre medlemmar av de här

gängen hjälper och stöttar de yngre. Så länge ingenting görs

konkret åt deras livssituation är de här grupperna det bättre

alternativet för dessa ungdomar.

Bertil Jakobsson: Naturligtvis kommer något från hemmen.

Man måste komma ihåg att alla barn och ungdomar tillbringar en

del av dygnets 24 timmar i hemmet och en del i skolan, möjligen

den mindre delen i skolan. Men de möter uppfattningar från vuxna

även utanför familjekretsen. Naturligtvis är delar av det som

demonstreras i form av ord eller åtbörder någonting som de har

märkt bland andra och emellanåt, kanske tyvärr inte sällan,

bland vuxna.

I rapporteringen som följt på vår snabbenkät finns det

beskrivningar av när detta i enstaka fall tar sig mer dramatiska

uttryck. Det kan vara ett hot mot någon lärare som tar upp

frågan om främlingsfientlighet. Det kan vara trakasserier någon

gång. Detta är inte en stor del av rapporteringen, men det finns

rapporterat. Det kan också vara en skolledare som har fått

fönstren inslagna i sin villa ett par gånger, någon som har

funnit att bildäcken inte har luft. Men det är sällan

förekommande. Det finns också i något fall rapporterat hur ett

fåtal ungdomar har återfunnits i FBU (Frivillig

Befällsutbildning). Skolan har tagit upp diskussioner, och det

finns överenskommelser på den orten mellan skolan och FBU om att

man först skall fråga skolans personal litet grand om ungdomar

som söker sig till FBU.

I det långsiktiga, envisa arbete som skolan skall bedriva, och

där skollagen mycket klart talar om hur man skall värna om

aktningen för alla människor, tycker jag att en mycket viktig

del anges i det brev som gick ut till alla skolstyrelser och

rektorer. Där skrev generaldirektören: De studerande måste märka

att skolan tar ställning i dessa frågor. De måste få tillfälle

-- alltså eleverna -- att uttrycka sin mening och diskutera egna

och andras erfarenheter. De behöver veta att deras tankar och

ställningstaganden tas på allvar och kommer att bidra till hur

det blir att leva i framtidens Sverige.

Det viktigaste i detta budskap tycker jag är: Alla tillfällen

skall gripas i flykten.

När man i skolans värld, men också i samhället i övrigt, som

vuxen eller ung hör och ser saker skall man reagera och inte

låta det vara tyst omkring dem. Gör man inte det i exempelvis

skolans värld, lever man inte riktigt upp till det proffsiga

jobb som man skall göra.

Olle Stenholm: Jag uppfattade att frågan utgick från

problematiken kring en lag mot organisationer som är rasistiska

eller diskriminerande mot främlingar.

Varje gång man diskuterar ett sådant förbud, diskuterar man en

inskränkning av en grundlagsfäst fri- och rättighet, nämligen

friheten och rätten att organisera sig. Det gäller alltså den

allra mest solenna delen av den fundamentala lagtext som bär upp

hela vårt demokratiska system. Ett organisationsförbud vetter

naturligtvis också ut mot religionsfriheten, som Helene Lööw

visade. Det vetter i allra högsta grad mot yttrandefriheten och

tryckfriheten. Jag tror inte att man kan införa ett

organisationsförbud utan att det i sig också skulle ha

återverkningar på andra grundläggande fri- och rättigheter i vår

grundlag och vår regeringsform.

För en organisation som Publicistklubben, som har till främsta

syfte att slå vakt om tryckfriheten och yttrandefriheten i

Sverige, är det därför självklart att ställa sig avvisande till

tanken på att man skulle börja förbjuda organisationer i

Sverige.

Helene Lööw har visat att det som är farligt med flera

organisationer av det här slaget inte är organisationerna som

sådana, utan det de gör. Det de gör är kriminaliserat på många

olika ställen i vår lagbok. Det finns för statsmakten fullgoda

möjligheter att ingripa mot sådana handlingar som vi anser

förgripliga, inklusive handlingen att offentligt yttra hetsande

uttalanden mot etniska, religiösa eller andra folkgrupper. Det

är redan kriminaliserat i svensk lag.

När det gäller den Starkska utredningen anser jag dessutom att

den inte på ett intellektuellt tillräckligt redoboget sätt har

kunnat klargöra skillnaden mellan att kriminalisera

tillhörigheten till en organisation, som han vill, och att

kriminalisera organisationen som sådan. Han stannar alldeles vid

den gränsen. Jag tror att det skulle bli oerhört svårt för

svenska domstolar att tillämpa ett sådant förslag som Stark har

lagt fram. Då kan man vara orolig för att domstolarna skulle ta

till för mycket i stället. Nu är det inte svenska domstolars

tradition och väsen att göra så, tvärtom reagerar svenska

domstolar i sådana fall med en oerhört stark återhållsamhet. Det

skulle vara ytterligare ett argument som stärker det bärande i

Helene Lööws argumentering, nämligen att alla former av förbud

och lagstiftning på det här området missar målet. De uppnår inte

de mål som man föresätter sig. Jag tror att det Starkska

förslaget, om man såg det omsatt i praktiken, också skulle bli

ett slag i luften och inte ändra på verkligheten.

Rune Backlund (c): När man lyssnar på din inledning,

Helene, och även på svaren, kan man notera att du pekar ut

skolan som en mycket avgörande rekryteringsbas. Om du som ser

problemen med dina forskarögon och som har kunskap om de här 50

aktivisterna skulle ge några råd till skolan om hur man skulle

kunna skära av denna rekrytering, vad skulle du ge för råd?

I media har det till och från talats en hel del om de

internationella kontakter som svenska s.k. rasister har. Hur

verkliga är dessa kontakter och vilken betydelse har de för

utvecklingen i Sverige?

Widar Andersson (s): Det finns en märklig flathet i vårt

samhälle, tycker jag, från oss vanliga medborgare, i skolor, på

arbetsplatser, på bussar och i tunnelbanan. Desperat präglar det

även en del av den här utfrågningen. Man försöker hitta någon

myndighet som skall ordna detta åt oss, så att vi slipper

engagera oss och bry oss om de etniska motsättningar som i dag

är en realitet. Det finns inget Idyllien. Jag tror att detta är

en del av det problem som gör att många inte ingriper ens mot de

extrema rasideologerna eller de organiserade främlingsfientliga

grupperna.

Jag tror också att det ligger mycket i det Helene säger, att

detta är en mycket homogen och sammansatt grupp. Jag har arbetat

i många år på Hasselakollektivet och kommit i kontakt även med

en del av dessa ungdomar. De liknar väldigt mycket en grupp

etablerade knarkare i sitt sätt att vara och sitt sätt att se

och tänka på omvärlden.

Om du nu avvisar den här lagstiftningen med, som jag tycker,

mycket goda argument, undrar jag, ungefär som Rune frågade, om

det finns några andra vettiga skärpningar som myndigheterna kan

göra. En vettig lagstiftning kan ju backa upp ett vettigt

medborgerligt beteende.

Jag vill fortsätta litet där Sigge Godin började och passa på

när vi har Sveriges Muslimska förbund här att få besked om att

ni har tagit avstånd från Radio Islams utsändningar och

verksamhet.

Till Helene vill jag ställa frågan: Finns det andra,

invandrardominerade grupper i Sverige som bedriver rasistisk

eller främlingsfientlig propaganda?

Ingela Mårtensson (fp): Jag skulle vilja ställa en fråga

till Helene Lööw. Vad jag förstår är du emot förbud mot

rasistiska organisationer och det kan jag i och för sig instämma

i. Men så säger du också att man får leva med detta, för de har

alltid funnits. Kan man ändå inte skärpa lagstiftningen när det

gäller just hets mot folkgrupp och på det viset komma åt det de

här organisationerna håller på med?

Det sades här att detta inte är något hot mot samhället. Men

det är ett hot mot de individer som är föremål för dessa

organisationers uppmärksamhet. De personer som agerar mot

främlingsfientligheten och försöker bilda opinion mot de här

grupperingarna blir ju måltavlor för de rasistiska

organisationerna. Vi har listor på människor som utsätts för

direkt hot om att bli mördade. Själv känner jag t.ex. Ingrid

Segerstedt Wiberg som ganska mycket har blivit utsatt för den

här typen av hot. Jag undrar vad polisen gör för att skydda

personer som utsätts för dessa hot. Det gäller faktiskt inte

bara invandrare, utan även svenskar som ställer upp för dem.

Helene Lööw: Som jag inledde med att säga finns det

faktiskt inga patentlösningar. Det finns ingen patentmedicin mot

de här fenomenen.

På sätt och vis är skolan avgörande. När det gäller vad skolan

i de här avseendena kan göra tror jag inte att det är så himla

lyckat att attackera eller gå på de personer som visar dessa

åsikter eller tendenser och direkt hårdfört säga att du är

rasist eller att du är det ena eller det andra. Då riskerar man

att stänga alla dörrar till kommunikation och driva dem ännu

längre i sin extremism.

Vad skolan däremot kan göra är att se till att

förutsättningarna för att rekrytera till dessa kretsar minskar.

Man måste ta itu med andra problem i skolan, t.ex. med mobbning

och med olika sorters utslagning. Man måste se till att alla

elever får finnas med i diskussioner, att alla elever så att

säga får synas. Det finns grupper som aldrig syns, som aldrig är

speciellt spännande. De är inte invandrare, de är inte duktiga i

idrott, de kan inte sjunga, de är inte särskilt utmärkande på

något sätt och får aldrig spela huvudrollen. Det finns en risk

med att plocka ut invandrarbarn som t.ex. skall berätta om sitt

liv och sådana saker, vilket i och för sig är mycket positivt.

Man får då tänka på att de barn som aldrig finns med i centrum

också får en chans att komma till tals, så att de inte

exkluderas. I detta exkluderande ligger väldigt mycket av

nyckeln till att personer engagerar sig i och hamnar i de

kretsar vi talar om. De vill också synas och vara någon. Där

tror jag att skolan kan spela en mycket stor roll.

En annan viktig sak tror jag också är att vi får en ökad

kunskap om oss själva, om vår egen kultur och vår egen historia,

om varifrån vi kommer. Det saknas väldigt mycket. Det är en

sorts historielöshet som gör att de här grupperna ibland får

monopol på historien, vilket inte är bra.

Om internationella kontaktnät mellan sådana här grupper kan

man säga att de internationella konspirationer som det ibland

publiceras uppgifter om i tidningar och TV inte existerar. Hade

de existerat, hade verkligheten sett betydligt annorlunda ut än

den gör. Däremot känner alla varandra i de här kretsarna. De har

internationella kontakter. Det är inte märkligare än att vilket

etablerat politiskt parti som helst har det. Detta är också en

sorts europeisk underground-kultur. Vad det ytterst handlar om

är att stänga Europas gränser. De moderna rasideologerna är inte

rasister, de är internationalister.

Det är inte heller konstigt att de för tryckning av sådant här

material har egna tryckerier. De är tryckningsbojkottade. Det är

inte konstigt att personer i dessa kretsar umgås och känner

varandra. Det är också ett sätt som ingår i deras livsstil, dvs.

när människor från utlandet kommer hit bor de hos svenskarna och

när svenskarna åker till utlandet bor de hos andra. Det är en

del av deras livsstil. Kontakter finns naturligtvis och man

influerar varandra. Det som har hänt under efterkrigstiden är

helt enkelt att den europeiska nationalsocialismen har

sammansmält med en amerikansk Ku Klux Klan-ideologi och den

sydafrikanska White Supremes-rörelsen till en ny ideologisk

form. Sedan har man också fått ett brott mellan de revolutionära

delarna och de parlamentariska grupperna. De parlamentariska

grupperna är inte rasideologiska, utan de är snarare

paneuropeiska, dvs. utvandrande europeiska grupper i andra

världsdelar kan gå an. Men det är Europa som gäller för dem. De

väljer att arbeta inom den parlamentariska delen, och där finns

naturligtvis också etablerat samarbete.

Jag tycker faktiskt att den existerande lagstiftningen räcker.

Däremot kan man kanske fundera på sådana saker som jag tidigare

nämnde, nämligen vad man skall göra åt det budskap som sprids

genom musiken, vad man skall göra åt budskap som sprids på annat

sätt, genom videokassetter osv. Är det straffbart att sprida

sådana videokassetter, är det straffbart att sälja denna musik?

Vi har en ny typ av propagandateknik nu, som jag tror att

lagstiftningen ibland inte har hunnit med.

En fråga var om det finns invandrargrupper som kan vara

främlingsfientliga. Ja, visst finns det sådana. Man skall komma

ihåg att både inom den rasideologiska delen och den

parlamentariska delen finns det mängder av invandrare, men de är

invandrare från europeiska länder.

Björn Eriksson: Det var frågan om skydd som riktades till

oss. Nej, jag tror inte att vi kan skydda alla. Jag tror att man

säga, möjligen med en travestering av det Widar Andersson

nämnde, att det gäller att vi är många, så många att vi är

farliga genom vår mängd.

Vi försöker ha kontakt med dem som är utsatta för akut hot. Vi

försöker resonera kring sådant här. Men vi vet lika väl som den

som utsätts för hotet att det inte finns något skydd i den

meningen att man ständigt skulle vara omgiven av poliser,

ABAB-vakter eller vad det kan vara fråga om. Jag tror att detta

är en kommunikationsfråga mellan polisen och dem som uttrycker

uppfattningar. Dessutom understryker det vikten av att väldigt

många av oss uttalar oss, så att vi genom vår mängd och vårt

engagemang blir omöjliga som måltavlor. Jag tror personligen att

det är det bästa skyddet, bortsett från vissa extrema fall.

Sedan vill jag gärna passa på att tillägga en liten

observation till Helene Lööws redogörelse för de här olika

kulturerna. Den strider inte mot den framställningen, utan

kompletterar den möjligen. Vi hittar nämligen många av de här

människorna i andra miljöer. Det är inte ovanligt att man är

medlem i en sådan här typ av förening samtidigt som man är

medlem i ett motorcykelgäng och dessutom är fotbollshuligan. Man

kan så att säga vandra genom dessa slutna strukturer, som har de

drag som föredragshållaren satte upp. Det tycker jag personligen

understryker vikten av att hitta "motorerna" som rör sig över de

här miljöerna och skapar de efterföljare som gör att det

antalsmässigt uppstår ett problem. Då är jag alltså tillbaka

till kartläggningsfrågan.

Faruk Celebi: Vi fick den här frågan när Ahmed Rami blev

dömd för ett tag sedan för uttalanden i massmedia. Vi har klart

och tydligt sagt att muslimerna i Sverige inte har någonting med

Ahmed Rami att göra. Riksorganisationerna eller enskilda

församlingar har absolut ingenting med Ahmed Rami att göra när

det gäller hans radiosändning. Vi har också klart och tydligt

sagt att vi inte kommer att ha med honom att göra. Han skadar

oss mer än han gagnar oss. Han är inte heller någon religiös

muslim. Han besöker aldrig några församlingar. Jag kan klart och

tydligt säga att muslimerna i Sverige inte har någonting med

Ahmed Rami att göra. Jag kan hänvisa till det tidigare

uttalandet till Sveriges Radio. Det kommer också ut i någon

tidning vars namn jag inte kommer ihåg.

Maud Björnemalm (s): Jag har en fråga som riktar sig till

Olle Stenholm och Helene Lööw. Helene Lööw sade i sitt

inledningsanförande att VAM var en liten organisation, närmast

en kamratorganisation. Men av de tidningsskildringar som har

förekommit kan man tro att VAM är en stor beväpnad

gerillarörelse. Då undrar jag, Olle Stenholm, vilket ansvar

journalisterna har och tar för de här skildringarna.

Helene Lööw skulle jag vilja fråga: Efter sådana här

skildringar i massmedia, ser man någon tillströmning av nya

medlemmar till den här typen av organisationer?

Jag har ytterligare en fråga. Den gäller den Starkska

utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering. Där föreslås

att en ny brottsbalksbestämmelse skall införas om att

organiserad rasism och stöd till organiserad rasism skall vara

straffbart. De skall straffas med böter eller fängelse i upp

till två år. Skälet för detta förslag skulle vara att

verksamheten och idéerna utgör en särskilt stor fara för vår

demokrati och för den enskildes välfärd och trygghet. Då undrar

jag, Helene Lööw: Skulle det inte heller med den här typen av

lagstiftning finnas några att åtala?

Jag skulle också vilja fråga rikspolisstyrelsens talesman, som

sade att den nuvarande lagstiftningen är svår att tillämpa:

Skulle det här lagförslaget vara lättare att tillämpa för

polisen?

Berith Eriksson (v): Jag tycker ofta att man i debatten

blandar ihop fascism och rasism. Om man pratar om fascismens

förakt för svaga, kommer man också fram till att det inte bara

är invandrare, utan även andra grupper i samhället som drabbas

av vissa organisationers utspel: homosexuella, handikappade och

andra. Om man drar gränsen där, inte vid rasistiska

organisationer utan vid organisationer som har ren fascism på

sitt program, blir det fler organisationer då än de 500 som

Helene Lööw nämnde?

Min nästa fråga hade jag tänkt skulle handla om vad som var

importerat i nutid och om de europeiska nätverken. Det fick vi

besked om, så jag kan gå vidare och fråga polisen vilket

europeiskt samarbete man har för att bekämpa den här typen av

organisationer. Vilket europeiskt samarbete anser Helene Lööw

att det krävs för att vi skall komma till rätta med den här

typen av organisationer för rasism och fascism i Europa?

Liisa Rulander (kds): Eftersom frågemängden är så stor och

så vittomfattande begränsar jag mig till en av de frågor som

finns kvar, eller rättare sagt en klarare definition. Helene

Lööw har sagt en hel del om vad som inte är rasism och vilka

organisationer som inte är rasistiska. Jag skulle vilja ha en

klar och kort definition av vad du anser en rasist vara.

Helene Lööw: Det är för tidigt att säga exakt vilka

effekter det som skrevs i tidningarna om kamratföreningen och

nätverket VAM kommer att få. Men en viss tillströmning till de

här grupperna och ett visst ökat intresse, det har det blivit.

Man skall dock komma ihåg att den hårda kärnan inte plockar in

vem som helst i de här grupperna. Dit är tillströmningen mycket,

mycket liten. Däremot dirigeras de intresserade personerna till

andra organisationer.

Man kan också se sådana effekter som att personer på eget

initiativ startar sådan här verksamhet, bildar egna grupper, på

olika orter. Man kan också se den effekten att samma personer

dyker upp fler gånger och ger sken av att representera flera

olika organisationer. Visst sker det en viss nyrekrytering. Man

kan också se mer eller mindre omfattande hjältekulturer skapas.

Lagstiftning om att kriminalisera stöd till denna verksamhet

kan å ena sidan vara en framkomlig väg, men å andra sidan kan

det bli svårt att hitta de människor som ger detta stöd. Det

kräver kanske ökade spaningsresurser för polisen.

Det finns en gigantisk sammanblandning av begrepp i den här

debatten. Det råder en mycket stark begreppsförvirring. Rasism,

fascism, nationalsocialism och högerextremism är icke samma sak.

Fascismen är t.ex. inte rasideologisk, inte antisemitisk, utan

det är nationalsocialismen som är det. En högerextremistisk

organisation behöver inte nödvändigtvis vara främlingsfientlig.

Det är faktiskt inte så ofta de är det. Jag skulle vilja att

man, när man diskuterar de här fenomenen, mer preciserar exakt

vad det är man talar om.

Talar man om fascistiska organisationer är det på det sättet i

Sverige att de enda fascistiska organisationer vi har haft har

varit rasideologiska. Men det är de inte nödvändigtvis i andra

europeiska länder. Skulle man även ta in nationalsocialistiska

grupper ändrar det inte antalet organisationer. Det finns i och

för sig en del smågrupper mer av herrklubbskaraktär, som

Sveriges nationella förbund i tre olika versioner. Nysvenska

rörelsen skulle också kunna föras in i detta spektrum. Däremot

kan man avföra Nordiska rikspartiet, som har upphört med

organiserad partiverksamhet.

När det gäller europeiskt samarbete för att komma till rätta

med de här problemen, existerar det redan i dag ett antal

kommissioner som tittar på sådana här frågor, t.ex. inom EG. Jag

tror att ett sådant samarbete kommer att bli svårt på grund av

lagstiftningsmässiga skillnader och skillnader i synen på de här

organisationerna och grupperna. Men naturligtvis är ett bredare

europeiskt samarbete bra.

Vad är en rasist? En rasist är en person som av biologiska och

rasmässiga skäl hävdar att en annan person tillhör en

underlägsen ras. Det är en rasist. Främlingsfientlig är däremot

en person som tar avstånd från alla främlingar, oavsett vilka

länder de kommer ifrån, alltså även från norrmän, danskar, m.fl.

En person som är etnocentrist tar avstånd från sådana som kommer

från en annan kulturkrets.

Jag vill tillägga en sak beträffande lagstiftningen. Det är

att väldigt mycket av brottsligheten drabbar grupper som inte är

definierade i begreppet hets mot folkgrupp, t.ex. homosexuella.

Det är inte straffbart att hetsa mot homosexuella. Det är

faktiskt den grupp som har drabbats i särklass hårdast i landet

av den grövre brottsligheten från de kretsar vi talar om. De har

inget lagligt skydd när det gäller hets i skrift och sådana

saker. Naturligtvis är misshandel och liknande åtalbart. Men den

hets som förs fram i närradiosändningar, skrifter osv. täcks

inte in i begreppet hets mot folkgrupp.

Björn Eriksson: Vi skall dela på frågorna. Jag tänkte

svara på det som rör det internationella samarbetet och

konstaterar att det är något som vi försöker arbeta med på olika

plan. Det är en självklarhet att säkerhetspolisen hela tiden

försöker kartlägga om det finns något som hotar statsskicket.

Det tänker jag inte gå närmare in på, mer än att konstatera att

det finns ett samband.

På den öppna sidan händer saker på litet olika håll. Det kan

gälla Trevi, det kan röra embryot till Europolice, och annat som

är på gång. Det vi hela tiden tittar efter är om vi kan hitta en

finansiär, någon som finansierar den här smörjan på något vis.

Hittar vi någon som försörjer dem med vapen? Hittar vi någonting

som har att göra med en slags gemensam brottsplanläggning? Än så

länge är svaret nej. Men det innebär inte att vi inte anser att

detta arbete skall fortsätta och att det skall öka. Skälet är

att dessa faktorer förvandlas till en stigande fara om det

skulle dyka upp en sådan aktör. Honom eller henne är det oerhört

viktigt att hela tiden leta efter. Det kriget är i och för sig

aldrig vunnet.

Det som sker ute i Europa är samma sak som vi har lagt fram

förslag till regering och riksdag om, nämligen att man försöker

kartlägga dessa människor -- det är den här

antirasistpolistanken -- för att hitta människorna kring vilket

det hela rör sig. Det kan många gånger vara enklare att försöka

hålla koll på vad 30--40 människor har för sig, än att hålla

koll på alla som kan känna sig hotade av samma 30--40 människor.

En individ kan som bekant hota väldigt många. Det finns en viss

logik i att koncentrera sig på dem som kreerar osäkerheten.

Jag kan också tillägga, för jag tycker att det kan vara

intressant, att en del av dem som tillhör de kamratkretsar och

andra organisationer som har nämnts, VAM m.fl., i dag är

relativt rädda av det skälet att det inte är någon större

hemlighet att de representerar en minoritet gentemot dem de har

på andra sidan. Det som händer i dag är att de börjar nå det

stadiet att de begär polisskydd. De är nämligen rädda för att

bli uppklådda. Man skall ha klart för sig att pendelrörelsen går

litet grand åt det hållet. Det gör det ännu viktigare att ta

debatten med dem, för att på något sätt röka fram dem.

Innan jag lämnar ordet till rikskriminalens biträdande chef

vill jag ånyo säga att den diskussion om lagstiftningsfrågor som

vi för inom polisorganisationen närmast gäller om brott som

begås skall få en grövre valör beroende på om det finns

rasistiska förtecken i det eller inte. Det är visserligen inte

en lagstiftningsfråga på samma klara sätt, men den ligger åt det

hållet.

Roland Ståhl: Frågan var, som jag uppfattade den, huruvida

ett nytt lagförslag skulle kunna förenkla tillämpningen och

kanske råda bot på de här omständigheterna. Som ni vet är det

alltid svårt att förutse hur saker och ting kommer att ske. Att

jag skulle kunna sitta här och säga att det här lagförslaget

kommer att få de eller de följderna är alltså helt omöjligt. Det

kan jag inte, och jag tänker inte ge mig in på en sådan

värdering heller.

Jag kan konstatera att den lagstiftning som jag relaterade

till infördes redan 1948. Sedan har den genomgått vissa

förändringar på 70-talet och i början av 80-talet. Så sent som

1985, vilket jag tidigare poängterade, ansåg riksåklagaren att

det var angeläget att beträffande vissa brottstyper få någon

form av uppsamling, eftersom både polis och åklagare förmodligen

kände sig osäkra vid tillämpningen.

Mitt konkreta svar på frågan är alltså att jag inte kan titta

i någon kristallkula och se hur det kommer att fungera.

Maud Björnemalm (s): Det begärde jag inte heller. Det jag

frågade var om ni hade någon uppfattning om huruvida det

Starkska lagförslaget skulle vara lättare att tillämpa än den

nuvarande lagen.

Roland Ståhl: Tyvärr vågar jag mig inte in på att

spekulera i det.

Björn Eriksson: Jag kan tillägga att vi har fått förslaget

på remiss. Förhoppningsvis kan vi svara bättre när vi är klara

med vår interna remissbehandling.

Ordföranden: Ni gör som riksdagsledamöterna, läser och

begrundar.

Olle Stenholm: Maud Björnemalm frågade vilket ansvar

journalister har och tar för skildringar i massmedier av den typ

som har gällt exempelvis VAM.

Det juridiska ansvaret behöver jag inte tala om. Det är

ansvarige utgivarens. Det finns ett väl kodifierat system för

det.

Men varje journalist som arbetar har ett personligt

yrkesetiskt ansvar också, ett personligt moraliskt ansvar. Det

kan man aldrig skjuta ifrån sig, även om det lagliga ansvaret

ligger hos en ansvarig utgivare.

Jag kan intyga att upptäckten av att det finns en sådan

organisation som VAM på varje aktivt arbetande redaktion skapar

en slags yrkesmässig entusiasm över en intressant historia som

man kan rapportera om. Här är ett gäng ganska unga killar som

rånar banker, som gör inbrott på polisstationer och stjäl vapen,

som uttalar militant främlingsfientliga åsikter, oavsett om en

mikrofon stuckits fram eller inte, som opererar med huvor över

huvudet och som delvis kommer ur god välordnad medelklass på

Lidingö av alla platser. Det har alla ingredienser i det vi, med

vårt fyrkantiga sätt att tänka, kallar en bra story. Det är

någonting som kan intressera läsare av tidningarna, dem som

lyssnar på radio och dem som tittar på TV. Man får icke

undervärdera vilken glädje det är att arbeta med ett sådant

material, när man arbetar i övertygelsen om att detta är

väsentligt att rapportera. Samtidigt vet man att historien har

klara ingredienser av smaskighet också. Resultatet blir i det

här fallet, och det finns dess värre många andra exempel också,

litet perspektivlös rapportering, som kommer att innehålla en

hel del överdrifter.

Ingen enskild journalist som är inblandad i arbetsprocessen

kring ett sådant material kan säga att han/hon inte har något

ansvar för det, att det är ansvarige utgivaren eller cheferna --

chefredaktören, redaktionssekreteraren, arbetsledaren -- som har

ansvaret. Det är klart att var och en av oss också har ett

personligt ansvar för våra egna handlingar i yrket och för de

bedömningar som görs nyhetsmässigt.

Vi är som kår utomordentligt väl beredda att kritisera andra

för deras yrkesverksamhet. Som bekant brukar vi aldrig rygga

tillbaka för att göra det. Då menar jag att vi också måste vara

beredda dels att lyssna på välgrundad kritik som kommer utifrån

mot vår verksamhet, dels att vara självkritiska. Nog är vi det

till en del också. Om Maud Björnemalm hade haft tillfälle att

vara med på Publicistklubben den 3 februari, då vi diskuterade

just de här frågorna, så skulle hon ha kunnat märka att det

finns en beredskap till självkritik också inom journalistkåren

när det gäller sådana här saker.

Hela komplexet med främlingsfientlighet är journalistiskt

svårhanterligt. Vi gör vårt bästa, och våra avsikter är

hederliga. Det vill jag försäkra. Däremot går jag absolut inte

så långt att jag påstår att vi lyckas till fullo.

Ordföranden: Skall vi tolka detta som att något tål de att

skällas på, men mera hedras ändå.

En ordförande har alltid som ambition dels att låta alla komma

till tals, dels att hålla tiden. Det sistnämnda har jag

misslyckats med. Men jag har en person till som har begärt

ordet. Det är Gunnar Marstorp från Sveriges frikyrkoråd. Du får

avsluta detta, så har alla fått komma till tals.

Gunnar Marstorp: Jag tackar för det förtroendet. Jag vill

först säga att jag gjorde tolkningen att rubriken inte bara

gällde det negativa, det som vi kämpar emot, utan det finns

också någonting som vi kämpar för. Jag skulle vilja lyfta fram

de positiva krafter som ändå finns runt omkring oss.

Föredraget som har hållits var mycket bra, eftersom det visade

hur små de här grupperna i verkligheten är, samtidigt som det

finns människor som ligger nära och kan dras in i dem. Men den

stora gruppen är de som arbetar aktivt för att vi skall få ett

mänskligt samhälle. Jag skulle vilja visa den lilla broschyr som

utskottet har fått. Det finns också en handledning som visar hur

man motverkar och kommer in med mångfalden och dialogen.

Det vi i kyrkorna kan säga -- och detta är gemensamt för oss

-- är att vi har fått en väldig respons. Många grupper har

kommit igång; litet för snabbt egentligen för att vi skall kunna

styra och leda det arbete som nu bedrivs. Jag skulle vilja lyfta

fram dessa positiva förebilder för de här barnen -- för det är

det fråga om när de är 10--12 år. Förebilderna finns runt

omkring oss och dem behöver vi visa på. Det tror jag att vi

behöver hjälpas åt med.

Björn Eriksson efterlyser frivilliga krafter. Några personer

som tillhör våra församlingar åker just nu varje kväll in till

stan, möter invandrarna och följer dem tillbaka hem. Invandrarna

är rädda för att åka ensamma. Denna mobilisering håller på. Jag

tror att vi skall fortsätta att stärka den.

Ordföranden: Jag tror att alla tycker som jag, att det var

en fin avslutning att också ta fram allt det positiva som händer

och sker inom oss människor och inom organisationerna. Tack för

det.

Jag tackar er alla så hemskt mycket för en mycket intressant

och trevlig genomgång. Framför allt riktar jag mitt tack till

Helene Lööw, som verkligen satte igång diskussionen med sitt

klara, frimodiga sätt att framföra budskapet.

Avd. 3

Hur upplever olika invandrargrupper sin situation? Vad kan

göras för att undvika etniska motsättningar?

Ordföranden: Utskottsutfrågningen återupptas. Vi är nu

framme vid avdelning tre, som skall behandla frågan om hur olika

invandrargrupper upplever sin situation. Som jag sade redan i

inledningen har vi ofta diskuterat själva

asylprövningsförfarandet, men vi har inte alltid trängt in på

djupet och frågat oss vad som händer invandrarna när de kommer

till Sverige, hur vi egentligen tar emot våra nya vänner och vad

som kan göras för att undvika etniska motsättningar. Det är

detta som eftermiddagen skall handla om.

Det har nu kommit hit en del nya personer, och en del har

suttit kvar troget hela dagen. Vi har nu glädjen att hälsa några

nya gäster välkomna, bl.a. Vildan Tanrikulu och Anders Carlberg

från Fryshuset, som är de som närmast skall ge oss en liten

inledning. Efter inledningarna följer en sedvanlig frågestund.

Varsågod Vildan Tanrikulu!

Vildan Tanrikulu: Tack, fru ordförande, för att vi är

inbjudna hit till socialförsäkringsutskottets offentliga

utfrågning angående invandrar- och flyktingpolitik,

främlingsfientlighet och rasism.

Jag har jobbat i 21 februari-kommittén, som de senaste dagarna

har blivit känd genom en manifestation mot främlingsfientlighet

och rasism. Det var ett initiativ som togs av landets nästan

samtliga invandrarorganisationer och trossamfund för att gå från

ord till praktisk handling för att bemöta den alltmer ökande

främlingsfientligheten och rasismen med tanke på de våldsdåd som

riktats särskilt gentemot mörkhyade invandrare under de senaste

månaderna.

Hur olika invandrargrupper upplever sin situation är

självfallet en mycket vid fråga som behöver en omfattande

diskussion och omfattande studier. Det behövs sådana studier,

eftersom invandrare ju inte är en homogen grupp. Vi kommer från

världens alla hörn. Vi är 130 olika nationaliteter och har olika

social bakgrund, olika politisk hemvist och olika problem, och i

den offentliga debatten inryms vi alla i ett enda begrepp:

invandrare. Motsatsen är det svenska samhället med sin

kulturella identitet, sin samhällsuppbyggnad och sitt ekonomiska

och sociala system. Att inleda ett sådant ämne går därför utöver

min kapacitet i ordets egentliga bemärkelse.

Vad gäller hur vi invandrare upplever begreppet invandrare

inom den förklaringsram jag ritade upp finns det många saker som

är värda att nämna. Om vi som har invandrat till Sverige,

landets invandrade befolkning, är nöjda med den benämning vi har

i den offentliga debatten är en viktig fråga som bör diskuteras

för att vi skall få klarhet i hur vi skall benämna problemet.

Detta är nödvändigt att känna till för att vi skall kunna hitta

lösningar på problemet.

En annan fråga är om invandrarna i samhällslivet utgör en

gemenskap eller om också vi invandrare som individer känner

olika samhörighet och olika tillhörighet utifrån vår sociala

ställning i samhället och utifrån våra kulturella och politiska

värderingar. Om den frågan inte får någon klarhet kan frågan hur

vi invandrare upplever vår situation här i landet inte besvaras

tydligt.

Om man utifrån dessa två grundläggande frågor försöker nå fram

till en gemensam värdering av hur invandrare känner sig i det

svenska samhället menar jag att två begrepp är mycket centrala.

På grund av den debatt som bedrivs i massmedia och i offentliga

sammanhang känner sig invandrare som en belastning för

samhället. Man tar i debatten hela tiden fram kostnaderna, och

den ekonomiska aspekten av invandringen till Sverige blir en

central fråga, som inte förklaras med riktiga siffror. Jag kan

hänvisa till en studie som jag häromdagen fick från LO och som

visar hur olika statistik kan hanteras. I massmedia, i de

allmänna kommunikationsmedlen, är invandrare och flyktingar ofta

inget annnat än en belastning för landets ekonomi. Jag bortser

då från de uttalanden som i högtidliga sammanhang görs av

personer med en viss ställning -- t.ex. P G Gyllenhammar och

ABB:s VD säger ofta att vi i det här landet har råd med

miljontals invandrare.

Det andra centrala begreppet i de diskussioner som förs är

"oduglighet". De två begreppen hör ihop. Den här bilden kan bara

förändras om invandrarnas roll i samhället -- inte bara

ekonomiskt utan också socialt, kulturellt och politiskt --

klargörs utifrån ett riktigt underlag, inte utifrån populistiska

uttalanden eller förklaringar.

När man har klarlagt de här två begreppen kan man gå ett steg

till och undersöka hur delaktiga vi invandrare verkligen är i

samhällslivet i förhållande till de ekonomiska och sociala

insatser som görs. Kommer invandrare verkligen till tals när

politiken om dem själva diskuteras? Jag har jobbat i

föreningslivet. Där finns två instanser som jag tycker är

värdefulla men inte tillräckliga. Det är ett invandrarråd som

samlas två gånger per år och ett invandrarsamråd som samlas vart

tredje år och under ett par eller tre dagar diskuterar frågor

som rör invandrar- och flyktingpolitiken. Den delaktigheten är

inte synlig för den breda allmänheten, och den har inte heller

haft någon större effekt på utformningen av invandrar- och

flyktingpolitiken, som utgör grunden för de känslor som

invandrare möter.

Till sist vill jag med några ord redogöra för det resultat vi

inom 21 februari-kommittén har uppnått genom manifestationen. Vi

jobbade under en mycket hård tidspress under 20 dagar. Den 31

januari uppmanades landets invandrare till att i en timme

upphöra med ordinarie sysslor. Jag vill understryka att vi har

haft stora problem med att genom massmedia nå ut till

allmänheten med manifestationens syfte. Det är på så sätt man

bildar opinion och därmed kan skapa olika stämningar mot

invandrar- eller flyktingpolitik.

Vi har under den här tiden hävdat att vi går från ord till

handling. Vi vill visa vilken betydelse vi har på den lägsta

nivån i det här samhället. Det är den praktiska handlingen som

kan skapa en positiv stämning hos den breda allmänheten om man

också når ut med sitt budskap. Efter 20 dagars arbete var vi

framme vid den 21 februari, och enligt våra riktlinjer bjöd vi

in alla som står för människors lika värde till att hörsamma vår

manifestation och till att delta i manifestationen med olika

frivilliga aktiviteter utifrån de lokala förutsättningarna. Så

löd vår formulering och vår uppmaning till alla, men som

invandrarorganisation var det självklart för oss att precisera

vår målsättning när vi riktade oss till våra medlemmar. Men vi

tyckte att det skulle vara ojust att rikta sig till allmänheten

och bestämma över alla med en konkret handling.

Både uppslutningen bakom manifestationen och deltagandet i den

har överträffat våra förväntningar, och vi anser att den här

lyckade manifestationen, såväl när det gäller uppslutningen som

när det gäller deltagandet, har skapat ett nytt debattklimat i

Sverige som vi hoppas kommer att leda till lämpligare åtgärder

för att bekämpa främlingsfientlighet och rasism. Det finns vissa

värden som har dragit många flyktingar till Sverige. De har

kommit hit just därför att de satt högt att människor haft lika

stort värde här, liksom de mycket uppskattat de demokratiska

värderingar som det svenska samhället är genomsyrat av. Tack för

ordet.

Ordföranden: Tack, Vildan Tanrikulu. Det var vissa

svårigheter för utskottet att välja vem som så att säga skulle

företräda alla invandrare, men jag tror att du framstår som en

mycket god representant för de nya svenskarna. Jag tror att de

har överseende med att du fick företräda dem ensam. Du har ju

också visat att du kan ta initiativ, och på det viset har vi

fått ögonen på dig. Det är en förklaring.

Det finns i salen flera som kan ha beteckningen invandrare,

som du själv satte ett frågetecken för, så det är möjligt att

komma in och fråga er -- eller ni kan komma till tals.

Näste inledare är Anders Carlberg, som ju har ägnat sig mycket

åt att aktivera ungdomar på ett positivt sätt. Vi vet att du

också har god kännedom om invandrarungdomar, och vi har tyckt

att du kan vara en lämplig inledare. Var så god.

Anders Carlberg: Jag representerar inte alla svenskar då?

Jag skämtar litet.

Ordföranden: Du får representera vem du vill -- vi lyssnar

på dig.

Anders Carlberg: Det var som sagt ett litet skämt. Jag har

med mig tre vänner, som fortfarande är ungdomar. Det är Anders

Cardell -- nästan hela hans bekantskapskrets består av

invandrarungdomar --, det är Roger Ticualu, som bl a är med i

civildepartementets ungdomskommitté, och det är Elias

Varzakakos. De här tre ungdomarna, tillsammans med tre andra,

kommer att åka ut på skolorna nu för att diskutera vad vi kallar

för de etniska motsättningarna.

Vi har tagit det här på allvar. Vi tror alltså att det är

betydligt allvarligare att ungdomar i åldern 16--21 år, som vi

har fått reda på här, till 60 % tycker att vi har tagit in för

många invandrare i Sverige. Detta är enligt vår uppfattning

något mycket allvarligare än de våldsmän och dårar som har

sprungit omkring i massmedia. Jag tror alltså att massmedias

fokusering och den omständigheten att politikerna dansat med i

den här valsen har gjort att man pekar ut ett antal dårar och

rasister och glömmer den diskriminering som finns precis framför

det egna fönstret, precis framför den egna dörren. Jag är

exempelvis övertygad om att de flesta som tycker att man skall

förbjuda rasistiska organisationer i varje fall ute på fältet är

främlingsfientliga och anser att det här är bra, för då berörs

ju inte de.

Det finns alltså betydligt farligare saker än det som man tar

del av i massmedia. Terrorns avsikt är att få alla att bli

rädda. Exakt detta har man lyckats med. Det verkar som om

lasermannen har fått både Expressen och Aftonbladet bakom sig --

man blåser upp de här händelserna i stället för att prata om de

svåra saker som vi faktiskt lever med. Jag tycker att massmedia

dansar med i terrorns vals; det är min allmänna uppfattning.

Detta har bl.a. lett till att många invandrare knappast vågar

gå ut. En del invandrarungdomar beväpnar sig osv.

Det här är en oerhört farlig utveckling, som jag tycker att vi

skall ställa massmedia till svars för på olika sätt. Politikerna

måste ha modet att bryta utvecklingen. Carl Bildt försökte göra

det i en artikel den 28 januari. Han lyckades i alla fall inte

påverka Expressen -- men han försökte.

Jag skulle vilja redovisa två bilder.

I lördags kväll var deltagare från ett av våra behandlingshem

uppe i Sälen. Då sitter en svart kille från Rinkeby och en

ledare från behandlingshemmet, som heter Lasse, och snackar med

två tjejer på ett diskotek i två timmar. Det tycker tre svenska

killar från bygden inte om, så när Ivan -- den svarte killen --

går på toaletten kommer de tre killarna fram och skall puckla på

den som sitter kvar, helt oprovocerat. När Ivan kommer ut från

toaletten och skall hjälpa sin ledare tar vakterna fast honom,

för in honom på muggen och pucklar på honom. Sedan kommer

polisen och omhändertar Ivan.

Detta är rasistiskt våld, det är ingen tvekan om den saken.

Det första vi säger är: Polisanmälan omedelbart, sådant här får

man inte tolerera. Det är uppenbart att den här killen åker in

därför att han är svart. Jag tror att denna typ av rasistiskt

våld förekommer dagligen på många ställen i Sverige.

Den andra bilden är från Restaurang Garbo i Sundbyberg. Det

kommer en svensk kille in med sin tjej. Två invandrarkillar

kommer fram till honom och säger: Hör du din djävla Svenne,

stick! Vad gör killen? Han går till vakten och säger: Jag känner

mig hotad, peka ut de där. Nej, det vågar jag inte, svarar

vakten, för då åker jag på stryk.

Detta är ett rasistiskt hot, ett rasistiskt våld mot den här

svenska killen. Beteckningen Svenne är ett nedsättande omdöme om

en svensk kille bara för att han är svensk -- samma rasistiska

omdöme som att kalla en invandrare för svartskalle.

Jag vill påstå att många invandrare som jag känner är mycket

rädda i dag. Jag tror att många invandrare löper risk att bli

utsatta för riktigt våldsamt våld av olika slag, av rasistiska

skäl. Det förekommer, och framför allt tror jag att så är fallet

ute i Sverige. Men jag vill också påstå en annan sak, nämligen

detta: Om jag är 16 år i Stockholm och är svensk löper jag

oerhört mycket större risk att få en snyting bara för att jag är

svensk än om jag är invandrare. Jag tror att den sanningen måste

fram. Det är grundorsaken till att Sverige-Demokraterna får 15 %

av rösterna i Märsta gymnasium och att partiet är det näst

största i Rudbecksskolan i Sollentuna.

En annan orsak är att vi av någon anledning har överlämnat

Sveriges nationalsång och fana till rasisterna. Fredrika