Bet. 1991/92:SfU3

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1991/92:SFU03

Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1991/92

SfU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1991/92:19 i vilken

redovisas en överenskommelse som träffats med

sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar från sjukförsäkringen

m.m. för år 1992. I propositionen föreslås vidare vissa

ändringar i bl.a. lagen (1968:381) om allmän försäkring.

I betänkandet behandlas även tre motioner väckta med anledning

av propositionen och ett fyrtiotal motioner väckta under den

allmänna motionstiden 1990/91 som tar upp olika frågor om

ersättningssystemets utformning, läkares etableringsrätt,

möjligheten för olika yrkesgrupper att ansluta sig till den

allmänna sjukförsäkringen m.m.

Enligt den redovisade överenskommelsen skall ersättningen till

sjukvårdshuvudmännen utgå dels som en allmän sjukvårdsersättning

på högst 11 706,5 milj.kr., dels som särskilda ersättningar som

beräknats uppgå till 540,5 milj.kr.

Till Handikappinstitutet lämnas ersättning med 49 milj.kr.

Till följd av äldrereformen överförs ca 21 % av kostnaderna

för hälso- och sjukvården till kommunerna varför den allmänna

sjukvårdsersättningen har reducerats med 3 066 milj.kr.

Parterna är överens om att sjukvårdshuvudmännen, efter ett

införande av en arbetsgivarperiod inom sjukförsäkringen, bör

överta debitering och uppbörd av sjukhusvårdsavgifter för bl.a.

sjukpenningförsäkrade. Detta har beräknats ge huvudmännen

ett bruttotillskott på sammanlagt ca 200 milj.kr.

Den särskilda ersättningen för rehabiliterings- och

behandlingsinsatser som infördes år 1991 höjs från 400 till 485

milj.kr. för år 1992.

Parterna anser det vara nödvändigt att stödja sådana åtgärder

hos huvudmännen som syftar till en bättre

informationsförsörjning på alla nivåer inom hälso- och

sjukvården. För detta ändamål avsätts högst 20 milj.kr. under år

1992 inkl. medel för nationella register för produktkontroll.

I syfte att effektivisera informationsförsörjningen bl.a. med

inriktning på att förbättra folkhälsan skall inrättas ett

epidemiologiskt centrum vid socialstyrelsen. För delfinansiering

av detta avsätts för år 1992 högst 5 milj.kr.

I propositionen redovisas även att parterna, på grundval av en

gemensam utredning, enats om att snarast påbörja överläggningar

med inriktning på att senare under år 1991 träffa en särskild

överenskommelse om ett överförande av kostnadsansvaret för

läkemedel inom öppenvården från riksförsäkringsverket till

sjukvårdshuvudmännen. Beräknad genomförandetidpunkt har angetts

till den 1 januari 1993.

Utskottet tillstyrker lagförslagen. Utskottet utgår -- med

anledning av en motion (m) -- från att någon överföring av

kostnadsansvaret för läkemedel inte sker innan frågan blivit

ytterligare beredd och föreslår ett tillkännagivande härom till

regeringen. I övrigt avstyrker utskottet samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats fyra reservationer (s) och

meningsyttring (v).

Propositionen

I proposition 1991/92:19 om vissa ersättningar till

sjukvårdshuvudmännen m.m. har regeringen (socialdepartementet)

föreslagit riksdagen att anta de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lag om ändring i lagen (1990:1466) om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring,

3. lag om ändring i lagen (1991:1040) om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring,

4. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

5. lag om ändring i lagen (1991:1043) om ändring i lagen

(1990:1469) om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till

smittbärare,

6. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd.

Vidare har riksdagen beretts tillfälle att ta del av vad som

anförts i propositionen om ersättningarna från sjukförsäkringen

till sjukvårdshuvudmännen och därmed sammanhängande frågor.

Lagförslagen återfinns som bilaga till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1991/92:Sf1 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ett överförande av kostnadsansvaret för

läkemedlen inom den öppna hälso- och sjukvården till

sjukvårdshuvudmännen.

1991/92:Sf2 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om indexreglering av avgifterna inom

sjukvården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett högkostnadsskydd där taket är satt

till 1 000 kr. per år,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införande av familjekort för

sjukvårdsavgifterna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökat inflytande för

handikapporganisationerna i Handikappinstitutets styrelse,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att staten ensam skall vara huvudman för

Handikappinstitutet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om specialdestinerat bidrag till det

förebyggande arbetet inom primärvården,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjlighet att överklaga

sjukvårdshuvudmännens beslut enligt socialförsäkringens

bestämmelser för besvärsprövning.

1991/92:Sf3 av Johan Brohult och Leif Bergdahl (nyd) vari

yrkas

1. att riksdagen beslutar införa två karensdagar i

sjukförsäkringen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den samhällsekonomiska vinst som detta innebär används till att

förbättra omvårdnaden av våra äldre medborgare med ett

kombinerat medicinskt och socialt betingat vårdbehov.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990/91

1990/91:Sf206 av Kjell Ericsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om samordning mellan hälso- och sjukvården

och sjukförsäkringssystemet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om överförande av ekonomiska resurser från

allmänna försäkringen till sjukvårdshuvudmännen för att minska

köerna inom sjukvården.

1990/91:Sf210 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m.fl.

(m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till

en allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring, där försäkringen

följer patienten också vid val av alternativa sjukhem med t.ex.

kristen inriktning.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So602.

1990/91:Sf218 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

specialistvårdstaxan bör anpassas så att privatpraktiserande

läkare kan ge patienterna ekonomisk möjlighet att tillgodogöra

sig ifrågavarande behandling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

sjukgymnaster med examen i ortopedisk medicin bör få ta ut en

högre taxa för tidskrävande ortopedmedicinska undersökningar och

behandlingar.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So413.

1990/91:Sf223 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ändrade regler i

sjukförsäkringen angående ersättning för läsglasögon efter

starroperation.

1990/91:Sf227 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att sätta ett högkostnadstak för

läkarvård och annan sjukvårdande behandling vid 1 000 kr. för en

12-månadersperiod,

2. att riksdagen beslutar att införa ett högkostnadstak för

läkarvårdsbesök och annan sjukvårdande behandling på 300 kr. för

en 30-dagarsperiod,

3. att riksdagen beslutar att sjukresor skall inordnas i

högkostnadsskyddet,

4. att riksdagen beslutar att kostnaden för sjukresor

maximeras till 30 kr. per resa,

5. att riksdagen beslutar att högkostnadsskyddet knyts till

den allmänna prisutvecklingen genom indexreglering.

1990/91:Sf238 av Gullan Lindblad och förste vice talman

Ingegerd Troedsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att

ersättning från socialförsäkringen bör ske för utredning och

behandling såväl av legitimerad psykolog som av legitimerad

psykoterapeut.

1990/91:Sf245 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att patient som efter läkarremiss erhållit

behandling hos legitimerad psykoterapeut skall vara

ersättningsberättigad via det allmänna försäkringssystemet,

2. att riksdagen till psykoterapibehandling för budgetåret

1991/92 anvisar 10 milj.kr. utöver vad regeringen har föreslagit

eller således 31 milj.kr.

1990/91:Sf246 av Jan-Erik Wikström och Barbro Westerholm (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att psykoterapeutisk behandling

hos legitimerade psykoterapeuter skall ersättas via

sjukförsäkringen på samma sätt som gäller för behandling av

kroppsliga sjukdomar.

1990/91:Sf247 av Anders Svärd m.fl. (c, s, m, fp, v, mp) vari

yrkas att riksdagen beslutar att ersättning för behandling,

förmedlad av legitimerad terapeut, skall ersättas via

socialförsäkringssystemet enligt samma regler som gäller för

behandling av kroppsliga handikapp och sjukdomar.

1990/91:Sf248 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag rörande leg.

sjuksköterskors rätt att efter remiss från leg. läkare och

tandläkare utföra akupunkturbehandling inom den allmänna

försäkringens ram,

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag

rörande övriga undersökningar och behandlingar som leg.

sjuksköterskor kan utföra inom enskilt bedriven verksamhet inom

ramen för den allmänna försäkringen.

1990/91:Sf249 av Gullan Lindblad och Anders G Högmark (m) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning rörande

möjligheten att införa användandet av magnetkamera i

förteckningen över åtgärder som ersätts av den allmänna

försäkringen.

1990/91:Sf250 av Charlotte Branting (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående dialysbehandling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjlighet att komplettera

högkostnadsskyddet med ett högsta belopp per månad.

1990/91:Sf253 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att legitimerade dietister bör få rätt att utföra sitt arbete

inom den allmänna försäkringens ram.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So429.

1990/91:Sf266 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om betydelsen av ett fritt läkarval,

2. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk

utredning tillsätts, med direktiv att se över hälso- och

sjukvårdens framtida verksamhet och finansiering i enlighet med

vad i motionen anförts,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om relationen mellan offentlig och privat

vård,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av samordning mellan sjukvård och

sjukförsäkring.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So446.

1990/91:Sf267 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän

obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad som anförts

i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag som

innebär att Dagmarsystemet avskaffas till förmån för ett system

för ersättningar från sjukförsäkringen med generellt fri

etableringsrätt för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster

och anslutningsrätt för fritidspraktiker,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att

hemsjukvårdstaxan utformas så att den ger möjlighet till

etablering av enskild distriktssköterskeverksamhet,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till

att legitimerade psykologer och psykoterapeuter får rätt att

ansluta sig till den allmänna sjukförsäkringen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kostnadskontroll i sjukvårdsförsäkringen.

1990/91:Sf274 av Marianne Jönsson och Agne Hansson (c) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

läkarvårdstaxan i förordningen 1976:1018, varvid särskilt

arvodesberäkningen för allmänläkare bör beaktas, i enlighet med

vad i motionen anförts.

1990/91:Sf275 av Barbro Sandberg och Charlotte Branting (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ersättning från

försäkringskassan för psykoterapeutisk behandling.

1990/91:Sf280 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en översyn av utlandssvenskars rätt till

sjukvårdsersättning.

1990/91:Sf291 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen beslutar om sådan ändring i 2 kap. 5 § lagen

(1962:381) om allmän försäkring att försäkringskasseersättning

kan utges även för akupunkturbehandling av sjuksköterska.

1990/91:Sf292 av Sigge Godin m.fl. (fp, m, c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om försöksverksamhet till friare etablering och

registreringssystem i öppen vård.

1990/91:Sf293 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

ersättning genom försäkringskassan för utredning och behandling

utförd av legitimerad psykolog och av legitimerad psykoterapeut.

1990/91:Sf294 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (mp) vari

yrkas att riksdagen beslutar ändra 2 kap. 5 § lagen om allmän

försäkring i enlighet med förslaget i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So472.

1990/91:Sf295 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att behandling utförd av lymfterapeut med

godkänd utbildning skall hänföras till sjukvårdande behandling

enligt lagen om allmän försäkring och jämställas med den

behandling som ges av sjukgymnast och distriktssköterska.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So477.

1990/91:Sf297 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

hjälpmedelsgaranti för handikappade i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1990/91:Sf304 av Margit Gennser m.fl. (m, fp, c) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär att riksförsäkringsverket får

i uppdrag att utarbeta en utvidgad läkartaxa enligt de

riktlinjer som anges i motionen.

1990/91:Sf306 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ersättning för behandling utförd av

legitimerad psykolog och legitimerad psykoterapeut.

1990/91:Sf311 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna att ungdomar som fyllt

16 år och som anses behöva fortsatt specialdiet på grund av

sjukdomen PKU även i fortsättningen skall kunna få

livsmedelsrekvisitioner.

1990/91:Sf312 av Karl-Erik Svartberg och Sverre Palm (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn av reglerna så att sjukresor

kan inordnas i högkostnadsskyddet.

1990/91:Sf313 av Lars Sundin (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

tidigare riksdagsbeslut och handlingsprogram vad gäller avgifter

och kostnader för handikapphjälpmedel skall gälla och följas för

att undvika ytterligare merkostnader för den handikappade.

1990/91:Sf319 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om rättvisa förmånsregler för olika grupper av

kroniskt sjuka.

1990/91:Sf320 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fria handikapphjälpmedel.

1990/91:Sf326 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tilläggsfinansiering av sjukvården,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om

alternativ sjukvårdsfinansiering enligt motionens intentioner.

1990/91:Sf333 av Lars Sundin och Erling Bager (fp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att fotvård som ges på medicinska

indikationer bör finansieras via sjukförsäkringen.

1990/91:Sf335 av Marianne Jönsson och Stina Gustavsson (c)

vari yrkas att riksdagen beslutar uppdra åt regeringen att

återkomma till riksdagen med förslag om frikort för utsatta

vårdkonsumenter.

1990/91:Sf348 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär ett

skyndsamt avskaffande av Dagmarsystemet,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän

obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad som i

motionen anförts.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So332.

1990/91:Sf351 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att eventuell samordning av sjukförsäkring

och sjukvårdsansvar inte får medföra att patienter som står

utanför arbetsmarknaden får sämre vård.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So530.

1990/91:Sf353 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en och samma läkares ansvar vid långa

sjukfall,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om överföring av resurser från

sjukförsäkringen till sjukvården.

1990/91:Sf354 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att de till Dagmar-systemet knutna

etableringsrestriktionerna snarast bör avvecklas.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So431.

1990/91:So456 av Barbro Westerholm och Ingrid Ronne-Björkqvist

(fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kostnader för läkemedel vid blödarsjuka.

Utskottet

Inledning

Enligt hälso- och sjukvårdslagen har landstingen och de

landstingsfria kommunerna planeringsansvar för all hälso- och

sjukvård och även ett ansvar för folkhälsan.

Sjukvårdshuvudmännens kostnader för hälso- och sjukvård

finansieras till omkring 70 % med landstingsskatt.

Sjukvårdshuvudmännen erhåller även vissa andra ersättningar från

stat och kommun samt uppbär patientavgifter och har inkomster

från försäljning och lämnade tjänster.

Sjukvårdsersättning från den allmänna sjukförsäkringen utges

enligt 2 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) i form

av ersättning för bl.a. öppen hälso- och sjukvård, läkarvård,

sjukvårdande behandling som utförs av annan än läkare,

sjukhusvård, tandvård samt för resekostnader i samband med

vården eller behandlingen. Vidare utges viss ersättning för

sjukvårdshuvudmännens kostnader för handikapphjälpmedel samt

avinstitutionalisering och förebyggande hälsovård. Ersättningen

utgår enligt grunder som regeringen fastställer.

Det nuvarande systemet med schabloniserad ersättning från den

allmänna sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen infördes den

1 januari 1985 (prop. 1983/84:190, SfU31, rskr. 393).

Genom det nya systemet omvandlades de tidigare

prestationsrelaterade ersättningarna från sjukförsäkringen till

en samlad ersättning beräknad med ett i princip enhetligt belopp

per invånare, en allmän sjukvårdsersättning. Vid sidan om den

allmänna sjukvårdsersättningen lämnas varje år ett varierande

antal särskilda ersättningar för olika ändamål.

År 1988 skedde en viktig förändring av principerna för

fördelning av den allmänna sjukvårdsersättningen till

huvudmännen. Fr.o.m. detta år fördelas ersättningen efter en

behovsbaserad modell där fördelningskriterierna är skillnader

i befolkningens dödlighet, sjukfrånvaro och förtidspensionering

samt antalet ensamboende äldre. Övergången till den nya modellen

har skett stegvis under perioden 1988--1990.

Under år 1991 utges från sjukförsäkringen sammanlagt 15 262

milj.kr. till sjukvårdshuvudmännen, varav 14 772,5 milj.kr.

utgör allmän sjukvårdsersättning.

Genom överenskommelsen för år 1991 infördes två större

förändringar i ersättningssystemet. Dels inordnades de särskilda

ersättningarna för avinstitutionalisering, förebyggande åtgärder

samt tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappade i den

allmänna sjukvårdsersättningen, dels infördes en särskild

ersättning för att förbättra kapaciteten inom hälso- och

sjukvården för rehabiliterings- och behandlingsinsatser.

Den särskilda ersättningen skall bidra till att sänka det s.k.

ohälsotalet och betalas ut först sedan försäkringskassan och

huvudmannen kommit överens om hur medlen skall användas.

Den särskilda ersättningen för rehabiliterings- och

behandlingsinsatser utgör för år 1991 högst 400 milj.kr. Vidare

utgår för år 1991 särskilda ersättningar med 10 milj.kr. för att

öka tillgänglighet och kapacitet i hälso- och sjukvården, med 21

milj.kr. för att öka tillgången på psykoterapeutisk behandling

och med 4 milj.kr. till de sjukvårdshuvudmän som svarar för

nationella register för produktkontroll. För handledning av

kiropraktorer, för överföring av patienter från Sverige till

Finland samt anordnande av institutioner för HIV-smittade som

omhändertas enligt smittskyddslagen (1988:1472) utgår sammanlagt

8 milj.kr.

Handikappinstitutets verksamhet finansieras, enligt en

särskild överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet,

inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen. Bidraget uppgår

för år 1991 till 46,5 milj.kr. och utgår fr.o.m. detta år som

ett direkt bidrag till Handikappinstitutet.

Sjukvårdshuvudmännen har rätt att ta ut avgifter för öppen

hälso- och sjukvård. Fr.o.m. den 1 januari 1991 upphörde den

statliga regleringen av avgifterna inom den öppna hälso- och

sjukvården, en förändring som omfattade även avgiftssystemet för

de till sjukförsäkringssystemet anslutna privatpraktiserande

läkarna och sjukgymnasterna. Som en följd av denna avreglering

ändrades, enligt riksdagens beslut, högkostnadsskyddet från ett

egenkostnadstak baserat på antal vårdbesök och läkemedelsinköp

inom en tolvmånadersperiod till ett egenkostnadstak för de

försäkrade på högst 1 500 kr. under en motsvarande period.

Enligt en separat överenskommelse, som gäller för åren

1982--1991 och som tidigare godkänts av riksdagen, tillkommer

ett särskilt statsbidrag till den psykiatriska vården. För år

1991 uppgår detta till 186 milj.kr.

Till ersättningssystemet finns även regler för

privatpraktiserande läkares och sjukgymnasters anslutning till

sjukförsäkringen. Anslutningsreglerna innebär enligt huvudregeln

att privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster kan anslutas

till försäkringen endast efter tillstyrkan av sjukvårdshuvudman.

Nyetablering av praktik få emellertid ske utan tillstyrkan

i vissa delar av landet. Sjukvårdshuvudmannens tillstyrkan krävs

inte heller för den som övertar en befintlig praktik från en

läkare som är ansluten till försäkringen, om avgående och

tillträdande läkare är verksamma inom samma specialitet.

Offentliganställda läkare med s.k. fritidspraktik kan inte

ansluta sig till försäkringen.

Försäkringsersättningen till privatpraktiserande läkare och

sjukgymnaster utbetalas av försäkringskassorna. Utbetalda

ersättningar för privatvård under ett år avräknas från nästa års

allmänna sjukvårdsersättning.

Fr.o.m. år 1991 gäller att läkarpsykoanalytiker, till skillnad

från vad som gäller för läkare i övrigt, kan kombinera en

tjänstgöring på halvtid hos offentlig sjukvårdshuvudman med

verksamhet som privatpraktiker.

Propositionen

I propositionen redovisas att regeringen och

sjukvårdshuvudmännen för år 1992 har träffat överenskommelse om

olika frågor och även kommit överens om vissa ersättningar från

sjukförsäkringen.

I likhet med tidigare år har parterna formulerat vissa

allmänna utgångspunkter för utvecklingsarbetet inom hälso- och

sjukvården.

Som ett resultat av överenskommelsen för år 1991 om

inriktningen av utvecklingsarbetet inom hälso- och sjukvården

har en nationell samrådsgrupp för kvalitet inom hälso- och

sjukvården bildats. Gruppen förväntas inom en nära framtid

redovisa vissa förslag om hur kvalitetssäkringsarbetet bör

bedrivas och organiseras. Vidare pågår ett arbete under

medverkan av expertgrupper inom socialstyrelsen med att utveckla

kriterier och indikationer för att föra upp patienter på

väntelista resp. erbjuda vård vid vissa tillstånd/diagnoser. En

redovisning av det arbetet beräknas kunna ske vid årsskiftet

1991-1992.

Som ett led i en förbättrad informationsförsörjning med

inriktning på att bl.a. förbättra folkhälsan inrättas ett

epidemiologiskt centrum vid socialstyrelsen. Dess främsta

uppgift skall vara att på nationell nivå följa, analysera och

rapportera om utvecklingen av folkhälsoproblem, sjukdomar och

sociala problem samt motsvarande riskfaktorers utbredning i

olika befolkningsgrupper.

På grundval av en gemensamt genomförd utredning om

förutsättningarna för att överföra kostnadsansvaret för

läkemedel inom öppenvården från riksförsäkringsverket till

huvudmännen har parterna enats om att snarast påbörja

överläggningar med inriktning på att senare under år 1991 träffa

en överenskommelse om ett sådant överförande den 1 januari 1993.

Utgångspunkten för beräkning av den allmänna

sjukvårdsersättningen under år 1992 har varit att denna skall

vara oförändrad i förhållande till den allmänna ersättningen på

14 772,5 milj.kr. under år 1991. I samband med äldrereformens

genomförande den 1 januari 1992 överförs ca 21 % av

sjukvårdshuvudmännens kostnader för hälso- och sjukvård till

kommunerna. Med anledning av detta överförs 3 066 milj.kr. till

kommunerna varför den allmänna sjukvårdsersättningen till

sjukvårdshuvudmännen reduceras i motsvarande grad. Reduktionen

sker hos samtliga huvudmän med ett lika stort belopp beräknat

per invånare. Från sjukförsäkringen utbetalas därför i allmän

sjukvårdsersättning 11 706,5 milj.kr. under år 1992.

När en arbetsgivarperiod på 14 dagar införs i sjukförsäkringen

den 1 januari 1992 kommer sjukvårdshuvudmännen att överta

debitering och uppbörd av avgifterna för sjukhusvård. Någon

reducering av den allmänna sjukvårdsersättningen kommer inte att

ske med anledning av detta, vilket i praktiken innebär ett

bruttotillskott till sjukvårdshuvudmännen med sammanlagt

200 milj.kr.

Parterna anser att erfarenheterna av den under år 1991 införda

särskilda ersättningen på högst 400 milj.kr. för att förbättra

kapaciteten inom hälso- och sjukvården för rehabiliterings- och

behandlingsinsatser varit mycket positiva. För år 1992 höjs

därför beloppet till 485 milj.kr.

För åtgärder hos sjukvårdshuvudmännen för en bättre

informationsförsörjning har parterna enats om att avsätta högst

20 milj.kr. under år 1992. I detta belopp ingår även den under

föregående år i särskild ordning beslutade ersättningen till de

sjukvårdshuvudmän som åtagit sig att svara för nationella

register för produktkontroll.

Enligt överenskommelsen avsätts under år 1992 högst 5 milj.kr.

som delfinansiering av ett epidemiologiskt centrum vid

socialstyrelsen.

I likhet med de två föregående åren har parterna kommit

överens om en särskild ersättning för psykoterapeutisk

verksamhet. Detta ekonomiska stöd på högst 23 milj.kr. under år

1992 gör det möjligt för huvudmännen att genom vårdavtal med

legitimerade privata vårdgivare öka tillgången på

psykoterapeutisk behandling till rimliga kostnader för de

försäkrade.

I enlighet med en särskild överenskommelse utges även för år

1992 en direkt ersättning från sjukförsäkringen för finansiering

av Handikappinstitutets verksamhet. Med hänsyn till

kostnadsutvecklingen har detta belopp höjts till 49 milj.kr.

Parterna har vidare enats om att de fr.o.m. år 1991 införda

särskilda ersättningarna för handledd praktiktjänstgöring för

kiropraktorer, för överföring av vissa patienter från Sverige

till Finland samt för anordnande av rikssjukvård för

HIV-smittade skall utges även under år 1992 och med högst 1,

1,25 resp. 5,25 milj.kr.

Efter år 1991 lämnas inte något särskilt bidrag till den

psykiatriska vården.

Sammanfattningsvis skall sjukvårdshuvudmännen erhålla följande

ersättningar för år 1992.

________________________________________________________________

Ändamål Totalbelopp

milj.kr.

________________________________________________________________

1. Allmän sjukvårdsersättning 11 706,5

2. Särskild ersättning för rehabili-

terings- och behandlingsinsatser 485

3. Ersättning till Handikappinstitutet 49

4. Särskild ersättning för psykotera-

peutisk verksamhet 23

5. Särskild ersättning för informations-

försörjning och produktkontroll 20

6. Särskild ersättning till epidemio-

logiskt centrum 5

7. Särskild ersättning för handledning

av kiropraktorer 1

8. Särskild ersättning för vissa

patientöverföringar 1,25

9. Särskild ersättning för rikssjukvård

för HIV-smittade 5,25

12 296,00

________________________________________________________________

Överenskommelsen innebär i förhållande till år 1991 att det

totala ersättningsbeloppet minskar med 2 966 milj.kr. Tar man

hänsyn till överföringen till kommunerna av 3 066 milj.kr. på

grund av äldrereformen ökar emellertid ersättningsbeloppet med

100 milj.kr. Härutöver får sjukvårdshuvudmännen genom

sjukhusvårdsavgiften ett tillskott på ytterligare 200 milj.kr.

Ersättningarna skall i likhet med tidigare år till större

delen utges från den allmänna sjukförsäkringen. För

sjukförsäkringens finansiering lämnas också ett särskilt

statsbidrag. I årets budgetproposition (prop. 1990/91:100, bil.

7) har för budgetåret 1991/92 under punkten E 15. Bidrag till

allmän sjukvård tagits upp ett förslagsanslag på

4512682000 kr.

I avvaktan på de nu slutförda överläggningarna med företrädare

för sjukvårdshuvudmännen har förutsatts att från det särskilda

statsbidraget skall utges bidrag till den allmänna

sjukvårdsersättningen med oförändrat belopp 4 300 milj.kr. för

år 1992.

Motioner om förändringar i ersättningssystemet

I de under den allmänna motionstiden väckta motionerna

1990/91:Sf348 av Carl Bildt m.fl. (m), yrkandena 1 i denna del

och 2, 1990/91:Sf267 av Sten Svensson m.fl. (m), yrkandena 1, 2

i denna del och 6, och 1990/91:Sf210 av dåvarande förste vice

talmannen Ingegerd Troedsson m.fl. (m) begärs att det nu

gällande systemet slopas och att en allmän obligatorisk

sjukvårdsförsäkring som följer patienten införs.

Eftersom regeringen i regeringsförklaringen den 4 oktober 1991

aviserat sin avsikt att genomföra en större översyn av

sjukvårdens organisation och finansiering och pröva

förutsättningarna för att införa en obligatorisk

sjukvårdsförsäkring anser utskottet att någon riksdagens åtgärd

med anledning av motionerna inte är påkallad.

I den med anledning av propositionen väckta motionen

1991/92:Sf2 av Gudrun Schyman m.fl. (v), yrkande 6, begärs att

400 milj.kr. tas från den allmänna sjukvårdsersättningen och

öronmärks för det förebyggande arbetet inom primärvården.

De särskilda ersättningarna för avinstitutionalisering,

förebyggande åtgärder samt tillhandahållande av hjälpmedel för

handikappade inordnades fr.o.m. år 1991 i den allmänna

sjukvårdsersättningen. Utskottet behandlade i betänkande

1990/91:SfU7 ett motionsyrkande om att bidraget till

förebyggande arbete inom sjukvården även fortsättningsvis skulle

utges som särskild ersättning. Utskottet anförde därvid att

utskottet inte hade någon erinran mot den fördelning på allmän

och särskild ersättning om vilken parterna varit överens.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och

avstyrker bifall till motion 1991/92:Sf2 yrkande 6.

I en rad motioner väckta under den allmänna motionstiden

behandlas frågor som rör finansieringen av sjukvården och

samordningen mellan hälso- och sjukvården och den allmänna

sjukförsäkringen. I motion 1990/91:Sf353 av Sigge Godin m.fl.

(fp), yrkande 10, anförs att ytterligare försök och experiment

behövs för att finna vägar för att bryta barriärerna mellan

sjukförsäkrings- och sjukvårdssystemen. Motionärerna begär

att regeringen ges i uppdrag att överväga hur sådana insatser

skall kunna göras förenliga med gällande lagar. I motion

1990/91:Sf266 av Olof Johansson m.fl. (c), yrkandena 2, 3 och 4,

anförs att en utbyggd privatvård ökar människors valfrihet och

stimulerar utveckling och effektivitet. Motionärerna anser

därför att det är viktigt att den privata vårdens villkor

förbättras. Vidare anförs att genom att låta

sjukvårdshuvudmännen disponera medel också inom sjukförsäkringen

skulle de totala resurserna kunna användas effektivare. I

motionen begärs att regeringen tillsätter en parlamentarisk

utredning för att se över hälso- och sjukvårdens framtida

verksamhet och finansiering. Motion 1990/92:Sf206 av Kjell

Ericsson (c), yrkandena 1 och 2, behandlar möjligheten att öka

sjukvårdens resurser genom överföring av medel från den allmänna

sjukförsäkringen. I motion 1990/91:Sf326 av Ragnhild Pohanka

m.fl. (mp), yrkandena 1 och 2, anförs bl.a. att verksamheter med

uttalad riskexponering, t.ex. industrin, trafiken, militär

verksamhet och viss sportverksamhet, som ett bidrag till

finansieringen, skulle kunna betala de sjukvårdskostnader som

verksamheten orsakar. I motion 1991/92:Sf3 av Johan Brohult och

Leif Bergdahl (nyd), yrkandena 1 och 2, som väckts med

anledning av propositionen begärs att två karensdagar införs i

sjukförsäkringen och ett tillkännagivande att den ekonomiska

vinst som detta innebär används till att förbättra omvårdnaden

av äldre medborgare med ett kombinerat medicinskt och socialt

handikapp.

Regeringen har, som nämnts, uttalat att den kommer att

genomföra en större översyn av sjukvårdens organisation och

finansiering och därvid framhållit att en ökad samordning mellan

sjukvård och sjukförsäkring kan ge grund för en förnyelse av

sjukvårdens finansieringsformer. Vidare har aviserats, senast i

proposition 1990/91:121, att försök skall inledas i några

primärvårdsområden med befolkningsbaserad resurstilldelning och

ansvar för de samlade ekonomiska resurserna för hälso- och

sjukvård, läkemedel, sjukresor, sjuk- och arbetsskadeförsäkring

samt förtidspension. En proposition om en sådan

försöksverksamhet beräknas bli avlämnad till riksdagen i

december 1991.

I anslutning till yrkandet i motion 1991/92:Sf3 vill utskottet

erinra om att regeringen i den nyligen avlämnade propositionen

1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken uttalat

sin avsikt att låta utreda frågan om bl.a. införande av

karensdagar i sjukförsäkringen.

Utskottet anser på grund av det anförda att motionerna

1990/91:Sf353 yrkande 10, 1990/91:Sf266 yrkandena 2, 3 och 4,

1990/91:Sf206 yrkandena 1 och 2, 1990/91:Sf326 yrkandena 1 och 2

samt 1991/92:Sf3 yrkandena 1 och 2 inte påkallar någon åtgärd.

I motion 1990/91:Sf351 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om att en eventuell

samordning av sjukförsäkring och sjukvårdsansvar inte får

medföra att patienter som står utanför arbetsmarknaden får sämre

vård. Utskottet vill erinra om att utskottet i sitt yttrande

1990/91:SfU4y rörande försöksverksamhet med kommunalt

huvudmannaskap för primärvård m.m. underströk att olika

försöksverksamheter med samordning mellan sjukvården och

socialförsäkringen ovillkorligen måste utformas så, att de inte

ger utrymme för prioriteringar mellan olika grupper av

vårdbehövande utifrån vilka besparingar på försäkringen som kan

göras beträffande de enskilda försäkrade. Utskottet vidhåller

denna inställning men anser inte att något särskilt

tillkännagivande är påkallat. Utskottet avstyrker bifall till

motion 1990/91:Sf351.

Motioner om privata vårdgivares anslutning till

sjukförsäkringen

Som tidigare nämnts finns särskilda regler för nya

privatpraktiserande läkares och sjukgymnasters rätt att anslutas

till sjukförsäkringen.

I motionerna 1990/91:Sf348 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkande 1 i

denna del, 1990/91:Sf267 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkande 2 i

denna del, 1990/91:Sf292 av Sigge Godin m.fl. (fp, m, c),

1990/91:Sf354 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) och 1990/91:Sf266

av Olof Johansson m.fl. (c) yrkande 1 behandlas bl.a. frågor om

slopande av nuvarande etableringsrestriktioner och ett fritt

läkarval.

Regeringen har i regeringsförklaringen den 4 oktober 1991

uttalat att den avser att driva på för att göra det möjligt för

alla att få en egen, fritt vald, husläkare och att fri

etableringsrätt för läkare successivt kommer att införas.

Mot denna bakgrund anser utskottet att motionerna

1990/91:Sf348 yrkande 1 i denna del, 1990/91:Sf267 yrkande 2 i

denna del, 1990/91:Sf292, 1990/91:Sf354 och 1990/91:Sf266

yrkande 1 inte påkallar någon riksdagens åtgärd. Utskottet anser

också att motion 1990/91:Sf353 av Sigge Godin m.fl. (fp) yrkande

9, vari begärts ett tillkännagivande om att en och samma läkare

skall ha ansvar för långa sjukfall, kan anses tillgodosedd genom

vad som anförts i regeringsförklaringen om en större översyn av

hälso- och sjukvårdens organisation och möjligheterna för alla

att få en egen husläkare.

Ett stort antal motioner berör möjligheterna för andra

vårdgivare än läkare och sjukgymnaster att föras upp på

förteckning hos försäkringskassa. Flertalet av dem syftar till

att psykologer och psykoterapeuter skall kunna anslutas till

försäkringen. Detta gäller motionerna 1990/91:Sf247 av Anders

Svärd m.fl. (c, s, m, fp, v, mp), 1990/91:Sf267 av Sten Svensson

m.fl. (m) yrkande 4, 1990/91:Sf238 av Gullan Lindblad och

Ingegerd Troedsson (m), 1990/91:Sf246 av Jan-Erik Wikström och

Barbro Westerholm (fp), 1990/91:Sf275 av Barbro Sandberg och

Charlotte Branting (fp), 1990/91:Sf293 av Siw Persson (fp),

1990/91:Sf306 av Gudrun Schyman m.fl. (v) och 1990/91:Sf245 av

Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkande 1. I yrkande 2 i den

sistnämnda motionen begärs att ytterligare 10 milj.kr. skall

anslås för psykoterapeutisk behandling för nästa budgetår.

Ersättning från sjukförsäkringen för psykoterapeutisk

behandling utges om behandlingen lämnas inom den offentliga

vården -- inkl. behandling av sådan vårdgivare som

sjukvårdshuvudmannen tecknat vårdavtal med -- eller av

privatpraktiserande läkare som är ansluten till försäkringen. I

överenskommelsen om ersättningar för år 1992 från

sjukförsäkringen har parterna enats om en särskild ersättning om

högst 23 milj.kr. för att göra det möjligt för huvudmännen att

genom avtal med legitimerade privata vårdgivare öka tillgången

på psykoterapeutisk behandling till rimliga kostnader för de

försäkrade. Enligt propositionen har nästan alla huvudmän

utnyttjat denna möjlighet till resursförstärkning som infördes

fr.o.m. år 1990.

Utskottet kan konstatera att det särskilda bidraget till

psykoterapeutisk verksamhet medfört att nästan alla

sjukvårdshuvudmän träffat avtal med legitimerade privata

vårdgivare om psykoterapeutisk verksamhet. Utskottet förutsätter

emellertid att regeringen i den kommande översynen av hälso- och

sjukvårdens organisation och finansiering även uppmärksammar hur

behovet av tillgång till psykologisk och psykoterapeutisk

behandling utan alltför höga kostnader för den enskilde bäst

skall tillgodoses. Något tillkännagivande härom med anledning av

de nu behandlade motionerna anser utskottet inte påkallat.

Frågor om möjligheter för distriktssköterskor och andra

sjuksköterskor, lymfterapeuter, dietister och fotspecialister

att ansluta sig till försäkringen har också föranlett

motionsyrkanden. Även dessa frågor kan förutsättas bli berörda i

den kommande översynen, och utskottet avstyrker därför bifall

till yrkandena i fråga i motionerna 1990/91:Sf267 av Sten

Svensson m.fl. (m) (yrkande 3), 1990/91:Sf248 av Gullan Lindblad

(m) (yrkandena 1 och 2), 1990/91:Sf291 av Bengt Harding Olson

(fp), 1990/91:Sf253 av Gullan Lindblad (m), 1990/91:Sf295 av

Anita Stenberg m.fl. (mp), 1990/91:Sf294 av Anita Stenberg och

Ragnhild Pohanka (mp) samt 1990/91:Sf333 av Lars Sundin och

Erling Bager (fp).

Vårdavgifter m.m.

Den statliga regleringen av patientavgifterna inom den öppna

hälso- och sjukvården slopades fr.o.m. den 1 januari 1991.

Ändringen omfattar även de till försäkringen anslutna

privatpraktiserande läkarna och sjukgymnasterna. Det ankommer

därför numera på sjukvårdshuvudmännen att bestämma avgifterna.

Som en följd härav omfattas ej besluten om avgiftsnivåerna av de

besvärsregler som gäller för socialförsäkringen.

Ett skydd mot höga kostnader för läkemedel och sjukvård, det

s.k. högkostnadsskyddet, infördes den 1 juli 1981 och

bestämmelserna härom finns i 7 § lagen (1981:49)

om begränsning av läkemedelskostnader m.m. I samband med att

avgifterna inom den öppna hälso- och sjukvården avreglerades

fr.o.m. år 1991 bestämdes ett kostnadstak för

högkostnadsskyddet. För kostnadsbefrielse fordras att

prisnedsatta läkemedel har inköpts för eller patientavgifter

erlagts med sammanlagt minst 1 500 kr. Kostnadsbefrielsen gäller

under den tid som återstår av ett år, räknat från första

vårdtillfället, behandlingstillfället eller läkemedelsinköpet.

Varje landsting har möjlighet att ange ett lägre belopp för

högkostnadsskyddet, och enligt propositionen har samtliga

landsting beslutat att tillämpa ett lägre belopp, i regel mellan

1000 och 1200 kr.

Som tidigare redovisats har parterna enats om att

sjukvårdshuvudmännen fr.o.m. år 1992 skall handha debitering och

uppbörd av avgifterna för sjukhusvård för sjukpenningförsäkrade,

varvid ordningen med sjukhusvårdsavdrag från sjukpenning m.fl.

ersättningar upphör. Med anledning härav läggs i propositionen

fram förslag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

m.fl. lagar.

Utskottet har ingen erinran mot de framlagda lagförslagen.

I motion 1991/92:Sf2 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs i

yrkande 1 ett tillkännagivande om att avgifterna inom vården

skall indexregleras och i yrkande 7 att sjukvårdshuvudmännens

beslut om avgifter skall kunna överklagas enligt

socialförsäkringens bestämmelser för besvärsprövning.

Enligt överenskommelsen om ersättningar från sjukförsäkringen

till sjukvårdshuvudmännen för år 1991 skall Landstingsförbundet

följa hur huvudmännen utnyttjar avregleringen av avgifterna och

redogöra för detta till regeringen i samband med nästa års

överläggningar. Någon mer underbyggd och fullständig redovisning

har dock inte kunnat göras på grund av att det statistiska

underlaget omfattar en alltför kort tidsperiod.

Landstingsförbundet kommer därför att senast i mars 1992 lämna

denna redovisning till regeringen.

Utskottet förutsätter mot bakgrund härav att regeringen vidtar

de åtgärder som är påkallade om redogörelsen skulle visa att

avgifterna blivit allför betungande för patienterna och

avstyrker bifall till motion Sf2 yrkandena 1 och 7.

Utskottet behandlar i detta sammanhang också motion

1990/91:Sf280 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s). I motionen

framhålls att det är av stor vikt att missbruk av rätten till

sjukvårdsersättning för utlandssvenskar stävjas mot bakgrund av

att sjukförsäkringen har stramats åt för personer bosatta i

Sverige, och motionärerna begär ett tillkännagivande härom.

Utlandssvenskar har enligt gällande bestämmelser ingen rätt

till sjukvårdsersättning från försäkringen, utan avtal har

slutits mellan landstingen och staten om avgifter för patienter

från denna grupp. Vid akut öppen och sluten vård betalas vanliga

patientavgifter. I övriga fall betalas för den som som inte har

sina sjukvårdskostnader i Sverige täckta på annat sätt sex

gånger inomlänspatienternas avgifter vid öppen vård och tio

gånger sjukpenningavdraget vid sluten vård.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att missbruk av

rätten till sjukvårdsersättning bör stävjas i den mån det

förekommer. Utskottet anser emellertid att detta är en fråga som

det ankommer på sjukvårdshuvudmännen att beakta varför utskottet

avstyrker bifall till motionen.

Frågor om höga kostnader vid sjukdom och högkostnadsskyddet

tas upp i en rad motioner.

I motionerna 1990/91:Sf312 av Karl-Erik Svartberg och Sverre

Palm (s), 1990/91:Sf250 av Charlotte Branting (fp) yrkande 1 och

1990/91:Sf227 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 3 begärs att

även sjukresor skall omfattas av högkostnadsskyddet och i

yrkande 4 i den sistnämnda motionen att kostnaderna per resa

sätts till högst 30 kr. Motionerna 1990/91:Sf250 av Charlotte

Branting (fp) yrkande 2 och 1990/91:Sf227 av Gudrun Schyman

m.fl. (v) yrkande 2 syftar till ett högkostnadsskydd med ett

högsta belopp per månad. I yrkande 5 i den sistnämnda motionen

begärs att högkostnadsskyddet indexregleras och i yrkande 1 i

samma motion ävensom i yrkande 2 i motion 1991/92:Sf2 av Gudrun

Schyman m.fl. (v) att taket för högkostnadsskyddet skall sättas

till 1000 kr. per år. I motion 1990/91:Sf335 av Marianne

Jönsson och Stina Gustavsson (c) begärs förslag om frikort för

särskilt utsatta vårdkonsumenter och i motion 1991/92:Sf2 av

Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 3 ett tillkännagivande om

införande av ett familjekort. Kenth Skårvik (fp) begär i motion

1990/91:Sf311 att livsmedelsrekvisitioner som berättigar till

samma kostnadsnedsättningar som läkemedel skall kunna göras av

personer som fyllt 16 år och som fortfarande behöver

specialdiet.

I motion 1990/91:Sf319 av Bengt Silfverstrand m.fl.

(s) påtalas orättvisor mellan olika sjukdomsgrupper när det

gäller rätten till fria läkemedel, och motionärerna begär ett

tillkännagivande om rättvisare förmånsregler.

När utskottet föregående år behandlade motioner om

högkostnadsskydd anförde utskottet att det såg positivt på att

landstingen inom högkostnadsskyddet även angav ett högsta belopp

som en enskild behöver betala för månad, men att en sådan

begränsning inte kunde åberopas för kostnadsfrihet vid inköp av

läkemedel. Utskottet framhöll att avsikten var att

Landstingsförbundet noga skulle följa hur sjukvårdshuvudmännen

utformade avgiftsreglerna. Som nämnts ovan pågår en uppföljning

av avregleringen av patientavgifterna, och enligt

överenskommelsen för år 1992 skall Landstingsförbundet redovisa

denna uppföljning för regeringen i samband med nästa års

överläggningar om ersättningar från sjukförsäkringen till

sjukvårdshuvudmännen. Vad gäller frågan om ett mer rättvist och

heltäckande kostnadsskydd vill utskottet erinra om den särskilda

kommitté som har tillsatts av regeringen, utredningen om det

samlade förmånssystemet för försäkrade med betydande kostnader

för sjukdom och handikapp (dir. 1990:34). Kommittén har till

uppgift att överväga och lämna förslag till de förändringar i

förmånssystemet inom socialförsäkringen som är påkallade för att

uppnå bättre rättvisa mellan olika grupper av försäkrade som har

betydande kostnader för läkemedel, förbrukningsartiklar, vård

och annan behandling samt resor till följd av sjukdom eller

handikapp. Direktiven innefattar även frågan om

specialdestinerade livsmedel.

Utskottet anser att resultatet av denna utredning ävensom

redovisningen av den pågående utvärderingen av avregleringen av

avgifterna inom sjukvården bör avvaktas. Utskottet avstyrker

bifall till motionerna 1990/91:Sf312, 1990/91:Sf319,

1990/91:Sf250 yrkandena 1 och 2, 1990/91:Sf311, 1990/91:Sf335,

1990/91:Sf227 samt 1991/92:Sf2 yrkandena 2 och 3.

Barbro Westerholm och Ingrid Ronne-Björkquist (fp) anför i

motion 1990/91:So456, yrkande 2, att enligt uppgift skrivs

blödarsjuka patienter ut från sluten vård för att kostnaderna

för deras läkemedel skall belasta sjukförsäkringen, trots att

patienterna behöver sluten vård. Motionärerna anser att man

därför bör ta hänsyn till antalet blödarsjuka när man beräknar

ersättningen från staten till sjukvårdshuvudmännen och begär ett

tillkännagivande härom.

Utskottet förutsätter att de problem som motionärerna tagit

upp uppmärksammas i den pågående utvärderingen av avregleringen

av avgifterna. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motion

So456 yrkande 2 är inte påkallad.

I motionerna 1990/91:Sf304 av Margit Genser m.fl. (m, fp, c),

1990/91:Sf274 av Marianne Jönsson och Agne Hansson (c),

1990/91:Sf218 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) samt

1990/91:Sf249 av Gullan Lindblad och Anders G Högmark (m)

behandlas frågor om läkarvårdstaxans ersättningsnivåer och

ersättningsberättigade åtgärder.

I läkarvårdstaxan finns bestämmelser om vilket arvode en

läkare har rätt till vid patientbesök. Patientbesöken är

uppdelade i grupper. För grupperna 4--7, som avser rådfrågning

hos läkare med specialistkompetens när vissa särskilt krävande

undersökningar eller behandlingar är påkallade, fastställer

riksförsäkringsverket efter samråd med socialstyrelsen en

förteckning. Högsta arvodet (grupp 7) enligt läkarvårdstaxan är

för närvarande 1 200 kr. Även i behandlingstaxan finns olika

arvodesgrupper.

Med hänsyn till att det ankommer på regeringen att bestämma

taxenivåer och på riksförsäkringsverket att i samråd med

socialstyrelsen avgöra vilka specialiteter som skall ingå i

grupperna med högre arvode enligt läkarvårdstaxan anser

utskottet, i likhet med vad utskottet tidigare framhållit när

frågor av denna art behandlats, att riksdagen inte bör göra

något uttalande om taxenivå och vilka enskilda åtgärder som

skall berättiga till högre arvode. Utskottet förutsätter att

även sådana frågor kommer att uppmärksammas i den kommande

hälso- och sjukvårdsöversynen och avstyrker med det anförda

bifall till motionerna 1990/91:Sf304, 1990/91:Sf274,

1990/91:Sf218 samt 1990/91:Sf249.

Motioner om hjälpmedel till handikappade m.m.

Fr.o.m. år 1976 har sjukvårdshuvudmännen hela ansvaret för att

tillhandahålla hjälpmedel för handikappade, medan

socialstyrelsen har tillsynen över hjälpmedelsverksamheten. Före

år 1991 utgick en enhetlig hjälpmedelsersättning från

sjukförsäkringen beräknad per invånare och år, varav en mindre

del skulle föras till en särskild fond för Handikappinstitutets

verksamhet. Fr.o.m. år 1991 har hjälpmedelsersättningen,

frånsett den del som förs till en särskild fond för

Handikappinstitutets verksamhet, förts in i den allmänna

sjukvårdsersättningen.

I tre motioner behandlas brister i hjälpmedelsförsörjningen

för handikappade. I motion 1990/91:Sf297 av Sten Svensson m.fl.

(m) yrkande 1 anförs att ett sätt att komma till rätta med den

besvärliga kösituationen vore att tillskapa en särskild

hjälpmedelsgaranti. Motionärerna föreslår en utredning för att

belysa möjligheterna att inordna handikapphjälpmedlen i

sjukförsäkringen. Lars Sundin (fp) begär i motion 1990/91:Sf313,

yrkande 3, ett tillkännagivande om att tidigare riksdagsbeslut

och handlingsprogram vad gäller avgifter och kostnader för

hjälpmedel skall gälla och följas för att undvika ytterligare

merkostnader för den handikappade. I motion 1990/91:Sf320 av

Karin Israelsson m.fl. (c) yrkande 4 anförs att

handikapphjälpmedlen bör vara fria och betalas av staten för att

komma till rätta med den ojämlikhet som visat sig råda mellan

olika landsting och inom ett och samma landsting.

Utskottet behandlade under föregående riksmöte likartade

motionsyrkanden (1990/91:SfU7). Utskottet redogjorde därvid

inledningsvis för att i betänkandet (SOU 1989:39)

Hjälpmedelsverksamhetens utveckling -- kartläggning och

bedömning -- konstaterats brister inom flera av de områden som

ingick i hälso- och sjukvårdens ansvar för hjälpmedel.

Utredningen ansåg att det ändrade huvudmannaskapet för bl.a.

äldreomsorgen borde föranleda en omprövning av utformningen och

ansvaret för tillhandahållandet av hjälpmedel och att frågan om

en särskild lagreglering av den enskildes rätt till hjälpmedel

fick övervägas vidare i samband med den fortsatta utredningen om

ansvaret för äldreomsorgen och 1989 års handikapputredning.

Vidare erinrade utskottet om att i proposition 1990/91:14, som

då nyligen behandlats av socialutskottet i betänkandet

1990/91:SoU9, föreslagits att primärkommunerna inom det område

där de enligt förslaget till äldrereform fick ett hälso- och

sjukvårdsansvar skulle svara för att den enskilde fick vissa

hjälpmedel. Kommunernas ansvar kom i första hand att gälla

hjälpmedel i den dagliga livsföringen medan landstingen skulle

svara för den specialiserade kompetens som behövdes för

hantering av mer komplicerade hjälpmedel.

Hjälpmedelscentralernas verksamhet skulle även i fortsättningen

hållas samman. Socialutskottet hade i sitt betänkande anfört att

kommunernas ansvar i vissa fall innebar en praktisk lösning, men

samtidigt varnat för den uppsplittring av ansvaret som följer av

att både landstingen och kommunerna får en skyldighet att

tillhandahålla handikapphjälpmedel. Socialutskottet ansåg att en

parlamentarisk utredning borde få i uppdrag att överväga vilka

åtgärder som kunde behöva vidtas på hjälpmedelsområdet i och med

att ett kommunalt hälso- och sjukvårdsansvar infördes. Enligt

socialutskottet fanns det i detta sammanhang skäl att överväga

även vilket ansvar staten bör ha för hjälpmedelsförsörjningen.

Socialutskottet föreslog att det anförda skulle ges regeringen

till känna och riksdagen följde utskottets förslag.

Socialförsäkringsutskottet anförde i sitt nämnda betänkande

SfU7 i anslutning till de då förevarande motionsyrkandena om

brister i hjälpmedelsförsörjningen att den fortsatta beredningen

inom regeringskansliet av nyssnämnda betänkande, SOU 1989:39,

och resultatet av 1989 års handikapputredning borde avvaktas

ävensom riksdagens ställningstagande till socialutskottets

betänkande SoU9, varför motionerna inte borde föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Utskottet utgår från att regeringen beaktar riksdagens

tillkännagivande till följd av socialutskottets förslag i

betänkande 1990/91:SoU9 om åtgärder på hjälpmedelsområdet.

Med hänsyn härtill finns enligt utskottets uppfattning ingen

anledning till någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida med

anledning av motionerna 1990/91:Sf297 yrkande 1, 1990/91:Sf313

yrkande 3 och 1990/91:Sf320 yrkande 4.

Lagen om allmän försäkring innehåller inte någon bestämmelse

som ger rätt till ersättning för kostnader för glasögon.

Sjukvårdshuvudmännen har emellertid som tidigare nämnts ansvaret

för att tillhandahålla hjälpmedel för handikappade.

Sjukvårdshuvudmännen har i samband med överenskommelser om

ersättning från sjukförsäkringen åtagit sig att tillhandahålla

glasögon kostnadsfritt eller till nedsatt pris till barn och

ungdomar under 19 år. I övrigt tillhandahålls bl.a. glasögon

eller kontaktlinser utan kostnad som hjälpmedel till

starropererade personer.

Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) framhåller i

motion 1990/91:Sf223 att personer som genomgått starroperation

med insättning av lins oftast även har ett behov av läsglasögon.

Motionärerna anser att ersättning borde lämnas från

försäkringskassan för särskilda läsglasögon och begär ett

tillkännagivande härom.

Motionsyrkanden om en glasögonersättning inom den allmänna

försäkringens ram har under en följd av år avslagits av

riksdagen på förslag av utskottet (se senast 1990/91:SfU7).

Utskottet har därvid inte ansett att några andra grupper än de

som för närvarande erhåller bidrag från sjukvårdshuvudmännen bör

komma i fråga för ett generellt samhällsstöd för anskaffande av

glasögon. Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker

bifall till motion 1990/91:Sf223.

Staten och Landstingsförbundet är sedan den 1 januari 1978

gemensamt huvudmän för Handikappinstitutet som är centralt organ

på hjälpmedelsområdet. Enligt stadgarna består styrelsen av nio

ledamöter och suppleanter för dessa. Fyra ledamöter utses av

regeringen och fem av Landstingsförbundet. Suppleanterna utses i

samma ordning. Regeringen utser styrelsens ordförande. I

stadgarna sägs vidare att bland de av regeringen utsedda

ledamöterna bör ingå företrädare för handikapporganisationerna.

I motion 1991/92:Sf2 av Gudrun Schyman m.fl. (v), yrkandena 4

och 5, begärs tillkännagivanden om att handikapporganisationerna

bör ha ett större inflytande i Handikappinstitutets styrelse och

att staten skall vara huvudman för Handikappinstitutet.

Utskottet behandlade i sitt betänkande 1990/91:SfU7

motsvarande motioner och vidhåller sin tidigare uppfattning att

utskottet inte är berett tillstyrka sådana ändringar beträffande

Handikappinstitutet som föreslagits. Utskottet avstyrker bifall

till motion 1991/92:Sf2 yrkandena 4 och 5.

Motion om ansvaret för läkemedel

Som ovan nämnts är parterna i den föreliggande

överenskommelsen överens om att -- med utgångspunkt i en

gemensamt företagen utredning -- snarast påbörja överläggningar

med inriktning på att nå en överenskommelse senare under år 1991

om att sjukvårdhuvudmännen skall överta det direkta

kostnadsansvaret för läkemedel inom den öppna hälso- och

sjukvården.

I motion 1991/92:Sf1 av Sten Svensson m.fl. (m) vänder sig

motionärerna mot den föreslagna överföringen av kostnadsansvaret

för läkemedel i öppenvård till sjukvårdshuvudmännen och

motsätter sig att de aviserade överläggningarna fullföljs. Som

skäl mot överföringen anförs att denna skulle medföra risker för

patientens säkerhet om landstingens ekonomi inte skulle tillåta

förskrivning av moderna och effektiva läkemedel, begränsning av

patientens och läkarens valfrihet, regionala

kvalitetsskillnader, bristande konkurrens mellan olika preparat

och risker för den forskningsintensiva svenska

läkemedelsindustrin. Motionärerna begär ett tillkännagivande om

vad de anfört om ett överförande av kostnadsansvaret för

läkemedel i den öppna hälso- och sjukvården till

sjukvårdshuvudmännen.

Frågor om läkemedelskostnaderna har under senare år behandlats

bl.a. av riksförsäkringsverket och som en bland flera frågor av

läkemedelsutredningen.

I en utvärderingsrapport (RFV anser, 1987:3) konstaterar

riksförsäkringsverket beträffande konkurrensförhållanden att

konkurrensen är begränsad när det gäller enskilda läkemedel och

att detta är en naturlig följd av att nya produkter utvecklas

med skydd av patent. Intentionen med patentskyddet är att ge

företagen en möjlighet att få en rimlig avkastning på sina

investeringar bl.a. i forskning. I rapporten som överlämnats

till socialdepartementet konstateras vidare att flera skäl talar

för att skapa en bättre kostnadsneutralitet, dels mellan insats

av läkemedel och andra alternativa behandlinginsatser, dels i

valet mellan olika läkemedel. Som ett led i riktning mot en

lösning av detta problem bör, enligt rapporten, övervägas att

utvidga sjukvårdshuvudmännens kostnadsansvar till att omfatta

även den öppna vården. Verket framförde emellertid inget direkt

förslag med denna innebörd.

Läkemedelsutredningen konstaterar i sitt betänkande (SOU

1987:20) att finansieringen av läkemedelskostnaderna har stor

betydelse bl.a. genom dess inverkan på incitament till

förändringar och möjligheter att vidta åtgärder. Utredningen

pekar på att, med gällande regler, varken landsting, läkare

eller patienter kan sägas ha något direkt ansvar för

läkemedelskostnaderna i öppen vård.

Någon inskränkning av läkarnas fria förskrivningsrätt har inte

föreslagits av läkemedelsutredningen eller

riksförsäkringsverket.

Socialförsäkringsutskottet behandlade i sitt betänkande

1990/91:SfU7 en motion med innebörden att, mot bakgrund av att

utgifterna för läkemedelsförmånerna ökat kraftigt, läkarna

regelbundet bör få information om vilka kostnader deras

läkemedelsförskrivningar och sjukskrivningar förorsakar.

Utskottet hänvisade i detta sammanhang till att regeringen och

sjukvårdshuvudmännen kommit överens om att snarast påbörja ett

utredningsarbete om förutsättningarna för att ge

sjukvårdshuvudmännen det direkta kostnadsansvaret för läkemedlen

även inom den öppna hälso- och sjukvården.

Utskottet anser att kostnadsutvecklingen för läkemedel är ett

stort och komplicerat problem som aktualiserar frågor som bl.a.

rör läkarens fria förskrivningsrätt, generisk förskrivning och

substitution av läkemedel och läkemedelskommitteérnas roll.

Äldrereformen har ytterligare komplicerat frågan. Många tunga

principiella aspekter berörs således. Utöver det har

Apoteksbolaget anfört att vissa administrativa merkostnader

tillkommer. Utskottet, som är medvetet om nödvändigheten av

besparingar även på läkemedelsområdet, anser dock att de lokala

läkemedelskommittéerna i första hand borde kunna åstadkomma

sådana besparingar. I regeringsförklaringen aviseras som nämnts

en större utredning av hälso- och sjukvårdens organisation och

finansiering, och utskottet förutsätter att även

läkemedelsfrågorna tas upp i detta sammanhang. Med hänsyn till

att även ett flertal negativa effekter kan uppkomma om

kostnadsansvaret överförs till sjukvårdshuvudmännen utgår

utskottet från att läkemedelsfrågan ges en skyndsam behandling i

den kommande större översynen och att någon överföring av

läkemedelsansvaret till sjukvårdshuvudmännen inte sker innan

frågan blivit ytterligare beredd. Utskottet anser att vad som

anförts bör med bifall till motion 1991/92:Sf1 ges regeringen

till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förändringar i ersättningssystemet

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf210, 1990/91:Sf267

yrkandena 1, 2 i denna del och 6 och 1990/91:Sf348 yrkandena 1 i

denna del och 2,

res. 1 (s) -- motiv.

2. beträffande ersättning för förebyggande arbete

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf2 yrkande 6,

men. (v) -- delvis

3. beträffande överföring av resurser från sjukförsäkringen

till sjukvården

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf206, 1990/91:Sf266

yrkandena 2, 3 och 4, 1990/91:Sf326, 1990/91:Sf353 yrkande 10

och 1991/92:Sf3,

res. 2 (s) -- motiv.

4. beträffande lika vård

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf351,

men. (v)-- delvis

5. beträffande etableringsbegränsningar

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf266 yrkande 1,

1990/91:Sf267 yrkande 2 i denna del, 1990/91:Sf292,

1990/91:Sf348 yrkande 1 i denna del, 1990/91:Sf353 yrkande 9

och 1990/91:Sf354,

res. 3 (s) -- motiv.

6. beträffande ersättning för psykoterapi

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf238, 1990/91:Sf245,

1990/91:Sf246, 1990/91:Sf247, 1990/91:Sf267 yrkande 4,

1990/91:Sf275, 1990/91:Sf293 och 1990/91:Sf306,

men. (v) -- delvis

7. beträffande ersättning till andra vårdgivare

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf248, 1990/91:Sf253,

1990/91:Sf267 yrkande 3, 1990/91:Sf291, 1990/91:Sf294,

1990/91:Sf295 och 1990/91:Sf333,

8. beträffande sjukhusvårdsavgifter

att riksdagen antar de i proposition 1991/92:19 framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lag om ändring i lagen (1990:1466) om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring,

3. lag om ändring i lagen (1991:1040) om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring,

4. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

5. lag om ändring i lagen (1991:1043) om ändring i lagen

(1990:1469) om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till

smittbärare,

6. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd,

9. beträffande indexreglering m.m. av patientavgifter

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf2 yrkandena 1 och 7,

men. (v) -- delvis

10. beträffande utlandssvenskars sjukhusvård

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf280,

11. beträffande högkostnadsskydd m.m. för sjukresor

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf227 yrkandena 3 och

4, 1990/91:Sf250 yrkande 1 och 1990/91:Sf312,

men. (v) -- delvis

12. beträffande högkostnadsskydd per månad

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf227 yrkande 2 och

1990/91:Sf250 yrkande 2,

men. (v) -- delvis

13. beträffande indexreglerat högkostnadsskydd, tak och

familjekort

att

riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf227 yrkandena 1 och 5 och

1991/92:Sf2 yrkandena 2 och 3,

men. (v) -- delvis

14. beträffande frikort

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf335,

15. beträffande specialdestinerade livsmedel

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf311,

16. beträffande kostnadsfria läkemedel

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf319,

17. beträffande läkemedel för blödarsjuka

att riksdagen avslår motion 1990/91:So456 yrkande 2,

18. beträffande läkarvårdstaxan

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf218, 1990/91:Sf249,

1990/91:Sf274 och 1990/91:Sf304,

19. beträffande brister i hjälpmedelsförsörjningen

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf297 yrkande 1,

1990/91:Sf313 yrkande 3 och 1990/91:Sf320 yrkande 4,

20. beträffande läsglasögon efter starroperation

att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf223,

21. beträffande Handikappinstitutet

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf2 yrkandena 4 och 5,

men. (v) -- delvis

22. beträffande kostnadsansvar för läkemedel

att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Sf1 ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 4 (s)

23. beträffande propositionen i övrigt

att riksdagen lägger propositionen i övrigt till

handlingarna.

Stockholm den 19 november 1991

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Doris Håvik

(s), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Börje Nilsson (s),

Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Nils-Olof Gustafsson

(s), Pontus Wiklund (kds), Leif Bergdahl (nyd), Gustaf von Essen

(m), Maud Björnemalm (s), Liselotte Wågö (m), Widar Andersson

(s) och Britta Sundin (s).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Förändringar i ersättningssystemet

(mom.1--motiveringen)

Doris Håvik, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof

Gustafsson, Maud Björnemalm, Widar Andersson och Britta Sundin

(alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Eftersom regeringen" och slutar med "inte är

påkallad." bort ha följande lydelse:

Utskottet vidhåller sin senast i betänkande 1990/91:SfU7

angivna principiella inställning att det nuvarande systemet för

ersättningar från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen

ligger väl i linje med strävandena att med försäkringsmedel

bättre fördela och förstärka utbudet av den öppna vården och att

systemet bör kunna medverka till att hälso- och sjukvårdslagens

målsättning om en god hälso- och sjukvård för alla medborgare på

lika villkor skall kunna uppfyllas. Ersättningssystemet

underlättar också sjukvårdshuvudmännens planering av vården.

Utskottet anser därför att motionsyrkandena om ett nytt

ersättningssystem bör avslås av riksdagen.

2. Överföring av resurser från sjukförsäkringen till

sjukvården (mom. 3 -- motiveringen)

Doris Håvik, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof

Gustafsson, Maud Björnemalm, Widar Andersson och Britta Sundin

(alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Regeringen har" och på s. 14 slutar med "karensdagar

i sjukförsäkringen." bort ha följande lydelse:

Beträffande frågan om överföring av medel från

sjukförsäkringen till sjukvården vill utskottet framhålla att

den tidigare regeringen senast i proposition 1990/91:121

aviserat att försök skall inledas i några primärvårdsområden med

befolkningsbaserad resurstilldelning och ansvar för de samlade

ekonomiska resurserna för hälso- och sjukvård, läkemedel,

sjukresor, sjuk- och arbetsskadeförsäkring samt förtidspension.

Den nuvarande regeringen avser att lägga en proposition till

riksdagen om en sådan försöksverksamhet inom kort. Utskottet

anser att resultatet av den kommande försöksverksamheten bör

avvaktas innan någon större översyn av hälso- och sjukvårdens

organisation och finansiering övervägs. Riksdagen bör med det

anförda avslå motionerna 1990/91:Sf206 yrkandena 1 och 2,

1990/91:Sf266 yrkandena 2, 3 och 4, 1990/91:Sf326 yrkandena 1

och 2 och 1990/91:Sf353 yrkande 10.

Vad gäller yrkandet i motion 1991/92:Sf3 om karensdagar inom

sjukförsäkringen för att skapa resurser för äldrevården vill

utskottet erinra om de förslag till nivåsänkningar inom

sjukförsäkringen som den tidigare regeringen lade fram för att

åstadkomma besparingar inom försäkringen och som trätt i kraft

den 1 mars i år. Även om utskottet är medvetet om de ökande

kostnaderna för äldrevården anser utskottet att frågan om

resurser för denna vård måste lösas på annat sätt än genom

ytterligare ingrepp i sjukförsäkringen, eftersom sådana skulle

bli alltför kännbara för de försäkrade. Utskottet avvisar

bestämt ett införande av karensdagar, som skulle komma att

påverka olika grupper på arbetsmarknaden på ett olikformigt

sätt.

3. Etableringsbegränsningar (mom.5--motiveringen)

Doris Håvik, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof

Gustafsson, Maud Björnemalm, Widar Andersson och Britta Sundin

(alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Regeringen har i" och slutar med "kommer att

införas." bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan i reservation 1 ansett att det nuvarande

ersättningssystemet bör behållas. Med hänsyn till att reglerna

om etableringsbegränsningar utgör en viktig del i systemet för

att tillförsäkra sjukvårdshuvudmännen inflytande över hur de

begränsade personella och ekonomiska resurserna fördelas har

riksdagen på förslag av utskottet vid ett flertal tidigare

tillfällen avslagit motioner om att etableringsbegränsningarna

för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster skall slopas.

Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sin tidigare

inställning och avstyrker bifall till de förevarande motionerna.

4. Kostnadsansvar för läkemedel (mom. 22)

Doris Håvik, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof

Gustafsson, Maud Björnemalm, Widar Andersson och Britta Sundin

(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "till känna." bort

ha följande lydelse:

Utskottet är medvetet om behovet av besparingar även på

läkemedelsområdet. Som framgår av riksförsäkringsverkets rapport

skulle ett sammanhållet kostnadsansvar för alla läkemedel kunna

skapa förutsättningar för kostnadsbesparingar inom

läkemedelsområdet. Utskottet anser därför att överläggningarna

mellan staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen om ett

överförande till sjukvårdshuvudmännen av kostnadsansvaret för

läkemedel inom den öppna hälso- och sjukvården bör genomföras

som planerat och med den inriktning som parterna är överens om.

Utskottet avstyrker på grund härav bifall till motion

1991/92:Sf1.

dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

22. beträffande kostnadsansvar för läkemedel

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf1,

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Berith Eriksson (v) anför:

Eftersom ersättning till primärvårdens förebyggande arbete

numera ingår i den allmänna sjukvårdsersättningen finns inte

längre någon garanti för att det förebyggande arbetet kommer att

finnas kvar i ett kärvt ekonomiskt läge. Jag anser därför att

400 milj.kr. av den allmänna sjukvårdsersättningen bör

öronmärkas för förebyggande arbete.

Beträffande samordning av resurserna för hälso- och sjukvården

och sjukförsäkringen har jag uppfattningen att det ur

samhällsekonomisk synvinkel är nödvändigt med en helhetssyn. Men

denna får inte medföra att patienter, som står utanför

arbetsmarknaden och därmed också sjukförsäkringen, får sämre

vård.

Genom adekvat och tidigt insatt behandling av psykiska problem

skulle de mycket stora kostnaderna för dessa kunna reduceras.

Jag anser därför att det är av största vikt att även psykologisk

behandling hos legitimerad psykolog ersätts av

försäkringskassan.

Enligt min mening medför avregleringen av patientavgifterna

inom den öppna hälso- och sjukvården uppenbara risker för en

skenande kostnadsutveckling, och därför behövs ett stabilare

högkostnadsskydd för patientavgifterna. Detta skulle uppnås dels

genom en indexering av kostnadstaket inom högkostnadsskyddet,

dels genom att taket fastställs till ett lägre belopp (1000

kr.) och att det införs ett kostnadstak räknat per månad (300

kr.). Jag vill även att sjukresorna inordnas i ett sammantaget

högkostnadsskydd och att egenavgifterna för läkemedel bibehålls

på nuvarande nivå (75 kr.). Det är vidare min uppfattning att

det bör finnas ett tak för kostnaderna när en hel familj drabbas

av sjukdom. Avgifterna bör dessutom kunna överklagas enligt

socialförsäkringens regler för besvärsprövning.

För att Handikappinstitutet skall få en central och pådrivande

roll i utvecklingen av den framtida hjälpmedelsverksamheten

anser jag att staten ensam skall vara huvudman för institutet

och att handikapporganisationerna skall ges en ökad

representation i institutets styrelse.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under

momenten 2, 4, 6, 9, 11--13 och 21 borde ha hemställt:

2. beträffande ersättning för förebyggande arbete

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf2 yrkande 6

som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

4. beträffande lika vård

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf351 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

6. beträffande ersättning för psykoterapi

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf306 och med

anledning av motionerna 1990/91:Sf238, 1990/91:Sf245,

1990/91:Sf246, 1990/91:Sf247, 1990/91:Sf267 yrkande 4,

1990/91:Sf275 och 1990/91:Sf293 som sin mening ger regeringen

till känna vad ovan anförts,

9. beträffande indexreglering m.m. av patientavgifter

att riksdagen med bifall till

motion 1991/92:Sf2 yrkandena 1 och 7 som sin mening ger

regeringen till känna vad ovan anförts,

11. beträffande högkostnadsskydd m.m. för sjukresor

att riksdagen med bifall till

motion 1990/91:Sf227 yrkandena 3 och 4 och med anledning av

motionerna 1990/91:Sf250 yrkande 1 och 1990/91:Sf312 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

12. beträffande högkostnadsskydd per månad

att riksdagen med bifall till

motion 1990/91:Sf227 yrkande 2 och med anledning av motion

1990/91:Sf250 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna

vad ovan anförts,

13. beträffande indexreglerat högkostnadsskydd, tak och

familjekort

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf227

yrkandena 1 och 5 och 1991/92:Sf2 yrkandena 2 och 3 som sin

mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

21. beträffande Handikappinstitutet

att riksdagen med bifall till

motion 1991/92:Sf2 yrkandena 4 och 5 som sin mening ger

regeringen till känna vad ovan anförts,

Propositionens lagförslag

Bilaga

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionerna 2

Motioner väckta med anledning av propositionen 2

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990/91 3

Utskottet 8

Inledning 8

Propositionen 10

Motioner om förändringar i ersättningssystemet 12

Motioner om privata vårdgivares anslutning till

sjukförsäkringen 14

Vårdavgifter m.m. 16

Motioner om hjälpmedel till handikappade m.m. 19

Motion om ansvaret för läkemedel 21

Hemställan 22

Reservationer 25

1. Förändringar i ersättningssystemet (s) 25

2. Överföring av resurser från sjukförsäkringen till

sjukvården (s) 25

3. Etableringsbegränsningar (s) 26

4. Kostnadsansvar för läkemedel (s) 26

Meningsyttring (v) 27

Bilaga Propositionens lagförslag 29