Bet. 1991/92:SfU5

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1991/92:SFU05

Vissa socialförsäkringsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Propositionerna

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1991/92

SfU5

FEMTE HUVUDTITELN

Tilläggsbudget I

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1991/92:40 med vissa

kompletterande förslag som har samband med de nya bestämmelser

om rehabilitering och rehabiliteringsersättning som träder i

kraft den 1 januari 1992 och den sjuklönereform som samtidigt

genomförs. I betänkandet behandlas också proposition 1991/92:72

med förslag till ytterligare sänkning av

sjukförsäkringsavgiften.

Utskottet tillstyrker förslag i proposition 40 om sjukperiod.

Återstående problem som hänger samman med begreppet sjukperiod

har ännu inte kunnat lösas. Bl.a. har de sänkta

kompensationsnivåerna inom sjukförsäkringen medfört att det

blivit svårare för försäkringskassorna att motivera sjukskrivna

personer att återvända till arbetsplatsen för ett arbetsförsök.

Utskottet anser att regeringen snarast bör återkomma till

riksdagen med förslag som undanröjer att

sjukförsäkringssystemet blir rehabiliteringshämmande. Utskottet

pekar därvid på ett motionsförslag (s) om att det bör anses som

fortsättning på samma sjukfall om en person åter insjuknar inom

fem dagar.

En arbetstagares rätt till sjuklön är till skillnad från vad

som gäller inom sjukförsäkringen inte begränsad för den som

vistas utomlands. Med anledning av en motion (m, fp, c och kds)

uttalar utskottet att för rätten till sjuklön vid

utlandsvistelse bör gälla samma begränsningar som för rätten

till sjukpenning.

I proposition 40 föreslås en ändring i

sekretessbestämmelserna så att försäkringskassan skall kunna

lämna ut uppgift till arbetsgivaren om vad som framkommit vid

en sjukkontroll som sker under en sjuklöneperiod. Utskottet

anser med anledning av motioner (s och v) att det endast kan

bli fråga om att försäkringskassan får meddela arbetsgivaren

kassans bedömning av huruvida arbetstagarens arbetsförmåga är

nedsatt på grund av sjukdom och nedsättningens omfattning.

Däremot skall arbetsgivaren inte kunna få uppgift om diagnosen

i ett sjukkontrollärende.

En arbetsgivare med en sammanlagd lönekostnad på högst 60

basbelopp per år kan hos försäkringskassan teckna försäkring

mot kostnader för sjuklön. Utskottet föreslår med anledning av

en motion (m, fp, c och kds) att lönekostnadsgränsen höjs till

90 basbelopp.

I proposition 40 anges att den beredning ännu inte är

genomförd som fordras för att regeringen i enlighet med

riksdagens begäran skall kunna lägga fram förslag om lösning av

de problem som gränsdragningen mellan arbetstagar- och

uppdragstagar/egenföretagarbegreppen kan medföra. Utskottet

anser att det inte kan accepteras att en enskild person kan

drabbas av att hamna utanför såväl sjuklöne- som

sjukförsäkringssystemet. Innan gränsdragningsfrågorna kan lösas

på ett säkrare sätt bör därför försäkringskassan ha möjlighet

att utge ersättning i avvaktan på att tvisten löses huruvida

det föreligger ett arbetstagarförhållande eller inte.

Ersättningen bör utges på samma sätt som den sjuklönegaranti

som införts för de fall då arbetsgivare och arbetstagare är

oense om arbetsförmågans nedsättning.

Sjuklönereformen är avsedd att vara kostnadsneutral för

arbetsgivarna som grupp. Riksdagen har tidigare beslutat om en

sänkning av arbetsgivaravgiften från 10,10 till 8,20 % av

avgiftsunderlaget fr.o.m. den 1 januari 1992. I proposition 72

föreslås en ytterligare sänkning till 7,8 %, vilket utskottet

tillstyrker. Utskottet förutsätter att regeringen uppmärksamt

följer kostnadsutvecklingen för arbetsgivare och försäkringen

och återkommer till riksdagen om det visar sig att en

ytterligare justering av avgiften behövs.

Utskottet tillstyrker förslag om att den sjukpenninggrundande

inkomsten skall kunna ändras redan från det försäkringskassan

får kännedom om ändrade inkomstförhållanden m.m. och inte som

nu tidigast 14 dagar därefter. När sjukpenning utbetalas

omedelbart efter eller jämsides med sjuklön skall ändringen

även kunna få viss retroaktiv verkan.

I betänkandet behandlas även förslag om ersättning för

resekostnader i samband med kommunal primärvård och om kommuns

kostnadsansvar för vissa förbrukningsartiklar för den som

vistas på s.k. lokalt sjukhem som kommunen tagit över från

landstinget.

I proposition 40 föreslås också att samordningstiden inom

arbetsskadeförsäkringen förlängs från 90 dagar till 180 dagar

för skada som visar sig den 1 januari 1992 eller senare.

Utskottet anser att rehabiliteringshinder bör undanröjas så

långt det är möjligt, och utskottet tillstyrker därför

förslaget.

Även under år 1992 skall folkpensionärer som inte når upp

till socialstyrelsens socialbidragsnorm kunna få särskilt

kommunalt bostadstillägg.

Riksdagen har tidigare uttalat att ersättning från

neurosedynskadefonden inte skall beaktas vid inkomstprövningen

för kommunalt bostadstillägg till folkpension. Utskottet lägger

nu fram lagförslag härom.

Slutligen tillstyrker utskottet förslag om att vissa typer av

ärenden skall avgöras av tjänsteman i försäkringskassan.

Reservationer (s) har avgivits beträffande höjningen av

lönekostnadsgränsen för återförsäkring för sjuklönekostnader,

förlängningen av samordningstiden inom arbetsskadeförsäkringen

och utgångspunkten för översynen av arbetsskadeförsäkringen.

Särmening (v) har avgivits beträffande sänkningen av

sjukförsäkringsavgiften, förlängningen av samordningstiden inom

arbetsskadeförsäkringen och utgångspunkten för översynen av

arbetsskadeförsäkringen samt beträffande höjd grundpension.

Propositionerna

Proposition 1991/92:40

I proposition 1991/92:40 om vissa socialförsäkringsfrågor,

m.m. har regeringen (socialdepartementet) föreslagit att

riksdagen

dels antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lag om ändring i lagen (1991:421) om ändring i lagen

(1990:1466) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

3. lag om ändring i lagen (1991:1040) om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring,

4. lag om ändring i lagen (1991:1048) om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring,

5. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och

ledighet för närståendevård,

6. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till

smittbärare,

7. lag om ändring i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring,

8. lag om ändring i lagen (1991:1042) om ändring i lagen

(1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

9. lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,

10. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,

11. lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,

12. lag om ändring i lagen (1988:360) om handläggning av

ärenden om bilstöd till handikappade,

13. lag om fortsatt giltighet av lagen (1991:162) om särskilt

kommunalt bostadstillägg till folkpension,

14. lag om ändring i lagen (1990:1467) om ändring i lagen

(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.,

15. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,

16. lag om ändring i utsökningsbalken,

17. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,

18. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

dels under femte huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till

kommunala bostadstillägg till folkpension på tilläggsbudget I

till statsbudgeten för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 25000000 kr.

Proposition 1991/92:72

I proposition 1991/92:72 om sänkt socialavgift till

sjukförsäkringen har regeringen (socialdepartementet)

föreslagit att riksdagen antar lag om ändring i lagen

(1991:1236) om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.

Lagförslagen 1, 2, 5--13 och 16--18 i proposition 1991/92:40

återfinns som bilaga 1 till betänkandet. Beträffande

lagförslagen 3, 4, 14 och 15 i proposition 1991/92:40 och

lagförslaget i proposition 1991/92:72 lägger utskottet fram

egna förslag som återfinns i bilaga 2 till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1991/92:40

1991/92:Sf10 av Gullan Lindblad m.fl. (m, fp, c, kds) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

att sjuklön vid vistelse utomlands bör gälla vistelse i

konventionsländer, arbete med anknytning till i riket bedriven

verksamhet eller sjöman på svenskt handelsfartyg,

2. att riksdagen beslutar att möjligheten att teckna

försäkring för oförutsett höga kostnader för sjukfrånvaro bör

omfatta företag med en lönesumma motsvarande 90 basbelopp,

3. att riksdagen beslutar att försäkringskassans skyldighet

gentemot arbetsgivare vid rehabiliteringsutredningar med upp

till 15 anställda regleras i lagtexten i enlighet med vad i

motionen anförts.

1991/92:Sf11 av Fredrik Reinfeldt (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om rapporteringsskyldigheten av korta

sjukfall.

1991/92:Sf12 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om sjukkontroll under löneperiod,

2. att riksdagen avslår proposition 1991/92:40 vad avser

förlängd samordningstid inom arbetsskadeförsäkringen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om grunden för en utredning om en

översyn av arbetsskadeförsäkringen.

1991/92:Sf13 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om begreppet sjukperiod i lagen om allmän

försäkring.

1991/92:Sf14 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändringar i

7kap. 7§ sekretesslagen och 11§ lagen om sjuklön enligt

vad i motionen anförts om risken för integritetskränkningar,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag om förlängning

av samordningstiden mellan arbetsskadeförsäkringen och den

allmänna sjukförsäkringen enligt vad i motionen anförts om

negativa konsekvenser för försäkringstagarna,

3. att riksdagen hos regeringen begär ett påskyndande av en

utredning om en ny grundpension,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ett statligt övertagande av ansvaret

för pensionärernas boendekostnader.

1991/92:Sf15 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att slopa arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet gentemot

riksförsäkringsverket vad gäller de sjukfall som avslutats inom

sjuklöneperioden.

Motion väckt med anledning av proposition 1991/92:72

1991/92:Sf16 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1991/92:72

om sänkt socialavgift till sjukförsäkringen,

2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, hos regeringen

begär att införandet av en sjuklöneperiod träder i kraft först

den 1 juli 1992 enligt vad i motionen anförts om problemen för

småföretagen.

Utskottet

Rehabilitering

Allmänt om rehabilitering

Den 1 januari 1992 träder nya bestämmelser om rehabilitering

i kraft (prop. 1990/91:141, SfU16, rskr. 303). Enligt de nya

bestämmelserna får arbetsgivaren ett större och tydligare

ansvar än för närvarande för de anställdas rehabilitering.

Arbetsgivaren skall, om det inte framstår som obehövligt,

påbörja en rehabiliteringsutredning i första hand när en

anställd har varit helt eller delvis frånvarande från sitt

arbete på grund av sjukdom under mer än fyra veckor eller har

haft stor frånvaro i form av korta sjukdomsperioder.

Utredningen, som skall göras i nära samråd med den anställde,

skall tillställas försäkringskassan senast åtta veckor efter

sjukanmälningsdagen.

I arbetsgivarens ansvar skall också ingå att vidta de

arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras

inom eller i anslutning till den egna verksamheten.

Inriktningen bör vara att den anställde skall beredas fortsatt

arbete hos arbetsgivaren.

Försäkringskassan skall samordna och utöva tillsyn över de

insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten.

Försäkringskassan skall ansvara för att rehabilitering kommer

till stånd när arbetsgivare saknas eller inte fullgör sina

åtaganden. I vissa fall kan det förekomma att försäkringskassan

övertar ansvaret för rehabiliteringsutredningen.

Försäkringskassan skall upprätta en rehabiliteringsplan om

den försäkrade är i behov av någon arbetslivsinriktad

rehabiliteringsåtgärd. Under den arbetslivsinriktade

rehabiliteringen kan den försäkrade få rehabiliteringspenning

med 100 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. Särskilt

bidrag kan utges för bl.a. vissa kursavgifter och resekostnader

i samband med rehabiliteringen.

I proposition 1991/92:40 läggs bl.a. fram vissa

kompletterande förslag som rör rehabilitering.

Rehabiliteringsutredning

Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar enligt lagen (1962:381)

om allmän försäkring (AFL) regleras närmare i den nya 22 kap. 3

§. Enligt detta lagrum skall arbetsgivaren i samråd med den

försäkrade svara för att dennes behov av rehabilitering snarast

klarläggs och för att de åtgärder vidtas som behövs för en

effektiv rehabilitering. I samma paragraf anges att

arbetsgivaren skall påbörja en rehabiliteringsutredning, om det

inte framstår som obehövligt, när en anställd har varit helt

eller delvis frånvarande från sitt arbete på grund av sjukdom

under mer än fyra veckor eller har haft stor frånvaro i form av

korta sjukdomsperioder. Rehabiliteringsutredning skall även

påbörjas när den anställde begär det.

I motion Sf10 (yrkande 3) anför Gullan Lindblad m.fl.

(m, fp, c, kds) att arbetsgivare med upp till 15 anställda

bör få rätt att, om de så önskar, få rehabiliteringsutredningar

utförda av försäkringskassan. Därmed undviks risken för

oklarheter och kompetenstvister liksom faran att mindre

arbetsgivare belastas på ett sätt som ingen tjänar på.

Härigenom bör man också kunna undvika att en särskild

organisation för dessa ändamål behöver byggas upp på mindre

arbetsplatser. Motionärerna begär att riksdagen beslutar i

enlighet härmed.

Utskottet har förståelse för att rehabiliteringsansvaret,

särskilt inledningsvis, kan medföra vissa praktiska problem för

arbetsgivare med få anställda. Utskottet vill därför, liksom i

betänkandet 1990/91:SfU16, erinra om att det ansvar som åläggs

arbetsgivaren i 22 kap. 3 § AFL inte innebär att arbetsgivaren

måste göra rehabiliteringsutredningen själv. Det är i stället

naturligt att han tar företagshälsovården till hjälp, och det

finns enligt utskottets mening anledning räkna med att allt

fler små arbetsgivare kommer att vara anslutna till sådan

hälsovård. Utskottet vill också erinra om att avsikten är att i

enskilda ärenden skall samarbetet mellan olika ansvariga inom

området i allt väsentligt ske genom att handläggare och andra

hos de rehabiliteringsansvariga samarbetar med varandra direkt.

Utskottet har tidigare också understrukit vikten av att

hanteringen av rehabiliteringsärenden vid försäkringskassorna

inte formaliseras. Enligt utskottets mening bör detta skapa

goda förutsättningar för att enskilda företagare på ett enkelt

sätt skall kunna få information och vägledning i arbetet med

rehabiliteringsutredningar.

I betänkandet 1990/91:SfU16 anförde utskottet emellertid att

man måste räkna med att en arbetsgivare inte alltid kommer att

fullgöra sina åligganden. Det kan också förekomma fall då

arbetsgivaren, t.ex. på grund av att han inte får tillgång till

uppgifter om vad som förorsakar den anställdes arbetsoförmåga,

inte kan göra en fullständig rehabiliteringsutredning. I dessa

fall blir det försäkringskassan som får ta över ansvaret för

att rehabiliteringsbehovet utreds och rehabiliteringsåtgärder

vidtas resp. att utredningen kompletteras. Utskottet ansåg att

det fanns skäl att överväga om arbetsgivaren i de fall han inte

fullgjort vad som rimligen kan begäras av honom skall kunna

åläggas att betala kostnaden för den rehabiliteringsutredning

som försäkringskassan gör i arbetsgivarens ställe. Enligt

utskottets mening borde regeringen närmare utreda denna fråga.

Utskottet ansåg att en sådan form av åläggande skulle motverka

risken för att arbetsgivaren lastar över utredningskostnaden på

försäkringskassan. Vidare skulle arbetsgivarens och

försäkringskassans ansvar härigenom få en tydligare

avgränsning. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening

regeringen till känna.

Utskottet konstaterar att proposition 1991/92:40 inte

innehåller några förslag om ett sådant kostnadsansvar. En

möjlighet för försäkringskassan att begära betalning för den

rehabiliteringsutredning som kassan ombesörjer skulle enligt

utskottets mening i viss mån tydliggöra förutsättningarna för

försäkringskassans bistånd till arbetsgivaren i

rehabiliteringsarbetet. Utskottet förutsätter att regeringen i

enlighet med riksdagens tidigare beslut snarast låter utreda

denna fråga, och något tillkännagivande med anledning av motion

Sf10 yrkande 3 är därför inte påkallat.

Medicinsk rehabilitering

Enligt nuvarande bestämmelser har försäkringskassan enligt 2

kap. 11 § AFL ett ansvar att se till att de åtgärder vidtas som

behövs för att förkorta en försäkrads sjukdomstid eller för att

helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av

arbetsförmågan. Enligt 3 kap. 8 § andra stycket AFL kan

sjukpenning utges till den som är föremål för åtgärd av

beskaffenhet som anges i 2 kap. 11 § i den mån den försäkrade

på grund av åtgärden är förhindrad att arbeta. De åtgärder som

avses i 2 kap. 11 § kan vara såväl medicinska som

yrkesinriktade eller av social art.

Enligt de nya bestämmelserna i 22 kap. 7 § AFL kan

rehabiliteringsersättning utges vid arbetslivsinriktade

åtgärder som är sådana att de förutsätter en aktiv medverkan

från den försäkrades sida. I proposition 1990/91:141 angavs att

tid under vilken den försäkrade genomgår enbart medicinsk

behandling eller medicinsk rehabilitering inte borde berättiga

till rehabiliteringsersättning. Inkomstbortfallet under sådan

tid borde ersättas genom sjukpenning. Deltagande i viss

medicinsk behandling, t.ex. sjukgymnastik, under tid som

arbetslivsinriktad rehabilitering pågick borde dock inte

utesluta att rehabiliteringsersättning kunde utges. I

propositionen anfördes vidare att om bestämmelserna om

rehabiliteringspenning togs in i 22 kap. 7 § AFL blev 2 kap. 11

§ AFL obehövlig och borde upphävas. Även den nuvarande lydelsen

av 3 kap. 8 § andra stycket borde upphöra att gälla.

Utskottet ansåg däremot att, om såväl 2 kap. 11 § som 3 kap.

8 § andra stycket AFL skulle upphöra att gälla, skulle

sjukpenning vid medicinsk behandling och medicinsk

rehabilitering endast kunde utges i förhållande till den

faktiska nedsättningen av arbetsförmågan. Utskottet noterade

därvid att den då föreslagna nya 3 kap. 7 b § AFL endast avsåg

sjukdomsförebyggande behandling. Motsvarigheten till nuvarande

bestämmelse i 3 kap. 8 § andra stycket jämförd med 2 kap. 11 §

borde därför införas i lagen om allmän försäkring såvitt avsåg

rätten till sjukpenning vid medicinsk behandling och medicinsk

rehabilitering. Enligt utskottets mening kunde det dock vara

lämpligt att samtidigt strama upp tillämpningen och reglera de

närmare förutsättningar som borde gälla för rätt till sådan

sjukpenning. Regeringen borde i denna fråga återkomma till

riksdagen med lagförslag som skulle kunna träda i kraft den 1

januari 1992. Riksdagen gav som sin mening regeringen till

känna vad utskottet sålunda anfört.

I propositionen anförs att 3 kap. 7 b § AFL skall avse rätt

till sjukpenning för en försäkrad som utan att arbetsförmågan

är nedsatt med minst en fjärdedel genomgår en medicinsk

behandling eller medicinsk rehabilitering som är avsedd att

helt eller delvis förebygga sjukdom eller nedsättning av

arbetsförmågan om ett deltagande i behandlingen eller

rehabiliteringen hindrar honom från att arbeta. I propositionen

anges att ett klargörande bör ske genom att den beslutade

lydelsen av 7 b § ändras så att det uttryckligen anges att det

skall vara fråga om förebyggande medicinsk behandling eller

medicinsk rehabilitering. Förutsättningarna i övrigt för att få

sjukpenning enligt 7 b § föreslås inte ändrade.

I propositionen läggs också fram förslag till ändring i 20

kap. 3 § AFL så att indragning eller nedsättning av sjukpenning

eller förtidspension skall kunna ske om en försäkrad utan

giltig anledning vägrar att underkasta sig sådan behandling

eller rehabilitering som avses i 3 kap. 7 b § AFL, under

förutsättning att han erinrats om denna påföljd.

Utskottet gör följande bedömning.

Enligt propositionen skall 3 kap. 7 b § AFL omfatta såväl den

som behöver sjukdomsförebyggande behandling som den som

genomgår sådan medicinsk behandling eller medicinsk

rehabilitering som nu ersätts enligt 3 kap. 8 § andra stycket

AFL. Utskottet föreslår att, till den del det inte är fråga om

sjukdomsförebyggande behandling, åtgärden beskrivs som en

åtgärd som avser att förkorta sjukdomstiden eller att helt

eller delvis förebygga eller häva nedsättning av

arbetsförmågan. Detta motsvarar det uttryck som används i 22

kap. 7 § AFL om arbetslivsinriktad rehabilitering och motsvarar

också det begrepp som används i den nuvarande lydelsen av 2

kap. 11 § AFL.

Utskottet anförde i sitt betänkande 1990/91:SfU16 att det

vore lämpligt att strama upp tillämpningen och reglera de

närmare förutsättningar som borde gälla för rätt till

sjukpenning i dessa situationer. I likhet med vad som föreslås

i propositionen anser utskottet att detta lämpligen bör ske

genom att ett villkor för ersättning skall vara att

behandlingen eller rehabiliteringen har ordinerats av läkare

och ingår i en av försäkringskassan godkänd plan.

När lagrummet nu skall omfatta även de tidigare medicinska

s.k. 2:11-åtgärderna anser utskottet det mindre lämpligt att

som förutsättning för ersättning kräva att den försäkrade

behöver avstå från förvärvsarbete och går miste om

förvärvsinkomst. Avsikten är inte att ändra förutsättningarna

för t.ex. en arbetslös att få sjukpenning i dessa sammanhang.

Det bör vara tillräckligt att det av paragrafens andra stycke

följer att den försäkrade på grund av behandlingen eller

rehabiliteringen skall vara förhindrad att förvärvsarbeta i

viss utsträckning.

Lagrummet ger som nämnts även rätt till sjukpenning då den

försäkrade deltar i en sjukdomsförebyggande behandlingsåtgärd.

Om sjukpenning vid sådan åtgärd anförde utskottet i sitt

betänkande 1990/91:SfU16 att det krävs att en läkare på

grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet har konstaterat

att den försäkrade har en förhöjd sjukdomsrisk. Den sjukdom som

kan befaras uppkomma skall vara av sådan art att den kan

förväntas leda till nedsättning av arbetsförmågan. Vidare skall

läkaren ha ordinerat deltagandet i behandlingen, som

naturligtvis skall vara lämpad för att minska sjukdomsrisken.

Behandlingen skall ingå i en plan, som skall godkännas av

försäkringskassan. Något enstaka besök berättigar inte till

ersättning.

Till följd av ändringen i 3 kap. 7 b § AFL föreslår

regeringen att i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

(LAF) anges att under tid som den försäkrade är föremål för

sådan behandling eller rehabilitering som avses i 3 kap. 7 b

§ AFL skall hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete

anses nedsatt även i den mån åtgärden hindrar honom att

förvärvsarbeta.

Utskottet föreslår att riksdagen antar utskottets förslag

till lydelse av 3 kap. 7 b § AFL (lagförslag 1 i bilaga 2).

Vidare tillstyrker utskottet regeringens förslag till ny

lydelse av 20 kap. 3 § andra stycket AFL och 6 kap. 5 § LAF.

Utskottet föreslår att en hänvisning till 3 kap. 7 b § AFL

även tas in i 3 kap. 8 § andra stycket och 7 kap. 3 § AFL

(lagförslag 1 i bilaga 2).

Rehabiliteringspenning

I proposition 1991/92:40 föreslås att utmätning och införsel

skall kunna ske i rehabiliteringspenning.

Vidare föreslås att den som uppbär fosterbarnsersättning

eller jämförlig ersättning för tid då rehabiliteringspenning

utges skall få rätten till rehabiliteringspenning bedömd med

bortseende från fosterbarnsersättningen om barnet vårdas även

under rehabiliteringstiden. Detta bör anges i 22 kap. 12 § AFL.

Utskottet tillstyrker förslagen.

Sjukperiod

Regler om sjukperiod finns för närvarande i 3 kap. 8 § fjärde

stycket AFL. Här anges att med sjukperiod anses tid, under

vilken en försäkrad i oavbruten följd lider av sjukdom som

avses i 7 §. Med anledning av sjuklönereformen har en

bestämmelse om sjukperiod införts i 3 kap. 1 § AFL. Enligt

denna skall sjukperioden enligt AFL också anses omfatta

sjuklöneperioden, om rätt till sjukpenning uppkommer i

omedelbar anslutning till utgången av en sjuklöneperiod.

I samband med att begreppet rehabilitering infördes i AFL gav

riksdagen regeringen till känna att det var angeläget att

begreppet sjukperiod belystes ytterligare (1990/91:SfU16, rskr.

303). Regeringen borde överväga om och i vilken form särskilda

föreskrifter i frågan borde utfärdas. Utskottet anförde bl.a.

att det enligt utskottets mening inte framgick om den som

uppbar rehabiliteringspenning skulle anses lida av sjukdom som

avses i 3 kap. 7 § AFL under tiden. Något hinder att uppbära

sjukpenning enligt detta lagrum på grund av en faktisk

nedsättning av arbetsförmågan under rehabiliteringstiden hade

inte föreskrivits. I stället angavs att

rehabiliteringspenningen skulle minska med vad den försäkrade

för samma tid uppbar i sjukpenning. Betydelsen av begreppet

sjukperiod hade enligt utskottet ökat genom de sänkta

kompensationsnivåer som gällde inom sjukpenningförsäkringen

fr.o.m. den 1 mars 1991. Utskottet anförde att de sänkta

kompensationsnivåerna under de 90 första dagarna av en

sjukperiod hade medfört att det bl.a. blivit svårare för

försäkringskassorna att motivera sjukskrivna personer att

återvända till arbetsplatsen för ett arbetsförsök eftersom --

om arbetsförsöket misslyckades -- kompensationsnivån för

sjukpenningen sänktes under de följande tre månaderna. Om

arbetsförsöket avsåg högst tre fjärdedelar av en arbetsdag

ansåg försäkringskassan dock att samma sjukfall fortsatte.

Utskottet noterade också att frågan skulle komma att än mer

aktualiseras om riksdagen antog regeringens förslag om lagfäst

sjuklön enligt proposition 1990/91:181. Enligt förslaget till

lag om sjuklön skulle som sjukperiod anses sådan tid under

vilken arbetstagaren i oavbruten följd led av sjukdom som satte

ned arbetsförmågan. Något krav på nedsättning av arbetsförmågan

med minst en fjärdedel skulle inte gälla i detta fall.

Utskottet ansåg att begreppen sjukperiod och sjuklöneperiod

även komplicerades av den utvidgning av sjukpenningrätten som

föreslogs i 3 kap. 7 b § AFL. I sjuklönepropositionen angavs

nämligen att arbetstagaren inte hade rätt till sjuklön vid

frånvaro från arbetet i samband med behandling som syftade till

att förebygga sjukdom och nedsättning av arbetsförmågan.

I proposition 1991/92:40 läggs fram förslag om begreppet

sjukperiod. Regeringen föreslår att om en arbetslivsinriktad

rehabilitering enligt 22 kap. AFL avbryts på grund av sjukdom

skall sjukperioden anses ha löpt i oavbruten följd sedan den

första dagen med rehabiliteringspenning. Om rehabiliteringen

omedelbart föregåtts av en sjukperiod skall tiderna för sjukdom

och rehabilitering anses utgöra en sjukperiod. I sjukperiod

omfattas även tid med rätt till sjukpenning vid medicinsk

behandling eller medicinsk rehabilitering enligt 3 kap. 7 b §

AFL. Föredragande statsrådet anför att han inte är beredd att

för närvarande lägga fram ytterligare förslag rörande begreppet

sjukperiod. Frågan kommer att beredas av en särskild utredare

som skall utarbeta förslag om införande av karensdagar i

sjukförsäkringen m.m.

I motion Sf13 hänvisar Doris Håvik m.fl. (s) till att

utskottet i sitt betänkande 1990/91:SfU16 angav att de sänkta

kompensationsnivåerna inom sjukförsäkringen under de 90 första

dagarna av en sjukperiod har medfört att det blivit svårare för

försäkringskassorna att motivera sjukskrivna personer att

återvända till arbetsplatsen för ett arbetsförsök. Enligt

motionärerna behövs omedelbara åtgärder för att undvika denna

effekt. Motionärerna föreslår att det skall anses som samma

sjukperiod om en person insjuknar på nytt inom fem

kalenderdagar från närmast föregående dag med sjukpenning, och

detta bör gälla fr.o.m. den 1 januari 1992. Motionärerna begär

ett tillkännagivande härom.

Utskottet delar regeringens uppfattning att en sammanhängande

period med sjukpenning och rehabiliteringspenning bör anses som

en och samma sjukperiod enligt AFL. Utskottet tillstyrker

förslaget men föreslår vissa ändrade formuleringar i lagtexten.

Utskottet lägger fram förslag till ny lydelse av 3 kap. 8 §

fjärde stycket AFL och ett nytt femte stycke i paragrafen

(lagförslag 1 i bilaga 2).

Utskottet beklagar att övriga problem som hänger samman med

begreppet sjukperiod ännu inte har kunnat lösas och utskottet

vidhåller sin tidigare uppfattning att begreppet sjukperiod bör

belysas ytterligare. Utskottet anser det emellertid viktigt att

de ändrade kompensationsnivåerna inom sjukförsäkringen inte

medför att systemet blir rehabiliteringshämmande. Regeringen

bör därför snarast möjligt återkomma till riksdagen med förslag

som undanröjer sådana effekter. Utskottet vill här peka på den

lösning som föreslås i motion Sf13. Utskottet vill också erinra

om att utskottet i samband med behandlingen av proposition

1990/91:181 förutsatte att en form av sammanläggningsregel inom

sjuklönesystemet skulle komma att beröras i samband med

belysningen och övervägandena om begreppet sjukperiod.

Vad utskottet sålunda anfört bör med anledning av motion Sf13

ges regeringen till känna.

Sjukpenningberäkning m.m. vid avbrott i rehabilitering

Även om rehabiliteringsperioden enligt ovan skall ingå i

sjukperioden kan det bli aktuellt att betala ut sjukpenning

under de första 14 dagarna av en sjukperiod i de fall en

arbetsgivarperiod inte löper. Enligt 3 kap. 10--10 b §§ AFL

utges sjukpenning endast för de dagar den försäkrade skulle ha

förvärvsarbetat om han inte hade varit sjuk och sjukpenningen

beräknas i förekommande fall i förhållande till det antal

timmar som förvärvsarbete skulle ha utförts.

Utskottet ansåg vid behandlingen av proposition 1990/91:141

att den som på grund av sjukdom avbryter en rehabilitering

skall ha rätt till sjukpenning under sjukdomstiden även under

den tid ersättningen enligt huvudregeln skall beräknas som s.k.

timsjukpenning. Utskottet ansåg det lämpligt att ersättningen

därvid beräknades per kalenderdag på samma sätt som gäller för

t.ex. den som är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut.

Utskottet föreslog även att den tillfälliga föräldrapenningen

borde beräknas per kalenderdag för den som måste avbryta en

rehabilitering på denna grund. Utskottet ansåg att regeringen

borde återkomma med lagförslag även i dessa delar. Motsvarande

ändringar torde erfordras även beträffande ersättningen för

närståendevård och arbetsskadesjukpenningen. Vad utskottet

anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.

I propositionen föreslås att sjukpenning skall beräknas per

kalenderdag för tid då annars rehabiliteringspenning skulle ha

uppburits. Även tillfällig föräldrapenning, närståendepenning,

smittbärarpenning och arbetsskadesjukpenning skall

kalenderdagberäknas.

Bestämmelserna om sjukpenningberäkning tas in i 3 kap. 10 c §

AFL. I paragrafen hänvisas till att sjukpenning i dessa

situationer skall beräknas enligt 3 kap. 4 § första stycket

AFL. I 4 § första stycket 1 anges att sjukpenning utges med 65

% för de första tre dagarna med sjukpenning i varje

sjukperiod. Enligt utskottets uppfattning är avsikten att även

den som tidigare enbart uppburit rehabiliteringspenning i samma

sjukperiod skall få sjukpenning beräknad med utgångspunkt i när

sjukperioden inleddes. Utskottet föreslår därför att i 3 kap.

10 c § tas in ett nytt tredje stycke vari anges att med

sjukpenning i 4 § första stycket 1 skall i detta avseende

jämställas rehabiliteringspenning. Med denna ändring

tillstyrker utskottet propositionen vad gäller

kalenderdagberäkning inom de nämnda ersättningsformerna.

Beträffande tillfällig föräldrapenning föreslås i

propositionen även en ändring i 4 kap. 12 § AFL. Här anges att

om föräldern för vård av barn eller motsvarande är förhindrad

att delta i rehabilitering enligt 22 kap. AFL skall detta

jämställas med avstående från förvärvsarbete vid tillämpning av

bestämmelserna om tillfällig föräldrapenning.

Principen i det s.k. timsjukpenningsystemet är att

sjukpenning inte utges under dagar då den föräkrade inte skulle

ha arbetat eller då han är kompensationsledig eller tjänstledig

av annan orsak. I proposition 1986/87:69 (s. 38) angavs att det

i vissa fall finns skäl att utge sjukpenning även för dagar då

den försäkrade inte skulle ha arbetat. Detta gäller tid då den

försäkrade uppbär havandeskapspenning, föräldrapenning eller är

arbetslös och anmäld som arbetssökande på arbetsförmedling. Den

ersättning som uppbärs i dessa situationer träder i stället för

arbetsinkomst, och detta motiverar att sjukpenning utges vid

sjukdom. Eftersom det kunde vara svårt för den försäkrade att

avgöra hur han skulle ha arbetat om han inte hade varit sjuk

skulle sjukpenning i dessa fall beräknas per kalenderdag.

Beträffande den tillfälliga föräldrapenningen angavs (s. 48)

att motsvarande beräkningssätt borde gälla då den försäkrade

behöver utnyttja den tillfälliga föräldrapenningen. I lagen

angavs detta endast genom att i 4 kap. 14 a § AFL föreskrevs

att tillfällig föräldrapenning skulle kalenderdagberäknas i

dessa fall.

Regeringen har föreslagit att i 4 kap. 12 § AFL anges att för

den som är förhindrad delta i rehabilitering skall frånvaron

från rehabiliteringen jämställas med avstående från

förvärvsarbete vid tillämpning av bestämmelserna om tillfällig

föräldrapenning. Utskottet anser att tillfällig föräldrapenning

skall kunna utges till den som för att vårda barn eller

motsvarande är förhindrad att delta i en rehabilitering för

vilken han uppbär rehabiliteringspenning. Som framgår ovan

anges för närvarande inte i lagen vilka situationer -- bortsett

från studier med full lön -- som skall jämställas med avstående

från förvärvsarbete vid tillämpningen av bestämmelserna om

tillfällig föräldrapenning. Utskottet befarar därför att det

skulle kunna leda till oklarheter beträffande övriga

ersättningssituationer om man nu särskilt anger att avstående

från rehabilitering skall jämställas med avstående från

förvärvsarbete. Utskottet anser att det endast bör anges i 4

kap. 14 a § AFL att den tillfälliga föräldrapenningen skall

kalenderdagberäknas för den som annars skulle ha uppburit

rehabiliteringspenning. Utskottet konstaterar att denna

lagtekniska lösning motsvarar den som i propositionen föreslås

för rätt till ersättning för vård av närstående för den som är

förhindrad att delta i rehabilitering.

Utskottet har i detta sammanhang uppmärksammat att en ändring

borde ha införts i 3 kap. 1 § AFL med anledning av att

värnpliktiga under sin grundutbildning fr.o.m. den 1 juli 1991

har rätt till sjukpenning beräknad på inkomster i fritidsarbete

under tjänstgöringstiden, s.k. värnplikts-SGI (prop.

1990/91:102, FöU8, rskr. 285). Enligt utskottets mening bör

sjukpenning efter en sjuklöneperiod för värnpliktiga liksom för

studerande beräknas enligt timsjukpenningreglerna. För båda

grupperna bör dock gälla att sjukpenning efter en

sjuklöneperiod skall utges med 80 %. Således bör 3 kap. 10 a §

andra och tredje styckena inte tillämpas.

Utskottet lägger fram förslag till ny lydelse av 3 kap. 1 §

AFL (lagförslag 2 i bilaga 2).

Sjuklön

Allmänt om sjuklön

Enligt lagen (1991:1047) om sjuklön (prop. 1990/91:181,

SfU18, rskr. 372), som träder i kraft den 1 januari 1992, har

en arbetstagare rätt att under de första fjorton dagarna av ett

sjukdomsfall (sjuklöneperioden) behålla viss andel av den lön

och av de andra anställningsförmåner som han går miste om till

följd av sjukdomen. Andelen skall normalt vara 75% under de

första tre dagarna med sjuklön och 90% under de återstående

dagarna. Arbetstagare som på grund av sjukdom kan antas komma

att vara borta från arbetet i särskilt stor omfattning skall

dock kunna få sjuklön med 90% av förlorade förmåner även för

de första tre dagarna, och arbetsgivaren skall ha rätt till

ersättning från sjukförsäkringen för kostnaderna för

arbetstagarens sjuklön.

Vid tvister mellan arbetstagare och arbetsgivare om rätt till

sjuklön som gäller arbetsförmågans nedsättning skall

försäkringskassan kunna lämna ersättning från sjukförsäkringen

med ett skäligt belopp (sjuklönegaranti).

Sjuklönesystemet gäller endast dem som omfattas av ett

anställningsförhållande, således ej uppdragstagare eller

egenföretagare.

Företag med få anställda ges möjlighet att försäkra sig hos

försäkringskassan mot de sjuklönekostnader över en viss nivå

som företaget kan drabbas av.

I propositionen föreslås vissa kompletteringar till

bestämmelserna om sjuklön.

Sjuklön utomlands

En arbetstagares rätt till sjuklön enligt sjuklönelagen har

inte begränsats för den som vistas utomlands.

I motion Sf10 (yrkande 1) begär Gullan Lindblad m.fl.

(m, fp, c, kds) ett tillkännagivande om att en arbetsgivares

skyldighet att utge sjuklön när arbetstagaren vistas utomlands

endast bör gälla när arbetstagaren befinner sig i ett

konventionsland eller om arbetet bedrivs som ett led i en här i

riket bedriven verksamhet eller till sjöman på svenskt

handelsfartyg.

Fr.o.m. den 1 januari 1984 är rätten till sjukpenning från

sjukförsäkringen begränsad vid utlandsvistelse (prop.

1983/84:40, SfU 10, rskr. 85). Enligt 3kap. 15§ första

stycketeAFL utges inte sjukpenning för tid då den

försäkrade vistas utomlands. Undantag gäller dels om den

försäkrade insjuknar medan han utför arbete som ett led i en i

Sverige bedriven verksamhet eller som sjöman anställd på ett

svenskt handelsfartyg, dels om den försäkrade under pågående

sjukdom eller för rehabilitering har rest till utlandet med

försäkringskassans medgivande. Även om den försäkrade enligt

AFL inte har rätt till sjukpenning vid utlandsvistelse kan

sådan rätt föreligga på grund av någon av de konventioner om

social trygghet som Sverige har slutit.

Enligt utskottets mening bör för en arbetstagares rätt till

sjuklön vid utlandsvistelse gälla samma begränsningar som för

rätten till sjukpenning. Rätten till sjuklön bör därefter följa

de förändringar som sker för sjukpenningrätten. Om det s.k.

EES-avtalet medför förändringar i sjukförsäkringssystemet så

att sjukpenningrätten utvidgas vid vistelse i annat land bör

även rätten till sjuklön utvidgas i motsvarande mån. På samma

sätt bör om Sverige ingår nya konventioner eller träffar avtal

om ändringar i tidigare konventioner en utvidgning av

sjukpenningrätten även medföra samma utvidgning av rätten till

sjuklön. Även en begränsning av sjukpenningrätten genom

konventionsavtal bör begränsa rätten till sjuklön vid

utlandsvistelse. Utskottet anser att regeringen snarast bör

återkomma till riksdagen med lagförslag i enlighet härmed.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av

motion Sf10 yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.

Sjukkontroll

Enligt 11 § sjuklönelagen får försäkringskassan företa

sjukkontroll under sjuklöneperioden genom att

1. göra förfrågan hos arbetstagaren, arbetsgivaren, läkare

eller annan som kan antas kunna lämna behövliga uppgifter, och

2. besöka arbetstagaren.

I propositionen föreslås ett tillägg i 7 kap. 7 §

sekretesslagen (1980:100) innebärande att undantag från

sekretessen gentemot enskild får föreskrivas i lagstiftningen

om sjuklön. I propositionen föreslås också ett tillägg i 11 §

sjuklönelagen så att försäkringskassan utan hinder av sekretess

får lämna ut uppgift till arbetsgivaren om vad som framkommit

vid en sjukkontroll som sker under en sjuklöneperiod, om

uppgiften behövs för ställningstagande till arbetstagarens rätt

till sjuklön under sjuklöneperioden.

I motion Sf12 (yrkande 1) anför Doris Håvik m.fl. (s)

att det utgör ett oacceptabelt intrång i den enskildes

integritet om arbetsgivaren generellt får rätt att ta del av

resultatet av försäkringskassans sjukkontroll. Motionärerna

anser att arbetsgivaren bör få reda på oegentligheter som

upptäcks vid sjukkontrollen men att sekretess fortfarande skall

gälla uppgifter om diagnos i sjukfallet. Motionärerna begär ett

tillkännagivande härom.

Även Berith Eriksson m.fl. (v) anser i motion Sf14

(yrkande 1) att regeringens förslag ökar risken för

integritetskränkningar, och motionärerna begär avslag på

förslagen om ändring i 7 kap. 7 § sekretesslagen och 11 §

sjuklönelagen.

Utskottet konstaterar att genom den föreslagna ändringen i 7

kap. 7 § sekretesslagen kommer undantaget från sekretessen att

inte enbart syfta på den nu föreslagna ändringen i 11 §

sjuklönelagen utan även på den tidigare antagna 27 §

sjuklönelagen. I 27 § anges att i tvist om rätt till sjuklön

skall försäkringskassan på begäran av arbetsgivare,

arbetstagare, arbetstagarorganisation eller domstol yttra sig

huruvida arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av

sjukdom eller om nedsättningens omfattning.

Utskottet gör den bedömningen att det även efter en

sjukkontroll enligt sjuklönelagen endast kan bli fråga om att

försäkringskassan får meddela arbetsgivaren kassans bedömning

av huruvida arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av

sjukdom och om nedsättningens omfattning. Däremot skall inte

arbetsgivaren kunna få uppgift om diagnosen i ett

sjukkontrollärende eller andra uppgifter om hälsotillståndet

eller andra personliga förhållanden.

I regeringens förslag till tillägg i 11 § sjuklönelagen anges

att försäkringskassan får lämna ut uppgift om vad som

framkommit vid sjukkontrollen under förutsättning att uppgiften

behövs för ställningstagande till arbetstagarens rätt till

sjuklön. I motiveringen anges att försäkringskassan skall ha

möjlighet att vid behov föra resultatet av kontrollen vidare

till arbetsgivaren. Utskottet anser att det är mycket

väsentligt att ett undantag från en sekretessbestämmelse är så

tydligt utformad att det inte kan uppstå tveksamheter vid

tolkningen av detsamma. Som utskottet redan angivit kommer

försäkringskassan att endast få lämna ut uppgifter som

motsvarar dem kassan skall yttra sig över vid en tvist.

Utskottet föreslår därför att 11 § sjuklönelagen får en lydelse

som ansluter till 27 § samma lag.

Utskottet lägger fram förslag till ny lydelse av 11 §

sjuklönelagen (lagförslag 4 i bilaga 2) och tillstyrker

propositionens förslag till ändring i sekretesslagen. Härigenom

blir motion Sf12 yrkande 1 tillgodosedd. Utskottet avstyrker

däremot bifall till motion Sf14 yrkande 1.

Anmälnings- och uppgiftsskyldighet

Arbetsgivaren skall enligt 12 § sjuklönelagen till

försäkringskassan anmäla sjukdomsfall som har gett rätt till

sjuklön, om sjukfallet fortsätter efter sjuklöneperiodens

utgång. Sådan anmälan skall göras inom sju dagar från periodens

slut. Arbetsgivaren skall vidare rapportera till

riksförsäkringsverket om sjukdomsfall som gett rätt till

sjuklön men avslutats inom sjuklöneperioden. Sådana uppgifter

skall lämnas skriftligen senast vid utgången av den

kalendermånad som följer efter den under vilken

sjuklöneperioden löpte ut. Regeringen eller, efter regeringens

bemyndigande, riksförsäkringsverket skall få föreskriva att

dessa uppgifter i stället skall lämnas till försäkringskassan

samt att uppgifterna får lämnas med hjälp av ADB-teknik.

I två motioner, Sf11 av Fredrik Reinfeldt (m) och Sf15

av Margitta Edgren (fp), begärs tillkännagivande om att

arbetsgivaren inte skall vara skyldig att rapportera sjukfall

som avslutats inom sjuklöneperioden. Motionärerna anför bl.a.

att behovet av sjukfallsstatistik kan tillgodoses genom

stickprov. Vad gäller risken för otillbörligt utnyttjande av

den tillfälliga föräldrapenningen kan den undvikas genom att

arbetsgivarinträde införs beträffande denna ersättningsform. I

motion Sf15 anges också att genom det ansvar arbetsgivaren har

för att rehabiliteringsutredning görs och överlämnas till

försäkringskassan fylls väl de behov av underlag som

försäkringskassan efterfrågar.

I proposition 1990/91:181 framhölls beträffande

arbetsgivarens rapporteringsskyldighet att

försäkringsadministrationen bör ha tillgång till en

ändamålsenlig sjukstatistik och att den också kan behöva en

riktig sjukhistorik för enskilda personer. Dessa uppgifter är

av värde från rehabiliteringssynpunkt och för att belysa

sjukfrånvaron i olika arbeten och arbetsmiljöer, bl.a. som

underlag för yrkesinspektionens bevakning av

arbetsmiljöinsatser m.m. En hög sjukfallsfrekvens indikerar

ofta brister i arbetsmiljö och arbetsorganisation hos den

enskilde arbetsgivaren. Uppgiftslämnandet borde inte få leda

till en betungande administration för den enskilde

arbetsgivaren och borde begränsas till att avse endast det

absolut nödvändiga för att tillgodose behovet av information.

Utskottet anförde i sitt betänkande 1990/91:SfU18 att det var

av mycket stor betydelse att en så grundläggande förändring av

systemet för ersättning vid sjukdom som sjuklöneförslaget

innebar följdes upp och att möjligheter fanns att värdera

förändringen. Detsamma gällde även i övrigt förändringar i

fråga om befolkningens hälsa och ohälsa. En rapportering även

av korta sjukfall i enlighet med regeringens förslag behövdes

därför enligt utskottets mening. Utskottet ansåg vidare att

rapporteringsskyldigheten enligt propositionen var så

administrativt enkel som för närvarande kunde begäras, men

utskottet utgick från att regeringen och riksförsäkringsverket

skulle komma att uppmärksamma möjligheter att ytterligare

förenkla administrationen.

Utskottet vill erinra om att det i proposition 1990/91:181

också påpekades att situationer kan uppkomma då det kan vara

oklart huruvida sjuklön eller föräldrapenning skall utges och

att en översyn av reglerna om tillfällig föräldrapenning därför

snarast borde komma till stånd.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning om

nödvändigheten av att sjukfallen rapporteras. För att

uppgifterna till statistiken skall bli så heltäckande som

möjligt är det dock viktigt att rapporteringsskyldigheten inte

blir administrativt betungande. Utskottet utgår liksom tidigare

från att regeringen och riksförsäkringsverket noga följer

utvecklingen och vid behov vidtar åtgärder för att förenkla

administrationen. Utskottet förutsätter att därvid även beaktas

resultatet av översynen av reglerna om tillfällig

föräldrapenning.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

Sf11 och Sf15.

Försäkringsmöjlighet för små företag

Små företagare har möjlighet att försäkra sig hos

försäkringskassan för kostnader över en viss nivå som följer av

skyldigheten att betala sjuklön. För rätt att teckna sådan

försäkring krävs att arbetsgivarens lönekostnader under ett

kalenderår inte beräknas överstiga summan av 60 basbelopp

enligt AFL, motsvarande ca 10 heltidsanställda. Vid beräkningen

av lönekostnaden bortses från avgifter enligt lagen (1981:691)

om socialavgifter och lagen (1982:423) om allmän löneavgift och

skatt enligt lagen (1990:659) om särskild löneskatt. De närmare

villkoren för försäkringen är intagna i förordningen

(1991:1395) om försäkring mot kostnader för sjuklön enligt 17 §

lagen (1991:1047) om sjuklön.

För försäkringen gäller bl.a. att den tecknas hos

försäkringskassan efter ansökan från arbetsgivaren.

Försäkringen löper per kalenderår med automatisk förlängning.

Försäkringskassan får säga upp försäkringen bl.a. om

försäkringstagaren medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat

oriktig eller vilseledande uppgift om ett förhållande som är av

betydelse för rätten att vara försäkrad eller för rätten till

ersättning från försäkringen. Avgiften för försäkringen utgör

en viss procentandel av arbetsgivarens på visst sätt beräknade

sammanlagda lönekostnader. Avgiften har av regeringen

fastställts till 1,6 % för år 1992. Avgift för följande år

fastställs av riksförsäkringsverket. Försäkringen ersätter

försäkringstagarens kostnader för sjuklön enligt 6 §

sjuklönelagen utom kostnaderna för de två första dagarna med

sjuklön i varje sjuklöneperiod. Försäkringen ersätter också

kostnaden för sociala avgifter m.m. på denna sjuklön.

I motion Sf10 (yrkande 2) anför Gullan Lindblad m.fl.

(m, fp, c, kds) att möjligheten för företag att försäkra sig

mot höga sjuklönekostnader bör omfatta företag med en lönesumma

motsvarande 90 basbelopp så att företag med upp till ca 15

anställda omfattas.

Utskottet anser det rimligt att företag med upp till ca 15

heltidsanställda skall kunna teckna försäkring mot

sjuklönekostnader. Utskottet föreslår därför att riksdagen med

bifall till motion Sf10 yrkande 2 beslutar att sådan försäkring

skall kunna tecknas av arbetsgivare vars sammanlagda

lönekostnader under ett kalenderår inte beräknas överstiga 90

gånger det för året gällande basbeloppet. Utskottet lägger fram

förslag till ändring i 17 § sjuklönelagen i enlighet härmed

(lagförslag 4 i bilaga 2).

Utskottet tillstyrker vidare regeringens förslag att lagen

(1927:77) om försäkringsavtal inte skall tillämpas på denna

försäkring hos försäkringskassan.

Arbetstagarbegreppet

Rätten till sjuklön enligt sjuklönelagen avser endast

arbetstagare. Om en arbetstagare har flera arbetsgivare åvilar

skyldigheten att utge sjuklön varje arbetsgivare för sig.

Uppdragstagare och egenföretagare omfattas inte av

sjuklönesystemet.

Utskottet anförde i sitt betänkande 1990/91:SfU18 att

möjligheterna att lösa de problem som gränsdragningen mellan

arbetstagar- och uppdragstagarbegreppen kan ge upphov till med

ett sjuklönesystem borde övervägas närmare. Dessa överväganden

borde i första hand göras inom regeringskansliet, och

regeringen borde därefter snarast återkomma till riksdagen med

de förslag som övervägandena gav anledning till. Vad utskottet

sålunda anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till

känna.

I proposition 1991/92:40 anges att den beredning som fordras

för att åstadkomma en lösning på vissa frågor kring

arbetstagarbegreppet ännu inte är genomförd. Föredragande

statsrådet avser att återkomma till regeringen med förslag

sedan behövligt underlag tagits fram. Han påpekar dock att

försäkringskassorna bör kunna bistå med vägledande upplysningar

och synpunkter i en del fall där oklarhet föreligger om den

försäkrades ställning i ersättningshänseende.

Enligt utskottets mening är det viktigt att enskilda inte

kommer att drabbas av de problem som gränsdragningen mellan

arbetstagar- och uppdragstagarbegreppen kan ge upphov till. I

utskottets betänkande 1990/91:SfU18, där dessa

gränsdragningsproblem utförligt redovisades, angavs följande.

Någon legal definition av arbetsgivar- eller

arbetstagarbegreppet föreslås inte med hänsyn till de

svårigheter som i andra sammanhang visat sig förbundna med en

sådan. I de flesta fall torde det enligt propositionen vara

enkelt att fastställa om ett anställningsförhållande

föreligger, och om tvist uppkommer i frågan får den avgöras

efter vedertagna arbetsrättsliga principer.

Enligt vidare uttalanden i propositionen får

arbetstagarbegreppets innehåll läggas fast i rättstillämpningen

med utgångspunkt i en civilrättslig begreppsbestämning.

Gränsdragningen mellan arbetstagare å ena sidan och olika

former av uppdragstagare och självständiga företagare å den

andra torde så som numera allmänt sker i t.ex. arbetsdomstolens

praxis få göras på grundval av en helhetsbedömning av avtalet

mellan parterna och övriga omständigheter i fallet. Huruvida

den som åtagit sig att utföra ett arbete är arbetstagare eller

egenföretagare beror på omständigheterna. Av betydelse brukar

vara bl.a. om den som åtar sig arbetet är personligen

arbetsskyldig, vem som tillhandahåller material, maskiner o.d.

för arbetet, hur ersättningen för arbetet bestämts osv. Någon

uttänjning av arbetsgivar- och arbetstagarbegreppen på sätt som

stundom förekommit i socialförsäkringspraxis med hänsyn till

kraven på schablonlösningar inom socialförsäkringsområdet är

inte avsedd.

Också i fråga om begränsningen av rätten till sjukpenning på

grund av sjuklönerätt uttalas i propositionen att

gränsdragningen mellan arbetstagare å ena sidan och bl.a.

uppdragstagare å den andra oftast inte torde vålla några

bekymmer i ett sjukpenningärende. Någon gång kan emellertid

problem i detta avseende uppstå, bl.a. av det skälet att

sjukpenninggrundande inkomst av anställning också -- på grund

av schabloniseringar av arbetstagarbegreppet inom

socialförsäkringssystemet -- kan baseras på vissa

uppdragsersättningar. Eftersom den som är att anse som

arbetstagare i allmänhet kan få sjukpenning först fr.o.m. den

femtonde dagen i sjukperioden -- medan en uppdragstagare kan

vara berättigad därtill redan från den första sjukdagen --

måste försäkringskassan, såsom en preliminärfråga i

sjukpenningärendet, ta ställning till vilken kategori den

försäkrade tillhör. Om avgränsningsfrågan är mer svårbedömd kan

det inträffa att arbetsgivaren anser den försäkrade vara att

anse som uppdragstagare, och alltså inte berättigad till

sjuklön, medan försäkringskassan är tveksam till detta. I en

sådan situation kan det finnas skäl för kassan att tillämpa

20kap. 2a§ första meningen AFL. Enligt nämnda lagrum

skall kassan, om det inte utan betydande dröjsmål kan avgöras

om rätt till ersättning enligt AFL föreligger men det finns

sannolika skäl för att sådan rätt finns, besluta att ersättning

skall betalas ut med ett skäligt belopp om detta är av

väsentlig betydelse för den försäkrade.

Utskottet delar uppfattningen i propositionen att det i de

flesta fall torde vara enkelt att fastställa om ett

anställningsförhållande föreligger. Risken är emellertid ändå

enligt utskottets uppfattning stor att många för de första

fjorton dagarna av ett sjukfall kan hamna mellan sjuklöne- och

sjukpenningsystemen på grund av att

arbetsgivaren/uppdragsgivaren anser att uppdragsförhållande

föreligger och försäkringskassan anser att

arbetstagarförhållande föreligger. Som utskottet senare kommer

att beröra närmare finns för de fall att arbetsgivare och

arbetstagare är oense om huruvida arbetstagarens arbetsförmåga

är nedsatt en s.k. sjuklönegaranti genom försäkringskassan.

Försäkringskassan skall också enligt samma regler som hittills

kunna utge preliminär ersättning i sjukpenningärenden. Vid

tvist om huruvida den försäkrade är arbetstagare eller

uppdragstagare har emellertid inte föreslagits någon

garantiregel. Möjligheterna till preliminär ersättning i

sjukpenningärenden enligt 20kap. 2a§ AFL är enligt

utskottets mening inte heller tillräckliga för att garantera

att en försäkrad inte faller emellan de båda systemen.

Utskottet vill bl.a. peka på att oklarhet om en person är

arbetstagare eller uppdragstagare och beroende härav skall ha

sjuklön eller sjukpenning kan föranleda process dels i

arbetsrättslig ordning, dels i försäkringsrättsordningen med

den tidsutdräkt som följer av detta.

Utskottet delar uppfattningen i propositionen att någon

definition av arbetstagarbegreppet inte kan ges i lagen.

Utskottet anser emellertid att de frågor som rör arbetstagar-

resp. uppdragstagarbegreppet måste få en närmare belysning och

att lösningar för att skydda den försäkrade mot rättsförluster

måste övervägas. En möjlighet kan enligt utskottets mening vara

att en försäkrad genom försäkringskassan får någon form av

förhandsbesked om sin ställning i fråga om

sjukpenningförsäkringen. Genom att kassan ändå, enligt vad som

också framhålls i propositionen, kan behöva dela upp en

försäkrads SGI i vad som svarar mot anställningsinkomst och vad

som svarar mot uppdragsinkomst, bör detta kunna vara möjligt

utan alltför stor omgång. En annan möjlighet kan vara att

sjuklönereglerna får gälla även för uppdragstagare med uppdrag

omfattande viss minsta tid. Ytterligare en möjlighet kan vara

att även dessa frågor omfattas av den s.k. sjuklönegarantin.

Utskottet är dock medvetet om faran för att arbetsgivarnas

ansvar kan urholkas, om en alltför omfattande garanti skapas

för att sjukersättning utges oavsett deras betalningsvillighet.

Utskottet vill vidare understryka betydelsen av att parterna i

ett arbetsförhållande i största utsträckning gör klart för sig

huruvida ett anställnings- eller uppdragsförhållande

föreligger. Härvid kan ett sådant förhandsbesked från

försäkringskassan som ovan nämnts vara av värde.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att möjligheterna

att lösa de problem som gränsdragningen mellan arbetstagar- och

uppdragstagarbegreppen kan ge upphov till med ett

sjuklönesystem bör övervägas närmare. Dessa överväganden bör i

första hand göras inom regeringskansliet, och regeringen bör

därefter snarast återkomma till riksdagen med de förslag som

övervägandena ger anledning till. Utskottet föreslår att

riksdagen som sin mening ger regeringen vad utskottet i denna

del anfört till känna.

Som framgår av det ovanstående torde det i de flesta fall

vara enkelt att fastställa om ett anställningsförhållande

föreligger. Risken är enligt utskottets uppfattning ändå stor

att en del personer för de första 14 dagarna av ett sjukfall

kan hamna mellan sjuklöne- och sjukpenningsystemen på grund av

att arbetsgivaren/uppdragsgivaren anser att

uppdragstagarförhållande eller egenföretagarförhållande

föreligger medan försäkringskassan anser att

arbetstagarförhållande föreligger. I ett sådant fall kan det

knappast finnas skäl för försäkringskassan att bevilja

ersättning med stöd av 20kap. 2a§ AFL. En tvist kan i

detta läge dessutom föranleda process såväl i arbetsrättslig

ordning som i den ordning som gäller för

socialförsäkringsärenden.

Som ovan nämnts har riksdagen begärt att regeringen snarast

skulle återkomma till riksdagen med förslag om lösning av de

problem som gränsdragningen mellan arbetstagar- och

uppdragstagarbegreppen kunde ge upphov till. Enligt vad som

anges i propositionen är den beredning som fordras för att

åstadkomma en lösning på dessa frågor ännu inte genomförd.

Utskottet anser att det inte kan accepteras att en enskild

person kan drabbas av att på detta sätt hamna utanför båda

ersättningssystemen. Innan gränsdragningsfrågorna kan lösas på

ett säkrare sätt anser utskottet att det är nödvändigt att

försäkringskassan redan när reformen träder i kraft den 1

januari 1992 skall ha möjlighet att betala ut ersättning till

arbetstagaren i dessa fall, i avvaktan på att tvisten löses.

Enligt utskottets mening är det tills vidare lämpligast att ett

sådant system konstrueras på samma sätt som den sjuklönegaranti

som införts för de fall då arbetsgivare och arbetstagare är

oense om huruvida arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på

grund av sjukdom eller om nedsättningens omfattning.

Försäkringskassan träder därvid in i arbetstagarens rätt enligt

sjuklönelagen mot arbetsgivaren.

Utskottet lägger fram förslag till ny lydelse av 20 §

sjuklönelagen (lagförslag 4 i bilaga 2), innebärande att

försäkringskassan på skriftlig ansökan av arbetstagaren skall

kunna utge ersättning, om sannolika skäl talar för att

arbetstagaren har rätt till den begärda sjuklönen eller del

därav, även i de fall tvisten gäller huruvida ett

arbetstagarförhållande föreligger.

Utskottet vill framhålla att försäkringskassan även i dessa

fall måste göra en individuell prövning i varje

ersättningsärende och inhämta upplysningar från både

arbetstagare och arbetsgivare. Utskottet vill tillägga att i de

fall försäkringskassan felaktigt ansett att

arbetstagarförhållande föreligger drabbar detta inte

socialförsäkringssystemet eftersom sjukpenning rätteligen

skulle ha betalats ut enligt AFL såsom till en uppdragstagare

eller egenföretagare. De kostnader som slutligen kan drabba

socialförsäkringen torde därför begränsa sig till fall där

sjuklönekostnader som försäkringskassan enligt garantiregeln

svarat för efter ett domstolsavgörande inte kan drivas in från

en arbetsgivare. Enligt utskottets mening torde detta komma att

inträffa i ytterst få fall.

Utskottet förutsätter att effekterna av den sålunda

föreslagna utvidgningen av garantiregeln noga följs och att

regeringen lägger fram de förslag till ändringar som kan visa

sig påkallade.

Utskottet vill liksom vid behandlingen av proposition

1990/91:181 understryka betydelsen av att parterna i ett

arbetsförhållande i största utsträckning gör klart för sig

huruvida ett anställnings- eller uppdragsförhållande

föreligger. Härvid kan någon form av förhandsbesked från

försäkringskassan vara av värde.

Sjukförsäkringsavgiften

Arbetsgivare erlägger avgifter till sjukförsäkringen enligt

lagen (1981:691) om socialavgifter. Enligt lagen om sjuklön som

träder i kraft den 1 januari 1992 skall arbetsgivaren till sina

anställda utge sjuklön under de första 14 dagarna av varje

sjukdomsfall. Sjuklönereformen är avsedd att vara

kostnadsneutral för arbetsgivarna som grupp, varför riksdagen

med hänsyn till den beräknade kostnadsminskningen för

sjukförsäkringen beslutat om en sänkning av arbetsgivaravgiften

från 10,10 till 8,20 % av avgiftsunderlaget fr.o.m. den 1

januari 1992 (prop. 1990/91:181, SfU18, rskr. 372).

I proposition 1991/92:72 föreslås att arbetsgivaravgiften

till sjukförsäkringen sänks ytterligare fr.o.m. den 1 januari

1992 till 7,8 % av avgiftsunderlaget. Enligt propositionen

visar nya beräkningar att den kortvariga sjukfrånvaron inte kan

förväntas minska under år 1992 i den omfattning som tidigare

antagits. Den ytterligare reduktion av sjukförsäkringens

kostnader till följd av sjuklönereformen som följer av de nya

antagandena om sjukfrånvaron under år 1992 har beräknats

motsvara 0,4 % av avgiftsunderlaget.

I motion 1991/92:Sf16 av Berith Eriksson m.fl. (v) anför

motionärerna att de upprepar sitt nej till en sjuklöneperiod

och därmed en sänkt sjukförsäkringsavgift. De hemställer därför

i yrkande 1 om avslag på propositionen. Skulle detta

yrkande inte bifallas begär motionärerna i yrkande 2 att

reformen skjuts upp till den 1 juli 1992, för att de

finansiella konsekvenserna för främst småföretagare skall kunna

utredas och åtgärder sättas in för att klara de problem som

uppstår för mindre företag.

Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sitt tidigare

beslut om att en sjuklöneperiod skall införas fr.o.m den 1

januari 1992. Den i propositionen föreslagna ändringen av

avgiftsuttaget innebär ingen principiell förändring av systemet

för att kompensera arbetsgivarna för kostnaderna för sjuklön,

utan enbart en anpassning av avgiftsnivån för att åstadkomma en

kostnadsmässig neutralitet enligt de nya antaganden om

sjukfrånvaron som nu gjorts. Med hänsyn till den osäkerhet som

alltid är för handen vid bedömningar av en framtida utveckling

förutsätter utskottet att regeringen uppmärksamt följer

kostnadsutvecklingen för arbetsgivare och försäkringen när

reformen trätt i kraft och återkommer till riksdagen om det

visar sig att en ytterligare justering av avgiften behövs.

Det framlagda förslaget till lag om ändring i lagen

(1991:1236) om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

medför lagtekniskt att två lagar med skilda procentsatser för

sjukförsäkringsavgiften träder i kraft den 1 januari 1992, dels

den nu föreslagna lagen med en procentsats om 7,8, dels den

tidigare av riksdagen antagna lagen med en procentsats om 8,2.

Utskottet föreslår därför dels en ändring i det nu framlagda

lagförslaget, dels en ändring i den tidigare antagna lagen

1991:1050 om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.

Utskottets lagförslag framgår av bilaga 2, lagförslag 5 och

6.

Utskottet tillstyrker med denna ändring bifall till

proposition 1991/92:72 och avstyrker bifall till motion Sf16.

Sjukpenninggrundande inkomst m.m.

Sjukpenning och vissa andra förmåner beräknas på den

försäkrades sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Vad som avses

med sjukpenninggrundande inkomst framgår av 3kap. 2§ AFL. I

SGI-n ingår såväl inkomst av anställning som inkomst av annat

förvärvsarbete.

SGI-n fastställs av försäkringskassan. Enligt 3 kap. 5 §

första stycket AFL skall försäkringskassan ompröva en

försäkrads SGI bl.a. när kassan fått kännedom om att den

försäkrades inkomstförhållanden m.m. har undergått ändring av

betydelse för rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens

storlek. Den försäkrade är enligt 6 § samma kapitel skyldig att

så snart det kan ske och senast inom två veckor anmäla ändring

av sådana omständigheter som påverkar hans rätt till

sjukpenning eller sjukpenningens storlek. Ändring av SGI skall

ske tidigast 14 dagar efter det att försäkringskassan fått

kännedom om sådana ändrade omständigheter. I andra fall, t.ex.

när den försäkrade beviljats förtidspension, skall ändring av

SGI ske så snart anledning till ändringen uppkommit.

I proposition 1991/92:40 anförs att när sjuklönesystemet

införs den 1 januari 1992 skall försäkringskassan, om

sjukdomsfallet fortsätter efter sjuklöneperioden, efter anmälan

av arbetsgivaren pröva om arbetstagaren har rätt till

sjukersättning enligt AFL. En försäkrad som underlåtit att

anmäla ändrad inkomst och vid sjuklöneperiodens slut står kvar

i en för låg SGI kommer till följd härav att under en viss tid

få sänkt sjukersättning. I propositionen föreslås därför att

14-dagarsgränsen i 3 kap. 5 § andra stycket AFL slopas. Detta

förslag får betydelse också för andra förmåner som fastställs

på grundval av SGI. I propositionen anges att följden av en

sådan ändring kan bli en viss fördröjning vid utbetalning av

ersättning till försäkrade som i ett ersättningsärende anmäler

ändrad inkomst. Om inkomständringen föranleder

försäkringskassan att företa en inkomstutredning som kan

förutses ge upphov till en icke obetydlig försening av

utbetalningen finns emellertid möjlighet att med stöd av 20

kap. 2 a § AFL meddela ett provisoriskt beslut.

I propositionen anges vidare att en arbetsgivare enligt 12 §

första stycket sjuklönelagen skall anmäla ett sjukdomsfall som

har gett rätt till sjuklön om sjukperioden och anställningen

fortsätter efter sjuklöneperiodens utgång. Anmälan skall göras

inom sju kalenderdagar. För att undvika att en ändring av SGI

och därmed sjukpenningens storlek vid övergången från sjuklön

till sjukpenning blir beroende av när försäkringskassan får en

impuls till ändring -- vilket torde ske tidigast då kassan får

uppgift om sjukdomsfallet från arbetsgivaren -- bör en ändring

i dessa fall av den försäkrades SGI få giltighet fr.o.m. första

dagen med sjukpenning. Denna regel bör gälla de fall då

sjukpenning skall utges i omedelbar anslutning till en

sjuklöneperiod men också i situationer då sjuklön och

sjukpenning skall utges för samma tid.

I propositionen anges också att frågan om möjligheten att

slopa förhandsregistreringen av SGI, som enligt riksdagens

beslut (1990/91:SfU9, rskr. 104) borde utredas närmare, bereds

inom regeringskansliet. Avsikten är att förslag skall läggas

fram för riksdagen vid en senare tidpunkt.

Utskottet tillstyrker att 14-dagarsgränsen slopas vid

fastställande av SGI. Utskottet vill dock påpeka att

möjligheterna att i vissa fall låta SGI-ändringen få giltighet

innan försäkringskassan fått kännedom om de ändrade

förhållandena inte kan innebära att SGI-n ändras för tid innan

de ändrade förhållandena inträffat. Utskottet förutsätter

vidare att försäkringskassan skall ha fått kännedom om de

ändrade förhållandena i nära anslutning till sjuklöneperioden.

Utskottet tillstyrker förslaget till ändring i 3 kap. 5 § andra

stycket AFL efter en förtydligad hänvisning.

För att försäkringskassan skall kunna beräkna sjukpenning i

ett fall där sjuklön utges skall den försäkrades SGI kunna

delas upp med hänsyn till uppdragsinkomster och inkomster hos

olika arbetsgivare. I propositionen anges att även

årsarbetstiden måste kunna delas upp på detta sätt. Regeringen

föreslår därför att, i de fall sjuklön och sjukpenning skall

utges för samma dag, årsarbetstiden fastställs med bortseende

från beräknat antal timmar i förvärvsarbete hos arbetsgivare

som skall svara för sjuklön. Motsvarande ändringar föreslås i 3

kap. 12 § AFL så att, i de fall sjukpenning och

fosterbarnsersättning utges för samma tid, årsarbetstiden

fastställs på grundval av beräknat antal timmar i

förvärvsarbete som inte omfattar vårduppgiften.

I propositionen föreslås även vissa ändringar i AFL som

innebär en anpassning till ändringar i skollagen (1985:1100).

Samtidigt föreslås en ändring av 3 kap. 5 § första stycket AFL

i enlighet med tidigare beslut av riksdagen.

Utskottet har inget att erinra mot dessa förslag.

Kommunal primärvård

Resekostnadsersättning

Enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall kommun

fr.o.m. år 1992 och i vissa fall tidigare erbjuda en god hälso-

och sjukvård åt dem som bor i en sådan särskild boendeform för

service och omvårdnad för äldre människor med behov av särskilt

stöd som avses i 20 § andra stycket socialtjänstlagen

(1980:620). Detsamma gäller dem som bor i sådan bostad med

särskild service som avses i 21 § socialtjänstlagen. Kommunen

skall också i samband med dagverksamhet som omfattas av 10 §

socialtjänstlagen erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som

vistas där. Sådan dagverksamhet är avsedd att underlätta för

den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra. Enligt

hälso- och sjukvårdslagen får en kommun under vissa

förutsättningar även i övrigt erbjuda dem som vistas i kommunen

hälso- och sjukvård i hemmet. Kommunens ansvar omfattar dock

inte sådan hälso- och sjukvård som meddelas av läkare.

Inom ramen för en försöksverksamhet skall kommun med

huvudmans ansvar kunna ges befogenhet att erbjuda även annan

hälso- och sjukvård (s.k. primärvård). En förutsättning är att

ett landsting och en kommun är överens om det och att

socialstyrelsen lämnar sitt medgivande. Bestämmelser om

försöksverksamheten har tagits in i en särskild lag (prop.

1990/91:121, SoU21, rskr. 362, SFS 1991:1136).

I proposition 1991/92:40 föreslås att resekostnadsersättning

skall kunna lämnas för besök för sjukvårdande behandling som

kommun ger enligt hälso- och sjukvårdslagen om resan går från

eller till bostaden och denna inte är sådan boendeform för

service och omvårdnad eller bostad med särskild service som

avses i 20 och 21 §§ socialtjänstlagen. I propositionen anförs

att en resa från de boendeformer som avses i 20 och 21 §§

socialtjänstlagen till kommunens dagsjukvård närmast får ses

som en överflyttningsresa som kommunen får bära det ekonomiska

ansvaret för. Detta gäller enligt nuvarande regler för

landstingen vid överflyttning av en patient mellan olika

vårdinrättningar i landstingets regi.

I propositionen föreslås vidare att ersättning skall lämnas

för resekostnader i samband med besök för läkarvård eller annan

sjukvårdande behandling som ges inom ramen för den nämnda

försöksverksamheten.

Enligt 2 kap. 6 § AFL kan resekostnadsersättning utges för

resa i samband med bl.a. öppen hälso- och sjukvård som

ombesörjs av landstinget och vård på sjukhus som drivs av

landstinget. För vård som lämnas av kommun som inte är

sjukvårdshuvudman kan reseersättning lämnas endast vid vistelse

på lokalt sjukhem som kommunen tagit över från landstinget

enligt en särskild lag.

Enligt utskottets mening skall reseersättning kunna utges

även vid öppen hälso- och sjukvård som lämnas av kommun. Den

som bor i sådan boendeform som avses i 20 och 21 §§

socialtjänstlagen omfattas redan av kommunens hälso- och

sjukvårdsansvar. Någon ersättning från sjukförsäkringen för

resekostnader bör enligt utskottets mening inte utges om en

sådan person måste resa till dagverksamhet för att få

sjukvårdande behandling. Utskottet anser att endast den som bor

utanför sådan boendeform skall ha rätt till ersättning för resa

i samband med sjukvårdande behandling som lämnas av kommun inom

dagverksamheten. Utskottet tillstyrker förslaget i denna del.

Vid resa i samband med läkarvård eller annan sjukvårdande

behandling som kommun lämnar inom den redovisade

försöksverksamheten bör enligt utskottets mening

sjukreseersättning utges. Utskottet tillstyrker propositionen i

denna del.

Kostnadsfria förbrukningsartiklar

I proposition 1991/92:40 föreslås att kommunen skall svara

för kostnaderna för de förbrukningsartiklar som efter

förskrivning kostnadsfritt tillhandahålls den som vistas på

s.k. lokalt sjukhem som kommunen övertagit från landstinget med

stöd av särskild lag.

Enligt 6 § lagen (1981:49) om begränsning av

läkemedelskostnader, m.m. har en försäkrad som på grund av

allvarlig sjukdom eller efter behandling för sådan sjukdom är i

fortlöpande behov av vissa förbrukningsartiklar rätt att få

sådana kostnadsfritt. Förbrukningsartiklarna får förskrivas

av i första hand läkare eller tandläkare. I kungörelsen

(1972:189) om kostnadsfria förbrukningsartiklar vid sjukdom

anges vid vilka sjukdomsindikationer och för vilka artiklar

kostnadsfrihet skall gälla.

Lagen om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. gäller inte

den som vistas på sjukhus som avses i 2 kap. 4 § AFL. Lagen har

således inte kunnat tillämpas på den som vistats på s.k. lokalt

sjukhem så länge landstinget ansvarat för sjukhemmet. I och med

att ett sådant sjukhem överförs till kommunen blir lagen

däremot tillämplig.

Sjukförsäkringen svarar i princip för kostnaden för förmåner

enligt lagen om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.

Utskottet anser det emellertid rimligt att kommun i avvaktan på

resultatet av en översyn av vissa avgiftssystem skall svara för

kostnaden enligt 6 § för förbrukningsartiklar till den som

vistas på ett lokalt sjukhem som överförts till kommunen enligt

den särskilda lagen.

Med hänsyn till att lagen om begränsning av

läkemedelskostnader, m.m. blir direkt tillämplig på den som

vistas på ett sjukhem som kommunen övertagit och denne således

får ifrågavarande förbrukningsartiklar utan kostnad anser

utskottet att något förtydligande härom i 2 a § inte behövs.

Det är tillräckligt att i 10 § ange att kommunen skall svara

för kostnaden för sådana förbrukningsartiklar. Utskottet lägger

fram lagförslag i enlighet härmed (lagförslag 3 i bilaga

2).

Arbetsskadeförsäkringen

Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) avser

arbetsskador som visar sig fr.o.m. den 1 juli 1977. Enligt

lagen är den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket

försäkrad för arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är

försäkrade endast under förutsättning att de är bosatta i

Sverige. Försäkringen omfattar även den som genomgår utbildning

i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för

arbetsskada.

I begreppet arbetsskada inryms skada till följd av olycksfall

eller annan skadlig inverkan i arbetet. Även skada som

framkallats genom smitta kan i den mån regeringen så

föreskrivit anses som arbetsskada. Inom arbetsskadeförsäkringen

gäller en särskild bevisregel. Lagen anger att om en försäkrad

har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i

arbetet skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad

av den skadliga inverkan om inte betydligt starkare skäl talar

mot det.

Den som drabbas av arbetsskada skall i princip försättas i

samma situation som om skadan inte hade inträffat. Försäkringen

ersätter inkomstförlust för skador och sjukdomar som har

uppkommit i arbetet om dessa varar längre är 90 dagar. Under de

första 90 dagarna efter det att skadan inträffade, den s.k.

samordningstiden, skall sjukförsäkringen inom lagen om allmän

försäkring i princip svara för ersättningen till den skadade.

Under dessa 90 dagar kan bl.a. sjukpenning utgå.

Kompensationsnivån inom sjukförsäkringen är för denna tid 65

eller 80 %. I de fall lagfäst sjuklön utges (fr.o.m. den 1

januari 1992) är kompensationsnivån 75 resp. 90 %. Om sjukdomen

består efter samordningstidens slut och medför en fortsatt

nedsättning av förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete med

minst en fjärdedel, utges sjukpenning från

arbetsskadeförsäkringen med 100 % av den fastställda

sjukpenninggrundande inkomsten. Även efter samordningstidens

utgång har arbetsgivare fr.o.m. den 1 januari 1992 samma

skyldighet att utge sjuklön vid sjukfall som beror på

arbetsskada som vid andra sjukfall. I dessa fall utges ingen

ersättning från arbetsskadeförsäkringen. Kompensationsnivån

blir i dessa fall således 75 resp. 90 %.

Blir nedsättningen av arbetsförmågan bestående, utges

livränta från arbetsskadeförsäkringen. Livräntan vid

arbetsskada utgör skillnaden mellan den inkomst som den

försäkrade skulle ha haft om han inte skadats och den inkomst

han trots skadan beräknas få. Det krävs dock att förmågan att

skaffa sig inkomst genom arbete är nedsatt med minst en

femtondel och att inkomstförlusten för år räknat uppgår till

minst en fjärdedel av det basbelopp som gällde vid början av

det år livräntan skall börja utgå. Arbetsskadeförsäkringen

ersätter under dessa förutsättningar en årlig inkomstförlust

upp till samma inkomsttak som gäller för ATP, dvs. 7,5

basbelopp. Livräntan grundar rätt till ATP.

Arbetsskadeförsäkringen omfattar även sjukvårdsförmåner.

Under samordningstiden ersätter försäkringen nödvändiga

kostnader som inte ersätts av sjukförsäkringen när det gäller

sjukvård utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel. I regel

blir det fråga om kostnader i form av patientavgift. Efter

samordningstiden ersätter försäkringen hela den nödvändiga

kostnaden för läkarvård, tandvård, sjukvårdande behandling,

sjukhusvård, läkemedel och särskilda hjälpmedel.

Arbetsskadeförsäkringen finansieras huvudsakligen genom

sociala avgifter och avkastning från arbetsskadefonden.

Avgiften utgör för närvarande 0,90 % av avgiftsunderlaget.

I proposition 1991/92:40 anförs att antalet

arbetsskadeärenden ökat mycket kraftigt liksom

försäkringsutgifterna. Utgifterna för sjuk- och

arbetsskadeförsäkringarna har varit den snabbast växande posten

i socialförsäkringssystemet under det senaste årtiondet. En

viktig faktor i sammanhanget är att tillämpningen av de

grundläggande bestämmelserna i 2 kap. LAF blivit alltmer

generös. Den ökande ärendemängden har medfört såväl

administrativa påfrestningar för försäkringskassorna som en

alltför lång väntetid för beslut av försäkringskassan om

arbetsskada. I propositionen hänvisas även till att riksdagens

revisorer har framhållit att väntetiderna i sig, liksom

arbetsskadeförsäkringens högre ersättningsnivå, utgör ett

hinder i rehabiliteringsarbetet. Den skadade önskar i många

fall ha arbetsskadeärendet prövat innan han är beredd att

medverka i en rehabilitering. Revisorernas granskning i denna

del bygger på en enkät till landets expertis på

rehabiliteringsfrågor. Föredragande statsrådet anser att denna

yrkesmässiga opinion måste tas på stort allvar. Det är

otillfredsställande att arbetsskadeförsäkringen uppenbarligen

är ett hinder i rehabiliteringsarbetet. Mot bakgrund härav och

då utvecklingen av försäkringens kostnader liksom det växande

underskottet i arbetsskadefonden är ytterst oroväckande är det

nödvändigt att åtgärder vidtas för att komma till rätta med

problemen. I propositionen föreslås en förlängning av

samordningstiden från 90 till 180 dagar, något som bör kunna

medverka till att höja den skadades motivation att delta i en

rehabilitering. Härigenom skapas förutsättningar att åtminstone

delvis undanröja de hinder som arbetsskadeförsäkringen i

nuläget kan innebära för rehabiliteringen av de skadade. I

propositionen anges vidare att den föreslagna förlängningen av

samordningstiden också får betydelse för trygghetsförsäkringen

vid arbetsskada (TFA) och avtalet om ersättning för personskada

(PSA). Detta gäller såväl i fråga om tillgången till

försäkringskassans beslut och beslutsunderlag som i fråga om

ersättning för inkomstförlust -- utöver ersättningen från den

allmänna försäkringen -- under 180 dagar räknat från

visandedagen.

Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992. Äldre

föreskrifter bör dock tillämpas i fråga om ersättningsfall där

skadan visat sig före detta datum.

I propositionen anges att den föreslagna förlängningen av

samordningstiden innebär minskade försäkringsutgifter med

knappt 140 milj.kr. per år och en besparing i form av

administrationskostnader med 100 milj.kr. per år. Med hänsyn

till ärendebalanserna m.m. uppkommer dock besparingarna först

något år efter genomförandet av de nya reglerna.

I propositionen anförs att förslaget om en förlängd

samordningstid skall ses som ett första steg att komma till

rätta med problemen med arbetsskadeförsäkringen. Statsrådet

avser att föreslå regeringen att kommittén som har i uppdrag

att göra en översyn av vissa frågor inom

arbetsskadeförsäkringen (S 1991:10, dir. 1991:74) skall få

direktiv om att göra en genomgripande översyn av hela

arbetsskadeförsäkringen, varvid såväl möjligheten att införa en

obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsgivarna som

förutsättningarna för ett avgiftsuttag som differentieras med

hänsyn till arbetsskaderiskerna skall prövas.

Arbetsskadebegreppet skall också ses över och stramas upp.

I motion Sf12 av Doris Håvik m.fl. (s) begärs i yrkande

2 avslag på förslaget om förlängd samordningstid och i

yrkande 3 ett tillkännagivande om att grunden för en

översyn av arbetsskadeförsäkringen bör vara att den enskilde

skall hållas skadeslös. Motionärerna anför att förslaget om en

förlängd samordningstid bryter principen att den arbetsskadade

skall hållas ekonomiskt skadeslös. Motionärerna anför vidare

att lagen och den kompletterande avtalsförsäkringen vid

arbetsskada är sammanvävda i ett mycket komplicerat mönster. En

sådan beredning mellan arbetsmarknadens parter som föreslogs av

den föregående regeringen skulle klarlägga fördelningen av

åtagandena gentemot de arbetsskadade mellan samhället och

parterna. Avsikten var också att följa upp

försäkringsöverdomstolens praxis. Motionärerna motsätter sig en

förändring av samordningstiden intill dess att en utredning

berett frågan i ett större sammanhang. Även Berith Eriksson

m.fl. (v) begär i motion Sf14 (yrkande 2) avslag på

förslaget om en förlängd samordningstid. Motionärerna anför

bl.a. att den förlängda samordningstiden kan få den motsatta

effekten och i stället förlänga tiden fram till en

rehabilitering.

Det s.k. ohälsotalet, som anger det genomsnittliga antalet

dagar per försäkrad med sjukpenning, arbetsskadesjukpenning och

förtidspension, har ökat kraftigt under senare år. Förutom de

ökade kostnaderna för socialförsäkringarna har denna utveckling

haft en rad negativa konsekvenser för den enskilde. Långvariga

sjukperioder har i alltför många fall lett till förtidspension

i stället för återgång till arbetslivet. Under senare tid har

stora satsningar gjorts på rehabiliterings- och

arbetsmiljöområdet. Som utskottet anförde i sitt betänkande

1990/91:SfU16 får försäkringskassorna genom den 100-procentiga

rehabiliteringspenningen som införs vid årsskiftet ett

instrument att bryta utslagningsprocessen i ett tidigt skede.

I propositionen anges att arbetsskadeförsäkringen

uppenbarligen är ett hinder i rehabiliteringsarbetet. Utskottet

anser att det nu är mycket väsentligt att alla hinder för att

en rehabilitering skall lyckas undanröjs så långt det är

möjligt. Utskottet delar därför regeringens uppfattning att

samordningstiden inom arbetsskadeförsäkringen bör förlängas

till 180 dagar. Det är dock rimligt att begränsa den förlängda

samordningstiden till att avse skador som visar sig den 1

januari 1992 eller senare. Utskottet tillstyrker således

förslaget om förlängd samordningstid inom

arbetsskadeförsäkringen och avstyrker bifall till motionerna

Sf12 yrkande 2 och Sf14 yrkande 2.

Vad gäller utformningen av ändrade direktiv till kommittén

som utreder arbetsskadeförsäkringen anser utskottet att

regeringen bör få utforma direktiven utan något uttalande från

riksdagens sida. Utskottet avstyrker således bifall till motion

Sf12 yrkande 3.

Särskilt kommunalt bostadstillägg

Med tillämpning fr.o.m. den 1 januari 1991 utges särskilt

kommunalt bostadstillägg till folkpension (SKBT) till de

pensionärer som är berättigade till kommunalt bostadstillägg

till folkpension (KBT) och som på grund av storleken på sin

pension och utgift för hyran inte når upp till socialstyrelsens

socialbidragsnorm. Lagen om särskilt kommunalt bostadstillägg

till folkpension, som gäller t.o.m. den 31 december 1991,

tidsbegränsades i avvaktan på förslag från kommittén för

översyn av kommunalt bostadstillägg (S 1991:06). I enlighet med

förslag från kommittén föreslås i proposition 1991/92:40 att

lagen ges förlängd giltighetstid och att SKBT utges även under

år 1992. Det anges att kommitténs huvudbetänkande kommer att

avlämnas omkring årsskiftet 1991-1992 med inriktning på att

föreslagna förändringar skall kunna träda i kraft den 1 januari

1993. I propositionen anges vidare att statsbidraget för

budgetåret 1991/92 beräknas uppgå till 25 milj.kr. utöver vad

som tidigare beslutats och att detta belopp bör anvisas på

tilläggsbudget I.

I motion Sf14 av Berith Eriksson m.fl. (v) anförs att det

inom överskådlig tid kommer att finnas pensionärer som varken

har tillräcklig ATP eller avtalspension, och det kommer därför

även framdeles att behövas ett tillskott till pension.

Motionärerna begär i yrkande 3 ett tillkännagivande om att

regeringen bör påskynda en utredning om en ny grundpension som

garanterar alla pensionärer en god levnadsstandard. I avvaktan

på att sådan grundpension införs måste staten ta ansvar för

pensionärernas boendekostnader, och i yrkande 4 begär

motionärerna ett tillkännagivande härom.

Utskottet anser det lämpligt att på sätt kommittén föreslagit

förlänga lagen om särskilt kommunalt bostadstillägg till

folkpension att gälla även under år 1992. Utskottet tillstyrker

lagförslaget och förslaget om medelstilldelning.

Av regeringsförklaringen den 4 oktober 1991 och av

proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska

politiken framgår att regeringen avser att tillsätta en

parlamentarisk arbetsgrupp för att behandla ATP-systemet och

frågor i anslutning till detta. I samband därmed bör en bred

kartläggning av pensionärernas levnadsvillkor ske. Enligt

regeringen bör i det sammanhanget utredas möjligheterna att

höja grundpensionen och att göra riktade insatser till dem som

har det sämst ställt. Förslag skall läggas fram i så god tid

att de kan träda i kraft fr.o.m. år 1993. I proposition

1991/92:38 anges att arbetet skall inledas inom kort.

Med hänsyn till vad regeringen sålunda uttalat anser

utskottet att motion Sf14 yrkande 3 får anses tillgodosedd.

Enligt direktiven till kommittén som har i uppdrag att göra

en allmän översyn av systemet med kommunala bostadstillägg

skall utredningen bl.a. bedöma lämpligheten av ett ändrat

huvudmannaskap för bostadsstödet genom att staten helt eller

delvis övertar ansvaret. Utskottet anser därför att kommitténs

slutliga förslag om bostadstilläggen bör avvaktas, och

utskottet avstyrker bifall till motion Sf14 yrkande 4.

Neurosedynskadeersättning vid KBT-beräkning

Ersättning till neurosedynskadade från neurosedynskadefonden

tas upp som inkomst vid beräkningen av kommunalt bostadstillägg

till folkpension (KBT).

Genom en särskild lag (1971:118) om skattefrihet för

ersättning till neurosedynskadade undantogs från skatteplikt

ersättningar på grund av ett förlikningsavtal som träffats

mellan AB Astra och representanter för neurosedynskadade barn.

Av förarbetena till lagen (prop. 1971:66) framgår att det

totala ersättningsbeloppet 600000 kr. om året beräknats efter

att det i medeltal för de då kända neurosedynskadade barnen

skulle erläggas 6000 kr. om året fr.o.m. den 1 januari 1968

(motsvarande det vid förlikningen den 5 november 1969 aktuella

basbeloppet). Ersättningsbeloppet, som är knutet till

basbeloppet, skulle fördelas mellan barnen efter grunder som

bolagets motparter själva fick bestämma. I motiveringen för

propositionens förslag om skattefrihet för ersättningsbeloppen

framhölls att ersättningens belopp är knutet till

invaliditetsgraden och kan anses vara avsett bl.a. att täcka

den ökning av vårdkostnaden som följer med ökad invaliditet.

Vidare framhölls att ersättning dessutom utgår när särskilda

kostnader inträffat och att ersättningen samtidigt kan anses

utgöra ideellt skadestånd för lyte i proportion till

invaliditetens omfattning. Ersättningen var, framhöll

departementschefen, däremot inte kompensation för mistad

arbetsförtjänst, eftersom mottagarna i samtliga fall var

minderåriga barn. Slutligen åberopades i propositionen de

speciella omständigheter som förelåg för en tillstyrkan av

skattefrihet för beloppen.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om att

ersättningar som betalas ut till neurosedynskadade från

neurosedynskadefonden inte skall bedömas som inkomst vid

inkomstberäkningen för KBT. I betänkandet 1989/90:SfU5

hänvisade utskottet till att frågan varit föremål för prövning

av försäkringsrätt som beslutat att inte ändra

försäkringskassas beslut, vari kassan funnit att det inte

förelåg något skäl för att undanta ersättning från

neurosedynskadefonden från inkomstunderlaget vid beräkningen av

KBT. Domen hade då inte vunnit laga kraft. I betänkandet

1989/90:SfU9 hänvisade utskottet till att försäkringsrättens

dom hade överklagats till försäkringsöverdomstolen.

I sitt betänkande 1990/91:SfU11 angav utskottet att frågan nu

hade avgjorts av försäkringsöverdomstolen. Domstolen hade inte

ändrat försäkringrättens beslut. Utskottet ansåg mot bakgrund

av vad som framhållits i proposition 1971:66 att man borde

bortse från ersättningar från neurosedynskadefonden vid

beräkning av inkomst som skall reducera KBT. Regeringen borde

därför snarast återkomma med ett förslag till riksdagen i

frågan. Utskottet förutsatte därvid att regeringen samtidigt

övervägde i vilken mån det fanns andra likartade ersättningar

som inte heller borde påverka KBT. Vad utskottet anfört gav

riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr. 200).

Utskottet har erfarit att regeringen har beslutat hänskjuta

frågan till den tidigare nämnda kommittén för översyn av

kommunalt bostadstillägg. Av hänsyn till de neurosedynskadades

ekonomiska situation anser dock utskottet att riksdagen redan

nu bör besluta om erforderliga lagändringar så att ersättningen

från neurosedynskadefonden fr.o.m. år 1992 inte beaktas vid

beräkningen av KBT. Utskottet lägger fram förslag till ändrad

lydelse av 5 § lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt

bostadstillägg till folkpension (lagförslag 7 i bilaga 2).

Utskottet förutsätter att fortsatta överväganden sker i

enlighet med riksdagens tidigare beslut om i vilken mån det

finns andra likartade ersättningar som inte heller bör påverka

KBT.

Förenklad handläggning i försäkringskassorna

I ett antal ärenden där tjänsteman fattar beslut sker

eventuell omprövning av beslutet i socialförsäkringsnämnd.

Bestämmelser om detta finns bl.a. i 20 kap. 10 § AFL. I

proposition 1991/92:40 anges att nämndmedverkan bör förbehållas

de ärenden där sådan medverkan har betydelse. I den mån det är

fråga om ärendetyper där det finns en väl utvecklad praxis och

skälighetsbedömningar förekommer i liten utsträckning bör

omprövning av tjänstemannabeslut framdeles kunna göras av

tjänsteman. Härvid förutsätts att omprövningsbeslutet fattas av

en annan tjänsteman än den som tidigare beslutat i ärendet. I

propositionen föreslås att i följande ärenden där beslut fattas

av tjänsteman även omprövningsbeslutet skall kunna fattas av

tjänsteman:

återbetalningsskyldighet, om det belopp som utbetalats för

mycket inte överstiger 10 % av basbeloppet (20 kap. 10 § AFL

m.fl.)

hustrutillägg och KBT som enligt bestämmelser i förordning

skall omprövas av nämnd utom beträffande större

återkravsbelopp.

I propositionen anges vidare att frågan huruvida beslut i

vissa fall skall fattas av tjänsteman eller av

socialförsäkringsnämnd har aktualiserats i rättstillämpningen.

Föredragande statsrådet anser att dessa ärenden bör avgöras av

tjänsteman och föreslår att detta klargörs genom lagändring.

Det gäller följande ärenden:

förtidspension, särskild efterlevandepension,

handikappersättning och vårdbidrag, där prövningen gäller de

allmänna förutsättningarna enligt 5 kap. AFL för rätt till

pension (18 kap. 21 § AFL)

omprövning av beslut om sjukpenning på grund av olycksfall

i arbetet, där prövningen gäller sambandsfrågan (8 kap. 4 §

LAF).

I propositionen anges också att anpassningsbidrag såvitt

avser bilstöd till handikappade enligt avgörande av

försäkringsöverdomstolen skall avgöras av tjänsteman om

socialförsäkringsnämnd prövat själva rätten till bilstöd.

Utskottet tillstyrker förslagen om lagändringar i dessa

delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande rehabiliteringsutredning

att riksdagen

avslår motion 1991/92:Sf10 yrkande 3,

2. beträffande sjukperiod och arbetsförsök

att riksdagen

med anledning av motion 1991/92:Sf13 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört om sjukperiod och

arbetsförsök,

3. beträffande sjuklön utomlands

att riksdagen

med anledning av motion 1991/92:Sf10 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört om rätt till

sjuklön under vistelse utomlands,

4. beträffande sjukkontroll

att riksdagen

med anledning av proposition 1991/92:40 och motion 1991/92:Sf12

yrkande 1 och med avslag på motion 1991/92:Sf14 yrkande 1 antar

dels i propositionen framlagt förslag till lag om ändring

i sekretesslagen (1980:100),

dels utskottets förslag till lag om ändring i lagen

(1991:1047) om sjuklön såvitt avser 11 §,

5. beträffande uppgiftsskyldighet om korta sjukfall

att riksdagen

avslår motionerna 1991/92:Sf11 och 1991/92:Sf15,

6. beträffande återförsäkring för sjuklönekostnader

att riksdagen

med bifall till motion 1991/92:Sf10 yrkande 2 antar utskottets

förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön

såvitt avser 17 §,

res. 1 (s)

7. beträffande sjukförsäkringsavgiften

att riksdagen

med anledning av proposition 1991/92:72 och med avslag på

motion 1991/92:Sf16 antar utskottets förslag till

1. lag om ändring i lagen (1991:1050) om ändring i lagen

(1981:691) om socialavgifter,

2. lag om ändring i lagen (1991:1236) om ändring i lagen

(1981:691) om socialavgifter,

men. (v) - delvis

8. beträffande förlängd samordningstid inom

arbetsskadeförsäkringen

att riksdagen

med bifall till proposition 1991/92:40 och med avslag på

motionerna 1991/92:Sf12 yrkande 2 och 1991/92:Sf14 yrkande 2

antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i

lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring såvitt avser 3 kap. 1

§,

res. 2 (s)

9. beträffande översyn av arbetsskadeförsäkringen

att riksdagen

avslår motion 1991/92:Sf12 yrkande 3,

res. 3 (s)

10. beträffande särskilt kommunalt bostadstillägg under

1992

att riksdagen

med bifall till proposition 1991/92:40 antar i propositionen

framlagt förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen

(1991:162) om särskilt kommunalt bostadstillägg till

folkpension,

11. beträffande medelsanvisning till bidrag till kommunala

bostadstillägg till folkpension

att riksdagen

med bifall till proposition 1991/92:40 under femte huvudtiteln

till Bidrag till kommunala bostadstillägg till folkpension

på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1991/92

anvisar ett förslagsanslag på 25000000 kr.,

12. beträffande höjd grundpension

att riksdagen

avslår motion 1991/92:Sf14 yrkandena 3 och 4,

men. (v) - delvis

13. beträffande neurosedynskadeersättning

att riksdagen antar utskottets förslag till lag om ändring i

lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg

till folkpension,

14. beträffande förslag till lag om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring

att riksdagen

med anledning av proposition 1991/92:40

dels avslår i propositionen framlagt förslag till lag om

ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 4

kap. 12 §,

dels antar lagförslaget i övrigt med följande ändringar:

att 3 kap. 5 § andra stycket får följande såsom Utskottets

förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

Ändring som avses i Ändring som avses i

första stycket a) skall ske första stycket a) skall ske

från och med den dag då från och med den dag då

försäkringskassan försäkringskassan

fått kännedom om de fått kännedom om de

ändrade ändrade

omständigheterna. omständigheterna.

Ändring skall i fall som Ändring skall i fall som

avses i 1 § fjärde avses i 1 § fjärde

stycket och 12 a § gälla stycket och 12 a § gälla

från och med den första från och med den första

dagen med sjukpenning. dagen med sjukpenning.

Ändring skall i annat fall Ändring skall i annat fall

ske så snart anledning till än som avses i första

ändringen uppkommit. stycket a) ske så snart

anledning till ändringen

uppkommit.

att 3 kap. 10 c § får ett nytt tredje stycke av följande

lydelse:

Vid beräkning av sjukpenning i fall som avses i första

stycket 2 skall med dagar med sjukpenning enligt 4 § första

stycket 1 jämställas dagar med rehabiliteringspenning.

15. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen med anledning av propositionerna 1991/92:40 och

1991/92:72 antar

dels i proposition 1991/92:40 framlagda förslag till

1. lag om ändring i lagen (1991:421) om ändring i lagen

(1990:1466) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och

ledighet för närståendevård,

3. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till

smittbärare,

4. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

till den del förslaget inte berörts under moment 8,

5. lag om ändring i lagen (1991:1042) om ändring i lagen

(1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

6. lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,

7. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,

8. lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,

9. lag om ändring i lagen (1988:360) om handläggning av

ärenden om bilstöd till handikappade,

10. lag om ändring i utsökningsbalken,

11. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,

dels utskottets förslag till

12. lag om ändring i lagen (1991:1040) om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring,

13. lag om ändring i lagen (1991:1048) om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring,

14. lag om ändring i lagen (1990:1467) om ändring i lagen

(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.,

15. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön till den

del det inte berörts under momenten 4 och 6.

Stockholm den 5 december 1991

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Birgitta

Dahl (s), Sigge Godin (fp), Börje Nilsson (s), Karin Israelsson

(c), Lena Öhrsvik (s), Hans Dau (m), Pontus Wiklund (kds), Leif

Bergdahl (nyd), Gustaf von Essen (m), Maud Björnemalm (s),

Liselotte Wågö (m), Widar Andersson (s), Ingvar Björk (s) och

Karin Wegestål (s).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)

närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Återförsäkring för sjuklönekostnader (mom.6)

Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Maud Björnemalm,

Widar Andersson, Ingvar Björk och Karin Wegestål (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Utskottet anser" och på s. 16 slutar med "enlighet

härmed." bort ha följande lydelse:

Det grundläggande skälet för att ålägga arbetsgivaren att

svara för ersättningen till arbetstagaren under de första

fjorton dagarna av ett sjukdomsfall har, utöver syftet att

uppnå administrativa förenklingar, varit att stimulera

arbetsgivaren till insatser som bl.a. förbättrar arbetsmiljön

och arbetsorganisationen och som därmed också leder till en

minskning av sjukfrånvaron. Sådana insatser för arbetsmiljön

m.m. bör ge ett direkt ekonomiskt resultat hos företaget i form

av minskade kostnader för sjukfrånvaron, och denna stimulans

bör finnas också för små företag. Dessa motiv var enligt vad

som anfördes i proposition 1990/91:181 skäl för att gränsen för

vilka företag som skulle ges möjligheten att teckna en

försäkring hos försäkringskassan borde sättas relativt snävt.

Utskottet framhöll i sitt betänkande 1990/91:SfU18 att den

föreslagna sjuklönelagen inte innehöll något förbud vare sig

för större eller mindre företag att teckna avtal med enskilda

försäkringsbolag för oförutsett höga sjuklönekostnader.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att riksdagen

inte bör ändra sitt tidigare beslut att endast arbetsgivare med

en sammanlagd lönesumma av högst 60 basbelopp skall kunna

försäkra sig hos försäkringskassan mot sjuklönekostnader.

Utskottet avstyrker därför bifall till motion Sf10 yrkande 2.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

6. beträffande återförsäkring för sjuklönekostnader

att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf10 yrkande 2,

2. Förlängd samordningstid inom arbetsskadeförsäkringen

(mom.8)

Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Maud Björnemalm,

Widar Andersson, Ingvar Björk och Karin Wegestål (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26

börjar med "I propositionen" och på s. 27 slutar med "yrkande

2." bort ha följande lydelse:

Den socialdemokratiska regeringen aviserade tidigare att en

samordning borde ske av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna.

Utgångspunkten var därvid att den enskilde som skadas i sitt

arbete skulle hållas skadeslös. Samhällets åtaganden gentemot

den skadade skulle omfatta främst sjukpenning under

sjukdomstid, rehabiliteringspenning under rehabiliteringstid

och livränta vid varaktig nedsättning av arbetsförmågan.

Därutöver skulle arbetsmarknadens parter ta ansvar för vad som

krävdes för att hålla de arbetsskadade skadeslösa genom

avtalsförsäkringarna. Sedan det visat sig att samordningen av

sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna får större konsekvenser för

de avtalsförsäkringar som tecknats av parterna än vad som

kunnat förutses avsåg regeringen att tillsammans med

arbetsmarknadens parter i en beredning klarlägga fördelningen

av åtagandena gentemot de arbetsskadade mellan samhället och

arbetsmarknadens parter.

I sitt betänkande 1990/91:SfU16 anförde utskottet att lagen

om arbetsskadeförsäkring och den kompletterande

avtalsförsäkringen vid arbetsskada är sammanvävda i ett mycket

komplicerat mönster. Utskottet ansåg att det var viktigt att

åtagandena gentemot de arbetsskadade klarlades innan någon

förändring skedde av samordningstiden inom

arbetsskadeförsäkringen. Resultatet av beredningen med

arbetsmarknadens parter borde därför avvaktas.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker

bifall till propositionen i denna del. Riksdagen bör därför

avslå i propositionen framlagt lagförslag såvitt avser 3 kap. 1

§ lagen om arbetsskadeförsäkring.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

8. beträffande förlängd samordningstid inom

arbetsskadeförsäkringen

att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Sf12 yrkande

2 och 1991/92:Sf14 yrkande 2 avslår i proposition 1991/92:40

framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring såvitt avser 3 kap. 1 §,

3. Översyn av arbetsskadeförsäkringen (mom.9)

Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Maud Björnemalm,

Widar Andersson, Ingvar Björk och Karin Wegestål (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27

börjar med "Vad gäller" och slutar med "yrkande 3." bort ha

följande lydelse:

Utskottet behandlade i sitt betänkande 1989/90:SfU5 ett

förslag från riksdagens revisorer om att principen om att

arbetsbetingad nedsättning av arbetsförmågan skall kompenseras

högre än annan arbetsförmågenedsättning borde tas upp till

allvarlig prövning. Utskottet anförde i betänkandet att

principen att en arbetsskada skall ersättas med högre belopp än

en annan skada har tillämpats sedan länge. Den nuvarande

arbetsskadeförsäkringen, som bygger på denna princip, har

antagits med bred politisk förankring. Utskottet kunde efter

förnyade överväganden konstatera att de skäl som åberopades av

yrkesskadeförsäkringskommittén alltjämt gjorde sig gällande.

Som kommittén framhållit borde målsättningen vara att i

ekonomiskt hänseende försätta den yrkesskadade i samma

situation som om skadan inte inträffat. Ett enhälligt utskott

ansåg därför att principen borde bibehållas att en skada som

beror på arbetet, i varje fall efter det akuta sjukdomsstadiet,

genom försäkringsskydd skall ersättas med högre belopp än annan

skada. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening

regeringen till känna.

Den tidigare regeringen har också beslutat tillkalla en

kommitté för att göra en översyn av vissa frågor inom

arbetsskadeförsäkringen. I direktiven (dir. 1991:74) anges

bl.a. att uppfattningen att en förvärvsarbetande som skadas i

arbetet bör ha ett obligatoriskt starkt försäkringsskydd

alltjämt har fog för sig. Grundprincipen att en arbetsskada

skall ersättas med högre belopp än andra skador bör därför

bibehållas.

I propositionen anges att kommittén nu skall få i uppdrag att

göra en genomgripande översyn av hela arbetsskadeförsäkringen.

Med anledning härav anser utskottet att regeringen också bör

ange att principen att en arbetsskadad bör försättas i samma

ekonomiska situation som om skadan inte inträffat skall ligga

till grund för denna utredning. Detta bör riksdagen med bifall

till motion Sf12 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

9. beträffande översyn av arbetsskadeförsäkringen

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf12 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet,

eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i

utskottet.

Berith Eriksson (v) anför:

Enligt min mening bör någon sjuklöneperiod inte införas och

därför bör inte heller sjukförsäkringsavgiften sänkas.

Sjuklönereformen bör i varje fall skjutas upp till den 1 juli

1992 för att de finansiella konsekvenserna för främst

småföretagare skall kunna utredas och åtgärder sättas in för

att klara de problem som uppstår för mindre företag.

Beträffande förslaget till förlängd samordningstid inom

arbetsskadeförsäkringen och utgångspunkterna för översynen

av arbetsskadeförsäkringen instämmer jag i vad som anförts i

reservationerna 2 och 3.

Slutligen anser jag det viktigt att regeringen snabbt låter

utreda ett system med höjd grundpension som garanterar alla

pensionärer en god levnadsstandard. I avvaktan på att sådan

grundpension införs måste staten ta ansvar för pensionärernas

boendekostnader.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet utöver

vad som hemställts i reservationerna 2 och 3 under moment 7 och

12 borde ha hemställt:

7. beträffande sjukförsäkringsavgiften

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf16 avslår i

proposition 1991/92:72 framlagt förslag till lag om ändring i

lagen (1991:1236) om ändring i lagen (1981:691) om

socialavgifter,

12. beträffande höjd grundpension

att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf14 yrkandena 3

och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

I proposition 1991/92:40 framlagda lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagda lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:1040) om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 b och 8 §§, 7 kap. 3 §, 20

kap. 3 och 10 §§ samt 22 kap. 12 § lagen (1962:381) om allmän

försäkring1 i paragrafernas lydelse enligt lagen

(1991:1040) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

3 kap.

7 b §

Sjukpenning enligt 7 § utges även när den försäkrade går

miste om förvärvsinkomst i samband med att han genomgår en

behandling som syftar till att förebygga sjukdom och

nedsättning av arbetsförmågan. Som villkor gäller att

behandlingen har ordinerats av läkare och ingår i en av

försäkringskassan godkänd behandlingsplan. Vidare förutsätts

att den försäkrade för behandlingen behöver avstå från

förvärvsarbete minst två timmar under en dag och därvid går

miste om minst en fjärdedel av sin dagsinkomst.

Sjukpenning enligt 7 § utges även när den försäkrade genomgår

en medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering

som syftar till att förebygga sjukdom eller att förkorta

sjukdomstid eller att helt eller delvis förebygga eller häva

nedsättning av arbetsförmågan. Som villkor gäller att

behandlingen eller rehabiliteringen har ordinerats av

läkare och ingår i en av försäkringkassan godkänd plan.

Arbetsförmågan skall anses nedsatt i den mån den försäkrade

på grund av behandlingen är förhindrad att förvärvsarbeta.

Arbetsförmågan skall anses nedsatt i den mån den försäkrade

på grund av behandlingen eller rehabiliteringen är

förhindrad att förvärvsarbeta.

8 §

Vid bedömningen av om arbetsförmågan är fullständigt nedsatt

skall, om sjukdomen kan antas vara kortvarig, särskilt beaktas

om den försäkrade på grund av sjukdomen är ur stånd att utföra

sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete. Om den försäkrade

på grund av sjukdomen behöver avstå från förvärvsarbete under

minst en fjärdedel av sin normala arbetstid en viss dag, skall

hans arbetsförmåga anses nedsatt i minst motsvarande mån den

dagen.

1 Lagen omtryckt 1982:120

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

Om sjukdomen kan antas bli långvarig eller den försäkrade

bedöms inte kunna återgå till sitt arbete, skall

försäkringskassan undersöka om den försäkrade efter sådan

rehabiliteringsåtgärd, som avses i 22 kap. 7 §, kan

försörja sig själv genom förvärvsarbete om arbetsförhållandena

ändras eller om annat lämpligt arbete erhålls. Därvid skall

beaktas vad som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till

sjukdomen, hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder,

bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter.

Om sjukdomen kan antas bli långvarig eller den försäkrade

bedöms inte kunna återgå till sitt arbete, skall

försäkringskassan undersöka om den försäkrade efter sådan

åtgärd, som avses i 7 b § eller 22 kap. 7 §, kan

försörja sig själv genom förvärvsarbete om arbetsförhållandena

ändras eller om annat lämpligt arbete erhålls. Därvid skall

beaktas vad som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till

sjukdomen, hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder,

bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter.

Om den försäkrade uppbär förtidspension eller särskild

efterlevandepension enligt denna lag, skall vid prövning av den

försäkrades rätt till sjukpenning bedömningen av hans

arbetsförmåga ske med bortseende från den nedsättning av

förmågan eller möjligheten att bereda sig inkomst genom arbete

som ligger till grund för utgående pension.

Som sjukperiod anses tid, under vilken en försäkrad i

oavbruten följd lider av sjukdom som avses i 7 §.

Som sjukperiod anses tid, under vilken en försäkrad i

oavbruten följd lider av sjukdom som avses i 7 § eller har

rätt till sjukpenning enligt 7 b § eller rehabiliteringspenning

enligt 22 kap. 7 §.

Sjukperiod omfattar sjuklöneperiod enligt lagen (1991:1047)

om sjuklön enligt vad som sägs i 1 §.

7 kap.

3 §

Vid bedömande i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall

beaktas den försäkrades förmåga att vid den nedsättning av

prestationsförmågan, varom är fråga, bereda sig inkomst genom

sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter och

som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans

utbildning och tidigare verksamhet samt ålder,

bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter.

Bedömningen skall göras efter samma grunder oavsett arten av

den föreliggande nedsättningen av prestationsförmågan. I fråga

om försäkrad som fyllt sextio år skall bedömningen främst avse

hans förmåga och möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst

genom sådant arbete som han tidigare utfört eller genom annat

för honom tillgängligt lämpligt arbete. Med inkomst av arbete

likställs i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i

hemmet.

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

Är den försäkrade föremål för åtgärd av beskaffenhet, som

anges i 22 kap. 7 §, skall arbetsförmågan under tiden för

åtgärden anses nedsatt i den mån den försäkrade på grund av

åtgärden är hindrad att utföra förvärvsarbete.

Är den försäkrade föremål för åtgärd av beskaffenhet, som

anges i 3 kap. 7 b § eller 22 kap. 7 §, skall

arbetsförmågan under tiden för åtgärden anses nedsatt i den mån

den försäkrade på grund av åtgärden är hindrad att utföra

förvärvsarbete.

20 kap.

3 §

Ersättning enligt denna lag får dras in eller sättas ned, om

den som är berättigad till ersättningen

a) ådragit sig sjukdomen eller skadan vid uppsåtligt brott

som han har dömts för genom dom som har vunnit laga kraft;

b) vägrar att genomgå undersökning av läkare eller att följa

läkares föreskrifter;

c) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller

vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse

för rätten till ersättning.

Vägrar en försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig

sådan rehabilitering som avses i 22 kap. 7 § får sjukpenning

eller förtidspension helt eller delvis tills vidare förvägras

honom, under förutsättning att han erinrats om denna påföljd.

Motsvarande skall gälla i fråga om särskild

efterlevandepension, om den efterlevande utan giltig anledning

vägrar att följa ett villkor som uppställts med stöd av 16 kap.

3 §.

Vägrar en försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig

sådan behandling eller rehabilitering som avses i 3 kap.

7 b § eller 22 kap. 7 § får sjukpenning eller förtidspension

helt eller delvis tills vidare förvägras honom, under

förutsättning att han erinrats om denna påföljd. Motsvarande

skall gälla i fråga om särskild efterlevandepension, om den

efterlevande utan giltig anledning vägrar att följa ett villkor

som uppställts med stöd av 16 kap. 3 §.

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

10 §

Beslut av en allmän försäkringskassa som har fattats av

tjänsteman i ärenden om försäkring enligt denna lag skall

omprövas av kassan, om det begärs av en enskild som beslutet

angår och beslutet inte har meddelats med stöd av 10 a §.

Omprövningen skall göras av socialförsäkringsnämnden om

beslutet gäller fråga som avses i 2 kap. 12 a eller 12 b §, 3

kap. 7--9 eller 17 §, 20 kap. 3 eller 4 § eller 22 kap.

7--10 eller 16 §.

Beslut av en allmän försäkringskassa som har fattats av

tjänsteman i ärenden om försäkring enligt denna lag skall

omprövas av kassan, om det begärs av en enskild som beslutet

angår och beslutet inte har meddelats med stöd av 10 a §.

Omprövningen skall göras av socialförsäkringsnämnden om

beslutet gäller fråga som avses i 2 kap. 12 a eller 12 b §, 3

kap. 7--9 eller 17 §, 20 kap. 3 § eller 22 kap. 7--10 eller 16

§. Omprövningen skall också göras av socialförsäkringsnämnden

om beslutet gäller återbetalningsskyldighet enligt 20 kap. 4 §

och det belopp som har utbetalats för mycket överstiger 10

procent av basbeloppet.

Vid omprövningen får beslutet inte ändras till den enskildes

nackdel.

Om omprövning begärs av ett beslut och riksförsäkringsverket

överklagar samma beslut, skall försäkringskassan inte ompröva

beslutet. Begäran om omprövning skall anses som ett

överklagande.

22 kap.

12 §

Bestämmelserna i 3 kap. 16 § första--femte styckena tillämpas

även i fråga om rehabiliteringspenning.

Bestämmelserna i 3 kap. 12 § och 16 § första--femte

styckena tillämpas även i fråga om rehabiliteringspenning.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:1048) om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 1 och 12 a §§ lagen

(1962:381) om allmän försäkring1 i paragrafernas lydelse

enligt lagen (1991:1048) om ändring i nämnda lag skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

3 kap.

1 §

Hos allmän försäkringskassa inskriven försäkrad äger enligt

vad nedan sägs rätt till sjukpenning, om hans

sjukpenninggrundande inkomst uppgår till minst sextusen kronor.

Villkoret om inskrivning hos försäkringskassa för rätt till

sjukpenning anses uppfyllt om det har berott på åldersregeln i

1 kap. 4 § att villkoret inte har kunnat uppfyllas.

Rätt till sjukpenning enligt detta kapitel föreligger inte på

grundval av anställningsförmåner för tid som ingår i en

sjuklöneperiod, under vilken den försäkrades arbetsgivare har

att svara för sjuklön enligt lagen (1991:1047) om sjuklön.

Uppkommer för den försäkrade rätt till sjukpenning enligt

kapitlet i omedelbar anslutning till utgången av en

sjuklöneperiod, skall sjukperioden enligt denna lag anses

omfatta också sjuklöneperioden. Bestämmelserna i 4 § första

stycket 1 och 10--10 b §§ tillämpas inte i sådant fall i fråga

om sjukpenning som grundas på inkomst av anställningen.

Undantaget beträffande 10--10 b §§ gäller dock inte för en

försäkrad som avses i 5 § tredje stycket 1.

Uppkommer för den försäkrade rätt till sjukpenning enligt

kapitlet i omedelbar anslutning till utgången av en

sjuklöneperiod, skall sjukperioden enligt denna lag anses

omfatta också sjuklöneperioden. Bestämmelserna i 4 § första

stycket 1 och 10--10 b §§ tillämpas inte i sådant fall i fråga

om sjukpenning som grundas på inkomst av anställningen.

Undantaget beträffande 10 §, 10 a § första och fjärde--sjunde

styckena och 10 b § gäller dock inte för en försäkrad som

avses i 5 § tredje stycket 1 eller sjätte stycket.

12 a §

Om en arbetsgivare skall svara för sjuklön enligt lagen

(1991:1047) om sjuklön för samma dag som sjukpenning kommer i

fråga, fastställs sjukpenningens storlek på grundval av en

sjukpenninggrundande inkomst som inte omfattar

anställningsförmåner från den arbetsgivaren.

Årsarbetstiden fastställs i fall som avses i första stycket

på grundval av beräknat antal timmar i förvärvsarbete hos

arbetsgivare som inte skall svara för sjuklön.

1 Lagen omtryckt 1982:120

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:1467) om ändring i lagen

(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.

Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1981:49) om begränsning

av läkemedelskostnader, m.m. i paragrafens lydelse enligt lagen

(1990:1467) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

10 §

Kostnaden för förmåner enligt denna lag, frånsett förmåner

som avses i 2 a §, ersätts av den allmänna försäkringen.

Kostnaden för förmåner enligt denna lag ersätts av den

allmänna försäkringen om inte annat följer av andra

stycket.

Kostnaden för förmåner som avses i 2 a § ersätts av

landstingskommunen.

Kostnaden för förmåner som avses i 2 a § ersätts av

landstingskommunen. Kostnaden för förmåner som avses i 6 §

ersätts av kommunen såvitt avser den som vistas vid en sådan

vårdinrättning som enligt lagen (1990:1402) om övertagande av

vissa sjukhem och andra vårdinrättningar övertagits av

kommunen.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön

Härigenom föreskrivs att 11, 17 och 20 §§ lagen (1991:1047)

om sjuklön skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

11 §

Den allmänna försäkringskassan får företa sjukkontroll under

sjuklöneperioden genom att

1. göra förfrågan hos arbetstagaren, hans arbetsgivare,

läkare eller någon annan som kan antas kunna lämna behövliga

uppgifter, och

2. besöka arbetstagaren.

Försäkringskassan får utan hinder av sekretess lämna ut

uppgift till arbetsgivaren om vad som framkommit vid

sjukkontroll enligt första stycket, under förutsättning att

uppgiften behövs för ställningstagande till arbetstagarens rätt

till sjuklön under sjuklöneperioden. Uppgiften får avse

huruvida arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av

sjukdom eller nedsättningens omfattning.

17 §

En arbetsgivare vars sammanlagda lönekostnader under ett

kalenderår inte beräknas överstiga 60 gånger det för året

gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om

allmän försäkring kan försäkra sig hos den allmänna

försäkringskassan för kostnader för sjuklön enligt denna lag.

Vid beräkningen av de sammanlagda lönekostnaderna bortses från

avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter och lagen

(1982:423) om allmän löneavgift samt skatt enligt lagen

(1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster.

En arbetsgivare vars sammanlagda lönekostnader under ett

kalenderår inte beräknas överstiga 90 gånger det för året

gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om

allmän försäkring kan försäkra sig hos den allmänna

försäkringskassan för kostnader för sjuklön enligt denna lag.

Vid beräkningen av de sammanlagda lönekostnaderna bortses från

avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter och lagen

(1982:423) om allmän löneavgift samt skatt enligt lagen

(1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster.

Regeringen föreskriver närmare villkor för försäkringen.

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

20 §

Om tvist har uppkommit om arbetstagarens rätt till sjuklön

och tvisten gäller huruvida arbetsförmågan är nedsatt på grund

av sjukdom eller nedsättningens omfattning, kan den allmänna

försäkringskassa hos vilken arbetstagaren är inskriven eller

skulle ha varit inskriven, om han hade uppfyllt åldersvillkoret

i 1 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, efter

skriftlig ansökan av arbetstagaren, besluta att ersättning för

tid som den omtvistade sjuklönen avser skall utges från

sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring.

Om tvist har uppkommit om arbetstagarens rätt till sjuklön

och tvisten gäller huruvida arbetsförmågan är nedsatt på grund

av sjukdom eller nedsättningens omfattning eller huruvida

arbetstagarförhållande föreligger, kan den allmänna

försäkringskassa hos vilken arbetstagaren är inskriven eller

skulle ha varit inskriven, om han hade uppfyllt åldersvillkoret

i 1 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, efter

skriftlig ansökan av arbetstagaren, besluta att ersättning för

tid som den omtvistade sjuklönen avser skall utges från

sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:1050) om ändring i lagen

(1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om

socialavgifter i paragrafens lydelse enligt lagen (1991:1050)

om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

2 kap.

1 §

En arbetsgivare skall på det avgiftsunderlag som anges i 3--5

§§ för varje år betala

1. sjukförsäkringsavgift med 8,20 procent,

1. sjukförsäkringsavgift med 7,80 procent,

2. folkpensionsavgift med 7,45 procent,

3. tilläggspensionsavgift efter den procentsats som anges i

särskild lag,

4. delpensionsavgift med 0,50 procent,

5. barnomsorgsavgift med 2,20 procent,

6. arbetsskadeavgift med 0,90 procent,

7. arbetsmarknadsavgift med 2,16 procent,

8. arbetarskyddsavgift med 0,35 procent,

9. vuxenutbildningsavgift med 0,270 procent samt

10. lönegarantiavgift med 0,20 procent.

Arbetsgivare som avses i 1 kap. 2 § andra stycket skall dock

beträffande ersättning som avses i 11 kap. 2 § första stycket m

och femte stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring betala

endast tilläggspensionsavgift.

Staten betalar inte arbetsskadeavgift.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:1236) om ändring i lagen

(1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om

socialavgifter i paragrafens lydelse enligt lagen (1991:1236)

om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

2 kap.

1 §

En arbetsgivare skall på det avgiftsunderlag som anges i 3--5

§§ för varje år betala

1. sjukförsäkringsavgift med 8,20 procent,

1. sjukförsäkringsavgift med 7,80 procent,

2. folkpensionsavgift med 7,45 procent,

3. tilläggspensionsavgift efter den procentsats som anges i

särskild lag,

4. delpensionsavgift med 0,50 procent,

5. barnomsorgsavgift med 2,20 procent,

6. arbetsskadeavgift med 0,90 procent,

7. arbetsmarknadsavgift med 2,04 procent,

8. arbetarskyddsavgift med 0,35 procent,

9. utbildningsavgift med 0,39 procent samt

10. lönegarantiavgift med 0,20 procent.

Arbetsgivare som avses i 1 kap. 2 § andra stycket skall dock

beträffande ersättning som avses i 11 kap. 2 § första stycket m

och femte stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring betala

endast tilläggspensionsavgift.

Staten betalar inte arbetsskadeavgift.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och

kommunalt bostadstillägg till folkpension

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1962:392) om

hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension1

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

5 §2

Med årsinkomst avses i denna lag den inkomst, för år räknat,

som någon kan antas komma att få under den närmaste tiden.

Såsom inkomst räknas inte allmänt barnbidrag, folkpension,

tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring

till den del pensionen föranlett minskning av pensionstillskott

enligt 3 § lagen (1969:205) om pensionstillskott eller av

barntillägg enligt 9 kap. 1 § sista stycket lagen om allmän

försäkring i detta lagrums lydelse vid utgången av år 1989,

livränta som avses i 17 kap. 2 § nyssnämnda lag i vad den

enligt samma lagrum avdragits från pension eller understöd som

någon på grund av släktskap eller svågerlag kan vara föranledd

att utge. Som inkomst räknas inte heller vuxenstudiebidrag

enligt studiestödslagen (1973:349) eller lagen (1983:1030) om

särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa eller utbildningsbidrag

vid arbetsmarknadsut-

Med årsinkomst avses i denna lag den inkomst, för år räknat,

som någon kan antas komma att få under den närmaste tiden.

Såsom inkomst räknas inte allmänt barnbidrag, folkpension,

tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring

till den del pensionen föranlett minskning av pensionstillskott

enligt 3 § lagen (1969:205) om pensionstillskott eller av

barntillägg enligt 9 kap. 1 § sista stycket lagen om allmän

försäkring i detta lagrums lydelse vid utgången av år 1989,

livränta som avses i 17 kap. 2 § nyssnämnda lag i vad den

enligt samma lagrum avdragits från pension eller understöd som

någon på grund av släktskap eller svågerlag kan vara föranledd

att utge. Som inkomst räknas inte heller vuxenstudiebidrag

enligt studiestödslagen (1973:349) eller lagen (1983:1030) om

särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa eller utbildningsbidrag

vid arbetsmarknadsut-

1 Lagen omtryckt 1976:1014

2 Senaste lydelse 1990:778

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

bildning eller inkomst av sådan privatbostadsfastighet

eller privatbostad som avses i 5 § kommunalskattelagen

(1928:370). För den som uppbär folkpension i form av

ålderspension skall som inkomst inte räknas sådan intäkt av

tjänst som avses i 32 § 1 mom. a) kommunalskattelagen eller

intäkt av aktiv näringsverksamhet som avses i 18 § samma lag.

Vid inkomstberäkningen skall för den som uppbär folkpension i

form av halv eller två tredjedelar av hel förtidspension

bortses från ett belopp som motsvarar skillnaden mellan

a) ett för den försäkrade beräknat belopp av hel

förtidspension jämte däremot svarande pensionstillskott,

beloppet i förekommande fall beräknat med beaktande av

bestämmelserna i 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring och

b) den utgående förtidspensionen jämte pensionstillskott.

bildning eller inkomst av sådan privatbostadsfastighet

eller privatbostad som avses i 5 § kommunalskattelagen

(1928:370). Som inkomst räknas inte ersättning som avses i

lagen (1971:118) om skattefrihet för ersättning till

neurosedynskadade. För den som uppbär folkpension i form av

ålderspension skall som inkomst inte räknas sådan intäkt av

tjänst som avses i 32 § 1 mom. a) kommunalskattelagen eller

intäkt av aktiv näringsverksamhet som avses i 18 § samma lag.

Vid inkomstberäkningen skall för den som uppbär folkpension i

form av halv eller två tredjedelar av hel förtidspension

bortses från ett belopp som motsvarar skillnaden mellan

a) ett för den försäkrade beräknat belopp av hel

förtidspension jämte däremot svarande pensionstillskott,

beloppet i förekommande fall beräknat med beaktande av

bestämmelserna i 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring och

b) den utgående förtidspensionen jämte pensionstillskott.

Vid uppskattning av förmögenhets avkastning skall denna höjas

med tio procent av det belopp, varmed förmögenheten överstiger

för den som är gift sextiotusen kronor, och för annan

sjuttiofemtusen kronor. Vid beräkning av förmögenhet skall

värdet av sådan privatbostadsfastighet eller privatbostad som

avses i 5 § kommunalskattelagen inte beaktas.

Värdet av naturaförmåner skall uppskattas efter regler, som

fastställas av regeringen.

I fråga om makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas

utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av

förmögenhet beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda

förmögenhet.

Årsinkomst avrundas för envar pensionsberättigad till närmast

hela tiotal kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. De nya

föreskrifterna tillämpas inte i fråga om hustrutillägg och

kommunalt bostadstillägg som avser tid före ikraftträdandet.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionerna 3

Motionerna 4

Utskottet 5

Rehabilitering 5

Allmänt om rehabilitering 5

Rehabiliteringsutredning 6

Medicinsk rehabilitering 7

Rehabiliteringspenning 9

Sjukperiod 10

Sjukpenningberäkning m.m. vid avbrott i

rehabilitering 11

Sjuklön 13

Allmänt om sjuklön 13

Sjuklön utomlands 14

Sjukkontroll 14

Anmälnings- och uppgiftsskyldighet 16

Försäkringsmöjlighet för små företag 17

Arbetstagarbegreppet 18

Sjukförsäkringsavgiften 21

Sjukpenninggrundande inkomst m.m. 22

Kommunal primärvård 24

Resekostnadsersättning 24

Kostnadsfria förbrukningsartiklar 25

Arbetsskadeförsäkringen 26

Särskilt kommunalt bostadstillägg 29

Neurosedynskadeersättning vid KBT-beräkning 30

Förenklad handläggning i försäkringskassorna 31

Hemställan 32

Reservationer 35

1. Återförsäkring för sjuklönekostnader (s) 35

2. Förlängd samordningstid inom arbetsskadeförsäkringen (s)

36

3. Översyn av arbetsskadeförsäkringen (s) 36

Meningsyttring (v) 37

Bilaga 1: I proposition 1991/92:40 framlagda lagförslag 39

Bilaga 2: Av utskottet framlagda lagförslag 60