Bet. 1991/92:SoU1

Socialutskottets betänkande

1991/92:SOU01

Barn och ungdom

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Innehållsförteckning

1991/92

SoU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlas 59 motionsyrkanden, som väckts under

den allmänna motionstiden 1991 och som rör olika frågor om barn

och ungdom. Den övervägande delen av dessa frågor har

behandlats av riksdagen tidigare, senast hösten 1990 i

betänkande 1990/91:SoU7. Samtliga motionsyrkanden avstyrks,

främst med hänvisning till att behandlingen av den nya

regeringens kommande förslag inte bör föregripas. Motioner om

barnbidrag, bidragsförskott och internationella adoptioner

behandlas i betänkande 1991/92:SoU8. Motioner om barnomsorg

behandlas i betänkande 1991/92:SoU12 i anslutning till

propositionen 1991/92:65 om valfrihet i barnomsorgen. Vissa

ungdomsfrågor behandlas också i betänkande 1991/92:SoU2.

Motionerna

1990/91:So204 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

snara åtgärder för att lösa frågan om barns talerätt i sociala

mål.

1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om registrering av olycksfall till

socialstyrelsen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skyddsombud för bekämpande av

barnolycksfall,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utbildning och fortbildning inom

socialtjänsten och familjehemmen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att socialtjänsten skall omfattas av

liknande krav på dokumentation som LVU,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vårdnadsöverflyttningar vid långvariga

familjehemsplaceringar,

6. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de

ekonomiska villkoren vid vårdnadsöverflyttningar,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om barn- och ungdomspsykiatrin när det gäller

ansvar och samarbetsrutiner,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett samlat

åtgärdsprogram för att stärka barnkompetensen och vidga

barnperspektivet inom socialtjänstens och den förebyggande

barnhälsovårdens ansvarsområde,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheten att samla flera barnfrågor

under en ledning,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om riktlinjer för handläggning när barn

blivit misshandlade,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den aviserade översynen av

socialtjänstlagen.

1990/91:So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om hjälp till barn med MBD (rubrik 3.7).

1990/91:So225 av Gunnar Björk och Karin Starrin (c) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär att forskning görs kring

problematiken med sexuella övergrepp på barn.

1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

en statlig barnombudsmannatjänst inrättas och verkar för att

kommunerna inrättar motsvarande tjänst på det lokala planet på

hel- eller halvtid i varje kommun,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

socialstyrelsen bör tillse att vi får behålla den

specialistutbildade personal inom barnhälsovård, barnpsykiatri,

barnsjukvård, barntandvård och annan barnomsorg i ordets vidare

mening som vi med all rätt ansåg oss ha råd med under föregående

årtionde,

4. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning

med uppgift att utreda och ge förslag till åtgärder som

förhindrar sexuellt utnyttjande av barn i andra länder enligt

vad i motionen anförts -- det gäller sådana handlingar som

skulle varit kriminella om de utförts i Sverige.

1990/91:So237 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ökad utbildning av personal

verksam i förskola och skola i frågor som rör missbrukarbarns

situation.

1990/91:So247 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en tjänst som statlig barnombudsman

inrättas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en motsvarande tjänst på hel- eller

halvtid inrättas i varje kommun.

1990/91:So250 av Ulla Tillander och Rosa Östh (c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder mot sexuella övergrepp på barn.

1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om samordning och klara ansvarsförhållanden

mellan myndigheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om socialtjänstens samordningsansvar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om alternativa vårdformer till samhällsvård

för problemfamiljer,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om s.k. behandlingsgrupper för barn och

ungdomar med särskilda behov av stödåtgärder.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju821.

1990/91:So279 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om insatser mot alkohol- och

narkotikamissbruk som ett led i kampen mot ungdomsbrottslighet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder, för att förhindra

ungdomsbrottslighet, som ej fordrar lagstiftning.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju823.

1990/91:So287 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagstiftning om sociala myndigheters möjligheter att ingripa mot

unga som begår brott på sätt som anges i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju827.

1990/91:So308 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om hälsorisker för barn i storstadsmiljö vid

inandning av bilavgaser.

1990/91:So311 av Görel Thurdin och Karin Söder (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om barnombud,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bidrag till Riksföreningen mot sexuella

övergrepp på barn (RMSÖ).

1990/91:So319 av Anneli Hulthén m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om samordnade insatser för ungdomar i

eftersatta bostadsområden.

1990/91:So327 av Margareta Persson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en samordning och en satsning på

det olycksförebyggande arbetet bland 15--19-åringar.

1990/91:So333 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om PBU-team.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf646.

1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om information om tidiga symptom på missbruk

bland ungdomar.

1990/91:So337 av Karin Söder m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utredningsarbetet för inrättandet av en

barnombudsmannainstitution.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U671.

1990/91:So424 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att den ekonomiska situationen

inte leder till att ungdomsmottagningarnas verksamhet äventyras.

1990/91:So425 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att H-byrån på

socialstyrelsen ges sådana resurser att den kan verka som en

motor för denna verksamhet i hela landet och samtidigt ha en

kontrollerande funktion,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att socialstyrelsen bör initiera grupper

inom varje kommun för förebyggande psykosocialt arbete,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att socialstyrelsen bör anvisa

föreskrifter om barnavårdscentralernas roll i socialt

förebyggande verksamhet,

4. att riksdagen beslutar att barnavårdscentraler typ I

återinförs i tätorter.

1990/91:So428 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ungdomsmottagningar.

1990/91:So440 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att tonårsbyråer enligt beskriven modell

inrättas i varje landsting,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att specialiteten tonårspsykiatri bör

införas även i Sverige.

1990/91:So451 av Karin Falkmer m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om etablering av fler ungdomsmottagningar,

även med organisationer och stiftelser som ansvariga.

1990/91:So466 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

barnhälsovården bör överföras till primärkommunerna.

1990/91:So474 av Eva Johansson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder mot buller i barnens miljö,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ytterligare forskning om bildskärmarnas

inverkan på barnen och en samlad och lättbegriplig redovisning

av de kunskaper som finns,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn om hur hygieniska gränsvärden

skall sättas med avseende på barnen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om intensifierad forskning av hur gifter och

andra stressmoment påverkar barnen.

1990/91:So493 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om hjälp till barn med MBD,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av

ett träningscenter för barn med MBD och för barn med andra

funktionshinder.

1990/91:So515 av Inga-Britt Johansson och Berit Löfstedt (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en kartläggning av behovet av

professionell psykologisk behandling efter utträde ur sekter.

1990/91:So525 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ungdomar i storstad.

1990/91:So622 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en plan för utbyggnad av

familjerådgivningsverksamheten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att snarast tillsätta en barnombudsman.

1990/91:So631 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vikten av att kommunerna aktivt förebygger omhändertagande av

barn.

1990/91:So632 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av åtgärder för att hjälpa barn i

riskmiljöer,

8. att riksdagen hos regeringen begär en rapport om vilka

åtgärder som vidtagits för att sprida information om

konventionen och om den prövning som gjorts för att få till

stånd en bättre svensk överensstämmelse.

Utskottet

Förebyggande barn- och ungdomsvård

Motionerna

I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett samlat

åtgärdsprogram för att stärka barnkompetensen och vidga

barnperspektivet inom socialtjänstens och den förebyggande

barnhälsovårdens ansvarsområde (yrkande 8). Barnperspektivet

har urholkats inom både socialtjänsten och barnhälsovården,

anför motionärerna. Som exempel anges att barnsjuksköterskor

ersatts med distriktssköterskor inom barnhälsovården, att en

samlad socialnämnd ersatt specialnämnderna och att

länsstyrelsernas barnavårdsombud avskaffats. Motionärerna ser

positivt på att regeringen i årets budgetproposition ställt 8

milj.kr. till socialstyrelsens förfogande för att öka

kompetensen inom socialtjänsten när det gäller utsatta barn, men

understryker vikten av att de ideella organisationernas

erfarenheter och kunskaper tillvaratas i detta arbete.

Motionärerna noterar också med tillfredsställelse att

folkpartiet liberalerna nu fått gehör för sitt tidigare krav på

översyn av socialtjänstlagen och utgår ifrån att de delar som

berör insatserna för barn och ungdom ges en framskjuten plats

vid utvärderingen av socialtjänstlagen (yrkande 12).

I samma motion (fp) begärs också att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten

att samla flera barnfrågor under en ledning (yrkande 9). En

omorganisation av barnhälsovården i primärkommunal regi bör

övervägas. På de orter där kommunerna i framtiden tar över

ansvaret för primärvården ges kommunerna möjlighet att föra

samman vissa verksamheter under en ledning. De områden som

skulle beröras är framför allt barnomsorgen,

barnavårdscentralerna, mödravården, skolhälsovården och

barnavårdsärenden enligt socialtjänstlagen och LVU.

I motion 1990/91:So466 av Ragnhild Pohanka och Anita

Stenberg (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna att barnhälsovården bör överföras till

primärkommunerna. Ett delat ansvar för det förebyggande arbetet

mellan landsting och primärkommuner har enligt motionärerna

medfört oklarheter i ansvarsfördelningen och dålig integrering

av olika förebyggande verksamheter. Tiden är därför mogen för en

radikal omorganisation av hela barnhälsovården i primärkommunal

regi, anser motionärerna. De förordar inrättandet av s.k.

familjeservicecentraler med bl.a. barnmorska, sjuksköterskor,

gynekolog, barnläkare och socialsekreterare.

I motion 1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

socialstyrelsen bör tillse att den specialistutbildade

personalen behålls inom barnhälsovård, barnpsykiatri,

barnsjukvård, barntandvård och annan barnomsorg i ordets vidare

mening (yrkande 2).

I motion 1990/91:So425 av Ragnhild Pohanka och Anita

Stenberg (mp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att

H-byrån på socialstyrelsen ges sådana resurser att den kan verka

som en motor för verksamhet i hela landet och samtidigt ha en

kontrollerande funktion (yrkande 1), att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna att socialstyrelsen bör

initiera grupper inom varje kommun för förebyggande psykosocialt

arbete (yrkande 2), att socialstyrelsen bör anvisa

föreskrifter om barnavårdscentralernas roll i socialt

förebyggande verksamhet (yrkande 3) samt att riksdagen

beslutar att barnavårdscentraler typ I återinförs i tätorter

(yrkande 4).

I motion 1990/91:So631 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vikten av

att kommunerna aktivt förebygger omhändertagande av barn

(yrkande 4). De resurssvaga familjerna måste enligt

motionärerna ges ytterligare stöd för att undvika

omhändertagande av barn. Resurserna skall bl.a. utgöras av

kvalificerat familje- och nätverksarbete.

I motion 1990/91:So632 av Ulla Tillander m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av åtgärder för att hjälpa barn i

riskmiljöer (yrkande 7). Kunskapen om de utsatta barnens

situation måste förbättras för socialtjänstens personal,

sjukvårdspersonal och lärare m.fl. som arbetar med barn, anför

motionärerna. Täta hembesök i de s.k. problemfamiljerna, ett

ökat stöd till dessa och en bättre uppföljning av varje enskilt

ärende kan enligt motionärerna leda till goda resultat. Det är

också angeläget att barnjourverksamheten byggs ut, påpekas det.

Bakgrund

Regeringen uppdrog i januari 1988 åt socialstyrelsen att

utvärdera socialtjänstlagstiftningens tillämpning beträffande

barn och ungdom, främst utsatta grupper. Utredningens arbetsnamn

har varit REBUS-projektet. Genom SoS-rapporten 1990:3,

Växa i välfärdsland har socialstyrelsen slutredovisat sitt

uppdrag. Rapporten ger en i stora delar kritisk bild av

samhällets insatser för utsatta barn och ungdomar. Kritiken

gäller själva innehållet i verksamheten, men den riktas också

mot vad styrelsen anser vara betydande brister i planering,

uppföljning och utvärdering av insatserna. Erfarenheter och

kunskaper om barn och ungdom måste enligt socialstyrelsen i

högre grad systematiseras och dokumenteras. Särskild tonvikt

måste läggas på utsatta grupper. Det sociala arvet är

fortfarande en realitet, heter det. Socialstyrelsen anser att

det nu krävs betydande insatser på en rad områden där

socialtjänsten måste verka för att förbättra barns och ungdomars

levnadsförhållanden med särskild tonvikt på utsatta grupper.

Socialstyrelsen kommer att ta aktiv del i detta arbete och

bedriva en kontinuerlig uppföljning och utvärdering av

socialtjänstens insatser för barn och ungdom. I rapporten

behandlas bl.a. frågor om barns hälsa, förebyggande barn- och

ungdomsarbete och avsaknaden av det s.k. barnperspektivet.

Metoder för utveckling av barn- resp. ungdomsperspektivet

behöver enligt socialstyrelsen utvecklas. Olika former av

samverkansmodeller, t.ex. regionala specialistteam, kan medverka

till kunskapsuppbyggnad och metodutveckling.

I 1991 års budgetproposition (s. 164) anförde dåvarande

socialministern att hon ansåg att det krävdes en kraftfull

satsning för att utveckla ett barnperspektiv i det sociala

arbetet. Ett systematiskt förändringsarbete borde inledas i

syfte att utveckla barnkompetensen inom individ- och

familjeomsorgen. En utvecklad barnkompetens och en ökad

observans på barnens situation var enligt socialministern en

förutsättning för att socialtjänsten i tid skall upptäcka vilka

barn och föräldrar som är i behov av särskilt stöd.

Socialstyrelsen borde enligt propositionen upprätta en plan för

arbetet med att höja medvetenheten och öka kompetensen inom

socialtjänsten när det gäller utsatta barn. En brett upplagd

fortbildning borde ingå som en del i en sådan plan. Arbetet

borde vidare syfta till att utveckla arbetsformer och metoder.

De ideella organisationernas erfarenheter och kunskaper borde

tas till vara i utvecklingsarbetet. I propositionen föreslogs

att 8 milj.kr. skulle ställas till socialstyrelsens förfogande

för att öka barnkompetensen i det sociala arbetet. Riksdagen

biföll förslaget (1990/91:SoU12).

I proposition 1990/91:175 om folkhälsofrågor föreslogs

inrättandet av ett nationellt folkhälsoinstitut med uppgift att

bl.a. driva program inriktade mot särskilt utsatta grupper --

till att börja med barn och ungdomar samt utsatta kvinnor.

Programmet med inriktning mot barn och ungdom skulle i första

hand stödja lokalt utvecklingsarbete och enligt propositionen

därigenom bromsa de processer som ökar risken för ohälsa bland

barn och ungdom från socialt utsatta familjer. Invandrar- och

flyktingbarnens situation borde uppmärksammas särskilt (prop. s.

72). Riksdagen biföll förslaget (SoU23).

Här kan också nämnas att utredningen om barnombudsman nyligen

lagt fram sitt betänkande Ombudsman för barn och ungdom, SOU

1991:70. I betänkandet föreslås att en ombudsman för barn och

ungdom inrättas, som enligt en särskild lag skall ta till vara

och främja barns och ungdomars rättigheter, behov och intressen

i samhället. En viktig uppgift för ombudsmannen skall vara att

ägna särskild uppmärksamhet åt utsatta barn och ungdomar.

Den förra regeringen uppdrog våren 1991 åt socialstyrelsen att

kartlägga och beskriva hur arbetet inom barnhälsovården under

senare år har förändrats, bl.a. till följd av verksamhetens

integrering i primärvården. I uppdraget ingår som en del att

belysa barnhälsovårdens samverkan med andra verksamheter som

arbetar med frågor som rör barn, t.ex. socialtjänstens individ-

och familjeomsorg, barnomsorgen, barnklinikerna,

barnhabiliteringen samt barn- och ungdomspsykiatrin. Uppdraget

skall redovisas till regeringen senast den 31 januari 1992.

I juni 1991 tillkallades en parlamentarisk kommitté för att

göra en allmän översyn av socialtjänstlagen, den s.k.

socialtjänstkommittén. I den del av direktiven (dir.

1991:50) som gäller socialtjänstlagens framtida inriktning och

organisation (s. 19 f.) berörs särskilt samhällets insatser för

utsatta barn och ungdomar. Den kritik som riktas mot

socialtjänstens omsorger om barn och ungdomar är mycket oroande,

heter det i direktiven. De svåra fall av barnmisshandel som

inträffat på senare tid understryker enligt direktiven bl.a.

behovet av en bättre samordning mellan de verksamheter som

bedrivs av kommuner och landsting. Kommittén bör därför bl.a.

utreda behovet av och formerna för socialtjänstens allmänt

inriktade och förebyggande insatser och i dessa delar särskilt

beakta behovet av samordning mellan olika verksamheter.

Vidare har den tidigare regeringen i maj 1991 beslutat om en

översyn av statens insatser inom barn- och ungdomsområdet i

syfte att finna mer effektiva former för samordning, utvärdering

och uppföljning (dir. 1991:42). Enligt direktiven skall särskilt

uppmärksammas statens relationer till kommunerna och deras

insatser för barn och ungdomar. Arbetet skall vara slutfört före

utgången av 1992.

Tidigare riksdagsbehandling

En motion (mp) som motsvarar den nu aktuella So425 behandlades

av utskottet i betänkandet 1989/90:SoU10 (s. 10 f.).

Yttranden över motionen hade inkommit från Landstingsförbundet,

Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund och Svensk

förening för allmänmedicin, som är en sektion inom Svenska

läkaresällskapet. För en utförlig redovisning hänvisas till

nämnda betänkande.

Utskottet ansåg bl.a. att det då pågående REBUS-projektet

borde avvaktas innan ställning togs till vilka åtgärder som

behövdes på området. Vidare delade utskottet uppfattningen att

barnavårdscentraler och distriktssköterskor måste få

tillräckliga resurser för att kunna bedriva sitt förebyggande

arbete. Även i denna fråga borde resultatet av det pågående

utredningsarbetet avvaktas, anförde utskottet. Utskottet kunde

inte ställa sig bakom ett generellt krav på införande av

barnavårdscentraler typ I i tätorter. Motionen avstyrktes.

Med hänvisning till det arbete som bedrevs på området

avstyrkte utskottet en motion (mp) i ämnet också hösten 1990

(1990/91:SoU7, res. mp). I betänkandet behandlades också ett

motionsyrkande (fp) som motsvarar yrkande 8 i So222 om att

stärka barnkompetensen. Utskottet ansåg frågorna angelägna men

påpekade att dessa uppmärksammats av socialstyrelsen i

REBUS-projektet och redovisats i rapporten Växa i välfärdsland.

Något initiativ från riksdagen behövdes inte, ansåg utskottet,

som avstyrkte motionen (res. fp).

Utskottets bedömning

Som tidigare nämnts har riksdagen ställt 8 milj.kr. till

socialstyrelsens förfogande för ett arbete med att öka

kompetensen inom socialtjänsten när det gäller utsatta barn. Med

hänvisning härtill och till att utskottet inte vill föregripa

riksdagens kommande behandling av förslag på det socialpolitiska

området avstyrker utskottet motionerna 1990/91:So222 (fp)

yrkandena 8, 9 och 12, 1990/91:So226 (mp) yrkande 2,

1990/91:So425 (mp), 1990/91:So466 (mp), 1990/91:So631 (mp)

yrkande 4 och 1990/91:So632 (c) yrkande 7.

Behovet av utbildningsinsatser

Motionerna

I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utbildning och fortbildning inom

socialtjänsten och familjehemmen (yrkande 3). Ett problem är

enligt motionärerna att socialtjänsten ofta saknar tillräckliga

resurser, utbildning, fortbildning och kontinuerlig

metodutveckling för olika insatser när barn far illa. Även

familjehemmen, som ofta ställs inför orimligt svåra uppgifter,

måste få ett bättre stöd, anser motionärerna. Kommunerna måste

ta ett ansvar för utbildningen av familjehemmen. I dag sker

nästan all utbildning via intresseorganisationerna.

I motion 1990/91:So237 av Karin Israelsson m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av ökad utbildning av personal

verksam i förskola och skola i frågor som rör missbrukarbarns

situation (yrkande 2). Barnen i missbrukarhem får ofta

bestående men och problem på grund av sin otrygga uppväxt.

Kunskapen om sådana barns beteende måste därför finnas med i

utbildningen.

Bakgrund

I SoS-rapporten 1990:3, Växa i välfärdsland behandlas

också vissa utbildningsfrågor. Genom metodutveckling,

systematisering av kunskaper, uppföljning och utvärdering bör

enligt socialstyrelsen en ökad professionalism uppnås.

Socialarbetarna bör ges ökat stöd genom program och riktlinjer

samt genom den politiska och administrativa ledningen.

Socialstyrelsen kommer att medverka till att dess förslag kan

förverkligas (s. 169 f.).

Som ovan nämnts anfördes i 1991 års budgetproposition att

socialstyrelsen bör upprätta en plan för arbetet med att höja

medvetenheten och öka kompetensen inom socialtjänsten när det

gäller utsatta barn. En brett upplagd fortbildning bör ingå som

en del i en sådan plan. Arbetet bör vidare syfta till att

utveckla arbetsformer och metoder. Riksdagen har ställt

8 milj.kr. till socialstyrelsens förfogande för denna satsning

(1990/91:SoU12, rskr. 211).

Socialstyrelsen fick den 27 juni 1991 regeringens uppdrag att

utreda hur behovet av vetenskapligt grundade utvärderingar av

behandlingsmetoder och andra insatser inom individ- och

familjeomsorgen skulle kunna tillgodoses. Inriktningen borde

vara att inom styrelsen bygga upp en centrumbildning i detta

syfte. Socialstyrelsen har nyligen lagt fram ett förslag till

ett centrum för utvärdering av metoder i socialt arbete, med

start den 1 januari 1992. Metoder för tidig upptäckt av barn som

far illa samt insatser för missbrukare anförs av socialstyrelsen

som exempel på angelägna områden för utvärdering.

Centrumbildningen bör enligt förslaget bl.a. göra

kunskapssammanställningar och bedömningar på sakliga och så

långt som möjligt vetenskapliga grunder, sprida information om

utvärderingsresultat, verka för att förändringar sker till

bättre och mer effektiva metoder och fungera som ett

kunskapscentrum.

Här kan också nämnas att riksdagens revisorer genomför ett

projekt, Familjevård för barn och ungdom, där revisorerna

bl.a. undersöker hur rekrytering, utbildning och handledning av

familjehemsföräldrar ordnats. Projektet beräknas kunna avslutas

under hösten 1991.

Tidigare behandling

Motioner (fp, c) om behovet av olika utbildningsinsatser inom

socialtjänsten har behandlats flera gånger tidigare av

utskottet, senast i betänkandet 1990/91:SoU7. Utskottet

delade motionärernas inställning i fråga om betydelsen av

utbildning och fortbildning av familjehemsföräldrar, av

personalen vid de särskilda ungdomshemmen och inom

socialtjänsten över huvud taget. Utskottet såg positivt på att

socialstyrelsen avsåg att medverka till att förstärka de

personalutvecklande insatserna för dessa grupper. Mot denna

bakgrund ansåg utskottet att det inte behövdes något initiativ

från riksdagens sida. De då aktuella motionerna avstyrktes

därför (res. m, fp, c).

Utskottets bedömning

Riksdagen har nyligen ställt medel till socialstyrelsens

förfogande för utbildning och kompetensutveckling inom

socialtjänsten när det gäller utsatta barn. Mot bakgrund härav

och då utskottet anser att riksdagens revisorers projekt om

familjehemmen bör avvaktas innan riksdagen vidtar någon åtgärd

beträffande utbildning av familjehemsföräldrar avstyrks

motionerna 1990/91:So222 (fp) yrkande 3 och 1990/91:So237 (c)

yrkande 2.

Minimal Brain Dysfunction (MBD)

Bakgrund

Med MBD (Minimal Brain Dysfunction) avses i allmänhet barn som

har problem med koncentrationsförmågan, motoriken och

varseblivningen. Svår MBD förekommer enligt uppgift från Svenska

läkaresällskapet hos 1,2 % av barn som just skall börja skolan.

Lättare former av MBD finns hos ytterligare ca 6 %.

Motionerna

I motion 1990/91:So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om hjälp till barn med MBD (yrkande 3).

Familjer som har barn med MBD måste enligt motionärerna få ett

bättre stöd från samhället. Därför krävs att den personal som

kommer i kontakt med barn som har MBD får erforderlig utbildning

och information om dessa barns särskilda behov. Berörda

myndigheter måste initiera insatser på området, heter det i

motionen.

I motion 1990/91:So493 av Kenth Skårvik och Leif Olsson

(fp) hemställs dels om ett tillkännagivande om hjälp till barn

med MBD (yrkande 1), dels att regeringen begär förslag om

inrättande av ett träningscenter för barn med MBD och för barn

med andra funktionshinder (yrkande 2). Motionärerna anser

att det är viktigt att personal inom socialtjänst, hälso- och

sjukvård samt skola får information och utbildning. När det

gäller svåra fall av MBD behövs mer omfattande

habiliteringsinsatser. Ett träningscenter med

specialistkompetens för barn med handikapp som MBD och

rörelsehinder bör inrättas. Centret skall enligt motionärerna

också ge stöd och kunskap åt föräldrarna under barnens uppväxt.

Tidigare behandling

Hösten 1989 behandlade utskottet i betänkande

1989/90:SoU10 (s. 29 f.) en motion om MBD, i vilken bl.a.

togs upp behovet av information till personal om MBD samt råd

och stöd till föräldrar till barn med MBD. En mer uttömmande

beskrivning av sjukdomen återfinns i betänkandet. Utskottet hade

inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen,

Landstingsförbundet och Svenska läkaresällskapet. För en

utförlig redovisning hänvisas till detta betänkande.

Utskottet delade uppfattningen i den då aktuella motionen att

anhöriga till barn med MBD samt personal inom barnomsorg, skola

samt hälso- och sjukvård borde få information och utbildning om

MBD. Information om barn med MBD borde också tas med i

utbildningen för de yrkesgrupper som i sitt arbete kommer i

närmare kontakt med människor med detta handikapp. Utskottet

delade också den uppfattning socialstyrelsen uttryckt i sitt

remissyttrande, nämligen att det inte var möjligt att ange vilka

insatser som kunde krävas för barn med MBD inom t.ex. barnomsorg

och skola, eftersom behovet av råd och stöd varierar mycket

mellan olika barn med MBD, och det är därför nödvändigt att

anpassa insatserna till det enskilda fallet. Utskottet hänvisade

vidare till att MBD fått ökad uppmärksamhet under senare tid.

Utskottet ansåg sig därför kunna förutsätta att de berörda

myndigheterna var väl medvetna om behovet av information och

utbildning. Något uttalande från riksdagens sida i den delen

behövdes därför inte, ansåg utskottet och avstyrkte motionen.

I betänkande 1990/91:SoU7 behandlade utskottet hösten 1990

en motion (fp) om MBD motsvarande den nu aktuella So493.

Utskottet vidhöll sin uppfattning att det är angeläget att all

personal, som kommer i kontakt med barn med MBD och andra

handikapp, får utbildning och information om sådana handikapp

och om dessa barns särskilda behov. Liksom tidigare utgick

utskottet från att berörda myndigheter var medvetna om behovet

av insatser på området. Utskottet ansåg därför inte att

riksdagen hade anledning att vidta några sådana åtgärder som

avsågs i motionen. Motionsyrkandet avstyrktes (betr. utbildning

om MBD res. fp).

Här kan nämnas att 1989 års handikapputredning föreslagit

att den personkrets som skall kunna bli föremål för

individinriktade åtgärder på handikappområdet även kan omfatta

människor med "vissa typer av hjärnskador som kan innebära

obetydliga intellektuella störningar i vissa avseenden men

uttalade störningar i andra" (bet. SOU 1991:46 s. 139).

Utskottets bedömning

Utskottet utgår även nu från att berörda myndigheter är

medvetna om behovet av insatser när det gäller barn med MBD. Med

hänvisning härtill och då utskottet inte vill föregripa

riksdagens kommande behandling av förslag på det socialpolitiska

området avstyrker utskottet motionerna 1990/91:So223 (fp)

yrkande 3 och 1990/91:So493 (fp).

Barnolycksfall

Motionerna

I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om registrering av olycksfall till

socialstyrelsen (yrkande 1) och om skyddsombud för

bekämpande av barnolycksfall (yrkande 2). Många svåra skador

hos barn kan enligt motionärerna undvikas genom förebyggande

åtgärder. En förutsättning för att olyckor och skador på grund

av bl.a. mobbning skall kunna förebyggas är enligt motionärerna

att det finns ett enhetligt system för registrering,

rapportering och uppföljning av olyckor. Tendensen har varit att

landstingens verksamhet med olycksfallsregistrering har minskat

på grund av resursbrist. Arbetet vid socialstyrelsen med ett

centralt register över olycksfall är emellertid beroende av att

landstingen medverkar vid registrering på lokal nivå.

Registreringen av olycksfall till socialstyrelsen måste

förbättras, framhåller motionärerna.

Det är vidare dubbelt så vanligt att elever drabbas av

olycksfall i skolan som att vuxna skadas i arbetslivet, heter

det i motionen. I många skolor fungerar redan i dag

elevskyddsombud. Denna organisation bör snabbt byggas ut så att

den blir heltäckande. För yngre elever och förskolebarn bör

föräldrar kunna utbildas till barnskyddsombud, menar

motionärerna.

I motion 1990/91:So327 av Margareta Persson m.fl. (s)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en samordning och en satsning

på det olycksförebyggande arbetet bland 15--19-åringar.

Barnmiljörådet arbetar endast med frågor rörande barn upp till

14--15 års ålder, påpekar motionärerna. Eftersom rådet aldrig

haft möjlighet att arbeta med de äldre ungdomarnas

säkerhetsfrågor har problemen med olycksfall i denna åldersgrupp

inte uppmärksammats tillräckligt. Barnmiljörådets material om de

äldre tonåringarnas olyckssituation visar dock att behovet av

samordning av dessa frågor är mycket stort, heter det i

motionen.

Bakgrund

År 1986 uppdrog regeringen åt socialstyrelsen att, efter

samråd med berörda myndigheter och organisationer, ta initiativ

till en central registrering av sådana skadefall hos

befolkningen som behandlas inom den offentliga hälso- och

sjukvården, företagshälsovården eller skolhälsovården och på

grundval härav årligen sammanställa uppgifter som belyser

skademönstret och skadornas orsaker. Vidare skulle

socialstyrelsen utreda hur miljö- och hälsoskyddsnämnden skulle

kunna bidra till att förebygga denna typ av skador.

Olycksfallsskadeenheten vid socialstyrelsen har varit verksam

sedan våren 1988. Landstingen har ansvaret för registrering,

analys och utvärdering av datamaterialet samt initierandet av

lokala tvärsektoriella åtgärdsprogram baserat på det lokala

olycksfallsmönstret. Socialstyrelsen är ansvarig för utveckling

av registreringssystemet, utveckling av metoder samt utvärdering

av åtgärdernas effekter. En annan uppgift för styrelsen är att

följa utvecklingen av olycksfallsskador, analysera orsakerna

till dessa och sprida information om olycksfallsskador i landet.

I detta syfte har man utarbetat ett klassifikationssystem som

skall ge underlag för olycksfallsskadeutredningar och förslag

till inriktning av förebyggande insatser, främja forskning och

undervisning som på sikt syftar till att ytterligare förebygga

olycksfallsskador samt möjliggöra jämförelser av

olycksfallsskadedata på såväl lokal, regional som nationell

nivå.

Den registrering som äger rum i de olika landstingen omfattade

hösten 1990 ca 20 % av befolkningen. Tendensen hade dock varit

att landstingens verksamhet med olycksfallsregistrering hade

minskat något på grund av resursbrist. Registrering av

barnolycksfall har prioriterats. Hösten 1990 erfor

socialutskottet att arbetet vid socialstyrelsens

olycksfallsskadeenhet med planeringen av ett centralt register

över olycksfall alltjämt pågick samt att en viktig förutsättning

för ett sådant register var landstingens medverkan vid en

registrering på lokal nivå.

Barnmiljörådet inrättades 1980 och är en central

förvaltningsmyndighet med uppgift att handlägga frågor rörande

barns miljö och barns säkerhet. Instruktion för barnmiljörådet

har getts i en särskild förordning (1988:1127). Barnmiljörådet

verkar för att förbättra barns miljö med inriktning på deras lek

och säkerhet genom bl.a. faktainsamling och information till

föräldrar och olika professionella grupper, exempelvis inom

barnomsorgen, om konkreta åtgärder för att förebygga

barnolycksfall. Stöd ges till det lokala barnmiljöarbetet i

kommuner och landsting samt till lokala grupper och enskilda som

arbetar för att förbättra barnens närmiljö i bostadsområden.

Barnmiljörådet har vidare utvärderat exempelvis

barnavårdscentralernas arbete med barnsäkerhetsinformation och

analyserat dödsorsaker vid barnolycksfall.

Tidigare behandling

Motioner (fp) motsvarande den nu aktuella motion So222 har

behandlats tidigare av utskottet, senast hösten 1990 i

betänkande 1990/91:SoU7. Utskottet uttalade då att en viktig

uppgift för samhället är att så långt som möjligt begränsa

antalet olycksfall, inte minst i gruppen barn och ungdomar. För

att kunna förebygga olycksfallen är det viktigt att ha kunskap

om orsakerna till dessa. Sådan kunskap kan erhållas genom att

olycksfallsskadorna registreras. Utskottet såg därför liksom

tidigare positivt på det arbete som pågick i syfte att få till

stånd ett enhetligt system för registrering av dessa skador.

Enligt utskottets mening var det av största betydelse att

verksamheten med registrering av olycksfall byggdes ut och

spreds till alla landsting. Vidare borde en central registrering

av dessa skador snarast komma till stånd. Utskottet förutsatte

att socialstyrelsen även fortsättningsvis aktivt skulle medverka

till att påskynda en fortsatt utbyggnad av

olycksfallsregistreringen.

Yrkandet om barnskyddsombud avstyrktes med hänvisning till att

riksdagen borde avvakta socialstyrelsens redovisning av miljö-

och hälsoskyddsnämndernas skadeförebyggande verksamhet, innan

utskottet övervägde något initiativ i frågan. Motionen

avstyrktes (betr. registrering res. fp, c, betr. skyddsombud

res. fp).

Enligt vad utskottet erfarit kommer socialstyrelsen att

redovisa resultatet av sin utredning om miljö- och

hälsoskyddsnämndernas skadeförebyggande verksamhet senare under

hösten 1991.

Våren 1991 beslutade riksdagen att inrätta ett nationellt

folkhälsoinstitut (prop. 1990/91:175, SoU23). Därvid beslutades

också att det inom folkhälsoinstitutets ram skall inrättas ett

skadeprogram, som bör bygga på och utveckla det förebyggande

program som socialstyrelsen hittills bedrivit. I propositionen

anfördes bl.a. följande:

Erfarenheterna från (socialstyrelsens) arbete visar på behovet

av fördjupade tvärsektoriella insatser. Institutet bör utgöra

ett centrum för utveckling av nationella olycksfallsförebyggande

program som bl.a. skall omfatta information och rekommendationer

när det gäller risker i hemmet och dess omgivning samt

utveckling och spridning av modeller och metoder för det lokala

skyddsarbetet. En annan uppgift för institutet bör vara att

särskilt uppmärksamma brister i forskning och undervisning vad

gäller skadeprevention. På sikt bör programmet även innefatta

våldsrelaterade skador då dessa helt saknar organisatorisk

förankring när det gäller förebyggande arbete.

Enligt riksdagens beslut skall folkhälsoinstitutet verka med

full kraft fr.o.m. budgetåret 1992/93.

Utskottets bedömning

Som framgått av den här lämnade redovisningen beslutade

riksdagen våren 1991 att inrätta ett folkhälsoinstitut som bl.a.

skall överta socialstyrelsens olycksfallsregistrering samt även

på andra sätt utveckla nationella olycksförebyggande program.

Den närmare organisationen av folkhälsoinstitutet utreds nu av

en särskild kommitté. Utskottet anser att resultatet av

kommitténs arbete bör avvaktas innan riksdagen överväger de

förslag på det olycksförebyggande området som förordas i

motionerna 1990/91:So222 (fp) yrkandena 1 och 2 och

1990/91:So327 (s). De nu nämnda motionerna avstyrks därför.

Sexuella övergrepp mot barn m.m.

Motionerna

I motion 1990/91:So225 av Gunnar Björk och Karin Starrin

(c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att forskning

görs kring problematiken med sexuella övergrepp på barn. Med ett

riktigt stöd av sakkunniga och närstående kan mycket göras för

de utsatta barnen, menar motionärerna.

I motion 1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas

att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med

uppgift att utreda och ge förslag till åtgärder som förhindrar

sexuellt utnyttjande av barn i andra länder enligt vad i

motionen anförts -- det gäller sådana handlingar som skulle

varit kriminella om de utförts i Sverige (yrkande 4).

Motionärerna anser att de s.k. sexresorna inte borde få

arrangeras.

I motion 1990/91:So250 av Ulla Tillander och Rosa Östh (c)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder mot sexuella övergrepp på barn.

Man kan knappast tänka sig något område där det är mer angeläget

att gripa in än då äldre människor med inflytande över små barn

utnyttjar dem sexuellt, påpekar motionärerna, som anser att det

behövs information i förebyggande syfte, och att åtgärdsmodeller

måste byggas upp.

I motion 1990/91:So311 av Görel Thurdin och Karin Söder

(c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om bidrag till Riksföreningen mot

sexuella övergrepp på barn (RMSÖ) (yrkande 2). Motionärerna

framhåller att RMSÖ, som är en frivillig organisation som genom

jourverksamhet arbetar för att stödja och hjälpa offer för

sexualbrott, borde få bidrag från socialstyrelsen för sin

verksamhet.

I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om riktlinjer för handläggning när barn

blivit misshandlade (yrkande 11). Motionärerna anför att det

sedan många år finns riktlinjer för handläggning av ärenden där

barn misstänks ha blivit misshandlade, men att dessa på många

håll fallit i glömska. Vikten av att dokumentera eventuella

skador, så att underlag finns för ett eventuellt rättsintyg,

betonas i motionen. Det behövs förnyad information och

utbildning när det gäller myndigheternas handläggning av

barnmisshandel, anser motionärerna.

Bakgrund

I utskottets betänkande 1989/90:SoU5 (s. 23 f.) redovisas

socialstyrelsens tidigare insatser när det gäller frågor om

våld och sexuella övergrepp mot barn. Olika former för samarbete

mellan myndigheter -- bl.a. den s.k. Eskilstunamodellen --

redovisas likaså. För en mer utförlig bakgrund hänvisas till

denna genomgång.

Socialstyrelsen har nyligen gett ut allmänna råd (1991:3)

om handläggningen av ärenden rörande sexuella övergrepp mot

barn. Målgruppen är personal som i sitt arbete möter barn som

utsatts för, eller misstänks ha varit utsatta för, sexuella

övergrepp. Skriften riktar sig bl.a. till personal vid

socialbyråer, barn- och ungdomspsykiatriska

kliniker/mottagningar samt till läkare som gör medicinska

undersökningar vid misstankar om sexuella övergrepp. De allmänna

råden innehåller bl.a. en kunskapsöversikt samt råd och

rekommendationer när det gäller handläggning och utredning.

En arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) med

företrädare för berörda myndigheter m.fl. har utrett frågor om

sexuella övergrepp mot barn. Arbetsgruppens huvuduppgift har

varit att mot bakgrund av bl.a. resultaten från BRÅs

forskningsprojekt ge en förbättrad information i syfte att

upptäcka övergrepp, se över handläggningen av övergreppsärenden

och samordningen av insatser samt bedöma om alternativa

behandlingsmodeller för förövare av övergrepp bör prövas i

Sverige. Gruppens resultat redovisades 1990 (BRÅ-rapport

1990:8). Kartläggning av brottsstatistik och genomgång av

forskning på området utförd inom BRÅ har utgjort en del av

underlaget för gruppens arbete. Forskningsprojektet har

resulterat i fem delrapporter varav den senaste, Sexualbrott mot

barn, 1991:1, redovisades våren 1991.

Ytterligare ett projekt vid BRÅ, Brott mot barn, har påbörjats

och är tänkt att utgöra en fortsättning på det tidigare arbetet

Sexuella övergrepp mot barn. Perspektivet vidgas till att

innefatta även andra typer av brott mot barn, t.ex.

barnmisshandel och brott inom familjen.

I budgetpropositionen (prop. 1990/91:100 bil. 7 s. 179)

anförs som nämnts att det föreligger ett stort behov av bl.a.

utbildning och metodutveckling för att öka barnkompetensen i det

sociala arbetet. Av anslaget för utvecklings- och

försöksverksamhet skall 8 milj.kr. avsättas, vilket inkluderar

bl.a. socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med barn

som utsatts för sexuella övergrepp.

Riksförbundet mot sexuella övergrepp på barn (RMSÖ) bildades

1984. Lokalföreningar finns på tre orter. Basen för verksamheten

är jourgrupperna. Deras arbete har haft sin tyngdpunkt i direkta

kontakter med föräldrar eller släktingar till barn som misstänks

ha varit utsatta för övergrepp. Även utsatta barn ringer till

jouren. Föreningen arbetar också med information och

opinionsbildning. (Sexuella övergrepp mot barn, allmänna råd

från socialstyrelsen 1991:3 s. 140.)

Socialstyrelsen har i december 1990 avslagit en ansökan från

RMSÖ om statliga bidrag med hänvisning till att RMSÖ inte lever

upp till de krav man kan ställa på ideella organisationer som

arbetar för att hjälpa och stödja människor i utsatta

situationer.

Tidigare behandling

Hösten 1988 behandlade utskottet i betänkandet

1988/89:SoU1 två motioner (fp) om sexuella övergrepp mot

barn. Utskottet uttalade följande (s. 26 f.).

Utskottet anser att det är en fråga av yttersta vikt att

förebygga sexuellt utnyttjande av barn och att behandla och

hjälpa de barn och familjer som drabbas. Denna inställning

klargjorde utskottet vid frågans behandling redan under

riksmötet 1984/85. Övergreppen är särskilt allvarliga genom att

barnens absoluta underläge utnyttjas av förövaren som också kan

använda sin styrka och makt till att dölja och förneka det som

skett. Barn kan också välja att förtiga övergreppen och offra

sig själva för att skydda förövaren. Övergreppen medför mycket

allvarliga störningar och skador hos barnet. Förekomsten av

sexuella övergrepp mot barn är helt oacceptabel för samhället.

Utskottet vill därför starkt understryka vikten av att berörda

myndigheter med kraft agerar för att förebygga sexuellt

utnyttjande av barn och för att behandling och hjälp ges de

drabbade familjerna. Insatserna måste sättas in skyndsamt och på

en bred front.

De som i sin yrkesutövning möter problemen ställs inför mycket

speciella krav på erfarenhet och kunskap. Yrkesgrupper som

berörs återfinns inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården,

skolan samt rättsväsendet. I ärenden om barn som far illa är ett

samarbete mellan dessa instanser ofrånkomligt och av central

betydelse. De olika yrkesgruppernas sammanlagda erfarenheter och

resurser ger bättre möjligheter att upptäcka om barn har utsatts

för övergrepp i sina familjer och att finna medel att på bästa

sätt hjälpa dem och deras familjer ur krisen. Utskottet ser

därför mycket positivt på det arbete beträffande

samarbetsmodeller m.m. som bedrivs av en arbetsgrupp vid BRÅ.

Dess arbete, som syftar till att underlätta upptäckt av

övergrepp och att förbättra utrednings- och

behandlingsrutinerna, får anses tillgodose syftet med de

aktuella motionerna -- -- --

I utskottets betänkande 1989/90:SoU5 (s. 23 f.) behandlade

utskottet hösten 1989 flera motioner (fp, c) om sexuella

övergrepp och våld mot kvinnor och barn. Utskottet anförde bl.a.

följande.

En rad olika åtgärder på skilda områden behövs, enligt

utskottets mening, för att minska eller förebygga våld och

sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Av grundläggande

betydelse är att dessa övergrepp kommer till myndigheternas

kännedom för erforderliga åtgärder.

Barn och kvinnor som utsätts för misshandel och sexuella

övergrepp i hemmet är i stort behov av hjälp och stöd. Det

krävs, enligt utskottets mening, en bred kunskap hos berörda

myndigheter om dessa särskilda problem. Personalen måste bl.a.

vara väl insatt i vilka resurser som finns att tillgå och kunna

informera om dessa. Utskottet anser, att det finns behov av

förnyad information och utbildning till de personalgrupper som

kommer i kontakt med dessa ärenden.

Stora krav ställs också på ett väl fungerande samarbete mellan

berörda myndigheter. Enligt utskottet är det nödvändigt att

samordna de insatser som görs av rättsväsendet, de sociala

myndigheterna och aktuella vårdinstanser, eftersom utredningarna

i dessa ärenden är mycket svåra. En samverkansmodell med fasta

rutiner skulle bäst garantera en tillfredsställande gemensam bas

för såväl sociala som rättsliga åtgärder.

Utskottet ansåg vidare att det var befogat med en utvärdering

av socialtjänstens handläggning av anmälda fall av misstänkta

övergrepp på barn och kvinnor. Ett samlat förslag till

åtgärdsprogram borde enligt utskottet föreläggas riksdagen. Det

anförda gavs regeringen till känna med anledning av motionerna

(res s).

Hösten 1990 behandlade utskottet ånyo ett antal motioner (fp,

c) om behov av åtgärder för att förebygga sexuella övergrepp mot

barn och för att förbättra handläggningen av sådana ärenden.

Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning om att ett samlat

förslag till åtgärdsprogram borde föreläggas riksdagen. Detta

gavs regeringen till känna (res. s).

Våren 1990 behandlade utskottet en motion (vpk) vari det

föreslogs att socialstyrelsen skulle ges i uppdrag att utarbeta

en informationsbroschyr som beskriver "sexslaveriet" och som

skulle delas ut av resebyråerna i samband med försäljning av

resor till Sydostasien.

Utskottet (1989/90:SoU17, s. 42) uttalade bl.a. att det är

angeläget att utlandsresenärer nås av information om den

prostitution som förekommer i olika delar av världen och de

smittrisker som denna prostitution för med sig. Utskottet hade

dock erfarit att Nordiska rådet finansierar ett projekt med

uppgift att informera nordiska utlandsresenärer om

smittspridning när det gäller HIV/aids och andra sexuellt

överförbara sjukdomar. Motionen avstyrktes med hänvisning

härtill (res. vpk, mp).

Den nordiska arbetsgruppen för HIV/aids, som tillsattes av

Nordiska ministerrådet 1986, har lagt fram flera förslag till

insatser för att minimera risken för HIV-smitta vid turistresor

utanför Norden.

Sedan fyra fem år tillbaka pågår i vart och ett av de nordiska

länderna ett omfattande systematiskt informationsarbete som

syftar till att upplysa om HIV-smitta och om hur man kan skydda

sig. I särskilda kampanjer vänder man sig till den som planerar

en utlandsresa. Informationsmaterial finns bl.a. på

vaccinationscentraler, apotek, flygplatser och färjelägen. En

kontinuerlig annonsering görs i resebyråernas kataloger och

resemagasin.

Den nordiska arbetsgruppen har föreslagit att resp. nordiskt

land skall etablera fördjupade kontakter med nationella organ,

typ Turistråd, liksom med researrangörer för att följa

utvecklingen när det gäller trender för populära resmål, så att

framtida preventiva insatser kan planeras.

Utskottets bedömning

Som svar på riksdagens begäran om ett samlat förslag till

åtgärdsprogram för att motverka sexuella övergrepp och våld mot

kvinnor och barn har, som tidigare nämnts, avsatts 8 milj.kr.

till socialstyrelsens förfogande för att öka kompetensen i det

sociala arbetet när det gäller utsatta barn. Detta inkluderar

också socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med barn

som utsatts för sexuella övergrepp.

Med hänvisning härtill och till att utskottet inte vill

föregripa riksdagens kommande behandling av förslag på det

socialpolitiska området avstyrker utskottet motionerna

1990/91:So222 (fp) yrkande 11, 1990/91:So225 (c), 1990/91:So226

(mp) yrkande 4, 1990/91:So250 (c) och 1990/91:So311 (c) yrkande

2.

Barnombudsman

Motionerna

Yrkanden om att inrätta en statlig barnombudsman framställs i

motionerna 1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp)

yrkande 1, 1990/91:So247 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkande

1, 1990/91:So337 av Karin Söder m.fl. (c) och 1990/91:So622

av Lars Werner m.fl. (v) yrkande 4.

Även i motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

framförs krav på inrättande av en statlig barnombudsman, dock

utan något formellt yrkande härom.

I motion 1990/91:So311 av Görel Thurdin och Karin Söder

(c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om barnombud (yrkande 1). För

att bl.a. skydda utsatta barn bör ett barnombud finnas i

kommunerna, anförs det i motionen. Ombuden skall ha till uppgift

att tillvarata barnets rättigheter i varje utredning och i

övrigt se till barnets bästa och värna barnets intressen. Det

bör enligt motionärerna vara socialtjänstens ansvar att inrätta

en sådan tjänst. Sådana barnombud blir en bra komplettering till

en centralt tillsatt barnombudsman. Också i motion So247

(mp) begärs att en kommunal barnombudsman inrättas i varje

kommun (yrkande 2).

Den 20 december 1990 beslutade regeringen att tillkalla en

särskild utredningsman för att i enlighet med riksdagens

hemställan (betänkande 1989/90:SoU17) utreda de närmare

förutsättningarna för och behovet av en statligt utsedd

barnombudsman. Som tidigare nämnts har utredningen nyligen lagt

fram sitt betänkande Ombudsman för barn och ungdom, SOU 1991:70.

I betänkandet lämnas förslag till en lag om ombudsman för barn

och ungdom. Lagen har till ändamål att ta till vara och främja

barns och ungdomars rättigheter, behov och intressen i

samhället. Regeringen föreslås utse en ombudsman för barn och

ungdom som skall verka för att lagens ändamål uppfylls.

Barnombudsmannen skall också företräda barn och ungdomar i den

allmänna debatten och verka för att de ges möjlighet att själva

delta i denna och påverka samhällsutvecklingen.

Utskottets bedömning

Betänkandet om en ombudsman för barn och ungdom

remissbehandlas för närvarande. Utskottet anser att den

fortsatta beredningen av betänkandet bör avvaktas innan

riksdagen tar ställning till inrättandet av en statlig

barnombudsman eller av kommunala barnombud. Motionerna

1990/91:So226 (mp) yrkande 1, 1990/91:So247 (mp) yrkandena 1 och

2, 1990/91:So311 (c) yrkande 1, 1990/91:So337 (c) och

1990/91:So622 (v) yrkande 4 avstyrks därför.

Familjerådgivning

Motionen

I motion 1990/91:So622 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en plan för utbyggnad av

familjerådgivningsverksamheten (yrkande 2). Mellan 20 000

och 25 000 barn berörs varje år av separationer, anförs det i

motionen. Motionärerna anser att familjerådgivning bör finnas i

varje kommun, så att alla kan få stöd vid skilsmässor.

Bakgrund

I socialstyrelsens uppdrag att utvärdera socialtjänstens

insatser för barn och ungdom m.m. ingick även att undersöka hur

verksamheten med familjerådgivning skulle kunna tryggas samt att

överväga huvudmannaskapet för verksamheten. Genom SoS-rapport

1989:10, Familjerådgivning, Samarbetssamtal har styrelsen

redovisat uppdraget i denna del. Familjerådgivningen arbetar med

behandling av problem, konflikter och krissituationer i

äktenskap eller i andra samlevnadsformer. Den vänder sig

huvudsakligen till par, men tar också emot ensamstående. Det är

den verksamhet i samhället som är exklusivt inriktad på vuxna

människors relationsproblem. Verksamheten bedrivs med både

primärkommunal och landstingskommunal huvudman. År 1988 var

antalet byråer 45 stycken, varav 33 hade landstingskommunalt

huvudmannaskap. Det är enligt socialstyrelsen inte ovanligt att

familjerådgivningsbyråerna är nedläggningshotade. Ett enhetligt

huvudmannaskap bör fastställas som ett led i att trygga och

utveckla verksamheten, anförs det i rapporten. Styrelsens

förslag är att primärkommunerna skall vara huvudmän för

verksamheten. Förslaget har remissbehandlats och bereds för

närvarande i socialdepartementet. Enligt uppgift prövas frågan i

anslutning till departementets beredning av betänkandet (SOU

1990:48) Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn.

I direktiven till den kommitté som tillkallats för att göra en

översyn av socialtjänstlagen (dir. 1991:50) framhålls

familjerådgivningens viktiga roll bland samhällets förebyggande

insatser. Enligt direktiven bör kommittén bl.a. utreda behovet

av och formerna för socialtjänstens allmänt inriktade och

förebyggande insatser.

Tidigare behandling

Familjerådgivningen behandlades våren 1987 i betänkandet SoU

1986/87:22. Utskottet uttalade att

familjerådgivningsverksamheten är av mycket stort värde, både

direkt för de hjälpsökande och indirekt genom den handledning

som kan ges t.ex. till de socialsekreterare som har i uppgift

att leda samarbetssamtal. Det var enligt utskottets mening

nödvändigt att verksamhetens fortlevnad garanterades. Utskottet

beslutade därvid att föreslå riksdagen att ge regeringen till

känna att den skyndsamt borde ta upp frågan om hur

familjerådgivningsverksamheten skulle tryggas. Riksdagen

beslutade enligt utskottets hemställan.

Med anledning av motioner (s) och (vpk) behandlades

familjerådgivningen även våren 1988 och hösten 1990 i utskottets

betänkanden SoU 1987/88:14 och 1990/91:SoU7. Utskottet

betonade att familjerådgivningen är av stort värde och vidhöll

att regeringen skyndsamt borde ta upp frågan om hur verksamheten

skulle kunna tryggas. Detta gavs regeringen till känna både 1988

och 1990.

Utskottets bedömning

Enligt uppgift prövas frågan om familjerådgivningsverksamheten

i regeringskansliet i anslutning till beredningen av

underhållsbidragskommitténs betänkande. Utskottet anser att

den fortsatta beredningen av betänkandet bör avvaktas. Motion

1990/91:So622 (v) yrkande 2 avstyrks därför.

Barn- och ungdomspsykiatrin

Motionerna

I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om barn- och ungdomspsykiatrin när det gäller

ansvar och samarbetsrutiner (yrkande 7). Motionärerna anför

att omstruktureringen av psykiatrin medfört att platser för

sluten vård ofta saknas när ungdomar, som befinner sig i

gränsskiktet mellan socialtjänst och psykiatri, behöver sluten

vård. Barn- och ungdomspsykiatrins ansvar behöver enligt

motionärerna klargöras och samarbetsrutiner måste utarbetas, så

att ungdomarna garanteras en adekvat vård.

I motion 1990/91:So333 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om PBU-team (yrkande 1). Flyktingbarn bär

ofta på mycket svåra upplevelser, och de kan behöva särskild

uppmärksamhet och behandling för att bearbeta dessa känslor och

upplevelser. Därför behövs speciella vårdteam eller andra

insatser av specialutbildad personal, anser motionärerna.

Särskilda PBU-team med specialisering på flyktingbarn bör

inrättas i landstingen och i anslutning till

flyktingförläggningarna. (Motiveringen återfinns i motion

1990/91:Sf646.)

I motion 1990/91:So440 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts dels om att tonårsbyråer enligt beskriven

modell inrättas i varje landsting (yrkande 1), dels om att

specialiteten tonårspsykiatri bör införas även i Sverige

(yrkande 2). I andra länder finns enligt motionärerna

tonårspsykiatri som specialitet sedan flera decennier.

Barnpsykiatrin som disciplin har unika förutsättningar att sätta

in tidiga åtgärder. Utan slutenvårdsplatser för långtidsterapi

och utan tonårspsykiatriska enheter har barnpsykiatrin dock

svårt att nå de mest vårdbehövande och deras anhöriga. Man bör

enligt motionärerna satsa på barnpsykiatri som förebyggande

verksamhet mot ungdomsbrottslighet. Vidare anser motionärerna

att tonårsbyråer borde inrättas. En tonårsbyrå arbetar med samma

team i öppen-, dag- och eftervård i form av en obruten

vårdkedja. En sådan tonårsbyrå har enligt motionärerna funnits i

Östergötlands läns landsting och kunnat visa positiva

rehabiliteringsresultat.

Bakgrund

Utredningen om service, stöd och vård till psykiskt störda,

Psykiatriutredningen, skall enligt sina direktiv (dir.

1990:71) överväga och föreslå åtgärder vad gäller

ansvarsfördelning och organisation av stöd och vård till

psykiskt störda. Utredningen har våren 1991 avlämnat ett

delbetänkande (SOU 1991:47), På väg -- exempel på

förändringsarbeten inom verksamheter för psykiskt störda. En

slutredovisning skall ske senast juni 1992.

Socialstyrelsen anser att samarbetet mellan socialtjänst

och psykiatri bör förbättras bl.a. genom en bättre målstyrning,

aktiva prioriteringar samt genom formaliserade avtal

(SoS-rapport 1990:3 Växa i välfärdsland). I samma rapport

behandlas också frågan om insatser för barn från andra länder.

Enligt socialstyrelsens uppfattning måste behoven av stöd för

invandrarbarn och ungdomar inta en central plats i det framtida

arbetet (s. 110).

Regeringen har uppdragit åt socialstyrelsen att under år 1990

närmare följa utvecklingen av det psykiska och fysiska

hälsoläget hos landets flyktingbarn och flyktingungdomar.

Styrelsen skall även samla information om förläggningars,

kommuners, landstings och organisationers verksamheter i fråga

om dessa barn och ungdomar. Uppdraget har redovisats i

SoS-rapport 1991:22 Flyktingbarn i Sverige. Rapporten

sammanfattar aktuell kunskap och redovisar socialstyrelsens

bedömning av tillgångar och brister i flyktingmottagandet. Den

innehåller också förslag till vad som kan göras för att

åstadkomma ett bättre mottagande och en bättre omsorg om

flyktingbarn och flyktingungdomar. Utredningen kompletterar den

kunskapsöversikt som socialstyrelsen tre år tidigare presenterat

i Flyktingbarns behov av stödinsatser (SoS redovisar 1988:22).

Tidigare behandling

I proposition 1989/90:28 Vård i vissa fall av barn och

ungdomar anförde föredraganden bl.a. följande (s. 57).

Den utveckling som noteras såväl inom barn- och

ungdomspsykiatri som inom framför allt § 12-hemsvården när det

gäller ökningen av antalet barn och ungdomar med tidiga

personlighetsstörningar är djupt oroande. -- -- -- Det avgörande

är att de enskilda individer det gäller uppenbarligen inte får

den hjälp de behöver. Det beror enligt min bedömning både på

kunskapsbrist och på organisatoriska brister. Det finns t.ex.

stor risk för att dessa ungdomar hamnar mellan olika

verksamheters ansvarsområden.

I propositionen påpekades att socialtjänsten har det yttersta

ansvaret för att barn och ungdomar som far illa får den hjälp de

behöver. Om denna hjälp skall ges inom ramen för socialtjänstens

egna behandlingsresurser eller inom barn- och ungdomspsykiatrin

måste avgöras från fall till fall. Vidare anfördes följande.

När det gäller ungdomar med tidiga personlighetsstörningar

måste behandlingen utformas individuellt, oavsett vilka yttre

uttryck störningen tar sig. Detta ställer stora krav på

flexibilitet hos de verksamheter som möter dessa ungdomar. En

rad personer och myndigheter måste samverka kring den enskilde.

Samtidigt är behovet av personkontinuitet större för denna grupp

ungdomar än för andra.

Utskottet behandlade i betänkandet 1989/90:SoU15 en motion

(c) om vikten av ett större antal behandlingsenheter inom den

ungdomspsykiatriska verksamheten. Utskottet gjorde följande

bedömning (s. 37 f.).

Utskottet har tidigare framhållit vikten av att socialnämndens

utredningar, som ligger till grund för ansökan om vård enligt

LVU och planeringen av vården i det individuella fallet, är

allsidiga och noggranna. Detta gäller i särskilt hög grad

ungdomar som lider av psykiska störningar. Om inte rätt diagnos

ställs, finns risk att dessa ungdomar inte får den vård och

behandling som de behöver. Stora krav måste i dessa fall ställas

på landstingens barn- och ungdomspsykiatriska verksamhet. Det är

enligt utskottet av största vikt att ungdomspsykiatrins ansvar

för dessa ungdomar klargörs bättre. Denna fråga bör, i lämpligt

sammanhang, övervägas närmare.

Med det anförda avstyrkte utskottet motionen (res. m, fp, c,

mp). Riksdagen följde utskottet.

Förra hösten behandlade utskottet en motion (fp) som motsvarar

den nu aktuella So222 yrkande 7. Utskottet (1990/91:SoU7)

hänvisade till det arbete som bedrivs av mentalservicekommittén

(nuvarande psykiatriutredningen) och ansåg därför inte att det

fanns anledning för riksdagen att ta något initiativ med

anledning av motionen (res. m, fp, c, mp).

I samma betänkande behandlades även en motion (m) om

flyktingbarnens situation. Utskottet delade motionärernas

uppfattning att flyktingbarnen många gånger kräver speciell

uppmärksamhet och omvårdnad från samhällets sida.

Socialstyrelsen har uppmärksammat denna grupp och lämnat förslag

på hur man på olika nivåer inom socialtjänsten och hälso- och

sjukvården kan underlätta tillvaron för de flyktingbarn som

tillåts stanna i Sverige, uttalade utskottet. Medel har också

ställts till styrelsens förfogande för försöks- och

utvecklingsverksamhet på området. Styrelsens uppdrag att följa

utvecklingen och införskaffa information om de insatser som görs

på olika områden kommer att redovisas våren 1991, konstaterade

utskottet vidare och underströk vikten av att kartläggningen

följs av konkreta åtgärder där det behövs. Något behov av att

riksdagen tar ett initiativ i frågan förelåg inte, ansåg

utskottet och avstyrkte den då aktuella motionen.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att regeringens kommande förslag på det

socialpolitiska området bör avvaktas. Motionerna 1990/91:So222

(fp) yrkande 7, 1990/91:So333 (fp) yrkande 1 och 1990/91:So440

(mp) yrkandena 1 och 2 avstyrks därför.

Psykologisk behandling i samband med engagemang i sekter

Bakgrund och tidigare behandling

I betänkandet SoU 1987/88:22 behandlades en motion (c) om

anslag till Föreningen Rädda Individen (FRI) och om möjligheter

att skapa ett rehabiliteringscenter, där man på ett

professionellt sätt kan ta sig an de människor som skadats genom

en viss typ av organisationer. Utskottet avstyrkte motionen och

uttalade följande (s. 29).

Den som önskar vård eller behandling för psykologiska problem

till följd av sin anslutning till religiös eller liknande

organisation kan själv vända sig till samhällets hälso- och

sjukvård. Även kyrkor och andra frivilliga organisationer

arbetar med dessa frågor. Utskottet vill erinra om att den i

grundlagen förankrade religionsfriheten sätter gränser för

samhällets möjligheter att påverka enskilda individers

uppfattning i religiösa eller principiella frågor.

Förra hösten (1990/91:SoU7) vidhöll utskottet sin tidigare

uppfattning och avstyrkte två motioner (s, vpk) om psykologisk

behandling vid engagemang i sekter (res. v).

Enligt en undersökning av f.d. elever vid Livets ords

bibelskola uppvisade många av dessa svåra och ofta långvariga

psykiska besvär. Av 43 intervjuade hade nästan hälften haft

psykosliknande symptom och var fjärde hade försökt begå

självmord. Ångest, skuldkänslor och emotionella störningar var

vanliga. Prognosen för f.d. sektmedlemmar uppfattades dock som

god på lång sikt. De flesta hade kunnat återuppta studier,

arbete och normala sociala kontakter med föräldrar, syskon etc.

I några fall hade rehabiliteringen varit mycket svår och ännu

flera år efteråt ofullständig. (Källa: Läkartidningen 24/91 s.

2211 f.)

Motionen

I motion 1990/91:So515 av Inga-Britt Johansson och Berit

Löfstedt (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en kartläggning av behovet

av professionell psykologisk behandling efter utträde ur sekter.

Motionärerna syftar på sådana sekter som erbjuder olika former

av religiöst färgad livsåskådning och som präglas av en starkt

auktoritär styrning av de enskilda medlemmarna. När en person

önskar lösgöra sig från en sådan sekt behövs ofta kvalificerad

psykologisk behandling för att återuppbygga personlighet och

hälsa. Tillgång till sådan hjälp saknas inom samhällets hälso-

och sjukvård. Frågan om hur professionell hjälp till människor

som blivit offer för sekter skall organiseras och finansieras

måste utredas, anser motionärerna, som vill understryka att det

gäller personer som själva vill lämna sekterna och att frågan

alltså inte berör den i grundlagen förankrade religionsfriheten.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att kvalificerad

psykologisk behandling finns att tillgå inom samhällets hälso-

och sjukvård för dem som behöver sådan till följd av sin

anslutning till religiösa och andra sekter. Motion 1990/91:So515

(s) avstyrks därför.

Vårdnadsöverflyttningar

Motionen

I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vårdnadsöverflyttningar vid långvariga

familjehemsplaceringar (yrkande 5) samt att riksdagen hos

regeringen begär en utredning om de ekonomiska villkoren vid

vårdnadsöverflyttningar (yrkande 6). Möjligheten att

överflytta vårdnaden om ett barn till familjehemsföräldrarna är

enligt motionärerna särskilt viktig om barnet placerats i

familjehemmet vid mycket späd ålder. Vid mycket långa

familjehemsplaceringar bör socialnämnden med cirka två till tre

års intervaller överväga en eventuell vårdnadsöverflyttning.

Ofta försämras de ekonomiska villkoren för

familjehemsföräldrarna när de övertar vårdnaden, eftersom de då

går miste om ersättningen de erhållit som familjehemsföräldrar.

Motionärerna föreslår därför att den ekonomiska situationen för

familjehemsföräldrar, som övertar vårdnaden om barn, utreds.

Gällande bestämmelser

Enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken skall rätten besluta om

ändring i vårdnaden, om en förälder, vid utövandet av vårdnaden

om ett barn, gör sig skyldig till missbruk eller försummelse

eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som

medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling. En

sådan ändring i vårdnaden prövas på talan av socialnämnden. År

1983 infördes en möjlighet att flytta över vårdnaden, t.ex. till

familjehemsföräldrar i de fall barnet rotat sig i familjehemmet.

Enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken kan vårdnaden om ett barn

således flyttas över till den eller dem som har tagit emot

barnet i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet, om barnet

stadigvarande har vårdats och fostrats i det hemmet och det är

uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får

bestå. I förarbetena till bestämmelsen framhöll föredraganden

att det torde krävas att barnet har bott i familjehemmet under

flera år, innan det kan bli aktuellt att överväga att flytta

över vårdnaden till familjehemsföräldrarna. Det krävs att barnet

fått en så stark bindning till familjehemmet att barnet

uppfattar det som sitt eget (prop. 1981/82:168, s. 70).

Föredraganden pekade vidare på att den som tagit emot barnet som

vårdnadshavare kan få bidrag till barnets försörjning i form av

barnbidrag, underhållsbidrag eller eventuellt bidragsförskott.

Vidare har den som är vårdnadshavare för andras barn rätt att i

de flesta fall få ersättning av kommunerna för omvårdnaden av

barnet (15 kap. 19 § föräldrabalken). Föredraganden kunde inte

se att ekonomiska skäl skulle hindra att vårdnaden om ett barn

flyttades över till familjehemsföräldrarna men ansåg att det

ändå kunde finnas anledning att undersöka om de nuvarande

ersättningsmöjligheterna till alla delar var tillfredsställande

(prop. s. 41).

JO konstaterade i beslut den 3 mars 1986 (dnr

1639--1641/85) att ersättningen till familjehemsföräldrar

minskar efter en vårdnadsöverflyttning. JO pekade på möjligheten

att i vissa fall kompensera vårdnadshavarna med ekonomisk hjälp

och annat bistånd enligt 5 eller 6 § socialtjänstlagen. JO ansåg

att frågan borde bli föremål för fortsatta överväganden från

statsmakternas sida.

Enligt socialstyrelsen (Meddelandeblad nr 29/87) är

socialnämnden dock skyldig att betala såväl arvode som

omkostnadsersättning så länge barnets behov inte kan tillgodoses

utan dessa insatser.

Tidigare behandling

I propositionen om vård i vissa fall av barn och ungdomar

(prop. 1989/90:28) anförde föredraganden bl.a. (s. 94 f.) att

det finns fall, där man redan från början kan förutse en

långvarig placering av barn i familjehem. I sådana situationer

bör man skapa förutsättningar för att barnet skall kunna växa

upp under trygga och stabila förhållanden. Enligt propositionen

torde detta i vissa fall lämpligen kunna ske genom att

socialnämnden tar initiativ till att vårdnaden om barnet flyttas

över till familjehemsföräldrarna. Också i fall där barnet efter

en långvarig placering har rotat sig i familjehemmet, bör

socialnämnden, enligt föredragandens mening, i högre grad

aktualisera en vårdnadsöverflyttning. Särskilt bör detta ske i

fall där föräldrarna efter många år begär att få hem barnet och

det är uppenbart bäst för barnet att få stanna kvar i

familjehemmet.

Möjligheten att få vårdnaden överflyttad till

familjehemsföräldrarna föreföll enligt propositionen att

hittills ha utnyttjats i liten utsträckning. Föredraganden

anförde att möjligheterna att kompensera familjehemsföräldrar

ekonomiskt torde vara ganska goda och han ansåg det angeläget

att den fortsatta utvecklingen i fråga om överflyttande av

vårdnaden till familjehemsföräldrar följdes. Föredraganden

utgick från att socialstyrelsen i sin löpande verksamhet

uppmärksammade dessa frågor.

Propositionen behandlades av utskottet i betänkandet

1989/90:SoU15. I betänkandet behandlades även

motionsyrkanden (fp) som motsvarar de nu aktuella. Utskottet

delade bedömningen i propositionen att möjligheterna att få

vårdnaden om barn och ungdomar överflyttad till

familjehemsföräldrar borde kunna utnyttjas i större

utsträckning.

Utskottet ansåg dock inte att socialnämnden skulle vara

skyldig att med vissa bestämda intervaller överväga en

vårdnadsöverflyttning. När och hur ofta frågan bör aktualiseras

borde bedömas från fall till fall. I likhet med föredraganden

ansåg utskottet att det är angeläget att den fortsatta

utvecklingen följs, såvitt gäller socialnämndernas benägenhet

att medverka till att vårdnadsöverflyttningar kommer till stånd.

Utskottet ansåg att det borde vara en uppgift för

socialstyrelsen att göra en analys av orsakerna till att

socialnämnderna i så förhållandevis få fall aktualiserat frågan

om överflyttning av vårdnaden och vilka ekonomiska

följdverkningar en vårdnadsöverflyttning för med sig för

familjehemmet. Motionsyrkandena avstyrktes och riksdagen följde

utskottet.

Senast behandlades en motion (fp) med motsvarande innehåll i

betänkandet 1990/91:SoU7. Utskottet vidhöll sin tidigare

inställning och avstyrkte motionen (beträffande

vårdnadsöverflyttningar vid långvariga familjehemsplaceringar

res. fp, beträffande de ekonomiska villkoren res. fp, mp).

Socialstyrelsen gör för närvarande en undersökning av

förekomsten av vårdnadsöverflyttningar till familjehem. Av

undersökningen kommer bl.a. att framgå hur ersättningen efter

vårdnadsöverflyttningen ordnats. Resultatet kommer enligt

uppgift att publiceras hösten 1991.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att resultatet av socialstyrelsens

undersökning om vårdnadsöverflyttningar till familjehem bör

avvaktas innan riksdagen tar ställning till förslagen i motion

1990/91:So222 (fp) yrkandena 5 och 6. Motionen avstyrks därför,

såvitt nu är i fråga.

Behovet av dokumentation

Motionen

I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att socialtjänsten skall omfattas av

liknande krav på dokumentation som enligt lagen med särskilda

bestämmelser om vård av unga, LVU (yrkande 4). Motionärerna

anser att det är viktigt att dokumentationen kring ett

LVU-ärende är fullständig. Detsamma måste gälla vid placeringar

av barn och ungdom enligt socialtjänstlagen. Motionärerna

påpekar att missförhållandena kan vara lika stora för den som

placeras enligt socialtjänstlagen som enligt LVU. Eftersom

omsättningen av handläggare är så stor kan en bristfällig

dokumentation omöjliggöra en långsiktig vårdplanering, heter det

i motionen.

Gällande bestämmelser m.m.

Enligt 50 § socialtjänstlagen skall socialnämnden utan

dröjsmål inleda utredning av vad som, genom ansökan eller på

annat sätt, har kommit till nämndens kännedom och som kan

föranleda någon åtgärd av nämnden.

I 51 § anges att vad som framkommit vid utredningen och som

har betydelse för ett ärendes avgörande skall tillvaratas på ett

betryggande sätt. Regeln avser att uttrycka att dokumentationen

måste omfatta alla uppgifter som är nödvändiga för en

rättvisande bedömning såväl av det enskilda ärendet som av

ärendets handläggning. Att uppgifterna skall tillvaratas på ett

betryggande sätt innebär att muntliga uppgifter som regel måste

antecknas skriftligen och handlingar av betydelse fogas till

akten i ärendet (prop. 1979/80:1, del A s. 563).

Enligt 4 § andra stycket LVU skall en ansökan hos

länsrätten om vård enligt lagen innehålla en redogörelse för den

unges nuvarande situation, vilka förutsättningar som åberopas

till stöd för att bereda vård enligt lagen, vilka insatser som

socialnämnden tidigare har vidtagit samt det behov av vård som

den unge har och hur nämnden har tänkt sig att tillgodose detta

behov. Det är lämpligt att socialnämnden i samband med ansökan

om vård ger in en specificerad vårdplan, hette det i proposition

1989/90:28, Vård i vissa fall av barn och ungdomar. För

länsrättens prövning är det betydelsefullt att det finns en

fyllig redovisning om den unge, inte minst i fråga om vilken

vård som nämnden avser att anordna, framhölls det vidare (s. 109

f.).

Det finns också en allmän skyldighet att i behövlig

utsträckning dokumentera verksamheten inom socialtjänsten. Denna

skyldighet är inte reglerad i författning utan anses följa av

allmänna förvaltningsrättsliga principer. Räckvidden och

omfattningen av denna skyldighet blir beroende av vilken typ av

verksamhet det gäller. Som exempel nämns löpande kontakter med

klienterna, behandlingsarbete och annan kurativ verksamhet.

Vård- och behandlingsarbetet förutsätter vanligen kännedom om

klientens förhållanden och tidigare vidtagna åtgärder. Det är

särskilt viktigt att det finns tillräckliga anteckningar om

detta, när en annan socialarbetare tar över behandlingsarbetet,

framhölls det i socialtjänstpropositionen (prop. 1979/80:1, del

A s. 433 f.).

I socialstyrelsens rapport (1990:3, Växa i välfärdsland)

anser styrelsen att det behövs en förbättrad dokumentation i

individärenden för att uppnå bättre behandling och metoder. Den

enskilda individen får inte komma i kläm genom att det brister i

dokumentationen. Socialstyrelsen förklarar sig komma att

medverka till en metodutveckling på området (rapporten s. 138

och 159).

I direktiven till den kommitté som skall göra en översyn av

socialtjänstlagen (dir. 1991:50) pekar föredragande statsrådet

Lindqvist på att allvarlig kritik gång efter annan riktats mot

socialtjänstens sätt att utreda, dokumentera, följa upp och

utvärdera olika insatser. Även om bristerna delvis handlar om

resurser och utbildning bedömer statsrådet Lindqvist ändå att

mångfalden av olika arbetsuppgifter i den traditionella

socialsekreterarrollen förstärker de problem som finns. En

tydligare gränsdragning mellan olika uppgifter och

ansvarsområden inom individ- och familjeomsorgen är därför

önskvärd. Det är enligt föredraganden också viktigt att ansvaret

för uppföljning och utvärdering klarläggs. Enligt direktiven bör

kommittén mot bl.a. denna bakgrund ta ställning till vilka

uppgifter som individ- och familjeomsorgen bör ha och om delar

av verksamheten kräver särskilda organisatoriska

förutsättningar. Kommittén bör vidare analysera

förutsättningarna för en förändring av socialsekreterarnas

arbetsuppgifter och ansvarsområden och därvid särskilt

uppmärksamma kompetensfrågorna.

Tidigare behandling

Likalydande motionsyrkanden (fp) har behandlats tidigare av

utskottet, senast i betänkandet 1990/91:SoU7. Utskottet

betonade, då liksom tidigare, vikten av noggranna och allsidiga

utredningar när det gäller barn och ungdomar som behöver vård

inom socialtjänsten. Utskottet ansåg att det var positivt att

socialstyrelsen hade för avsikt att medverka till en

metodutveckling på området. Något initiativ från riksdagens sida

behövdes inte, ansåg utskottet och avstyrkte den då aktuella

motionen (res. fp).

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning. Vissa brister i

socialtjänstens sätt att dokumentera insatser inom individ- och

familjeomsorgen har numera också påtalats i direktiven till

socialtjänstkommittén. Mot bakgrund av det anförda avstyrks

motion 1990/91:So222 (fp) yrkande 4.

Olika brottsförebyggande insatser

Motionerna

I motion 1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts dels om samordning och klara

ansvarsförhållanden mellan myndigheter (yrkande 1), dels om

socialtjänstens samordningsansvar (yrkande 2). Det är enligt

motionärerna viktigt att regeringen tar initiativ till att

utarbeta övergripande strategier för brottsförebyggande

insatser, särskilt bland barn och ungdom. Företrädare för skola,

sociala myndigheter, kriminalvård och polis bör engageras i

verksamheten. Målet för arbetet skall vara att få till stånd

samordning och en ökad samsyn mellan de olika myndigheterna, när

det gäller arbetssätt och arbetsmetoder samt att tydliggöra de

ansvarsförhållanden som råder mellan myndigheterna centralt och

lokalt. Socialtjänsten bör ha ett huvudansvar för att samordna

skilda myndigheters/organisationers insatser, när det gäller

brottsförebyggande arbete lokalt. Motionärerna anser att

ansvaret bör regleras i lag. (Motiveringen återfinns i motion

1990/91:Ju821.)

I motion 1990/91:So279 av Britta Bjelle m.fl. (fp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts dels om insatser mot alkohol- och

narkotikamissbruk som ett led i kampen mot ungdomsbrottslighet

(yrkande 1), dels om åtgärder för att förhindra

ungdomsbrottslighet som ej fordrar lagstiftning (yrkande 3).

Sambandet mellan missbruk och kriminalitet är enligt

motionärerna så tydligt att man svårligen kan tänka sig någon

brottsbekämpande åtgärd som skulle ha större genomslagskraft än

kampen mot missbruk. Kommunerna och folkrörelserna har ett stort

ansvar när det gäller att erbjuda barn och ungdomar en

meningsfull fritid som alternativ till sysslolöshet och

gängbildningar, heter det vidare i motionen. En annan mycket

viktig brottsförebyggande verksamhet är enligt motionärerna

socialarbetarnas jourverksamhet. Genom att nattetid finnas på

utsatta platser kan fältarbetare förebygga brottslighet.

Ytterligare en viktig åtgärd i sammanhanget är samordningen

mellan socialtjänst och kriminalvård. Snabbhet och samarbete

mellan berörda myndigheter måste enligt motionärerna premieras.

Motionärerna betonar också vikten av tidiga insatser.

(Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju823.)

I motion 1990/91:So319 av Anneli Hulthén m.fl. (s) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

motionen anförts om samordnade insatser för ungdomar i

eftersatta bostadsområden. Motionärerna hänvisar till ett

projektarbete som skall bedrivas i syfte att genom samordnade

insatser i statliga och kommunala förvaltningar samt

föreningsliv ge stöd till barn och ungdomar i s.k. eftersatta

bostadsområden. Dessa insatser borde enligt motionärerna

samordnas med de insatser som föreslås för att begränsa

ungdomsarbetslösheten.

Det projektarbete som åsyftas i motionen bedrivs av barn- och

ungdomsdelegationen enligt ett regeringsuppdrag den 30 augusti

1990.

I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

som i motionen anförts om information om tidiga symptom på

missbruk bland ungdomar (yrkande 9). Motionärerna påtalar

behovet av information till föräldrar, lärare och andra som

möter ungdomar om hur man ser tidiga symptom på missbruk av

narkotika och vart man kan vända sig för att få råd och hjälp.

I motion 1990/91:So525 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

motionen anförts om ungdomar i storstad (yrkande 5). Man kan

enligt motionärerna inte nog betona den viktiga uppgift

idrottsföreningar och andra frivilligorganisationer fyller, när

det gäller att ge ungdomar en meningsfull fritid. Vidare måste

en fungerande samarbetsform mellan ungdomarna, de sociala

myndigheterna och polisen utarbetas.

Bakgrund

Enligt cirkuläret (1970:513 ändrat senast 1981:1228) till

socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, rikspolisstyrelsen, samtliga

länsstyrelser, polismyndigheter, länsskolnämnder, socialnämnder

och skolstyrelser om intensifierat samarbete mellan socialnämnd,

skola och polis har regeringen utfärdat en rekommendation om att

samverkansorgan för sådant samarbete bör finnas i alla kommuner.

Initiativet bör tas av socialnämnden, och det är en uppgift för

länsstyrelserna och socialstyrelsen att följa de lokala

samarbetsgruppernas verksamhet.

I proposition 1989/90:28 Vård i vissa fall av barn och

ungdomar (s. 47 f.) anfördes att de flesta sociala sammanhang

som är viktiga för barns och ungdomars utveckling spänner över

flera samhällsorgans ansvarsområden. Inom de olika sektorerna

skola, socialtjänst, kultur och fritid arbetar man med många

uppgifter som har stor betydelse för barn och ungdom. Inom ramen

för det förebyggande arbetet hade enligt propositionen många

kommuner börjat upprätta särskilda ungdomsprogram som omfattar

ungdomsmottagningar och/eller uppsökande verksamhet. I

propositionen hänvisades också till en av socialstyrelsen

genomförd undersökning av förändringar inom missbrukarvården och

ungdomsvården under år 1987. Undersökningen visade att ca två

tredjedelar av landets socialdistrikt saknade särskilda

ungdomsprogram.

Våren 1989 tillsattes en arbetsgrupp med företrädare för

social-, justitie- och civildepartementen med uppgift att

närmare studera hur socialtjänstens och rättsväsendets insatser

när det gäller unga lagöverträdare lämpligen borde samordnas.

Arbetsgruppen kom fram till att vidare överväganden borde ske

inom ramen för en parlamentariskt sammansatt utredning.

Regeringen tillkallade i juni 1990 kommittén (Ju 1990:07) med

uppdrag att göra en översyn av det allmännas insatser vid brott

av unga. Enligt direktiven (dir. 1990:53) skall kommittén

bl.a. undersöka om samarbetet mellan polisen och de sociala

myndigheterna i det lokala brottsförebyggande arbetet kan

förbättras. Kommittén skall då särskilt överväga om gällande

föreskrifter för uppgiftsutbyte och annat samarbete mellan de

berörda myndigheterna är ändamålsenligt utformade. Kommittén

skall också mer allmänt belysa det förebyggande arbetets roll

och betydelse för att komma till rätta med

ungdomsbrottsligheten. Kommitténs arbete skall vara avslutat

före utgången av september 1992.

Som tidigare omnämnts har en kommitté tillsatts för en bred

översyn av socialtjänstlagen.

När det gäller fältarbete anser socialstyrelsen i

rapporten Växa i välfärdsland att man återigen bör ta upp frågan

om arbete utanför ordinarie tjänstetid. Socialtjänsten

kritiseras i rapporten för bristande kunskaper om ungdomars

förhållanden i "sina egna miljöer". En förutsättning för att få

bättre kunskaper är enligt socialstyrelsen att arbetet sker

flexibelt och utanför de sedvanliga rutinerna. Modeller för att

utveckla fältverksamheten även på obekväm tid, bl.a. genom "goda

exempel", bör utarbetas, anser styrelsen (SoS-rapport 1990:3, s.

105).

Socialstyrelsen gav år 1983 ut Haschboken -- en faktaskrift om

hasch, som vänder sig till tonårsföräldrar. I boken informeras

bl.a. om tidiga symptom på missbruk hos ungdomar. Riksförbundet

Hem och Skola och Föräldraföreningen Mot Narkotika har följt upp

boken på det lokala planet.

Den förra regeringen beslutade den 26 oktober 1989 att inrätta

en Aktionsgrupp mot narkotika med ställning av myndighet och

med uppgift att intensifiera samhällets samlade insatser mot

narkotika. Aktionsgruppen har bl.a. tagit initiativ till 27

regionala konferenser med politiker, administratörer och

representanter för polisen, tullen, åklagarmyndigheten,

skolorna, kriminalvården och andra som är engagerade i

narkotikabekämpningen. Syftet med konferenserna har varit att

analysera narkotikaläget i resp. region och diskutera hur det

gemensamma arbetet mot narkotikabruket skulle kunna stärkas.

Aktionsgruppen har också medverkat till att utveckla

samarbetet mellan skola, socialtjänst, polis och kommunernas

fritidsverksamhet när det gäller arbete med ungdomar som löper

risk att hamna i kriminalitet och missbruk i 13 kommuner av

olika storlek och i olika delar av landet.

Aktionsgruppens arbete avslutades den 30 juni 1991. I

slutrapporten Vi ger oss aldrig redovisas gruppens olika

aktiviteter och speglas det narkotikapolitiska läget i landet.

Tidigare behandling

Motioner om behoven av olika brottsförebyggande åtgärder,

social jour och meningsfulla fritidsaktiviteter för ungdom har

behandlats flera gånger tidigare av utskottet, senast hösten

1990 i betänkande 1990/91:SoU7 (s. 24--27). Bl.a. behandlades en

motion med samma lydelse som den nu aktuella So279 (fp).

Utskottet betonade bl.a. vikten av att olika myndigheters och

organisationers insatser på det brottsförebyggande området

samordnades väl samt hänvisade till sin tidigare uppfattning om

värdet av en väl utbyggd social jour. Beträffande den sistnämnda

frågan hade utskottet tidigare förutsatt att även de kommuner,

som saknade en utbyggd socialjour arbetade med målsättningen att

företrädare för socialtjänsten skulle kunna nås även utanför den

ordinarie arbetstiden. De då aktuella motionerna avstyrktes

(res. fp och c).

Utskottets bedömning

Utskottet anser att riksdagen inte nu bör föregripa kommande

åtgärder från regeringen i dessa frågor. Utskottet avstyrker

därför bifall till motionerna So276 (c) yrkandena 1 och 2, So279

(fp) yrkandena 1 och 3, So319 (s), So336 (fp) yrkande 9 och

So525 (fp) yrkande 5.

Öppenvårdsinsatser

Motionerna

I motion 1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts dels om alternativa vårdformer till

samhällsvård för problemfamiljer (yrkande 4), dels om s.k.

behandlingsgrupper för barn och ungdomar med särskilda behov av

stödåtgärder (yrkande 5). För familjer med stora problem

krävs ett omfattande stöd från de sociala myndigheternas sida,

anför motionärerna. Ett alternativ till samhällsvård är enligt

motionärerna att socialsekreterarna skriver kontrakt med

problemfamiljerna. Avsikten är att ta till vara föräldrarnas

kunskap och engagemang. Motionärerna anser att sådan

kontraktsvård bör utvecklas ytterligare. För det begränsade

antal barn och undomar som behöver särskilda insatser av

brottsförebyggande karaktär bör behandlingsgrupper inrättas. I

en sådan grupp skall föräldrarna samt företrädare för skola,

skolhälsovård, polis och eventuellt sjukvård och fritids ingå.

(Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju821.)

I motion 1990/91:So287 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om

sociala myndigheters möjligheter att ingripa mot unga som begår

brott på sätt som anges i motionen (yrkande 4). Motionärerna

anser att de sociala myndigheterna i större utsträckning måste

kunna ingripa mot ungdomar, som gjort sig skyldiga till brott

eller som påbörjat missbruk, även om det sker mot den unges

vilja. Det bör enligt motionärerna bli möjligt att utfärda

förbud för den unge att vistas i vissa miljöer, och den unge bör

kunna föreläggas att lämna urinprov för kontroll av att

narkotikamissbruket inte fortsätter. (Motiveringen återfinns i

motion 1990/91:Ju827.)

Bakgrund

Enligt 12 § socialtjänstlagen (1980:620) skall

socialnämnden verka för att barn och ungdom växer upp under

trygga och goda förhållanden. Socialnämnden skall vidare i nära

samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling

och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom.

Socialtjänstlagen betonar det förebyggande arbetet och att

socialnämnden bör samarbeta med andra samhällsorgan för att

försöka motverka uppkomsten av sociala problem. I

socialtjänstpropositionen (prop. 1979/80:1, del A s. 501)

uttalades att sådana förebyggande åtgärder som kunde vidtas

enligt den tidigare barnavårdslagen (1960:97) borde ersättas av

andra stöd- och hjälpåtgärder som socialnämnden kan erbjuda den

enskilde inom socialtjänsten. Dessa åtgärder tjänar sitt syfte

bäst när de ges i samförstånd med föräldrarna och den unge,

hette det. Den enda åtgärd som LVU borde anvisa var beredande av

vård utanför den unges eget hem.

I regeringens proposition 1984/85:171 om särskilda insatser

inom socialtjänsten för ungdomar i samband med missbruk och

kriminalitet m.m. lades fram förslag i syfte att förtydliga

socialtjänstens ansvar för ungdomar. Förslagen avsåg bl.a. att

motverka tendenser till att i ökande utsträckning döma ungdomar

till påföljd inom kriminalvården. Riksdagens beslut med

anledning av denna proposition (SoU 1984/85:31, rskr. 356)

innebar bl.a. ändringar i lagen (1980:621) med särskilda

bestämmelser om vård av unga (gamla LVU), så att socialnämnderna

kunde besluta om att den unge skall hålla regelbunden kontakt

med en särskilt utsedd kontaktperson eller delta i behandling i

öppna former inom socialtjänsten. I propositionen (s. 25)

berördes frågan om nämnden skulle kunna besluta om att den unge

lämnar urinprov regelbundet och på så sätt styrker sin

drogfrihet. Det var, enligt föredragandens mening, stor skillnad

mellan att den unge samtycker till att visa sin drogfrihet genom

att lämna urinprover och att han blir tvingad till det. Vidare

anfördes att det fanns risk för att själva provtagningen kunde

komma att bli alltför integritetskränkande. Mot den bakgrunden

var föredraganden inte beredd att införa bestämmelser som gav

nämnden möjlighet att ställa sådana krav på den unge.

Genom beslut den 21 februari 1990 antog riksdagen en ny lag

(SFS 1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (nya

LVU), som trädde i kraft den 1 juli 1990. Bestämmelserna om

öppenvårdstvång är i sak oförändrade i nya LVU. Enligt 22 §

får socialnämnden besluta att den unge skall hålla regelbunden

kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller att den unge

skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. En

förutsättning för dessa åtgärder är att det kan antas att den

som är under 20 år till följd av missbruk av

beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något

annat socialt nedbrytande beteende kommer att behöva beredas

vård med stöd av lagen om beteendet fortsätter. En annan

förutsättning är att det stöd eller den behandling som behövs

inte kan ges den unge med samtycke av honom själv om han fyllt

15 år och, om han står under någons vårdnad, av vårdnadshavaren.

Den förra regeringen tillsatte som tidigare påpekats en

kommitté för att göra en bred översyn av socialtjänstlagen.

Tidigare behandling

I utskottsbetänkandet 1989/90:SoU15, Vård i vissa fall av

barn och ungdomar, behandlades bl.a. en motion (m) med samma

lydelse som den nu aktuella motion So287 (m). Utskottet uttalade

bl.a. att genom en satsning på förebyggande arbete och

metodutveckling minskar socialnämndernas behov av att använda

tvång. De åtgärder, t.ex. förmaning och varning samt

föreskrifter för den unge, vilka var möjliga enligt

barnavårdslagen hade långt innan barnavårdslagen upphörde att

gälla kommit att sakna praktisk betydelse, uttalade utskottet

vidare och ansåg att de i propositionen föreslagna möjligheterna

till förebyggande åtgärder enligt LVU fick anses vara

tillräckliga. De då aktuella motionerna avstyrktes med

hänvisning härtill (res. m). Riksdagen följde utskottet.

Hösten 1990 behandlade utskottet åter motioner som motsvarar

de nu aktuella, bl.a. en motion (c) om nya vårdformer som

alternativ till samhällsvård. Utskottet (1990/91:SoU7)

avstyrkte motionerna med hänvisning till den pågående

utredningen om de allmännas insatser vid brott av unga (betr.

vissa öppenvårdsinsatser res. m, betr. alternativa vårdformer

res. fp, c).

Som ovan nämnts beslutade den dåvarande regeringen förra året

att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté för att

utvärdera nuvarande regelsystem för unga lagöverträdare samt

lämna förslag till i vilka former och på vilket sätt det

allmänna i framtiden bör ingripa när ungdomar, som har fyllt 15

år, begår brott (dir. 1990:53). Huvuduppgiften skall vara att

undersöka om den nuvarande fördelningen av uppgifter mellan

socialtjänsten och rättsväsendet är väl avvägd när det gäller

unga lagöverträdare och om samordningen mellan myndigheterna kan

förbättras. Enligt sina direktiv skall kommittén också kunna

överväga olika reaktionsformer, exempelvis av det slag som man

nyligen beslutat inleda en försöksverksamhet med i Danmark (s.k.

ungdomskontrakt). Ett sådant kontrakt skall enligt den danska

modellen skrivas under av den unge, hans föräldrar samt polisen

och de sociala myndigheterna. Kontraktet innebär att den unge

skall avhålla sig från brott och förplikta sig att delta i olika

aktiviteter.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att riksdagen inte nu bör föregripa kommande

åtgärder från regeringen i dessa frågor. Utskottet avstyrker

därför motionerna So276 (c) yrkandena 4 och 5 och motion So287

(m) yrkande 4.

Ungdomsmottagningar

Motionerna

I motion 1990/91:So424 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vikten av att den försämrade ekonomiska

situationen i kommuner och landsting inte leder till att

ungdomsmottagningarnas verksamhet äventyras (yrkande 1).

Motionärerna hänvisar till ungdomsmottagningarnas betydelse för

det HIV-förebyggande arbetet.

I motion 1990/91:So428 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ungdomsmottagningar (yrkande 3). Enligt

motionärerna är dagens höga aborttal ett tecken på att

samhällets abortförebyggande insatser är otillräckliga. Det är

därför särskilt viktigt att ungdomsmottagningarna bevaras och

får erforderliga resurser.

I motion 1990/91:So451 av Karin Falkmer m.fl. (m) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om etablering av fler ungdomsmottagningar, även

med organisationer och stiftelser som ansvariga (yrkande 3).

Ungdomsmottagningarna är enligt motionärerna en mycket viktig

resurs i det abortförebyggande arbetet. Även sådana mottagningar

som startas och drivs av organisationer och stiftelser bör

stödjas av det offentliga.

Bakgrund

Socialstyrelsen har utarbetat ett förslag till program för

abortförebyggande åtgärder där målgrupper, förslag till

åtgärder, innehåll och metoder i upplysningen diskuteras mot

bakgrund av utvecklingen (SoS-rapport 1990:39). I rapporten

framhålls bl.a. ungdomsmottagningarnas roll i det abort- och

STD-förebyggande arbetet (STD = sexually transmitted diseases,

sexuellt överförbara sjukdomar). Socialstyrelsen uttalar också

en avsikt att med socialdepartementet ta upp en diskussion om

att ett utvecklingsbidrag bör införas med syftet att stimulera

abortförebyggande arbete och hitta nya metoder i arbetet med att

nå specifika målgrupper.

För att få mer kunskap om hälso- och sjukvårdshuvudmännens

arbete för att bekämpa sexuellt överförbara sjukdomar men också

i syfte att minska antalet aborter har Landstingsförbundet i

samverkan med socialstyrelsen genomfört en enkät som besvarats

av samtliga hälso- och sjukvårdshuvudmän. Enligt

Landstingsförbundet fanns i januari 1989 totalt 117

ungdomsmottagningar och 11 var under uppbyggnad. Det enda län

som saknade ungdomsmottagning var Kalmar län.

Socialstyrelsen har i sitt arbete med att utvärdera

socialtjänstlagstiftningens tillämpning, det s.k.

REBUS-projektet, även behandlat ungdomsmottagningarna och

framhållit att dessas verksamhet är viktig och bör stödjas.

Tidigare behandling

I samband med 1990/91 års budgetberedning behandlades ett

motionsyrkande om statsbidrag till ungdomsmottagningar

(betänkande 1989/90:SoU17 s. 72). I betänkandet framhöll

utskottet vikten av att de särskilda ungdomsmottagningarnas

verksamhet stärks och byggs ut. För att nå ett gott resultat i

arbetet med att förebygga spridning av könssjukdomar och abort

bland ungdomarna behövdes enligt utskottet samverkande insatser

från samhällets olika organ. Utskottet delade motionärernas

uppfattning att det är stora fördelar med särskilda

ungdomsmottagningar med en bred kompetens hos personalen och med

ett arbetssätt inriktat på en helhetssyn på ungdomarna och deras

problem. Utskottet var dock inte berett att ställa sig bakom

kravet på ett särskilt statsbidrag för att stimulera utbyggnaden

av de särskilda ungdomsmottagningarna och avstyrkte därför den

då aktuella motionen. Riksdagen följde utskottet (res. mp).

I betänkandet 1990/91:SoU4 behandlade utskottet utförligt

motioner om abortförebyggande arbete och om bl.a.

ungdomsmottagningar. Utskottet framhöll bl.a. att det

abortförebyggande arbetet måste bedrivas aktivt. Kommuner och

landsting måste noga analysera behovet av åtgärder för att

åstadkomma en minskning av aborterna och avsätta resurser för

detta arbete. Ungdomarna är en mycket viktig grupp att nå i det

abortförebyggande arbetet, uttalade utskottet. I likhet med

motionärerna och socialstyrelsen i dess abortförebyggande

program ville utskottet framhålla ungdomsmottagningarnas roll.

Mottagningarna hade enligt utskottet visat sig kunna nå

ungdomarna och få dem att ta itu med problemen. Det fanns enligt

utskottet anledning att även betona att arbetet med att

förebygga de sexuellt överförbara sjukdomarna har ett nära

samband med det abortförebyggande arbetet. Utskottet ansåg det

angeläget att socialstyrelsens handlingsprogram med dess

omfattande förslag till abortförebyggande insatser verkligen

kunde föras ut i praktiskt arbete i landstingen. Utskottet

förutsatte att regeringen snabbt skulle pröva de förslag i

handlingsprogrammet som förutsatte regeringens medverkan. Vad

utskottet anfört gavs regeringen till känna.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att regeringens åtgärder för att stimulera

abortförebyggande arbete bör avvaktas. Motionerna 1990/91:So424

(c) yrkande 1, 1990/91:So428 (fp) yrkande 3 och 1990/91:So451

(m) yrkande 3 avstyrks därför.

Barns talerätt i sociala mål

Motionen

I motion 1990/91:So204 av Lena Öhrsvik (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om snara åtgärder för att lösa frågan om barns

talerätt i sociala mål. Frågan har enligt motionären utretts i

14 år och bör snarast få en lösning.

Bakgrund

En liknande motion (s) behandlades av utskottet i betänkandet

1989/90:SoU15. För en utförligare bakgrund hänvisas till

detta betänkande. Utskottet ansåg då i likhet med motionären att

det kunde finnas skäl att överväga hur barnets ställning i mål

och ärenden enligt LVU skulle kunna stärkas. Utskottet hänvisade

till utredningen om barnets rätt och dess betänkande (SOU

1987:7) Om barn i vårdnadstvister. Utredningens förslag innebar

bl.a. att barn fr.o.m. 12 års ålder skall få talerätt i både

sociala mål och mål om vårdnad och umgänge samt verkställighet.

Utskottet ansåg att regeringens ställningstagande till

utredningens förslag borde avvaktas och avstyrkte motionen.

I proposition 1990/91:8 Vårdnad och umgänge berördes inte

frågan om barns talerätt. Lagutskottet ansåg vid

riksdagsbehandlingen av propositionen hösten 1990 att det hade

varit önskvärt om i propositionen hade redovisats vilken

inställning regeringen har till de förslag om talerätt m.m. som

lagts fram av utredningen om barnens rätt (1990/91:LU13 s. 43).

Med anledning av flera motioner om talerätt för barn i

vårdnads- och umgängesmål ansåg lagutskottet att det fanns

anledning att överväga en ordning som medgav att barnets

uppfattning i vårdnads- och umgängesmål kunde tas till vara på

ett mer påtagligt sätt än vad gällande rätt erbjuder. Vidare

borde barnens möjligheter att få ett grundläggande inflytande i

vårdnads- och umgängesprocesser öka. Enligt lagutskottets mening

var det emellertid inte givet att en talerätt för barnet med

formell partställning i processen och tillgång till offentligt

biträde och ombud var den enda tänkbara lösningen. Det kunde

också finnas andra tänkbara sätt att ge barnet en starkare och

mer framskjuten position i vårdnads- och umgängestvister.

Lagutskottet var emellertid inte berett att i betänkandet ta

ställning till hur frågan närmare skulle lösas. Spörsmålet borde

därför övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang. Det borde

ankomma på regeringen att bestämma formerna härför. Vad

lagutskottet anfört gavs regeringen till känna.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa regeringens

kommande åtgärder i denna fråga. Motion So204 (s) avstyrks

därför.

FN-konventionen om barnets rättigheter

Motionen

I motion 1990/91:So632 av Ulla Tillander m.fl. (c) yrkas

att riksdagen hos regeringen begär en rapport om vilka åtgärder

som vidtagits för att sprida information om konventionen och om

den prövning som gjorts för att få till stånd en bättre svensk

överensstämmelse med konventionen (yrkande 8). Det gäller

enligt motionärerna att förverkliga konventionens normer och det

kan därvid bli aktuellt att se över reglerna om frihetsberövande

och barnpornografi.

Bakgrund

I betänkandet 1989/90:SoU28 behandlades regeringens

proposition 1989/90:107 Godkännande av FN-konventionen om

barnets rättigheter. För en utförlig bakgrund hänvisas till

detta betänkande. Konventionen ratificerades av Sverige den 29

juni 1990 och trädde i kraft den 2 september samma år. För att

kontrollera efterlevnaden av konventionen har FN tillsatt en

särskild kommitté.

Regeringen har beslutat att från allmänna arvsfonden anvisa 10

milj.kr. per år under en treårsperiod för att bl.a. ge

frivilligorganisationerna möjlighet att sprida kunskap om

barnkonventionen. Hitills i år har drygt 7 milj.kr. delats ut.

En interdepartemental arbetsgrupp med socialdepartementets

expeditionschef som ordförande följer tillämpningen av

barnkonventionen i Sverige. Sverige skall avge rapport till FN i

september 1992.

Utskottets bedömning

Mot bakgrund av den här lämnade redovisningen anser utskottet

inte att motion 1990/91:So632 (c) yrkande 8 påkallar någon

åtgärd av riksdagen. Motionen avstyrks därför.

Barns miljö

Motionerna

I motion 1990/91:So308 av Eva Goës m.fl. (mp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om hälsorisker för barn i storstadsmiljö vid

inandning av bilavgaser (yrkande 1). Barn i storstad är

enligt motionärerna speciellt utsatta. Trafiken är den stora

boven när det gäller de hälsorisker som barn utsätts för, och

90--95 % av de farliga ämnena i den luft som barn inandas kommer

från bilavgaser.

I motion 1990/91:So474 av Eva Johansson m.fl. (s)

hemställs om tillkännagivanden om åtgärder mot buller i barnens

miljö (yrkande 1), om ytterligare forskning om

bildskärmarnas inverkan på barnen och en samlad och

lättbegriplig redovisning av de kunskaper som finns (yrkande

2), om en översyn om hur hygieniska gränsvärden skall sättas

med avseende på barnen (yrkande 3) och

om intensifierad forskning av hur gifter och andra stressmoment

påverkar barnen (yrkande 4). I samband med utarbetandet av

ett åtgärdsprogram mot buller enligt riksdagens tidigare begäran

bör barnens situation studeras särskilt. I arbetet bör också

ingå att studera möjligheterna till åtgärder mot det ständiga

bakgrundsljud som påverkar främst barnens hörsel. Motionärerna

påpekar vidare att barn tillbringar alltmer av sin tid framför

TV-apparater och bildskärmar. Kunskaper om hur bildskärmarna

påverkar barnen saknas. Hygieniska gränsvärden för olika slags

gifter m.m. sätts i förhållande till vad den vuxne anses tåla.

Motionärerna anser att en översyn behöver göras av hur

gränsvärdena bör sättas med avseende på barnen. Slutligen

efterlyser motionärerna mer forskning om hur växande människor

tål stress från gifter m.m., så att framtida beslut som rör

barnen kan fattas på säkrare grunder än i dag.

Bakgrund

Besvär till följd av bilavgaser har undersökts av

Bilavgaskommittén och statens miljömedicinska laboratorium

(1983). I denna undersökning har befolkningen i Stockholm,

Västerås och Umeå angett höga besvärsfrekvenser (46--61 %) till

följd av bilavgaser. Andelen mycket besvärade i

normalpopulationen varierade mellan 6 och 15 %. Högsta

besvärsfrekvensen erhölls vid gator med stora trafikflöden.

Utvärderingen gav ett kraftigt stöd för hypotesen att det

föreligger ett orsakssamband mellan exponeringen för bilavgaser

och besvären. Resultatet av besvärsundersökningen talar också

för att betydande grupper av känsliga personer besväras

väsentligt mer än genomsnittsmänniskan. (Allergiutredningens

betänkande SOU 1989:76 s. 220--221.)

Genom åtgärder vid förbränningsanläggningar och framför allt

införandet av katalytisk avgasrening på personbilar fr.o.m. 1989

års modeller och andra åtgärder förväntas utsläppet av

kväveoxider minska med ca 20--30% under perioden 1980--1995. I

tätorter är i dag trafiken den dominerande

luftföroreningskällan, anför allergiutredningen. Trots skärpta

krav på utsläpp från personbilar och lastbilar och bussar

förväntas bilavgasproblem kvarstå i storstadsområdena. Vilka

problem som kommer att finnas kvar till år 2000 beror på vilken

trafikökning som kan förväntas. I storstadområdena var

trafikökningen 10 % under 1986 och 1987. Enligt

allergiutredningen äter trafikökningen därmed upp vinsten med

den katalytiska avgasreningen.

Bl.a. från naturvårdsverket har framhållits att avgasproblemet

kan minskas genom en bättre trafik- och samhällsplanering (SOU

1989:76 s. 223).

Barnmiljörådet gjorde år 1986 en enkät hos olika myndigheter

om hälsorisker och andra konsekvenser för barn som sitter

framför bildskärmar. En fråga som myndigheterna skulle

besvara var om riskerna för barn och ungdomar vid dataanvändning

var större än för vuxna. Bl.a. arbetarskyddsstyrelsen och

statens miljömedicinska laboratorium svarade nej på den frågan.

Folkhälsogruppen har i sin rapport nr 8 Hela folkets hälsa

bl.a. behandlat folkhälsa ur ett barn- och ungdomsperspektiv.

Enligt folkhälsogruppen motiverar barns större känslighet än

vuxnas att gränsvärdesättningen för tillåtna ämnen i miljön och

olika produkter utgår från barn i större utsträckning än vad som

i dag är fallet (rapporten s. 113).

Ett hygieniskt gränsvärde anger en högsta koncentration av

en luftförorening som är godtagbar i luften på en arbetsplats. I

arbetsmiljöförordningen (1977:1166) anges att

arbetarskyddsstyrelsen har rätt att meddela gränsvärden för

kontroll och planering av arbetsmiljön. Gränsvärdet skall gälla

även för långvarigt arbete och också för grupper av arbetstagare

som kan vara särskilt känsliga.

Regeringen uppdrog i juli 1989 åt arbetarskyddsstyrelsen att

genomföra en utvärdering av åtgärder inom bullerområdet.

Uppdraget redovisades till arbetsmarknadsdepartementet i augusti

1989 och redovisas i Arbetsmiljökommissionens betänkande, SOU

1990:49 bil. 2.

Frågan om buller i bl.a. barns miljö har behandlats på ett

nordiskt seminarium "När är ett hus sunt" med deltagare från

bl.a. Karolinska institutet, Institutet för miljömedicin och

statens råd för byggforskning. I en rapport från seminariet,

publicerad hösten 1991, föreslås normer och riktlinjer för

bakgrundsbuller, för enstaka bullerhändelser och för

efterklangstider i skolor och barnstugor. En sänkning av nu

gällande decibeltal och efterklangstider rekommenderas.

Vaksamhet skall enligt rapporten riktas mot valet av vägg- och

golvbeläggningar, stolar, bord m.m. i skolor för att minimera

plötsliga och oväntade ljud.

Enligt allergiutredningen är tobaksröken den viktigaste källan

till luftföroreningar i byggnader där rökning förekommer. Det

finns enligt utredningen ett tydligt samband mellan

överkänslighetsbesvär och rökning, liksom man kan se ett samband

mellan rökning och allergiutveckling. Barn är särskilt utsatta,

eftersom de oftast saknar möjlighet att själva påverka

situationen då vuxna röker i deras omgivning, (SOU 1989:76 s.

129). Allergiutredningen har föreslagit en lagstadgad skyldighet

att ordna rökfria offentliga lokaler, transportmedel samt

arbetslokaler. Allergiutredningen har i sitt utredningsarbete

också påvisat att luftkvaliteten inomhus på många håll i

bostäder, barnomsorgslokaler, skolor och kontor inte uppnår

acceptabel standard.

I betänkandet pekar man på att utvecklingen på bygg- och

materialsidan de senaste decennierna har lett till helt nya

material och problem med kemikalieavgivning. Ny byggteknik och

nya byggnadsmetoder har inneburit fukt och mögelskador.

Energisparandet har lett till täta hus och kvalstertillväxt. I

kontorslokaler och liknande har återluft och heltäckande

textilmattor varit vanligt förekommande. Städningen har

försämrats. Detta i kombination med dåligt fungerande

ventilation och låg luftväxling har resulterat i en ur hygienisk

synpunkt undermålig inomhusluft. Detta gäller i synnerhet

barnens miljöer men också bostäder och kontor.

Brister i barns miljö tillmäts i allergiutredningens

betänkande stor betydelse för allergiutvecklingen, dels på grund

av den höga allergi-/överkänslighetsfrekvensen bland barn

(vart tredje skolbarn), dels på grund av de uppenbara bristerna

i barnens miljöer men också med utgångspunkt från kunskap om

barns känsliga immunsystem.

Från landets största arbetsplats, skolan, med 1,3 miljoner

elever och ca 200 000 anställda har det kommit många

larmrapporter de senaste åren om att elever vistas i

hälsovådliga lokaler. Larmen avser mögel, fukt i golv, väggar

och tak och eftersatt underhåll, men framför allt dålig eller

obefintlig ventilation och bristande städning. Från

skolhälsovården framhålls att detta medför problem för

allergiska barn i skolan (betänkandet s. 145--152).

Utskottets bedömning

Som framgått av den här lämnade redovisningen har flertalet av

de frågor om barns miljö som tas upp i de nu aktuella motionerna

varit föremål för utredning i olika sammanhang. Utskottet anser

mot bakgrund härav att det inte behövs något initiativ av

riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So308 (mp) yrkande

1 och 1990/91:So474 (s) yrkandena 1--4. Motionerna avstyrks

därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förebyggande barn och ungdomsvård

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So222 yrkandena

8, 9 och 12, 1990/91:So226 yrkande 2, 1990/91:So425,

1990/91:So466, 1990/91:So631 yrkande 4 och 1990/91:So632

yrkande7,

2. beträffande behovet av utbildningsinsatser

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So222 yrkande 3 och

1990/91:So237 yrkande 2,

3. beträffande Minimal Brain Dysfunction

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So223 yrkande 3 och

1990/91:So493,

4. beträffande barnolycksfall

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So222 yrkandena 1 och

2 och 1990/91:So327,

5. beträffande sexuella övergrepp mot barn m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So222 yrkande 11,

1990/91:So225, 1990/91:So226 yrkande 4, 1990/91:So250,

1990/91:So311 yrkande 2,

6. beträffande barnombudsman

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So226 yrkande 1,

1990/91:So247, 1990/91:So311 yrkande 1, 1990/91:So337 och

1990/91:So622 yrkande 4,

7. beträffande familjerådgivning

att riksdagen avslår motion 1990/91:So622 yrkande 2,

8. beträffande barn och ungdomspsykiatrin

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So222 yrkande 7,

1990/91:So333 yrkande 1 och 1990/91:So440,

9. beträffande psykologisk behandling i samband med

engagemang i sekter

att riksdagen avslår motion 1990/91:So515,

10. beträffande vårdnadsöverflyttningar

att riksdagen avslår motion 1990/91:So222 yrkandena 5 och 6,

11. beträffande behovet av dokumentation

att riksdagen avslår motion 1990/91:So222 yrkande 4,

12. beträffande brottsförebyggande insatser

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So276 yrkandena 1 och

2, 1990/91:So279 yrkandena 1 och 3, 1990/91:So319,

1990/91:So336 yrkande 9 och 1990/91:So525 yrkande 5,

13. beträffande öppenvårdsinsatser

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So276 yrkandena 4 och

5 och 1990/91:So287 yrkande 4,

14. beträffande ungdomsmottagningar

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So424 yrkande 1,

1990/91:So428 yrkande 3 och 1990/91:So451 yrkande 3,

15. beträffande barns talerätt i sociala mål

att riksdagen avslår motion 1990/91:So204,

16. beträffande FN-konventionen om barnets rättigheter

att riksdagen avslår motion 1990/91:So632 yrkande 8,

17. beträffande barns miljö

att riksdagen avslår motion 1990/91:So308 yrkande 1 och

1990/91:So474.

Stockholm den 5 november 1991

På socialutskottets vägnar

Bo Holmberg

I beslutet har deltagit:

Bo Holmberg (s), Sten Svensson (m), Göte Jonsson (m), Anita

Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh

(c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingela Thalén

(s), Johan Brohult (nyd), Jan Andersson (s), Leif Carlson (m),

Maj-Inger Klingvall (s) och Chatrine Pålsson (kds).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Gudrun Schyman (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Motionerna1

Utskottet6

Förebyggande barn- och ungdomsvård6

Behovet av utbildningsinsatser10

Minimal Brain Dysfunction (MBD)12

Barnolycksfall13

Sexuella övergrepp mot barn m.m.16

Barnombudsman20

Familjerådgivning21

Barn- och ungdomspsykiatrin22

Psykologisk behandling i samband med engagemang i sekter25

Vårdnadsöverflyttningar26

Behovet av dokumentation29

Olika brottsförebyggande insatser31

Öppenvårdsinsatser34

Ungdomsmottagningar37

Barns talerätt i sociala mål39

FN-konventionen om barnets rättigheter40

Barns miljö40

Hemställan43