Bet. 1991/92:SoU15

Socialutskottets betänkande

1991/92:SOU15

Socialpolitik -- inriktning och anslag

Innehåll

Sammanfattning

Proposition 1991/92:100 bil. 6

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1991/92

SoU15

Sammanfattning

I betänkandets första del behandlas frågor om inriktningen av

socialpolitiken mot bakgrund av uttalanden i budgetpropositionen

och olika motionsyrkanden väckta under den allmänna

motionstiden. I betänkandets andra del behandlas samtliga

anslagsyrkanden och andra yrkanden i budgetpropositionen inom

socialutskottets beredningsområde samt ett stort antal motioner

från allmänna motionstiden som rör anslagen för budgetåret

1992/93. Totalt behandlas 324 motionsyrkanden. Anslagen E 15--16

behandlas av försvarsutskottet i dess betänkande 1991/92:FöU12.

Utskottet ställer sig helt bakom den inriktning av

socialpolitiken som redovisas i budgetpropositionen.

Socialdemokraterna har i motioner lagt fram förslag till

socialpolitiska åtgärder med en annan inriktning. Dessa motioner

avstyrks av utskottet.

Utskottet ställer sig också bakom regeringens anslagsförslag

och de förslag till lagändringar som läggs fram i propositionen

samt avstyrker samtliga motioner som rör de olika sakområdena.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet redovisar i olika

reservationer resp. i en meningsyttring sin syn på inriktningen

av socialpolitiken.

I fråga om anslagen har anmälts 26 reservationer från

Socialdemokraterna och en meningsyttring från Vänsterpartiet.

Av innehållsförteckningen på betänkandets sista sidor framgår

hur reservationerna och meningsyttringen fördelar sig på olika

områden.

FEMTE HUVUDTITELN

Proposition 1991/92:100 bil. 6

Regeringen har under anslagen A 1--A 7 (s. 16--24) föreslagit

A 1 att riksdagen till Socialdepartementet för budgetåret

1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 47 862 000 kr.

A 2 att riksdagen till Utredningar m.m. för budgetåret 1992/93

anvisar ett reservationsanslag på 30 905 000 kr.

A 3 att riksdagen till Uppföljning, utvärdering m.m. för

budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 25 870 000

kr.

A 4 att riksdagen till Internationell samverkan för budgetåret

1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 39 162 000 kr.

A 5 att riksdagen till Socialvetenskapliga forskningsrådet för

budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 79 175 000

kr.

A 6 att riksdagen till Insatser mot aids för budgetåret

1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 192 720 000 kr.

A 7 att riksdagen till Avvecklingskostnader för budgetåret

1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 35 000 000 kr.

Regeringen har under anslagen C 1 (s. 43--46), C 5 (s. 52--53)

och C7--C 8 (s. 54--55) föreslagit

C 1

dels att riksdagen antar de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1991:486) om ändring i lagen

(1991:233) om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,

2. lag om ändring i lagen (1991:1940) om ändring i lagen

(1991:486) om ändring i lagen (1991:233) om ändring i lagen

(1947:529) om allmänna barnbidrag,

3. lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,

dels att riksdagen till Allmänna barnbidrag för budgetåret

1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 17 645 000 000 kr.

C 5

dels att riksdagen antar de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,

2. lag om ändring i lagen (1984:1095) om förlängt

bidragsförskott för studerande,

dels att riksdagen till Bidragsförskott för budgetåret

1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 3 085 000 000 kr.

C 7

dels att riksdagen antar det i propositionen framlagda

förslaget till

lag om ändring i lagen (1984:1096) om särskilt bidrag till

vissa adoptivbarn,

dels att riksdagen till Särskilt bidrag för vissa

adoptivbarn för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på

8 250 000 kr.

C 8 att riksdagen till Bidrag till kostnader för

internationella adoptioner för budgetåret 1992/93 anvisar ett

förslagsanslag på 22 000 000 kr.

Regeringen har under anslagen E 1--14 och E 17--19 (s.

109--146) föreslagit

E 1 att riksdagen till Socialstyrelsen för budgetåret 1992/93

anvisar ett förslagsanslag på 205 744 000 kr.

E 2 att riksdagen till Läkemedelsverket för budgetåret 1992/93

anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.

E 3 att riksdagen till Rättsmedicinalverket för budgetåret

1992/93 anvisar ett ramanslag på 161 444 000 kr.

E 4 att riksdagen till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för

budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 12 692 000 kr.

E 5 att riksdagen till WHO-enheten för rapportering av

läkemedelsbiverkningar för budgetåret 1992/93 anvisar ett

förslagsanslag på 2479000 kr.

E 6 att riksdagen till Statens institut för psykosocial

miljömedicin för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag

på 5 741 000 kr.

E 7 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium:

Uppdragsverksamhet för budgetåret 1992/93 anvisar ett

förslagsanslag på 1 000 kr.

E 8 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium:

Centrallaboratorieuppgifter för budgetåret 1992/93 anvisar ett

förslagsanslag på 46 222 000 kr.

E 9 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium:

Försvarsmedicinsk verksamhet för budgetåret 1992/93 anvisar ett

förslagsanslag på 4 938 000 kr.

E 10 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium:

Utrustning för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag

på 2 584 000 kr.

E 11 att riksdagen till Epidemiberedskap m.m. för budgetåret

1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 16 036 000 kr.

E 12 att riksdagen till Bidrag till Sjukvårdens och

socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut för

budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 30 375 000 kr.

E 13 att riksdagen till Bidrag till allmän sjukvård m.m. för

budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 3 495 682 000

kr.

E 14 att riksdagen till Specialistutbildning av läkare m.m.

för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på

30443000 kr.

E 17 att riksdagen till Statens folkhälsoinstitut för

budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 106 883 000

kr.

E 18 att riksdagen till Särskilt statsbidrag för viss

vårdgaranti för budgetåret 1992/93 anvisar ett

reservationsanslag på 250 000 000 kr.

E 19

dels att riksdagen godkänner att statens beredning för

utvärdering av medicinsk metodik ombildas till en fristående

myndighet med de uppgifter som angetts i propositionen,

dels att riksdagen till Statens beredning för utvärdering

av medicinsk metodik för budgetåret 1992/93 anvisar ett

reservationsanslag på 11 408 000 kr.

Regeringen har under anslagen F 1--4 (s. 153--161) föreslagit

F 1 att riksdagen till Bidrag till barnomsorg för budgetåret

1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 13 690 000 000 kr.

F 2 att riksdagen till Bidrag till invandrar- och flyktingbarn

i förskolan för budgetåret 1992/93 anvisar ett anslag på

40000000 kr.

F 3 att riksdagen till Barnmiljörådet för budgetåret 1992/93

anvisar ett förslagsanslag på 5 199 000 kr.

F 4

dels att riksdagen godkänner att verksamheten inom NIA:s

ansvarsområde skall ha den övergripande målsättning som

förordats i avsnittet Slutsatser i propositionen,

dels att riksdagen till Statens nämnd för internationella

adoptionsfrågor för budgetåret 1992/93 anvisar ett ramanslag på

5 828 000 kr.

Regeringen har under anslagen G 1--15 (s. 170--191) föreslagit

G 1 att riksdagen till Bidrag till service och vård för

budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 7 976 000 000

kr.

G 2 att riksdagen till Bidrag till färdtjänst, servicelinjer

m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på

797000000 kr.

G 3 att riksdagen till Kostnader för viss omsorg om psykiskt

utvecklingsstörda m.fl. för budgetåret 1992/93 anvisar ett

reservationsanslag på 45 521 000 kr.

G 4 att riksdagen till Nämnden för vårdartjänst för budgetåret

1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 122 328 000 kr.

G 5 att riksdagen till Ersättning för texttelefoner för

budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 74 600 000 kr.

G 6 att riksdagen till Ersättning till postverket för

befordran av blindskriftsförsändelser för budgetåret 1992/93

anvisar ett förslagsanslag på 46 169 000 kr.

G 7 att riksdagen till Kostnader för viss verksamhet för

handikappade för budgetåret 1992/93 anvisar ett

reservationsanslag på 56 260 000 kr.

G 8 att riksdagen till Statens hundskola för budgetåret

1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.

G 9 att riksdagen till Statens handikappråd för budgetåret

1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 5 955 000 kr.

G 10 att riksdagen till Bidrag till handikapporganisationer

för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på

129248000 kr.

G 11 att riksdagen till Bilstöd till handikappade för

budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 206 000 000

kr.

G 12 att riksdagen till Bidrag till byggande av gruppbostäder

och andra alternativa boendeformer anvisar ett

reservationsanslag på 400 000 000 kr.

G 13 att riksdagen till Bidrag för viss ombyggnad av sjukhem

m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på

200 000 000 kr.

G 14 att riksdagen till Bidrag till kommunerna för medicinskt

färdigbehandlade för budgetåret 1992/93 anvisar ett anslag på

700 000 000 kr.

G 15 att riksdagen till Utvecklingsmedel m.m. för budgetåret

1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 11 946 000 kr.

Regeringen har under anslagen H 1--4 (s. 209--214) föreslagit

H 1 att riksdagen till Centralförbundet för alkohol- och

narkotikaupplysning, CAN, för budgetåret 1992/93 anvisar ett

reservationsanslag på 7 964 000 kr.

H 2 att riksdagen till Bidrag till missbrukarvård och

ungdomsvård för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på

950 000 000 kr.

H 3 att riksdagen till Bidrag till organisationer för

budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 28 755 000

kr.

H 4 att riksdagen till Utvecklings- och försöksverksamhet för

budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 29 003 000

kr.

Motioner

1991/92:So202 av Kurt Ove Johansson och Anita Modin (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sänkning av åldern vid alla inköp av

alkoholhaltiga drycker från 20 år till 18 år.

1991/92:So203 av Knut Billing (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar att ändra lagen om handel med rusdrycker så att de

fasta teatrarna kan ges tillstånd att servera öl och vin under

paus i pågående föreställning.

1991/92:So205 av Lennart Brunander (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts för

att beräkna omfattningen av den oregistrerade

alkoholkonsumtionen och med uppgift att föreslå åtgärder för att

minska denna konsumtion.

1991/92:So206 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om insatser för att förebygga och minska

förekomsten av spelberoende,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om finansiering av insatser mot spelberoende,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om det planerade folkhälsoinstitutets roll i

arbetet med att förebygga och minska förekomsten av

spelberoende.

1991/92:So207 av Bo Nilsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att begreppet "väsentliga

förflyttningssvårigheter" i reglerna om bilstöd till

handikappade ges en vidare tolkning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den s.k. 49-årsgränsen tas bort,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att bilstödet inte skall påverka

handikappersättningens storlek,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behov av bilstöd också till

fosterföräldrar.

1991/92:So208 av Bo Nilsson och Lena Öhrsvik (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om frågor som bör tas med i den utredning som

pågår i riksförsäkringsverket,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

eventuella förslag till förbättringar i anledning av motionen

föreläggs snarast.

1991/92:So211 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avskaffa de regleringar som

begränsar Systembolagets öppettider,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Systembolagets affärsetablering och

försäljningsformer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Systembolagets skyldighet att bedriva

alkoholpolitisk upplysning.

1991/92:So214 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar avskaffa lördagsstängningen på Systembolaget.

1991/92:So215 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att omgående starta en försöksverksamhet med

möjlighet för livsmedelshandlarna i Stockholmsområdet att

saluföra lättviner och motsvarande alkoholsvaga drycker.

1991/92:So219 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om överförande av beslut om

serveringstillstånd från länsstyrelserna till kommunerna.

1991/92:So220 av Ingrid Andersson och Gunnar Thollander (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att effekterna av ökade

"självrisker" och andra avgifter analyseras från

fördelningspolitisk synpunkt och redovisas.

1991/92:So221 av Bo Arvidson och Jan Backman (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om tydligare regler för antalet boende i

gruppboende.

1991/92:So222 av Sonia Karlsson och Berit Löfstedt (s) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den som bor tillsammans med en förälder under äktenskapsliknande

förhållanden bör likställas med förälder vid tillämpning av

bestämmelserna om bilstöd till handikappade,

2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger

regeringen till känna att möjlighet till dispens från gällande

bestämmelser om bilstöd för handikappade bör skapas för

samboende.

1991/92:So223 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att i den aviserade alkoholutredningen

lyfta fram situationen för barnen till alkoholmissbrukande

föräldrar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om projektet Alkohol, Länssjukvård och

Primärvård, ALP-projektet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om projektet Föräldrar och Alkohol,

FA-projektet.

1991/92:So224 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den generella välfärdspolitikens betydelse

för människor med funktionshinder,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheterna för handikappade att delta i

fritids- och kulturaktiviteter,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av insatser för familjer med

handikappade barn och för gruppen föräldrar med funktionshinder,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om färdtjänstens betydelse för människor med

funktionshinder,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av förbättringar av bilstödet,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den nya teknikens möjligheter för

handikappade,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om handikapporganisationernas betydelse i det

europeiska integrationsarbetet,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en utvidgad rättighetslag för

människor med stora funktionshinder,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att tydliggöra landstingens

ansvar för habilitering och rehabilitering,

hjälpmedelsförsörjning och tolkverksamhet.

1991/92:So225 av Ingvar Björk och Börje Nilsson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om färdtjänsten.

1991/92:So226 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar ändra lagen (1977:293) om handel med

drycker i enlighet med vad som i motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder mot alkoholmissbruket.

1991/92:So227 av Inger René och Karin Falkmer (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om rätt till bilstöd för handikappade barn med

familjehemsplacering.

1991/92:So229 av Jan Andersson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om kooperativa lösningars betydelse för

handikappade.

1991/92:So230 av Hans Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär en utredning om på vilket sätt föräldrar

kan garanteras ersättning om man tvingas avstå från

förvärvsarbete på grund av att barnomsorgen tillfälligtvis inte

fungerar.

1991/92:So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inriktningen av socialpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om principerna för rättvisa, kvalitet och

valfrihet i barnomsorgen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag på hur alla

barns rätt till förskola skall lagfästas,

4. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av vilket

lagstöd som krävs för att garantera rättssäkerhet, sekretess,

lika behandlingsprinciper, uppföljning och kvalitetskontroll när

kommuner lämnar över verksamhet till andra huvudmän, genom

tilläggsdirektiv till socialtjänstkommittén,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rättvise- och kvalitetskrav på olika

områden inom socialtjänsten,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en ombudsman för barn och unga,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inriktningen av familjepolitiken så att

alla barn ges goda och likvärdiga uppväxtvillkor,

9. att riksdagen beslutar om en höjning av barnbidraget till

10 020 kr. per barn och år fr.o.m. den 1 juli 1992,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fullföljande av Ädel-reformen enligt

riksdagens beslut,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av stöd till handikappade och

deras organisationer.

1991/92:So234 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att

riksdagen beslutar anpassa minimiåldern för inköp på

Systembolaget till myndighetsåldern.

1991/92:So235 av Britta Sundin m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om EG och alkoholpolitiken.

1991/92:So237 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om analys och studier av ett system med s.k. Gentjänst.

1991/92:So239 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behov av ytterligare medel för framställning

av teckenspråksmaterial och framtagning av ett teckenlexikon.

1991/92:So240 av Gunhild Bolander och Stina Gustavsson (c)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av översyn av regelverket för

indragning av tillstånd för alkoholservering då given

lagstiftning inte efterlevs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tilläggsdirektiv till alkoholkommissionen.

1991/92:So242 av Alwa Wennerlund m.fl. (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändring av omsorgslagen så att vårdhemmen

för psykiskt handikappade patienter kan finnas kvar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att de psykiskt handikappade patienterna

ges valfrihet i fråga om boende,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att de psykiskt handikappade patienterna

ges adekvat medicinsk vård och behandling.

1991/92:So243 av Harald Bergström m.fl. (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om motiv för införande av varningstexter på

vin- och spritflaskor,

2. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får

i uppdrag att utarbeta sådan varningstext.

1991/92:So244 av Per Stenmarck m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen beslutar sänka åldersgränsen för inköp och införsel av

alkohol till 18 år.

1991/92:So246 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om kooperativa alternativ i vården av äldre

invandrare.

1991/92:So248 av Maja Bäckström (s) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär att socialstyrelsen åläggs vidta åtgärder,

t.ex. på utbildningsområdet, syftande till att personalen inom

hemtjänsten bättre skall kunna bedöma och hantera

misshandelsfall av den art som redovisas i motionen.

1991/92:So249 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att det snarast blir lagligt att

sälja vin och starköl i vanliga livsmedelsbutiker m.m.,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

det statliga försäljningsmonopolet av alkoholhaltiga drycker

upphör före år 1995,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lördagsöppet på systemet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en massiv upplysningskampanj om

alkoholens skador och kostnader för samhället bör startas i

skolor och media,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att åldern för inköp av alkoholhaltiga

drycker bör sänkas till 18 år,

9. att riksdagen beslutar om sådan lagändring att försäljning

av alkoholhaltiga drycker inte förutsätter matförsäljning på

restauranger m.m.,

10. att riksdagen beslutar om sådan lagändring att

öppettiderna för restauranger inte regleras av myndigheter,

11. att riksdagen beslutar om sådan lagändring att ansökan om

tillstånd att servera alkohol generellt alltid skall ges om inte

synnerliga skäl talar däremot,

12. att riksdagen beslutar att kommunerna skall vara

tillståndsmyndighet,

13. att riksdagen beslutar att indragning av tillstånd för

restauranger och andra utskänkningslokaler skall vara

tidsbegränsad till högst två månader, dock skall möjlighet

finnas att vid upprepad överträdelse dra in tillståndet

permanent.

1991/92:So250 av Johan Brohult och Ian Wachtmeister (nyd) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att man omgående börjar bygga ålderdomshem

i offentlig regi,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att fri etablering av privata ålderdomshem

tillåts och uppmuntras under förutsättning av att fri konkurrens

råder och att lokaler och verksamhet godkänts av en oberoende

organisation,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det dubbla huvudmannaskapet för

omvårdnad mellan landsting och kommun avskaffas, en huvudman

skall ha det totala omvårdnadsansvaret,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att patientomvårdnaden skall vara

producentoberoende, vilket innebär att ansvaret för produktion

och finansiering skiljs åt och att alltså pengarna följer

patienten,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en nationell omvårdnadsförsäkring

omfattande alla medborgare införs där finansieringen sker

solidariskt, dvs. efter ekonomisk förmåga hos individerna,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att försäkringen administreras av

riksförsäkringsverket eller av privata försäkringsbolag som

verksamhetsmässigt kontrolleras av en oberoende organisation.

1991/92:So251 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet

av ett särskilt EG-kontor i Bryssel för handikapprörelsen.

1991/92:So253 av Lennart Nilsson och Nils T Svensson (s) vari

yrkas att riksdagen beslutar att 46 § lagen (1977:293) om handel

med drycker utgår.

1991/92:So254 av Charlotte Branting och Kenth Skårvik (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om statsbidragsbestämmelserna för

färdtjänst.

1991/92:So256 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om förändring av lagen om handel med drycker.

1991/92:So259 av Lahja Exner och Arne Kjörnsberg (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om komplettering av bilstödet för

handikappade.

1991/92:So260 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att stimulera kommunerna att snabbt börja

bygga ålderdomshem.

1991/92:So262 av Maud Ekendahl och Bo Arvidson (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att alkoholservering skall tillåtas i

kombinerad butiks- och serveringslokal.

1991/92:So263 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om försöksverksamhet med försäljning av vin och

öl i livsmedelsbutiker.

1991/92:So264 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om stöd till bokklubb för

punktskriftsläsare.

1991/92:So265 av Jan Sandberg (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att tillåta den nya utskänkningsformen.

1991/92:So266 av Richard Ulfvengren m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om krav på möjlighet att på inrikesflyget få

samma alkoholregler och utskänkningstillstånd som på

inrikeståget.

1991/92:So267 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär 5 000 000 kr. ur allmänna

arvsfonden till en FUB-kampanj i förenings- och arbetslivet som

enligt vad i motionen anförts kan öka förståelsen, toleransen

och möjligheterna att helt delta i samhällslivet.

1991/92:So269 av Torgny Larsson och Berndt Ekholm (s) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ett kommande medlemskap inte får

hindra oss som nation att föra en självständig alkoholpolitik,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det anslås stora resurser till

utbildning och information för att upprätthålla och förbättra

vårt folks medvetande om alkoholens och andra drogers

skadeverkningar.

1991/92:So270 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

6. att riksdagen för budgetåret 1992/93 anvisar 1 milj.kr. för

utarbetande av språklexikon på punktskrift,

8. att riksdagen för budgetåret 1992/93 anvisar 30 milj.kr.

till stimulansbidrag för utveckling och utbyggnad av

ungdomsmottagningar.

1991/92:So271 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att alkoholpolitiska

kommissionen får tilläggsdirektiv om att utarbeta en

beredskapsplan vid ev. inträde i EG,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om registrering vid inköp av alkohol,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ett epidemiologiskt centrum skall

placeras på folkhälsoinstitutet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att folkhälsoinstitutet skall ha ansvar

för utarbetandet av folkhälsorapporter,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Systembolagets ansvar för information

kring alkohol,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om folkhälsoinstitutets ansvar för kontakter

med folkrörelser,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bättre lagefterlevnad när det gäller lagen

om handel med drycker (LHD),

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att 30 000 000 kr. bör avsättas årligen

under fem år från allmänna arvsfonden till inrättande och drift

av alkoholfria nöjesställen för ungdom,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som

förbjuder bryggerinäringen att idka partihandel med öl enligt

vad i motionen anförts om symbiosen mellan bryggeri- och

restaurangnäringen.

1991/92:So273 av Roland Sundgren m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utvecklingen och förnyelsen av den

offentliga sektorn måste vila på den generella

välfärdspolitikens grund, sådan den beskrivs i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att förnyelsen av den offentliga

sektorn utgår ifrån behovet av att stärka medborgarnas direkta

inflytande över den sociala omvårdnaden och servicen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konkurrensneutralitet när det gäller den

kommunala ersättningsnivån till kooperativt respektive kommunalt

driven social omsorg.

1991/92:So274 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av översyn av regelverket för

tillstånd för alkoholservering.

1991/92:So275 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, fp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en översyn av lagstiftningen rörande förbud

mot alkoholreklam.

1991/92:So279 av andre vice talman Christer Eirefelt (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn av verksamheten med

internationella adoptioner.

1991/92:So283 av Erling Bager (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ändring av reglerna för att ge fosterföräldrar till

handikappade barn möjlighet att erhålla bilstöd.

1991/92:So284 av Lahja Exner m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om intensifiering av arbetet med äldreomsorg

för invandrare.

1991/92:So285 av Lahja Exner m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att en handikappombudsman

tillsätts.

1991/92:So287 av Fanny Rizell m.fl. (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om alkoholpolitikens inriktning i syfte att

uppnå WHO:s mål.

1991/92:So288 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om monopolet.

1991/92:So289 av Göran Magnusson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om alkoholkommissionen och nödvändiga

alkoholpolitiska insatser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om punktnykterhetens betydelse,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om alkoholmonopolen.

1991/92:So290 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om målen för utvecklings- och

förnyelsearbetet i välfärdspolitiken.

1991/92:So291 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, fp, kds) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att förhindra alkoholmissbruk

bland kvinnor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om stöd till organisationer som arbetar med

kvinnor och alkohol,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Systembolagets öppethållandetider.

1991/92:So401 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om åtgärder mot nickelallergins spridning.

1991/92:So402 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om whiplash-skadades rätt till adekvat

medicinsk vård,

2. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen ges

direktiv i syfte att få snabbare diagnostiseringar av

whiplash-skador, av betydelse vid fastställande av

invaliditetsgrad.

1991/92:So404 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökad forskning kring sjukdomen plötslig

spädbarnsdöd,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sjukvårdens behov av information om

sjukdomen.

1991/92:So406 av Lars Sundin (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av förbättrad vård av barn med reumatiska sjukdomar.

1991/92:So407 av Lars Sundin (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

preparat som ges i prestationshöjande syfte.

1991/92:So408 av Lena Öhrsvik och Bo Nilsson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av åtgärder för ökad säkerhet och

trygghet för personer med epilepsi.

1991/92:So410 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen

beslutar om underrättelseskyldighet vid rättsmedicinsk

obduktion, fullständig dödsorsaksundersökning och enkel

dödsorsaksundersökning, motsvarande den skyldighet som gäller

enligt 4 § obduktionslagen.

1991/92:So411 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om återinförande av statliga subventioner

gällande preventivmedel,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökade resurser till upplysningsverksamhet

och preventivmedelsrådgivning.

1991/92:So414 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om porfyridiagnostiken.

1991/92:So415 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om kartläggning och behandling av "sektsjuka".

1991/92:So417 av Kjell Ericsson (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om rekryteringsbefrämjande åtgärder för läkare till landsorten.

1991/92:So418 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Europarådets rekommendationer om

behandling av hivpositiva,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i smittskyddslagen att hivinfekterade inte omfattas av

denna lag,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

patientjournallagen så att hivtest kan göras med garanterad

anonymitet,

4. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen

utarbetar råd och anvisningar för hur hivspårning kan utföras på

frivillig grund.

1991/92:So419 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag

att utreda förutsättningarna för allmänna hälsokontroller för

tidig upptäckt av sköldkörtelsjukdom hos kvinnor över 50 år.

1991/92:So425 av Sven-Gösta Signell m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om lokalisering av folkhälsoinstitutet, eller

delar därav, till Skövde.

1991/92:So426 av Rinaldo Karlsson och Carin Lundberg (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ökad forskning kring sjukdomen

familjär amyloidos.

1991/92:So427 av Ingela Thalén (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om förbud mot reklam för tobaksvaror.

1991/92:So428 av Daniel Tarschys (fp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen anhåller om översyn av det normsystem som

reglerar tvångsisolering av hivinfekterade.

1991/92:So429 av Roland Lében (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om principer för utlokaliseringsbeslut med

avseende på Folkhälsoinstitutets verksamhetsoperativa del,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Värmland, med alternativen Karlstad och

Kristinehamn, som lämplig region för utlokalisering av den

verksamhetsoperativa delen av Folkhälsoinstitutet.

1991/92:So430 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökad status och ökat stöd till

föräldrautbildning inom mödra- och barnhälsovården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om föräldrautbildning inom barnomsorg och

skola,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om mödra- och barnhälsovårdens verksamhet och

organisation i ett system med husläkare.

1991/92:So431 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en lokalisering av

folkhälsoinstitutet till Helsingborg.

1991/92:So432 av Jarl Lander och Bo Finnkvist (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av styrmetoder för att trygga

glesbygdernas behov av läkartjänster.

1991/92:So433 av Ann-Cathrine Haglund (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att tandvårdslagen bör ses över i syfte att

underlätta entreprenadlösningar av tandvården för barn och

ungdom.

1991/92:So434 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ledningsansvaret inom de psykiatriska verksamheterna.

1991/92:So435 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att amalgam skall förbjudas som

tandlagningsmedel,

2. att riksdagen hos regeringen begär att forskningen för att

ta fram alternativa tandlagningsmedel intensifieras under en

avvecklingsperiod på tre år.

1991/92:So436 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om informationskampanj till unga gravida

kvinnor gällande rökningens skadeverkningar.

1991/92:So437 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om inrättande av ett center för diagnostik och

rehabilitering av patienter med svåra skall/hjärnskador.

1991/92:So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utvecklingen av hälso- och sjukvården

under 1990-talet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utvecklingen av statistik inom hälso- och

sjukvården,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bättre nyttjande av våra gemensamma

resurser,

4. att riksdagen till SBU för budgetåret 1992/93 anvisar 2

milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således

13408000 kr.,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillsättandet av en arbetsgrupp med

uppgift att utveckla riktlinjer för etik och prioriteringar inom

hälso- och sjukvård,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om livskvalitet i vården,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om forskning, utbildning och utveckling inom

omvårdnad och långtidsvård,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om familjeläkar/husläkarsystemet och

primärvård,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om "den nya psykiatrin",

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att tillförsäkra alla barn en

god barnhälsovård,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om det goda arbetet i vården,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om amalgam,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om AIDS-delegationen,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om smittskyddslagen,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en mer aktiv alkoholpolitik,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förslag till tobakslag,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om hälsohemmen,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om alternativ medicin.

1991/92:So439 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

frågan om prestationsersättning inom sjukvården snarast utreds.

1991/92:So440 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

vårdgarantin bör omfatta alla hjärtsjukdomar som kräver

kirurgisk behandling och att väntetiden för utredning och

behandling maximalt får vara tre månader från det tillfälle som

behovet uppstått.

1991/92:So441 av Sven Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om alternativ medicin.

1991/92:So442 av Sven Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en redovisning av insatser och en

tidplan för ett fullföljande av riksdagens beslut om att ersätta

amalgam med annat tandfyllningsmaterial.

1991/92:So444 av Margitta Edgren och Bertil Persson (fp, m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om folkhälsoinstitutets förläggning

till Malmö.

1991/92:So445 av Ann-Cathrine Haglund (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att nuvarande hinder för tandhygienisters

etablering som fria företagare skall tas bort.

1991/92:So446 av Karin Falkmer och Inger René (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en landsomfattande kampanj för att öka

tillgången på transplantationsorgan.

1991/92:So447 av Lena Boström och Carin Lundberg (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om distriktssköterskornas roll i framtiden.

1991/92:So449 av Georg Andersson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att folkhälsoinstitutet bör lokaliseras till

Umeå.

1991/92:So450 av Ulf Melin (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna att sjukvårdskompetensen

inte får försämras i samband med ÄDEL-reformen.

1991/92:So451 av Chatrine Pålsson (kds) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nationell

strategi vad det gäller kvalitetssäkring i svensk sjukvård,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av satsningar för säkerställande av

god kvalitet i vården och omsorgen för alla.

1991/92:So453 av Gullan Lindblad m.fl. (m, s, fp, c, kds) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att sjuksköterskans och barnmorskans

professionella kompetens bör tillvaratas i folkhälsoarbetet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om försöksverksamheten med

receptförskrivningsrätt för distriktssköterskor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att barnmorskorna bör ges ett utvidgat

yrkesansvar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att reglementen och instruktioner bör

omarbetas så att de överensstämmer med den utveckling som skett

inom sjuksköterskans och barnmorskans yrkesområde.

1991/92:So455 av Chatrine Pålsson m.fl. (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en livsbefrämjande grundhållning för

mänskligt liv i enlighet med Genèvedeklarationen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av åtgärder i syfte att kunna

minska antalet aborter.

1991/92:So456 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag om anorexia- och bulimiavården mot

bakgrund av vad i motionen anförts.

1991/92:So457 av Chris Heister (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utförsäljning av Apoteksbolaget,

1991/92:So460 av Kenneth Attefors (nyd) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att skyndsamt låta utreda förutsättningarna

för att tillåta kvicksilver i mänskliga munnar.

1991/92:So461 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att ge Stiftelsen Noaks ark ett eget

bidrag över statsbudgeten,

2. att riksdagen till Bidrag till organisationer för

budgetåret 1992/93 till Stiftelsen Noaks ark anslår 6 000 000

kr. utöver vad regeringen har föreslagit,

3. att riksdagen, vid bifall till yrkande 2, till

aidsdelegationen anvisar 188 720 000 kr. eller således 4 000 000

kr. mindre än regeringen har föreslagit.

1991/92:So464 av Inga-Britt Johansson och Berit Löfstedt (s)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om

behovet av professionell psykologisk behandling efter utträde ur

sekter.

1991/92:So465 av Jan Fransson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om statliga insatser för

stöd till människor med psykisk ohälsa.

1991/92:So466 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av åtgärder för att slutligt

eliminera användandet av amalgam.

1991/92:So467 av Ulla-Britt Åbark och Anita Johansson (s) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utvärdering av barnhälsovården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avgiftsbeläggning av barnhälsovården.

1991/92:So468 av Berit Löfstedt m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om lokaliseringen av folkhälsoinstitutet och

dess programverksamhet.

1991/92:So469 av Börje Nilsson och Bo Nilsson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om avskaffandet av de s.k. nolldirektiven för

merkostnadskommittén och psykiatriutredningen.

1991/92:So470 av Jerzy Einhorn m.fl. (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om huvudstadsregionens särskilda villkor och

krav vad gäller vård, omsorg, trafik och annan service,

2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning

med uppgift att bedöma landstingets och kommunernas möjligheter

att inom befintliga ekonomiska ramar tillgodose invånarnas och

de besökandes servicebehov inom huvudstadsregionen.

1991/92:So471 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om lokalisering av folkhälsoinstitutet till

Malmö.

1991/92:So472 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konsekvenserna av den genomförda ändringen

i HSL avseende ett samlat ledningsansvar,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av frågan

om psykologers ansvar enligt vad i motionen anförts om

förhållande till detta samlade ledningsansvar och till

patientansvarig läkare inom främst de psykiatriska

verksamheterna.

1991/92:So474 av Siw Persson m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om amalgamfria kliniker.

1991/92:So475 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

tillsättande av en parlamentarisk utredning rörande

amalgamfrågan.

1991/92:So476 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att folkhälsoinstitutet bör förläggas till Huddinge

sjukhus/Novum i Huddinge kommun.

1991/92:So479 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om lokalisering av folkhälsoinstitutet.

1991/92:So480 av Chatrine Pålsson (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om Oskarshamn som lämplig plats för

utlokalisering av den verksamhetsoperativa delen av

folkhälsoinstitutet.

1991/92:So482 av Jerzy Einhorn och Elisabeth Fleetwood (kds,

m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att i den kommande tobakspropositionen

skall inkluderas förbud mot tobaksreklam,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av saklig och vetenskapligt väl

underbyggd hälsoinformation i radio och TV.

1991/92:So483 av Jerzy Einhorn och My Persson (kds, m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en genomgripande översyn av

hälso- och sjukvården med beaktande av det ökade antalet äldre i

höga åldrar.

1991/92:So484 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en fortsatt självständig

ställning för IPM direkt under socialdepartementet.

1991/92:So486 av Gullan Lindblad och Birger Hagård (m) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en samlad redovisning av

åtgärder rörande biverkningar av amalgam som

tandfyllnadsmaterial,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av fortsatt forskning på området.

1991/92:So488 av Bo Nilsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ökade samhällsinsatser på

epilepsikirurgins område,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en satsning på ny apparatur vid

kirurgisk behandling av epilepsi (magnetencefalograf),

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en specialistgrupp för barn med

svårbehandlad epilepsi.

1991/92:So489 av Sten-Ove Sundström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om den psykiatriska vården av grova

brottslingar.

1991/92:So491 av Inger René och Maud Ekendahl (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om barnmorskors rätt att förskriva

preventivmedel.

1991/92:So492 av Georg Andersson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om insatser för tortyrskadade flyktingbarn.

1991/92:So493 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (s) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om borttagande av hiv-infektion ur

smittskyddslagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om anonymitet vid hiv-testning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kontaktspårning vid hiv-smitta,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om återtagande av den svenska reservationen

mot Europarådets rekommendation nr 14/89.

1991/92:So494 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär utredning av

möjlighet till juridiskt bindande "livstestamente".

1991/92:So495 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär utredning om

rätten till dödshjälp med beaktande av medicinska, juridiska,

etiska och allmänmänskliga synpunkter.

1991/92:So496 av Ulrica Messing (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att förbjuda utdelningen av fria sprutor till missbrukare.

1991/92:So497 av Monica Öhman m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att utbilda personal som vårdar

tonåringar på sjukhus,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att det inom sjukhusen, utöver

adekvat medicinsk behandling, ges stöd som värnar om fortsatt

god utveckling för den unga människan.

1991/92:So499 av Rosa Östh (c) vari yrkas att riksdagen

beslutar att 35 § andra stycket LPT ges följande tillägg:

Länsrätten får förlänga denna tid, om det behövs ytterligare

utredning eller om muntlig förhandling skall hållas i målet

eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

1991/92:So500 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om omedelbart införande av socialstyrelsens

nya, större varningstexter.

1991/92:So501 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om abortförebyggande åtgärder,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sexuellt överförbara sjukdomar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om livmoderframfall och inkontinens,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bröstcancer,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rökning.

1991/92:So502 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, m, c, kds, v)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en åldersgräns på 16 år för inköp av

tobaksvaror,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bestämmelser om rökfria lokaler där

icke-rökare vistas,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om reklamförbud inkl. förbud mot smygreklam

för tobaksvaror,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en maximihalt av 15 mg tjära per cigarett

fr.o.m. 1993 och 12 mg fr.o.m. 1998,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en tobaksproposition våren 1992.

1991/92:So503 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m, fp, c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om information om tobakens skadeverkningar i

samband med graviditet och barnafödsel.

1991/92:So504 av Elisabeth Persson (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en enhet på nationell och övergripande

nivå för det abortförebyggande arbetet,

4. att riksdagen hos regeringen begär att lämplig instans ges

uppdraget att genomföra en ny svensk sexualvaneundersökning.

1991/92:So506 av Gudrun Norberg (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att Örebro är en lämplig lokaliseringsplats för

folkhälsoinstitutet.

1991/92:So507 av Britta Bjelle och Ulla Orring (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att underlätta rekryteringen

av läkare i bristområden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utbildning om olika invandrargruppers

kulturer.

1991/92:So508 av Margitta Edgren m.fl. (fp, s, m, c, kds) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om upphävande av bestämmelserna i hälso- och

sjukvårdslagens 14 § om det samlade ledningsansvaret.

1991/92:So509 av Pontus Wiklund och Dan Ericsson i Kolmården

(kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om behovet av initiativ för

införande av kvalitetsgransknings- och kvalitetssäkringssystem i

sjukvården, omfattande tillgänglighetsanalyser av

befolkningsansvarsmodell.

1991/92:So510 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att vid transplantation enbart principen

om obligatoriskt aktivt samtycke skall gälla,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om donationskort.

1991/92:So511 av Ingrid Näslund (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att utarbeta och genomföra ett heltäckande handlingsprogram i

syfte att ge alla barn en rökfri uppväxt och att inspirera barn

och ungdom att aldrig börja röka.

1991/92:So512 av Tuve Skånberg och Harald Bergström (kds) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en förnyad undersökning av varför kvinnor

väljer abort, i avsikt att klarlägga hur samhället bäst kan

stödja kvinnor att välja att föda barnet.

1991/92:So513 av Rose-Marie Frebran (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om Örebro som lokaliseringsort för

folkhälsoinstitutet.

1991/92:So515 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari

yrkas

1. att riksdagen för budgetåret 1992/93 beslutar minska de

statliga bidragen till landstingen för sjukvårdsändamål med

sammanlagt 3000000000 kr.,

2. att riksdagen, om yrkande 1 bifalls och om det befinns

nödvändigt, hos regeringen begär ett utarbetat förslag till

minskade anslag för i punkt 1 angivna ändamål i så god tid att

det kan börja gälla redan fr.o.m. den 1 juli 1992.

1991/92:So516 av Marianne Andersson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om omedelbara åtgärder för att förebygga och

behandla kvicksilverförgiftning,

2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en

parlamentarisk utredning angående kvicksilverförgiftning.

1991/92:So518 av Bengt Rosén (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna att folkhälsoinstitutet bör

lokaliseras till Skövde.

1991/92:So521 av Margareta Winberg och Hans Göran Franck (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en ny

sexualvaneundersökning.

1991/92:So522 av Lennart Brunander (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en helhetssyn på individen och

utformandet av en friskvårdsstrategi, som tar hänsyn till

sambandet mellan hälsa och miljö.

1991/92:So523 av Karin Starrin m.fl. (c, s, m, fp, kds, nyd,

v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

lokaliseringsort för folkhälsoinstitutet prövas i enlighet med

riksdagens tidigare beslut,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

lokaliseringsort blir Gävle.

1991/92:So524 av Birger Rosqvist och Sven-Gösta Signell (s)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär handlingsprogram

mot tobak i Sverige.

1991/92:So525 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om det angelägna i att initiera en ny nationell

sexualvaneundersökning.

1991/92:So526 av Johan Brohult och Max Montalvo (nyd) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett bättre omhändertagande av personer med

långvariga sjukdomstillstånd och om möjligheterna att förhindra

att ett långvarigt sjukdomstillstånd uppkommer.

1991/92:So527 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

en produktkontroll inkl. biverkningsregister snarast bör

upprättas för samtliga tandvårdsmaterial med läkemedelsverket

alternativt kemikalieinspektionen som tillsynsmyndighet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

fortbildning av verksamma tandläkare bör anordnas i enlighet med

vad som anförts i yrkande 3,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

landstingen bör anordna fortbildning av primärvårdens personal

om symptom som kan orsakas av tungmetaller, särskilt kvicksilver

från amalgam, samt andra symptom som kan ha sitt ursprung i

munhålan.

1991/92:So601 av Maja Bäckström och Leo Persson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om dagbarnvårdarnas möjlighet att starta

personalkooperativ inom barnomsorgen.

1991/92:So602 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om tillsättande av barnombudsman.

1991/92:So603 av Anita Jönsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna behovet av ändring av

statsbidragen till kooperativa daghem i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1991/92:So604 av Roland Lében (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en utredning i syfte att klarlägga förutsättningarna för, och

konsekvenserna av, behovsprövat barnbidrag.

1991/92:So605 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att

utarbeta ett system med inkomstprövade barnbidrag.

1991/92:So606 av Maj-Inger Klingvall och Ewa Hedkvist Petersen

(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om inrättande av en ombudsman för

barn och ungdom.

1991/92:So607 av Inger René och Karin Falkmer (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om begränsning i yrkesarbete för

dagbarnvårdarna.

1991/92:So608 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari

yrkas att riksdagen till Allmänna barnbidrag för budgetåret

1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 16 445 000 000 kr.

1991/92:So609 av Göte Jonsson (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att den skolförberedande förskolan skall ha skolan som huvudman

och ingå i den kommunala skolplanen.

1991/92:So610 av Ewa Hedkvist Petersen (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av 4 §

andra stycket barnbidragslagen (1947:529) som föreslagits i

motionen.

1991/92:So611 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att

riksdagen till Allmänna barnbidrag för budgetåret 1992/93

anvisar ett förslagsanslag av 16 445 000 000 kr. (Femte

huvudtiteln).

1991/92:So612 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de negativa sidorna av ett vårdnadsbidrag,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en ökad föräldrautbildning,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som ger

alla barn rätt till barnomsorg,

5. att riksdagen beslutar att barnomsorgen skall vara fullt

utbyggd till den 1 januari 1994 enligt vad i motionen anförts om

full behovstäckning av förskoleplatser,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om resurser till kommunernas utbyggnad av

barnomsorgen,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett

regelsystem för privat barnomsorg enligt vad i motionen anförts

om kravet på trygghet och kvalitet i barnomsorgen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om barnomsorg i glesbygd,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av utbildning av kommunernas

barnstugepersonal,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av särskilda medel till

vidareutbildning inom barnomsorgen,

11. att riksdagen hos regeringen begär en utredning över

hemspråksundervisningen enligt vad som i motionen anförts,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att arbetsgivarnas bidrag till

barnomsorgen skall användas till barntillsynen,

13. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

kommunernas avgiftssystem för barnomsorgen enligt vad som i

motionen anförts,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om personalinflytande och brukardemokrati,

15. att riksdagen begär att regeringen ger socialstyrelsen i

uppdrag att upprätta en plan för återuppbyggnad av

barnvårdarorganisationen,

21. att riksdagen hos regeringen begär att det snarast

inrättas en tjänst som barnombudsman,

1991/92:So613 av Roland Larsson (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om statsbidrag för dagbarnvårdarnas egna barn.

1991/92:So614 av Ingrid Näslund (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att barnomsorgen skall bygga på kristna och humanistiska

grundvärderingar.

1991/92:K423 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den förebyggande barnhälsovårdens roll som

informatör.

1991/92:Fi209 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

22. att riksdagen beslutar att barn- och studiebidragen höjs

från den 1 juli 1992 enligt vad i motionen anförts.

1991/92:Sk656 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift

att modernisera och kraftigt förenkla alkohollagstiftningen.

1991/92:Ju806 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillsättande av barnombudsmän i landsting

och kommuner,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om satsning på föräldrautbildning.

1991/92:Sf255 av Johan Brohult och Ian Wachtmeister (nyd) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att landstingens monopol inom sjukvården

upphävs,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att privata bolag eller enskilda mot

betalning till sjukhusen tillåts använda sjukhusens resurser för

produktion av sjukvård,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att de sålunda engagerade privata

sjukvårdsproducenterna får ersättning i relation till hur många

patienter de tar hand om.

1991/92:Sf256 av Ian Wachtmeister och Johan Brohult (nyd) vari

yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det dubbla och ibland tredubbla

huvudmannaskapet för sjukvårdens utövande avskaffas, en huvudman

skall ha det totala ansvaret,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det holländska sjukvårdssystemet bör

studeras av våra sjukvårdspolitiker.

1991/92:Ub474 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sjukvårdens behov av information om

sjukdomen och behovet av ekonomiskt stöd till anhörigföreningar.

1991/92:Ub810 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att barnomsorgen bör överföras från

socialtjänstlagen till skollagen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att barnomsorgen bör tillhöra skolverkets

ansvarsområde.

1991/92:T908 av Charlotte Branting (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om översyn av reglerna för bilstöd.

1991/92:A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) vari

yrkas

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts rörande forskning och behandling av kvinnors

sjukdomar,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förstärkning av mödravårdens resurser.

1991/92:A817 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inriktningen på familjepolitiken.

Inriktningen av socialpolitiken

Budgetpropositionen

I budgetpropositionen 1991/92:100 bil. 6 redovisar regeringen

sin syn på inriktningen av välfärdspolitiken. Där understryks

att välfärdsstatens grundläggande ideologi -- att alla har rätt

till välfärdsstatens förmåner -- skall vara vägledande också i

framtiden. Alternativet skulle vara ett selektivt system, som

siktar in sig på att stödja bara dem som har de sämsta

förutsättningarna. Ett selektivt system har många nackdelar,

framhålls det i propositionen. Det förutsätter mer av prövning

och kontroll och skapar också marginaleffekter.

Enligt propositionen måste staten ha det yttersta ansvaret för

att alla medborgare ges en grundläggande trygghet vid

arbetslöshet, sjukdom, ålderdom och handikapp. Dessa insatser

måste även i framtiden till den alldeles övervägande delen

finansieras gemensamt och efter förmåga, heter det. Regeringen

kommer utifrån synen på alla människors lika värde att utveckla

välfärdspolitiken så att speciellt de mest utsatta människornas

och gruppernas livssituation förbättras.

I propositionen erinras särskilt om de människor som lever i

"det glömda Sverige" -- utsatta barn, handikappade, gamla och

sjuka som genom politiska beslut skulle kunna få sin situation

förbättrad, men som ännu inte har fått en tillräcklig del av

välståndet. Regeringen anser det vara en central uppgift att

lyfta fram dessa människors behov i ljuset och att försöka

tillgodose dem.

I propositionen påpekas vidare att Sveriges ekonomi är i kris

och att detta innebär ett hot mot välfärdsstaten. Ett samhälle

där ekonomin inte växer har till slut inte råd med en väl

utbyggd välfärd. Enligt finansplanen, bilaga 1 till

budgetpropositionen, lägger regeringen stor vikt vid en rättvis

fördelning. Bara ekonomisk tillväxt gör det i längden möjligt

att bedriva en effektiv fördelningspolitik. Därför måste de

ekonomiska problemen angripas med kraft. Eftersom de sociala

utgifterna motsvarar närmare en tredjedel av BNP måste en stor

del av anpassningen ske inom det sociala området. Dessutom har

vissa offentliga system under de senaste decennierna utvecklats

utan tillräcklig kontroll. I propositionen uppges att regeringen

avser att bearbeta de strukturella problem som finns inom

socialförsäkringssektorn. Det är viktigt att de sociala

transfereringarna ändras så att de motverkar utslagning och

stimulerar till arbete och sparande, heter det. Det

statsfinansiella läget gör det vidare nödvändigt att prioritera

de sociala behov som är störst och att skära ned en del av de

mindre angelägna utgifterna för att skapa utrymme för åtgärder

som är viktiga för att få fart på den svenska ekonomin. En

vägledande princip bör därvid vara att socialförsäkringen skall

täcka större delen av, men inte hela, inkomstbortfallet. En

annan bör vara att också på andra sätt hävda arbetslinjen, både

inom socialförsäkringssystemet och inom övriga delar av

samhället.

För att människor skall känna trygghet och vara beredda att

bidra till finansieringen av välfärdsstaten är det enligt

propositionen viktigt att de känner att de får valuta för sina

skattepengar. Därför måste de offentliga verksamheterna bli ännu

bättre. Genom en "inre reformation" måste den offentliga

sektorns arbetsformer förnyas och kommuner och landsting sporras

till effektivare resursanvändning. Vidare måste de som är

verksamma inom olika sociala områden själva få möjlighet att

driva verksamhet i konkurrens med kommuner och landsting. På så

sätt kan bättre och billigare tjänster skapas. Denna förnyelse

kommer att ge inte minst tusentals kvinnor större inflytande och

ansvar på arbetet och därmed ta till vara deras kompetens och

erfarenhet på ett bättre sätt. I propositionen betonas också det

ideella engagemangets betydelse när det gäller att täppa till

hålen i välfärdsstatens skyddsnät och ta vara på människors

vilja att hjälpa varandra.

En uppgift som i propositionen framhålls som mycket viktig är

förnyelsen av välfärdsstaten genom vad som kallas en

valfrihetsrevolution. Traditionellt har den enskilde haft mycket

svårt att påverka innehållet i den vård, omsorg och utbildning

som kommun och landsting tillhandahåller, heter det i

propositionen. Nu är det regeringens avsikt att ge den enskilda

individen ökade möjligheter att bestämma vilken läkare han eller

hon vill anlita, hur barnomsorgen skall ordnas och äldreboendet

utformas osv. -- en valmöjlighet som hittills bara den redan

resursstarke haft. Välfärdsstaten skall utvecklas så att den

inte bara ger trygghet till alla utan också valfrihet till alla.

Beträffande budgetförslagens huvudinriktning anförs bl.a.

följande.

Samhällets direkta ekonomiska stöd till barnfamiljerna

utgörs främst av allmänna barnbidrag inkl. flerbarnstillägg,

bostadsbidrag, föräldraförsäkring, bidragsförskott,

barnpensioner samt statsbidrag för handikappade barn. Det

ekonomiska familjestödet syftar till att omfördela resurser över

livscykeln genom att inkomsttagare som inte är

försörjningsansvariga för barn bidrar till att stödja

barnfamiljerna under den period deras ekonomiska behov är som

störst.

Det sammanlagda direkta stödet till barnfamiljerna år 1992

beräknas till 45 miljarder kronor. Till detta kommer statens

bidrag till barnomsorgen med 13,7 miljarder kronor.

Regeringen kommer enligt propositionen att lägga fram förslag

om ett nytt familjestöd. Det är regeringens strävan att utforma

det som ett vårdnadsbidrag, lika för alla barn. Den

statsfinansiella utvecklingen är av avgörande betydelse för i

vilken takt detta stöd byggs ut.

Från socialförsäkringssystemet utgår förmåner som kan

hänföras till två olika huvudändamål -- försäkring vid sjukdom

och handikapp och försäkring vid ålderdom.

Förmåner som utgår i samband med sjukdom och handikapp är

sjukpenning, sjuklön från arbetsgivare, ersättningar i samband

med rehabilitering, ersättningar till sjukvårdshuvudmännen,

läkemedelsförmåner, tandvårdsersättning, förtidspensioner,

arbetsskadeersättning, handikappersättningar och ersättning vid

närståendevård. Därtill kommer att förtidspensionärer kan ha

rätt till kommunalt bostadstillägg.

De socialförsäkringsförmåner som är hänförliga till ålderdom

är ålderspensioner i form av folkpension och allmän

tilläggspension, kommunalt bostadstillägg till folkpension,

delpension och särskilt pensionstillägg till föräldrar som

vårdat sjukt eller handikappat barn. Till denna kategori hänförs

även efterlevandepensioner till vuxna. Ålderspensionärer kan

vidare ha rätt till handikappersättning.

I regeringens långsiktiga strategi för att bryta den

ekonomiska stagnationen och lägga grunden för en ny period av

tillväxt ingår att minska de offentliga utgifternas andel av

BNP. För socialförsäkringens del innebär detta, enligt

propositionen, en inriktning på att öka inslaget av självrisk

för olika förmåner, bl.a. genom att den andel som konsumenten

betalar justeras upp från nuvarande nivåer. Om försäkringarna

inte täcker 100 % av ett inkomstbortfall leder det sannolikt

till ett mindre utnyttjande, heter det i propositionen. Vidare

är det enligt regeringen väsentligt att på olika sätt öka

sambanden mellan de avgifter som finansierar förmånerna och de

förmåner som kommer individerna till del. De förändringar inom

socialförsäkringen som föreslås i budgetpropositionen omfattar

ett antal åtgärder som sägs innebära utgiftsminskningar, dels

till följd av ökad avgiftsfinansiering resp. sänkta

kompensationsnivåer, dels till följd av de volymminskningar som

följer av de förändrade förmånsreglerna.

I propositionen aviseras att två karensdagar införs i

sjukförsäkringen fr.o.m. den 1 januari 1993. I samband med detta

höjs sjuklönen den tredje dagen från 75 % till 90 % av

inkomsten. Arbetsskadeförsäkringen skall ses över, varvid i

första hand skall prövas möjligheten att införa en obligatorisk

arbetsskadeförsäkring som tecknas i privata försäkringsbolag.

En parlamentarisk arbetsgrupp har fått i uppgift att utarbeta

förslag till ett nytt system för den allmänna pensioneringen.

Samtidigt är det enligt propositionen viktigt att uppmärksamma

behovet av åtgärder med syfte att förbättra förhållandena för de

sämst ställda pensionärerna. Möjligheterna till en höjd

grundpension liksom riktade åtgärder till dem som har det sämst

ställt kommer att utredas i särskild ordning.

Av samhällsekonomiska skäl föreslås att delpensionen avskaffas

under våren 1992. Tandvårdsförsäkringen ändras så att

patienternas andel av tandvårdskostnaderna ökar. Egenavgiften

vid köp av receptbelagda läkemedel kommer att höjas vid köp av

mer än ett läkemedel, och ett referensprissystem för läkemedel

avses att införas den 1 januari 1993, vilket innebär att

ersättningen för läkemedel från den allmänna försäkringen

baseras på det billigaste alternativet när flera likvärdiga

läkemedel förekommer.

I propositionen uppges att samhällets utgifter för

ersättningar vid sjukdom och nedsatt arbetsförmåga har ökat i

oroväckande takt under det senaste decenniet. Det s.k.

ohälsotalet, som utgör ett mått på frånvaro från arbetsmarknaden

till följd av sjukdom, arbetsskada eller förtidspension, har

under den senaste tioårsperioden stigit med omkring 20 %, vilket

i sin tur resulterat i en kraftig ökning av försäkringens

kostnader. Dessa kostnadsökningar har enligt propositionen

inneburit en kraftig påfrestning på samhällsekonomin.

Ohälsotalet nådde sitt maximum under år 1989. Därefter har

ohälsotalet sjunkit, främst beroende på en nedgång av antalet

ersatta sjukpenningdagar. Regeringen framhåller att det är ett

viktigt välfärdsmål att få ned ohälsotalet ytterligare. En

minskning av ohälsotalet innebär dessutom ett minskat

finansiellt tryck på socialförsäkringssystemet.

Målet för hälso- och sjukvården i Sverige är enligt

propositionen en god hälsa och en vård på lika villkor för hela

befolkningen. Detta gäller för alla oavsett ålder och kön,

sociala förhållanden, inkomst eller bostadsort. Utmaningen för

svensk sjukvård under första hälften av 1990-talet är enligt

propositionen att klara detta mål utan att nya resurser tillförs

vårdområdet i den takt som gällt under det senaste årtiondet.

Det kräver effektivisering, vilket kan uppnås genom att

patienternas fria val av vårdgivare styr resurstilldelningen och

genom att olika vårdgivare tillåts att konkurrera med varandra.

Regeringen kommer under år 1992 att föreslå förbättrade

förutsättningar för ett husläkarsystem. Reformen införs stegvis

och beräknas vara genomförd senast under år 1995.

Husläkarsystemet leder enligt propositionen till en

effektivisering av sjukvårdens organisation genom att vården kan

erbjudas på rätt vårdnivå. Därtill kommer en successivt vidgad

etableringsfrihet för läkare att skapa en konkurrenssituation

som förhoppningsvis kan ge ytterligare effektivitetsvinster.

Även om svensk sjukvård och äldreomsorg i många avseenden

präglas av hög professionalism och kvalitet är regeringen starkt

medveten om de växande problemen inom dessa områden. Att

förbättra och förändra vården blir en av välfärdspolitikens

viktigaste uppgifter framöver, heter det i propositionen.

En utredning kommer att tillsättas med uppgift att pröva olika

modeller för sjukvårdens framtida organisation och finansiering,

däribland en obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Enligt de

direktiv för utredningen som nyligen utfärdats skall utredningen

dels analysera och bedöma hälso- och sjukvårdens resursbehov

fram till år 2000, dels överväga hur sjukvården bör finansieras

och organiseras på den övergripande samhällsnivån. (Beträffande

det närmare innehållet i direktiven, se nedan s. 49.)

Vidare har, enligt vad som aviserats i budgetpropositionen, en

parlamentarisk utredning tillsatts med uppdrag att bl.a.

överväga hälso- och sjukvårdens uppgift i det moderna

välfärdssamhället och lämna förslag till vilka etiska principer

som bör ligga till grund för prioriteringar inom hälso- och

sjukvården.

Regeringen aviserar att den under våren 1992 kommer att

föreslå riksdagen att en lokal försöksverksamhet med finansiell

samordning mellan sjukvården och socialförsäkringen påbörjas

snarast.

Äldreomsorgen och psykiatrin är två områden där det enligt

propositionen fortfarande råder stora brister. Det är

regeringens ambition att medverka till nya lösningar på dessa

områden. Beträffande äldrevården anförs i propositionen att den

s.k. Ädelreformen innebär en kraftig omstrukturering och

förhoppningsvis en kvalitetshöjning, dels genom de

samordningsvinster som bör uppkomma, dels genom de särskilda

satsningar på bl.a. gruppboende och eget rum som sker inom ramen

för reformen.

Vården och omsorgen av psykiskt störda är föremål för en

statlig utredning som skall redovisas till sommaren.

Det nya folkhälsoinstitutet kommer att starta sin verksamhet

den 1 juli 1992. Meningen är att detta skall få ett övergripande

ansvar att följa och driva hälsofrämjande och

sjukdomsförebyggande arbete. Frågor som utöver alkohol,

narkotika och tobak kan komma att ingå i ansvarsområdet är

olycksfallsskador, sex och samlevnad, kost, allergier och aids.

Dessutom kan institutet driva program för särskilda grupper,

t.ex. för barn och ungdomar samt dem med de största

hälsoriskerna.

Under 1980-talet ökade de totala driftkostnaderna för den

offentliga hälso- och sjukvården med 19,2 % i fasta priser. Mer

än hälften av denna ökning (10,3 %) kan emellertid hänföras till

befolkningsförändringarna under perioden, medan återstoden

(8,9%) återspeglar utrymmet för serviceförändringar, dvs. en

nettoökning motsvarande knappt 1% per år.

Skillnaderna i vårdresurser och vårdkonsumtion mellan olika

delar av landet och mellan olika delar av befolkningen var dock

betydande. Driftkostnaderna varierade år 1989 mellan drygt

8600 kr. och knappt 11800 kr. per invånare mellan olika

sjukvårdshuvudmän. I propositionen uppges att dessa och andra

skillnader vad gäller vårdens omfattning och inriktning bara

till en mindre del kan förklaras av skillnader i hälsosituation

eller av demografiska eller epidemiologiska förhållanden.

Även om skillnaderna vad gäller de totala driftkostnaderna per

invånare utjämnades något under 1980-talet är de fortfarande

stora, vilket enligt propositionen tyder på att det finns

utrymme för ytterligare effektiviseringar.

Driftkostnadernas andel av BNP för den offentliga sjukvården

har varit i det närmaste oförändrad från år 1980 till år 1989,

7,6 % resp. 7,5 %. Om man inbegriper kostnaderna för läkemedel

och privat meddelad hälso- och sjukvård men inte räknar in

kostnaderna för omsorgerna, har den samlade vårdens andel av BNP

dock minskat och uppgick år 1989 till 8,5 %, varav 7,9 % kan

hänföras till kostnader som bestrids av sjukvårdshuvudmännen.

Den huvudsakliga finansieringskällan för sistnämnda kostnader är

den egna skatten. Statsbidragen täcker numera ca en femtedel av

kostnaderna, vilket innebär att staten minskat sin andel av

kostnadstäckningen under 1980-talet.

I propositionen anförs vidare att handikappolitiken är ett

prioriterat område för regeringen. Samhället har ett ansvar för

att människor med funktionshinder skall få möjligheter till ett

liv på samma villkor som övriga medborgare. Ekonomisk trygghet,

inflytande över den egna situationen och ett samhälle som

utformas med hänsyn tagen till människor med funktionshinder är

enligt propositionen viktiga mål för handikappolitiken.

Vårdbidraget som utgår till familjer med barn med handikapp

kommer att höjas fr.o.m. den 1 juli 1992. Det särskilda

pensionstillägget kommer att få fler förmånsnivåer. Samtidigt

kommer vårdrekvisitet, dvs. villkoren för att få tillgodoräkna

sig vårdår, att mildras. Dessa förändringar är avsedda att

införas med retroaktiv verkan fr.o.m. den 1 januari 1991.

Vidare ökar stödet till handikapporganisationerna med 29

milj.kr. Hösten 1992 avser regeringen att lägga fram ett förslag

till ett ökat stöd för personer med handikapp grundat på

förslagen från handikapputredningen.

Det av riksdagen år 1985 uttalade målet för

barnomsorgsutbyggnaden, full behovstäckning,

ligger fast. Enligt propositionen måste det målet nås, och

föräldrarnas frihet att välja mellan olika former av barnomsorg

måste bli verklighet. Skall barnomsorgsutbyggnaden klaras trots

kommunernas kärva ekonomiska läge krävs det flexibilitet och

nytänkande. Utvecklingen i kommunerna kommer att följas noga och

effekterna av att driva barnomsorg i olika former utvärderas.

I propositionen understryks att familjepolitiken skall

underlätta för föräldrarna att välja den vård och fostran av

barnen som passar dem och barnen bäst. Det sägs innebära att

familjepolitiken skall främja både valfrihet och jämställdhet

mellan kvinnor och män. Som ett första steg i den omläggning av

familjepolitiken som nu har påbörjats, har tidigare hinder för

fri etablering och fritt utnyttjande av olika former av

barnomsorg tagits bort. Som ett andra steg kommer regeringen att

under mandatperioden lägga fram förslag om ett nytt familjestöd,

utformat som ett vårdnadsbidrag.

När det gäller ungdomsvård och missbrukarvård erinras

i propositionen om riksdagens principbeslut att de särskilda

ungdomshemmen skall föras över till statligt huvudmannaskap

under år 1992. I det sammanhanget kommer hänsyn att tas till den

allra senaste utvecklingen i kommunerna på området och det

nytänkande som finns tas till vara.

Frågan om hur det framtida stödet till missbrukarvården skall

utformas övervägs också. En särskild utredare kommer att

redovisa sina förslag i början av år 1992. Regeringen avser att

återkomma till riksdagen med en proposition i frågan senare

under år 1992.

Vidare uppges att en kommitté under justitiedepartementet

utvärderar nuvarande regler beträffande unga lagöverträdare.

Kommittén skall lämna förslag till i vilka former och på vilket

sätt samhället i framtiden bör ingripa när ungdomar som fyllt 15

år begår brott. I sammanhanget kommer socialtjänstens betydelse

att utvärderas.

Den av regeringen tillkallade alkoholkommissionen (se vidare

nedan) skall även behandla vården av alkoholmissbrukare och

missbrukets familjesociala konsekvenser.

Statens stöd till folkrörelsernas förebyggande insatser inom

alkohol- och drogområdet bör enligt propositionen förstärkas

inom ramen för de medel som folkhälsoinstitutet kommer att

förfoga över.

Enligt propositionen måste samhället uppmärksamma de utsatta

barnens situation bättre än i dag. Socialstyrelsen skall

senast den 1 september 1992 redovisa ett uppdrag angående ett

åtgärdsprogram för att öka kompetensen i arbetet med barn inom

individ- och familjeomsorgen. Att utveckla arbetet med utsatta

barn anses av regeringen vara så betydelsefullt att

socialstyrelsen föreslås få disponera minst 8 milj.kr. för detta

ändamål även för kommande budgetår.

Vid FN:s barntoppmöte i september 1990 antogs en deklaration

om barns överlevnad, skydd och utveckling samt ett

handlingsprogram för att förverkliga deklarationen. Enligt

propositionen pågår ett arbete inom regeringskansliet med att

utforma en nationell handlingsplan, som kommer att redovisas

till FN i början av år 1992.

Kvinnojourerna bedriver ett omfattande och angeläget

ideellt arbete för att skydda och hjälpa kvinnor som utsatts för

misshandel och sexuella övergrepp. Regeringen föreslår att

stödet till kvinnojourerna mer än fördubblas.

När det gäller alkoholpolitik erinras i propositionen om

riksdagens beslut med anledning av proposition 1990/91:175 om

vissa folkhälsofrågor. Riksdagen slog då fast att målet för

den svenska alkoholpolitiken även fortsättningsvis skall vara

att minska den totala alkoholkonsumtionen för att därigenom

begränsa alkoholens skadeverkningar. Detta kan bl.a. ske genom

en aktiv prispolitik och genom att det restriktionssystem som

kringgärdar hanteringen av alkoholdrycker upprätthålls. Avsevärt

större vikt än tidigare skall läggas vid förebyggande insatser

utifrån ett folkhälsoperspektiv.

Regeringen har tillkallat en parlamentarisk kommission med

bred sammansättning med främsta uppgift att formulera en

strategi för att uppfylla målet att minska den totala

alkoholkonsumtionen och att begränsa alkoholens skadeverkningar.

Det alkohol- och drogpreventiva arbetet kommer att bli det

mest omfattande ansvarsområdet för det folkhälsoinstitut

riksdagen beslutat inrätta.

I propositionen anförs vidare att det yttersta målet för den

svenska narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt

samhälle. Det är också den nya regeringens mål.

Narkotikapolitiken behöver emellertid stärkas i vissa avseenden,

anförs det. Det förebyggande arbete som tidigare bedrevs av den

s.k. ATHENA-gruppen bör utvecklas ytterligare och fortsätta inom

ramen för det folkhälsoinstitut riksdagen beslutat om.

Regeringen har i regeringsförklaringen framhållit att

straffskalan vid ringa narkotikabrott bör skärpas. I

propositionen uppges att den närmare regleringen av denna fråga

för närvarande ses över inom regeringskansliet.

Regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor, SAMNARK, har

en betydelsefull roll när det gäller att ytterligare stärka den

negativa hållningen mot narkotika inom narkotikapolitikens alla

områden, heter det vidare i propositionen. Det kommer bl.a. att

ske genom en uppföljning av de insatser som initierades av

Aktionsgruppen mot narkotika, som avslutade sitt arbete sommaren

1991.

På det internationella planet spelar Sverige en aktiv roll i

samarbetet mot narkotika. I propositionen understryks att det

europeiska samarbetet mot narkotika är utomordentligt

betydelsefullt, inte minst mot bakgrund av den pågående

europeiska integrationen och de genomgripande förändringarna i

Central- och Östeuropa. Regeringen har för avsikt att

ytterligare stärka Sveriges roll i detta samarbete.

De samlade sociala utgifterna inkl. landstingens och

kommunernas utgifter för sjukvård, barnomsorg, äldre- och

handikappomsorg och andra sociala insatser beräknas år 1992

uppgå till drygt 430 miljarder kronor. Detta motsvarar ca 29%

av BNP.

Ca 250 miljarder kronor eller nästan 58% av de samlade

sociala utgifterna utgörs av transfereringar till hushållen.

Staten och socialförsäkringssektorn svarar för drygt 95% av

dessa transfereringsutgifter.

Statens utgifter inom den sociala sektorn ökar med drygt 14

miljarder kronor eller 5% från innevarande budgetår till nästa

budgetår.

Motionsförslag om socialpolitikens inriktning

Den generella välfärdspolitiken

I motion 1991/92:So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

hemställs att regeringen ges till känna vad i motionen anförts

om inriktningen av socialpolitiken (yrkande 1).

Motionärerna framhåller inledningsvis att socialpolitiken är

en viktig del i välfärdssamhället. Den svenska välfärdspolitiken

är utformad utifrån övertygelsen att alla människor har ett lika

värde och att alla människor har samma grundläggande behov av

social trygghet, vård, omsorg och utbildning. För att garantera

en välfärd för alla tillkom den gemensamma sektorn. En

offentligt finansierad och demokratiskt styrd verksamhet skall

enligt motionärerna garantera tillräckligt med resurser,

rättvist fördelade. För att kunna upprätthålla en generell

välfärdspolitik krävs ordentliga skatteinkomster och en

offentlig sektor, anför motionärerna och understryker att de två

målen förutsätter en stark uppslutning bland löntagarna.

En viktig del i välfärdspolitiken är enligt motionärerna de

trygghetssystem som omfördelar resurser mellan olika grupper och

skeden i livet. Genom den offentligt finansierade

socialpolitiken utjämnas skillnaderna i sociala och ekonomiska

villkor mellan barnfamiljer och familjer utan barn, mellan gamla

människor och folk i arbete, medan arbetsföra och handikappade,

mellan friska och sjuka människor.

Välfärdsmålen kan enligt motionärerna förverkligas genom en

kombination av kommunal självstyrelse och centrala beslut. Den

viktigaste förutsättningen för en framgångsrik välfärdspolitik

är en stark ekonomi med god tillväxt, stabila priser, hög

sysselsättning och goda offentliga finanser. Motionärerna

framhåller också att arbete är grunden för välfärd och trygghet.

Det sägs gälla både den enskilda människan och välfärdssystemens

finansiering. Hög sysselsättning bidrar till att det sociala

skyddsnätet kan hållas intakt. En hög arbetslöshet däremot ökar

trycket på de sociala kostnaderna samtidigt som samhällets

skatteinkomster minskar, heter det i motionen.

Motionärerna pekar också på att det besvärliga

arbetsmarknadsläget, kopplat till den djupa lågkonjunkturen och

det kommunala skattestoppet, nu försätter flera kommuner i en

besvärlig situation. Risken är att välfärdsmålen inte uppnås

genom den svåra situation som den borgerliga regeringens politik

skapar, anför motionärerna.

I motion 1991/92:So220 av Ingrid Andersson och Gunnar

Thollander (båda s) diskuteras innebörden av begreppet

"generell välfärdspolitik". Motionärerna påpekar att generell

välfärdspolitik numera verkar vara ett begrepp som de flesta

politiska partier ansluter sig till, men att man verkar

definiera begreppet på de mest skilda sätt. Sålunda fastslår

regeringen i budgetpropositionen att den generella

välfärdspolitiken skall bestå, samtidigt som man inför ökad

"självrisk", dvs. anbefaller höjda avgifter. Gentemot kommuner

och landsting uttalas att inriktningen skall vara fortsatt

skattestopp, och man anvisar möjligheter till "alternativa

finansieringskällor", dvs. höjda avgifter. Motionärerna menar

att den bild som framträder är tydlig. Mindre av offentlig

sektor skall finansieras genom skatter och mer genom avgifter.

Per definition innebär detta en dålig fördelningspolitik, anför

motionärerna. I stället för att vi alla är med och betalar t.ex.

sjukvården, får de sjuka och handikappade själva bära en större

börda. Motionärerna hemställer att regeringen ges till känna att

effekterna av ökade "självrisker" och andra avgifter analyseras

noggrant från fördelningspolitisk synpunkt och redovisas tydligt

i varje års budget.

I motion 1991/92:So224 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om den generella

välfärdspolitikens betydelse för människor med funktionshinder

(yrkande 1).

Motionärerna understryker att med en generell välfärdspolitik

har alla rätt till insatserna utan behovsprövning och alla

bidrar till finansieringen efter förmåga. Den generella

välfärdspolitiken bygger på ett väl utbyggt

socialförsäkringssystem, en barnomsorg och en skola öppen för

alla, en bostadspolitik som ger bostäder tillgängliga för alla

och som ger ekonomiskt stöd till boendet. Generell

välfärdspolitik bygger också på att ingen medborgargrupp får

diskrimineras, påpekar motionärerna. Den som med offentliga

medel bedriver barnomsorg eller äldreomsorg får således inte

genom intagningsregler eller annat välja bort människor med

särskilda behov.

Enligt motionärerna har den borgerliga regeringen nu klart

signalerat att den generella välfärdspolitiken skall luckras

upp. Införandet av karensdagar drabbar människor med

funktionsnedsättningar särskilt hårt, anser motionärerna.

Neddragningen av statsbidragen till kommuner får till följd att

de människor som är i behov av sjukvård, hemtjänst, färdtjänst

m.m. drabbas extra hårt. Bostadspolitiken, som i stort sett

innebär byggstopp, minskar möjligheterna till en förbättrad

tillgänglighet i bostäder och offentliga lokaler. Denna nya

inriktning av politiken ökar enligt motionärerna behovet av

riktade, behovsprövade insatser och strider alltså mot den

generella välfärdspolitikens principer.

I motion 1991/92:So273 av Roland Sundgren m.fl. (s) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om att utvecklingen och

förnyelsen av den offentliga sektorn måste vila på den generella

välfärdspolitikens grund, sådan den beskrivs i motionen

(yrkande 1). Den generella välfärdspolitikens grundprinciper

innebär, enligt motionärerna, att den offentliga sektorns

service i allt väsentligt skall betalas solidariskt och

gemensamt och därmed ge alla, inte bara några, lika tillgång

till omsorg, omvårdnad och utbildning. Motionärerna anser att

starka politiska och andra krafter försöker använda kraven på

brukarinflytande och minskad byråkrati som en hävstång för att

driva fram segregering, klassklyftor och orättvisor. Detta är

mycket allvarligt, eftersom det riskerar att omintetgöra den

nödvändiga förnyelsen av den offentliga sektorn.

I motion 1991/92:So290 av Karin Israelsson m.fl. (c)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i

motionen anförts om målen för utvecklings- och förnyelsearbetet

i välfärdspolitiken (yrkande 1). Motionärerna anser att

utvecklings- och förnyelsearbetet inom den offentliga sektorn

bör bedrivas enligt följande riktlinjer: Verksamheten bör

organiseras i mindre resultatenheter med eget budgetansvar.

Mål- och resultatstyrning bör ersätta regelstyrning. De

anställda bör ges mer individuellt ansvar och antalet centralt

fastlagda regler minskas. Ökat brukarinflytande måste

främjas i den kommunala verksamheten och mer utåtriktad

information om den offentliga verksamheten tillhandahållas. Mer

uppföljning och utvärdering av uppnådda resultat bör

genomföras för att öka effektiviteten. Förstärkta resurser kan

inte tillföras den offentliga sektorn genom en vidgad totalram

för den offentliga sektorn utan bör tillskapas genom

omfördelning inom den befintliga ramen och genom ett

effektivitets- och produktivitetshöjande arbete. Samhället måste

uppmuntra mångfald och stödja alternativ i frågor om

produktion av välfärdstjänsterna. Kooperativ, folkrörelser och

ideella föreningar, kyrkorna och de enskilda alternativen måste

ges ekonomiska villkor likvärdiga med den offentligt bedrivna

verksamhetens. När vård och omsorg liksom social service kommer

att bedrivas i allt fler privata verksamhetsformer finns ett

behov av att genom ökad kontroll och tillsyn säkerställa

kvaliteten och säkerheten. Lex Maria skall numera gälla även

sjukvårdspersonal i privat vård, påpekar motionärerna, som anser

att tillsynsverksamheten bör ses över även på socialtjänstens

område.

Hälso- och sjukvård

I motion 1991/92:So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts

om utvecklingen av hälso- och sjukvården under 1990-talet

(yrkande 1). Motionärerna understryker att hälso- och

sjukvården är en viktig del av välfärdspolitiken.

Socialdemokraterna vill enligt motionärerna minska

klasskillnaderna i ohälsa och anser att solidaritet och rättvisa

skall styra också den kommande hälso- och sjukvårdspolitiken.

Följande viktiga principer skall enligt motionärerna gälla för

förändringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården under

1990-talet.

Hälso- och sjukvården skall betalas solidariskt och vara i

huvudsak skattefinansierad.

Hälso- och sjukvården med dess forskning och utbildning skall

styras demokratiskt i en öppen beslutsprocess.

Inom hälso- och sjukvården skall den gemensamma sektorn, genom

kommuner och landsting, även i framtiden ha ett övergripande

ansvar för att tillhandahålla hälso- och sjukvård.

Detta innebär enligt motionärerna att vi kommer att ha vård i

offentlig regi kompletterad med vård som ges inom ramen för

kooperativ, stiftelser eller av andra enskilda vårdgivare.

Hälso- och sjukvård skall ges efter behov och då den behövs.

Inom hälso- och sjukvård skall det finnas tillgång till en god

utbildning och goda arbetsmiljöer med en arbetsorganisation som

kan kombinera det goda arbetet med kvalitet och effektivitet.

Detta för att sjukvårdens personal skall klara hög vårdkvalitet

och god service.

Arbetet med bättre utnyttjande av våra gemensamma resurser

inom hälso- och sjukvård och socialförsäkring genom att samordna

samhällets insatser vid vård och rehabilitering måste

fullföljas. Förutsättningar måste skapas för effektivitet inom

vård- och socialförsäkringssektorn som resulterar i en god

samhällsekonomi.

Arbetet med kvalitet och utvärdering för att ge hela hälso-

och sjukvården bra beslutsunderlag skall utvecklas.

I samma motion (s) begärs också ett tillkännagivande till

regeringen om det goda arbetet i vården (yrkande 11). Det är

enligt socialdemokraterna nu nödvändigt att ta generella

krafttag i syfte att ändra dagens arbetssätt och

ersättningssystem inom sjukvården. Personaltätheten i

sjukvårdsorganisationen styrs i dag inte av verksamhetens behov

utan av schematekniska skäl. Det är emellertid möjligt att

kombinera stora förändringar i sjukvårdens arbetssätt med stor

frihet för individen att själv reglera sin arbetstid, påverka

sin lön och samtidigt få ett personalbesparande system, heter

det i motionen.

Motionärerna hänvisar till ett försök med en effektivare

sjukvårdsorganisation som bedrivs vid regionsjukhuset i Umeå och

som går ut på att "70 personer utför vad tidigare 100 gjort, men

till 90 personers kostnad". Här förenas enligt motionärerna

förslag om det goda arbetet med utvecklad kvalitet och till tio

procents lägre sjukvårdskostnad. Motionärerna anser att liknande

goda exempel visar att socialdemokratins mål om det goda arbetet

kan förenas med en effektivare sjukvårdsorganisation. Försöken

bör följas, anser motionärerna, och vid lyckat utfall bör

lösningen i Umeå tillämpas generellt i berörd sjukhusvård.

I motion 1991/92:Sf255 av Johan Brohult och Ian Wachtmeister

(båda nyd), om ett effektivare utnyttjande av sjukhusens

resurser, föreslås att sjukhusens resurser vad gäller

operationssalar, mottagningslokaler för patientbesök,

behandlingslokaler m.m. utnyttjas mycket mer än vad som i dag är

fallet. Detta förutsätter, enligt motionärerna, att

Dagmarreformen avskaffas och att fri etablering för läkare

tillåts. (Yrkanden härom har hänvisats till

socialförsäkringsutskottet.) Andra förutsättningar är att

landstingens monopol då det gäller sjukhusvård avskaffas

(yrkande 3), att privata bolag eller enskilda mot betalning

till sjukhusen tillåts använda sjukhusens resurser för

produktion av sjukvård (yrkande 4) och att de sålunda

engagerade privata sjukvårdsproducenterna får ersättning i

relation till hur många patienter de tar hand om (yrkande

5).

Motionärerna påpekar att på de flesta sjukhus i Sverige

utnyttjas operationssalar, läkarmottagningslokaler och

behandlingslokaler mindre än hälften av den tid som skulle vara

möjlig. Ofta ligger utnyttjandegraden endast på omkring en

tredjedel. Samtidigt växer köerna till operationer av höftleder,

grå starr och kranskärl. På sjukhusen finns enligt motionärerna

många läkare som gärna skulle ställa upp på sin fritid, men

detta förhindras av Dagmarreformen och av att landstingen har

monopol på sjukhusens vårdproduktion. Enligt motionärerna får

inte privata bolag hyra sjukhuslokaler för att producera

sjukvård. Motionärerna konstaterar att planhushållningen med

alla regleringar resulterat i att en brist uppkommit, trots att

det finns gott om resurser.

I motion 1991/92:Sf256 av samma motionärer (nyd) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om att det dubbla och

ibland tredubbla huvudmannaskapet för sjukvårdens utövande

avskaffas och att en huvudman skall ha det totala ansvaret

(yrkande 6). Enligt motionärerna är det ett stort problem

inom sjukvården att nationens samlade kostnader för sjukvård i

dag delas upp mellan försäkringsfinansierad budget (sjukpenning,

sjukpension, arbetsskadeförsäkring m.m.) och skattefinansierad

budget för sjukvård där ansvaret delas mellan landsting

(sjukvård, primärvård) och kommuner (hemsjukvård, äldreomsorg).

Detta delade huvudmannaskap innebär enligt motionärerna dels att

överblicken av den totala ekonomiska situationen blir svår, dels

att intresset för en optimering av totalkostnaderna bortfaller

eller åtminstone minskas avsevärt.

Det dubbla huvudmannaskapet mellan landsting och kommuner

skapar också problem som värst drabbar de äldre med ett blandat

socialt och medicinskt betingat vårdbehov. Det är enligt

motionärerna mycket lätt för landstinget att hävda att patienten

inte behöver vårdas på sjukhus, eftersom patienten är obotligt

sjuk och därmed socialt handikappad. Kommunen å sin sida, som

skall sköta om hemsjukvård och social service, kan tycka att det

är de medicinska problemen som står i förgrunden och att

patienten därför borde hamna på sjukvårdsinrättning.

I samma motion (nyd) begärs också ett tillkännagivande

till regeringen om att det holländska sjukvårdssystemet bör

studeras av våra sjukvårdspolitiker (yrkande 8). I Holland

har man efter decennier av planhushållning inom sjukvården

nyligen övergått till marknadsekonomi och en producentoberoende

sjukvård, uppger motionärerna. Modellen har enligt flera

rapporter, bl.a. från Institutet för hälso- och

sjukvårdsekonomi, visat sig vara effektiv och ändamålsenlig.

Motionärerna anser därför att den holländska modellen borde

studeras närmare av Sveriges sjukvårdspolitiker.

I motion 1991/92:So439 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl

(nyd) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att

frågan om prestationsersättning inom sjukvården snarast utreds.

Fram till den 1 januari 1970 arbetade landets provinsialläkare

och sjukhusläkare med prestationsersättning. Detta system

innebar enligt motionärerna att läkarens lön, förutom en

relativt låg fast grundlön, var avhängig av vad denne presterade

på sin mottagning. Den 1 januari 1970 genomfördes den s.k.

sjukronorsreformen, vilket innebar att prestationsersättningen

inom den offentliga sjukvården avskaffades. Detta var enligt

motionärerna en katastrof för sjukvården, eftersom antalet

behandlade patienter per mottagning kraftigt minskade. Man har

därefter försökt kompensera produktionsbortfallet med att utöka

antalet läkartjänster, och resultatet har blivit en dyr och

ineffektiv sjukvård. Motionärerna uppger att i de länder där

prestationsersättningen finns kvar behandlar läkarna många fler

patienter per dag än i Sverige. Så är fallet i t.ex. Japan,

Frankrike, Schweiz och Tyskland, där antalet behandlade

patienter per läkare och dag ofta är tre till fyra gånger så

många som i Sverige. Motionärerna hänvisar slutligen till ett

försök med prestationsersättning som gjorts vid thoraxkirurgiska

kliniken på Karolinska sjukhuset. Genom att personalen försökte

effektivisera arbetet lyckades man öka antalet operationer under

år 1991 med 211 från ca 1 000. Personalen vid kliniken fick en

bonuslön på 5 % av grundlönen eller 3 milj.kr., och besparingen

för landstinget blev tre gånger så stor.

Den s.k. sjukronorsreformen trädde i kraft, som ovan nämnts,

den 1 januari 1970. I propositionen med förslag till det nya

ersättningssystemet erinrade dåvarande socialministern Sven

Aspling om att förslaget tillkommit bl.a. mot bakgrunden av att

efterfrågan på sjukvård i alltför hög grad kommit att inrikta

sig på sluten vård, som allmänt sett är mera resurskrävande än

den öppna. Enligt propositionen måste en av orsakerna till denna

inriktning antas ha varit att den slutna vården, trots att den

var dyrare att tillhandahålla, ställde sig billigare för den

vårdsökande än den öppna vården (prop. 1969:125 s. 11). Systemet

med sjukronorsavgiften innebar vidare att läkaren i

fortsättningen fick hela ersättningen för sitt arbete från

huvudmannen i stället för som tidigare en del av sin inkomst

från patientarvoden. Enligt propositionen (s. 38) hade den

omreglering av formerna för ersättningen till läkaren för

vården, som blev en följd av det nya systemet, karaktären av en

avtalsfråga som det ankom på läkarnas och huvudmännens

organisationer att lösa. Enligt dåvarande socialministern

hindrade naturligtvis ingenting att det inrymdes moment av

prestationsersättning i det avlöningssystem som skulle

tillämpas.

Familjepolitik

I motion 1991/92:So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen

anförts om inriktningen av familjepolitiken, så att alla barn

ges goda och likvärdiga uppväxtvillkor (yrkande 8). Målen

för den socialdemokratiska familjepolitiken kan enligt

motionärerna beskrivas i några meningar. Ge alla barn goda och

likvärdiga uppväxtvillkor. Utforma barnomsorgen och skolan så

att barnen utvecklas till fria och självständiga människor, som

verkar i gemenskap och solidaritet med varandra. Ge barn och

föräldrar mer tid tillsammans. Förverkliga jämställdheten mellan

kvinnor och män både i hemmet och i arbets- och samhällslivet.

I konkreta åtgärder handlar det enligt motionärerna bl.a. om

barnbidrag, bostadsbidrag, föräldraförsäkring och förskola för

alla barn. Motionärernas yrkanden om en höjning av barnbidraget

till 10020 kr. per barn och år och om en lagfäst rätt till

barnomsorg för alla barn behandlas senare i detta betänkande

(s.71 och s.155). Ett yrkande i motionen om en utbyggnad av

föräldraförsäkringen till 18 månader, vilket uppges vara

socialdemokraternas högst prioriterade reform, har hänvisats

till socialförsäkringsutskottet.

I motion 1991/92:So612 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts

om de negativa sidorna av ett vårdnadsbidrag (yrkande 2).

Vänsterpartiet anser inte att vårdnadsbidrag är ett bra

alternativ. Ett vårdnadsbidrag skulle motverka jämlikheten

mellan män och kvinnor och konservera de segregerade

könsrollerna med ett hushållsansvar och ett försörjningsansvar.

En majoritet av kvinnorna vill ha ett arbete utanför hemmet,

hävdar motionärerna, och de skall inte behöva vara

dubbelarbetande, vilket många tvingas till med det traditionella

ansvar som kvinnorna har för barn och hem. Dubbelarbete sliter

hårt. Vårdnadsbidrag leder till lägre livslön, mindre

sjukpenning och en fattigare ålderdom, anför motionärerna, som

anser att vårdnadsbidrag är en fattigdomsfälla som kraftigt

skall avvisas.

I en motion om jämställdhet, motion A817 av Karin Pilsäter

m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad

som i motionen anförts om inriktningen av familjepolitiken

(yrkande 1). Jämställdhet mellan kvinnor och män är

oupplösligt förenad med familjepolitiken, heter det i motionen.

Det stöd samhället ger eller inte ger får oundvikligen

konsekvenser för familjernas möjligheter att forma sin vardag. I

dag diskuteras en förbättring av stödet till barnfamiljerna i

alla partier, påpekar motionärerna vidare. Utbyggd

föräldraförsäkring ställs mot vårdnadsbidrag med mer eller

mindre sänkta statsbidrag till barnomsorg. Enligt motionärerna

har såväl föräldraförsäkring som vårdnadsbidrag förtjänster, men

också nackdelar. Det gäller därför att utforma familjestödet så

att man tillvaratar fördelarna i de bägge förslagen och så långt

möjligt undviker nackdelarna.

Stödet till småbarnsfamiljerna måste enligt motionärerna

utformas så att det underlättar familjernas valmöjligheter att

fördela sin tid mellan hemarbete och förvärvsarbete. Stödet bör

därför utformas enligt följande principer:

Det skall kunna användas så flexibelt som möjligt och kunna

användas av båda föräldrarna.

Stödet måste utformas så att det lönar sig att arbeta för

småbarnsmammor men samtidigt gör det möjligt att minska

arbetstiden. Valet får inte bara stå mellan att arbeta heltid

eller inte arbeta alls.

Det måste innehålla en utbyggnad av barnomsorgen till full

behovstäckning och en stor ökning av valmöjligheterna mellan

olika former av barnomsorg. Tillgång till bra och trygg

barnomsorg är enligt motionärerna en förutsättning för att

småbarnsmammorna skall ha reell valfrihet. Det innebär att

möjlighet till barnomsorg måste finnas även när barnen är yngre

än 1,5 år.

Socialtjänst

I motion 1991/92:So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen

anförts om rättvise- och kvalitetskrav på olika områden inom

socialtjänsten (yrkande 5).

Regeringens budgetproposition innebär enligt motionärerna en

direkt urholkning av de välfärdssystem som skall garantera alla

medborgare ett värdigt liv även som arbetslös, sjuk eller

gammal. Ytterst allvarlig är urholkningen av

arbetsmarknadspolitiken som drabbar fullt arbetsföra människor,

inte minst ungdomar, men också dem som alltid befunnit sig på

marginalen. Dessa grupper har nu fått det ännu svårare att ta

sig in på arbetsmarknaden.

Konsekvenserna är att kommunerna får ta ett allt större ansvar

för människors grundläggande försörjning genom socialbidrag.

Många kommuner befinner sig redan nu i en svår ekonomisk

situation, påpekar motionärerna. Om en allt större del av en

kommuns budget på det sociala området går till socialbidrag får

det givetvis återverkningar på barnomsorg, äldreomsorg och

förebyggande socialt arbete med långtgående framtida

konsekvenser.

Kommunerna har också genom socialtjänstlagen ålagts det

primära ansvaret för bostadsförsörjningen, ett ansvar som blir

allt tyngre att bära i takt med att de bostadslösa tenderar att

öka. Motionärerna anser det vara ovärdigt ett välfärdssamhälle

att människor står helt utan bostad och att det också strider

mot syftet i sociallagstiftningen.

Motionärerna är också starkt kritiska mot att regeringen avser

att dra ned statsbidraget till kommunerna med 5--10 miljarder

kronor. Vidare anser motionärerna att regeringens politik

innebär att den solidariska finansieringen bryts sönder till

förmån för individuella lösningar, egen sjukförsäkring eller

möjligen sjukpeng, barnomsorgspeng, äldrepeng. Den s.k. pengen

täcker enligt motionärerna bara en del av kostnaderna, resten

får man ta ur egen ficka. Om marknadsekonomins principer tillåts

härja fritt på de områden vi vant oss vid sköts av gemensamma

sektorn, riskerar den offentligt drivna verksamheten att

utarmas, heter det i motionen.

Socialdemokratins självklara hållning är att stå fast vid den

solidariska, offentliga finansieringen av välfärden, en rättvis

fördelning och hög kvalitet kopplat till en ökad valfrihet.

Detta kan enligt motionärerna åstadkommas med den rättighets-

och kvalitetsmodell motionärerna tagit fram när det gäller

barnomsorgen, vars principer kan överföras och anpassas till

andra delar i socialtjänsten, t.ex. ungdoms- och

missbrukarvården. Det handlar i detta fall om att precisera

kvalitetskraven och att behålla kommunen som ansvarig för

rättvis fördelning (t.ex. när det gäller avgiftsnivån) och för

uppföljning och utvärdering (kvalitetskontroll).

Till detta kommer att socialtjänstlagen måste ses över så att

inga tveksamheter råder vad gäller rättssäkerhet och sekretess

vid överflyttning av verksamhet från kommun till annan huvudman.

Med denna modell blir politikernas roll tydligare avgränsad,

anför motionärerna. Huvudmannafrågan och statsbidragens

konstruktion blir inte lika viktiga för kvalitet och rättvis

fördelning som i nuvarande system.

I motion 1991/92:So273 av Roland Sundgren m.fl. (s) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vikten av att förnyelsen

av den offentliga sektorn utgår ifrån behovet av att stärka

medborgarnas direkta inflytande över den sociala omvårdnaden och

servicen (yrkande 2).

Under senare år har det gjorts rader av undersökningar som

pekar på ett allt större avstånd mellan medborgarna och makten,

anför motionärerna. Människorna blir alltmer kunniga och

välutbildade. Kunniga människor är inte längre beredda att

acceptera den offentliga sektorns drag av förmynderi. Enligt

motionärerna avslöjade maktutredningen ett särskilt stort gap i

detta avseende när det gäller just en stor del av den offentligt

organiserade servicen, t.ex. barnomsorgen och skolan.

Motionärerna anser att förnyelsen av den offentliga sektorn

måste ta till vara människors förmåga och vilja till ansvar och

praktiskt inflytande. Nya lösningar måste leda till att brukarna

ges ett direkt ansvar för och inflytande över tjänsterna.

Utskottet

Den generella välfärdspolitiken

Utskottet vill inledningsvis instämma i det som regeringen

anför i budgetpropositionen beträffande den grundläggande

ideologin för välfärdsstaten, nämligen att välfärdspolitiken

också i framtiden skall vara generell. En generell

välfärdspolitik innebär att alla har rätt till välfärdsstatens

förmåner och att dess insatser till den alldeles övervägande

delen finansieras gemensamt efter förmåga.

Utskottet vill också ställa sig bakom vad som sägs om behovet

av att förnya välfärdsstaten genom en valfrihetsrevolution. Det

finns enligt utskottets mening ingen anledning att produktionen

av de sociala tjänsterna alltid skall ske i offentlig regi.

Medborgarna bör i sin egenskap av konsumenter få välja mellan

enskilda och offentliga alternativ när det gäller bl.a.

sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg. Såsom understryks i

propositionen skall välfärdsstaten utvecklas så att den inte

bara ger trygghet till alla utan också valfrihet till alla.

I olika socialdemokratiska motioner framförs kritik mot

regeringens välfärdspolitik och läggs fram förslag till en annan

inriktning av socialpolitiken.

I motion So232 (s) yrkande 1 anförs att det krävs

ordentliga skatteinkomster och en offentlig sektor för att kunna

upprätthålla en generell välfärdspolitik. Samtidigt framhålls

att den viktigaste förutsättningen för en framgångsrik

välfärdspolitik är en stark ekonomi med god tillväxt, stabila

priser, hög sysselsättning och goda offentliga finanser.

Motionärerna gör gällande att regeringens politik skapat den

svåra situationen med ett besvärligt arbetsmarknadsläge kopplat

till den djupa lågkonjunkturen och det kommunala skattestoppet

och att detta riskerar välfärdsmålen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att den viktigaste

förutsättningen för en framgångsrik välfärdspolitik är en stark

ekonomi. Utskottet finner dock skäl att påpeka att den snabba

ökning av arbetslösheten som nu sker har sin grund i den av

Socialdemokraterna tidigare förda politikens oförmåga att

angripa de grundläggande strukturproblemen. Motionärerna tycks

inte heller vara medvetna om den konflikt som råder mellan å ena

sidan önskemålet om höga skatter och en stor offentlig sektor

och å andra sidan de långsiktiga besparingsåtgärder som enligt

utskottets mening måste vidtas för att häva stagnationen i vår

ekonomi. Motionärerna har också uppfattningen att endast den

offentliga sektorn kan garantera en välfärd för alla. Utskottet

kan, som ovan har framgått, inte instämma häri, utan vill i

stället framhålla vikten av att de som är verksamma inom olika

sociala områden själva får möjlighet att driva verksamhet på

samma villkor som kommuner och landsting. Hittills har det

offentliga monopol som rått på en stor del av det sociala

området medfört en brist på effektivitet. Såsom påpekas i

propositionen kan en konkurrens till den offentliga sektorn

skapa bättre och billigare sociala tjänster. Dessutom får den

enskilde därigenom frihet att välja mellan olika alternativ och

därmed möjlighet att påverka innehållet i verksamheten. Med

hänvisning till vad som här anförts avstyrks det förslag till

inriktning av socialpolitiken som framförs i motion So232 (s)

yrkande 1.

Motionärerna i motion So273 (s) yrkande 1 understryker att

förnyelsen av den offentliga sektorn måste vila på den generella

välfärdspolitikens grund. Det innebär enligt motionärerna att

den offentliga sektorns service i allt väsentligt skall betalas

solidariskt och gemensamt och ge alla, inte bara några, lika

tillgång till omsorg, omvårdnad och utbildning.

Utskottet konstaterar att motionärernas uppfattning om den

generella välfärdspolitiken stämmer väl med den syn på

välfärdspolitiken som redovisats i budgetpropositionen och som

utskottet ställt sig bakom. Motion So273 (s) yrkande 1 påkallar

således ingen åtgärd av riksdagen utan avstyrks.

I motion So220 (s) begärs att effekten av ökade

självrisker och andra avgifter analyseras noggrant från

fördelningspolitisk synpunkt och redovisas tydligt i varje års

budget. Som ovan framgått ingår det i regeringens uttalade

strategi för att bryta den ekonomiska stagnationen att minska de

offentliga utgifternas andel av BNP. Detta innebär för

socialförsäkringarnas del en inriktning på att öka inslaget av

självrisk för olika förmåner. Motionärerna vänder sig mot detta.

De anser att en ökad finansiering genom avgifter innebär en

dålig fördelningspolitik och ifrågasätter om höjda avgifter är

förenligt med en generell välfärdspolitik.

Utskottet vill framhålla att riksdag och regering inte

disponerar över obegränsade resurser. Det är nödvändigt att

prioritera mellan olika åtgärder. Enligt utskottets mening är

det viktigast att förbättra för dem i vårt samhälle som har det

svårast. I budgetpropositionen aviseras också förslag med syfte

att förbättra situationen för några av de mest utsatta

grupperna. Insatserna måste betalas av dem vars problem är

mindre. Utskottet delar således regeringens uppfattning, sådan

den kommer till uttryck i regeringsförklaringen, att det är

viktigare att genomföra särskilda insatser för de äldre och

handikappade än att slå vakt om exempelvis en mycket låg

självrisk i sjukförsäkringen. Principen vid de nödvändiga

besparingarna bör vara att huvudsakligen friska människor som

har ett arbete får avstå till de sämst ställda pensionärerna, de

arbetslösa och de svårt sjuka. Utskottet kan inte finna att ett

visst inslag av självrisk skulle innebära något avsteg från den

generella välfärdspolitiken eller innebära en dålig

fördelningspolitik. I förhållande till konsekvenserna av en

fortsatt höjd arbetslöshet och sämre ekonomisk tillväxt är

följderna av de gemensamma uppoffringarna både små och rättvist

fördelade.

Utskottet ser mot bakgrund av det anförda ingen anledning för

regeringen att återkomma i budgetpropositionen på det sätt

motionärerna begärt. Motion So220 (s) avstyrks därför.

I motion So224 (s) yrkande 1 görs gällande att regeringens

välfärdspolitik ökar behovet av riktade, behovsprövade insatser

och därför strider mot den generella välfärdspolitikens

principer. Flera av de besparingar som regeringen föreslagit

drabbar människor med funktionshinder särskilt hårt, anser

motionärerna, som begär ett tillkännagivande till regeringen om

den generella välfärdspolitikens betydelse för människor med

funktionshinder.

Målen för handikappolitiken är enligt propositionen att

tillförsäkra varje människa ekonomisk trygghet och inflytande

över sin situation samt att utforma samhället så att det, i vid

bemärkelse, blir tillgängligt för alla. Staten, kommunerna och

landstingen har tillsammans det grundläggande ansvaret för att

människor med funktionshinder skall få möjligheter till ett liv

på samma villkor som övriga medborgare. Regeringen uttalar i

propositionen att uppgiften att förbättra livsvillkoren för

människor med funktionshinder och deras anhöriga måste ses som

en av de allra viktigaste uppgifterna inom välfärdspolitiken.

Utskottet delar denna uppfattning. Sammanfattningsvis anser

utskottet att det inte behövs några åtgärder av riksdagen med

anledning av motionen. Utskottet avstyrker därför motion So224

(s) yrkande 1.

Motionärerna i motion So290 (c) begär ett tillkännagivande

till regeringen om målen för utvecklings- och förnyelsearbetet i

välfärdspolitiken (yrkande 1). Motionärerna anser bl.a. att

verksamheten inom den offentliga sektorn bör organiseras i

mindre resultatenheter med eget budgetansvar, att målstyrning

bör ersätta regelstyrning, att uppföljning och utvärdering bör

genomföras och att mångfald och alternativ bör uppmuntras när

det gäller produktionen av välfärdstjänsterna.

Utskottet konstaterar att motionärernas uppfattning ligger i

linje med såväl utskottets inställning som med regeringens

politik. Något behov av en särskild meningsyttring från

riksdagens sida föreligger därför inte. Utskottet avstyrker

därför motion So290 (c) yrkande 1.

Hälso- och sjukvård

Enligt regeringsförklaringen präglas svensk sjukvård i många

avseenden av en hög professionalism och kvalitet, vilket inte

minst beror på en kunnig och engagerad personal. Ändå fyller

inte den nuvarande organisationen de krav som måste ställas på

en fungerande sjukvård, heter det. Köerna är för långa och

sjukvårdens organisation utmärks i alltför hög grad av

centralplanering, tröghet och byråkrati. Utskottet delar denna

uppfattning och ser därför mycket positivt på att regeringen nu

dels tillsatt en utredning om prioriteringar inom hälso- och

sjukvården, dels avser att tillsätta en parlamentarisk kommitté

för att göra en större översyn av sjukvårdens organisation och

finansiering.

I motion So438 (s) yrkande 1 presenteras

Socialdemokraternas syn på utvecklingen av hälso- och sjukvården

under 1990-talet. Bl.a. följande principer skall enligt

Socialdemokraterna vara vägledande för hälso- och

sjukvårdspolitiken: Hälso- och sjukvården skall betalas

solidariskt och vara i huvudsak skattefinansierad. Den skall

styras demokratiskt i en öppen beslutsprocess. Kommuner och

landsting skall ha det övergripande ansvaret.

Utskottet konstaterar att motionärernas utgångspunkt

fortfarande är ett offentligt monopol med styrning uppifrån.

Ingenstans talar motionärerna om vikten av konkurrens mellan

olika vårdgivare, om stimulans till ökad produktivitet eller om

nackdelarna med en sammanblandning av producent- och

finansiärrollerna. Patientens fria val av vårdgivare är enligt

Socialdemokraterna i stort sett begränsad till en valfrihet inom

den offentliga sektorn. Enligt utskottets uppfattning innehåller

motionen inte något av nytänkande som kan bidra till att lösa

sjukvårdens problem, nämligen att klara en god hälso- och

sjukvård för alla på lika villkor. Utskottet avstyrker därför

motion So438 (s) yrkande 1.

I samma motion (s), yrkande 11, hänvisas till försök med

en effektivare sjukvårdsorganisation som bedrivits vid

regionsjukhuset i Umeå och som går ut på att personaltätheten

inom sjukvårdsorganisationen tillåts styras av verksamhetens

behov och inte av schematekniska krav. Motionärerna ser positivt

på detta försök, som de menar förenar kvalitet med lägre

sjukvårdskostnader och anser att lösningen i Umeå bör kunna

tillämpas generellt. Detta bör enligt motionärerna ges

regeringen till känna.

Utskottet delar uppfattningen att försöket med en effektivare

sjukvårdsorganisation bör följas och vid ett positivt utfall

tillämpas på fler håll. Utskottet förutsätter att så kommer att

ske utan något initiativ från riksdagens sida. Motion So438 (s)

yrkande 11 avstyrks med hänvisning härtill.

Ny demokrati har i motion Sf255 (nyd) lagt fram förslag

som syftar till ett effektivare utnyttjande av sjukhusens

resurser. Bl.a. föreslås att landstingens monopol avskaffas

(yrkande 3), att privata intressenter mot betalning tillåts

använda sjukhusens resurser (yrkande 4) och att de privata

sjukvårdsproducenterna får ersättning i förhållande till hur

många patienter de tar hand om (yrkande 5). Ett yrkande om

prestationsersättning i sjukvården framförs också i motion

So439 (nyd). I en annan motion, Sf256 (nyd), krävs ett

avskaffande av det dubbla huvudmannaskapet för sjukvården

(yrkande 6). Motionärerna anser också att det holländska

sjukvårdssystemet med en producentoberoende sjukvård bör

studeras närmare av svenska sjukvårdspolitiker (yrkande 8).

Utskottet gör följande bedömning.

Som redovisats i det inledande avsnittet avser regeringen att

tillsätta en kommitté med uppgift att överväga sjukvårdens

finansiering och organisation. Enligt direktiven bör kommittén

ta ställning till vem som skall finansiera vården, vem som skall

ansvara för att vården finns tillgänglig, i vilka former

produktionen bör ske samt hur samhällets kontrollsystem bör vara

uppbyggt. Kommitténs ställningstaganden bör utgå från en analys

och värdering av i första hand tre finansierings- och

organisationsmodeller. Dessa tre modeller kan sammanfattningsvis

beskrivas enligt följande:

Reformerad landstingsmodell, som bygger på dagens system,

där landstinget och kommunerna ansvarar för finansiering och

tillhandahållande av hälso- och sjukvård.

Primärvårdsstyrd vård, som bygger på att en husläkare, som

den enskilde själv valt, vid behov köper specialist- och

slutenvård från en tänkt vårdgivare.

Obligatorisk sjukvårdsförsäkring, där resurserna för

hälso- och sjukvård samlas hos en eller flera offentliga

försäkringsgivare. Landstingens rätt att ta ut skatt för hälso-

och sjukvård upphör därmed.

Enligt direktiven bör förslagen utgå från att konkurrens

mellan olika typer av vårdproducenter, offentliga såväl som

privata, i allmänhet främjar produktiviteten. Mot den bakgrunden

bör kommittén undersöka förutsättningarna för att bl.a. överföra

vissa offentliga vårdinrättningar till stiftelser, offentliga

eller privata bolag m.m.

Vidare anförs i direktiven att kommittén bör ta del av

förhållandena i andra länder och förutsättningslöst studera för-

och nackdelar med olika finansieringssystem. Bland de länder som

anses vara särskilt intressanta att studera nämns Holland.

Utskottet konstaterar att innehållet i utredningsdirektiven

tillgodoser syftet med motionerna Sf255 (nyd) yrkandena 3--5 och

Sf256 (nyd) yrkandena 6 och 8. De nu nämnda motionerna påkallar

därmed ingen åtgärd av riksdagen utan avstyrks. När det gäller

frågan om prestationsersättning inom dagens sjukvård utgår

utskottet från att utredningen är oförhindrad att beröra även

denna fråga. Utskottet vill också erinra om att det finns

möjligheter för sjukvårdshuvudmännen och de anställdas fackliga

organisationer att komma överens om olika former av

prestationsersättning. Motion So439 (nyd) avstyrks med

hänvisning härtill.

Familjepolitik

I motion So232 (s) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om inriktningen av familjepolitiken så att alla barn

ges goda och likvärdiga uppväxtvillkor (yrkande 8). När det

gäller konkreta åtgärder sägs den socialdemokratiska

familjepolitiken innebära höjt barnbidrag, bostadsbidrag,

föräldraförsäkring i 18 månader och lagfäst rätt till barnomsorg

för alla barn. Motionärerna betonar bl.a. vikten av att barn och

föräldrar får mer tid tillsammans och att jämställdhet mellan

kvinnor och män förverkligas både i hemmet och i arbets- och

samhällslivet.

I motion So612 (v) begärs ett tillkännagivande om de

negativa sidorna av ett vårdnadsbidrag (yrkande 2). Enligt

Vänsterpartiet är vårdnadsbidraget en fattigdomsfälla som

motverkar jämlikheten mellan kvinnor och män och konserverar de

segregerade könsrollerna.

I motion A817 (fp) yrkande 1 betonas att stödet till

småbarnsfamiljerna måste utformas så att det underlättar

familjernas valmöjligheter att fördela sin tid mellan hemarbete

och förvärvsarbete. Motionärerna understryker vidare att

tillgång till bra och trygg barnomsorg är en förutsättning för

att småbarnsmammorna skall ha reell valfrihet.

Utskottet gör följande överväganden.

I regeringsförklaringen den 4 oktober 1991 betonades att

familjepolitiken skall underlätta för föräldrarna att själva

välja den vård och fostran av barnen och den arbetsfördelning

som passar dem och barnen bäst. Detta innebär att

familjepolitiken skall främja både valfrihet och jämställdhet

mellan kvinnor och män. Den som väljer att förvärvsarbeta skall

ha ekonomiskt utbyte av detta.

Den nya familjepolitik som regeringen avser att genomföra

syftar enligt regeringsförklaringen till att ge ökad valfrihet

för småbarnsföräldrar, att ge en möjlighet för mer tid åt barnen

och att i större utsträckning skapa rättvisa villkor för alla

delar av landet. Om varje barnfamilj får möjlighet att lösa

barnomsorgen på det sätt den själv önskar skapas större

trygghet. Det innebär enligt regeringen att det måste finnas

barnomsorg utanför hemmet av god kvalitet för dem som vill ha

det och bättre ekonomiska möjligheter för dem som så önskar att

stanna hemma när barnen är små.

I budgetpropositionen aviseras att regeringen kommer att lägga

fram förslag om ett nytt familjestöd. Det är regeringens strävan

att utforma det som ett vårdnadsbidrag, lika för alla barn.

Enligt vad utskottet erfar överväger regeringen att precisera

gällande bestämmelser i socialtjänstlagen beträffande barnomsorg

i anslutning till att ett nytt system för statsbidrag till

kommunerna införs.

Utskottet ställer sig bakom regeringens familjepolitik,

eftersom den syftar till att förstärka familjernas valfrihet.

Även utskottet anser att det är angeläget att införa ett

vårdnadsbidrag, så snart den statsfinansiella utvecklingen ger

utrymme för det.

Det sagda innebär att utskottet avstyrker förslaget till

inriktning av familjepolitiken som framförs i motion So232 (s)

yrkande 8, eftersom det enligt utskottets mening inte

tillräckligt betonar föräldrarnas frihet att själva välja den

arbetsfördelning och den vård och fostran som passar just dem

och barnen bäst.

Som ovan framgått är det regeringens avsikt att utforma

familjepolitiken så att den som väljer att förvärvsarbeta skall

ha ekonomiskt utbyte av detta. Den negativa beskrivning av ett

kommande vårdnadsbidrag som görs i motion So612 (v) har alltså

ingen förankring i verkligheten. Utskottet avstyrker därför

motionen såvitt nu är i fråga (yrkande 2).

Utskottet delar uppfattningen i motion A817 (fp) att

familjestödet måste utformas så att det underlättar familjernas

valmöjligheter, både när det gäller valet mellan hemarbete och

förvärvsarbete och valet mellan heltids- och deltidsarbete. Det

måste också finnas en fullt utbyggd barnomsorg, och

valmöjligheterna inom barnomsorgen måste ökas. Vad utskottet

anfört stämmer också överens med regeringens politik. Något

behov av ett särskilt uttalande från riksdagens sida föreligger

därför inte. Utskottet avstyrker således motion A817 (fp)

yrkande 1.

Socialtjänst

I motion So232 (s) lägger Socialdemokraterna fram ett

förslag till rättighets- och kvalitetsmodell för socialtjänsten

(yrkande 5). Socialdemokraterna står fast vid en solidarisk,

offentlig finansiering av välfärden, en rättvis fördelning och

en hög kvalitet kopplat till ökad valfrihet. Kvalitetskraven bör

enligt motionärerna preciseras, kommunen bör ansvara för en

rättvis fördelning, t.ex. när det gäller avgiftsnivå och för

uppföljning och utvärdering. Inga tveksamheter får råda när det

gäller rättssäkerhet och sekretess vid överflyttning av

verksamhet från kommun till annan huvudman.

I motion So273 (s) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vikten av att förnyelsen av den offentliga sektorn

utgår från behovet av att stärka medborgarnas direkta inflytande

över den sociala omvårdnaden och servicen (yrkande 2).

Motionärerna anser bl.a. att brukarna måste ges ett direkt

ansvar för och inflytande över den offentligt organiserade

servicen.

Utskottet gör följande överväganden.

Regeringens inställning, sådan den kommit till uttryck i bl.a.

regeringsförklaringen, är att de sociala tjänsterna även i

fortsättningen skall betalas solidariskt skattevägen. Däremot

finns det ingen anledning att själva produktionen alltid skall

ske i offentlig regi. Att skilja på offentlig kontroll och

finansiering å den ena sidan och en fri produktion med enskilda,

kooperativa och offentliga producenter å den andra blir därför,

enligt regeringen, den grundläggande principen för förnyelse av

de olika välfärdssystemen. Som tidigare framgått i detta

betänkande delar utskottet denna uppfattning.

Utskottet vill vidare påpeka att det redan i dag finns

demokratisk kontroll och tillsyn av de verksamheter som drivs i

enskild regi, t.ex. enskilda vårdhem och behandlingshem, i den

meningen att de som betalar, dvs. stat och kommun, och de som

ger tillstånd att driva verksamheten, också har ansvar för

tillsynen. Utskottet anser emellertid inte att politiska

församlingar skall besluta om detaljer i verksamheten. Alla de

som driver social verksamhet i enskild regi är också medvetna om

att det bara är om de erbjuder god kvalitet som människor köper

deras tjänster. Häri ligger en kvalitetsgaranti.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet inte att det

behövs någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion

So232 (s) yrkande 5. Motionen avstyrks alltså.

Utskottet delar uppfattningen i motion So273 (s) yrkande 2 att

medborgarnas direkta inflytande över den sociala omvårdnaden och

servicen behöver stärkas. Detta sker dock bäst genom att

möjligheter öppnas för en fri produktion av sociala tjänster,

inte genom att stärka det s.k. brukarinflytandet inom den

offentliga sektorn. Motion So273 (s) yrkande 2 avstyrks därför.

Anslag m.m.

Under detta avsnitt behandlar utskottet anslagsyrkanden och

övriga yrkanden i budgetpropositionen som rör utskottets

beredningsområde, de motionsyrkanden som väckts med anledning av

dessa yrkanden och som avser budgetåret 1992/93 samt därutöver

ett stort antal motionsyrkanden med anknytning härtill.

Anslagen E 15 och E 16 behandlas av försvarsutskottet i dess

betänkande 1991/92:FöU12.

Övriga motioner från allmänna motionstiden behandlas av

utskottet i särskilda ämnesbetänkanden.

Socialdepartementet m.m. (A 1--7)

Uppföljning, utvärdering m.m. (A 3)

Under anslaget har de medel för utvecklingsinsatser som

socialdepartementet tidigare disponerat under olika sakanslag nu

förts samman. Sålunda ingår i anslaget medel som tidigare

anvisats under anslagen Informationsförsörjning, Bidrag till

allmän sjukvård m.m., Bidrag till kommunal barnomsorg, Bidrag

till social hemhjälp, ålderdomshem m.m. samt Utvecklings- och

försöksverksamhet.

Socialdepartementet har ett budgetmässigt ansvar för statligt

finansierad statistik inom det sociala området, oavsett om den

produceras av statistiska centralbyrån (SCB) eller annan

myndighet. Medel för statistik inom det sociala området tas

huvudsakligen upp under SCB:s anslag på sjunde huvudtiteln

(finansdepartementet). Under anslaget A3 beräknas medel dels

för förbättringar när det gäller samordning och utnyttjande av

statistik m.m., dels för tillfälliga insatser.

Kvalitetssäkring och statistik inom hälso- och sjukvården

I motion 1991/92:So451 av Chatrine Pålsson (kds) begärs

förslag till nationell strategi vad gäller kvalitetssäkring i

svensk sjukvård (yrkande 1). Motionären påpekar att vi i

Sverige inte har något lagfäst, heltäckande system för

kvalitetssäkring och att det därför är sjukvårdshuvudmännen som

får ta initiativet om en kvalitetssäkring skall komma till

stånd. Enligt motionären finns det flera typer av

kvalitetssäkringssystem som kan appliceras på vårdsektorn, t.ex.

ISI 9000 och RAMO. Det senare används i USA.

I samma motion (kds) begärs också ett tillkännagivande

till regeringen om vad som i motionen anförts om vikten av

satsningar för säkerställande av god kvalitet i vården och

omsorgen för alla (yrkande 2). För en kategori patienter är

det särskilt angeläget med kvalitetssäkring, nämligen de äldre,

anför motionären. Att kartlägga konsekvenserna av icke given

medicinsk vård och av sjukvård på för låg nivå för äldre

patienter, som har vanliga men svåra sjukdomar, är ett

synnerligen angeläget kvalitetssäkringsområde, benämnt

kvalitetssäkring av befolkningsansvarsmodell, heter det i

motionen.

Även i motion 1991/92:So509 av Pontus Wiklund och Dan

Ericsson i Kolmården (båda kds) begärs att regeringen tar

initiativ till utarbetande av kvalitetssäkringssystem av

befolkningsansvarsmodell, anpassade till svenska förhållanden.

Regeringen bör enligt motionärerna se till att sådana system

införs i sjukvården, lämpligen under socialstyrelsens

överinseende. Kvalitetsgranskning av befolkningsansvarsmodell

med tillgänglighetsanalyser innebär enligt motionärerna att man

undersöker förhållandet mellan befolkningens totala behov av

vård och de resurser som erbjuds. Något sådant system finns inte

utvecklat för svenska förhållanden, anför motionärerna.

I motion 1991/92:So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts

om utvecklingen av statistik inom hälso- och sjukvården

(yrkande 2). Motionärerna anser att det inför de

förändringar som pågår inom hälso- och sjukvården krävs

ytterligare jämförelsematerial om kvalitet och service för att

uppnå effektivitet. Det som krävs är underlag för beslut på alla

nivåer, lokalt, regionalt och inför de nationella beslut som kan

komma att erfordras, heter det i motionen. Regeringen bör,

enligt motionärerna, tillsätta en arbetsgrupp vars uppgift skall

vara att fullfölja och påskynda utvecklingen inom

statistikområdet. Underlag för kvalitetssäkring, utvärdering och

mått för att mäta effektivitet bör tas fram för att tillförsäkra

hälso- och sjukvården sådant faktaunderlag. Socialstyrelsen,

landstings- och kommunförbunden, SCB, SPRI och SBU bör enligt

motionärerna vara lämpliga som medlemmar i en sådan arbetsgrupp.

I motionen påpekas att det inom Dagmaruppgörelsen finns utrymme

för detta arbete, genom det arbete som redan påbörjats.

I socialutskottets betänkande 1991/92:SoU5 redovisas det

arbete med kvalitetsfrågor som bedrivs inom olika myndigheter

och organisationer, bl.a. av Sjukvårdens och socialvårdens

planerings- och rationaliseringsinstitut, Spri, och statens

beredning för utvärdering av medicinsk metodik, SBU, och av

sjukvårdshuvudmännen. För en närmare redogörelse hänvisas till

detta betänkande.

Härutöver kan nämnas följande. Socialstyrelsen skall

enligt riksdagens beslut 1989 numera koncentrera de centrala

delarna av sina insatser kring tillsyn och uppföljning samt

kunskapsutveckling och kunskapsförmedling.

I syfte att förstärka tillsynen har socialstyrelsen inrättat

särskilda regionala tillsynsenheter. Den regionala

organisationen har bl.a. till uppgift att med hänsyn till

patientsäkerheten bedriva en "systemtillsyn" genom att följa upp

att det finns fungerande kvalitetssäkringssystem inom samtliga

vårdenheter.

Som exempel på socialstyrelsens kvalitetssäkringsarbete kan

nämnas den riskdatabas som byggts upp vid den regionala

tillsynsenheten i Örebro. Till denna databas inrapporteras alla

olyckshändelser eller händelser som inneburit någon form av

risker. Ur databasen hämtas underlag för information i ett

särskilt informationsblad, Riskronden.

Socialstyrelsen samarbetar också med olika professionella

grupper -- Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund och

Svensk sjuksköterskeförening -- för att ta fram

kvalitetssäkringsindikatorer. Vidare håller socialstyrelsen för

närvarande på att utarbeta allmänna råd om

kvalitetsförbättrande åtgärder i hälso- och sjukvården i syfte

att åstadkomma införandet av rutiner för kvalitetssäkring på

lokal nivå. Enligt vad utskottet erfar avser socialstyrelsen

dock inte att ta ställning för ett visst

kvalitetssäkringssystem.

I proposition 1991/92:19, där den s.k.

Dagmaröverenskommelsen för år 1992 redovisas, uppges bl.a.

att en viktig utgångspunkt för överenskommelsen är att parterna

gemensamt formulerat den fortsatta inriktningen på det

utvecklings- och förändringsarbete som numera bedrivs inom

hälso- och sjukvården. Behovet av att kunna följa upp och

utvärdera arbetet inom hälso- och sjukvården, inte minst det

pågående intensiva utvecklings- och förändringsarbetet, har

därvid särskilt uppmärksammats. Parterna har också redovisat

ett antal pågående eller nyligen avslutade aktiviteter som visar

att ett stort antal aktörer är engagerade i detta arbete.

Så har t.ex. som en följd av föregående års överenskommelser

om inriktningen av utvecklingsarbetet inom hälso- och sjukvården

en nationell samrådsgrupp för kvalitet i hälso- och

sjukvården bildats. I gruppen ingår socialstyrelsen,

Landstingsförbundet, Spri och företrädare för

sjukvårdsprofessionen. Samrådsgruppen skall förutom att verka

för att samordna kvalitetssäkringsarbetet på nationell nivå

verka för att ta till vara svenska och utländska erfarenheter av

kvalitetssäkring och för att enhetliga mått och metoder

utvecklas. Vidare bereder en arbetsgrupp med representanter för

socialdepartementet och Landstingsförbundet för närvarande

frågan om hur sjukvårdshuvudmännen kan redovisa uppgifter om

prestationer i öppen och sluten vård, resurser, köer och

väntetider för vissa ingrepp, väntetider inom den öppna

primärvården, antal färdigbehandlade patienter, effekter av

vården m.m.

Parterna i Dagmaröverenskommelsen är eniga om nödvändigheten

av att stödja sådana åtgärder hos sjukvårdshuvudmännen som

syftar till en bättre informationsförsörjning på alla nivåer

inom hälso- och sjukvården. Enligt överenskommelsen avsätts

högst 20 milj.kr. under år 1992 för detta ändamål, inkl. medel

för nationella register för produktkontroll.

För att effektivisera informationsförsörjningen bl.a. med

inriktning på att förbättra folkhälsan inrättas ett

epidemiologiskt centrum vid socialstyrelsen. För år 1992 avsätts

högst 5 milj.kr. för delfinansiering av ett sådant centrum.

Härutöver kan nämnas att en arbetsgrupp inom

civildepartementet arbetar med att ta fram metoder för

uppföljning och utvärdering av kommunal verksamhet bl.a. inom

hälso- och sjukvården. En avrapportering beräknas ske under

våren 1992. Utvecklingsarbete i syfte att skapa datoriserade

informationssystem bedrivs lokalt hos flertalet

sjukvårdshuvudmän. Bl.a. görs försök med datoriserad

journalhantering.

Den s.k. informationsstrukturutredningen, INFHOS (dir.

1988:28), var ett led i arbetet med att utveckla ett bättre

informationssystem inom hälso- och sjukvården. Utredningen

överlämnade sitt betänkande (SOU 1991:18) Informationsstruktur

för hälso- och sjukvården -- en utvecklingsprocess i mars 1991.

Utredningen klargjorde och lämnade i första hand förslag till

ansvarsfördelningen mellan olika parter när det gäller arbetet

med att utveckla informationssystem inom hälso- och sjukvården.

Till följd av bl.a. informationsstrukturutredningens förslag

pågår för närvarande ett intensivt arbete vid socialstyrelsen

för att utveckla öppenvårdsstatistiken. Data om klinikfärdiga

patienter har utvecklats och samlats in av Landstingsförbundet.

Fr.o.m. år 1991 har också statistik om väntetider till vissa

operationer inhämtats och ställts samman av förbundet.

I årets budgetproposition (s. 92) anförs att arbetet med att

utveckla relevanta kvalitets- och effektmått, som kan ge

underlag för jämförelser, måste intensifieras. Om sådana mått

inte finns, föreligger risk för att en alltför stark fokusering

sker på ekonomi och kvantitet, heter det i propositionen. Detta

kan få till följd att vissa angelägna vårdbehov kanske inte

tillgodoses medan andra, ur såväl ett folkhälsoperspektiv som

patienternas vårdperspektiv, kanske mindre angelägna åtgärder

ges ett alltför stort utrymme. Vem/vilka som får vård och vilka

resultat som faktiskt uppnås med olika alternativa metoder och

system måste också diskuteras. För att en sådan diskussion skall

kunna föras krävs att de hälso- och sjukvårdspolitiska målen

konkretiseras. Målen bör anges i termer som i större

utsträckning än för närvarande är mät- och uppföljningsbara. I

propositionen hänvisas vidare till det arbete med att förbättra

informationsunderlagen som pågår och som redovisats ovan. En mer

samlad redovisning av hälso- och sjukvården förutsätts i

propositionen kunna ske successivt.

Regeringen har nyligen utfärdat direktiv för en

parlamentarisk kommitté med uppdrag att utreda hälso- och

sjukvårdens finansiering och organisation. Enligt direktiven

(dir. 1992:30) skall kommittén dels analysera och bedöma hälso-

och sjukvårdens resursbehov fram till år 2000, dels överväga hur

hälso- och sjukvården bör finansieras och organiseras på den

övergripande samhällsnivån. Enligt direktiven är det avgörande

för en god hälso- och sjukvård att kvaliteten i vården kan

säkerställas. Kommittén bör därför särskilt behandla tillsynens,

uppföljningens och utvärderingens roll för att hela befolkningen

skall kunna erbjudas en god hälso- och sjukvård.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet instämmer i den uppfattning som framförs i

motionerna So451 (kds) och So509 (kds), nämligen att det behövs

rutiner som garanterar kvalitet och säkerhet i hälso- och

sjukvården. Som ovan redovisats håller socialstyrelsen på att ta

fram allmänna råd i syfte att åstadkomma rutiner och system för

kvalitetssäkring, eller kvalitetsförbättrande åtgärder, på lokal

nivå. Den kommitté som inom kort tillsätts för att utreda hälso-

och sjukvårdens finansiering och organisation skall särskilt

behandla hur kvalitetssäkring skall ske. Motion So451 (kds),

vari begärs en nationell strategi för kvalitetssäkring, får

därmed anses tillgodosedd och avstyrks i här aktuell del

(yrkande 1).

En modell för kvalitetssäkring som förordas i de nu aktuella

motionerna är kvalitetsgranskning av befolkningsansvarsmodell.

Enligt vad utskottet erfar prövas denna modell inom bl.a.

primärvården i Stenungsunds kommun. Utskottet anser emellertid

att riksdagen inte bör förorda en viss modell för

kvalitetssäkring, utan avvakta resultatet av arbetet i den

kommitté som skall utreda hälso- och sjukvårdens finansiering

och organisation. Motionerna So451 (kds) yrkande 2 och So509

(kds) avstyrks därför.

När det gäller statistiken inom hälso- och sjukvården delar

utskottet uppfattningen i motion So438 (s) att statistiken

behöver utvecklas och relevanta kvalitets- och effektivitetsmått

tas fram. Som framgått av den ovan lämnade redovisningen pågår

emellertid ett intensivt arbete -- bl.a. inom socialstyrelsen,

i den nationella samrådsgruppen och i andra arbetsgrupper -- med

att utveckla och förbättra informationsunderlagen. Utskottet

anser därför inte att motion So438 (s) påkallar någon åtgärd av

riksdagen. Motionen avstyrks, såvitt nu är i fråga (yrkande 2).

Omvårdnadsforskning m.m.

I motion So438 (s) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om att regeringen bör återkomma med förslag om

ytterligare forskning, utbildning och utveckling inom omvårdnad

och långtidsvård (yrkande 7). Motionärerna förutsätter att

regeringen i kommande riktlinjer för prioriteringar inom vården

kommer att lägga fram förslag om hur omvårdnaden skall utvecklas

och förbättras.

Socialutskottet anordnade våren 1991 i samråd med statens

medicinsk-etiska råd en offentlig riksdagsutfrågning om

prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Socialutskottet ansåg

då att det fanns skäl till fördjupade överväganden kring vårdens

prioriteringsfrågor (1990/91:SoU22). Regeringen har nyligen

tillsatt en kommitté med uppdrag att bl.a. överväga hälso- och

sjukvårdens roll i välfärdsstaten och lyfta fram grundläggande

etiska principer som kan ge vägledning och ligga till grund för

öppna diskussioner om prioriteringar inom hälso- och sjukvården

(dir. 1992:8).

Det socialvetenskapliga forskningsrådet har ett

samordnande ansvar för forskningen om äldre med uppgift att

löpande följa och bearbeta forskningsområdet. Inom rådets

ansvarsområde har tre programområden givits särskild prioritet,

nämligen forskning om omsorgen om äldre och omvårdnadsforskning,

utvärderingsforskning samt de äldre och ekonomin. I den senaste

forskningspropositionen, 1989/90:90, föreslogs ökade resurser

för forskning om äldre under den kommande treårsperioden.

Riksdagen tillstyrkte förslagen och beslöt att inrätta tre

professurer i psykologi, sociologi och socialt arbete, samtliga

tre med inriktning på äldreproblem. Medicinska forskningsrådet

anvisades samtidigt ytterligare resurser för stöd till forskning

om demenssjukdomar.

I betänkandet 1988/89:SoU16 behandlades bl.a. en motion om

försök med omvårdnadsarbete. Utskottet uttalade att kvaliteten i

omvårdnaden är viktig samt framhöll att forsknings- och

utvecklingsarbete på området är angeläget. Utskottet

konstaterade vidare att ett omfattande arbete bedrevs såväl av

Spri som Landstingsförbundet, socialstyrelsen, enskilda

landsting och andra för att stimulera till försöksverksamheter

med utveckling av omvårdnadsarbetet och vårdorganisationen. Den

då aktuella motionen avstyrktes med hänvisning härtill.

Hösten 1991 behandlade utskottet en motion (fp) om en stärkt

organisation för omvårdnadsforskningen. Motionen avstyrktes med

hänvisning till att riksdagen inte borde föregripa behandlingen

av regeringens kommande förslag inom hälso- och sjukvårdens

område (1991/92:SoU5 s. 40).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vidhåller inställningen att forsknings- och

utvecklingsarbete när det gäller omvårdnad är angeläget.

Omvårdnadsforskning och forskning om omsorgen om äldre har också

givits prioritet inom det socialvetenskapliga forskningsrådets

ansvarsområde. Mot bakgrund härav anser utskottet inte att det

behövs något initiativ från riksdagens sida med anledning av

motionen. Motion So438 (s) yrkande 7 avstyrks alltså.

Undantag från de s.k. nolldirektiven för merkostnadskommittén

och psykiatriutredningen

Sedan 1984 gäller för samtliga kommittéer och särskilda

utredare vissa generella direktiv (dir. 1984:5). Dessa direktiv,

som ofta kallats nolldirektiven, innebär i princip att förslag

från kommittéer inte får öka de offentliga utgifterna eller

minska statsinkomsterna. Kommittéerna skall visa hur förslag som

innebär utgiftsökningar eller inkomstminskningar skall

finansieras. Detta skall ske genom att kommittéerna anger

konkreta förslag till rationaliseringar eller omprövningar som

innebär besparingar inom utredningens område eller närliggande

områden. Förslagen skall således kunna genomföras med

oförändrade eller minskade resurser. Kraven gäller oavsett om

förslagen avser staten, kommunerna eller

socialförsäkringssektorn. Enligt direktiven skall

kostnadsberäkningarna vara väl genomarbetade och ta hänsyn till

alla kostnader för olika intressenter, såväl direkta som

indirekta.

Handikapputredningen (S 1988:03) undantogs från

nolldirektiven genom riksdagens beslut hösten 1989. I samband

därmed konstaterade socialutskottet (1989/90:SoU13):

Enligt utskottets mening -- och därvid delar utskottet

uppfattningen i de aktuella motionerna -- är det helt nödvändigt

att handikappområdet kan tillföras sådana resurser att

nödvändiga åtgärder på området kan komma till stånd. Detta

förutsätter att 1989 års handikapputredning och andra

utredningar på området inte begränsas av regeringens

nolldirektiv.

I motion 1991/92:So469 av Börje Nilsson och Bo Nilsson (båda

s) föreslås att de s.k. nolldirektiven avskaffas för

merkostnadskommittén och psykiatriutredningen. Båda

utredningarna förväntas lägga fram förslag som har stor

betydelse för människor med funktionsnedsättningar, anför

motionärerna. Det är inte rimligt att dessa utredningar, trots

riksdagens bestämda uttalande, tvingas arbeta med nolldirektiv.

Nolldirektiven innebär, enligt motionärerna, att vissa

handikappade får finansiera förbättringar för andra

handikappade.

Merkostnadskommittén, eller utredningen (S 1990:04) med

uppgift att utreda det samlade förmånssystemet för försäkrade

med betydande kostnader för sjukdom och handikapp, tillsattes år

1990. Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande till

sommaren 1992.

År 1989 tillsattes utredningen om service, stöd och vård till

psykiskt störda, den s.k. psykiatriutredningen. Utredningen

beräknas avge sitt slutbetänkande före hösten 1992.

I detta sammanhang kan erinras om att den personkrets för

vilken handikapputredningen föreslagit individinriktade åtgärder

även omfattar psykiskt störda personer. Psykiatriutredningen har

dock en vidare personkrets än handikapputredningen när det

gäller personer med psykiska störningar (se betänkandet SOU

1991:46 s. 148).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vidhåller sin inställning att handikappområdet --

där såväl fysiskt som psykiskt handikappade ingår -- måste

tillföras sådana resurser att nödvändiga åtgärder på området kan

komma till stånd. Detta förutsätter, som utskottet tidigare

anfört, att utredningar på handikappområdet inte begränsas av

regeringens nolldirektiv. Vad utskottet här anfört tillgodoser

syftet med motion So469 (s), som därför avstyrks.

Insatser mot aids (A 6)

I budgetpropositionen föreslås 192 720 000 kr. under anslag A

6.

Från anslaget bekostas särskilda insatser för att bekämpa

spridningen av det virus, humant immunbrist virus (hiv), som kan

leda till sjukdomstillståndet aids (acquired immune deficiency

syndrome -- förvärvad immunbrist). Infektion av hiv hänförs

enligt smittskyddslagen (1988:1472) till de anmälningspliktiga

sjukdomar som är samhällsfarliga.

Medelsanvisning

I motion So461 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att

riksdagen beslutar att ge Stiftelsen Noaks ark ett eget bidrag

över statsbudgeten (yrkande 1), att riksdagen till Bidrag

till organisationer för budgetåret 1992/93 till Stiftelsen Noaks

ark anslår 6 000 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit

(yrkande 2) samt att riksdagen, vid bifall till yrkande 2,

till Aids-delegationen anvisar 188 720 000 kr. eller således

4000 000 kr. mindre än vad regeringen har föreslagit

(yrkande 3). Motionärerna anför att stiftelsens verksamhet

måste stödjas mer än vad som nu görs och att stiftelsen borde få

ett eget anslag och inte behöva gå genom en prövningsinstans.

Stiftelsen Noaks ark har från aidsanslaget under de tre

senaste budgetåren erhållit ett driftsbidrag på 4 milj.kr. per

budgetår. Därutöver har stiftelsen erhållit särskilda medel för

ett projekt för blödarsjuka på ca 1 milj.kr. per år.

Vid behandlingen av regeringens budgetförslag våren 1991 i

betänkandet 1990/91:SoU12 framhöll utskottet, liksom

tidigare, att frivilligorganisationerna, där särskilt Noaks ark

nämndes, gör ett mycket förtjänstfullt arbete för hivsmittade

och aidssjuka. Frivilligorganisationerna har också stor

betydelse i det förebyggande arbetet. Utskottet konstaterade

vidare att betydande belopp under de senaste åren utgått från

aidsanslaget till dessa organisationer. Utskottet ansåg sig

kunna förutsätta att frivilligorganisationernas behov och

intressen skulle komma att beaktas vid fördelningen av medel för

insatser mot aids.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet erinrar om sin tidigare redovisade uppfattning att

frivilligorganisationerna har en betydelsefull roll dels i

informationsarbetet, dels i insatserna för hivsmittade och

aidssjuka. Utskottet konstaterar att regeringen i

budgetpropositionen anser att stödet till

intresseorganisationernas arbete bör fortsätta även under

budgetåret 1992/93. Utskottet förutsätter sålunda att Noaks ark

också under kommande budgetår kan påräkna bidrag från anslaget

för sitt informations- och stödarbete. Utskottet avstyrker

motion So461 (v).

Utskottet tillstyrker den i budgetpropositionen föreslagna

medelsanvisningen till insatser mot aids.

Smittskyddslagen och smittskyddsarbetet

I motion So418 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i

smittskyddslagen att hivinfekterade inte omfattas av denna lag

(yrkande 2). Motionärerna anför att med lagens hjälp kan

tvångisolering tillgripas mot smittbärare som vägrar att följa

de förhållningsregler som ålagts dem. Den smittade döms för de

brott som han kan tänkas begå i framtiden. Domen blir i

praktiken utan tidsbegränsning.

I motion So428 av Daniel Tarschys (fp) yrkas att riksdagen

hos regeringen anhåller om översyn av det normsystem som

reglerar tvångsisolering av hivinfekterade. Motionären föreslår

att formerna och betingelserna för tvångsvård av hivinfekterade

omprövas. Skyddsuppgiften bör inte längre ankomma på hälso- och

sjukvården. Isolering av hivinfekterade bör förekomma endast i

yttersta undantagsfall, och samhällets skyddsbehov bör i sådana

fall täckas inom ramen för andra lagar om tvångsvård än

smittskyddslagen. Enligt motionären bör möjlighet till isolering

enligt smittskyddslagen för andra sjukdomar dock bibehållas.

I motion So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om smittskyddslagen (yrkande 16).

Motionärerna anför att smittskyddslagens hivparagrafer tillkom

för att förebygga smittspridning. Om det finns skäl att beakta

risken för minskad benägenhet för testning, färre kontakter med

sjukvården och om tilltron till den nu gällande ordningen

minskar, måste detta uppmärksammas. Regeringen bör därför,

enligt motionärerna, ge Aids-delegationen i uppdrag att redovisa

för- och nackdelar med att pröva annan lagstiftning.

I motion So493 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (båda

s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om borttagandet av hivinfektionen

ur smittskyddslagen (yrkande 1). Motionärerna anför att den

svenska lagstiftningen utgår från en möjlighet att omhänderta

hivsmittade personer som kan antas leva på ett sådant sätt att

smittan kan föras vidare. För den enskilde innebär detta att man

i princip kan bli omhändertagen för ett beteende/brott som man

ännu inte begått. Motionärerna anför att hivinfektion därför bör

tas bort ur smittskyddslagen och att den som medvetet utsätter

andra människor för hivsmitta bör falla under brottsbalkens

bestämmelser.

För att samordna arbetet inom alla samhällsområden att

begränsa spridningen av HTLV-III-virus tillsatte regeringen den

9 maj 1985 en särskild Aids-delegation.

Aids-delegationen fann det oacceptabelt att man inte kunde

ingripa mot sådana bärare av HTLV-III-virus som visad en

uppenbar brist på hänsyn genom att inte följa föreskrifter om

sin livsföring för att minska risken för smittspridning som de

kunda ha fått av sin läkare. Bl.a. mot den bakgrunden föreslog

man att den dåvarande smittskyddslagen (1968:231) gjordes

tillämplig på infektion av HTLV-III-virus. Efter initiativ av

Aids-delegationen beslutade regeringen den 5 september 1985 att

hänföra infektion av HTLV-III-virus till de veneriska

sjukdomarna i dåvarande smittskyddskungörelsen. Ändringen trädde

i kraft den 1 november 1985.

Den nya smittskyddslagen (1988:1472) trädde i kraft den 1

juli 1989 (SmL).

Enligt 38 § skall länsrätten, på ansökan av

smittskyddsläkaren, besluta om tvångsisolering av den som för

smitta av en samhällsfarlig sjukdom, om den smittade inte

frivilligt medverkar till de åtgärder som behövs för att hindra

smittspridning. Ett sådant beslut skall också fattas om det

finns grundad anledning anta att den smittade inte följer

meddelade förhållningsregler och underlåtenheten innebär en

uppenbar risk för smittspridning. Tvångsisolering skall ske på

sjukhus som drivs av en landstingskommun. Om länsrättens beslut

om tvångsisolering inte kan avvaktas utan fara, skall

smittskyddsläkaren meddela beslut om tvångsisolering.

Smittskyddsläkarens beslut skall omedelbart underställas

länsrätten för prövning (39 §). Tvångsisolering får pågå under

högst tre månader från den dag den smittade på grund av beslutet

om isolering togs in på sjukhus. Efter ansökan av

smittskyddsläkaren får länsrätten besluta att tvångsisoleringen

skall fortsätta utöver den angivna längsta tiden. Ett sådant

beslut får avse högst sex månader åt gången. En ansökan om

fortsatt tvångsisolering skall ha kommit in till länsrätten

innan tiden för gällande beslut om tvångsisolering har löpt ut.

När det inte längre finns skäl för tvångsisolering skall

smittskyddsläkaren ofördröjligen besluta att tvångsisoleringen

skall upphöra. Om den tvångsisolerade begär att

tvångsisoleringen skall upphöra, är smittskyddsläkaren skyldig

att ofördröjligen besluta i frågan (40--42 §§).

Enligt 43 § SmL skall den som tvångsisoleras tas väl om hand.

Han skall få det stöd och den hjälp som behövs och motiveras att

ändra sin inställning och livsföring så att tvångsisoleringen

kan upphöra.

Utskottet behandlade regeringens proposition om ny

smittskyddslag i betänkande 1988/89:SoU9. Utskottet anförde

då i fråga om tvångsisoleringen bl.a. (s. 11):

Utskottet konstaterar att skälet för ett beslut om

tvångsisolering vanligen är att en smittad inte frivilligt

medverkar till de åtgärder, som behövs för att hindra

smittspridning. Det ligger också i sakens natur att ett beslut

om tvångsisolering inte definitivt kan begränsas i tiden när

beslutet fattas. Längden på tvångsisoleringen kommer, som

framhållits i propositionen, att bli avhängig bl.a. av den

isolerades inställning till sin situation och till sin

omgivning. Tvångsisolering får inte bli ett innehållslöst

avskiljande från omvärlden, utan tiden måste användas till att

på lämpliga sätt motivera den isolerade att förändra sin

attityd.

I betänkandet 1990/91:SoU20 uttalade utskottet att det är

nödvändigt att ha möjlighet att enligt smittskyddslagen

tvångsisolera den som för smitta av en samhällsfarlig sjukdom om

han inte frivilligt medverkar till de åtgärder som behövs för

att hindra smittspridning och annan tvångslagstiftning inte är

tillämplig. Utskottet avstyrkte därför en motion liknande So428.

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) har i

en skrivelse till socialutskottet redovisat sina synpunkter på

hivinfektionens plats i smittskyddslagen.

En utvärdering av smittskyddsverksamheten och den nya lagen

som gjorts av socialstyrelsen har nyligen överlämnats till

socialdepartementet. Socialstyrelsen föreslår bl.a. att samtliga

anmälningspliktiga sjukdomar utom de sexuellt överförbara skall

anmälas med full identitet för att underlätta

smittskyddsarbetet. Vidare föreslås att lagen om vård av unga

(LVU) och lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)

kompletteras så att föreståndare vid en LVU- och LVM-institution

underrättas om att en intagen lider av en samhällsfarlig sjukdom

om det behövs med hänsyn till fara för att smitta skall spridas.

Vidare föreslås en möjlighet för socialtjänsten att underrätta

smittskyddsläkaren vid kännedom om att en person med en

samhällsfarlig sjukdom utsätter andra för smittrisk. Däremot

anser socialstyrelsen inte att det finns anledning till ändring

i möjligheterna till tvångsisolering. Socialstyrelsen har via en

enkät till smittskyddsläkarna kartlagt att smittskyddsläkare har

ansökt hos länsrätten om tvångsisolering för totalt tio

personer. Ansökningarna har gällt hivinfektion i alla fall utom

ett som gällde tuberkulos. Länsrätten beslutade om isolering av

nio personer. Styrelsen anför att smittskyddslagen syftar till

att hindra spridning av smittsamma sjukdomar bland människor.

Vid fall av samhällsfarlig sjukdom ställs krav på den

infekterade att begränsa smittrisken. Till skillnad mot vid

övriga hälsoproblem är smittskyddet inte enbart en fråga för den

enskilde.

Socialstyrelsens rapport bereds för närvarande i

regeringskansliet.

Enligt uppgift pågår viss diskussion inom Aids-delegationen om

för- och nackdelar med den nuvarande tvångslagstiftningen för

hivpositiva.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att socialstyrelsen nyligen till

socialdepartementet överlämnat en utvärdering om smittskyddet

och därvid föreslagit vissa ändringar i smittskyddslagen.

Ärendet bereds för närvarande i regeringskansliet.

Utskottet erfar att Aids-delegationen tagit upp i motionerna

berörda lagstiftningsfrågor såvitt rör hivinfektion. Någon

anledning för riksdagen att nu ta något initiativ i dessa frågor

finns inte. Motionerna So418 (v) yrkande 2, So428 (fp), So438

(s) yrkande 16 och So493 (s) yrkande 1 avstyrks därmed.

Anonymitet vid hivtest

I motion So418 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

patientjournallagen så att hivtest kan göras med garanterad

anonymitet (yrkande 3). Motionärerna anför att det finns

många som skulle vilja genomgå en hivtest men som avstår av

rädsla för de åtgärder som myndigheterna kan tillgripa om testet

visar sig vara positivt.

I motion So493 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (båda

s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om anonymitet vid hivtestning

(yrkande 2). Motionärerna anför att för att få så många som

möjligt att hivtesta sig är det viktigt att samhället undanröjer

den rädsla som kan finnas för att ens identitet kan avslöjas om

man konstateras hivsmittad.

Frågan om anonymitet vid hivtestning har behandlats av

utskottet vid upprepade tillfällen. I betänkandet

1988/89:SoU9 ges en utförlig redovisning av såväl reglerna i

patientjournallagen (1985:562) och förordningen (1986:198) om

provtagning för infektion av hiv som utskottets tidigare

ställningstaganden i anonymitetsfrågan. Utskottet vidhöll sin

tidigare uppfattning att en fullständig anonymitet vid hivtest

skulle rubba grunderna för smittskyddslagens tillämpning. Enligt

utskottets uppfattning skulle det bli mycket svårt att försvara

en lagstiftning som innehåller möjligheter till ibland

synnerligen ingripande tvångsåtgärder, om samhället samtidigt

ger patienter möjlighet att vara anonyma även efter ett positivt

test och därigenom undandrar sig lagens åtgärder. I betänkandena

1989/90:SoU21 och 1990/91:SoU5 vidhöll utskottet denna

inställning. Utskottet behandlade frågan också i betänkandet

1991/92:SoU5 och avstyrkte även då den då aktuella motionen.

Information från Aids-delegationen visar att hivtestningen är

omfattande. Varje år genomförs drygt 900 000 tester inklusive

testning av blodgivare. Utöver möjligheten att på eget initiativ

testas erbjuds vissa grupper testning. Alla gravida erbjuds

testning. Socialstyrelsen och invandrarverket erbjuder alla

asylsökande hälsoundersökning som innefattar många sjukdomar

inklusive hiv/aidstest. 90--95 % accepterar en sådan

undersökning. Dessutom är det vanligt förekommande att det på

STD-mottagningar och liknande erbjuds test. Sedan årsskiftet

1991/92 erbjuds också alla anknytningsfall till flyktingar i

Sverige liknande undersökning.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet förutsätter att frågan om anonymitet vid hivtestning

beaktas vid regeringens beredning av socialstyrelsens

utvärdering av smittskyddslagen och avstyrker därmed motionerna

So418 (v) yrkande 3 och So493 (s) yrkande 2.

Smittspårning

I motion So418 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen utarbetar råd

och anvisningar för hur hivspårning kan utföras på frivillig

grund (yrkande 4).

I motion So493 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (båda

s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kontaktspårning vid hivsmitta

(yrkande 3). Motionärerna anför att kontaktspårning bygger

på ett förtroendefullt samarbete mellan läkare och patient.

Tvingande regler bidrar inte till någon bättre effektivitet i

arbetet.

Bestämmelser om smittspårning finns i 18 § smittskyddslagen

(1988:1472). Enligt dessa skall den behandlande läkaren

beträffande patienter som smittats av en samhällsfarlig sjukdom

genom att fråga den smittade försöka få veta av vad eller vem

han kan ha blivit smittad och vilka andra som kan ha blivit

smittade av samma smittkälla. Han skall också försöka få reda på

till vem den smittade kan ha fört smittan vidare.

I proposition 1988/89:5 med förslag till den nya

smittskyddslagen framhölls särskilt smittspårningens centrala

betydelse när det gäller att förhindra utbredningen av

smittsamma sjukdomar. Ju snabbare och framgångsrikare

smittspårningen kan ske, desto bättre är förutsättningarna för

att förhindra vidare smittspridning. Det framhölls som naturligt

att de läkare som först kom i kontakt med de smittade har ett

primärt ansvar för smittspårningen. Därför föreslogs också

införandet av en särskild bestämmelse i lagen om skyldighet för

läkare att bedriva smittspårning. Det framhölls vidare i

propositionen att det bör ankomma på socialstyrelsen att ge

vägledande riktlinjer för hur smittspårning bör bedrivas.

Beträffande de sexuellt överförbara infektionerna hänvisade

propositionen till den av socialstyrelsen utarbetade skriften

Kontaktspårning vid sexuellt överförbara infektioner

(Socialstyrelsen redovisar 1987:13). På det regionala planet

ansågs det vara en av smittskyddsläkarens viktigaste uppgifter

att se till att sådana arbetsmetoder utarbetas och kommer till

berörd personals kännedom.

I betänkandet 1988/89:SoU9, i vilket regeringens förslag

till ny smittskyddslag behandlades, uttalade utskottet bl.a. att

smittspårning måste ske med stor varsamhet och med hänsyn till

de berördas integritet.

I betänkande 1991/92:SoU5 behandlade utskottet senast

motioner om kontaktspårning. På s. 54--56 lämnas en utförlig

redogörelse för gällande bestämmelser, tidigare behandling,

kontaktspårningsprojekt samt socialstyrelsens och

Landstingsförbundets uppföljningar.

Socialstyrelsen har givit ut föreskrifter och allmänna råd om

tillämpningen av smittskyddslagen (SOSFS 1989:18), i vilka

bl.a. ett avsnitt om smittspårning ingår.

Styrelsen har också i serien Socialstyrelsen redovisar givit

ut en rapport om kontaktspårning (1987:13). Denna rapport är nu

under omarbetning. Resultaten av kontaktspårningsprojektet, Att

bekämpa HIV med kontaktspårning -- metoder och utvärdering, som

pågått sedan 1989 och som i dagarna avrapporterats till

socialstyrelsen kommer att ligga till grund för den nya

rapporten om kontaktspårning.

Vidare planerar styrelsen en fördjupad utbildning för personal

som arbetar med kontaktspårning.

Här kan också nämnas att socialstyrelsen har givit ut en

rapport om Smitta i vården -- psykosociala aspekter på

HIV/aids (1990:14) med råd och stöd till den vårdpersonal som

deltar i vården och omhändertagandet av hivsmittade och

aidssjuka människor. I dagarna har också kommit en ny rapport

Hiv och aids i vården II (1991:46).

Landstingsförbundet har i samverkan med representanter för

olika verksamheter som arbetar med abortförebyggande arbete och

sexuellt överförbara sjukdomar utarbetat skriften Landstingen

till offensiv mot sexsjukdomar och aborter. I skriften skisseras

bl.a. två modeller för en bättre samordning av resurser för STD-

och abortförebyggande verksamhet. När det gäller de sexuellt

överförbara sjukdomarna framhålls bl.a. kontaktspårningens

betydelse.

Utvärderingen av Stockholms läns landstings projekt Att

förebygga aids samt Göteborgs kommuns projekt Göteborg mot aids

beräknas avslutas under våren. Utvärderingen av

informationsinsatserna kring aids i de södra landstingen har

nyligen redovisats. Enligt utvärderingen bör mål och syfte för

informationsinsatserna bli tydligare.

I februari 1991 presenterades en rapport, HIV finns inte bara

i Stockholm, från besök i 21 landsting av Aids-delegationen

och socialstyrelsen. I slutomdömet i rapporten sägs bl.a.

följande:

I den välorganiserade och i ett internationellt perspektiv

kraftigt utbyggda offentliga hälso- och sjukvården har vi unika

förutsättningar att förebygga smittspridning av HIV. Inom hälso-

och sjukvården finns en god beredskap att ge HIV-smittade

patienter ett gott medicinskt omhändertagande och ett kraftigt

psykosocialt stöd. Frivilligorganisationerna kan ge ett

nödvändigt komplement till det psykosociala stödet och bidra med

värdefulla informations- och utbildningsinsatser.

Utskottet gör följande bedömning.

En framgångsrik smittspårning är av central betydelse när det

gäller att förhindra utbredning av smittsamma sjukdomar. Därför

infördes också en särskild bestämmelse i smittskyddslagen om

skyldighet för läkare att bedriva smittspårning. En väl

fungerande smittspårning förutsätter en förtroendefull relation

mellan patienten å ena sidan och läkare och övrig

sjukvårdspersonal å den andra och ställer också krav på

välutbildad och välinformerad personal. Utskottet konstaterar

att ett arbete redan pågår för att utveckla smittspårningen.

Något initiativ från riksdagens sida behövs inte. Motionerna

So418 (v) yrkande 4 och So493 (s) yrkande 3 avstyrks därför.

Sveriges inställning till Europarådets rekommendation nr R

(89) 14.

I motion So418 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om Europarådets rekommendationer om behandling

av hivpositiva (yrkande 1). Motionärerna anser att

Europarådets rekommendationer om frivillig hivtestning,

garanterad sekretess, frivillig grund för kontaktspårning och

avståndstagande från hivrelaterade frihetsberövanden helt är i

enlighet med deras uppfattning. Motionärerna vill mot bakgrund

av detta att regeringen återtar Sveriges reservation mot

rekommendationerna.

I motion So493 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (båda

s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om återtagande av den svenska

reservationen mot Europarådets rekommendation nr 14/89

(yrkande 4). Motionärerna anför att Sverige som enda land

reserverade sig mot rekommendationen. Mot bakgrund av vad

motionärerna anfört om borttagande av hivinfektion ur

smittskyddslagen, garanti om anonymitet och frivillig

kontaktspårning bör Sverige kunna stödja rekommendationen.

När ministerrådet inom Europarådet den 11 oktober 1989

behandlade rekommendation R (89) 14 om etiska frågor och hiv

inom hälso- och sjukvården m.m. lade Sverige som enda land ner

sin röst. I röstförklaringen anförde Sverige att

rekommendationen innehöll vissa punkter som Sverige hade

allvarliga invändningar mot. Det gällde hivpositivas

rättigheter, hivtestningen samt karantän och isolering.

Bakgrunden är främst den att det i Sverige till skillnad mot de

flesta andra länder finns möjlighet att använda tvång mot den

som är hivpositiv i vissa situationer.

Utskottet gör följande bedömning.

Den svenska röstförklaringen vid behandlingen av Europarådets

rekommendation om etiska frågor och hiv överensstämmer med

gällande lagstiftning, vilken är ett uttryck för Sveriges höga

ambitioner när det gäller att stävja smittspridningen.

Motionerna So418 (v) yrkande 1 och So493 (s) yrkande 4 avstyrks.

Aids-delegationen

I motion So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om Aids-delegationen (yrkande 15).

Motionärerna hänvisar till att riksdagen våren 1991 betonade

(1990/91:SoU12) att det inte fanns anledning att avveckla

Aids-delegationen eller att förändra dess arbetsuppgifter.

Utskottet förutsatte dock att delegationens arbetsuppgifter så

småningom förs över till en permanent organisation utanför

regeringskansliet. Motionärerna anför att det inte finns skäl

att nu forcera in det förebyggande hiv/aidsförebyggande arbetet

i folkhälsoinstitutet. Delegationen bör ges möjlighet att under

en längre övergångstid fullfölja sitt arbete.

I betänkande 1990/91:SoU12 (s. 55) anförde utskottet:

Vad sedan gäller AIDS-delegationens roll och arbetsuppgifter

framhålls i budgetpropositionen att en effektivare samverkan

mellan myndigheter, kommuner, landsting och

frivilligorganisationer skall eftersträvas. Utskottet delar

denna uppfattning och vill särskilt betona vikten av god

samordning mellan delegationens och socialstyrelsens insatser.

Det finns enligt utskottet inte någon anledning att redan nu

avveckla delegationen eller förändra dess arbetsuppgifter.

Utskottet förutsätter dock att delegationens arbetsuppgifter så

småningom förs över till en permanent organisation utanför

regeringskansliet.

Aids-delegationen har fr.o.m. den 1 juli 1991 ställning som

myndighet inom regeringskansliet och är knuten till

socialdepartementet.

Enligt regeringens tilläggsdirektiv (dir. 1991:96) till

organisationskommittén för folkhälsoinstitutet skall kommittén

utreda de organisatoriska förutsättningarna för att inlemma

Aids-delegationen i folkhälsoinstitutet fr.o.m. den 1 juli 1992.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet har tidigare uttalat åsikten att Aids-delegationen

på sikt bör inlemmas i en permanent organisation utanför

regeringskansliet. Utskottet konstaterar att

organisationskommittén för folkhälsoinstitutet behandlar frågan

och inom kort skall redovisa sina ställningstaganden. Utskottet

utgår från att regeringen vid sina kommande överväganden beaktar

att en avveckling av Aids-delegationen eller förändring av dess

arbetsuppgifter sker på ett sådant sätt och vid en sådan

tidpunkt att det pågående arbetet med dessa frågor inte påverkas

negativt. Motion So438 (s) yrkande 15 avstyrks därmed.

Utdelning av fria sprutor och kanyler till

narkotikamissbrukare

I motion So496 av Ulrica Messing (s) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att förbjuda utdelningen av fria sprutor

till missbrukare. Motionären anför att fri utdelning av sprutor

för att minska smittrisken bland missbrukarna innebär en

sanktion från samhällets sida av missbruket. Den helhetsyn som,

enligt motionären, borde finnas bakom missbruket och riskerna

för spridning av aids glöms bort.

I betänkandet 1990/91:SoU5 (s. 18--20) lämnade utskottet

en omfattande redogörelse för försöksverksamheten inom hälso-

och sjukvården med utdelning av rena sprutor och kanyler till

narkotikamissbrukare. Utskottet anförde följande:

Utskottet gör nu samma bedömning som tidigare att utbyte av

sprutor och kanyler endast får förekomma i samband med en noga

kontrollerad försöksverksamhet, som har till syfte att söka

vetenskapligt stöd för metodens värde i kampen mot aids.

Utskottet vidhåller också sin tidigare uppfattning om

förutsättningarna för en sådan försöksverksamhet, bl.a. att

försöksverksamheten inte får göras mer omfattande än vad som är

absolut nödvändigt för att tillgodose kraven på vetenskaplighet.

Utskottet förutsätter liksom tidigare att regeringen eller

socialstyrelsen skyndsamt vidtar åtgärder eller att regeringen

återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder som kan

stoppa utbytesverksamheten, om det visar sig att utbyte sker

utanför den speciella försöksverksamheten. Utskottets

ställningstagande innebär att utskottet inte är berett att

ompröva förutsättningarna för sprututbytesprogrammet.

(Res. av fp samt av m betr. motivering.)

I betänkandet 1991/92:SoU5 redovisas att en skrivelse från

Läkare mot aids har inkommit till utskottet under våren 1991. I

skrivelsen föreslås att sprututbytesprogram med individuell

rådgivning byggs ut vid infektionsklinikerna över landet, om

möjligt i samarbete med socialtjänsten.

Medicinska forskningsrådet har i ett nyligen avgivet

yttrande till socialstyrelsen lämnat synpunkter angående

utvärderingen av hivpreventionsprojektet i Lund och Malmö

(sprututbytesprojekt). Rådet anser bl.a. att flera av de

synpunkter som rådet för fram i yttrandet måste beaktas och

rimliga kompletteringar ske innan frågan om studiens

genomförande och finansiering kan tas upp till slutlig

behandling. Dessutom anser forskningsrådet att vissa

kompletteringar i projektplanen kan övervägas för att öka

undersökningens vetenskapliga värde.

Projekttiden för sprututbytesverksamheten går ut vid utgången

av 1992, vid denna tidpunkt måste socialstyrelsen ha en

uppfattning om värdet av verksamheten. Avsikten är att en extern

utvärdering av projektet nu snabbt skall göras.

Av en WHO-rapport från 1991 framgår att flera

sprututbytesprojekt startats sedan 1988 och utvärderats.

Författarna till rapporten konstaterar att det inte finns några

bevis för att sprututbytesprogrammen ökat antalet missbrukare.

Enligt rapporten leder programmen till minskat riskbeteende i

form av delade sprutor och nålar. Programmen ger också

möjligheter till information om aids och andra hälsofrågor.

WHO:s styrelse har i januari 1992 uttalat följande:

Med tanke på de många hälsorisker och sociala konsekvenser av

vilka hivinfektionen är en, är ett huvudmål att minska

efterfrågan på psykoaktiva medel, fastän ett mer omedelbart mål

är att minska användningen av dessa medel genom injektion. En

del länder har stöttat sina hälsoupplysningskampanjer genom att

erbjuda rena nålar. Detta har minskat utnyttjandet av gemensamma

nålar utan någon mätbar ökning av drogbruket. I länder där

sprututbytesprogram inte är möjligt bör vikt läggas vid

undervisning om hur man kan rengöra redskap och garantera stabil

tillgång på desinfektionsmedel som blekningsmedel.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att utbyte av

sprutor och kanyler endast får förekomma i samband med en noga

kontrollerad försöksverksamhet, som har till syfte att söka

vetenskapligt stöd för metodens värde i kampen mot aids.

Utskottet konstaterar att projekttiden för

sprututbytesprogrammet i Malmö/Lund går ut vid kommande

årsskifte och att socialstyrelsen har för avsikt att snabbt

utvärdera verksamheten. Utskottet anser att utvärderingen bör

avvaktas och att riksdagen inte nu bör göra något uttalande i

frågan. Motion So496 (s) avstyrks.

Övriga medelsanvisningar

Utskottet har inte något att erinra mot de av regeringen

föreslagna medelsanvisningarna A 1--5 och A 7, vilka inte mött

några erinringar i form av motioner.

Ekonomiskt stöd till barnfamiljer m.m. (C 1, C 5, C 7 och C 8)

Allmänna barnbidrag (C 1)

Bakgrund

Det allmänna barnbidraget lämnas fr.o.m. den 1 januari 1991

med 9000 kr. per år och barn under 16 års ålder. Därutöver

lämnas flerbarnstillägg med belopp som per år räknat motsvarar

ett halvt barnbidrag för det tredje barnet, 100 % av ett helt

barnbidrag för det fjärde barnet samt 150 % av ett helt

barnbidrag till det femte barnet och varje ytterligare barn.

Även 16--19-åringar som studerar medräknas vid bedömningen av

rätt till flerbarnstillägg.

Barnbidraget betalas ut fr.o.m. månaden efter barnets födelse.

Motsvarande gäller när rätten till barnbidrag inträder av annat

skäl än födelse. Bidraget utges t.o.m. kvartalet då barnet

fyller 16 år.

Förlängt barnbidrag lämnas med samma belopp som det allmänna

barnbidraget fr.o.m. kvartalet efter det då barnet har fyllt 16

år, när barnet studerar vid grundskolan eller deltar i viss

annan motsvarande utbildning.

Kostnaderna för de allmänna barnbidragen täcks helt av medel

från statsbudgeten. Administrationen av barnbidragen handhas av

riksförsäkringsverket och försäkringskassorna.

Inkomstprövat barnbidrag m.m.

I motion So605 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att

utarbeta ett system med inkomstprövade barnbidrag.

I motion So604 av Roland Lében (kds) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om att en utredning bör göras i

syfte att klarlägga förutsättningarna för och konsekvenserna av

behovsprövat barnbidrag.

I propositionen (1947:220) med förslag till lag om

allmänna barnbidrag, m.m. anförde departementschefen följande.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, att det

stora flertalet barnfamiljer i vårt land befinna sig i en sådan

ekonomisk situation, att behov av ytterligare stödåtgärder av

här ifrågavarande art kan sägas föreligga. Skulle man utgå från

att endast de mest behövande borde erhålla bidrag till

barnkostnaderna av det allmänna, skulle man endast i begränsad

omfattning åstadkomma en sådan omfördelning av barnkostnaderna,

som dock här åsyftas. En behovs- eller inkomstprövning

beträffande de ytterligare stödåtgärderna måste fördenskull

göras mycket liberal, om det angivna syftet skall nås. Därmed

bortfaller emellertid ett av skälen för att införa en sådan

prövning, nämligen att man därigenom vunne en begränsning av

kostnaderna.

Däremot kvarstår alltjämt den synpunkten att en behovs- eller

inkomstprövning skulle möjliggöra en stödverksamhet som kunde

differentieras efter behovet, så att den största hjälpen kunde

lämnas åt sådana familjer som bäst behöva den. -- -- -- För min

del kan jag icke ansluta mig till densamma. I realiteten nås

detta resultat redan därigenom att de förmåner, som utgå till

familjer i de lägsta inkomstskikten, i viss omfattning komma att

belasta familjer med högre inkomster därigenom att dessa med

sina skatter få bidraga till täckande av kostnaderna för

förmånerna. Göras dessa lika stora över hela linjen, kommer

alltså nettobehållningen av förmånerna för familjerna i högre

inkomstlägen att vara mindre än för familjerna med låg inkomst.

Naturligtvis vore det tänkbart att ytterligare markera denna

olikhet genom att lämna större bidrag åt de fattigare familjerna

och att låta bidragen sjunka efter vissa normer i samma mån som

inkomsterna stege. Ett sådant system skulle emellertid kräva en

omfattande administrativ apparat. Då det enligt min mening är

synnerligen önskvärt att samhälleliga stödåtgärder utformas

efter möjligast enkla linjer, kan jag icke förorda en

differentiering av de allmänna barnbidragen efter de synpunkter

som här antytts.

Vad härefter angår familjer med höga inkomster sammanhänger

frågan huruvida barnbidrag skola utgå givetvis med frågan om de

skattefria avdragen vid beskattningen. Därest dessa avskaffas,

såsom chefen för finansdepartementet senare i dag kommer att

föreslå, saknas uppenbarligen anledning att undantaga

barnfamiljer med höga inkomster från de förmåner som i

barnkostnadsutjämnande syfte tillerkännas barnfamiljer med lägre

inkomster.

På grund av det anförda förordar jag alltså, att de

ytterligare förmåner, som skola beredas barnfamiljerna, icke

göras beroende av någon behovs- eller inkomstprövning utan göras

lika för alla familjer, oavsett inkomstens storlek.

Ärendet behandlades i riksdagen av det sammansatta stats-

och andra lagutskottet i betänkande nr 4 år 1947. Utskottet

anförde med anledning av motioner att en gradering av

barnbidragen efter föräldrarnas inkomster var olämplig och

avstyrkte dessa motioner. Riksdagen följde utskottet (rskr.

498).

I budgetpropositionen sägs bl.a. följande om inriktningen av

socialpolitiken:

Regeringen kommer utifrån synen på alla människors lika värde

att utveckla välfärdspolitiken så att speciellt de mest utsatta

människornas och gruppernas livssituation förbättras.

Alternativet till välfärdsstaten är ett selektivt system som

siktar in sig på att stödja bara dem som har de sämsta

förutsättningarna. Ett sådant system har många nackdelar. Det

förutsätter mer av prövning och kontroll. Någon måste då avgöra

vem som har rätt till stöd och vem som inte har det. Det leder

lätt till mer byråkrati och fler integritetsstörande

undersökningar.

Ett selektivt system skapar också marginaleffekter. Bidragen

trappas av när inkomsterna stiger. Många riskerar att fastna i

det som brukar kallas fattigdomsfällan. Välfärdsstatens

grundläggande ideologi, byggd på universalism, skall vara

vägledande också i framtiden.

Finansutskottet uttalar i betänkandet 1991/92:FiU20 att

utskottet vill sätta i fråga Ny demokratis förslag att det

allmänna barnbidraget skall inkomstprövas. Inkomstprövningen

förutsätter emellertid registrering och kontroll av helt annan

omfattning än dagens generella barnbidragssystem. Den ger också

upphov till marginaleffekter när bidragen trappas av mot

inkomsterna. En allmän strävan i samhället har varit att minska

på myndigheternas verksamhet och kontroll. Man har också försökt

få bort olika marginaleffekter som kan verka hämmande på

arbetsviljan. Förslaget går enligt finansutskottet stick i stäv

mot dessa strävanden. Som utskottet ser det bör ambitionen vara

att åstadkomma besparingar genom i första hand förenklingar och

avregleringar och inte genom att bygga upp byråkratiska

kontroller.

Utskottet gör följande bedömning.

Flera skäl talar enligt utskottet mot att införa ett inkomst-

eller behovsprövat barnbidrag. Barnbidraget bör ses som ett

komplement till familjebeskattningen som innebär att

inkomsttagare med barn i dag i huvudsak beskattas lika mycket

som inkomsttagare utan barn. Det allmänna barnbidraget utjämnar

skillnaderna mellan dem som har barn och dem som inte har det.

Det skulle vidare leda till ytterligare tröskel- och

marginaleffekter om ett inkomstprövat barnbidrag skulle införas

genom att hela eller delar av barnbidraget skulle falla bort vid

ökad inkomst. Barnbidraget är också med nuvarande regler mycket

enkelt och billigt att administrera. Vid en inkomstprövning

skulle det krävas en betydande administration för att bestämma

och betala ut bidraget. Myndigheterna skulle behöva gå igenom

och kontrollera uppgifter från över en miljon barnfamiljer. Med

det anförda avstyrker utskottet motion So605 (nyd).

Någon anledning att utreda förutsättningarna för och

konsekvenserna av ett behovsprövat barnbidrag föreligger inte

heller. Utskottet avstyrker motion So604 (kds).

Barnbidragets storlek

I två motioner hemställs om en höjning av barnbidraget. I

motion So232 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) hemställs sålunda

att riksdagen beslutar om en höjning av barnbidraget till 10 020

kr. per barn och år fr.o.m. den 1 juli 1992 (yrkande 9

delvis). I motion Fi209 av Lars Werner m.fl. (v) hemställs

att riksdagen beslutar att barn- och studiebidragen höjs från

den 1 juli 1992 enligt vad som sägs i motionen (yrkande 22

delvis).

I båda motionerna begärs att barnbidragshöjningen, i

v-motionen även studiebidragshöjningen, från årsskiftet 1991/92,

som riksdagen beslutade om våren 1991 och som genom beslut av

riksdagen hösten 1991 senarelades till den 1 januari 1993, skall

träda i kraft den 1 juli 1992. I v-motionen uppskattas kostnaden

härför till 1 100 000 000 kr.

Som ett led i skattereformen höjdes det allmänna barnbidraget

med 2 280 kr. den 1 januari 1991 till 9 000 kr. om året. Våren

1991 beslutade riksdagen om en ytterligare höjning av

barnbidraget med 1 020 kr. (prop. 1990/91:100 bil. 7, SoU12,

rskr. 211). På motsvarande sätt höjdes studiebidraget enligt

studiestödslagen (1973:349), som är samordnat med det allmänna

barnbidraget, till 750 kr. per månad den 1 januari 1991, och

riksdagen beslutade att höja studiebidraget till 835 kr. per

månad från den 1 januari 1992.

I proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska

politiken föreslogs emellertid mot bakgrund av att det

statsfinansiella läget snabbt hade försämrats och att det var

nödvändigt att i största möjliga utsträckning undvika andra

ökningar av statens utgifter än ökningen av de

arbetsmarknadspolitiska insatserna att barnbidrags- och

studiebidragshöjningarna skulle framflyttas till den 1 januari

1993.

Socialutskottet tillstyrkte i sitt yttrande 1991/92:SoU1y

till finansutskottet motionsförslag att avslå propositionens

förslag om att senarelägga barnbidragshöjningen (Avvikande

mening m, fp, c, kds). Finansutskottet (1991/92:FiU10) kunde

dock mot bakgrund av det statsfinansiella och ekonomiska läget

inte ställa sig bakom socialutskottets förslag, eftersom det

skulle leda till en utgiftsökning med 2,2 miljarder kronor under

1992. I dåvarande läge skulle enligt finansutskottet en sådan

försvagning av budgeten kunna få allvarliga konsekvenser för den

allmänna tilltron till Sveriges förmåga att vända den ekonomiska

utvecklingen åt rätt håll. Utskottet avstyrkte de aktuella

motionerna och förordade i stället att höjningen av det allmänna

barnbidraget, det förlängda barnbidraget och studiestödet

senarelades till den 1 januari 1993 i enlighet med regeringens

förslag (res s, men. v). Riksdagen följde finansutskottet (rskr.

108).

Utskottet gör följande bedömning.

Med hänsyn till det statsfinansiella och ekonomiska läget kan

utskottet inte ställa sig bakom förslagen i motionerna So232 (s)

yrkande 9 delvis och Fi209 (v) yrkande 22 delvis. Yrkandena

avstyrks.

Barnbidrag i samband med vistelse på flyktingförläggning m.m.

I budgetpropositionen föreslår regeringen riksdagen att

barnbidrag inte skall lämnas för samma tid som bistånd lämnas

enligt lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl. Det ur

praktisk synpunkt bästa sättet att undvika sådana

dubbelbetalningar är enligt föredraganden att införa en regel i

lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag som föreskriver att

barnbidrag inte lämnas för den tid då dagbidrag utges för

barnet. Motsvarande ändring bör göras i lagen (1986:378) om

förlängt barnbidrag.

Ändringarna bör av lagtekniska skäl beträffande allmänt

barnbidrag ske såsom ändring i dels lagen (1991:486) om ändring

i lagen (1991:233) om ändring i lagen (1947:529) om allmänna

barnbidrag, dels lagen (1991:1940) om ändring i lagen (1991:486)

om ändring i lagen (1991:233) om ändring i lagen (1947:529) om

allmänna barnbidrag.

De nya reglerna bör träda i kraft den 1 juli 1992.

Utskottet tillstyrker de i propositionen framlagda

lagförslagen.

Barnbidrag för svenskt barn som mottagits i avvaktan på

adoption

Enligt 4 § första stycket lagen om allmänna barnbidrag gäller

bl.a. följande om rätten att uppbära allmänt barnbidrag. Barnets

moder har denna rätt om barnet står under föräldrarnas

gemensamma vårdnad. Om föräldrarna gjort anmälan om det till

allmän försäkringskassa tillkommer rätten barnets fader. Står

barnet inte under föräldrarnas gemensamma vårdnad har den som

har vårdnaden rätt att uppbära barnbidraget.

Enligt 4 § andra stycket skall i fråga om rätten att uppbära

barnbidrag likställas med föräldrar de som med socialnämndens

tillstånd tar emot ett utländskt barn för vård och fostran i

syfte att adoptera det.

I motion So610 av Ewa Hedkvist Petersen (s) begärs förslag

om den ändringen av 4 § andra stycket barnbidragslagen att ordet

"utländskt" utgår.

Motionären påpekar att enligt barnbidragslagen jämställs med

andra föräldrar, när det gäller rätten att uppbära barnbidrag,

de som med socialnämndens tillstånd har tagit emot ett utländskt

barn för vård och fostran i syfte att adoptera det. Denna rätt

finns inte för svenska barn i motsvarande situation, dvs. när

barnet är emottaget i ett hem i avvaktan på att det skall

adopteras och utan att fosterlön utgår. Något skäl att utesluta

dessa fåtal barn från barnbidrag finns inte enligt motionärens

mening. Motionären påpekar också att inte heller eventuellt

flerbarnstillägg utgår innan adoptionen är klar i detta fall.

Den nu aktuella frågan berördes av allt att döma inte när

rätten till barnbidrag infördes för föräldrar som tagit emot ett

utländskt barn för vård och fostran i syfte att adoptera det.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet anser att den fråga som motionären tar upp bör

övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang. Utskottet utgår

från att så sker utan något tillkännagivande härom till

regeringen. Motion So610 (s) får härmed anses i huvudsak

tillgodosedd och avstyrks därför.

Medelsanvisning

Regeringen föreslår att till Allmänna barnbidrag anvisas ett

förslagsanslag på 17 645 000 000 kr.

I två motioner So608 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall

(nyd) och So611 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) hemställs

att anslaget till Allmänna barnbidrag bestäms till

16 445 000 000 kr. eftersom ett inkomstprövat barnbidrag bör

kunna träda i kraft den 1 januari 1993.

I motionerna So232 (s) yrkande 9 delvis och Fi209 (v)

yrkande 22 delvis har yrkats en höjning av det allmänna

barnbidraget fr.o.m. den 1 juli 1992. I v-motionen yrkas även

att studiebidragen höjs.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet har tidigare avstyrkt en motion (nyd) med yrkande

att ett inkomstprövat barnbidrag skall införas. Utskottet har

även avstyrkt motionerna (s och v) om en höjning av

barnbidraget. Utskottet finner budgetpropositionens förslag till

medelsanvisning väl avvägt. Utskottet avstyrker sålunda

motionerna So232 (s) yrkande 9 delvis, So608 (nyd), So611 (nyd)

och Fi209 (v) yrkande 22 delvis och tillstyrker regeringens

förslag till medelsanvisning.

Bidragsförskott (C 5)

Efter beslut av riksdagen under föregående riksmöte (prop.

1990/91:100 bil. 7, SoU12, rskr. 211) har tiden under vilken

allmänt barnbidrag kan utgå under utlandsvistelse begränsats

till sex månader. Skälet till beslutet var främst att det skall

finnas överensstämmelse mellan skattesystemets regler och

reglerna för ekonomiskt familjestöd.

I budgetpropositionen föreslås nu att motsvarande begränsning

görs för bidragsförskott och för förlängt bidragsförskott. Det

betyder att barn som lämnar Sverige inte skall anses bosatta här

och vara berättigade till bidragsförskott eller förlängt

bidragsförskott vid utlandsvistelse som är avsedd att vara mer

än sex månader.

Förslaget förutsätter ändring i lagen (1964:143) om

bidragsförskott och i lagen (1984:1095) om förlängt

bidragsförskott för studerande. De nya reglerna föreslås träda i

kraft den 1 juli 1992.

Anslagsbehovet för nästa budgetår beräknas till 3 085 milj.kr.

Utskottet tillstyrker de i budgetpropositionen framlagda

lagförslagen.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning

till Bidragsförskott.

Särskilt bidrag för vissa adoptivbarn (C 7)

En motsvarande begränsning av bidraget i samband med

utlandsvistelse som förordas för bidragsförskott föreslås för

det särskilda bidraget för vissa adoptivbarn. Förslaget

föranleder ändring i lagen (1984:1096) om särskilt bidrag till

vissa adoptivbarn.

Kostnaderna för bidraget beräknas till 8,25 milj.kr. för

budgetåret 1992/93.

Utskottet tillstyrker det i budgetpropositionen framlagda

lagförslaget.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning

till Särskilt bidrag för vissa adoptivbarn.

Bidrag till kostnader för internationella adoptioner (C 8)

Anslagsbehovet beräknas till 22 milj.kr. Medlen föreslås

fortsättningsvis anvisas förslagsvis.

Utskottet tillstyrker förslaget till medelsanvisning till

Bidrag till kostnader för internationella adoptioner.

Hälso- och sjukvård m.m. (E 1--14, 17, samt 18--19)

Socialstyrelsen (E 1)

Socialstyrelsens huvudsakliga uppgift är tillsyn samt

kunskapsutveckling och kunskapsförmedling. I tillsynsuppgiften

ligger dels en kontroll av verksamheten när det gäller kvalitet,

säkerhet och den enskildes rättigheter, dels en uppföljning och

utvärdering av verksamheten gentemot statsmakternas fastställda

mål. Vad avser kunskapsområdet är huvuduppgiften att samla in

och utvärdera för verksamheten relevant kunskap och att förmedla

denna kunskap så att den bl.a. kan utgöra en grund för

utveckling, förnyelse och omstrukturering.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till

socialstyrelsen för budgetåret 1992/93 anvisar ett

förslagsanslag på 205 744 000 kr.

Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till

medelsanvisning till socialstyrelsen.

Ansvarsfrågor

Flera motioner tar upp frågor kring det samlade

ledningsansvaret inom hälso- och sjukvården. Två motioner

behandlar psykologers ansvar och en motion rör det ansvar som

sjuksköterskor m.fl. liknande grupper har. Socialstyrelsens

allmänna råd (SOSFS 1990:28) om tillämpningen av 14 § hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763) ifrågasätts av motionärerna.

I motion So434 av Gullan Lindblad (m) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om

ledningsansvaret inom de psykiatriska verksamheterna. Motionären

framhåller att ledningsfunktionen är av stor betydelse när det

gäller att utveckla inriktningen av den psykiatriska

verksamheten liksom att säkra och förbättra kvaliteten och

därvid ansvara för såväl patienters som medarbetares väl och ve.

De farhågor som vissa personalkategorier hyste, vilka tidigare

hade anförtrotts ett ledningsansvar, har nästan helt besannats.

Resultatet har blivit en betoning av den medicinsk-biologiska

kompetensen genom att enbart läkare har getts det samlade

ledningsansvaret. De relativt få men fungerande självständiga

ledarskap som tidigare utövades av t.ex. psykologer har nu ofta

övertagits av läkare. Konsekvenserna för verksamheterna är ännu

ej möjliga att överblicka, anför motionären. Klart är att

plattformen för den psykologiska vetenskapen och tillämpningen

inom psykiatrin kraftigt försvagas. Socialutskottets förhoppning

om en breddning av kompetensen i ett samlat ledningsansvar kan

redan nu anses ha kommit på skam för psykiatrins del, anför

motionären.

I motion So472 av Gudrun Schyman m.fl. (v) framförs

liknande synpunkter. Motionärerna begär ett tillkännagivande

till regeringen om vad i motionen anförts om konsekvenserna av

den genomförda ändringen i hälso- och sjukvårdslagen avseende

ett samlat ledningsansvar (yrkande 1) samt att frågan om

psykologers yrkesansvar i förhållande till ett samlat

ledningsansvar samt till patientansvarig läkare inom främst de

psykiatriska verksamheterna utreds (yrkande 2).

I motion So508 av Margitta Edgren m.fl. (fp, s, m, c, kds)

begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om upphävande av bestämmelserna i hälso-

och sjukvårdslagens 14 § om det samlade ledningsansvaret.

Motionärerna anser att socialstyrelsen, genom uttalanden i sina

allmänna råd, låst fast huvudmännen på ett sätt som inte varit

riksdagens avsikt. Detta kolliderar med de nästan 200

sjuksköterskor m.fl. som har tjänst som klinikchef/vårdchef och

som har vidareutbildning för de administrativa uppgifterna.

Enligt motionärerna omplaceras således väl fungerande vårdchefer

av det enda skälet att de inte är läkare.

De nya bestämmelserna om ledningsansvaret trädde i kraft den 1

juli 1991. I utskottets betänkande 1990/91:SoU15 om

ledningsansvaret inom hälso- och sjukvården behandlades liknande

motioner. I betänkandet lämnas en utförlig bakgrund, till vilken

hänvisas. Utskottet uttalade sammanfattningsvis att utskottet

ansåg det angeläget att regeringen och socialstyrelsen noga

följer tillämpningen av det samlade ledningsansvaret i hälso-

och sjukvården och att en utvärdering snabbt kommer till stånd.

Motionerna ansågs åtminstone delvis tillgodosedda och

avstyrktes.

Utskottet gör följande bedömning.

Genom beslut av riksdagen våren 1990 ändrades bestämmelserna

om ledningsansvaret i 14 § hälso- och sjukvårdslagen fr.o.m. den

1 juli 1991. Utskottet konstaterade förra året att tillämpningen

av lagbestämmelsen ligger på sjukvårdshuvudmännen samt att

allmänna råd inte är bindande utan huvudmännen står fria att

följa råden. Utskottet framhöll också att det var angeläget att

regeringen och socialstyrelsen noga följer tillämpningen av

bestämmelserna om det samlade ledningsansvaret och att en

utvärdering snabbt kommer till stånd. Utskottet anser att en

utvärdering bör ske inom ett år och avstyrker motionerna So434

(m), So472 (v) och So508 (fp, s, m, c, kds).

Läkemedelsverket (E 2)

Läkemedelsverket ansvarar för kontroll och tillsyn på

läkemedelsområdet m.m.

Industriellt tillverkade läkemedel, s.k. farmaceutiska

specialiteter, får säljas först sedan de godkänts --

registrerats -- av läkemedelsverket. Även under utvecklingen av

ett nytt läkemedel krävs granskning av läkemedelsverket, innan

kliniska prövningar på människa får påbörjas. Om ett företag

vill ange nya användningsområden för ett redan godkänt

läkemedel, krävs likaså verkets godkännande.

Efter godkännandet kontrollerar läkemedelsverket fortlöpande

läkemedlets kvalitet och läkemedelsföretagets marknadsföring.

Vidare följs rapporterade biverkningar upp, liksom nya

vetenskapliga rön av betydelse för kontrollen.

Läkemedelsverket kontrollerar också läkemedelsnära produkter,

t.ex. naturmedel, kosmetiska och hygieniska medel samt teknisk

sprit. Samtliga kostnader för kontrollen av läkemedel m.m. skall

täckas med avgifter.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till

Läkemedelsverket för budgetåret 1992/93 anvisar ett

förslagsanslag på 1 000 kr.

Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till

medelsanvisning till läkemedelsverket.

Dopningsinformation

I motion So407 av Lars Sundin (fp) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om

preparat som ges i prestationshöjande syfte. Motionären anser

att läkemedelsverket utöver att informera om läkemedel och

dopning samt dopningsmedlens effekt på hälsan bör ta fram

information om den flora av preparat som är mer av

naturmedelskaraktär.

I samband med inrättandet av läkemedelsverket (prop.

1989/90:99, SoU21, rskr. 270) behandlade utskottet flera

motioner om det nya verkets roll när det gäller informationen om

läkemedel. Utskottet konstaterade att den nya myndigheten skulle

få ett betydande ansvar för information till bl.a. de

myndigheter som handlägger läkemedelsfrågor, hälso- och

sjukvården och apoteksväsendet. I en motion berördes

gränsdragningen mellan Apoteksbolaget och läkemedelsverket.

Apoteksbolaget har sin informationsverksamhet inriktad på

allmänheten och apotekskunden och i någon mån personalen inom

sjukvården. Utskottet förutsatte att informationsfrågorna skulle

komma att övervägas vidare i regeringskansliet vid beredningen

av 1983 års läkemedelsutrednings förslag. Detta gav utskottet

regeringen till känna.

En proposition om ny läkemedelslagstiftning har nyligen lagts

fram.

Utskottet gör följande bedömning.

I den av regeringen nyligen framlagda propositionen om ny

läkemedelslag föreslås att viss skriftlig information skall

lämnas när ett läkemedel (inkl. naturmedel) tillhandahålls

konsumenten. Särskilda krav ställs, enligt förslaget, på

information som utgör ett led i marknadsföring av ett läkemedel.

Det betonas att läkemedelsinformationen måste följas noga av

läkemedelsverket i egenskap av tillsynsmyndighet. Utskottet

anser inte att det behövs något initiativ från riksdagen med

anledning av motion So407 (fp). Motionen avstyrks.

Privatisering av Apoteksbolaget

I motion So457 av Chris Heister (m) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om en

utförsäljning av Apoteksbolaget (yrkande 2). Motionären

anför att Sverige är ett av de mycket få länder i västvärlden

som har ett statligt distributions- och försäljningsmonopol på

läkemedel. Enligt motionären finns det egentligen inga sakliga

skäl för att behålla denna monopolsituation utan Apoteksbolaget

bör försäljas till allmänheten.

I anledning av proposition 1991/92:69 om privatisering av

statligt ägda företag m.m. yttrade sig utskottet till

näringsutskottet i höstas såvitt propositionen och motionerna

rörde socialutskottets område. En motion rörde privatiseringen

av Apoteksbolaget, vilket inte då föreslagits av regeringen.

Socialutskottet, som inhämtat att vissa frågor om Apoteksbolaget

AB:s verksamhet var föremål för överväganden i

regeringskansliet, ansåg att riksdagen inte borde föregripa

dessa överväganden. Motionen avstyrktes (1991/92:SoU2y).

Näringsutskottet anslöt sig till förslaget och avstyrkte

motionen (1991/92:NU10). Riksdagen följde näringsutskottet.

Enligt uppgift från socialdepartementet kommer direktiv till

en utredning om läkemedelsförsörjningen i framtiden att lämnas

under våren 1992. Avtalet mellan staten och Apoteksbolaget går

ut 1995. Den kommande utredningen skall enligt uppgift överväga

bl.a. de frågor som motionären tar upp.

Utskottet gör följande bedömning.

En utredning om läkemedelsförsörjningen i framtiden kommer

enligt uppgift inom kort att tillsättas. Utredningen skall bl.a.

ta upp olika frågor om Apoteksbolaget. Något initiativ från

riksdagens sida behövs därför inte. Motion So457 (m) yrkande 2

avstyrks.

Rättsmedicinalverket (E 3)

Rättsmedicinalverket (RMV) inrättades den 1 juli 1991 för de

verksamheter som statens rättsläkarstationer och statens

rättskemiska laboratorium dittills svarat för (prop. 1990/91:93,

SoU16, rskr. 328). Socialstyrelsens uppgift som chefsmyndighet

för dessa enheter upphörde därvid.

Vidare tog RMV den 1 oktober 1991 över ansvaret för den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten från

socialstyrelsen. De rättspsykiatriska klinikerna och stationerna

blev då avdelningar inom RMV (prop. 1990/91:120, SoU13, rskr.

329).

RMV är central förvaltningsmyndighet för rättsmedicinsk,

rättskemisk och rättsserologisk verksamhet samt rättspsykiatrisk

undersökningsverksamhet i den utsträckning sådana frågor inte

skall handläggas av någon annan statlig myndighet.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till

Rättsmedicinalverket för budgetåret 1992/93 anvisar ett

ramanslag på 161 444 000 kr.

Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till

medelsanvisning till rättsmedicinalverket.

Underrättelseskyldighet vid rättsmedicinsk undersökning

I motion So410 av Siw Persson (fp) begärs att riksdagen

beslutar om underrättelseskyldighet vid rättsmedicinsk

obduktion, fullständig dödsorsaksundersökning och enkel

dödsorsaksundersökning motsvarande den skyldighet som gäller

enligt 4 § obduktionslagen. Motionären hänvisar till ett fall

där en rättsmedicinsk undersökning företagits på ett litet barn

som avlidigt hastigt, innan båda föräldrarna haft möjlighet att

ta avsked av barnet. Motionären hänvisar också till att JO

ifrågasatt om inte en underrättelseskyldighet motsvarande den

som gäller enligt obduktionslagen bör införas även beträffande

rättsmedicinska undersökningar.

I sitt betänkande 1990/91:SoU16 om rättsmedicinsk

verksamhet m.m. behandlade utskottet en liknande motion. Efter

att ha redogjort för gällande lagstiftning samt konstaterat att

frågor om obduktionsverksamhet och rättsmedicinska

undersökningar var föremål för översyn av

transplantationsutredningen (S 1987:02) uttalade utskottet

att utskottet hade förståelse för synpunkterna att hänsyn bör

tas till de anhöriga även i samband med rättsmedicinska

undersökningar. Utskottet ansåg dock att riksdagen i avvaktan på

resultatet av det pågående utredningsarbetet borde avstå från

att göra uttalanden av den innebörd som efterlystes av

motionären.

Enligt uppgift skall transplantationsutredningen avlämna sitt

slutbetänkande under april 1992.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och

avstyrker därför motion So410 (fp).

Statens institut för psykosocial miljömedicin m.m. (E 6)

Statens institut för psykosocial miljömedicin (IPM) har till

uppgift att utveckla, värdera och förmedla kunskaper om

psykosociala risksituationer, riskgrupper och riskreaktioner.

Verksamheten omfattar målinriktad forskning samt utbildning,

dokumentation och information. Enligt föredraganden (statsrådet

Könberg) har IPM:s ställning som självständig myndighet varit

ifrågasatt sedan statskontoret år 1988 gjorde en översyn av små

myndigheter. Statskontoret föreslog att IPM skulle inordnas i

Karolinska institutet (KI) eller knytas till KI som en särskild

inrättning med egen styrelse. Förslaget avvisades av flertalet

av de remissinstanser som uttryckte någon åsikt i frågan.

IPM har inför budgetåret 1992/93 lämnat en fördjupad

anslagsframställning. Frågan bör dock enligt föredraganden

prövas i samband med att IPM:s forsknings- och

utvecklingsverksamhet prövas inför budgetåret 1993/94 då

ställningstagande till IPM:s organisatoriska tillhörighet även

bör ske. Vilka avvägningar som bör göras med hänsyn till att ett

statligt folkhälsoinstitut skall inrättas bör då också

uppmärksammas, enligt statsrådet.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till Statens

institut för psykosocial miljömedicin m.m. för budgetåret

1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 5 741 000 kr.

I motion So484 av Ulla Tillander m.fl. (c) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om behovet av en fortsatt

självständig ställning för IPM direkt under socialdepartementet.

Motionärerna framhåller att riksdagen har gjort flera positiva

uttalanden om IPM samt att också föredragande statsrådet i

budgetpropositionen uttalat positiva omdömen om IPM.

Enligt tilläggsdirektiven till organisationskommittén för

folkhälsoinstitutet (dir. 1991:96) har statens institut för

psykosocial miljömedicin uttalade beröringspunkter med

folkhälsoarbete i övrigt. Mot denna bakgrund är det angeläget

att kommittén överväger möjligheterna av olika instituts och

forskningsinstitutioners samverkan med folkhälsoinstitutet samt

klargör avgränsningarna gentemot desamma.

Organisationskommittén skall redovisa sitt uppdrag senast den

30 april 1992.

Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till

medelsanvisning till statens institut för psykosocial

miljömedicin.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att IPM gör ett

angeläget arbete. Frågan om institutets organisatoriska

tillhörighet kommer enligt uppgift att prövas inför budgetåret

1993/94. Riksdagen bör inte föregripa regeringens prövning av

frågan. Motion So484 (c) avstyrks därför.

Bidrag till allmän sjukvård (E 13)

Från anslaget utgår det särskilda statsbidrag till den

allmänna sjukvårdsersättningen som fr.o.m. den 1 januari 1985

utgår till sjukvårdshuvudmännen från den allmänna försäkringen.

Från anslaget utgår även ersättning till sjukvårdshuvudmännen

enligt överenskommelser mellan staten och huvudmännen om deras

övertagande av statens ansvar dels för pensionskostnaderna för

den personal som övergick i sjukvårdshuvudmännens tjänst vid

övertagandet av den psykiatriska sjukvården, dels för

provinsialläkarnas pensionering (prop. 1972:50, SoU17, rskr.

169). Staten ersätter huvudmännen för deras åtaganden genom

vissa årliga bidrag t.o.m. år 1993. Vidare betalas från anslaget

vissa övergångsbidrag till Uppsala läns landsting enligt

uppgörelsen om ändrat huvudmannaskap för Akademiska sjukhuset i

Uppsala (prop. 1981/82:145, SoU40, rskr. 267). Från anslaget

bestrids numera även kostnader för bidrag till EG:s

cancerprogram.

Till följd av den s.k. äldrereformen överförs ca 21 % av

kostnaderna för hälso- och sjukvården från sjukvårdshuvudmännen

till kommunerna, varför den allmänna sjukvårdsersättningen

reduceras i förhållande till ersättningen för år 1991.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till Bidrag till

allmän sjukvård m.m. anvisar ett förslagsanslag på 3 495 682 000

kr.

Riksförsäkringsverket föreslås få disponera 3 400 000 000 kr.

som statsbidrag till den allmänna sjukvårdsersättningen.

Socialstyrelsen bör få disponera 85 682 000 kr. till vissa

pensionskostnader och provinsialläkarpensioner.

Medelsbehovet för övergångsbidraget som staten betalar till

Uppsala läns landsting beräknas uppgå till 9 milj.kr. För svensk

medverkan i EG:s cancerprogram beräknas 1 milj.kr. Sistnämnda

belopp tas upp som en särskild anslagspost till regeringens

disposition.

Medelsanvisning

I motion So515 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (båda

nyd) hemställs att riksdagen för budgetåret 1992/93 beslutar

minska de statliga bidragen till landstingen för

sjukvårdsändamål med sammanlagt 3000000000 kr. (yrkande

1) samt att riksdagen, om yrkande 1 bifalls och om det befinns

nödvändigt, hos regeringen begär ett utarbetat förslag till

minskade anslag i så god tid att det kan börja gälla redan

fr.o.m. den 1 juli 1992 (yrkande 2). Motionärerna hänvisar

till partiets motioner om producentoberoende sjukvård,

prestationsersättning och effektivare utnyttjande av sjukhusens

resurser och anser att det finns stora vinster att göra på

rationalisering och effektivare resursutnyttjande och

besparingar inom den offentliga sjukvården. De hänvisar till

motionerna Sf255, Sf256 och So439, vilka berörs i det inledande

avsnittet om inriktningen av socialpolitiken.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet delar inte motionärernas uppfattning att drastiska

nedskärningar kan göras i bidraget till landstingen. Utskottet

anser i stället den föreslagna medelsanvisningen till Bidrag

till allmän sjukvård välavvägd. Utskottet tillstyrker förslaget

i propositionen och avstyrker motion So515 (nyd).

Vården och omsorgen i Stockholmsregionen

I motion So470 av Jerzy Einhorn m.fl. (kds) begärs ett

tillkännagivande till regeringen vad i motionen anförts om

huvudstadsregionens särskilda villkor och krav vad gäller vård,

omsorg, trafik och annan service (yrkande 1) samt hemställs

att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med

uppgift att bedöma landstingets och kommunernas möjligheter att

inom befintliga ekonomiska ramar tillgodose invånarnas och de

besökandes servicebehov inom huvudstadsregionen (yrkande 2).

Motionärerna känner stark oro för utvecklingen, främst för

vården och omsorgen under 1990-talet. De anser att

kommunalekonomiska kommittén liksom Dagmarreformen har tagit

hänsyn till vissa men inte till andra faktorer vid fördelningen

av bördor och statliga bidrag mellan olika landsting och

kommuner. Man har inte tagit hänsyn till att Stockholm har, av

landets samtliga landsting och kommuner, högsta andelen

ensamstående, hivsjuka, narkomaner, prostituerade, största antal

utländska medborgare som enligt internationella avtal har rätt

till vård och omsorg vid akut insjuknande. Över hela världen är

andelen utslagna, sociala kostnader och konsumtionen av sjukvård

per capita väsentligt högre i storstäder, sägs det i motionen.

Från anslaget A 6 Insatser mot aids lämnas för närvarande

ett extra bidrag som i huvudsak utgår till Stockholms läns

landsting, Stockholms kommun, Göteborgs kommun, Malmö kommun och

Malmöhus läns landsting.

Kommunalekonomiska kommittén (Fi1990:04) har haft i

uppdrag att dels utforma ett nytt system för statens bidrag till

kommuner och landsting, dels se över den kommunala sektorns

övriga finansieringskällor. I sitt betänkande (SOU 1991:98), som

avlämnades i december 1991, föreslår kommittén bl.a. att

regering och riksdag skall fatta långsiktiga och stabila beslut

om vilken utveckling av den kommunala ekonomin som är förenlig

med samhällsekonomisk balans samt att en lag införs som innebär

att kommuner och landsting inte skall åläggas nya uppgifter utan

att de samtidigt får möjlighet att finansiera dessa med annat än

höjda skatter. Vidare föreslås att en del specialdestinerade

statsbidrag slopas. Efter sedvanlig remissbehandling bereds nu

förslaget i regeringskansliet. En proposition i frågan har

aviserats till den 24 april i år.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet förutsätter att storstädernas särskilda problem

kommer att behandlas i den proposition om kommunernas ekonomi

som aviserats till senare i vår. Riksdagen bör inte föregripa

regeringens kommande förslag i dessa frågor. Motion So470 (kds)

avstyrks därför.

Statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar

I motion So270 av Lars Werner m.fl. (v) hemställs att

riksdagen för budgetåret 1992/93 anvisar 30 milj.kr. till

stimulansbidrag för utveckling och utbyggnad av

ungdomsmottagningar (yrkande 8).

I samband med budgetbehandling förra året behandlade utskottet

också motionskrav på stimulansbidrag för utveckling och

utbyggnad av ungdomsmottagningar. Utskottet redovisade sina

ställningstaganden i betänkandet 1990/91:SoU12.

Sammanfattningsvis erinrade utskottet om sina tidigare

uttalanden om de särskilda ungdomsmottagningarnas förtjänstfulla

arbete. Utskottet var dock inte berett att tillstyrka kravet på

ett särskilt stimulansbidrag för ändamålet i fråga.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i frågan och

avstyrker därmed motion So270 yrkande 8 (v).

Husläkarsystem m.m.

I motion So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om familjeläkar-/husläkarsystemet och

primärvård (yrkande 8). Motionärerna anför att en

förutsättning för att genomföra ett familjeläkar-/husläkarsystem

är att det garanterar alla medborgare tillgång till läkare. Det

är en fråga för staten att garantera ett system som gör det

möjligt för sjukvårdshuvudmännen att rekrytera läkare och därmed

klara rättvisan i systemet.

I motionen hemställs också att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för

att tillförsäkra alla barn en god barnhälsovård (yrkande

10). Motionärerna anför att förutsättningarna för arbetet inom

barnhälsovården har förändrats under senare år då primärvården

byggts ut och mödra- och barnhälsovården delvis har integrerats

däri.

Flera motioner innehåller yrkanden om utvärdering av

barnhälsovården, dess framtida status, mödra- och

barnhälsovårdens verksamhet och organisation i ett system med

husläkare, avgiftsbeläggning av barnhälsovården och den

förebyggande barnhälsovårdens roll som informatör. Sådana

yrkanden finns i motion So430 av Margareta Viklund (kds)

(yrkandena 1 och 3), motion So467 Ulla-Britt Åbark och Anita

Johansson (båda s), motion A805 av Karin Starrin och

Ingbritt Irhammar (båda c) (yrkande 20) och motion K423 av

Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) (yrkande 6).

Ett par motioner inriktas på distriktssköterskornas roll i

framtiden. I motion So447 av Lena Boström och Carin Lundberg

(båda s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i

motionen anförts om distriktssköterskornas roll i framtiden.

Motionärerna anknyter till regeringens aviserade förslag om

husläkarsystemet och anför att det blir ett komplement men kan

inte ersätta distriktssköterskorna. Motionärerna vill att man

aktivt arbetar för att distriktssköterskor som yrkesgrupp kommer

att fungera även i ett framtida husläkarsystem. Även motion

So453 av Gullan Lindblad m.fl. (m, s, fp, c, kds) anknyter

till det aviserade husläkarsystemet. Motionärerna anser att det

är viktigt att diskussionen om framtidens hälso- och sjukvård

inte enbart fokuseras till hur ett system med husläkare skall

utformas. De anser att det finns starka skäl att även se över

hur sjuksköterskornas och barnmorskornas kompetens bäst kan tas

till vara i den öppna vården för att få en så effektiv

organisation som möjligt. Motionärerna hemställer att riksdagen

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att

sjuksköterskans och barnmorskans professionella kompetens bör

tillvaratas i folkhälsoarbetet (yrkande 1). De påpekar att

dessa grupper har en områdesbaserad kunskap som inga andra

anställda inom primärvården besitter och som det är viktigt att

slå vakt om och stärka parallellt med införandet av ett

husläkarsystem. Vidare begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om försöksverksamheten med

receptförskrivningsrätt för distriktssköterskor (yrkande 2)

samt ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om att barnmorskorna bör ges ett utvidgat yrkesansvar

(yrkande 3). En försöksverksamhet i Jämtland med viss

förskrivningsrätt har enligt motionärerna effektiviserat

distriktssköterskornas arbete och servicen till befolkningen har

ökat, något som betyder mycket i Norrlands inland, där

tillgången på läkare ofta är begränsad. Såvitt gäller

barnmorskorna skulle ett utvidgat yrkesansvar med

förskrivningsrätt inom preventivmedelsområdet men också vad

avser en del andra läkemedel effektivisera barnmorskornas

arbete. En ändring av regelsystemet härvidlag skulle enligt

motionärerna underlätta för barnmorskor att etablera sig privat.

Slutligen begär motionärerna ett tillkännagivande till

regeringen om att reglementen och instruktioner, från 1955 resp.

1957, bör omarbetas så att de överensstämmer med en utveckling

som skett inom sjuksköterskans och barnmorskans yrkesområde

(yrkande 4).

I motion So491 av Inger René och Maud Ekendahl (båda m)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om barnmorskornas rätt att förskriva preventivmedel.

Motionärerna anser att även barnmorskor som arbetar privat bör

ha rätt att förskriva preventivmedel. De anför att barnmorska

som fått förskrivningsrätt inte kan föra med sig denna om hon

övergår till privat verksamhet.

I motion So507 av Britta Bjelle och Ulla Orring (båda fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om utbildning om olika invandrargruppers kulturer

(yrkande 2). Motionärerna pekar på att i invandrartäta

områden kan t.ex. läkarnas bristande kunskaper om de kulturer de

möter och vilka speciella insatser som behöver göras för att

hjälpa dessa patienter leda till känslor av otillräcklighet i

arbetet. Motionärerna anser att husläkarsystemet bör kunna

medverka till att flera av dessa brister avhjälps.

I motion So526 av Johan Brohult och Max Montalvo (båda

nyd) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i

motionen anförts om ett bättre omhändertagande av personer med

långvariga sjukdomstillstånd och om möjligheterna att förhindra

att ett långvarigt sjukdomstillstånd uppkommer (yrkande 2).

Motionärerna anför att om man skall lyckas med en rehabilitering

så är det viktigt att utredning och hjälpinsatser sätts in

snabbt. Här är det viktigt med läkarkontinuitet, och detta

garanteras bl.a. av ett väl fungerande husläkarsystem.

I motion So522 av Lennart Brunander (c) begärs att

regeringen ges till känna vad som anförts i motionen om behovet

av en helhetssyn på individen och utformandet av en

friskvårdsstrategi som tar hänsyn till sambandet mellan hälsa

och miljö. Motionären menar att samhället i större utsträckning

måste ta reda på vad som är orsaken till människors sjukdomar,

missbruk och otrivsel. Därför behövs en friskvårdsstrategi som

anlägger en helhetssyn på vår livsmiljö och dess brister.

Frågan om införande av någon form av

husläkar-/familjeläkarsystem har upprepade gånger behandlats av

utskottet. I betänkandet 1990/91:SoU21 Primärkommunalt

huvudmannaskap för primärvård m.m. erinrade utskottet om sina

tidigare uttalanden om att primärvården liksom annan hälso- och

sjukvård måste utformas så att patientens valfrihet stärks och

kontinuiteten i kontakterna mellan å ena sidan den enskilde

patienten och å andra sidan läkare och annan vårdpersonal

förbättras.

Motioner om förebyggande barnhälsovård m.m. behandlades senast

av utskottet i dess betänkande 1991/92:SoU1 (s. 6 f.).

Utskottet redogjorde för pågående utrednings- och

utvärderingsarbeten samt tidigare riksdagsbehandling. Med

hänvisning till att riksdagen ställt 8 milj.kr. till

socialstyrelsens förfogande för ett arbete med att öka

kompetensen inom socialtjänsten när det gäller utsatta barn samt

den nya regeringens kommande förslag på det socialpolitiska

området avstyrkte utskottet samtliga motioner.

Den tidigare regeringen uppdrog i mars 1991 åt socialstyrelsen

att utreda barnhälsovården. De centrala frågorna i uppdraget

gällde hur barnhälsovården utvecklats efter integreringen i

primärvården, hur den är organiserad och vilka resurser den

förfogar över samt om innehållet svarar mot barnfamiljernas

aktuella behov. Rapporten Skydda skyddsnätet! En utredning om

barnhälsovårdens funktion och uppgifter under 90-talet har

nyligen färdigställts. Enligt uppgift från socialdepartementet

planerar man att remissbehandla rapporten.

I rapportens sammanfattning sägs bl.a. följande.

En genomgång av praxis och förändringsarbete i ett

10-årsperspektiv visar att barnhälsovården endast i begränsad

utsträckning utvecklat de psykosociala dimensionerna av arbetet

och att viss uttunning skett av den specifika barnkompetensen

ifråga om både sjuksköterskor och läkare. Den barnmedicinska

läkarkompetensen i primärvården är ojämnt fördelad i landet. --

-- --

Ifråga om barnhälsovårdens kvalitet konstateras att

barnhälsovården faktiskt når praktiskt taget alla barn, men att

tidsbrist för sjuksköterskan, samt brist på metoder och effektiv

samverkan lägger hinder i vägen för bra tidiga insatser för

grupper med mer sammansatta behov. -- -- --

Utredningen anser inte att barnhälsovården i någon mer

betydande utsträckning för närvarande förmår utjämna socialt

betingade ojämlikheter mellan barn. Skyddet för särskilt utsatta

barn som far illa eller riskerar att fara illa är ofullständigt

för att inte säga bristfälligt. Den mera traditionella

medicinska sidan av verksamheten, dvs hälsoundersökningar,

vaccinationer etc fungerar i stort tillfredsställande men

behöver moderniseras i enlighet med nyligen publicerade Allmänna

råd. -- -- --

Det psykosociala arbetet behöver preciseras och fördjupas

genom kunskaps- och metodutveckling samt tillgång på tid för

uppgifterna. Metoder och arbetsutrymme för miljöbevakning behövs

för att minska förekomsten av barnolycksfall. -- -- --

Barnhälsovårdens kärnuppgift är och bör vara att svara mot

barnfamiljernas behov av basal hälsovård och medicinsk service,

vaccinationer, allmänt stöd och hälsoupplysning. För dessa

uppgifter finns kärnkompetens. Det är viktigt att samhället slår

vakt om barnhälsovårdens möjligheter att bibehålla och utveckla

dessa väsentliga moment som är till för alla. -- -- --

Utredningen har övervägt om barnhälsovården bör överföras till

primärkommunen men stannat inför fortsatt huvudmannaskap för

landstingen. -- -- --

Socialstyrelsen bör aktivt följa verksamheten inom ramen för

sitt tillsynsansvar samt utarbeta Allmänna råd för kvalitativa

krav inom barnhälsovården. -- -- --

En särskilt viktig samverkanspart är mödrahälsovården.

Samverkan och praktiskt samarbete med mödrahälsovården

underlättas starkt om det finns gemensam psykolog för mödra- och

barnhälsovård. -- -- --

En motion om privatanställda barnmorskors förskrivningsrätt

behandlades av utskottet i betänkandet SoU 1987/88:16. Efter

en redovisning av gällande bestämmelser konstaterade utskottet

att rätten att förskriva p-piller och andra läkemedel som

används i födelsekontrollerande syfte i princip är begränsad

till barnmorskor som arbetar inom preventivmedelsrådgivningen

under läkares förmanskap. Det var enligt utskottets uppfattning

riktigt att mycket höga krav ställs på den som skall ha rätt att

förskriva läkemedel. Särskilt avseende måste fästas vid att den

som får en sådan rätt har erforderlig utbildning och erfarenhet.

Detta bör i det individuella fallet avgöras av en ansvarig

läkare. Under förutsättning att dessa säkerhetskrav är uppfyllda

fanns såvitt utskottet kunnat finna inga formella hinder för att

en barnmorska anställd hos en privat vårdgivare skall kunna

förskriva p-piller. Utskottet ansåg därför inte att det fanns

anledning till något riksdagens initiativ med anledning av den

då aktuella motionen som avstyrktes.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om vissa

frågor om hälso- och sjukvård för invandrare, senast i

betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 38 f.) då frågan om

invandrarkvinnornas situation var aktuell. Utskottet har ansett

att något initiativ från riksdagen inte har behövts utan att det

i första hand är en fråga för sjukvårdshuvudmännen men att dessa

borde ägna särskild uppmärksamhet åt frågan.

Regeringen har enligt budgetpropositionen (bil. 6 s. 102) för

avsikt att i en proposition under innevarande år lägga fram

förslag om åtgärder som är ägnade att underlätta och stimulera

inrättandet av husläkare. Det innebär att varje person eller

familj får möjlighet att registrera sig hos en fritt vald

läkare, oftast en specialist i allmänmedicin. Husläkaren har det

yttersta ansvaret för sina patienter. Målet är att alla

människor senast vid utgången av år 1995 skall ha tillgång till

husläkare. Ett husläkarsystem medför många positiva effekter

enligt föredraganden. Kontinuiteten i kontakten mellan läkare

och patient ökar. Systemet främjar också helhetssynen, vilket är

positivt för det förebyggande arbetet. Genom att systemet bl.a.

innefattar en fri etableringsrätt för den som uppfyller kraven

på en husläkare ökar också valfriheten för både patienter och

läkare. Därtill torde effektiviten främjas eftersom patienterna

i större utsträckning än för närvarande kan få behandling på

rätt nivå.

Utskottet gör följande bedömning.

Regeringen har för avsikt att i en proposition senare under

detta år lägga fram förslag om åtgärder för att inrätta ett

husläkarsystem. Utskottet utgår från att de frågor som tas upp i

motion So438 (s) yrkande 8 kommer att övervägas i det

sammanhanget. Riksdagen bör inte föregripa regeringens

ställningstagande i dessa frågor. Yrkandet avstyrks. Även

motionerna So507 (fp) yrkande 2, So522 (c) och So526 (nyd)

yrkande 2 avstyrks.

Utskottet utgår ifrån att även de roller som andra

yrkesgrupper än läkare bör ha i framtiden, t.ex. sjuksköterskor,

distriktssköterskor och barnmorskor, kommer att övervägas när

ett system med husläkare utformas. Även frågor om behovet av

omarbetning av reglementen för dessa grupper samt frågor om

förskrivningsrätt m.m. torde då övervägas. Riksdagen bör inte

föregripa regeringens ställningstagande i dessa frågor.

Motionerna So447 (s), So453 (m, s, fp, c, kds) och So491 (m)

avstyrks.

Barnhälsovården, och i viss mån även mödrahälsovården, har

nyligen utretts av socialstyrelsen. Utredningsrapporten skall

enligt uppgift remissbehandlas. Utskottet utgår från att

regeringen därefter kommer att överväga bl.a. de frågor som tas

upp i motionerna So430 (kds) yrkandena 1 och 3, So438 (s)

yrkande 10, So467 (s), A805 (c) yrkande 20 och K423 (s) yrkande

6. Riksdagen bör inte föregripa regeringens ställningstagande i

dessa frågor. Motionerna avstyrks.

Statens folkhälsoinstitut (E 17)

I proposition 1990/91:175 om vissa folkhälsofrågor föreslog

den dåvarande regeringen riksdagen att godkänna att ett

folkhälsoinstitut skulle inrättas från den 1 januari 1992,

vilket riksdagen biföll (SoU23, rskr. 376). I proposition

1991/92:25 med förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten

för budgetåret 1991/92 föreslog den nya regeringen att

tidpunkten för folkhälsoinstitutets inrättande skulle

senareläggs till den 1 juli 1992, men att vissa viktiga

folkhälsoinsatser skulle kunna påbörjas redan under budgetåret

1991/92. Riksdagen biföll förslaget (rskr. 82).

Folkhälsoinstitutets huvuduppgift skall vara att på nationell

nivå bedriva hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbete av

sektorövergripande karaktär. Arbetet avses ske genom och i nära

samarbete med kommuner, landsting, andra statliga myndigheter,

företag och frivilliga organisationer m.m.

Institutet skall arbeta i programform med dels tillfälliga,

dels permanenta program. Enligt vad som anfördes i proposition

1990/91:175 bör institutet inledningsvis arbeta med program om

alkohol och droger, tobak, olycksfallsskador samt program mot

särskilda grupper -- till att börja med barn och ungdomar samt

utsatta kvinnor.

En organisationskommitté för folkhälsoinstitutet har

tillkallats för att utföra det förberedande arbete som krävs

(dir. 1991:77 och 96). Kommitténs förslag skall överlämnas

successivt till regeringen. Förslag som kräver regeringens

ställningstagande inför inrättandet av folkhälsoinstitutet den 1

juli 1992 skall överlämnas senast den 30 april 1992. Kommitténs

arbete i övrigt skall vara avslutat senast den 30 juni i år.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till Statens

folkhälsoinstitut för budgetåret 1992/93 anvisar ett

reservationsanslag på 106 883 000 kr.

Folkhälsoinstitutets lokalisering

I ett flertal motioner ges förslag till lokaliseringsort för

folkhälsoinstitutet och dess verksamhet.

I motion So425 av Sven-Gösta Signell m.fl. (s) föreslås

att institutet eller delar därav placeras i Skövde. Även i

motion So518 av Bengt Rosén (fp) föreslås Skövde som

lokaliseringsort. I motion So429 av Roland Lében (kds)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i

motionen anförts om principer för utlokaliseringsbeslut med

avseende på folkhälsoinstitutets verksamhetsoperativa del

(yrkande 1). Motionären menar att det är viktigt att finna

en lösning som tillgodoser bl.a. regionalpolitiska aspekter. I

motionen föreslås vidare Karlstad eller Kristinehamn som

lokaliseringsorter för den verksamhetsoperativa delen av

folkhälsoinstitutet (yrkande 2). I motion So431 av Jan

Andersson och Bengt Silfverstrand (båda s) föreslås att

folkhälsoinstitutet placeras i Helsingborg. Malmö föreslås som

lokaliseringsort i motion So444 av Margitta Edgren (fp) och

Bertil Persson (m) och i motion So471 av Lars-Erik Lövdén

m.fl. (s). I motion So449 av Georg Andersson m.fl. (s)

föreslås att institutet placeras i Umeå. I motion So468 av

Berit Löfstedt m.fl. (s) föreslås att folkhälsoinstitutet

placeras i Linköping och att ett antal programområden förläggs

till Örebro län. I motion So476 av Karin Pilsäter (fp)

föreslås att folkhälsoinstitutet förläggs till Huddinge sjukhus

i Huddinge kommun. I motion So479 av Birgitta Carlsson (c)

föreslås att institutet förläggs till Skaraborgs län. I motion

So480 av Chatrine Pålsson (kds) föreslås att den

verksamhetsoperativa delen av folkhälsoinstitutet förläggs till

Oskarshamn. I motion So506 av Gudrun Norberg (fp) och

motion So513 av Rose-Marie Frebran (kds) föreslås att

folkhälsoinstitutet placeras i Örebro. I motion So523 av Karin

Starrin m.fl. (c, s, m, fp, kds, nyd, v), slutligen, begärs

ett tillkännagivande till regeringen om att lokaliseringsort för

folkhälsoinstitutet prövas i enlighet med riksdagens tidigare

beslut (yrkande 1). Motionärerna erinrar om

arbetsmarknadsutskottets uttalanden om att det vid lokalisering

av nya myndigheter är viktigt att pröva möjligheten att välja

annan lokaliseringsort än Stockholm. I motionen föreslås att

folkhälsoinstitutet placeras i Gävle (yrkande 2).

För den närmare motiveringen av förslagen om vart

folkhälsoinstitutet bör lokaliseras hänvisas till motionerna.

I en skrivelse till regeringen den 16 december 1991 föreslog

organisationskommittén för folkhälsoinstitutet att institutet

skall lokaliseras till Stockholmsregionen. Kommittén fäste

särskilt avseende vid den vikt som enligt förarbetena läggs vid

institutets roll som samordnare mellan olika sektorer på det

nationella planet och nödvändigheten av ett gott och nära

samarbete med olika centrala organ, framför allt

socialstyrelsen. Kommittén anförde vidare att den i sitt

fortsatta arbete avsåg att sträva efter att en väsentlig del av

institutets resurser skall användas till verksamhet utanför den

centrala organisationen, både i form av projekt och genom fast

samarbete med olika verksamheter, s.k. collaborating centers och

liknande. Om institutet förläggs till Stockholmsregionen avsåg

kommittén också att närmare pröva vilken lokalisering inom

regionen som är lämpligast och därvid även möjligheterna till

samlokalisering.

Regeringen beslutade den 30 januari 1992 att

folkhälsoinstitutet skall förläggas till Stockholmsregionen. I

beslutet uppdrog regeringen åt organisationskommittén för

folkhälsoinstitutet att pröva vilken placering inom regionen som

är lämpligast bl.a. med tanke på möjligheter till

samlokalisering med någon befintlig verksamhet. Kommittén skall

vidare pröva på vilket sätt och i vilken omfattning mindre delar

av verksamheten kan förläggas utanför den centrala

organisationen och därvid vidta nödvändiga åtgärder för en sådan

lokalisering.

I ett interpellationssvar i riksdagen den 27 februari 1992

anförde socialministern att regeringen bedömt att framför allt

behovet av samarbete med andra centrala myndigheter och andra

organisationer är så stort att en lokalisering av

folkhälsoinstitutet till Stockholmsområdet ger institutet den

största möjligheten att på ett effektivt sätt fullgöra

arbetsuppgifterna. Till detta kommer enligt socialministern att

en del av den personal som kommer att behövas bör besitta

speciell kompetens. Sådan personal bedöms framför allt kunna

rekryteras från andra myndigheter och organisationer som finns i

Stockholm och från vilka folkhälsoinstitutet övertar vissa

funktioner. Socialministern påtalade vidare att det är

regeringens uppfattning att det är viktigt att en inte

oväsentlig del av institutets arbete sker utanför Stockholm.

Organisationskommittén för folkhälsoinstitutet får enligt

socialministern pröva detta.

Den 20 mars 1992 beslutade organisationskommittén att

folkhälsoinstitutets centrala del skall förläggas till kvarteret

Garnisonen i Stockholm. Utskottet har vidare erfarit att

kommittén har beslutat att ta upp överläggningar för inrättande

av professurer och andra forskartjänster inom folkhälsoområdet

vid universiteten i Lund/Malmö och Umeå. Senare kommer också

diskussioner att tas upp om inrättande av forskartjänster på

andra håll, bl.a. en tjänst för forskning om kvinnors hälsa.

Överläggningar kommer också att inledas med Skaraborgs läns

landsting om samarbete kring ett skadeförebyggande program och

med Karolinska institutet om samarbete kring allergifrågorna.

Kommittén eftersträvar också ett samarbete om kostfrågor i

anslutning till forskarbyn Novum och Huddinge sjukhus.

Arbetsmarknadsutskottet har vid flera tillfällen under årens

lopp redogjort för sin uppfattning om lokalisering och

omlokalisering av statlig verksamhet. Beträffande lokaliseringen

av nya myndigheter har arbetsmarknadsutskottet uttalat att det

är viktigt att pröva möjligheterna att välja annan

lokaliseringsort än Stockholm (1990/91:AU3y). Utskottet har

också anfört att lokalisering av nya myndigheter bör föregås av

noggranna överväganden i skilda hänseenden. Det gäller bl.a.

förutsättningarna att behålla eller rekrytera kvalificerad

personal, behovet av kontakter med andra myndigheter,

medflyttandes möjligheter till arbete m.m. (1989/90:AU13 s. 84).

I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 38) behandlade utskottet

ett stort antal motioner om folkhälsoinstitutets lokalisering.

Utskottet ansåg att riksdagen inte borde föregripa kommitténs

bedömning med något uttalande om lämplig lokaliseringsort, men

utgick från att den då ännu inte tillsatta

organisationskommittén skulle beakta arbetsmarknadsutskottets

uttalanden om lokalisering av nya myndigheter.

Utskottet gör följande bedömning.

Det bör ankomma på regeringen och inte på riksdagen att

bestämma lokaliseringsort för folkhälsoinstitutet. Utskottet

utgår från att regeringen vid behandlingen av ärendet om

folkhälsoinstitutets lokalisering har beaktat vad riksdagen

uttalat om vilka överväganden som bör göras vid lokalisering av

en statlig verksamhet. Utskottet noterar vidare att delar av

folkhälsoinstitutets program- och projektverksamhet kommer att

förläggas utanför den centrala organisationen varigenom den

kompetens på folkhälsoområdet som byggts upp på annat håll i

landet kommer att kunna utnyttjas.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So425 (s),

So429 (kds), So431 (s), So444 (fp och m), So449 (s), So468 (s),

So471 (s), So476 (fp), So479 (c), So480 (kds), So506 (fp), So513

(kds), So518 (fp) och So523 (c, s, m, fp, kds, nyd och v).

Vissa arbetsuppgifter

I motion So206 av Barbro Westerholm (fp) begärs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som

anförts i motionen om insatser för att förebygga och minska

förekomsten av spelberoende (yrkande 1), om finansiering av

insatser mot spelberoende (yrkande 2) och om det planerade

folkhälsoinstitutets roll i arbetet med att förebygga och minska

förekomsten av spelberoende (yrkande 3). Enligt motionären

är spelberoende ett hälsoproblem som har stora likheter med

alkohol- och drogberoende. Motionären menar att man måste få

fram omfattningen av problemet, lära sig identifiera vilka som

är i riskzonen och få kunskap om hur man skall hjälpa dem som

blivit spelberoende. Det behövs även speciella

behandlingsplatser för denna grupp. En viss summa av

skatteintäkterna från spel bör gå till insatser mot

spelberoende. Vidare bör det planerade folkhälsoinstitutet ges

en aktiv roll i arbetet med att minska och förebygga

spelberoende, anför motionären.

I oktober 1991 bildades Riksförbundet Spelberoende, vars

syfte är att vara en länkrörelse för spelmissbrukare och

anhöriga. I förbundets arbete ingår bl.a. att informera olika

myndigheter och hälsovården om spelberoende.

Forskning om spelberoendets omfattning har bedrivits vid

bl.a. sociologiska institutionen vid Stockholms universitet och

vid socialhögskolan i Östersund. Enligt en undersökning vid det

sistnämnda lärosätet har ungefär 1 500 personer i landet

allvarliga sociala problem orsakade av sitt spelberoende. Vid

Huddinge sjukhus pågår ett projekt med 50 spelare som har till

syfte att kartlägga vad signalsubstanserna i hjärnan spelar för

roll i missbrukssammanhang.

Behandling mot spelberoende erbjuds sedan 1985 vid

motivationshemmet Backgården i Hedemora. Ett tiotal personer

behandlas för närvarande på hemmet.

Som svar på en interpellation av Karin Israelsson (c) om

åtgärder mot spelberoende anförde socialministern i riksdagen

den 5 december 1991 att han är väl medveten om de problem som

kan uppkomma i anslutning till spelverksamhet. Socialministern

var -- med hänvisning till den pågående utredningen om

folkhälsoinstitutets inriktning och organisation -- inte beredd

att då förorda att folkhälsoinstitutet tar fram ett program för

att förebygga spelberoende, men han fann det naturligt att både

folkhälsoinstitutet och socialstyrelsen uppmärksammar frågor om

spelberoende inom ramen för sin löpande verksamhet.

Socialministern anförde vidare att det är oklart om det finns

ett behov av ett ökat antal särskilda vårdplatser för

spelberoende. Olika typer av missbruk sammanfaller ofta. Det bör

därför enligt socialministern övervägas om inte behandlingen kan

tillgodoses inom ramen för missbrukarvården och den psykiatriska

vården.

Senast i betänkandet 1990/91:FiU19 har finansutskottet

uttalat att en specialdestinering av statsinkomster för vissa

ändamål förhindrar en prioritering av utgifter på rationella

grunder mot övriga behov och önskemål och att

specialdestinering därför bör undvikas. I betänkandet

1990/91:SoU17 behandlade utskottet bl.a. en motion (v) om

avgift på teknisk sprit för att finansiera insatser för

missbrukare. Utskottet delade finansutskottets åsikt att

specialdestinering av inkomster för vissa ändamål bör undvikas

och avstyrkte motionen.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner om

spelberoende. I betänkandet 1991/92:SoU2 utgick utskottet

från att problemen med spelberoende var kända för regeringen och

anförde att riksdagen inte behövde ta något initiativ i frågan.

Den då aktuella motionen (c) avstyrktes.

I motion So271 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen

om att ett epidemiologiskt centrum skall placeras på

folkhälsoinstitutet (yrkande 4), om att folkhälsoinstitutet

skall ha ansvar för utarbetande av folkhälsorapporter (yrkande

5) och om folkhälsoinstitutets ansvar för kontakter med

folkrörelser (yrkande 7). Motionärerna anser att det

blivande folkhälsoinstitutets uppgifter på alkoholområdet är

sådana att det epidemiologiska centrum som skall skapas bör höra

till folkhälsoinstitutet och att institutet också bör svara för

folkhälsorapporterna. Motionärerna anför vidare att de inte

motsätter sig att Centralförbundet för alkohol- och

narkotikaupplysning (CAN) samordnas med folkhälsoinstitutet, men

att det är viktigt att CAN:s folkrörelseförankring bibehålls.

Folkrörelsernas ställning bör därför få en egen skrivning när

det gäller folkhälsoinstitutets arbetsuppgifter, enligt

motionärerna.

Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag utrett rollen

och funktionen för ett epidemiologiskt centrum vid

socialstyrelsen. Uppdraget har redovisats i en promemoria till

regeringen.

Frågan om socialstyrelsens epidemiologiska enhet skall föras

över till folkhälsoinstitutet behandlades av utskottet i

betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 32). Utskottet anförde bl.a.

följande.

Det epidemiologiska centrum som byggs upp inom socialstyrelsen

behövs inte bara för att skapa grunder för epidemiologiskt

arbete inom folkhälsoområdet utan för hela den uppföljnings- och

utvärderingsuppgift som åvilar socialstyrelsen. Det medför

enligt utskottets uppfattning problem att överföra registren

till folkhälsoinstitutet, eftersom en sådan åtgärd menligt

skulle inverka på socialstyrelsens förmåga att fullgöra sina

uppgifter. Socialstyrelsen har i en skrivelse till utskottet

anfört att informationen i de epidemiologiska registren

självklart skall kunna utnyttjas också av folkhälsoinstitutet.

Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet den då

aktuella motionen (fp) och anförde att det utgick ifrån att

organisationskommittén för folkhälsoinstitutet överväger hur det

epidemiologiska materialet kan göras tillgängligt för

folkhälsoinstitutet.

Socialstyrelsen har ett uppdrag från regeringen att utvärdera

folkhälsoläget och att vart tredje år redogöra för detta i en

folkhälsorapport. Den senaste, Folkhälsorapport 1991, är utgiven

som SoS-rapport 1991:11. I proposition 1990/91:175 (s. 83)

anförs att folkhälsorapporteringen bör bygga vidare på den

kompetens som utvecklats inom styrelsen och att arbetet med

tanke på folkhälsorapportens delvis sektorövergripande karaktär

bör bedrivas i nära samarbete med bl.a. folkhälsoinstitutet.

Enligt direktiven för organisationskommittén för

folkhälsoinstitutet skall institutets arbete ske i nära

samverkan med bl.a. frivilliga organisationer. I samma direktiv

anförs vidare att kommittén bör överlägga med CAN om lämplig

samordning av CAN:s och folkhälsoinstitutets verksamheter och

att en fråga som därvid skall belysas är hur

folkrörelseinflytandet i CAN reellt skall kunna bibehållas.

Vid överläggningar mellan organisationskommittén och CAN har

träffats en preliminär överenskommelse som bl.a. innebär att

uppgiften att följa drogutvecklingen och att utarbeta

vetenskapliga översikter bör övertas av folkhälsoinstitutet.

Även CAN skall emellertid kunna vara verksamt på

forskningsområdet. Detta kan ske genom att folkhälsoinstitutet

köper tjänster av CAN enligt särskilda avtal. Efter en

treårsperiod bör enligt överenskommelsen ansvarsfördelningen och

möjligheterna att åstadkomma en ytterligare samordning

utvärderas.

I motion So401 av Margitta Edgren (fp) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts

om åtgärder mot nickelallergins spridning. Enligt motionären bör

folkhälsoinstitutet få i uppdrag att ge förslag till initiativ

för att förhindra nickelallergi.

Allergiutredningen föreslog i sitt betänkande Att

förebygga allergi/överkänslighet (SOU 1989:76) bl.a. att ett

särskilt allergicentrum skulle inrättas. Förslaget fick ett

positivt bemötande vid remissbehandlingen, och den dåvarande

regeringen företog vissa förberedande åtgärder för att få till

stånd ett sådant centrum. Förslaget om att inrätta ett

folkhälsoinstitut hade emellertid inte väckts när

allergiutredningen lade fram sitt förslag.

I tilläggsdirektiven för organisationskommittén för

folkhälsoinstitutet anförs att eftersom allergier och

överkänslighet ökar har problemområdet kommit att bli av allt

större betydelse i folkhälsosammanhang, och att det därför är

naturligt att kommittén får i uppdrag att även pröva hur

bevakningen av dessa frågor skall kunna hanteras inom ramen för

folkhälsoinstitutet.

Utskottet gör följande bedömning.

Problemen med spelberoende är kända för regeringen och torde

komma att uppmärksammas av bl.a. socialstyrelsen och

folkhälsoinstitutet i deras löpande verksamheter. Vad gäller

förslaget att en viss summa av skatteintäkterna från spel bör gå

till insatser mot spelberoende står utskottet fast vid sitt

tidigare uttalande om att specialdestinering av inkomster bör

undvikas. Motion So206 (fp) avstyrks därmed.

Utskottet vidhåller att det epidemiologiska centret bör vara

förlagt till socialstyrelsen, som även bör ha ansvaret för de

epidemiologiska registren. Styrelsen bör även fortsättningsvis

ansvara för upprättandet av folkhälsorapporterna. När det gäller

CAN har en överenskommelse träffats mellan

organisationskommittén för folkhälsoinstitutet och CAN om en

samordning av folkhälsoinstitutets och CAN:s verksamheter. I

uppgifterna för folkhälsoinstitutet skall bl.a. ingå att arbeta

genom och i nära samarbete med bl.a. frivilliga organisationer.

Utskottet anser inte att riksdagen bör ta något initiativ med

anledning av motion So271 (v) yrkandena 4, 5 och 7. Yrkandena

avstyrks.

Organisationskommittén för folkhälsoinstitutet har i uppdrag

att pröva hur bevakningen av frågor om allergi och

överkänslighet skall kunna hanteras inom ramen för

folkhälsoinstitutet. Syftet med motion So401 (fp) får därmed

redan anses vara tillgodosett. Motionen avstyrks.

Abortförebyggande åtgärder m.m.

I motion So411 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om att statliga subventioner av

preventivmedel bör återinföras (yrkande 1) och att

upplysningsverksamhet och preventivmedelsrådgivning bör ges

ökade resurser (yrkande 2). Motionärerna efterlyser en bred

satsning på abortförebyggande åtgärder. En åtgärd för att minska

antalet oönskade graviditeter är enligt motionärerna att

återinföra de statliga subventionerna av p-piller. Vidare måste

upplysningsverksamheten kring sexualitet och samlevnad på ett

mer genomgripande sätt integreras i den ordinarie verksamheten i

primärvård, förskola, skola och fritidsverksamhet, anför

motionärerna.

I motion So455 av Chatrine Pålsson m.fl. (kds) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen

om vikten av åtgärder i syfte att minska antalet aborter

(yrkande 2). Enligt motionärerna måste en attitydförändring

komma till stånd så att det blir något positivt för alla att

värna livet. Motionärerna nämner följande exempel på åtgärder

för kvinnor för att fler graviditeter skall fullföljas; 1.

mödrahälsovården skall utgå från att graviditeten är något

positivt som skall fullföljas, 2. välutbyggd och lättillgänglig

preventivmedelsrådgivning, 3. hjälp med bostad och

bostadsbidrag, 4. hjälp med studiemedel och stödundervisning, 5.

stödfamiljer för ensamstående mödrar, 6. obligatoriska samtal

för abortsökande med läkare, kurator eller motsvarande.

Motionärerna efterlyser också en undersökning om varför kvinnor

väljer att göra abort.

I motion So501 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts

i motionen om abortförebyggande åtgärder (yrkande 1) och om

sexuellt överförbara sjukdomar (yrkande 2). Motionärerna

menar att det åter måste satsas kraftfullt på abortförebyggande

åtgärder. En viktig uppgift för det blivande folkhälsoinstitutet

är enligt motionärerna att i samarbete med landstingen,

hälsovården, skolan m.fl. initiera sådana åtgärder, som bör

kopplas till arbetet med att förebygga sexuellt överförbara

sjukdomar.

I motion So504 av Elisabeth Persson (v) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen

om en enhet på nationell och övergripande nivå för det

abortförebyggande arbetet (yrkande 2) samt att riksdagen hos

regeringen begär att lämplig instans ges uppdraget att genomföra

en ny svensk sexualvaneundersökning (yrkande 4). Motionären

menar att det behövs en särskild enhet som ansvarar för det

abortförebyggande arbetet under antingen folkhälsoinstitutet

eller socialstyrelsen. Motionären anser vidare att det behövs en

ny undersökning om svenska folkets sexualvanor. En sådan

undersökning bör inriktas på frågor om sexuellt välbefinnande,

preventivmedel, aborter och oönskade graviditeter,

homosexualitet/bisexualitet, äldres och handikappades

sexualitet, behov av rådgivning liksom sexualundervisning i

skolan samt sexualiserat våld och incest.

I motion So512 av Tuve Skånberg och Harald Bergström (båda

kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i

motionen anförts om en förnyad undersökning om varför kvinnor

väljer abort, i avsikt att klarlägga hur samhället bäst kan

stödja kvinnor att välja att föda barnet. Motionärerna anser att

åtgärder måste sättas in för att stödja gravida kvinnor. En

undersökning skulle kunna ge besked om vilket stöd gravida

kvinnor önskar för att orka föda sina barn.

I motion So521 av Margareta Winberg och Hans Göran Franck

(båda s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om

behovet av en ny sexualvaneundersökning. Enligt motionen behövs

förnyade kunskaper när det gäller den abortförebyggande

verksamheten, hur man skall motverka spridningen av sexuellt

överförda sjukdomar inklusive hiv/aids, skolans sex- och

samlevnadsundervisning, frekvensen av sexualbrott samt de

homosexuellas villkor.

I motion So525 av Ingela Mårtensson (fp) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om det angelägna i att initiera

en ny nationell sexualvaneundersökning. Motionären menar att en

sådan undersökning skulle ha betydelse bl.a. för att kunna

planera insatser mot hiv/aids och för att förebygga aborter. Det

är enligt motionären också angeläget att få en uppfattning om

invandrarnas sexualvanor.

En fyllig redogörelse för gällande lagstiftning, utredningar

m.m. när det gäller abort och abortförebyggande arbete finns i

betänkandet 1991/92:SoU5 (s. 44 ff.).

I betänkandet finns bl.a. en sammanfattande redogörelse för

det abortförebyggande program som socialstyrelsen presenterade

år 1990 (SoS-rapport 1990:39) och som innehåller förslag till

åtgärder på framför allt kommunal och landstingskommunal nivå

för att förebygga oönskade graviditeter.

Antalet aborter i Sverige minskade under 1991. Då utfördes

35 753 aborter mot 37 395 året dessförinnan, en minskning med

nära 5 %. Minskningen är mest markant bland de yngre kvinnorna.

Aborttalet har legat ganska konstant sedan legaliseringen 1974.

Som högst var det under 1980-talets senare hälft, då det

tangerade 38 000.

En nationell sexualvaneundersökning genomfördes år 1967 av

sexualundervisningskommittén (SOU 1969:2).

Som tidigare nämnts skall folkhälsoinstitutet upprätta

särskilda program för utsatta kvinnor samt barn och ungdom.

Enligt folkhälsopropositionen 1990/91:175 (s. 80) bör

samhällets i dag delvis splittrade resurser för barn och ungdom

samordnas mera. Förebyggande insatser genom information och goda

förebilder behövs för att stödja ungdomar och utveckla goda

vanor och beteenden vad gäller bl.a. sex och samlevnad, anförs i

propositionen.

I direktiven för organisationskommittén för

folkhälsoinstitutet framhålls att sex och samlevnad är av stor

betydelse ur abortförebyggande synpunkt och att det bör vara ett

viktigt område för institutets arbete.

Frågan om p-pillrens betydelse i det abortförebyggande arbetet

har behandlats av utskottet vid flera tillfällen, bl.a. i

betänkandena SoU 1987/88:2 och 19 samt

1988/89:SoU14. Utskottet har därvid förutsatt att regeringen

följer p-pillerförsäljningen och att erforderliga åtgärder

vidtas om abortfrekvensen skulle öka som en följd av höga

kostnader för p-piller. Även socialförsäkringsutskottet har

behandlat frågan och därvid delat socialutskottets bedömning

(SfU 1987/88:22).

I betänkandet 1990/91:SoU4 anförde utskottet bl.a.

följande om det abortförebyggande arbetet (s. 41 f.).

Utskottet har under de senaste åren med stigande oro kunnat

konstatera en årlig ökning av antalet aborter. En viss

stagnering har dock ägt rum under det senaste året. Utskottet

vill än en gång framhålla att det abortförebyggande arbetet

måste bedrivas aktivt. Kommuner och landsting måste noga

analysera behovet av åtgärder för att åstadkomma en minskning av

aborterna och avsätta resurser för detta arbete. Arbetet måste i

första hand syfta till att minska antalet oönskade graviditeter.

Detta förutsätter framför allt en väl fungerande

preventivmedelsrådgivning.

Ungdomarna är en mycket viktig grupp att nå i det

abortförebyggande arbetet. I likhet med motionärerna och [vad

socialstyrelsen anför] i det nya handlingsprogrammet vill

utskottet framhålla ungdomsmottagningarnas roll. Mottagningarna

har visat sig kunna nå ungdomarna och få dem att ta itu med

problemen. Det är viktigt att finna nya vägar i det

abortförebyggande arbetet. Alternativa rådgivningsmottagningar

håller på att växa fram. Dessa mottagningar kommer

förhoppningsvis också att kunna utveckla goda metoder för att nå

kvinnor i abortsituationer. Utskottet har inte minst i hiv- och

aidssammanhang framhållit betydelsen av sex- och

samlevnadsundervisningen i skolan. Det är viktigt att denna

undervisning kan utvecklas och nå fram till eleverna. Utskottet

har också i flera år tillstyrkt särskilda statsbidrag till

utveckling av sex- och samlevnadsundervisningen.

-- -- --

Vid sin senaste behandling av abortfrågan noterade utskottet

att socialstyrelsen arbetade med att ta fram ett särskilt

behandlingsprogram för att förebygga aborter. Detta program är

nu klart. Programmet innehåller en rad olika förslag till

åtgärder. Socialstyrelsen betonar att det lokalt förankrade

arbetet i landstingen måste förstärkas. Även landstingsförbundet

har uppmanat landstingen att verka för en bättre samordning av

resurser för SDT- och abortförebyggande verksamhet. Utskottet

anser det angeläget att socialstyrelsens handlingsprogram med

dess omfattande förslag till insatser verkligen kan föras ut i

praktiskt arbete i landstingen. Utskottet förutsätter att

regeringen snabbt prövar de förslag i socialstyrelsens

handlingsprogram som förutsätter regeringens medverkan.

Vad utskottet anfört föreslogs riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 26).

Även i betänkandet 1991/92:SoU5 behandlades ett antal

motioner om abortförebyggande åtgärder. Motionerna avstyrktes

med hänvisning till att riksdagen inte borde föregripa

behandlingen av regeringens kommande förslag.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vill ännu en gång understryka vikten av att ett

aktivt abortförebyggande arbete i enlighet med socialstyrelsens

handlingsprogram kommer till stånd och bedrivs på olika nivåer i

samhället. Folkhälsoinstitutet skall enligt föreliggande

direktiv ägna uppmärksamhet åt frågor om sex och samlevnad, som

är av stor betydelse ur abortförebyggande synpunkt. I detta

arbete har institutet möjlighet att låta utföra vetenskapliga

undersökningar om t.ex. sexualvanor, bedriva

upplysningsverksamhet och vidta andra åtgärder av det slag som

begärs i motionerna. Utskottet utgår från att

folkhälsoinstitutet gör de insatser som erfordras. Med det

anförda avstyrker utskottet motionerna So411 (s) yrkande 2,

So455 (kds) yrkande 2, So501 (fp, m, c, kds) yrkandena 1 och 2,

So504 (v) yrkandena 2 och 4, So512 (kds), So521 (s) och So525

(fp).

När det gäller frågan om statliga subventioner av

preventivmedel förutsätter utskottet att regeringen följer

främst p-pillerförsäljningen och vidtar erforderliga åtgärder.

Utskottet avstyrker därför motion So411 (s) yrkande 1.

Tobaksfrågor

Som ovan nämnts godkände riksdagen uppgifter och

verksamhetsinriktning för folkhälsoinstitutet våren 1991 (prop.

1990/91:175, SoU23, rskr. 376). Bl.a. godkändes att

folkhälsoinstitutet inledningsvis skulle starta ett permanent

tobaksprogram. Folkhälsoinstitutets roll skulle, när det gäller

tobak, vara att utgöra en kunskapsbank, att följa utvecklingen

nationellt och internationellt, att sprida kunskap och metoder

samt att vara opinionsbildare.

Tobaksprogrammet borde enligt propositionen inriktas mot olika

åldersgrupper, varav barn och ungdomar var den viktigaste

gruppen. Denna del av programmet borde vara inriktad på att

ungdomar över huvud taget inte skall börja röka eller snusa.

Stöd till skolornas förebyggande arbete borde få hög prioritet.

För vuxna föreslogs arbetet i första hand inriktas på vissa

grupper, t.ex. kvinnor med kort utbildning, småbarnsföräldrar

och vissa yrkesgrupper. Framför allt ansågs det i propositionen

vara viktigt att personer som arbetar i luftförorenade miljöer

inte röker. Särskilda insatser borde riktas till grupper som

röker mycket, t.ex. i form av stöd till rökavvänjning.

Institutet föreslogs också få i uppgift att stödja forskning. I

propositionen framhölls särskilt behovet av

beteendeepidemiologisk forskning på området -- varför grupper av

exempelvis ungdomar börjar röka eller snusa och fortsätter,

trots kunskap om de stora hälsoriskerna.

Utskottet hade inga invändningar mot propositionens förslag i

denna del (betänkandet s. 32).

I folkhälsopropositionen redovisades också den dåvarande

regeringens förslag till kommande lagstiftning om restriktioner

avseende tobaksbruk och hantering av tobaksprodukter. Enligt

planerna skulle en proposition med förslag till sådan

lagstiftning föreläggas riksdagen senare under år 1991.

I sitt betänkande om folkhälsofrågor behandlade utskottet ett

trettiotal motionsyrkanden om tobaksbruk (1990/91:SoU23 s. 71

ff.).

Under den allmänna motionstiden har väckts ett femtontal

tobaksmotioner.

En tobaksproposition

I motion 1991/92:So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) förutsätts

att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om en

tobakslag (yrkande 18). I motion 1991/92:So502 av Barbro

Westerholm m.fl. (fp, s, m, c, kds, v) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om att en tobaksproposition bör

läggas fram våren 1992 (yrkande 7).

Utskottet gör följande bedömning.

Hälsoriskerna vid tobaksbruk är väl dokumenterade. Utskottet

anser att tobakskonsumtionen ur folkhälsosynpunkt är oroande hög

och att det därför är angeläget att bl.a. genom

lagstiftningsåtgärder ge stöd åt strävandena att minska

konsumtionen. Enligt vad utskottet erfar är arbetet med en

tobaksproposition långt framskridet inom regeringskansliet.

Avsikten är att ett omfattande förslag till tobakslagstiftning

skall föreläggas riksdagen senare i år. Motionerna So438 (s)

yrkande 18 och So502 (fp, s, m, c, kds, v) yrkande 7 får anses

tillgodosedda härmed och avstyrks därför.

Tobaksreklam

I motionerna 1991/92:So427 av Ingela Thalén (s),

1991/92:So482 av Jerzy Einhorn (kds) och Elisabeth Fleetwood

(m), yrkande 1 och So502 (fp, s, m, c, kds, v) yrkande 5

begärs att regeringen i sitt arbete med att lagreglera frågor

kring tobak också för in ett förbud mot tobaksreklam.

Motionärerna i motion So502 vill också inkludera ett förbud mot

smygreklam för tobaksvaror. I motionerna hänvisas bl.a. till

vetenskapliga undersökningar som visat att reklam leder till

ökat tobaksbruk och att tonåringar är en särskilt utsatt och

lätt påverkbar grupp.

Motioner om förbud mot tobaksreklam, inkl. smygreklam,

avstyrktes av utskottet i det ovan nämnda folkhälsobetänkandet.

Utskottet ansåg då inte att något förbud mot tobaksreklam borde

införas innan man inom EG nått enighet om ett motsvarande

förbud. Riksdagen följde utskottet.

Enligt vad utskottet erfar har EG-kommissionen lagt fram ett

förslag till direktiv om ett totalförbud för tobaksreklam, inkl.

indirekt reklam. Ett sådant förbud finns redan i dag

i Italien, Portugal och Frankrike. Sedan den 3 oktober 1991

råder ett förbud mot TV-sänd tobaksreklam i alla EG-länder. EG:s

ministerråd kommer att behandla frågan om tobaksreklam vid sin

nästa session i maj 1992.

Utskottet gör följande bedömning.

Mycket talar för att ett förbud mot tobaksreklam skulle ha

positiva effekter på folkhälsan. Utskottet anser emellertid att

regeringens tobaksproposition bör avvaktas innan riksdagen

överväger sådana åtgärder som avses i motionerna. Utskottet

avstyrker därför motionerna So427 (s), So482 (kds, m) yrkande 1

och So502 (fp, s, m, c, kds, v) yrkande 5.

Information om tobakens skadeverkningar

I motion 1991/92:So501 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c,

kds) begärs en ordentlig satsning på att få unga kvinnor att

inte börja röka och på att hjälpa kvinnor som är rökare att

sluta (yrkande 5). Enligt motionärerna har

folkhälsoinstitutet här en av sina viktigaste uppgifter. I

motionerna 1991/92:So511 av Ingrid Näslund (kds) och

1991/92:So524 av Birger Rosqvist och Sven-Gösta Signell

(båda s) begärs ett handlingsprogram mot tobak, som särskilt

skall gå ut på att förmå unga människor att aldrig börja röka

eller snusa.

I motion 1991/92:So436 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s)

begärs en informationskampanj till unga gravida kvinnor om

rökningens skadeverkningar. I motion 1991/92:So503 av

Elisabeth Fleetwood m.fl. (m, fp, c) begärs effektiv och

målinriktad information vid mödravårdscentraler och på

BB-avdelningar (yrkande 1). I båda motionerna framhålls

tobakens skadliga effekter såväl för foster som för nyfödda

barn.

Det tobaksprogram som folkhälsoinstitutet avses bedriva skall,

som ovan nämnts, bl.a. inriktas på att förmå ungdomar att inte

börja röka eller snusa över huvud taget. När det gäller vuxna

skall särskilda insatser riktas mot grupper som röker mycket,

t.ex. i form av stöd till rökavvänjning.

Motioner om behovet av information till kvinnor i samband med

graviditet och barnafödsel behandlades av utskottet i samband

med folkhälsopropositionen. Utskottet hänvisade till att

informationen om tobakens skadeverkningar kommer att förstärkas

genom det tobaksprogram som folkhälsoinstitutet skall bedriva,

dels lokalt inom skolor, primärvård och frivilliga

organisationer, dels centralt. Utskottet framhöll vidare

betydelsen av att information ges i samband med graviditet och

barnafödsel. Syftet med de då aktuella motionerna ansågs

tillgodosett, varför de avstyrktes.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vill återigen understryka vikten av att kvinnor

informeras om tobakens skadliga effekter i samband med

graviditet och barnafödsel. Utskottet konstaterar emellertid att

syftet med de nu aktuella motionerna får anses vara tillgodosett

genom det tobaksprogram som folkhälsoinstitutet avses bedriva.

Motionerna So436 (s), So501 (fp, m, c, kds) yrkande 5, So503 (m,

fp, c) yrkande 1, So511 (kds) och So524 (s) avstyrks därför.

Varningstexter på cigarettpaket

I motion 1991/92:So500 av Tuve Skånberg (kds) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om att socialstyrelsens nya,

större varningstexter på tobaksprodukter omedelbart bör införas

(yrkande 1). I januari 1991 presenterade socialstyrelsen

ett förslag till nya varningstexter som, enligt motionären,

skulle ha placerat Sverige främst i världen när det gäller

varningstexternas storlek på cigarettprodukter. På grund av fyra

tobaksbolags överklaganden har de nya varningstexterna inte

trätt i kraft, uppger motionären. Enligt motionen är det av

största vikt att de nya texterna snarast införs, eftersom

Sverige vid ett ingående i EG har mycket lättare att få behålla

de varningstexter som redan brukas.

Utskottet gör följande bedömning.

Enligt uppgift kommer gemensamma varningstexter att före årets

slut vara införda på alla cigarettförpackningar som säljs inom

EG. I väntan på att EG:s varningstexter blir klara har

regeringen upphävt socialstyrelsens beslut om en ny typ av

varningstexter. Tills vidare kommer de nuvarande

varningstexterna att finnas kvar på de svenska cigarettpaketen.

Utskottet avstyrker motion So500 (kds) yrkande 1 med hänvisning

till det anförda.

Åldersgräns för inköp av tobak

I motion 1991/92:So502 (fp, s, m, c, kds, v) yrkande 1

föreslås också att en åldersgräns på 16 år införs för inköp av

tobak, med hänvisning till att tobaksrökning medför större

risker ju tidigare rökdebuten sker. En åldersgräns skulle också

vara ett stöd för de ungdomar som i dag av grupptrycket tvingas

börja röka.

Frågan om en åldersgräns för inköp av tobak togs upp av

flera motionärer i samband med riksdagens behandling av

folkhälsopropositionen. Den dåvarande regeringen hade i

folkhälsopropositionen anfört att den inte avsåg att föreslå

någon åldersgräns för inköp av tobaksvaror. Även om det var i

hög grad önskvärt att förskjuta rökdebuten till högre åldrar

bedömde regeringen att en åldersgräns kunde få en motsatt verkan

för vissa grupper i förhållande till vad som avsetts.

Enligt propositionen skulle tobaksbruk genom en åldersgräns

kunna förknippas med en vana som betraktas som "vuxen", något

som många ungdomar eftersträvar. Åldersgräns för inköp skulle i

sig också kunna ses som ett hinder man vill besegra. Tobak

skulle på det sättet bli attraktivt. Den dåvarande regeringen

bedömde vidare att förslaget om att införa åldersgräns skulle

medföra betydande svårigheter i form av kontroll av

efterlevnaden. Regeringen hade också erfarit att man inom EG

gjort en liknande bedömning och inte hade för avsikt att lägga

fram något förslag om åldersgräns för inköp av tobaksprodukter,

vilket tidigare diskuterats.

Utskottet ansåg, av samma skäl som anförts i propositionen,

att någon åldersgräns för inköp av tobak inte borde införas. De

då aktuella motionerna avstyrktes därför.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet anser inte att riksdagen bör föregripa sitt kommande

ställningstagande till tobakspropositionen med något uttalande

om en åldersgräns för tobaksinköp. Utskottet avstyrker därför

motion So502 (fp, s, m, c, kds, v) yrkande 1.

Rökfria miljöer

I motion So502 (fp, s, m, c, kds, v) krävs bestämmelser om

rökfria lokaler där icke-rökare vistas (yrkande 2). Ett

rökförbud där flera vistas är också ett stöd för rökarna,

påpekar motionärerna. De flesta rökare vill sluta, och ett

förbud minskar tillfällena till tobaksrökning.

WHO har rekommenderat regeringar och hälsovårdsmyndigheter att

vidta åtgärder för att få till stånd rökfria miljöer. Många

länder har också lagstiftat om sådana. Även i Sverige har

åtgärder vidtagits men hittills har lagstiftning av detta slag

inte beslutats. På arbetsplatser, såväl offentliga som privata,

har rökning i viss utsträckning begränsats genom frivilliga

överenskommelser. Även inom skolan har ansträngningar gjorts för

att tillskapa rökfria miljöer. Många landsting har också infört

regler om rökfritt inom egna lokaler, vilket bl.a. innebär att

hälso- och sjukvården i dessa områden kommit att omfattas av

sådana regler. Att man inte kan röka fritt på allmänna

kommunikationsmedel har länge varit självklart.

Den dåvarande regeringen anförde i folkhälsopropositionen att

även om mycket gjorts i syfte att åstadkomma rökfria miljöer

kunde frivilliga bestämmelser inte ersätta lagregler. Regeringen

ansåg därför att det fanns skäl att införa lagbestämmelser om

rökfria miljöer. Vilka bestämmelser som skulle komma att

föreslås för olika typer av lokaler skulle preciseras i det

kommande förslaget om lagstiftning avseende tobak.

Motioner med krav på bestämmelser om rökfria miljöer

avstyrktes av utskottet i samband med behandlingen av

folkhälsopropositionen (1990/91:SoU23 s. 72--74). Utskottet

erinrade inledningsvis om sin vid flera tidigare tillfällen

redovisade principiella inställning att ingen mot sin vilja

skall behöva utsättas för tobaksrök och att rökning inte bör

förekomma i offentliga lokaler och andra lokaler för gemensamt

bruk. Även om inte något formellt förslag om rökfria miljöer

lades fram i folkhälsopropositionen, ville utskottet därför ändå

instämma i det som i stora drag redovisats om rökfria miljöer i

propositionen. Utskottet ansåg emellertid att regeringens

beredning av tobakspropositionen borde avvaktas innan riksdagen

övervägde sådana åtgärder som avsågs i de då aktuella

motionerna.

Utskottet gör följande bedömning.

Som tidigare nämnts har regeringen för avsikt att senare i år

förelägga riksdagen en tobaksproposition. Utskottet vidhåller

sin inställning att propositionen bör avvaktas innan riksdagen

överväger att införa bestämmelser om rökfria miljöer. Motion

So502 (fp, s, m, c, kds, v) yrkande 2 avstyrks därför.

Gränsvärden för tjärhalt i cigaretter

I motion So502 (fp, s, m, c, kds, v) begärs också ett

tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts

om en maximihalt av 15 mg tjära per cigarett fr.o.m. 1993 och 12

mg fr.o.m. 1998 (yrkande 6). Motionärerna anser att Sverige

bör följa EG:s bestämmelser på detta område.

I folkhälsopropositionen anförde den dåvarande regeringen att

den borde få rätt att föreskriva gränsvärden för vissa skadliga

beståndsdelar i tobak, för att på det sättet minska riskerna för

skador vid ett fortsatt tobaksbruk (s. 145). Regeringen fann det

önskvärt att Sverige i detta avseende införde bestämmelser i

enlighet med EG, vilket innebar att högsta tillåtna tjärmängd i

cigaretter borde bli 15 mg per cigarett fr.o.m. år 1993 och 12

mg fr.o.m. år 1998.

Utskottet delade uppfattningen att regeringen borde ha rätt

att föreskriva gränsvärden, i första hand för högsta tillåtna

tjärhalt i cigarettrök, och ansåg att de då aktuella motionerna

om maximihalter för tjära blev tillgodosedda utan någon vidare

åtgärd av riksdagen.

Utskottet gör följande bedömning.

Enligt vad utskottet erfar kommer regeringen att antingen i

den kommande tobakspropositionen eller i annat sammanhang

föreslå bestämmelser som ger möjligheter att besluta om

maximihalter för tjära i cigaretter som ansluter till EG:s

bestämmelser på området. Syftet med motion So502 (fp, s, m, c,

kds, v) yrkande 6 är därmed tillgodosett. Motionen avstyrks

därför.

Hälsoinformation i radio och TV

I motion So482 (kds, m) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om vikten av saklig och vetenskapligt väl underbyggd

hälsoinformation i radio och TV (yrkande 2). Enligt

motionärerna hör Sverige till det fåtal länder där det är

särskilt svårt att nå allmänheten med hälsoinformation genom

media. Basen i ett tobaksförebyggande arbete måste i dagens

kunskapsläge vara brett upplagd och vetenskapligt väl förankrad

hälsoinformation för att påverka kunskaper, attityder och

beteenden. I detta arbete bör, enligt motionärerna, våra media

medverka, kanske främst TV.

I avtalet mellan staten och bolagen i Sveriges Radio-koncernen

finns en föreskrift om att programbolag på begäran av statlig

myndighet skall sända meddelande som är av vikt för allmänheten.

Denna möjlighet har utnyttjats bl.a. av socialstyrelsen i dess

upplysningsverksamhet. Sålunda har socialstyrelsen i TV:s

"Anslagstavlan" informerat om bl.a. nya varningstexter på

cigarettpaket. Fr.o.m. den 1 juli 1992 kommer

folkhälsoinstitutet att överta denna form av

upplysningsverksamhet från socialstyrelsen.

Kulturutskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner

med begäran om information om alkohol i riksradion och

televisionen, se bl.a. 1989/90:KrU25 s. 26. Kulturutskottet har

då dels erinrat om innehållet i avtalen med de sändande bolagen,

dels understrukit att radions och televisionens genomslagskraft

medför att ett stort ansvar vilar på programföretagen och att

man i programverksamheten bör iaktta varsamhet vid speglingen av

bruket av olika gifter. Kulturutskottet har också framhållit att

det under senare tid sänts program i såväl TV som radio med

upplysning om effekter av narkotikabruk och spritmissbruk.

Som framgått av den här lämnade redovisningen har statliga

myndigheter möjlighet att utnyttja radio och TV i

upplysningsverksamhet.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att motion So482

(kds, m) yrkande 2 inte påkallar någon åtgärd av riksdagen och

avstyrker därför motionen.

Alkoholfrågor

Grunddragen i den svenska alkoholpolitiken slogs fast av

riksdagen år 1977 (prop. 1976/77:108, SkU40, rskr. 231). Härvid

antogs också det regelsystem som omgärdar hanteringen av

alkohol. Riksdagens beslut innebär bl.a. att samhället måste

vidta åtgärder på en mängd områden i syfte att minska

alkoholkonsumtionen och därmed alkoholskadorna.

Sverige har ställt sig bakom WHO:s hälsopolitiska

strategi, i vilken bl.a. ingår att minska alkoholkonsumtionen

med minst 25 % under perioden 1980--2000.

Systembolaget spelar en viktig roll i den svenska

alkoholpolitiken. Ansvaret för bolaget inom regeringskansliet

har efter regeringsskiftet förts över från finans- till

socialdepartementet.

Som tidigare framgått skall Statens folkhälsoinstitut få

en framträdande roll när det gäller alkoholprevention och

alkoholens roll för folkhälsan. Institutet skall enligt

direktiven för organisationskommittén bygga upp program för

området alkohol och droger. Vidare skall organisationskommittén

överlägga med centralförbundet för alkohol- och

narkotikaupplysning (CAN) om en lämplig samordning av CAN:s och

folkhälsoinstitutets verksamheter.

I folkhälsopropositionen 1990/91:175 redogörs närmare för

alkoholprogrammets inriktning och innehåll (s. 110 ff).

Programmet skall enligt propositionen inriktas på

alkoholprevention samt information och opinionsbildning. Teman

som bör få hög prioritet i institutets alkoholpreventiva arbete

är enligt propositionen följande. Ingen alkohol under

uppväxttiden eller i arbetslivet, motverka langning, hembränning

och annan illegal alkoholhantering samt stöd till alkoholfria

miljöer och umgängesformer. Inom ramen för sitt arbete bör

institutet vidare följa alkoholutvecklingen samt stödja

forskningsinsatser på alkoholområdet varvid

folkhälsoperspektivet bör lyftas fram.

I anledning av folkhälsopropositionen 1990/91:175 uttalade

utskottet i betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 41) i likhet med

dåvarande regeringen att målet för den svenska alkoholpolitiken

även fortsättningsvis skall vara att minska den totala

alkoholkonsumtionen för att därigenom begränsa alkoholens

skadeverkningar. Detta sades bl.a. kunna ske genom en aktiv

prispolitik och genom att det restriktionsprogram som

kringgärdar hanteringen av alkoholdrycker upprätthålls. Enligt

utskottets uppfattning förefaller det inte omöjligt att nå

25-procentsmålet inom ramen för den förda alkoholpolitiken. Det

finns därför knappast skäl för vare sig en drastisk skärpning

eller liberalisering av den svenska alkoholpolitiken, ansåg

utskottet.

Regeringen beslöt i december 1991 att tillsätta en

parlamentarisk alkoholpolitisk kommission (Dir. 1991:124).

Kommissionens främsta uppgift är enligt direktiven att formulera

en strategi för att nå målen att minska den totala

alkoholkonsumtionen och att begränsa alkoholens skadeverkningar.

Kommissionen bör jämföra den svenska alkoholpolitikens mål och

medel med den politik som andra jämförbara länder för på detta

område. I kommissionens uppgift ingår även att beskriva

skillnader i konsumtions- och skadenivåer mellan länderna och

att analysera effekterna av ländernas politik.

I den mån kommissionen finner att delar av det svenska

regelsystemet behöver förändras, med hänsyn till EG:s regelverk

eller av andra skäl, bör kommissionen lägga fram förslag till

sådan reviderad lagstiftning.

Kommissionen bör vidare kartlägga och redovisa de ökade

svårigheter att uppfylla de alkoholpolitiska målen som en svensk

anpassning till EG kan inrymma. Kommissionen skall presentera

förslag till insatser som medför att de alkoholpolitiska målen

kan uppfyllas, även inom ramen för EG-integrationen.

Kommissionen bör vidare överväga hur det opinionsbildande och

attitydpåverkande arbetet inom området kan förstärkas och bedöma

hur såväl de primär- som sekundärpreventiva insatserna kan

utvecklas ytterligare.

I kommissionens uppdrag ingår också att göra en översyn av

vården av alkoholmissbrukare och bedöma behoven av förändringar

av vårdformer och vårdinnehåll. De kvinnliga missbrukarnas

vårdbehov skall därvid uppmärksammas särskilt.

Slutligen skall kommissionen även behandla frågor som gäller

missbrukets familjesociala konsekvenser.

Kommissionen skall enligt direktiven avsluta sitt arbete före

utgången av 1993.

En aktivare alkoholpolitik

I motion So289 av Göran Magnusson m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen

om alkoholkommissionen och nödvändiga alkoholpolitiska insatser

(yrkande 1). Motionärerna kritiserar beslutet att tillsätta

en alkoholkommission och menar att vi har kunskap om vilka

verksamma metoder som finns för att minska alkoholkonsumtionen i

enlighet med WHO:s målsättning. Risken är nu enligt motionen

uppenbar att effektiva åtgärder såsom exempelvis prishöjningar

uteblir i avvaktan på kommissionens arbete, och att tempo därmed

tappas i alkoholpolitiken.

I motion So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen

om en mer aktiv alkoholpolitik (yrkande 17). Motionärerna

anför att regeringens beslut att tillsätta en alkoholkommission

innebär att tid förloras när det gäller att föra den aktiva

alkoholpolitik som riksdagen uttalat sig för. Motionärernas

uppfattning är att alkoholpolitiken skall utvecklas inom ramen

för en aktivare folkhälsopolitik. Förebyggande arbete och en

restriktiv alkoholpolitik behöver gå hand i hand med ökad

kunskap och bättre informationsinsatser. Enligt motionärerna bör

ungdomar särskilt uppmärksammas.

I regeringsförklaringen anförde statsministern att

alkoholmissbruket är vårt största sociala problem och att den

nya regeringen avser att föra en aktiv alkoholpolitik som syftar

till minskad konsumtion och minskade alkoholskador (snabbprot.

1991/92:6).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet har vid upprepade tillfällen uttalat sitt stöd för

en fortsatt aktiv svensk alkoholpolitik, som bl.a. innebär att

en avsevärt större vikt än tidigare skall läggas vid

förebyggande insatser utifrån ett folkhälsoperspektiv. Utskottet

vidhåller sin grundläggande inställning på detta område.

Regeringens beslut att tillsätta en parlamentarisk

alkoholpolitisk kommission är enligt utskottets mening ett

viktigt led i det alkoholpolitiska arbetet, som måste bedrivas

långsiktigt och med beaktande av förändrade attityder och

umgängesmönster, närmandet till EG och annat som kan inverka på

alkoholkonsumtionen i landet. Att en kommission tillsatts får

självfallet inte innebära att de nuvarande ansträngningarna i

samhället för att minska alkoholkonsumtionen och på alla sätt

begänsa alkoholens skadeverkningar avtar i intensitet. Den

aktiva alkoholpolitiken måste vara en pågående process, och inte

minst folkhälsoinstitutet kommer att få en betydelsefull roll

som initiativtagare och pådrivare i det fortsatta arbetet på

detta område. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

So438 (s) yrkande 17 och So289 (s) yrkande 1.

Alkoholpolitiken och EG

I motion So235 av Britta Sundin m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen

om EG och alkoholpolitiken. Enligt motionen måste den svenska

alkoholpolitiken upprätthållas under EG-förhandlingarna. Det

gäller framför allt den svenska "högprislinjen",

försäljningsmonopolet, den reglerade gränshandeln samt den

sociala dimensionen, dvs. hälsoaspekten vid alkoholkonsumtion.

I motion So269 av Torgny Larsson och Berndt Ekholm (båda

s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att Sverige

i sitt agerande i medlemsförhandlingarna med EG slår vakt om den

nordiska alkoholpolitiken (yrkande 1). Enligt motionärerna

bör Sverige som medlem i EG ha möjlighet att, med hänvisning

till folkhälsa och samhällsekonomi, föra en självständig och

restriktiv alkoholpolitik.

I motion So271 av Lars Werner m.fl. (v) begärs att

alkoholkommissionen får tilläggsdirektiv om att utarbeta en

beredskapsplan vid eventuellt inträde i EG (yrkande 1).

Motionärerna menar att ett svenskt medlemskap i EG utgör ett hot

mot den svenska alkoholpolitiken och att alkoholkommissionen bör

göra upp en plan för hur Sverige skall kunna hålla stånd mot

EG-ländernas mindre restriktiva alkoholkultur.

Redogörelser för vad ett svenskt närmande till EG kan få för

konsekvenser på alkoholområdet finns bl.a. i CAN:s rapport

nr 14, Sverige, EG och alkoholpolitiken.

Alkoholkommissionen bör enligt sina direktiv överväga om

det svenska regelsystemet på alkoholområdet behöver förändras

med hänsyn till EG:s regelverk. Kommissionen bör vidare

kartlägga och redovisa de ökade svårigheter att uppfylla de

alkoholpolitiska målen som en svensk anpassning till EG kan

inrymma. Kommissionen skall också presentera förslag till

insatser som medför att de alkoholpolitiska målen kan uppnås

även inom ramen för EG-integrationen.

Frågan om den svenska alkoholpolitikens förhållande till EG:s

regelverk behandlades i folkhälsopropositionen 1990/91:175

(s. 107 ff).

I anledning härav uttalade utskottet i betänkandet

1990/91:SoU23 (s. 45) att utskottet så sent som i april 1991

understrukit att det europeiska integrationsarbetet från svensk

sida inte får bedrivas så att en effektiv svensk alkoholpolitik

försvåras (1990/91:SoU4y). Utskottet vidhöll denna inställning

som enligt utskottet måste anses vara ett förtydligande av vad

som uttalas i propositionen om att grunderna för den svenska

alkoholpolitiken skall hävdas inför de fortsatta

överläggningarna om ett svenskt närmande till de europeiska

gemenskaperna. Vad utskottet sålunda anförde om alkoholpolitiken

och det europeiska integrationsarbetet gavs regeringen till

känna. En motion (v) om att riksdagen vid en EG-ansökan

villkorar den svenska alkoholpolitiken avstyrktes av utskottet.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet står fast vid sin uppfattning att det europeiska

integrationsarbetet från svensk sida inte får bedrivas så att en

effektiv svensk alkoholpolitik försvåras. Denna inställning har

riksdagen redan tidigare givit regeringen till känna.

Alkoholkommissionen gör nu en bred översyn av den svenska

alkoholpolitiken med utgångspunkt i bl.a. det pågående närmandet

till EG. Det saknas skäl för riksdagen att nu ta något initiativ

i anledning av motionerna So235 (s), So269 (s) yrkande 1 och

So271 (v) yrkande 1. Motionerna avstyrks i motsvarande delar.

Information

Allmänt om information och upplysning

I motion So226 av Knut Billing m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen

om åtgärder mot alkoholmissbruket (yrkande 2). Motionärerna

pekar bl.a. på hur viktigt det är med upplysning för att minska

alkoholmissbruket. Enligt motionärerna bör upplysningen särskilt

riktas till ungdomar för att rekryteringen till missbruk skall

minska och alkoholdebuten senareläggas.

I motion So249 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen

om att en massiv upplysningskampanj om alkoholens skador och

kostnader för samhället bör starta i skolor och media

(yrkande 6). Genom att upplysa om vad alkoholen orsakar

för skador och vad den kostar samhället går det enligt

motionärerna att göra alkoholen mer lättillgänglig och samtidigt

få en mindre och "mjukare" konsumtion.

I motion So269 av Torgny Larsson och Berndt Ekholm (s)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i

motionen om att det anslås stora resurser till utbildning och

information för att upprätthålla och förbättra vårt folks

medvetande om alkoholens och andra drogers skadeverkningar

(yrkande 3). Enligt motionen är det inför ett svenskt

medlemskap i EG viktigt med utbildning och information om

alkoholens skadeverkningar vid missbruk. Regering och riksdag

bör därför ges stora resurser till informationsinsatser på lokal

och central nivå de närmaste åren.

I motion So287 av Fanny Rizell m.fl. (kds) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen

om alkoholpolitikens inriktning i syfte att uppnå WHO:s mål

(yrkandet delvis). Motionärerna pekar på behovet av

information och fostran för att målsättningen att fram till år

2000 minska alkoholkonsumtionen med 25 % i förhållande till 1980

års nivå skall kunna uppfyllas. Övriga delar av motionsyrkandet

behandlas nedan under rubrikerna Systembolagets försäljning

samt Kvinnor, barn och ungdom.

I folkhälsopropositionen 1990/91:175 anförs att

information, opinionsbildning och andra förebyggande åtgärder i

framtiden bör ges en mer framträdande roll i den svenska

alkoholpolitiken (s. 110). I propositionen redogörs närmare för

inriktning och innehåll för folkhälsoinstitutets alkohol- och

narkotikapreventiva program. När det gäller information och

opinionsbildning framhålls som angeläget att sprida kännedom om

lagstiftningen om alkohol och narkotika och motiven bakom denna

i syfte att skapa förståelse för de restriktioner som omger

alkohol och narkotika i vårt samhälle. Ytterligare ett viktigt

område för den allmänna upplysningsverksamheten är enligt

propositionen den s.k. riskinformationen. Denna bör inte

domineras av ett ensidigt skadeperspektiv utan vara saklig och

ge kunskap om alkoholens fysiologiska och psykologiska

verkningar. Ett viktigt mål för riskinformationen bör vara att

förebygga beroende och olika former av skador. Vidare bör

informationen betona vikten av att helt avhålla sig från alkohol

under uppväxtåren, under graviditet, i arbetslivet samt i vissa

situationer såsom i trafik till lands och sjöss, anförs det i

propositionen.

I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 50 f.) i anledning av den

ovannämnda propositionen anförde utskottet att information och

upplysning om alkoholens skadeverkningar är en mycket viktig del

av den svenska alkoholpolitiken och att utskottet vid upprepade

tillfällen har understrukit värdet härav. Alkohol- och

droginformation borde enligt utskottets uppfattning framför allt

utgöra led i olika reguljära verksamheter, bl.a. i

skolundervisningen och övrig utbildning. Med vissa mellanrum kan

dock behövas centrala kampanjer för att dra allmänhetens

uppmärksamhet till alkoholfrågan eller för att lyfta fram

aktuella problem, anfördes i betänkandet. Vad utskottet anfört

gav riksdagen regeringen till känna (rskr. 376).

Alkoholkommissionen bör enligt sina direktiv bl.a.

överväga hur det opinionsbildande och attitydpåverkande arbetet

på alkoholområdet kan förstärkas.

Systembolagets informationsskyldighet

I motion So211 av Knut Billing m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen

om Systembolagets skyldighet att bedriva alkoholpolitisk

upplysning (yrkande 3). Motionärerna menar att Systembolaget

inte bör vara skyldigt att svara för alkoholpolitisk information

utan att detta bör vara en uppgift för folkhälsoinstitutet.

I motion So271 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen

om Systembolagets ansvar för information kring alkohol

(yrkande 6). Enligt motionärerna är det angeläget att

Systembolaget också i framtiden bedriver ett eget aktivt

informationsarbete om alkohol. Systembolaget skall därför ha

egna pengar till sådan verksamhet, menar motionärerna.

Enligt 7 § lagen om handel med drycker, LHD, är

Systembolaget ålagt att sköta försäljningen av alkoholdrycker på

ett sådant sätt att skador i möjligaste mån förhindras. I 1977

års alkoholpolitiska beslut underströks bl.a. att

alkoholinformationen bör komma från flera olika håll med hänsyn

till de olika informationsgivarnas olika bakgrund och roll i

samhället. Vikten av samordning betonades.

I proposition 1977/78:178 med förslag till lag om

marknadsföring av alkoholdrycker ansågs Systembolagets

riskinformation stå i god överensstämmelse med den av det

allmänna förda alkoholpolitiken (s. 41).

I folkhälsopropositionen 1990/91:175 (s. 111) föreslogs

att viss allmän information om alkoholpolitiken och dess

regelsystem, liksom den riskinformation som folkhälsoinstitutet

skall framställa, skall tillhandahållas i systembutikerna.

Uppgiften att producera riskinformationen skulle dock enligt

propositionen uteslutande åvila folkhälsoinstitutet.

I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 37) ansåg utskottet det

vara en stor fördel om alkoholinformationen kommer från flera

håll eftersom det ger större trovärdighet åt innehållet.

Utskottet betonade vikten av att Systembolaget har möjlighet att

självt utforma en allsidig information om sina produkter. I en

sådan allsidig information måste givetvis ingå saklig upplysning

om alkoholens skadeverkningar. Utskottet delade därför flera

motionärers uppfattning att Systembolaget även i fortsättningen

bör producera egen riskinformation. Detta gav riksdagen

regeringen till känna (rskr. 376).

Varningstexter på alkoholförpackningar

I motion So243 av Harald Bergström m.fl. (kds) begärs att

regeringen ges till känna vad som i motionen anförts som motiv

för införande av varningstexter på vin- och spritflaskor

(yrkande 1) och att socialstyrelsen ges i uppdrag att

utarbeta sådana varningstexter (yrkande 2). Motionärerna

hänvisar till regeringsförklaringens formulering om

alkoholmissbruket som vår tids största sociala problem. För att

minska alkoholkonsumtionen och dess skadeverkningar bör enligt

motionärerna införas varningstexter på vin- och spritflaskor i

likhet med vad som redan gäller beträffande tobaksförpackningar.

Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utforma sådana

varningstexter.

I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 51) behandlades två

motioner (fp och mp) om varningstexter på alkoholförpackningar.

Utskottet anförde att vin, sprit och maltdrycker räknas som

livsmedel enligt livsmedelslagen (1971:511) och att de därmed i

princip omfattas av de märkningsbestämmelser som gäller andra

livsmedel (13§). Livsmedelsverket har dock meddelat dispens från

flera av märkningsbestämmelserna. I fråga om vin och

spritdrycker deklareras därför endast alkoholhalten i

volymprocent. Uppgifter om färgämnen och konserveringsmedel i

vissa viner och spritdrycker återfinns i Systembolagets

prislista. I den riskinformation som Systembolaget producerar

ingår information om alkoholens skadeverkningar. Mot bakgrund av

det anförda ansåg utskottet inte att varningstexter borde

införas på alkoholförpackningar utan avstyrkte de aktuella

motionerna (res. mp).

Utskottets bedömning

Utskottet delar uppfattningen i flera motioner att information

och opinionsbildning är en mycket viktig del av den svenska

alkoholpolitiken och av avgörande betydelse för att

alkoholkonsumtionen skall kunna minskas. Riksdagen har också

redan tidigare gett regeringen detta till känna. En av

folkhälsoinstitutets huvuduppgifter kommer att bli fortsatta

insatser på detta område. Vidare skall alkoholkommissionen bl.a.

överväga hur det opinionsbildande och attitydpåverkande arbetet

kring alkohol kan förstärkas. Det behövs mot denna bakgrund inte

något initiativ av riksdagen i anledning av motionerna So226 (m)

yrkande 2, So249 (nyd) yrkande 6, So269 (s) yrkande 3 samt So287

(kds) yrkandet delvis. Motionerna avstyrks i motsvarande delar.

Utskottet vidhåller sin inställning att Systembolaget även i

framtiden bör framställa egen riskinformation. Motion So211 (m)

yrkande 3 avstyrks således. Även motion So271 (v) yrkande 6

avstyrks.

Utskottet står också fast vid att varningstexer på

alkoholförpackningar inte bör införas och avstyrker därför

motion So243 (kds).

Inköpsregistrering m.m.

I motion So271 av Lars Werner m.fl. (v) förordas införande

av registrering vid inköp av alkohol (yrkande 3).

Motionärerna menar att någon form av inköpsregistrering kan ha

en hämmande effekt på alkoholkonsumtionen.

I motion So287 av Fanny Rizell m.fl. (kds) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts

om alkoholpolitikens inriktning i syfte att uppnå WHO:s mål

(yrkandet delvis). Enligt motionärerna bör ett treårigt

försök med inköpsbegränsningar genomföras som ett led i arbetet

med att minska alkoholkonsumtionen.

I betänkandet 1989/90:SoU2 om en aktiv alkoholpolitik (s.

41) uttalade utskottet som sin uppfattning att alkoholpolitiken

måste ses som en gemensam strävan, grundad på en väl belagd

medicinsk och social erfarenhet, och att den inte får upplevas

som krångel och onödig kontroll. I nuläget är det därför i

första hand andra åtgärder än inköpsrestriktioner som bör komma

till användning, anförde utskottet. Frågan om

inköpsrestriktioner får dock prövas om utvecklingen mer

påtagligt skulle försämras, särskilt vad gäller ungdomens

alkoholvanor, ansåg utskottet. Det borde under sådana

förhållanden enligt utskottet finnas förutsättningar för att

genom en målmedveten opinionsbildning skapa förståelse för

sådana åtgärder.

I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 47) vidhöll utskottet sin

inställning och fann vidare att det inte, såsom hade begärts i

motioner, fanns behov av någon utredning om inköpsregistrering.

Utskottet gör följande bedömning

Utskottet vill inte stödja förslag som skulle innebära en

påtaglig skärpning av den förda alkoholpolitiken. Utskottet har

tidigare bl.a. uttalat att alkoholpolitiken måste ses som en

gemensam strävan, grundad på en väl belagd medicinsk erfarenhet,

och att den inte får upplevas som krångel och onödig kontroll.

Utskottet avstyrker med hänvisning härtill motionerna So271

yrkande 3 och So287 yrkandet delvis.

Systembolagets försäljning

Åldersgränsen för inköp

I flera motioner föreslås att åldersgränsen för inköp på

Systembolaget sänks från 20 till 18 år. Sådana yrkanden framförs

i motionerna So202 av Kurt Ove Johanssson och Anita Modin

(båda s), So234 av Sten Andersson i Malmö (m), So244 av Per

Stenmarck m.fl. (m) och So249 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd)

yrkande 8. Motionärerna anser bl.a. att det är inkonsekvent

att en person som är myndig inte har rätt att göra inköp av

alkoholdrycker på Systembolaget.

Forskningsresultat om inköpsålderns betydelse för

alkoholkonsumtion och skador har nyligen sammanställts i

CAN:s rapport Nr 19, Effekter av ändrad inköpsålder på

alkoholkonsumtion och skador.

I betänkandet 1990/91:SoU23 anförde utskottet (s. 62) att

det tidigare uttalat att en sänkt inköpsålder skulle motverka de

alkoholpolitiska strävandena att begränsa ungdomars tillgång

till alkohol. Utskottet vidhöll denna inställning och avstyrkte

de då aktuella motionerna.

Systembolagets öppettider

I motion So211 av Knut Billing m.fl. (m) begärs att

riksdagen beslutar avskaffa de regleringar som begränsar

Systembolagets öppettider (yrkande 1). I motion So214 av

Bertil Persson (m) begärs att riksdagen beslutar avskaffa

lördagsstängningen på Systembolaget. I motion So249 av Ian

Wachtmeister m.fl. (nyd) föreslås att Systembolaget åter

tillåts ha lördagsöppna butiker (yrkande 3).

Gemensamt för motionärerna är att de anser att de nuvarande

öppettiderna onödigt försvårar inköpen för vanliga människor.

Vidare påtalas att det begränsade öppethållandet leder till

samhällsekonomiska förluster genom att inköpen ofta måste ske på

arbetstid och föregås av långvarigt köande.

I motion So291 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, fp, kds)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om att Systembolaget

även fortsättningsvis skall vara lördagsstängt (yrkande 3).

Lördagsstängda systembutiker har enligt motionen varit till stor

nytta för många familjer. Det har bl.a. också lett till att

andelen misshandelsfall minskat under lördagskvällar och

-nätter.

I sitt alkoholpolitiska beslut år 1977 (SkU 1976/77:40, rskr.

231) uttalade riksdagen att det bör anförtros åt Systembolaget

att självt bestämma när butikerna skall vara öppna. Därvid

förutsattes att några påtagliga förändringar av då gällande

öppethållandetider inte skulle inträffa.

Lördagsstängningar av systembutikerna ansågs innebära en så

påtaglig förändring att riksdagen hördes i frågan, både

beträffande den permanenta lördagsstängningen och försöken med

sådan (prop. 1980/81:179 och 1981/82:143). Att hålla

systembutikerna kvällsöppna och öppna tidiga morgnar anses dock

Systembolaget självt kunna besluta om.

I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 47 f) uttalade utskottet

med anledning av en motion (m) att, om lördagsöppet skulle

återinföras, det måste anses innebära en så påtaglig förändring

av öppettiderna att riksdagen bör besluta i frågan. Utskottet

ansåg inte att det är lämpligt att återinföra lördagsöppna

systembutiker. Utskottet konstaterade vidare att Systembolaget i

övrigt har stor frihet att självt bestämma vilka öppettider som

bäst tillgodoser konsumenternas servicebehov. Med hänvisning

till det anförda avstyrkte utskottet den aktuella motionen.

Nya butiker och försäljningsformer

I motion So211 av Knut Billing m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen

om Systembolagets affärsetableringar och försäljningsformer

(yrkande 2). Motionärerna föreslår att Systembolaget skall

få rätt att etablera nya butiker och att utforma dessa efter

konsumenternas behov, exempelvis genom att utöka antalet

självbetjäningsbutiker.

Genom det s.k. tilläggsavtalet mellan staten och

Systembolaget den 18 maj 1989 regleras bolagets etablering av

nya butiker. Enligt avtalet skall Systembolagets beslut om att

etablera nya butiker grundas på en samlad bedömning av

företagsekonomiska, servicemässiga och alkoholpolitiska

förhållanden. Avstånd till närmaste butik, befolkningsunderlag

och möjligheten att skapa god arbetsmiljö bör enligt avtalet

också ingå i bedömningen. Systembutik bör enligt avtalet

förläggas centralt i så nära anslutning som möjligt till annan

handel på orten. Därvid skall iakttagas att etableringen

genomförs på ett sådant sätt att såväl alkoholpolitiska som

sociala olägenheter i möjligaste mån undviks. Avtalet ålägger

vidare Systembolaget att inför ett beslut om nyetablering

inhämta yttranden från olika myndigheter.

Systembolaget har tolkat avtalet med staten så, att

nyetablering bör ske med 3--5 butiker per år.

Systembolaget bestämmer självt om försäljningen i butikerna

skall ske över disk eller på annat sätt. Utskottet har erfarit

att Systembolagets styrelse vid ett sammanträde den 13 februari

i år fattat beslut om att fler självbetjäningsbutiker skall

öppnas.

Systembolagets detaljhandelsmonopol m.m.

I tre motioner förespråkas försäljning av vin m.m. i

livsmedelsbutiker.

I motion So215 av Charlotte Cederschiöld (m) föreslås en

försöksverksamhet med möjlighet för livsmedelshandlarna i

Stockholmsområdet att saluföra lättviner och motsvarande

alkoholsvaga drycker. Motionären menar att man sannolikt inte

motarbetar spritmissbruk genom att försvåra inköp av alkohol för

dem som har en mer normal konsumtion. Det behövs ett mer

naturligt förhållningssätt till alkohol, och missbruket måste

motarbetas med andra metoder än genom restriktiv försäljning via

monopol, anför motionären.

I motion So249 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begärs att

riksdagen beslutar att det snarast blir lagligt att sälja vin

och starköl i livsmedelsbutiker (yrkande 1) och att

regeringen ges till känna att det statliga försäljningsmonopolet

upphör före år 1995 (yrkande 2). Motionärerna anser att

Systembolagets monopol innebär ett förmynderi som inte är

anpassat till verkligheten och kommande tider med EG-medlemskap

och öppna gränser m.m. Det bör därför snarast upphöra.

I motion So263 av Mikael Odenberg m.fl. (m) föreslås en

försöksverksamhet med försäljning av vin och öl i

livsmedelsbutiker. Motionärerna ifrågasätter Systembolagets

försäljningsmonopol, som enligt dem upplevs som kränkande av

allt fler, och menar att det är möjligt att luckra upp monopolet

i en tid då umgängesmönster förändras och kopplingen mellan

alkoholintag och berusning har blivit svagare. Motionärerna

hänvisar bl.a. till ett försök med friare försäljningsregler i

Quebec i Kanada som enligt dem har slagit väl ut.

I två motioner försvaras den nuvarande ordningen med ett

statligt försäljningsmonopol.

I motion So288 av Gunnar Thollander m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen

om monopolet (yrkande 2). Enligt motionärerna är

monopolsystemet för hantering av alkoholdrycker en hörnsten i

den svenska alkoholpolitiken och en garanti för att konkurrens

och privata vinstintressen hålls tillbaka. Motionärerna menar

emellertid att Vin & Sprit AB under senare tid haft för starka

kommersiella intressen och att det vore bäst om monopolfrågorna

hanterades i ett bolag.

Även i motion So289 av Göran Magnusson m.fl. (s)

förespråkas att alkoholmonopolet skall bevaras (yrkande 4).

Enligt motionärerna skulle alkoholkonsumtionen ofelbart stiga om

marknadskrafterna fick härja fritt på detta område.

Handeln med rusdrycker i Sverige är uppdelad på två statliga

monopolföretag. Vin & Sprit AB svarar för partihandel av vin,

sprit och utländskt starköl och har även tillverkningsmonopol

för spritdrycker. Det andra företaget, Systembolaget AB, har

monopol på detaljhandeln. Bolaget sköter också partihandeln av

vin, sprit och utländskt starköl till restaurangerna. Svenskt

starköl säljs direkt till restaurangerna från de svenska

bryggerierna.

Flera undersökningar av vad som händer när antalet

försäljningsställen ökar har gjorts i Sverige och i Norden i

övrigt. Alkoholpolitiska utredningen initierade bl.a. försök med

starkölsförsäljning i bl.a. livsmedelsbutiker i Göteborgs och

Bohus län och i Värmland.

I Göteborgs och Bohus län ökade försäljningen från 1,8 till

15,3 liter per innevånare och i Värmland från 0,7 till 10,6

liter. Försöket avbröts i förtid på grund av rapporter om

"överdriven och olämplig starkölskonsumtion inom försökslänen,

inte minst bland ungdom" (SOU 1971:77).

Mellanölet introducerades i oktober 1965 och fick då säljas i

livsmedelsbutikerna. Alkoholpolitiska utredningen konstaterade i

sitt s.k. mellanölsbetänkande (SOU 1971:66) att den totala

alkoholkonsumtionen räknat per innevånare över 15 år hade stigit

kraftigt till följd av ökad ölförsäljning. Man konstaterade

också att det förelåg ett stort antal rapporter om

storkonsumtion och missbruk av mellanöl bland ungdomar i landet

och att utvecklingen gått mot en tidigare debut och tidigare

etablering av regelbundna alkoholvanor. Tillverkning och

försäljning av mellanöl förbjöds av riksdagen med verkan från

den 1 juli 1977.

I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 70) konstaterade utskottet

att försök med försäljning av starköl och mellanöl i

livsmedelsbutiker har gjorts i Sverige med nedslående resultat.

Det hindrar emellertid inte att internationella erfarenheter av

en förändrad alkoholpolitik bör studeras, anförde utskottet och

menade att detta är en uppgift för folkhälsoinstitutet i dess

arbete med att följa och utvärdera aktuell forskning. Utskottet

fann vidare (s. 59) att det mot bakgrund av erfarenheterna från

mellanölsförsäljningen saknas anledning att införa en

försöksverksamhet med vin- och starkölsförsäljning i

livsmedelsbutiker såsom hade begärts i en motion (m).

Frågan om en sammanslagning av Systembolaget och Vin & Sprit

AB behandlades senast av skatteutskottet i betänkandet SkU

1987/88:5 (s. 14) med anledning av en motion (s) med en liknande

motivering som i den nu aktuella. Utskottet fann inte de

invändningar som då riktades mot Vin & Sprits verksamhet

bärande. Om riksdagen vill ändra Vin & Sprits tillverknings- och

försäljningspolitik är möjligheterna härtill lika stora även

utan en sammanslagning med Systembolaget, anförde utskottet. Med

hänsyn bl.a. härtill avstyrktes den då föreliggande motionen.

Utskottets bedömning

I ett flertal motioner föreslås åtgärder för att göra

alkoholdrycker mera lättillgängliga i detaljhandeln. Motionerna

gäller åldersgränsen för inköp på Systembolaget, bolagets

öppettider samt möjligheten att köpa alkoholdrycker i

livsmedelsbutiker. Var och en av de åtgärder som föreslås skulle

enligt utskottets mening resultera i en ökning av den totala

alkoholkonsumtionen. En sådan utveckling skulle stå i strid med

riksdagens vid upprepade tillfällen uttalade alkoholpolitiska

målsättning att få till stånd en varaktig minskning av

alkoholkonsumtionen. En sänkning av åldersgränsen för inköp på

Systembolaget skulle dessutom allvarligt motverka strävandena

att begränsa ungdomars tillgång till alkohol. Utskottet kan

därför inte ställa sig bakom de olika förslag om en friare och

utvidgad detaljhandel som läggs fram i motionerna.

Det saknas skäl för riksdagen att ta något initiativ med

anledning av de motioner som gäller frågor om ett fortsatt

statligt detaljhandelsmonopol, om att Systembolaget även

fortsättningsvis skall ha lördagsstängt samt om Systembolagets

affärsetableringar och försäljningsformer.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om vad det tidigare i

detta betänkande uttalat om att alkoholpolitiken självfallet

måste anpassas till en föränderlig verklighet. Inte minst den

svenska europeiska integrationen kan komma att ställa krav på

vissa ändringar av lagstiftningen kring alkohol.

Alkoholkommissionen har i uppdrag att se över den svenska

alkoholpolitiken utifrån bl.a. denna utgångspunkt.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So202 (s),

So211 (m) yrkandena 1 och 2, So214 (m), So215 (m), So234 (m),

So244 (m), So249 (nyd) yrkandena 1--3 och 8, So263 (m), So288

(s) yrkande 2, So289 (s) yrkande 4 och So291 (c, s, fp, kds)

yrkande 3.

Bryggeriernas rätt till partihandel

I motion So256 av Torgny Larsson (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen

om förändring av lagen om handel med drycker (yrkandet

delvis). Mot bakgrund av den ökade försäljningen av starköl är

det enligt motionen angeläget att bryggerierna fråntas rätten

att bedriva partihandel med denna vara. Den del av

motionsyrkandet som gäller reglerna för serveringstillstånd

behandlas nedan under rubriken Formerna för tillståndsgivningen

m.m.

I motion So271 av Lars Werner m.fl. (v) hemställs att

riksdagen hos regeringen begär lagförslag som förbjuder

bryggerinäringen att idka partihandel med öl (yrkande 15).

Motionärerna menar att bryggeriernas rätt att idka partihandel

med starköl har lett till att de i ökad utsträckning har

engagerat sig finansiellt i restaurangerna. Detta står enligt

motionärerna i strid med en princip i svensk alkoholpolitik om

att tillverknings- och serveringsleden skall hållas åtskilda

från varandra.

Anledningen till att 23 § LHD ändrades så att tillverkare av

starköl gavs rätt att sälja öl direkt till restaurangerna var

att den tidigare ordningen ansågs innebära en onödig

administrativ omgång. Bryggerierna levererade nämligen starkölet

direkt till restaurangerna medan försäljningen bokföringsmässigt

skedde via Systembolaget (prop. 1976/77:108).

I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 68) anförde utskottet med

anledning av en motion (v) att det inte såg något skäl att

återgå till den ordning som rådde före 1977 och avstyrkte därför

motionen (res. v).

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning. Motionerna So256

(s) yrkandet delvis och 271 (v) yrkande 15 avstyrks.

Servering av alkoholdrycker

Mattvång och tidsgränser

I motion So226 av Knut Billing m.fl. (m) begärs att

riksdagen beslutar att ändra lagen om handel med drycker i

enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 1 delvis).

Motionärerna menar att det borde vara möjligt att få tillstånd

att servera alkoholdrycker i en rörelse även om inte mat

serveras och att tidsbegränsningarna för alkoholservering bör

tas bort. Motionsyrkandet i övrigt behandlas nedan under

rubriken Formerna för tillståndsgivningen.

Även i motion So249 av Ian Wachtmeister (nyd) begärs en

sådan lagändring att utskänkning av alkoholhaltiga drycker i en

rörelse inte skall förutsätta matförsäljning (yrkande 9). I

samma motion begärs en sådan lagändring att öppettiderna för

restauranger inte regleras av myndigheter (yrkande 10).

I motion So253 av Lennart Nilsson och Nils T Svensson (båda

s) föreslås att lagen om handel med drycker ändras på så sätt

att de tidsgränser som finns för när alkohol får serveras tas

bort. Tidsgränserna skapar enligt motionärerna misstro och

främjar inte kampen mot alkoholmissbruk.

I 41 § LHD stadgas att tillstånd till servering får

meddelas endast om det kan antagas att tillhandahållande av

lagad mat kommer att utgöra en betydande del av rörelsen.

Tillstånd till servering av öl får dock meddelas om lagad mat

finns att tillgå eller i annat fall om särskilda skäl

föreligger.

I 48 § LHD anges att vid servering av spritdrycker, vin och

starköl skall lagad mat finnas att tillgå.

Av 46 § LHD framgår att servering av öl får påbörjas tidigast

klockan 07.00 och servering av andra alkoholdrycker tidigast

klockan 12.00. Servering av alkoholdrycker skall avslutas senast

klockan 01.00. Tillståndsmyndigheten får dock förordna om andra

tider för serveringens bedrivande.

I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 23) behandlades en motion

(m) om bl.a. alkoholservering utan servering av lagad mat.

Enligt utskottet skulle motionsförslagen motverka en sänkning av

den totala alkoholkonsumtionen. Motionen avstyrktes därför.

Alkoholservering i kombinerade butiks- och serveringslokaler

I motion So262 av Maud Ekendahl och Bo Arvidson (båda m)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om att

alkoholservering skall tillåtas i kombinerad butiks- och

serveringslokal. Motionärerna anför att den butiksinnehavare som

utvidgar verksamheten med bordsservering för enklare rätter inte

får tillstånd till alkoholservering och att detta är en form av

onödigt krångel som alkoholkommissionen bör se över.

I socialstyrelsens allmänna råd rörande LHD (SOSFS

1979:71) anförs att vid tillståndsprövningen skall beaktas att

serveringsrörelse inte enligt praxis kan kombineras med

butiksrörelse eller annan detaljhandel.

"Bring your own"

I motion So265 av Jan Sandberg (m) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts

om att tillåta den nya utskänkningsformen. Det borde enligt

motionären vara möjligt för restaurangbesökare att själva ta med

sig sina alkoholdrycker på samma sätt som sker i exempelvis

vissa engelskspråkiga länder under epitetet "BYO", dvs. "bring

your own".

I 56 § LHD stadgas att på serveringsställe, för vilket

tillstånd till servering av alkoholdrycker gäller, får ej någon

dricka eller tillåtas dricka andra alkoholdrycker än som har

serverats i enlighet med tillståndet. Ej heller får någon dricka

eller tillåtas dricka alkoholdrycker på serveringsställe där

alkoholdrycker ej får serveras eller i lokal, som yrkesmässigt

upplåtes för anordnande av sammankomster i slutna sällskap vid

vilka mat eller dryck tillhandahålls av innehavaren genom dennes

försorg och där servering av alkoholdrycker ej är tillåten.

Alkoholservering på teatrar

I motion So203 av Knut Billing (m) begärs att riksdagen

beslutar att ändra lagen om handel med drycker så att de fasta

teatrarna kan ges tillstånd att servera öl och vin under paus i

pågående föreställning. Motionären konstaterar att

försöksverksamhet med utskänkning i teaterfoajéer har genomförts

utan att det uppstod några problem och menar att en sådan

utskänkning inte skulle leda till en ens mätbar förändring av

konsumtionsstatistiken. Det borde därför vara möjligt att kunna

ta ett glas vin i pausen på en teaterföreställning.

I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 59) anförde utskottet att

den alkoholpolitiska utredningen (APU) bedrev försöksverksamhet

med utskänkning i de fasta teatrarnas foajéer i pauserna under

föreställningarna och att denna försöksverksamhet inte ansågs

vålla några problem. Mot bakgrund av riksdagens uttalanden och

den då aktuella propositionen (prop. 1990/91:175) om vikten av

att sänka totalkonsumtionen ansåg utskottet emellertid liksom

tidigare att det skulle vara inkonsekvent av riksdagen att nu

tillåta alkoholservering i tidigare alkoholfria miljöer.

Alkoholservering på inrikesflyget

I motion So266 av Richard Ulfvengren m.fl. (nyd)

efterlyses möjligheten att på inrikesflyget få samma

alkoholregler och utskänkningstillstånd som på inrikeståget.

Motionären frågar sig om det är logiskt att som nu ha skilda

utskänkningsregler för flyg och tåg.

Av LHD framgår att tillstånd till servering av

alkoholdrycker på luftfartyg, fartyg eller järnvägståg i inrikes

trafik (trafikservering) meddelas av länsstyrelsen i det län,

där det företag som vill bedriva serveringen har sitt säte.

Tillstånd till trafikservering får avse vin, starköl eller öl

eller, om särskilda skäl föreligger, alla slag av

alkoholdrycker. För trafikservering gäller inga

tidsbegränsningar. I övrigt gäller samma regler för

trafikservering som för annan servering av alkohol.

Utskottet har inhämtat att flygbolaget SAS har

serveringstillstånd för inrikes flygningar där lagad mat

serveras. Detta tillstånd utnyttjas för närvarande inte. SAS

söker och erhåller ibland särskilda serveringstillstånd för

enstaka inrikes charterflygningar.

Linjeflyg har enligt uppgift för närvarande inget

serveringstillstånd. Överläggningar pågår med länsstyrelsen i

Stockholms län och socialstyrelsen om sådant tillstånd.

Formerna för tillståndsgivningen m.m.

I motion So219 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand

(båda s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om

vad som i motionen anförts om överförande av beslut om

serveringstillstånd från länsstyrelserna till kommunerna.

Motionärerna anser att kommunerna bör besluta om

serveringstillstånd, eftersom det är dessa som har kännedom om

lokala förhållanden och ett samlat ansvar för fritidsfrågor och

alkoholpolitik.

I motion So226 av Knut Billing m.fl. (m) begärs att

riksdagen beslutar att ändra lagen om handel med drycker i

enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 1 delvis).

Enligt motionärerna borde tillstånd för alkoholservering

generellt alltid ges. Endast sökandens lämplighet borde bedömas.

Vidare borde tillståndsprövningen utföras av kommunerna.

I motion So240 av Gunhild Bolander och Stina Gustavsson

(båda c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad

som anförts i motionen om behovet av översyn av regelverket för

indragning av tillstånd för alkoholservering då given

lagstiftning inte efterlevs (yrkande 1) och om vad som

anförts i motionen om tilläggsdirektiv till alkoholkommissionen

(yrkande 2). Motionärerna menar att det finns restauranger

som inte följer reglerna för servering av alkohol och att det

behövs en sanering av branschen. För att detta skall kunna ske

krävs en översyn av bestämmelserna för indragning av

serveringstillstånd. Alkoholkommissionen bör få i uppdrag att se

över dessa bestämmelser.

I motion So249 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begärs att

riksdagen beslutar om en sådan lagändring att ansökan om

tillstånd att servera alkohol generellt alltid skall ges, om

inte synnerliga skäl talar däremot (yrkande 11), att

riksdagen beslutar att kommunerna skall vara tillståndsmyndighet

(yrkande 12) och att riksdagen beslutar att indragning av

tillstånd för restauranger och andra utskänkningslokaler skall

vara tidsbegränsad till högst två månader, dock skall möjlighet

finnas att vid upprepade överträdelser dra in tillståndet

permanent (yrkande 13).

I motion So256 av Torgny Larsson (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen

om förändring av lagen om handel med drycker (yrkandet

delvis). Motionären vill att kommunerna skall besluta om

serveringstillstånd och att man bör överväga att ta ut en avgift

för tillstånden samt att kommunerna bör få möjlighet att för

viss tid återkalla ett serveringstillstånd och att ompröva

serveringstillstånd till slutna sällskap med jämna

tidsintervall. Vidare bör enligt motionären restauranger med

serveringstillstånd lämna kvitton till gästerna.

I motion So271 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande om vad som i motionen anförts om bättre

efterlevnad när det gäller lagen om handel med drycker

(yrkande 13). Enligt motionärerna har det inom

restaurangbranschen skett en förskjutning från

restaurangverksamhet till dryckes- och nöjesverksamhet för

ungdom. Utvecklingen har enligt motionärerna skett i strid med

gällande rätt, och det är därför dags att se till att branschen

följer de lagar och förordningar som finns.

I motion So274 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts

om behovet av en översyn av regelverket för tillstånd för

alkoholservering. Enligt motionen kräver en minskning av

alkoholkonsumtionen att antalet serveringstillstånd minskas. Det

behövs därför en översyn av bestämmelserna på detta område.

Även formerna för tillståndsgivningen och för indragning av

serveringstillstånd bör ses över. Alkoholkommissionen bör få i

uppdrag att se över dessa bestämmelser, menar motionärerna.

I motion Sk656 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begärs en

utredning med uppgift att modernisera och kraftigt förenkla

alkohollagstiftningen (yrkande 1). Enligt motionärerna är

alkohollagstiftningen onödigt krånglig och obekväm för dem som

driver krogar och för kroggästerna och bör därför ses över -- om

den alls behövs.

Det ingår i uppdraget för alkoholkommissionen att särskilt

uppmärksamma reglerna om tillstånd till servering av

alkoholdrycker enligt LHD, liksom bestämmelserna om serveringens

bedrivande och andra frågor som gäller alkoholserveringen.

Kommissionen skall även analysera hur denna lagstiftning

tillämpas i praktiken.

Enligt vad utskottet har inhämtat pågår inom

socialdepartementet en översyn av organisationen för

tillsynen av efterlevnaden av LHD. Vidare övervägs direktiv för

en utredare som bl.a. skall undersöka förutsättningarna för att

överföra tillståndsgivningen enligt LHD till kommunerna.

Frågor om tillståndsgivning och tillsyn enligt LHD behandlades

av dåvarande regeringen i folkhälsopropositionen 1990/91:175

(s. 116 ff. och 121 f.). Enligt regeringen borde

tillsynsmyndigheterna inom ramen för tillgängliga resurser kunna

intensifiera tillsynsverksamheten. Regeringen anförde vidare att

det finns flera skäl som talar för en överföring av

tillståndsgivningen enligt LHD till kommunerna. Regeringen

aviserade att den avsåg att utreda och analysera

förutsättningarna för och konsekvenserna av en sådan överföring.

I betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 64) anförde utskottet att

det delade regeringens uppfattning att det finns flera skäl som

talar för att överföra tillståndsgivningen enligt LHD till

kommunerna. Utskottet såg positivt på att regeringen hade

uttalat att den avsåg att utreda förutsättningarna härför.

Utskottet uttalade vidare (s. 61) att det är mycket angeläget

att tillsynen enligt LHD skärps.

Utskottets bedömning

I flera motioner föreslås en liberalisering av reglerna för

servering av alkoholdrycker. Motionerna gäller mattvång och

tidsgränser, alkoholservering i kombinerade butiks- och

serveringslokaler, möjligheten att ta med egna alkoholdrycker på

restaurang samt alkoholservering på teatrar och inrikesflyg. Mot

bakgrund främst av vad utskottet tidigare har uttalat om den

svenska alkoholpolitikens mål att varaktigt sänka

alkoholkonsumtionen och att begränsa ungdomars tillgång till

alkohol är utskottet inte berett att tillstyrka någon av dessa

motioner.

Ett stort antal motioner gäller formerna för

tillståndsgivningen enligt LHD. Det är utskottets uppfattning

att servering av alkoholdrycker är en verksamhet som måste vara

underkastad viss reglering och att serveringstillstånd inte kan

ges generellt till den som så önskar utan en närmare prövning i

skilda hänseenden. Som utskottet tidigare har anfört finns det

emellertid skäl som talar för att tillståndsgivningen enligt LHD

överförs till kommunerna.

Den närmare utformningen av bestämmelserna om servering av

alkoholdrycker är föremål för översyn dels inom

regeringskansliet, dels av alkoholkommissionen. Med hänsyn

härtill och till vad utskottet i övrigt nu har anfört avstyrks

motionerna So203 (m), So219 (s), So226 (m) yrkande 1, So240 (c),

So249 (nyd) yrkandena 9--13, So253 (s), So256 (s) yrkandet

delvis, So262 (m), So265 (m), So266 (nyd), So274 (s) och Sk656

(nyd) yrkande 1.

Utskottet avstyrker också motion So271 (v) yrkande 13.

Den oregistrerade alkoholkonsumtionen

I motion So205 av Lennart Brunander (c) begärs att en

utredning tillsätts för att beräkna omfattningen av den

oregistrerade alkoholkonsumtionen och föreslå åtgärder för att

minska denna konsumtion. Enligt motionären måste arbetet på att

minska alkoholkonsumtionen inriktas på att minska också den

oregistrerade konsumtionen av alkohol som införts från utlandet

eller är hembränd. En utredning bör tillsättas för att se över

detta.

Det har gjorts olika uppskattningar av den oregistrerade

alkoholkonsumtionen. En studie av IAS, Information center

Alcohol Sweden finns redovisad i bl.a. Bryggeritidningen nr 6

1990. Enligt IAS studie var den verkliga alkoholkonsumtionen i

Sverige 1989 9,41 liter ren alkohol per invånare att jämföra med

den registrerade konsumtionen om 6,55 liter. Av den

oregistrerade alkoholen var enligt uppskattningen 1,10 liter

hembränd, 0,53 liter hemtillverkat vin, 0,23 liter konsumerad

utrikes, 1,01 liter införd från utlandet och -0,01 liter

konsumerad av utlänningar i Sverige.

Den finske alkoholforskaren Esa Österberg har vid ett möte i

Oslo 1988 med ICAA, International Council on Alcohol and

Addiction, uppskattat att den oregistrerade alkoholkonsumtionen

i Sverige utgör minst 30 % av den verkliga konsumtionen.

Alkoholkommissionens översyn av den svenska

alkoholpolitiken skall ske med beaktande av bl.a. den europeiska

integrationen med en friare handel och minskade gränskontroller

som följd och vad detta kan komma att betyda för Sverige.

I folkhälsopropositionen 1990/91:175 (s. 113) angavs att

en av folkhälsoinstitutets uppgifter måste bli att motverka

hembränning och annan illegal hantering av alkohol. Det kan

enligt propositionen ske bl.a. genom opinionsbildning för att

avglorifiera och förändra attityderna till denna form av

alkoholhantering.

Utskottet gör följande bedömning.

Arbetet med att minska den totala alkoholkonsumtionen i landet

måste inriktas även mot drickandet av hemtillverkad alkohol och

alkohol som införts från utlandet. Såväl alkoholkommissionen som

folkhälsoinstitutet skall uppmärksamma dessa frågor. Utskottet

anser inte att det finns behov av en särskild utredning om den

oregistrerade alkoholkonsumtionen. Motion So205 (c) avstyrks

därför.

Alkoholfria miljöer och umgängesformer

I motion So289 av Göran Magnusson m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts

om punktnykterhetens betydelse (yrkande 2). Av stor

betydelse för att begränsa alkoholkonsumtionen och de skador som

kan följa av denna är enligt motionärerna nykterhet bland ungdom

och gravida kvinnor, under arbetstid samt i trafiken.

I motion So271 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om att 30 000 000 kr. årligen

bör avsättas under fem år från allmänna arvsfonden till

inrättande och drift av alkoholfria nöjesställen för ungdom

(yrkande 14). Motionärerna menar att samhället måste möta

utvecklingen mot dryckes- och nöjesverksamhet med inriktning på

ungdom inom restaurangbranschen. I detta syfte föreslår

motionärerna att stimulansbidrag finansierade via allmänna

arvsfonden införs för igångsättande av alkoholfria

ungdomsställen.

I lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden finns

bestämmelser om utdelning av understöd ur fonden. Det ankommer

på regeringen att pröva frågor om sådant understöd, se bl.a.

utskottets uttalande i betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 42). Av

regeringens skrivelse 1990/91:137 med redovisning för

fördelningen av medel från allmänna arvsfonden framgår bl.a. att

Barn- och ungdomsdelegationen under budgetåret 1989/90 erhöll

nära 42 milj.kr. för stöd till fostran av ungdom. Regeringen

anvisar årligen 25 % av de medel som är tillgängliga för

utdelning till detta ändamål. Enligt regeringen är ny teknik,

fritid och rekreation områden som bör prioriteras.

I betänkandet 1989/90:SoU2 (s. 43) anförde utskottet att

det måste finnas attraktiva alkoholfria alternativ, inte minst

inom de delar av fritids- och nöjessektorn som vänder sig till

ungdomar. Utskottet ansåg att regeringen borde pröva hur

framväxten av alkoholfria miljöer kan stimuleras. Detta gavs

regeringen till känna (rskr. 14).

I betänkandet 1990/91:SoU23 noterade utskottet att enligt

folkhälsopropositionen 1990/91:175 (s. 113) kommer arbetet med

att befrämja alkoholfria umgängesformer för såväl vuxna som

ungdomar att prioriteras i folkhälsoinstitutets alkoholprogram.

Utskottet såg positivt härpå.

Utskottet gör följande bedömning.

Vid olika tillfällen har utskottet påtalat betydelsen av att

det finns alkoholfria miljöer och umgängesformer för inte minst

ungdomar. Enligt utskottet behövs inte något tillkännagivande

till regeringen i denna fråga. Motion So289 (s) yrkande 2

avstyrks.

Det ankommer på regeringen att pröva frågor om understöd ur

allmänna arvsfonden. Utskottet anser inte att riksdagen i detta

sammanhang bör uttala sig om hur fondens medel skall användas.

Motion So271 (v) yrkande 14 avstyrks.

Alkoholreklam

I motion So275 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, fp) begärs

en översyn av lagstiftningen rörande förbud mot alkoholreklam.

Enligt motionärerna visar konsumentverkets och radionämndens

handläggning eller brist på handläggning av ärenden som gäller

otillåten alkoholreklam att myndigheterna antingen saknar

tillräcklig kunskap eller att lagstiftningen på området är

oklar. Riksdagen bör därför föranstalta om en översyn av denna

lagstiftning.

Regler om alkoholreklam finns i lagen (1978:763) om vissa

bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker. I denna

lags 2 § stadgas att med hänsyn till de hälsorisker som är

förbundna med bruk av alkohol skall särskild måttfullhet iakttas

vid marknadsföring av alkoholdryck. Därvid gäller särskilt att

reklam- eller annan marknadsföringsåtgärd inte företas som är

påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av

alkohol. Vid marknadsföring av alkoholdryck får inte användas

kommersiell annons i ljudradio- eller televisionsprogram eller i

tidskrifter av närmare angivna slag. Handling som strider mot

2§ skall enligt 3 § i samma lag vid tillämpning av

marknadsföringslagen anses vara otillbörlig mot konsumenter.

I marknadsföringslagen (1975:1418) finns bestämmelser om

konsumentombudsmannens tillsyn och möjligheter att ingripa mot

otillbörlig reklam.

Om radionämndens granskning finns bestämmelser i

radiolagen (1966:755).

I lagen om handel med drycker finns vissa bestämmelser om

bl.a. marknadsföring av Systembolaget och Vin & Sprit AB.

Den dåvarande regeringen tillsatte i augusti 1991 en utredare

med uppgift att göra en översyn av marknadsföringslagen. Enligt

utredningens direktiv (dir. 1991:70) bör utredaren bl.a. beakta

behovet av samordning mellan marknadsföringslagen och den

lagstiftning som reglerar alkoholreklamen. Utredaren skall

redovisa sina överväganden och förslag som rör

EG-harmoniseringen av de svenska marknadsföringsreglerna den 25

mars 1992 samt uppdraget i övrigt senast den 31 december 1992.

Utskottet gör följande bedömning.

Resultatet av den pågående översynen av den svenska

lagstiftningen om marknadsföring bör enligt utskottets mening

avvaktas innan riksdagen överväger något initiativ i fråga om

alkoholreklamen. Motion So275 (c, s, fp) avstyrks därför.

Kvinnor, barn och ungdom

I motion So291 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, fp, kds)

begärs tillkännagivanden till regeringen om vad som anförts i

motionen om åtgärder för att förhindra alkoholmissbruk bland

kvinnor (yrkande 1) och om stöd till organisationer som

arbetar med kvinnor och alkohol (yrkande 2). I avvaktan på

alkoholkommissionens överväganden när det gäller

alkoholmissbrukande kvinnor måste enligt motionärerna aktiva

förebyggande insatser i form av information och forskning liksom

vård få samhällets stöd. Motionärerna nämner särskilt de

frivilliginsatser som utförs av KSAN (Kvinnoorganisationernas

samarbetsråd i alkohol- och narkotikafrågor), Kvinnoforum, Vita

bandet, De kristna samfundens nykterhetsrörele med RIA-byråerna

(Rådgivning i alkoholfrågor) och menar att det är ekonomiskt

fördelaktigt att stödja dessa organisationer.

I direktiven för alkoholkommissionen framhålls kvinnors

missbruk som ett problemområde som kräver särskild belysning.

Missbruket bland kvinnor har ökat, anförs i direktiven. Mycket

tyder på att kvinnor som missbrukar snabbare blir utslagna och

att de också fortare får såväl medicinska som sociala skador av

sitt missbruk. Att nå dem med stöd eller vårdinsatser är därför

särskilt viktigt. I direktiven påtalas också att kunskapen om de

särskilda vårdbehov som kvinnliga missbrukare har är

otillräcklig. En särskild fråga som kommissionen bör

uppmärksamma är enligt direktiven gravida kvinnors alkoholvanor.

Socialstyrelsen har haft regeringens uppdrag att analysera

effekterna av gjorda insatser och bedöma vilka ytterligare

åtgärder som behöver vidtas när det gäller kvinnors missbruk.

I december 1991 redovisade socialstyrelsen uppdraget i rapporten

Kvinnor och missbruk.

Enligt rapporten behöver insatserna för unga flickor

intensifieras. Detta bör kunna ske genom att kompetensen utökas

på bl.a. ungdomsmottagningarna. Socialstyrelsen har ett pågående

projekt, Unga flickor i riskzon, som gäller denna fråga. När det

gäller vuxna kvinnor påtalas särskilt behovet av kunskaps- och

metodutveckling och ett mer utvecklat samarbete mellan

socialtjänsten, sjukvården och företagshälsovården. Även när det

gäller vården av kvinnliga missbrukare framhålls behovet av

fortsatt kompetensutveckling. För gravida kvinnor finns enligt

rapporten behov av särskilda insatser. Socialstyrelsen avser att

under våren kartlägga detta område.

Socialstyrelsens rapport har av regeringen överlämnats till

alkoholkommissionen som underlag för dess utredningsarbete.

Som tidigare nämnts kommer folkhälsoinstitutets program om

alkohol och droger att bli institutets mest omfattande (prop.

1990/91:175 s. 79). Institutet skall även upprätta program

inriktade mot särskilda grupper, bl.a. utsatta kvinnor. Inom

ramen för dessa program skall institutet ägna sig åt

alkoholförebyggande arbete med utgångspunkt från ett

folkhälsoperspektiv. Information och opinionsbildning skall ingå

som ett led i detta arbete liksom forsknings- och

utvecklingsinsatser inom alkohol- och drogområdet.

Nykterhetsrörelsen och vissa andra organisationer får

organisationsstöd för sin centrala verksamhet via anslaget E 17.

I budgetpropositionen beräknas för budgetåret 1992/93 17,8

milj.kr. för detta ändamål. Medlen fördelas av samarbetsnämnden

för fördelning av statsbidrag till vissa

nykterhetsorganisationer m.fl. Härutöver beräknas 400 000 kr.

som bidrag till nykterhetsrörelsens landsförbund. Vidare

beräknas i budgetpropositionen 19 milj.kr. som

folkhälsoinstitutet skulle få disponera som särskilda projekt-

och utvecklingsmedel till organisationerna och övriga

intressenter som bedriver drogförebyggande verksamhet inom

prioriterade områden. Enligt propositionen bör finnas

förutsättningar för att organisationernas insatser inom området

ytterligare kan förstärkas inom ramen för de medel som

institutet i övrigt kommer att förfoga över.

Till detta kan nämnas att bidrag som i huvudsak avser stöd-

och vårdinsatser och som ligger kvar inom socialstyrelsens

verksamhetsområde utgår via anslaget H 3. Bidrag till

organisationer. Den största anslagsposten här är bidrag till

sammanslutningar av f.d. alkoholmissbrukare m.fl., som för

budgetåret 1992/93 beräknas till 19 569 000 kr.

I motion So223 av Margareta Viklund (kds) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen

om att i den aviserade alkoholutredningen lyfta fram situationen

för barnen till alkoholmissbrukande föräldrar (yrkande 1).

Motionären påtalar de problem som drabbar barn till missbrukande

föräldrar och anför att det är viktigt att dessa barns situation

lyfts fram av alkoholkommissionen.

I motion So287 av Fanny Ritzell m.fl. (kds) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts

om alkoholpolitikens inriktning i syfte att uppnå WHO:s mål

(yrkandet delvis). Motionärerna noterar att i

alkoholkommissionens direktiv ingår att göra en kartläggning av

de familjesociala konsekvenserna av missbruk. De menar att en

vetenskaplig undersökning bör göras av situationen för barnen i

familjer där alkoholmissbruk föreligger.

Folkhälsoinstitutet skall enligt föreliggande direktiv

bygga upp program för bl.a. alkohol och droger samt barn och

ungdom.

Enligt folkhälsopropositionen 1990/91:175 (s. 77) skall

alkoholfrågorna spela en väsentlig roll i institutets arbete

liksom insatser för utsatta barn och ungdomar. Institutet skall

bl.a. följa och utvärdera aktuell forskning och utveckling inom

alkoholområdet, initiera vissa forsknings- och

utvecklingsprojekt inom de olika programmen samt bedriva visst

eget forsknings- och utvecklingsarbete.

Av direktiven för alkoholkommissionen framgår att

kommissionen bl.a. skall klartlägga och analysera missbrukets

konsekvenser för missbrukarnas familjer och bedöma vilka

insatser som behöver göras för att möta de anhörigas, särskilt

barnens, behov av stöd.

Inom socialstyrelsen pågår projektet Barn i fokus, i

vilket insatser för barn till missbrukare ingår som en viktig

del.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet anser det vara mycket angeläget med fortsatta

insatser för de särskilt utsatta grupper som vissa kvinnor samt

barn och ungdom utgör i missbrukssammanhang. Detta är en fråga

som skall behandlas av av såväl alkoholkommissionen som

organisationskommittén för folkhälsoinstitutet. Vidare bedriver

socialstyrelsen verksamhet på området. I budgetpropositionen

föreslås betydande medel för kampen mot alkoholmissbruket.

Utskottet utgår från att dessa medel kommer att användas bl.a.

för olika insatser för kvinnor samt barn och ungdom. Med det

anförda avstyrker utskottet motionerna So223 (kds) yrkande 1,

So287 (kds) yrkandet delvis och So291 (c, s, fp, kds) yrkandena

1 och 2.

Vissa stöd- och vårdprojekt

I motion So223 av Margareta Viklund (kds) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen

om projektet Alkohol, länssjukvård och primärvård, ALP-projektet

(yrkande 3) och projektet Föräldrar och alkohol,

FA-projektet (yrkande 4). Motionären menar att dessa

projekt, som Landstingsförbundet genomfört i samarbete med vissa

landsting, kan ligga till grund för ett alkoholförebyggande och

omhändertagande arbete inom såväl primärvård som länssjukvård.

Utskottet gör följande bedömning.

Arbetet med att bekämpa alkoholmissbruk måste bedrivas på alla

nivåer i samhället. Landstingen med sitt ansvar för hälso- och

sjukvård och sina betydande resurser har självfallet en viktig

uppgift i detta sammanhang. Utskottet ser därför positivt på att

landstingen bedriver olika projekt inriktade mot

alkoholmissbruket. Det finns dock inte skäl för riksdagen att

uttala sig särskilt om de projekt som nämns i motion So223 (kds)

yrkandena 3 och 4. Yrkandena avstyrks.

Medelsanvisning

Utskottet tillstyrker den i budgetpropositionen föreslagna

medelsanvisningen till Statens folkhälsoinstitut (E 17), vilken

inte mött någon erinran i form av motionsyrkanden.

Särskilt statsbidrag för viss vårdgaranti (E 18)

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till Särskilt

statsbidrag för viss vårdgaranti för budgetåret 1992/93 anvisar

ett reservationsanslag på 250 000 000 kr.

Från anslaget utgår särskilt statsbidrag för viss vårdgaranti

till huvudmännen för hälso- och sjukvården enligt en

överenskommelse den 9 april 1991 mellan staten och

Landstingsförbundet om statligt bidrag för införande av en

vårdgaranti fr.o.m. år 1992. Förslag härom har godtagits av

riksdagen (prop. 1990/91:150 bil. I:3, SoU25, rskr. 384).

Landstingsförbundet har bl.a. rekommenderat sjukvårdshuvudmännen

att införa en sådan vårdgaranti fr.o.m. år 1992 för vissa

operationer och andra medicinska insatser.

Enligt överenskommelsen skall den patient som omfattas av

vårdgarantin bli behandlad inom tre månader från det att

patienten har satts upp på vårdplaneringslista. Om patienten

inte skulle kunna bli behandlad inom denna tid på den egna

kliniken, skall patienten erbjudas vård vid annan klinik inom

sjukvårdsområdet, hos annan sjukvårdshuvudman eller hos privat

vårdgivare. Vidare anges i överenskommelsen att vårdgarantin

skall gälla för ett tiotal typer av behandlingar.

Representanter för staten och Landstingsförbundet har den 21

november 1991 träffat en överenskommelse om komplettering av

överenskommelsen, varigenom bl.a. har preciserats att följande

behandlingar/insatser omfattas av vårdgarantin, nämligen

utredning och behandling av kranskärlssjukdom, total ledplastik

i höft- och knäled, operation av gråstarr, operation av

gallstenssjukdom, operation av ljumskbråck, operation av

godartad prostataförstoring, kirurgisk behandling av

urininkontinens hos kvinnor, kirurgisk behandling av prolaps

(framfall) samt utprovning av hörapparat.

Parterna enades också om att socialstyrelsens allmänna råd

skall vara vägledande för bedömningen av vilka patienter som

omfattas av vårdgarantin. Vidare är parterna överens om att

effekterna av vårdgarantin måste följas upp vad gäller

produktion, väntetider, indikationer och konsekvenser för andra

patientgrupper m.m. Detta arbete bedrivs gemensamt av

socialstyrelsen och Landstingsförbundet.

Statligt bidrag skall enligt överenskommelsen lämnas

engångsvis med sammanlagt 500 milj.kr. för år 1992 till berörda

sjukvårdshuvudmän.

I Allmänna råd från socialstyrelsen 1991:11 God vård i rätt

tid anger styrelsen riktlinjerna för vilka indikationer som

skall bilda underlag för läkarnas bedömning. De allmänna råden

skall medverka till att människor bedöms på samma medicinska

grunder.

I motion So440 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (båda

nyd) begärs ett tillkännagivande till regeringen att

vårdgarantin bör omfatta alla hjärtsjukdomar som kräver

kirurgisk behandling och att väntetiden för utredning och

behandling maximalt får vara tre månader från det tillfälle då

behovet uppstått. Motionärerna anför att väntetiden för andra

hjärtoperationer än de som omfattas av vårdgarantin har ökat

kraftigt.

Utskottet gör följande bedömning.

För att öka tillgängligheten till vissa behandlingar med

köproblem har en överenskommelse träffats mellan regeringen och

Landstingsförbundet om en central vårdgaranti fr.o.m. år 1992.

Vårdgarantin är ett viktigt medel för att utjämna väntetiderna i

landet för vissa angelägna operationer och behandlingar.

Effekterna av vårdgarantin vad gäller produktion, väntetider,

indikationer och konsekvenser för andra patientgrupper m.m.

skall följas upp. Riksdagen har inte anledning att nu överväga

någon förändring av vårdgarantin. Motion So440 (nyd) avstyrks

därför.

Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till

medelsanvisning för viss vårdgaranti.

Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (E 19)

Anslaget är nytt. Medel har tidigare anvisats under anslaget

A 2 Utredningar m.m. I budgetpropositionen föreslås riksdagen

1. dels godkänna att statens beredning för utvärdering av

medicinsk metodik ombildas till en fristående myndighet med de

uppgifter som föredraganden anger,

2. dels till Statens beredning för utvärdering av medicinsk

metodik för budgetåret 1992/93 anvisa ett reservationsanslag på

11 408 000 kr.

Regeringen beslutade i juni 1987 att inrätta en beredning med

uppgift att utvärdera såväl ny som befintlig medicinsk metodik.

Utvärderingen skulle beakta medicinska, psyko-sociala, etiska

och ekonomiska aspekter. Verksamheten bedömdes bli av värde ur

generell samhällsekonomisk synpunkt då de metoder som tillämpas

inom hälso- och sjukvården har stor betydelse även för andra

samhällssektorer bl.a. ur ekonomisk aspekt.

Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU)

leds av en styrelse med nio ledamöter med tre års mandattid.

Till beredningen är också en referensgrupp knuten, vars experter

utses på ett år. SBU:s kansli består av sex personer. Därutöver

anlitas ett stort antal experter för olika projektuppdrag.

En utvärdering av SBU:s verksamhet som gjorts på uppdrag av

regeringen överlämnades i november 1990. Utredningsmannen fann

att utvärdering av medicinsk metodik är en verksamhet med

betydande utvecklingspotential, som bör betraktas som ett av

flera strategiska styrmedel för den svenska hälso- och

sjukvården. I fråga om organisation och arbetsformer ansåg

utredaren att SBU bör ha en neutral ställning och organiseras

som en fristående myndighet under socialdepartementet.

I budgetpropositionen sägs att någon utvidgning av

verksamhetsområdet inte är aktuell. Liksom hittills bör SBU

koncentrera sina insatser till det medicinska fältet och

konsolidera sin verksamhet.

I motion So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) hemställs att

riksdagen till SBU för budgetåret 1992/93 anvisar 2 milj.kr.

utöver vad regeringen föreslagit eller således 13 408 000 kr.

(yrkande 4). Motionärerna begär också ett tillkännagivande

till regeringen om vad i motionen anförts om bättre utnyttjande

av våra resurser (yrkande 3). Enligt motionärerna har de

senaste årens utvecklingsarbete visat att nuvarande

sektorsbudgetering i vården, i sjukvårdsförsäkringar m.m. inte

leder till en bra hushållning i samhällsekonomin. Försök och

utveckling pågår nu för att finna lösningar över

sektorsgränserna när det gäller rehabiliteringen. SBU:s arbete

Ont i ryggen visar på behoven att se arbetsmiljön, försäkringen

och sjukvården gemensamt. Här kan pengar sparas och vården

förbättras. Motionärerna vill se utvärderingen av sjukvårdens

vård och behandlingsmetoder som ett av de instrument som krävs

för att få bättre beslutsunderlag. Med små resurser har SBU

gjort banbrytande insatser.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet tillstyrker att statens beredning för utvärdering av

medicinsk metodik ombildas till en fristående myndighet med de

uppgifter som föredraganden anger i propositionen.

Frågan om hur utvärderingen av medicinsk metodik får genomslag

i vården är av stor betydelse för sjukvårdens förändring och

utveckling. SBU:s arbete är inriktat på utvärdering i vid mening

och skall belysa de samlade medicinska, ekonomiska, sociala och

etiska konsekvenserna av såväl etablerade som nya teknologier.

Syftet med verksamheten är att den skall ge underlag för beslut

på statlig, landstingskommunal eller medicinskt professionell

nivå och leda till god och effektiv vård i hela landet.

Utskottet anser att den verksamhet som SBU hittills har

bedrivit har utfallit mycket väl. Det är angeläget att

resultaten av gjorda utvärderingar får omfattande spridning och

även utnyttjas i vården. Något initiativ från riksdagens sida

behövs dock inte. Utskottet avstyrker därför motion So438 (s)

yrkande 3. Utskottet tillstyrker vidare budgetpropositionens

förslag till medelsanvisning till myndigheten och avstyrker

samtidigt motion So438 (s) yrkande 4.

Övriga medelsanvisningar till Hälso- och sjukvård

Förslagen till medelsanvisningar för E 4--E 5, E 7--E 12 och E

14 har inte föranlett några erinringar i form av motioner.

Utskottet har inte något att erinra mot regeringens förslag i

dessa delar.

Övriga motioner om hälso- och sjukvård

Läkarförsörjningen

I motion So417 av Kjell Ericsson (c) hemställs att

riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om

rekryteringsfrämjande åtgärder för läkare till landsorten. Det

behövs enligt motionären förutom en ökad läkarutbildning nya

grepp och konstruktiva förslag, som gör läkartjänsterna i

landsorten mer attraktiva att söka. Några åtgärder och förslag,

som enligt hans uppfattning bör främja det löpande

rekryteringsarbetet i de landsting som har konstant läkarbrist,

är följande. Läkartjänster i bristområden, som motiverar en högt

prioriterad rekrytering, bör öronmärkas. Dessa färdiga

läkarspecialister kontraktsanställs under ett bestämt antal år.

En årlig minskning av studieskulden borde kunna göra dessa

läkartjänster attraktiva. Om anställningskontraktet bryts av

icke godtagbara skäl skall återbetalning givetvis komma i fråga.

I motion So432 av Jarl Lander och Bo Finnkvist (s)

hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av styrmetoder för att trygga glesbygdernas

behov av läkartjänster. Ett mer verksamt sätt att upprätthålla

läkartjänster i glesbygd än att enbart öka utbildningen eller

locka med olika ekonomiska förmåner vore därför att finna någon

form av styrmekanism som gör att läkare i sin tjänstgöring eller

utbildning måste tjänstgöra ett antal år på orter i glesbygd.

Läkare som en gång har jobbat ute på små läkarstationer eller

inom öppenvård ute i landet har större förutsättningar att bli

kvar i sådan tjänst, anför motionärerna.

Även i motion So507 av Britta Bjelle och Ulla Orring (fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om åtgärder för att underlätta rekryteringen av läkare i

bristområden (yrkande 1). Motionärerna pekar på den

läkarbrist som råder i Norrland. De föreslår att olika

stimulansåtgärder vidtas och nämner bl.a. följande:

familjesociala åtgärder, stimulans i form av högre lön och

bättre pensionsvillkor, översyn av arbetstider och

tjänstgöringsförhållanden, möjligheter till forskning och

utvecklingsarbete.

I betänkandet 1989/90:SoU9 (rskr. 16) med anledning av

proposition 1988/89:138 om riktlinjer för

specialiseringstjänstgöring för läkare m.m. och ett antal

motioner behandlade utskottet frågan ingående. Utskottet

erinrade om sina tidigare uttalanden om att samhället inte kan

acceptera den brist på läkare som råder i vissa delar av landet

och inom vissa prioriterade specialiteter. Utskottet hade vid

flera tillfällen efterlyst en samlad redovisning från

regeringens sida för hur regeringen såg på problemen med

läkarförsörjningen. Även om vissa förhoppningar nu kunde knytas

till ett förändrat system för planering och fördelning av

läkarresurserna tillgodosågs inte vad som anfördes i

propositionen om kraven på en sådan samlad redovisning.

Utskottet ansåg därför att regeringen borde återkomma till

riksdagen med en redovisning och en analys beträffande den

geografiska och verksamhetsmässiga fördelningen av läkarna.

Effekterna av de olika förslag som lagts fram i utredningar och

rapporter men även i motioner till riksdagen behövde belysas.

Regeringen borde göra en förutsättningslös prövning av vilka

åtgärder som lämpligen borde företas för att målsättningen om en

rättvis fördelning av vårdresurserna skall uppnås. Utskottet

delade den uppfattning som kommit till uttryck vid en av

utskottet anordnad utfrågning att det behövdes en större

flexibilitet när det gällde fördelningen av utbildningsplatser

till bristområden. Utskottet ansåg därför att även de framtida

utbildningsbehoven borde belysas i sammanhanget. Vad utskottet

anförde bl.a. med anledning av vissa motioner (fp, m och c)

föreslogs riksdagen ge regeringen till känna. Riksdagen följde

utskottet.

Med anledning av en motion (fp) anförde utskottet också att

allmänmedicinen enligt utskottets uppfattning även i framtiden

kommer att vara den läkarspecialitet som är central för

verksamheten vid vårdcentralerna i primärvården. Utskottet

delade motionärernas uppfattning att det är mycket angeläget att

tillgången på allmänläkare tryggas för framtiden. Utskottet

förutsatte emellertid att ansvariga myndigheter beaktade dessa

frågor utan något särskilt uttalande från riksdagens sida.

Utskottet avstyrkte därför motionen.

I betänkandet 1990/91:SoU4 redovisade utskottet ingående

den fortsatta utvecklingen och anförde vidare. Riksdagen gav

förra året regeringen till känna sin uppfattning i fråga om

problemen med den verksamhetsmässiga och geografiska

snedfördelningen av läkarresurserna. Denna uppfattning gör sig

fortfarande starkt gällande. Utskottet förutsätter att

regeringen utan onödigt dröjsmål återkommer till riksdagen med

den redovisning och analys av situationen som riksdagen begärt.

Mot denna bakgrund avstyrkte utskottet motionerna.

Frågan om läkarförsörjningen behandlades även av utskottet i

betänkandet 1991/92:SoU6. Utskottet förutsatte då

sammanfattningsvis att den nya regeringen skulle komma att

överväga frågan om läkarförsörjningen.

Utskottet har nyligen i ett yttrande 1991/92:SoU3y till

utbildningsutskottet rörande dimensioneringen av

läkarutbildningen i Umeå anfört att den rådande läkarbristen i

norra sjukvårdsregionen är oacceptabel samt att en utökning av

grundutbildningen av läkare i Umeå därför måste ges hög

prioritet.

Utskottet gör följande bedömning.

Riksdagen förutsatte redan hösten 1990 att regeringen

ofördröjligen skulle återkomma till riksdagen med den

redovisning och analys av läkarförsörjningssituationen som

riksdagen tidigare begärt. Hösten 1991 behandlade utskottet

återigen motionsyrkanden med begäran om insatser för att

förbättra tillgången på läkare generellt eller inom vissa

geografiska områden. Utskottet hänvisade till vad det uttalat

tidigare samt förutsatte att den nya regeringen skulle komma att

överväga dessa frågor.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning i dessa frågor

och utgår ifrån att den nya regeringen skyndsamt återkommer till

riksdagen. Något tillkännagivande behövs dock inte. Motionerna

So417 (c), So432 (s) och So507 (fp) yrkande 1 avstyrks därför.

Prioriteringar, etik m.m. i sjukvården

I motion So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om

tillsättandet av en arbetsgrupp med uppgift att utveckla

riktlinjer för etik och prioriteringar inom hälso- och sjukvård

(yrkande 5). Motionärerna begär också ett tillkännagivande

till regeringen om vad i motionen anförts om livskvalitet i

vården (yrkande 6). Motionärerna anför att livskvaliteten i

vården främst berör dels omvårdnaden av alla patienter, dels

vård i livets slut. De förutsätter att regeringen i kommande

riktlinjer för prioriteringar inom vården kommer att lägga

förslag om hur omvårdnaden skall utvecklas och förbättras.

I motion So455 av Chatrine Pålsson m.fl. (kds) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om en

livsbefrämjande grundhållning för mänskligt liv (yrkande 1).

Motionärerna hänvisar till Genèvedeklarationen från år 1948

enligt vilken läkaren skall förpliktiga sig till den "yttersta

respekt för mänskligt liv alltifrån konceptionen till döden".

I motion So494 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt

(båda m) hemställs att riksdagen begär att regeringen skall

utreda möjligheten till juridiskt bindande "livstestamente". I

motion So495 av samma motionärer hemställs att riksdagen

hos regeringen begär utredning om rätten till dödshjälp med

beaktande av medicinska, juridiska, etiska och allmänmänskliga

synpunkter.

I sitt betänkande 1990/91:SoU22 behandlade utskottet

prioriteringar i hälso- och sjukvården. Utskottet anförde att

det finns anledning att intensifiera ansträngningarna att ge

bättre vägledning för framtidens sjukhuspersonal och politiker.

Utskottet ansåg därför att det finns skäl till fördjupade

överväganden kring vårdens prioriteringsfrågor. Ett projekt med

denna inriktning borde komma till stånd. Det borde ankomma på

regeringen att närmare överväga formerna för det föreslagna

arbetet. Utskottet ville emellertid erinra om den värdefulla

expertis som finns hos flera sektorsorgan med anknytning till

hälso- och sjukvården. I statens medicinsk-etiska råd finns

olika kunskaper och perspektiv företrädda. Värdefulla bidrag bör

kunna ges av t.ex. socialstyrelsen, Spri och SBU. Angeläget är

vidare att företrädare för olika professionella grupper med

anknytning till hälso- och sjukvården (såsom läkare,

sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden) ges tillfälle att delta i

arbetet. Med tanke på vårdens resursmässiga restriktioner är det

också viktigt att hälsoekonomisk expertis anlitas. Vad utskottet

anförde om behovet av fördjupade överväganden kring hälso- och

sjukvårdens prioriteringsfrågor borde riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr.

363).

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågan

om skriftliga deklarationer med förbud mot livsförlängande

behandling. I betänkandet SoU 1982/83:7 sade sig utskottet

inte kunna acceptera att en skriftlig viljeförklaring generellt

skulle ges avgörande betydelse för bedömningen av vilken

behandling som skall ges en patient. Utskottet anförde att det

är genom förbättrad vård av döende, inrymmande bl.a. en god

smärtlindring och psykologiskt stöd, som hälso- och sjukvården

skall försöka bistå den döende. I betänkandet SoU 1986/87:25

anknöt utskottet till det nyss sagda och anförde vidare att

utgångspunkten måste vara att hälso- och sjukvården ger all

behandling som är påkallad med hänsyn till vetenskap och

beprövad erfarenhet om inte patienten själv avböjer

behandlingen. Det är av väsentlig betydelse för förtroendet för

hälso- och sjukvården att inte denna princip urholkas. Utskottet

vill också framhålla att införandet av hjärnrelaterade

dödskriterier innebär att medicinska insatser skall avbrytas

när total hjärninfarkt konstateras, vilket för närvarande

visserligen är tillåtet men inte obligatoriskt.

Frågor om livstestamente behandlades senast i betänkandet

1991/92:SoU5 tillsammans med ett antal andra etiska frågor.

Motionsyrkanden liknande dem i So494 och So495 samt övriga

motioner avstyrktes med hänvisning till att regeringens kommande

förslag inte borde föregripas.

Under våren 1991 presenterade socialstyrelsen förslag till

allmänna råd om "Att avstå från eller avbryta livsuppehållande

behandling". Efter remissbehandling under hösten arbetar nu

styrelsen med ett nytt utkast.

Statens medicinsk-etiska råd har i en nyligen publicerad

debattskrift "Det svårfångade människovärdet" berört en del av

de frågeställningar som motionärerna tagit upp.

Regeringen har i regeringsförklaringen anfört att den

snabba utvecklingen inom den medicinska och biologiska

forskningen ständigt reser nya och svåra etiska problem. Denna

utveckling ställer krav på en sammanhållen och etiskt förankrad

politik där utgångspunkten alltid skall vara den syn på

människan och människolivets helgd som har sin förankring i den

kristna etiken och den västerländska humanismen.

Regeringen har tillsatt en parlamentarisk utredning med

uppdrag att bl.a. överväga hälso- och sjukvårdens uppgift i det

moderna välfärdssamhället och lämna förslag till vilka etiska

principer som bör ligga till grund för prioriteringar inom

hälso- och sjukvården. I direktiven (Dir. 1992:8) anges bl.a.

följande:

Det finns en stark koppling mellan frågan om prioriteringar

och de etiska perspektiven. Bakom de val som görs inom

sjukvården finns värderingar som bör göras tydliga och

diskuteras öppet. Ambitionen måste vara att åstadkomma ett

etiskt försvarbart hushållande med resurserna inom hälso- och

sjukvården. -- -- --

Prioriteringar inom vården har etiska dimensioner. De etiska

värderingarna av vad som är ont och gott, rätt och fel spelar en

avgörande roll vid prioriteringar. Utgångspunkten för

prioriteringar är den syn på människan som har sin förankring i

den kristna etiken och den västerländska humanismen. Det innebär

att varje människa ses som unik och okränkbar och ger henne ett

absolut och lika värde. Denna människovärdesprincip finns också

uttryckt i hälso- och sjukvårdslagen, HSL. Några grundläggande

principer och värderingar som de flesta demokratiska, humanitära

och religiösa ideal och filosofier är överens om är rättvisa,

självbestämmande, att göra gott och att inte skada. Det är även

viktigt att nyttoprincipen beaktas, men detta bör inte ske på

ett sätt som strider mot människovärdesprincipen. Dessa

principer bör också ligga till grund för

prioriteringsdiskussionen.

Utskottet gör följande bedömning.

Riksdagen gav våren 1991 regeringen till känna att det fanns

skäl till fördjupade överväganden kring vårdens

prioriteringsfrågor samt att det torde ankomma på regeringen att

närmare överväga formerna för ett sådant arbete. Regeringen har

nyligen tillsatt en parlamentarisk utredning om prioriteringar

inom hälso- och sjukvården.

Enligt utskottets mening behöver riksdagen således inte nu

överväga något initiativ med anledning av motionerna So438 (s)

yrkandena 5--6 och So455 (kds) yrkande 1. Yrkandena avstyrks.

Utskottet vidhåller sin inställning om livstestamente och

avstyrker därför motionerna So494 (m) och So495 (m).

Transplantationsfrågor

I motion So446 av Karin Falkmer och Inger René (båda m)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om en landsomfattande kampanj för att öka tillgången på

transplantationsorgan. Motionärerna anför att det är angeläget

att allmänheten görs uppmärksam på transplantationsverksamhetens

värde och behovet av organ och givare. Lång väntan på organ för

transplantation innebär att patientens tillstånd försvagas och

möjligheterna att nå ett gott transplantationsresultat

försämras. Motionärerna anser att socialstyrelsen i samverkan

med t.ex. Röda Korset och Svenska kyrkan bör genomföra en

kampanj för att medvetandegöra medborgarna om vikten av deras

aktiva samtycke för att öka tillgången på transplantationsorgan.

I motion So510 av Margareta Viklund (kds) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att vid transplantation enbart principen om

obligatoriskt aktivt samtycke skall gälla (yrkande 1).

Motionären anför att en människa under sin livstid kan vara

angelägen om att hennes kropp efter en total hjärninfarkt inte

kommer att utsättas för ingrepp. Detta kan inte garanteras om

inte hennes vilja gäller i denna fråga. Motionären anför vidare

att det kan vara lämpligt att donatorn bär på sig

donationsbeviset, ett donationskort, men att de som nu finns

tillgängliga på apotek inte är tillräckliga för att ta ställning

om man vill bli organdonator. Fylligare information behövs.

Motionären begär ett tillkännagivande om vad som anförts om

donationskort (yrkande 2).

Den 1 januari 1988 skärptes bestämmelserna om

transplantationsingrepp på avlidna. I de fall det råder oklarhet

om den avlidnes inställning till organdonation är presumtionen

numera mot transplantation, medan den enligt tidigare regler

var för transplantation. Transplantationsutredningen (S

1987:02) har i uppdrag att se över transplantationslagen m.m.

I två betänkanden SOU 1989:98-99 har utredningen redogjort för

etiska, medicinska, rättsliga och psykologiska aspekter på

transplantation. Utredningen har hittills bl.a. behandlat

informations- och utbildningsfrågor samt informationsvägar.

Utredningen har också behandlat frågan om donationskort. De

donationskort som nu förekommer på en del apotek lär emellertid

ha tillkommit på privat initiativ. Betänkandena har

remissbehandlats. Transplantationsutredningen har fortsatt sitt

arbete och överlämnar i april 1992 sitt slutbetänkande i vilket

bl.a. samtyckesregler vid obduktion behandlas.

Regeringen beslutade i augusti 1991 om stöd ur allmänna

arvsfonden till Riksförbundet för Njursjuka, Svenska

Diabetesförbundet, Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka och

Riksförbundet Cystisk Fibros för en förstudie för ett

informationsprojekt om organdonation. Målsättningen med

projektet är att få merparten av den breda allmänheten att ta

ställning i frågan om de vill eller inte vill donera något/några

av sina organ efter sin död.

Utskottet gör följande bedömning.

Transplantationsutredningens uppdrag omfattar bl.a. de

frågeställningar som motionärerna tar upp. Utredningens hittills

avgivna förslag bereds nu i regeringskansliet. Ett

slutbetänkande från utredningen skall överlämnas senare i vår.

Utskottet anser att regeringens förslag i dessa frågor bör

avvaktas, innan riksdagen överväger något initiativ. Utskottet

avstyrker därför motionerna So446 (m) och So510 (kds).

Psykologisk behandling i samband med engagemang i sekter

I motion So415 av Barbro Westerholm (fp) och i motion

So464 av Inga-Britt Johansson och Berit Löfstedt (båda s)

begärs tillkännagivanden till regeringen om vad i motionen

anförts om kartläggning och behandling av "sektsjuka".

Motionärerna syftar på behovet av professionell psykologisk

behandling efter utträde ur sekter. Inom hälso- och sjukvården

resp. socialtjänsten råder brist på kunskap om hur man bäst

hjälper dessa patienter, enligt motionärerna.

I betänkandet 1991/92:SoU1 behandlades en motion om

psykologisk behandling i samband med engagemang i sekter

liknande den nu aktuella motionen So464. Utskottet hänvisade

till tidigare uttalanden innebärande bl.a. att utöver samhällets

hälso- och sjukvård även kyrkor och andra frivilliga

organisationer arbetar med dessa frågor och vidhöll sin

uppfattning att kvalificerad psykologisk behandling finns att

tillgå inom samhällets hälso- och sjukvård för den som behöver

sådan till följd av sin anslutning till religiösa och andra

sekter och avstyrkte den då aktuella motionen.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker

därför motionerna So415 (fp) och So464 (s).

Psykiatrisk tvångsvård

I motion So489 av Sten-Ove Sundström m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om

den psykiatriska vården av grova brottslingar. Motionärerna

anför bl.a. att det är angeläget att i behandlingen av denna

trots allt lilla grupp av grova brottslingar som dömts till

psykiatrisk vård, prioritera allmänhetens skydd. Motionärerna

anser t.ex. att så länge den dömde inte är fri från drogmissbruk

bör stor restriktivitet råda beträffande permissioner.

I motion So499 av Rosa Östh (c) hemställs om en ändring av

35 § andra stycket lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

Motionären anför att länsrätterna stöter på praktiska problem

vid tillämpningen av de nya bestämmelserna såvitt gäller

tidsfristen "inom åtta dagar" för att ta upp ett mål till

avgörande. Länsrätten får förlänga denna tid, om det behövs

ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet

gör det nödvändigt. Enligt motionären är det emellertid så att

länsrätterna -- i vart fall beträffande de större sjukhusen -- i

förväg bestämt en viss dag i veckan när länsrätten kommer till

sjukhuset, detta av praktiska skäl och av resurshänsyn. För

patienter och personal är det också en ändamålsenlig lösning.

Enligt motionären har det nu visat sig att om en patient någon

dag före förhandlingsdagen på sjukhuset kommer in med ett ärende

till länsrätten är det som regel inte möjligt att hinna utreda

och bereda så att målet kan tas upp inom någon dag, utan målet

får tas upp den kommande "ordinarie" förhandlingsdagen, vilket

dock ligger bortom åttadagarsfristen.

En ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård gäller från

och med den 1 januari 1992. Två lagar reglerar nu detta område:

lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och lagen

(1991:1129) om rättspsykiatrisk tvångsvård. Den som begått brott

under påverkan av en allvarlig psykisk störning får enligt 31

kap. 3 § brottsbalken inte dömas till fängelse utan skall

överlämnas till rättspsykiatrisk vård vilken är förenad med

frihetsberövande och annat tvång. Domstolen kan likaså besluta

att vården skall vara förenad med s.k. särskild

utskrivningsprövning. Förutsättningarna för särskild

utskrivningsprövning är att brottet har begåtts under påverkan

av en allvarlig psykisk störning och att det till följd av denna

finns risk för återfall i brottslighet av allvarlig art. Dessa

särbestämmelser har sin grund i strävanden att stärka

omgivningsskyddet.

När chefsöverläkaren bedömer att patientens tillstånd är

sådant att det är lämpligt att ge patienten tillstånd att vistas

utanför sjukvårdsinrättningens område under en viss del av

vårdtiden får chefsöverläkaren ansöka hos länsrätten om

permission. Patienten kan också ansöka om permission hos

länsrätten. Tillståndet kan ges för återstoden av vårdtiden, om

det finns skäl att anta, att åtgärden är angelägen för att

förbereda att tvångsvården upphör. Ett tillstånd att vistas

utanför sjukvårdsinrättningens område får förenas med särskilda

villkor. I princip är patienten att anse som intagen för

rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning under

permissionstiden.

Länsrätten kan efter ansökan av chefsöverläkaren överlämna åt

denne att besluta om permission för en viss tid. När det finns

skäl, t.ex. tidigare misskött permission, kan länsrätten återta

chefsöverläkarens befogenhet att besluta om permission.

Länsrätten är, när den tar ställning till ansökan om permission,

beroende av chefsöverläkarens bedömning av patientens

hälsotillstånd, risken för återfall och verkan av den vård och

behandling som patienten fått. Vederbörande åklagare skall ges

tillfälle att yttra sig i tillståndsfrågan om det inte är

uppenbart obehövligt. Åklagaren har i dessa fall rätt att

överklaga ett beslut om att patienten får vistas utanför

sjukvårdsinrättningens område eller ett beslut att överlämna åt

chefsöverläkaren att besluta om tillstånd till sådan vistelse

för patienten. Om målsägaren, t.ex. brottsoffret, har uttalat

önskemål om att bli underrättad, har chefsöverläkaren skyldighet

att låta honom få veta när permission eller utskrivning skall

beslutas för en patient som är föremål för rättspsykiatrisk vård

med särskild utskrivningsprövning. Målsäganden har även rätt att

få underrättelse av chefsöverläkaren om en sådan patient har

avvikit.

När utskottet behandlade följdlagstiftningen med anledning av

den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård i höstas

(1991/92:SoU10) uttalade utskottet att det var medvetet om

att det vid införandet av en omfattande ny lagstiftning som den

nu aktuella kunde uppkomma tillämpningsproblem. Utskottet utgick

från att regeringen och berörda myndigheter noga följer

tillämpningen av de nya bestämmelserna och vidtar de åtgärder

som kan visa sig behövliga.

Från domstolsverket och länsrätten i Stockholm har

upplysningar inhämtats vad gäller länsrätternas eventuella

problem att klara av tidsfristen åtta dagar för att ta upp ett

mål till avgörande. Företrädare för dessa myndigheter har

upplyst om att övergången till den nya lagstiftningen av olika

skäl har kommit att belasta länsrätterna ojämnt. I april 1992

planeras uppföljningsdagar om bl.a. dessa frågor i regi av

socialstyrelsen och domstolsverket. Det är enligt dessa

företrädare för tidigt att dra några slutsatser om den nya

lagstiftningen. Ytterligare tid bör enligt dem gå innan

ändringar övervägs.

Justitieministern svarade den 25 februari 1992 på en fråga

(1991/92:391) om brottslingar som överlämnas till sluten

psykiatrisk vård. Frågan gällde vilka åtgärder hon avser att

vidta för att minska antalet våldsbrott som begås av

våldsbrottslingar som skrivits ut från sluten psykiatrisk vård.

Justitieministern anser att erfarenheterna av den ändrade

lagstiftningen bör avvaktas. Hon har för avsikt att noga följa

utvecklingen.

Utskottet gör följande bedömning.

Den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård trädde i

kraft den 1 januari 1992. Den har således tillämpats endast

några månader. Utskottet vidhåller sin inställning att

regeringen och berörda myndigheter noga måste följa

tillämpningen av den nya lagstiftningen och vidta de åtgärder

som kan visa sig behövliga sedan tillräckliga erfarenheter

vunnits. Utskottet noterar att justitieministern nyligen har

givit uttryck för en liknande uppfattning såvitt gäller

tillämpningen av lagen om rättspsykiatrisk tvångsvård. Riksdagen

bör inte nu ta något initiativ med anledning av motionerna So489

(s) och So499 (c). Motionerna avstyrks.

Den nya psykiatrin

I motion So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs att

riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

"den nya psykiatrin" (yrkande 9). Motionärerna anknyter till

psykiatriutredningens (S1989:01) uppdrag och framhåller att

den psykiatriska vården genomgick en stor förändring under

1980-talet, då bl.a. de stora mentalsjukhusen avvecklades och

den slutna vården reducerades. Motionärerna anför att under

1990-talet krävs en total översyn av samhällets resurser till

patienterna och deras omgivning. Det finns skäl att anta att det

inte i första hand är ytterligare resurser utan en bättre

samordning mellan resurserna som erfordras. Den nya psykiatrin

bygger på ett gemensamt ansvar när en allt större del av vården

klaras ute i samhället. Nu förestår, enligt motionärerna, att

utveckla en fungerande samverkan mellan vård, boende och fritid,

socialtjänst, socialförsäkring och arbetsliv.

I motion So465 av Jan Fransson m.fl. (s) hemställs att

riksdagen hos regeringen begär förslag om statliga insatser för

stöd till människor med psykisk ohälsa. Motionärerna framhåller

att psykiatriutredningens rapporter fäster uppmärksamheten på

flera stora olösta problem för psykiskt störda människor.

Psykiatriutredningen (S 1989:01) har avgett tre

delbetänkanden under 1991: SOU 1991:47 På väg -- exempel på

förändringsarbeten inom verksamheten för psykiskt störda, SOU

1991:78 Krav på förändringar -- synpunkter från psykiskt störda

och anhöriga, SOU 1991:88 Stöd och samordning kring psykiskt

störda -- ett kunskapsunderlag. Under 1992 har hittills avgivits

SOU 1992:3 Psykiskt stördas situation i kommunerna -- en

probleminventering ur socialtjänstens perspektiv och SOU

1992:4 Psykiatri i Norden -- ett jämförande perspektiv.

Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande under sommaren

1992. Kommitténs uppdrag är att utreda frågor om service, stöd

och vård till psykiskt störda.

Utskottet gör följande bedömning.

Psykiatriutredningen befinner sig i slutskedet av sitt

utredningsarbete. Utskottet anser att resultatet av utredningen

bör avvaktas innan riksdagen överväger något initiativ i denna

fråga. Motionerna So438 yrkande 9 (s) och So465 (s) avstyrks.

Alternativmedicin

I motion So438 av Bo Holmberg m.fl. (s) begärs

tillkännagivanden till regeringen om vad i motionen anförts om

hälsohemmen (yrkande 19) och om alternativ medicin

(yrkande 20). Motionärerna anser bl.a. att auktoriserade

hälsohem bör kunna utgöra remissunderlag på i princip de

sjukdomar som redovisades av alternativmedicinkommittén.

Motionärerna förutsätter att regeringen återkommer till

riksdagen med en författningsreglering av hälsohemmen.

Socialdemokratin är, enligt motionärerna, öppen för seriösa

alternativ inom alternativmedicinen och anser att regeringen

skall redovisa sin syn på alternativmedicinen till riksdagen.

I motion So441 av Sven Lundberg m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen

om alternativmedicin. Motionärerna anser att regeringen bör

bereda alternativmedicinkommitténs betänkande och framlägga

förslag till riksdagen.

I utskottets betänkande 1990/91:SoU23 om folkhälsofrågor i

anledning av regeringens proposition 1990/91:175 behandlades

vissa frågor rörande hälsovårdhem och hälsohem. Utskottet

redogjorde på s. 38 i betänkandet för den verksamhet som bedrivs

vid hälsohem och för regeringens avsikt att uppdra åt

tillsynsutredningen (S 1987:03) att bereda frågan om att

särskilja hälsovårdshem, dvs. de hälsohem som bedriver vård och

behandling, från annan hälsohemsverksamhet. Tillsynsutredningen

har i sitt i augusti 1991 avlämnade slutbetänkande (SOU 1991:63)

föreslagit att all enskild hälso- och sjukvårdsverksamhet skall

omfattas av hälso- och sjukvårdslagen. Remissförfarandet har

nyligen avslutats.

I sitt betänkande 1991/92:SoU5 behandlade utskottet senast

motioner inom alternativmedicinens område. I avvaktan på

regeringens förslag med anledning av alternativmedicinkommitténs

förslag (SOU 1989:60--63) ansåg utskottet att riksdagen inte

borde göra några uttalanden i de då aktuella frågorna.

Motionerna avstyrktes.

Frågan bereds fortfarande i regeringskansliet. Någon

proposition är inte aviserad.

Utskottet gör följande bedömning.

I avvaktan på att beredningen slutförs av

alternativmedicinkommitténs och tillsynsutredningens förslag bör

riksdagen inte göra några uttalanden i dessa frågor. Utskottet

avstyrker därför motionerna So438 yrkandena 19 och 20 (s) och

So441 (s).

Plötslig spädbarnsdöd

I motion So404 av Kenth Skårvik (fp) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om dels ökad forskning kring

plötslig spädbarnsdöd (yrkande 1), dels information till

sjukvårdens personal om plötslig spädbarnsdöd (yrkande 2).

Motionären anför att för drabbade anhöriga är plötslig

spädbarnsdöd en tragedi och en gåta. Man ställer sitt hopp till

forskningen, vilken dock behöver förstärkning om sjukdomens

orsaker skall kunna spåras inom rimlig tid. I motion Ub474 av

Eva Zetterberg m.fl. (v) finns också en begäran om

tillkännagivande till regeringen om sjukvårdens behov av

information om sjukdomen och behovet av ekonomiskt stöd till

anhörigföreningar (yrkande 4). (Yrkandena 1--3 i motionen om

ökade forskningsanslag till Medicinska forskningsrådet behandlas

av utbildningsutskottet.)

Socialstyrelsen har i en rapport, Plötslig spädbarnsdöd i

Sverige 1985--1990, redovisat visst statistiskt material och en

del slutsatser. Slutredovisningen av materialet kommer att

innefatta också år 1991, varefter studien direkt skall gå över i

en nordisk treårsstudie av plötslig spädbarnsdöd.

Socialstyrelsen har 1991 givit ut en informationsskrift

som förmedlar fakta kring plötslig spädbarnsdöd till drabbade

föräldrar. Skriften behandlar också känslomässiga reaktioner och

praktiska frågor kring dödsfallet.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet delar uppfattningen att det är viktigt med

information och stöd till anhöriga i samband med plötslig

spädbarnsdöd. Socialstyrelsen har nyligen givit ut en

informationsskrift i dessa frågor, och ytterligare arbete pågår

för att följa utvecklingen av och söka orsaken till plötslig

spädbarnsdöd. Riksdagen bör emellertid inte prioritera mellan

olika forskningsprojekt utan detta bör göras av de

anslagsbeviljande myndigheterna. Med det anförda avstyrker

utskottet motionerna So404 (fp) och Ub474 (v) yrkande 4.

Reumatism hos barn

I motion So406 av Lars Sundin (fp) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om

behovet av förbättrad vård av barn med reumatiska sjukdomar. I

motionen anförs att det behövs ett nationellt centrum för

barnreumatologi. Dessutom krävs enligt motionären särskilda

insatser för barnreumatologin på regional nivå och på länsnivå

eftersom bristerna är stora både organisatoriskt och

resursmässigt.

Utskottet har flera gånger tidigare behandlat motioner om

reumatiska sjukdomar. I utskottets betänkande 1991/92:SoU5

(s. 25) finns en utförlig redogörelse vartill hänvisas. I

betänkandet 1991/92:SoU4 (s.73) uttalade utskottet

sammanfattningsvis att hur vården för olika sjukdomar skall

organiseras är en fråga för huvudmännen inom hälso- och

sjukvården och inte riksdagen. En motion liknande den nu

aktuella avstyrktes.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vidhåller uppfattningen att frågan hur vården för

olika sjukdomar skall organiseras är en fråga för

sjukvårdshuvudmännen och inte för riksdagen. Med hänvisning till

det anförda avstyrker utskottet motion So406 (fp).

Anorexi och bulimi

I motion So456 av Margitta Edgren (fp) hemställs att

riksdagen ger regeringen förslag om anorexia- och bulimivården

mot bakgrund av vad i motionen anförs. Motionären anför att

föräldrar upplever sig helt utlämnade och ensamma utan stöd

eller hjälp från samhället. De har kanske fått besked att det

inte finns plats på sjukhus eller någon behandling att ge för

deras sjuka tonårsbarn. Motionären anser att sjukdomen måste

hanteras med större insatser än hittills. Patienterna borde inte

delas mellan barnpsykiatri och vuxenpsykiatri.

I sitt betänkande 1990/91:SoU4 (s. 70) behandlade

utskottet senast en motion om vården av patienter med

ätsjukdomar vartill hänvisas. Sammanfattningsvis delade

utskottet motionärens uppfattning att de som drabbas av anorexia

och bulimi måste få en god vård. Utskottet uttalade att det inte

ankommer på riksdagen att pröva frågor om organisationen av

anorexia- och bulimivården och vilka insatser som kan behövas

inom vården. Utskottet ansåg att resultatet av

psykiatriutredningens arbete borde avvaktas innan riksdagen

överväger initiativ i frågan.

Psykiatriutredningen (S 1989:01), som kommer med sitt

slutbetänkande sommaren 1992, kommer enligt uppgift att behandla

bl.a. frågan om bristande vårdresurser för patienter med

ätstörningar. Utredningen har i sitt betänkande På väg --

exempel på förändringsarbeten inom verksamheten för psykiskt

störda (SOU 1991:47) -- redovisat verksamhetsbeskrivningar för

olika specialiserade delområden som måste täckas in om psykiskt

stördas samlade behov av service, stöd och vård skall kunna

tillgodoses. Här beskrivs bl.a. Anorexienheten vid Akademiska

sjukhuset i Uppsala (s. 27). Enheten tar emot patienter från

hela landet och fungerar som en mobil resurs. De patienter som

rekryteras till behandlingen är -- enligt beskrivningen --

starkt motiverade eftersom de har stått på väntelista ca tre år

och deras problem inte har kunnat avhjälpas i hemlandstingen.

Vid Huddinge sjukhus har nyligen startats ett anorexicentrum

som kommer att kunna ta emot 20--25 patienter.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vidhåller sin inställning i denna fråga och

avstyrker därför motion So456 (fp).

Vård av tonåringar på sjukhus

I motion So497 av Monica Öhman m.fl. (s) begärs

tillkännagivande till regeringen dels om vad i motionen anförts

om behovet av att utbilda personal som vårdar tonåringar på

sjukhus (yrkande 1), dels om vad i motionen anförts om

behovet av att det inom sjukhusen, utöver adekvat medicinsk

behandling, ges stöd som värnar om fortsatt god utveckling för

den unga människan

(yrkande 2). Motionären anför att barn upp till 12 års ålder

har rätt till förskole- och fritidshemsaktiviteter i form av

lekterapi när de vistas på sjukhus (18 § socialtjänstlagen). För

tonåringar finns emellertid ingen sådan laglig rätt till

aktiviteter som slår vakt om deras fortsatta utveckling.

Motionärerna anför att det händer att ungdomar hamnar på en

långvårdsavdelning efter t.ex. en trafikolycka som har lett till

en förlamning. De anser att det är på tiden att det också i

Sverige utvecklas en kompetens att på bästa sätt vårda ungdomar

på sjukhus med hänsyn tagen till såväl den medicinska särarten

som till att förebygga sociala, psykologiska och andra

utvecklingsskador hos den unga människan.

Numera finns fem barnmedicinska specialiteter, nämligen barn-

och ungdomsmedicin, barn- och ungdomsallergologi, barn- och

ungdomsneurologi med habilitering, barn- och ungdomskardiologi

samt neonatologi. Socialstyrelsen utarbetar för närvarande

målbeskrivningar för de olika specialiteterna.

Enligt uppgift från socialstyrelsens föredragande läkare i

barn- och ungdomsmedicin har lekterapiavdelningarna på sjukhus

under senare år anpassats också till tonåringars behov. På barn-

och ungdomsklinikerna på sjukhus vårdas vanligen barn upp till

18 års ålder och i vissa fall upp till 20 års ålder om patienten

har en kronisk sjukdom och har vårdats på kliniken tidigare.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet anser att det är viktigt att ungdomar som vårdas

långa perioder på sjukhus förutom en god vård och behandling får

ett gott allmänt omhändertagande. De barnmedicinska

specialiteterna omfattar inte bara barn utan också ungdomar.

Barn- och ungdomsklinikerna på sjukhus anpassas också alltmer

till ungdomars behov. Det ankommer dock inte på riksdagen att

pröva frågor om hur vården skall organiseras eller utföras.

Motion So497 avstyrks därför.

Familjär amyloidos ("Skelleftesjukan")

I motion So426 av Rinaldo Karlsson och Carin Lundberg (båda

s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i

motionen anförts om behovet av ökad forskning kring sjukdomen

familjär amyloidos. Motionärerna anför att det för närvarande

saknas långsiktiga ekonomiska resurser för att kunna bekämpa och

lindra sjukdomen men att det är viktigt att sådan forskning

intensifieras.

Familjär amyloidos med polyneuropati (internationell

förkortning FAP) kallas också Skelleftesjukan. FAP är en nedärvd

sjukdom som leder till inlagring av amyloid (stärkelse) i olika

organ och vävnader vilket leder till en svår polyneuropati,

mag-tarmbesvär, ledningshinder i hjärtat och synnedsättning på

grund av inlagring i ögats glaskropp. Det första svenska fallet

diagnostiserades i Umeå år 1965. Efter hand har FAP

diagnostiserats i ca 250 fall, de flesta bosatta i

Skellefteå--Piteåområdet. Sjukdomen är dubbelt så vanlig bland

män som bland kvinnor. (Källa: Överläkaren Gösta Holmgren,

avdelningen för klinisk genetik, regionssjukhuset i Umeå m.fl. i

Läkartidningen 1988 nr 44.)

Utbildningsutskottet behandlade förra året ett liknande

motionsyrkande i sitt betänkande 1990/91:UbU13 (s. 35) och

framhöll då att riksdagen inte bör göra uttalanden om bidrag

från forskningsråd när det gäller särskilda forskningsprojekt.

Utskottet gör följande bedömning.

Socialutskottet instämmer i utbildningsutskottets bedömning

att riksdagen inte bör uttala sig om bidrag från forskningsråd