Bet. 1991/92:SoU2

Socialutskottets betänkande

1991/92:SOU02

Socialtjänst

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Innehållsförteckning

1991/92

SoU2

Sammanfattning

I betänkandet behandlas två motionsyrkanden från den allmänna

motionstiden 1989 och ett fyrtiotal motionsyrkanden från den

allmänna motionstiden 1990. Yrkandena rör olika frågor som har

anknytning till socialtjänstlagen. Även två yrkanden som rör

narkotika behandlas i betänkandet.

Sedan motionsyrkandena framställdes har en ny regering

tillträtt och aviserat olika förändringar på det sociala

området. Den förra regeringen tillsatte en parlamentarisk

utredning (socialtjänstkommittén) för att göra en allmän översyn

av socialtjänstlagen. Utskottet avstyrker samtliga

motionsyrkanden, främst med hänvisning till att behandlingen av

kommande förslag från den nya regeringen inte bör föregripas.

Motionerna

1989/90:So268 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en analys av behovet av alternativt

boende för bostadslösa utförs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att efter genomförd analys bör planeras

dels behovet av ekonomiska medel för nästa budgetår och dels

start för utbyggnad i samarbete med landsting och kommuner.

1990/91:So205 av Sylvia Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att i översynen av socialtjänstlagen bör

ingå socialtjänstens roll i samhällsplaneringen.

1990/91:So209 av Tom Heyman (m) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till ändring av delegationsförbudet i

48 § socialtjänstlagen.

1990/91:So210 av Tom Heyman (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om ändring av 6 § socialtjänstlagen

med begränsning av överklaganderätten för missbrukarvård,

2. att riksdagen beslutar om att bestämmelserna i 6 §

socialtjänstlagen om den fria överklagningsrätten tas med i den

utredning som nu skall utvärdera lagen.

1990/91:So214 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (mp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att socialstyrelsen bör göra en översyn av

hur kommunerna lever upp till socialtjänstlagens intentioner.

1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att stärka familjen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vården av alkoholmissbrukare,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den aviserade beredningen av socialtjänstlagen bör ges

tilläggsdirektiv rörande en översyn av nuvarande LVU- och

LVM-lagarna i enlighet med vad som anförts i motionen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förtecknande av förbjudna narkotiska

preparat,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om anlitande av ideella organisationer i

vårdarbetet,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om internationellt samarbete på alla nivåer i

kampen mot narkotikan.

1990/91:So219 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av forskning om de hemlösas

situation.

1990/91:So220 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

en analys av behovet av alternativt boende för bostadslösa

utförs enligt vad som i motionen anförs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den med stat, landsting och kommuner bör starta i motionen

angivna åtgärder för de bostadslösa,

3. att riksdagen hos regeringen för nästa budgetår begär en

beräkning av statens ekonomiska bidrag till kommunerna.

1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

analys blir gjord av bostadsbehovet bland bostadslösa ungdomar

och att sedan åtgärder vidtas för att skapa små billiga bostäder

samt ge natthärbärge för de akut bostadslösa ungdomarna.

1990/91:So227 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om intensifierade sociala insatser för de

prostituerade.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju617.

1990/91:So232 av Lena Öhrsvik m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av ökad information om

socialtjänstlagens mål och innehåll samt om stimulans för

framtagande av lokala handlingsprogram.

1990/91:So233 av Karl Hagström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behandlingshem för utvecklingsstörda med

drogproblem.

1990/91:So242 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder

för att komma till rätta med den ökade manliga prostitutionen i

enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nödvändigheten av organisationsstöd i

anledning av situationen.

1990/91:So269 av Sverre Palm m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om återbetalningsskyldighet av

utrustningsbidrag.

1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om individuella vårdprogram för brottsoffer,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utbyggnad av jourfamiljsystemet,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om narkomanvården.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Jo821.

1990/91:So285 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skyndsamt förslag angående omsorgen om

brottsoffer inom socialvård och sjukvård.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju825.

1990/91:So286 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en fungerande vård för narkotikamissbrukare.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju826.

1990/91:So294 av Karin Israelsson m.fl. (c, fp, mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökad forskning om kvinnors bruk av alkohol

och läkemedel,

2. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av

antalet nyfödda barn med alkoholskador.

1990/91:So299 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ett åtgärdsprogram för att förbättra

ungdomars levnadsvillkor.

1990/91:So307 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om information om homosexualitet.

1990/91:So309 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om information, vård och stöd till spelberoende.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Kr327.

1990/91:So329 av Jan Hyttring (c) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär en utredning med uppgift att redovisa de

ensamstående förvärvsarbetandes ekonomiska situation i enlighet

med vad som anförts i motionen.

1990/91:So330 av Margareta Winberg och Maj Britt Theorin (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om användning av alternativa

behandlingsformer i större utsträckning för att minska

förskrivningen av lugnande medel och om speciell kvinnovård som

en naturlig och vedertagen del inom kriminalvård, psykiatrisk

vård och missbruksvård.

1990/91:So331 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen

begär att regeringen beaktar vad som i motionen anförts vid

utarbetandet av direktiv för den aviserade utredningen om

socialtjänstlagen.

1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utveckling av metoder för uppföljning av

behandlingsresultaten vid olika vårdformer,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheter till vidareutbildning för

personal i missbrukarvården,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utslussning av behandlade missbrukare,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bostadslösa missbrukare.

1990/91:So443 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att sjukvården och socialtjänsten får

bättre tillgång till psykologisk expertis.

1990/91:So484 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om värdering av sociala insatser.

1990/91:So490 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får

i uppdrag att se över reglerna enligt vad i motionen sägs om

etiska regler för institutioner utanför hälso- och sjukvården,

2. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får

i uppdrag att utarbeta regler för vårdgivarnas kompetens enligt

vad i motionen sägs om behovet av kompetens hos privata

vårdgivare.

1990/91:So601 av Ewa Hedkvist Petersen m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts beträffande utvecklingsmedel till

föräldragrupper.

1990/91:So638 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari

yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om kompensation

till ensamstående med barn vid borttagande av skattereduktion i

enlighet med vad i motionen anförts,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om forskning och vård av drogmissbrukande

kvinnor.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A812.

Utskottet

Bistånd m.m.

Normer för socialbidrag

Motionen

I motion 1990/91:So331 av Wiggo Komstedt (m) yrkas att

riksdagen begär att regeringen beaktar vad som i motionen

anförts vid utarbetandet av direktiv för den ännu inte tillsatta

utredningen om socialtjänsten. Motionären framhåller att många

pensionärer har pengar avsatta för den egna begravningen och att

de därför nekas socialbidrag som de annars skulle vara

berättigade till. En normal begravning med minnesstund och enkel

förtäring för 30--50 personer kostar enligt en uppgift som

motionären fått 15 000 kr. Det borde vara självklart, anser

motionären, att den summan skall få finnas avsatt och inte

inkräkta på någon form av bidrag från samhällets sida i de fall

vederbörande eljest skulle vara bidragsberättigad.

Bakgrund

Enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:610), SoL, har den

enskilde rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning

och sin livsföring i övrigt om hans behov inte kan tillgodoses

på annat sätt.

Socialstyrelsen har för socialtjänsten utarbetat allmänna

råd om socialbidrag (1985:1). I dessa sägs att om en person

har kontanter, banktillgodohavanden eller lätt realiserbara

tillgångar (t.ex. aktier och obligationer) skall de i första

hand användas för hans försörjning och livsföring i övrigt. Den

enskilde bör dock kunna lägga undan pengar varje månad för att

på sikt kunna köpa kompletterande hemutrustning eller byta ut

förslitna inventarier och kapitalvaror. Det kan enligt

socialstyrelsen även finnas andra situationer där man bör bortse

från mindre banktillgodohavanden. Storleken på det belopp som

bör accepteras som sparade medel och som inte bör påverka rätten

till socialbidrag måste enligt socialstyrelsen bedömas från fall

till fall.

I betänkandet 1990/91:SoU6 fann socialutskottet att tiden

var mogen för en allmän översyn av socialtjänstlagen och att en

parlamentarisk kommitté borde tillkallas för ändamålet. Detta

gavs regeringen till känna.

Den förra regeringen tillsatte därför i juni 1991 en

parlamentarisk kommitté (socialtjänstkommittén) för att göra

en allmän översyn av socialtjänstlagen (dir. 1991:50). I

vissa delar skall uppdraget redovisas senast den 1 mars 1993.

Arbetet skall vara slutfört senast vid utgången av år 1993. I

kommittédirektiven sägs bl.a. att en utgångspunkt för kommitténs

arbete bör vara, att det synsätt som kommer till uttryck i

socialtjänstlagens målformuleringar skall ligga fast. Översynen

bör bl.a. utifrån en utvärdering av hur socialtjänstlagen

tillämpats inriktas på ställningstaganden till vilket uppdrag

socialtjänsten skall ha och hur detta uppdrag skall kunna

genomföras. Utredningen bör bl.a. utvärdera hur

ansvarsfördelningen fungerat mellan statsmakterna och

kommunerna. I direktiven anförs vidare att det ökade trycket på

socialtjänsten ställer allt högre krav på effektiv användning av

tillgängliga resurser och på organisation och samverkan mellan

olika huvudmän. Detta innebär att förutsättningarna för

socialtjänstens organisation måste analyseras. Kommitténs arbete

bör enligt direktiven inriktas mot vissa huvudfrågor även om det

bör stå kommittén fritt att ta upp även andra frågeställningar

som aktualiseras under utredningsarbetet. Enligt direktiven är

det angeläget att inrikta översynen mot följande huvudområden:

1. Socialtjänstlagens regler om rätten till bistånd, det

yttersta ansvaret och vistelsebegreppet

2. Överklagande av beslut inom socialtjänsten

3. Kommunernas socialbidragsnormer

4. Socialtjänstens framtida inriktning och organisation

5. Tillsyn, uppföljning och utvärdering

Enligt direktiven (s. 13 f.) bör kommittén överväga

möjligheterna att bättre precisera socialtjänstlagens regler om

rätten till bistånd. En frågeställning som bör uppmärksammas i

sammanhanget är om service eller bistånd i vissa fall skall ges

utan behovsprövning. När det gäller kommunernas

socialbidragsnormer bör kommittén enligt direktiven analysera

vilka skillnader som finns vad gäller socialbidragsnormernas

konstruktion och innehåll. Kommittén bör vidare utreda fördelar

och nackdelar med skilda normsystem samt överväga möjligheterna

att åstadkomma större enhetlighet mellan kommunernas

socialbidragsnormer och andra närliggande system.

Rätt till bistånd för vårdkostnader m.m.

Motionen

I motion 1990/91:So210 av Tom Heyman (m) yrkas att

riksdagen beslutar om ändring av 6 § socialtjänstlagen med

begränsning av överklaganderätten för missbrukarvård (yrkande

1) och att riksdagen beslutar om att bestämmelserna i 6 §

socialtjänstlagen om den fria överklaganderätten tas med i den

utredning som nu skall utvärdera lagen (yrkande 2). Enligt

motionären kan en vårdtagares rätt att överklaga ett kommunalt

beslut om en viss vårdplats och i stället kräva vård på annan

institution innebära väsentliga merkostnader för kommunen. Det

är enligt motionären rimligt att kommunerna, som betalar kost-

naderna för vården, också skall ha möjlighet att påverka dessa

kostnader och att den fria överklaganderätten därför slopas.

Bakgrund

Enligt 6 § SoL har den enskilde rätt till bistånd av

socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt,

om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde

skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå.

Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att

leva ett självständigt liv. Av 11 § i samma lag framgår att

socialnämnden aktivt skall sörja för att den enskilde

missbrukaren får den hjälp och vård som han behöver för att

komma ifrån missbruket och att nämnden i samförstånd med den

enskilde skall planera vården och noga bevaka att planen

fullföljs. I 73 § SoL anges att socialnämndens beslut får

överklagas hos länsrätten, om nämnden meddelat beslut i fråga om

bl.a. bistånd enligt 6 §.

Regeringsrätten har i rättsfallet RÅ 1989 ref. 90 I ansett att

rätt till bistånd enligt 6 § SoL för vistelse vid enskilt

behandlingshem, då den biståndssökande inte varit förhindrad

eller ur stånd att före vårdens påbörjande ta kontakt med

socialförvaltningen, har förelegat endast för tid efter det att

biståndsfrågan aktualiserats. I rättsfallet RÅ 1989 ref. 90

II har rätt till bistånd enligt 6 § SoL inte ansetts

föreligga i

fråga om redan avslutad vård som genomförts utan socialnämndens

medverkan.

I direktiven för socialtjänstkommittén (s. 14)

understryker föredragande statsrådet att möjligheten att få en

materiell överprövning i domstol av socialnämndsbeslut om rätt

till bistånd är av central betydelse för den enskilde. Han avvi-

sar därför den tanke som ibland framförts i litteraturen, att

man skulle avskaffa rätten till förvaltningsbesvär i

biståndsärenden. Problem i tillämpningen måste i stället, anför

statsrådet, lösas genom att lagstiftningen i möjligaste mån

preciseras. En särskild frågeställning i detta sammanhang är i

vad mån en förvaltningsdomstol skall ha möjlighet att föreskriva

inte bara om bistånd skall ges eller ej, utan även hur biståndet

skall vara utformat. Ibland kan här den enskildes vilja komma i

konflikt med kommunernas möjligheter att ge ett önskat bistånd.

Ett exempel på en sådan situation är när den enskilde har

önskemål om en viss institutionsbehandling medan kommunen anser

sig kunna erbjuda likvärdig behandling till en lägre kostnad på

en annan institution. Det kan enligt statsrådet inte vara

tillfredsställande att kommunen åläggs kostnader för

institutionsbehandling utan att kommunen har möjlighet att

påverka var denna vård skall ges. Socialtjänstkommittén bör,

uttalas det i direktiven, överväga möjligheterna att bättre

precisera socialtjänstens regler om rätten till bistånd.

Socialtjänstkommittén skall också enligt sina direktiv (s. 16

f.) söka en lösning på problemen med olika möjligheter att

överklaga beslut inom socialtjänsten. För närvarande finns två

vägar att överklaga sådana beslut. Genom kommunalbesvär kan

beslut angripas på de särskilda besvärsgrunder som anges i 7

kap. 1 § kommunallagen. Det innebär att prövningen är begränsad

till lagligheten av det överklagade beslutet. Besvärsrätt

tillkommer varje kommunmedlem oavsett om han eller hon direkt

berörs av beslutet eller inte. Genom förvaltningsbesvär,

som regleras i 33 § förvaltningsprocesslagen och 22 §

förvaltningslagen, sker en fullständig överprövning av det

överklagade beslutet inom ramen för parternas yrkanden. Om

beslutet kan överklagas har den besvärsrätt som berörs av

beslutet om det gått honom emot. I kommittédirektiven anförs att

detta system med skilda besvärsvägar skapar problem inte minst

för de hjälpsökande.

Återbetalningsskyldighet för utrustningsbidrag

Motionen

I motion 1990/91:So269 av Sverre Palm m.fl. (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om återbetalningsskyldighet för

utrustningsbidrag. I motionen påpekas att flyktingar numera

skall få sina utrustningskostnader finansierade genom lån. Det

finns dock fortfarande grupper som vid ett eller flera

tillfällen kan få utrustningsbidrag via socialtjänsten när

hemmet gått förlorat. Likartade regler borde enligt motionen

gälla vid likartade förutsättningar. Man borde därför pröva om

en anpassning kan ske så att utrustningsbidrag från

socialtjänsten kan förenas med återbetalningsskyldighet.

Bakgrund

Enligt 33 § SoL får socialnämnden återkräva ekonomisk

hjälp som den enskilde har rätt till och som han erhållit,

endast om den har lämnats som förskott på en förmån eller

ersättning eller till den som är indragen i arbetskonflikt. Om

socialnämnden har lämnat den enskilde ekonomisk hjälp i annat

fall än där rätt till det föreligger, får hjälpen återkrävas om

den har getts under villkor om återbetalning.

I förordningen (1990:1361) om lån till hemutrustning till

flyktingar och vissa andra utlänningar stadgas att centrala

studiestödsnämnden under de närmare förutsättningar som anges i

förordningen kan bevilja vissa utlänningar lån till

hemutrustning. För dem som beviljas sådant lån bör det, enligt

prop. 1990/91:25 bil. 6 (s. 43 f.), inte finnas något behov av

socialbidrag till hemutrustning.

Socialtjänstkommittén skall, som tidigare anförts, enligt sina

direktiv (s. 13 f.) se över bl.a. socialtjänstlagens regler om

rätten till bistånd.

Utskottets bedömning

Socialtjänstkommittén har i uppdrag att se över bl.a.

socialtjänstlagens regler om rätten till bistånd. Enligt

utskottets mening bör riksdagen därför inte nu ta något

initiativ i de frågor som aktualiserats i motionerna So331 (m),

So210 (m) och So269 (s). Utskottet avstyrker motionsyrkandena.

Allmänna riktlinjer

Socialtjänstens roll i samhällsplaneringen

Motionen

I motion 1990/91:So205 av Sylvia Pettersson m.fl. (s)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att i översynen av socialtjänstlagen bör

ingå socialtjänstens roll i samhällsplaneringen. Enligt

motionärerna har socialtjänstens möjligheter som medverkande i

samhällsplaneringen inte tagits till vara. Ett viktigt inslag i

en översyn av socialtjänstlagen bör därför bli socialtjänstens

roll i denna. Därvid bör även frågan om hur socialtjänsten skall

kunna medverka i samhällsplaneringen utan en socialnämnd

belysas, anförs i motionen.

Bakgrund

I 5 § SoL stadgas att socialtjänsten skall medverka i

samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan,

organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i

kommunen. I 7 § SoL anges att socialnämndens medverkan skall

bygga på nämndens sociala erfarenheter och särskilt syfta till

att påverka utformningen av nya och äldre bostadsområden i

kommunen. Nämnden skall också verka för att offentliga lokaler

och allmänna kommunikationer blir tillgängliga för alla.

Enligt 2 kap. 1 § plan- och bygglagen (1987:10), PBL,

skall sociala synpunkter beaktas vid planläggning och byggande.

I propositionen till PBL liksom i socialutskottets yttrande

1985/86:1y till bostadsutskottet i frågan (s. 12 f.)

framhålls vikten av att samverkan sker mellan berörda

samhällsorgan.

Socialstyrelsen deltar i utvecklingsarbetet på området och har

1987 publicerat en remissutgåva av allmänna råd om

socialtjänsten i samhällsplaneringen (PM 170/87) och

remissvaren över denna (SoS-rapport 1989/18). Hösten 1990

inbjöd socialstyrelsen och socialvetenskapliga forskningsrådet,

SFR, till ett seminarium om socialtjänstens roll i

samhällsplaneringen. Syftet var att få en redovisning av den

aktuella utvecklingen och kunskapsläget beträffande

socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen samt att få en

diskussion om hur man skulle kunna stärka socialtjänsten i denna

roll. En sammanfattning av seminariet finns i SoS-rapport

1991:26, Socialtjänsten i samhällsplaneringen.

I direktiven för socialtjänstkommittén (s. 20) uttalas att

kommittén ur bl.a. ett folkhälsoperspektiv närmare bör ta

ställning till på vilket sätt socialtjänsten kan och bör

medverka i samhällsplaneringen. Kommittén bör vidare utreda

behovet av och formerna för socialtjänstens allmänt inriktade

insatser. Kommittén bör i dessa delar särskilt beakta behovet av

samverkan mellan olika verksamheter, anförs det i direktiven.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om socialtjänstens roll i samhällsplaneringen

behandlades senast av utskottet i betänkandet 1989/90:SoU5

(s. 20 f.). Utskottet konstaterade i betänkandet att såväl

socialtjänstlagen som PBL utgår från att socialtjänsten -- genom

att delta i samhällsplaneringen -- med sin specifika kunskap

skall bidra till att främja goda miljöer i kommunen. I

förarbetena till PBL betonas också, anförde utskottet, vikten av

att bestående samverkansformer mellan berörda samhällsorgan

utvecklas. Utskottet förutsatte att socialstyrelsen noga följer

utvecklingen på området och verkar för att lagstiftningens

intentioner förverkligas i detta avseende. Med hänvisning till

det anförda avstyrkte utskottet den då aktuella motionen (s).

Riksdagen följde utskottet.

Uppsökande verksamhet

Motionen

I motion 1990/91:So214 av Anita Stenberg och Ragnhild

Pohanka (båda mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att

socialstyrelsen bör göra en översyn av hur kommunerna lever upp

till socialtjänstlagens intentioner. I motionen anförs att trots

socialtjänstlagens klara och entydiga lagparagrafer och

intentioner bedriver inte alla kommuner den uppsökande

verksamhet som är en förutsättning för att socialtjänsten skall

kunna fungera vid t.ex. den långsiktiga planeringen av omsorg

och service.

Bakgrund

I 5 § SoL anges bl.a. att till socialnämndens

arbetsuppgifter hör att genom uppsökande verksamhet och på annat

sätt främja förutsättningarna för goda levnadsförhållanden.

Enligt 8 § SoL

skall socialnämnden i den uppsökande verksamheten upplysa om

socialtjänsten och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När

det är lämpligt skall nämnden härvid samverka med andra

samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. Den

uppsökande verksamheten bör bedrivas så att den vänder sig till

alla i en viss målgrupp och avse information och erbjudanden av

samhällets hjälp och tjänster. Nämnden skall särskilt inrikta

sig på enskilda och grupper som av olika orsaker kan antas

behöva stöd och hjälp av nämnden, t.ex. barnfamiljer, invandrare

och ålderspensionärer. Informationsverksamheten bör så långt som

möjligt läggas upp och genomföras tillsammans med de

organisationer och sammanslutningar som tillvaratar vederbörande

målgrupps intressen, t.ex. pensionärsföreningar och

invandrarföreningar. Formerna för informationen bör avpassas

efter ändamålet. Är syftet att nå stora grupper bör massmedierna

utnyttjas. Andra informationsvägar är aktiv verksamhet i

bostadsområden, medverkan på arbetsplatser, i skolor och

bibliotek, inom förebyggande mödra- och barnavård och

äldreomsorg samt inom föreningar (Nya sociallagarna med

kommentarer, Norström och Thunved).

Dåvarande regeringen tillsatte hösten 1989 en aktionsgrupp

mot narkotika. I aktionsgruppens arbetsuppgifter ingick bl.a.

att ta initiativ till en intensifierad uppsökande verksamhet

riktad till ungdomar i riskzonen. Gruppen avlämnade under

sommaren 1991 slutrapporten Vi ger oss aldrig, i vilken

redovisas de initiativ som tagits och den verksamhet som

bedrivits. Enligt gruppen pågår uppsökande verksamhet och

gängbearbetning för ungdomar i riskzonen på de flesta håll i

landet. Ännu återstår emellertid en del att göra för att hitta

arbetsformer och metoder som når och kan hjälpa ungdomar som

tidigt signalerar att de har behov av stöd och hjälp. Gruppen

har bl.a. medverkat till att utveckla samarbetet mellan skola,

socialtjänst, polis och kommunernas fritidsverksamhet när det

gäller arbete med ungdomar som löper risk att hamna i missbruk

och kriminalitet.

Socialstyrelsen noterade i rapporten Växa i välfärdsland

(SoS-rapport 1990:3) att det finns ett ökande intresse i

kommunerna för att utveckla det uppsökande och förebyggande

arbetet bland barn och ungdomar. Arbetet har enligt rapporten

breddats under senare år, och verksamheten har hunnit ganska

långt när det gäller att bryta ner de övergripande målen för

praktisk tillämpning. Målen för arbetet har konkretiserats i

olika program där drogprogram är de vanligaste. Många kommuner

saknar dock helt särskilda program. De allra flesta kommunerna

saknar också ungdomsplaner i ett bredare perspektiv, men här har

processer startats på olika håll i landet, anförs det i

rapporten.

1989 års handikapputredning redovisade i betänkandet

Handikapp och välfärd -- en lägesrapport (SOU 1990:19) en

kartläggning av kommunernas uppsökande verksamhet när det gäller

handikappade. Kartläggningen visar att 69 % av de tillfrågade

kommunerna, framför allt i glesbygd och på landsorten, inte

bedriver någon uppsökande verksamhet när det gäller de svårt

funktionshindrade.

Socialtjänstkommittén skall enligt sina direktiv (s. 19 f.)

göra en översyn av socialtjänstens framtida inriktning och

organisation. Kommittén skall bl.a. utreda behovet av och

formerna för socialtjänstens allmänt inriktade och förebyggande

insatser samt studera socialtjänstens organisation och

socialsekreterarnas arbetsuppgifter och ansvarsområden.

Tidigare riksdagsbehandling

I betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 17 f.) konstaterade

utskottet i anledning av en motion (mp) att kommunerna som ett

led i socialtjänsten är skyldiga att bedriva uppsökande

verksamhet. Vidare konstaterade utskottet att socialstyrelen i

det s.k. REBUS-projektet gjort en uppföljning av kommunernas

uppsökande arbete bland barn och ungdomar och funnit ett ökande

intresse att utveckla det uppsökande och förebyggande arbetet.

Utskottet hänvisade också till att den av regeringen tillsatta

aktionsgruppen mot narkotika bl.a. hade till uppgift att ta

initiativ till en intensifierad uppsökande verksamhet riktad

till ungdomar i riskzonen. Mot denna bakgrund ansåg utskottet

att något initiativ från riksdagen inte behövdes. Utskottet

avstyrkte därför motionen (res. mp). Riksdagen följde utskottet.

Information om socialtjänstlagen m.m.

Motionen

I motion 1990/91:So232 av Lena Öhrsvik m.fl. (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av ökad information om

socialtjänstlagens mål och innehåll samt om framtagande av

lokala handlingsprogram. Enligt motionärerna har såväl

socialtjänstens personal som de förtroendevalda brister i

kunskapen när det gäller målen för socialtjänsten. Därför är det

viktigt att i samband med den aviserade översynen av

socialtjänstlagen informera kraftfullt om dessa mål. I avvaktan

på att denna översyn blir färdig bör åtgärder vidtas för att

bättre förankra det grundläggande synsätt som kommer till

uttryck i socialtjänstlagen, t.ex. genom att arbete med att ta

fram lokala handlingsprogram stimuleras.

Bakgrund

Enligt vad utskottet har inhämtat från socialstyrelsen pågår

inom många kommuner arbete med att informera socialtjänstens

personal om socialtjänstlagen och hur den skall tillämpas. På

många håll arbetar kommunerna också med lokala handlingsprogram

av olika slag.

Stockholms socialförvaltning startar under innevarande höst

ett projekt som syftar till att ge socialarbetarna i de olika

distrikten utbildning och information om bl.a. riktlinjerna för

det sociala arbetet. Socialförvaltningen driver vidare ett

10-årsprojekt under namnet Kreativ Samverkan 2000, som i första

hand vänder sig till personer i chefsbefattning i

socialdistrikten och till de förtroendevalda. Inom ramen för

projektet ordnas bl.a. regelbundna konferenser där man går

igenom viktiga utvecklingsfrågor på socialtjänstens område.

Utskottets bedömning

Socialtjänstkommittén skall enligt sina direktiv se över

socialtjänstens framtida verksamhet och bl.a. överväga på vilket

sätt socialtjänsten kan och bör medverka i samhällsplaneringen.

Riksdagen bör därför inte nu ta något initiativ i anledning av

motionerna So205 (s) och So214 (mp). Motionerna avstyrks.

Det är enligt utskottets mening viktigt att socialtjänstens

personal och andra berörda fortlöpande informeras om

socialtjänstens uppgifter och att socialtjänstlagens

övergripande regler på olika sätt ges en lokal förankring. Detta

är i första hand en uppgift för kommunerna. Riksdagen bör inte

ta något initiativ i frågan. Även motion So232 (s) avstyrks

således.

Vissa förebyggande insatser

Utsatta familjer

Motionerna

I motion 1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder för att stärka familjen (yrkande

3). Enligt motionen måste socialtjänstens personal ges större

möjligheter att rycka in preventivt i familjer där det håller på

att gå snett.

I motion 1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en utbyggnad av jourfamiljsystemet

(yrkande 10). I motionen anförs att en utbyggnad av

kommunernas system med jourfamiljer, kontaktpersoner och

kontaktfamiljer utgör ett viktigt inslag för att hjälpa utsatta

familjer. Detta system bör därför byggas ut. (Motiveringen finns

i motion 1990/91:Ju821.)

I motion 1990/91:So601 av Ewa Hedkvist Petersen m.fl. (s)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts beträffande utvecklingsmedel till

föräldragrupper. Motionärerna föreslår att särskilda medel skall

ställas till förfogande för utvecklingsverksamhet som syftar

till att stödja de utsatta ensamboende föräldrarna och deras

barn.

Bakgrund

Av 5 § SoL framgår bl.a. att till socialnämndens

arbetsuppgifter hör att svara för omsorg och service,

upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat

bistånd till familjer och enskilda som behöver det. Enligt 10

§ SoL kan socialnämnden utse en särskild person

(kontaktperson) eller en familj med uppgift att hjälpa den

enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den

enskilde begär eller samtycker till det.

Med hjälp av medel från anslaget H 4 i statsbudgeten för

utvecklings- och försöksverksamhet stödjer socialstyrelsen olika

familjeprojekt. Bl.a. har Solna socialförvaltning fått bidrag

till ett omfattande projekt för att utveckla socialtjänstens

familjearbete i Hagalund. Inom projektet har man bl.a. arbetat

fram förslag till ett familjecenter där alla verksamheter som

riktar sig till småbarnsföräldrar skall samverka. Stöd utgår

också till s.k. självhjälpsgrupper för föräldrar.

Socialstyrelsen avser att stödja ett projekt i Malmö som avser

olika former av insatser för småbarnsmammor. Detta projekt skall

tillföras forskningskompetens och senare bli föremål för

utvärdering. Vidare överväger socialstyrelsen projekt och

uppföljningar beträffande kommunernas verksamhet med

kontaktpersoner och kontaktfamiljer.

Situationen för ensamstående förvärvsarbetande

Motionerna

I motion 1990/91:So329 av Jan Hyttring (c) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att

redovisa de ensamstående förvärvsarbetandes ekonomiska situation

i enlighet med vad som anförts i motionen. Enligt motionären är

den ekonomiska situationen för de ensamstående allt utom ljus.

Han anser att regeringen bör ge en redovisning av situationen

för ensamstående förvärvsarbetande med beaktande bl.a. av de

riksdagsbeslut som fattades i samband med skatteomläggningen.

I motion 1990/91:So638 av Gunilla André och Karin Starrin

(c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om

kompensation till ensamstående med barn vid borttagande av

skattereduktion i enlighet med vad i motionen anförts (yrkande

1). Motionärerna pekar på att ensamföräldrarnas

skattereduktion togs bort vid skatteomläggningen och att denna

grupps redan tidigare bekymmersamma ekonomiska situation därmed

försämrades. Detta drabbar enligt motionärerna också barnen.

Därför måste ensamstående med barn kompenseras för den borttagna

skattereduktionen. (Motiveringen finns i motion 1990/91:A812.)

Bakgrund

I proposition 1989/90:110 (s. 630 f.) finns en redogörelse

för skattereformens effekter för olika grupper, bl.a.

ensamstående med eller utan barn.

Dåvarande regeringen tillsatte i juni 1990 en kommitté för att

göra en utvärdering av 1990-91 års skattereform (dir.

1990:44). Kommittén skall bl.a. utvärdera reformens effekter

på fördelningen av inkomster och förmögenheter. Uppdraget skall

redovisas löpande genom delrapporter. En slutrapport bör enligt

direktiven redovisas i maj 1995.

Enligt vad utskottet har inhämtat avser regeringen att under

innevarande år lägga fram förslag om särskilda ekonomiska

insatser för ensamföräldrarna.

Ungdomars ekonomi

Motionen

I motion 1990/91:So299 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ett åtgärdsprogram för att förbättra

ungdomars levnadsvillkor. I motionen pekas på att många ungdomar

hamnat i den s.k. skuldfällan. För såväl samhället som den

enskilde är det viktigt att sunda ekonomiska vanor grundläggs

tidigt, och för att uppnå detta krävs att en rad olika åtgärder

vidtas. En framkomlig väg bland många andra är enligt motionen

att engagera ungdomsorganisationerna. Dessutom krävs samordning

och samarbete mellan skola och myndigheter.

Bakgrund

I oktober 1990 lade insolvensutredningen (Ju 1988:02) i ett

delbetänkande (SOU 1990:74) fram ett förslag till

skuldsaneringslag. Enligt förslaget skall överskuldsatta

fysiska personer som inte driver näringsverksamhet kunna befrias

helt eller delvis från sina skulder. Betänkandet har

remissbehandlats. Förslaget bereds för närvarande inom

justitiedepartementet.

Inom justitiedepartementet har utarbetats ett förslag till

ny konsumentkreditlag (Ds 1990:84). Ett viktigt syfte

med den föreslagna lagen är att motverka överskuldsättning bland

hushållen. Det föreslås bl.a. att kreditgivare skall vara

skyldiga att göra en s.k. kreditprövning innan krediter

överstigande 10 000 kr. lämnas till konsumenter. Om det står

klart att en tillfredsställande kreditprövning borde ha

föranlett kreditgivaren att inte bevilja krediten, skall

fordringen kunna jämkas av domstol. I syfte att motverka

oöverlagda kreditåtaganden föreslås vidare ett förbud för

kreditgivare att vid marknadsföring av krediter bifoga formulär

för avtal eller ansökan om kredit. Avtal om konsumentkrediter

skall enligt förslaget i fortsättningen ingås skriftligen.

Förslaget innebär på flera punkter att konsumentens ställning

gentemot kreditgivaren förstärks.

Förslaget har remissbehandlats. Även lagrådets yttrande har

inhämtats. Lagrådet har riktat kritik mot delar av förslaget.

Beredning pågår för närvarande inom justitiedepartementet.

Socialstyrelsen avser att under början av år 1992 ge ut

allmänna råd för socialtjänstens hushållsekonomiska

rådgivningsverksamhet.

Utskottets bedömning

Den nya regeringen har i regeringsförklaringen aviserat olika

åtgärder på familjepolitikens område. Att ge bättre

förutsättningar för trygga familjer och för barnens uppväxt och

omvårdnad anges i förklaringen som en av de allra viktigaste

uppgifterna för framtiden. Vidare har utskottet inhämtat att

regeringen avser att lägga fram förslag om ekonomiska insatser

för ensamföräldrarna. Regeringen förbereder också lagstiftning

som berör problemet med alltför stor skuldsättning i många

hushåll. Riksdagen bör inte föregripa behandlingen av

regeringens förslag i dessa frågor. Utskottet avstyrker därför

motionerna So215 (m) yrkande 3, So276 (c) yrkande 10, So601 (s),

So329 (c), So638 yrkande 1 (c) och So299 (s).

De bostadslösas situation

Motionerna

I motion 1989/90:So268 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en analys av behovet av alternativt

boende för bostadslösa utförs (yrkande 1) och att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att efter genomförd analys bör planeras dels behovet av

ekonomiska medel för nästa budgetår, dels start för utbyggnad i

samarbete med landsting och kommuner (yrkande 2).

Motionärerna föreslår att socialstyrelsen skall utforma direktiv

för kommunerna att genom uppsökande verksamhet söka uppskatta

behovet av sängplatser för de bostadslösa. Vidare föreslås att

kommunerna skall upplåta hus där grava missbrukare under viss

uppsikt kan erbjudas någon form av eget boende. Stat, landsting

och kommuner bör enligt motionärerna tillsammans arbeta för att

finna en lösning på det sociala problemet med bostadslösa.

I motion 1990/91:So219 av Ulla Tillander m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av forskning om de hemlösas

situation (yrkande 1). Det finns enligt motionärerna ett

stort behov av forskning som inriktas på att ge svar på frågor

som t.ex. berör orsaken till hemlöshet och varför antalet

hemlösa ökar.

I motion 1990/91:So220 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

en analys av behovet av alternativt boende för bostadslösa

utförs enligt vad i motionen anförts (yrkande 1), att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den i

samarbete med stat, landsting och kommuner bör starta i motionen

angivna åtgärder för de bostadslösa (yrkande 2) samt att

riksdagen hos regeringen för nästa budgetår begär en beräkning

av statens ekonomiska bidrag till kommunerna (yrkande 3). I

motionen föreslås att socialstyrelsen utformar direktiv för

kommunerna att genom uppsökande verksamhet söka uppskatta

behovet av sängplatser för de bostadslösa. Vidare föreslås att

kommunerna skall upplåta hus där grava missbrukare under viss

uppsikt kan erbjudas någon form av eget boende. Stat, landsting

och kommuner bör enligt motionen samarbeta för en lösning på det

sociala problemet med bostadslösa, och en ekonomisk plan för fem

år bör upprättas.

I motion 1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en

analys blir gjord av bostadsbehovet bland bostadslösa ungdomar

och att sedan åtgärder vidtas för att skapa små billiga bostäder

samt ge natthärbärge för de akut bostadslösa ungdomarna

(yrkande 11). Det är enligt motionärerna viktigt att det

finns bra och billiga bostäder inte bara för skötsamma ungdomar

utan också för dem som kommer snett i samhället. Socialstyrelsen

bör enligt motionärerna utforma direktiv för hur kommunerna

genom uppsökande verksamhet skall söka uppskatta behovet av

sängplatser för de bostadslösa missbrukarna.

I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bostadslösa missbrukare (yrkande 14).

I motionen anförs att initiativ måste tas för att lösa

bostadssituationen för de bostadslösa missbrukarna. Olika typer

av kollektiva boendeformer kan enligt motionärerna vara en

lösning för denna grupp.

Bakgrund

Socialstyrelsen har i rapporten Från hyresskuld till

avhysning (SoS-rapport 1989:36) bl.a. lämnat förslag till

förändringar av lagstiftningen om avhysning. I rapporten

redovisas också resultatet av en kartläggning som gjorts av

socialnämndernas handläggning av avhysningsärenden samt

statistik om avhysningar och de avhysta. I rapporten aviserar

socialstyrelsen bl.a. överläggningar med bostadsmarknadens

parter för att diskutera de avhystas och bostadslösas situation

samt en konferens med representanter för kommun, landsting m.fl.

för att diskutera bostadsförsörjningen ur socialpolitiskt

perspektiv. Enligt vad utskottet inhämtat har dessa

sammankomster ännu inte ägt rum.

Socialstyrelsen har också utarbetat allmänna råd för

socialnämnderna vid handläggning av avhysningsärenden, Inför

avhysningen, 1991:7. I dessa påtalas bl.a. att

socialnämndernas uppgift är att dels förebygga att någon

förlorar sin bostad, dels biträda vederbörande om så ändå skulle

ske.

Av en promemoria upprättad inom socialstyrelsen den 19 juni

1991 med titeln Hemlöshet i Sverige -- ett försök att ge en

bild av hemlöshet och de hemlösas situation framgår bl.a.

följande. Antalet hemlösa i vid bemärkelse i Sverige beräknas

med grova siffror uppgå till 8000--9000 människor. I

Stockholm uppskattas antalet hemlösa män vara 3000--5000.

Antalet hemlösa kvinnor uppskattas vara 500--1000. I Göteborg

och Malmö beräknar man gruppen hemlösa till drygt 700 personer.

Enligt promemorian föreligger uppgifter om att hemlöshet

förekommer även i landsortsstäder. När det gäller uteliggarna

uppskattar socialförvaltningen i Stockholm antalet till 50--100

personer. Socialförvaltningen i Malmö uppskattade 1989 antalet

renodlade uteliggare till ett tjugotal. Pålitlig regelbunden

statistik om hemlöshet saknas dock. Därför är det enligt

promemorian ingen som säkert vet om gruppen hemlösa ökar eller

minskar. Enligt promemorian är tendensen att de hemlösa utgörs

av allt yngre personer, att de har mer psykiska störningar och

allt sämre kontakt med arbetsmarknaden. Rekryteringen sker

framför allt bland lågavlönade och bland arbetargrupper. Det är

vanligt med trassliga uppväxtförhållanden. I en undersökning i

Stockholm 1988 bland härbärgeshyresgästerna bedömdes 75 % ha

allvarliga missbruksproblem.

Inom socialförvaltningen i Stockholm bedriver en särskild

enhet, Byrån för bostadslösa män, förmedling av korttidslogi

samt uppsökande verksamhet bland bostadslösa. Byrån har för

närvarande ca 1 000 personer aktuella i olika boendeformer. Av

dessa är en tredjedel finska män. Enligt byrån har

socialförvaltningen tillgång till drygt 100 platser för

korttidsboende på härbärgen. Olika kyrkor och religiösa samfund

har ca 60 härbärgesplatser varav hälften är öppna endast under

vinterhalvåret. En frivilligorganisation driver ett daghärbärge

som erbjuder möjligheter att äta, duscha, tvätta kläder m.m. På

hotellhem finns ca 1400 platser. Hälften av dessa är dock för

närvarande upptagna av asylsökande. På inackorderingshem finns

omkring 500 platser. Vidare ordnar socialförvaltningen

försökslägenheter åt dem som bedöms klara av att bo i sådana.

Enligt byrån har man i stort sett tillräckliga resurser för att

ta emot de hjälpsökande. Ett problem är dock de svårplacerade

tyngsta missbrukarna.

Dåvarande regeringen beslutade i september 1989 att tillsätta

en parlamentarisk kommitté för att göra en översyn av

hyreslagstiftningen (dir. 1989:44). Enligt direktiven för

kommittén skall bl.a. övervägas om de nuvarande reglerna för

förverkande av hyresrätt vid dröjsmål med betalning av hyran bör

ersättas med regler som ger större utrymme för en bedömning av

omständigheterna i det enskilda fallet. En fråga som kommittén

särskilt bör ta upp är enligt direktiven svårigheterna att

åstadkomma rättelse eller avhysning av störande hyresgäster.

Kommitténs utredningsarbete bör enligt direktiven vara avslutat

före utgången av innevarande år.

Tidigare riksdagsbehandling

I betänkandet 1989/90:SoU14 (s. 36 f.) behandlade

utskottet ett antal motioner rörande de bostadslösas situation.

Utskottet inhämtade yttranden över motionerna från

socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet,

Föreningen Sveriges soccialchefer, Stockholms kommun, Göteborgs

kommun, Malmö kommun samt Stadsmissionen. I betänkandet ges en

sammanfattning av yttrandenas innehåll. Utskottet anförde bl.a.

att det delade motionärernas uppfattning att det är ovärdigt ett

välfärdssamhälle att människor står helt utan bostad och att det

också strider mot syftet i vår sociallagstiftning. Utskottet

underströk vikten av att kommunerna kontinuerligt ägnar de

bostadslösas problem stor uppmärksamhet och att de ser till att

stödinsatserna blir så effektiva som möjligt. Utskottet delade

motionärernas uppfattning att det behövs ett starkare engagemang

från bostadsmarknadens parter beträffande missbrukarnas

svårigheter att få en egen bostad och såg med tillfredsställelse

att socialstyrelsen avsåg att ta initiativ till överläggningar

med parterna. Utskottet avstyrkte de aktuella motionerna (res.

fp, c och mp). Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet har vid ett flertal tillfällen uttryckt sin oro över

situationen med de många bostadslösa i samhället. Det rådande

förhållandet är enligt utskottets mening oacceptabelt. Det är i

första hand en uppgift för kommunerna att se till att människor

har ett ordnat boende. Utskottet vill på nytt understryka vikten

av att kommunerna kontinuerligt ägnar de bostadslösa stor

uppmärksamhet och att de ser till att stödinsatserna blir så

effektiva som möjligt. Vidare förutsätter utskottet att

socialstyrelsen nu tar initiativ till de överläggningar med

berörda parter som styrelsen en längre tid aviserat. Utskottet

noterar i sammanhanget att den nya regeringen i

regeringsförklaringen uttalat att bostadspolitiken skall

inriktas på att alla skall ha möjlighet till en bra bostad till

ett rimligt pris.

Med det sagda anser utskottet att riksdagen för närvarande

inte bör ta något initiativ i dessa frågor. Utskottet avstyrker

därför motionerna So268 (mp), So219 (c) yrkande 1, So220 (mp),

So226 (mp) yrkande 11 och So336 (fp) yrkande 14.

Missbrukarvård m.m.

Tillgången på vårdplatser, olika vårdformer m.m.

Motionerna

I motion 1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna dels vad

i motionen anförts om vården av alkoholmissbrukare (yrkande

7), dels om att den aviserade beredningen av socialtjänstlagen

bör ges tilläggsdirektiv rörande nuvarande LVM-lagen i enlighet

med vad som anförts i motionen (yrkande 8 delvis) samt dels

om anlitande av ideella organisationer i vårdarbetet (yrkande

11). Enligt motionärerna måste insatser för alkoholmissbrukare

göras i ett så tidigt skede av missbruket som möjligt. Vidare

måste vården koncentreras på dem som ännu inte har ett

långvarigt missbruk bakom sig. Motionärerna har förslag om en ny

LVM-lag enligt vilken stöd och behandling skall ske på tre

nivåer. Frivilliga åtgärder föreslås som ett första steg,

därefter övervakning och andra föreskrifter från socialnämnden.

Som ett sista steg föreslås frihetsberövande åtgärder. Dessutom

är det enligt motionärerna viktigt att en LVM-lag ger möjlighet

till s.k. kontraktsvård. Motionärerna anför vidare att all

erfarenhet visar att alternativa behandlingsformer och det

engagemang som kommer till uttryck i dessa bör stimuleras och

uppvärderas. Motionärerna anser slutligen att stat och kommun

med hänsyn till de långa väntetiderna för dem som behöver vård

och rehabilitering måste använda sig av de enskilda

organisationer som med kort varsel kan erbjuda sin hjälp.

I motion 1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om narkomanvården (yrkande 11).

Motionärerna anser att antalet platser på behandlingshemmen

behöver utökas och att alternativa behandlingsformer måste

utvecklas. Väntetiderna för intagning till frivillig

missbrukarvård måste förkortas radikalt enligt motionärerna, och

besked om intagning bör ges inom tre dagar. En samordning av

samhällets totala resurser för vården av missbrukare måste ske

för att vården skall kunna bedrivas som en pågående process med

akutvård, motivationsvård och eftervård. (Motiveringen finns i

motion 1990/91:Ju821.)

I motion 1990/91:So286 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en fungerande vård för narkotikamissbrukare.

Motionärerna påpekar vikten av att ingripande sker i tid, då

möjligheten att hejda ett påbörjat missbruk med åtföljande

brottslighet är störst och narkotikans vidare utbredning kan

begränsas. Motionärerna framhåller också att vården skall kunna

ges under så lång tid att den kan bryta missbrukarnas medicinska

och psykiska beroende. De menar att vårdlagarna inte ger de

nödvändiga möjligheterna att göra insatser i tid eller under

tillräckligt lång tid. (Motiveringen finns i motion

1990/91:Ju826.)

I motion 1990/91:So443 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att sjukvården och socialtjänsten får bättre

tillgång till psykologisk expertis (yrkande 2). Motionärerna

menar att hälften av våra sjukdomar beräknas vara psykosomatiskt

betingade och att en minskning av dagens kroppsliga och

själsliga utslagning är nödvändig.

Bakgrund

Enligt 11 § tredje stycket SoL skall socialnämnden aktivt

sörja för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård

som han behöver för att komma ifrån missbruket. Nämnden skall i

samförstånd med den enskilde planera hjälpen och vården och noga

bevaka att planen fullföljs. Av 23 § SoL framgår att behovet

av hem för vård eller boende inom varje landstingskommun skall

tillgodoses av landstingskommunen och kommunerna i området.

JO Norell-Söderblom framhåller i ett beslut den 26 mars

1990 i anledning av att missbrukare inom Stockholms län inte

kunnat beredas vård till följd av otillräckliga resurser, att de

missförhållanden som råder inom missbrukarvården ställer krav på

lagstiftningsändringar så att tillgången på LVM-vård tryggas.

Det bör enligt henne övervägas om det inte av lagen bättre skall

framgå vem som skall vara huvudman för vården. Vidare bör

samverkansformerna mellan landstingsområdena utvecklas

ytterligare. Hon anser också att förutsättningarna för att genom

ändringar i statsbidragsreglerna trygga tillgången på

beredskapsplatser vid LVM-hemmen bör övervägas.

I samråd med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet

har socialstyrelsen i juni 1990 avlämnat en Rapport angående

inventering av behov och resurser inom den tunga missbrukar-

och ungdomsvården. I rapporten sägs att institutionsvården

genomgår en omstrukturering med minskning av antalet vårdplatser

på framför allt de större, offentligt drivna institutionerna.

Samtidigt pågår en kraftig nyetablering av framför allt små

institutioner med enskilda huvudmän. Inom vuxenvården drivs

hälften av alla platser som finns för frivillig vård i enskild

regi. Genom bl.a. socialstyrelsens uppföljning av

missbrukarvården har framkommit att ökningen av klienterna inom

öppenvården i kombination med avsaknaden av alternativa

vårdformer skapat en ökad efterfrågan på institutionsvård.

Bristen på platser som kan ta emot särskilt vårdkrävande

klienter gör situationen för dessa grupper mycket svår,

framhålls i rapporten. Den omfattande nyetableringen av främst

privata vårdhem kan inte tillgodose detta behov. Under flera år

och i synnerhet efter den nya LVM har enligt rapporten

efterfrågan på LVM-platser överstigit antalet tillgängliga

platser. Vidare har den ökade efterfrågan av tvångsvård under

senare år inneburit att de frivilliga placeringarna i allt högre

grad har skett inom den privata vården. När det gäller den tunga

ungdomsvården visar enligt rapporten alla undersökningar

entydigt att platsantalet vid de särskilda ungdomshemmen

(tidigare § 12-hem) är otillräckligt.

I anledning av ett regeringsuppdrag i december 1989 att

analysera utvecklingen vad avser missbrukarvården samt barn- och

ungdomsvården i enskild regi har socialstyrelsen publicerat

rapporten Privat och offentligt i vården (SoS-rapport

1991:27). I rapporten anförs bl.a. att den enskilda vården har

legat väl

framme när det gäller att utveckla nya metoder inom främst

missbrukarvården och att detta också har inspirerat den

offentliga vården. Tiden från beslut till genomförande har också

varit kortare i enskild vård. Enligt rapporten har den enskilda

vården lägre avgifter för samma inriktning på vården men

tenderar trots det att kunna betala bättre löner till personalen

än offentlig vård. Under förutsättning att kommunerna har klara

mål för institutionsvården i det enskilda fallet, en bra

marknadsöverblick och förmåga att göra effektiva upphandlingar

av vård, bidrar den enskilda vården enligt socialstyrelsen till

ett större utbud och bättre differentiering. Samtidigt anförs

att vården av socialt utslagna missbrukare riskerar att få

minskade resurser på grund av att en större del av kommunala

medel går till att betala enskild vård för socialt relativt

etablerade missbrukare och att tendensen att marknadskrafterna

söker sig till säkra och lätta inkomster påverkar också den

offentliga vården i samma riktning. Enligt socialstyrelsen måste

kommunerna bygga upp en bättre beställarkompetens.

Tillsynsorganisationen måste förstärkas och reglerna för

tillstånd skärpas. Vidare bör skapas ett enhetligt

huvudmannaskap för den offentliga vården.

I samarbete med statens pris- och konkurrensverk (SPK)

genomför socialstyrelsen för närvarande en undersökning i

Västerbottens och Norrbottens län avseende

konkurrensförhållanden inom vården, kommunernas

beställarkompetens m.m.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Frågor om vård enligt LVM behandlades utförligt av utskottet i

betänkandet SoU 1987/88:25 i anledning av proposition

1987/88:147 om tvångsvård av vuxna missbrukare m.m. Utskottet

tillstyrkte propositionens förslag om möjligheter till att

ingripa tidigare och framhöll att det måste vara möjligt att

kunna avbryta ett destruktivt missbruksbeteende innan allvarliga

skador hade uppstått. Vad gäller vårdtidens längd framhöll

utskottet att det finns starka behandlingsmässiga skäl som talar

för en relativt lång vårdtid. LVM-vården skall ses som en

utgångspunkt för motivationsarbete och planering av vård- och

stödinsatser. Utskottet ansåg, med ett sådant synsätt och då ett

frihetsberövande alltid är ett djupt ingrepp i den enskildes

liv, att sex månader som en längsta vårdtid är en rimlig

avvägning. När det gäller kontraktsvård uttalade utskottet att

det av rättssäkerhetsskäl är betänkligt med ett system där man

inom ramen för frivillig vård bygger in tvångsåtgärder för vilka

inte uppställs lika stränga krav som för vård enligt LVM.

I betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 23 f.) anförde utskottet

att det vid upprepade tillfällen behandlat frågor om bristen på

vårdplatser inom missbrukarvården och problemen med långa

väntetider. Utskottet ansåg att det är mycket allvarligt att

bristen på behandlingshemsplatser består liksom de långa

väntetiderna. Utskottet underströk därför nödvändigheten av att

landsting och kommuner lever upp till sitt ansvar att tillgodose

behovet av hem för vård eller boende framför allt när tvångsvård

utdömts. Utskottet påminde vidare om att det vid flera

tillfällen understrukit betydelsen av de privata

behandlingsalternativen inom missbrukarvården och erinrade på

nytt om dessa uttalanden. Med hänsyn till det arbete som pågick

vid socialstyrelsen ansåg utskottet att riksdagen nu borde avstå

från att ta något initiativ i frågan. Vad beträffar frågor om

tvångsingripande, vårdtidens längd och kontraktsvård anförde

utskottet att det vidhöll den inställning som det redovisat i

betänkandet SoU 1987/88:25 (res. m, fp och c). Riksdagen följde

utskottet.

I proposition 1990/91:96 om statsbidrag till

missbrukarvård och ungdomsvård m.m. föreslogs en tillfällig

omläggning av statsbidraget till missbrukarvård och ungdomsvård

i syfte att ge förutsättningar för en snabb utbyggnad av

institutionsresurserna för de mest utsatta ungdomarna och

missbrukarna. Innebörden av omläggningen var att en större del

av statsbidraget skulle ges i form av platsbidrag och att medel

skulle avsättas, inom nuvarande finansiella ramar, för ett

tillfälligt anordningsbidrag avseende åren 1991 och 1992.

Riksdagen bereddes också tillfälle att ta del av riktlinjerna

för arbetet med att åstadkomma en förändrad organisation av

institutionsvården för de mest utsatta ungdomarna och

missbrukarna.

I sitt betänkande 1990/91:SoU14 (s. 24 f.) i anledning av

propositionen och ett antal motioner som väckts i anslutning

till denna anförde utskottet att den nödvändiga utbyggnaden och

differentieringen av institutionsvården inte har ägt rum. Enligt

utskottet borde ett principbeslut fattas om att staten skall

vara huvudman för tvångsvården i de särskilda ungdomshemmen.

Regeringen borde snarast återkomma till riksdagen med förslag i

enlighet med de riktlinjer utskottet angett. Enligt utskottet

måste frågan om hur det framtida stödet till missbrukarvården

skall utformas också övervägas i sammanhanget. Även frågor som

rör missbrukarvårdens innehåll och utformning kan behöva belysas

ytterligare. Vad utskottet anfört borde ges regeringen till

känna. För att den planerade utbyggnaden inte skall stanna av

tillstyrkte utskottet propositionens förslag om införande av ett

tillfälligt anordningsbidrag avseende ungdomsvård och

missbrukarvård. Utskottet avstyrkte bifall till propositionens

förslag i övrig del. Riksdagen följde utskottet.

I anledning av riksdagens beslut tillsatte dåvarande

regeringen en utredning om institutioner inom ungdomsvården

och missbrukarvården (dir. 1991:55). Enligt direktiven skall

utredningen behandla bl.a. de administrativa och ekonomiska

frågor som hänger samman med att staten skall överta

huvudmannaskapet för de särskilda ungdomshemmen. Även

missbrukarvårdens situation bör enligt direktiven genomlysas.

Det gäller bl.a. frågan om huvudmannaskapet för LVM-vården. Även

frågor som rör missbrukarvårdens innehåll och utformning kan

komma att behöva belysas ytterligare, sägs det i direktiven.

Utredningen skall vara slutförd den 15 januari 1992.

Utslussning

Motionen

I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utslussning av behandlade missbrukare

(yrkande 13). Motionärerna framhåller att arbetet med

återanpassning av missbrukare kräver samverkan mellan

socialtjänsten, arbetsförmedlingen, bostadsförmedlingen samt

parterna på arbets- och bostadsmarknaden.

Bakgrund

Enligt 30 § LVM skall socialnämnden aktivt verka för att

den enskilde efter vårdtiden får bostad och arbete eller

utbildning samt se till att han får personligt stöd eller

behandling för att varaktigt komma ifrån sitt missbruk. I

bestämmelsen klargörs på ett tydligare sätt än i den tidigare

lagstiftningen att socialnämnden har en skyldighet att se till

att den enskilde efter vårdtiden får fortsatt stöd.

I LVM-propositionen (1987/88:147) anfördes bl.a. följande (s.

106).

Att socialnämnden skall aktivt verka för att missbrukaren

efter vårdtiden får bostad och arbete eller utbildning innebär

en långt gående skyldighet för nämnden. Som regel skall dessa

insatser kunna utnyttjas av den enskilde när han lämnar

LVM-hemmet. Utgångspunkten måste vara att den som skrivs ut inte

skall behöva återvända till en miljö och livssituation där han

har små utsikter att hålla sig ifrån missbruket. För att kunna

fullgöra sin skyldighet enligt bestämmelsen måste socialnämnden

på ett tidigt stadium planera för utskrivningen. Missbrukarens

kontaktman har här en viktig arbetsuppgift. Vidare krävs ett väl

fungerande samarbete mellan socialnämnd och bl.a.

arbetsförmedling, bostadsförmedling samt skola. Att åtgärderna

kräver samråd med den enskilde följer av socialtjänstlagen och

har på grund härav inte tagits in i lagtexten.

Enligt 9 § LVM skall socialnämnden utse en kontaktman för

missbrukare som bereds vård med stöd av LVM och som skall följa

missbrukaren under hela vårdtiden. Efter vårdtidens slut kan,

under förutsättning att den enskilde själv vill det, en

kontaktperson utses enligt SoL.

I proposition 1984/85:19 om en samordnad och intensifierad

narkotikapolitik anfördes bl.a. (s. 41) att vägen tillbaka

in i samhället för narkotikamissbrukare som genomgått behandling

oftast är lång. Den fysiska och psykiska stabiliteten måste

byggas upp. Kompletterande studier, arbetslivspraktik och en

meningsfull fritid är viktiga förutsättningar för ett drogfritt,

självständigt liv. Utslussningen är därför en väsentlig del av

vården, uttalades i propositionen.

Socialstyrelsen stödjer olika utvecklingsprojekt om

utslussning från missbrukarvård. En sådan utslussningsverksamhet

vid stiftelsen Vallmotorp finns beskriven i boken En positiv

utspark i livet, stiftelsernas skriftserie nr 3.

Enligt direktiven (1991:55) för utredningen om institutioner

inom ungdomsvården och missbrukarvården bör utredningen

särskilt uppmärksamma eftervårdens utformning och innehåll vid

de särskilda ungdomshemmen. Även frågor om missbrukarvårdens

innehåll vad avser tvångsvården bör enligt direktiven belysas av

utredningen.

Tidigare riksdagsbehandling

I betänkandet 1990/91:SoU6 behandlade utskottet en motion

(fp) om utslussning av behandlade missbrukare. Utskottet

underströk att det för vårdens resultat är av avgörande

betydelse hur de fortsatta stödinsatserna inom den öppna vården

utformas och genomförs. Socialnämnden är också, anmärkte

utskottet, skyldig att i samverkan med andra planera och ordna

sådana stödinsatser. Utskottet konstaterade att frågan hade

uppmärksammats av olika myndigheter och ansåg därför inte att

något initiativ från riksdagen behövdes (res. fp). Riksdagen

följde utskottet.

Kvinnliga missbrukare m.m.

Motionerna

I motion 1990/91:So294 av Karin Israelsson m.fl. (c, fp,

mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ökad forskning om kvinnors bruk

av alkohol och läkemedel (yrkande 1) och att riksdagen hos

regeringen begär en kartläggning av antalet nyfödda barn med

alkoholskador (yrkande 2). Enligt motionen borde mer

uppmärksamhet ägnas åt kvinnornas alltmer tilltagande konsumtion

av alkohol. Kvinnor skadas betydligt tidigare på grund av

alkoholkonsumtion än män, anförs det i motionen, och det är

därför av stor vikt att deras problem tidigt upptäcks och

behandlas. Det krävs enligt motionen ökade resurser för

forskning om kvinnor och alkohol- och blandmissbruk. Vidare

anges att det varje år föds ett 50-tal barn med bestående

mentala skador till följd av mammans alkoholkonsumtion och att

det inte finns någon uppföljning eller ständigt pågående

undersökning kring detta problem. Skadefrekvensen bör enligt

motionen följas av socialstyrelsen.

I motion 1990/91:So330 av Margareta Winberg och Maj Britt

Theorin (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om användning av alternativa

behandlingsformer i större utsträckning för att minska

förskrivningen av lugnande medel och om speciell kvinnovård som

en naturlig och vedertagen del av kriminalvård, psykiatrisk vård

och missbruksvård. Enligt motionärerna finns inom vården många

bra exempel på att det finns fördelar med behandlingsgrupper

enbart för kvinnor. Flertalet av dessa projekt är finansierade

av organisationer och företag utanför den gemensamma sektorn,

och de har enligt motionen svårt att få gehör inom samhällets

organisation av vården.

I motion 1990/91:So638 av Gunilla André och Kerstin Starrin

(c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om forskning om och vård av

drogmissbrukande kvinnor (yrkande 6). I motionen anförs att

vård av kvinnliga missbrukare skall ske i en miljö med enbart

kvinnor och att forskning om unga kvinnors missbruk måste

initieras. (Motiveringen finns i motion 1990/91:A812.)

Bakgrund

Utredningen om det ofödda barnet (dir. 1984:36) redogjorde i

betänkandet Skydd för det ofödda barnet 1. Åtgärder vid

missbruk m.m. under graviditet (SOU 1987:11) bl.a. för

kunskapsläget i fråga om missbruk under graviditet och för de

insatser som på olika håll görs på området. Enligt utredningen

är det bl.a. viktigt att socialtjänsten skapar bättre resurser

för att ta emot blivande mödrar som behöver hjälp för att komma

från sitt missbruk. Utredningen konstaterade att forskningen i

fråga om missbruk under graviditet blivit allt intensivare

världen över och att allt fler forskningsresultat har

redovisats.

Socialstyrelsen har under senare år ägnat frågan om missbruk

bland kvinnor ökad uppmärksamhet. Styrelsen har lämnat stöd till

stiftelsen Kvinnoforum som bl.a. initierat insatser för

utbildning, utveckling och utvärdering när det gäller vården av

kvinnliga missbrukare. Styrelsen har också gett stöd för att

starta behandlingshem för kvinnliga missbrukare. Stöd har vidare

utgått till projekt som uppmärksammat situationen för barn till

missbrukare.

Stiftelsen Kvinnoforum stödjer olika forskningsprojekt som

är inriktade på missbrukande kvinnor. Dessutom stödjer

Socialvetenskapliga forskningsrådet, SFR, ett antal

forskningsprojekt kring missbrukarfrågor. Tillsammans förbereder

stiftelsen och rådet ett större forskningsprojekt om kvinnors

ohälsa som särskilt skall uppmärksamma missbrukande kvinnor.

Den 1 januari 1992 startar det nyinrättade

folkhälsoinstitutet sin verksamhet. Institutets verksamhet

skall enligt proposition 1990/91:175 om vissa folkhälsofrågor

(s. 110 f.) bedrivas i form av särskilda program. Ett av dessa

program kommer att vara inriktat på drogprevention, ett annat på

barn och ungdom resp. utsatta kvinnor. Enligt propositionen har

kvinnor anammat ett manligt dryckesmönster. Den ökande

alkoholkonsumtionen särskilt bland yngre kvinnor ökar risken för

alkoholrelaterade skador också bland kvinnor. Denna negativa

utvecklingstendens vad avser kvinnors hälsa har inte

uppmärksammats tillräckligt. Inom folkhälsoinstitutets program

för utsatta kvinnor bör enligt propositionen dels en

kartläggning göras av hälsa ur ett kvinnoperspektiv, dels

strategiska insatser intensifieras som i första hand kan

förbättra hälsans villkor för de kvinnor som är utsatta för de

största hälsoriskerna. Institutet bör också, anförs det i

propositionen, stödja forskningsinsatser inom alkohol- och

drogområdet.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat motioner om

kvinnliga missbrukare och därmed sammanhängande frågor. I

betänkandet 1989/90:SoU14 (s. 33 f.) ges en bakgrund och en

redogörelse för tidigare riksdagsbehandling. Utskottet framhöll

i anledning av ett antal motioner behovet av insatser för

kvinnliga missbrukare och anförde att de bör ägnas större

uppmärksamhet inom vården och forskningen. Detta gäller, anförde

utskottet, inte minst beträffande de gravida missbrukarna mot

bakgrund av de risker som alkohol och andra droger innebär för

foster. Enligt utskottet måste behandlingsinsatserna anpassas

efter kvinnornas speciella behov. Särskild information om

kvinnors missbruk bör utgå till beslutsfattare och personal inom

all missbruksvård. Kunskaper om kvinnors missbruk bör ingå i

utbildningen av behandlingsassistenter. Vidare bör, påtalade

utskottet, behovet av särskilda behandlingsinstitutioner för

kvinnliga missbrukare beaktas i kommunernas vårdresursplaner.

Vad utskottet anfört borde ges regeringen till känna. Riksdagen

följde utskottet.

I anledning av riksdagens beslut uppdrog dåvarande regeringen

i april i år åt socialstyrelsen att analysera effekterna av

gjorda insatser samt bedöma vilka ytterligare åtgärder som

behöver vidtas inom området.

Vid behandlingen av budgetpropositionen, bil. 7, anslaget H 3,

våren 1990, betänkandet 1990/91:SoU12, uttalade utskottet

att det är angeläget att de insatser som av frivilliga

organisationer görs för att hjälpa kvinnliga missbrukare och för

att utveckla vården för dem får stöd. Stiftelsen Kvinnoforum gör

enligt utskottet ett värdefullt arbete. Utskottet noterade också

att Kvinnoforum har fått bidrag från socialstyrelsen för sin

verksamhet. Enligt budgetpropositionen borde en del av anslaget

för utvecklings- och försöksverksamhet kunna användas för

insatser för kvinnliga missbrukare. Det borde alltså, anförde

utskottet, finnas möjlighet för Kvinnoforum att få ytterligare

bidrag för sin verksamhet.

I anledning av dåvarande regeringens proposition 1990/91:175

om vissa folkhälsofrågor och motionsyrkanden angående alkohol-

och drogforskning som väckts i anledning härtill framförde

utskottet i betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 69 f.) bl.a. att

det tidigare uttalat att ytterligare ansträngningar behövs för

att intensifiera forskning på området. Utskottet hänvisade till

att det folkhälsoinstitut som föreslogs bli inrättat i

propositionen skall följa alkohol- och drogutvecklingen samt

stödja forskningsinsatser inom alkohol- och drogområdet.

Institutet skall också initiera eller genomföra forsknings- och

utvecklingsarbete inom de områden som bedöms eftersatta.

Utskottet utgick från att folkhälsoinstitutet därvid beaktar de

förslag till forskningsarbete som framfördes i de aktuella

motionerna (m, fp, c och v). Utskottet avstyrkte motionerna.

Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet noterar att den nya regeringen i

regeringsförklaringen har aviserat att den avser att tillsätta

en bred alkoholpolitisk kommission för att bl.a. göra en

utvärdering av alkoholistvården. Regeringen har också ställt i

utsikt olika åtgärder på narkotikaområdet. Det nyinrättade

folkhälsoinstitutet skall ägna särskild uppmärksamhet åt bl.a.

kvinnliga missbrukare och stödja forskningsinsatser inom

alkohol- och drogområdet. Vidare har socialstyrelsen fått i

uppdrag att analysera effekterna av hittills gjorda insatser för

kvinnliga missbrukare och bedöma vilka ytterligare åtgärder som

behövs på området. Med hänsyn till det anförda bör enligt

utskottets mening riksdagen inte ta något initiativ i anledning

av motionsyrkandena. Utskottet avstyrker därför motionerna So215

(m) yrkandena 7, 8 delvis och 11, So276 (c) yrkande 11, So286

(m), So336 (fp) yrkande 13, So294 (c, fp, mp), So330 (s) samt

So638 (c) yrkande 6. Även motion So443 (mp) yrkande 2 avstyrks.

Behandlingshem för utvecklingsstörda med drogproblem

Bakgrund

I motion 1990/91:So233 av Karl Hagström m.fl. (s) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behandlingshem för utvecklingsstörda med

drogproblem. Enligt motionärerna har utvecklingsstörda svårt att

tillgodogöra sig vård på de behandlingshem som finns i dag. De

har också svårt att kommunicera med all den personal de kommer i

kontakt med när problemen uppstår. Följden blir att de

särbehandlas och att ingen eller ringa behandling erbjuds dem.

Motionärerna menar att det är viktigt att behovet av

högkvalificerade behandlingshem för utvecklingsstörda med

drogproblem undersöks och kartläggs och att därefter

behandlingshem för denna grupp uppförs.

Landstinget i Värmland driver sedan sju år tillbaka ett

särskilt inackorderingshem för utvecklingsstörda med

missbruksproblem. För närvarande vistas där fem

utvecklingsstörda på frivillig basis. De har tillgång till egna

rum samt gemensamma utrymmen. Personalen är specialiserad på att

ta hand om dessa utvecklingsstörda och stödjer dem olika sätt,

bl.a. genom att försöka ge dem en meningsfull fritid. Den

samarbetar även med en distriktsläkarmottagning. Landstinget ser

positivt på den bedrivna verksamheten och överväger att flytta

den till lokaler där de utvecklingsstörda kan få tillgång till

egna lägenheter.

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är viktigt

att även utvecklingsstörda med drogproblem erbjuds lämplig

behandling. Detta är i första hand en uppgift för kommuner och

landsting. Utskottet anser inte att riksdagen bör göra något

tillkännagivande i frågan. Motion So233 (s) avstyrks därför.

Vidareutbildning

Motionen

I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheter till vidareutbildning för

personal i missbrukarvården (yrkande 12). Motionärerna anser

att det är viktigt att personalen ges möjligheter till

vidareutbildning och handledning och att den får all den

uppmuntran den är värd.

Bakgrund

Socialstyrelsen har i anledning av ett regeringsuppdrag i

september 1988 inrättat en särskild enhet, Institutet för

kunskapsutveckling inom missbrukarvården (IKM), som sedan den

1 januari 1991 arbetar med insatser för fortbildning,

handledning och evaluering inom missbrukarvården. Institutet

skall vid vårdhögskolorna bygga upp en kursverksamhet för

anställda inom missbrukarvården. Vidare planerar institutet att

i egen regi ge särskilda kurser för anställda inom tvångsvården.

Studiematerial som skall användas för studiecirklar på

arbetsplatser är under utarbetande. En treterminers utbildning

inom institutet av handledare inom missbrukarvården har redan

påbörjats. På sikt planeras också en uppbyggnad av regionala

enheter som bl.a. skall utbilda personal som skall svara för

utvärdering av missbrukarvårdens innehåll, vårdresultat m.m.

Till institutet har knutits en referensgrupp med representanter

för bl.a. Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och

kriminalvårdsstyrelsen.

Tidigare riksdagsbehandling

I betänkandet 1990/91:SoU6 behandlade utskottet ett

motionsyrkande (fp) om vidareutbildning av personal i

missbrukarvården. Utskottet konstaterade att arbete pågår inom

socialstyrelsen när det gäller utbildning, handledning och

evaluering inom missbrukarvården och ansåg med hänsyn härtill

att riksdagen borde avstå från uttalanden i frågan (res. fp).

Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Med hänsyn till bl.a. den verksamhet som startat vid

socialstyrelsen när det gäller vidareutbildning av personal inom

missbrukarvården behövs enligt utskottet inte något

tillkännagivande av riksdagen i denna fråga. Motion So336 (fp)

yrkande 12 avstyrks därför.

Möjligheten att delegera beslut enligt socialtjänstlagen

Motionen

I motion 1990/91:So209 av Tom Heyman (m) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

delegationsförbudet i 48 § socialtjänstlagen. Motionären menar

att det av sekretess- och integritetsskäl är olämpligt att vissa

ärenden, bl.a. om adoption, så som socialtjänstlagen nu är

avfattad måste behandlas av hela socialnämnden och alltså inte

kan delegeras till mindre beslutandegrupper.

Gällande bestämmelser

Genom en ändring (SFS 1990:1403) av 4 § SoL gäller från

den 1 januari 1992 att kommunens uppgifter inom socialtjänsten

fullgörs av den eller de nämnder som kommunfullmäktige

bestämmer, samt att vad som i SoL eller annan författning sägs

om socialnämnd i förekommande fall gäller de nämnder som utses

av kommunfullmäktige. I 46 § SoL stadgas att vad som sägs i

SoL eller annan författning om en socialnämnd tillämpas också på

sociala distriktsnämnder.

Enligt 6 kap. 33 § i den nya kommunallag (SFS

1991:900) som träder i kraft den 1 januari 1992 får en nämnd

uppdra åt ett utskott, åt en ledamot eller ersättare eller åt en

anställd hos kommunen att besluta på nämndens vägnar i ett

ärende eller en viss grupp av ärenden. Från denna regel gäller

enligt 6 kap. 34 § samma lag undantag för bl.a. vissa

ärenden som anges i särskilda föreskrifter.

En sådan särskild föreskrift finns i 48 § SoL, av vilken

bl.a. framgår att uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar i

vissa föräldrabalksärenden inte får delegeras. Detta gäller

bl.a. socialnämnds skyldighet enligt 4 kap. 10 § första

stycket föräldrabalken att avge yttrande till domstol som har

att besluta om adoption.

Utskottets bedömning

Socialtjänstkommittén gör för närvarande en bred översyn av

socialtjänstlagen. Utskottet utgår från att även den aktuella

frågan om det anses lämpligt kan tas upp i sammanhanget.

Utskottet anser inte att riksdagen nu bör ta något initiativ i

anledning av motion So209 (m). Motionen avstyrks således.

Översyn av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga

(LVU)

Motionen

I motion 1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att den aviserade beredningen av

socialtjänstlagen bör ges tilläggsdirektiv rörande en översyn av

nuvarande LVU-lagen i enlighet med vad som anförts i motionen

(yrkande 8 delvis). Motionärerna menar att det i LVU bör

införas en motsvarighet till 26 § i gamla barnavårdslagen,

vilken innebar att de sociala myndigheterna i samarbete med

familjen hade en reell möjlighet att på ett tidigt stadium gå in

och hjälpa och stötta familjer där barnen riskerade att råka

illa ut fysiskt eller psykiskt. Enligt motionärerna inleddes

åtgärderna med att de sociala myndigheterna i samarbete med

familjen lade upp planer på åtgärder som syftade till att stötta

familjen. Hjälpte inte detta fanns det möjlighet för

barnavårdsnämnden att komma med förmaningar och eventuellt

varningar till familjen. Ledde inte dessa åtgärder till önskat

resultat kunde de sociala myndigheterna lämna föreskrifter. Som

ytterligare ett steg kunde beordras övervakning av det enskilda

barnet. Först som en sista åtgärd kunde beslut om

omhändertagande bli aktuellt. I motionen förordas att den

aviserade parlamentariska beredningen för översyn av

socialtjänstlagen får tilläggsdirektiv som innebär en översyn av

LVU i enlighet med vad som skisserats i motionen.

Gällande bestämmelser m.m.

Enligt 12 § SoL skall socialnämnden verka för att barn och

ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. Nämnden

skall i nära samarbete med hemmen främja en allsidig

personlighetsutveckling och en gynnsam social utveckling hos

barn och ungdom. Nämnden skall också med särskild uppmärksamhet

följa utvecklingen hos barn och ungdom som visat tecken till en

ogynnsam utveckling. Vidare skall nämnden i samarbete med hemmen

sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas

ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen

till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det

egna hemmet.

Enligt 1--4 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om

vård av unga, LVU, skall insatser för barn och ungdom göras i

samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare enligt

bestämmelserna i socialtjänstlagen. Beslut om vård oberoende av

samtycke skall fattas om det på grund av misshandel,

otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat

förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges

hälsa eller utveckling skadas. Sådan vård skall också beslutas

om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig

risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel,

brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande

beteende. Beslut om vård med stöd av lagen meddelas av

länsrätten efter ansökan av socialnämnden.

I 22 § LVU stadgas att socialnämnden under vissa angivna

förhållanden får besluta att den unge skall hålla regelbunden

kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller delta i

behandling i öppna former inom socialtjänsten. När ett beslut om

behandling meddelas skall en särskild behandlingsplan finnas.

I proposition 1984/85:171 framhölls i anslutning till

föreslagna tillägg till 12 § SoL bl.a. att avsaknaden av

möjligheter att vidta tvingande åtgärder med stöd av

socialtjänstlagstiftningen inte får innebära att socialtjänsten

står passiv och avvaktar till dess LVU blir tillämplig. Om

socialtjänstens befattningshavare misslyckas med att etablera en

kontakt med den unge bör man ändå följa utvecklingen genom

förnyade kontakter och uppsökande verksamhet, anfördes i

propositionen.

Tidigare riksdagsbehandling

I betänkandet 1989/90:SoU15 behandlade utskottet

regeringens proposition 1989/90:28 om ny lag med särskilda

bestämmelser om vård av unga och de motioner som väckts i

anledning av denna. Utskottet uttalade bl.a. (s. 45) att det är

mycket viktigt att socialnämnden arbetar förebyggande, särskilt

när det gäller familjer med sociala problem och i fråga om

ungdomar i utsatta situationer. Detta följer redan av

socialtjänstlagen. Ett ingripande med tvång bör i allmänhet inte

komma överraskande. Utskottet anförde vidare att de åtgärder,

t.ex. förmaning och varning samt föreskrifter för den unge,

vilka var möjliga enligt barnavårdslagen, hade kommit att sakna

praktisk betydelse långt innan barnavårdslagen upphörde att

gälla. Utskottet ansåg att de i propositionen föreslagna

möjligheterna till förebyggande åtgärder enligt LVU fick anses

vara tillräckliga och avstyrkte med det anförda de aktuella

motionerna (res. m). Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Den nya regeringen har i regeringsförklaringen förutskickat

olika åtgärder på familjepolitikens område för att ge bättre

förutsättningar för trygga familjer och för barnens uppväxt och

omvårdnad. Utskottet anser att regeringens förslag på detta

område inte bör föregripas. Motion So215 (m) yrkande 8 delvis

avstyrks därför.

Tillsynen över den privata vården

Motionen

I motion 1990/91:So490 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas

att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i

uppdrag att se över reglerna enligt vad i motionen sägs om

etiska regler för institutioner utanför hälso- och sjukvården

(yrkande 1) och att riksdagen hos regeringen begär att

socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta regler för

vårdgivarnas kompetens enligt vad i motionen anförts om behovet

av kompetens hos privata vårdgivare (yrkande 2). I motionen

anförs att det behövs etiska riktlinjer och annan reglering av

den vård som erbjuds vid sidan av den offentliga och att det bör

finnas en prövning av den yrkesmässiga kompetensen hos de

personer som skall öppna en institution.

Bakgrund

Enligt 69 § SoL skall enskild person eller sammanslutning

som vill inrätta hem för vård eller boende söka tillstånd hos

länsstyrelsen. Vidare anges att ett sådant hem står under

löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är

beläget.

I 10 § socialtjänstförordningen (1981:750) stadgas att vid

varje hem för vård eller boende skall finnas en person som

förestår verksamheten samt den personal som i övrigt behövs för

en ändamålsenlig verksamhet. Vidare anges att socialstyrelsen

efter visst samråd meddelar närmare föreskrifter om

kompetenskrav för föreståndare vid sådana hem som avses i 12 §

LVU (särskilda ungdomshem) och för hem för tvångsvård enligt 22

§ LVM.

Socialstyrelsen har utarbetat föreskrifter och allmänna

råd rörande hem för vård eller boende som drivs av enskilda

(SOSFS 1982:56). Av dessa framgår bl.a. att den person som

förestår verksamheten skall ha lämplig utbildning och/eller

erfarenhet. I föreskrifterna anges närmare vilken yrkesmässig

kompetens som bör ställas på föreståndare av olika typer av hem

som drivs av enskilda.

I direktiven för socialtjänstkommittén (s. 24) anförs att

det stora inslaget av privata vårdgivare inom vården av barn,

ungdomar och missbrukare motiverar en översyn av de regler som

finns för tillstånd och tillsyn av verksamheten. Enligt

direktiven bör kommittén överväga innehållet i och formerna för

tillsynen av såväl den kommunala socialtjänsten som de privata

vårdgivarnas verksamhet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan

om vilka villkor som bör vara förenade med tillstånd att driva

hem för vård eller boende och hur tillsynen över hemmen bör vara

utformad.

Utskottets bedömning

Socialtjänstkommittén har fått i uppdrag att se över reglerna

för tillstånd att bedriva privat vård och tillsynen över denna

vård. Något initiativ från riksdagen behövs därför inte.

Utskottet avstyrker motion So490 (v).

Utvärdering av sociala insatser

Motionerna

I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utveckling av metoder för uppföljning av

behandlingsresultaten vid olika vårdformer (yrkande 11).

Enligt motionärerna är behandlingsresultaten vid olika

vårdformer för unga missbrukare ofullständigt dokumenterade. De

anser därför att det är viktigt att uppföljningsmetoder

utvecklas för att man skall kunna få en uppfattning om hur väl

man lyckas i olika alternativ.

I motion 1990/91:So484 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om värdering av sociala insatser (yrkande 2).

Motionärerna anser att man bör utreda om det för socialtjänsten

bör finnas ett fristående organ för värdering av nytta, risker

och ekonomiska konsekvenser av olika vård- och

behandlingsinsatser.

Bakgrund

Socialberedningen konstaterade i sitt betänkande

Missbrukarna, Socialtjänsten, Tvånget (SOU 1987:22) att det

har gjorts få uppföljningsundersökningar om tvångsvårdens

resultat och effekter för olika grupper av missbrukare. Studier

som möjliggör jämförelser mellan effekter av tvångsvård och

andra vårdinsatser för tunga missbrukare saknades helt, liksom

jämförelser mellan effekter av tvångsvård och utebliven vård.

Det saknades också studier som belyser tvångsvårdens effekter på

sikt (s. 358).

I LVM-propositionen (prop. 1987/88:147 och i

riksrevisionsverkets, RRV, rapport 1988:273 framhölls

behovet av utvärderingar inom missbrukarvården.

Socialstyrelsen bedriver ett kontinuerligt arbete med

uppföljning och utvärdering av den sociala verksamheten på olika

områden.

Dåvarande regeringen uppdrog i april 1989 åt socialstyrelsen

att utreda informationsstrukturen m.m. för socialtjänsten. Som

ett första led i uppdraget har socialstyrelsen givit ut

rapporten Att beskriva socialtjänsten (SoS-rapport 1991:2).

Enligt socialstyrelsen ställer förändringarna inom den

offentliga sektorn nya krav på att kunna följa och utvärdera

kvalitet, måluppfyllelse och effektivt resursutnyttjande. Det

innebär också ökade informations- och statistikbehov på lokal

nivå för kommunernas planering, ledning, uppföljning och

utvärdering av socialsektorns verksamheter. Det innebär också

förstärkta anspråk på de statliga myndigheterna att följa upp

och utvärdera de sociala insatserna. I rapporten beskrivs bl.a.

hur en ny informationsstruktur för socialtjänsten skulle kunna

se ut. Under 1982 kommer ett slutligt förslag till en sådan

informationsstruktur att tas fram.

Socialstyrelsen erhöll i maj 1991 ett uppdrag från regeringen

att närmare utreda hur behovet av vetenskapligt grundade

utvärderingar av behandlingsmetoder och andra insatser inom

socialtjänstens individ- och familjeomsorg skall kunna

tillgodoses.

I anledning av uppdraget har socialstyrelsen i en promemoria

1991-09-30 med titeln Förslag till centrum för utvärdering

av metoder i socialt arbete lämnat förslag till en

särskild centrumbildning som inom socialstyrelsen skall verka på

området. Det föreslagna centrumet skall enligt socialstyrelsen

ur olika aspekter vetenskapligt värdera olika metoder och

insatser inom individ- och familjeomsorgen. Vidare skall

centrumet göra kunskapssammanställningar och bedömningar, sprida

information och verka för genomförande så att förändringar kan

ske till bättre och mer effektiva metoder. Centrumet skall också

fungera som kunskapscentrum när det gäller utvärdering av

metoder i socialt arbete och utveckla internationellt samarbete

på området. Om regeringen beslutar att centrumet skall inrättas

bör det enligt socialstyrelsen kunna starta sin verksamhet den 1

januari 1992.

Dåvarande regeringen tillkallade i maj 1991 en särskild

utredare för att göra en översyn av arbets- och

ansvarsfördelningen vad gäller statens insatser inom barn- och

ungdomsområdet i syfte att finna mer effektiva former för

samordning, utvärdering och uppföljning. Utredarens arbete skall

vara slutfört före utgången av april 1992 (dir. 1991:42).

Enligt direktiven för socialtjänstkommittén (s. 24 f.)

krävs att såväl statens som kommunernas och landstingens

uppföljnings- och utvärderingsinstrument förbättras. I

kommitténs uppdrag ingår därför att överväga vilken uppföljning

och utvärdering som bör ske av den kommunala socialtjänsten och

de privata vårdgivarnas verksamhet och hur detta arbete kan

underlättas och stärkas.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner om

behovet av utvärderingar inom socialtjänsten och

missbrukarvården. I betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 34)

hänvisade utskottet till det arbete som pågick på området och

ansåg mot bakgrund härav att något initiativ från riksdagen inte

behövdes. Då aktuella motioner (s och fp) avstyrktes därför

(res. fp). Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att det på olika håll pågår arbete som

syftar till att förbättra metoderna för utvärdering av olika

sociala insatser. Den nya regeringen har bl.a. att ta ställning

till ett förslag om att ett särskilt centrum skall inrättas för

dessa frågor. Enligt utskottets mening behövs mot denna bakgrund

inte något tillkännagivande från riksdagen. Utskottet avstyrker

motionerna So336 (fp) yrkande 11 och So484 (fp) yrkande 2.

Prostitution

Motionerna

I motion 1990/91:So227 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om intensifierade sociala insatser för de

prostituerade. Enligt motionärerna bedriver bl.a. socialtjänsten

ett mycket aktivt arbete dels av förebyggande karaktär, dels

genom direkta insatser för de prostituerade. Socialtjänstens

arbete är, anför motionärerna, mycket angeläget, inte minst som

ett sätt att försöka hindra spridningen av HIV/aids.

(Motiveringen finns i motion 1990/91:Ju617.)

I motion 1990/91:So242 av Gullan Lindblad (m) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att

komma till rätta med den ökade manliga prostitutionen i enlighet

med vad som anförts i motionen (yrkande 1) samt att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om nödvändigheten av organisationsstöd i

anledning av situationen (yrkande 2). Motionären anför att

trots att ansvariga myndigheter är medvetna om att

prostitutionen bland unga män fortsätter att öka görs inte

mycket för att kartlägga problemen och åtgärda dessa. Samtidigt,

sägs det i motionen, har frivilliga organisationer, däribland

RFSL, genom volontärverksamhet försökt att nå dessa unga män och

få dem från gatan.

Bakgrund

Socialstyrelsen följer kontinuerligt upp vad som på olika håll

görs för att komma till rätta med prostitutionen och de problem

som är kopplade till denna i form av drogmissbruk, smittorisk,

m.m. Socialstyrelsen samarbetar med de särskilda grupper som

inom socialtjänsten i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping

ägnar sig åt de prostituerade och håller sig informerad om

utvecklingen genom regelbundna träffar med främst de

socialarbetare som arbetar med prostitution. Under våren

innevarande år arrangerade socialstyrelsen ett nordiskt

seminarium om prostitution. Socialstyrelsen verkar vidare genom

ekonomiska bidrag m.m. för att vården av kvinnliga

drogmissbrukare -- som inte sällan är prostituerade i större

eller mindre utsträckning -- skall utökas och förbättras bl.a.

genom att fler behandlingshem för enbart kvinnor startas.

Inom justitiedepartementet pågår en utredning angående

kriminalisering av den s.k. könshandeln. Utredningens resultat

kommer att publiceras i en departementspromemoria under denna

höst. I promemorian kommer bl.a. att ges en allmän skildring av

hur prostitutionen har utvecklats sedan prostitutionsutredningen

avlämnade sitt betänkande.

Tidigare riksdagsbehandling

Socialutskottet har vid flera tillfällen behandlat olika

frågor om prostitution. Justitieutskottet beredde våren 1988

socialutskottet tillfälle att yttra sig över ett antal motioner

som rörde prostitution. I socialutskottets yttrande (SoU

1987/88:3y) finns en redogörelse för prostitutionen i Sverige,

som grundar sig på uppgifter i prostitutionsutredningens

betänkande SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, samt uppgifter

som framkom vid en av utskottet anordnad hearing i ämnet under

1988.

I det ovan nämnda yttrandet anförde socialutskottet att en väl

fungerande social verksamhet bland de prostituerade har visat

sig ge tämligen goda resultat när det gäller att få icke

missbrukande kvinnor att upphöra med prostitution. Utskottet

noterade i denna del att särskilda prostitutionsgrupper skapats

inom socialförvaltningarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och

Norrköping. En verksamhet av den typ som dessa grupper bedriver

med aktivt uppsökande av de prostituerade kvinnorna i deras

miljöer, då man försöker motivera kvinnan att lämna

verksamheten, följt av erbjudanden om hjälp i olika former för

att skapa en annorlunda tillvaro, var, enligt utskottets mening,

oundgängligen nödvändigt för att hjälpa de kvinnor som redan

fanns i prostitutionen. Också då det gäller missbrukande

prostituerade kan, anförde utskottet, sociala insatser ge goda

effekter. Insatserna måste emellertid i första hand inriktas på

att bryta missbruket. Utskottet konstaterade att en omfattande

verksamhet med sådan inriktning bedrivs bland de prostituerade,

delvis med stöd av medel som anslagits för bekämpningen av aids.

Utskottet uttalade vidare att det visserligen åvilar kommunerna

att genom sin socialtjänst svara för att alla som vistas där får

det stöd och den hjälp som de behöver. Utskottet ansåg det

emellertid angeläget att stimulera till uppbyggnaden av en

kontinuerlig prostitutionsförebyggande verksamhet t.ex. genom

bidrag till utvecklingsarbete på området. Regeringen borde

enligt utskottet överväga möjligheten att stödja uppbyggnaden av

en sådan verksamhet. Detta borde ges regeringen till känna.

Justitieutskottet (JuU 1987/88:12 s. 15) anslöt sig till

socialutskottets förslag.

I betänkandet 1989/90:SoU20 uttalade utskottet att de

sociala insatserna för prostituerade kvinnor borde förstärkas.

Utskottet vidhöll sin inställning att det fick anses angeläget

att stimulera uppbyggnaden av den prostitutionsförebyggande

verksamheten. Utskottet förutsatte att regeringen tog

erforderliga initiativ i denna fråga.

Utskottets bedömning

Inom socialstyrelsen och i de kommuner som främst är berörda

pågår kontinuerligt arbete som syftar till att komma till rätta

med prostitutionen. Vidare utgår statligt stöd till bl.a.

organisationer som på olika sätt arbetar för att förebygga

prostitution. Därtill kommer att frågan om kriminalisering av

den s.k. könshandeln är föremål för utredning. Den nya

regeringens förslag i dessa frågor bör enligt utskottets mening

inte föregripas. Utskottet avstyrker därför motionerna So227 (s)

och So242 (m).

Information om homosexualitet

Motionen

I motion 1990/91:So307 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om information om homosexualitet. Motionärerna

konstaterar att socialstyrelsen har ett övergripande ansvar för

samordningen av insatser för homosexuella och de understryker

vikten av att socialstyrelsen på olika sätt informerar om vad

homosexualitet är.

Bakgrund

Socialstyrelsen har genom ett regeringsuppdrag i december 1987

fått ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för

homosexuella. I uppdraget ingår att i samråd med berörda

myndigheter följa utvecklingen av de homosexuellas situation.

Styrelsen skall vidare överväga i vilka former diskrimineringen

av homosexuella kan motverkas av samhället. I uppdraget ingår

också att ur ett särskilt anslag fördela bidrag till

homosexuellas organisationer för deras arbete på riksplanet.

Socialstyrelsen har inom ramen för regeringsuppdraget ordnat

viss internutbildning och ett forskningsseminarium. Genom en

enkät till ett hundratal myndigheter har styrelsen bl.a. önskat

göra dessa myndigheter uppmärksamma på de lagändringar som

genomförts. Avsikten med enkäten var också att ge varje

myndighet tillfälle att ställa givna lagändringar och

diskrimineringsproblematiken i relation till den egna

myndigheten. Socialstyrelsen har utarbetat en katalog om

rättigheter för homosexuella som under innevarande höst skall

spridas via bl.a. de homosexuellas organisationer och apoteken.

Överläggningar med skolöverstyrelsen angående sex- och

samlevnadsundervisningen i skolan med avseende på homosexualitet

har resulterat i en lärarhandledning som också skall

distribueras under denna höst. Fyra gånger om året håller

socialstyrelsen journalistseminarier om homosexfrågor på olika

håll i landet. En sammanställning av den forskning som bedrivs i

frågor som berör de homosexuella är under utarbetande. Denna

skall tjäna som underlag för överväganden om vilken forskning

som kan behövas i framtiden.

Tidigare riksdagsbehandling

I betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 36 f.) behandlades en

motion (vpk) om att hos regeringen skyndsamt begära förslag om

insatser för att stärka de homosexuellas situation i samhället.

Utskottet konstaterade att socialstyrelsen genom ett

regeringsuppdrag i december 1987 fått ett övergripande ansvar

för samordningen av insatser för homosexuella och att i

uppdraget bl.a. ingår att motverka diskrimineringen av

homosexuella och att fördela bidrag till homosexuellas

organisationer. Det anfördes att det är angeläget att detta

arbete fortsätter. Utskottet ansåg mot denna bakgrund att något

initiativ från riksdagen inte behövdes. Motionsyrkandet

avstyrktes därför. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i frågan. Motion

So307 (fp) avstyrks därför.

Åtgärder mot spelberoende

Motionen

I motion 1990/91:So309 av Karin Israelsson (c) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts rörande information, vård och stöd till

spelberoende. Motionären föreslår ett särskilt stöd till

kommuner, organisationer, stiftelser och privata företag som

upprättar kvalificerade behandlingsprogram för spelberoende

personer. (Motiveringen finns i motion 1990/91:Kr327.)

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner (c) om

spelberoende. I betänkandet 1988/89:SoU20 hade utskottet

inhämtat att dåvarande delegationen för socialforskning, DSF, i

maj 1989 skulle behandla två ansökningar om forskningsprojekt på

området. Utskottet uttalade som sin inställning att det

spelberoende som vissa människor råkat in i ingav oro.

Konsekvenserna av ett beroende kunde vara förödande, inte minst

för spelaren och hans nära anhöriga, framhöll utskottet.

Utskottet noterade att frågan om skuldsanering var under

utredning. Vidare anfördes att ett par forskningsprojekt som

behandlar dessa problem på senare tid hade aktualiserats.

Utskottet utgick vidare från att regeringen följde utvecklingen

på området och vidtog erforderliga åtgärder. Med hänsyn härtill

ansåg utskottet att riksdagen inte hade anledning att ta något

initiativ i frågan. De då aktuella motionerna (c) avstyrktes.

Riksdagen följde utskottet.

I betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 36 f.) hade utskottet

inhämtat från DSF att vid Stockholms universitet pågick ett

forskningsprojekt som gällde en kartläggning av omfattningen av

spelberoendet och att mindre studier som gällde hästspel och

enskilda spelberoende och deras anhöriga hade genomförts. Vidare

hade inhämtats att Huddinge sjukhus avsåg att under hösten 1990

inleda en undersökning där sambandet mellan biologiska faktorer

och spelmani skulle studeras. Utskottet vidhöll sin tidigare

inställning att omfattningen av spelberoendet ingav oro.

Utskottet konstaterade att forskningsprojekt pågick på området.

Med hänsyn härtill avstyrktes de då aktuella motionerna (c).

Det ovannämnda forskningsprojektet vid Stockholms universitet

har nu avslutats. Resultatet av projektet kommer så småningom

att publiceras i tidningsartiklar. Enligt projektledaren

professor Eckhart Kühlhorn är det svårt att fastställa hur många

människor som kan sägas vara spelberoende. Genom kontakter med

olika myndigheter har man fått fram ett antal om 275--500 i

Stockholms län. När det gäller att fastställa det verkliga

antalet blir det dock enligt professor Kühlhorn fråga om rena

gissningar, inte minst därför att de som är spelberoende ofta

inte vill ta kontakt med någon för att komma till rätta med sina

problem.

Behandling för spelberoende erbjuds sedan 1985 vid

motivationshemmet Backgården i Hedemora. För närvarande genomgår

ett tiotal personer behandling för sitt spelberoende.

Behandlingen består av en tre månaders utrednings- och

motivationsfas på Backgården som följs av en sex månaders

vistelse på behandlingshem och avslutas med en längre

öppenvårdsfas.

Utskottets bedömning

Utskottet utgår från att problemen med spelberoende är kända

för regeringen. Riksdagen behöver därför inte ta något initiativ

i frågan. Motion So309 (c) avstyrks således.

Omsorger om brottsoffer

Motionerna

I motion 1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om individuella vårdprogram för brottsoffer

(yrkande 6). Motionärerna anser att individuella vårdprogram

bör upprättas för brottsoffer så att de får adekvat hjälp.

(Motiveringen finns i motion 1990/91:Ju821.)

I motion 1990/91:So285 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om skyndsamt förslag angående omsorgen om

brottsoffer inom socialvård och sjukvård (yrkande 1).

Motionärerna anser att det i socialtjänstlagen bör föras in ett

nytt avsnitt som särskilt behandlar omsorgen om brottsoffer. I

lagen bör såväl behovet av socialjourer som en uppföljande

kontaktverksamhet med brottsoffer behandlas, framhålls det i

motionen. (Motiveringen finns i motion 1990/91:Ju825.)

Bakgrund

Några särskilda bestämmelser om brottsoffer finns inte i

socialtjänstlagen. Enligt 3 § SOL har kommunerna det

yttersta ansvaret för att alla som vistas i kommunen får det

stöd och den hjälp som de behöver. Av 10 § framgår bl.a.

att socialnämnden bör tillhandahålla sociala tjänster genom

rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour

eller annan därmed jämförlig verksamhet.

På regeringens uppdrag har brottsförebyggande rådet (BRÅ)

genomfört en undersökning rörande brottsofferjourer och behovet

i övrigt av stöd- och hjälpåtgärder åt brottsoffer. BRÅ har

föreslagit att bl.a. personal inom socialtjänst och sjukvård bör

ges möjlighet att i större utsträckning än nu är fallet

uppmärksamma brottsoffrens problem (BRÅ utredning 1988:1).

I sitt slutbetänkande Våld och brottsoffer (SOU 1990:92)

anför våldskommissionen följande vad beträffar brottsoffer och

socialtjänsten (s. 153).

Ett studium av statistik över olika brottsoffergrupper visar

att vissa grupper i samhället är särskilt utsatta. Ensamstående

mammor med småbarn är en sådan grupp. De är kraftigt

överrepresenterade som offer inte bara för våld utan även för

bostadsinbrott. En annan riskkategori är samhällets utslagna.

När det gäller dessa grupper finns ofta kontakt redan etablerad

med socialtjänsten. Det är därför naturligt att socialtjänsten

bistår dem när de råkat ut för våld eller tillgrepp. När mammor

med barn har drabbats är det angeläget att någon ser och tolkar

barnets reaktioner. För detta är socialtjänsten väl lämpad.

Socialtjänsten kan också hjälpa kvinnorna att bryta med de män,

som slår dem. Ofta är det, när det gäller de särskilda

riskkategorier som här diskuteras, nödvändigt att åstadkomma en

förändring i livssituationen för att de inte skall utsättas för

upprepat våld. De utslagna måste motiveras att bryta upp ur

missbruk, bidragsberoende och kriminalitet. Socialtjänsten bör

ta varje tillfälle till hjälp i sitt påverkandearbete.

Situationen efter det att den enskilde utsatts för våld eller

annat svårt angrepp på integriteten kan vara gynnsam för att

åstadkomma förändringar. Socialtjänsten bör därför erbjuda hjälp

i olika former till brottsoffer som vänder sig till den.

Våldskommissionen anför vidare att hälso- och sjukvården gör

en kvantitativt och kvalitativt högklassig insats för offer för

våldsbrott. Den måste enligt kommissionen emellertid bli bättre

i vissa avseenden. Ett sådant rör problemet med alla våldsoffer

som vårdas på sjukhus utan att de identifieras som offer för

våldsbrott. Våldskommissionen noterar att Landstingsförbundet

påbörjat en kampanj inom sjukvården som heter Vården mot våld,

och som syftar till att lära personalen att upptäcka brottsoffer

och att bemöta dem på ett lämpligt sätt. Därtill bör, enligt

kommissionen, sjukvården bygga upp en särskild kunskap hos

psykiatriker, psykologer och kuratorer att hjälpa brottsoffer.

Kommissionen hänvisar till de krisgrupper för större

olyckshändelser som sjukvården har skapat på många håll och vars

verksamhet skulle kunna vidgas till att omfatta även

brottsoffer.

I sitt betänkande betonar våldskommissionen att oavsett hur

samhället bygger ut hjälpen till offer för brott så kommer de

ideellt arbetande brottsoffer- och kvinnojourerna att fylla ett

stort och viktigt behov.

Våldskommissionens förslag bereds för närvarande i

regeringskansliet.

Såväl brottsoffer- som kvinnojourerna erhåller statligt stöd

via särskilda anslag i statsbudgeten. Regeringen uppdrog i

september detta år åt rikspolisstyrelsen att i samarbete med

domstolsverket, riksåklagaren och socialstyrelsen genomföra

fortbildning av berörda yrkesgrupper i frågor som rör våld mot

kvinnor. För att genomföra uppdraget har 3 milj.kr. ställts till

förfogande. Till detta kommer ytterligare 500 000 kr. till

socialstyrelsen för utbildning av läkare m.fl.

Tidigare riksdagsbehandling

I betänkandet 1989/90:JuU28 anförde justitieutskottet i

anledning av ett antal motioner om stöd till brottsoffer att

utskottet tidigare konstaterat att det är självklart att

brottsoffers behov av bl.a. personligt stöd inte alltid kan

tillgodoses genom åtgärder från polisen, åklagarna och

domstolarna. Utskottet pekade på att brottsofferjourerna har en

stor uppgift att fylla i detta sammanhang. Utskottet tillade att

också insatser av andra samhällsorgan såsom socialtjänsten,

kroppssjukvården och den psykiatriska vården kan bli aktuella.

Utskottet förutsatte att de samhällsorgan som har att svara för

den individuella vården organiserar sin verksamhet på ett sådant

sätt att de krav som rimligen kan ställas går att uppfylla.

Frågor om brottsofferjourerna m.m. behandlades senast av

justitieutskottet i betänkandet 1990/91:JuU21.

I betänkandet 1990/91:JuU21 (s. 6 f.) behandlade

justitieutskottet bl.a. ett antal motioner (m, fp och c) med

krav på en brottsofferutredning. Utskottet underströk rent

allmänt sin positiva inställning till samlade åtgärder för att

förbättra situationen för brottsoffer. Utskottet fann det

emellertid tveksamt om det var verkningsfullt att ytterligare

utreda sådana frågor i ett brett perspektiv. Utskottet erinrade

om att våldskommissionen nyligen avslutat sitt arbete och att

beredning pågick i justitiedepartementet av slutbetänkandet.

Härtill kom enligt utskottet det mycket omfattande arbete som

lagts ned på brottsofferfrågorna under senare år. Utskottet

kunde därför inte ställa sig bakom kraven på ytterligare

utredning och avstyrkte bifall till de aktuella motionerna (res.

m, fp och c). Riksdagen följde utskottet.

Socialutskottet har tidigare behandlat frågor som rör omsorger

om brottsoffer. I betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 41) uttalade

utskottet att det var angeläget att uppmärksamma behovet av stöd

och hjälp åt de personer som blivit offer för brott. I avvaktan

på våldskommissionens rapport borde riksdagen emellertid enligt

utskottets mening inte överväga något initiativ i frågan. Den då

aktuella motionen (m) avstyrktes därför (res. m). Riksdagen

följde utskottet.

Utskottets bedömning

Den nya regeringen har i regeringsförklaringen uttalat att den

avser att stärka brottsoffrens ställning. Vidare bereds inom

regeringskansliet våldskommissionens slutbetänkande med bl.a.

synpunkter i fråga om brottsoffren. Utskottet anser att

regeringens förslag på detta område inte bör föregripas.

Motionerna So276 (c) yrkande 6 och So285 (m) yrkande 1 avstyrks

därför.

Vissa narkotikafrågor

Motionen

I motion 1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förtecknande av förbjudna narkotiska

preparat (yrkande 9) och att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om internationellt

samarbete på alla nivåer i kampen mot narkotikan (yrkande

12). Motionärerna menar att regeringen bör ge socialstyrelsen

i uppdrag att med högsta prioritet följa utvecklingen av s.k.

designade droger. Motionärerna pekar också på betydelsen av att

Sverige på olika sätt samarbetar internationellt angående frågor

om narkotika.

Bakgrund

I 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) definieras narkotika

som läkemedel eller hälsofarliga varor med starkt vanebildande

egenskaper eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor

med sådana egenskaper, och som därför antingen är föremål för

kontroll enligt en internationell konvention som Sverige har

biträtt, eller som av regeringen har förklarats skola anses som

narkotika.

Sverige har biträtt tre FN-konventioner beträffande narkotika

såvitt nu är av intresse. Dels 1961 års allmänna

narkotikakonvention (den s.k. Single Convention), med

ändringsprotokoll år 1972, dels 1971 års konvention om

psykotropa substanser och dels 1988 års konvention mot olaglig

handel med narkotika och psykotropa ämnen. I listor som fogas

till de två förstnämnda konventionerna och som fortlöpande

revideras finns upptagna de ämnen som är föremål för

internationell kontroll.

I förordningen (1983:366, ändrad och omtryckt 1989:790) om att

vissa substanser skall anses som narkotika har regeringen

angivit de ytterligare substanser som skall anses som narkotika

enligt narkotikastrafflagen. Dessa indelas i centralstimulerande

medel, hallucinogener, smärtstillande medel samt sömnmedel och

lugnande medel.

I USA antogs år 1986 en lagstiftning mot analoga substanser

till redan kontrollerade narkotika, The Controlled Substance

Analogue Enforcement Act, som riktar sig mot designade droger.

Motsvarande lagstiftningar finns också i Nya Zeeland och

Storbritannien.

Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, föreslog år

1988 socialstyrelsens dåvarande läkemedelsavdelning att se över

narkotikalagstiftningen och därvid inkludera i första hand olika

amfetaminanaloger. Syftet med en sådan översyn skulle vara att

möjliggöra ingripanden mot s.k. designade droger.

Läkemedelsverket avser att senast under början av år 1992

göra en genomgång och eventuell omarbetning av

narkotikaföreskrifterna. Den av SKL aktualiserade frågan skall

diskuteras i samband därmed.

Socialdepartementet arbetar för närvarande med en översyn

av narkotikaförordningen. Bl.a. övervägs frågan om hur narkotika

skall definieras. En proposition är planerad till våren 1992.

Sverige deltar på en mängd olika områden i den internationella

kampen mot narkotika. På nordisk nivå arbetar Sverige bl.a.

genom Nordiska kontaktmannaorganet för narkotikafrågor, som är

ett samarbetsorgan under Nordiska ministerrådet. De nordiska

polis- och tullmyndigheterna samarbetar genom den s.k.

PTN-gruppen. Polisen och tullen samarbetar också internationellt

genom organisationerna Interpol resp. CCC. I Europarådet

handlägger den s.k. Pompidougruppen bl.a. olika narkotikafrågor.

Vidare bedriver EG ett omfattande arbete på området. Under detta

år skall, efter förslag från Sverige, de FN-organ som arbetar

med narkotikafrågor integreras i ett enda sekretariat, FNs

narkotikaprogram, UNDCP. I det nya programmet skall allt

operativt och konventionsbevakande arbete inom FN samlas.

Programmet skall offensivt hjälpa producentländerna att minska

produktionen samt stödja u-länderna i deras ansträngningar för

att bygga upp en effektiv läkemedelskontroll. Programmet skall

även bekämpa den internationella handeln och uppmärksamma

preventions- och vårdfrågor. För budgetåret 1991/92 har Sverige

avsatt 55 milj.kr. till UNDCP. Sverige är därmed den näst

största bidragsgivaren till programmet. Inom FN arbetar också

världshälsoorganisationen, WHO, med narkotikafrågor. Även dess

drogprogram stöds ekonomiskt av Sverige.

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har tidigare i flera sammanhang behandlat frågor om

olika narkotiska preparat såsom bl.a. designade droger. I

betänkandet SoU 1985/86:17 (s. 27 f.) gjorde utskottet

bedömningen att det fanns klara fördelar med en

uppräkningsdefinition av den typ som för närvarande tillämpas,

då en sådan definition gör det möjligt för var och en att skaffa

sig kunskap om ifall ett visst ämne är narkotika eller inte.

Definitionen är dessutom enkel och juridiskt exakt och därigenom

tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Utskottet ansåg

att beredskapen för att möta en situation då det på den svenska

marknaden uppträder nya narkotiska ämnen eller preparat var god.

Utskottet anförde också att oavsett vilken narkotikadefinition

som tillämpas måste krav uppställas på en klar identifiering av

ett ämne innan någon kan ställas till ansvar för befattning

därmed.

I betänkandet SoU 1986/87:22 (s. 12 f.) omtalade utskottet

att det hade ordnat en hearing angående designade droger med

företrädare för justitie- och socialdepartementet samt

socialstyrelsen. Utskottet hänvisade till vad det anfört i

frågan i betänkandet SoU 1985/86:17 och fann att det inte hade

framkommit något som gav skäl till ändrat ställningstagande.

I betänkandet SoU 1987/88:17 (s. 31 f.) anförde utskottet

som sin mening att utvecklingen av nya narkotiska preparat måste

följas med stor uppmärksamhet. Utskottet anförde vidare att det

inte fanns anledning till ändring av narkotikadefinitionen.

Utskottets bedömning

I regeringsförklaringen har den nya regeringen förutskickat

olika åtgärder för att komma till rätta med

narkotikabrottslighet och narkotikamissbruk. Mot denna bakgrund

anser utskottet att riksdagen inte nu bör göra några uttalanden

i de aktuella frågorna. Motion So215 (m) yrkandena 9 och 12

avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande bistånd m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So210, 1990/91:So331

och 1990/91:So269,

2. beträffande allmänna riktlinjer

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So205, 1990/91:So214

och 1990/91:So232,

3. beträffande vissa förebyggande insatser

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So215 yrkande 3,

1990/91:So276 yrkande 10, 1990/91:So299, 1990/91:So329,

1990/91:So601 och 1990/91:So638 yrkande 1,

4. beträffande de bostadslösas situation

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So268,

1990/91:So219 yrkande 1, 1990/91:So220, 1990/91:So226 yrkande 11

och 1990/91:So336 yrkande 14,

5. beträffande missbrukarvård m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So215 yrkandena 7, 8

delvis och 11, 1990/91:So276 yrkande 11, 1990/91:So286,

1990/91:So294, 1990/91:So330, 1990/91:So336 yrkande 13,

1990/91:So443 yrkande 2 samt 1990/91:So638 yrkande 6,

6. beträffande behandlingshem för utvecklingsstörda med

drogproblem

att riksdagen avslår motion 1990/91:So233,

7. beträffande vidareutbildning

att riksdagen avslår motion 1990/91:So336 yrkande 12,

8. beträffande möjligheten att delegera beslut enligt

socialtjänstlagen

att riksdagen avslår motion 1990/91:So209,

9. beträffande översyn av lagen med särskilda bestämmelser

om vård av unga

att riksdagen avslår motion 1990/91:So215 yrkande 8 delvis,

10. beträffande tillsynen över den privata vården

att riksdagen avslår motion 1990/91:So490,

11. beträffande utvärdering av sociala insatser

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So336 yrkande 11 och

motion 1990/91:So484 yrkande 2,

12. beträffande prostitution

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So227 och

1990/91:So242,

13. beträffande information om homosexualitet

att riksdagen avslår motion 1990/91:So307,

14. beträffande åtgärder mot spelberoende

att riksdagen avslår motion 1990/91:So309,

15. beträffande omsorger om brottsoffer

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So276 yrkande 6 och

1990/91:So285 yrkande 1,

16. beträffande vissa narkotikafrågor

att riksdagen avslår motion 1990/91:So215 yrkandena 9 och 12.

Stockholm den 5 november 1991

På socialutskottets vägnar

Bo Holmberg

I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson

(m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp),

Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s),

Ingrid Hemmingsson (m), Ingela Thalén (s), Johan Brohult (nyd),

Jan Andersson (s), Leif Carlson (m), Maj-Inger Klingvall (s) och

Chatrine Pålsson (kds).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Gudrun Schyman (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Motionerna1

Utskottet5

Bistånd m.m.5

Normer för socialbidrag5

Rätt till bistånd för vårdkostnader m.m.7

Återbetalningsskyldighet för utrustningsbidrag8

Utskottets bedömning9

Allmänna riktlinjer9

Socialtjänstens roll i samhällsplaneringen9

Uppsökande verksamhet10

Information om socialtjänstlagen m.m.12

Utskottets bedömning13

Vissa förebyggande insatser13

Utsatta familjer13

Situationen för ensamstående förvärvsarbetande14

Ungdomars ekonomi15

Utskottets bedömning15

De bostadslösas situation16

Utskottets bedömning19

Missbrukarvård m.m.19

Tillgången på vårdplatser, olika vårdformer m.m.19

Utslussning23

Kvinnliga missbrukare m.m.24

Utskottets bedömning27

Behandlingshem för utvecklingsstörda med drogproblem27

Utskottets bedömning28

Vidareutbildning28

Utskottets bedömning29

Möjligheten att delegera beslut enligt socialtjänstlagen29

Utskottets bedömning30

Översyn av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga

(LVU)30

Utskottets bedömning31

Tillsynen över den privata vården32

Utskottets bedömning33

Utvärdering av sociala insatser33

Utskottets bedömning34

Prostitution35

Utskottets bedömning36

Information om homosexualitet37

Utskottets bedömning38

Åtgärder mot spelberoende38

Utskottets bedömning39

Omsorger om brottsoffer39

Utskottets bedömning41

Vissa narkotikafrågor42

Utskottets bedömning44

Hemställan44