Bet. 1991/92:SoU20

Socialutskottets betänkande

1991/92:SOU20

Förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1991/92

SoU20

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1991/92:148 om

förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården m.m., två

motioner som väckts med anledning av propositionen och en motion

som väckts under allmänna motionstiden.

Utskottet har inhämtat yttrande från konstitutionsutskottet

över en av motionerna.

Socialutskottet tillstyrker propositionen. Samtliga motioner

avstyrks.

Propositionen

I proposition 1991/92:148 om förtroendenämndsverksamhet inom

hälso- och sjukvården, m.m. har regeringen (socialdepartementet)

föreslagit riksdagen att anta de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och

sjukvården, m.m.,

2. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk

tvångsvård,

3. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk

vård,

4. lag om ändring i lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med

kommunal primärvård.

Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 1.

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

1991/92:So28 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om valet av ledamöter till förtroendenämnd.

1991/92:So29 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur kommunerna

klarat frikommunförsöken enligt vad i motionen anförts om en

seriös utvärdering av försöken.

Motion väckt under allmänna motionstiden 1992

1991/92:So245 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ansvarsfrågor i kommunal äldreomsorg.

Utskottet

Allmänt om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården

Bakgrund

Lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom hälso- och

sjukvården tillkom mot bakgrund av de önskemål som under flera

år framförts i olika sammanhang -- bl.a. genom motioner i

riksdagen -- om insatser från samhällets sida för att förbättra

möjligheterna till kontakt och information mellan å den ena

sidan patienterna och å den andra sidan sjukvårdshuvudmännen och

de anställda inom hälso- och sjukvården.

När lagen antogs beslutade riksdagen att verksamheten skulle

pågå som försöksverksamhet i fem år för att sedan utvärderas

inför ett slutligt ställningstagande till utformningen på längre

sikt (SoU 1979/80:16, rskr. 130).

Den arbetsgrupp inom socialdepartementet som utvärderat

försöksverksamheten med förtroendenämnder föreslog i sin rapport

(Ds S 1984:16) bl.a. att verksamheten med förtroendenämnder

skulle permanentas och även i fortsättningen vara lagreglerad

samt utvidgas något.

Giltighetstiden för den lag som reglerar försöksverksamheten

med förtroendenämnder förlängdes först med ett år till utgången

av juni 1986 (prop. 1984/85:181, SoU28, rskr. 400) och därefter

ytterligare en gång att gälla tills vidare (prop. 1985/86:136,

SoU21, rskr. 218).

Skälen till förlängningarna angavs vara att socialberedningens

förslag i betänkandet (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och

rättssäkerheten bedömdes vara av den karaktären att de skulle

bli av betydelse för förtroendenämndernas verksamhet. Riksdagen

har sedermera beslutat om en ny lagstiftning om psykiatrisk

tvångsvård m.m. (prop. 1990/91:58, SoU13, rskr. 329 resp. JuU34,

rskr. 330). Den nya lagstiftningen, som trädde i kraft den 1

januari 1992, innebär bl.a. att det för tvångsvårdade patienter

inom psykiatrin skall utses stödpersoner. Enligt lagen

(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård skall dessa stödpersoner

utses av den nämnd som avses i lagen om förtroendenämnder inom

hälso- och sjukvården.

Riksdagen har därutöver under senare tid fattat andra beslut

som har en särskild betydelse vid bedömningen av

förtroendenämndernas fortsatta verksamhet, nämligen den

generella kommunrättsliga reformen och kommunernas ökade roll på

hälso- och sjukvårdsområdet.

Enligt den nya kommunallagen (1991:900), som trädde i kraft

den 1 januari 1992, får kommunerna och landstingen ökad frihet

att organisera sin nämndverksamhet (prop. 1990/91:117, KU38,

rskr. 360). På det specialreglerade området innebär detta att

kraven på obligatoriska nämnder har slopats. Av lagstiftningen

på de skilda specialområdena bör det i stället, enligt

förarbetena till den nya kommunallagen, framgå att det i varje

kommun resp. landsting skall finnas ett eller flera ansvariga

politiska organ för resp. verksamhetsområde. För de fakultativa

nämndernas del innebär den ökade friheten att uppgifterna kan

fördelas på flera nämnder. Organisationsfriheten innefattar

också en frihet att bestämma att vissa nämnder skall verka på

lokal nivå.

För närvarande skall förtroendenämnder finnas i landsting och

i kommuner som inte ingår i ett landsting. På hälso- och

sjukvårdsområdet har kommuner som ingår i ett landsting efter

hand fått allt större uppgifter. Kommunerna har sålunda fr.o.m.

den 1 januari 1992 ålagts ett samlat ansvar för långvarig

service och vård för äldre och handikappade (prop. 1990/91:14,

SoU9, rskr. 97).

Riksdagen har vidare beslutat att en försöksverksamhet med

kommunalt huvudmannaskap för primärvård skall få bedrivas

fr.o.m. år 1992 till utgången av år 1996 (prop. 1990/91:121,

SoU21, rskr. 362). Enligt lagen (1991:1136) om försöksverksamhet

med kommunal primärvård kan en kommun överta landstingets

skyldighet att erbjuda viss hälso- och sjukvård (primärvård) om

landstinget och kommunen är överens om det och socialstyrelsen

lämnat sitt medgivande.

Vid den bedömning av frikommunförsöket som riksdagen nyligen

har tagit ställning till (prop. 1991/92:13, KU6, rskr. 31) har

riksdagen också beslutat att kommuner som ingår i ett landsting

på försök skall få bedriva primärvård utan att

huvudmannaansvaret övergår på kommunen (entreprenadverksamhet).

Denna försöksverksamhet regleras i lagen (1985:1089) om

försöksverksamhet inom hälso- och sjukvårdens område (senast

ändrad 1991:1590). Även i detta fall skall socialstyrelsen lämna

medgivande till försöksverksamheten.

Propositionen

I propositionen föreslås en ny lag om

förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården, m.m.

Förslaget innebär att den verksamhet som förtroendenämnderna

inom hälso- och sjukvården har bedrivit enligt en särskild

lagstiftning sedan år 1980 nu läggs fast i en ny lag.

Verksamheten, som för närvarande omfattar den hälso- och

sjukvård som ett landsting och en kommun som inte ingår i ett

landsting ombesörjer enligt hälso- och sjukvårdslagen

(1982:763), föreslås utvidgad till att omfatta även

folktandvården.

Mot bakgrund av kommunernas ökade ansvar på hälso- och

sjukvårdsområdet föreslås vidare att det även inom den kommunala

hälso- och sjukvården skall finnas nämnder med motsvarande

uppgifter som inom landstingens hälso- och sjukvård. En kommun

inom ett landsting skall dock kunna överlämna denna uppgift till

landstinget om kommunen och landstinget är överens om detta.

Enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård har de

nuvarande förtroendenämnderna till uppgift att utse stödpersoner

för patienterna inom den psykiatriska tvångsvården. Enligt

förslaget skall det i den nya lagen föreskrivas vilka av

förvaltningslagens särskilda handläggningsregler vid bl.a.

myndighetsutövning mot en enskild som skall gälla vid nämndernas

handläggning av ärenden om stödpersoner. Den nya lagen skall

enligt förslaget träda i kraft den 1 juli 1992.

Lagförslagen

Utskottet tillstyrker de i propositionen framlagda förslagen

till lag om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och

sjukvården, m.m., lag om ändring i lagen (1991:1128) om

psykiatrisk tvångsvård och lag om ändring i lagen (1991:1129) om

rättspsykiatrisk vård.

Kommunernas ansvar i äldrevården

I motion 1991/92:So245 av Bertil Persson (m), som

avlämnades under den allmänna motionstiden, anförs att när äldre

patienter tidigare vårdades på långvårdskliniker och sjukhem i

sjukvårdens regi fanns ett säkerhetssystem i form av bl.a.

lokala förtroendenämnder uppbyggt. Det finns anledning att se

över ansvarsfrågorna i den nya organisationen med kommunal

äldrevård, anser motionären.

Riksdagen beslutade i december 1990, som tidigare nämnts,

om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. Kommunerna

har genom beslutet fått ett utvidgat ansvar för långvarig

service och vård till äldre och handikappade. Reformen har

inneburit bl.a. att kommunerna övertagit vissa sjukhem och andra

vårdinrättningar för somatisk långtidssjukvård. Vid de sjukhem

och motsvarande inrättningar som kommunerna övertagit liksom vid

övriga särskilda boendeformer för service och omvårdnad, vid

bostäder med särskild service och vid kommunala dagverksamheter

har kommunerna skyldighet att erbjuda den hälso- och sjukvård

som de enskilda behöver. Kommunernas skyldighet omfattar dock

inte läkarinsatser.

I proposition 1990/91:14 berördes frågan om förtroendenämnder

inom kommunernas hälso- och sjukvård (avsnitt 5.7). Det

föredragande statsrådet gjorde då den bedömningen att frågan om

förtroendenämnder inom denna hälso- och sjukvård borde tas upp i

anslutning till att ställning skulle tas till frågan om

permanentning och utbyggnad av då gällande lagstiftning om

landstingskommunala förtroendenämnder.

Riksdagen bereddes i propositionen tillfälle att ta del av vad

som anfördes i propositionen om de kommunala

förtroendenämnderna. Socialutskottet hade ingen erinran mot vad

som anfördes i propositionen i denna del och föreslog att

regeringens uttalande därvidlag inte skulle föranleda något

uttalande från riksdagens sida (SoU9 s. 65).

I den nu aktuella propositionen föreslås att det även inom den

hälso- och sjukvård som en kommun ansvarar för skall finnas

nämnder med motsvarande uppgifter som inom landstingens hälso-

och sjukvård. En kommun inom ett landsting skall dock kunna

överlämna denna uppgift till en nämnd hos landstinget med

förtroendenämndsuppgifter. En förutsättning är att kommunen och

landstinget är överens om detta. Kommunen får i sådant fall

lämna ekonomiskt bidrag till landstinget.

Såvitt gäller äldreomsorgen nämns i propositionen att det är

ett område där det kan vara lämpligt med en samarbetslösning

mellan landsting och kommuner för förtroendenämndsverksamheten,

eftersom patientärenden ofta rör både sådan vård som ett

landsting ansvarar för och sådan som kommunen ansvarar för, och

det kan vara onödigt försvårande för patienten att behöva vända

sig till olika huvudmän.

Utskottet gör följande bedömning.

Syftet med motion So245 (m) får anses tillgodosett med

propositionens förslag. Motionen avstyrks därför.

Valet av ledamöter

I motion 1991/92:So28 av Gullan Lindblad (m) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om

valet av ledamöter till förtroendenämnd. För att vidmakthålla en

så stor integritet och frihet som möjligt för

förtroendenämndsledamöter bör huvudmannen inte välja personer

som sitter i landstingsstyrelse/förvaltningsutskott, direktion,

kommunstyrelse eller socialnämnd till ledamöter i

förtroendenämnd, anser motionären.

Kommuner och landsting har, med den nya kommunallagen, fått en

ökad frihet att bestämma vilka nämnder som skall finnas. I

princip får kommuner och landsting själva besluta om vilka

nämnder som skall finnas för att fullgöra uppgifter på de

specialreglerade områdena och om nämndernas inbördes

förhållanden.

När det gäller valbarhet stadgas i 4 kap. 6 § andra stycket

kommunallagen att den som är chef för en förvaltning som hör

till en nämnds verksamhetsområde inte får väljas till ledamot

eller ersättare i nämnden. Den dåvarande regeringen ansåg (prop.

1990/91:117, s. 59) att det i första hand ankom på de politiska

partierna att vid nomineringarna bedöma lämpligheten i olika

avseenden hos kandidaterna till kommunala uppdrag. Emellertid

anges att valbarhetshindret för förvaltningscheferna har

principiell betydelse, eftersom det understryker kravet på

förvaltningarnas objektivitet. I samband med

riksdagsbehandlingen kommenterades inte närmare förslaget i

propositionen i denna del. Konstitutionsutskottet tillstyrkte

förslaget (1990/91:KU38, s. 47). Riksdagen följde utskottet

(rskr. 360).

I propositionen föreslås att landstingen och kommunerna enligt

lag skall vara skyldiga att ha en eller flera nämnder med

uppgift att främja kontakterna mellan patienterna och hälso- och

sjukvårdspersonalen samt att åt patienterna förmedla den hjälp

som förhållandena kräver. För en sådan nämnd skall gälla vad som

är föreskrivet om nämnder i kommunallagen.

I anslutning till avsnittet om verksamhetens omfattning i det

nu aktuella förslaget berörs emellertid några frågor som gäller

den praktiska förtroendenämndsverksamheten. Därvid sägs bl.a.

att det är viktigt med ett så obyråkratiskt och snabbt

arbetssätt som möjligt hos nämnderna. Arbetsfördelningen mellan

nämnderna och deras tjänstemän bör syfta till att åstadkomma en

smidig handläggning av patientärendena, i stor utsträckning

genom personliga kontakter, och till att ge nämnderna utrymme

att inrikta sig på de principiella frågorna och det förebyggande

arbetet. Problem som uppkommer bör i första hand lösas så nära

den vårdande verksamheten som möjligt. Nämnderna bör därför vid

klagomål undersöka vilka kontakter som har tagits och om det är

möjligt med direktkontakt mellan patienten och berörd hälso- och

sjukvårdspersonal. Är relationerna sådana att detta inte är

möjligt kan ett alternativ vara att patienten får knyta en ny

vårdkontakt. Nämnderna bör i sådana fall medverka till detta och

hjälpa patienten till rätta. Framställer patienten uttryckligt

önskemål om att göra en anmälan till hälso- och sjukvårdens

ansvarsnämnd (HSAN) i ett ärende som faller under HSAN:s

prövningsområde bör nämnden informera om vad en anmälan bör

innehålla samt i övrigt på lämpligt sätt bistå patienten. Med

den spännvidd förtroendenämndsverksamheten har finns det ett

behov både för nämndernas ledamöter och handläggare av

fortbildning inom olika områden. Återkommande kontakter

nämnderna emellan bör vara av värde för att ge dem möjlighet att

ta del av varandras erfarenheter och diskutera gemensamma

problem, heter det slutligen i propositionen.

Konstitutionsutskottet anför i sitt yttrande bl.a. att något

hinder mot att förtroendenämndsverksamheten läggs på redan

befintliga nämnder inte finns. Eftersom de ärenden som handläggs

inom ramen för denna verksamhet ofta torde vara av känslig natur

är det särskilt angeläget att det inte förekommer någon

omständighet som kan rubba allmänhetens förtroende för

verksamheten eller för ledamöternas integritet.

Konstitutionsutskottet har i sammanhanget erinrat om syftet

bakom bestämmelserna i 3 kap. 5 § kommunallagen som avser att

förhindra att sinsemellan svårförenliga funktioner handläggs

inom en och samma nämnd. Det kan mot denna bakgrund -- såsom

också motionären framhåller -- i och för sig ifrågasättas om det

är lämpligt att till ledamöter i nämnder med

förtroendenämndsverksamhet utse personer som också är ledamöter

i sådana organ som anges i motionen. I förarbetena till den nya

kommunallagen har det emellertid understrukits att det i första

hand ankommer på de politiska partierna att vid nomineringarna

bedöma lämpligheten i olika avseenden hos kandidaterna till

kommunala uppdrag. Mot denna bakgrund anser

konstitutionsutskottet att övervägande skäl talar för att inte

införa sådana begränsningar i fråga om valet av ledamöter till

de aktuella nämnderna som förordas i motionen och avstyrker

densamma.

Socialutskottet gör följande bedömning.

Utskottet delar konstitutionsutskottets inställning och

avstyrker därmed motion So28 (m).

Försöksverksamhet med kommunal distriktstandvård

Bakgrund

Tandvårdslagen (1985:125), som har karaktär av en målinriktad

ramlag med tonvikt på förebyggande åtgärder, ger landstingen

ansvaret att erbjuda tandvård åt dem som är bosatta inom

landstinget. Landstingen ges ett betydande utrymme att anpassa

verksamheten till de särskilda behoven och förutsättningarna.

Riksdagen har tidigare uttalat sig för en försöksverksamhet

inom tandvårdsområdet, som skulle ha inneburit en förändring av

huvudmannaansvaret. Enligt lagen (1988:1419) om

försöksverksamhet inom socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens

samt omsorgsverksamhetens område kan regeringen medge att

Jämtlands läns landsting och Östersunds kommun på försök

gemensamt får fullgöra uppgifter inom socialtjänsten, viss

hälso- och sjukvård (primärvård) samt verksamheten med särskilda

omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. I samband med

lagens tillkomst gav riksdagen regeringen till känna att det i

och för sig vore värdefullt om försöksverksamheten kom att

omfatta även tandvård (1988/89:KU6, rskr. 13) men landstinget

och kommunen hade i det fallet inte för avsikt att ta med

tandvården i försöket. Hittills bedriven försöksverksamhet har

således inte omfattat tandvård.

I vissa delar av landet, där huvudmännen är intresserade av

att delta i försöksverksamhet med kommunalt huvudmannaansvar för

primärvården är den s.k. distriktstandvården organisatoriskt

integrerad med primärvården. Detta gäller t.ex. Hallands,

Jämtlands, Skaraborgs och Älvsborgs läns landsting. Älvsborgs

läns landsting och Ale kommun deltar sedan den 1 januari 1992 i

försöksverksamheten med kommunal primärvård. Dessa huvudmän har

också uttalat önskemål om att även distriktstandvården skall få

ingå i försöksverksamheten. För att försöksverksamheten skall

kunna genomföras måste dock landstinget, enligt nuvarande

lagreglering, genomföra en organisationsförändring av den

primärvård man hittills utvecklat och anpassat efter de aktuella

behoven hos befolkningen i området. Alternativt kan kommunerna

inom ramen för försöksverksamheten ges möjlighet att med

huvudmans ansvar överta även landstingens skyldighet att erbjuda

viss tandvård, s.k. distriktstandvård.

Propositionen

I propositionen föreslås att kommunerna inom ramen för

försöksverksamhet med kommunal primärvård ges befogenhet att

även erbjuda viss tandvård, s.k. distriktstandvård. Om ett

landsting och en kommun har kommit överens om att kommunen med

huvudmans ansvar skall överta landstingets skyldighet att

erbjuda viss hälso- och sjukvård (s.k. primärvård) enligt lagen

(1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal primärvård, skall

kommunen även kunna överta den av landstinget bedrivna

distriktstandvården. Socialstyrelsen skall lämna sitt medgivande

härtill.

Med distriktstandvård avses i detta sammanhang den verksamhet

som bedrivs av landstinget enligt tandvårdslagen som en

organisatoriskt integrerad del av primärvården och som enbart

har en hel kommun eller del av sådan som upptagnings- eller

betjäningsområde.

Försöksverksamhet med kommunal primärvård som inkluderar även

distriktstandvård föreslås reglerad genom en ändring i lagen

(1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal primärvård.

Ändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.

Lagförslaget

Utskottet tillstyrker det i propositionen framlagda förslaget

till lag om ändring i lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med

kommunal primärvård.

Motionen

I motion 1991/92:So29 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

hemställs att riksdagen begär en utredning om hur kommunerna

klarat frikommunförsöken enligt vad i motionen anförts om en

seriös utvärdering av försöken. Motionärerna tar upp behovet av

en utvärdering av de omfattande frikommunförsöken med olika

kommunala verksamhetsformer, varav nu regeringen öppnar för

ytterligare försök där kommunerna också kan ta över

distriktstandvården. Motionärerna anser att kommunförsöken

hittills är mycket illa redovisade och vidare att det finns en

gräns för vad kommunerna kan ta till sig med krympande

ekonomiska resurser.

I sitt betänkande 1990/91:SoU21 om primärkommunalt

huvudmannaansvar för primärvården m.m. behandlade utskottet

bl.a. en motion med begäran om att riksdagen skulle besluta om

dels en begränsning av försöksverksamheten, dels en utvärdering

av densamma innan ytterligare beslut fattades. Utskottet anförde

bl.a. följande.

Utskottet erinrar inledningsvis om sitt uttalande i samband

med beslutet om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m.

att det är nödvändigt att öppna möjligheter även för en mer

omfattande förändring av huvudmännens ansvarsområden. Den

föreslagna försöksverksamheten med kommunal primärvård får

sålunda inte utformas på ett sådant sätt att den förhindrar

andra önskvärda förändringar och reformer. -- -- --

Som framgått i det föregående avvisade utskottet i betänkandet

1990/91:SoU9 tanken på att en försöksverksamhet med

primärkommunalt ansvar för primärvården skulle begränsas till

ett fåtal kommuner. Utskottet ansåg att det borde öppnas

möjlighet för alla landsting och kommuner som är ense om det att

ingå i en försöksverksamhet med primärkommunal primärvård.

Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker följaktligen

yrkande 1 i motion So62 (v) att försöksverksamheten bör

begränsas till fem kommuner. De försöksverksamheter som kommer

till stånd skall givetvis utvärderas. Någon anledning att

uppställa sådana begränsningar för fortsatta försök som i

yrkande 2 i samma motion finns inte. Motionsyrkandet avstyrks.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 362).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet anser det värdefullt att försöksverksamhet med

kommunal primärvård även skall kunna inkludera

distriktstandvård. Utskottet har i det föregående tillstyrkt

propositionens förslag härom och avstyrker därför motion So29

(v).

Hemställan

Utskottet hemställer1. beträffande lagförslagen rörande

förtroendenämndsverksamheten

att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen

till

a. lag om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och

sjukvården, m.m.,

b. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk

tvångsvård,

c. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk

vård,

2. beträffande ansvarsfrågor inom kommunernas äldrevård

att riksdagen avslår motion 1991/92:So245,

3. beträffande valet av ledamöter

att riksdagen avslår motion 1991/92:So28,

4. beträffande lagbestämmelser om distriktstandvård

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget

till lag om ändring i lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med

kommunal primärvård,

5. beträffande utvärdering av frikommunförsöken

att riksdagen avslår motion 1991/92:So29.

Stockholm den 12 maj 1992

På socialutskottets vägnar

Bo Holmberg

I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson

(m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp),

Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Jan Andersson (s), Johan

Brohult (nyd), Maj-Inger Klingvall (s), Leif Carlson (m), Hans

Karlsson (s), Martin Nilsson (s), Maud Ekendahl (m) och Chatrine

Pålsson (kds).

I propositionen framlagda lagförslag

Bilaga 1

Konstitutionsutskottets yttrande

1991/92:KU2y

Bilaga 2

Förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården, m.m.

Till socialutskottet

Till socialutskottet har hänvisats proposition 1991/92:148 om

förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården, m.m.

Förslaget innebär att den verksamhet som förtroendenämnderna

inom hälso- och sjukvården har bedrivit enligt en särskild

lagstiftning sedan år 1980 nu läggs fast i ny lag. Verksamheten

föreslås utvidgad till att omfatta även folktandvården. Vidare

föreslås att även inom den kommunala hälso- och sjukvården skall

finnas nämnder med motsvarande uppgifter som inom landstingens

hälso- och sjukvård. En kommun inom ett landsting skall dock

kunna överlämna denna uppgift till landstinget om kommunen och

landstinget är överens om detta.

Socialutskottet har beslutat att från konstitutionsutskottet

inhämta yttrande över en motion som väckts med anledning av

propositionen, nämligen motion 1991/92:So28 av Gullan Lindblad

(m).

I motionen framhålls att till ledamöter i förtroendenämnd inte

bör väljas personer som sitter i landstingsstyrelse/

förvaltningsutskott, direktion, kommunstyrelse eller

socialnämnd. En sådan begränsning behövs för att vidmakthålla en

så stor integritet och frihet som möjligt för

förtroendenämndsledamöter. Motionären yrkar att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om valet av

ledamöter i förtroendenämnd.

Utskottet

Av propositionen (s. 13) framgår att de aktuella nämnderna

skall förmedla information och ge stöd och hjälp i olika former

till patienter. Nämnden skall verka för att patienternas

rättigheter tas till vara och deras integritet skyddas. Den har

även till uppgift att för de ansvariga påpeka eventuella behov

av resurser inom ett visst område. Erfarenheterna från den

hittillsvarande verksamheten med förtroendenämnder har enligt

propositionen visat att den varit värdefull och fyllt ett behov.

Enligt föredragande statsrådet verkar nämnderna nära vården och

kan hjälpa till att på ett informellt, snabbt och smidigt sätt

lösa olika problem som kan uppkomma vid den enskilda människans

kontakter med hälso- och sjukvården.

Enligt propositionen har klagomål som inte faller under

patientförsäkringen liksom förfrågningar från patienter och

anhöriga inte sällan sin grund i missförstånd eller bristande

information till den enskilde. En ytterligare kontakt med

personalen kan många gånger vara tillräcklig för att komma till

rätta med problemet. Problem kan också lösas genom att en

missnöjd patient hänvisas till en annan läkare eller genom att

fortsatt vård ges på ett annat sjukhus. När personalen inom

vården av något skäl inte själv kommer till rätta med patientens

klagomål har de aktuella nämnderna en viktig roll som förmedlare

av kontakter och information. Genom sin ställning har nämnderna

också goda möjligheter att på det lokala planet ta initiativ

till eller annars verka för de ändringar inom vården som bedöms

erforderliga. Fr.o.m. 1986 har hälso- och sjukvårdens

ansvarsnämnd fått möjlighet att till sjukvårdshuvudmännen

överlämna ärenden som rör klagomål över brister i kontakten

mellan patient och hälso- och sjukvårdspersonalen eller något

annat liknande förhållande, då det är uppenbart att någon

disciplinär åtgärd inte kan komma i fråga.

Frågan om de s.k. fakultativa specialreglerade nämndernas --

bl.a. hälso- och sjukvårdsnämndernas -- ställning i landstingen

behandlades i förarbetena (prop. 1990/91:117 s. 39 f.) till den

nya kommunallagen (1991:900). Enligt regeringens mening hade

utvecklingen nått det stadiet att alla kommuner och landsting

borde ges möjlighet att organisera sin verksamhet på ett friare

sätt. De borde således själva kunna bestämma hur de ville

fördela sina uppgifter på olika kommunala nämnder. Detta synsätt

byggde på en stark tilltro till kommunernas och landstingens

förmåga att ta ansvar för de samhällsuppgifter som statsmakterna

hade tilldelat dem. Regeringen underströk vikten av att

kommunerna när de väljer organisationsform för den

specialreglerade verksamheten särskilt beaktar att

myndighetsutövningen ställer särskilda krav i fråga om kompetens

och integritet. Mot bakgrund av att uppgifter från olika

verksamhetsområden skulle kunna läggas samman i en och samma

nämnd framhölls att man inte skulle behöva befara att det

uppstod oförenliga myndighetsroller. Tvärtom underströks att det

är en normal uppgift för ett politiskt organ att göra

avvägningar mellan olika samhällsintressen. För att förhindra

att vissa sinsemellan svårförenliga funktioner läggs inom en och

samma nämnd togs en bestämmelse i detta avseende in i

kommunallagen.

Den nya kommunallagen innehåller i huvudsak samma

valbarhetshinder som tidigare gällde. Enligt 4 kap. 6 §

kommunallagen är den som är anställd hos en kommun eller ett

landsting för att ha den ledande ställningen bland personalen

inte valbar till fullmäktige eller nämnder. Vidare gäller

valbarhetshinder för förvaltningschefer i fråga om uppdrag i

nämnd inom det egna ansvarsområdet. I förarbetena (prop.

1990/91:117 s. 59) underströks att det i första hand ankommer på

de politiska partierna att vid nomineringarna bedöma

lämpligheten i olika avseenden hos kandidaterna till kommunala

uppdrag.

Genom den nya kommunallagen har förvaltningslagens regler om

sakägarjäv, intressejäv, ställföreträdarjäv, ombudsjäv och

delikatessjäv gjorts tillämpliga i hela den kommunala

förvaltningen. Dock har införts vissa särregler som bl.a. gäller

då ärenden först handläggs i en nämnd och sedan i en annan

nämnd. I 6 kap. 27 § andra stycket kommunallagen stadgas således

att delikatessjäv inte skall anses föreligga enbart på grund av

att den som handlägger ett ärende hos en nämnd tidigare har

deltagit i handläggningen av ärendet hos en annan nämnd.

Särreglerna infördes bl.a. för att en förtroendevald som

samtidigt har uppdrag i både styrelsen och en annan nämnd inte

skulle kunna hindras från att delta i handläggningen av ett

ärende i styrelsen, om ärendet tidigare har handlagts i nämnden.

De ärenden som handläggs i styrelsen är dock sällan partsärenden

i den meningen att de berör nämnden som sådan. Frågan om

opartiskhet saknar enligt propositionen uppenbarligen i de

flesta fall betydelse, och undantagsregeln i 6 kap. 26 §

kommunallagen om bortseende av jäv bör då kunna tillämpas.

Utskottet får anföra följande:

Enligt propositionens förslag till lag om

förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården skall för

den hälso- och sjukvård och den tandvård som ett landsting eller

en kommun ansvarar för enligt författningar finnas en eller

flera nämnder med uppgift att främja kontakterna mellan

patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen samt att åt

patienterna förmedla den hjälp som förhållandena kräver. Något

hinder mot att verksamheten läggs på redan befintliga nämnder

finns inte.

De ärenden som handläggs inom ramen för

förtroendenämndsverksamheten torde ofta vara av känslig natur.

Det är därför särskilt angeläget att det inte förekommer någon

omständighet som kan rubba allmänhetens förtroende för

verksamheten eller för ledamöternas integritet.

Konstitutionsutskottet vill i sammanhanget också erinra om

syftet bakom bestämmelserna i 3 kap. 5 § kommunallagen som avser

att förhindra att sinsemellan svårförenliga funktioner handläggs

inom en och samma nämnd.

Det kan mot denna bakgrund -- såsom också motionären

framhåller -- i och för sig ifrågasättas om det är lämpligt att

till ledamöter i nämnder med förtroendenämndsverksamhet utse

personer som också är ledamöter i sådana organ som anges i

motionen.

Konstitutionsutskottet vill emellertid hänvisa till att den

friare nämndorganisation som gäller sedan den 1 januari 1992

bygger på en stark tilltro till kommunernas och landstingens

förmåga att ta ansvar för de samhällsuppgifter som statsmakterna

tilldelat dem samt till att det i förarbetena till den nya

kommunallagen understrukits att det i första hand ankommer på de

politiska partierna att vid nomineringarna bedöma lämpligheten i

olika avseenden hos kandidaterna till kommunala uppdrag.

Enligt konstitutionsutskottets mening talar mot den angivna

bakgrunden övervägande skäl för att det inte införs sådana

begränsningar i fråga om valet av ledamöter till de aktuella

nämnderna som förordas i motionen. Konstitutionsutskottet

avstyrker således motion 1991/92:So28.

Stockholm den 7 maj 1992

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Hans Nyhage

(m), Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove

Johansson (s), Torgny Larsson (s), Ingvar Svensson (kds),

Harriet Colliander (nyd), Ulla Pettersson (s), Inger René (m),

Lisbeth Staaf-Igelström (s), Henrik S Järrel (m), Elvy

Söderström (s), Björn von der Esch (m) och Christina Linderholm

(c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motioner 2

Motioner väckta med anledning av propositionen 2

Motion väckt under allmänna motionstiden 1992 2

Utskottet 2

Allmänt om förtroendenämnder inom hälso- och

sjukvården 2

Bakgrund 2

Propositionen 4

Lagförslagen 4

Kommunernas ansvar i äldrevården 4

Valet av ledamöter 5

Försöksverksamhet med kommunal distriktstandvård 7

Bakgrund 7

Propositionen 8

Lagförslaget 8

Motionen 8

Hemställan 9

Bilaga 1: I propositionen framlagda lagförslag 11

Bilaga 2: Konstitutionsutskottets yttrande

1991/92:KU2y 17