Bet. 1991/92:SoU4

Socialutskottets betänkande

1991/92:SOU04

Handikapp

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Innehållsförteckning

1991/92

SoU4

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett sextiotal motionsyrkanden som

väckts under den allmänna motionstiden 1991 och som rör olika

frågor om handikapp.

1989 års handikapputredning har i sitt huvudbetänkande lagt

fram ett flertal förslag som syftar till att stärka den enskilde

handikappades ställning i samhället.

I den nya regeringens regeringsförklaring sägs bl.a. att

människor med handikapp och deras anhöriga skall ges ökade

möjligheter till ett gott liv och att regeringen under 1992

kommer att lägga fram förslag till ett ökat stöd för de

handikappade grundat på förslaget från handikapputredningen.

Samtliga motionsyrkanden avstyrks främst med hänvisning till att

riksdagen inte bör föregripa behandlingen av regeringens

kommande förslag på handikappområdet.

Motionerna

1990/91:So201 av Barbro Sandberg (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om handikappade kvinnors situation,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fortsatt stöd till kartläggning av

handikappade kvinnors situation.

1990/91:So218 av Bo Nilsson och Ingvar Björk (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ansvaret för hjälpmedelsförsörjningen till

äldre och handikappade.

1990/91:So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om handikappades möjlighet att få personliga

assistenter (rubrik 2),

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bättre avlastning till föräldrar med

handikappade barn (rubrik 3.1),

4. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av stödet

till föräldrar med funktionshinder (rubrik 4),

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de små och mindre kända handikappgrupperna

(rubrik 5),

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sittliftar vid allmänna bad (rubrik 9),

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de handikappades möjligheter till

deltagande i kulturaktiviteter (rubrik 9),

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om undantag från kravet på eget körkort som

krav för erhållande av bilstöd (rubrik 11),

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bestämmelserna för att erhålla bilstöd

(rubrik 11),

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheten för fosterföräldrar till

handikappade barn att erhålla bilstöd (rubrik 11),

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den nya teknikens möjligheter (rubrik

13.1),

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att möjlighet till medicinsk

rehabilitering bör finnas hos varje sjukvårdshuvudman (rubrik

14.1),

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en samordnad barn- och

vuxenhabilitering (rubrik 14.2).

1990/91:So224 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning

med uppgift att göra en samlad översyn av omsorgslagen i

enlighet med vad i motionen anförts om avgifter för gruppboende

m.m.,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

omsorgslagen om dispens från 10-procentsregeln i enlighet med

vad i motionen anförts.

1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

statens, kommuners och landstings sparnit inte får försämra de

handikappade barnens möjligheter till rehabilitering och teknisk

hjälp och att de trots sitt handikapp måste få utvecklas

maximalt efter sina förutsättningar.

1990/91:So244 av Ingvar Björk och Börje Nilsson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om färdtjänsten i kommunerna.

1990/91:So245 av Ingvar Björk och Sonia Karlsson (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om översyn och utformning av regler för

bilstöd till handikappade.

1990/91:So246 av Lena Öhrsvik och Grethe Lundblad (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att utarbeta ett nytt

nationellt handlingsprogram i handikappfrågor inför år 2000.

1990/91:So249 av Stina Gustavsson och Marianne Jönsson (c)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett

handlingsprogram om informationsteknologi och handikapp.

1990/91:So251 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en uppräkning av

grundbidrag och anskaffningsbidrag inom bilstödet i syfte att

återställa värdet från 1 oktober 1988,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att

grundbidrag och anskaffningsbidrag inom bilstödet därefter

uppräknas enligt ett index som knyts till basbeloppet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att tillämpningen av lagen om bilstöd till

handikappade bör ske med en högre grad av generositet än vad som

för närvarande är fallet.

1990/91:So255 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att förutsättningarna för fortsatt bilstöd

utreds.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf269.

1990/91:So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att möjligheten till bilstöd införs för

personer över 65 år,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om dubbelhandikappade och svårt

utvecklingsstörda,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av olika typer av boende,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ensamarbetandes situation,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om eget val av vårdare,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att behov och kostnader för bilstöd för

handikappade över 64 år utreds.

1990/91:So266 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att de som enligt ÄDEL är ansvariga

uppmanas att arbeta mer aktivt enligt omsorgslagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att de som enligt ÄDEL är ansvariga skall

få direktiv att ta fram planer på full utbyggnad av boende för

utvecklingsstörda,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att relevant utbildning ges olika

yrkeskategorier som arbetar inom omsorgsverksamheten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att tjänster skall tillskapas inom

omsorgsverksamheten för ambulerande utbildad personal,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att införa prövotid av handikapphjälpmedel

för de utvecklingsstörda,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att generösare och upprepade prov för

utnyttjande av handikapphjälpmedel för utvecklingsstörda

tillämpas.

1990/91:So282 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om serviceupphandlingsrätt i syfte att skapa

frihet för den enskilde att välja alternativ hemtjänst.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf297.

1990/91:So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av personliga assistenter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av inventering av befintliga

lokaler och anläggningar för fritid och kulturverksamheter i

kommunerna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tolk till hörselskadade,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en översyn av reglerna för

erhållande av bilstöd,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av fria hjälpmedel för

handikappade,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om huvudmannaskapet för handikapphjälpmedel,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett statligt handlingsprogram om

informationsteknologi och handikapp,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utvidgning av personkretsen enligt

omsorgslagen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbättringar för de handikappade i den

psykiatriska vården,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om forskning och utveckling,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inrättandet av en handikappombudsman,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om etik inom handikappområdet,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om handikappfrågornas betydelse i Sveriges

förhandlingar med EG.

1990/91:So291 av Lena Öhrsvik och Bo Nilsson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om frågor som bör belysas i den fortsatta

utvärderingen av reglerna för bilstöd till handikappade.

1990/91:So297 av Margit Gennser och Gullan Lindblad (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om accisbefrielse och ersättning för

anpassning av bil för vissa handikappgrupper.

1990/91:So317 av Elisabeth Persson m.fl. (v, m, fp, c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om statligt stöd till verksamheten vid Mo

Gård.

1990/91:So324 av Elisabeth Fleetwood (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att rikstolktjänsten skall kunna beviljas

bidrag även för dövas/hörselskadades medverkan i internationella

sammanhang.

1990/91:So326 av Margareta Persson och Lahja Exner (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en förändring i förordningen om

bilstöd.

1990/91:So328 av Marianne Jönsson och Marianne Andersson i

Vårgårda (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och

behov av förtydliganden i regelsystemet för bilstöd till

handikappade.

1990/91:So332 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en

hjälpmedelsgaranti för handikappade i enlighet med vad som i

motionen anförts.

Utskottet

Handlingsprogram

Motion

I motion So246 av Lena Öhrsvik och Grethe Lundblad (båda

s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av att utarbeta ett

nytt nationellt handlingsprogram i handikappfrågor inför år

2000. Motionärerna anser att handlingsprogrammet måste förnyas

för att följa med utvecklingen. Inför år 2000 krävs en

vidareutveckling av uppställda mål och medel på

handikappområdet, en framflyttning av positionerna till att

svara mot de krav och behov, hjälp och möjligheter som

samhällsutvecklingen erbjuder. Det finns, enligt motionen, även

skäl till sammankoppling med de insatser som görs på det

internationella planet.

Bakgrund

I anslutning till FNs handikappår 1981 utarbetades ett

nationellt handlingsprogram i handikappfrågor (SOU 1982:46).

I programmet hade företrädare för de dåvarande fem

riksdagspartierna och handikapprörlesen lagt fram en gemensam

syn på de handikappades situation. De hade vidare samstämmigt

uttalat sig om sin syn på de senaste årens handikappolitik och

om inriktningen av åtgärderna på handikappområdet för de

närmaste åren.

Tidigare behandling

När den dåvarande regeringen i en skrivelse våren 1983

anmälde handikapprogrammet för riksdagen anfördes att programmet

borde ingå i regeringens bedömningsunderlag inför kommande

ställningstaganden.

I betänkandet SoU 1982/83:23 (s. 12) noterade utskottet

med tillfredsställelse att beredningsgruppens arbete utmynnat i

ett handikappprogram med bred politisk enighet. Enligt

utskottet borde programmet utgöra en viktig utgångspunkt för det

fortsatta arbetet på handikappområdet.

I betänkandet SoU 1987/88:3 behandlades regeringens

skrivelse (1986/87:161) om uppföljning av handlingsprogrammet.

Utskottet noterade med tillfredsställelse de åtgärder som

dåvarande regeringen vidtagit i syfte att nå målet om full

delaktighet och gemenskap i samhället för alla handikappade.

Utskottet underströk den avgörande betydelse

handikappoganisationerna haft för de framsteg som nåtts i det

handikappolitiska arbetet. Utskottet uttalade vidare att

samhället bör ge handikapprörelsen goda villkor att verka under

så att dess ställning i samhället kan fortsätta att utvecklas

och stärkas. Utskottet ansåg inte att regeringens skrivelse

påkallade någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet behandlade frågan även i betänkandet

SoU1990/91:1. Utskottet konstaterade då att 1989 års

handikapputredning (dir 1988:53) har till uppgift att överväga

förbättringar inom socialtjänstens och

habiliteringens/rehabiliteringens område för de handikappade.

Slutbetänkande från utredningen väntades i början av 1991. Med

hänvisning härtill avstyrkte utskottet den aktuella motionen.

(Res. v.)

1989 års handikapputredning

Handikapputredningen avlämnade sitt huvudbetänkande under

våren 1991, SOU 1991:46 Handikapp, välfärd och rättvisa. I

betänkandet fastslås att det miljörelaterade handikappbegreppet

haft och har stor betydelse för svensk handikappolitik. Att

beskriva handikapp som ett förhållande mellan skadan eller

sjukdomen och personens omgivning är viktigt av två skäl, anför

utredningen. Det betonar att handikappet inte är den enskildes

egenskap och det ger möjlighet till förändring. Samtidigt anför

utredningen att lagstiftning behövs som ett led i processen att

hävda den enskildes ställning i samhället och ge honom/henne

(och anhöriga) verktyg för att kunna påverka sin situation. Men

också för att han/hon skall kunna delta i samhällets utveckling

och forma det samhället där barn, ungdomar och vuxna med

omfattande funktionsnedsättningar självklart ingår och

respekteras i mångfald.

Utredningen föreslår vissa tillägg och ändringar i hälso- och

sjukvårdslagen (HSL) och i socialtjänstlagen (SoL). Härutöver

föreslår utredningen en ny lag om stöd och service till vissa

funktionshindrade. Denna lag skall ses som en pluslag till HSL

och SoL och skall ge ett förstärkt skydd genom rättigheter i

komplicerade livssituationer.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Remisstiden går ut

i december 1991. Utredningen kommer att avlämna sitt

slutbetänkande under hösten 1991.

Utskottets bedömning

I den nya regeringens regeringsförklaring sägs att människor

med handikapp och deras anhöriga skall ges ökade möjligheter

till ett gott liv och att regeringen under 1992 kommer att lägga

fram förslag till ett ökat stöd för de handikappade grundat på

förslaget från handikapputredningen. Riksdagen bör, enligt

utskottet mening, inte föregripa behandlingen av regeringens

kommande förslag på handikappområdet. Utskottet avstyrker därför

motion So246 (s).

Personkretsen i omsorgslagen

Motion

I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utvidgning av personkretsen enligt

omsorgslagen (yrkande 9). Motionärerna anser det beklagligt

att, trots riksdagsuttalande hösten 1989 om en översyn av

personkretsen, någon sådan översyn ännu inte ägt rum.

Gällande rätt

Lagen om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda

m.fl. (1985:568), den s.k. omsorgslagen, innehåller bl.a.

föreskrifter om rätt till särskilda omsorger för psykiskt

utvecklingsstörda. Lagen gäller även personer som på grund av

hjärnskada, föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, har

fått ett betydande begåvningshandikapp och personer med

barndomspsykos.

Tidigare behandling

I betänkandet SoU 1984/85:27 behandlade utskottet

proposition 1984/85:176 om ny omsorgslag. Utskottet uttalade (s.

7) att den utvidgning av personkretsen som då skedde borde ses

som ett första steg i reformarbetet och att alla handikappade

barn och ungdomar borde ges samma stöd som de grupper lagen

omfattar. Utskottet ansåg att ytterligare utredningsarbete

behövdes för att precisera vilka grupper som borde omfattas av

lagen och belysa behovet av kompletterande särskilda omsorger.

Vad utskottet anfört föreslogs riksdagen ge regeringen till

känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 386).

I betänkandet 1990/91:SoU1 behandlade utskottet senast

frågan om omsorgslagens personkrets. Utskottet konstaterade

bl.a. att frågan om personkrets övervägdes av 1989 års

handikapputredning. Med hänsyn därtil ansåg utskottet att

riksdagen borde avstå från uttalanden i frågan. De aktuella

motionerna avstyrktes därför. (Res. fp, c, mp.)

1989 års handikapputredning

Handikapputredningen har i sitt huvudbetänkande (SOU

1991:46) föreslagit en ny lag om stöd och service till vissa

funktionshindrade (LSS) som skall ersätta nuvarande

omsorgslag. Enligt utredningens förslag skall personkretsen när

det gäller riktade insatser omfatta människor som till följd av

1. stora funktionshinder har

2. betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed

3. ett omfattande stödbehov.

Denna avgränsning av målgruppen innebär att insatserna skall

koncentreras till människor med bestående eller tilltagande

funktionsnedsättningar. Orsaken till eller arten av

funktionshinder är därmed inte avgörande, inte heller den

medicinska diagnosen. Inom personkretsen finns enskilda med

fysiska, psykiska och begåvningsmässiga funktionsnedsättningar.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Utskottets bedömning

1989 års handikapputredning har behandlat frågan om

personkretsen och föreslagit en vidgning av personkretsen.

Riksdagen bör, enligt utskottets mening, inte föregripa

behandlingen av regeringens kommande förslag på

handikappområdet. Motion So283 (c) yrkande 9 avstyrks därmed.

Handikappade kvinnor

Motion

I motion So201 av Barbro Sandberg (fp) yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om dels handikappade kvinnors situation (yrkande 1), dels

fortsatt stöd till kartläggning av handikappade kvinnors

situation (yrkande 2). I motionen påpekas att bland de

svagaste grupperna på arbetsmarknaden finns kvinnor med

funktionsnedsättningar. Det anses angeläget att särskild

uppmärksamhet riktas till handikappade kvinnors individuella

behov av utbildning och förvärvsmöjligheter. Det anses i

motionen också viktigt att få de handikappade kvinnornas

situation belyst. Detta mot bakgrund av att det finns mycket

lite statistik och få undersökningar gjorda som särskilt belyser

handikappade kvinnors situation. Motionärerna pekar samtidigt på

det projekt Kvinnor och handikapp som handikapprörelsen

startat.

Projektverksamhet

Projektet Kvinnor och handikapp som motionärerna tar upp har

utmynnat i en bok Kvinnobilder, vilket är en intervjubok med

handikappade kvinnor. Riksförbundet för njursjuka som ställt

sig bakom projektet ansökte om ytterligare resurser ur allmänna

arvsfonden för en fortsatt projektverksamhet under två år med

uppbyggande av ett nätverk mellan handikappade kvinnor.

Förutvarande regeringen beviljade den 7 mars 1991 riksförbundet

medel för fortsatt verksamhet.

1989 års handikapputredning

1989 års handikapputredning föreslår i betänkandet

Handikapp, välfärd, rättvisa (SOU 1991:46) att det införs en

kommunal sysselsättningsgaranti i lagen om stöd och service för

vissa funktionshindrade. Enligt lagförslaget skulle kommunen få

ett samordnat ansvar för olika huvudmäns insatser för den

enskilde inom lagens personkrets. Förslaget innebär att för

personer med svåra funktionshinder som vid visst tillfälle inte

kan beredas arbete, yrkesinriktad rehabilitering etc. inom ramen

för arbetsmarknadspolitiken får kommunen skyldighet att, i egen

eller annans regi, anordna daglig verksamhet med meningsfull och

planerad sysselsättning. Enligt förslaget skulle det åvila

försäkringskassorna att följa upp den individuella

habiliterings/rehabiliteringsplanen och vid behov verka för att

den revideras i de avseenden som rör sysselsättning och arbete.

Förslaget innebär att även kvinnors rätt till arbete och

meningsfull sysselsättning skulle tillgodoses.

Utredningens förslag remissbehandlas för närvarande.

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärernas uppfattning att handikappade

kvinnors situation bättre behöver belysas. Regeringen beviljade

i våras projektet Kvinnor och handikapp ytterligare medel ur

allmänna arvsfonden för en fortsatt projektverksamhet. Utskottet

konstaterar vidare att 1989 års handikapputredning behandlat

frågan om sysselsättning och arbete för handikappade.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Riksdagen bör,

enligt utskottets mening, inte föregripa behandlingen av

regeringens kommande förslag på handikappområdet. Motion So201

(fp) yrkandena 1 och 2 avstyrks därmed.

Flerhandikappade

Motioner

I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förbättringar för de handikappade i den

psykiatriska vården (yrkande 10). Motionärerna påpekar att

människor med svåra funktionsnedsättningar inom den psykiatriska

vården är bland de mest eftersatta inom sjukvården. Motionärerna

menar att det så kallade Borgholmsdokumentet visar att många

inte fått sjukgymnastik eller annan förebyggande nödvändig

behandling. I motionen framhålls att personalen måste få bättre

kunskap om dessa personers utsatthet.

I motion So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda

mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om dubbelhandikappade och svårt

utvecklingsstörda (yrkande 3). Motionärerna anser att de

dubbelhandikappade och utvecklingsstörda, som är samhällets

allra svagaste och mest utsatta grupper, skall uppmärksammas

speciellt.

Bakgrund

Statens handikappråd har under åren 1986--1989 med stöd ur

allmänna arvsfonden bedrivit ett projekt om Flerhandikappade i

psykiatrisk vård. Slutrapporten har i januari 1990 överlämnats

med hemställan att regeringen utan tidsutdräkt vidtar åtgärder,

som erfordras för att patienterna med ytterligare

funktionshinder inom psykiatrin skall få sina grundläggande

behov tillgodosedda. En kartläggning har gjorts främst av

patienter inom den psykiatriska vården som har särskilt

omfattande funktionshinder. Projektet omfattar patienter inom

den psykiatriska vården i Kalmar och Norrbottens läns

landstingskommuner samt Göteborgs kommun. I rapporten framhålls

att projektet visar hur människor med funktionshinder, som

vistas på psykiatriska institutioner, åsidosätts. Det anförs

dock att projektet visar en vilja på många håll inom sjukvården

att förbättra situationen. Statens handikappråd lägger i

rapporten fram ett handlingsprogram, som består av 15 punkter.

I Meddelandeblad 10/90 om Samverkan mellan omsorgsverksamhet

och allmänpsykiatri pekar socialstyrelsen på samarbets- och

avgränsningsproblem mellan omsorgsverksamheten och

allmänpsykiatrin. Styrelsen pekar också på hur de psykiskt

utvecklingsstörda skall få sina behov av psykiatrisk vård och

behandling bättre tillgodosedda.

Tidigare behandling

Utskottet behandlade senast i betänkandet 1990/91:SoU1 en

motion om de handikappade inom den psykiatriska vården.

Utskottet anförde att det delade motionärernas uppfattning att

det behövdes förbättringar för de handikappade i den

psykiatriska vården. I avvaktan på beredningen i

regeringskansliet av statens handikappråds rapport borde

riksdagen enligt utskottets mening inte överväga något initiativ

i frågan. Utskottet avstyrkte därför motionen. (Res. c.)

Utredningar

År 1989 tillsattes utredningen om service, stöd och vård till

psykiskt störda (dir. 1989:22, tilläggsdir. 1990:71) den s.k.

psykiatriutredningen. I psykiatriutredningens uppdrag ingår

också att behandla frågor som gäller ansvarsfördelning och

former för samverkan mellan vårdsektorn och andra

samhällssektorer. Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande

under år 1992.

1989 års handikapputredning föreslår i sitt betänkande

Handikapp, välfärd, rättvisa (SOU 1991:46) att

sjukvårdshuvudmannen genom en ändring i hälso- och

sjukvårdslagen åläggs att organisera och finansiera habilitering

och rehabilitering i vid bemärkelse och efter olika gruppers

behov. Vidare föreslås kommmun/landstingskommun åläggas att i

samråd med den enskilde upprätta en individuell plan vari

beslutade och planerade insatser redovisas. I planen skall även

redovisas åtgärder av andra organ. Planen skall fortlöpande och

minst en gång om året omprövas och i mån av behov ändras.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att förbättringar

behövs för de handikappade i den psykiatriska vården. I avvaktan

på psykiatriutredningens förslag bör dock riksdagen, enligt

utskottets mening, inte ta något initiativ med anledning av

motionerna So257 (mp) yrkande 3 och So283 (c) yrkande 10.

Motionerna avstyrks.

Små och mindre kända handikappgrupper

Motion

I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om de små och mindre kända handikappgrupperna

(yrkande 5). I motionen konstateras att de särskilda behoven

hos människor som tillhör små och mindre kända handikappgrupper

är av både medicinsk, social och psykologisk karaktär. Det anses

därför viktigt med en viss samordning för att tillgodose behovet

av information, kunskap och kontakter. En bas för en sådan

verksamhet kan, enligt motionen, vara den regionindelning som

finns inom sjukvården. För vissa grupper kan det i stället vara

lämpligt att resurserna koncentreras till en eller två platser i

landet. Det övergripande planeringsansvaret för dessa enheter

bör finnas hos en myndighet, t.ex. socialstyrelsen, medan själva

verksamheten kan drivas av sjukvårdshuvudmännen, sägs det i

motionen.

Bakgrund

Under senare år har situationen för de s.k. små och mindre

kända handikappgrupperna uppmärksammats. Särskilda studier på

området har påbörjats av bl.a. nordiska nämnden för

handikappfrågor och Handikappförbundens Centralkommitté. De

personer som finns i dessa grupper har vanligtvis ett omfattande

behov av kvalificerat stöd från kommuner och landsting. I många

fall saknas dock kunskap om dessa gruppers situation och behov

hos de ansvariga samhällsorganen. Mot denna bakgrund fick

handikapputredningen i sina direktiv även i uppdrag att särskilt

uppmärksamma de små och mindre kända handikappgruppernas

situation.

I betänkandet Handikapp, välfärd, rättvisa (SOU 1991:46)

föreslår 1989 års handikapputredning att de små

handikappgruppernas situation skall bli föremål för en

nationell, fortlöpande uppföljning för vilken socialstyrelsen

föreslås svara. Med detta underlag föreslås inrättande av vissa

kunskapscentra på regional- och riksnivå som en utveckling av

sjukvårdshuvudmännens skyldighet att organisera och finansiera

habilitering och rehabilitering. Dessa kunskapscentra skall

erbjuda allsidigt specialistkunnande och allsidig träning samt i

övrigt svara för olika uppgifter som syftar till att förbättra

villkoren för de små handikappgrupperna. Arbetssättet föreslås

karaktäriseras av en nära samverkan med stöd, service och

kompetens som finns att tillgå inom en kommun eller ett

landsting/län.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Utskottets bedömning

1989 års handikapputredning har i sitt huvudbetänkande tagit

upp frågan om de små handikappgruppernas situation. Utredningen

föreslår bl.a. inrättande av vissa kunskapscentra på regional-

och riksnivå som en utveckling av sjukvårdshuvudmännens

skyldighet att organisera och finansiera habilitering och

rehabilitering. Vidare föreslås socialstyrelsen få ansvar för en

fortlöpande uppföljning av de små handikappgruppernas situation.

Riksdagen bör, enligt utskottets mening, inte föregripa

behandlingen av regeringens kommande förslag på

handikappområdet. Motion So223 (fp) yrkande 5 avstyrks därmed.

Personlig vårdare m.m.

Motioner

I motion So282 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om serviceupphandlingsrätt i syfte att skapa

frihet för den enskilde att välja alternativ hemtjänst. Enligt

motionen innebär detta att den handikappade får ett bidrag

motsvarande den kostnad, som offentlig verksamhet har eller

skulle ha för att tillhandahålla den service brukaren har rätt

till. Seviceupphandlingsrätten utgörs av ett antal

assistenttimmar vars antal fastställs för varje enskild brukare.

Dessa timmar har brukaren rätt att dirigera antingen hon vill

välja den kommunala hemtjänsten, ett brukarkollektiv, enskilda

personer eller ett serviceföretag.

I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om handikappades möjlighet att få personliga

assistenter (yrkande 1). Motionärerna anser att de

handikappade bör kunna få personliga vårdare eller assistenter,

människor som de handikappade lär känna och har förtroende för.

Dessa skall enligt motionen också kunna anställas direkt av den

handikappade eller dennes familj genom att kommunen avgör

omfattningen på hjälpinsatsen och står för kostnaden medan den

handikappade själv avgör vem som skall utföra vården.

I motion So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda

mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om eget val av vårdare (yrkande

6). Motionärerna anser att den handikappade i den utsträckning

det är möjligt själv skall få välja vårdare och att även

anhöriga skall kunna anställas.

I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av personliga assistenter (yrkande

1). Motionärerna anser att assistenterna skall kunna anställas

direkt av den handikappade eller dennes familj genom att

kommunen avgör omfattningen av hjälpinsatsen och står för

kostnaden medan den handikappade själv avgör vem som skall

utföra vården. Även anhöriga skall, enligt motionen, kunna

anställas som vårdare.

Gällande rätt

Enligt 9 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring

(AFL) har en försäkrad förälder rätt till vårdbidrag för

vård av barn som inte har fyllt 16 år om barnet på grund av

sjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller annat handikapp under

minst sex månader är i behov av särskild tillsyn och vård.

Vårdbidraget är en ersättning för dels det vårdarbete som en

förälder utför, dels de merkostnader som uppkommer på grund av

barnets handikapp eller sjukdom. Beroende på tillsyns- och

vårdbehovets omfattning samt merkostnadernas storlek utges

bidraget med belopp motsvarande hel, halv eller en fjärdedel av

hel förtidspension jämte pensionstillskott som svarar mot

pensionen. Av vårdbidraget kan en viss angiven del bestämmas som

ersättning för merkostnader.

Den som fyllt 16 år, men inte 65 år, har enligt 9 kap. 2 § AFL

rätt till handikappersättning om han för avsevärd tid fått

sin funktionsförmåga nedsatt i sådan omfattning att han i sin

dagliga livsföring behöver mera tidskrävande hjälp av annan, för

att kunna arbeta behöver fortlöpande hjälp av annan eller om han

har betydande merutgifter. Handikappersättning utges allt efter

hjälpbehovets omfattning eller merutgiftens storlek med 69, 53

eller 36 % av basbeloppet per år.

Tidigare behandling

Frågor om valfrihet och själbestämmande inom handikapp- och

äldreomsorgen har behandlats av utskottet vid åtskilliga

tillfällen tidigare (se bl.a. 1989/90:SoU13, 1990/91:SoU1,

1990/91:SoU9 och 1990/91:SoU11). I betänkandet

1990/91:SoU11 anförde utskottet bl.a.

Utskottet konstaterar att frågor om valfrihet och

självbestämmande, när det gäller boendeform och vårdinsatser

inom äldre- och handikappomsorgen, har behandlats av utskottet

vid åtskilliga tillfällen tidigare. Utskottet har då bl.a.

framhållit att de gamla och de handikappade måste ges ökade

möjligheter att själva påverka sin situation.

När motioner om valfrihet och självbestämmande behandlades i

höstas hänvisade utskottet till att 1989 års handikapputredning

behandlar frågan om de handikappades möjlighet att välja vårdare

m.m. Utskottet ansåg då att detta utredningsarbete borde

slutföras innan riksdagen överväger att föra uttalanden i dessa

frågor.

I samband med den nyligen behandlade propositionen om ansvaret

för service och vård till äldre och handikappade m.m. ansåg

utskottet att det behövdes en kraftig utbyggnad av alternativa

boendeformer för bl.a. äldre och handikappade,vilket mynnade ut

i ett tillkännagivande till regeringen.

Några nya omständigheter har inte framkommit som enligt

utskottet bör föranleda riksdagen att ändra uppfattning i dessa

frågor.

Utskottet avstyrkte därför aktuella motioner. (Särskilda

yttranden från m, c, v och mp.)

1989 års handikapputredning

I handikapputredningens huvudbetänkande SOU 1991:46

Handikapp, välfärd, rättvisa föreslår utredningen att en

rättighet till personlig assistent införs i en ny lag om stöd

och service till vissa funktionshindrade (LSS). Stödet skall

gälla för alla som kan anses ha behov av insatsen och som

tillhör personkretsen för LSS. Kommunen bör, enligt utredningen,

ha ett grundläggande ansvar för att tillhandahålla och

finansiera insatsen personlig assistent. Den enskilde skall

kunna vara arbetsgivare eller vända sig till kommunen för att få

insatsen. Han/hon skall även kunna anlita t.ex. ett kooperativ

som arbetsgivare.

Utredningens förslag remissbehandlas för närvarande.

Utskottets bedömning

Utskottet har vid fler tillfällen betonat vikten av att de

gamla och handikappade måste ges ökade möjligheter att själva

påverka sin situation.

1989 års handikapputredning har i sitt huvudbetänkande lagt

förslag om möjligheten för den handikappade att själv anställa

vårdare. Riksdagen bör, enligt utskottets mening, inte föregripa

behandlingen av regeringens kommande förslag på

handikappområdet. Motionerna So223 (fp) yrkande 1, So257 (mp)

yrkande 6, So282 (m) och So283 (c) yrkande 1 avstyrks därmed.

Boendet

Motioner

I motion So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av olika typer av boende

(yrkande 4). Motionärerna anser att olika alternativ inom

boendet skall behållas och byggas ut. Små vårdhem, gruppboende,

ensamlägenheter och boende hos anhöriga bör, enligt motionen,

finna sida vid sida.

I motion So266 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda

mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att de som enligt ÄDEL är

ansvariga dels uppmanas att arbeta mer aktivt enligt

omsorgslagen (yrkande 1), dels skall få direktiv att ta fram

planer på full utbyggnad av boende för utvecklingsstörda

(yrkande 2). Enligt motionen måste landstingen uppmanas att

arbeta för att i enlighet med omsorgslagen ge de

utvecklingsstörda rätt till egen bostad. Landstingen måste få

direktiv att inom ett år ha planer på vilket boende de skall

erbjuda de utvecklingsstörda.

I motion So224 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) yrkas att

riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med

uppgift att göra en samlad översyn av omsorgslagen i enlighet

med vad i motionen anförts om avgifter för gruppboende m.m.

(yrkande 1), samt att riksdagen hos regeringen begär förslag

till ändring i omsorgslagen om dispens från 10-procentsregeln i

enlighet med vad i motionen anförts (yrkande 2).

Motionärerna anför att målen för de särskilda omsorgerna syftar

till att ge psykiskt utvecklingsstörda möjlighet att leva som

andra. Omsorgerna skall vara till för att utveckla den enskildes

resurser. Verksamheten ska vara grundad på respekt för den

enskildes självbestämmande och integritet. Ett liv så likt

andra människors som möjligt förutsätter att man själv betalar

sin hyra och sina övriga levnadsomkostnader. Mot den bakgrunden

ter sig 10-procentsmålet, enligt motionärerna, som föråldrat.

Motionärerna anför att det behövs en samlad översyn av de

bestämmelser som reglerar utvecklingsstörda personers ekonomiska

förhållanden.

Bakgrund

Lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt

utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen) innehåller föreskrifter

om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. I 4 §

omsorgslagen nämns bland de särskilda omsorgerna boendet i

gruppbostad för vuxna som inte kan bo i en egen bostad. Psykiskt

utvecklingsstörda har enligt 5 § rätt till särskilda omsorger,

om de behöver sådant stöd och sådan hjälp i sin livsföring och

deras behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Enligt 18 §

omsorgslagen har socialstyrelsen tillsyn över verksamheten.

Omsorgslagen ger dock inga möjligheter till sanktioner mot

landsting och kommuner som inte rättar sig efter domar som

fastställer den enskildes rätt till särskilda omsorger.

I direktiven för 1989 års handikapputredning (dir. 1988:53)

konstateras att kommunerna skiljer sig avsevärt sinsemellan,

bl.a. i fråga om avgiftsuttag för olika åtgärder inom

handikappområdet. Enligt direktiven skall utredningen med

anledning av detta analysera och bedöma vilka effekter

skillnaderna i avgiftssättning får för funktionshindrade med

omfattande behov av insatser.

Tidigare behandling

Äldrereformen behandlades av utskottet i betänkandena

1990/91:SoU9 och 1990/91:SoU25. Utskottet uttalade i samband

med detta, liksom vid tidigare tillfällen i utskottet, att en

kraftig utbyggnad av alternativa boendeformer för såväl äldre

som människor med handikapp måste komma till stånd. De ansvariga

huvudmännen, kommuner och landsting, måste på ett helt annat

sätt än tidigare prioritera en utbyggnad av olika boendeformer.

Äldrereformen innebär att 400 milj.kr. per år kommer att

avsättas under en femårsperod för utbyggnad av gruppbostäder och

andra alternativa boendeformer.

Kommunalansvarsutredningen har i betänkandet (SOU 1989:64)

Kommunalbot övervägt behovet av åtgärder med syfte att

motverka att kommuner och landstingskommuner överskrider

gränserna för den kommunala kompetensen, åsidosätter

skyldigheter som de har på specialreglerade verksamhetsområden

eller sätter sig över domstolarnas beslut i besvärsmål.

Betänkandet har remissbehandlats. Utredningens förslag har

avvisats av flertalet remissinstanser. Frågorna om kommunernas

och landstingens ansvar bereds vidare inom regeringskansliet.

Konstitutionsutskottet har uttalat sig i frågan vid behandling

av regeringens proposition om ny kommunallag (1990/91:117). I

betänkandet 1990/91:KU38 erinrar utskottet om att frågorna

under lång tid varit föremål för olika utrednings- och

beredningsåtgärder. Utskottet anför att det är angeläget att

frågorna får sin lösning snarast. Utskottet förordade därför att

regeringen på lämpligt sätt bereder dessa frågor. Vad utskottet

anfört borde riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Riksdagen följde utskottets förslag (rskr. 360).

1989 års handikapputredning

I sitt betänkande Handikapp, välfärd, rättvisa (SOU

1991:46) har 1989 års handikapputredning föreslagit en

föreskrift i lag som stärker rätten för funktionshindrade till

en individuellt anpassad bostad med särskild service. Ur

lagförslaget kan utläsas bl.a. följande:

4 § Människor som avses i 1 § har rätt till insatser i form av

särskilt stöd och särskild service enligt denna lag om de

behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte

tillgodoses på annat sätt.

Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda

levnadsvillkor. Insatsen skall anpassas till mottagarens

individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga

för de människor som behöver dem och stärker deras förmåga att

leva ett självständigt liv.

6 § Insatserna för särskilt stöd och särskild service är

-- -- --

9. bostad med särskild service för vuxna.

Enligt utredningen skall vidare avvecklingen av kvarvarande

vårdhem för utvecklingsstörda påskyndas. Avvecklingen skall ske

genom samverkan mellan de båda huvudmännen. En särskild plan

skall upprättas över personer som skall beredas bostäder och

service i stället för institutionsboende. Individuella behov

skall framgå av planen. Utredningens förslag remissbehandlas för

närvarande.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att en kraftig

utbyggnad av alternativa boendeformer för såväl äldre som

handikappade måste komma till stånd. För att stimulera

utbyggnaden av alternativa boendeformer har riksdagen, i

enlighet med utskottets förslag, beslutat om ett stimulansbidrag

till gruppbostäder och alternativa boendeformer för äldre och

handikappade. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionerna

So266 (mp) yrkandena 1 och 2 och So257 (mp) yrkande 4.

1989 års handikapputredning har i uppgift bl.a. att analysera

och bedöma vilka effekter skillnader i avgiftssättning får för

funktionshindrade med omfattande behov av insatser. Utredningens

slutbetänkande skall överlämnas vid årsskiftet. I avvaktan på

utredningens förslag bör riksdagen, enligt utskottets mening,

inte göra något uttalande i frågan. Utskottet avstyrker därför

motion So224 (v) yrkandena 1 och 2.

Habilitering -- rehabilitering

Motioner

I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om dels att möjlighet till medicinsk

rehabilitering bör finnas hos varje sjukvårdshuvudman (yrkande

22), dels behovet av en samordnad barn- och vuxenhabilitering

(yrkande 23). Motionärerna anför att det inom det medicinska

rehabiliteringsområdet finns stora brister. Resurserna för

rehabilitering inom sjukvården är begränsade och ojämnt

fördelade.

I motion So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att statens,

kommuners och landstings sparnit inte får försämra de

handikappade barnens möjligheter till rehabilitering och teknisk

hjälp och att de trots sitt handikapp måste få utvecklas

maximalt efter sina förutsättningar (yrkande 9).

I motion So317 av Elisabeth Persson m.fl. (v, m, fp, c)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om statligt stöd till verksamheten vid Mo

Gård. Mo Gård i Finspångs kommun är ett utbildnings- och

habiliteringscenter för döva med tilläggshandikapp. Det är i dag

en resultatenhet inom landstinget i Östergötland. Av flera skäl,

bl.a. den pågående diskussionen om en primärkommunalisering av

huvudmannaskapet för landstingens omsorgsverksamhet, avser man

nu att ombilda verksamheten vid Mo Gård till aktiebolag. Med

avseende på Mo Gårds unika kompetens och speciella inriktning

som utbildnings- och habiliteringscenter med upptagning från

hela landet är, enligt motionen, bedömningen den att

verksamheten inte kan primärkommunaliseras.

Bakgrund

Riksförbundet FUB har intervjuat 40 familjer med

utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna i fem landsting för

att se hur de upplever det stöd habiliteringen ger. Resultatet

har sammanställts i en rapport, Utvecklingsstörda i

habiliteringen 1990. Sammanfattningsvis sägs i rapporten att

de slutsatser man kan dra av denna undersökning är att de flesta

föräldrar till barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning

generellt upplever samhällets stöd av habilitering som

bristfälligt. Bland annat framförs att familjerna saknar

kontaktperson, uppsökande verksamhet från habiliteringen,

engagemang från personalen, hjälp och rådgivning samt framför

allt att de saknar specialistinsatser samt information om vilket

stöd de har rätt till och hur de skall få detta. I de landsting

där habiliteringen samordnas har föräldrarna inte märkt några

avsevärda förändringar. Studien belyser habiliteringens insatser

ur föräldrarnas perspektiv. En kompletterande intervjustudie

kommer att göras med vuxna utvecklingsstörda och en enkätstudie

med personal inom habiliteringen.

Rehabiliteringsberedningen har avlämnat betänkandet (SOU

1988:41) Tidig och samordnad rehabilitering. En huvudfråga för

beredningen har varit att klarlägga ansvarsfrågorna i

rehabiliteringsarbetet samt undersöka om det går att bättre

samordna rehabiliteringsinsatserna. Beredningen föreslår bl.a.

en lagfäst skyldighet för rehabiliteringsaktörerna att samverka

i rehabiliteringsfrågor. Denna skyldighet föreslås införas i de

lagkomplex som reglerar resp. aktörs verksamhet.

Proposition 1989/90:62 om insatser för aktiv rehabilitering

och arbetslivsfondens verksamhet m.m., som delvis bygger på

förslag som rehabiliteringsberedningen lagt fram, behandlades av

socialförsäkringsutskottet i betänkandet 1989/90:SfU12.

I proposition 1990/91:51 om vissa ersättningar till

sjukvårdshuvudmännen m.m. redogör den dåvarande regeringen för

överenskommelsen som träffats med sjukvårdshuvudmännen om vissa

ersättningar för sjukförsäkring m.m. för år 1991. Parterna hade

bl.a. enats om att som särskild ersättning för år 1991 skall 400

milj.kr. kunna utges för att öka resurserna för rehabiliterings-

och behandlingsinsatser hos sjukvårdshuvudmännen så att

väntetiderna i den medicinska rehabiliteringen skall kunna

minskas. Regeringen anförde vidare att försäkringskassorna och

sjukvårdshuvudmännen noggrant skall följa utfallet av den nya

satsningen och utveckla lämpliga metoder för den utvärdering

m.m. som behövs.

Socialförsäkringsutskottet behandlade propositionen i

betänkandet 1990/91:SfU7. Utskottet anförde bl.a. att det

såg mycket positivt på att 400 milj.kr. kunde avsättas för

förstärkning av rehabiliterings- och behandlingsarbetet. (Res.

m.)

Den förutvarande regeringen har lagt fram förslag om

rehabilitering även i propositionerna 1990/91:140 Arbetsmiljö

och rehabilitering och 1990/91:141 Rehabilitering och

rehabiliteringsersättning. Förslagen har behandlats i

arbetsmarknadsutskottet i betänkandet 1990/91:AU22 och i

socialförsäkringsutskottet i betänkandet 1990/91:SfU16.

Dåvarande regeringen föreslog i propositionen om rehabilitering

och rehabiliteringsersättning att arbetsgivaren får ett större

och tydligare ansvar än tidigare för de anställdas

rehabilitering. Försäkringskassorna skulle, enligt förslaget, få

samordningsansvar och öva tillsyn över de insatser som behövs

för rehabiliteringsverksamheten. Försäkringskassorna skulle

vidare ansvara för att rehabiliteringen kom till stånd när

arbetsgivare saknas eller inte fullgör sina åtaganden.

Propositionen behandlade vidare frågor om

rehabiliteringsersättning m.m.

I Landstingsförbundets cirkulär 90:24 rekommenderas

landstingen att vidta åtgärder för att stärka, effektivisera och

bättre samordna sina insatser på rehabiliteringsområdet samt att

medverka till att en bättre samordning av de totala

rehabiliteringsresurserna kommer till stånd.

I 1989 års handikapputrednings betänkande Handikapp,

välfärd, rättvisa (SOU 1991:46) fastslås att barn och ungdomar

med funktionsnedsättningar skall ha tillgång till allsidiga

insatser för sin habilitering. Detta skall möjliggöras genom att

sjukvårdshuvudmannen genom tillägg till hälso- och

sjukvårdslagen (HSL) får en skyldighet att organisera och

finansiera habilitering för barn och ungdomar med

funktionsnedsättningar oavsett funktionsnedsättningens art.

Huvudmannen har även skyldighet att organisera och finansiera

allsidig habilitering och rehabilitering för vuxna. Huvudmannen

skall, enligt utredningens förslag, upprätta en

organisationsplan som utvisar var habiliteringsresurser finns

att tillgå vid olika behov. Planen skall avse verksamhet även

utanför det egna landstingsområdet (t.ex. kunskapscentra).

Huvudmannen skall även vara skyldig att upprätta individuella

planer.

Kompletterande expertstöd skall, enligt utredningen, kunna ges

enligt förslaget om lag om stöd och service till vissa

funktionshindrade (LSS). Rätt till insatser med kommunen som

huvudman föreslås i LSS i form av biträde av kontaktperson,

biträde av personlig assistens, avlösningsservice,

ledsagarservice, korttidshem, familjehem, elevhem m.m.

Utredningens förslag remissbehandlas för närvarande.

Arbetet med att ombilda Mo Gård till en var för sig fristående

stiftelse och ett aktiebolag pågår som bäst. En interimsstyrelse

har bildats och den nya organisationen beräknas vara klar i

januari 1992. Ägare blir landstinget i Östergötlands län,

Finspångs kommun, Föreningen Sveriges Dövblinda, Sveriges Dövas

Riksförbund, personalen och ledningen.

Aktiebolaget skall driva rehabiliterande och habiliterande

verksamhet för döva och dövblinda, företrädesvis personer som

åtnjuter särskilda omsorger. Vidare skall rådgivande verksamhet

till kommuner och landsting erbjudas, liksom kursverksamhet för

personal och anhöriga.

Stiftelsens ändamål är att i samverkan med Sveriges kommuner

och landsting, Föreningen Sveriges Dövblinda samt Sveriges Dövas

Riksförbund verka för utbildning, habilitering, forskning och

teknisk utveckling för gruppen döva och dövblinda ungdomar och

vuxna med tilläggshandikapp.

Tidigare behandling

I betänkandet 1990/91:SoU1 behandlade utskottet senast

motioner med motsvarande innehåll som vissa av de aktuella

motionerna. Utskottet gjorde då bedömningen att det pågående

utredningsarbetet på handikappområdet borde avvaktas innan

riksdagen gör några uttalanden i de frågor som tagits upp i

motionerna. (Res. fp, v.)

Utskottets bedömning

1989 års handikapputredning har föreslagit en lagstadgad

skyldighet för sjukvårdshuvudmännen att organisera och

finansiera habilitering för barn och ungdomar med

funktionsnedsättningar, liksom en skyldighet att organisera och

finansiera habilitering och rehabilitering av vuxna. Huvudmannen

skall, enligt förslaget, upprätta en organisationsplan som

utvisar var habiliteringsresurser finns att tillgå vid behov.

Planen skall avse verksamhet även utanför det egna

landstingsområdet (t.ex. kunskapscentra).

Enligt utskottets mening bör riksdagen inte föregripa

behandlingen av regeringens kommande förslag på

handikappområdet. Motionerna So223 (fp) yrkandena 22 och 23,

So226 (mp) yrkande 9 och So317 (v, m, fp, c) avstyrks därmed.

Stöd till föräldrar med funktionshinder

Motion

I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en översyn av stödet till

föräldrar med funktionshinder (yrkande 4). Motionärerna

anser att en stor del av de föräldrar som har något

funktionshinder har svårigheter att få adekvat assistans och bra

hjälpmedel för att klara föräldraskapet på samma villkor som

icke funktionshindrade. Kunskapen om dessa föräldrars situation

är bristfällig. Föräldrar med funktionshinder måste få bättre

stöd för att kunna uppfylla sitt föräldraskap och kunna ge sina

barn den kontinuitet och trygghet de behöver.

Bakgrund

Socialstyrelsen har gett ut rapporten Föräldrar med

nedsatt begåvning och deras barn (SoS-rapport 1990:24).

Rapporten behandlar stödet till föräldrarna enligt gällande

lagar. I rapporten tas frågor upp som bl.a. gäller

behandlingsarbete, kontaktpersoner, stödet i hemmet och

placeringar utanför hemmet.

Neurologiskt Handikappades Riksförbund (NHR) gav 1988 ut

skriften Mamma, pappa, barn, vilken redovisar upplevelser

som rörelsehindrade småbarnsföräldrar haft i olika

föräldrasituationer.

Handikappinstitutet har med stöd ur allmänna arvsfonden

börjat utarbeta en handbok för handikappade

småbarnsföräldrar. Avsikten är att handboken skall utformas

som en idébank med förslag till lösningar på praktiska problem.

Handboken beräknas vara klar i oktober 1991.

Handikapputredningens förslag i huvudbetänkandet

1990/91:46 om en ny lag om stöd och service till vissa

funktionshindrade innebär ett förstärkt skydd genom rättigheter

i komplicerade livssituationer. Utredningen behandlar inte

speciellt handikappade föräldrars behov av stöd utan inriktas

mot stöd för handikappade personer oavsett om de är föräldrar

eller inte. Insatserna skall ges i samordnad form och med

beaktande av den enskildes hela livssituation. Detta innebär att

också föräldraskapet måste beaktas vid bedömningen av

stödbehovet.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Tidigare behandling

I betänkandet 1990/91:SoU1 (s. 43) behandlade utskottet en

motion liknande den nu aktuella motionen. Utskottet delade

motionärernas inställning att det är av största vikt att

föräldrar med funktionshinder ges det stöd och den hjälp de

behöver för att kunna uppfylla sitt föräldraskap. Utskottet

hänvisade till att 1989 års handikapputredning bl.a. har till

uppgift att behandla frågor om färdtjänst och personlig

assistans. Utskottet utgick från att utredningen i det

sammanhanget även skulle komma att behandla de funktionshindrade

föräldrarnas behov. Något uttalande i frågan från riksdagen

behövdes därför inte enligt utskottets mening. (Res. v.)

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det är av

största vikt att föräldrar med funktionshinder ges det stöd och

den hjälp de behöver för att kunna fullgöra sitt föräldraskap.

Utskottet konstaterar samtidigt att 1989 års handikapputredning

nu lagt förslag som innebär ett förstärkt skydd för

funktionshindrade. Riksdagen bör, enligt utskottets mening, inte

föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på

handikappområdet. Motion So223 (fp) yrkande 4 avstyrks därför.

Avlastning till föräldrar med handikappade barn

Motion

I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om bättre avlastning till föräldrar med

handikappade barn (yrkande 2). Motionärerna anser att

tillgången till avlastningshem för föräldrar med handikappat

barn måste öka.

Bakgrund

I lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt

utvecklingsstörda m.fl. finns inskriven rätten till

avlastning. I 4 § fastställs vilka de särskilda omsorgerna är.

Av punkt 3 framgår att en särskild omsorg är korttidsvistelse

utanför det egna hemmet i syfte främst att avlösa anhöriga i

vård och tillsyn, samt korttidstillsyn utanför hemmet av

skolungdom över 12 år.

1989 års handikapputredning konstaterar i betänkandet

Handikapp, välfärd, rättvisa (1991:46) att behovet av stöd

till föräldrar med handikappade barn inte tillgodoses i den

kvantitet och med den kvalitet som familjerna önskar. Framför

allt efterlyser föräldrarna avlösarservice på s.k. obekväm tid

(även nätter). Vidare efterlyses en regelbunden och jämn insats

utförd av samma person. Utredningen konstaterar dock att vissa

kommuner under senare år mycket aktivt och med gott resultat

försökt förbättra denna avlösarservice.

Utredningen föreslår att avlösarservice skall vara en

rättighet enligt den nya lagen om stöd och service till vissa

funktionshindrade.

Utredningens förslag remissbehandlas för närvarande.

Utskottets bedömning

Enligt 1989 års handikapputredning skall avlösarservice vara

en rättighet enligt den föreslagna lagen om stöd och service

till vissa funktionshindrade. Riksdagen bör, enligt utskottets

mening, inte föregripa regeringens kommande förslag på

handikappområdet. Motion So223 (fp) yrkande 2 avstyrks därför.

Handikappombudsman

Motion

I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om inrättandet av en handikappombudsman

(yrkande 12). Motionärerna anser att kommunerna bör

uppmuntras att inrätta en funktion som handikappombudsman. Detta

krävs, enligt motionärerna, för att tillvarata de handikappades

rättigheter, stödja och vägleda de handikappade och deras

anhöriga samt driva den enskildes frågor.

Bakgrund

I 1989 års handikapputrednings uppgifter ingår (dir.

1988:53) att utreda behovet av en lagstiftning mot

diskriminering och behovet av en statlig handikappombudsman. I

betänkandet SOU 1990:19 (s. 335) anför utredningen att

frågan om en diskrimineringslag kommer att övervägas. Om det

bedöms lämpligt att införa en lag med förbud mot diskriminerande

behandling av människor med funktionsnedsättning kan frågan om

en handikappombudsman aktualiseras, framhålls det. Enligt

utredningen skulle denna kunna ha till uppgift att övervaka

tillämpningen av diskrimineringslagen och påtala överträdelser

av densamma. Frågan kommer att behandlas i utredningens

slutbetänkande.

Tidigare behandling

I betänkandet 1990/91:SoU1 behandlade utskottet en

liknande motion. Utskottet konstaterade då att det ankom på

kommunen att avgöra om en tjänst som handikappombudsman skulle

inrättas. Enligt utskottet borde riksdagen avstå från att göra

något uttalande i frågan. (Res. fp.)

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att frågan om handikappombudsman för

närvarande övervägs av handikapputredningen. Utskottet anser att

utredningens förslag bör avvaktas. Motion So283 (c) yrkande 12

avstyrks därför.

Fritid och kultur

Motioner

I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om dels sittliftar vid allmänna bad (yrkande

11), dels de handikappades möjligheter till deltagande i

kulturaktiviteter (yrkande 12). Motionärerna anser att det

borde vara obligatoriskt för allmänna bad att ha sittlift så att

också rörelsehindrade kan använda bassängerna. Motionärerna

anser också att de handikappade måste få större möjligheter att

ta del av kulturutbudet. Kommunerna bör aktivt medverka till att

olika handikappgrupper kan ställa ut sin konst. Stiftelsen för

lättläst nyhetsinformation, vars verksamhet syftar till att

förbättra de handikappades kulturella situation, bör få ökat

stöd.

I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av inventering av befintliga lokaler

och anläggningar för fritid och kulturverksamheter i kommunerna

(yrkande 2). En inventering av befintliga lokaler och

anläggningar bör, enligt motionen, göras i varje kommun.

Inventeringen bör ligga till grund för upprättande av en plan

som tar sikte på i vilken takt lokalerna skall

handikappanpassas.

Bakgrund

I 21 § socialtjänstlagen (1980:620) stadgas att

socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska,

psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin

livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och

att leva som andra. Också genom andra bestämmelser i

socialtjänstlagen åläggs kommunerna ett ansvar för att utveckla

möjligheterna till en god fritid för de handikappade.

I 3 kap. 7 § plan- och bygglagen (1987:10) stadgas att

bostäder, allmänna lokaler och arbetslokaler vid nybyggnad skall

utformas så att de blir tillgängliga och kan utnyttjas av

personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

Enligt 8 § punkt 6 omsorgslagen skall landstingskommunerna

verka för att det allmänna fritids- och kulturutbudet blir

tillgängligt för psykiskt utvecklingsstörda.

I handikapputredningens betänkande SOU 1990:19 (s. 62)

framhålls att som en följd av den tidigare handikapputredningens

förslag (Kultur åt alla, SOU 1976:20) genomfördes under slutet

av 1970-talet flera viktiga reformer inom kultur- och

informationsområdet. Dessa reformer redovisas i betänkandet.

I betänkandet anförs också (s. 210) att statens handikappråd,

vid sin uppföljning 1987 av det nationella handlingsprogrammet i

handikappfrågor, fann att programmets mycket tydliga uttalande

om behovet av insatser för en meningsfull fritid inte hade

resulterat i stora förändringar. Tvärtom fann rådet risker för

ökade klyftor beträffande olika gruppers möjligheter att ta del

av fritidsaktiviteter. Risker fanns bl.a. i det större

informationsutbudet, som inte anpassades efter olika behov,

otillräcklig utbyggnad av bl.a. färdtjänst och hemtjänst och den

kommersiella fritidssektorns bristande intresse för att göra

verksamhet tillgänglig för handikappade. Samtidigt pekade man på

vissa positiva företeelser som inom kulturområdet kunde visa att

kunskaper fanns för att omsätta ambitioner till praktisk

handling, t.ex. ökad tillgång till böcker för synskadade och

psykiskt utvecklingsstörda samt text-TV.

I betänkandet Handikapp, välfärd, rättvisa (1991:46)

föreslår handikapputredningen ett antal åtgärder som bl.a.

syftar till att stärka de handikappades möjligheter till fritid

och rekreation efter eget val.

Utredningen föreslår ett klarläggande i 11 § LSS om att

kommunen skall ha en fortlöpande kunskap om vilka invånare i

kommunen som har behov av stöd enligt lagen. Förslaget om en

individuell plan upprättad tillsammans med den enskilde skall

stärka den enskildes ställning och hans/hennes möjligheter att

få tillgång till en meningsfull fritid. För att öka den

enskildes oberoende skall färdtjänsten förbättras. Utredningen

föreslår biträde av personlig assistent och biträde av

kontaktperson. Vidare föreslås att kostnader för ledsagare

skall bäras av kommunen. På hjälpmedelssidan lyfts behovet av

hjälpmedel för fritid/rekreation särskilt fram och det föreslås

att landstingen får skyldighet att tillhandahålla även dessa

hjälpmedel enligt tillägg i 1 § HSL. Slutligen pekar utredningen

på behovet av riktade fritidsinsatser.

Utredningens förslag remissbehandlas för närvarande.

Tidigare behandling

Utskottet behandlade senast frågan om handikappades

möjligheter till aktiv fritid och kultur i betänkandet

1990/91:SoU1. Utskottet hänvisade då till ett tidigare

uttalande (i betänkandet SoU 1987/88:20) med anledning av en

motion i samband med budgetpropositionen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om den stora

betydelse det har för utvecklingsstörda med fritids- och

kulturaktiviteter. För att utvecklingsstörda skall få den

stimulans de behöver är det nödvändigt inte bara med en daglig

sysselsättning -- arbete eller liknande -- utan också med en

meningsfull fritid. Utskottet noterar att försöksverksamhet med

olika projekt pågår. I budgetpropositionen (s. 117) meddelas

bl.a. att 10 milj.kr. under år 1987 har anvisats ur allmänna

arvsfonden för att förbättra handikappades möjligheter till

fritid och rekreation.

Utskottet vidhåller mot bakgrund av det anförda sitt tidigare

ställningstagande att det inte för närvarande är påkallat med

något initiativ av riksdagen.

Utskottet konstaterade därefter att 1989 års

handikapputredning bl.a. behandlade frågan om de

funktionshindrades möjligheter att få del av utbudet inom

fritids- och rekreationsområdet. I avvaktan på förslagen borde

riksdagen enligt utskottets mening avstå från att göra

uttalanden i frågan. Utskottet avstyrkte därför aktuella

motioner. (Res. fp, c.)

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att 1989 års handikapputredning lagt

fram förslag om insatser som skall stärka enskildas möjligheter

att delta i fritids- och kulturverksamhet. Utredningen

återkommer inom kort med förslag i frågan om tolkservice för

fritid för döva m.fl. Riksdagen bör, enligt utskottets mening,

inte föregripa behandlingen av regeringens förslag på

handikappområdet. Motionerna So223 (fp) yrkandena 11 och 12 samt

So283 (c) yrkande 2 avstyrks därför.

Bilstöd

Familjehemsplacerade barn

Motioner

I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om möjligheten för fosterföräldrar till

handikappade barn att erhålla bilstöd (yrkande 18). Enligt

motionen bör reglerna ändras så att även familjehemsföräldrar

som bedöms under mycket lång tid vårda ett handikappat barn

skall kunna få bilstöd. Till övriga familjehemsföräldrar

föreslås att kommunen ger ett erforderligt stöd vid

bilanskaffning.

I motion So245 av Ingvar Björk och Sonia Karlsson (båda s)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om översyn och utformning av regler för

bilstöd till handikappade (delvis). Enligt motionen bör

bilstödet för svårt handikappade barn följa barnen, och rätten

till bilstöd bör omfatta de föräldrar där barnen stadigvarande

vistas.

I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en översyn av reglerna för

erhållande av bilstöd (yrkande 4 delvis). Motionärerna anser

att bilstöd bör kunna utgå till familjehemsföräldrar om barnet

stadigvarande vistas i familjen.

Bakgrund

Enligt förordningen (1988:890) om bilstöd till

handikappade kan bilstöd utgå till förälder med handikappat

barn, under förutsättning att föräldern sammanbor med barnet och

har behov av ett fordon för förflyttning tillsammans med barnet

(5 §).

I förordningen stadgas att med förälder skall vid

tillämpningen av förordningen likställas den med vilken

föräldern är eller varit gift eller har eller har haft barn, om

de stadigvarande sammanbor (2 §).

Bilstöd kan sålunda inte utgå till familjehemsföräldrar. Det

kan inte heller utgå till annan vårdnadshavare än förälder,

t.ex. om vårdnaden fråntagits föräldern på grund av dennes

försumlighet e.d. eller om vårdnaden överflyttats till

familjehemsföräldrarna.

Enligt proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till

handikappade (s. 16) kan förälder anses sammanboende med

barnet också om ett handikappat barn under veckorna vistas på

institution eller elevhem men regelbundet hämtas och bor i det

egna hemmet under helger och lov. Riksförsäkringsverket

rekommenderar i allmänna råd 1988:15 att sammanboende i

sådana fall anses föreligga om det kan beräknas att barnet

vistas med familjen i genomsnitt tre veckoslut av fyra samt

under alla lov. Enligt riksförsäkringsverkets allmänna råd

likställs familjehem enligt socialtjänstlagen med institution

eller elevhem vid bedömning av frågan om sammanboende föreligger

i dessa fall.

Socialstyrelsen har på uppdrag av regeringen gjort en

utredning av familjehemsfrågan. Uppdraget redovisas i Vård

utom hemmet (SoS-rapport 1990:4). Socialstyrelsen anför i

rapporten uppfattningen att nuvarande regler för bilstödet bör

bibehållas. Den kommun eller det landsting som anlitar

familjehemmet bör göra bedömningen om familjehemmet är i behov

av bil och eventuell anpassning samt svara för de extra

kostnader som bilköpet och anpassningen kan medföra.

Socialstyrelsen anför att längden på en familjehemsplacering

kan variera mycket men utgångspunkten skall vara att den skall

bli så kort som möjligt. För att bilstöd skall kunna utgå måste

någon form av tidsgräns införas. Det finns härigenom viss risk

att en gräns skulle påverka planerna på en återförening mellan

barn och förälder oavsett var gränsen sätts.

Om vårdnaden övergått på annan än föräldrarna och placeringen

beräknas bli livslång anser socialstyrelsen att kommun/landsting

bör eftersträva adoption i stället för fosterhemsplacering.

Adoptivföräldrarnas rätt till bilstöd jämställs då med

biologiska föräldrars.

Tidigare behandling

Socialutskottet behandlade senast frågan om bilstöd till

fosterföräldrar i betänkandet 1990/91:SoU1. Utskottet

anförde därvid följande (s. 30).

Utskottet konstaterar att gällande förhållanden i vissa fall

är otillfredsställande för familjehemsföräldrar som behöver bil

för sitt handikappade barn. Som framgått i det föregående bereds

frågan om bilstöd vid familjehemsplacering av handikappat barn

för närvarande i regeringskansliet. Enligt utskottets

uppfattning är det angeläget att regeringen skyndsamt överväger

olika lösningar så att nuvarande brist kan åtgärdas.

Utskottet ansåg mot bakgrund av det ovan sagda att det inte

var nödvändigt med något uttalande från riksdagens sida och

avstyrkte då aktuella motioner.

Åldersgränserna

Motioner

I motion So245 av Ingvar Björk och Sonia Karlsson (båda s)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om översyn och utformning av regler för

bilstöd till handikappade (delvis). Enligt motionen bör den

s.k. 49-årsgränsen ändras så att de som inte har möjlighet att

arbeta och som inte tidigare fått bilstöd skall kunna få bilstöd

också efter fyllda 50 år.

I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en översyn av reglerna för

erhållande av bilstöd (yrkande 4 delvis). Stödet bör, enligt

motionen, utvidgas till 65 års ålder.

I motion So328 av Marianne Jönsson och Marianne Andersson i

Vårgårda (båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och

behov av förtydliganden i regelsystemet för bilstöd till

handikappade (delvis). Motionärerna föreslår att

49-årsgränsen för bilstöd ersätts med en gräns vid 65 år.

I motion So255 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att förutsättningarna för fortsatt bilstöd

utreds. Motionärerna anser att den handikappade skall ha rätt

att behålla sin frihet och rörlighet som bilen möjliggör även

efter ålderspensioneringen. Fortsatt bilstöd behöver därför

utredas.

I motion So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att dels möjligheten till bilstöd införs

för personer över 65 år (yrkande 1), dels att behov och

kostnader för bilstöd för handikappade över 64 år utreds

(yrkande 7).

Bakgrund

Enligt 5 § första stycket i förordningen (1988:890) lämnas

bidrag bl.a.

1. till handikappad som är under 65 år och är beroende av bil

för att genom arbete få sin försörjning eller ett väsentligt

tillskott till sin försörjning eller för att genomgå

yrkesinriktad utbildning eller genomgå yrkesinriktad

rehabilitering under vilken han eller hon får utbildningsbidrag,

2. till handikappad som är under 65 år och, efter att ha

beviljats bilstöd enligt 1., har lämnat arbetsmarknaden med

förtidspension eller har beviljats sjukbidrag enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring, eller

3. till annan handikappad än som avses i 1 eller 2 och som

fyllt 18 men inte 50 år.

I proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till

handikappade (s. 16) konstaterades att det statsfinansiella

läget inte gjorde det möjligt att då lägga fram ett förslag som

innebar att alla förflyttningshandikappade -- oavsett ålder --

fick del av bilstödet. En utvidgning av bilstödet till att

generellt omfatta alla förtidspensionärer med

förflyttningssvårigheter i åldern 50--64 år skulle enligt

propositionen medföra ökade kostnader för staten i

storleksordningen 300 milj.kr.

Tidigare behandling

I betänkandet SfU 1987/88:23 (s. 8) anfördes att i likhet

med föredragande statsrådet ansåg utskottet att ett förslag om

utvidgad personkrets -- ur strikt handikappolitisk synvinkel --

borde innefatta alla förflyttningshandikappade oavsett ålder.

Kostnaderna för ett sådant bilstöd skulle dock bli mycket

omfattande, och i dåvarande statsfinansiella läge var en sådan

utvidgning enligt utskottets mening helt omöjlig. Denna fråga

fick enligt utskottet prövas när erfarenheter av det nya

bilstödet föreligger och ekonomiska förutsättningar finns.

I betänkandena 1988/89:SoU19 och 1990/91:SoU1 behandlade

utskottet liknande motionsyrkanden. Utskottet anförde i

betänkandet 1990/91:SoU1 att det ur strikt handikappolitisk

synvinkel var klart att bilstödet borde omfatta även dem som är

över 50 år. Utskottet delade uppfattningen att den s.k.

49-årsgränsen för bilstöd var snäv. Utskottet ansåg att

regeringen i lämpligt sammanhang borde överväga möjligheterna

till en utvidgning av personkretsen. Vad utskottet anfört borde

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Riksdagen

följde utskottet (rskr. 4).

En utvidgning av bilstödet till att omfatta

förflyttningshandikappade även efter 65 års ålder var enligt

utskottet mindre motiverad än en ändring av 49-årsgränsen och i

det ekonomiska läge som förelåg omöjlig att genomföra.

Till följd av riksdagens beslut har den förutvarande

regeringen uppdragit åt riksförsäkringsverket (RFV) att

utreda konsekvenserna av ett borttagande av 49-årsgränsen.

Uppdraget skall redovisas till regeringen senast den 1 mars

1992.

Väsentliga förflyttningssvårigheter

Motioner

I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om bestämmelserna för att erhålla bilstöd

(yrkande 17). Enligt motionen tillämpas 2 § första stycket i

förordningen om bilstöd till handikappade i dag med betydande

godtycke. Armamputerade, personer som är armsvaga och kortvuxna

får i vissa fall avslag på sina ansökningar med motiveringen att

funktionshindret inte är särskilt omfattande. En översyn av

dessa regler anses därför nödvändig, enligt motionen.

I motion So245 av Ingvar Björk och Sonia Karlsson (båda s)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om översyn och utformning av regler för

bilstöd till handikappade (delvis). Enligt motionen får

många som tidigare erhöll bilstöd genom AMS numera avslag på

sina ansökningar med motivering att funktionshindret inte är så

omfattande som lagstiftarna menat.

I motion So251 av Rolf Nilson m.fl. (v) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att tillämpningen av lagen om bilstöd till

handikappade bör ske med en högre grad av generositet än vad som

för närvarande är fallet (yrkande 3). Kriteriet "väsentliga

svårigheter" tolkas olika. Motionärerna drar slutsatsen att

försäkringsöverdomstolen har uppfattat att riksdagens beslut har

en mer generös innebörd än vad riksförsäkringsverkets

tillämpning ger uttryck för.

I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en översyn av reglerna för

erhållande av bilstöd (yrkande 4 delvis). Bestämmelserna om

villkoren för att få bilstöd tillämpas i dag mycket olika vid

försäkringskassorna, varför en översyn, enligt motionen, måste

göras.

I motion So326 av Margareta Persson och Lahja Exner (båda

s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en förändring i

förordningen om bilstöd. Motionärerna anser att förordningen bör

ändras så att det tydligt framgår att det väsentliga är att

funktionshindret gör det mycket svårt att använda allmänna

kommunikationer, även om personen primärt kan förflytta sig.

I motion So328 av Marianne Jönsson och Marianne Andersson i

Vårgårda (båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och

behov av förtydliganden i regelsystemet för bilstöd till

handikappade (delvis). Kraven för bidrag är, enligt

motionen, strängare än tidigare, och "väsentliga

förflyttningssvårigheter" skall föreligga om bilstöd skall

beviljas.

Bakgrund

I 2 § första stycket förordningen om bilstöd till

handikappade anges att med handikappad avses i denna

förordning den som på grund av varaktigt funktionshinder har

väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att

anlita allmänna kommunikationer.

I proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till

handikappade (s. 17) anförs att som grundläggande villkor

gäller att det är själva funktionshindret som ger upphov till

väsentliga förflyttningssvårigheter. En sådan situation

uppkommer enligt propositionen när den enskilde har väsentliga

svårigheter att anlita allmänna kommunikationer. Enligt

propositionen kan det bl.a. gälla personer som vid

förflyttningen är beroende av olika hjälpmedel, t.ex. rullstol,

bockar eller käppar, men det kan också gälla vid svåra

astmatiska besvär eller vid andra liknande allvarliga tillstånd.

Riksförsäkringsverket (RFV) har den 18 april 1990 i en

uppföljningsrapport Bilstödet till handikappade gjort en

uppföljning av utredningar avseende personkretsen m.m. RSV

konstaterar att försäkringsöverdomstolen (FÖD) i sina domar har

tolkat begreppet "väsentliga förflyttningssvårigheter"

förhållandevis liberalt. RFV har tolkat detta så att

arbetsmarknadspolitiska hänsyn liksom bristande eller

obefintliga kommunikationer har vägts in vid bedömningen.

Riksförsäkringsverket anför vidare:

Enligt riksförsäkringsverkets bedömning kommer ett genomslag

av FÖD:s liberala praxis att innebära att gruppen försäkrade som

är berättigade till bilstöd blir väsentligt större än för

närvarande. Den omständigheten kan komma att kräva att

reservationsanslaget för bilstöd ganska snart måste ökas.

En fördjupad uppföljning av bilstödet genomförs för närvarande

inom riksförsäkringsverket.

Tidigare behandling

I betänkandet 1990/91:SoU1 konstaterade utskottet att

riksförsäkringsverket följer tillämpningen av de aktuella

bestämmelserna. Utskottet förutsatte att verket gör regeringen

uppmärksam på om någon ändring av bestämmelserna behöver göras.

(Res. fp, c.)

Kravet på körkort

Motion

I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om undantag från kravet på eget körkort som

krav för erhållande av bilstöd (yrkande 16). Motionärerna

anser att det skall vara möjligt att göra undantag från kravet

på eget körkort för att erhålla bilstöd om det bedöms att

bilstöd innebär lägre kostnader än färdtjänst.

Bakgrund

Enligt 5 § tredje stycket i förordningen om bilstöd till

handikappade gäller för bilstöd att den bidragsberättigade har

eget körkort.

I 1989 års handikapputrednings betänkande (SOU 1990:19) s.

300 anförs att Riksförbundet för utvecklingsstörda barn och

ungdomar och vuxna (FUB) tagit upp frågan om bilstöd för

utvecklingsstörda. Vuxna utvecklingsstörda kan inte få bilstöd

på grund av att de inte kan ta körkort. FUB har till utredningen

framhållit att det är behovet som skall styra rätten till

bilstöd, inte körkortsinnehavet.

Tidigare behandling

Liknande motionsyrkanden har behandlats av utskottet vid flera

tillfällen, senast i betänkandet 1990/91:SoU1. Utskottet

hänvisade till socialutskottets betänkande 1988/89:SoU19 och

socialförsäkringsutskottets betänkande SfU 1987/88:23 och

framhöll följande.

När det gäller kravet på eget körkort för den nu aktuella

gruppen vill utskottet framhålla att det också är en fråga om

att med begränsade resurser prioritera de mest angelägna

behoven. Sålunda anser utskottet att de främst bör komma i fråga

för bilstöd, som får väsentligt ökad frihet och ökat oberoende

genom egen bil. I detta ligger att de själva kan köra den. För

andra funktionshindrade som inte kan köra bil själva bör

färdtjänsten i stor utsträckning kunna fylla samma funktion som

en anhörig eller annan som kör bilen.

Utskottet avstyrkte med hänvisning till det ovan sagda det

aktuella motionsyrkandet. (Res. fp.)

Uppräkning av bidragen

Motion

I motion So251 av Rolf L Nilson m.fl. (v) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär dels en uppräkning av grundbidrag

och anskaffningsbidrag inom bilstödet i syfte att återställa

värdet från den 1 oktober 1988 (yrkande 1), dels förslag om

att grundbidrag och anskaffningsbidrag inom bilstödet därefter

uppräknas enligt ett index som knyts till basbeloppet (yrkande

2). Enligt motionärerna är det tveksamt om det nyligen höjda

grundbidraget och anskaffningsbidraget har återställt värdet av

bilstödet till 1988 års nivå. Motionärerna framhåller att

kostnadsutvecklingen på bilmarknaden har varit kraftig sedan år

1988. Värdet av befrielse från vägtrafikskatt och accis skall

räknas in, liksom värdet av den tidigare

bensinskatterestitutionen. Särskilt senare tiders kraftiga

prisökningar på bensin urholkar, enligt motionen, grundbidragets

värde kraftigt.

Bakgrund

Det nya bilstödet infördes den 1 oktober 1988 (SFS

1988:890). Personkretsen som kunde erhålla bilstöd vidgades

därvid. Det nya stödet ersatte såväl det gamla bilstödet som de

skattereduktioner som tidigare utgått.

Såväl grundbidraget som anskaffningsbidraget vid bilstöd

höjdes den 1 juli 1991 (SFS 1991:709). Grundbidrag lämnas nu med

högst 60 000 kr. och inkomstprövat anskaffningsbidrag med högst

40 000 kr.

Tidigare behandling

Socialförsäkringsutskottet som behandlade frågan i betänkandet

SfU 1987/88:23 berörde även frågan om

värdebeständigheten av bidragen inom det nya bilstödet.

Utskottet anförde bl.a. (s. 12).

Frågan om värdebeständigheten av bidragen inom det nya

bilstödet berörs i propositionen. Föredraganden framhåller

därvid att han inte är beredd att lämna förslag som innebär

någon form av automatisk uppräkning av bidragen utan att det får

ankomma på den centrala myndighet som åläggs att administrera

bilstödet att föreslå de ändringar av bidragen som kan vara

befogade. -- Utskottet delar denna uppfattning och avstyrker

därmed bifall till motion Sf18 yrkande 2. (Res. vpk.)

Övriga frågor om bilstöd

Motioner

I motion So291 av Lena Öhrsvik och Bo Nilsson (båda s)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om frågor som bör belysas i den fortsatta

utvärderingen av reglerna för bilstöd till handikappade.

Motionärerna anser att riksförsäkringsverket i sin aviserade

djupgående utvärdering av regelsystemet särskilt bör belysa om

det är möjligt att utforma anpassningsbidraget som ett eget stöd

med särskilda kriterier. En fråga som, enligt motionen, också

borde övervägas särskilt är hur andra ekonomiska stöd skall få

påverka rätten till och storleken av bilstödet. I motionen

påpekas också att det finns brister när det gäller möjligheten

till helhetsbedömning av ett stödbehov.

I motion So297 av Margit Gennser och Gullan Lindblad (båda

m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om accisbefrielse och ersättning

för anpassning av bil för vissa handikappgrupper. Motionärerna

framhåller att det tidigare utgick ekonomisk ersättning för de

åtgärder som behövde vidtas för att handikappanpassa bilen vid

ersättningsanskaffningar efter ett visst antal körda mil och

efter en viss innehavstid. Befrielse för bilaccis lämnades också

vid anskaffning eller ersättningsanskaffningar. Borttagandet av

detta stöd uppfattas, anför motionärerna, som en väsentlig

försämring för handikappade i den grupp som ofta redan i unga år

var rörelsehindrade.

I motion So328 av Marianne Jönsson och Marianne Andersson i

Vårgårda (båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och

behov av förtydliganden i regelsystemet för bilstöd till

handikappade (delvis). Motionärerna anser att när det gäller

inkomsternas betydelse för bidragets storlek bör en ändring

göras så att inkomst av kapital och arbete likställs. Däremot

skall inte tillgångar som eget hus eller fritidshus påverka det

inkomstprövade bidraget enligt motionärerna.

Bakgrund

En avsikt med införandet av det nya bilstödet var att fler

handikappade skulle få tillgång till stödet. Ändringen avsågs

samtidigt innebära en förenkling genom att flera stödformer

slogs samman till en i form av ett bidrag. Härvid upphörde

accisbefrielsen och bensinskattebefrielsen. Vissa

övergångsbestämmelser gäller.

Grundbidraget till bilstöd är inte inkomstprövat. Däremot är

enligt 7 § förordningen om bilstöd till handikappade

anskaffningsbidraget inkomstprövat. Enligt bestämmelsen följer

bidragsbeloppet en inkomstskala. Vid beräkningen av inkomsten

tillämpas i princip samma beräkningssätt som används vid

beräkning av inkomstprövat bostadstillägg enligt lagen om

hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension och

riksskatteverkets föreskrifter om tillämpningen av lagen.

Fr.o.m. den 1 januari 1991 bortses från såväl inkomst som

värde av fastigheter.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att bidraget för bilstöd höjdes den 1

juli 1991. Riksförsäkringsverket gör för närvarande en fördjupad

uppföljning av det nya bilstödet. Riksförsäkringsverket utreder

vidare konsekvenserna av ett borttagande av 49-årsgränsen. I

avvaktan på resultaten av dessa överväganden bör riksdagen,

enligt utskottets mening, inte ta något initiativ med anledning

av motionerna So223 (fp) yrkandena 16--18, So245 (s), So251 (v)

yrkandena 1--3, So255 (mp), So257 (mp) yrkandena 1 och 7, So283

(c) yrkande 4, So291 (s), So297 (m), So326 (s) och So328 (c).

Färdtjänst

Motion

I motion So244 av Ingvar Björk och Börje Nilsson (båda s)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om färdtjänsten i kommunerna. Motionärerna

anser att det måste, med tanke på den ansträngda ekonomin,

finnas möjlighet att förknippa det statliga bidraget till

kommunerna med krav på viss kvalitet på färdtjänsten. Kommunerna

bör uppmanas att t.ex. arbeta för genomförande av länsfärdtjänst

som med gott resultat finns genomförd i Stockholms och

Östergötlands län, anförs det i motionen. Enligt motionen bör

socialstyrelsen innan bidrag utgår kräva en noggrann och

specificerad redogörelse av kommunerna hur färdtjänsten

organiseras och finansieras.

Bakgrund

Färdtjänsten är ett komplement till kollektivtrafiken för dem

som inte kan utnyttja kollektivtrafiken. Färdtjänsten

underlättar för den enskilde att bo självständigt och ha kontakt

med andra.

Statsbidrag utgår till landstingskommuner och kommuner för

färdtjänst och servicelinjer. Bidragsbestämmelserna finns i

förordningen (1990:489) om statsbidrag till färdtjänst och

särskilt anpassad kollektivtrafik. För färdtjänst utgör

bidraget 35 % av bruttodriftkostnaderna. För servicelinjer

lämnas bidrag med 35 % av den del av bruttodriftkostnaderna som

motsvarar andelen färdtjänstberättigade resenärer. Det

sammanlagda statsbidraget får dock inte öka med mer än ett

belopp som står i visst förhållande till antalet personer som är

65 år och äldre samt utvecklingen av konsumentprisindex.

I huvudbetänkandet av 1989 års handikapputredning (SOU

1991:46) diskuteras målen för färdtjänsten och den enskildes

resande. Utredningen anför (s. 382 f.).

Färdtjänsten skall vara en trafikform som kompletterar

kollektiva trafikmedel och möjligheter att gå, cykla osv.

När det gäller resors längd inom färdtjänsten anser vi att

resor skall kunna ske i såväl kommunen som inom länet.

Resenärerna skall alltså ha tillgång till en länsfärdstjänst.

Något högsta tak i antalet resor skall i princip inte

förekomma, men resevolymen skall vara skälig i förhållande till

andra medborgares resemöjligheter i kommunen och inom länet.

När det gäller resornas tidpunkt menar vi att begränsningar i

resor under dygnet i princip inte skall förekomma.

Egenavgiften för resenären skall inte överstiga

kollektivtrafiktaxan i lokal- och länstrafiken.

Utredningen anför att förslagen innebär att en komplettering

bör ske av 10 och 35 §§ i socialtjänstlagen. Vidare anförs att

ett stimulansbidrag på 50--100 milj.kr. per år (nya pengar) bör

fördelas till kommuner och trafikhuvudmän under en period av

4--5 år.

Utredningen remissbehandlas för närvarande.

I budgetpropositionen 1989/90:100 Bil. 7 (s. 130) anfördes

att dåvarande statsbidragskonstruktion enligt socialstyrelsen

bidrog till stora skillnader mellan kommunerna när det gäller

utbyggnad, tillgänglighet, avgifter och regler för att utnyttja

färdtjänsten. Socialstyrelsen hade föreslagit vissa förändringar

av statsbidragskonstruktionen i syfte främst att utjämna de

kommunala skillnaderna men också för att möjliggöra en lämplig

avvägning mellan färdtjänst, servicelinjer och andra alternativ

till den traditionella färdtjänsten. Det fanns enligt

propositionen då inte tillräckligt underlag för att bedöma och

ta ställning till en genomgripande förändring av statsbidragets

utformning och konstruktion. Förändringar av konstruktionen i

den riktning socialstyrelsen föreslagit kunde enligt

propositionen t.ex. komma att få betydande konsekvenser för

bidragets storlek till vissa kommuner. I syfte att stimulera

utvecklingen av servicelinjer och andra alternativa lösningar

föreslogs i propositionen att statsbidragssystemet till den

kommunala färdtjänsten även skulle inrymma driftsbidrag till

servicelinjer och motsvarande lösningar.

Tidigare behandling

I betänkandet 1989/90:SoU17 tillstyrkte utskottet

propositionens förslag.

Utskottet behandlade frågan om färdtjänst senast i betänkandet

1990/91:SoU1. Utskottet konstaterade då att frågan om

färdtjänst för närvarande övervägs av 1989 års

handikapputredning. Utskottet ansåg att förslagen borde avvaktas

innan något initiativ i enlighet med de aktuella motionerna

övervägdes av riksdagen. Motionerna avstyrktes därför. (Res.

fp.)

Utskottets bedömning

1989 års handikapputredning har lagt fram förslag om

förbättringar av färdtjänsten. Enligt utskottets mening bör

riksdagen inte föregripa behandlingen av regeringens kommande

förslag på handikappområdet. Motion So244 (s) avstyrks därför.

Handikapphjälpmedel

Motioner

I motion So218 av Bo Nilsson och Ingvar Björk (båda s)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ansvaret för hjälpmedelsförsörjningen till

äldre och handikappade. Motionärerna föreslår mot bakgrund av

riksdagens tillkännagivande om behovet av ett samordnat ansvar

för hjälpmedelsförsörjningen att handikappinstitutet får staten

som huvudman. Vidare föreslås att finansieringen av

hjälpmedelskostnaden sker via socialförsäkringssystemet och att

rätten till hjälpmedel garanteras i lag.

I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om den nya teknikens möjligheter (yrkande

19). I motionen framhålls att den nya tekniken rationaliserar

och förbättrar servicen för flertalet, men kan för handikappade

skapa nya problem. Samtidigt skapar datateknik och

informationsteknologi möjligheter att överbrygga många typer av

handikapp och utgör fantastiska verktyg för att ge handikappade

möjlighet att leva ett mer fullvärdigt liv, stimulans till

arbete och kommunikation med andra människor.

I motion So249 av Stina Gustavsson och Marianne Jönsson

(båda c) och i motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c)

begärs ett tillkännagivande om ett statligt handlingsprogram om

informationsteknologi och handikapp (yrkande 8). I

motionerna framhålls att det nu är hög tid att vidta åtgärder

för att ny teknik skall bli tillgänglig för alla dem som ser

eller hör dåligt, har svårt att röra sig eller svårt att förstå.

Enligt motionerna måste åtgärder också vidtas för att

utvecklingen av ny teknik skall komma nya grupper till godo.

I motion So266 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda

mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om dels att införa prövotid av

handikapphjälpmedel för de utvecklingsstörda (yrkande 5),

dels att generösare och upprepade prov för utnyttjande av

handikapphjälpmedel för utvecklingsstörda tillämpas (yrkande

6). Motionärerna anser att de utvecklingsstörda i dag på

mycket kort tid måste bevisa att de behärskar och behöver ett

handikapphjälpmedel för att få ett sådant.

I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om dels behovet av fria hjälpmedel för

handikappade (yrkande 6), dels huvudmannaskapet för

handikapphjälpmedel (yrkande 7). Motionärerna anser att

handikapphjälpmedlen bör vara kostnadsfria och att staten skall

betala dem. På så sätt skulle man, enligt motionen, komma till

rätta med den ojämlikhet som visat sig råda mellan olika

landsting och inom ett och samma landsting. De oklara

kompetensförhållanden som i dag råder beträffande

handikappverksamheten kan endast lösas genom ett statligt

ansvar, framhålls det i motionen.

I motion So332 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag om en hjälpmedelsgaranti för

handikappade i enlighet med vad som i motionen anförts

(yrkande 7). En väg att korta köerna till landstingens

hjälpmedelscentraler och samtidigt försiktigt öppna upp

hjälpmedelsmarknaden är att låta den som har rätt till

hjälpmedel själv få införskaffa detta, med bidragsgivning till

en viss nivå av hjälpmedelscentralens kostnader. Därmed skapas

också en hjälpmedelsgaranti. Samtidigt är motionärerna

övertygade om att det leder till en snabbare

informationsspridning om nya hjälpmedel till gagn för alla

handikappade. På sikt bör denna hjälpmedelsgaranti ingå i den

allmänna sjukförsäkringen, sägs det i motionen.

Bakgrund

Hjälpmedelsutredningen har avgivit betänkandet

Hjälpmedelsverksamhetens utveckling -- kartläggning och

bedömning (SOU 1989:39). I utredningsdirektiven angavs att

huvudansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel även i

fortsättningen skulle åvila hälso- och sjukvårdshuvudmännen.

Utredningen har också utgått från detta i sina överväganden. Om

huvudmannaskapet för vård och omsorg om äldre och om långvarigt

sjuka m.fl. skulle förändras, ansåg utredningen dock att frågan

om motsvarande förändring av ansvaret för att tillgodose

hjälpmedelsbehovet borde tas upp till prövning.

Frågan om eventuell lagreglering av den enskildes rätt till

hjälpmedel borde enligt utredningen övervägas av 1989 års

handikapputredning och äldredelegationen.

1989 års handikapputredning har i sitt huvudbetänkande

Handikapp, välfärd, rättvisa (SOU 1991:46) behandlat frågan

om hjälpmedel för handikappade. Utredningen föreslår bl.a. att

landstingen genom ett tillägg i hälso- och sjukvårdslagen blir

skyldiga att tillhandahålla och finansiera hjälpmedel för den

dagliga livsföringen och för egen vård och behandling för alla

funktionshindrade på ett individuellt och likvärdigt sätt.

Utredningen föreslår vidare att handikappinstitutet skall vara

centralt kunskaps- och utvecklingscentrum för alla slags

hjälpmedelsbehov och bl.a. bedriva kompetensutveckling och

informationsspridning i hjälpmedelsfrågor. Utredningen avser att

återkomma i sitt slutbetänkande till andra hjälpmedelsfrågor,

bl.a. till arbetstekniska hjälpmedel och vissa

finansieringsfrågor.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Den förutvarande regeringen har i skrivelse 1990/91:137

till riksdagen redovisat fördelningen av medel från allmänna

arvsfonden under budgetåret 1989/90. Av skrivelsen framgår att

under budgetåret 1989/90 och 1990/91 har en rad projekt med

inriktning på datateknik och handikapp kunnat initieras. Enligt

regeringen borde området vara prioriterat även under budgetåret

1991/92. Utskottet kommer att behandla regeringens skrivelse

senare under hösten.

Regeringen fattade den 5 september 1991 beslut om att stödja

projektet Ett oberoende och självständigt liv med ny teknik.

Projektet beräknas pågå under tre år och inriktas mot att vinna

ny teknik för handikappade. Projektet beräknas kosta ca 20

milj.kr. per år och finansieras med medel ur allmänna

arvsfonden.

Tidigare behandling

Utskottet behandlade frågan senast i betänkandet

1990/91:SoU9. Utskottet konstaterade att landstingen i dag

har ansvaret att tillhandahålla tekniska hjälpmedel och att

införandet av ett kommunalt hälso- och sjukvårdsansvar medför en

skyldighet för kommunen att tillhandahålla enkla tekniska

hjälpmedel. Utskottet ansåg det befogat att varna för den

uppslittring av ansvaret som följer av att både landstingen och

kommunerna får ansvar för handikapphjälpmedel. Enligt utskottet

måste det vara en strävan att så långt möjligt hålla samman

ansvaret för hjälpmedelsförsörjningen. Den lösning som då

föreslogs borde därför enligt utskottet inte ses som en slutlig

lösning. Utskottet ansåg att en parlamentarisk utredning borde

få i uppdrag att överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas

på hjälpmedelsområdet i och med att ett kommunalt hälso- och

sjukvårdsansvar införs. Även statens ansvar för

hjälpmedelsförsörjningen borde enligt utskottet övervägas.

Utskottet föreslog ett tillkännagivande om detta till

regeringen. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1990/91:97).

Frågan bereds i regeringskansliet.

Den förutvarande regeringen har i proposition 1990/91:51 om

vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m. tagit upp

frågan om Handikappinstitutets huvuduppgifter. Regeringen

anförde att parterna är överens om att huvuduppgiften skall vara

att främja, samordna och medverka i forsknings- och

utvecklingsarbetet avseende hjälpmedel åt handikappade. Andra

väsentliga uppgifter skulle bli att svara för provning och

egenskapsdeklaration av hjälpmedel samt för information om

hjälpmedelsverksamheten. Bidraget till Handikappinstitutet

föreslogs föras in i den allmänna sjukvårdsersättningen. En

förstärkning av institutets ekonomi föreslogs liksom att

särskilda resurser skulle avsättas till produktionsstöd.

Propositionen behandlades i socialförsäkringsutskottets

betänkande 1990/91:SfU7. Utskottet ansåg att den fortsatta

beredningen av hjälpmedelsutredningens betänkande inom

regeringskansliet liksom resultatet av 1989 års

handikapputredning borde avvaktas. Något uttalande från

riksdagens sida var därför inte aktuellt.

Utskottets bedömning

Riksdagen har i ett tillkännagivande till regeringen

(1990/91:SoU9, rskr. 1990/91:97) anfört att en parlamentarisk

utredning borde få i uppdrag att överväga vilka åtgärder som kan

behöva vidtas på hjälpmedelsområdet i och med att ett kommunalt

hälso- och sjukvårdsansvar införs. Även statens ansvar för

hjälpmedelsförsörjningen borde övervägas.

Utskottet anser att riksdagen inte nu bör föregripa den nya

regeringens behandling av denna fråga. Motionerna So218 (s),

So223 (fp) yrkande 19, So249 (c), So266 (mp) yrkandena 5 och 6,

So283 (c) yrkandena 6--8 och So332 (m) yrkande 7 avstyrks

därför.

Tolkar

Motioner

I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om tolk till hörselskadade (yrkande 3).

Motionärerna anser att gravt hörselskadade och döva bör ha rätt

till samhällsfinansierad tolk för att kunna delta i samhällets

olika kulturaktiviteter.

I motion So324 av Elisabeth Fleetwood (m) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att rikstolktjänsten skall kunna beviljas

bidrag även för dövas/hörselskadades medverkan i internationella

sammanhang. I motionen konstateras att bidrag inte kan beviljas

för uppdrag utanför Norden. Det framhålls som mycket angeläget

att svenska representanter för de dövas organisationer kan

beredas tillfälle att deltaga också i internationella

sammanhang.

Bakgrund

Sedan 1982 har hälso- och sjukvårdshuvudmännen ansvar för

tolktjänst. I hjälpmedelsutredningens betänkande SOU 1989:39

(s. 239) framhålls att tolktjänsten är ett relativt nytt område

som är under utveckling. Utredningen anför att det är angläget

att huvudmännen fortsätter utbyggnaden av tolktjänsten. Bristen

på tolkar är ett stort problem. För att möta den förväntade

ökningen av efterfrågan på tolktjänst behövs framför allt fler

utbildade tolkar. Det finns även behov av att lokalt kunna

fortbilda tolkar. Tolkbristen beror på att rekryteringsbasen

till tolkutbildning är för liten och att utbildningen varit

lokaliserad till en enda ort, vilket ytterligare försvårat

rekryteringen. Utredningen konstaterar dock att åtgärder

vidtagit för att avhjälpa tolkbristen.

1989 års handikapputredning kommer under slutet av 1991

att avge ett särskilt betänkande om tolkservice m.m. till

döva/dövblinda, hörselskadade och talskadade.

Utskottets bedömning

Frågan om tolkservice övervägs av 1989 års handikapputredning.

Utredningen har aviserat ett särskilt betänkande om tolkservice

m.m. till döva/dövblinda, hörselskadade och talskadade.

Utskottet anser att utredningens förslag bör avvaktas innan

riksdagen gör några uttalanden i de frågor som tas upp i

motionerna. Motionerna So283 (c) yrkande 3 och So324 (m)

avstyrks därmed.

Etik

Motion

I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om etik inom handikappområdet (yrkande 13).

Motionärerna framhåller att det finns anledning att uppmärksamma

de etiska problem som kan uppkomma i samband med den

medicintekniska utvecklingen och de handikappades ställning.

Detta gäller bl.a. frågor om fosterdiagnostik och abort. En

felaktig urvalsprocess kan leda till diskriminering av framför

allt de svaga och utsatta i samhället, påpekas det i motionen.

Bakgrund

Socialstyrelsen har 1989 givit ut allmänna råd om

tillämpningen av abortlagen SOSFS 1986:6 (M). Till grund för

råden har legat, dels erfarenheter hämtade ur abortkommitténs

betänkande SOU 1983:31, dels synpunkter från en konferens

bestående av experter med lång erfarenhet av aborter och

abortförebyggande arbete.

Utredningen om det ofödda barnet har i sitt slutbetänkande

SOU 1989:51 Den gravida kvinnan och fostret -- två individer

behandlat frågor om fosterdiagnostik och sena aborter.

Utredningen anser att en målsättning bör vara att

fosterdiagnostik kommer till stånd endast när de blivande

föräldrarna befinner sig i en riskgrupp eller kvinnan känner en

sådan oro för graviditeten att den trots psykologisk hjälp kan

påverka hennes psykiska hälsa eller leda till ett abortbeslut.

Betänkandet har remissbehandlats. Ärendet bereds för

närvarande inom regeringskansliet.

Den nya regeringen tar i regeringsförklaringen upp frågan om

de nya och etiskt svåra problem som den snabba utvecklingen inom

den medicinska och biologiska forskningen reser. Regeringen

anför bl.a.

Utgångspunkten skall vara den syn på människan och

människolivets helgd som har sin förankring i den kristna etiken

och i den västerländska humanismen. Alla människor har samma

värde. Den grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till

liv. För att främja principen om alla människors lika värde

skall speciellt de svaga människornas och gruppernas

livssituation förbättras.

Tidigare behandling

Utskottet behandlade en likartad motion i betänkandet

1990/91:SoU1. Utskottet anförde då att det delade

motionärernas uppfattning att det finns anledning att

uppmärksamma de etiska problem som kan uppkomma i samband med

den medicinsk-tekniska utvecklingen och de handikappades

ställning. Utskottet erinrade om att frågor som tangerar området

utretts av bl.a. gen-etikkommittén och utredningen om det ofödda

barnet. Utskottet anförde vidare att en proposition om

användningen av genteknik på människan hade aviserats. Utskottet

räknade därför med att inom kort få anledning att återkomma till

sådana frågor som aktualiserats i motionen. Motionsyrkandet

avstyrktes därför.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det finns anledning

att uppmärksamma de etiska problem rörande de handikappades

ställning som kan uppkomma i samband med den snabba medicinska

utvecklingen. Utskottet konstaterar att utredningen om det

ofödda barnet, vars slutbetänkande bereds i regeringskansliet,

behandlar dessa frågor. De tas också upp i

regeringsförklaringen. Riksdagen bör, enligt utskottets mening,

inte föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag i

frågan. Motion So283 (c) yrkande 13 avstyrks därför.

Forskning, utbildning m.m.

Motioner

I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om forskning och utveckling (yrkande 11).

Motionärerna framhåller att forskning, metodutveckling och

utbildning inom handikappområdet är av mycket stor vikt för att

minska hindren. Ämnesområdets karaktär gör att forskningen

griper över många områden, vilket medför risk för splittring. Av

avgörande betydelse är, enligt motionen, att forskarna håller

nära kontakt med enskilda handikappade och deras organisationer

liksom med näringslivet. Tvärvetenskapliga projekt måste stödjas

och resultaten från dessa komma de handikappade till del.

I motion So266 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda

mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om dels att relevant utbildning

ges olika yrkeskategorier som arbetar inom omsorgsverksamheten

(yrkande 3), dels att tjänster skall tillskapas inom

omsorgsverksamheten för ambulerande utbildad personal (yrkande

4). Enligt motionärerna är det inte alltid en logoped eller

talpedagog som behövs inom omsorgsvården. Ibland kan det

lämpligaste vara en person som är utbildad inom området

alternativ kommunikation enligt motionärerna, som önskar att

denna utbildning får hög prioritet. Motionärerna ställer som

krav för framtiden att personal inom omsorgsvården skall ha

speciell utbildning.

Bakgrund

Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag utarbetat

allmänna råd om behörighet för omsorgspersonal (SOSFS

1988:12). Där rekommenderas högskoleutbildning för

föreståndare inom omsorgsverksamheten. Socialstyrelsen gjorde

1985--1986 en inventering av utbildningsnivån bland all

boendepersonal samt elevassistenter, dvs. s.k. vårdartjänster

inom omsorgsverksamheten. 1979 hade socialstyrelsen gjort en

inventering av vårdhemmen, som visade en låg utbildningsnivå hos

personalen. Jämförelsen mellan dessa inventeringar visar en

markant höjning av utbildningsnivån. Variationerna mellan

landstingen är dock stora. Socialstyrelsen framhåller i sin

redovisning att i den alltmer hårdnande konkurrensen om

arbetskraften är olika utbildningsinsatser en viktig faktor

bl.a. för att behålla och utveckla den personal som redan finns.

I proposition 1989/90:90 om forskning föreslog regeringen

att socialvetenskapliga forskningsrådet skulle få ansvar för

planering, samordning och kanalisering av resurserna till

handikappforskningen. Vidare föreslogs att två nya professurer

med inriktning på handikapp inrättades och att drygt 4 milj.kr.

fördes över från forskningsrådsnämnden (FRN) till det nya

socialvetenskapliga forskningsrådet och att rådet skulle överta

de satsningar på handikappforskning som FRN dittills gjort.

Utskottet behandlade förslaget i betänkandet 1989/90:SoU19.

Utskottet hade ingen erinran mot förslagen i propositionen.

I betänkandet (SOU 1990:19) av 1989 års handikapputredning

behandlas utbildningsfrågorna. Utredningen framhåller (s. 334)

att den, för att förbättra tillgången till välutbildad personal,

bör verka för att antalet platser inom vissa berörda

utbildningar utökas och att handikappaspekterna tydligare

lyfts fram inom alla aktuella utbildningsområden. Kommittén

avser att med hjälp av en referensgrupp och ett antal seminarier

belysa dessa frågor. Utredningens avsikt är att lägga fram

förslag till åtgärder inom områden med betydelsefulla men

eftersatta forsknings- och utbildningsbehov i sitt

slutbetänkande.

Tidigare behandling

I betänkande 1989/90:SoU19 behandlades en motion om

behovet av tvärvetenskapliga forskningsprojekt. Utskottet

konstaterade att det socialvetenskapliga forskningsråd som

föreslagits i propositionen (1989/90:90) om forskning skulle

få ansvaret för planering, samordning och kanalisering av

resurserna till handikappforskningen. Utskottet anförde att det

var en fördel om övriga finansiärer även i fortsättningen stöder

denna forskning. Utskottet utgick från att rådet i sin

verksamhet skulle komma att beakta behovet av tvärvetenskaplig

forskning på handikappområdet. De aktuella motionerna avstyrktes

därmed. (Res. c.)

I betänkandet 1990/91:SoU1 behandlade utskottet en motion

om utbildning inom handikappområdet. Utskottet konstaterade då

att 1989 års handikapputredning behandlade frågor om utbildning

för personalen inom handikappområdet. I avvaktan på förslagen

från utredningen borde riksdagen, enligt utskottets mening, inte

göra uttalanden i dessa frågor.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att 1989 års handikapputredning i sitt

slutbetänkande avser att ta upp frågor om kompetens,

personalförsörjning och forskning. I avvaktan på utredningens

förslag bör riksdagen, enligt utskottets mening, inte göra något

uttalande i dessa frågor. Motionerna So266 (mp) yrkandena 3 och

4 samt So283 (c) yrkande 11 avstyrks därmed.

Ensamarbetandes situation

Motion

I motion So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda

mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ensamarbetandes situation

(yrkande 5). För att ge större stimulans åt de boende i ett

gruppboende och för att undvika ensamarbete för de anställda

anser motionärerna att något större enheter än 4--5 personer bör

eftersträvas. Enligt motionen har det visat sig att de grupper

som klarar sig med endast en vårdare sällan får behålla den

anställde någon längre tid. Dessutom hör ensamarbete till det

mest påfrestande som finns, sägs det.

Bakgrund

Arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat en kungörelse (AFS 1982:3)

om ensamarbete. Enligt föreskrifterna skall åtgärder vidtas för

att så långt som möjligt ordna ensamarbetet så att den som utför

arbetet ensam inte löper större risk för skada än om flera

personer gemensamt utför arbetet. Arbetarskyddsstyrelsen har

även utfärdat en kungörelse (AFS 1990:18) om omvårdnadsarbete i

enskilt hem. Bl.a. föreskrivs följande: "När arbetet innebär

påtaglig risk för att arbetstagaren utsätts för våld, hot eller

andra starkt psykiskt påfrestande förhållanden får arbetet inte

utföras som ensamarbete."

Tidigare behandling

Arbetsmarknadsutskottet har i betänkandet 1990/91:AU22

behandlat liknande motioner. Utskottet pekade på att fr.o.m.

april 1991 gäller arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter för

omvårdnadsarbete i enskilt hem (AFS 1990:18). Utskottet framhöll

vidare att de föreslagna ändringarna i 2 kap. 1 §

arbetsmiljölagen (AML 1977:1160) hade betydelse för dessa

frågor. Enligt den föreslagna lagtexten skall det eftersträvas

att arbetet ger möjligheter till variation, social kontakt och

samarbete samt sammanhang mellan enskilda arbetsuppgifter. Med

hänvisning till det anförda ansåg utskottet att det inte borde

påkalla någon åtgärd från riksdagens sida.

Socialutskottet har tidigare behandlat personalpolitiska

frågor bl.a. i betänkandet 1989/90:SoU13. Utskottet

konstaterade då att ett omfattande arbete med personalfrågorna

hade inletts på hela vårdområdet genom regeringsinitiativ,

offentliga utredningar, arbete inom socialstyrelsen, Spri,

Landstingsförbundet, enskilda landsting och kommuner. Utskottet

erinrade om uttalande som utskottet gjort vid tidigare

tillfällen om behovet av insatser på det personalpolitiska

området och att dessa insatser måste ges hög prioritet. Med

hänvisning till det omfattande utredningsarbete som pågick på

området ansåg inte utskottet att det fanns anledning till något

uttalande från riksdagens sida.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att insatser på

det personalpolitiska området måste ges hög prioritet.

Omfattande arbete pågår redan på det personalpolitiska området

inom hela vårdområdet. Mot denna bakgrund bör riksdagen, enligt

utskottets mening, inte nu ta något initiativ i denna fråga.

Motion So257 (mp) yrkande 5 avstyrks därmed.

EG

Motion

I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om handikappfrågornas betydelse i Sveriges

förhandlingar med EG (yrkande 14). Enligt motionen har

Sverige, sett i ett europeiskt perspektiv, kommit relativt

långt när det gäller stödet till människor med handikapp.

Samhällets ansvar för handikappade får inte uttunnas vid ett

närmande till EG, framhålls det i motionen. Också olika åtgärder

inom arbetsmarknaden, t.ex. verksamheten vid Samhall, måste

finnas kvar även efter ett närmande till EG.

Bakgrund

1989 års handikapputredning tar i sitt betänkande Handikapp,

välfärd, rättvisa (SOU 1991:46) upp frågan om

handikappfrågorna i relation till EG (s. 509 f.). Utredningen

konstaterar att Romfördragets utformning inte ger EG som

organisation någon kompetens att föreskriva hur medlemsstater

skall utforma sin nationella socialpolitik. EG har däremot

utformat ett ingående regelsystem för hur den sociala tryggheten

skall regleras mellan länderna för arbetstagare och andra som

rör sig mellan länderna.

EG tillåter inte att ett lands egna medborgare ges en positiv

särbehandling vad gäller sociala förmåner. Vid avgörande av

skillnader mellan olika stödåtgärder kommer EG att lägga vikt

vid bl.a. måttet av behovsprövning i enskilda fall. Rätten till

de förmåner som föreslås i betänkandet är beroende av prövning

av den enskildes behov av stöd. Enligt utredningen finns det

därmed skäl som talar för att dessa förslag kommer att falla

utanför EGs regelsystem.

Utredningen anför vidare att handikappfrågorna finns med i EGs

sociala stadga. Stadgan är inte ett bindande dokument utan skall

ses som en politisk viljeyttring. I stadgan sägs bl.a.

Alla handikappade oberoende av handikappets orsak och art

måste ha rätt till ytterligare konkreta åtgärder i syfte att

förbättra deras integrering i samhälle och arbetsliv. Dessa

åtgärder måste i synnerhet och i enlighet med förmånstagarnas

kapacitet omfatta yrkesutbildning, ergonomi, tillgänglighet,

rörlighet, transportmöjligheter och bostad.

Samtidigt som den sociala stadgan antogs av elva av

medlemsländerna presenterade EG-kommissionen ett socialt

handlingsprogram för åren 1990--1991. Programmet innehåller 47

punkter varav två inom det handikappolitiska området.

Inom EG finns ett program för att främja social och ekonomisk

integration, det s.k. HELIOS-programmet (Handicapped People in

the European Community Living Independently in an Open Society)

som omfattar åren 1988--91. Ungefär 10 % av EGs befolkning,

eller ca 30 miljoner människor, beräknas ha ett handikapp.

1988--91 har omkring 150 milj.kr. avsatts för att intensifiera

samarbetet med näringslivet i olika EG-länder. Det finns en oro

för att de handikappades situation kan komma att förvärras under

tider med stor arbetslöshet. Arbetet på EG-nivå skall leda fram

till ett förslag från kommissionen. De handikappade och deras

familjer skall ges tillfälle att yttra sig i två rådgivande

organ till kommissionen. Lokala och nationella ansträngningar

skall förhoppningsvis inspireras av HELIOS-programmet. Ett andra

handikapprogram aviseras i det nya sociala programmet, HELIOS II

för 1992--96. Ett direktivförslag för åtgärder för de motoriskt

handikappade avses även utarbetas inom ramen för det nya sociala

programmet. Avsikten är att ge de handikappade förutsättningar

för att kunna skaffa sig både yrkesutbildning och arbete.

Sverige har under de gångna åren haft vissa informella kontakter

med HELIOS-programmets sekretariat.

Regeringen har uppdragit åt en särskild utredare att överväga

vilka konsekvenser ett svenskt medlemskap i EG eller ett

kommande EES-avtal för svenskt vidkommande kan få för människor

med funktionsnedsättningar. Utredaren skall också lämna underlag

till regeringen för ett svenskt agerande med syfte att vinna

gehör för svenska handikappolitiska principer inom

EG-samarbetet.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att regeringen har uppdragit åt en

särskild utredare att överväga konsekvenserna för människor med

funktionsnedsättningar av ett svenskt medlemskap i EG eller

efter ett EES-avtal. Utskottet anser inte att det för närvarande

finns något behov av ett uttalande från riksdagens sida i denna

fråga. Motion So283 (c) yrkande 14 avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande handlingsprogram i handikappfrågor

att riksdagen avslår motion 1990/91:So246,

2. beträffande personkretsen i omsorgslagen

att riksdagen avslår motion 1990/91:So283 yrkande 9,

3. beträffande handikappade kvinnor

att riksdagen avslår motion 1990/91:So201,

4. beträffande flerhandikappade

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So257 yrkande 3 och

1990/91:So283 yrkande 10,

5. beträffande små och mindre kända handikappgrupper

att riksdagen avslår motion 1990/91:So223 yrkande 5,

6. beträffande personlig vårdare

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So223 yrkande 1,

1990/91:So257 yrkande 6, 1990/91:So282 och 1990/91:So283 yrkande

1,

7. beträffande boendet

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So224, 1990/91:So257

yrkande 4 och 1990/91:So266 yrkandena 1 och 2,

8. beträffande habilitering och rehabilitering

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So223 yrkandena 22 och

23, 1990/91:So226 yrkande 9 och 1990/91:So317,

9. beträffande stöd till föräldrar med

funktionshinder

att riksdagen avslår motion 1990/91:So223 yrkande 4,

10. beträffande avlastning till föräldrar med

handikappade barn

att riksdagen avslår motion 1990/91:So223 yrkande 2,

11. beträffande handikappombudsman

att riksdagen avslår motion 1990/91:So283 yrkande 12,

12. beträffande fritid och kultur

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So223 yrkandena 11 och

12 och 1990/91:So283 yrkande 2,

13. beträffande bilstödet

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So223 yrkandena

16--18, 1990/91:So245, 1990/91:So251, 1990/91:So255,

1990/91:So257 yrkandena 1 och 7, 1990/91:So283 yrkande 4,

1990/91:So291, 1990/91:So297, 1990/91:So326 och 1990/91:So328,

14. beträffande färdtjänsten

att riksdagen avslår motion 1990/91:So244,

15. beträffande handikapphjälpmedel

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So218, 1990/91:So223

yrkande 19, 1990/91:So249, 1990/91:So266 yrkandena 5 och 6,

1990/91:So283 yrkandena 6--8 och 1990/91:So332 yrkande 7,

16. beträffande tolkar

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So283 yrkande 3 och

1990/91:So324,

17. beträffande etik

att riksdagen avslår motion 1990/91:So283 yrkande 13,

18. beträffande forskning, utbildning m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So266 yrkandena 3 och

4 och 1990/91:So283 yrkande 11,

19. beträffande ensamarbetandes situation

att riksdagen avslår motion 1990/91:So257 yrkande 5,

20. beträffande EG

att riksdagen avslår motion 1990/91:So283 yrkande 14.

Stockholm den 14 november 1991

På socialutskottets vägnar

Sten Svensson

I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Ingrid

Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m),

Ingela Thalén (s), Jerzy Einhorn (kds), Johan Brohult (nyd), Jan

Andersson (s), Leif Carlson (m), Maj-Inger Klingvall (s), My

Persson (m), Hans Karlsson (s), Barbro Westerholm (fp), Birthe

Sörestedt (s) och Anna Corshammar-Bojerud (c).

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Motioner1

Utskottet6

Handlingsprogram6

Personkretsen i omsorgslagen8

Handikappade kvinnor9

Flerhandikappade10

Små och mindre kända handikappgrupper12

Personlig vårdare m.m.13

Boendet15

Habilitering -- rehabilitering18

Stöd till föräldrar med funktionshinder21

Avlastning till föräldrar med handikappade barn22

Handikappombudsman23

Fritid och kultur24

Bilstöd26

Familjehemsplacerade barn26

Åldersgränserna28

Väsentliga förflyttningssvårigheter29

Kravet på körkort31

Uppräkning av bidragen32

Övriga frågor om bilstöd33

Färdtjänst34

Handikapphjälpmedel36

Tolkar39

Etik40

Forskning, utbildning m.m.41

Ensamarbetandes situation43

EG44

Hemställan46