Bet. 1991/92:SoU5

Socialutskottets betänkande

1991/92:SOU05

Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Innehållsförteckning

1991/92

SoU5

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett stort antal motionsyrkanden om

olika hälso- och sjukvårdsfrågor. Motionerna utgör huvudparten

av de motioner om hälso- och sjukvård som väcktes under allmänna

motionstiden 1991. Vissa mera övergripande motionsyrkanden har

dock behandlats i samband med budgetbehandlingen (1990/91:SoU12)

eller i samband med särpropositioner. Här kan bl.a. nämnas

betänkandena 1990/91:SoU13 (psykiatrisk tvångsvård),

1990/91:SoU21 (primärvården), 1990/91:SoU22 (prioriteringar i

hälso- och sjukvården), 1990/91:SoU23 (folkhälsa) och

1990/91:SoU25 (äldreomsorg). Det bör också nämnas att riksdagens

revisorer granskat den svenska hälso- och sjukvården (förslag

1990/91:17) och lagt fram förslag till riktlinjer på området i

frågor om bl.a. vårdstrukturen, primärvården, slutenvården,

uppföljning och utvärdering m.m. Revisorernas förslag och vissa

motioner behandlas av utskottet i betänkandet 1991/92:SoU6.

I regeringsförklaringen har den nya regeringen aviserat att

den kommer att genomföra en större översyn av sjukvårdens

organisation och finansiering. Vidare anförs i förklaringen att

den snabba utvecklingen inom den medicinska och biologiska

forskningen ställer krav på en sammanhållen och etiskt förankrad

politik. Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden främst med

hänvisning till att riksdagen inte nu bör föregripa regeringens

kommande förslag på hälso- och sjukvårdsområdet.

Motionerna

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990

1989/90:So408 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag på inrättande av en

patientombudsman, i enlighet med motionens intentioner.

1989/90:So494 av Gullan Lindblad och Margit Gennser (m) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om en utredning

rörande en opartisk, fristående instans, patientombudsman, för

att tillvarata patienternas intressen i vården.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991

1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om benzodiazepiner och andra lugnande

preparat.

1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

10. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en

parlamentarisk kommitté med uppgift att komma med ett

heltäckande förslag till lagstiftning om genteknik och

angränsande områden inom bioteknik vilket har betydelse även för

diskussionen kring fosterdiagnostiken.

1990/91:So261 av Siw Persson m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om amalgamfria kliniker.

1990/91:So273 av Nils T Svensson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om inrättande av obligatorisk hörselkontroll före 65-årsåldern.

1990/91:So281 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att alla som

varit utsatta för tortyr skall erbjudas sakkunnig behandling

psykiskt och fysiskt på ett center för tortyroffer.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf627.

1990/91:So308 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas

4. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en

cancerutredning med uppgift att lägga fram konkreta förslag för

hur den prognostiserade cancerexplosionen skall kunna hejdas och

vändas till en nedgång i cancerfrekvensen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

en sådan ny cancerutredning skall innehålla ett betydande inslag

av företrädare för det s.k. allmänmiljöperspektivet beträffande

cancerorsaker.

1990/91:So318 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om legitimering för socionomer.

1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om metadonbehandling,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sprututbytesprogram,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om läkemedelsberoende.

1990/91:So401 av Mona Saint Cyr (m) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att

snarast verkställa besluten om utarbetandet av allmänna råd i

enlighet med riksdagsbeslutet 1989 om legitimation av

kiropraktorer.

1990/91:So403 av Lena Öhrsvik och Bo Nilsson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av åtgärder för ökad säkerhet och

trygghet för personer med epilepsi.

1990/91:So404 av Barbro Sandberg (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om användandet av titeln psykolog.

1990/91:So406 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om inrättande av ett centrum för

missbildningsstudier.

1990/91:So407 av Martin Olsson och Birger Andersson (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om underlag för och förslag till beslut om

legitimation av Doctors of Naprapathy.

1990/91:So409 av Margit Sandéhn och Ingegerd Anderlund (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om införande av enhetliga regler

för tomgångskörning och skyltning om gällande regler.

1990/91:So410 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om legitimation av naprapater.

1990/91:So411 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att amalgam bör förbjudas som

tandfyllningsmaterial,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en avvecklingstid för

amalgamanvändningen bör fastställas till maximalt tre år,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en intensifiering av utvecklingen av

ofarliga alternativ som tandbehandlingsmaterial skall ske,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att 11 milj.kr. under en treårsperiod

ställs till förfogande för forskning kring ersättningsmaterial

för amalgam,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att tandbehandlingsmaterial skall

betraktas som läkemedel och därmed underställas

biverkningskontroll,

6. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får

i uppdrag att skärpa de allmänna råden till tandläkarna så att

alla tandläkare informerar alla patienter om de alternativ som

finns för tandbehandling,

7. att riksdagen hos regeringen begär forskningspengar för att

starta någon form av institut eller centrumbildning där man kan

forska tvärvetenskapligt på universitetsnivå och samla både

medicinsk och odontologisk forskning för att få fram

tillförlitliga diagnos- och behandlingsmetoder för amalgamsjuka

patienter.

1990/91:So412 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ökad samverkan och en effektiv

användning av de lokala resurserna vad gäller den framtida

tandvården.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf217.

1990/91:So413 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen beslutar att utbildningstjänster i ortopedisk

medicin inrättas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

läkare med utbildning bör i enlighet med vad som anförts i

motionen erhålla specialistkompetens,

3. att riksdagen beslutar att en statlig vidareutbildning för

sjukgymnaster i ortopedisk medicin inrättas.

1990/91:So414 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen skall utreda

förutsättningarna för allmänna hälsokontroller för tidig

upptäckt av sköldkörtelsjukdom hos kvinnor över 50 år.

1990/91:So415 av Hugo Bergdahl och Sigge Godin (fp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om det angelägna i att naprapater skall kunna

erhålla legitimation.

1990/91:So417 av Ulla Tillander (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utbildning för sjukvårds- och

socialtjänstpersonal.

1990/91:So419 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om WHO-universitet till Malmö.

1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar undanröja den maximering av antalet

metadonpatienter till 450 personer som föregående riksmöte

fastställde,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att undanröja köerna till

metadonbehandling,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om omprövning av sprututbytesprogrammet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om hjälp till de prostituerade,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjlighet till anonymitet vid

hiv-testning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om hiv-testning av invandrare m.fl.,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om hiv-testning inom sjukvården,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sjukvård för hiv-smittade.

1990/91:So421 av Ingrid Hemmingsson och Bertil Persson (m)

vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att fosterdiagnostik skall utföras

om kvinnan och hennes läkare gemensamt gjort bedömningen att så

är angeläget,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud att

upplysa om kön i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får

i uppdrag att utforma regler avseende bifynd i enlighet med vad

som anförts i motionen.

1990/91:So422 av Karin Falkmer och Birgit Henriksson (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om legitimering av naprapater.

1990/91:So423 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (mp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att medel bör anslås till en kampanj för

att öka intresset för att bli blodgivare under den militära

grundutbildningen och under repetitionsövningarna.

1990/91:So424 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av utvärdering av landstingens

hiv/aids-bekämpande verksamhet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utdelandet av fria sprutor,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av utvärdering och eventuell

lagändring vad gäller fria sprutor.

1990/91:So427 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om invandrarkvinnornas situation.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf617.

1990/91:So428 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder beträffande aborter och sexuellt

överförbara sjukdomar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en undersökning rörande

preventivmedelsanvändning,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om särskilda insatser kring hälsa och

hälsoupplysning för invandrare.

1990/91:So429 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att dietister med kvalificerad högskoleutbildning bör erhålla

legitimation som skydd för sin yrkestitel.

1990/91:So430 av Göran Ericsson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en översyn av den nuvarande

nationella organisationen vad avser blod- och

blodproduktshanteringen i landet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nödvändigheten av en översyn av

blodhanteringen i landstingen visavi industrin sett från

ekonomisk synpunkt.

1990/91:So431 av Karin Falkmer (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om legitimering av dietister.

1990/91:So432 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (mp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kommuners möjlighet att kräva avgift för

överträdelse mot tomgångskörningsförbudet.

1990/91:So433 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en skärpning av tidsgränserna för abort.

1990/91:So434 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om aktiv dödshjälp vid samtycke.

1990/91:So435 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om inriktningen av lagstiftningen vad gäller

etiska frågor till följd av den medicinsk-etiska utvecklingen.

1990/91:So436 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behov av telefonjour för personer med

läkemedelsberoende.

1990/91:So437 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om forskning om läkemedels effekter på män

respektive kvinnor.

1990/91:So438 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om legitimation för dietister.

1990/91:So439 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen påverkar

landstingen så att dessa inrättar smärtkliniker i varje

landsting och att personalen får den utbildning och

vidareutbildning som denna verksamhet kräver.

1990/91:So441 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att socialstyrelsen bör uppmana

landstingen att värna om de små förlossningsenheterna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att vårdplatserna bör finnas inom rimligt

avstånd var man än bor i landet.

1990/91:So442 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

ersättning för hemförlossning skall tas ut i enlighet med det i

motionen framlagda förslaget,

2. att riksdagen begär att regeringen skall låta ta fram en

samlad skrift som beskriver kulturella skillnader i synen på

födandet hos olika kulturer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

en översyn skall göras så att inte landstingen sänker ambitionen

för bra barnavård.

1990/91:So443 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att både den enskilde patienten och

patientorganisationerna skall få ökat inflytande över hälso- och

sjukvården,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att patienter som vill ha saklig

information om alternativa behandlingsmetoder skall kunna få

denna och att samarbetet mellan den alternativa vården och den

etablerade skolmedicinen utökas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att hälsofrämjande verksamhet inom vården

får utökade resurser.

1990/91:So445 av Ove Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om legitimation av naprapater.

1990/91:So446 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de förebyggande insatsernas roll i

sjukvårdsarbetet,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en långsiktig planering av

personalförsörjningsläget inom hälso- och sjukvården,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av satsningar på personalfrämjande

åtgärder för sjukvårdspersonalen.

1990/91:So447 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

återinrättande av en medicinalstyrelse,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ett oberoende och fristående

organ för bedömning av högsta möjliga kvalitet och service inom

sjukvården,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av förebyggande vård.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf267.

1990/91:So448 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utvärdering av kontaktspårningen,

4. att riksdagen beslutar om sådan ändring av smittskyddslagen

att såväl konsultation som behandling vid samhällsfarlig sjukdom

skall vara gratis för patienten oavsett om denne vänder sig till

den offentliga sjukvården eller försäkringsansluten

privatpraktiserande läkare,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om statlig ersättning till

transfusionssmittade hiv-patienter,

1990/91:So449 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en ökning av förebyggande vård och en

satsning på hälsoupplysning bör ske i enlighet med motionens

syfte,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att de patienter som vill ha en alternativ

behandlingsform under vissa villkor skall kunna få denna på

samma villkor som övrig vård,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en representant för alternativ vård

skall ingå i socialstyrelsen för att stimulera till ett större

samarbete och bättre förståelse mellan skolmedicinen och den

alternativa medicinen.

1990/91:So450 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (mp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att underlag för att ge naprapater

legitimation framläggs inom ett år.

1990/91:So451 av Karin Falkmer m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att arbetet med abortförebyggande åtgärder

intensifieras,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av forskning bl.a. beträffande

informationsmetoder som når fram till de unga,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kuratorstöd alltid skall erbjudas

såväl före som efter en abort,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att förbättra möjligheten att genomföra en

oplanerad graviditet.

1990/91:So453 av Per Stenmarck m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om legitimation för naprapater.

1990/91:So454 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

förbud för kvicksilver som konserveringsmedel i läkemedel.

1990/91:So455 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär att en parlamentarisk utredning tillsätts om

amalgamfrågan.

1990/91:So456 av Barbro Westerholm och Ingrid Ronne-Björkqvist

(fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att garantera Sveriges

självförsörjning av blod och blodprodukter.

1990/91:So458 av Elver Jonsson och Kenth Skårvik (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en snabb utredning av alternativa

medicineringar och behandlingsformer i avsikt att ge verksamma

inom akupunktur m.fl. discipliner behörighet att utöva yrket

inom hälso- och sjukvården.

1990/91:So459 av Roy Ottosson m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att lagar och

förordningar bör ses över i syfte att ge kommunerna möjligheten

att låta parkeringsövervakare även övervaka

tomgångsbestämmelser.

1990/91:So460 av Lena Öhrsvik och Grethe Lundblad (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nationell uppföljning av samnordiskt

beslutade insatser beträffande reumatikeråret 1992.

1990/91:So462 av Gunnar Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om resurs- och organisationsproblem inom hörselvården.

1990/91:So465 av Iréne Vestlund och Gunnar Thollander (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att arbetet med kvalitetssäkring inom

sjukvården påskyndas.

1990/91:So467 av Gunilla André m.fl. (c, s, m, fp, v, mp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om översyn av lagstiftningen om återkallelse

av legitimation.

1990/91:So469 av Ulla-Britt Åbark och Håkan Strömberg (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en avvecklingsplan för amalgam.

1990/91:So470 av Barbro Sandberg och Sigge Godin (fp) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får

i uppdrag att utreda ansvarsförhållandena vid återanvändning av

pacemaker.

1990/91:So472 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (mp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att socialstyrelsen med skyndsamhet bör

redovisa den utredning som skulle varit redovisad före utgången

av 1988.

1990/91:So477 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att en översyn bör göras av utbildningen

till lymfterapeut, vilken skall vara godkänd och likvärdig på

flera platser i landet så att den motsvarar patienternas behov

av vård.

1990/91:So478 av Hans Nyhage (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna att legitimation för

Doctors of Naprapathy bör införas fr.o.m. den 1 juli 1991.

1990/91:So479 av Rosa Östh och Barbro Sandberg (c, fp) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur ett

forskningscentrum på tungmetall- och spårelementområdet kan

inrättas.

1990/91:So480 av Rolf L Nilson (v) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om hörselkontroller för äldre.

1990/91:So481 av Rolf L Nilson (v) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om bristerna i hörselvården.

1990/91:So482 av Bo Nilsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en satsning på apparatur vid

kirurgisk behandling av epilepsi,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en specialistgrupp för barn med

svårbehandlad epilepsi.

1990/91:So483 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utbildning om olika invandrargruppers

kulturer.

1990/91:So484 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om samordning av arbetet med värdering av

medicinska insatser.

1990/91:So486 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m)

vari yrkas att riksdagen begär att regeringen utreder frågan om

frivillig eutanasi.

1990/91:So487 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro Westerholm

(fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om alternativa rådgivningsbyråer.

1990/91:So488 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av förbättrad vård av barn med

reumatiska sjukdomar.

1990/91:So491 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

amalgam skall förbjudas som tandlagningsmedel,

2. att riksdagen hos regeringen begär att forskningen för

framtagande av alternativa tandlagningsmedel intensifieras under

en avvecklingsperiod på tre år.

1990/91:So494 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förstärkta forskningsinsatser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av stödjande åtgärder på

handikappsidan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av fördjupad information om

whip-lash.

1990/91:So495 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (fp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av förebyggande insatser inom

psykiatrin i syfte att förhindra självmord.

1990/91:So498 av Gullan Lindblad och Inger Koch (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ett fristående nationellt organ för

bedömandet av sjukvårdskvalitet och sjukvårdsservice inrättas så

att WHOs mål nr 31 kan uppfyllas,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

återinrättande av en medicinalstyrelse.

1990/91:So501 av Per Stenmarck och Rune Rydén (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om hälsopass.

1990/91:So502 av Bengt Silfverstrand och Bengt Kronblad (s)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om amalgam som tandlagningsmaterial,

2. att riksdagen hos regeringen begär att utbildning i

handhavande av alternativa material och ny arbetsteknik

intensifieras under en avvecklingsperiod fram till den 30 juni

1992.

1990/91:So504 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om regler för kontroll, användning och tillsyn

av medicintekniska produkter samt tillsättande av

haverikommission för utredning av allvarligare olyckor inom

sjukvården.

1990/91:So505 av Eivor Husing m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om legitimation för dietister.

1990/91:So506 av Sven Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om alternativ medicin.

1990/91:So508 av Sven Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utvärdering och åtgärder beträffande

amalgamets skadeverkningar.

1990/91:So509 av Gullan Lindblad och Birger Hagård (m) vari

yrkas

1. att riksdagen hos regeringen snarast begär en samlad

redovisning rörande de åtgärder som vidtagits i anledning av den

s.k. LEK-utredningen och övriga förslag till regeringen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att tvärvetenskaplig forskning rörande

tungmetaller skall bedrivas som ett långsiktigt program med

årliga anslag,

3. att riksdagen beslutar att ett obligatoriskt

produktregister för dentala material snarast skall inrättas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att rapportering rörande biverkningar

snarast skall komma till stånd.

1990/91:So510 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det i nästa forskningspolitiska

proposition bör finnas förslag om en stärkt organisation för

omvårdnadsforskningen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till uppföljning

av vad Sverige gör för att nå WHOs mål om kvalitet i vården.

1990/91:So513 av Leif Olsson och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om köerna till reumatologenheterna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utökade möjligheter till vård utomlands

för reumatikersjuka,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjlighet till medicinsk rehabilitering

hos varje sjukvårdshuvudman.

1990/91:So517 av Margó Ingvardsson och Elisabeth Persson (v)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om att

stärka patienternas rättssäkerhet enligt vad i motionen anförts

om en patientombudsmans funktion.

1990/91:So518 av Jan Jennehag och Gudrun Schyman (v) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får

i uppdrag att ta fram vetenskaplig dokumentation om

naprapaternas arbete.

1990/91:So519 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen beslutar att Doctors of Naprapathy skall erhålla

legitimation för utövande av sitt yrke inom hälso- och sjukvård.

1990/91:So520 av Sonja Rembo (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att vidta de åtgärder som erfordras för en lokalisering av

socialstyrelsens regionala representation för Västsverige till

Göteborg.

1990/91:So522 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m)

vari yrkas att riksdagen begär att regeringen låter utreda

patientens rätt att med hänvisning till dokumenterad

viljeyttring avstå från livsuppehållande medicinska insatser.

1990/91:So523 av Marianne Andersson i Vårgårda m.fl. (c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en parlamentarisk utredning om amalgam,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en brett upplagd studie om amalgam.

1990/91:So524 av Görel Thurdin (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utredning av alternativmedicinens

betydelse för samhällsekonomin och samhällets framtida

förhållningssätt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbättrad läkarutbildning inom området

"ortopedisk medicin",

3. att riksdagen beslutar att även naprapater skall ges

möjlighet till legitimering,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om socialstyrelsens uppgift att utreda

huruvida länsläkare kan vara inkopplade i

legitimeringsprocessen.

1990/91:So525 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillstånd också för Stockholms län att

genomföra verksamhet med utbyte av sprutor och spetsar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om borttagande av tak för metadonbehandling.

1990/91:So526 av förste vice talman Ingegerd Troedsson (m)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär sådana åtgärder

att tidigare gällande möjligheter återförs för läkare att

delegera beslut om vaccination till sjuksköterska.

1990/91:So528 av Görel Thurdin och Marianne Andersson i

Vårgårda (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en prövning av att anmälningsskyldigheten

till ansvarsnämnden uppfylls,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fritt läkarval samt ansvar för de

merkostnader detta kan medföra för gruppen felbehandlade,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rehabiliterande insatser för de

behandlingsskadade.

1990/91:So529 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att säkerställa svensk medverkan och insyn

i kartläggningen av den mänskliga arvsmassan,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om

skydd av genetisk integritet i enlighet med motionen,

1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om personalutveckling inom hälso- och

sjukvården,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av förbättrad kvinnosjukvård,

7. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får

i uppdrag att ge förslag till den framtida epilepsivården,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om reumatologkonsulenter inom primärvården,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om patientens säkerhet i vården.

1990/91:So532 av Margitta Edgren m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om placering av ett WHO-universitet i Malmö.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A495.

1990/91:So533 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett bättre stöd till tandvårdsrädda,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att tandvård som ges inom hemsjukvård,

sjukhus och andra institutioner inte bara skall ges av

folktandvårdens personal.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf358.

1990/91:So535 av Kersti Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att en brett upplagd

studie genomförs för att klarlägga eventuella samband mellan

kvicksilver i t.ex. amalgam och diffusa sjukdomssymptom,

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A814.

1990/91:So638 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari

yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inriktningen av resurser till och

forskning om kvinnosjukdomar.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A812.

1990/91:Ub630 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur

tandläkarhögskolornas specialistvård skall kunna utnyttjas i den

reguljära tandvården.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf296.

Utskottet

Vård och behandling m.m.

Sjukvårdens kvalitet, patientsäkerhet m.m.

Motioner

I motion 1990/91:So447 av Sten Svensson m.fl. (m)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av ett oberoende och

fristående organ för bedömning av högsta möjliga kvalitet och

service inom sjukvården (yrkande 4). Detta sjukvårdens

kvalitetsorgan skall enligt motionärerna vara fristående från

alla producentintressen och utgöra ett organ som tar till vara

patienternas rätt.

Liknande synpunkter framförs i motion 1990/91:So498 av

Gullan Lindblad och Inger Koch (båda m) yrkande 1.

Motionärerna hänvisar även till ett av WHOs Europakommitté

antaget mål (nr 31) enligt vilket alla medlemsstater förbundit

sig att skapa metoder för att säkra kvalitet i vården.

I motion 1990/91:So484 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

föreslås en utredning om samordning och organisation av det

arbete med värdering av medicinska insatser som i dag utförs av

socialstyrelsen, Spri och SBU. Enligt motionärerna är det

önskvärt att de nämnda myndigheternas uppgifter såvitt avser

värdering av medicinska insatser koncentreras till ett organ som

är fristående från regeringskansliet. Det behövs också en

samverkan med läkemedelsverket såvitt avser frågor om

läkemedelsbehandling. Motionen mynnar ut i en begäran om ett

tillkännagivande till regeringen (yrkande 1).

I motion 1990/91:So510 av Margitta Edgren (fp) hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till uppföljning av

vad Sverige gör för att nå WHOs mål om kvalitet i vården

(yrkande 3).

Även i motion 1990/91:So465 av Iréne Vestlund och Gunnar

Thollander (båda s) åberopas WHOs mål om ökad kvalitet i

sjukvården. Motionärerna begär ett tillkännagivande till

regeringen om att arbetet med kvalitetssäkring skall påskyndas.

Två motioner innehåller yrkanden om att en särskild

medicinalstyrelse skall inrättas, motionerna 1990/91:So447 av

Sten Svensson m.fl. (m) yrkande 3 och 1990/91:So498 av

Gullan Lindblad och Inger Koch (båda m) yrkande 2. I den

förstnämnda motionen framhålls att återinrättandet av en

medicinalstyrelse är nödvändigt om den medicinska kompetensen

centralt skall kunna ökas.

I motion 1990/91:So520 av Sonja Rembo (m) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om att vidta de åtgärder som

erfordras för en lokalisering av socialstyrelsens regionala

representation för Västsverige till Göteborg. Motionären anser

att Göteborg är ett bättre alternativ än t.ex. Jönköping.

Myndigheters och organisationers arbete med kvalitetsfrågor

m.m.

Socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Svenska Läkaresällskapet

och Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och

rationaliseringsinstitut (Spri) har nyligen tagit initiativet

till bildandet av en nationell samrådsgrupp för kvalitet i

hälso- och sjukvården. Samrådsgruppen skall förutom att verka

för att samordna kvalitetssäkringsarbetet på nationell nivå

verka för att ta till vara svenska och utländska erfarenheter av

kvalitetssäkring och för att enhetliga mått och metoder

utvecklas. Samrådsgruppen skall även stimulera och stödja

nationellt och lokalt kvalitetssäkringsarbete samt verka för att

information och kunskap förmedlas samt att undervisning i

kvalitetssäkring och kvalitetsuppföljning ingår i olika

vårdutbildningar.

Genom riksdagsbeslutet 1989 (prop. 1988/89:130, SoU24, rskr.

313) har socialstyrelsens framtida roll preciserats.

Socialstyrelsen skall numera koncentrera de centrala delarna av

sina insatser kring tillsyn och uppföljning samt

kunskapsutveckling och kunskapsförmedling. Socialstyrelsens

grundläggande uppgift såvitt avser hälso- och sjukvården är att

garantera individerna en säker sjukvård av god kvalitet. Detta

sker framför allt genom socialstyrelsens tillsyn över hälso- och

sjukvården men också genom att socialstyrelsen utarbetar

föreskrifter och allmänna råd.

I syfte att förstärka tillsynen har socialstyrelsen inrättat

särskilda regionala tillsynsenheter. Enheterna handlägger bl.a.

patientärenden och utövar tillsyn t.ex. genom besök i

förebyggande syfte. Den regionala organisationen har också till

uppgift att med hänsyn till patientsäkerheten bedriva en

"systemtillsyn" genom att följa upp att det finns fungerande

kvalitetssäkringssystem inom samtliga vårdenheter.

Som exempel på socialstyrelsens kvalitetssäkringsarbete kan

nämnas den riskdatabas som nu byggs upp vid den regionala

tillsynsenheten i Örebro. Till denna databas skall inrapporteras

alla olyckshändelser eller händelser som inneburit någon form av

risker. Ur databasen skall sedan hämtas underlag för information

i ett särskilt informationsblad, Riskronden.

Socialstyrelsen samarbetar också med olika professionella

grupper för att ta fram kvalitetssäkringsindikatorer. Sålunda

sker ett samarbete med Svenska Läkaresällskapet, Sveriges

läkarförbund och Svensk sjuksköterskeförening. Ett särskilt

arbete bedrivs i samarbete med sjukgymnasterna vid ett tiotal

sjukhus, där ett holländskt system för kvalitetssäkring nyligen

införts.

Olika initiativ har också tagits för att förstärka

sjukvårdshuvudmännens kvalitetssäkerhetsarbete.

Inom ramen för de senaste överenskommelserna mellan staten och

sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar från sjukförsäkringen

till sjukvårdshuvudmännen (de s.k. Dagmaröverenskommelserna) har

sålunda sjukvårdshuvudmännen åtagit sig att kontinuerligt följa

upp verksamheten som ett led i egenkontrollen. Detta innebär

bl.a. att sjukvårdshuvudmännen i samverkan med

Landstingsförbundet och med stöd från socialstyrelsen och Spri

bedriver ett arbete med att utveckla former för att mäta och

värdera vårdens kvalitet som underlag för att förbättra denna.

Inom ramen för 1992 års överenskommelse mellan

sjukvårdshuvudmännen och staten om ersättningarna från

sjukförsäkringen har parterna varit överens om att avsätta 20

milj.kr. för åtgärder hos sjukvårdshuvudmännen som syftar till

en förbättrad informationsförsörjning. I detta belopp ingår även

den under föregående år i särskild ordning beslutade

ersättningen till de sjukvårdshuvudmän som åtar sig att svara

för nationella register för produktkontroll samt för att

fortsätta arbetet med att öka tillgängligheten och kapaciteten

inom hälso- och sjukvården. I detta arbete skall

Landstingsförbundet samarbeta med socialstyrelsen.

Landstingsförbundet har nyligen publicerat två rapporter

som ger viss möjlighet att studera skillnader i resursfördelning

och resursutnyttjande mellan och inom landstingen och som ger

visst underlag för att belysa vad hälso- och sjukvården

presterar samt att bedöma hur väl insatta resurser utnyttjats.

Vidare har Landstingsförbundet med start i april 1991 inlett

fortlöpande rapportering av väntelistsituationen för ett antal

väldefinierade diagnoser. Inom ramen för det s.k. Dagmar

50-projektet har en uppföljning och utvärdering av

resursutnyttjande och tillgänglighet företagits och redovisats

inom sex medicinska specialiteter: ortopedi, kirurgi,

internmedicin, urologi, kvinnosjukvård och ögonsjukvård. När

dessa projekt avslutats vid utgången av år 1991 är avsikten att

förslag skall lämnas hur denna typ av uppföljningar skall kunna

företas kontinuerligt.

En arbetsgrupp med företrädare för socialdepartementet och

Landstingsförbundet bereder för närvarande frågan om hur

sjukvårdshuvudmännen skall kunna redovisa uppgifter om

prestationer i öppen och sluten vård, resurser, köer och

väntetider för vissa ingrepp, väntetider inom den öppna delen av

primärvården, antal färdigbehandlade patienter, effekter av

vården m.m.

Av Spris verksamhetsplan för perioden 1990--1992 framgår

att Spris arbete bedrivs inom fem programområden, varav ett har

rubriken Metoder för att utvärdera hälso- och sjukvården. Härmed

avses insatser för att utveckla metoder som gör att klinikerna

bättre kan följa och värdera den egna verksamheten och bedömning

av vilka medicinska åtgärder som är de lämpligaste. Som ett led

i detta arbete har Spri tagit initiativet till att utarbeta en

nationell kvalitetssäkringsstrategi för svensk hälso- och

sjukvård. Syftet är dels att stimulera till en bred satsning på

kvalitetssäkring inom häso- och sjukvården, dels att klargöra

arbets- och ansvarsfördelningen mellan inblandade parter på

lokal och central nivå. Strategin har presenterats i Spri

rapport 287 Kvalitetssäkring i svensk sjukvård -- förslag till

nationell strategi. Spri har publicerat även andra skrifter om

kvalitetssäkring. Här kan nämnas rapport 230 (Kvalitetssäkring

-- att mäta, värdera och utveckla vårdens kvalitet) och två

rapporter om kvalitetscirklar (rapporterna 265 och 291). I

rapporten Kvalitetssäkring i kirurgi och anestesiologi (rapport

289) föreslås kvalitetsindikatorer och metoder för att

rutinmässigt mäta, värdera och förbättra kvaliteten vid i

princip alla typer av kirurgi samt anestesiologi. I rapporten

Säkerhetsanalys -- säker användning av medicinteknisk utrustning

i vården (rapport 290) presenteras en metod för

kvalitetssäkringsarbete när det gäller medicinteknik.

På uppdrag av socialstyrelsen driver Spri ett särskilt projekt

som bl.a. inkluderar en genomgång av olika internationella

system för intern och extern kvalitetsrevision, ackreditering

och kvalitetssäkring. Även tillämpbarheten för svensk sjukvård

skall bedömas. Spri avser att publicera en inledande rapport om

projektet under hösten 1991. Inom ramen för projektet avser Spri

vidare att i samarbete med vissa sjukhus och/eller

sjukvårdsområden initiera kvalitetssäkringsarbete på

ledningsnivå. Samarbete i detta syfte har inletts med Nacka

sjukhus, Mölndals lasarett, länssjukhuset Ryhov i Jönköping och

universitetssjukhuset i Lund.

Ett problem i kvalitetssäkringsarbetet samt uppföljningen och

utvärderingen av hälso- och sjukvården har varit bristen på

uppföljningssystem. I syfte att avhjälpa vissa av dessa brister

tillsatte regeringen en särskild utredare att utarbeta förslag

till en för staten och sjukvårdshuvudmännen gemensam

informationsstruktur för hälso- och sjukvården m.m. (utredningen

om informationsstrukturen för hälso- och sjukvården,

INFHOS). Utredningen överlämnade våren 1991 betänkandet

Informationsstruktur för hälso- och sjukvården -- en

utvecklingsprocess (SOU 1991:18) till regeringen. Utredningen

har främst behandlat och klargjort frågor om ansvarsfördelningen

mellan de olika aktörerna och framhåller att arbetet med en

gemensam informationsstruktur bör ses som en fortlöpande

utvecklingsprocess, vars innehåll och form fortlöpande kommer

att påverkas av förändringar i hälso- och sjukvårdens

organisation, ledning och styrning, datateknikens utveckling

samt verksamhetens behov.

Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik,

SBU, som tillkom genom ett regeringsbeslut år 1987, är en

fristående myndighet inom regeringskansliet. Enligt

regeringsbeslutet skall SBU verka för nationell samordning av

utvärdering av medicinsk metodik genom att bl.a. sammanställa

vetenskapligt grundade kunskaper på området. Arbetet skall vara

inriktat på utvärdering i vid mening och belysa de samlade

medicinska, ekonomiska, sociala och etiska konsekvenserna av

såväl etablerade som nya teknologier. Syftet med verksamheten är

att den skall ge underlag för beslut på statlig,

landstingskommunal eller medicinskt professionell nivå som leder

till god sjukvårdskvalitet och jämlik tillgång till effektiva

metoder i hela landet. Av SBUs första sex rapporter har fyra

anknytning till det kirurgiska området medan de två övriga --

Ont i ryggen och Gastroskopi -- har viss anknytning till

kirurgin men berör stora sjukdomsgrupper som tas om hand även av

allmänläkare, invärtesmedicinare m.fl.

Regeringen tillkallade i maj 1990 en särskild utredare med

uppdrag att utvärdera SBUs verksamhet och lägga fram förslag om

den framtida organisationen. Utredaren överlämnade i november

1990 betänkandet (SOU 1991:6) Utvärdering av SBU -- Utvärdering

av medicinsk metodik. Den särskilde utredaren konstaterar att

frågan om hur utvärderingen av medicinsk metodik får genomslag i

vården är av stor betydelse för den svenska sjukvårdens

förändring och utveckling. Utredarens grundinställning är att

SBU utför ett bra arbete inom ett högt prioriterat område.

Utredaren betonar särskilt att SBUs rapporter måste få praktiskt

genomslag på alla nivåer i den svenska sjukvården. I utredningen

förslås att SBU skall bli en särskild myndighet under

socialdepartementet i stället för att som hittills vara en

kommitté under socialdepartementet. Utredaren anser inte att SBU

skall samordnas eller integreras med någon annan organisation.

Utredaren tar även avstånd från tanken på en utvidgning av SBUs

verksamhet till socialtjänstens område.

Utredningens förslag har remissbehandlats och bereds nu i

regeringskansliet.

Tidigare behandling

Socialutskottet har i betänkandet 1990/91:SoU22

Prioriteringar i hälso- och sjukvården som en av flera viktiga

frågor som förtjänade ytterligare belysning pekat på det arbete

som SBU bedrivit för att finna metoder att prioritera mellan

olika terapier och tekniker. Utskottet uttalade därvid att det

är angeläget att detta arbete förs vidare.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat och

avstyrkt motionsyrkanden om återinrättandet av en

medicinalstyrelse. I betänkandet SoU 1987/88:16 t.ex.

erinrade utskottet sålunda om tidigare uttalanden och anförde

vidare att en offensiv hälsopolitik enligt utskottets mening

kräver en god samverkan mellan hälso- och sjukvården,

socialtjänsten och hälsoskyddet. Inriktningen av hälso- och

sjukvården mot förebyggande arbete och helhetssyn inom såväl

socialtjänst som hälso- och sjukvård ansåg utskottet starkt tala

för en integrering på det centrala myndighetsplanet av dessa

frågor. Utskottet framhöll dock att det är viktigt att

socialstyrelsen har en organisation som medger att styrelsen kan

fungera effektivt i sin roll som central förvaltningsmyndighet

för såväl hälso- och sjukvården som socialtjänsten. Utskottet

framhöll också vikten av att socialstyrelsen prioriterar

medicinsk uppföljning, tillsyn och rådgivning, utvärdering och

analys av hälso- och sjukvården samt resursanvändning och

effektivitet. Utskottet avstyrkte den då aktuella motionen.

(res. m.)

I betänkandet 1989/90:SoU17 behandlades motioner om

socialstyrelsens regionala tillsynsenheter. Utskottet erinrade

om att riksdagen inte skall besluta om grundstrukturen när det

gäller en myndighets inre organisation utan om huvudinriktningen

av myndighetens verksamhet. Riksdagen borde därför enligt

utskottet inte ta ställning i frågan om förläggningen av de

regionala tillsynsenheterna. Motionerna avstyrks. (res. en (fp.)

Regeringen beslutade i juni 1990 att förlägga en regional

tillsynsenhet till Jönköping.

Omvårdnadsforskning

Motion

I motion 1990/91:So510 av Margitta Edgren (fp) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om att det i nästa

forskningspolitiska proposition bör finnas förslag om en stärkt

organisation för omvårdnadsforskningen (yrkande 2). Enligt

motionären bör det vara en angelägen uppgift att utveckla en

kvalificerad omvårdnadsutbildning som leder till licentiatexamen

i omvårdnad. Samtidigt måste landstingen utveckla tjänster som

kräver en sådan bakgrund. Det finns fortfarande inte någon

vårdfakultet i landet trots att omvårdnadsforskning är etablerad

sedan länge.

Bakgrund

Socialstyrelsen har givit ut allmänna råd i omvårdnad inom

sluten somatisk vård och primärvård (SOSFS 1990:15). Vid en

genomgång av ärenden i hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd

(HSAN) har styrelsen konstaterat att brister i omvårdnaden i

vissa fall förelåg. Styrelsen har därför funnit det angeläget

att ge ut de allmänna råden och vänder sig som en första åtgärd

på området till sjuksköterskorna eftersom dessa är arbetsledare

och har det primära ansvaret. Styrelsen vill lyfta fram

omvårdnaden och betrakta den som övergripande.

Tidigare behandling

I betänkandet 1988/89:SoU16 behandlades bl.a.

omvårdnadsfrågor. Utskottet uttalade att kvaliteten i

omvårdnaden är viktig samt att forsknings- och utvecklingsarbete

på detta område är angeläget. Utskottet konstaterade vidare att

ett omfattande arbete bedrevs av olika myndigheter och

organisationer för att stimulera till försöksverksamheter med

utveckling av omvårdnadsarbetet och vårdorganisationen. Det

fanns inte skäl för något initiativ från riksdagens sida.

Patientens ställning i vården

Motioner

I motion 1990/91:So443 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om att både den enskilde

patienten och patientorganisationerna skall få ökat inflytande

över hälso- och sjukvården (yrkande 1). Motionärerna anser

att båda dessa skall tillfrågas och användas som remissinstans

vid organisationsförändringar och andra för dem intressanta

förändringar inom hälso- och sjukvården.

I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om patientens säkerhet i vården

(yrkande 11). Motionärerna anser att det finns mycket

som talar för att det bör inrättas en instans vid sidan av

hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, förtroendenämnderna

och patientförsäkringen, dvs. fristående från

sjukvårdshuvudmannen och andra myndigheter som kan biträda

patienter t.ex. i att få rättelse och driva ärenden i domstol.

I motion 1990/91:So517 av Margó Ingvardsson och Elisabeth

Persson (båda v) hemställs att riksdagen hos regeringen

begär förslag om att stärka patienternas rättssäkerhet enligt

vad i motionen anförts om en patientombudsmans funktion. Enligt

motionärerna framstår det till synes som om patienterna är väl

tillgodosedda när det gäller möjligheter att få sina ärenden

prövade. Men det finns trots detta behov av ytterligare hjälp i

vissa situationer. Motionärerna anser att det finns behov för

patienter att få en opartisk bedömning av om det exempelvis är

befogat att driva ett avslagsärende från patientförsäkringen

vidare som civilt mål. Andra arbetsuppgifter för en

patientombudsman kan vara att initiera utredningar t.ex. då det

finns misstanke om att man från sjukvårdens sida underlåtit att

anmäla felbehandlingar eller allvarliga incidenter.

I motion 1989/90:So408 av Margó Ingvardsson m.fl. (v)

finns ett liknande yrkande.

I motion 1989/90:So494 av Gullan Lindblad och Margit

Gennser (båda m) hemställs att riksdagen hos regeringen

anhåller om en utredning rörande en opartisk, fristående

instans, patientombudsman, för att tillvarata patienternas

intressen i vården. Motionärerna anser att förtroendenämnderna

bör avskaffas och ersättas med en patientombudsman som har klara

juridiska funktioner och utses på ett från

sjukhusadministrationen helt fristående sätt.

Bakgrund

Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) innebar att

patientens ställning i hälso- och sjukvården stärktes.

Sedan den 1 juli 1980 finns vidare i varje landstingskommun på

försök en eller flera förtroendenämnder som skall förmedla

information och ge stöd och hjälp i olika former till

patienterna. Om nämnden t.ex. finner att en patient behöver vård

skall den medverka till att sådan vård lämnas. Den skall verka

för att patienternas rättigheter tas till vara och deras

integritet skyddas. Nämnden har även till uppgift att för de

ansvariga påpeka eventuella behov av resurser inom ett visst

område. Skyldigheten omfattar hälso- och sjukvården enligt

hälso- och sjukvårdslagen utom tandvården. Numera föreskrivs att

lagen (1980:12) om förtroendenämnder skall gälla tills vidare.

Enligt uppgift från socialdepartementet övervägs nu dessa

bestämmelser och en proposition kan förväntas inom kort.

Tidigare behandling

Utskottet har tidigare bl.a. hösten 1990 vid behandling av ett

motionsyrkande (c) om åtgärder för att förbättra

omhändertagandet av patienter uttalat att patienten skall stå i

centrum för hälso- och sjukvårdsarbetet (1990/91:SoU4 s.

16).

Hälso- och sjukvårdslagens liksom tillsynslagens syfte är att

inskärpa bl.a. detta. Patienten får aldrig uppfattas som ett

passivt föremål för vård utan skall ges tillfälle att aktivt

medverka. Enligt 2 a § hälso- och sjukvårdslagen skall vården så

långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med

patienten. Personalen bör tillsammans med patienten utforma och

genomföra vården. Inom hälso- och sjukvården pågår också arbete

med att utveckla vården och behandlingen av patienterna med

denna klara inriktning. Utskottet ansåg sig kunna förutsätta att

denna positiva utveckling fortsatte och att det sålunda inte

behövdes någon åtgärd från riksdagens sida för att syftet med

motionen skulle tillgodoses. Yrkandet avstyrktes.

Förebyggande vård

Motioner

I motion 1990/91:So447 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vikten av förebyggande

vård. För att människor skall kunna ta ett ökat ansvar för sin

hälsa behövs information om hur man undviker ohälsa och ökade

kunskaper om hur man behandlar lindrigare sjukdomstillstånd och

påskyndar tillfrisknande (yrkande 5). Motiv finns i motion

Sf267.

I motion 1990/91:So446 av Olof Johansson m.fl. (c)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om de förebyggande insatsernas roll i

sjukvårdsarbetet (yrkande 3). Motionärerna framhåller att en

satsning på förebyggande insatser utgör en viktig strategi för

att motverka de stigande sjukvårdsbehoven. För att kunna

genomföra meningsfulla åtgärder krävs att orsakerna till ohälsa

analyseras.

I motion 1990/91:So449 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs

ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om att en ökning

av förebyggande vård och en satsning på hälsoupplysning bör ske

i enlighet med motionens syfte (yrkande 1). Motionärerna

anför att många av de påverkbara orsakerna till våra sjukdomar

finns i vår livsstil och vår miljö.

I motion 1990/91:So443 av samma motionärer begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om

att hälsofrämjande verksamhet inom vården får utökade resurser

(yrkande 4). Motionärerna anser att patientinformation och

patientinflytande inom vården bör öka. För att minska

vårdtrycket bör undervisning i egenvård ges i sjuk- och

hälsovård och via skolor och vårdskolor.

Tidigare behandling

I utskottets betänkande 1990/91:SoU4 behandlades flera

motioner om förebyggande vård bl.a. med liknande innehåll som de

nu aktuella. I betänkandet redovisades utförligt utredningar

m.m. samt tidigare utskottsbehandling (s. 28--33) vartill

hänvisas. Utskottet gjorde därefter följande bedömning.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att utskottet helt

delar den grundläggande inställningen i motionerna att det

förebyggande arbetet inom hälso- och sjukvården har mycket stor

betydelse. Ett effektivt förebyggande arbete bidrar till ett

rationellt utnyttjande av hälso- och sjukvårdens resurser. Att

ohälsa förebyggs innebär även stora mänskliga vinster. Utskottet

har också i åtskilliga sammanhang tidigare framhållit att

satsningarna på att förebygga ohälsa måste intensifieras.

Den föregående redovisningen visar klart att det på många håll

och på många olika områden pågår ett omfattande arbete för att

förbättra folkhälsan. Folkhälsogruppen, socialstyrelsen,

Landstingsförbundet, Spri m.fl. gör insatser. I vissa fall pågår

det förebyggande arbetet redan för fullt, i andra fall planeras

insatser. Det finns enligt utskottet en stark medvetenhet hos

berörda myndigheter och organisationer om nödvändigheten av att

satsa på förebyggande vård.

Utskottet såg därför inte skäl till något tillkännagivande

till regeringen av det slag som efterlystes i motioner om de

förebyggande insatsernas roll i sjukvårdsarbetet (c) och ökad

satsning på hälsoupplysning (mp). Motionerna avstyrktes i

berörda delar. Reservation av (c) och (mp).

Riksdagen behandlade i våras en proposition om vissa

folkhälsofrågor (prop. 1990/91:175, SoU23, rskr. 376). Bl.a.

godkände riksdagen allmänna riktlinjer för folkhälsopolitiken.

Riksdagen beslutade också att ett folkhälsoinstitut skall

inrättas från den 1 januari 1992 som en självständig myndighet

under regeringen. Dess uppgift skall bl.a. vara att driva

hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbete på nationell nivå

i nära samarbete med berörda myndigheter, lokala organ och

folkrörelser. Institutets huvudinriktning skall vara att nå de

särskilt utsatta grupperna i samhället och att minska hälsans

ojämlika fördelning genom att vidta åtgärder för att förbättra

deras situation. Institutet har ett särskilt ansvar för att det

förebyggande folkhälsoarbetet bygger på vetenskapligt väl

förankrat underlag och bör bedriva viss egen

forskningsverksamhet.

En organisationskommitté för folkhälsoinstitutet har

tillsatts (dir. 1991:77) för det förberedelsearbete som krävs

för att inrätta institutet.

Enligt ett nyligen avlämnat förslag (prop. 1991/92:25, bil. 4)

föreslås att tidpunkten för folkhälsoinstitutets inrättande

senareläggs till den 1 juli 1992.

Invandrare och hälso- och sjukvård

Motioner

I motion 1990/91:So428 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförs om särskilda insatser kring hälsa och hälsoupplysning för

invandrare (yrkande 7). Motionärerna pekar på att

invandrarnas inställning till ohälsa, sex- och samlevnadsfrågor

m.m. skiljer sig många gånger från vår egen, vilket man måste ha

i åtanke när man utformar och genomför olika

hälsoupplysningsaktiviteter. Vidare kan en del invandrare varken

skriva eller läsa och kan därför inte tillgodogöra sig skriftlig

information.

I motion 1990/91:So483 av samma motionärer begärs ett

tillkännagivande till regeringen om utbildning om olika

invandrargruppers kulturer (yrkande 2). Motionärerna anför

att läkare som skall tjänstgöra vid kliniker eller vårdcentraler

med patienter med invandrarbakgrund bör få möjlighet till

utbildning om de aktuella invandrargruppernas kulturer, syn på

hälsa och förväntningar på hälso- och sjukvård.

I motion 1990/91:So427 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om invandrarkvinnornas

situation. Motionärerna anför att det har visat sig att många

invandrarkvinnor besitter god utbildning på vårdområdet, och det

kan inte nog betonas hur viktigt det är att deras yrkeskunskaper

snabbt tas till vara av det svenska samhället. Vidare framhålls

i motionen att det bör vara en rättighet för de kvinnor som så

önskar att begära en undersökning hos en kvinnlig gynekolog.

(Motiv till motionen finns i Sf617.)

Tidigare behandling

Utskottet har tidigare behandlat frågan om invandrarkvinnors

rätt till kvinnlig gynekolog. I betänkandet 1990/91:SoU6 (s.

38 f.) då utskottet senast behandlade frågan, pekade utskottet

på att socialstyrelsen i allmänna råd (1988:8) om Hälsovård för

flyktingar och asylsökande behandlar gynekologiska

undersökningar under ett särskilt avsnitt. Utskottet pekade

vidare på vad som sagts i betänkandet 1988/89:SoU15 (s. 28),

nämligen att det i första hand är en fråga för

sjukvårdshuvudmännen, men att sjukvårdshuvudmännen borde ägna

särskild uppmärksamhet åt frågan. Utskottet framhöll att

invandrarkvinnor, liksom andra kvinnor som anlitar sjukvården,

så långt möjligt bör få välja läkare. Utskottet ansåg att något

initiativ från riksdagens sida inte behövdes.

Utskottet har också beträffande vårdutbildade invandrares

medverkan i vården framhållit betydelsen av detta i betänkandet

1990/91:SoU4 (s. 88 och s. 90). Utskottet redovisade

vidtagna och planerade åtgärder samt framhöll betydelsen av att

detta arbete fortsatte och intensifierades. Ett motionsyrkande

(fp) med begäran om ett tillkännagivande om

fortbildningsinsatser för flyktingar med utländska vårdexamina

avstyrktes.

Insatser mot olika sjukdomar

Reumatiska sjukdomar

Motioner

I motion 1990/91:So460 av Lena Öhrsvik och Grethe Lundblad

(båda s) begärs tillkännagivanden till regeringen om

nationell uppföljning av samnordiskt beslutade insatser

beträffande reumatikeråret 1992. Motionärerna anför att Nordiska

rådet vid sin 37:e session i mars 1989 antog en rekommendation

till Nordiska ministerrådet att genomföra ett nordiskt

reumatikerår 1992 och en plan för förstärkta insatser i Norden

mot reumatiska sjukdomar. I social- och miljöutskottets

betänkande över ministerrådsförslaget om nordiskt reumatikerår

1992 hemställs dels att 1993 i stället utses till reumatikerår,

dels att de nordiska ländernas regeringar rekommenderas att

ställa tillräckliga medel till förfogande.

I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

begärs tillkännagivanden till regeringen om att

förutsättningarna för en organisation med reumatologkonsulter

inom primärvården bör utredas (yrkande 8). Primärvården har

enligt motionärerna svårigheter att ta hand om alla som söker

för reumatiska besvär. Det skulle därför behövas

reumatologkonsulter för sjukvårdsområdets vårdcentraler.

I motion 1990/91:So513 av Leif Olsson och Kenth Skårvik

(båda fp) hemställs att riksdagen ger regeringen till

känna att köerna till reumatologenheterna måste kortas

(yrkande 1). Vidare bör en större flexibilitet i

vårdstrukturer leda fram till slussning mot ett mera öppet

rehabiliteringsled. Det är i dag mycket svårt för den enskilde

att få för sin sjukdom anpassad vård i utlandet -- vårdplatser

som vanligen är billigare än i Sverige. Inom landet finns

speciella rehabiliteringssjukhus i Östersund och i Spenshult med

platser som är för få för att täcka efterfrågan. I motionen

begärs också tillkännagivande till regeringen om utökade

möjligheter till vård utomlands (yrkande 2). Slutligen yrkas

i motionen att möjlighet till medicinsk rehabilitering bör

finnas hos varje sjukvårdshuvudman (yrkande 3).

I motion 1990/91:So488 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om behovet av

förbättrad vård av barn med reumatiska sjukdomar. I motionen

anförs att det behövs ett nationellt centrum för

barnreumatologi.

Tidigare behandling m.m.

Utskottet har i flera betänkanden under senare år behandlat

motioner med anknytning till reumatiska sjukdomar.

Utskottet behandlade i betänkandet 1988/89:SoU2 ett

flertal motioner som berörde olika muskel- och skelettsjukdomar,

bl.a. vissa reumatiska sjukdomar. Utskottet inhämtade yttranden

över motionerna från bl.a. socialstyrelsen, Landstingsförbundet

och Svenska läkaresällskapet.

Utskottet konstaterade för sin del att patienter med långvarig

värk från muskler och mjukdelar utgör en mycket stor grupp bland

de långtidssjukskrivna, enligt socialstyrelsen 10--20 %.

Utskottet konstaterade vidare att remissinstanserna understött

motionernas krav på bättre kunskaper om sjukdomarnas omfattning

och analys av resursbehov och även att forskning är angelägen.

Det noterades att förbättrade diagnos- och behandlingsresurser

bedömts vara viktiga.

Utskottet delade uppfattningen att det är angeläget att

resurser satsas för att öka kunskaperna om primär fibromyalgi

och andra skelett- och muskelsjukdomar, eftersom dessa

sjukdomstillstånd i många fall leder till ett svårt lidande för

många människor och också medför stora kostnader för samhället.

Utskottet erinrade om att sjukdomarna i rörelseorganen också

uppmärksammats som ett angeläget medicinskt område under arbetet

med riktlinjer för hälso- och sjukvården inför 90-talet.

Utskottet hänvisade sedan till det arbete som inletts av

socialstyrelsen när det gäller förebyggande insatser mot

sjukdomar i rörelseorganen.

I betänkandet 1989/90:SoU10 behandlade utskottet bl.a. en

motion om reumatikernas situation. Utskottet uttalade att stor

uppmärksamhet bör ägnas de reumatiska sjukdomarna.

I betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 73) uttalades att utskottet

vid flera tillfällen tidigare har framhållit vikten av både

förebyggande arbete och en god vård för dem som drabbas av

reumatiska sjukdomar.

Såvitt gällde yrkanden om reumatologkonsulter inom

primärvården och en ytterligare enhet i barnreumatologi ansåg

utskottet att frågan hur vården för olika sjukdomar skall

organiseras är en fråga för huvudmännen inom hälso- och

sjukvården och inte för riksdagen. Motionerna därom avstyrktes

(reservation fp).

Från socialstyrelsen uppges att det inte finns något reellt

underlag för att bedöma kösituationen för människor med

reumatiska symtom.

I en nyligen avlämnad redogörelse till riksdagen (redog.

1991/92:4) från Nordiska rådets svenska delegation anfördes

följande angående finansiering av det nordiska reumatikeråret

(s. 47).

Nordiska rådet rekommenderar de nordiska ländernas regeringar

att ställa tillräckliga medel till förfogande för att på

nationellt plan säkerställa genomförandet av det nordiska

reumatikeråret.

Social- och miljöutskottet framhöll att man genom ett

nordiskt reumatikerår kunde lyfta fram den reumatologiska

forskningen, då det fanns stort kunskapsbehov angående

orsakssamband, förbättrade behandlingsmetoder m.m. Enligt

utskottet skulle en nationell delfinansiering komma att bli

nödvändig. Detta liksom behovet av utförliga nationella

förberedelser talade för att man skulle uppskjuta genomförandet

av reumatikeråret till 1993.

Epilepsi

Motioner

I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

begärs att regeringen ger socialstyrelsen i uppdrag att ge

förslag till den framtida epilepsivården (yrkande 7). I

motionen anförs att ca 100 000 människor i Sverige lider av

epilepsi av olika svårighetsgrad. Av dessa borde ett stort antal

kunna beredas en bättre hjälp och förbättrad medicinsk eller

kirurgisk behandling.

I motion 1990/91:So403 av Lena Öhrsvik och Bo Nilsson (båda

s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om behovet av

åtgärder för ökad säkerhet och trygghet för personer med

epilepsi. I motionen pekas på den sociala sidan av

epilepsivården. Allmänna problem är skador vid anfall, social

isolering, problem med transporter och eget boende.

I motion 1990/91:So482 av Bo Nilsson m.fl. (s) hemställs

att riksdagen hos regeringen tillkännager att det krävs

särskilda resurser för att på ett adekvat sätt ta hand om barn

med epilepsi (yrkande 2). Förslag har framförts om bildande

av en överregional specialistgrupp med särskilt ansvar för dessa

barn.

I motionen begärs vidare ett tillkännagivande till regeringen

beträffande behov av inköp av en magnetencefalograf till

Karolinska sjukhuset (yrkande 1). Enligt motionärerna är det

nödvändigt med en statlig ekonomisk medverkan vid inköpet

eftersom kostnaden har angetts till ca 17 milj.kr.

Magnetencefalografen är en apparat som gör att man kan

lokalisera epilepsicentrum med mycket stor precision. Detta

möjliggör i sin tur ett alternativ till den konventionella

operationsmetoden på så sätt att operationen kan genomföras med

s.k. strålkniv, utan narkos och oblodigt.

Tidigare behandling m.m.

Utskottet behandlade i betänkandet 1990/91:SoU4 (s.

78--80) flera motioner om epilepsivården. Utskottet konstaterade

att inom såväl socialstyrelsen som statens beredning för

utvärdering av medicinsk metodik (SBU) pågick utredningsarbete i

syfte att förbättra vården för människor som drabbats av

epilepsi. Utskottet förutsatte att pågående utredningsarbete

skulle komma att leda till förbättringar av epilepsivården och

att något uttalande från riksdagen inte behövdes. Motionerna

avstyrktes.

SBU har kommit med en rapport om epilepsikirurgi

(preliminär upplaga juni 1991). Också statens medicinska

forskningsråd har under 1991 publicerat en översikt

(kunskapssammanställning) i samma ämne. Socialstyrelsen

räknar enligt uppgift med att dess rapport om epilepsivården

kommer senare i höst.

Smärtbehandling

Motion

I motion 1990/91:So439 av Anita Stenberg m.fl. (mp)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen

påverkar landstingen så att dessa inrättar smärtkliniker i varje

landsting samt att personalen får den utbildning och

vidareutbildning som denna verksamhet kräver.

Tidigare behandling

Utskottet behandlade i betänkandet 1988/89:SoU15 flera

motionsyrkanden om behandling mot smärta. I betänkandet

hänvisades bl.a. till socialstyrelsens kungörelse om

medikamentell smärtbehandling i terminal vård (SOSFS (M)

1979:21) och socialstyrelsens allmänna råd om smärtbehandling i

livets slutskede (Allmänna råd 1989:1). Råden tar upp olika

faktorer bakom smärtupplevelser och olika behandlingsmetoder.

Råden är emellertid inte avsedda endast vid vård i livets

slutskede. De allmänna råden anses kunna äga giltighet även i

många fall av smärttillstånd som drabbar människor med god

livsprognos. Det hänvisades också till av Svenska

läkaresällskapet och Örebro läkaresällskap anordnade

efterutbildningskurser om smärta och smärtbehandling och en av

Svenska läkaresällskapet och Spri utgiven dokumentation från

sådan efterutbildning (Spri-rapport 219).

Utskottet anförde vidare i betänkandet (s. 34):

Utskottet kan inledningsvis konstatera att motionärerna tar

upp ett mycket viktigt område, nämligen den stora betydelsen av

att människor med svåra smärtor kan få en effektiv behandling.

I en väl utbyggd sjukvård skall patienten kunna kräva god

smärtbehandling som ett led i god omvårdnad och adekvat

medicinsk behandling. Att så många människor inte får hjälp mot

svåra smärtor har många orsaker. Emellertid är förutsättningarna

för behandling av smärta bättre i dag än tidigare. Enligt

utskottet är det betydelsefullt att forskningen om

smärtbehandling kan utvecklas och vårdpersonalen stimuleras till

större kunskap om smärta och smärtbehandling.

All smärtbehandling är ett samarbete mellan patient och

sjukvårdspersonal, där patientens upplevelser är basen. Varje

vårdform har sina problem och sina möjligheter till lösningar.

Det är viktigt att åstadkomma ett gott samarbete mellan

primäransvarig läkare, vårdlag och läkare, sjuksköterska och

annan personal med specialkunskap i smärtlindring. Patientens

anhöriga får inte heller glömmas bort i sammanhanget. Det sker

en snabb utveckling när det gäller smärtbehandling, en

utveckling som bör stödjas med bl.a. resurser för utvärdering.

Vidareutbildning och handledning spelar en mycket viktig roll.

Utskottet delar uppfattningen i de aktuella motionerna att

vårdpersonalen såväl i sin grund- som fort- och vidareutbildning

måste få ökade kunskaper om smärtbehandlingens möjligheter. Det

är enligt utskottet också angeläget att socialstyrelsen tar sitt

ansvar för kunskapsutveckling och kunskapsförmedling på området.

Ett viktigt initiativ för att öka kunskaperna om smärtbehandling

har redan tagits av Spri och Svenska Läkaresällskapet genom

anordnandet för något år sedan av den tidigare nämnda

efterutbildningskursen om smärta och smärtbehandling.

Vad utskottet anfört beslutade riksdagen sedermera att som sin

mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:213).

Utskottet anförde vidare:

När det gäller frågan om hur smärtbehandlingsarbetet bör

organiseras har utskottet ovan framhållit vikten av ett gott

samarbete mellan olika medicinska specialiteter och mellan olika

personalkategorier inom vården för att behandlingen mot smärta

skall kunna förbättras. Som också framgått tidigare finns på

olika håll i landet särskilda smärtvårdsgrupper, smärtkliniker

eller polikliniska smärtmottagningar. Utskottet vill understryka

att erfarenheterna från sådana verksamheter måste tas till vara

i vårdarbetet och i utvecklingen av metoder för behandling mot

smärta. Hur detta arbete skall byggas upp i de enskilda

landstingen måste emellertid enligt utskottets bedömning i

första hand vara en fråga för sjukvårdshuvudmännen själva.

Utskottet var därför inte berett att ställa sig bakom

motionskrav om att det i varje landstingsområde skall inrättas

särskilda kliniker eller enheter för smärtbehandling. De

aktuella motionsyrkandena avstyrktes.

Regeringen har därefter, genom beslut den 15 februari

1990, uppdragit åt socialstyrelsen att i lämpligt sammanhang

beakta vad riksdagen anfört samt att senast den 31 mars 1991

till regeringen rapportera vilka åtgärder som vidtagits med

anledning av uppdraget.

Socialstyrelsen har i samband med sin redovisning av

uppdraget om kvinnors hälsa m.m. (se nedan) även redovisat vad

som görs i utbildningshänseende för att öka kunskapen om

smärtbehandlingens möjligheter. Styrelsen anför att allmänna råd

om smärtbehandling (1989:1) brukar användas vid utbildning av

ledningspersonal. Styrelsen har vidare deltagit i

läroplansarbete inom skolöverstyrelsen i samband med reformering

av gymnasieskolan. I den läroplan för försöksverksamhet med den

treåriga omvårdnadslinjen i gymnasieskolan som nu utarbetas och

som utbildar för verksamhet inom sjukhus och kommunal

hemtjänst kommer styrelsen att arbeta för att kunskap om

smärta och smärtbehandling beaktas.

Ortopedisk medicin

Motioner

I motion 1990/91:So524 av Görel Thurdin (c) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om

förbättrad läkarutbildning inom området ortopedisk medicin

(yrkande 2). Motionären anför att det med tanke på den stora

efterfrågan på ryggbehandlingar är av allra största vikt att

forskningen inriktas även på området ortopedisk medicin. Det

räcker emellertid inte med enbart forskning. En utveckling av

läkarutbildningen på området skulle bidra till en större

förståelse för och en mer nyanserad debatt om alternativa

behandlingsmetoder.

I motion 1990/91:So413 av Ragnhild Pohanka och Anita

Stenberg (båda mp) hemställs att riksdagen beslutar dels

att utbildningstjänster i ortopedisk medicin skall inrättas

(yrkande 1), dels att en statlig vidareutbildning för

sjukgymnaster i ortopedisk medicin skall inrättas (yrkande

3). I motionen begärs också ett tillkännagivande till

regeringen om att läkare med utbildning i ortopedisk medicin

skall få specialistkompetens (yrkande 2).

Tidigare behandling

Regeringen lade genom proposition 1988/89:138 fram förslag

till nya riktlinjer för läkarnas specialiseringstjänstgöring.

Riksdagen godkände hösten 1989 i princip de föreslagna

riktlinjerna (1989/90:SoU9 och rskr. 16). I samband med

behandlingen av förslaget till nya riktlinjer uttalade sig

utskottet också om motionsyrkanden om den ortopediska medicinens

ställning (1989/90:SoU9). Motionerna avstyrktes med motiveringen

att det inte bör ankomma på riksdagen att göra något uttalande

om vilka de medicinska specialiteterna bör vara (reservation

mp).

Regeringen har genom förordningen 1991:1325 fastställt de

specialiteter inom vilka specialistkompetens kan erhållas

fr.o.m. den 1 januari 1992. Ortopedisk medicin är inte en

specialitet.

Whiplash

Motion

I motion 1990/91:So494 av Kenth Skårvik och Leif Olsson

(båda fp) begärs tillkännagivanden till regeringen om

förstärkta forskningsinsatser (yrkande 1), stödjande

åtgärder på handikappsidan (yrkande 2) samt fördjupad

information (yrkande 3). Samtliga yrkanden rör skador av

whiplash-karaktär eller s.k. pisksnärtskador. Dessa skador kan

uppstå vid en kollision av något slag då en snabb pendelliknande

rörelse uppkommer och huvudet kastas antingen bakåt eller åt

sidan. Följden blir skador i mjukdelarna och ledbanden mellan

kotorna, liksom i celler och nerver. Ofta är skadorna inte

synbara. Många av dem som drabbas kan få en livslång smärta.

Tidigare behandling

Utskottet behandlade i betänkandet 1989/90:SoU19 ett

motionsyrkande om forskning om skador av whiplash-karaktär.

Utskottet konstaterade att den form av trafikskada som kallas

whiplash drabbar många människor, att forskning om whiplash

bedrivs vid Umeå universitet och vid Åre sjukhus samt att det

vid Sahlgrenska sjukhusets smärtklinik i Göteborg bedrivs försök

med att lindra den värk som drabbar whiplash-skadade. Utskottet

uttalade att det såg positivt på forskning om whiplash-skador

men ansåg inte att riksdagen bör prioritera mellan olika

forskningsprojekt utan att detta bör göras av de

anslagsbeviljande myndigheterna. Motionen avslogs.

Även i betänkandet 1990/91:SoU4 behandlades ett

motionsyrkande med anknytning till behovet av vård och

efterbehandling vid skador av whiplash-karaktär. Yrkandet

avslogs.

Hörselvård

Motioner

I motion 1990/91:So462 av Gunnar Nilsson (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om resurs- och

organisationsproblem inom hörselvården. Motionären pekar på de

långa väntetiderna som i första hand drabbar äldre hörselskadade

eftersom barn och yrkesverksamma personer ges förtur. Detta

faktum kan för många äldre få förödande konsekvenser både

psykiskt och socialt.

I motion 1990/91:So481 av Rolf L Nilson (v) begärs ett

liknande tillkännagivande.

I motion 1990/91:So273 av Nils T Svensson (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om inrättande av obligatorisk

hörselkontroll före 65-årsåldern. Motionären anför att den

vanligaste hörselskadan är av åldersbetingad art som ofta

debuterar i 60--65-årsåldern. Även en del skador som orsakats av

buller debuterar i den åldern.

I motion 1990/91:So480 av Rolf L Nilson (v) begärs ett

liknande tillkännagivande.

Tidigare behandling

I sitt betänkande 1990/91:SoU4 (s. 83) behandlade

utskottet en motion om hörselskador. Utskottet delade

inställningen i motionen att hörselskador bör förebyggas och

att hörselskadade skall kunna beredas god vård men konstaterade

att det inte ankom på riksdagen att pröva vilka åtgärder som

behövs för att hörselskador skall kunna förebyggas och vilka

åtgärder som behövs på vårdområdet.

Landstingsförbundet har nyligen gjort en enkät om

kösituationen inom hörselvården, i synnerhet vad gäller

väntetider för att få hörapparat utprovad. Väntetiderna varierar

från ingen väntan alls till drygt två och ett halvt år.

Väntetiden som avses är endast tiden från det beslut fattas att

patienten skall ha hörapparat och fram till första besöket för

utprovning av hörapparat. Den tid man får vänta på att komma

till öronläkare/audiolog för att bli undersökt är alltså inte

medräknad, inte heller eventuell väntetid för pedagogisk

uppföljning efter hörapparatutprovningen och/eller för

installation av hörseltekniska hjälpmedel i hemmet eller skolan.

På sina håll i landet genomför man utprovning av hörapparat

redan i samband med första besöket.

Cancer

Motion

I motion 1990/91:So308 av Eva Goës m.fl. (mp) begärs dels

att regeringen tillsätter en cancerutredning med uppgift att

lägga fram konkreta förslag för hur den prognosticerade

cancerexplosionen skall kunna hejdas och vändas till en nedgång

i cancerfrekvensen (yrkande 4), dels ett tillkännagivande

till regeringen om att en sådan ny cancerutredning skall

innehålla ett betydande inslag av företrädare för det s.k.

allmänmiljöperspektivet beträffande cancerorsaker (yrkande

5). Motionärerna anför att det finns två olika skolor när det

gäller kraven på åtgärder för att förebygga cancer:

livsstilsskolan drar framför allt fram faktorer som livsmedel,

mat och tobak i rampljuset, medan allmänmiljöskolan betonar

arbetsmiljöer och utsläpp i luft, vatten och mark.

Tidigare behandling

I betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 80 f.) behandlade utskottet

liknande motionsyrkanden. Utskottet noterade att

cancerkommittén, liksom tidigare WHO, bedömde att i 80 % eller

mer av alla cancerfall bidrar kost- och miljöfaktorer till

cancerns uppkomst. Vilka dessa faktorer är anses dock endast

delvis känt. Den bäst kartlagda och väldokumenterade orsaken

till cancer är tobaksrökning. Enligt cancerkommitténs

beräkningar förorsakar rökning ca 15 % av all cancer och uppemot

80% av all lungcancer. Även s.k. passiv rökning samt bruk av

rökfria tobaksvaror har visst samband med en ökad cancerrisk.

På senare år har samlats en rad indicier på att kostvanor har

samband med flera olika cancertyper, framför allt cancer i

grovtarm och magsäck men också i bröst och prostata. Totalt

kunde kosten enligt dessa beräkningar påverka 30 % av all

cancer. Även andra levnadsvanor anses ha betydelse för särskilda

cancertyper (alkohol i relation till bl.a. cancer i matstrupen

och sexualvanor i relation till livmoderhalscancer).

Luftföroreningar anses enligt en rad aktuella svenska studier

ansvara för endast 1--2 % av all cancer, joniserande strålning

från radon, röntgen m.m. för endast ett par procent.

Arbetsmiljöns kemiska och fysikaliska komponenter kan i och för

sig ha stor betydelse för särskilda yrkesgruppers cancerrisker,

men för det totala antalet cancerfall i samhället har bl.a.

cancerkommittén bedömt att andelen ligger mellan 1 och 10 %.

Sammantaget betonas dock att den långa latenstiden mellan

exposition och cancerinsjuknande försvårar säkra bedömningar av

dagens miljörisker.

Utskottet konstaterade att såväl cancerkommittén som den under

hälso- och sjukvårdsberedningen inrättade folkhälsogruppen ansåg

att kunskapsunderlaget beträffande samband mellan cancer och

vissa av våra levnadsvanor -- särskilt tobaks- och kostvanor --

var tillräckligt för att motivera åtgärder från samhällets sida.

Utskottet konstaterade sammanfattningsvis att 1979 års

cancerkommitté hade en mycket bred ansats för sitt arbete och

att kommittén mycket utförligt försökte att analysera alla kända

faktorer när det gäller cancersjukdomarnas uppkomst, orsaker och

utbredning. Cancerkommitténs arbete har följts upp på olika sätt

och av olika organ, där särskilt folkhälsogruppen förtjänade att

nämnas. Mot denna bakgrund ansåg utskottet att det saknades skäl

att tillsätta en ny cancerutredning.

Medicinsk fotvård

Motion

I motion 1990/91:So472 av Anita Stenberg och Ragnhild

Pohanka (båda mp) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om att socialstyrelsen med skyndsamhet bör redovisa

den utredning om den medicinska fotvården för diabetiker och

vissa andra patientkategorier som skulle varit redovisad före

utgången av 1988.

Tidigare behandling

I betänkandet SoU 1987/88:7 behandlades frågan om

specialfotvård för diabetiker. Utskottet ansåg att det fanns

skäl att göra en allmän genomgång av den medicinska fotvården

för diabetiker och vissa andra patientkategorier.

Socialstyrelsen fick av regeringen i uppdrag att utreda frågan.

I en den 21 januari 1991 dagtecknad rapport har

socialstyrelsen redovisat sitt uppdrag till socialdepartementet.

Rapporten är omfattande och bygger på enkäter till kommuner,

landsting och medicinska experter. Den tar upp frågor om ansvar,

organisation och huvudmannaskap bl.a. Rapporten har

remissbehandlats och bereds nu i regeringskansliet.

Kvinnosjukvård

Allmänt

Motioner

I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om behovet av en

förbättrad kvinnosjukvård (yrkande 6). Motionärerna anför

att hälsoproblem som är typiska för kvinnor inte alltid får den

uppmärksamhet inom forskning och politik som motsvarande mer

manliga sjukdomar får. I en resursknapp tid måste vid

resursfördelningen speciell uppmärksamhet riktas mot de

kvinnliga sjukdomsgrupperna. Motionärerna pekar bl.a. på att

eftervården av bröstcanceropererade kvinnor samt

mammografiutbyggnaden är eftersatta områden.

I motion 1990/91:So638 av Gunilla André och Karin Starrin

(båda c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att

resurser och forskning skall inriktas på kvinnosjukdomar

(yrkande 5) (motiv finns i A 812).

Tidigare behandling

I betänkandet 1988/89:SoU15 (s. 35 f.) behandlade

utskottet motioner om kvinnors hälsa. Utskottet ansåg det

angeläget att såväl forskningsansvariga som utbildningsansvariga

myndigheter ägnar frågor om kvinnors hälsa en skärpt

uppmärksamhet. Ett särskilt ansvar åvilar socialstyrelsen.

Utskottet förutsatte att regeringen skulle ta de initiativ som

behövdes för att problemen kring kvinnors hälsa skulle kunna få

den ökade uppmärksamhet som var nödvändig. Vad utskottet anfört

borde ges regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet

(rskr. 213).

Regeringen gav den 15 februari 1990 socialstyrelsen i uppdrag

att i lämpligt sammanhang beakta vad riksdagen anfört samt att

till regeringen rapportera vilka åtgärder som vidtagits med

anledning av uppdraget.

Socialstyrelsen har den 12 april 1991 överlämnat en

rapport över uppdraget till socialdepartementet. I rapporten

anförs bl.a. följande.

Olika forsknings- och andra undersökningsresultat visar att

sjukdomsmönstret förändrats och att särskilt ryggbesvär och

annan värk ökat särskilt bland kvinnor. Livsstilssjukdomar

(cancer, hjärt- och kärlsjukdomar) har också ökat bland

kvinnorna. På senare tid har ett nytt begrepp, de s.k.

frustrationssjukdomarna, uppmärksammats.

När det gäller skadeverkningar av tobak och alkohol är kvinnor

också mer utsatta än män. Kvinnor har t.ex. en mycket lägre

toleransgräns än män, innan skadeverkningar inträder vid bruk av

tobak och alkohol.

Det är således så att kvinnors sjukdomar, symtom och skador

ofta är förorsakade av ett samspel av betingelser som

arbetsbelastning, omsorgsansvar, förslitningseffekter, låga

löner, långa arbetsdagar, monotona jobb och lågt inflytande.

Kvinnors totala livsvillkor har dock varit förhållandevis lite

uppmärksammade när det gällt att söka förklaringar till kvinnors

ohälsa och sjukdomar.

Mot denna bakgrund är det väsentligt att djupare belysa hur

dagens levnadsförhållanden påverkar kvinnorna i syfte att

förebygga hälsoproblem. Vidare är det viktigt att utveckla

insatserna för tidig rehabilitering. Stor uppmärksamhet bör

riktas mot de psykologiska, emotionella och sociala aspekterna.

Socialstyrelsen planerar nu för en konferens kring kvinnors

ohälsa sedd i brett socialt och medicinskt perspektiv.

Styrelsens avsikt är att inbjuda föreläsare som företräder

medicinska, psykologiska, arbetsmiljö- och folkhälsopolitiska

ståndpunkter. Konferensen skall dokumenteras och materialet

spridas till berörda för att medverka till kunskapsutveckling

och kunskapsuppbyggnad kring dessa frågor.

Socialstyrelsen kommer också att inom ramarna för ett

folkhälsoarbete följa och utvärdera hälsoläget beträffande

kvinnor.

Regeringen har i beslut den 6 juni 1991 lagt

socialstyrelsens rapport till handlingarna.

Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och

rationaliseringsinstitut, Spri, har givit ut en rapport om

kvinnosjukvård inom Dagmar 50-projektet (Spri-rapport 310).

Projektet är gemensamt för staten och Landstingsförbundet och

det syftar till att öka tillgänglighet och kapacitet i vården.

Arbetets inriktning fastställdes i samband med den s.k.

Dagmaröverenskommelsen om vissa ersättningar från

sjukförsäkringen för år 1990. Kvinnosjukvården är ett av sex

medicinska verksamhetsområden som ledningsgruppen för Dagmar 50

har beslutat att uppmärksamma särskilt. I rapporten redovisas

resurserna och deras användning på kliniknivå. Syftet är att

stimulera till diskussion om hur man kan organisera och

producera sjukvård.

Sköldkörtelsjukdom hos kvinnor

Motion

I motion 1990/91:So414 av Margó Ingvardsson m.fl. (v)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen

skall utreda förutsättningarna för allmänna hälsokontroller för

tidig upptäckt av sköldkörtelsjukdom hos kvinnor över 50 år.

Motionärerna anför att kvinnor tio gånger oftare än män drabbas

av sköldkörtelsjukdomar. Ungefär var tjugonde kvinna riskerar

att någon gång under sitt liv råka ut för en

ämnesomsättningsrubbning som beror på någon sköldkörtelsjukdom.

Risken ökar under tioårsperioden efter menopaus.

Tidigare behandling

Utskottet har tidigare behandlat en liknande motion, nämligen

i betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 50). Utskottet anförde då att

regelbundna undersökningar av personer utan symtom -- s.k.

hälsokontroller -- för att förhindra eller tidigt upptäcka olika

sjukdomar har under lång tid diskuterats livligt. Optimismen var

från början stor på många håll men har med tiden ersatts av en

betydligt mera skeptisk inställning. Mot massundersökningar

talar att en hel del sjukdomsfall förblir oupptäckta trots

kontroller, att hälsokontroller skapar "överdiagnostik" så att

en rad ofarliga förändringar upptäcks och behandlas i onödan och

att utbytet, dvs. upptäckten av sjukdomsfall där en tidig

diagnos är viktig, är litet i förhållande till de höga

kostnaderna. Den dominerande uppfattningen för närvarande är att

omfattande hälsokontroller av stora åldersgrupper har ett

begränsat värde (se även bl.a. betänkandena SoU 1985/86:16 och

1986/87:27).

Förlossningsvård

Motioner

I motion 1990/91:So441 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om att socialstyrelsen bör

uppmana landstingen att värna om de små förlossningsenheterna

(yrkande 1) samt att vårdplatser bör finnas inom rimligt

avstånd var man än bor i landet (yrkande 2). Motionärerna

anför att den centralisering av förlossningsvården som påbörjats

och som drabbar landsbygden strider mot hälso- och

sjukvårdslagens intentioner. De anser att de små

förlossningsenheterna skall få vara kvar.

I motion 1990/91:So442 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om att ersättning

för hemförlossning skall tas ut i enlighet med det i motionen

framlagda förslaget (yrkande 1). Motionärerna föreslår att

avgift skall tas ut enligt samma regler som för besök av

distriktssköterska, eller att avgift helt slopas. Samma

motionärer hemställer att riksdagen begär att regeringen skall

låta ta fram en samlad skrift som beskriver kulturella

skillnader i synen på födandet hos olika kulturer (yrkande

2) samt begär slutligen ett tillkännagivande till regeringen

att en översyn skall göras så att inte landstingen sänker

ambitionen för bra barnavård (yrkande 3). Motionärerna

framhåller att barn bör få en så god start som möjligt och att

kortsiktigt ekonomiskt sparande inte får vara styrande.

Bakgrund

Socialstyrelsen har nyligen givit ut allmänna råd om

hemförlossning (SOSFS 1990:22). Syftet med råden är att klarare

definiera barnmorskans ansvar samt att underlätta kontakten

mellan henne och vederbörande förlossningsklinik. I råden

erinras bl.a. om vad som åligger en barnmorska som biträder vid

en hemförlossning.

Tidigare behandling

Utskottet har vid flera tillfällen under senare år behandlat

motioner om förlossningsvården (se bl.a. betänkandena SoU

1986/87:1, 1987/88:22, 1988/89:SoU15 och 1990/91:SoU4. Vid sin

behandling av frågor om förlossningsvården, i betänkandet

1988/89:SoU15, erinrade utskottet om de tidigare uttalandena

om att det överordnade målet för mödra- och förlossningsvård

måste vara att säkerställa en säker och trygg graviditet och

förlossning. Utskottet hänvisade till att det under den senaste

tiden kommit till stånd en utveckling när det gäller

omhändertagandet av föräldrar och barn vid förlossning.

Utskottet påpekade att små förlossningsenheter naturligtvis inte

har samma tekniska resurser som en större och att tillgång till

tekniska resurser och en mera specialiserad vård innebär större

möjligheter att klara oväntade komplikationer under eller efter

en förlossning. Resurserna måste enligt utskottet avvägas mot

förlossningsenheternas storlek och närhet i geografiskt

hänseende. Sådana avvägningar måste i första hand vara en fråga

för sjukvårdshuvudmännen. Utskottet fann inte skäl till något

initiativ från riksdagens sida med anledning av den då aktuella

motionen. (res. m.)

Insatser i syfte att förhindra självmord

Motion

I motion 1990/91:So495 av Kenth Skårvik och Leif Olsson

(båda fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om

behovet av förebyggande insatser inom psykiatrin i syfte att

förhindra självmord. Motionärerna anför att självmord länge har

varit en vanlig dödsorsak i Sverige. Det går emellertid inte att

generalisera om de bakomliggande orsakerna till varför människor

begår självmord men det finns vissa riskgrupper, enligt

uppgifter bl.a. från WHO och socialstyrelsen. En grupp är yngre

ensamma kvinnor med barn vilka många gånger lever i en situation

med komplicerade sociala problem. Många av självmordsoffren har

före dödsfallet sökt någon form av vård. Detta pekar enligt

motionärerna på att det förebyggande arbetet inom psykiatrin

måste förbättras. En annan grupp med ökande självmordssiffror är

sjuksköterskor. Vidare har antalet självmord bland ungdomar

fördubblats de senaste decennierna. Ytterligare en grupp med hög

självmordsfrekvens är änkor. Motionärerna konstaterar att

kvinnor synes genomgående mer benägna för självmord än männen.

Även anhöriga till självmordsoffer måste ges bättre möjligheter

till professionell hjälp efter ett självmord.

Bakgrund

I proposition 1990/91:175 Om vissa folkhälsofrågor framhålls

bl.a. följande när det gäller den psykiska hälsan.

Antalet registrerade självmord, som ökade under många år, har

sedan början av 1970-talet hållit sig på en oförändrad nivå och

t.o.m. sakta börjat minska -- under 1980-talet med 1--2 % per

år. Den under en period sjunkande alkoholkonsumtionen och låga

arbetslösheten anses här ha haft viss betydelse. Att det inte är

frågan om en allmänt minskad självmordsbenägenhet visar

emellertid det förhållande att antalet självmordsförsök som

kommer till sjukvårdens kännedom samtidigt har ökat. Minskningen

av självmorden har dessutom begränsat sig till fall som sker

genom förgiftning genom läkemedel utskrivna inom sjukvården.

I den samlade bilden av möjliga orsaker till den psykiska

ohälsan spelar en rad psykosociala förhållanden en betydelsefull

roll. Viktiga skyddsfaktorer är tillgång till socialt nätverk

och arbete samt individens upplevelse av mening och sammanhang i

samhället. Till dessa psykosociala faktorer finns rika

möjligheter att knyta insatser med primärpreventiv effekt på den

psykiska ohälsan.

Socialstyrelsen har i 1991 års Folkhälsorapport under

rubriken Att förebygga självmord redovisat bl.a. följande.

Självmordsbeteende är ibland sökande efter hjälp. Att på olika

sätt svara på det hjälpbehovet är den viktigaste strategin för

det förebyggande arbetet. Våra kunskaper om bakgrunden till

självmordsbeteende, om den faktiska förekomsten av självmord och

effekter av förebyggande insatser är outvecklade. Det saknas

idag gemensamma definitioner, nationella och regionala

epidemiologiska data, metoder för interventioner och metoder för

utvärdering av dessa. Inom ramen för realiserandet av WHOs

program Hälsa för alla i Europa år 2000 föreslår en arbetsgrupp

inom WHO att nationella program för självmordsprevention

formuleras, vilka i tillämpliga delar bör samordnas med andra

preventionsprogram t.ex. mot missbruk, psykisk ohälsa och

olycksfall. En nationell kommitté bör arbeta med att förverkliga

programmet.

Därefter nämns flera åtgärder för att förebygga självmord (s.

90).

Tidigare behandling

I två betänkanden från i höstas, nämligen 1990/91:SoU4 och

SoU6, berörde utskottet motioner med anknytning till

självmord. Efter en genomgång av statistik, pågående studier och

forskning inom olika områden för att förebygga självmord ansåg

utskottet att något initiativ från riksdagens sida inte

behövdes. I sitt betänkande 1990/91:SoU23 om folkhälsofrågor

ansåg utskottet att förebyggande av bl.a. självmord är en fråga

för det kommande folkhälsoinstitutet.

Center för tortyroffer

Motion

I motion 1990/91:So281 av Inger Schörling m.fl. (mp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om att alla som

varit utsatta för tortyr skall erbjudas sakkunnig behandling

psykiskt och fysiskt på ett center för tortyroffer (motiveringen

finns i motion 1990/91:Sf627).

Tidigare behandling

Utskottet har tidigare behandlat motioner om särskilda centra

för rehabilitering av tortyroffer. I betänkandet

1988/89:SoU15 (s. 30 f.) finns en utförlig redovisning

därav. Utskottet ansåg sammanfattningsvis att regeringen borde

överväga hur staten kan stödja en uppbyggnad av stödverksamheter

för flyktingar och invandrare med svåra psykiska och fysiska men

i landstingens eller frivilligorganisationernas regi. Vad

utskottet sålunda anfört borde riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 213).

Regeringen har därefter beslutat att överlämna

riksdagsskrivelsen till psykiatriutredningen (S 1989:01).

Kommittén beräknas avge sitt slutbetänkande i slutet av juni

1992.

Hälsopass m.m.

Motion

I motion 1990/91:So501 av Per Stenmarck och Rune Rydén

(båda m) hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om hälsopass.

Motionärerna hänvisar till att man i andra länder byggt upp ett

system för information om sjukdomsbilden hos människor som skall

resa till andra länder. I ett hälsopass finns på olika språk

uppgifter om vilka sjukdomar resenären lider av och vilka

mediciner han eller hon är beroende av.

Tidigare behandling

I betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 98) uttalade utskottet bl.a.

följande med anledning av en motion om hälsopass.

Utskottet kan i och för sig ha förståelse för att människor,

särskilt äldre, som skall resa utomlands skulle känna en extra

trygghet med ett officiellt system med hälsopass. Utskottet är

dock inte berett att ställa sig bakom kraven i motionerna på ett

tillkännagivande till regeringen i frågan. Utskottet vill

särskilt erinra om de integritetsfrågor som är förknippade med

registrering av sjukdomar m.m. Ett omfattande utrednings- och

beredningsarbete pågår redan på detta område.

Pågående arbete

Sjukvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut,

Spri, har en grupp som arbetar med utveckling rörande s.k.

smart card, patientkort med minne. Gruppen har många kontakter

internationellt, främst i Europa. I Sverige pågår

försöksverksamhet i mindre omfattning i Göteborgsområdet (Tjörn)

med smart card. Senare under hösten planerar Spri en konferens i

frågan.

Personalpolitik m.m.

Motioner

I motion 1990/91:So446 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i

motionen om behovet av en långsiktig planering av

personalförsörjningsläget inom hälso- och sjukvården (yrkande

11) samt behovet av satsningen på sjukvårdspersonalen

(yrkande 12). Motionärerna framhåller att en god tillgång på

sjukvårdspersonal i hela landet är en förutsättning för en

rättvis sjukvård.

I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts i motionen om personalutveckling inom hälso- och

sjukvården (yrkande 5). I motionen anförs bl.a. att det i

hög grad är de anställdas motivation och kompetens som avgör

kvalitet, service och effektivitet inom den svenska sjukvården.

Missnöjet med sjukvården som arbetsplats måste enligt

motionärerna mötas genom en rad åtgärder där det kanske

viktigaste är att göra enheterna inom sjukvården mer

självständiga. Andra viktiga områden är löner, arbetstider,

ersättning för arbete på obekväm arbetstid och belöning av goda

prestationer.

Tidigare behandling

Utskottet har under de senaste åren återkommande understrukit

betydelsen av åtgärder på en rad olika områden som har betydelse

för personalförsörjningen inom sjukvården och utvecklingen för

den personal som arbetar där. En utförlig redovisning lämnades i

betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 86--90). Där sades bl.a. att

sådana åtgärder som efterlystes i de motioner som då var

aktuella, som mycket liknar de nu aktuella, nämligen

utvecklingsarbete på en rad områden där sådant som arbetstider,

arbetsorganisation, åtgärder för att öka möjligheterna till

utveckling i vårdarbetet, insatser för att öka attraktiviteten,

utbildningar som leder fram till vård- och serviceyrken och

andra utbildningsinsatser hade utskottet betonat särskilt.

Utskottet hade tidigare avstyrkt motionsyrkanden av motsvarande

allmänt innehåll som de då aktuella med hänvisning framför allt

till det omfattande arbete med personalfrågorna som inletts inom

hela vårdområdet. I betänkandet 1991/92:SoU6 behandlas frågor

rörande tillgången på läkare.

Utskottets bedömning

Den nya regeringen har i regeringsförklaringen aviserat en

översyn av sjukvårdens organisation och finansiering. I

regeringsförklaringen sägs att välfärdspolitiken inte alltid

fungerar som den skall. Bristerna är påtagliga. Köerna måste

kortas. Servicen skall förbättras. Regeringen är enligt

förklaringen starkt medveten om de växande problemen inom

sjukvården. Att förändra och förbättra vården blir en av dess

viktigaste uppgifter när det gäller välfärdspolitiken, sägs det

vidare i regeringsförklaringen. Den nuvarande organisationen

fyller inte de krav som måste ställas på en fungerande sjukvård.

Sjukvårdens organisation präglas i alltför hög grad av

centralplanering, tröghet och byråkrati. Ett viktigt mål är att

öka valfriheten för patienter. Bättre förutsättningar skapas för

att nya former av vård snabbt kan växa upp, enligt

regeringsförklaringen.

Utskottet anser att riksdagen inte nu bör föregripa

behandlingen av regeringens kommande förslag inom hälso- och

sjukvårdens område.

Utskottet avstyrker därmed motionerna

1989/90:So408 (v), 1989/90:So494 (m), 1990/91:So273 (s),

1990/91:So281 (mp), So308 (mp) yrkandena 4 och 5, So403 (s),

So413 (mp) yrkandena 1--3, So414 (v), So427 (m), So428 (fp)

yrkande 7, So439 (mp), So441 (mp) yrkandena 1 och 2, So442 (mp)

yrkandena 1--3, So443 (mp) yrkandena 1 och 4, So446 (c)

yrkandena 3, 11 och 12, So447 (m) yrkandena 3--5, So449 (mp)

yrkande 1, So460 (s), So462 (s), So465 (s), So472 (mp), So480

(v), So481 (v), So482 (s) yrkandena 1 och 2, So483 (fp) yrkande

2, So484 (fp) yrkande 1, So488 (fp), So494 (fp) yrkandena 1--3,

So495 (fp), So498 (m) yrkandena 1 och 2, So501 (m), So510 (fp)

yrkandena 2 och 3, So513 (fp) yrkandena 1--3, So517 (v), So520

(m), So524 (c) yrkande 2, So531 (fp) yrkandena 5--8 och 11 och

So638 (c) yrkande 5.

Vissa etiska frågor

Fosterdiagnostik, genteknik

Motioner

I motion 1990/91:So435 av Ulla Tillander m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande till regeringen angående vad som anförts i

motionen om inriktningen av lagstiftningen vad gäller etiska

frågor till följd av den medicinsk-etiska utvecklingen.

Motionärerna pekar på att fosterdiagnostiken blir alltmer

avancerad. Här sker hela tiden upptäckter och innovationer i en

anda av optimism där man inte ser några gränser för

medicinsk-teknisk ingenjörskonst.

I motion 1990/91:So421 av Ingrid Hemmingsson och Bertil

Persson (båda m) hemställs att riksdagen beslutar att

fosterdiagnostik skall utföras om kvinnan och hennes läkare

gemensamt gjort bedömningen att så är angeläget (yrkande 1).

Motionärerna anser att fosterdiagnostik i första hand bör

användas i syfte att kontrollera graviditetens förlopp eller för

att se om fostret lider av någon allvarlig sjukdom eller skada.

Samma motionärer hemställer att riksdagen hos regeringen begär

förslag om förbud att upplysa om kön i enlighet med vad som

anförts i motionen (yrkande 2). Motionärerna anser att s.k.

bifynd, dvs. information som inte efterfrågas vid

undersökningen, inte bör lämnas ut. Motionärerna hemställer

slutligen att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen

får i uppdrag att utforma regler avseende bifynd i enlighet med

vad som anförts i motionen (yrkande 3). En känslig fråga i

sammanhanget är om läkaren skall vara skyldig att lämna

information om alla fynd och sjukdomstillstånd, även sådana

sjukdomar som inte uppträder förrän i vuxen ålder.

I motion 1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp)

hemställs att riksdagen begär att regeringen tillsätter en

parlamentarisk kommitté med uppgift att komma med ett

heltäckande förslag till lagstiftning om genteknik och

angränsande områden inom bioteknik, vilket har betydelse även

för diskussionen kring fosterdiagnostiken (yrkande 10).

Motionärerna menar att vi inte via genteknisk forskning och

fosterdiagnostik kan "försäkra" oss mot handikapp och sjukdom.

I motion 1990/91:So529 av Lennart Brunander m.fl. (c)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om

skydd av genetisk integritet (yrkande 2). Motionärerna anför

att Sverige har en mycket svag lagstiftning på bioteknikområdet.

Det behövs en samlad heltäckande lagstiftning som anger de

etiska, sociala och miljömässiga ramarna för biotekniken.

Tidigare behandling m.m.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden liknande de

nu aktuella och redovisade i anledning därav bl.a. följande i

sitt betänkande 1990/91:SoU4 (s. 57 f.).

Utredningen om det ofödda barnet avgav år 1989 sitt

slutbetänkande (SOU 1989:51), Den gravida kvinnan och fostret --

två individer. Om fosterdiagnostik. Om sena aborter). I fråga om

fosterdiagnostik lämnas en faktaredovisning av diagnostikens

användnings- och problemområden, olika diagnostikmetoder och i

vilka fall fosterdiagnostik görs. Utredningens etiska

övervägande i fråga om fosterdiagnostik redovisas utförligt.

Frågan om frivillighet vid fosterdiagnostik tas upp, särskilt

med avseende på screeningsundersökningar. Synpunkter lämnas även

beträffande vilka kvinnor som bör få tillgång till

fosterdiagnostik och på screeningsundersökningar.

Utredningen tar i betänkandet också upp den fria aborträtten

och fosterdiagnostiken inkl. informationen till föräldrarna om

resultatet av fosterdiagnostik. Utredningen pekar på det etiska

dilemma som kvinnans rätt att begära abort fram till den artonde

graviditetsveckan och fosterdiagnostikens möjligheter att inte

bara upptäcka sjukdomstillstånd utan också ge svar på frågan om

det blivande barnets kön. Utredningen har dock inte velat

föreslå någon begränsning av föräldrarnas rätt till information

om resultaten av genomförd fosterdiagnostik.

De etiska frågeställningar som rör den medicinska utvecklingen

kring det mänskliga livets början har behandlats av utskottet

vid flera tillfällen tidigare, bl.a. i betänkandena SoU

1986/87:7, SoU 1987/88:4 och 26 samt senast i betänkandet

1989/90:SoU4. Utskottet har i dessa uttryckt önskemål om ett

underlag från regeringen för en övergripande principiell

diskussion kring de etiska frågeställningarna kring livets

början. Betänkandet 1989/90:SoU4 innehåller en sammanfattning av

utskottets uttalanden i de tidigare betänkandena.

I det sistnämnda betänkandet konstaterade utskottet att de

aktuella frågorna behandlas i såväl gen-etikkommitténs

betänkande som slutbetänkandet från utredningen om det ofödda

barnet. Utskottet konstaterade vidare att förslagen var föremål

för beredning i regeringskansliet. Det noterades att vissa av

frågeställningarna i motionerna också skulle komma att belysas i

transplantationsutredningens arbete. Utskottet ansåg också att

regeringens övervägande i dessa frågor borde avvaktas. Utskottet

vidhöll sin tidigare uppfattning att regeringen skyndsamt borde

återkomma till riksdagen med underlag för en övergripande

principiell diskussion beträffande olika etiska frågeställningar

som rör livets början. Riksdagen följde utskottet (RD

1989/90:36).

-- -- --

Utskottet delar grundsynen i flera av motionerna att den

medicinska utvecklingen inte får leda till etiskt oacceptabla

konsekvenser. Flera av motionärerna efterlyser åtgärder för att

förhindra att kvinnor som fått kunskap om det väntade barnets

kön enbart på denna grund begär abort. Motionärerna efterlyser

åtgärder för att förhindra att kvinnorna under graviditeten får

information om barnets kön.

Enligt utskottet är det angeläget att regeringen skyndsamt

överväger de frågor som berördes i motionerna. Vad utskottet

anfört föreslogs riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 26).

Utskottet uttalade i sitt betänkande 1990/91:SoU10 om

användning av genteknik på människan bl.a. följande.

Utskottet delar uppfattningen att det finns en risk för att

den enskildes samtycke till att efterge sekretessen beträffande

genetisk information blir illusoriskt om samtycket utgör ett

krav för att få en anställning eller rätt att teckna en

försäkring. I likhet med genetikkommittén anser utskottet

emellertid inte att detta utgör tillräckliga skäl för att

inskränka den enskildes självbestämmanderätt. Det är också svårt

att föreställa sig hur man skulle kunna hindra den enskilde från

att göra informationen tillgänglig för andra. En patient har ju

exempelvis rätt att få en kopia eller avskrift av journalen utan

att ange ändamålet med detta. Det är emellertid ett allvarligt

integritetsproblem som motionärerna pekar på. Också i

propositionen anförs att det är etiskt oriktigt att ställa upp

krav på genomgången genetisk undersökning som förutsättning för

anställning eller dylikt. Enligt utskottets mening måste frågan

dock lösas på ett annat sätt än genom intrång i den enskildes

självbestämmanderätt enligt sekretesslagen. Om inte någon annan

teknisk lösning är möjlig, bör man i stället överväga att

straffbelägga förfaranden som innebär att exempelvis

arbetsgivare eller försäkringsbolag avkräver någon

undersökningsresultat från genetiska undersökningar som villkor

för anställning respektive rätt att teckna försäkring.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om hur

oetiska krav på tillgång till genetiska data skall kunna

hindras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

I anledning av en motion liknande den nu aktuella So529

noterade utskottet att socialministern utgick från att

socialstyrelsen noggrant följer utvecklingen när det gäller

behandlingen av genetisk information och, om det befinns

påkallat, aktualiserar frågan om komplettering genom

lagstiftning eller på annat sätt av sådan information som det

här gäller. Socialministern förutsatte också att det

medicinetiska rådet som ett led i arbetet med att följa

utvecklingen på genteknikens område beaktar det behov av

förstärkt informationsskydd som kan uppkomma om

förutsättningarna ändras i förhållande till nuläget. Utskottet

avstyrkte motionen (res. c och v). Riksdagen följde utskottet

(rskr. 114). I betänkandet har på s. 28 f. utförligt redovisats

vad som för närvarande gäller för etisk normbildning och

kontroll.

Utskottet anförde vidare i betänkandet följande om s.k. bifynd

(s. 16). (Den proposition som åsyftas är prop. 1990/91:52.)

I propositionen anförs att man vid genetisk diagnostik i

största möjliga utsträckning bör undvika att få s.k. bifynd,

dvs. information om genetiska faktorer som man inte haft

anledning att söka efter. Utredningen om det ofödda barnet ansåg

i sitt betänkande (SoU 1984:88) att en av fördelarna med

DNA-baserad diagnostik är att ett bestämt DNA-fragment kan

identifieras. Därigenom kan analysen begränsas till att avse

viss efterfrågad information och bifynd i stort sett undvikas,

anförde utredningen. Det kan dock inte helt uteslutas att en

genetisk diagnostik ger bifynd rörande viss sjukdom för vilken

bot, behandling eller lindring inte kan erbjudas. Lagrådet har

anfört att inte minst med hänsyn till risken för sådana bifynd

bör den i propositionen aviserade bevakningen av utvecklingen

när det gäller behandlingen av genetisk information omfatta

också frågan om huruvida föreskrifter kan behövas till skydd för

den som undersöks. Propositionen ansluter sig till lagrådets

bedömning (s. 42). Även utskottet instämmer i bedömningen att

frågan om hur den enskilde skall kunna skyddas mot vissa s.k.

bifynd bör uppmärksammas framöver. Utskottet utgår från att så

kommer att ske.

Syftet med den då aktuella motionen ansågs tillgodosett varför

motionen avstyrktes (res. mp). Riksdagen följde utskottet.

En parlamentarisk beredning har tillkallats för att bereda

frågor med anknytning till användning av gentekniken,

genteknikberedningen (Ju 1990:03). Beredningen beräknas avge

sitt slutbetänkande under andra halvåret 1992.

I den nyligen avgivna regeringsförklaringen anförde den

nya regeringen att den snabba utvecklingen inom den medicinska

och biologiska forskningen reser ständigt nya och svåra etiska

problem. Denna utveckling ställer krav på en sammanhållen och

etiskt förankrad politik.

Abortförebyggande åtgärder

Motioner

I motion 1990/91:So428 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om åtgärder

beträffande aborter och sexuellt överförbara sjukdomar

(yrkande 2). Motionärerna anför att antalet aborter nu

ligger oroande högt och är ett tecken på att samhällets

abortförebyggande insatser är otillräckliga. Det är därför

viktigt att man på riksplanet och i landsting och kommuner

intensifierar sina insatser i abortförebyggande syfte. De

abortförebyggande insatserna bör enligt motionärerna samordnas

med arbetet att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar.

Hälsoupplysning är här en viktig insats. Vidare begärs ett

tillkännagivande till regeringen om att en undersökning bör

genomföras rörande preventivmedelsanvändning (yrkande 4).

I motion 1990/91:So451 av Karin Falkmer m.fl. (m) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i

motionen om att arbetet med abortförebyggande åtgärder

intensifieras (yrkande 1). Motionärerna anser att

abortrådgivningen måste vara lättillgänglig för alla kvinnor i

fertil ålder. Motionärerna begär också ett tillkännagivande

rörande vikten av forskning bl.a. beträffande

informationsmetoder som når fram till de unga (yrkande 2).

På vetenskaplig grund bör enligt motionärerna mer effektiva

informationsmetoder tas fram när det gäller abortförebyggande

upplysning och samlevnadsundervisning. Samma motionärer begär

ett tillkännagivande till regeringen om förbättrade möjligheter

att genomföra en oplanerad graviditet (yrkande 5). De menar

att det stora antalet aborter tyder på att det skyddsnät som

samhället kan erbjuda en kvinna som blivit oplanerat gravid inte

upplevs som tillräckligt betryggande eller också inte är

tillräckligt känt.

I motion 1990/91:So433 av Ulla Tillander m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om en skärpning av

tidsgränserna för abort. Motionärerna anser att det finns

anledning att sätta en gräns för abort vid 12:e

havandeskapsveckan. Därefter, mellan den 12:e och den 18:e

veckan, bör abort få utföras endast efter särskilt tillstånd.

I motion 1990/91:So451 av Karin Falkmer m.fl. (m) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om att kuratorsstöd skall

erbjudas såväl före som efter en abort (yrkande 4).

Motionärerna anför att de flesta kvinnor som överväger abort

befinner sig i någon form av kris och är i behov av råd och

stöd. Även mannen behöver stöd.

I motion 1990/91:So487 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro

Westerholm (båda fp) begärs ett tillkännagivande om

alternativa rådgivningsbyråer. Motionärerna pekar på en

verksamhet som bedrivs i Norge sedan drygt tio år med rådgivning

för gravida kvinnor i kris. Verksamheten drivs ideellt i

samarbete mellan en rad organisationer. Man står till tjänst med

graviditetstest, mödrahälsovård, social rådgivning, stödfamiljer

och i viss omfattning också krisbostäder.

Bakgrund

Enligt abortlagen (1974:595) avgörs frågan om abort före

utgången av 12:e havandeskapsveckan av kvinnan själv. Hon får

vägras abort endast om åtgärden skulle medföra allvarlig fara

för hennes liv eller hälsa. För abort efter 12:e veckan men före

utgången av 18:e veckan fordras i princip, utöver vad som gäller

vid abort före 12:e veckan, att det företas en särskild

kuratorsutredning. Om kvinnan inte medges abort, är läkaren

skyldig att omedelbart hänskjuta frågan till socialstyrelsen för

förnyad prövning. Efter 18:e graviditetsveckan får abort företas

endast i undantagsfall. För abort krävs socialstyrelsens

tillstånd som får lämnas endast om det föreligger synnerliga

skäl för åtgärden. Om det kan antas att fostret är livsdugligt,

får tillstånd endast lämnas om graviditeten på grund av sjukdom

eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv

eller hälsa.

I slutbetänkande av utredningen om det ofödda barnet SOU

1989:51 anges bl.a. (s. 61) att en kvinna som överväger abort

alltid kan få kontakt med en kurator för samtal. Enligt

vissa undersökningar är det av dem som genomgår abort före

utgången av 12:e graviditetsveckan 30% som hade haft

kuratorskontakt. Efter denna tidpunkt hade 47% haft sådan

kontakt. Skillnaderna är stora mellan sjukvårdsdistrikten.

Mannen är sällan med vid kuratorsbesöket. Han är dock oftare med

hos kuratorn än i något annat led i abortvården. Kvinnor som

haft kuratorskontakt före aborten erbjuds praktiskt taget alltid

kontakt även efter abortingreppet. Få kvinnor utnyttjar dock den

möjligheten.

När det gäller sena aborter (efter 18:e graviditetsveckan)

anför utredningen (s. 62) att ett framträdande drag i

abortutvecklingen under tiden efter år 1970 är minskningen av

sent utförda aborter. Ännu år 1971 gjordes nära 6 % (1 098

aborter) av alla aborter senare än i vecka 18. År 1982 hade

denna siffra sjunkit till 0,8 % (256 aborter). Siffran har

därefter i stort sett varit konstant. År 1987 gjordes 227

aborter efter 18:e veckan. Enligt utredningens uppfattning finns

det inte anledning att längre upprätthålla kravet på en

kuratorsutredning om abort begärs efter 12:e graviditetsveckan.

I stället föreslås att kvinnan alltid skall erbjudas

kuratorsamtal oavsett när aborten begärs. Kvinnan är däremot

inte skyldig att samtala med kuratorn innan abort utförs.

Utredningen föreslår att det sjukhus eller annan

sjukvårdsinrättning som har utfört aborten skall ha en laglig

skyldighet att erbjuda kvinnan (föräldraparet) samtalskontakt

efter abort. I första hand torde det vara kuratorns uppgift att

ge detta stöd. Kvinnan (föräldraparet) är inte skyldig att

ställa upp på en sådan kontakt.

Utredningen anser inte att det finns etiska, medicinska eller

psykologiska skäl att sänka 18-veckorsgränsen. Någon ändring av

nuvarande ordning föreslås därför inte. Inte heller finner

utredningen någon anledning att ändra den övre gränsen för

abort, dvs. livsduglighet. Det bör enligt utredningen ankomma på

socialstyrelsens rättsliga råd att följa den medicinska

utvecklingen på området och vid behov sänka den gräns som för

närvarande gäller för när abort skall vara tillåten, dvs. 22

veckor. När det gäller frågan om att ange förutsättningar för

tillstånd till abort efter 18:e graviditetsveckan anser

utredningen inte att skäl finns att ändra det nuvarande

begreppet "synnerliga skäl".

När det gäller tidsgränserna för abort har utredningen om det

ofödda barnet inte funnit skäl att föreslå någon ändring av

tidsgränsen för sen abort, 18 veckor. Enligt utredningens

uppfattning utgör 18:e graviditetsveckan i dag, och inom den

framtid som kan överblickas, i sig en betryggande

säkerhetsmarginal till livsduglighet.

När det gäller den yttersta gränsen för abort, dvs.

livsduglighet, konstaterar utredningen att på vetenskapens

nuvarande ståndpunkt foster som är 23--24 veckor kan bringas

överleva och att man inom prematurvården inte räknar med att

denna tidsgräns skall kunna förskjutas inom överskådlig tid.

Barnets andningsorgan är dessförinnan inte tillräckligt

utvecklat för att det ens med mycket effektiv intensivvård skall

kunna överleva. Utredningen finner därför inte någon anledning

att ändra denna gräns för abort. Enligt vad utredningen anser

sig kunna konstatera är socialstyrelsens praxis vad gäller

beviljande av sena aborter numera mer restriktiv än tidigare och

överensstämmer därför väl med lagstiftningens intentioner.

Utredningens förslag bereds efter remissbehandling i

regeringskansliet.

Tidigare behandling

I betänkandet 1990/91:SoU4 redovisade utskottet utförligt hur

socialstyrelsen och Landstingsförbundet arbetade i

abortförebyggande syfte (s.37f.).

Socialstyrelsen har nyligen utarbetat ett förslag till

program för abortförebyggande åtgärder där målgrupper, förslag

till åtgärder, innehåll och metoder i upplysningen diskuteras

mot bakgrund av utvecklingen. Programmet innehåller

inledningsvis en tillbakablick över det abortförebyggande

arbetet under 1970- och 1980-talen och en statistisk överblick

över utvecklingen av de legala aborterna i Sverige. Programmet

innehåller förslag om att socialstyrelsen i fortsättningen skall

redovisa läns-, kommun- och vissa fall församlingsdata i

särskilda publikationer. Landstingen uppmuntras också att

utarbeta detaljerade epidemiologiska underlag som bör utgöra en

bas för vilka insatser som bör göras och för vem.

När det gäller orsakerna till det ökade antalet aborter

konstateras i programmet att det inte finns en orsak utan flera.

Ett uppskjutet barnafödande till högre åldrar, otillräcklig

preventivmedelsrådgivning, bristande kvalitet på rådgivningen,

oron för p-piller, en teknisk kondomupplysning alltför mycket

kopplad till HIV-information är orsaker som kommit fram i

intervjuer med personal som arbetar med rådgivning och

upplysning. I avsnittet Preventivmedelsanvändningen och

preventivmedelsrådgivningen beskrivs hur användningen av

preventivmedel har förändrats under 1980-talet. En minskning har

framför allt skett i användandet av p-piller. I rapporten

framhålls ungdomsmottagningarnas roll i det abort- och

STD-förebyggande arbetet (STD = sexually transmitted diseases,

sexuellt överförbara sjukdomar). Enligt rapporten behöver

studerandehälsovården finansiellt stöd för att utveckla sin

abort- och STD-rådgivning. Över huvud taget anser

socialstyrelsen att abortrådgivningen behöver förstärkas.

Preventivmedelsrådgivning bör ges både före och efter abort.

Efterkontroller bör införas, anser man också. Socialstyrelsen

föreslår också att kostnaderna för p-piller bör utredas med

syftet att undersöka ungdomars priskänslighet och prioriteringar

på olika varor, däribland olika preventivmedel.

Socialstyrelsen redovisar att landstingen under den allra

senaste tiden alltmer uppmärksammat abortproblemet och planerar

förebyggande insatser. Flera landsting har gjort

handlingsprogram för STD-förebyggande insatser, där man betonat

vikten av att samordna STD med abortförebyggande åtgärder.

Enligt socialstyrelsen behöver dock storstäderna upprätta

speciella handlingsprogram.

När det gäller målsättningen framhåller socialstyrelsen i det

föreslagna handlingsprogrammet att det abortförebyggande arbetet

även i framtiden bör syfta till att minska antalet oönskade

graviditeter och inte i huvudsak aborter. Målgrupperna för

abortförebyggande insatser sammanfaller till stora delar med

målgrupperna för STD- och HIV-förebyggande insatser. En

samordning av framför allt de generella upplysningsinsatserna

anses därför mycket viktiga. Socialstyrelsen uttalar också en

avsikt att med socialdepartementet ta upp en diskussion om att

ett utvecklingsbidrag bör införas med syftet att stimulera

abortförebyggande arbete och hitta nya metoder i arbetet med att

nå specifika målgrupper. Ett utvecklingsbidrag skulle enligt

socialstyrelsen kunna uppmuntra initiativ av mer experimentell

natur.

Landstingsförbundet har nyligen i samverkan med

representanter för olika verksamhet som arbetar med

abortförebyggande arbete och sexuellt överförbara sjukdomar

utarbetat skriften Landstingen till offensiv mot sexsjukdomar

och aborter. I skriften skisseras bl.a. två modeller för en

bättre samordning av resurser för STD- och abortförebyggande

verksamhet. Landstingsförbundets styrelse har vid sammanträde

den 5 april 1990 beslutat rekommendera landstingen att aktivt

verka för en bättre samordning av resurser för STD- och

abortförebyggande verksamhet. Som underlag för sådana insatser

har förbundet överlämnat den nämnda skriften.

Utskottet anförde därefter följande (s. 41f.).

Utskottet har under de senaste åren med stigande oro kunnat

konstatera en årlig ökning av antalet aborter. En viss

stagnering har dock ägt rum under det senaste året. Utskottet

vill ännu en gång framhålla att det abortförebyggande arbetet

måste bedrivas aktivt. Kommuner och landsting måste noga

analysera behovet av åtgärder för att åstadkomma en minskning av

aborterna och avsätta resurser för detta arbete. Arbetet måste i

första hand syfta till att minska antalet oönskade graviditeter.

Detta förutsätter framför allt en väl fungerande

preventivmedelsrådgivning.

Ungdomarna är en mycket viktig grupp att nå i det

abortförebyggande arbetet. I likhet med motionärerna och

socialstyrelsen i det nya handlingsprogrammet vill utskottet

framhålla ungdomsmottagningarnas roll. Mottagningarna har visat

sig kunna nå ungdomarna och få dem att ta itu med problemen. Det

är viktigt att finna nya vägar i det abortförebyggande arbetet.

Alternativa rådgivningsmottagningar håller nu på att växa fram.

Dessa mottagningar kommer förhoppningsvis också att kunna

utveckla goda metoder för att nå kvinnor i abortsituationer.

Utskottet har inte minst i HIV- och aidssammanhang framhållit

betydelsen av sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Det är

viktigt att denna undervisning kan utvecklas och nå fram till

eleverna. Utskottet har också i flera år tillstyrkt särskilda

statsbidrag till utveckling av sex- och

samlevnadsundervisningen.

Utskottet behandlar i ett särskilt betänkande åtgärder mot HIV

och aids. Det finns dock anledning att även i förevarande

sammanhang betona att arbetet med att förebygga de sexuellt

överförbara sjukdomarna har ett nära samband med det

abortförebyggande arbetet.

Vid sin senaste behandling av abortfrågan noterade utskottet

att socialstyrelsen arbetade med att ta fram ett särskilt

handlingsprogram för att förebygga aborter. Detta program är nu

klart. Programmet innehåller en rad olika förslag till åtgärder.

Socialstyrelsen betonar att det lokalt förankrade arbetet i

landstingen måste förstärkas. Även Landstingsförbundet har

uppmanat landstingen att verka för en bättre samordning av

resurser för STD- och abortförebyggande verksamhet. Utskottet

anser det angeläget att socialstyrelsens handlingsprogram med

dess omfattande förslag till insatser verkligen kan föras ut i

praktiskt arbete i landstingen. Utskottet förutsätter att

regeringen snabbt prövar de förslag i socialstyrelsens

handlingsprogram som förutsätter regeringens medverkan.

Vad utskottet anfört föreslogs riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 26).

Enligt uppgift har antalet aborter minskat något (2,5--3 %)

under första halvåret 1991.

HUGO-projektet

Motion

Motionärerna i motion So529 (c) begär ett tillkännagivande

till regeringen om att säkerställa svensk medverkan och insyn i

kartläggningen av den mänskliga arvsmassan (yrkande 1).

Motionärerna anser inte att enskilda svenska forskares medverkan

i paraplyorganisationen HUGO räcker utan medverkan måste i ökad

utsträckning ske genom ett aktivt deltagande där Sverige

medverkar i själva forskningsutförandet. Motionärerna anser att

regeringen bör vidta de nödvändiga åtgärderna för att

säkerställa en sådan svensk medverkan och därmed insyn i

kartläggningen av den mänskliga arvsmassan.

Tidigare behandling m.m.

I sitt betänkande 1989/90:SoU19 om forskning inom

socialdepartementets område anförde utskottet följande om

HUGO-projektet (Human Genome Organization) (s. 40).

Inom det internationella s.k. HUGO-projektet bedrivs ett

vetenskapligt arbete med målet att kartlägga den mänskliga

arvsmassan -- DNA. Ca 5 000 av ca 100 000 av människans gener är

nu identifierade. Denna kartläggning kan betraktas som

grundforskning, vars resultat inte omedelbart går att tolka. I

förlängningen räknar man dock med att på grundval av resultaten

kunna identifiera de gener som ger upphov till människans kända

ärftliga sjukdomar och få ökade kunskaper om en mängd andra

sjukdomar där ärftligheten spelar en viss roll.

Hela projektet beräknas ta ca 15 år och kosta ca 20 miljarder

kronor.

I HUGO ingår f.n. fyra forskare från Sverige. Vid olika

forskningsinstitutioner i Sverige pågår utvecklingsarbete med

anknytning till HUGO. Forskningen bedrivs dock under oklara

former och ansträngningar görs för att etablera ett svenskt

HUGO-projekt. Detta projekts syfte skulle vara att tillgodose

att Sverige ges en möjlighet att från en starkare plattform

påverka den internationella organisationen.

Det är angeläget att Sverige deltar i HUGO-projektet. Därmed

öppnas möjligheten att påverka forskningens inriktning och att

skapa en kontinuerlig dialog om dess nytta och risker. Sverige

kommer då också att få samma tillgång till den samlade kunskap

som HUGO-projektet kommer att generera på bl.a. sjukvårdens och

farmakologins områden. Sverige riskerar annars ett utflöde av

forskarkapacitet samt minskar möjligheterna till teknologisk

utveckling inom området. Ju starkare nationell organisation som

kan tillskapas, desto större möjligheter får Sverige att påverka

forskningens inriktning och ställa krav på en fast ledning av

projektet.

Mot denna bakgrund finner utskottet det alltså angeläget att

det inom befintliga ramar avsätts medel för att tillskapa ett

svenskt HUGO-projekt i syfte att garantera en fortlöpande insyn

i och dialog om projektets inriktning och resultat. Vad

utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 333).

Forskningscentrum i reproduktionsepidemiologi

Motion

I motion 1990/91:So406 av Barbro Westerholm (fp) begärs

ett tillkännagivande av vad som anförs i motionen om att det bör

inrättas ett centrum för missbildningsstudier. Ett sådant

centrum skulle enligt motionären möjliggöra en effektivare

användning av data i socialstyrelsens missbildningsregister och

andra register och bredda intresset för att studera medfödda

skador hos barn.

Tidigare behandling

Utskottet behandlade en liknande motion i betänkandet

1990/91:SoU4 (s. 51 f). Utskottet instämde då i grundtanken

i motionen att det är angeläget att den medicinska forskningen

tillgodogör sig data ur socialstyrelsens missbildningsregister

och att intresset för att studera medfödda skador hos barn kan

behöva breddas. Det ankom dock enligt utskottet i första hand på

universiteten att ta initiativet till bildandet av ett centrum

för forskning. Riksdagen borde därför inte överväga något

initiativ i enlighet med den aktuella motionen. Motionen

avstyrktes. (Res. fp.)

Dödshjälp m.m.

Motioner

I motion 1990/91:So434 av Ulla Tillander m.fl. (c) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i

motionen om aktiv dödshjälp vid samtycke. Motionärerna anför

bl.a. att samhället måste ställas inför det moraliska kravet att

det skall göra allt för att ingjuta livsmod och underlätta vägen

tillbaka till livskvalitet.

I motion 1990/91:So522 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo

Komstedt (båda m) hemställs att riksdagen begär att regeringen

skall utreda på vilket sätt en läkare skall vara bunden av en

patients dokumenterade viljeyttring, s.k. livstestamente, att

avstå från livsuppehållande insatser. I motion 1990/91:So486

av samma motionärer hemställs att riksdagen begär en utredning

gällande möjliga villkor för eutanasi inom sjukvården.

Bakgrund

Socialstyrelsen kom i slutet av maj 1991 med förslag till

allmänna råd om "Att avstå från eller avbryta livsuppehållande

behandling". Förslaget har remissbehandlats under hösten. I maj

i år utgav också Svenska läkaresällskapet riktlinjer i frågan,

benämnda När får läkare avstå från behandling?

Tidigare behandling

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat frågan om

skriftliga deklarationer med förbud mot livsförlängande

behandling. Här kan nämnas betänkandena SoU 1986/87:25,

1988/89:SoU4 och 1990/91:SoU4. I betänkandet 1989/90:SoU1

återgavs utskottets ställningstaganden i de tidigare

betänkandena. Där redovisades också att Landstingsförbundet

under slutet av år 1988 låtit utföra en opinionsundersökning om

vårdetiska frågor, där en av frågorna avsåg aktiv dödshjälp.

Enkätresultaten diskuterades på Landstingsförbundets kongress

1989 varvid kongressen slog fast att hälso- och sjukvården inte

kan medverka i aktiv dödshjälp. Kongressen ansåg att statens

medicinsk-etiska råd skall ges i uppdrag att behandla frågan om

aktiv dödshjälp och arbeta fram ett kunskapsunderlag som en del

i en bred informationsinsats till allmänheten.

I det nämnda betänkandet erinrade utskottet om att det vid ett

flertal tillfällen, och senast hösten 1988 (1988/89:SoU4),

behandlat och avstyrkt motionsförslag om införande av rättsligt

bindande viljeförklaringar om att slippa livsuppehållande

behandling. Utskottet hänvisade till sin principiella

uppfattning att en skriftlig viljeförklaring inte generellt

skall ges avgörande betydelse för bedömningen av vilken

behandling som skall ges en patient, utan att detta får avgöras

med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning i frågan och

avstyrkte på nytt motionskrav om bindande livstestamenten. (Res.

av en fp-ledamot.)

I betänkandet behandlades också motioner om aktiv dödshjälp.

Utskottet erinrade om att utskottet tidigare uttalat att aktiv

eutanasi måste vara förbjuden och att det i stället är genom en

förbättrad vård av döende -- inrymmande god smärtlindring och

psykologiskt stöd -- som hälso- och sjukvården skall försöka

bistå den döende. Utskottet fann inte heller anledning att

frångå sitt tidigare principiella ställningstagande att såväl

skriftliga deklarationer med begäran om aktiv dödshjälp som

muntligt uttryckta önskemål därom skall avvisas. Utskottet

noterade särskilt att socialministern i ett interpellationssvar

klart tagit avstånd från alla tankar på aktiv dödshjälp och att

sjukvårdshuvudmännen vid sin kongress klargjort att hälso- och

sjukvården inte kan medverka till aktiv dödshjälp. Med

hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet ett motionskrav

om att villkoren för eutanasi inom sjukvården skulle utredas.

(Reservation av en fp-ledamot beträffande motiveringen för

avslag.)

I betänkandet 1990/91:SoU4 anförde utskottet att det vid

flera tillfällen tidigare tagit avstånd från alla tankar på

aktiv dödshjälp och vidhöll även denna gång den inställningen.

Motioner med innehåll som de nu aktuella avstyrktes.

Utskottets bedömning

Den nya regeringen har i regeringsförklaringen anfört att den

snabba utvecklingen inom den medicinska och biologiska

forskningen reser ständigt nya och svåra etiska problem. Denna

utveckling ställer krav på en sammanhållen och etiskt förankrad

politik. Enligt regeringsförklaringen skall utgångspunkten

alltid vara den syn på människan och på människolivets helgd som

har sin förankring i den kristna etiken och den västerländska

humanismen. Alla människor har samma värde och den grundläggande

mänskliga rättigheten är rätten till liv. I

regeringsförklaringen sägs vidare att förslag utarbetas till

etiska och miljömässiga regler för biotekniken. Regler läggs

fast för ansvarsfull hantering av genteknik på människor bl.a.

Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa behandlingen

av regeringens kommande förslag på detta område.

Utskottet avstyrker därför motionerna So406 (fp), So226 (mp)

yrkande 10, So421 (m) yrkandena 1--3, So428 (fp) yrkandena 2 och

4, So433 (c), So434 (c), So435 (c), So451 (m) yrkandena 1, 2, 4

och 5, So486 (m), So487 (fp), So522 (m) och So529 (c) yrkandena

1 och 2.

Lex Maria m.m.

Motioner

I motion 1990/91:So528 av Görel Thurdin och Marianne

Andersson i Vårgårda (båda c) begärs ett tillkännagivande

till regeringen om vad i motionen anförts om en prövning av att

anmälningsskyldigheten till ansvarsnämnden uppfylls (yrkande

1). Socialstyrelsen är samhällets kontrollmyndighet för

sjukvården. Det åligger respektive sjukvårdsenhets chefsläkare

att tillse att alla de fall där felbehandling kan misstänkas

anmäls till socialstyrelsen. Motionärerna pekar på att det

förekommit uppgifter i massmedia att det finns anledning att

pröva att denna anmälningsskyldighet efterföljs.

I motion 528 (c) framhålls att många felbehandlade

människor upplever att samhället sviker dem när det gäller att

påvisa att en uppkommen skada är hänförlig till brister i

vården. Misstankar att genomgången behandling inte utförts på

ett accepterat sätt medför ofta att förtroendet för vården i

grunden sviktar, och det är nödvändigt att den som misstänker

sig vara felbehandlad får möjligheter att konsultera andra

medicinska specialister än dem som utfört behandlingen. De

merkostnader som ett sådant läkarval kan föra med sig belastar

den enskilde, vilket inte är acceptabelt enligt motionärerna.

Motionärerna hemställer därför att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om fritt läkarval

samt ansvar för de merkostnader detta kan medföra (yrkande

2).

Samma motionärer begär också ett tillkännagivande till

regeringen om vad i motionen anförts om rehabiliterande insatser

för de behandlingsskadade (yrkande 3). Motionärerna anför

att behandlingsskadade ofta har behov av rehabilitering. Sådana

resurser är emellertid begränsade. Det är enligt motionärerna

viktigt att alla tillgängliga resurser kan utnyttjas för denna

grupp av människor. De bör inte enbart vara hänvisade till de

vårdmöjligheter som sjukvårdshuvudmannen förfogar över utan

också fristående behandlingshem och andra resurser.

Bakgrund

Enligt 2 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och

sjukvårdspersonalen m.fl. står hälso- och sjukvårdspersonalen

i yrkesutövningen under tillsyn av socialstyrelsen. I

förordningen (1982:772) om skyldighet för landstingskommuner att

anmäla till socialstyrelsen vissa skador och sjukdomar som

inträffat i hälso- och sjukvården (lex Maria) sägs att anmälan

omedelbart görs till styrelsen om en patient drabbats eller

utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom.

Genom anmälningarna får styrelsen kännedom om brister och

riskmoment i hälso- och sjukvården och får därmed möjligheter

att vidta åtgärder mot sådana missförhållanden.

I proposition 1981/82:97 Hälso- och sjukvårdslag m.m. (s. 92)

förklarade föredragande statsrådet bl.a. att huvudsyftet med

bestämmelserna i fråga "bör vara att få till stånd en objektiv

utredning om anledningen till det inträffade -- t.ex. tekniskt

fel på apparater, den mänskliga faktorn eller vårdslöshet eller

försummelse från någon bland personalen. Många gånger är det av

stor betydelse för såväl personalen som patienten eller hans

anhöriga att från sakkunnig instans få klarhet i varför skadan

eller sjukdomen uppstått. Viktigast är dock att anmälan kan leda

till att socialstyrelsen utfärdar föreskrifter eller på annat

sätt ingriper för att förebygga att liknande händelser inträffar

framdeles." Anmälningsskyldigheten bör begränsas till allvarliga

skador och sjukdomar som inte ligger inom ramen för vad som

kunnat förutses eller utgör en normal risk.

Kritik har ibland riktats mot det sätt på vilket de nuvarande

bestämmelserna har tillämpats. I den allmänna debatten har man

bl.a. pekat på den omständigheten att det huvudsakligen är

läkare som fullgör anmälningsskyldigheten och att man misstänkt

att skyldigheten i många fall inte fullgjorts av hänsyn till

berörda kollegor. Det har framkommit att anmälningsfrekvensen

varierar från landsting till landsting. Antalet anmälningar från

vissa landsting är litet utan att detta ger anledning för

antagandet att hälso- och sjukvården i dessa är av högre

kvalitet och säkrare än i landsting med betydligt högre

anmälningsfrekvens. Tillsynsutredningen har i sitt

delbetänkande (SOU 1989:80) Förenklad handläggning hos HSAN m.m.

ingående diskuterat lex Maria (s. 106 ff.). Utredningen betonade

därvid bl.a. att handläggningen av lex Maria-anmälningarna i

socialstyrelsen skulle göras i första hand med sikte på att få

klarhet i vad som orsakat det anmälda fallet och därefter vidta

åtgärder för att förebygga ett upprepande av det inträffade.

Enligt utredningens mening borde strävandena sålunda mer

inriktas på dessa moment än sökandet efter "syndabockar".

Bestämmelserna om denna anmälningsskyldighet gäller emellertid

enbart för den landstingskommunala hälso- och sjukvården.

I sitt slutbetänkande Tillsynen över hälso- och sjukvården

(SOU 1991:63) föreslår tillsynsutredningen att socialstyrelsen

ges i uppdrag att utreda och analysera förutsättningarna för att

utvidga lex Maria till att gälla all den hälso- och sjukvård

över vilken socialstyrelsen har tillsyn. Betänkandet

remissbehandlas för närvarande.

Inom socialstyrelsen pågår arbete med att utforma nya

riktlinjer för tillämpningen av lex Maria för att få till stånd

en fullständigare uppsortering till styrelsen av sådana skade-

och sjukdomsfall som omfattas av anmälningsskyldigheten. I

slutet av oktober har frågorna behandlats i socialstyrelsens

styrelse. En konferens skall hållas i december.

Tidigare behandling

Frågan om ett friare läkarval har behandlats av utskottet vid

ett flertal tillfällen. I betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 14)

redovisades följande i anledning av motioner om ett fritt

läkarval (c).

I betänkandet 1988/89:SoU15 (s. 11 ff.) t.ex. konstaterade

utskottet att det för hälso- och sjukvården gäller en rad olika

krav, där både respekten för patientens självbestämmande och

kraven på kontinuitet är väsentliga krav. Utskottet betonade att

inte något av dessa krav på hälso- och sjukvården får försummas

och att avvägningar måste göras när olika krav kommer i konflikt

med varandra. När det gällde frågor om självbestämmande och

särskilt möjligheterna att välja läkare hänvisade utskottet till

den utveckling som pågår inom landstingen i riktning mot att

låta invånarna välja den vårdcentral och/eller sjukhus som de

önskar. Utskottet framhöll att patienterna måste få kännedom om

den möjlighet de har att välja t.ex. vårdcentral. Utskottet

ansåg det inte nödvändigt med någon åtgärd från riksdagens sida

vad gällde ett då aktuellt motionsyrkande (c) om fritt läkarval.

(Res. c.)

Riksdagen beslutade i maj 1990 om införandet av ett samlat

ledningsansvar inom hälso- och sjukvården (prop. 1989/90:81,

SoU24, rskr. 313).

Utskottet såg i betänkandet (s. 27 f) positivt på förslaget i

propositionen att det för varje patient skall utses en särskild

patientansvarig legitimerad läkare. Utskottet erinrade om hälso-

och sjukvårdslagens bestämmelser om att hälso- och sjukvården

skall främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och

sjukvårdspersonalen. Utskottet erinrade också om att utskottet i

olika sammanhang framhållit att kontinuiteten i vården måste

förstärkas. Förslaget om en patientansvarig läkare ansåg man

främja kontinuiteten, och man ansåg det också kunna stärka

patienternas ställning i vården. Det ansågs kunna bli särskilt

värdefullt för patienter med långa vårdtider eller ofta

återkommande behov och för handikappade.

-- -- --

Res. av (c) beträffande fritt läkarval. Res. av (m)

beträffande motiveringen.

Utskottets bedömning

Tillsynsutredningen har i sitt slutbetänkande, vilket för

närvarande remissbehandlas, föreslagit att förutsättningarna för

en utvidgning av lex Maria till att gälla all den hälso- och

sjukvård som socialstyrelsen har tillsyn över bör utredas och

analyseras. Inom socialstyrelsen pågår arbete med att utforma

nya riktlinjer för tillämpningen av lex Maria. Enligt utskottets

mening bör riksdagen inte nu föregripa regeringens och

socialstyrelsens kommande behandling av dessa frågor. Motion

So528 (c) yrkandena 1--3 avstyrks därför.

Hiv/aids

Kontaktspårning

Motioner

I motion 1990/91:So424 av Rosa Östh m.fl. (c) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om

behovet av utvärdering av landstingens hiv- och aidsbekämpande

verksamhet (yrkande 2). Motionärerna anser att det vore

värdefullt för det fortsatta förebyggande arbetet i landstingen

om en utvärdering av genomförda verksamheter kunde göras.

I motion 1990/91:So448 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i

motionen om utvärdering av kontaktspårningen (yrkande 3).

Motionärerna anför att kontaktspårningen är ett av de viktigaste

vapnen i smittskyddsarbetet och den måste bedrivas intensivt och

på ett kompetent och förtroendegivande sätt.

Tidigare behandling

I betänkandet 1990/91:SoU5 behandlade utskottet senast

motioner om kontaktspårning. På s. 10--12 i betänkandet lämnas

en utförlig redogörelse för gällande bestämmelser, tidigare

behandling samt socialstyrelsens och Landstingsförbundets

uppföljningar.

Bestämmelser om smittspårning finns i 18 § smittskyddslagen

(1988:1472). Enligt dessa skall den behandlande läkaren

beträffande patienter som smittats av en samhällsfarlig sjukdom

genom att fråga den smittade försöka få veta av vad eller vem

han kan ha blivit smittad och vilka andra som kan ha blivit

smittade av samma smittkälla. Han skall också försöka få reda på

till vem den smittade kan ha fört smittan vidare.

I proposition 1988/89:5 med förslaget till den nya

smittskyddslagen framhölls särskilt smittspårningens centrala

betydelse när det gäller att förhindra utbredningen av

smittsamma sjukdomar. Ju snabbare och framgångsrikare

smittspridningen kan ske, desto bättre är förutsättningarna för

att förhindra vidare smittspridning. Det framhölls som naturligt

att de läkare som först kommer i kontakt med de smittade har ett

primärt ansvar för smittspårningen. Därför föreslogs också --

till skillnad mot vad som gällt enligt den gamla

smittskyddslagen -- införandet av en särskild bestämmelse i

lagen om skyldighet för läkare att bedriva smittspårning. Det

framhölls vidare i propositionen att det bör ankomma på

socialstyrelsen att ge vägledande riktlinjer för hur

smittspårning bör bedrivas. Beträffande de sexuellt överförbara

infektionerna hänvisade propositionen till den av

socialstyrelsen utarbetade skriften Kontaktspårning vid sexuellt

överförbara infektioner (Socialstyrelsen redovisar 1987:13). På

det regionala planet ansågs det vara en av smittskyddsläkarens

viktigaste uppgifter att se till att sådana arbetsmetoder

utarbetas och kommer till berörd personals kännedom.

Socialstyrelsen har också givit ut föreskrifter och allmänna

råd om tillämpningen av smittskyddslagen (SOSFS 1989:18),

där ett avsnitt om smittspårning ingår.

Utskottet behandlade i betänkandet SoU 1987/88:10

motionsyrkanden om bl.a. kontakt- eller smittspårning. Utskottet

framhöll att smittspårningen utgör ett viktigt led i

aidsbekämpningen och att den kunskap som den verksamheten ger

bör tillvaratas och analyseras. Samtidigt betonade utskottet att

ett effektivt smittspårningsarbete kräver att patienten känner

förtroende för den personal som skall utföra

smittspårningsarbetet. Utskottet anförde vidare att

kontaktspårning ställer stora krav på utbildad och erfaren

personal. Utskottet såg positivt på åtgärder som socialstyrelsen

vidtagit för att förstärka kunskaperna om bl.a. smittspårning.

och hänvisade till den ovan nämnda skriften från socialstyrelsen

Kontaktspårning vid sexuellt överförbara infektioner. Utskottet

underströk starkt vikten av att kontaktspårningen snarast byggs

ut.

I betänkandet 1988/89:SoU9, i vilket regeringens förslag

till ny smittskyddslag behandlades, hänvisade utskottet till de

ovan återgivna uttalandena i proposition 1988/89:5. Med

anledning av ett motionsyrkande uttalade utskottet att

smittspårning måste ske med stor varsamhet och med hänsyn till

de berördas integritet.

I betänkandet 1988/89:SoU21 behandlades på nytt ett

motionsyrkande om kontaktspårning. Utskottet erinrade om de

tidigare uttalandena om betydelsen av smittskyddsarbetet och

också om behovet av kunnig personal för detta arbete. Utskottet

konstaterade att den nya smittskyddslagen innebär en

förstärkning av smittskyddsorganisationen och ansåg det mot

denna bakgrund inte nödvändigt med någon åtgärd från riksdagens

sida med anledning av då aktuella motionsyrkanden.

Utskottet instämde i betänkandet 1990/91:SoU5 i motionärernas

uppfattning om betydelsen av smittspårning samt noterade att

utvärdering pågick. Med hänsyn därtill behövdes enligt utskottet

inte något initiativ från riksdagens sida. Motionen avstyrktes.

(Res. m.)

Pågående aktiviteter

För närvarande pågår utvärdering av Stockholms läns landstings

projekt Att förebygga aids samt Göteborgs kommuns projekt

Göteborg mot aids. Inom Stockholms läns landsting har drivits

ett ungdomsprojekt med anknytning till sex- och

samlevnadsundervisning samt ett invandrarprojekt. För de södra

landstingen pågår en utvärdering av informationsinsatserna kring

aids. Utvärdering görs inom sociologiska institutionen vid Lunds

universitet.

I februari 1991 presenterades en rapport, HIV finns inte bara

i Stockholm, från besök i 21 landsting av Aids-delegationen

och socialstyrelsen. I slutomdömet i rapporten sägs bl.a.

följande.

I den välorganiserade och i ett internationellt perspektiv

kraftigt utbyggda offentliga hälso- och sjukvården har vi unika

förutsättningar att förebygga smittspridning av HIV. Inom hälso-

och sjukvården finns en god beredskap att ge HIV-smittade

patienter ett gott medicinskt omhändertagande och ett

kvalificerat psykosocialt stöd. Frivilligorganisationerna kan ge

ett nödvändigt komplement till det psykosociala stödet och bidra

med värdefulla informations- och utbildningsinsatser.

Om smittspridningen av HIV fortsätter i samma låga takt som

under de senaste åren kommer den inte att ge upphov till några

kapacitetsproblem. Personalen inom hälso- och sjukvården är väl

utbildad för sin uppgift och kan ge HIV-smittade patienter en

god vård.

Det förebyggande arbetet i landstingen och primärkommunerna

inriktas i första hand på ungdomar och narkotikamissbrukare. Man

har svårare att nå ut till män som har sex med andra män.

Personer med särskilda riskbeteenden fångas upp på ett effektivt

sätt inom STD-vården och ungdomsmottagningarna. Det

förhållandevis stora antalet HIV-positiva asylsökande och

flyktingar gör att insatser på detta område blir särskilt

angelägna i framtiden.

I april 1991 hölls ett seminarium om hivepidemiologi. I en

skriftlig sammanfattning nämns bl.a. att det

kontaktspårningsprojekt som startade år 1989 planerades pågå

till sommaren 1991. En rapport är under utarbetande och skall

distribueras till Landstingen. Aids-delegationen planerar en

fördjupad utbildning för personal som arbetar med

kontaktspårning.

Sjukvård för hivsmittade

Motioner

I motion 1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om hur sjukvården

för de hivsmittade bör vara utformad (yrkande 9).

Motionärerna anser att det kring varje hivsmittad bör finnas ett

vårdteam. Utöver kontinuerlig kontakt med läkare måste de

smittade även erbjudas psykosocialt stöd. I många fall behövs

rådgivning även för de anhöriga. För barn med hiv är det viktigt

att det skapas beredskap för att ta hand om dem och deras

föräldrar, särskilt när deras föräldrar börjar bli sjuka.

I motion 1990/91:So417 av Ulla Tillander (c) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om utbildning för sjukvårds-

och socialtjänstpersonal som kommer i kontakt med hiv

(yrkande 2). Nämnda personalgrupper vilka kommer i

kontakt med hiv måste få tillfälle att bearbeta sina tankar och

kunskaper eftersom hiv har laddats med mycket känsliga frågor.

Dessa medför att kunskap om hur viruset fungerar inte räcker.

Pågående arbete

Inom socialstyrelsen pågår arbete med en rapport om

hiv/aids i sjukvården. Denna rapport är en uppföljning av

socialstyrelsens rapport 1988:6 i samma ämne. Den nya rapporten

beräknas utkomma i slutet av november och behandla bl.a. frågor

om hiv/aids medicinska följder, vården av patienterna

(personalfrågor, attitydfrågor, psykologiskt stöd) samvård med

t.ex. infektions- och psykiatriska kliniker samt resurserna i

stort i sjukvården.

Behandling hos privatpraktiserande läkare

Motion

I motion 1990/91:So448 av Sten Svensson m.fl. (m)

hemställs att riksdagen beslutar om sådan ändring av

smittskyddslagen att såväl konsultation som behandling vid

samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för patienten oavsett

om denne vänder sig till den offentliga sjukvården eller

försäkringsansluten privatpraktiserande läkare (yrkande 4).

Tidigare behandling

Frågan om kostnadsfri behandling hos privatpraktiserade läkare

har behandlats tidigare. I betänkandet 1990/91:SoU5 (s.

12--13) anförde utskottet följande.

I proposition 1988/89:5 med förslag till den nya

smittskyddslagen framhölls att det är av utomordentligt stor

betydelse för smittskyddet att man i så stor utsträckning som

möjligt underlättar för den enskilde att ta kontakt med hälso-

och sjukvården. Enligt propositionen borde därför alla

sjukvårdsbesök inom den landstingskommunala vården, som görs med

anledning av en samhällsfarlig sjukdom, vara gratis för den

enskilde. Detta bör, framhölls det i propositionen, gälla både

den undersökning och utredning som görs för att fastställa om en

sådan sjukdom föreligger och den efterföljande vård och

behandling som sjukdomen kräver. Det förhållandet att vård och

behandling skall vara gratis för patienten ansågs i

propositionen inte utgöra något hinder mot att göra

kostnadsavdrag på utgående sjukpenning vid sluten sjukhusvård.

För den som väljer att vända sig till privatpraktiserande läkare

vid misstanke om en samhällsfarlig sjukdom föreslogs i

propositionen att besök för att utreda om en samhällsfarlig

sjukdom föreligger skall vara gratis, medan patientavgift skall

erläggas vid besök för vård eller behandling.

Vid sin behandling av förslaget till ny smittskyddslag

behandlade utskottet ett liknande motionsyrkande som det nu

aktuella. Utskottet hänvisade därvid (1988/89:SoU9 s.

13--14) till uttalandena i propositionen. Utskottet delade

uppfattningen att det är av grundläggande betydelse för ett

fungerande smittskydd att var och en som smittats av en

samhällsfarlig sjukdom söker läkare för undersökning, och att

kontakterna med sjukvården därför måste underlättas så mycket

som möjligt. Att göra besöken inom den landstingskommunala

sjukvården gratis för patienten ansågs utgöra en väg till detta

mål. Det ansågs likaså värdefullt att besök hos

privatpraktiserande läkare för att utreda om en samhällsfarlig

sjukdom föreligger är gratis. När det gäller vård och behandling

delade utskottet den uppfattning som framfördes i propositionen

att patientavgift bör erläggas om denna ges av en

privatpraktiserande läkare. Med det anförda avstyrkte utskottet

det då aktuella motionsyrkandet.

Vid sin behandling av en liknande motion förra hösten fann

utskottet inte någon anledning att ändra sin inställning i

frågan. Motionen avstyrktes därför. (Res. m.)

Rutinmässig testning

Motion

I motion 1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om att hivtestning i

ökande utsträckning bör införas mer rutinmässigt i hälso- och

sjukvården dels för patienternas skull, dels med tanke på de

risker personalen kan utsättas för. Testning bör införas som

frivilligrutin vid olika hälsoundersökningar och behandlingar.

Gravida och personer tillhörande olika riskgrupper bör erbjudas

sådan frivillig testning, (yrkande 8). Vidare begärs ett

tillkännagivande om hivtestning av invandrare (yrkande 7).

Motionärerna menar att det är viktigt att rutiner utvecklas för

hivtestning vid invandrarverkets flyktingmottagningar med tanke

på smittans spridning internationellt. Asylsökande flyktingar

bör erbjudas hivtest som en naturlig del av hälsokontrollen

oavsett från vilket ursprungsland man kommer. Även

anknytningsfallen och de gäststuderande bör erbjudas testning i

samband med läkarundersökning.

Samma motionärer begär ett tillkännagivande till regeringen om

möjlighet till anonymitet vid hivtestning (yrkande 6).

Fullt anonym testning bör kunna utföras för den som så önskar.

Bakgrund

Rutinmässig testning i ordets rätta bemärkelse förekommer inte

i dag.

Alla gravida erbjuds testning. Såvitt gäller andra grupper kan

följande sägas. Socialstyrelsen och invandrarverket

erbjuder alla asylsökande hälsoundersökning som innefattar många

sjukdomar inklusive hiv/aidstest. 90--95 % accepterar en sådan

undersökning. Sedan årsskiftet 1991 erbjuds också alla

anknytningsfall till flyktingar i Sverige liknande undersökning.

Det finns också planer på att utländska gästforskare och

studenter skall erbjudas sådan undersökning. Studenterna, ca

1 000 nyanlända varje år, är relativt lätta att nå via

studenthälsovården. Forskare som stannar kort tid i Sverige är

däremot svåra att nå.

Tidigare behandling

Frågan om anonymitet vid hivtestning har behandlats av

utskottet vid upprepade tillfällen. I betänkandet 1988/89:SoU9

ges en utförlig redovisning av såväl reglerna i

patientjournallagen (1985:562) och förordningen (1986:198) om

provtagning för infektion av hiv som utskottets tidigare

ställningstaganden i anonymitetsfrågan. Utskottet vidhöll sin

tidigare uppfattning att en fullständig anonymitet vid hivtest

skulle rubba grunderna för smittskyddslagens tillämpning. Enligt

utskottets uppfattning skulle det bli mycket svårt att försvara

en lagstiftning som innehåller möjligheter till ibland

synnerligen ingripande tvångsåtgärder, om samhället samtidigt

ger patienter möjlighet att vara anonyma även efter ett positivt

test och därigenom undandra sig lagens åtgärder. I betänkandena

1989/90:SoU21 och 1990/91:SoU5 vidhöll utskottet denna

inställning. (Res. fp, v och mp i senaste betänkandet.)

Sprututbytesprogram

Motioner

I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om att ett

sprututbytesprogram snarast etableras (yrkande 8). För att

hiv inte skall spridas via sprutor bör använda sprutor i

kontrollerade former kunna bytas ut mot nya. Motionärerna anför

att erfarenheten av väl kontrollerade sprututbytesprogram visar

att man på den vägen kan nå tidigare inte kända missbrukare och

erbjuda dem hiv-test och narkomanvård.

I motion 1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande om vad som anförs i motionen om

omprövning av sprututbytesprogrammet (yrkande 4).

Motionärerna anser övervägande skäl tala för program där

narkomaner får tillgång till rena sprutor och spetsar. Mot

bakgrund av vunna erfarenheter bör infektionsklinikerna omgående

införa sprututbytesprogram i enlighet med den modell som används

i Malmö och Lund, dvs. inom en medicinsk ram med stöd av den

lokala socialtjänsten och sjukvårdshuvudmannen i området.

I motion 1990/91:So525 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen angående vad som

anförts i motionen om tillstånd till sprututbytesprogram i

Stockholm (yrkande 3). Motionärerna anser att narkomaner

skall ha möjlighet att byta nya sprutor och spetsar mot rena

verktyg. Detta skall ske under strikt kontroll och göras på

vårdinrättning i nära samarbete med narkomanvården.

I motion 1990/91:So424 av Rosa Öst m.fl. (c) begärs

tillkännagivanden till regeringen om vad som anförs i motionen

om utdelandet av fria sprutor (yrkande 5) samt behovet av

utvärdering och eventuell lagändring vad gäller fria sprutor

(yrkande 6). Motionärerna anför att det är uttryck för en

dubbelmoral som är svår att försvara när en infektionsläkare

tillhandahåller sprutor till en patient med motivet att det kan

förhindra smitta men samtidigt hävdar att det inte är hans sak

att känna ansvar för att komma till rätta med patientens

narkomani.

Tidigare behandling

I betänkandet 1990/91:SoU5 (s. 18--20) lämnade utskottet

en omfattande redogörelse för försöksverksamheten inom hälso-

och sjukvården med utdelning av rena sprutor och kanyler till

narkotikamissbrukare. Därefter anförde utskottet.

Utskottet gör nu samma bedömning som tidigare att utbyte av

sprutor och kanyler endast får förekomma i samband med en noga

kontrollerad försöksverksamhet, som har till syfte att söka

vetenskapligt stöd för metodens värde i kampen mot aids.

Utskottet vidhåller också sin tidigare uppfattning om

förutsättningarna för en sådan försöksverksamhet, bl.a. att

försöksverksamheten inte får göras mer omfattande än vad som är

absolut nödvändigt för att tillgodose kraven på vetenskaplighet.

Utskottet förutsätter liksom tidigare att regeringen eller

socialstyrelsen skyndsamt vidtar åtgärder eller att regeringen

återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder som kan

stoppa utbytesverksamheten, om det visar sig att utbyte sker

utanför den speciella försöksverksamheten. Utskottets

ställningstagande innebär att utskottet inte är berett att

ompröva förutsättningarna för sprututbytesprogrammet.

(Res. av fp samt av m betr. motivering.)

Till utskottet har under våren 1991 kommit en skrivelse från

Läkare mot aids. I skrivelsen föreslås att sprututbytesprogram

med individuell rådgivning byggs ut vid infektionsklinikerna

över landet, om möjligt i samarbete med socialtjänsten.

Medicinska forskningsrådet har i ett nyligen avgivet

yttrande till socialstyrelsen lämnat synpunkter angående

utvärderingen av hivpreventionsprojekten i Lund och Malmö

(sprututbytesprojekt). Bl.a. anser forskningsrådet att vissa

närmare beskriva kompletteringar i projektplanen kan övervägas

för att öka undersökningens vetenskapliga värde. Rådet anser

sammanfattningsvis att flera av de synpunkter som rådet framför

i yttrandet måste beaktas och rimliga kompletteringar måste ske

innan frågan om studiens genomförande och dess finansiering tas

upp till behandling.

Socialstyrelsen har ännu inte bemött yttrandet.

Metadon

Motioner

I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i

motionen om metadonbehandling (yrkande 7). För att hejda

hivepidemin är det enligt motionärerna av yttersta vikt att i

första hand narkotikamissbruket bekämpas. Om detta ej lyckas bör

metadonbehandling kunna lämnas i medicinskt kontrollerade

former. Alltför många narkomaner står i dag i kö för

metadonbehandling och många avlider i väntan på denna

behandling. En snabb utbyggnad av ytterligare metadonprogram som

svarar mot behoven är därför enligt motionärerna angelägen.

I motion 1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om att resurserna

för metadonbehandling är otillräckliga (yrkande 3). En snabb

utbyggnad av möjligheterna till metadonbehandling som svarar mot

behoven är därför angelägen. I motionen hemställs vidare att

riksdagen skall besluta att undanröja den maximering av antalet

metadonpatienter till 450 personer som föregående riksmöte

fastställde (yrkande 2). Motionärerna anser att det

medicinskt sett är oetiskt att sätta sådana gränser för

livräddande behandling. I motion 1990/91:So525 av Ylva

Annerstedt m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om borttagande av det tak som regeringen satt för hur

många narkomaner som får gå igenom behandlingen (yrkande 4).

Metadonbehandling för narkomaner i främst öppenvård måste enligt

motionärerna utökas.

I motion 1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om hjälp till de

prostituerade (yrkande 5). Motionärerna pekar på att hiv i

likhet med övriga sexuellt överförbara sjukdomar sprids genom

prostituerade.

Bakgrund

I metadonverksamheten i Stockholm finns det sex

öppenvårdsteam, en vårdavdelning, ett inackorderingshem och två

behandlingshem i funktion. Verksamheten har 240--250 patienter

och under det senaste året har en till två patienter i veckan

tagits in i programmet. Ungefär hälften av patienterna är

hivsmittade och över hälften av dessa har en allmän påverkan

eller nedsatta laboratoriemarkörer på hivrelaterade sjukdomar.

Behandlingen bedrivs dels i form av noggrann kontroll av

pågående missbruk och sidomissbruk, dels i form av intensivt

personligt stöd, dels i form av sociala insatser, dels i form av

psykologiska insatser. De tidigare långa väntetiderna har enligt

uppgift kunnat avskaffas och väntetiderna har rört sig om någon

till några veckor till ett par månader beroende på

angelägenhetsgrad.

Tidigare behandling

I betänkandet 1990/91:SoU5 (s. 16--17) redovisade

utskottet följande i samband med sin behandling av liknande

motionsyrkanden.

Utskottet behandlade i betänkandet SoU 1987/88:10 ett

motionsyrkande om att det inte borde fastställas något högsta

antal för de missbrukare som får metadonbehandling. I

betänkandet redovisades det program för metadonbehandling för

opiatmissbrukare som sedan en längre tid funnits vid Ulleråkers

sjukhus i Uppsala. Utskottet redovisade också att

socialstyrelsen efter utvärdering beslutat att utvidga

metadonprogrammet till tre områden (Uppsala, Stockholm och Lund)

och till att omfatta högst 300 patienter.

-- -- --

I det nämnda betänkandet anförde utskottet följande (s. 22):

HIV-situationen kräver en offensiv narkomanvård. Målet för

narkomanvården är drogfrihet, och vården skall i huvudsak vara

drogfri. För vissa långvarigt intravenösa heroinmissbrukare kan

emellertid målsättningen med fullständig drogfrihet och drogfri

vård vara svår att uppnå. Risken att genom infekterade

injektionsverktyg bli HIV-smittad utgör en stor fara för de

intravenösa missbrukarna. Erfarenheterna nationellt och

internationellt har också visat att HIV-smittan sprids mycket

snabbt i denna grupp.

Det finns mot denna bakgrund skäl som talar för en utökning av

det högsta antal missbrukare som kan få metadonbehandling från

150 till 300 personer. Det är dock angeläget att urvalet av

klienter sker med stor restriktivitet och att de kriterier och

riktlinjer som utvecklats i Ulleråkersprogrammet följs.

Utvidgningen får inte heller uppfattas som en principiell

förändring av narkomanvården, vilken enligt utskottets mening

fortfarande måste ha drogfrihet som ett självklart mål. Inte

minst på grund härav anser utskottet det nödvändigt att sätta en

övre gräns för verksamhetens omfattning. Utskottet vill också

framhålla att socialstyrelsen noga måste följa verksamheten och

regelbundet redovisa metadonprogrammets utveckling.

Med det anförda avstyrkte utskottet det då aktuella

motionsyrkandet.

Utskottet återkom till frågan i betänkandet 1988/89:SoU21.

Därvid konstaterade utskottet att det efter socialstyrelsens

beslut att utöka antalet platser för metadonbehandling av

narkomaner kommit till stånd en verksamhet med utdelning av

metadon i Stockholm. Det noterades att den praktiska

verksamheten mera än i Uppsala kommit att inriktas på behandling

i öppen vård. Enligt vad som dittills rapporterats ingick vid

den tidpunkten 200 personer i metadonprogrammet. På väntelista

stod då ytterligare 200 personer. Vid den tidpunkten tog man in

tre--sex nya patienter per månad i programmet. Enligt vad

utskottet erfarit var det dock inte det tak som satts till högst

300 personer som utgjorde det största hindret mot att antas till

metadonbehandling utan bristen på utbildad personal. Utskottet

hänvisade till utskottets tidigare uttalanden om att urvalet av

klienter för behandling med metadon måste ske med stor

restriktivitet och att de kriterier och riktlinjer som

utvecklats i Ulleråkersprogrammet måste följas. Utskottet

framhöll också att socialstyrelsen noga måste följa verksamheten

och regelbundet redovisa metadonprogrammets utveckling.

Vad gällde kraven på att taket för antalet metadonpatienter på

300 personer skall undanröjas vidhöll utskottet sin tidigare

inställning. Det betonades att det inte är den maximering som

satts för programmet som utgör det huvudsakliga hindret mot att

de som väntar på att bli antagna för metadonbehandling ännu inte

kunna få den avsedda behandlingen. Utskottet såg därför inte

något skäl att ändra sin tidigare inställning i denna del. Det

då aktuella motionsyrkandet avstyrktes. (Reservation fp)

Socialstyrelsen beslutade efter rekommendation av bl.a.

aids-delegationen den 15 juni 1990 att maximiantalet

metadonpatienter skulle höjas från 300 till 450. Styrelsen har

också utarbetat reviderade föreskrifter för metadonbehandling

(SOSFS(M) 1990:16). De nya föreskrifterna tillämpas fr.o.m. den

1 oktober 1990.

I augusti 1990 var 220 personer antagna för metadonbehandling

i Stockholm. Under våren 1990 togs 10--12 patienter in varje

månad. Under sommaren har dessutom ett antal patienter, som

ställts in på metadonbehandling vid Ulleråkers sjukhus i

Uppsala, förts över till Stockholm för fortsatt behandling där.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet konstaterar att socialstyrelsen, efter

rekommendation av bl.a. aids-delegationen, beslutat höja

maximiantalet metadonpatienter. Styrelsen har också givit ut nya

föreskrifter för metadonbehandling. Utskottet noterar även att

antalet personer som är antagna för metadonbehandling i

Stockholm ökat. De aktuella motionsyrkandena bör mot denna

bakgrund anses tillgodosedda enligt utskottet.

Motionerna avstyrktes.

I utskottets kommande betänkande 1991/92:SoU2 om

socialtjänsten behandlas motioner beträffande insatser för

prostituerade.

Statlig ersättning till transfusionssmittade

Motion

I motion 1990/91:So 448 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om statlig ersättning till

transfusionssmittade (yrkande 5). Motionärerna anser att de

nya ersättningsreglerna inte kan anses tillräckliga utan

regeringen bör lägga fram förslag till statlig ersättning till

transfusionssmittade hivpatienter.

Bakgrund

I februari 1991 beslutade den förra regeringen att de som

hivsmittats inom hälso- och sjukvården skulle få 100 000 kr. var

som ett engångsbelopp. Samtidigt beslutade patient- och

läkemedelsförsäkringarna att betala ut lika mycket. Var och en

som smittats får därmed 200 000 kr. i ersättning utöver

skadestånd som har betalats ut.

Kommittén om ideell skada har nyligen avgivit ett

delbetänkande SOU 1991:34 HIV-smittade -- ersättning för ideell

skada. I betänkandet behandlas frågan om vilken ersättning för

ideell skada som de som har smittats av hiv genom en

skadeståndsgrundande handling kan anses berättigade till enligt

nuvarande skadeståndsrättsliga principer. Betänkandet har inte

remissbehandlats.

Tidigare behandling

I utskottets betänkanden 1988/89:SoU21 (s. 39--40) och

1989/90:SoU17 (s. 47) har uttalats att det är angeläget

att det finns en väl fungerande stödverksamhet för de människor

som drabbats av hivsmitta genom blodprodukter samt att de på

allt sätt får samhällets stöd.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar inledningsvis att vissa åtgärder har

vidtagits av ansvariga myndigheter på de områden som berörs i

motionerna. Exempelvis är en rapport om

kontaktspårningsprojektet under utarbetande. Utvärdering pågår

också av andra projekt i Stockholm och Göteborg. Socialstyrelsen

presenterar inom kort en rapport om sjukvård för

hiv/aidspatienter. Alla asylsökande och anknytningsfall till

flyktingar erbjuds numera hiv/aidstest i samband med

hälsoundersökning. Beslut har fattats om att utbetala

ersättningar till transfusionssmittade.

Utskottet förutsätter att den nya regeringen noga följer

arbetet med sprututbytesprogram och metadonbehandling.

I regeringsförklaringen har den nya regeringen förutskickat

olika åtgärder för att komma till rätta med

narkotikabrottsligheten och narkotikamissbruket. Mot denna

bakgrund bör riksdagen enligt utskottets mening inte nu göra

några uttalanden i dessa frågor.

Utskottet avstyrker därmed motionerna So336 (fp) yrkandena 7

och 8, So417 (c) yrkande 2, So420 (fp) yrkandena 2--9, So424

(c) yrkandena 2, 5 och 6, So448 (m) yrkandena 3--5 och So525

(fp) yrkandena 3 och 4.

Behörighetsfrågor

Legitimation för naprapater

Motioner

I motion 1990/91:So453 av Per Stenmarck m.fl. (m)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om legitimation för naprapater.

Motionärerna framhåller att naprapaterna i dag utgör en mycket

stor resurs för många människor. Behandlingen är tillgänglig för

alla och utbildade naprapater finns redan i dag med god

geografisk utbredning över hela Sverige.

Liknande motionsyrkanden finns också i motionerna

1990/91:So422 av Karin Falkmer och Birgit Henriksson (båda m),

1990/91:So415 av Hugo Bergdahl och Sigge Godin (båda fp),

1990/91:So524 av Görel Thurdin (c) yrkande 3, 1990/91:So445 av

Ove Karlsson m.fl. (s) samt 1990/91:So410 av Bengt

Silfverstrand och Birthe Sörestedt (båda s).

I motion 1990/91:So519 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m)

hemställs att riksdagen beslutar att Doctors of Naprapathy skall

erhålla legitimation för utövande av sitt yrke inom hälso- och

sjukvård. Motionärerna hävdar att utbildningen är av hög

kvalitet med bl.a. legitimerade läkare som lärare och äger rum

vid Högskolan för naprapati i Stockholm.

Liknande motionsyrkanden finns i motionerna 1990/91:So407 av

Martin Olsson och Birger Andersson (båda c) samt i motion

1990/91:So478 av Hans Nyhage (m).

I motion 1990/91:So518 av Jan Jennehag och Gudrun Schyman

(båda v) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att

socialstyrelsen får i uppdrag att ta fram vetenskaplig

dokumentation om naprapaternas arbete. Motionärerna anser att

dokumentationen i fråga skall tjäna som underlag för

ställningstagandet till legitimation.

I motion 1990/91:So450 av Anita Stenberg och Ragnhild

Pohanka (båda mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen

om att underlag för att ge naprapater legitimation framläggs

inom ett år.

Tidigare behandling

I sitt betänkande 1989/90:SoU24 (s. 37 f.) uttalade

utskottet bl.a. följande.

Frågan om legitimation av naprapater har behandlats av

utskottet vid flera tillfällen tidigare. Vid den senaste

behandlingen -- i samband med behandlingen av propositionen om

legitimation för vissa kiropraktorer (1988/89:SoU23) --

hänvisade utskottet till alternativmedicinkommitténs pågående

arbete med bl.a. frågor om naprapaternas ställning. Utskottet

ansåg det positivt att yrkesgruppen naprapater kommer att få en

noggrann genomlysning. Utskottet instämde i bedömningen att det

inom naprapatin bedrivs ett seriöst arbete. Utskottet uttalade

att regeringen, så snart det föreligger ett tillräckligt

underlag för ett ställningstagande beträffande naprapaterna, bör

pröva frågan om deras legitimation. Vad utskottet anförde om

naprapaternas ställning beslutade riksdagen sedermera att som

sin mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:295).

Alternativmedicinkommittén överlämnade i oktober 1989 sitt

slutbetänkande (SOU 1989:60) Alternativmedicin 1 --

Huvudbetänkande från alternativmedicinkommittén till

regeringen. I betänkandet behandlas bl.a. frågan om legitimation

för naprapater och andra grupper. Kommittén understryker att

lagstiftningens kriterier för legitimation av nya grupper är

uttalat restriktiva. Legitimationens huvudfunktioner är att vara

en garanti för en viss kunskapsnivå och för sådana personliga

egenskaper hos yrkesutövaren att denne är förtjänt av

allmänhetens och myndigheternas förtroende. Dessutom skall

legitimationen fylla ett väsentligt informationsbehov, som en

sorts "varudeklaration", gentemot allmänheten, myndigheterna och

sjukvårdshuvudmännen. Legitimationen anses också böra

förbehållas grupper, som har en självständig yrkesfunktion med

kvalificerade arbetsuppgifter och ett särskilt ansvar för

patienternas säkerhet i vården. Slutligen bör krävas att gruppen

byggt upp ett förtroende samt vunnit ett visst mått av kliniskt

och vetenskapligt erkännande. Alternativmedicinkommittén anser

att naprapaternas förutsättningar på flera av dessa punkter

skiljer sig från kiropraktorernas. Kommittén påpekar vidare att

naprapaterna internationellt är en nästan okänd grupp och

följaktligen inte heller kommit i fråga för legitimation i något

annat land. Därför anser kommittén att det f.n. inte föreligger

förutsättningar för legitimation för naprapater. Då emellertid

naprapaterna har en lång utbildning och deras kunskaper och

kompetens är allmänt vitsordad förordar kommittén att regeringen

prövar frågan om deras legitimation när naprapaterna kan uppvisa

studier som konfirmerar effekten av deras metoder.

Utskottet gör nu följande bedömning.

Utskottet erinrar om vad utskottet uttalade förra året om att

regeringen, så snart det föreligger ett tillräckligt underlag

för ett ställningstagande beträffande naprapaterna, bör pröva

frågan om deras legitimation. Utskottet kan vidare konstatera

att alternativmedicinkommittén nu lagt fram sitt slutbetänkande

i vilket bl.a. frågan om legitimation av naprapater behandlas.

Remissbehandlingen och beredningen av förslaget i

regeringskansliet bör enligt utskottet avvaktas.

Alternativmedicinkommitténs förslag har därefter

remissbehandlats och övervägs nu i regeringskansliet.

Legitimation för dietister

Motion

I motion 1990/91:So429 av Gullan Lindblad (m) hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

dietister med kvalificerad högskoleutbildning bör erhålla

legitimation som skydd för sin yrkestitel. Liknande

motionsyrkanden finns också i motionerna 1990/91:So431 av

Karin Falkmer (m), 1990/91:So438 av Ingrid Hasselström Nyvall

(fp) samt 1990/91:So505 av Eivor Husing m.fl. (s).

Tidigare behandling

Utskottet behandlade i betänkandet 1989/90:SoU11 frågan om

legitimation för dietister. Därvid redovisades utförligt

gällande bestämmelser enligt lagen (1984:542) om behörighet att

utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. (behörighetslagen).

Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om kompetensbevis (t.ex.

legitimation), behörighetskrav för att utöva yrke och skydd för

yrkestitel och yrkesbeteckning. Inför behandlingen hade

utskottet inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen,

Landstingsförbundet och Dietisternas riksförbund.

Remissyttrandena refereras utförligt i utskottsbetänkandet.

Utskottet gjorde därefter följande bedömning (s. 5 f.).

Utskottet delar den inställning som kommer till uttryck i

propositionen om lag om behörighet att utöva yrke inom hälso-

och sjukvården m.m. att man överhuvudtaget bör vara försiktig,

när det gäller att statligt reglera områden där flertalet

yrkesutövare är anställda av sjukvårdshuvudmännen.

Legitimationen -- och möjligheten till återkallelse av denna --

har, enligt utskottets mening, ett särskilt värde som

information till patienter som vänder sig till enskilt verksamma

yrkesutövare. Utskottet anser att betydande restriktivitet bör

iakttas, när det gäller att införa legitimation för nya

yrkesgrupper.

Utskottet är således av den uppfattningen att dietisterna,

vilka huvudsakligen är verksamma inom den landstingskommunala

hälso- och sjukvården, inte bör komma i fråga för legitimation.

Med hänvisning till vad som anförts avstyrkte utskottet den då

aktuella motionen. Riksdagen följde utskottet (rskr.

1989/90:37).

Även i betänkandet 1989/90:SoU24 behandlades samma fråga.

Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning och avstyrkte de då

aktuella motionerna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 313).

Användandet av titeln psykolog

Motion

I motion 1990/91:So404 av Barbro Sandberg (fp) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen

om användandet av titeln psykolog. Motionärerna anser att för

att yrkesmässigt kalla sig psykolog bör krävas en psykologexamen

från högskolan. Andra kategorier, t.ex. vittnespsykologer som

kanske inte har en fullständig examen utan endast vissa enskilda

kurser, skall inte tillåtas använda titeln psykolog.

Tidigare behandling

I betänkandet 1989/90:SoU11 behandlade utskottet senast

frågan om skydd för bl.a. yrkestiteln psykolog. Utskottet gjorde

följande bedömning.

Enligt gällande bestämmelser föreligger inte något hinder för

den som saknar utbildning att kalla sig psykolog eller

psykoterapeut. Detta innebär, enligt utskottets uppfattning, en

betydande risk för att människor med psykiska problem kan

utsättas för utredning och behandling av personer utan

tillräcklig utbildning och erfarenhet med allvarliga olägenheter

som följd.

En enskild person, som söker hjälp för psykiska besvär, har

ofta inte tillräcklig kunskap om vilka krav som bör ställas på

en psykolog eller psykoterapeut.

Utskottet anser att det finns skäl att ge även själva

yrkesbeteckningarna psykolog och psykoterapeut ett

straffrättsligt skydd.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till

känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 37).

Uppföljande arbete

Regeringen uppdrog åt socialstyrelsen att överväga en

lämplig utformning av ett straffrättsligt skydd för bl.a.

yrkesbeteckningen psykolog samt i anslutning till detta belysa

konsekvenserna av ett införande av en lagreglering av

yrkesbeteckningen.

Socialstyrelsen redovisade sitt uppdrag till

socialdepartementet i januari 1991. Styrelsen anser

sammanfattningsvis att det finns sakliga skäl att införa skydd

för såvitt nu är i fråga yrkesbeteckningen psykolog.

Socialstyrelsens förslag har remissbehandlats och beredning

pågår i regeringskansliet.

Legitimation för socionomer

Motion

I motion 1990/91:So318 av Ulla Pettersson m.fl. (s) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i

motionen om legitimering av socionomer. Legitimationen är avsedd

som en garanti av kvalitativ miniminivå för professionellt

socialt arbete. Motionärerna anknyter till de senaste årens

debatt om socialtjänsten och socialarbetarna, vilken

aktualiserats av ett antal uppmärksammade och i några fall djupt

tragiska händelser. Debatten har, enligt motionärerna,

tydliggjort svårigheterna i det sociala arbetet och de följder

missbedömningar kan få men också visat hur lätt det är att

utpeka en hel arbetsgrupp som syndabockar.

Utredningar

I direktiven (dir. 1991:50) till den nyligen tillkallade

parlamentariska kommittén, vilken skall göra en allmän översyn

av socialtjänstlagen (1980:620), nämns under rubriken

Övriga frågor bl.a. att kommittén bör förbereda en kommande

översyn av socionomutbildningen bl.a. mot bakgrund av att den är

utsatt för stark kritik från såväl kommuner i deras egenskap av

arbetsgivare som från de fackliga organisationerna.

Tillsynsutredningen har i betänkandet (SOU 1991:63)

Tillsynen över hälso- och sjukvården något berört personalen i

socialtjänsten (s. 144 f.). Utredningen är dock för sin del inte

beredd att föreslå att personalen inom socialtjänsten i all sin

yrkesutövning bör omfattas av tillsynslagen. Som skäl därtill

framhåller utredningen att socialtjänsten till övervägande del

innefattar aktiviteter som inte är att beteckna som hälso- och

sjukvård. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Återkallelse av läkarlegitimation

Motion

I motion 1990/91:So467 av Gunilla André m.fl. (c, s, m, fp,

v, mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som

anförts i motionen om översyn av lagstiftningen om återkallelse

av läkarlegitimation. Motionärerna pekar på att läkares

handlande även utanför tjänsten kan föranleda återkallelse av

legitimation. Motionärerna anser att ett så allvarligt ingrepp

som att frånta en läkare legitimation måste kräva mycket starka

skäl, men det får inte leda till att läkare som människor inte

kan ha något förtroende för, eller till och med känner rädsla

inför, får ha kvar sin legitimation.

Bakgrund

Reglerna om återkallelse av legitimation finns i

tillsynslagens 15 §. Legitimationen kan återkallas om den

legitimerade

1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på

annat sätt visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket,

2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte

kan utöva yrket tillfredsställande,

3. begär att legitimationen skall återkallas och hinder mot

återkallelse inte föreligger från allmän synpunkt.

Den s.k. tillsynsutredningen har i augusti 1991 överlämnat

sitt betänkande Tillsynen över hälso- och sjukvård (SOU

1991:63). I betänkandet berörs bl.a. återkallelse av

legitimation, och legitimerades handlande utanför

yrkesutövningen behandlas särskilt på s. 236--237. Utredningen

anför följande.

Eftersom ett beslut om interimistisk återkallelse av

legitimation kan leda till ett beslut om definitiv återkallelse

måste de möjliga orsakerna till återkallelsen vara desamma.

Tillsynsutredningen erinrar därför om hur lagstiftaren enligt

specialmotiveringen i prop. 1978/79:220 tänkt sig att reglerna i

15 § första stycket tillsynslagen bör tolkas.

Att någon visat sig uppenbart olämplig för yrket är den

övergripande bestämningen. Den legitimerade kan ha ådagalagt

sådan olämplighet genom grov oskicklighet i yrket, t.ex. genom

att ha begått ett allvarligt misstag eller gjort sig skyldig

till flera förseelser av mindre allvarlig art. I det sistnämnda

fallet blir alltså summan av de mindre fallen = ett allvarligt

fel = grov oskicklighet = ådagalagd uppenbar olämplighet för

yrket.

De nyssnämnda situationerna tar som sagt sikte på den

legitimerades handlande i yrkesutövningen. Men även i sitt

handlande utanför yrkesutövningen kan den legitimerade förfara

på sådant sätt att han bedöms som uppenbart olämplig för yrket.

I och för sig kan det vara fråga om en läkare, tandläkare,

sjuksköterska etc., mot vilken ingen som helst anmärkning kan

riktas för brister i hans eller hennes handlande i egenskap av

läkare, tandläkare, sjuksköterska etc. men som förfarit på

sådant sätt utanför tjänsten, att vederbörande därigenom

undergrävt den tillit allmänheten har rätt att hysa till en

legitimerad yrkesutövare. Som exempel anges i propositionen

ett allvarligt brott mot annans hälsa. Emellertid får man härav

inte föranledas att tro, att om den legitimerade begått ett

sådant brott eller gjort sig skyldig till annat förfarande som

medfört allvarligt men för tredje man, så skulle saken därmed

vara klar, dvs. legitimationen återkallas. I propositionen

rekommenderas ett mer nyanserat synsätt. Där sägs:

"Förhållandena i det enskilda fallet måste bli avgörande och det

krävs en samlad bedömning av alla de faktorer som inverkar på

lämplighetsprövningen. Det torde endast i undantagsfall bli

aktuellt att ett handlande utom yrkesutövningen medför

återkallelse enligt denna punkt. Ett olämpligt uppträdande utom

yrkesutövningen kan emellertid, liksom händelser som inträffar i

denna, tyda på att återkallelse enligt andra punkten bör komma i

fråga", dvs. att den legitimerade på grund av sjukdom eller

liknande omständighet inte kan utöva yrket tillfredsställande.

Tillsynsutredningen ifrågasätter inte detta synsätt men vill

betona vikten av att patienter skall kunna känna fullt

förtroende, när de vänder sig till och söker hjälp hos

legitimerade yrkesutövare. Ett sådant förtroendeförhållande har

med rätta alltid betraktats som en av grundpelarna i t.ex.

relationen läkare--patient. Det måste anses allvarligt om detta

förhållande rubbas.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Allmänna råd om kiropraktorers verksamhet

Motion

I motion 1990/91:So401 av Mona Saint Cyr (m) hemställs att

riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag

att snarast verkställa beslutet om utarbetandet av allmänna råd

i enlighet med riksdagsbeslutet 1989 om legitimation av

kiropraktorer. Motionärerna syftar på allmänna råd som skall

vara vägledande för vårdavtal som i sin tur är villkoret för att

patienten skall kunna få ersättning för behandling hos

kiropraktor.

Tidigare behandling

Fråga om ersättning från den allmänna försäkringen för

legitimerade kiropraktorer behandlades i utskottets betänkande

1989/90:SoU24 (s. 35). Utskottet anförde bl.a. följande.

Frågan om remissrätt för kiropraktorer har visst samband med

frågan om kiropraktorernas inordnande i sjukförsäkringssystemet.

Alternativmedicinkommittén föreslog att kiropraktorerna skulle

anslutas till den allmänna försäkringen genom upprättande av

vårdavtal med sjukvårdshuvudman. När det gällde remissrätten

konstaterade kommittén att kiropraktorernas

differentialdiagnostiska kunskap gör dem fullt skickade att

arbeta självständigt med ett eget medicinskt yrkesansvar. Detta

ansågs också vara innebörden av legitimationsförslaget. Om

läkarremiss skulle behövas av administrativa eller

försäkringsmässiga skäl ansågs detta böra regleras i

vårdavtalet. Kommittén ansåg bindande remisskrav i princip

onödiga. Det anfördes dock att ett ömsesidigt remissförfarande i

praktiken ändå kommer att bli en vanlig samarbetsform för läkare

och kiropraktorer. I proposition 1989/90:96 ansågs

sjukvårdshuvudmännens övergripande ansvar enligt hälso- och

sjukvårdslagen kombinerat med vårdavtalsmöjligheten utgöra

tillräckliga förutsättningar för att så långt som möjligt möta

efterfrågan på vård och behandling inom den sektor -- ortopedin

-- där kiropraktorerna är verksamma. I ett yttrande till

socialutskottet över propositionen och då aktuella motioner

(1988/89:SfU4y) hänvisade socialförsäkringsutskottet också till

möjligheterna att teckna vårdavtal. Utskottet ansåg sig inte

kunna tillstyrka att de legitimerade kiropraktorerna skulle få

ansluta sig till sjukförsäkringen. Socialutskottet hade samma

uppfattning som propositionen och socialförsäkringsutskottet.

Frågan om remissrätt behandlades dock inte särskilt vare sig i

propositionen eller under riksdagsbehandlingen.

Sammanfattningsvis erinrade utskottet, såvitt gällde frågan om

remissrätt, om möjligheterna att träffa vårdavtal samt att

frågan om läkarremiss bör behandlas i sådana avtal.

Socialstyrelsens föreskrifter om legitimerade

kiropraktorers verksamhet (SOSFS 1991:16) har beslutats tidigare

i höst och är nu under tryckning. I föreskrifterna har frågan om

vårdavtal inte tagits upp.

Läkares rätt att delegera beslut om vaccination till

sjuksköterska

Motion

I motion 1990/91:So526 av förste vice talman Ingegerd

Troedsson (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär

sådana åtgärder att tidigare gällande möjligheter återförs för

läkare att delegera beslut om vaccination till sjuksköterska.

Motionären anknyter till socialstyrelsens föreskrifter om

vaccinationsverksamhet, SOSFS 1990:20, vilka trädde i kraft den

1 januari 1991 och anför att tidigare fastställde erfarna

sjuksköterskor det behov av turistvaccinationer som kunde finnas

hos individen. Vid komplicerade fall rådgjorde sjuksköterskan

med en läkare.

Bakgrund

I SOSFS 1990:20 sägs bl.a.

Utöver den vaccinationsverksamhet som sker inom ramen för

fastställda generella program erbjuds allmänheten vaccination

och annan profylax (t.ex. mot malaria) såväl inom offentlig som

inom enskilt bedriven hälso- och sjukvård. Enskilt sker detta

bl.a. inom företagshälsovården och vid speciella mottagningar

för vaccinationsverksamhet. Vid såväl offentlig som enskild

vaccinationsverksamhet måste indikationer och kontraindikationer

i hög grad baserad bl.a. på en bedömning av personens

hälsotillstånd samt risker för smittexponering på grund av t.ex.

arbetsmiljöförhållanden, aktuell epidemisk situation och

nationella vaccinationskrav etc. Hela det profylaktiska

behandlingsprogrammet kräver sådan individualisering att

medicinska ställningstaganden till vaccination i dessa fall

måste göras av läkare. Här kan således dessa ställningstaganden

inte överlåtas till sjuksköterska.

I anslutning till vad nu sagts föreskriver socialstyrelsen

följande beträffande ifrågavarande vaccinationsverksamhet:

1. Ansvarig läkare skall på basis av sin särskilda erfarenhet

och med ledning av anamnes och efter bedömning av patientens

hälsotillstånd samt smittexponeringsrisken meddela de hälsoråd,

som är motiverade av resmål och andra omständigheter, bedöma

vaccinationsbehovet och fastställa behandlingsplan. Tillförandet

av ympämnet kan i allmänhet överlåtas på annan i enlighet med

vanliga delegeringsprinciper (socialstyrelsens kungörelse (SOSFS

1980:100) med allmänna råd om delegering av arbetsuppgifter inom

hälso- och sjukvården m.m.).

2. Journal skall föras vid vaccinationer (patientjournallagen

1985:562).

3. Före vaccination är vaccinatören skyldig att förvissa sig

om vilka komponenter det aktuella vaccinet innehåller samt

efterhöra om personen har känd överkänslighet mot någon av

dessa.

Enligt uppgift har de nya bestämmelserna mötts av kritik. En

arbetsgrupp inom socialstyrelsens rådgivande

vaccinationsnämnd arbetar sedan i våras med en översyn av de

nya bestämmelserna. Ett förslag från arbetsgruppen väntas senare

i höst.

Lymfterapeut

I motion 1990/91:So477 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts

om att en översyn bör göras av utbildningen till lymfterapeut.

Utbildningen bör enligt motionärerna ses över för att få en

godkänd, likvärdig utbildning över hela landet. De anför att en

patient med lymfödem (efter t.ex. operation av bröstcancer)

måste få omedelbar hjälp för att kunna undvika ett livslångt

handikapp med svullen svårrörlig smärtande arm. I Sverige råder

stor brist på utbildade lymfterapeuter.

Bakgrund

Enligt uppgift från utbildningsdepartementet och

sjuksköterskornas fackliga organisation (SHSTF) finns för

närvarande ingen officiell utbildning med benämning

lymfterapeut. Utbildningen tillhandahålls för närvarande i

privat regi vid ett kurhotell i Västergötland. Lymfterapi

innebär att terapeuten med en viss massageteknik försöker få i

gång lymfan och därmed ödemet att flytta på sig. För närvarande

drivs projekt med medel från cancerfonden i syfte att studera

hur effektiv lymfterapibehandlingen är.

Utskottets bedömning

Flera av de frågor som aktualiseras av motionärerna bereds för

närvarande i regeringskansliet. Riksdagen bör enligt utskottets

mening inte nu föregripa behandlingen av regeringens kommande

förslag på området.

Utskottet avstyrker därför motionerna So318 (s), So401 (m),

So404 (fp), So407 (c), So410 (s), So415 (fp), So422 (m), So429

(m), So431 (m), So438 (fp), So445 (s), So450 (m), So453 (m),

So467 (c, s, m, fp, v, mp), So477 (mp), So478 (m), So505 (s),

So518 (v), So519 (m), So524 (c) yrkande 3 och So526 (m).

Alternativmedicin

Motioner

I motion 1990/91:So524 av Görel Thurdin (c) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om en

utredning av alternativmedicinens betydelse för samhällsekonomin

(yrkande 1). Motionären anser att samhället inte kan

nonchalera betydelsen som alternativmedicinen har i vårt land.

Då nonchalerar man också felaktiga behandlingar både i

sjukvården och i alternativmedicinen.

Samma motionär begär ett tillkännagivande till regeringen om

att socialstyrelsen borde få i uppgift att se över möjligheten

att länsläkaren skall bedöma huruvida någon med godkänd

utbildning (inom alternativmedicin) skall få legitimation

(yrkande 4).

I motion 1990/91:So506 av Sven Lundberg m.fl. (s) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i

motionen om alternativmedicin. Motionärerna anser att regeringen

bör kunna lägga fram förslag om att t.ex. erkänna de

auktoriserade hälsohemmen som komplement och att utgöra

remissunderlag i princip för de sjukdomar som redovisas av

alternativmedicinkommittén.

I motion 1990/91:So449 av Anita Stenberg m.fl. (mp)

hemställs att riksdagen beslutar att de patienter som vill ha en

alternativ behandlingsform under vissa villkor skall kunna få

denna på samma villkor som övrig vård (yrkande 2).

Motionärerna hemställer också att riksdagen skall besluta att en

representant för alternativ vård skall ingå i socialstyrelsens

styrelse (yrkande 3).

I motion 1990/91:So443 av samma motionärer hemställs att

riksdagen ger regeringen till känna att en patient som vill ha

saklig information om alternativa behandlingsmetoder skall kunna

få denna och att samarbetet mellan den alternativa vården och

den etablerade skolmedicinen utökas (yrkande 3).

I motion 1990/91:So458 av Elver Jonsson och Kenth Skårvik

(båda fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om en

snabb utredning av alternativa medicineringar och

behandlingsformer i avsikt att ge verksamma inom akupunktur

m.fl. discipliner behörighet att utöva yrket inom hälso- och

sjukvården.

Tidigare behandling

Utskottet behandlade i sitt betänkande 1990/91:SoU4 en motion

liknande So449. Utskottet anförde följande.

Socialförsäkringsutskottet behandlade i betänkandet

1989/90:SfU5 en mp-motion om att patienter som vill ha en

alternativ behandlingsform skall kunna få detta med samma

ekonomiska villkor som övrig vård under förutsättning att det

rör sig om en behandling som har effekt. Utskottet hänvisade

till alternativmedicinkommittén som inte velat föreslå att

ersättning från den allmänna försäkringen skall kunna utgå för

behandling hos alternativmedicinska yrkesutövare eftersom det

inom den etablerade medicinen finns behandlingsformer som inte

ersätts av den allmänna försäkringen. Utskottet ansåg, med

hänsyn till den beredning som förestår av

alternativmedicinkommitténs förslag, att det inte fanns

anledning för riksdagen att göra någon annan bedömning i frågan.

Motionen avstyrktes därför.

I samband med socialutskottets behandling av regeringens

proposition om riktlinjer för socialstyrelsens framtida roll,

uppgifter och inriktning m.m. (prop. 1988/89:130) behandlades

bl.a. frågan om organisation och ledning av socialstyrelsen.

Därvid förekom även ett motionsyrkande om att en representant

för alternativ vård borde ingå i socialstyrelsen.

Socialutskottet (1988/89:SoU24) anförde att det enligt

utskottets mening inom socialstyrelsen bör finnas kompetens i

fråga om alternativmedicin. Utskottet vill dock inte ställa sig

bakom kravet på att det i myndighetens styrelse skall ingå en

representant för denna verksamhet. Den då aktuella motionen

avstyrktes. (Res. av mp.)

Utredningar

De övriga frågor som motionärerna tar upp har behandlats av

alternativmedicinkommittén i dess huvudbetänkande eller i

bilagor till betänkandet (SOU 1989:60). Betänkandet har

remissbehandlats och bereds nu i regeringskansliet.

Alternativmedicinkommittén hade enligt sitt uppdrag att utreda

den alternativa medicinens ställning i vårt samhälle. Enligt

kommitténs uppfattning borde det vara tillåtet att använda

alternativa behandlingsformer inom hälso- och sjukvården om

patienten har uttryckt önskemål om alternativ behandling, om

behandlingsformen är ofarlig och om den ges först sedan allmänt

vedertagna metoder använts eller parallellt med sådana.

Kommittén föreslog bl.a. att de hälsohem som bedriver vård och

behandling skall kallas hälsovårdhem. Om godtagen medicinsk

indikation föreligger hos en patient som önskar komma till

hälsovårdhem ansåg kommittén att sjukvårdshuvudmannen skulle

bekosta vistelsen. Kommittén ansåg vidare att legitimering av

bl.a. akupunktörer borde anstå tills vidare.

Utskottets bedömning

I avvaktan på regeringens förslag med anledning av

alternativmedicinkommitténs förslag bör riksdagen inte göra

några uttalanden i dessa frågor. Utskottet avstyrker därför

motionerna So443 (mp) yrkande 3, So449 (mp) yrkandena 2 och 3,

So458 (fp), So506 (s) och So524 (c) yrkandena 1 och 4.

Läkemedel

Motioner

I motion 1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i

motionen om benzodiazepiner och andra lugnande preparat

(yrkande 10). Motionärerna anser att bruket av sådana

preparat är ett växande problem som tyvärr kommit i bakgrunden.

För många är dessa verkningsfulla och nödvändiga mediciner, men

för en växande grupp har konsumtionen förändrats till ett

missbruk.

I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts

om läkemedelsberoende i motionen (yrkande 15). Motionärerna

pekar på vad utskottet anförde om kraftfulla och snabba åtgärder

beträffande läkemedelsberoende i sitt betänkande 1990/91:SoU4

och framhåller att det är viktigt att dessa verkställs utan

dröjsmål samt att det skall bli möjligt för apotekspersonal att

kontakta förskrivande läkare om man misstänker

läkemedelsberoende hos kunden.

I motion 1990/91:So436 av Barbro Westerholm (fp) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i

motionen om behov av telefonjour för personer med

läkemedelsberoende. Motionären anför att ett sätt att stödja

läkemedelsberoende är att initiera en länkrörelse i likhet med

vad man har för alkohol- och narkotikaberoende personer. Ett

annat är att skapa en telefonjourverksamhet dit personer med

läkemedelsberoende kan ringa för att få råd och hjälp. Vid några

underavdelningar till Riksförbundet för hjälp åt

läkemedelsmissbrukare (RFHL) har man prövat en sådan

telefonjourverksamhet.

I motionen 1990/91:So437 av samma motionär begärs ett

tillkännagivande till regeringen om forskning om

läkemedelseffekter på män resp. kvinnor. Motionären pekar på att

innan ett läkemedel kan godkännas för användning måste det ha

genomgått en noggrann prövning, vilken inrymmer testning på

djur, prövning på friska försökspersoner och därefter på

patienter med de sjukdomar läkemedlet är avsett för.

Prövningarna fokuseras normalt inte på eventuella skillnader

mellan könen.

Tidigare behandling

I sitt betänkande 1990/91:SoU4 efterlyste utskottet

åtgärder såväl från regeringen som landstingen, kommunerna och

andra berörda myndigheter när det gäller förskrivning m.m. av

beroendeframkallande läkemedel, framför allt de s.k.

bensodiazepinerna.

I betänkandet s. 64--69 lämnas en utförlig redogörelse för

utredningar och tidigare utskottsbehandling. Därefter anförde

utskottet bl.a. följande.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare uttryckt sin oro

över att läkemedelsberoendet fått en sådan omfattning och också

i tillkännagivanden till regeringen efterlyst olika åtgärder.

Utskottet har bl.a. i ett tillkännagivande till regeringen år

1987 efterlyst åtgärder från regeringens sida när det gäller

vården av läkemedelsberoende och -missbrukare. Regeringen synes

ännu inte ha vidtagit någon åtgärd med anledning av detta

tillkännagivande. Utskottet finner detta anmärkningsvärt. I

samband med tillkomsten av det nya läkemedelsverket påtalade

utskottet behovet av åtgärder från läkmedelsverkets och

socialstyrelsens sida. Utskottet betonade därvid att det nya

läkemedelsverket måste se till att rapporteringen till

biverkningsregistret verkligen fungerar även när det gäller

biverkningar i form av beroende hos patienter. Behovet av

förbättrade utbildnings- och informationsinsatser till läkare

och annan vårdpersonal om de beroendeframkallande läkemedlen

ansågs vara andra nödvändiga åtgärder. Utskottet framhöll också

betydelsen av att läkarna får information om sin

läkemedelsförskrivning. I de aktuella motionerna efterlyses

åtgärder på en lång rad olika områden. Det framhålls att

åtgärder måste vidtas för att minska förskrivningen av

beroendeframkallande läkemedel av typ bensodiazepiner. Åtgärder

som information, utbildning och andra riktade insatser till

läkare framhålls särskilt. Andra åtgärder som nämns berör främst

läkemedelsverket och socialstyrelsen men också apoteken.

Utskottet är helt enigt med motionärerna att det krävs åtgärder

på samtliga dessa områden. Synpunkter på vad som måste göras

återfinns också i 1983 års läkemedelsutrednings betänkande.

Utskottet erinrar om sina tidigare uttalanden och förutsätter

att berörda myndigheter snabbt vidtar erforderliga åtgärder.

Utskottet vill dock i sammanhanget tillägga att utskottet med

tillfredsställelse noterat att socialstyrelsen gett ut allmänna

råd som syftar till att förebygga beroende och missbruk av

psykofarmaka och till en bättre vård och behandling för

patienterna. Det är angeläget att råden tränger ut till läkare

och annan vårdpersonal och kommer i praktisk tillämpning.

Bl.a. det studiebesök som utskottet gjort inför sin behandling

av motionerna har visat att det behövs betydligt ökade

behandlingsresurser inom primärvården och psykiatrin för dem som

hamnat i ett beroende eller missbruk. Socialtjänstens personal

är också viktiga länkar i behandlingskedjan. Utskottet vill

också peka på socialläkarnas roll i det förebyggande arbetet.

Utskottet är medvetet om att läkemedelsutredningens förslag

fortfarande bereds i regeringskansliet med sikte på en

proposition.

Utskottet efterlyste också åtgärder för att förbättra vården

för dem som hamnat i ett läkemedelsberoende eller -missbruk.

Utskottet ansåg det angeläget att en ny läkemedelslagstiftning

kommer till stånd. Arbetet med en proposition i ämnet måste

därför bedrivas aktivt i regeringskansliet. Åtgärderna när det

gäller läkemedelsberoende är emellertid enligt utskottet så

angelägna att en ny lagstiftning inte bör avvaktas. Åtgärder

kunde enligt utskottet också mycket väl vidtas inom ramen för

gällande lagstiftning. Vad utskottet anfört föreslogs riksdagen

ge regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 26).

Uppföljande arbete

Regeringen beslutade i april 1991 att uppdra till

socialstyrelsen och läkemedelsverket att anordna en hearing om

lugnande medel och sömnmedel. Hearingen hade först planerats

till början av oktober men skall nu äga rum i början av december

i år.

En arbetsgrupp har nyligen utrett förutsättningarna för att

skapa ett läkemedelsepidemiologiskt centrum för att studera

läkemedelsbiverkningar och användning av läkemedel i hälso- och

sjukvården. Syftet med ett sådant centrum är att medverka till

rationell läkemedelsanvändning och motverka läkemedelsmissbruk.

Utskottets bedömning

Utskottet har i ett tidigare tillkännagivande till regeringen

med skärpa framhållit att åtgärder när det gäller

läkemedelsberoende är angelägna samt att arbetet med en

proposition med ny läkemedelslagstiftning måste bedrivas aktivt.

Vissa åtgärder har också nu vidtagits. Utskottet utgår ifrån att

den nya regeringen snarast återkommer till riksdagen i dessa

frågor. Något nytt tillkännagivande behövs inte. Utskottet

avstyrker motionerna So215 (m) yrkande 10, So336 (fp) yrkande

15, So436 (fp) och So437 (fp).

Medicinteknik

Motioner

I motion 1990/91:So504 av Stig Gustafsson m.fl. (s)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om regler för kontroll, användning och

tillsyn av medicintekniska produkter samt tillsättande av en

haverikommission för utredning av allvarligare olyckor inom

sjukvården. Motionärerna efterlyser ett samlat grepp på hela det

medicintekniska området.

I motion 1990/91:So470 av Barbro Sandberg och Sigge Godin

(båda fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att

socialstyrelsen får i uppdrag att utreda ansvarsförhållandena

vid återanvändning av pacemaker. Motionärerna anför att i

Sverige sker återanvändningen i begränsad omfattning, upp till

20--25 % på vissa kliniker, på andra inte alls. Skälet till att

vissa kliniker inte återanvänder pacemaker är att

ansvarsfrågorna inte är lösta.

Tidigare behandling

Vid sin senaste behandling av en motion (1989/90:SoU21 s. 33)

om ansvarsförhållandena vid återanvändning av pacemaker anförde

utskottet följande.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat liknande

motionsyrkanden (se bl.a. SoU 1987/88:16 och 1988/89:SoU15).

Utskottet har därvid redovisat de förslag som lagts fram av

utredningen om den medicintekniska säkerheten. Utskottet har med

hänvisning till att förslagen bereds i regeringskansliet

avstyrkt motionsyrkandena. Utskottet har dock i sammanhanget

framhållit vikten av att riksdagen snart får pröva frågan om den

framtida utformningen av kontrollen av säkerheten för

medicintekniska produkter.

Utskottet finner inte skäl till något ändrat

ställningstagande.

Motionen avstyrktes.

Båda dessa motioner berör frågor som har behandlats av

utredningen om den medicintekniska säkerheten i dess betänkande

SOU 1987:23. Utredningens förslag bereds fortfarande i

regeringskansliet.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att betänkandet från utredningen om den

medicintekniska säkerheten fortfarande bereds i

regeringskansliet. Utskottet har redan tidigare avstyrkt

liknande motionsyrkanden men framhållit vikten av att riksdagen

snart får pröva frågan om den framtida utformningen av

kontrollen av säkerheten för medicintekniska produkter.

Utskottet finner inte nu skäl till något ändrat

ställningstagande. Motionerna So470 (fp) och So504 (s) avstyrks

därför.

Blodförsörjning m.m.

Motioner

I motion 1990/91:So456 av Barbro Westerholm och Ingrid

Ronne-Björkqvist (båda fp) begärs ett tillkännagivande till

regeringen om åtgärder för att garantera Sveriges

självförsörjning av blod och blodprodukter (yrkande 1).

Motionärerna vill fästa uppmärksamhet vid Sveriges ansvar att

vara självförsörjande när det gäller blod och blodprodukter och

de hinder som finns för att målet skall uppnås. För att lösa

problemen föreslås att ett nationellt samordnande organ skapas

med uppgift att följa och bedöma behovet av blod och

blodprodukter och att tillskapa resurser för ett bättre

utnyttjande av blod och dess komponent.

I motion 1990/91:So430 av Göran Ericsson (m) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om nödvändigheten av en översyn

av den nuvarande nationella organisationen vad avser blod- och

blodproduktshanteringen i landet (yrkande 1). Motionären

begär också ett tillkännagivande till regeringen om

nödvändigheten av en översyn av blodhanteringen i landstingen

visavi industrin sett från ekonomisk synpunkt (yrkande 2).

Motionären anför att blodhanteringen i Sverige från många

synpunkter är bristfällig. Ett rationellt sammanhållet program

för en bättre och billigare

blodförsörjning måste åstadkommas enligt motionären, vilken

också ifrågasätter om inte en ny huvudman med riksansvar måste

bildas.

I motion 1990/91:So423 av Anita Stenberg och Ragnhild

Pohanka (båda mp) hemställs att riksdagen ger regeringen till

känna om att medel bör anslås till en kampanj för att öka

intresset för att bli blodgivare under den militära

grundutbildningen och under repetitionsövningarna.

Tidigare behandling

Utskottet har tidigare behandlat frågor om blodförsörjning och

blodgivning (se SoU1985/86:15 och 1988/89:SoU15). I betänkandet

1990/91:SoU4 (s. 84) anförde utskottet bl.a. följande.

Världshälsoorganisationen (WHO) gav år 1975 ut en

rekommendation om blod och blodprodukter. Rekommendationen är av

etisk karaktär och uppmanar medlemsländerna att organisera

frivillig och ersättningsfri blodgivning. Rekommendationen

uppfattas allmänt som ett uttalande för att nationell

självförsörjning bör eftersträvas.

Sveriges regering konstaterade år 1985 att "det bör ankomma på

hälso- och sjukvårdshuvudmännen att vidta de åtgärder som bedöms

erforderliga för att uppnå den av WHO angivna målsättningen".

Landstingsförbundet har nyligen kartlagt det svenska

blodförsörjningssystemet och inom detta arbete särskilt belyst

de faktorer som påverkar försörjningsläget. Kartläggningen, som

redovisades våren 1990 genom skriften Blodförsörjningen i

Sverige, har bl.a. visat att självförsörjningsgraden i Sverige,

som efter kraftfulla insatser inom blodförsörjningsområdet i

mitten av 1980-talet nådde en självförsörjningsgrad på ca 85 %,

numera har sjunkit till ca 55 %. Den vikande

självförsörjningsgraden anses främst ha samband med en betydande

ökning av faktor VIII-förbrukningen och ett försämrat

industriellt utbyte vid plasmaförädlingen, det senare främst som

ett resultat av kraven på virusinaktivering, för att eliminera

risken för spridning av HIV. Tillgången på blodgivare är dock

enligt Landstingsförbundets kartläggning god. Man räknar med en

förbättrad självförsörjningsgrad fr.o.m. innevarande år, då Kabi

inför en förbättrad förädlingsteknik.

Landstingsförbundets styrelse har den 5 april 1990 beslutat

att ge förbundskansliet i uppdrag att vidta nödvändiga

informations- och samordningsinsatser för landets

blodförsörjning i syfte att Sverige skall uppnå självförsörjning

inom området. I kansliets uppdrag ingår att bilda en särskild

referens- eller expertgrupp med företrädare för

sjukvårdshuvudmännen.

Frågan om kampanjer för blodgivning bland värnpliktiga och

under repetitionsövningar togs upp för ett antal år sedan i en

motion till Landstingsförbundets kongress. Motionen resulterade

så småningom i ett uppdrag från överbefälhavaren till samtliga

försvarsgrenschefer att genomföra attitydskapande utbildning om

blodgivning under värnpliktstjänstgöringen och att bl.a. ge

möjlighet till frivillig blodgivning under tjänstetid. Sedan

utbildningsåret 1983/84 genomförs sådan utbildning.

Sveriges centrala värnpliktsråd (organisationen för de

värnpliktigas förtroendevalda) tog för något år sedan

initiativet till en kampanj för blodgivning bland alla

värnpliktiga. Projektet hade drivits tämligen långt innan det

blev klarlagt att hälso- och sjukvården skulle ha problem att ta

om hand det blod som med en framgångsrik kampanj skulle ha

blivit resultatet. Projektet kom därför aldrig att genomföras.

Utskottet anförde att det är viktigt att Sverige kan leva upp

till målsättningen att vi skall vara självförsörjande med blod

och blodprodukter. Utskottet konstaterade att nödvändiga

informations- och samordningsinsatser förbereddes inom

Landstingsförbundet. Utskottet vidhöll sin inställning att

riksdagen bör avstå från att uttala sig i frågan om kampanjer

för blodgivning. Motionen avstyrktes.

Uppföljande arbete

Socialstyrelsen har i april 1991 till regeringen redovisat

ett uppdrag gällande behovet av beredskapslager för behandling

av bl.a. blödarsjuka och personer med immunbristdefekter.

Styrelsen anförde bl.a. följande.

För behandlingskrävande blödarsjuka, f.n. ca 240 personer,

åtgick år 1990 36--37 ME (miljoner enheter) faktor VIII, vilket

ger en förbrukning av drygt 3 ME per månad. Förbrukningen är i

viss mån årstidsbunden, något lägre på sommaren i jämförelse med

övriga årstider. Internationellt ligger förbrukningen i Sverige

räknat per miljon invånare i samma nivå som Danmark, Holland och

Tyskland men nära dubbelt jämfört med Finland, Frankrike och

Norge samt USA. De förstnämnda länderna har i princip samma

profylaxprogram som Sverige, medan de sistnämnda länderna saknar

detta.

För att erhålla en tillfredsställande överlevnad för de

blödarsjuka kan man beräkna att det erfordras omkring hälften av

den normala fredsförbrukningen eller ca 1,5 ME/månad. Med denna

nivå kan man dock inte förhindra att de blödarsjuka får framtida

men av ökat antal led- och muskelblödningar och att deras

framtida arbetsförmåga försämras.

Vad beträffar substitutionsterapi för personer med

immunglobulinbrist begränsas behovet per månad till

storleksordningen 400 g specifikt immunglobulin. Denna kvantitet

kan fraktioneras i laboratoriemässig skala.

Socialstyrelsen har nyligen utgivit preliminära allmänna

råd om blodförsörjningen i krig. I förordet sägs bl.a. följande:

Försörjningen med blod och blodprodukter är en viktig

förutsättning för en väl fungerande sjukvård i krig. Under krig

skall försvarsmaktens sjukvård försörjas med blod från den

civila hälso- och sjukvården.

Under de två senaste årtiondena har en övergång skett från

helblod till komponentterapi. Vidare har blodförbrukningen

sjunkit per kirurgisk patient inom den fredstida sjukvården.

Aktuella krigserfarenheter visar samma tendens när det gäller

stridsskadade patienter. Under motsvarande tid har vidare

produktionskapaciteten hos sjukvårdshuvudmännens blodcentraler

ökat betydligt. Sammantaget innebär detta att behovet av en

särskild organisation för krigsblodcentraler upphört.

Vid Landstingsförbundets kongress våren 1991 behandlades

en motion om nationell självförsörjning av blod och blodplasma.

Förbundsstyrelsen yttrade bl.a. följande.

Förbundsstyrelsen anser att försörjningsläget är

tillfredsställande och stabilt. Det kan av flera skäl vara

olämpligt att nu vidta genomgripande organisatoriska

förändringar av det svenska blodförsörjningssystemet. Fram till

dagsläget har Kabi Pharmacia AB varit relativt ohotade på den

svenska plasmamarknaden. Någon utländsk konkurrens har

egentligen inte funnits. Denna situation har nu radikalt

förändrats. Den europeiska gemenskapen (EG) väntas fatta beslut

om att förbjuda amerikansk plasma i de produkter som säljs på

europamarknaden. Då en stor del av de plasmabaserade läkemedel

som idag säljs i Europa är framställda ur amerikansk plasma

leder ett eventuellt förbud till ökad efterfrågan på europeisk

plasma, med prisstegringar som följd. Den förändrade

konkurrenssituationen har redan visat sig i att utländska

plasmaförädlare gjort framställningar om att få köpa svensk

plasma vilket har gynnat prissättningen på den svenska plasman.

Kongressen beslöt att avslå motionen.

Utskottets bedömning

Socialstyrelsen har nyligen redovisat sitt uppdrag om

beredskapslagren och givit ut allmänna råd om blodförsörjning i

krig. Landstingsförbundet har också nyligen behandlat dessa

frågor. Något initiativ behövs inte från riksdagens sida.

Utskottet avstyrker motionerna So430 (m) yrkandena 1 och 2 samt

So456 (fp) yrkande 1.

Utskottet vidhåller sin inställning att riksdagen bör avstå

från att uttala sig i frågan om kampanjer för blodgivning bland

värnpliktiga. Utskottet avstyrker motionen So423 (mp).

Kvicksilver som konserveringsmedel i läkemedel

Motion

I motion 1990/91:So454 av Siw Persson (fp) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om

förbud mot kvicksilver som konserveringsmedel. Motionären

framhåller att kvicksilver förekommer som konserveringsmedel i

vissa läkemedel, företrädesvis i immunoglobuliner och vacciner,

och i mindre utsträckning i ögondroppar. Under 1960- och

1970-talen ersattes kvicksilvret i många preparat med andra

konserveringsmedel. Alltför många preparat har enligt motionären

fortfarande kvicksilver som konserveringsmedel.

Bakgrund

Enligt läkemedelsförordningen (1962:701) gäller som

villkor för registreringen att ett läkemedel skall vara av

fullgod beskaffenhet och inte vid normal användning medföra

skadeverkningar som står i missförhållande till den avsedda

effekten.

Under årens lopp har kvicksilver som konserveringsmedel i en

rad läkemedel ersatts av andra konserveringsmedel. Statens

bakteriologiska laboratorium arbetar fortlöpande med att finna

alternativ till kvicksilver som konserveringsmedel. Därifrån har

under september 1991 upplysts att immunoglobuliner numera inte

innehåller kvicksilver. Såvitt gäller difteri- och

stelkrampsvaccin finns f.n. sådana vaccin utan kvicksilver på

marknaden. Det är fråga om förpackningar med engångsdoser som

således ställer sig förhållandevis dyrare än större

förpackningar. I mitten av 1992 skall en utvärdering av dessa

vacciner göras.

Tidigare behandling

Utskottet har behandlat denna frågeställning senast i sitt

betänkande 1990/91:SoU4 (s.101 f.) och erinrade då om sin

tidigare uttalade inställning till kvicksilver som

konserveringsmedel, dvs. att det var angeläget att arbetet med

att finna alternativ bedrivs så snabbt som möjligt. Utskottet

var inte berett att ställa sig bakom ett förbud mot kvicksilver

i läkemedel och avstyrkte motionen i fråga. (Se också

1989/90:SoU6).

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning till kvicksilver

som konserveringsmedel i läkemedel och noterar att antalet

läkemedel konserverade med kvicksilver fortsätter att minska.

Utskottet avstyrker motion So454 (fp).

Amalgam, m.m.

Motioner

I motion 1990/91:So455 av Siw Persson (fp) hemställs att

riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning

tillsätts om amalgam. Motionären anser att frågan om amalgamets

framtid är till en del ett problem för vetenskapen men ytterst

är det de politiskt valda församlingarna som måste ta ansvar för

medborgarnas hälsa. Ett liknande yrkande finns i motion

1990/91:So523 av Marianne Andersson i Vårgårda m.fl. (c),

yrkande 1. I sistnämnda motion finns också en begäran om ett

tillkännagivande om en brett upplagd studie om amalgam

(yrkande 2). Studien skulle göras i syfte att utöka

kunskapen om amalgamsaneringens inflytande över möjligheterna

att påverka specifika sjukdomstillstånd och syndrom. I motion

1990/91:So535 av Kersti Johansson m.fl. (c) finns också en sådan

hemställan (yrkande 1).

I motion 1990/91:So508 av Sven Lundberg m.fl. (s)

hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utvärdering och åtgärder beträffande amalgamets

skadeverkningar. Motionärerna anknyter till den nyligen

publicerade rapporten från kemikalieinspektionen och statens

naturvårdsverk vari uttalas att "målet är att användningen av

kvicksilver på sikt skall upphöra" resp. "på lång sikt bör

produkter tillverkas utan användning av kvicksilver, även inom

sektorer där detta är svårt eller mycket dyrt".

I motion 1990/91:So509 av Gullan Lindblad och Birger Hagård

(båda m) hemställs att riksdagen hos regeringen snarast begär

en samlad redovisning rörande de åtgärder som vidtagits i

anledning av den s.k. LEK-utredningen och övriga förslag till

regeringen (yrkande 1). Enligt motionärerna är det nu hög

tid att regeringen presenterar ett samlat program kring frågor

rörande amalgam som tandlagningsmaterial och redovisar vilka

åtgärder som vidtagits beträffande produktkontroll och

biverkningsregister m.m.

I motion 1990/91:So469 av Ulla-Britt Åbark och Håkan

Strömberg (båda s) hemställs att riksdagen ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en avvecklingsplan

för amalgam. Olika forskningsresultat visar att kvicksilver

frigörs från plomberna vid tuggning och vid intagande av varm

eller sur föda. Det lagras också i kroppen på ett sätt som

tidigare ansetts omöjligt.

I motion 1990/91:So502 av Bengt Silfverstrand och Bengt

Kronblad (båda s) begärs ett tillkännagivande till regeringen

om vad som anförts i motionen om amalgam som

tandlagningsmaterial (yrkande 1). samt att riksdagen hos

regeringen begär att utbildning i handhavande av alternativa

material och ny arbetsteknik intensifieras under en

avvecklingsperiod fram till den 30 juni 1992 (yrkande 2).

Motionärerna anför att övergångsprocessen när det gäller att

ersätta amalgam som tandfyllningsmaterial med andra

vävnadsvänliga material tenderar att bli alltför utdragen i

tiden.

I motion 1990/91:So491 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

hemställs om förbud mot amalgam som tandlagningsmedel (yrkande

1) samt att forskningen för framtagande av alternativa

tandlagningsmedel intensifieras under en avvecklingsperiod på

tre år (yrkande 2).

I motion 1990/91:So411 av Anita Stenberg m.fl. (mp) finns

liknande yrkanden om förbud och treårig avvecklingsperiod

(yrkandena 1 och 2). I motionen begärs också

tillkännagivanden till regeringen om att en intensifiering av

utvecklingen av ofarliga alternativ som tandbehandlingsmaterial

skall ske (yrkande 3) och att 11 milj.kr. under en

treårsperiod ställs till förfogande för forskning kring

ersättningsmaterial för amalgam (yrkande 4) samt hemställs

att riksdagen hos regeringen begär forskningspengar för att

starta någon form av institut eller centrumbildning där man kan

forska tvärvetenskapligt på universitetsnivå och samla både

medicinsk och odontologisk forskning för att få fram

tillförlitliga diagnos- och behandlingsmetoder för amalgamsjuka

patienter (yrkande 7). Motionärerna hemställer slutligen att

riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag

att skärpa de allmänna råden till tandläkarna så att alla

tandläkare informerar alla patienter om de alternativ som finns

för tandbehandling (yrkande 6).

I motion 1990/91:So261 av Siw Persson m.fl. (fp) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om att amalgamfria kliniker

bör inrättas. Motionären anför bl.a. att det hos många patienter

finns en så allvarlig överkänslighetsreaktion redan vid enkla

åtgärder utan särskild skyddsutrustning att det borde inrättas

särskilda specialkliniker regionalt.

I motion 1990/91:So509 av Gullan Lindblad och Birger Hagård

(båda m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att

rapportering rörande biverkningar av tandlagningsmaterial

snarast skall komma till stånd (yrkande 4). Samma motionärer

hemställer också att ett obligatoriskt produktregister för

dentala material snarast skall inrättas (yrkande 3).

I motion 1990/91:So411 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs

ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i

motionen om att tandbehandlingsmaterial skall betraktas som

läkemedel och därmed underställas biverkningskontroll (yrkande

5). Motionärerna anser att tandbehandlingsmaterial måste

underkastas samma bestämmelser som andra läkemedel och

eventuella biverkningar skall kartläggas.

Bakgrund

Socialstyrelsen har under våren 1991 givit ut allmänna råd

(SOSFS 1991:6) om utredning av patienter som sätter sina symptom

i samband med kvicksilver från amalgam. De ersätter

socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1988:9). De allmänna råden

inriktas dels på utredning av patienterna, dels på allmänna

rekommendationer om användning av amalgam. Ur råden hämtas bl.a.

följande.

Patienter som förutom generella symtom också har symtom från

munhålan eller tuggapparaten bör undersökas även av läkare.

Den medicinska utredningen måste vara förutsättningslös och

baseras på patientens besvär och läkarens respektive

tandläkarens undersökningsfynd. Det finns f.n. inte anledning

att generellt i denna utredning inbegripa analyser av

kvicksilverhalter i blod respektive urin.

Det åligger varje läkare och tandläkare att i överensstämmelse

med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patienten de råd

och så vitt möjligt den behandling som patientens tillstånd

fordrar. Det är synnerligen viktigt att dessa patienter får ett

korrekt bemötande från sjukvårdspersonalens och

tandvårdspersonalens sida.

Det är vidare viktigt att det etableras en förtroendefull

relation mellan läkare respektive tandläkare och patient samt

att denna relation får kontinuitet.

Som framförs ovan finns det i dag inget vetenskapligt underlag

som visar att kvicksilverexponeringen från dentalt amalgam

orsakar generella sjukdomssymtom. Utvecklingen av nya

tandfyllningsmaterial, som är tekniskt och biologiskt

tillfredsställande pågår. I avvaktan på att sådana material

finns tillgängliga som generell ersättning för amalgam, kan

amalgam därför fortfarande användas som ett av flera plastiska

tandersättningsmaterial.

Socialstyrelsen vill i detta sammanhang påminna om

tandvårdslagens bestämmelse om att tandläkare alltid skall

informera patienten om tänkbara alternativ och beakta patientens

rätt att avböja viss behandling.

Socialstyrelsen vill rekommendera att all hantering av

kvicksilver och kvicksilverföreningar bör ske så, att både

individuell exponering och kontaminering av den omgivande miljön

nedbringas till minsta möjliga nivå. Trots att det saknas belägg

för amalgamfyllningars skadlighet bör användningen av amalgam

successivt minska med hänsyn till de allmänna miljöaspekterna.

Alternativ såsom kompositmaterial eller glasjonomercement anses

idag bäst fungera vid reparativ behandling av små kariesskador.

Dessa alternativ bör användas i så stor utsträckning som möjligt

vid sådan behandling och även i de övriga fall där det kan anses

indicerat (se socialstyrelsens meddelandeblad nr 8/89 om val av

tandfyllningsmaterial för tuggytor) och då andra alternativ med

mer permanenta egenskaper av olika skäl inte kan tillgripas.

Med hänsyn till ökad risk för korrosion bör amalgam undvikas

vid lagning av guldkronor. Generellt bör antalet olika

legeringar i en och samma munhåla minimeras. Guldkronor bör inte

utföras på amalgampelare. I de fall där utbyte av befintlig

amalgampelare under guldkrona på rotfylld tand övervägs, bör

risken för eventuella endodontiska komplikationer vägas mot

möjligheten att avstå från sådant byte.

Putsning av och borrning bör alltid ske med vattenavkylning

och med användande av höghastighetssug för att nedbringa

kvicksilverexponeringen. Detta gäller också när tandhygienister

utför sådant arbete.

Hos de patienter som utvecklar överkänslighet mot kvicksilver

bör befintliga amalgamfyllningar bytas mot annat material. Det

är dock svårt att fastställa denna överkänslighet. Hos patienter

som har lichenförändringar eller liknande slemhinnereaktioner i

anslutning till amalgamfyllningar bör i första hand fyllningar i

anslutning till läsionerna bytas.

Enligt uppgift från socialstyrelsen förväntas omkring

årsskiftet 1991-1992 en rapport från styrelsens och

läkemedelsverkets pågående försöksverksamhet med registrering av

biverkningar från dentala material.

Genom beslut den 2 maj 1991 uppdrog regeringen till

socialstyrelsen att utreda vissa frågor rörande amalgam som

tandfyllningsmaterial. Samråd bör ske med bl.a. naturvårdsverket

och kemikalieinspektionen. Uppdraget innebär följande.

Socialstyrelsen bör redovisa i vilken utsträckning nya

tandfyllningsmaterial redan finns eller när sådana material, som

är tekniskt och biologiskt tillfredsställande, beräknas ha

utvecklats och kommer att finnas tillgängliga för generell

användning.

Socialstyrelsen bör bedöma hur snabbt en avveckling av

användningen av amalgam kan ske mot bakgrund av när alternativa

tandersättningsmaterial bedöms finnas tillgängliga. Ytterligare

en utgångspunkt för socialstyrelsens bedömning av

avvecklingstakten bör vara att nuvarande personella resurser

inom tandvården inte förutsätts öka. Vidare bör den pågående

utvecklingen mot en ökad satsning på individuellt avvägda

förebyggande åtgärder kunna fortsätta. Socialstyrelsen bör mot

denna bakgrund lämna förslag till hur en avvecklingsplan för

användningen av dentala amalgam skulle kunna utformas.

Socialstyrelsen bör göra en ekonomisk bedömning av vilka

eventuella merkostnader i materialkostnader alternativa material

medför såväl i ett kortare perspektiv som på sikt. I detta

sammanhang bör även bedömas i vilken utsträckning antalet nya

kariesskador kan förväntas minska framöver till följd av en

allmänt förbättrad tandhälsosituation i befolkningen och vilka

minskade kostnader detta kan ge.

Förutsättningen för utredningsuppdraget skall bl.a. vara att

det i Sverige kommer att införas en obligatorisk kontroll av

dentala material. Materialen skall vara godkända eller

certifierade före marknadsföring av produkterna. Avsikten är att

en lagstiftning om en sådan kontroll kommer att träda i kraft

fr.o.m. år 1993.

Socialstyrelsen bör undersöka i vilken utsträckning och i

vilken takt dentala amalgam kommer att avvecklas i övriga länder

och -- mot bakgrund av ambitionen att harmonisera lagar och

andra författningar i Västeuropa -- i vilken mån det är möjligt

att samordna avvecklingen.

Utredningsarbetet bör avslutas senast den 1 maj 1992.

Tidigare behandling

Frågan om riskerna vid användningen av amalgam inom tandvården

har behandlats av utskottet flera gånger tidigare. Senast

redovisade utskottet bl.a. följande i sitt betänkande

1990/91:SoU4 (s. 102).

Motionsyrkanden om förbud mot användning av amalgam

behandlades även i betänkandet 1988/89:SoU7. Därvid

refererades den s.k. LEK-utredningens förslag i rapporten

Kvicksilver/amalgam hälsorisker (Socialstyrelsen redovisar

1987:10), socialstyrelsens allmänna råd om utredning av

patienter med symtom som antagits bero på kvicksilverexponering

för amalgam samt om användning av amalgam (SOSFS (M) 1988:9),

socialstyrelsens meddelandeblad (nr 8/89) som gäller val av

tandfyllningsmaterial för tuggytor, arbetarskyddsstyrelsens och

kemikalieinspektionens arbete på området m.m.

Vid sin behandling av frågan hänvisade utskottet till

socialstyrelsens uppgift att som central expertmyndighet på

hälso- och sjukvårdens samt tandvårdens områden lämna råd och

föreskrifter i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet

och till de nya allmänna råden om bl.a. användningen av amalgam.

Utskottet konstaterade att socialstyrelsen funnit att amalgam

fortfarande kan användas som tandersättningsmaterial i avvaktan

på att andra bättre material blir tillgängliga som generell

ersättning för amalgam. Utskottet ansåg sig inte kunna förorda

något initiativ från riksdagens sida som syftade till förbud

helt eller delvis mot användning av amalgam. Införandet av ett

förbud innan det finns fullgoda ersättningsmaterial skulle

enligt utskottet kunna medföra konsekvenser av allvarlig natur.

I stället ansåg utskottet att socialstyrelsens allmänna råd bör

styra materialvalet. Utskottet erinrade samtidigt om att

tandläkare alltid bör informera patienten om tänkbara alternativ

och beakta hans rätt att avböja viss behandling. Utskottet

framhöll slutligen att ställningstagandet till amalgamanvändning

fortlöpande måste omprövas med nya vetenskapliga rön som

underlag. Utskottet avstyrkte de då aktuella motionsyrkandena.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 42).

I betänkandet 1989/90:SoU7 behandlade utskottet på nytt

motionsyrkanden om förbud mot amalgam. Utskottet fann därvid

inte någon anledning för riksdagen att ändra uppfattning i

frågan. (Reservation c, vpk och mp)

Socialstyrelsen har nyligen bildat en tungmetallgrupp för

hälso-, sjuk- och tandvården. Socialstyrelsen har med

tillsättandet av denna tungmetallgrupp velat markera att det är

nödvändigt att kvicksilverproblemet i framtiden även fogas in i

ett större perspektiv där samtliga tungmetallers inverkan på

människa och miljö måste beaktas. Landets främsta expertis inom

området ingår i gruppen. Gruppen skall följa forskningen kring

kvicksilver och andra tungmetaller. Man skall bl.a. behandla

frågan om hur utvecklingen av nya tandersättningsmaterial kan

stimuleras, kostnadsaspekter kring amalgamutbyte, hur

tandvårdspersonal skall kunna påverkas att i mindre utsträckning

använda amalgam m.m.

-- -- --

Kemikalieinspektionen och statens naturvårdsverk

publicerade i juni 1990 rapporten Begränsningsuppdraget --

Redovisning av ett regeringsuppdrag. Rapporten tar upp behovet

av åtgärder när det gäller olika tungmetaller. I fråga om

användningen av kvicksilver uttalas i rapporten att målet är att

användningen av kvicksilver på sikt skall upphöra. I rapporten

föreslås att socialstyrelsen skall ges i uppdrag att utreda

förutsättningarna för att avveckla amalgam som fyllnadsmaterial.

-- -- --

Vad gäller kontroll och registrering av dentala material

behandlades motioner i ämnet i betänkandet 1989/90:SoU21,

som i övrigt handlade om det nya läkemedelsverket. Utskottet

förutsatte därvid att regeringen skulle beakta vad utskottet

anfört om nödvändigheten av att få till stånd en kontroll och

registrering av biverkningar av dentala material.

Regeringen har i beslut den 11 november uppdragit åt

socialstyrelsen att tillsammans med läkemedelsverket genomföra

en försöksverksamhet med registrering av biverkningar från

dentala material. Försöksverksamhet bör enligt uppdraget ske

inom vissa geografiska områden för att få erfarenheter av hur en

sådan rapportering och registrering av biverkningar senare skall

kunna införas för hela landet.

Utskottet erinrar om sin tidigare inställning till förbud mot

amalgam. Utskottet vidhåller sin uppfattning.

Motionerna avslogs. Reservation av c, v och mp.

Konstitutionsutskottet har i sitt betänkande 1990/91:KU30

till granskning tagit upp regeringens befattning med frågan om

kontroll och tillsyn över dentala material. Från de synpunkter

konstitutionsutskottet har att beakta fann utskottet inte

anledning till kritik mot regeringens handläggning av frågan.

Forskning om tungmetaller

Motioner

I motion 1990/91:So509 av Gullan Lindblad och Birger Hagård

(båda m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att

tvärvetenskaplig forskning rörande tungmetaller skall bedrivas

som ett långsiktigt program med årliga anslag (yrkande 2).

I motion 1990/91:So479 av Rosa Östh och Barbro Sandberg (c,

fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om

hur ett forskningscentrum på tungmetall- och spårelementområdet

kan inrättas. Motionärerna anser att det bör finnas goda

förutsättningar att bedriva sådan forskning i Uppsala och

anknyter till att det tidigare väckts motioner i riksdagen i

samma fråga samt att socialutskottet därvid uttalade sig

positivt, men motionerna föranledde då inte något

tillkännagivande till regeringen.

Tidigare behandling

I utskottets betänkande 1989/90:SoU19 behandlades (s. 37) en

liknande motion. Utskottet anförde.

Enligt vad utskottet erfar finns en bred vetenskaplig

kompetens på tungmetall- och spårelementområdet i Uppsala, och

värdefulla forskningsrön på området har också presenterats där.

Uppsala läns landsting har också förberett en patientanknuten

verksamhet på området.

Utskottet ser positivt på den forskning på tungmetallområdet

som sålunda bedrivs vid Uppsala universitet. Utskottet vill i

detta sammanhang också anknyta till behovet av gemensam nordisk

forskning kring amalgam och andra tandfyllnadsmaterial. Nordiska

rådets rekommendation innebär att ett forskningsprojekt på detta

område skall bedrivas i samarbete med nordiska

forskninginstitutioner och medicinsk expertis. Utskottet, som

utgår från att Nordiska ministerrådet följer Nordiska rådets

rekommendation, anser att den svenska insatsen inom det nordiska

forskningsprojektet bl.a. kan bedrivas i anslutning till den

ovan beskrivna forskningen i Uppsala, som därmed får en starkare

ställning.

Motionen avslogs.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att en försöksverksamhet med

registrering av biverkningar från dentala material pågår och att

socialstyrelsen överväger olika aspekter på en avveckling av

amalgam som tandfyllningsmaterial. Redovisningen av dessa

verksamheter beräknas ske inom det närmaste halvåret.

Utskottet anser att redovisningarna bör avvaktas. Utskottet

utgår ifrån att frågor som rör forskning om tungmetaller kan

behandlas i samband med den kommande beredningen av olika frågor

om amalgam. Utskottet avstyrker därmed motionerna So261 (fp),

So411 (mp) yrkandena 1--7, So455 (fp), So469 (s), So479 (c, fp),

So491 (v) yrkandena 1 och 2, So502 (s) yrkandena 1 och 2, So508

(s), So509 (m) yrkandena 1--4, So523 (c) yrkandena 1 och 2,

So535 (c) yrkande 1.

Övriga tandvårdsfrågor

Motionerna

I motion 1990/91:So533 av Sigge Godin m.fl. (fp) hemställs

att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ett bättre stöd till tandvårdsrädda. Motionärerna anför att

det finns många människor med tandvårdsrädsla som är så stark

att man inte söker tandvård över huvud taget eller endast i

akuta fall. Motionärerna anför att det i Sverige finns

specialkunskap och behandlingsmetoder vid tandvårdsfobier endast

på enstaka ställen och föreslår att varje tandvårdshuvudman bör

åläggas att erbjuda sådan behandling (yrkande 1). Samma

motionär begär ett tillkännagivande om att tandvård som ges

inom hemsjukvård, sjukhus och andra institutioner inte bara

skall ges av folktandvårdens personal (yrkande 2).

Motionärerna anser att samverkan mellan privat och offentlig

tandvård är synnerligen lämplig samt att de patienter som fått

tandvård hos privata vårdgivare före sin sjukdom då kan behålla

sin tidigare tandläkare.

I motion 1990/91:So412 av Karin Israelsson m.fl. (c)

begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om behovet

av ökad samverkan och en effektiv användning av de lokala

resurserna vad gäller den framtida tandvården (yrkande 1).

Motionärerna anser att arbete i olika vårdlag med en

omfördelning av arbetsuppgifterna kan leda till positiva

resultat såväl för patienterna som för personalen. Tandläkarna

kan därmed frigöras för uppgifter där deras speciella kunskaper

bättre kan tas till vara.

I motion 1990/91:Ub630 av Sten Svensson m.fl. (m)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur

tandläkarhögskolans specialistvård skall kunna utnyttjas i den

reguljära tandvården (yrkande 3). Motionärerna anför att de

odontologiska fakulteterna inte har någon självklar plats i

landets tandvårdssystem. Detta har lett till att

tandläkarhögskolan får söka sina patienter, där de kan finna

sådana.

Bakgrund

På senare år har allt fler forskare börjat intressera sig för

behandling av patienter med tandvårdsrädsla. Metoder för att

komma till rätta med tandvårdsrädsla håller på att utvecklas

inom flera landsting. Inom Stockholms läns landsting finns

det tillgång till hypnos- och narkostandvård (remiss krävs).

På flera allmäntandvårdskliniker finns tillgång till

lustgasbehandling. Också i Göteborg kan liknande behandling

erbjudas.

I allmänhet kan de regionala tandläkarföreningarna lämna

upplysningar om vilka tandläkare som har specialiserat sig på

att behandla patienter med olika former av tandvårdsrädsla.

I vissa landsting bedrivs i projektform sedan ett antal år

försök med nya eller alternativa vårdmodeller inom tandvården

där tandsköterskor eller tandhygienister används för kliniska

arbetsuppgifter i större utsträckning än som tidigare varit

fallet. I rapporten Nya vårdmodeller inom tandvården -- Rapport

från en konferens i januari 1991 redovisar socialstyrelsen olika

sådana projekt inom folktandvården och resultat från dessa

projekt. Här kan också nämnas projektet Medvind som drivs av

Bohuslandstinget.

När det gäller de tandvårdskliniker som nu finns på olika

sjukhus har dessa byggts upp av och tillhör den offentliga

tandvården. För sjukhustandvården finns i och för sig ingen

bestämmelse som hindrar samarbete med privattandläkare. För

patienterna finns möjlighet att besöka sin ordinarie tandläkare

om det går att ordna praktiskt. I vissa fall kan dock medicinska

behandlingar (vissa läkemedel) göra att en patient främst

behöver hjälp av en specialist med erfarenhet av

sjukhustandvård.

Ett motionsyrkande liknande det nu aktuella behandlades av

utskottet i betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 106). Efter en

genomgång av frågans behandling i samband med förslaget om en

allmän tandvårdsförsäkring och förslaget till tandvårdslag

vidhöll utskottet sin inställning att tandvård på sjukhus i

huvudsak bör ges av folktandvårdens egen personal men med

utrymme för vårdavtal med privata tandläkare. Utskottet framhöll

att det var angeläget att frågan om ett lagfäst ansvar för

tandvården vid sjukhus och andra institutioner fick en lösning.

Motionen avstyrktes (res. fp).

För närvarande har tandvården vid universiteten i Umeå resp.

Göteborg överförts till kommunalt huvudmannaskap.

Förhandlingar pågår om en motsvarande överföring av tandvården

vid universitetet i Lund. Vidare utreds förutsättningarna för en

kommunalisering av tandvården vid Karolinska institutet i

Stockholm.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att metoder för att komma till rätta med

tandvårdsrädsla för närvarande utvecklas inom flera landsting.

Försöksverksamhet pågår också i en del landsting med nya eller

alternativa vårdmodeller för tandvården i allmänhet. Något

initiativ från riksdagens sida behövs inte. Motion So533 (fp)

yrkande 1 och motion So412 (c) yrkande 1 avstyrks därför.

När det gäller tandvården vid sjukhus och andra institutioner

har utskottet tidigare framhållit att det är angeläget att

frågan om ett lagfäst ansvar för sådan tandvård får en lösning.

Utskottet utgår ifrån att den nya regeringen överväger frågan.

Motion So533 (fp) yrkande 2 avstyrks därmed.

Utskottet förutsätter att frågan om hur tandläkarhögskolornas

specialistvård skall kunna utnyttjas i den reguljära tandvården

bl.a. genom att patienten skall konsultera och få behandling av

högskolornas specialister får en slutlig lösning när

kommunaliseringen av den odontologiska utbildningen är fullt

genomförd. Någon utredning behövs därför inte. Motion Ub630 (m)

yrkande 3 avstyrks därför.

Hälsoskyddslagen

Motioner

I motion 1990/91:So409 av Margit Sandéhn och Ingegerd

Anderlund (båda s) hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av

enhetliga regler för tomgångskörning samt skyltning om gällande

regler. Motionärerna anser att en enhetlig regel rörande förbud

mot tomgångskörning längre tid än en minut skall införas i hela

landet samt att kommunerna skall ha skyldighet att vid infarter

till tätorter på ett tydligt sätt, sätta upp skyltar som

utmärker tillåten tid för tomgångskörning.

I motion 1990/91:So432 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson

(båda mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen att

kommunerna bör ges möjlighet att kräva avgift för överträdelse

mot tomgångskörningsförbudet.

I motion 1990/91:So459 av Roy Ottosson m.fl. (mp) begärs

ett tillkännagivande till regeringen att lagar och förordningar

bör ses över i syfte att ge kommunerna möjlighet att låta

parkeringsövervakare även övervaka tomgångsbestämmelser. Det

framhålls i motionen att polisen inte har resurser till att

övervaka gällande bestämmelser, men att parkeringsövervakarna

inte har befogenhet därtill.

Bakgrund

Med sanitär olägenhet avses enligt 1 § hälsoskyddslagen

(1982:1080) en störning som kan vara skadlig för människors

hälsa och som inte är ringa eller helt tillfällig. Definitionen

avser alla former av störningar som kan inverka skadligt i såväl

fysiskt som psykiskt hänseende på en människas hälsa.

Genom 13 § hälsoskyddslagen har regeringen eller -- efter

regeringens bemyndigande -- kommunerna bemyndigats att utfärda

ytterligare föreskrifter till förekommande av sanitära

olägenheter.

Regeringen har genom hälsoskyddsförordningen (1983:616)

bemyndigat kommunerna att utfärda lokala föreskrifter angående

vissa verksamheter. I 11 och 12 §§ förordningen anges de områden

som de kommunala föreskrifterna får omfatta. Av 11 § 1.

förordningen framgår att kommunerna får meddela föreskrifter om

tomgångskörning med motordrivna fordon.

Bestämmelser om ansvar för överträdelser av hälsoskyddslagen

eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen finns i 23 §

hälsoskyddslagen och 18 § hälsoskyddsförordningen. Av

bestämmelserna framgår att den som med uppsåt eller av

oaktsamhet bryter mot t.ex. en kommunal föreskrift om begränsad

tomgångskörning kan bestraffas med böter.

Tidigare behandling

Utskottet behandlade i betänkandet 1990/91:SoU4 ett

liknande motionsyrkande som de nu aktuella. Utskottet utgick

ifrån att regeringen och berörda myndigheter följde frågan och

att något initiativ från riksdagens sida därför inte behövdes.

Motionen avstyrktes (res. v).

Utskottets bedömning

Utskottet utgår ifrån att regeringen och berörda myndigheter

följer frågan om tomgångskörning. Något initiativ från

riksdagens sida behövs därför inte. Utskottet avstyrker

motionerna So409 (s), So432 (mp) och So459 (mp).

WHO-universitet

Motioner

I motion 1990/91:So419 av Bertil Persson (m) hemställs att

riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

placering av ett WHO-universitet i Malmö. En liknande hemställan

finns i motion 1990/91:So532 av Margitta Edgren m.fl. (fp)

(motivering i motion 1990/91:A495). I motionerna anförs att WHO

har ett intresse av att inrätta ett universitet för utbildning i

medicinteknik samt att en tänkbar lokaliseringsort skulle vara

Malmö. Motionärerna anför att WHO inte kan föreslå att en sådan

skola förläggs till ett visst land och att regeringen snarast

bör manifestera Sveriges intresse för att ett sådant

universitet lokaliseras till Malmö.

Tidigare behandling

I sitt betänkande 1989/90:SoU19 (s. 39) uttalade utskottet

följande.

Utrikesutskottet konstaterade i höstas, med anledning av en

motion (m) om att förlägga FN-organ till Sverige, att Sverige i

princip är postivt till en eventuell framtida lokalisering av

ytterligare FN-organ till landet. Denna inställning borde enligt

utrikesutskottet vara vägledande när en diskussion eventuellt

med tiden kunde komma att aktualiseras i FN. Med hänvisning till

att frågan vid tillfället saknade aktualitet avstyrktes motionen

(1989/90:UU14 s. 16).

Innan något konkret förslag om ett WHO-universitet för

medicinsk teknologi lagts fram av WHO anser utskottet inte att

riksdagen bör ta ställning för eller emot inrättandet av ett

sådant universitet, eller till förläggningen av detsamma.

Utskottet avstyrkte därför motionen.

Enligt uppgift från utrikesdepartementet (avdelningen för

internationellt utvecklingssamarbete) har WHO tillsatt en

utredning som bl.a. utreder följande frågor. Finns det behov av

en sådan utbildning som är i fråga? Var i världen bör den ligga?

(I-land eller U-land.) Hur skall finansieringen i så fall ske?

Utredningen förväntas bli klar senare under hösten.

Utskottets bedömning

Inom WHO pågår enligt uppgift en utredning om

förutsättningarna för ett WHO-universitet. Utskottet anser att

riksdagen inte bör ta ställning till en eventuell placering i

Sverige innan utredningen är avslutad. Utskottet avstyrker

därför motionerna So419 (m) och So532 (fp).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande vård och behandling m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So408, 1989/90:So494,

1990/91:So273, 1990/91:So281, 1990/91:So308 yrkandena 4 och 5,

1990/91:So403, 1990/91:So413, 1990/91:So414, 1990/91:So427,

1990/91:So428 yrkande 7, 1990/91:So439, 1990/91:So441 yrkandena

1 och 2, 1990/91:So442, 1990/91:So443 yrkandena 1 och 4,

1990/91:So446 yrkandena 3, 11 och 12, 1990/91:So447 yrkandena

3--5, 1990/91:So449 yrkande 1, 1990/91:So460, 1990/91:So462,

1990/91:So465, 1990/91:So472, 1990/91:So480, 1990/91:So481,

1990/91:So482, 1990/91:So483 yrkande 2, 1990/91:So484

yrkande 1, 1990/91:So488, 1990/91:So494, 1990/91:So495,

1990/91:So498 yrkandena 1 och 2, 1990/91:So501,

1990/91:So510 yrkandena 2 och 3, 1990/91:So513,

1990/91:So517, 1990/91:So520, 1990/91:So524 yrkande 2,

1990/91:So531 yrkandena 5--8 och 11 och 1990/91:So638

yrkande 5,

2. beträffande vissa etiska frågor

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So226 yrkande 10,

1990/91:So406, 1990/91:So421, 1990/91:So428 yrkandena 2 och 4,

1990/91:So433, 1990/91:So434, 1990/91:So435, 1990/91:So451

yrkandena 1 och 2 och 4 och 5, 1990/91:So486, 1990/91:So487,

1990/91:So522 och 1990/91:So 529 yrkandena 1 och 2,

3. beträffande lex Maria

att riksdagen avslår motion 1990/91:So528,

4. beträffande hiv/aids

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So336 yrkandena 7 och

8, 1990/91:So417 yrkande 2, 1990/91:So420 yrkandena 2--9,

1990/91:So424 yrkandena 2, 5 och 6, 1990/91:So448 yrkandena 3--5

och 1990/91:So525 yrkandena 3 och 4,

5. beträffande behörighetsfrågor

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So318, 1990/91:So401,

1990/91:So404, 1990/91:So407, 1990/91:So410, 1990/91:So415,

1990/91:So422, 1990/91:So429, 1990/91:So431, 1990/91:So438,

1990/91:So445, 1990/91:So450, 1990/91:So453, 1990/91:So467,

1990/91:So477, 1990/91:So478, 1990/91:So505, 1990/91:So518,

1990/91:So519, 1990/91:So524 yrkande 3 och 1990/91:So526,

6. beträffande alternativmedicinsk behandling

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So443 yrkande 3,

1990/91:So449 yrkandena 2 och 3, 1990/91:So458, 1990/91:So506

och 1990/91:So524 yrkandena 1 och 4,

7. beträffande åtgärder mot läkemedelsberoende

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So215 yrkande 10,

1990/91:So336 yrkande 15, 1990/91:So436 och 1990/91:So437,

8. beträffande kontroll av medicintekniska produkter

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So470 och

1990/91:So504,

9. beträffande blodförsörjning

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So430 och

1990/91:So456 yrkande 1,

10. beträffande kampanjer för blodgivning bland

värnpliktiga

att riksdagen avslår motion 1990/91:So423,

11. beträffande kvicksilver som konserveringsmedel i

läkemedel

att riksdagen avslår motion 1990/91:So454,

12. beträffande amalgam m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So261, 1990/91:So411,

1990/91:So455, 1990/91:So469, 1990/91:So479, 1990/91:So491,

1990/91:So502, 1990/91:So508, 1990/91:So509, 1990/91:So523 och

1990/91:So535 yrkande 1,

13. beträffande metodutveckling inom tandvården

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So412 yrkande 1 och

1990/91:So533 yrkande 1,

14. beträffande tandvård vid sjukhus och andra

institutioner

att riksdagen avslår motion 1990/91:So533 yrkande 2,

15. beträffande tandläkarhögskolornas specialistvård

att riksdagen avslår motion 1990/91:Ub630 yrkande 3,

16. beträffande tomgångskörning

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So409, 1990/91:So432

och 1990/91:So459,

17. beträffande ett WHO-universitet i medicinsk teknologi

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So419 och

1990/91:So532.

Stockholm den 14 november 1991

På socialutskottets vägnar

Sten Svensson

I beslutet har deltagit:

Sten Svensson (m), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s),

Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingela Thalén (s),

Jerzy Einhorn (kds), Johan Brohult (nyd), Jan Andersson (s),

Leif Carlson (m), Maj-Inger Klingvall (s), My Persson (m), Hans

Karlsson (s), Birthe Sörestedt (s) och Anna Corshammar-Bojerud

(c).

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Motionerna2

Motioner väckta under allmänna motionstiden 19902

Motioner väckta under allmänna motionstiden 19912

Utskottet15

Vård och behandling m.m.15

Sjukvårdens kvalitet, patientsäkerhet m.m.15

Myndigheters och organisationers arbete med kvalitetsfrågor

m.m.16

Omvårdnadsforskning20

Patientens ställning i vården21

Förebyggande vård22

Invandrare och hälso- och sjukvård24

Insatser mot olika sjukdomar25

Reumatiska sjukdomar25

Epilepsi27

Smärtbehandling28

Ortopedisk medicin29

Whiplash30

Hörselvård31

Cancer31

Medicinsk fotvård33

Kvinnosjukvård33

Sköldkörtelsjukdom hos kvinnor35

Förlossningsvård35

Insatser i syfte att förhindra självmord36

Center för tortyroffer38

Hälsopass m.m.38

Personalpolitik m.m.39

Vissa etiska frågor40

Fosterdiagnostik, genteknik40

Abortförebyggande åtgärder44

HUGO-projektet48

Forskningscentrum i reproduktionsepidemiologi49

Dödshjälp m.m.49

Lex Maria m.m.51

Hiv/aids54

Kontaktspårning54

Sjukvård för hivsmittade56

Behandling hos privatpraktiserande läkare57

Rutinmässig testning58

Sprututbytesprogram59

Metadon60

Statlig ersättning till transfusionssmittade63

Behörighetsfrågor64

Legitimation för naprapater64

Legitimation för dietister65

Användandet av titeln psykolog66

Legitimation för socionomer67

Återkallelse av läkarlegitimation68

Allmänna råd om kiropraktorers verksamhet69

Läkares rätt att delegera beslut om vaccination till

sjuksköterska70

Lymfterapeut71

Alternativmedicin72

Läkemedel73

Medicinteknik76

Blodförsörjning m.m.77

Kvicksilver som konserveringsmedel i läkemedel80

Amalgam m.m.81

Forskning om tungmetaller86

Övriga tandvårdsfrågor87

Hälsoskyddslagen89

WHO-universitet90

Hemställan91