Bet. 1991/92:SoU7

Socialutskottets betänkande

1991/92:SOU07

Dopning

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Innehållsförteckning

1991/92

SoU7

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition 1990/91:199 om

förbud mot vissa dopningsmedel och de motioner som väckts med

anledning av propositionen. Vidare behandlas några

motionsyrkanden om åtgärder mot dopning från den allmänna

motionstiden 1990 och 1991. Även vissa motionsyrkanden om

narkotika behandlas i betänkandet.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag. Samtliga

motionsyrkanden avstyrks.

Propositionen

I proposition 1990/91:199 har regeringen föreslagit att

riksdagen antar förslaget till lag om förbud mot vissa

dopningsmedel.

Lagförslaget återfinns som bilaga till betänkandet.

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

1991/92:So1 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att regeringen i samverkan med

idrottsrörelsen bör ta initiativ för att förhindra dopning med

hjälp av biotekniskt framställda läkemedel.

1991/92:So2 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om beteckning på dopning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillägg till listan över substanser som

ökar produktionen av röda blodkroppar, såsom erytropoietin.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990 och 1991

1989/90:So226 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om internationellt samarbete.

1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om snabb klassificering av nya narkotiska

preparat.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju821.

1990/91:So277 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder mot doping.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Kr513.

1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett effektivare samarbete på

narkotikaområdet i Norden.

1990/91:So529 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om initiativ till att förhindra att bioteknik

utnyttjas för doping.

1990/91:So534 av andre vice talman Christer Eirefelt m.fl.

(fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om

straffskärpning för dopingbrott.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Kr526.

Utskottet

Bakgrund

Genom beslut den 29 juni 1989 förordnade chefen för

socialdepartementet i samråd med chefen för bostadsdepartementet

regeringsrådet Susanne Billum Stegard att undersöka möjligheten

att via ändringar i läkemedelslagstiftningen minska tillgången

på dopningsmedel. Uppdraget redovisades hösten 1989 i

promemorian (Ds 1989:60) Åtgärder mot doping. I promemorian

föreslogs en särskild lag om vissa medel med hormoniell

inverkan. Promemorian har remissbehandlats.

Regeringen beslutade i maj 1991 att inhämta lagrådets yttrande

över ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lag om

förbud mot vissa dopningsmedel. Lagrådet har lämnat förslaget

utan erinran.

Allmänt om dopning

Dopning har länge använts i samband med idrottsutövning och

innebär i princip att idrottsutövaren försöker att förbättra sin

prestationsförmåga på ett konstlat sätt. Hittills har de

farmakologiska dopningsmedlen dominerat i detta sammanhang.

Förutom dessa medel kan nämnas bloddopning, där en del av

idrottsutövarens blod lagras och reinfunderas strax före en

tävling för att hans syretransportkapacitet skall öka.

Internationella olympiska kommittén (IOC) tog inför 1986 års

olympiska spel fram en lista över substanser som var att

betrakta som dopningsmedel. IOCs lista hålls aktuell genom

upprepade revideringar.

Den i Sverige centrala definitionen på dopning är antagen av

Riksidrottsmötet 1989 och bygger på IOCs definition. Denna

lyder: "Dopning är användandet av substanser tillhörande de

olika grupperna av förbjudna medel, men också användandet av

illegala metoder, som t.ex. bloddopning." Härtill hör den nyss

nämnda dopningslistan, som senast reviderats i april 1990, då

erytropoietin tillkom.

IOC ackrediterar dopningslaboratorier efter vissa normer. År

1990 fanns 20 ackrediterade laboratorier. Ett av dessa är

dopinglaboratoriet vid Huddinge sjukhus, som drivs i samarbete

mellan Sveriges riksidrottsförbund (RF) och Stockholms läns

landsting. De anställdas löner samt analysutrustningen betalas

från RFs anslag på statsbudgeten. För innevarande budgetåret har

riksidrottsstyrelsen anslagit 6 milj.kr. för bl.a. förstärkning

av laboratoriets resurser.

För kontrollverksamheten har RF ca 200 ideellt arbetande

kontrollfunktionärer som utför oanmälda stickprovskontroller

under träningsperioderna och förannonserade kontroller i samband

med tävlingar. Dopningsprovet är ett urinprov, som skickas till

laboratoriet för analys. Analysresultatet meddelas RFs

dopningskommission, som i händelse av positivt resultat anmäler

ärendet till berört specialförbund för bestraffning.

Kommissionen bevakar specialförbundets bestraffning och kan

överklaga ärendet till riksidrottsnämnden.

Inom den svenska idrottsrörelsen bedrivs ett arbete i

internationell samverkan för att få fram nya analysmetoder. En

lista över dopningspreparat har utarbetats i samarbete mellan

idrottsrörelsen, Apoteksbolaget och läkemedelsverket.

Idrottsrörelsen har också tagit initiativ för att få till stånd

en märkning av de förbjudna dopningsmedlen.

I Sverige är förskrivningen av de läkemedel som används i

dopningssammanhang enligt uppgift förhållandevis liten. Det

stora tillflödet av anabola steroider sker genom införsel från

utlandet. Möjligheten till legal införsel för privat bruk är med

hänsyn till de bestämmelser som gäller begränsad, varför

importen till allra största delen är illegal. Statistik från

åren 1987--1989 visar på ett 30-tal tullbeslag per år av

hormonpreparat. År 1990 gjordes 45 tullbeslag. År 1987

beslagtogs bl.a. drygt 160 000 tabletter och ampuller. För år

1990 var siffran ca 488 000, fördelat på ca 482 000 tabletter

och 6 000 ampuller. För narkotika bedöms att ca 5 % av den

illegala importen beslagtas. För hormonpreparaten antas

procentsatsen vara betydligt lägre.

När det gäller internationellt samarbete kan särskilt nämnas

Europarådets konvention mot dopning, som för Sveriges del trädde

i kraft den 1 juli 1990 (prop. 1989/90:142, SoU30, rskr. 316).

De konventionsslutande parterna förbinder sig bl.a. att genom

lagstiftning och administrativa åtgärder begränsa

tillgängligheten och bruket av anabola steroider. För att

övervaka tillämpningen av konventionen har inrättats en särskild

övervakningsgrupp.

Gällande bestämmelser

De grundläggande svenska bestämmelserna om

läkemedelshanteringen finns i läkemedelsförordningen (1962:701),

som innehåller bestämmelser om bl.a. tillverkning, införsel,

handel och hantering i övrigt. I anslutning till

läkemedelsförordningen finns ett antal föreskrifter av olika

slag som närmare reglerar läkemedelshanteringen. Genom en sådan

föreskrift (LVFS 1990:22) av socialstyrelsen (numera

läkemedelsverket) har läkemedelsförordningen gjorts tillämplig

också på hanteringen av anabola steroider, androgener med anabol

effekt, t.ex. testosteron samt tillväxthormon.

Straffet för den som bryter mot läkemedelsförordningens

bestämmelser är normalt dagsböter. Detta gäller bl.a. i fråga om

den som tillverkar, saluhåller, eller försäljer läkemedel utan

att vara berättigad till det eller som åsidosätter det krav på

aktsamhet som finns uppställt i förordningen.

Läkemedelshanteringen har varit föremål för en allmän översyn

genom 1983 års läkemedelsutredning, som i betänkandet (SOU

1987:20) Läkemedel och hälsa lagt fram förslag till en

läkemedelslag jämte ett förslag till lag om kontroll av

narkotika. Förslagen bereds för närvarande i regeringskansliet.

Bestämmelser om narkotika finns i narkotikastrafflagen

(1968:64), narkotikaförordningen (1962:704) samt

läkemedelsverkets narkotikakungörelse (LVFS 1990:45). Vidare

upprättar läkemedelsverket förteckningar över narkotika (LVFS

1990:47). Med narkotika förstås enligt 8 § narkotikastrafflagen

läkemedel eller hälsofarliga varor med starkt vanebildande

egenskaper eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor

med sådana egenskaper och som 1. på sådan grund är föremål för

kontroll enligt en internationell överenskommelse som Sverige

biträtt, eller 2. av regeringen har förklarats skola anses som

narkotika enligt lagen. Syftet med lagstiftningen är att

begränsa användningen av narkotika till sådan som sker för

medicinska och vetenskapliga ändamål. Straffet för

narkotikabrott av normalgraden är fängelse i upp till tre år.

Grovt narkotikabrott kan ge upp till tio års fängelse.

Olovlig införsel och utförsel regleras i lagen (1960:418) om

straff för varusmuggling. Enligt tullagen (1987:1065) föreligger

skyldighet att vid införsel av vara anmäla den för förtullning.

Samma skyldighet föreligger även vid utförsel. Den som utan att

göra anmälan hos tullen inför eller utför gods, för vilket skall

erläggas tull eller annan avgift eller för vilket gäller

införsel- eller utförselförbud, döms, i fall av uppsåt, för

varusmuggling. Även vilseledande vid tullbehandling

straffbeläggs i lagen. Straffet är böter eller fängelse i upp

till sex år. För smuggling av narkotika finns en särskild,

strängare straffskala som gör det möjligt att döma ut upp till

tio års fängelse.

Propositionen i huvuddrag

I propositionen läggs fram förslag till en särskild lag om

förbud mot vissa dopningsmedel. Förslaget omfattar syntetiska

anabola steroider, testosteron och dess derivat, tillväxthormon

samt kemiska substanser som ökar produktion och frigörelse av

testosteron och dess derivat eller av tillväxthormon.

De angivna medlen får enligt förslaget inte annat än för

medicinskt eller vetenskapligt ändamål införas till landet,

överlåtas, framställas, förvärvas i överlåtelsesyfte, bjudas ut

till försäljning eller innehas.

Uppsåtlig överträdelse av lagens förbud -- dopningsbrott --

skall kunna straffas med fängelse i upp till två år. För ringa

brott föreslås påföljden bli böter eller fängelse i högst sex

månader. När det gäller olovlig införsel hänvisas till

bestämmelserna i varusmugglingslagen.

Genom en hänvisning till 23 kap. brottsbalken straffbeläggs i

förslaget också försök eller förberedelse till sådant

dopningsbrott som inte är att anse som ringa om gärningen gäller

annan befattning än innehav.

Lagförslaget innehåller också bestämmelser om förverkande och

beslag.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.

Benämningen dopning

I motion 1991/92:So2 av Barbro Westerholm (fp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om beteckning på dopning (yrkande 1).

Enligt motionären har den aktuella typen av otillåtna

manipulationer såväl i Sverige som utomlands alltid benämnts med

det engelska ordet doping. Därför bör enligt motionären den

engelska benämningen, som är en fackterm som bör vara

internationell, behållas i lagen.

Även i motion 1991/92:So1 av Lennart Brunander m.fl. (c)

anförs att beteckningen doping bör behållas. Motionärerna har

dock inget yrkande härom.

Till utskottet har vidare inkommit en skrivelse daterad den 11

september 1991 från Riksidrottsförbundet.

I skrivelsen anför förbundet att ända sedan den aktuella typen

av otillåtna manipulationer började att uppmärksammas inom

idrotten har företeelsen benämnts med det engelska ordet doping.

Beteckningen har enligt förbundet vunnit allmän spridning i

sport- och idrottssammanhang över hela världen. Förbundet

ifrågasätter därför om det är lämpligt att ändra ett i Sverige

inte endast hos idrottsfolk utan även hos den breda allmänheten

väl inarbetat ord. Förbundet menar också att det i ett framtida

perspektiv är önskvärt att fackrelaterade begrepp är

universella.

Utskottet gör följande bedömning.

Benämningen dopning rekommenderas i bl.a. Svenska akademiens

ordlista, som används som norm för svensk stavning och

ordböjning. Den har också använts i den svenska översättningen

av Europarådets konvention på området och på senare tid även i

utskottsbetänkanden m.m. Med hänsyn härtill bör, i enlighet med

vad som föreslagits i propositionen, benämningen dopning

användas i lagen. Utskottet avstyrker motion 1991/92:So2 yrkande

1.

Inriktningen av lagstiftningen

I motion 1990/91:So277 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder mot doping (yrkandet delvis).

Enligt motionärerna bör narkotikaliknande preparat som används

för doping betraktas som narkotika eller i vart fall jämställas

med narkotika när det gäller exempelvis reglering av införsel,

försäljning och användning. Regeringen bör enligt motionärerna

skyndsamt utreda denna fråga och förelägga riksdagen de förslag

om åtgärder som kan komma att erfordras. (Motiveringen finns i

motion 1990/91:Kr513.)

I motion 1990/91:So534 av andre vice talman Christer

Eirefelt m.fl. (fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag om straffskärpning för dopingbrott. Motionärerna anser

att det förslag om straffskärpning och om en utökning av det

kriminaliserade området vad beträffar dopingmedel som

remissbehandlats snarast bör föranleda lagstiftning.

Vad beträffar möjligheten att låta narkotikalagstiftningen

omfatta de aktuella medlen anför föredraganden följande i

propositionen.

Med narkotika avses enligt 8 § narkotikastrafflagen sådana

läkemedel eller hälsofarliga varor som på grund av sina starkt

vanebildande egenskaper eller lättheten att kunna omvandlas till

varor med sådana egenskaper är föremål för internationell

kontroll enligt av Sverige biträdda överenskommelser samt sådana

varor som enligt förordnande av regeringen skall anses som

narkotika. Narkotikalagstiftningen är tillämplig på ett stort

antal dopningsmedel i grupperna stimulantia resp. narkotiska

analgetika. Anabola steroider och övriga här aktuella medel är

däremot inte, såvitt hittills har belagts, i sig vanebildande

eller beroendeskapande. Orsakerna till att de intas ligger

uppenbarligen på ett annat plan. Åtgärder mot missbruk av

anabola steroider etc. innebär därför inte samma slag av problem

som kampen mot de starkt vanebildande medel som snabbt kan

rasera inte bara missbrukarens hälsa utan också hans eller

hennes hela sociala situation. Missbruk av de nu aktuella

typerna av medel bör därför inte bekämpas inom ramen för

narkotikalagstiftningen utan genom en särskild lag.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att lagstiftningen

behöver skärpas så att samhället får ökade möjligheter att

bekämpa missbruket av dopningspreparat. Förslaget i

propositionen, i vilket utskottet i allt väsentligt instämmer,

får anses tillgodose motion So534 (fp). Också motion So277 (m)

yrkandet delvis får anses vara i huvudsak tillgodosedd, även om

utskottet inte kan instämma i att missbruket av vissa av de

aktuella medlen bör bekämpas inom ramen för

narkotikalagstiftningen. Utskottet avstyrker de nämnda

motionsyrkandena.

Omfattningen av kontrollen m.m.

Motioner

I motion 1990/91:So277 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder mot doping (yrkandet delvis).

Enligt motionärerna bör stöd lämnas till kontrollverksamhet och

sådan forskning som syftar till att utveckla metoder för att

avslöja doping. (Motiveringen finns i motion 1990/91:Kr513.)

I motion 1990/91:So529 av Lennart Brunander m.fl. (c)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om initiativ till att förhindra att bioteknik

utnyttjas för doping (yrkande 3). Motionärerna framhåller

att flera biologiskt framtagna läkemedel också kan användas som

dopingpreparat och att de inte kan spåras i dopningstester

eftersom de är kroppsegna. Regeringen bör i samverkan med

idrottsrörelsen ta sådana initiativ att missbruk av bioteknik

inom idrotten förhindras, anför motionärerna.

I motion 1991/92:So1 av Lennart Brunander m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att regeringen i samverkan med

idrottsrörelsen bör ta initiativ för att förhindra dopning med

hjälp av biotekniskt framställda läkemedel. Motionärerna

framhåller att biotekniskt framställda läkemedel som exempelvis

erytropoietin inte kan spåras eftersom de är kroppsegna.

Regeringen och idrottsrörelsen bör i samverkan ta initiativ för

att förhindra missbruk av bioteknik inom idrotten.

Läkemedelsverket bör som ett led i det arbetet se över

möjligheterna att skärpa förskrivningen av erytropoietin. Rätten

till förskrivning skulle exempelvis kunna begränsas till läkare

som behandlar njursjuka och personer med svår blodbrist, anför

motionärerna. Samma teknik skulle kunna användas när det gäller

tillväxthormon. En annan möjlighet som bör undersökas är enligt

motionärerna att tillsätta en ofarlig märksubstans som kan

spåras vid analys.

I motion 1991/92:So2 av Barbro Westerholm (fp) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om tillägg till listan av substanser som ökar

produktionen av röda blodkroppar, såsom erytropoietin

(yrkande 2). Motionären menar att substanser av typ

erytropoietin bör omfattas av lagförslaget. Dessa substanser är

för närvarande svåra att spåra i kroppen, men utvecklingen inom

läkemedelsområdet sker snabbt. Läkemedel kan dessutom märkas på

olika sätt för att kunna spåras i organismen, anför motionären.

Dopningsmedlen

I sitt remissvar över departementspromemorian (Ds 1989:60)

Åtgärder mot doping föreslog socialstyrelsen att ytterligare

en grupp av hormoner skulle tas med i lagstiftningen och anförde

följande.

Denna grupp av hormoner påverkar bildandet av röda

blodkroppar. Socialstyrelsen har inga uppgifter om att denna

grupp använts i dopingsammanhang. I förebyggande syfte föreslås

följande tillägg till lagförslagets 1 §: Erytropoietin och andra

substanser som ökar produktionen av röda blodkroppar. I dag

finns erytropoietin registrerat som läkemedel och används bl.a.

i samband med transplantationer. Erytropoietin stimulerar

produktionen av röda blodkroppar. Vid kliniska prövningar har

biverkningar i form av högt blodtryck, hjärtinfarkt och

epileptiska anfall iakttagits.

Även Sveriges Farmacevtförbund förordade i sitt remissvar en

sådan utvidgning.

Svenska Läkaresällskapet framhöll under remissbehandlingen att

det var betänkligt att hela diskussionen om erytropoietin (det

hormon som stimulerar erytropoesen, och som nu är kommersiellt

tillgängligt och i praktiskt kliniskt bruk på vissa

indikationer) saknades i promemorian. Med erytropoietin kan man,

anförde sällskapet, förmoda att det blir möjligt att åstadkomma

en "farmakologisk autotransfusion", dvs. höga erytrocyttal och

hemoglobinnivå i blodet över normal nivå, med ökad

prestationsförmåga som följd.

Även Stockholms läns landsting behandlade frågan om

bloddopning genom tillförsel av erytropoietin i sitt remissvar.

Landstinget anförde att ämnet än så länge bara tillverkas på

licens, men att det kan behöva omfattas av lagstiftningen om det

blir införlivat i läkemedelsarsenalen.

I propositionen anförs (s. 17 f.) att det genom ny teknik har

blivit möjligt att i större kvantiteter och till lägre kostnad

framställa erytropoietin, en substans som ökar kroppens

produktion av röda blodkroppar. Erytropoietin har tills helt

nyligen varit mycket dyrt och svårtillgängligt på marknaden.

Beredningar av substansen är registrerade som farmacevtiska

specialiteter och används bl.a. i samband med transplantationer.

Föredraganden anser emellertid att underlaget i förevarande

sammanhang inte är tillräckligt för att kunna bedöma eventuella

negativa medicinska effekter av de blodbildande substanserna.

Särskild lagreglering av dessa substanser bör därför inte

genomföras för närvarande. Föredraganden förutsätter emellertid

att socialstyrelsen och läkemedelsverket noga följer

utvecklingen av dessa substansers användning.

I propositionen anförs vidare att erytropoietin numera tagits

upp på den dopningslista som har godkänts av den

övervakningsgrupp som arbetar inom ramen för den konvention som

Sverige är ansluten till. Detta talar enligt föredraganden för

att även sådana medel bör omfattas av regleringen. Erytropoietin

har dock inte närmare redovisats i departementspromemorian om

åtgärder mot dopning och det anses för närvarande inte möjligt

att spåra användningen av ämnet som dopningsmedel. Föredraganden

anser sig därför inte kunna -- utan ytterligare överväganden --

föreslå att regleringen bör omfatta medlet erytropoietin.

Föredraganden anför vidare att den framtida utvecklingen på

dopningsområdet -- främst uppträdandet av nya farliga

dopningsmedel -- också kan motivera att de regler som föreslås

utsträcks till andra grupper av substanser.

Kontroll och forskning

Socialstyrelsen och läkemedelsverket följer

utvecklingen på olika områden när det gäller dopning. Genom

bl.a. olika register har man uppsyn över den legala

förskrivningen av de preparat som kan användas i dopningssyfte.

Samhällets resurser för idrottsforskning har på senare år

förstärkts. Ett särskilt centrum för idrottsforskning har

inrättats i Stockholm. Centrumets uppgift är bl.a. att bedriva

forskning inom idrottens område och att svara för

forskarutbildning. Centrumet har även samordnande uppgifter.

Sedan 1970 arbetar även Idrottens forskningsråd, som är ett

organ inom Riksidrottsförbundet, med olika frågor om

idrottsforskning.

Den 1 juli 1992 skall idrottshögskolan i Stockholm starta

sin verksamhet som självständig högskoleenhet efter att tidigare

ha varit en institution vid högskolan för lärarutbildning i

Stockholm.

Nya professurer har inrättats under senare tid. Som

exempel kan nämnas tjänster i idrottsmedicin vid universiteten i

Umeå och Linköping. Den 1 juli innevarande år fanns enligt

uppgift sammanlagt nio professorstjänster i olika

idrottsrelaterade discipliner i landet.

Riksidrottsförbundet får statligt stöd för sina insatser

mot dopning via bl.a. anslaget E 2. Stöd till forskning och

utveckling m.m. i statsbudgeten (elfte huvudtiteln). För det

innevarande budgetåret har avsatts 10,1 milj.kr. för insatser

mot dopning och för forskning. Anslaget skall ses som ett

komplement till den forskning som kan erhålla anslag från

forskningsråden och till satsningarna på nya professurer vid

högskolorna. Som tidigare har nämnts används en del av anslaget

för att förstärka resurserna vid dopinglaboratoriet vid Huddinge

sjukhus.

Riksidrottsförbundet avser enligt vad utskottet har inhämtat

att göra en sammanställning av de forskningsprojekt om dopning

som förbundet vill få till stånd. Sammanställningen skall tjäna

som underlag för förbundets fortsatta arbete med att initiera

och stödja idrottsrelaterad forskning.

Internationella friidrottsförbundet har under innevarande år

lämnat ekonomiskt stöd till två svenska forskningsprojekt kring

dopning. Det ena projektet genomförs vid dopinglaboratoriet vid

Huddinge sjukhus och har till syfte att förbättra metoderna för

att upptäcka dopning med ämnet testosteron. Det andra projektet

har nyligen påbörjats vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och

syftar till att utveckla metoder för att avslöja dopning med

ämnen som påverkar bildandet av röda blodkroppar, såsom

erytropoietin.

Som tidigare har framgått deltar Sverige också på olika sätt i

det internationella arbetet för att komma till rätta med

dopningsproblemet.

Tidigare behandling

I betänkandet 1989/90:SoU30 behandlade utskottet

regeringens proposition 1989/90:142 om godkännande av

Europarådets konvention mot dopning och ett antal motioner (m,

c, och mp) om åtgärder mot dopning som väckts i anledning av

denna. Utskottet konstaterade att Riksidrottsförbundet bedriver

ett aktivt arbete när det gäller att utveckla idrotten och att

komma till rätta med dopningsproblemet. Utskottet framhöll

betydelsen av att ansträngningarna, nationellt och

internationellt, att komma till rätta med detta problem

fortsätter. När det gällde åtgärder för att förhindra dopning

med vissa ämnen framställda på genteknisk väg konstaterade

utskottet att det är just det svenska arbetet med att finna

kontrollmetoder som lett till att frågan om användning av

erytropoietin uppmärksammats av IOC. Utskottet utgick från att

de svenska insatserna på detta område fortsatte. Något särskilt

initiativ från riksdagens sida behövdes inte, ansåg utskottet,

som avstyrkte de då aktuella motionerna (res. m och c).

En motion (c) om åtgärder för att förhindra att biotekniskt

framtagna läkemedel såsom erytropoietin används som

dopningspreparat behandlades av utskottet i betänkandet

1990/91:SoU10. Utskottet hänvisade till vad det uttalat i

betänkandet 1989/90:SoU30 och tillade bl.a. att en proposition i

frågan förbereddes samt att det i budgetpropositionen

(1990/91:100 bil. 13) hade föreslagits att drygt 10 milj.kr.

skulle anvisas till idrottens forskning, utveckling och kampen

mot dopning. Med hänvisning till det anförda ansåg utskottet att

någon åtgärd av riksdagen inte var påkallad. Utskottet avstyrkte

därför motionen (res. c och mp).

Utskottets bedömning

Utskottet anser sig för närvarande inte ha tillräckligt

underlag för att förorda att den föreslagna lagens

tillämpningsområde skall utvidgas till att omfatta andra medel

än de som upptagits i förslaget. Utvecklingen när det gäller

användningen av dopningsmedel inom idrotten och kunskapen om

dessa medel sker emellertid snabbt. Utvecklingen bör därför noga

följas. Utskottet utgår från att regeringen, berörda myndigheter

och Riksidrottsförbundet gör detta när det gäller erytropoietin

och andra medel och vid behov vidtar lämpliga åtgärder. Med det

anförda avstyrker utskottet motion So2 (fp) yrkande 2.

För att komma till rätta med dopningsproblemet är det viktigt

med fortsatt forskning och metodutveckling. Dopinglaboratoriet

vid Huddinge sjukhus är här av särskild betydelse. Utskottet

vill även framhålla betydelsen av Riksidrottsförbundets

omfattande dopningsförebyggande arbete, inte minst för att inom

idrottsrörelsen sprida information om de stora farorna med

dopning och för att klargöra att viktiga etiska normer sätts

åsido vid denna verksamhet. Statens direkta ekonomiska stöd till

insatser mot dopning och för forskning uppgår under innevarande

budgetår till 10,1 milj.kr. Det är enligt utskottets mening

angeläget att staten även fortsättningsvis stöder det

dopningsförebyggande arbetet och att särskilt idrottsrörelsens

resurser därvid utnyttjas och tas till vara.

Förskrivningen i Sverige av de läkemedel som kan användas i

dopningssammanhang är av allt att döma förhållandevis liten. Det

stora inflödet av dopningspreparat sker i stället genom illegal

införsel från utlandet. Med hänsyn bl.a. härtill vill utskottet

för närvarande inte förorda skärpta regler för förskrivning

eller särskilda bestämmelser om märkning med spårsubstanser av

de läkemedel som kan användas för dopning. Utskottet förutsätter

dock att läkemedelsverket noga följer förskrivningen av de

läkemedel som kan användas i dopningssammanhang och vid behov

ser över reglerna för denna.

Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört behövs inte något

initiativ från riksdagens sida med anledning av motionerna So277

(m) yrkandet delvis, So529 (c) yrkande 3 och So1 (c). Utskottet

avstyrker därför motionerna.

Konkurrensfrågor

Utskottet har under hand uppmärksammats på frågan hur

lagförslaget straffrättsligt förhåller sig till lagen (1960:418)

om straff för varusmuggling.

I lagförslaget förbjuds dels olovlig införsel till landet av

dopningsmedel, dels vissa andra förfaranden med sådana medel.

Vad gäller olovlig införsel föreslås att varusmugglingslagen

skall tillämpas. För övriga förfaranden finns ett särskilt

straffstadgande i den föreslagna lagen.

Straffsatserna i förslaget till lag om förbud mot vissa

dopningsmedel är fängelse i högst två år eller, om brottet är

att anse som ringa, böter eller fängelse i högst sex månader.

Bestämmelserna i varusmugglingslagen är emellertid annorlunda.

Sålunda bestraffas varusmuggling i normalfallet med böter

eller fängelse i högst två år (enbart fängelse i högst tre år om

det rör sig om narkotika) och vid ringa brott med böter, högst

ettusen kronor (böter eller fängelse i högst sex månader om

det rör sig om narkotika). Från den 1 januari 1992 är straffet

för ringa brott som inte gäller narkotika penningböter, högst

tvåtusen kronor (prop. 1990/91:68, JuU10, rskr. 155).

Påföljden kan alltså bli beroende av vilka straffbestämmelser

som tillämpas i det enskilda fallet. Det finns emellertid

metoder hos domstolarna för att bemästra problem av detta slag.

Utskottet förutsätter att regeringen följer tillämpningen av den

nya lagen.

Vissa narkotikafrågor

I motion 1989/90:So226 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om internationellt samarbete (yrkande 12).

Enligt motionärerna är det angeläget att Sverige initierar

internationella åtgärder i kampen mot narkotikan. Sverige bör

således i FN arbeta för en prioritering av biståndsinsatser för

att underlätta den sociala och ekonomiska omställningen för

personer som är beroende av narkotikahandeln, t.ex. bönder som

sysslar med odling av kokabuskar i Colombia. Vidare bör Sverige

inom ramen för det nordiska samarbetet ta upp problemet med den

enligt motionärerna alltför positiva inställningen till

narkotika i Danmark och försöka få till stånd en harmonisering

av den nordiska lagstiftningen om narkotika.

I motion 1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om snabb klassificering av narkotika

(yrkande 12). Motionärerna framhåller att det är av

mycket stor vikt att nyintroducerade narkotiska preparat snabbt

klassificeras som narkotika så att de faller under den

lagstiftning som gäller på området. (Motiveringen finns i motion

1990/91:Ju821.)

I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett effektivare samarbete på

narkotikaområdet i Norden (yrkande 6). Enligt motionärerna

måste tullsamarbetet i Norden effektiviseras. Sverige bör därför

i Nordiska rådet kräva ett gemensamt agerande när det gäller att

hindra införsel av narkotika till de nordiska länderna.

I betänkandet 1991/92:SoU2 behandlade utskottet två

motionsyrkanden (m) liknande de nu aktuella. I betänkandet finns

en bakgrundsbeskrivning och en redogörelse för tidigare

riksdagsbehandling av liknande frågor. Utskottet konstaterade

att den nya regeringen i regeringsförklaringen har förutskickat

olika åtgärder för att komma till rätta med

narkotikabrottslighet och narkotikamissbruk. Mot denna bakgrund

ansåg utskottet att riksdagen inte nu borde göra några

uttalanden i de aktuella frågorna. Utskottet avstyrkte därför de

föreliggande motionsyrkandena.

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker

motionerna So226 (m) yrkande 12, So276 (c) yrkande 12 och So336

(fp) yrkande 6.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande benämningen dopning

att riksdagen avslår motion 1991/92:So2 yrkande 1,

2. beträffande skärpning av lagstiftningen

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So277 yrkandet delvis

och 1990/91:So534,

3. beträffande lagens tillämpningsområde

att riksdagen avslår motion 1991/92:So2 yrkande 2,

4. beträffande omfattningen av kontrollen

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So277 yrkandet delvis,

1990/91:So529 yrkande 3 och 1991/92:So1,

5. beträffande förslaget till lag om förbud mot vissa

dopningsmedel

att riksdagen antar det i proposition 1990/91:199 framlagda

förslaget till lag om förbud mot vissa dopningsmedel,

6. beträffande vissa narkotikafrågor

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So226 yrkande 12,

1990/91:So276 yrkande 12 och 1990/91:So336 yrkande 6.

Stockholm den 28 november 1991

På socialutskottets vägnar

Bo Holmberg

I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson

(m), Anita Persson (s), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c),

Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingela Thalén (s),

Jerzy Einhorn (kds), Johan Brohult (nyd), Jan Andersson (s),

Leif Carlson (m), Maj-Inger Klingvall (s), My Persson (m) och

Barbro Westerholm (fp).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie

ledamot i utskottet, har suppleanten Gudrun Schyman (v) närvarit

vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Propositionens lagförslag

Bilaga

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Propositionen1

Motioner1

Motioner väckta med anledning av propositionen1

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990

och 19912

Utskottet2

Bakgrund2

Allmänt om dopning3

Gällande bestämmelser4

Propositionen i huvuddrag5

Benämningen dopning5

Inriktningen av lagstiftningen6

Omfattningen av kontrollen m.m.7

Motioner7

Dopningsmedlen8

Kontroll och forskning9

Tidigare behandling10

Utskottets bedömning10

Konkurrensfrågor11

Vissa narkotikafrågor12

Hemställan13

Propositionens lagförslag14